# ID: svediakorp-per1135
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,092
# sentences: 702
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 27 (498).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
5 Iduns Modet., fjortondagsuppl.
T&gt; 5 Iduns Modet., månadsuppl » 3 Bamgarderoben » 3 Fredagen den 9 juli 1897.
Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 1 0 - 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgivare: FRITHI0F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 85 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
E m i l i e B j ö r n b e r g.
» W varför nämnde du icke poesien strax? » frågar Ehrensvärd i * sig själf, då han vid första uppräknandet af de fria kon- sterna hade utelämnat den.
Hvarför nämnde du icke dansen alls?
är en fråga, som han med ännu större skäl hade bort göra sig, emedan dansen såsom en sammanfattning och fullständig utveckling af alla de andra konsterna onekligen bland dem in- tager första rummet.
Så- lunda är musikens ändamål att sätta människan i harmo- ni med sig själf och sin om- gifning.
Men emedan män- niskan består af både kropp och själ, och de flesta män- niskorna tyckas bestå af vida mera kropp än själ, så är det icke nog att själen sväfvar omkring på tonernas vågor, utan musiken måste äfven finna ett uttryck och gensvar i kroppen — och detta är dans, tänkt såsom verkan af en idealisk musik.
Oberons flöjt, vid hvars ljud alla måste dansa, innehöll ganska säkert ingen annan trolldom än den att vara mäktig af fullkomligt sköna toner.
Och hvar finnes något värdigare ämne för målaren och bild- huggaren än i dansen?
Hvar ser man människan mera till sin fördel än där, hvarest hon framträder i skönaste blomman af sin ålder, när hon i en lätt och graciös rörlig- het nästan tyckes sväfva fram i luften.
.
.
Så vådligt vackert, riktigt sjangtilt det här låteri — tycks mig höras från läsarin- norna, ja främst från henne själf, som ses här bredvid med sitt humoristiska leende.
Pardon, mes dames!
det är verkligen ej jag, som skrifvit det här eleganta, utan det är hämtadt från den store stats- mannen Louis de Geers snillrika ungdomsaforismer.
Men jag tyckte det kunna utgöra en passande inledning till denna upp- sats, liksom en vacker, om ock lånad uvertyr aldrig skadar en torftig text.
Och här gäller det j u en lärarinna i den konst, som den blifvande excellensen så hänryckt lofprisade i sina kunglig-sektersda ' r.
Emilie Fredrika Adolfine Björnberg, tillhörande den å svenska riddarhuset introdu- cerade ätten n:r 359, föddes den 22 mars 1844 å Marie- holms bruk, några mil söder om Jönköping.
Föräldrarne voro hofrättskommissarie Fre- drik Björnberg och dennes maka i första giftet Karolina Wiberg.
Familjen flyttade se- dermera till Jönköping, den stad Emilie Björnberg själf beskrifvit: Ur böljans djup du kastats upp på glittersandad strandi oeh skiner ren, en pärla lik, vid vattnets silfverrand.
Och rundt omkring dig stiger fram en mäktig riddarvakt, som adlar och odödliggör din trolska tjusningsmakt.
Se där i fjärran Visingsö, en lägrande relik, ett stycke forntid, genomträngd af sago-romantik.
IDUN 210 Låt lifvet komma med strid och larm Och höja ditt mod och vidga din barm Och låta dig vaken glad och varm Din handlings bågsträng spänna!
Och där vid horisontens bryn, högt öfver stoft och grus, sig reser Dunkehallars höjd i solens klara ljus.
Och där vid Munksjöns blåa våg, långt ifrån larm och flard, står Ljungarums besjungna skog, Linnea-blommans härd.
I ett godt hem hade Emilie Björnberg den lyckligaste barndom.
Hennes första ledning på knnskapernas bana skedde i den småbarnsskola, som i Jönköping för ett halft sekel sedan hölls af fröken Marie-Louise Stjernhoff, en nobel, älskvärd gammal dam, Bellmanska anor — hennes moder var nämligen syster till den store skalden.
Efter fröken Stjernhoffs död 1853 kom lilla Emilie i Dalska pensionen och fick där undervis- ning till sitt 15:de år, hvarefter hon under ett par års tid erhöll privat undervisning af doktor H.
A.
Regnell.
Denne lärare står för Emilie Björnberg i den ljusaste dager: » Det bokvett jag äger » — säger hon själf — » har jag denne lärare att tacka för, ty det var han som egentligen väckte min håg för studier, den jag allt sedan, så vidt ett träget arbete på andra fält det tillåtit, fortsatt och ännu fortsätter, och han redde mina begrepp i mångt och mycket. » Den lifliga och intelligenta flickans håg stod åt teatern redan tämligen tidigt och då hon kommit på sitt sjuttonde år var hon färdig beträda » de bräder som föreställa världen. » Denna håg mötte visser- ligen motstånd inom familjekretsen, men det öfvervanns, och i april 1862 debuterade hon å Jönköpings teater som Gilberte i » Ett lyckans barn » och erhöll omedelbart därpå anställning vid Roos ' teatersällskap, och i direktörens egen aktningsvärda familj upptogs hon under konstresorna hit och dit i Sverige och Finland.
Öfverallt väckte hon uppmärksamhet och lifligt bifall för sitt på en gång näpna och friska spel.
Äldre teatervänner bevara i sina teater- minnens album från den tiden säkert bilderna af fröken Björnberg såsom Cupido i » Or- fevs i underjorden », Nisse i » Mer än pär- lor och g u l d », Hilma i Onni Wetterhoffs täcka interiör » Amor i barnkammaren » samt Anna i » Min ros i skogen ».
Emilie Björnberg som skådespelerska var i ej ringa grad sin tids Ellen Hartmann.
Hos direktör Roos var hon anställd till 1869 och därefter, under åren 1870 och 71, vid teatern i Göteborg där hon, oaktadt ännu helt ung, började öfvergå till de komiska gummornas fack, hvarinom hon helt enkelt var dråplig.
Hösten sistnämnda år lämnade hon emeller- tid teatern för alltid och ägnade sig åt danslärarinnans kall.
Som danslärarinna har fröken Björnberg nu i tjugufem år verkat i landsorten och utan all jämförelse varit under detta tids- skede den främsta inom sin branche.
Den hoppfulla ungdom, hon handledt i Terp- sichores vackra konst, har uppgått till öfver ett tusen flickor och gossar — fröken Björnberg har i ett särskildt album med sin hofkalligrafiska piktur » bokfört » dem alla.
1897 Låt lyckans solglans göra dig blind Och pröfningens friska, stärkande vind Få kylande susa omkring din kind Och smärtans eldström dig bränna.
Ellen Lundberg.
Det är ej endast fröken Björnbergs skick- lighet som lärarinna samt hennes fina smak, som beredt henne den aktning och den vänskap, hvarmed hon öfverallt i de svenska landsortsstädernas bildade och goda hem under årens lopp hälsats, detta har ock grundats på hennes i allo respektabla per- sonlighet, hennes okonstlade väsen samt, ej minst, hennes friska humoristiska, ofta ej så litet originella syn på tingen.
Emilie Björnberg är en personlighet i vår eljes allt och alla i samma former stöpande tid.
Denna aktning och vänskap togo sig ett för Emilie Björnberg hedrande uttryck, då hon helt nyligen i Gefle firade 25:te års- dagen af sin lärarinneverksamhet.
En platstidning berättar h ä r o m: » Sedan uppvisningen å slutbalen af slutats med dalpolskan, ljödo de kraftigare applå- der, som icke slutade förrän fröken Björn- berg framträdde, då bankdirektör Carlson till henne riktade några ord, hembärande hennes elevers och föräldrars tack och er- känsla för det utmärkta sätt, hvarpå hon alltid ledde sin undervisning.
Om dessa känslor hos nuvarande och forna elever samt deras föräldrar hade hon, som nu kun- de fira kvartseklet af sin verksamhet som danslärarinna, förut under dagens lopp fått mottaga bevis, som han nu ytterligare ville bekräfta, hvarpå höjdes ett af fanfarer åt- följdt trefaldigt lefve för fröken Björnberg.
Förut på dagen hade nämligen fröken Björn- berg, med anledning af sitt 25-års jubileum som danslärarinna, af forna och nuvarande elever i sin bostad förärats som minnesgåfva en stor vacker salongsmatta, ett dussin skedar samt en toalettask med inneliggande penningsumma i guldmynt samt vid balen en bukett med band i de svenska färgerna, å ett af hvilka var anbragt en inskription o m dagens betydelse. » Äfven med sin penna har Emilie Björn- berg under de senaste tjugufem åren gan- ska flitigt uppträdt, lämnande bidrag på, såväl vers som prosa i tidningar och tid- skrifter, *) men städse under växlande sig- naturer, vanligast Björn.
Härom året ut- gaf hon ett litet fint utstyrdt dikthäfte: » Rimmade tankar af B j ö r n », hvartill Sigurd skref ett hjärtligt och roligt förord, och hvilket hälsades med bifall af den offent- liga kritiken, ej minst Stoekholmskritiken, som här fann varmhjärtade, känsliga fina poem, ofta med humorns skimmer däröfver.
papporna till tant Björnberg anförtro sina tultors och pysar förvandling till damer och kavaljerer, göra de det med trygghet och förtroende.
Birger Schöldström.
* - J sinnesförvirringens natt.
&gt; C \ ol går ned.
.
.
tyst, tyst hvad rör sig där, v- ' invid skogens bryn?
Ah, kanhända Silvio det är från sin luftfärd genom skyn.
Ser du, han har jagat solens spann öfver himlen blå; stridt med molnen, slungats af och an; stackars Silvio!
Har du drömt dig sagan, min och hans, en oktoberkväll, då förlåtna gastar trådde dans, öfver ber g fruns häll?
Eller klang den genom griftehvalf höljdt af spindelväf, att hvar halfförmultnad kota skalf, såsom vindrörd säf?
Nej, vi dröjde aldrig, vill du tro, ibland natt och graf.
Uti li f och ljus vi byggde bo, öfver jord och haf.
Minns, att jag har lefvai sagans lif ifrån A till Ö; men du har den blott som tidsfördrif, delad frö för frö.
Solen skred som nu till nedergång, liten vaktel slog, när vi bytte tro vid källans språng uti furuskog.
Vet du, hvad det är att gifva så fullt och helt sig själf?
Ila bort och stanna kvar ändå, lik naturens älf.
Ingen tanke, huru ringa än, låg för honom gömd.
Världen såg jag blott uti min vän; tiden var förglömd.
Hoppet lyste skimrande och blott rika löften gaf.
Intet lod har ännu djupet natt uti lyckans haf.
Djärft Emilie Björnberg har själf ej alltid dan- sat på rosor, äfven för henne skymtar ålder- domen fram m e d krämpor af besvärligheter; men ännu, hoppas vi, skall ett nytt tusen- tal bland våra småttingar af henne bibringas skick och polityr, och då mammorna och vi lånade all vårens glans åt vår framtidssyn.
Sänkte öfver vägen, min och hans, dagrarna i skyn.
Därför stal naturen afundsam bort min ljusa fröjd, Bar min älskling ofvan molnens kam emot solens höjd.
*) Detaljnotiser om fröken Björnbergs författar- skap finner man i Sigrid Lejonhufvuds och Sigrid Brithellis » Kvinnan i svenska litteraturen », Klem- mings » Sveriges dramatiska litteratur » samt Bern- hard Lundstedts » Sveriges periodiska litteratur ».
Samla, samla hvad på jord du vel uta f glans och prakt!
Samla gods och guld i myckenhet genom vidgad makt!
IDUN 1897 Ack, hvad är dei?
Bubbla bjärt och och en handfull stoft, Öfver kärlek sållar sol och blom trolska drömmars doft.
tom; Undra icke, att min blick är matt; kindens rundning mist alla rosor.
.
.
ser du, kvalets natt blekte dem till sist.
Lifvets muskel slår ej längre nu.
.
.
— Toifla ej och le!
— Kanske, har du aldrig varit, du i Getsemane?
Sök, o sök min ande, vän som gick vid hans kära namn; kanske nalkas han ett ögonblick uti vingehamn.
Återger mig hvad han ägde då, hvarje hjarteslag: speglar uti mina ögon blå sina anletsdrag.
Nej, han kommer icke.
.
.
Stig min sång öfver forsens dån!
Glöm vid bruset, glöm ännu en gång bleka villors hån!
Längtan, du, som ännu lifsvarm gror, hägra och försvinn!
Arens rimfrost lagt sitt hvita flor öfver sargadt sinn.
Helene Malmqvisl.
- * Debet oeh kredit i nervernas hushållning.
Bearbetning för Idun af Mathilda Lang / et.
V årt nervsystem är visserligen e j, syn- nerligast hvad dess näring beträffar, oberoende af den öfriga kroppen, men det äger dock en viss själfständighet, som tillå- ter det att sätta sig öfver åtskilliga den öf- riga kroppens lidanden.
Man v e t t.
ex., att mången med oförändrad sinnesstyrka mot- ser döden, fastän den småningom inträder och den ena lemmen efter den andra stelnar i dödskyla, men medvetandet dock till sista andedraget finnes kvar.
Hvarje människa medför hit till världen en viss summa af nervkraft, ett kapital, som hon ärft af föräldrar och förfäder, och med detta kapital måste hon hushålla hela lifvet igenom.
Det kan förökas och sparas, men det kan också förminskas och förstö- ras.
Den som af sin nervkraft ger ut mera än han tager in, han är redan ute på det sluttande plan, som leder till utmattning, och den scm ständigt fortfar med att ut- tömma sin nervkraft, han blir till sist bank- rutt, vore han än aldrig så många gånger millionär.
Vårt nervsystem består af hjärnan och ryggmärgen, och nerverna äro utgreningar därifrån.
De äro de strängar, som förbinda de i yttre omkretsen liggande organen med centrum.
Bästa begrepp om nerverna får man, om man föreställer sig dem såsom en spännkraft.
När en person sofvit godt, be- finner sig hans uthvilade nervsystem i ett annat tillstånd af spänstighet, än när han uttröttad lade sig till sängs.
Det faktum, att genom arbete en spännkraft förloras och att genom sömnen en spännkraft återvin- nes, är af vidtomfattande betydelse, och det måste genast medgifvas, att sömnen i ner- vernas hushållning är den förnämsta in- komstkällan.
När vi sofvit godt, kunna vi anteckna ett kredit på nervernas konto.
Och så länge vi åtnjuta en god sömn, stå våra aktier högt.
Olyckligtvis betraktas sömnen af många människor som ett obehag, det man bör så länge som möjligt undanskjuta.
Åtminstone ser det så ut, ty de flesta ut- draga både sitt arbete, sina måltider och sina nöjen så sent, att de i hög grad in- kräkta på softiden, och så uppkommer stor kassabrist i nervernas hufvudbok.
Men ju mera man försöker förjaga sömnen, dess envisare återkommer den, och hvad den om kvällen förlorar, vill den med lock och pock taga igen om morgonen — o m det tillätes.
Men ganska ofta tillätes det icke, och det är då, som debet och kredit ej vilja gå ihop.
Men därpå tänker ingen.
Under nutidens] feberaktiga sträfvan efter förvärf och dess omåttliga begär efter njut- ning, tillgriper man alla möjliga medel att » prolongera » de växlar, man vill draga på arbetet eller njutningen.
Men har man kom- mit därhän att vilja med konstlade medel förjaga sömnen, då är man icke blott inne på det sluttande planet, man är inne på raka vägen till fördärfvet.
Lyckligtvis är sömnen icke det enda, ehuru det bästa, medlet att höja nervernas spänstighet.
Det finnes nämligen något som kallas vederkvickelse — ett stadium mellan arbete och sömn.
Men den saken måste något närmare betraktas.
Hvarför finner t. ex. den, som arbetar strängt hela året om, icke den vederkvickel- se, han väntar af sina 3 — 4 veckors seme- ster?
Därför att öfvergangen från arbete till hvila och tvärtom var alltför brådstör- tad.
Man måste veta hvad man gör, förstå huru man skall draga nytta af hvad man gör.
Men det förstår man icke.
Dagen för hvilotiden är bestämd, men då letar man upp en hel del saker, som först måste vara i ordning, först måste göras och afslutas.
Detta vill säga så mycket som att man tagit för kort tid på sig, borde bestämdt resan eller hvad det nu är, ett par dagar senare.
Likaså går man alltför brådstörtadt tillbaka till arbetet, öfvergår från fullstän- dig sysslolöshet till strängt arbete.
Ej heller riktigt.
Men det kan hända, att man här är maktlös ej kan förhindra det plötsliga afbrottet, och då är man ursäktad.
Kan man det däremot och icke gör det, får man ett styggt konto på debetsidan.
Men då detta moderna sätt att hvila ut på så sätt blir otillräckligt, återstår alltid det gamla: » Sex dagar skall du arbeta, men hvila på den sjunde. » Det är icke förgäfves som söndagshvilan återkommer hvar sjunde dag.
Det är ett drag af vishet och känne- dom o m den mänskliga naturen så stort och upphöjdt, att det måste komma från storhetens och vishetens källa.
Denna ofta återkommande hvila och vederkvickelse är just hvad människan behöfver för att stärka sitt nervsystem och ersätta kraftförbruk- ningen.
3 — 4 veckors oafbruten hvila kom- mer ej upp mot de femtiotvå söndagarnes ro.
Under veckans sex dagar hinner man ej anstränga sig mer än man förmår bära, och under den enda hvilodagen kommer man ej ur de gamla hjulspåren, hvilket vill säga mycket.
T y ofta nog fordras det lika stor ansträngning att ånyo sätta sig in i arbetet, som att fortsätta därmed.
211 Vare dock icke härmed sagdt, att man skall förkasta det nya sättet m e d några veckors ledighet; man skall blott tillika bibehålla det gamla.
Likvisst må man ej tro, att hvilodagen gifver något kredit i nervernas konto, om man använder den till nervretan- de och upphetsande förströelse, till utsväf- ningar, öfvermått i mat och dryck med mera.
Det är icke en sådan omväxling med arbetet nerverna begära.
Visserligen kan i deras hushållning behöfvas det upp- lifvande likaväl som det 1 ugnande, förströelse likaväl som hvila.
Men det upplifvande får ej vara upphetsande, och förströelsen får ej vara angripande, — då kommer det kredit man väntat sig att i stället införas på debetsidan.
Sömn och hvila äro således, som vi sett, de mest verksamma medel för att uppe- hålla vårt; nervsystem i dess fulla kraft.
Men det finnes ett tredje sätt att stärka det, och detta heter öfning.
» Öfning gifver färdighet, » det veta vi j u alla, och öfnings- förmågan är en underbar naturens inrätt- ning.
För hvarje gång det upprepas, blir ett arbete lättare, och till sist vinna vi en färdighet, den vi ej kunnat tänka oss.
Ge- n o m arbete blifva icke blott musklerna kraftigare, utan rörelsenerverna och de högre nerverna stärkas också.
Själsverksamheten kan i betydlig grad styras, men här, så- som eljes, blir öfningen nyttig, endast då den handhafves efter vissa lagar.
Och den som vill komma framåt måste respektera den märkvärdiga känsla naturen gifvit oss såsom en signal, hvilken vi aldrig få lämna obeaktad — känslan af trötthet.
Vid för- ståndig öfning inträder tröttheten mera sällan, och med tiden kunna vi förrätta ar- beten, som en nybegynnare snart måste uppgifva.
Öfning är egentliga grundlaget för människans förmåga af utveckling och mottaglighet af kunskaper.
Och just detta är hvad som vid ungdomens uppfost- ran bör ihågkommas.
Härvid är dock att beakta, något som man nästan alltid förbi ser: öfningen omfattar ej så mycket vetande som icke mer och egentligast vissa färdigheter.
Vi kunna uppöfva vårt minne och däri- genom tillägna oss vetande.
Detta är emel- lertid något helt annat än att på mekaniskt vis öfverfylla en ung hjärna med en viss kvantitet vetande och kalla detta bildning och uppfostran.
Ännu värre blir det, när samma kvantitet vetande skall inpressas i hvarje hjärna utan åtskillnad, utan afseen- de på huru mycket som rymmes däri.
Hvaraf kommer det, att nu för tiden så mycket nervlidande uppträder?
Våra för- fäder hafva ju genomvakat hela nätter och arbetat strängt.
Likväl hörde man aldrig talas om nervlidanden.
Ett och annat frun- mer skyllde sina kapriser på » nervsvaghet, » men detta ansågs ofta mera som karaktärs- svaghet än som svaga nerver.
Äro männi- skorna nu annorlunda beskaffade?
Är hela släktet kroppsligen och andligen svagare?
På denna fråga måste svaret blifva ett be- stämdt n e j.
Men omständigheterna äro nu helt andra än förr.
Den oerhörda stegring i befolkningen som en tryggare tillvaro med- för, sammanhopandet af hundratusentals människor i så många städer, de lättade kommunikationer, hvarigenom storstadslif- vets brusande vågor svälla ut vida o m - kring, den ofantliga trafik, som är nödvän- dig för att sådana massor af människor skola kunna existera — kort sagdt hela vår tid, vårt lefnadssätt förorsakar ständigt
IDUN 212 oerhörda summor på debetsidan i nerver- nas konto — utgifterna öfverstiga ständigt inkomsterna, och bokslutet utvisar ofta full- ständig ruin- Förbindelsen med a n d r j menniskor, um- gänge med och förhållanden till andra har på senare tider minst tiodubblats.
Den en- skilde tages betydligt mera i anspråk nu än fordom.
Det är mångfalden i allt, — i läsning, i nöjen, i arbete, intressen, um- gänge — som dels splittrar våra krafter, dels öfveranstränger dem, dels åter förslap- par dem.
Fordom kunde man sätta sig ett mål före och ägna hela sitt lif däråt.
Nu måste man vara m e d o m allt, eljes blir man efter, får, så att säga, stanna utanför i mörkret, medan de andra förlusta sig i de upplysta salarne därinne i palatsen.
Finnes då ingen hjälp eller bot?
Måste mänskligheten gå under af pur nervsvaghet?
Vi kunna ej gå tillbaka, vi kuuna ej min- ska människomängden, ej nedbryta våra stä- der, ej upprifva våra kommunikationsleder.
Men vi kunna skona våra nerver och stärka vår inre människa.
Vi kunna lära oss hvad en människa tål af arbete, af nöjen, af mat och dryck, och vi kunna hålla oss inom måttet däraf.
Det vill säga, omständighe- ternas kraf kan vara sådant, att måttet stundom måste öfverskridas, men då skola vi komma ihåg, att det måste finnas både debet och kredit i nervernas hushållning, och att när man skrifver upp något på det ena konto, får motsvarande summa ej sak- nas på det andra.
Har strängt arbete för- orsakat stor kassabrist, måste hvilan skänka behöfliga inkomster.
Men man skall veta hvad som är debet och kredit härvidlag.
Icke är det någon hvila att efter ansträng- ande arbete vara med hela natten på en bal, vid spelbordet, vid punschbålen.
Icke heller blir det någon hvila för nerverna att vid en sen måltid förtära så mycket mat och dryck, som eljes vore nog för en hel dag.
Mellan arbetet och sådana förströel- ser måste alltid följa en period af hvila, och dock händer det, att nöjet här ger större summor på debetsidan än förut arbetet.
Emellertid måste man komma ihåg, att summan på kreditsidan också kan blifva för stor, och följden däraf blir förslappning.
De äro väl jämförelsevis ett fåtal, som synda på den sidan.
Men deras exempel verkar på många.
Dessa skulle komma ihåg, att verktyg, som ej brukas, kunna rosta bort, och att den arm, som ej öfvas, blir kraft- lös.
Spännkraften kan domna, om den ej brukas, och då måste våldsamma medel till- gripas för att den skall ryckas upp.
Obru- kad kraft förtär sig själf.
Genom förståndig hushållning med ner- verna, så att deras debet och kredit gå ihop, bör man i de flesta fall kunna före- komma nervlidanden — bota dem är be- tydligt värre, och varaktigt återställande, där nerverna en gång blifvit illa angripna, gränsar kanske till det omöjliga.
Naturligt- ' vis kan ingen vilja påstå, att alla männi- skor äro i stånd att så hushålla med sina nerver, men ganska tryggt kan man däre- mot påstå, att största delen af människorna utan tvingande nödvändighet misshushålla med dem.
Och lika tryggt torde kanske också kunna antagas, att om människor i allmänhet visste, huru ytterst nödvändigt det är att i nervernas bushållning beakta debet och kredit, skulle ej så många slags nervlidanden plåga mänskligheten.
* 1897 I Stockholm.
Små utställningsiunderingar och litet annat s m å t t och g o d t.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref VII.
Jag får be så ofantligt o m ursäkt för det här brefvet, men jag har så grufligt ondt i hufvudet, att jag inte kan tänka, om jag bjuder till aldrig så.
Också får brefvet bli som det kan, ty göra hvad man inte kan, kan ingen, inte ens en skribent — åtmin- stone inte en tillfällig.
I går kilade jag i väg till konsten, tot soll, för att ta mig en andra titt.
Ruffen satt » i tunnan » och Lycko ville jag inte besvära.
Dessutom hade jag ett par allvarsamma taflor att se på, och då vill man gärna vara ensam.
Besynnerligt att de svenska artisterna inte visar upp en enda dukbit i det religiösa?
Såvida inte det är en exposition i och för sig f Hos finnarna däremot finns en » Christus och Magdalena », som jag aldrig kan titta mig mätt på.
Magdalena är ingen tafvelskönhet, utan en enkel, litet uppklädd bondtös, med så mycken gråt i sig, att tårarna inte ens kan falla.
Det är riktigt svårt se, hur blicken rent tycks brista under d e m!
Stackars vilseförda barn, eller kanske att man nu kan säga: » lyckliga, rättförda barn! » Frälsaren, som står så lätt på marken, som om han fast- hölls bara af sin egen vilja, är hvitklädd och ser så mild och god ut att •.
Jag är så glad, att dragen är de gamla vanliga, ty om man bara håller i med att upprepa en och samma typ, så blir väl den typen ett por- trätt till sist.
Och när vi nu inte har något porträtt, så — —!
Norge utställer också en » religiös » tafla — en som är stor — åtminstone till o m f å n g e t!
Ja, inte att jag vill uttala mig, men om det är sant, att artister såväl som författare är ett slags språkrör för deras natsjoners innersta, and- liga behof, så nog är det bra godt att inte tillhöra en natsjon, hvars innersta andliga behof är att se Frälsaren framställd som en snusbrun, söndagsklädd snickare — eller — hvilken — som hälst — annan — gesäll, som varit bortrest ett litet tag och nu ska firas vid hemkomsten.
En gammal kvinna beströr hans stig med blomkrukor — grufligt obekvämt, förefaller det mig, och en sjuk flicka skjutes fram på en skottkärra, för att hälsa honom väl- kommen, antar j a g!
Nog begriper jag, att det ligger något mycket djupt inunder, som inte jag begriper — men det må det.
Endera är sådant där så djupt, att det inte kan målas, eller också så platt, att det inte bör målas — • — det är nu min enkla, visst grufligt okonstnärliga åsikt om saken.
Så finns det ett par religiösa taflor till, men dem vill jag ingenting skrifva om, efter jag bestämdt tror, att målaren just står och vrider sig till att bli något riktigt bra, o m han bara får vara i fred, fast nog är han tokig nu!
Sedan, efter det allvarliga, började jag en liten rond i salarna.
Jag tror nog, det var första gången i mitt lif, som jag var ute så där ensammen » på allvar ».
Det måtte för öfrigt ha synts på mig, ty det var märkvärdigt hvad människorna stirrade, Nya mönster i klädningstyg väfda af gammalt ylle i förening * med ull.
Ny modell å plaids äfven väfd af gammalt ylle.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt.
Mim.
tyckte jag.
Och så hade jag en känsla af, att mitt vänstra ben, som är mest vant » ha sällskap », slank, och att jag stack ut fötterna så obegripligt långt.
Men så glömde jag allt, så pin förtjust blef jag i ett danskt landskapsstycke af en artist, som heter Godfred Christiensen.
Ändtligen, en gång i mitt fattiga lif, flek jag se en tafla, som inte var en tafla, utan en bit äkta lifs lef- vande natur.
De här » sista strålarna » spru- tade inte färg, de, utan mild ljum luft, och bladbuskarna och grässtråna alldeles fräste af saft och lifskraft.
Här satt jag visst en hel timma och njöt och solade mig, men så måste jag j u upp igen.
Det är rysligt, när folk skrattar på ens y g § — — åtminstone när man är ensam!
Jag kände hur den ena vaktaren flinade, när jag gick förbi —.
Måntro jag hade kört hatten på sned — eller kanske klädningen glipade — eller himmel!
tänk, om kläd- ningslifvet remnat i ryggen, efter det var litet trångt!
Att med sådana känslor i huf- vudet studera konst, är inte lätt, det för- säkrar jag herrskapet, men jag bjöd ändå till att fylla min plikt.
Nu fäste jag mig vid en ung Neck, som sitter vid en fors och öfvar sig i sång.
Han gnider på en smuts- gul fiol och skriker så han blir blå, nog för ått ta öfver forsen.
Och jag som hade trott, att Necken föddes både gammal och färdig sångare.
Men pytt, gör han!
Han får slita för sitt, han som vi, det syns det på den här stackars neckpojken, som tycks ha fått en alldeles för svår läxa att lära.
På en annan vägg hänger en hvit, mycket tärd herre, som håller fast sig i ett rep.
Hvart han ska ta vägen, vet jag inte, såvida det inte är till himlen, hvilket jag nästan tror.
Det lär vara ett mycket fint arbete och är af ett fruntimmer!
Ja, det säger jag, att fruntimren ha målat upp sig otroligtpå den här utställningen!
Håller de bara i så här, så blir de nog värdiga att sitta i juryn, de med en gång, om en hundra år eller så.
Tänk, så duktigt, att de slapp in allesam- mans med sina dukar, fast de inte hade någon som kunde hålla dem o m ryggen — • annat än män!
r En fröken, som heter Wahlström, har minsann satt ut en sommardag, så frisk, att det riktigt doftar om träden, och en fru Norstedt målar blommor, så man bara vill sticka dit näsan.
(Apropå blommor, så har Gunnar Wennerberg satt ut en den- sötaste flicka i grågredelin klädning, omgifven af de skönaste hortensier i samma färg!
Vid hans år!
Jo så är det att vara ett dubbelsidigt geni i rik blomstring!)
Taflan är ett poem!
Bäst jag gick tyckte jag — att det inte längre var jag som såg på taflorna, utan de som såg på mig.
Jag satte mig — i knä på en herre!!
rusade upp igen, stötte emot annat folk, blef röd, bad om ursäkt, och bar mig med ett ord så fjolligt åt, att jag skämdes.
Men tappt gaf jag inte.
Skulle inte jag duga till så pass som att rå på en så liten smula ensamhet, när det fins hustrur, som får vara ensamma hela sitt lif!
Jag beun- drade Schulzbergs fina vintermorgon, och njöt riktigt af Kallsteniuses varma sommar- dag.
Men så beslöt jag att gå hem ändå — —.
Då jag i detsamma fick se en rygg, som var så märkvärdigt lik N e j, det var ingen likhet, det var Ruffen, Ruffen lifs- lefvande, med käppen i mun, alldeles som Lycko.
Jag blef så glad, så benen alldeles vek sig, men sanningen framför allt, när AN OERS SONS.
Ul spinneri och Skrädderiaktiebolag.
7C53.
HÖtOVget 13.
Filial: Hornsgatan 1.
För v i k t o m 1 8 k g f r a k t f r i t t f r a m och åter.
Riks.
165.
Aiim 30435.
IDUN 1897 jag väl var säker på, att det verkligen var han, kände jag mig rent litet sviken.
Saken är den, att Ruffen har ett sätt att slå ihjäl mig med fakta ibland, som är så retsamt.
Jag vet, att innerst är det ändå jag, som ser mest, men som han bara ser hvad han ser, så minns han allting så för- argligt » på pricken » — och så slår han mig på fingrarna alltjämt.
Jag hade därför med riktig fröjd räknat ut, att inom konsten, skulle jag åtminstone få vara den, som visste allt, efter han inte visste något — men nu så!
Också sa jag, tämligen sötsurt, det fruk- tar j a g: » Kors du, gubben, det var en oförmodad syn. » Men hvad svarade då den älskade raringen?
» Ja, ser du Lovisa, jag kom att tänka på, att det i vinter kan bli roligt för dig att ha någon, som du kan tala om allt med!
Därför så, hä hä! » Hvad kunde jag göra annat än ta honom i famn och kyssa honom, midt framför näsan på den där fliniga blåklockan?
Det gjorde jag med, och det riktigt!
Johan, som var med, stod orubblig fram- för en stor rysk tafla, med turkar, kossacker och andra röfvare på, som skrattar så det slår lock för öronen på en, åt någon gemen- het, som en surögd skrifvare diktar ihop.
Den taflan är kanske den mest lefvande människotaflan på hela utställningen, men nog kan man ta upp sin tid med bättre än att titta på sådana där mordbrännare- och barnspetsarefysionomier, tycker jag.
Ruffen och jag larfvade både hit och dit — jag med ett helt annat kurasch än nyss, ska jag säga.
Till sist stannade vi framför ett själfporträtt af Zorn, inköpt för museet.
» Tänk, » sa jag beundrande, » hans rock är så hvit och skimrande som om den vore af skarsnö, och hur utmärkt är inte — » Jag afbröt mig, ty jag hade fått se något.
» Hvad tror du det kan vara för ett naket fruntimmer, som sitter i hörnet? » sa Ruffen.
Jag teg, ty jag tycker aldrig om nakna fruntimmer, allra minst i hörn.
» Mån tro det kan vara ' hans tanke ' — som hos Geijer, du v e t?
» » Snygg tanke, » sa jag, » hopkrupen under håret som en groda. » » Då är det väl en modell, då. » •, » På ett ' själfporträtt ' f För öfrigt skyler nog inte modeller sig på det där viset — det ska jag säga dig. » » Men något är det väl ändå? » » Jag tror det är ett misstag, » sa jag, » det är hvad jag tror!
Men titta på den där herrn, som håller tal, d u!
Har du någonsin sett något så lifslefvande och roligt? » » Jaa, han talar med hela kroppen, hä hä, » sa Ruffen.
» Och med hela själen med, » sa jag.
» Se på herrarna bakom, så de skrattar!
Hvad kallas taflan, söta d u?
» » En skål i Idun, » läste Ruffen.
» Äh Gud bevara mig, » sa jag.
» Håller de sådana tal i damernas egen Idun!
1 » » Han föreslår kanske en skål för kvinnan, hä h ä!
» &gt;Det tål det vid, » sa jag.
Fem minuter senare stannade vi (d. v. s.
Ruffen), framför ett pussigt — halfgammalt, rödgredelint fruntimmer, som satt och him- lade sig på en vägg.
» Den där var ryslig, » stammade Ruffen.
» Hvad kallas h o n?
» frågade jag.
» Blygsamhet, » läste Ruffen.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af » I hvilket land? » frågade jag.
» Belgien. » » I så fall beklagar jag Belgien, » sa jag.
» Jag med, » sa Ruffen, » hä hä! » Litet senare kom vi allra djupast in i Danmark, där jag inte varit förr.
» Hvad är det som hänger här på väggarna? » sa Ruffen.
» Ta-a-aflor! » sa jag långdraget.
» Grufligt egen, » sa Ruffen.
» Ja, minst sagdt, » sa jag: » Kan du räkna ut hvad den stora träd-hök-taflan föreställer? » » Neej, » sa Ruffen, och så läste h a n: » Dante och Virgilius. » » Hm,&gt; sa jag, ty det är inte alla ämnen man tycker om att uttala sig i.
» Virgilius var en skald, det vet jag, » sa Ruffen, (kan visste, han!)
— » men hvad är Dante för s l a g?
» » Det syns väl hvad han är, » sa jag.
» ett rökt hök-kranium, af nån utdöd jättesort, som målaren svept in i en röd kappa. » » Grufligt besynnerligt, » sa Ruffen.
Så gick vi omkring tysta, länge.
» Nu har jag ' et, Ruffen, » sa jag med en djup suck af lättnad.
» Läs öfver dörren, så får du se. » ' De frias utställning '.
Så grufligt grannlaga, att bara kalla dem för ' de fria '.
Det är riktigt rörande, riktigt rö- rande, och så klokt af läkarna!
Tänk, förut!
Jo jag tackar jag, då hade väl de stackarne fått straffdusch för hälften!
Titta på de här ' äkta kastanierna '.
Nu när man vet!
Är de inte riktigt snällt tilltotade?
Inte att man ser, att det är kastanier, förstås, men gröna är d e!
Och de här fjällen, s e ' n!
» » Fjäll!
Det kan då inte en katt se!
a t t — » » Jo bevars, bara man har litet god vilja, så.
Toppiga är de j u då, det ser du väl!
Och titta på de här stenbrytarna — så riktigt näpna och söta de är!
Allihopa lika stora, och alla som dragna på en tåt — alla med blå ben och hvita skjortor och kaffebruna ansikten.
Vore det inte för den förgyllda gumsen i hörnet så — — Mén nån stans måste ju sjukdomen bryta ut rik- tigt!
— — Vet du, Ruffen, det här är det vackraste och det mest rörande — och in- tressangtaste på hela utställningen.
Men nog blir man allvarlig af ' et.
Också tycker jag vi går hem nu!
Vill du inte det? » Men Ruffen ville visst inte gå hem, han skulle promt se stenfigurerna först.
» Jag tittar väl dit ett litet tag först jag, » sa jag.
(Vi hade nu hämtat Johan).
» Det är inte allt, som passar för herrar att se på! » » Men för fruntimmer!
! » » Ja, vi blir inte dåliga af att se på det som är dåligt, v i!
» » Vet töjs, gumman. » Jag blef så häpen öfver tilltalet, att jag teg en hel half minut minst.
Men så vände jag med stor värdighet stegen mot dörren och s a: » Vänta mig här! » » Gå bara inte ' vill '! » ropade Ruffen efter mig.
» Det gör jag aldrig, » sa jag.
Men naturligtvis gick jag ' vill ', och det genast.
Hallen är ju en fullkomlig labyrint för borttappadt folk.
Vete gud hur många vaktare och herrar jag frågade ihjäl — frun- timmer frågar jag aldrig — när jag slutligen, svettig och röd, alldeles af en slump tum- lade ned i marmorafdelningen, där den första jag fick se var min kära Ruff, just framför det kanske mest lefvande, men också mest nakna af alla nakna stenfruntimmer, som finns, inte bara i hallen, utan bestämdt i världen.
Till på köpet, så sa det odjuret helt mildt: 213 » Jag tror du gick vill ändå, gumman lilla! » Underligt, att göra hvad man vill för sin mans sedliga uppfostran, så misslyckas man alltid ändå!
Men Johan var bortskickad!
Hufvudet värker så fasligt, jag måste sluta!
Det förstår nog hvarenda hustru — åtminstone hvarenda lycklig hustru, att jag på kvällen biktade allt för Ruffen — både hvad jag kännt och tänkt — äfven det allra styggaste.
Naturligtvis förlät han mig, som han all- tid gör.
Får jag tid, så tittar jag nog in i konsten en gång till, om inte annat så för att ta adjö af uf — pappa, danska landskapet och stora, stora Favoriten!
Men jag tror knappt jag hinner.
Utställningen är som en rik grufva; ju mera man plockar ju mer är det kvar — — —.
Men » Neckrosen », som Ruffen stod framför, nymfen på sådana neckrosblad, vill jag aldrig se på mera!
Det finns verk, som till och med kvinnor inte kan smälta!
" Småsaker. "
» Det var ju bara en småsak!
Hvem hade kunnat tro, att en sådan bagatell skulle bli an- ledning till så mycket obehag! » Huru ofta får man icke höra sådana yttran- den.
I äktenskapet är oftast en småsak orsaken till att man och hustru träda i harnesk mot hvar- andra, och först då det är försent märker man, huru en småsak så lätt skulle ha kunnat ställa allt till rätta igen.
Småsaker likna snöflingor.
En och en smälta de bort i solen; hopade på hvarandra bilda de slutligen djupa drifvor, som blott med stor möda låta sig undanskaffas.
Öfver en småsak uppstår tvist; i dag skulle ett ord vara tillräckligt att återställa friden och lugnet; i morgon behöfver man därtill en hel störtflod af ord, men i öfvermorgon skall icke ens en Demosthenes vara i stånd att bringa de stridande parterna till förnuft igen.
Men småsaker äro äfven som blommor, som göra lif vet skönare och kärare: de blomma och dofta öfver allt, där kärleken planterar och vår- dar dem.
Uti de små bevisen på kärlek samt uppmärk- samhet under sorgen äro i synnerhet kvinnorna mästare; tusen småsaker stå dem till buds för att befordra den husliga lyckan och friden.
Kvin- nan lefver i en trängre krets, i en omgifning, som är småsakernas vagga, däraf lär hon sig att umgås med dem.
Maten, som hålles väl varm i ugnen till ma- ken kommer hem; ett väl afdammadt rum, pi- pan eller cigarrstället jämte tidningar på rätt sida af bordet, en väl stärkt skjorta — detta allt är bara småsaker, men på rätt tid och rätt ställe utgöra de stora faktorer i den husliga sällheten.
En felande skjortknapp, ett tvättställ utan vatten, ett tändsticksställ utan tändstickor, en nyckel, som icke finnes på sin plats, en dålig kopp kaffe — detta allt är bara småsaker, men de kunna dock ofta vara orsaker till stora och oangenäma följder, i synnerhet när man icke vill vidgå, att det ändå bara vore en .småsak att sörja för, att sakerna i fråga vore i ordning.
Mannen kommer hem på aftonen, men finner intet tändställ i sofrummet, han söker och tref- var omkring i mörkret utan att finna det.
» Fa- talt! » mumlar han och ropar ovanligt högt ge- nom dörren: » Tag hit ljus, jag skall kläda mig, jag har brådt och skall vara på ett sammanträde kl. 81 » Hustrun hämtar honom tändstället och på hans mer eller mindre vresiga anmärkningar: » Hvarför ser du inte efter, att tändstället är på sin plats? » svarar hon: » Men kära du, hur kan du brusa upp så för en sådan småsak?
Du kunde ju ha din tändstickslåda i fickan! » Mannen mumlar något om: s Det behöfver du inte lära mig !&gt; och börjar kläda sig.
Han tar en ren stärkskjorta ur lådan och kastar den öfver sig.
Flere gånger trefvar han med handen i nacken, och öfvertygar sig slutligen att knap- pen fattas.
HULTMANS CACAO Redan 1888 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
IDUN 214 » A.
.
.
!
ingen knapp! » säger han förargad.
» Sophie!
Sophie! » » Hur är det! » » Här fattas nu igen en knapp i skjortan! » » Nu igen?
Som om du alltid finge skjortor utan knappar! » svarar frun surmulet.
» I förra veckan var det åtminstone likadant. » » Det kan väl hända; strykerskan lägger all tid tillsammans linnet o c h.
.
.
» » Strykerskan!
Det rör mig inte hvad hon gör.
Det skall ses efter här hemma!
Man kan väl se öfver skjortorna ännu en gång, innan de läggas ned i lådan.
.
.
» » Men kära du, hur kan du föra ett sådant väsen för en dylik småsak?
Du är.
.. » » Småsaker, som kan göra en tokig!
Dukailar allting småsaker.
Hvarför ser du inte till det, efter som det är sådana småsaker?
Fru Sophie går, sedan hon under trotsig tyst- nad sytt i knappen, tvär och trumpen, och hen- nes herr man lugnar sig så småningom!
När han går bort, finner han sin hustru ännu stum och ovänlig; till följd däraf lämnar han också hemmet under en vresig och oangenäm sinnes- stämning.
Sådana där småsaker äro tvedräkstandar, som, om de icke undertryckas i tid, hastigt växa till en stor ond ande, som med sina klor drager de äkta makarne allt längre från hvarandra.
» Ester lilla, hvad gick du i för kärlekstankar i går afton? » hördas en äkta man fråga sin fru.
» Hur då, gubben lilla? » » När jag kom in i mitt rum, fann jag mitt bläckhorn rengjordt ochfylldt med nytt bläck, lam- pan tänd, cigarren och tidningen på bordet och en brasa, sprakande så behagligt i spisen.
Tack skall du ha, mitt hjärta, det var mycket snällt af dig, att du tänkte så mycket på mig innan du gick på kafferepet. » » Ack så du pratar, din lille narr!
Det är ju ingenting att tala om, det var ju bara småsaker, som ändå alltid skola göras. » Ett par dagar senare.
» Men lilla gubbe!
Du är ändå alldeles för hjartegod mot din lilla gumma! » » Hur då? » » Du har ju så angenämt öfverraskat mig med den nya handspegeln vid mitt tvättställ! » » Jag hörde dig säga i går, att du hade råkat slå sönder den gamla, och när jag gick hem från kontoret, så köpte jag den här; den är inte syn * neriigen fin och kostar en obetydlighet!
» Den är utmärkt, hvad gör det, om han ock- så kostade bara hälften — spegeln är inte huf- vudsaken, utan din kära uppmärksamhet.
Hur har du med alla dina affärer kunnat ha tid att tänka på sådant där?
Därför måste jag än en gång riktigt hjärtligt omfamna dig, du kär alilla gubbe! » T — s.
« minns om féung Oscar 1897 gård en brukade ställes till redaktionens förfogande, af ibland, då hon var ledig, taga hand det om de små.
Var det sommar dess större värde kan naturligtvis fingo möjliga de följa henne ut i skogen eller på slutliga urvalet blifva, och de åker och äng för att plocka bär och blom- formella bristerna skola vi med bered- villig tacksamhet afhjälpa.
mor.
Var det vinter kunde hon sätta sig i ett varm Som en uppmuntran ha vi utfäst en hörn af stugan, taga en på hvardera oss knä ' t och berätta sagor för dem.
minnesgåfva i en form, som synes Hon kunde också beskrifva för dem, hur väl harmoniera med sakens innebörd.
såg ut — att hon hade ett vac- Med anledning af jubileet har deras ett mor stort ansikte i samt ett par milda blå ögon.
charmant porträtt af konung kert Oscar Litet mindes amiralsuniform efter en fotografi af Gö- de nog själfva, men det var så ofullständigt — de voro blott något öfver sta Florman blifvit idförd i färgtryck år, när hon drunknade.
och betingar i konsthandeln, tre i praktfull förgylld ram med sniderier under kung- Liksom deras mor före dem hade de en lig krona, ett pris af 40 kronor.
För vek och känslig natur och ett omedvetet det bidrag under rubriken: » Hvad behof af jag kärlek — och liksom hon fingo minns om kung Oscar », som bland samt- de aldrig detta behof tillfredsställdt.
Endast liga insända mest tilltalar oss, när komma de fingo luta sina små ljusa hufvuden vi att som en hedersgåfva till mot insän- gamla Gretas slitna ullkofta och se daren öfverlämna ett dylikt det inramadt vänliga ansigtet med den tandlösa " mun- konungaporträtt.
nen öfver sig, endast då kände de en stilla tillfredsställelse, Samtliga bidrag böra åtföljas af in- som kunde ta sig uttryck ett adress skratt eller i en liten glädjeglimt ur sändarens fullständiga namn i och o ' skyldiga, bedjande barnaögonen, hvilka (hvilka dock, om så önskas, ej de publice- eljes till så ofta ras) samt måste vara ingångna Be- voro fulla af tårar.
voro nu på väg att fylla fem år, och daktionen af Idun, Stockholm, De senast den 15 juli.
Red.
af Idun.
* Vilsna lam.
Skiss af Sophie Linge.
Ingen kunde säkert säga det, men man och man emellan hviskades det om, att » mor på Gransätra, » då hon för ett par år tillbaka — vid klappning af kläder — omkom genom drunkning, skulle ha varit själfförvållande till olyckan.
Man hade fun- nit henne liggande framstupa på den dyiga sjöbottnen, och som vattnet var ganska grundt där hon låg, tyckte m a n att hon borde ha kunnat hjälpa sig upp på egen hand, men något sådant försök hade hon synbarligen ej gjort.
Visst hade hon varit litet svag i hufvu- det, alltsedan tvillingarne föddes några år förut, och hade klagat öfver hastigt påkom- mande svindel, men detta tog man mindre i betraktande, än att hon alltid blifvit hårdt och kärlekslöst behandlad af mannen, som var häftig och brutal till sin natur.
Han hade också knappt ett år efter hustruns död äktat en mjölnaränka, som till boet förde litet penningar och en lång räkel till son, hvilken utgjorde hela bygdens förargelse.
Att det också utkämpades mån- gen het dust under arrendegårdens låga tak, var allmänt kändt, liksom att det ej alltid var mannen, som fick det sista ordet.
Hust- run var kvinna till att ge honom » mjöl i mun, » som man sade, sedan det först kros- sats mellan två grofhuggna kvarnstenar.
T \ en framställning vi under denna ru- brik i n:r 18 af Idun gjorde till vår läsekrets — att vara oss behjälplig vid samlandet till konung Oscars före- De arma tvillingarne beklagades af alla stående jubileum af en minnes-skatt från utomstående.
lians personliga umgänge med sitt folk Grannarne visste att be- — synes glädjande att omtala rätta ha hårresande väckt historier, om, hurusom de- allmänt intresse och bidrag ras ha klagorop redan ljödo vida omkring, när de agades af en styfmoderns hårda händer, när de börjat inflyta.
Vi bedja att ännu fadern fingo ett käpprapp eller en och gång på det varmaste få lägga af denna annan våldsam puff, så att de slogo sig sak och den nämnda framställningen blodiga mot något kantigt föremål.
Äfven i n:r 18 på våra läsarinnors hjärtan.
styfbrodern Ingen, som kan hafva något om än tog alla tillfällen i akt att plåga de arma bör offren samt skyllde alltid på dem, aldrig så obetydligt att andraga, när han ville komma undan straff för något hålla sig borta af liknöjdhet eller af fruk- fuffens, skrift- begånget af honom själf.
tan för sin ofullkomlighet vid den liga framställningen.
Ju rikare Späda och full- och bleka voro de också — » sin ständigare det material blir, som mor opp härvid i dagen. » En gammal piga i grann- e de visste det, ty Greta hade talat om det för dem.
» I morgon är det er födelsedag » — hade hon sagt — » hvad ska ni då hitta på för spratt åt hvarandra? » De höllo mycket af hvarandra — det var j u också en liten ljusglimt i deras mörka tillvaro — och de ville gärna göra hvarandra någon liten glädje, men h v a d?
Per låg och funderade därpå, sedan han lagt sig på kvällen och Ingrid likaså.
Hal- men knastrade under den, när de vände sig i pinnsoffan, där de hade gemensam bädd,- och de hade båda två svårt för att somna.
I sängen med sparlakan sofva redan far och m o r; styfbrodern i ett hörn af stu- gan.
Och bäst det var hörde Ingrid på Pers regelbtmdna andetag, att äfven han somnat in.
När morgonsolen tittade in genom gaf- velfönstret, smög Ingrid sig upp ur bädden — sakta, sakta, så att ej prasslandet af halmen skulle förråda henne — fick kläderna på sig, tog ett garnnystan ur styfmoderns sykorg och gled ut genom dörren.
Man var tidigt i farten på arrendegården.
- Kreaturen skulle mjölkas och drifvas ut på bete, fjäderfäna matas och frukosten lagas åt slåtterfolket, som skulle ut på än- gen.
Matmor ruskade lif i pigan, som låg på loftet, satte sin son till att bära in ved och vatten och utbytte emellanåt några mindre vänliga ord m e d far som slipade liarne.
N a kom hon ihåg tvillingarne — de skulle också ha den sedvanliga morgonhäls- ningen.
I ett huj skulle de vara uppe och ur vägen, så att man finge fritt spel- rum i stugan.
M e n när hon kom fram till bädden, var den tom.
» Sådana ungar » — • sade hon — » hva ha de nu åter för fyr för sig — en risbastu ska göra dem godt, när jag får tid. » Hon glömde dem snart för de många göromålens skull, och solen steg allt högre på sommarhimmelen.
Under tiden gingo Per och Ingrid hand i hand på gångstigen genom björkhagen.
Per bar en krans af blåklint omkring sin gamla skärmlösa mössa och blommorna vip-
IDUN 1897 pade ända ner på hans ljusa ögonbryn.
Ingrid trugade och trugade, att han skulle ta emot ett strå med röda smultron — de vackraste hon funnit på dikeskanterna — — men han såg skamsen ut och ville ej äta den.
» Jag har ju ingenting åt dig » — sade han — » jag somnade ifrån alltsam- mans. » Till sist kommo de öfverens om att dela bären och satte sig på en sten för att för- tära dem.
Det blef deras frukost.
För en stund glömde de alla vedervärdig- heter, men ingen fröjd är länge blandad.
» Tror du att vi få stryk, när vi komma h e m », frågade Per och drog betänksamt det sista smultronet från strået — » vi ha ju gått bort utan l o f?
» » Ja, kanske hon slår oss, men nu skola vi ha roligt först, eftersom det är vår födelsedag. » Så fortsatte de åter vandringen under björkarna, där solljuset silade in och läm- nade gyllene plättar på stenar och mossa.
Daggen låg änuu kvar och deras bara fötter blefvo fuktiga däraf.
Ingrids tunna kjol lämnade flikar kvar på törnbuskarna och Per hade mycket besvär med sin blåklints- krans, som oupphörligt ville åka ned på näsan.
Men de pratade och småskrattade, som de ej på länge gjort.
När de kommo ner till sjön, stannade de och blefvo i hast allvarsamma.
» Det var här som mor drunknade — vår riktiga mamma — det har Greta sagt. » Ingrid kröp ut på en gammal pilstam, som krokig och vresig sköt ut ett stycke öfver vattnet, lade sig framstupa därpå och stirrade ner.
» Tänk Per, o m vi nu skulle få se henne på sjöbotten. » » Jag vill också vara med, » sade Per, kröp ut på stammen bredvid systern, höll sig fast i en gren och spände sina ögon i det blanka vattnet — » tänk om hon nu sträckte sina armar efter oss. » » Jag skulle inte bli rädd alls, ty Greta har sagt, att mor var så snäll, så, och att vi få träffa henne, när vi komma till Gud, som också är snäll. » » Se, en så vacker blomma » — ropade Per — » Den ska du ha som inte har fått någonting.
Om du makar dig litet, når jag den med den här kvisten. » Han hade brutit en torr kvist ur pilträ- det och försökte nu, sträckande sig allt hvad han förmådde, nå neckrosen, som bredde sina hvita blad på vågen.
Men den vek undan och han sträckte sig allt längre ut.
» Akta dig, du kan falla 1 » Ingrids var- nande rop förklingade i ett ångestfullt skri.
Där låg nu Per.
Mössan med blåklints- kransen hade fallit af honom och fördes bort af vågorna.
En liten mager hand sträcktes ett ögonblick upp.
Ingrid försökte att fatta den, men förlorade själf fotfästet och gled ned från den slippriga stammen.
» Hjälp oss, mor — m o r!
» De höllo ännu hvarandra i hand, när man fann dem på sjöbotten, och det var gamla Greta, hvars instinkt manade henne att söka där.
» Jag visste det » — sade hon — » inte kunde ett sådant elände få fortgå — — naturligtvis skulle hon ta tillbaka sitt.
Och det just på själfva födelsedagen.
Gud signe de små oskyldiga lammen! » ' $ För det blödande Grekland.
Slutredovisning.
Till redaktionen af Idun: Transport från n.-r 22 Kr.
1,134.21 Insamling i Norrköping g:m E.
A.
» 10. — D:o af Missionsvänner g:m P.
L. Pettersson, Kalksveden &amp; Smedjebacken 25. — D:o at Goodtemplare g:m d:o d:o.-_ &gt; 9.70 Kr.
1,178.91 grammen upptogo nästan uteslutande hos oss kända och välkända svenska körer, hvilka fram- fördes väl och med klangfulla röster, om ock ut- förandet ej företedde något, som höjde presta- tionerna öfver hvad vi vanligen få höra här hemma af våra mera bekanta manskörer.
Bifallet och entusiasmen voro emellertid särdeles lifliga och få naturligtvis delvis skrifvas på de varma väl- komstkänslor, med hvilka de hemvändande lands- männen från hinsidan Atlanten kunde påräkna att emottagas.
Ledaren, hr John Örtengren hade emellertid kören godt i sin hand.
Operasånga- ren C. F. Lundqvist lämnade å båda konsertera ett värdefullt biträde.
Till kvinnoförbundets kassaförvaltare: Transport från n:r 22 Kr.
1,447 60 Summa Kr.
2,626.51 Fredrika Bremer-förbundet meddelar, att ännu en tacksamhetsskrifvelse ingått från drottningens af Grekland kammarherre.
Pliktens väg.
Novell för Idun af Ali.
J *, n sådan härlig dag det var!
Solen gassade så A * varmt mellan husraderna i hufvudstaden, och den sista snön flöt i små muntra rännilar kors och tvärs öfver gatorna.
Det sade: plask, plask, för hvarje gång man satte ned foten, men, hvad gjorde ölet ?I — Det var vår och sol och lifs- Up notisboken.
glädje i unga människobröst.
Sigrid Moss hade sett fem och och tjugu vå- Änkekronprinsessan Stephanie af Öster- rike-Ungarn afreste i tisdags härifrån till Peters- rar under sin lefnad, men aldrig förr hade hon erfarit en sådan stormande, jublande känsla som burg.
just i år.
Aldrig förr hade den milda vårluften Hertiginnan Antoinette af Anhalt hit- smekt hennes kinder så som nu; aldrig förr hade hommer i dessa dagar från Petersburg för att de små fåglarne drillat så muntert, och aldrig hade väl de frigjorda böljorna glittrat så loc- besöka sin syster, änkehertiginnan af Dalarne.
kande som just i dag.
Sigrid gick öfver slussen, det var på en sön- Utställningsalbumen, som en tid varit dagsmiddag och hon var på väg till sin söm- väntade, ba i dagarne utkommit och säljas nu merska, som bodde långt, långt borta på söder.
hos alla bok- och pappershandlare samt rundt Sigrid Moss var långt ifrån någon skönhet.
om på utsällningsområdet.
Det ena, Minne frän Ett par klara blå ögonj och en liten förtju- utställningen 1897 innehåller 23 fint utförda vyer sande mun voro de mest utmärkande dragen; och sälj es till ett pris af 1.25, det andra, Gamla för öfrigt var hon uppnäst och nästan för rund Stockholm, visar på 16 bilder de vackraste par- i ansiktet, men då hon log, förklarades hennes tierna därifrån; dess pris är 1 kr.
Firman Axel drag, hon såg så obeskrifligt täck ut, och med Lindahls fotografiaffär, som är förläggare, har sitt trohjärtade uttryck vann hon alltid sina med- med dessa synnerligt låga pris velat bereda äfven människors fortroende och vänskap.
Sigrids far hade varit posttjänsteman.
Vid sitt mindre bemedlade tillfälle att förskaffa sig de frånfälle efterlämnade han visserligen en liten vackra albumen.
obetydlig förmögenhet, dock icke mer än att fru Moss och hennes dotter måste lefva ett ganska enkelt och sparsamt lif.
Sigrid hade dock fått en god uppfostran och särskildt hade hon utbil- dat sig i musik, så att hon var ganska skicklig i pianospelning.
Goda vänner hade låtit sina Arenateatern, som en längre tid med stor fram- barn taga lektioner för henne, hon blef omtyckt gång • — tack vare naturligtvis fru Anna Petter- som lärarinna och fick småningom all- flere son-Norrie .... afton efter afton gifvit den populära elever.
Hon blef därigenom till sin glädje i till- operetten » Sköna Helena », upptog i måndags den fälle, att i någon mån bidraga till det lilla hus- föga mindre populära operetten » Boccaccio » med hållets omkostnader, och i all synnerhet var det nyssnämda genialiska konstnärinna i titelrollen.
Sigrids fröjd, då hon ibland ansåg sig ha råd, Det föreföll oss nästan, som vore denna presta- att köpa två teaterbiljetter, en åt sig och en åt tion, känd och värderad från Vasateatern, ännu sin mor.
Då var det jublande, barnslig glädje i bättre utmejslad än någonsin, och det förträffliga det lilla hemmet, och mor och dotter följdes åt intrycket af densamma kunde ej förtagas af en under skämt och munterhet.
som vi hoppas snart öfvergående liten heshet.
Att En helt liten vänkrets utgjorde deras enda fru P-N.
blef föremål för den Ulligaste hyllning, behöfver väl knappast nämnas.
Hon understöd- umgänge.
De kommo tillsamman i all enkelhet des ganska godt af sina medspelande.
Särskildt och drucko kaffe och stannade till en blygsam var Fiamettas representant fröken Nilsson mycket supé.
Vid dessa små sammankomster idkades behaglig att både se och höra.
Hennes röst är ofta musik och sång, och en god vän till Sigrid visserligen ovanligt späd, men ganska jämnt ut- upptäckte snart, att hon hade sångröst.
Detta bildad; sångsättet är ock vårdadt.
Fröken N. bör var nu en öfverraskning för Sigrid själf, det dock ej af malplacerade hyllningsbevis låta för- hade hon aldrig anat förr, men sedan sjöng hon leda sig att redan anse sig färdig, det vore skada.
gärna en liten visa, då någon bad henne därom.
Att taga sånglektioner kom naturligtvis icke i Hr Strömberg är onekligen en rolig Lambertuccio, men man saknar dock i denna roll deil oförgät- fråga, det skulle ha blifvit för dyrbart, men att lige Viktor Holmqvist.
Hr Könnblad gjorde erkän- tralla litet grand under väninnans anspråklösa nansvärda försök att göra något roligt af prins ledning, det var förtjusande.
Och hon sjöng enkelt och älskligt, och de, som Pietros roll.
Öfriga medspelande skötte sig i all- mänhet ganska bra.
Uppsättningen och inöfning- icke hade alltför stora anspråk, lyssnade med en voro gjorda med omsorg.
Salongen var i det välbehag till det känsliga föredraget.
närmaste fullsatt.
Mellanakterna böra dock be- På hösten hade Sigrid blifvit invald som med- tydligt förkortas.
lem i ett litet sångsällskap, bestående af omkring tio damer och sex eller åtta herrar.
Det var Vasateatern har åter öppnat sina portar med där hon gjorde bekantskap med Isidor Fejlick.
En gång i veckan samlades de till sångöfningar, uppförandet af » Lycko-Pers resa ».
och dessa aftnar blefvo snart för Sigrid lönen Södra teatern har under de båda senaste vec- för all hennes sträfvan under veckans öfriga da- korna innehafts af hr Ernst Ahlhorns finsk-sven- gar.
Hon längtade dit af all sin själ, och hon ska sällskap, som där uppfört Numers ' » Pastor kunde icke tänka sig någonting mer förtjusande Jussilainen » och » Bakom Kuopio », båda framstå- än dessa repetitioner.
Så kom hon dit en gång ende och underhållande stycken, " utförandet har och Isidor fanns icke där.
Ah, hvad det var på det hela taget varit värdt mycket erkännande.
underligt den kvällen.
Hvad det var tröttsamt Den Svensk-amerikanska sångkören har gifvit och tråkigt allting.
Ingenting gick bra.
Den ene tvänne konserter i den stora musikhallen vid sjöng falskt, den andre i otakt och den enklaste Fredrikshof.
Den första var mycket talrikt be- sats måste omtagas flere gånger.
Sigrid blef på sökt, bland annat af konungen, medan på den misshumör och var sedan retlig i många dagar.
andra salongen var tämligen glest besatt.
Pro- Fru Moss betraktade med undran sin dotter.
Sia- Teater och.
musik.
o
H is V 0 DUN 216 rid bäfvade för nästa repetition och hon gick dit med en besynnerlig känsla af ångest.
Den första P hon fick se var Isidor Fejlick, som kom emot henne med framräckta händer.
Då var det, som W H ft om solen lyst fram bakom ett hotande oväders- P moln, och från den stunden visste Sigrid, hvad Isidor betydde för hennes hjärta.
" d SB Sedan följde han henne hem om kvällen, men H © icke blott den gången, utan många, många gånger P rf- Qi sedan.
Och då våren kom med spirande, nyvak- nadt lif, då yppade han en dag för henne, hur O: ' S kär hon var honom, och hon lade förtröstans- fullt sin hand i hans och lofvade honom trohet rf- $ för lifvet.
P= (D Det var blott några få dagar sedan han hvi- skat sina första kärleksord i hennes öra.
Det p, r var därför vårluften kändes så smekande och som fåglarne kvittrade så muntert och böljorna H M lockade med sitt glitter.
Isidor Fejlick hade plats som kassör i en bank &amp; o i hufvudstaden.
Det var icke någon lysande ffi ^ framtid han kunde erbjuda Sigrid vid sin sida.
d i Själf ägde han icke mycket, fast han dagligen fick räkna siffra till siffra på andras förmögen- het.
Utan syskon hade han ensam ärft föräld- rarnes lilla bo, men utom detta ägde han blott sin lön.
För Sigrid var det dock som all verl- dens rikedom, då hon tänkte på, att allt detta skulle blifva hennes.
Och det rosiga anletet strålade af hälsa och lycka, medan hon stretade i de södra backarne på väg till sin sömmerska.
Hon gick Götgatan fram och vek därefter af på en sidogata Hon stannade slutligen vid ett stort, nybyggdt hus och ilade snart upp för de tre långa trapporna.
Där i förstugan funnos många dörrar med mango namn på de flesta.
Hon läste på visitkorten och fann till sist det hon sökte.
Där stod: Hilma Ströms syatelier.
Sigrid ringde och en halfvuxen flicka öppnade dörren.
— Träffas fröken Ström?
— Ja, var så god och stig in.
Flickan förde henne därmed öfver tamburen och öppnade sedan en inre dörr.
Sigrid steg in i ett litet nätt och prydligt rum, möbleradt med en säng, en treflig soffa, divansbord, några S ' S örårrf.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
stolar, en rymlig byrå, en stor lampa på en hög kunde nästan förstå, att det var någonting sär- fot, och så vidare.
Det hela vittnade om en skildt.
Lyckan lyser alltid igenom!
— tillade ovanlig smak och ett utomordentligt ordnings- Hilma med en ny suck.
sinne.
Den lilla sömmerskan själf såg älsklig och — Ja, jag är verkligen så innerligt lycklig.
behaglig ut, med ett par milda drömmande ögon.
Jag kunde icke ana förr, hur ljust och rikt lifvet Sigrid gick vänligt emot henne med utsträckt kunde vara.
Men, hvad ser jag, Hilma gråter hand.
ju ' i — God dag, Hilma, nu kommer jag igen.
— Ah nej, visst icke, — svarade Hilma och — Gog dag, fröken Moss, det var snällt, att torkade förstulet bort en tår, som icke ville låta fröken icke glömmer bort mig.
häjda sig i sitt lopp — det känns bara litet un- — Nej då, det gör jag visst icke, men jag har derligt, då andra tala om sin lycka; det är som icke behöft någon ny klädning på länge.
när man läser en vacker bok, tårarne komma — Och nu skall fröken ha en, kan jag förstå.
en i ögonen, fast man ingen anledning har att — Ja, snälla Hilma, nu skall jag ha två stycken.
gråta.
— Åh, bevare mig, två på en gång!
Då skall — Det finns nog en anledning ändå på botten, väl fröken riktigt ut och festa?
tänker jag!
Hvarje hjärta har en omedveten — Inte precis, men ändå ...
Jo, först skall trängtan efter lycka och jag har fått för mig, jag ha en promenaddräkt och så en annan ljus att Hilma har någon sorg, som tynger på sinnet.
klädning.
Hilma har väl tid hoppas jag?
Hilma vände sig bort och en ny tår föll lång- — Är det mycket brådtom?
samt i den förras spår.
— Icke med den ljusa, men promeddräkten — Ser Hilma, det är icke min mening att vara behöfver jag allt om fjorton dagar senast.
påträngande eller ogrannlaga, men mitt eget hjärta — Det blir nog litet svårt att hinna, jag har är så fullt af tacksamhet emot den högste, och jag ville så innerligt gärna, att alla andra skulle så mycket arbete just nu.
— Åhjo, snälla Hilma, försök!
Jag är alldeles vara lika lyckliga och glada som jag.
tvungen att ha den i dag fjorton dagar till.
— Ack, det är så vänligt af fröken att intres- — Ja, nog skall jag försöka, — svarade Hilma sera sig för en stackars fattig flicka som jag.
med en suck — men jag kan verkligen icke Det känns så godt att få höra ett ' deltagande ord lofva med bestämdhet.
Ser fröken, jag har all- någon gång, men sorgen, den sitter ändå där tid velat hålla hvad jag lofvar, men numera, så ... den sitter, den får man bära, — till dess man dukar under!
(Forts.) — Hvad då Hilma?
— Jo, jag är icke så stark nu som förr, jag orkar icke mera sitta uppe och arbeta om nätterna och jag har bara tre flickor som hjälpa mig att sy.
Och så vill jag gärna ha först fär- digt det arbete, som jag först åtagit mig.
Innehållsförteckning.
— Det är nog rättvist, snälla Hilma, och jag Emilie Björnberg (nied ' porträtt); texten af Birger Schöld.
förstår så väl, att det är svårt, men det är också ström.
— I sinnesförvirringens natt; poem af Helene Malm- så ledsamt för mig om det ej kan bli som jag qvist.
— Debet och kredit i nervernas hushållning; bear- tänkt,.
.
betning för Idun af Mathilda- Langtet.
— I Stockholm; — Skall fröken på någon visit på söndagen, små ntställningsfunderingar och litet annat smått och godt.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref VII.
— Småsa- som ej kan uppskjutas?
ker; af T — s.
— Vilsna lam; skiss för Idun af Sophie — Ja, ser H i l m a.
.
.
Men det är väl så godt Linge.
— För det blödande Grekland (slutredovisning).
— att jag talar om hvad det gäller.
Hilma får väl Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Pliktens väg; ändå snart veta det.
Jag skall eklatera min för- novell för Idun af Ali.
— Tidsfördrif.
lofning i nästa vecka på min födelsedag.
— Ah, då får jag hjärtligast lyckönska!
Jag Hvad stundom oskyldig får förändra.
Hvad öfver solen ibland ses vandra.
Hvad kan skulptören?
Hvad kan hvar smed?
Hvem visar vägen på okänd led?
Hvad du ej får, fast jag tröttsam är — Jag hejdar hellre min svada här.
Amalia.
Logogryf.
Dubbel-palindrom.
Och vill du se mig, så snör din ren- sel Samt fatta stafven och drag mot nord, Där sommarnatt med sin mjuka pensel Ger riklig fägring åt fattig jord.
Du måste tröttsamma stigar gå För att mitt anlete skåda få.
Se ' n du mig sett, skall du sent mig glömma, Och om min glans skall du ofta drömma, När vintern kommer med kulna dar, Och endast minnet af mig finns kvar.
» Ack, kära mitt första (rättfram) I dag är det turen din » — Till sin mitt andra, (rättfram) Den gamle sade med trumpen min — » Du får i staden försöka sälja Det sista oket vi nu ha kvar; Mitt första (bakfram) du här kan välja, Och här din » massäck » du sedan har.
Om nu på vägen det krångligt blif- ver, Mitt första (bakfram) du fäster då Uti mitt andra, (bakfram) det lätt- nad gifver, När ingen finnes, som drifver på.
Moster Lisa.
Nämn möbel nyttig, som hvar man vet.
Hur är den häst, som är allt för fet?
Hvad Ulriksdal har och Haga med.
Hvad får soldaten i krig som fred?
Och hvad du ej dina skatter vill.
Två honor, som höra husdjur till.
Hvad mänskan bör, fast med måtta, vara.
Tvä ' räkneord.
En partikel bara.
En smörgåsrätt.
Och så säg mig se ' n Hvarutaf tiden har endast en?
Hur är den tunna, som skramlar mest?
Hur är du efter en nattlig fest?
Hvad du vill ha ', när du hungrig är.
Och hvad aptiten då reta plär.
Säg, hvem tog priset i kroppslig styrka?
Hvad patern bär i sin helga kyrka.
6 namn.
1 2 2 5 3 3 4 11 3 6 1897 5 10 6 8 9 3 2 + 6 1 - 4) Fruntimmersnamn, 4 — 6) d:o 1-6) d:o 6 — 6) d:o 3-6) d:0 5 — 8) Karlnamn, Isse.
Gymnastik- och Velocipedkostymer a- Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. * # 3 4 5 6 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 + + • + + + + + + + + + + + + + + + Äro orden funna, bilda de bokstäfver, som infalla i de markerade rutorna, namn å något, som mycket talas om samt arbetats för och på.
7) Stockholmarnes älsklingsplats, 2) Nödigt att hafva, 5) Högättad artist, 19, 4, 8, 16, 18) Framstående män på olika områden, 11) Bär mycket ansvar, 1) Användas i de flesta brancher, 14) Komma från när och fjär- ran, 17) Ha svårt uppdrag, 15) Äro välkomna, 6) Eftersökt befattning, 13) Hvad de medverkande äro, 10) Storartadt musikarrangement, 9) Fin- nas flera slag, 12) Påminner om tusen och en natt, 3) Kommer ej alla till del.
M.
T.
4 7 7 Ifyllningsgåta » för s a i s o n e n ».
Ordgåta.
Tag 5 ord, hvilkas begynnelse- och slutbokstäfver äro lika, samt bilda namn på en fågel.
Orden beteckna: 1) 2) 8) 4) En sammanställning, Tillbehör till en flaska, Utan undantag, Hva^ sällsynt växt är, 5) Gossnamn.
Reseda.
e n Lösningar.
Charaden: Bos-ers-berg.
Kedjegåtan: Paris: 1) Panama, 2) Ararat, 3) Rheims, 4) Ihrsta.
Bokstafsuppgiften: Halmstad: M a l a c c a a p f " 1; o s h å r s i k t i t å V a e n S m å l a n d Förvandlingsgåtan: Karlskrona - Kristiania.
Sijferlogogryfen: Luftballong: Lot, luta, ful, bulta, noll, gult, lut, bal, tall, lo, Ulla, fluga.
Vokalförändringsgåtan: Faber, feber, fiber.
Gåtan: Reseda.
Extra beställningar &amp; reparationer.
* Vidsticfcnlnjjar.
Från fabriken B r y g g a r e g a t a n 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
