# ID: svediakorp-per1134
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,556
# sentences: 635
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Fredagen den 2 juli 1897.
N:r 26 (492).
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl » Bamgarderoben » 5: 5: 3: 3: — — — — Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och F R I T H I0F utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Red akti onssekr.
: J. Nordling.
Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösmr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Våra landshöfdingsfruar.
ii.
samhet inom fädernehemmet, hvilket hon, då syskonkretsen blifvit upplöst, förestod för en af sina bröder.
Efter denne broders giftermål blef Sofie Tersmeden husföreståndarinna hos fideikom- missarien till det historiskt ryktbara Tyn- nelsö, dåvarande ryttmästaren Filip August Boström, åt hvars söner i första giftet hon dessutom meddelade undervisning.
Få år S o m vi i inledningsartikeln nämnde, var * — ' det från början vår afsikt att vid med- delandet af våra landshöf dingsfruars porträtt följa den officiella inbördes ordning de olika länen emellan, som statskalendern ger vid handen.
Då emellertid svårigheter yppat sig att allestädes i god tid få porträtt och biografiska upplysningar tillgängliga, finna vi, att ett strängt fasthållande af denna &gt; SOFIE BOSTRÖM.
lödd Tersmeden Sofie Boström född Tersmeden.
MATHILDE DE LA GARDIE, född v o n K r æ m e r.
ordning skulle verka rätt försenande.
Vi ha därför frångått denna i det hela oväsent- liga ordningsföljd och komma nu att med- dela porträtten gruppvis såsom det bäst faller sig och efter hand som de ingå.
Vi ha i dag nöjet att fortsätta serien med trenne af våra läns höfdingsfruar.
På egendomen Hessle i Upland föddes år 1848 Augusta Sofie Tersmeden, dotter af kammarherren Jakob Nils Tersmeden och hans maka, friherrinnan Augusta Jacquette Cederström.
Tidigt föräldralös, trädde Sofie Tersmeden i faders och moders ställe för sina syskon, och detta betydelsefulla ansvar i förening med nya smärtsamma förluster gaf henne redan vid unga år ett sällsynt djup och allvar.
Hennes konstnärliga och sociala in- tressen utvecklades bland annat genom lång- variga, uppfostrande resor i främmande land, " liksom hennes husliga anlag genom verk- FREDRIQUE LOTHIGIUS, född Santesson.
därefter, 1885, äktade hon ryttmästare Boström.
Men jämte det hon med kär- leksfullt nit fyllde sina plikter som maka, styfmor och godsägarinna, fann hon tid och krafter till att med skarpsinne och varmt deltagande följa tidens sociala och politiska brytningar samt att såsom ordförande inom
«DUN 202 1897 Den fulla harmoni, som stunden gaf, Slår ut, som vattnet utaf minnets strömmar, I ljusa tankar och i stilla drömmar.
En enda dag, en timme blott af lycka, Så djupa spår kan i ditt väsen trycka, Att själen evigt hämtar lif däraf.
Ellen Stockholmsföreningen Kvinnoklubben göra en värderik personlig insats i arbetet för höjande af kvinnans ställning.
Då hennes make, sedan 1886 ledamot af Första kammaren, år 1894 utnämndes till landshöfding i Södermanlands län, öppna- des för fru Boström nya verksamhetsfält, som hon framgångsrikt brukat.
Så bära Ny- köpings skyddsförening, barnhem och barn- krubba vittne o m hennes organisatoriska förmåga samt för värnlöshet och nöd öm- mande sinne, hvarjämte hennes flärdlöshet och frisinne genom hennes nuvarande höga och inflytelserika samhällsställning fått ökad betydelse och vikt.
T.
K. Mathilde De la Gardie född von Kræmer.
Det var en för sällskapslifvet i Upsala lysande tid, då landshöfding Robert von Kræmer och hans friherrinna, Charlotte, född Söderberg, bodde i den gamla Vasaborgen i Fyris ' stad.
Inom dessa murar växte Johanna Mathilde von Kræmer upp.
Hon är född den 5 okt.
1826 och var således ännu icke sex år, då hennes fader utnämn- des till landshöfding.
Det är rika minnen, som grefvinnan Mathilde De la Gardie har från Upsalatiden, där bland andra Joseph- son, Bottiger och Lindblad (A. F.) voro hennes lärare, och där hennes anlag odlades och hennes kärlek till konst och vetenskap väcktes och underhölls.
Såsom fullvuxen såg hon där omkring sig i föräldrahemmet sådana män som Geijer, Atterbom, Hwasser, Rogberg, Fahlcrantz, V a l e r i u s m.
f i.
Geijers sånger har grefvinnan i handskrifna exem- plar af skalden själf, och de sjöngos ofta för första gången af hennes mor.
Hit kommo äfven Tekla Knös, Börjesson, B. von Beskow, öfverstinnan Silfverstolpe.
Här såg mau ofta konung Oskar I: s unga söner Karl, Gustaf och Oscar under den tid, som de studerade vid universitetet.
Sällskapslifvet var gladt och rikt på de ädlaste, mest för- finade nöjen.
Musik och teaterföreställnin- gar omväxlade med deklamation.
Här före- läste Atterbom stycken ur siD » Fågel blå » och » Siare och skalder ».
Här kunde man få se de mest konstnärligt ordnade tableaux vivants.
Snart utmärkte sig vid sällskaps- teatern fröken Mathilde von Kræmer genom sina framstående anlag, hvilka mer och mer utvecklades.
Man såg henne som » Knng Renés dotter » och i andra roller, och i trots af en hög samhällsställning och många aldrig försummade plikter har grefvinnan icke blifvit denna sin första kärlek otrogen.
Ar 1850 ingick hon äktenskap med grefve Robert De la Gardie oeh flyttade då till Skåne.
Men såsom gifvet var, besökte hon ofta sitt föräldrahem, och universitetsstaden är henne ännu kär framför andra.
Det var här som hon år 1860 på ifriga och enträgna böner af Josephson beslöt sig för att offent- ligen uppträda såsom Antigone i Sophokles ' antika drama, hvilket gafs med Mendels- sohns musik under Josephsons ledning.
Den då nybildade sångarföreningen O. D. ut- förde körerna och studenterna de manliga rollerna.
Föreställningen bevistades af då- varande hertigen och hertiginnan af Öster- götland, hvilka däråt skänkte sitt lifliga bifall och framför allt åt framställarinnan af Antigone.
Framför oss ligga tvänne bref rörande denna föreställning.
Det ena är från B. von Beskow, som tackar landshöf- ding v. Kræmer för visad gästfrihet och » le dernier bouquet Antigone » — den som återskänkte oss dess bild, hvilken, efter att under halftredje årtusende hafva varit sce- nens prydnad, likväl först nu, så vidt jag vet, uppenbarats på svensk teater — - — sällan har jag bevistat ett skådespel med mera intresse och deltagande — — och framför allt styckets hjältinna med denna blandning af värdighet och behag, af själs- kraft och smältande ömhet, med eld i blick och tårar i rösten, allt detta glömmes ej lätt — » Det andra brefvet är från öfverst- innan Silfverstolpe och börjas: » Vördnads- väckande Antigone! » — Men att upprepa alla loford skulle föra oss för långt.
Må det vara nog att säga, att till minne af denna afton stiftades Antigonestipendiet.
Vi hafva måhända dröjt för länge vid grefvinnan De la Gardies ungdomsminnen; men om så är, må hon därför själf bära en del af ansvaret, ty hon har haft så mycket att säga därom och hennes liffulla, varmhjärtade ord hafva gjort ett så kraftigt intryck.
Vi nödgas därför nu vara desto mera kortfattade.
Grefve Robert De la Gardie har sedan 1867 varit landshöfding inom Östergötland.
I det gästfria hus, där gref- vinnan Mathilde är värdinna, söker hon kring sig samla intelligenta och konstnärligt begåfvade personer.
Hon har städse stått i spetsen för hvarje sträfvan att samla medel för allmännyttiga företag, och i välgören- hetens tjänst har hon med sin stora dra- matiska talang uppburit mången måhända annars svag prestation.
I synnerhet draga vi oss till minnes en representation af Scribes » När damerna föra krig », som upp- fördes på Linköpings teater 1887.
Härom yttrar C. F. Ridderstad: » Det är högst sanno- likt att hade denna gref vinneroll, ej uppburits af en utom scenen lika betitlad person, så hade vårt land för närvarande ägt tvänne stora tragedienner i stället för en, Elise Hwasser.
Det är så ondt om de dramati- ska snillena nu för tiden, att man ej kan annat än beklaga, att en furstinna i dramati- kens värld gått förlorad genom en grefve- krona, om än aldrig så briljant.
För sin enkla, vänliga, varmhjärtade personlighet tro vi oss våga påstå, att hon är allmäut af hållen och värderad.
Till sist vilja vi an- föra hennes egna o r d: » Nog ha vi alltid haft ett gästfritt hus, och jag har, i syn- nerhet då jag var yngre, sökt att främja allmännyttiga företag af alla mina krafter — men det ha j u alla landshöfdingfruar. » — Dessa anspråkslösa ord karaktärisera grefvinnan Mathilde De la Gardie.
I sitt lyckliga äktenskap är hon moder till fyra nu lefvande döttrar och en son.
Mathilda Lönnberg.
Lundberg.
Fredrique Lothigius född Santesson.
På den i Asarumsdalen, i närheten af Karlshamn, belägna egendomen Janneberg, hvilken omkring år 1780 genom inköp af flere hemman inom Asarums socken, bilda- des och bebyggdes af ägaren till den när- belägna Granefors kopparn ammare, bruks- patron Nils Santesson, föddes den 8 oktober 1848 hans sonsons dotter Fredrique Juliana Carolina Santesson.
Föräldrarna voro ägare till ofvannämnda egendom, löjtnanten vid flottan Carl Theodor Santesson och hans maka Hedvig " Wilhelmina Mörck.
Äldst bland trenne syskon, erhöll hon i hemmet en vår- dad och god uppfostran, till dess hon vid 16 års ålder, 1864, utsändes till en berömd pension i det natursköna Lausanne i Schweiz, dit så ofta unga svenskor begifva sig för att inhämta kunskap i det franska språket, som därstädes så vackert prononceras.
Af sorglig anledning kom emellertid icke vistel- sen därstädes att räcka längre än till på- följande vår.
Den älskade faderns plötsligt inträffade frånfälle gjorde nämligen slut på schweizerbesöket.
Hemkallad af sin djupt sörjande moder afreste hon ofördröjligen till hemlandet och vistades därefter några år i hemmet på Janneborg tillsammans med modern och syskonen.
Sex år senare stod den unga Fredrique smyckad som brud framför altaret i Asarums kyrka, där hon den 3 maj 1870 sammanvigdes med då- varande borgmästaren i Karlshamn Lars Wilhelm Samuel Lothigius.
Det första egna hemmet blef alltså i Karlshamn, men under de närmaste 10 åren tillbragtes mestadels vintrarna i Stockholm, där borgmästare Lothigius var ledamot af riksdagen, först i andra och senare i första kammaren.
Sedan herr Lothigius år 1881 blifvit be- fordrad till häradshöfding i mellersta Hallands domsaga, flyttade familjen till Varberg — men ej heller här blef vistelsen långvarig.
Tre år därefter 1884 valdes häradshöfding Lothigius till Riksdagens justitieombudsman.
Till Stockholm bar det nu af med larer och penater, och där stannade man i — tre år.
Ja längre räckte det e j, förrän ödet bjöd på nya växlingar.
Den 29 no- vember 1886 blef herr Lothigius utnämnd till landshöfding öfver Elfsborgs län med bostad i Venersborg.
Det dröjde nu icke länge, innan fru Lothigius, sedan hon väl ordnat det egna hemmet, med vaken blick och lifligt intresse började taga del i det som rörde stadensvälgörenhetsinstitutioner, skolor m. m., och är hon en mycket verksam leda- mot i styrelsen för drottning Lovisas stif- telse för vanvårdade barn och för sjuk- hjälpsföreningen i Venersborg, desslikes för Elfsborgs läns norra hushållningssällskaps praktiska hushållsskola på Ellenö, hvars uppgift är att uppfostra dugliga husmödrar och tjänarinnor.
Genom sitt vänliga, all stelhet bannlysande sätt har landshöfdingskan Lothigius förvärf- vat sig många och trofasta vänner å alla de olika orter inom vårt land, där hon vistats.
Då man ser den ännu ungdomliga
1897 I D U N och lifliga landshöfdingsfrun — som inom parantes sagdt är en framstående husmoder, som med förkärlek ägnar sig åt sitt vackra välordnade hem • — • kan man icke ens ana, att hon är moder till en 26-årig dotter — gift med löjtnant Viktor Renström — och en 21-årig son, som är volontär vid Norr- lands dragoner.
Anna Kockum.
* Till drömmarnas ö.
B öljande säf, sorlande sjö, kransa vår julle och vagga den sakta, sakta emot drömmarnas ö, gömd uti skuggan, där alarna vakta!
Värmande sol, gyllene sken blänker därinne bland lutande stammar — gungad utaf stingande gren nysprungen vildros doftar och flammar.
Målet vi efter vår Hälft af jag skall nått.
Här är vår hamn färd öfver skimrande djupen.
min själ, kom i min famn, dig bära från sviktande slupen!
Här på min arm bjuder jag dig hvila och värn vid mitt klappande hjärta, allt hvad ett lif gömmer hos sig: kärlekens hel » och kärlekens smärta!
Darrande barn, lyssna ej på hånet från mängden, som hväsande krälar!
Stort är dess hat, större ändå älskogens makt öfver människosjälar!
Här skapas dröm, här glittrar ljos, som outtömligt från himmelen faller, stormande vind dämpar sitt brus, blir till en hymn i björkarnas galler.
Hydda i sol, häckar i doft, tassande tomtar, som feja och smycka tröskel och härd, skuggande loft, dem jag har timrat i bäfvan och lycka!
Hvila din fot, luta din kind, ondskan ej nyckel till drömlandet äger!
Dagen blir all, stängd är vår grind, strålande stjärnor vakta vårt läger.
Ernst Högman.
Yilj ekraft et är icke nog med att förskaffa de unge goda kunskaper oeh rena seder, man måste äfven gifva dem det, som skall göra kunskaperna fruktbärande, ge stadga åt sederna — viljekraft.
Viljekraft är något i människonaturen nedlagdt, men på uppfostran beror det i väsentlig grad, om den skall stärkas och utvecklas eller undertryckas och förkväfvas.
Hos många barn kan man knappast tala o m en egen vilja, så svag är den.
Men detta vållar uppfostraren ingen oro.
Bristan- de viljekraft hos barnet ger han sällan den- na benämning, han kallar den i stället god- het, vekhet eller liknande, därför attett så- dant barn verkligen är vekt och lätt att leda.
Dess uppfostran erbjuder nästan inga svå- righeter; intet trots, inga brytningar, inga häftiga uppträden förekomma, ty barnet viker utan motstånd undan för den star- kare viljan.
Men det finnes i motsats härtill andra barn med synnerligen kraftigt utvecklad vilja, hvilken vi — mycket kortsynt för öfrigt — genast äro färdiga att omdöpa till obän- dighet, trots, styfsinthet eller dylikt.
Såda- na barn äro nämligen ytterst svåra att hand- leda.
De ha en egen, fullkomligt utpräglad vilja, hvilken, då den naturligtvis ännu icke kan hållas i tygeln af förståndet, råkar i oupphörliga konflikter med uppfostrarens och förorsakar många obehagliga, stormiga uppträden i hemmet.
Denna vår så vanliga förväxling af vilje- kraften med någon af dess yttringar kom- mer oss icke blott att ge den orätt namn utan äfven, hvad värre är, orätt behand- ling.
• Den gamla åsikten, att barnets vilja sitter i riset, är sålunda ännu mycket ofta verk- sam i barnauppfostran och i nio fall af tio där, hvarest uppfostran verkligen tages på allvar och icke består i ett blott och bart sörjande för mat, kläder och dylikt.
— Bar- net skall ingen- egen vilja h a!
Har det icke någon eller är den svag, göres ingenting för att väcka eller stärka den, finns den återigen i större mått, så skall den bort med godo eller med ondo.
Förr är icke barnasinnet bildbart.
Så länge barnet är barn, d. v. s. är i hemmet och under föräldrarnes uppsikt kan det också mycket väl reda sig utan vilje- kraft, det har något som ersätter det — lydnaden.
Barnet är flitigt och uppför sig väl — på befallning.
Men det växer upp, blir sin egen herre och lydnaden har spelat ut sin roll.
Nu vill man, att viljekraften skall finnas till hands för att tagas i bruk efter den uttjänta lydnaden, samma viljekraft som man under uppväxttiden systematiskt undertryckt!
Men den finns där naturligtvis icke, och den unge får reda sig den förutan.
Det går dåligt.
Han har stora kunskaper, sinnet fullt af goda lärdomar, men kraften, som skulle omsätta kunskaperna i gagnande verksam- het och ge förmåga att efterlefva de goda lärdomarne, den finns icke, och, korsande alla beräkningar, man för hans vidkom- mande gjort, blir han ofta, då han på egen hand slappes ut i lifvet, en ganska stor odugling, slapp i arbete och slapp i seder.
Han är icke ond, endast svag, hållningslös.
Man tycker honom förbytt, icke att känna igen, och dock är han alltjämt densamme.
Hans största förtjänst under uppväxttiden var hans lättleddhet, nåväl, han har den fortfarande kvar.
Skillnaden är endast den, att han då var mottaglig för föräldrarnes goda inflytande, och att han nu är det för världens dåliga.
Förtjänsten har blifvit till ett fel eller rättare har alltid varit det, fast det undgått vår uppmärksamhet.
Vår vana att bedöma allting efter det större eller mindre gagn, vi själfva hafva däraf, har förledt oss att taga barnets vekhet och und- fallenhet för något godt, emedan dessa egenskaper så högst betydligt underlättat 203 uppfostringsarbetet för oss.
Hvad vi fäste hufvudvikten vid och gladde oss öfver var, att barnasinnet var så mjukt som vax i våra händer, och att det gick så lekande lätt att gifva det den önskade sköna for- men.
Vi glömde att härda det.
Och där- för hände det, att det vackra konstverket en dag, då vi ej längre kunde skydda det, smalt för frestelsernas heta vind.
Det går lätt att arbeta i ett mjukt ma- terial, men man väljer dock icke ett sådant, när man vill åstadkomma ett varaktigt verk, i all synnerhet icke om man vet, att det skall komma att få en hård medfart, som till det yttersta skall pröfva dess styrka och håll- barhet, man väljer tvärtom ett, som är segt och fast, ehuru man granneligen inser, att det skall göra arbetet mångdubbelt svårare.
Om man handlar med så mycken klok- het och omsorg, när det gäller materiella, jämförelsevis obetydliga ting, så bör man också göra det, när det är fråga o m något så oändligt viktigt som att forma en karak- tär, hvilket j u är hufvudmomentet i upp- fostran.
Man måste hafva ett lämpligt ma- terial, hvaraf man kan bilda något icke blott godt, utan äfven starkt, som kan bestå under de ogynnsammaste förhållanden.
Ofta lägger en nådig natur själf ett sådant mate- rial i uppfostrarens hand, i det den anför- tror åt hans vård ett barnasinne, fast i sig själft genom den inneboende viljekraften.
Det är ingen lätt uppgift som förelägges honom, men i stället en dess tacksammare.
Bredvid hans egen spirar käckt en liten själfmedveten barnavilja, som visserligen på grund af det outvecklade förståndet och medfödda anlag kan vara egensinnig och missriktad-, men som dock under en klok — • mild på samma gång som fast — ledning så småningom kan böjas till rätta och, hvad viktigast är, genom sin kraft kan förblifva därvid.
Det viljestarka barnet har icke ett sinne af » vax, » utan snarare ett af sten.
Man skrifver icke dit några lärdomar lekan- de och lätt, man mejslar in dem långsamt och med svårighet, men till gengäld låta de sig ej heller plånas bort, utan bevaras för lifvet.
A andra sidan händer det än oftare, att barnet af naturen har ett sinne, som på grund af bristande eller svag vilja är allt- för vekt och löst för att en stark karaktär däraf skulle kunna bildas.
Det blir då upp- fostrarens åliggande att omdana det mindre goda material, som anförtrotts åt honom, och gifva det erforderlig fasthet.
I stället för att låta barnets vilja ligga nere och ge- nom overksamhet förtvina måste han låta den utvecklas och stärkas genom ett träget bruk.
Barnet bör vänjas vid icke att stän- digt gå i ledband, kommenderas, skyddas och hållas under armarne, men att själft bestämma öfver sig, lita på sin egen för- måga, reda sig på egen hand och vara an- svarigt fri i sina handlingar.
Endast på så vis kan det blifva förtroget med och mäk- tigt att uppfylla de plikter, hvilka skola åligga det som vuxen människa.
Liksom det är svårare att fullgöra ett åliggande än att försumma det, så är det också långt mödosammare för uppfostraren att ansa och vårda viljekraften hos de små än att alldeles lemna den ur räkningen och antingen låta den dö eller växa vildt och oregerligt.
Men låter han härutinnan hän- synen till den e^na bekvämligheten vara det bestämmande, så ådrager han sig dub- belt ansvar, ty dels försummar han att
I D U N 204 uppfylla en oafvislig plikt, och dels begår han en oförrätt mot dem, som äro anför- trodda åt hans fostrande vård, i f d e t han tvingar dem att gå vapenlösa ut i lifvet, där intet annat kan skydda människan och hålla henne uppe än en stark, redlig vilja.
Inge.
— * I Små S t o c k h o l m.
utställningsfunderingar oeh litet annat smått och g-odt.
För Idun af Lovisa Fetterkvist.
Bref V I.
Nu har jag räknat ut bot för Ruffen!
Han ska få sitta i » tunnan » och dricka öl och smälta intryck, och smälta intryck och dricka öl, ända till dess han blir så led på båda delarna att — Det ska h a n!
!
Under tiden ser jag på taflor, efter som jag i hvad fall som helst aldrig kan be- räkna få hans sällskap till det!
» Kan du säga mig, » brukar han säga, » hvarför jag ska gapa på en bit väf och litet färg, när jag bara behöfver kika ut genom fönstret för att få se det som är mycket vackrare?
Det är lika fnoskigt som att — som att — vilja bada i en teaterdekorasjon, när det finns äkta vatten bredvid. » Ja, inte att jag gillar det där, efter som jag tror, att konstens uppgift just är att visa folk vägen till naturen, men tanke är det i det, djup tanke, ty när Ruffen tänker, så tänker han djupt.
Johan slipper jag också.
Han sitter hos Ruffen, » så kusin Lovisa ska kunna titta lugn ».
Det där har han erbjudit alldeles utan påstötning.
Och jag som —!
Nå, det kommer sig alltsammans af, att han är kusin till sig själf — — eljest så — —!
Ja, så skref jag en liten biljett till Lycko och frågade, om han ville vara så innerligt obligeant och följa mig, efter som han, som sköter fruntimren i Idun, naturligtvis be- griper konst.
Och det var han så snäll att svara ja på, fast jag kallat honom för lång- katekes — något som jag nu skäms rysligt öfver.
Min otäcka röda hatt har jag lyckats bli af med och verkligen fått en ann af spet- sar och violer; därtill har jag skaffat mig en riktigt fin lilasfärgad angtoka, så nu känner jag mig inte fullt så okonstnärlig — åtminstone inte utvändigt.
Ju mer jag ser af konsthallen, ju mer tycker jag om den.
Inte att jag riktigt vet hvarför, men den verkar på mig som en den ljufligaste, mest harmoniska musik.
När jag kom, var Lycko redan kommen, och så spatserade vi af in i vestibulen, där två unga fröknar knep både mitt solskydd och hvad som värre var — Lyckos käpp med guldknapp.
Aldrig hade jag tänkt mig, att en käpp » en sådan verkan kunde hafva ».
All vär- dighet var puts weg med ens, och nu först såg jag hur verkligt ung han är.
Men det aktade jag mig nog att säga, ty i fråga o m ungdom har män och kvinnor de mest olika liktornar i världen, och trampa på folks liktornar vill jag inte, för aldrig det, om jag bara kan låta bli, hvilket, dess värre, inte alltid är möjligt.
Så steg Lycko och JubMeumsfilten SVENSKA Godsåtgång 1,80 kg.
urtvättad ull, arbetslön jag in i » Internationalen, », jag med ögonen skulle sta och se på » modärn konst », så så väl hopknipta som det var möjligt utan hade jag gått åt redan i början.
Men nu att allt för mycket riskera att trilla på näsan.
blundade jag energiskt för allt som skrek » Det var ett tämligen originellt sätt att be- för otäckt och riktigt mättade mig med allt döma konst, » sa Lycko.
» Inte att hålla vackert jag kunde finna i stället.
Vackrast igen ögonen, men att visa att man gör det. » af allt var David och Saul, som nu var » Jag vill ingenting se förr än jag kom- målade af en herre, som heter Josephson, och bra mycket påminde om den stora, mer in i gamla Sverige, » sa jag.
» Jaså på det viset.
Titta emellertid i riktiga David och Saul på museet.
Sedan förbifarten på den där Amerikanska damen, blef jag alldeles förtjust i en stor uf- pappa, som satt ensam i en mörk skog och framstupa i soffan. » » tänkte ».
» Stackars människa, » sa jag medlidsamt.
» Jag önskar jag fick lägga på henne en » Det kallar jag h u m o r », sa jag.
» Se terpentinduk! » bara hur ufhögfärdig han sitter där och Han är be- » Hennes titel är ' Hvila ', » sa Lycko kikande ser ned på oss människor.
stämdt någonting grufligt förnämt i uf-för- i katalogen.
» Du min värld, » sa jag, » är det där samlingen.
Kanske president? » Amerikanarnes hvila, hurudan är då deras Samma konstnär hade målat två så ofant- kolik!
Men titta på den där hvita flickan ligt vackra taflor till, den ena med svaner ' på trappan '.
Hon är söt — grasjös som den andra med örnar på.
Svanorna var en svan. » bara vackra, men det var det riktigt, men örnarna!
» Misstecknad, » sa Lycko.
» Stäng in de där i en bur, » sa jag, » och » Skräp, » sa jag.
» Det, som verkar har- moniskt, är aldrig misstecknadt.
Men så de kommer att slå själfva buren till blods. » — så — egen den där herrn ser ut — han Så förde Lycko mig till en stor, stor med den gula pladaskan midt i pannan! » tafla, och framför den fick jag sätta mig (Vi var nu i ett annat rum!)
» H v e m är det, och hvila litet, som väl var.
mån t r o?
» » Hvad tycker fru Petterkvist om den » Garborg, den stora norska författaren. » här, » sa Lycko?
» Beror på, » sa jag, » hvad taflan före- » Han som skrifvit ' Manfolk '. » ställer.
» » Just densamma. » Föreställer den en röd hjälmbuske med » Ja, då förstår jag både porträttet och utmärkt; boken, då, » sa jag.
» Men hvad är det för en riddare, då är den alldeles ena nakna, okammade, fasliga mamseller, föreställer den däremot en riddare med en som sitter där midt emot i någonting upp- röd hjälmbuske, då är den — kanske — vispadt, rödt, blått, grönt, gult — jag vet litet mindre utmärkt!
inte h v a d?
» » Den heter » Riddaren och jungfrun, » upp- » Ett sjöstycke, tror jag, » sa Lycko, och lyste mitt sällskap.
såg intresserad ut.
» Ja, minnsann, » sa jag, » finns det inte » Det där, » sa jag föraktligt.
» Ja, möj- en, jungfru med!
Henne såg jag inte, så ligen, om man delar dem i två: sjön för sig häpen blef jag öfver fjädrarna! » och ' styckena ' för sig!
Men hvad är det Aldrig hade jag tänkt mig, att det fanns så för mörkt blått, blått, blått, blått, som hän- stora hjälmbuskar till i världen.
Den täcker ger på samma sida, d å?
» ju karlen från hufvudet ända till fotabjället.
» Natt vid yttersta skären », inköpt af Hans Men tänk, om målaren velat måla tvärtom!
Majestät konungen. » Hvilket poem skulle det då inte ha blif- » A h, Gud bevare mig, » sa jag och neg.
vit af!
Se på jungfrun, hur fager och spröd » Så går det, när okunnigt folk ska sta och bedöma hvad de inte begriper — det är är hon inte — så nästan gråtfärdigt fager bara mycket kunnigt folk, som duger till och spröd!
Och hvilken fin tanke det då det!
Nu ser jag mycket väl, hur n atten sitter blifvit i det hela!
Hon sätter sin fot på i vattnet och tar sig ett blått fotbad, som männens ord, utan att veta det, och de räcker ända upp till den blå skyn.
Grufligt flyger sin kos — också utan att hon vet vackert!
Men hvart bär det nu i v ä g!
?
af det.
Ja, så är det, så är det!
Han » Hvad är det för konstigheter, minst sagdt, väcker henne och flyr, hon stannar kvar, växer stor i hopp och kärlek och vissnar som jag nu ska se på? ».
Stac- » Sagoteckningar af Munthe — briljanta, ned igen i tårar och i sorg kars, stackars unga jungfrun. » Hva? » kronor.
» Hur är det med tårarna fru Petterkvist? » sa en röst.
(Det var nog Lycko!)
» Stackars barn, » sa jag efter en stund, och det med eftertryck!
» Stackars? » » Ja, stackars!
Trefligt för en fattig unge att få fatt i de där » svarta äpplena » till exempel?
Hvad ska hon tro om sin ur- mamma och sin urpappa?
Jo, att de hade ekorrsvansar utvuxna öfver hela kroppen, till vingar till och med, och en stor blåntott, doppad i blod, till hår.
U s c h!
» » Det är humor. » » Bäsch, » sa jag, » humorn behöfver inga ekorrsvansar för att tränga igenom; den kommer af sig själf, och att skrämma bort skönheten ur sagan och ur barnens fantasi det är riktigt grymt —!
Men kommer vi då aldrig in till Sverige? » Så steg vi in till svenskarna ändtligen.
» Ja, det säger jag, att hade jag inte så länge beredt mig på, hvilken svår stund det skulle bli, när jag, okunniga stackare, FLAGGAN, 5 1897 Längd 2 Väfves meter.
Obs.!
För vikt om 18 kg.
fraktfritt.
af u l l.
Bredd 1,48 meter.
* *?
{H i l d u r » A h, visst inte, » sa jag och snöt mig, » men i det fallet är hjälmbusken att före- draga, det erkänner jag.
Den rör då inte upp en till tårar den, det är då säkert. » Ja, nu såg vi på så mycket, att ingen kan minnas allt hvad.
Det enda jag minnes, är en grufligt utmagrad och knotig ljusblå häst, som stod i en luft af precis samma färg.
Han hette •Nocturn och var troligtvis porträtt af någon kapplöpningshäst, såsom de ser ut, när årets löpningar väl äro öfver, och så en ljusgrön poet, en alldeles ljusgrön poet, med kappa och knöliga, jordfärgade händer.
» Han är död, » sa Lycko.
» Det syns, » sa jag och nickade.
» Målaren, » menar jag.
» Då är det där nog något själfporträtt, taget efter hans död då, » sa jag.
Midt emot poeten satt två svartklädda Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag, ' ' ' Hötorget 12.
Riks 168.
Filial Hornsgatan 1.
Aiim.
T.
so 4 3 5.
A I I m T 7 0 53
I D U N 1897 flickor, målade af en herre, som jag inte minns hvad han hette, men som måste ha vuxit upp i ett rysligt hem, efter som han inte såg, att den här hyn var smuts och ingenting annat än smuts.
Han skulle ha skubbat mamsellerna med en rotborste och borstat dem med tvål, till dess han hunnit ned till skinnet!
Då hade han haft det stora nöjet att få måla frisk ung hud, och jäntorna sluppit sitta här som ett par lefvande sotviskor, lämpliga att an- vändas i skorstenar hvad stund som hälst. » » Tycker fru Petterkvist om Carl Larsson, » frågade Lycko efter sedan han, barmhertigt nog, låtit mig hvila en kvart.
» Tror jag det, » sa jag strålande, » hvem tycker inte o m Carl Larson! » » Nå, än målningarna i Nationalmuseum då? » » Dem tycker j a g riktigt bra o m, » sa jag » fast nog hade kan kunnat bättra på Karl den elfte litet, efter konungen nu såg så där plussig ut, unga karlen, och inte var det nödvändigt heller låta Ulrika Eleonora se fullt så dum ut, och hvad Gustaf den tredje angår, så hade han gärna kunnat göra honom spirituel ända ut i hårpiskan, Litet frihet kan väl en artist få ta sig, när det gäller aflidet folk, som ska repre- sentera en försvunnen tid!
Men Carl Larson tar sig inga friheter, han, han är för strikt — —!
Det är hans stora fel.
Men se där ha vi j u hans familj.
O! » » Om några barn bör kunna kallas ' modellbarn, ' så är det väl Carl Larsons, » sa Lycko.
» Är de inte rara? » sa ' jag, » och frun med, fast den röda schalen är ryslig, men titta nedanför på småtaflorna!
Se på voff en.
utsträckt utanför den stängda porten, men med en min af gästfrihet som riktigt lockar en att stiga in.
Och pojken på stolen, som begrundar alla förbjudna nöjens korta fröjd, och rokokodamen, och —!
Är inte det här pärlor, så vill inte jag heta Lovisa Petterkvist! » » Visst är det pärlor.
Där är » Abel, » hans tragiska temperaments representant. » » A b e l?
sa jag förvirrad.
— » Visst j a — där!
Men hvad är det för högst egna tegelfärgade påfågelsfjädrar, som sticker upp bakom??
» Eld, » svarade Lycko kort.
» Antagligen det, j a, » sa jag, » och det mörka, mörka är väl klippor, dystra klippor? » » Hvad skulle det eljes vara? » Visst är det klippor, » sa jag if rigt, » och så är det nog Abel själf, den där ljusa konturen som — •? » » Det är en fin tafla, » sa Lycko med eftertryck.
» Det är det visst det, » sa jag varmt.
» Det finns bara ingenting som människor har så svårt att förstå som humoristiskt folks tragik.
Det vet jag bäst, det, som aldrig blir förstådd, när j a g är tragisk. » Nu kom vi till en eldröd tafla med en herre i hvit tåga och en röd lagerkrans på.
» Hejdenstams porträtt: konstnär A. Andersson, » upplyste Lycko.
» A h nej, » sa jag, » så ofantligt intressangt!
När blef han krönt? » » Ska det vara data, då » log Lycko.
» xi.h nej bevars, hufvudsaken är att han är krönt.
Det har troligen skett i R o m, efter han har tåga! » » Såvida det inte är en frisérkappa, » sa Lycko.
» A h, Gud bevare mig, » sa jag, » nog är det illa stäldt för skalder här hemma, men G EORG LEVY ' 5 kröna dem i frisérkappa, behöfver vi väl ändå inte!
Men — är • — det verkligen likt?
Han lär j u vara en vacker karl, och den där — näsan — —?
» » Den är visst symbolisk » sa Lycko, och stack knogen i mun i brist på käppknapp.
» Ja — visst är den symbolisk, » sa jag med lättnad.
» Representerar storheten i hans förfat- tareskap! » » Snarare skärpan, då, » sa jäg.
» Men nu är jag så trött, att jag inte orkar se på en enda smula till. » » Vi gör väl om det här d å!
» sa Lycko.
» T a c k », sa j a g — och det af hjärtat, ty nog var det grufligt snällt af honom, att vilja dra på mig en gång till!
Så fick Lycko igen sin käpp och med den sin värdighet, och j a g min parasoll, men värdigheten — — —!!
Jag linkade i väg till den kloka, kloka Ruffen, som, sval och skön, satt vid siu svala sejdel öl och mådde som en prins.
» Nå är du styf nu, g u m m a n?
» sa Ruffen.
» Ja, i lederna, » sa jag och sjönk ned på en stol.
Nog är det bra svårt, att det ska ta så rysligt på krafterna att studera konst!
Obegripligt att artisterna står ut, de, som utom allt annat j u måste släppa till själen och armarna m e d!
JJvad jag minns om daren öfverlämna ett dylikt inramadt konungaporträtt.
Samtliga bidrag böra åtföljas af in- sändarens fullständiga namn och adress (hvilka dock, om så önskas, ej publice- ras) samt måste vara ingångna till Be- daktionen af Idun, Stockholm, senast den 15 juli.
Red.
af Idun.
Kvinnorna på utställningen.
IX.
I Industrihallen.
Y \ är man från den vida, i sommarens 7 r fagra blomsterprakt liggande planen träder upp för trapporna till terrassen och in i den ståtliga Industrihallen, så bländas ögat ovillkorligt för några ögonblick af färg- spelet från mångfalden af montrer, med dess tusental af industrialster af skiftande slag.
Men efter en liten stund sansar man sig och går sakta och uppmärksam framåt midtelpartiet.
Här hafva vi först och främst våra förnämsta guldsmeders fina och prakt- fulla arbeten, uppsatta inom smakfulla mon- trer.
Bland de mest i ögat fallande ber jag att £å påpeka C.
G. Hallbergs guldsmedsaktie- bolags och Möllenborgs, hvilken senarejgamla firma utställer en magnifik bordsuppsats med hela figurer, framställande Birger Jarl, Gustaf Vasa och Carl Johan i drifvet silf- ver.
Jag vill också särskildt hänvisa till Ernst Hultqvists vackra samling af fornmin- nessmycken från det gamla anrika Vad- stena.
J^ung Oscar. "
T \ en framställning vi under denna ru- brik i n:r 18 af Idun gjorde till vår låsekrets — att vara oss behjälplig vid samlandet till konung Oscars före- stående jubileum af en minnes-skatt från Tians personliga umgänge med sitt folk — synes glädjande att omtala ha väckt allmänt intresse och bidrag ha redan börjat inflyta.
Vi bedja att ännu en gång på det varmaste få lägga denna sak och den nämnda framställningen i n; r 18 på våra läsarinnors hjärtan.
Ingen, som kan hafva något om än aldrig så obetydligt att andraga, bör hålla sig borta af liknöjdhet eller af fruk- tan för sin ofullkomlighet vid den skrift- liga framställningen.
Ju rikare och full- ständigare det material blir, som härvid ställes Ull redaktionens förfogande, af dess större värde kan naturligtvis det slutliga urvalet blifva, och de möjliga formella bristerna skola vi med bered- villig tacksamhet afhjälpa.
Som en uppmuntran ha vi utfäst en minnesgåfva i en form, som synes oss väl harmoniera med sakens innebörd.
Med anledning af jubileet har ett stort charmant porträtt af konung Oscar i amiralsuniform efter en fotografi af Gö- sta Flormån blifvit utförd i färgtryck och betingar i konsthandeln, i praktfull förgylld ram med sniderier under kung- lig krona, ett pris af 40 kronor.
Fol- det bidrag under rubriken: » Hvad jag minns om kung Oscar », som bland samt- liga insända mest tilltalar oss, komma vi att som en heäersgåfva till insän- f LINNE|VIÄGARIN.
Drottninggatan 5 3, 205 Stockholm, — Bakom guldsmedernas lysande montrer utbreder sig i en lätt och luftig cirkel de stora glasbrukens sköra och läckra alster af genomskinlig kristall oeh finslipadt glas.
Här hafva vi de välkända produkterna från Kosta, Glafva och Eda, hvilka bruk uppta- git en djärf och lyckad täflan med Ungarns världsberömda glasbruk.
Från glaset är icke många steg till pors- linet.
Rörstrands och Gustafsbergs storartade montrer falla strax i ögonen, där de äro uppförda till vänster och höger, alldeles midt emot hvarandra och liksom utma- nande hvarandra.
Det är svårt att döma om, hvem af de båda som tager priset.
De läckra bordsserviserna med deras koustnär- liga utsmyckning, de efter antikens mönster formade vaserna och de små graciösa figu- rerna i parian och fajans smeka med sam- ma rätt det konstälskande ögat.
För att nu nämna något särskildt och unikt, ber jag få påpeka Gustafsbergs härliga » kunga- vas, » skulpterad af Chr.
Ericsson och med medaljongerna ritade af artisten Gunnarson- Wennerberg.
I midtelpartiet, ungefär midt emellan våra porslinsbruks utställning, hafva vi den stora Eskilstuna-industriens berömda tillverknin- gar.
Se blott dessa mjuka, smidiga, bred- bladiga bordsknifvar, dessa blanka och skar- pa saxar, hvilka ligga så väl i den lilla han- den, dessa förskärarknifvar, hvilka så läckert tranchera den späckade orren och jag är viss om, att den omtänksamma husmoderns hjärta skall känna sig tillfredsstäldt.
Svänga vi in i fördjupningen under galle- riet till vänster, så hafva vi här de magni- fikaste spislar af Bolinder, Kockums, Hus- qvarna m. fl.
tillverkning, samt dessutom ett rikt urval af gas- och fotogenkök, kaminer Största u r v a l af Linne-Dosättningsartiklar samt G a r d i n e r.
Utstyrslar förfärdiffas på å egen atelier efter nyaste modeller.
Order o. minst SS kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- eller beställning ångbåtsstalion.-
206 och strykugnar samt belysningsartiklar af alla slag, hvilket det ena med det andra ju bidrager att göra hemmet till ett hem- varmt paradis.
Återgå vi till själfva centrum af midtel- partiet, så äro vi på alla håll omgifna af utställningsföremål, särskildt afsedda för damvärlden och hemmet.
Det är naturligt- vis icke meningen att här uppräkna allt, utan blott att göra ett litet urplock af det vackraste, mest sevärda.
Främst må vi taga i betraktande dessa magnifika duktyger från Borås konstdamast- väfveri samt Almedals fabriks aktiebolags präk- tiga lakanslärfter och bolstervar.
Det är vackra prof på en industri som hedrar vårt land.
Lämna vi för ett ögonblick nyttans gebit och vända oss till lyxens, så låtom oss stanna några ögonblick framför Almgrens och Gasparsons montrer med svenska siden- varor.
Måhända kunna de icke täfla med Lyons fabrikater i färgrikhet, mönster och glans, men helt säkert i hållbarhet, och man kan vara viss på, att det svenska sidenet består af rent, äkta silke, hvilket icke all- tid är fallet med utlandets.
Här i centrum se vi också vackra prof på damskrädderiet i vårt land.
Såväl fröken Augusta Lundin, Carl Broman och F. Thunborg exponerar här charmanta toaletter, isynner- het Carl Broman, som presenterar en öf- verdådig robe af hvit atlas med långt släp och lifvet smyckadt med äkta spetsar.
Litet till höger, just på gränsen till den norska afdelningen har Handarbetets vänner och Aktiebolaget Svensk Konslslöjd S. Giöbel sina briljanta utställningar.
Handarbetets vänner har en stor fyrkant med ett rum åt hvarje väderstreck möbleradt i viss stil från medeltiden, från 1600- och 1700-talet, samt det fjärde inredt med altare och kor- klädsel i katolsk medeltidsstil.
Det hela tager sig storståtligt ut och är ett frappant bevis på, hvilken hög ståndpunkt den kvinn- liga konstslöjden intager i Sverige.
Fröken Giöbel står värdigt vid sidan; såväl g o b e - linerna här som de konstsnidade möblerna i fornnordisk stil vittna om ett gediget och af det varmaste intresse adladt arbete.
Det är med saknad man lämnar de vackra mon- trerna, och man återkommer alltid dit vid hvarje förnyadt besök.
Om vi nu skulle göra en titt upp på galleriet, så finna vi där en hel mängd före- mål värda vår stora uppmärksamhet.
Här se vi att börja med en rikhaltig utställning af alla slags skodon, däribland de framstå- ende fabrikaten af fruntimmerskängor och barnskodon af G.
P. Höglanders i Stockholm, och Aktiebolaget Stockholms skofabriks vackra tillverkning.
Vidare är här att se, hvilken vacker utveckling korsettfabrikationen upp- nått hos oss, den kan i smidighet och elegans täfla med den franska, hvar- på klara bevis finnas, om man granskar modellerna utställda af Aktiebolaget Korsett- fabriken i Kristianstad, hvars specialitet är de s. k. sundhetskorsetterna, och de om- sorgsfullt stickade korsetterna från fabriks- aktiebolaget Anderson &amp; Mark i Göteborg.
Af svenska plymer har fru Ahnfelt, Stock- holms plymfabrik, exponerat en särdeles vacker samling och Th. Schiött visar i konst- gjorda blommor en särdeles högt drifven konstskicklighet.
Gå vi öfver till galleriets motsatta sida, där en rik samling af föremål lämpliga och nyttiga för hemmen äro hopade, så fästes I D U N vårt öga ovillkorligt vid de nätta och ele- ganta korgmöblerna utgångna från S. F. Vahlströms fabrik härstädes.
Se blott på denna smakfulla trädgårdssalongsmöbel i ljusgrönt och guld och man förvånas, när man ser det ovanligt billiga priset för soffa bord och sex fåtöljer.
Om vi nu skulle släppa våra egna lands- män och som hastigast se hvad våra gran- nar hafva att bjuda på.
Vi börja i så fall naturligtvis med vårt broderfolk.
Norge har fått sig upplåten den sydvästra längan af hallen och vare det sagdt med ens, att dess utställning i sin helhet är utom- ordentligt vacker och tilltalar genom sin enhet och symmetri.
Af guld- och silfverarbeten fästa vi oss synnerligt vid dem som utgått från Daud Andersens i Christiania och M. Hammers i Bergen verkstäder.
Här se vi dessa oänd- ligt fina filigranarbeten, mest i silfver, i hvilket norrmännen uppnått så stor skick- lighet.
Bland den mångfald af varor, som våra norska bröder här exponerat, fästes man ovillkorligt vid deras vackra utställning af pälsvaror och deras utmärkta sätt att fördelaktigt framvisa dem, hvari de stå långt framför de svenska pälsvaruutställarne.
Se blott på E. Brandts från Bergen och J.
N. Bruuns från Trondhjem charmanta utställ- ningar.
I fördjupningen till vänster hafva vi de norska alstren af chocolad, konfekt, finare bakverk och läskedrycker och sannerligen de behöfva skämmas för sig.
Gå vi upp på galleriet finna vi här en mängd föremål, tillhörande hus- och allmoge- slöjd, samt särdeles vackra möbler af alla slag.
Jag beder damerna isynnerhet taga i skärskådande alla dessa tusental småsa- ker, snidade i trä och målade i bjärta fär- ger.
De äro nyttiga och verkliga prydna- der på ateniennen, passande till presenter och betinga märkvärdigt billiga pris.
För en eller två kronor kan man få riktigt vackra småsaker.
Af konstslöjdsarbeten ber jag att få bland annat påpeka fröknarna Anna och Jjaura Bye ' s charmant vackert broderade eldskärm i rococo, samt fröken Christiane Myhre ' s praktfulla filetguipures-gardiner.
Efter denna kanhända allt för korta visit hos norrmännen aflägga vi ett besök hos våra vänner danskarne, hvilka residera i nordöstra längan.
Vi kunna icke dölja, att deras arrangemang verkar något oroligt, men gladt och ljust är här och präktiga saker finnas här också att taga i betraktande.
Det som genast fäster vår uppmärksamhet är den Kongelige Parcellænsfabrikens magnifika montre med sina lyxserviser och små deli- ciösa prydnader i de läckraste former.
Där- näst fängslas vårt intresse af V. Christensens i Köpenhamn praktfulla och kolossala bord- uppsats, framställande ett vikingaskepp, allt i drifvet och ciceleradt silfver.
Af möbler hafva, som var att vänta, danskarne en ståt- lig utställning.
Särdeles frappant är Seve- rin och Andreas Jensens vackra möblemang i rosenträ med sina rika inläggningar.
Den vidt bekanta firman Boerslev Margaard expo- nerar några af sina präktiga konsertflyglar, kända för sin fylliga och klangfulla ton.
Framför J.
B. Schjelderups vackra montre stanna damerna naturligtvis med lätt för- klarlig beundran.
Så smakfulla toaletter får man sällan se.
Betrakta blott detta blom- miga brokad i ljusgrön grundfärg under en sky af silkesflor i samma ton och se på det 1897 konstskickligt sömmade lifvet med dess bro- deri af hvita pärlor.
Eller bli ni icke för- tjusta i denna graciösa, helt enkla och släta dräkt af mörkblå sammet?
Det är magni- fikt — inte sant?
Det finnes ofantligt mycket hos danskarne att beundra, isynnerhet deras bohags- och beklädnadsartiklar, men jag har blott om- nämnt hvad som genast vid öfverblicken här väcker vår uppmärksamhet och förtjänar att gömmas i minnet.
Bakom den danska utställningen ligger en halfrund utbyggnad och här är den ryska utsällningen inrymd.
Vid första anblicken är det, som man kom in i en för oss främmande värld.
Det ligger något af Orientens sagoskimmer öfver det hela och man känner sig alldeles bortkom- men.
Hvad som här mest och främst fängslar intresset äro alstren från de kejserliga fabri- kerna i Jekaterinenburg och Kalyvan, därborta i Sibirien.
Se blott på alla dessa föremål af slipad dyrbar sten.
Betrakta dessa va- ser af jaspis, hvilka betinga ett pris af öf- ver 100,000 kr.
eller denna fruktskål af malakit, hvilken äger ett värde af 4 0, 0 0 0, eller se på denna kanna af äldre form och slipad af en enda onyx, och man får en liten aning om de skatter, som den fjär- ran östern gömmer.
Se vidare på dessa sidenväfnader från Kaukasien, eller dessa tjocka och tunga guldbrokader från Moskva, se på dessa dyr- bara mattor i persiska mönster och dessa sobelpälsar, hvilka betinga för oss fabelak- tiga pris och man får en föreställning om den industri, som florerar i det väldiga Byssland.
Äfven detta halfciviliserade land har sin hemslöjd, vacker och intresseväckande, trots sin för oss främmande prägel och sin an- språkslösa och stundom naiva utstyrsel.
Så mycket djärfvare och mera storslagen är Bysslands storindustri och dess uppfinnings- förmåga i sättet att anordna sina alster.
Se på denna montre med fransar af blän- kande stål.
Först när vi komma alldeles inpå se vi, att det är idel synålar från grefve Ivan Plater-Sibergs stora fabrik.
Hvad vi icke heller få förglömma i ryska afdelningen är det präktiga ryska mjölet och det däraf bakade goda brödet, hvaraf färska prof finnas att tillgå hvarje dag.
Adolf He I lan der.
— — * • Från.
Iduns läsekrets.
Bedaktören af Idun.
I eder tidning lär ha förekommit en anmälan af en komposition till en af mina dikter, i sam- band med hvilken anmälan äfven mitt namn nämnts på ett sätt, som nödgar mig till en kort förklaring, nämligen att jag ej är blind, och att jag med ifrågavarande komposition ej har någon ekonomisk förbindelse.
Beder om offentliggörande af dessa korta upp- lysningar.
Vördsamt Hugo Alla utställningsbesökande Gyllander.
Upsala.
damer inbjudas vördsamt till ett besök i » Iduns sa- long » — belägen i Nordiska museets byggnad å utställningsplatsen — där hviloplatser och toalettrum gratis stå till våra ärade gästers förfogande.
Red.
af Idun.
I D U N 1897 U p n o t i s b o k e n.
Drottningen afresté i går afton till Norge för att någon tid vistas å Skinnarböl.
H. m:t åt- följes af hoffröken Tamm och kammarherre Cel- Fjärde internationella journalistkon- gressen, som samlades härstädes midsommar- dagen, har nu afslutats.
Dessa dagar komma säkerligen för alla deltagarna att fästas i varak- tigt minne.
De hafva så att säga utgjort en in- ternationell förbrödringsfest pressens män emel- lan.
Allt har ock från såväl det allmännas som från enskildes sida gjorts för att värdigt emot- taga de utländska journalisterna.
Att dessa ock varit i hög grad belåtna, ja öfverförtjusta, har man dagligen och stundligen haft tillfälle höra Och särskildt har b. m:t konungen, hvilken här som vanligt med aldrig svikande älskvärdhet gått i spetsen, varit föremål för främlingarnas beund- ran och hyllning.
Att vår vackra hufvudstad och dess omgifningar likaledes af alla erkänts som hart när oförlikneliga, är ock ett faktum.
Säkerligen skall detta främlingsbesök lända hela vårt land till det största gagn, särskildt i turist- hänseende.
Festerna hafva nog varit många och lysande, såsom framgått af dagspressen, men mellan dem hafva ock allvarliga förhandlingar ägt rnm, vid hvilka viktiga frågor dryftats.
— Nästa interna- tionella journalistkongress kommer att hållas år 1898 i Lissabon.
De amerikanska damernas jubileums- gåfva till drottningen kommer att bestå af ett al- bum med pärmar af dyrbart, fint arbetadt trä.
Al- bumets första blad skall upptaga drottning Sofias porträtt, omgifvet af amerikanska frihetsgudinnan och Svea.
För öfrigt skall albumet innehålla damernas lyckönskningsadress samt deras por- trätt.
Den enkla, men om stor hyllning vittnande presenten skall öfverföras till drottningen af före- ningens president fru Emmy Evald samt doktor- rinnan Anna Windrow.
' * En större hundutställning öppnas i dag härstädes vid K. Skogsinstitutet, anordnad af Svenska Kennelklubben.
Ej mindre än 464 hun- dar af alla möjliga slag äro anmälda.
Utställ- ningen pågår t. o. m. måndagen den 5 dennes.
- * Teater och musik.
Kungl.
operan gaf i söndags en festföreställ- ning för den internationella journalistkongressens medlemmar.
En lifligare publik torde operans sa- long väl näppeligen någonsin förr hafva hyst.
Alla länders tungomål blandade sig om hvarandra, och de lifliga sydlandingarne gåfvo upprepade gånger sitt bifall tillkänna genom bravorop och applåder.
Särskildt var det fru Linden som Orfevs och fru Östberg som Aida, hvilka fingo mottaga den distinguerade publikens hyllning.
Och efter fru Östbergs utförande af den bekanta arian i tredje akten af » Aida » yttrade en af främlin- garne tämligen högt: » Detta kan omöjligen sjungas buttre! » Tyvärr måste hr Ödmann i nyssnämnda opera ersättas med hr Bratbost.
Föreställningen, som leddes af hr Henneberg, gick på det hela taget bra.
Konungen bevistade densamma och hälsa- des af publiken såväl vid sin ankomst som vid sin bortgång med det mest ihållande jubel.
K. operans direktion förtjänar ett särskildt tack för anordnandet af denna festföreställning, ehuru spelåret redan var afslutadt.
I?
sol.
Skiss af Agathe Lind.
ru Vera hade satt på sig ett stort hvitt förkläde och gick och dammade i sa- longen.
Hon var så ifrig med sitt arbete, att hon ej märkte sin man, som k o m in i rummet, smög sig fram bakom henne, och tog henne i sina armar.
Hon ropade till förskräckt, men så föll damtrasan ned på mattan, och Vera kröp in i sin mans famn och borrade hufvudet under hans rock.
» Vera, Vera, hvarför går du och städar? » frågade han med en skymt af förebråelse i rösten.
Den unga frun drog fram sitt hufvud.
» Tilda har gått till torget. » Hon stop- pade ett finger i munnen och såg ned på golfvet m e d en lustigt barnslig min.
» Nå, då kan hon väl damma, när hon kommer hem.
Inte får du gå och anstränga dig med sådant här.
Det är du icke van vid! » » Anstränga! » Vera skrattade.
» Ja — s å heter det under smekmånaden.
Ack du raring! » Hon slog armarne om hans hals och kysste honom.
» Nej, » tillade hon all- varsamt, » det är nog sant, att jag ej gjorde mycket nytta hemma, — mamma sade pre- cis som du, ifall jag bar en stol tvärs öfver golfvet.
Men ser du, nu vill jag för- söka att bli en riktigt duktig husmor! » Orden åtföljdes af en liten knyck på huf- vudet.
» Och då började du med att d a m m a?
» » Jaha, min herre, man skall börja från början med allting här i världen!
Men inte behöfver du gå än, kom och sätt dig här i soffan några minuter!
Se så där j a!
Vet du, att Agda Mark kommer hit på förmid- dagen, och därför vill jag ha riktigt fint i hela våningen.
Hon har inte varit uppe hos oss någon gång än.
Jag grälade or- dentligt på henne, då vi möttes på Sture gatan igår.
Hon hade varit rädd att störa oss, sade hon, men när hon då fick höra, att du satt uppe på banken hela förmid- dagarne, lofvade hon att komma till mig.
Stackars Agda, hon sträfvar så, och blek och klen såg hon ut. » » Vi ska bjuda henne ofta till oss och söka muntra upp henne litet. » » Ja, » sade Vera gladt, » det ska vi!
— Vet du, » fortfor hon litet blygt, » jag trodde en tid, att du var förtjust i Agda, — du talade alltid så mycket med henne, då ni träffades där hemma. » » Jaså, — lillan var svartsjuk kanske!
Det var inte heller så utan, att jag var in- tresserad af henne, innan jag lärde känna dig riktigt.
Det är en sådan begåfvad kvinna, och hon kan vara utmärkt trenig när hon vill, men det hvilar ofta något tungt, tryckande öfver henne.
I det fallet äro du och hon verkliga kontraster, — les extrimes se touchent.
Du har dock inte varit så mycket tillsammans med henne på sista tiden som först, när jag lärde känna dig. » » Nej, — ty sedan fick jag ju dig istället! » Han drog henne tätt intill sig, och strök med handen öfver det mjuka håret.
Hon log och lutade sig emot honom.
» Är ej vår salong vacker nu, när solen skiner i n?
» frågade hon.
» Sol — det är ändå något härligt!
Det förefaller mig nu, Gustaf, som om hela lifvet blott voro en vandring i solsken, — jag är ju så lycklig, så lyck- lig!
Igår blef jag rädd, — det var nästan för mycket tyckte jag, — och vet du hvad jag då gjorde?
Jo, jag gick på visit till din vördade fru mormor, och hon var på sämre lynne än vanligt, och sade mig rent ut, att hon alltid hade trott, att du skulle gifta dig med en praktisk och förståndig kvin- na, men — man misstager sig på alla här i världen!
Det var just inte glädjande att höra, och jag grät också när jag kom hem, — men se ' n tröstade jag mig igen.
blef j u kär i mig just som jag är! » » Ja just som du är! » Du De sutto tysta några ögonblick.
Så reste han sig hastigt.
» Hvad klockan är m y c k e t!
Nu måste jag gå.
A d j ö, käraste! » Vera följde sin man ut i tamburen, och efter den sista omfamningen o c h ' den allra sista kyssen, tog han ännu ett par extra, innan han ändtligen begaf sig i väg.
— Ett par timmar därefter kom fröken Mark och hälsades med jubel af Vera, som genast förde henne omkring i hela våningen; allt skulle hon se.
» Salen är nog litet mörk, » sade Vera, » men så ha vi ju i stället en så härlig utsikt från salongen och Gustafs rum.
Är icke köket stort?
Här har jag mitt linneskåp.
Detta är mitt bästa duktyg, mamma har tagit det direkt från England.
Hvilka mono- gram tycker du är vackrast?
Ser du, i den här skänken står allt glas.
Sjutton kristall- skålar och 10 vinkaraffer fick jag till lys- ningspresent, så nog kunna vi ha ett ståt- ligt middagsbord, alltid!
Men kom nu in i salen igen.
Är det inte ett vackert ekskåp?
Pappa köpte det för femtio kro- nor förra sommaren i en bondstuga, och där användes det som hönsbur.
Se ' n kos- tade det visst åtskilligt i restauration, tror jag.
Men nu skall du få se det allra bästa.
Ett, tu, tre! » Hon slog upp bägge dörrarna.
» Är det intet vackert? » Agdas blickar foro öfver allt det blänkan- de silfret som stod uppställdt på de med röd sammet klädda hyllorna.
» Jo, j o!
men det gör nästan ondt i ögo- nen, » sade hon sakta och vände sig bort.
» Ah, så du pratar! » utbrast Vera.
» Jag kan stå och titta på det i flere timmar.
Men nu ska ' vi gå in i salongen och slå oss ner riktigt bekvämt.
Så ska vi dricka chokolad, jag har skickat efter tårtor från Berg, utaf de sorterna, som du tycker bäst om.
xxh, hvad det är roligt att ha dig som min gäst, vår gäst, Gustafs och min!
Du är så tyst i dag, vännen min, hur är det fatt? » » Jag brukar väl aldrig vara mycket prat- sam.
» » Nej, det är nog sant, men jag tycker du är tystare än vanligt.
Vet du hvad jag ofta i tankarne har liknat oss båda vid? » » Nej. » » Jo, det fulla och det tomma axet.
Du är ju alltid så djuptänkt, liksom böjd af allvar och förstånd, men jag står bara rätt upp och ned, och har inte ett enda » tanke- korn » i mig.
Se där kommer Tilda med chokoladen, tack så m y c k e t!
Nu skall vi ha kalas, Agda! » Men tårtorna tycktes icke smaka fröken Mark riktigt bra, och Vera kunde icke förmå henne att äta mer än två.
» Spelar Gustaf ofta? » frågade hon plöts- ligt.
» Ja, nästan hvarje kväll, och då brukar jag sitta i den där stora stolen.
Äh, om du visste hvad vi ha trefligt tillsammans! » Agda reste sig upp, gick fram till pianot och strök sakta med handen öfver tangen- terna.
Så kastade hon sig ned på bänken och brast i gråt.
Vera sprang fram till henne.
» Men Agda, Agda, hvad är d e t?
» » Ä h ingenting, jag skrattar nu, ser du v ä l!
» Men skrattet lät som en snyftning.
» Jag borde ha förstått, » mumlade hon, » att jag inte var stark nog ännu. » Hon steg hastigt upp.
» Nu måste jag gå, adjö Vera I »
H i » B.
% x a.
S 8 H Q p Ä d- p&lt; I Pi • IDUN 208 1897 strax därefter med dämpad s t ä m m a: » Så mötte jag någon i ditt hem, — någon som kom mig att glömma allt som omgaf mig, det dystra, det sorgliga, och jag visste blott ett, • — att jag älskade!
Och han kände sig dragen till mig, — det var icke möjligt annat, han kunde icke hyckla!
Och jag började tro, att det skulle finnas lycka äfven för mig, — jag hade törstat efter den i så många år — och nu kom den, större, härligare än jag någonsin d r ö m t!
— Så märkte jag, — åh, hvad jag led, — hur han mer och mer drogs till dig, och du, som hade så många att välja på, du tog just honom.
— Men, du ägde allt — och du skulle äga allt — — » står du nu, att jag icke kan komma till dig, icke på många långa år!
Jag måste kämpa ut min kamp i ensamhet.
Men lof- va mig, » hon reste sig och gick fram till Vera, » lofva mig att icke säga ett ord till Gustaf om detta! » » Det — kan — jag icke », stammade Vera.
» Du måste lofva, » sade A g d a häftigt, » du måste annars vet jag icke hvad j a g a r i stånd att göra!
Hör d u!
» » Jag kan icke! » sade Vera och höll hän- derna liksom afvärjande framför sig, men Agda fattade hårdt o m hennes handleder och sade hotande: » Jag säger dig, du måste! » Vera såg sig ängsligt ' omkring, liksom hon sökte efter hjälp.
Slutligen sade hon sakta med kväfd röst: » Nåväl — jag — lofvar. » Agda släppte henne genast.
» A d j ö, Vera! » sade hon lågt och gick långsamt, med ned- böjdt hufvud ut ur rummet.
Vera satt som förstenad och stirrade efter henne.
Hon frös, det var så kallt — det var så grått — kunde det någonsin blifva solsken mera?
Rösten kväfdes af gråt.
Vera hade sjunkit ned i en länstol och höll krampaktigt i armstöden.
» A g d a », hviskade hon, » arma A g d a!
Och jag har inte anat någonting! » » Det var heller aldrig min mening, att du skulle få veta något o m detta, » sade den andra hårdt, » jag drog mig från dig så mycket jag kunde.
Ingen har vetat hvad jag lidit, men här uppe i hans hem, blefvo känslorna mig för öfvermäktiga.
För- Våra landshöfdingsfruar.
II: Sofie Boström, f. Tersme- den, Mathilde De la Gardie, f. von K r æ m e r, Fredrique Lothigius, f. Santesson (alla me&lt;2 porträtt); texten af T.
K., Math.
Lönnberg o c h Anna Kockum.
— Till drömmarnas ö; p o e m af Ernst Högman.
— Viljekraft; af Inge.
— I Stock- h o l m; små utställningsfunderingar o c h litet annat smått oeh godt.
F ö r Idun af-Lovisa Petterkvist.
Bref VI.
— Hvad jag minnes o m k u n g Oscar.
— Kvinnorna på utställnin- gen I X; af Adolf Hellander.
— Från Iduns läsekrets.
— Ur notisboken.
— Teater o c h musik.
— I sol; skiss af Agathe Lind.
— Tidsfördrif.
de senare åren har jag tänkt, att du var som en ljusstråle i mitt mörka lif.
I mitt hem har alltid varit sjukligt och funnits bekymmer af många slag, men hos dig var ständigt ljust och gladt.
Om du visste hur intensivt jag njöt hos er ibland, hur jag glöm- de allt där hemma och bara n j ö t!
Jag af- undades dig aldrig då, • — n e j, du var som en sagoprinsessa, du ägde allt och skulle äga allt.
Och du var så god - - så älsk- lig —. » Hon tystnade, men fortsatte » Du är så blek Agda, du är bestämdt sjuk! » » Nej, det är bara våren som har gjort mig litet nervös.
A d j ö, n u!
» » Nej, » sade Vera allvarligt, » du får icke gå, förrän jag har fått tala vid dig.
Hvar- för är du så kall och främmande mot mig? » Tror du e j, att jag håller lika mycket af dig nu, som innan jag var gift?
K o m n u!
» Hon drog ned Agda i soffan och satte sig bredvid henne.
» Tala om för mig, hvarför du är så ledsen!
Kanske jag kunde hjälpa dig, om du bara ville ha förtroende för mig! » » Förtroende — för d i g!
» sade A g d a häf- tigt, och.
stötte undan Veras smekande hand.
Den unga frun såg förvånad ut, och sade • 00 bedröfvad: » Men Agda, är du icke min bästa vän nu som förr?
Du är så förändrad! » sr » Jaså, du märker det först i dag!
Så- dan som jag nu är har jag varit i måna- der, men det har du icke kunnat se, där du har sväfvat ofvan molnen! » » Att du som är min vän kan tala så hånande om min lycka.
Det kan nog hända att — — » » V e r a!
» af bröt A g d a hårdt, » när du icke vill förstå eller kan se, så måste jag säga dig sanningen!
Jag är icke din vän längre, — åh — om du visste hvad jag har hatat dig! » » Men A g d a!
» Vera reste sig upp och stirrade förskräckt på henne.
» Ja, se på mig, men nu måste jag tala, annars kväfs j a g?
Ah Vera, jag har ju hållit af dig ända sedan skoltiden, du var det OD bästa jag visste, och många gånger under BD H i &lt; Geografisk kedjegåta.
nor-boe = en opera, rävi-jant-at = en finsk ort, gali nack = svensk järnvägssta- tion.
B » II 2 CA 1 1 a 2 a a Charad.
6 p r ÄT » p 2 SK „gi J2 » S o n™ •S3 g- 3 " o! » C / S §w äg.
O Moster Lisa.
i k 1 1 mim n I ofvanstående figur skola bok- stäfverna ordnas så, att de horison- tala raderna bilda hvar sitt ord, som betecknar: 1) Halfö, 2) Köksredskap, 3) Landskap.
De lodräta raderna bilda också hvar sitt ord, som be- tecknar: 1) Mansnamn, 2) Budbä- rare, 3) Längdbegrepp.
Äro orden rätt lösta, bilda bok- stäfverna i de fyra yttre hörnrutor- na samt de fyra mellersta ytterru- torna tillsammantagna, rätt ordnade, namnet på en svensk stad.
Moster Lisa.
1 3 Förvandlingsgåta.
Begynnelsebokstäf verna bilda nam- net å en svensk stad, slutbokstäf- ja w veriia å en norsk dito.
lill att » B 2 z W lika-klaba = en stormning, rexan-dela = ett mansnamn, iro-stir = en tragedienne, etune-nulk .= en » snabbgångare », ryk-set-vins = något » doftande », lava-ek-ril = militäriskt, soda-ru-nåm = ett kvinnonamn, Sifferlogogryf.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 = fortskaffningsmedel, I, 9, 4 = bibliskt namn, 8, 2, 4, 6 = musikinstrument, 3, 2, 7 = adjektiv, 5, 2, 7, 4, 6 = verb, 10, 9, 7, 8 = siffra, II, 2, 1, 4 = färg, 1, 2, 4 = skarpt ämne, 5, 6, 7 = nöje, Gymnastik- och Velocipedkostymer * * S t r u m p o r, T r ö j o r, K a l s o n g e r etc. * 2 III 5 4 IV 3 2 3 X X 1 » X X X X X a e När sommaren ändtligen stundar Med värme och ljus och behag, Då mången mig första beundrar Och är för min skönhet så svag.
Min vagga ej stått uti norden, Ty sydliga länder jag sett.
Min amma är svartaste jorden, Dock ej af en slump det har skett.
När ödmjukt man kungen tilltalar, Mitt andra på tungan man bär, Det hörs ock i småfurstars salar, Ty » chic » och » god ton » det ju är.
I skötet af fria naturen Mitt tredje » naturligt » har plats, Det också ibland bildar muren, På hvilken man rest ett palats.
Mitt hela ju är — låt mig tänka, Terräng där man » ödar » bort krut, Där sporrar och sablar ses blänka — Och nu — min charad har ett slut.
|x 3 a 3 X X 1 Bokstafsuppgift.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Innehållsförteckning.
X X X B 4 5 2 1 3 X X x| X |x X 6 5 4 X X 6 4 5 I den ordning, som siffrorna vid hvarje särskild länk angifva, utby- tas korsen mot bokstäfver, så att fjärde bokstafven i föregående länks ord äfven utgör begynnelsebokstaf till ordet i den nästfoljande; Länk I) Näs, Länk II) Berg i Asien, Länk III) Stad i Frankrike, Länk IV) Socken i Västmanland.
Ar den rätta lösningen funnen, så gifva de fem bokstäfverna i sam- manbindningslänkarne namnet på en stad.
8.
L.
4, 8, 2, 3, 6, 9 1, 1, 7, = 8, 2, Med e — hvad nog de flesta någon gång har brändt.
Med i — hvad kanske under dig dun kändt.
1 = träd, djur, 6 = fruntimmersnamn, 11, 6 = insekt.
— MM.
Fix.
Gåta.
Mitt första finns i Karin, men ej Ida.
Mitt andra väl i vapen, men ej strida.
Mitt tredje ej i liten, men finns stor.
Mitt fjärde fins i syster, men ej bror.
Mitt femte ej i blomma, men väl blad.
Mitt sjätte ej i ledsen, men fins glad.
Mitt hela är en vacker blomma.
» Folifåsa ».
i i Lösningar.
i Logogryfen: Musikafton: mast, sik, kusin, skuta, kista, snok, nit, mina, not, k o, fusk, sko, famn, anis, tik, stam, sto, A m o s, is, kost, kofta, mat, tina, smak, kanot, fink, staf, mos, skaft, ask, ton, sot, mist, Kina, smink, m u n k, kam, skam, mask, m u s, tofs, son, so, Kain, mun, n. i i i Vokalförändrings- gåta.
Med a — ett namn i vida kretsar kändt.
Stafvelsegåtan: Gud mitt h o p p: 1) granit, 2) Ludvig, 3) Gudrun, 4) Bremen, 5) flitig, 6) pulpet, 7) vedett, 8) dufhök, 9) K u o p i o, 10) Oporto, 11) peppar.
Länkgåtan: K o l e r a n: ko-kol-le-lera-Ean.
3 » Extra beställningar &amp; reparationer, * Vidstlcfeningar.
Från fabriken B r y g g a r e g a t a n 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
