# ID: svediakorp-per1132
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,305
# sentences: 610
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 24 (495).
Tryckeri Fredagen den 18 juni 1897.
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
. » Iduns Modet., månadsuppl » Barnjarderoben.- » 5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Redaktör och utgifvare: F R I T H 10F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 Öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (Iösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad.
Anna Möller.
Sveriges första kvinnliga gesäll.
[w e n o m landets tidningar har nyligen gått ett meddelande o m att Sveriges första kvinnliga gesäll handtverksförening erhållit sitt af Lunds fabriks- gesällbref.
Hennes namn och är Anna Möller, född i Hör i Skåne den 27 jan.
1870.
Af sin fader, den i sitt yrke synnerligen framstående gamle utfört såväl skulptur- som det mera enkla snickeri-arbetet.
Det är ett miniatyraltare, framställande Thorwaldsens Kristusbild.
I en öppen portal, å hvars båda sidor äro anbragta kolonner, står den kända, härliga bilden.
Öfver densamma synes — i en s. k.
» fyllning » — lammet, hvilande m o t k o r s e t; bakom lammet ser snickaremästaren A.
H. Möller man klippor och framför det i Hör, " har hon, likasom en den i bibeln omtalade gröna sin bror, ärft både den stora ängen, sinnebilder af de jor- lusten och fallenheten för det diska vedermödorna och den arbete, hvaråt hon ägnat sig.
himmelska På sin fars verkstad är det Kristusbilden är anbragt ett också, trösten.
Under som hon nu under 4 altarbord, hvars främre sida år arbetat för att i vår kun- i upphöjda bokstäfver bär, på na antagas till gesäll i såväl grekiska, inskriften: snickare- som bildhuggareyr- men till mig, » etc. På ömse ket.
sidor om detta språk äro skur- Ej endast snickeri, ut^n » Kom- äfven skulptur utföres nämli- na mänskliga halffigurer med gen med stor konstnärlig skick- lejonhufvud, lighet Kristi läras styrka.
på verkstaden den lilla snickare- i Hör.
herr Möller under Så har de 30 år, sinnebilder Arbetet, italiensk af som är utfördt i valnöt, och hvars han varit bosatt där, haft mån- stil är tysk renässans, är nu ga beställningar till de stora utställdt skånska godsen, särskildt på slöjdutställning i Stockholm.
roccocomöblemang.
Vid all på Malmöhus läns Det tillerkändes såsom gesäll- skulptur har då hans dotter, prof synnerligen handtverksförening de sista åren, varit honom behjälplig.
Dock lärotid har hon under utfört äfven af sta sin ganska mycket enbart snickeriarbete, Lunds af de fabriks- och den hög- tre brukliga be- löningsgraderna, nämligen silf- vermedalj.
Med gesällvärdigheten föl- såsom skrifbord, byråar, sto- jer lar, rättigheten att söka Lunds fa- hyllor etc.
Hennes ge- för fröken Möller äfven sällprof är också en förening briks- och handtverksförenings af snickeri- och resestipendium bildhuggeri, i det att hon till detsamma kare.
för yrkesid-
IDUN 186 Hvad muntrar hvarje sinn ' i själfva mödans läger?
En härdad kropp, ett sundt, men icke konstladt vett, 1897 Ett lif med få behof, som seders enfald äger Och ej blygs föda sig i nyttig ärbetssvett.
G.
G.
D e n g a m l a p a r k e n.
' en gamla prästgårdsparken slår åter löfvad, står i blom, med solskensspel på marken i gyllen rikedom.
Min gamla bänk jag funnit har.
inunder linden står den kvar — en lind med namn i barken från längst försvunna dar.
Så månget halfglömdt minne ur dunklet springer fram i ljus, jag lyss med sorg i sinne till trädens tysta sus —.
Du gamla park, som öde står se ' n många, många långa år, livad döljer du därinne i vildt förvuxna snår?
Jag känner mot mig strömma en sällsam doft af gammaltid, den slår ur hägn och gömma så vemodsfidl och blid.
— ^r ej, som plötsligt glänste fram just där bak valnötsträdets stam två ögon grå och ömma, hvars blick är allvarsam?
Med rodnad skär på kinden så ung och späd och fin hon står, och ystert leker vinden i hennes blonda hår.
I blus och kjol af skär linon går prästens dotter än en gång i väntan fram mot grinden och Uomstervirkad vång.
Där hägg och apel rister sitt hvita blom i solig lid vår lärde herr magister så ofta gått en tid.
Hvad diktar han i vårens ljus — homilier ej för Herrens ims, ej går han sträng och bister till doms med syndens rus.
Han lockas mot sin lyckas och längtans stängda gallergrind, där heta händer tryckas i lön som kyss på kind.
Där blomstra ord som ros i glöd om älskogstro i lust och nöd, och jordens armod smyckas med löftets öfverflöd.
..
Så släkte efter släkte har nött sin älskogs tinga hopp, hvar gång en vårsol väckte ur vinterns blund en knopp —.
Och åter löfvad stod min park med sol och skuggors lek på mark, och namn och hjärtan täckte den gamla lindens bark.
Emil Kléen.
R a k a v ä g e n.
M e t är den ljufligaste majdag i detta Herrens år 1897, och rundt omkring den gråtimrade torpstugan står skogen, den stora vida skogen^ med nylöfvade doftande björkar och skyhöga granar med rödvioletta blomvippor på sina breda vågiga draperier.
Inne i skogsskymningen hoppa solstrålar öfver de tätt strödda granitblocken och framlocka här och där hela strålknippen ur glimmerkornen, samt leka » tag fast » på mossan, som ligger likt svällande kuddar öfver klippstycken, hvilka tyckas vara brutna ur tusende väldiga bergsjätte borgar och slungade ut öfver den fagra skånska skogs- bygden.
Röda och gula primulor lysa i skogsbrynet och liljekonvaljen börjar öppna sina klockor emellan ormbunkarnes samman- rullade bladknyten, bland lingon- och blå- bärsrisets fina klockblommor och smultro- nets hvita stjärnor.
Och öfver all denna obeskrifliga fägring, öfver detta framvällande och svallande lif i växternas värld, fladdra flockar af färgrikt skimrande fjärilar, kvä- där göken sin kärleksvisa i kapp med trast och bofink och vilddufvan kuttrar förtroligt där uppe i granens topp.
Men från det maj sol rinner upp tills hon sänker sig bak västanskog förnimmes aldrig en mänskoröst uppstämd till sång; inga barn jubla i lek på de blomprydda backsluttningarna, endast hårda klingande ljud från stenhuggarnes hackor blandas med fågelsången och bära budskap från människans värld.
Från det ensliga torpet kommer ändtli- gen kvinnan, som vi värfvat för att koka vårt kaffe.
Öfver sitt trasiga lifstycke har hon dragit en noppig trikåväst, köpt i någon bod, samt knutit ett rent förkläde öfver sin tunna kjol.
Hon dukar nu upp åt oss och sig af våra medförda matförråd på en ofant- lig stenhäll, på hvars ena hörn taklökens vackra rosetter sticka upp ur löt " och mossa och linnean spinner sina fina bladrankor kring den låga flata hällens skrofliga fot.
Kvinnans hår är urblekt af solen, hennes armar, händer, hals och ansikte äro röd- flammiga af vind och sol, fingertopparne slitna, så att blott en bit af nagelfästet är kvar, men ögon och läppar le af fröjd vid föreställningen om den blifvande korta fest- stunden.
» V i skola äfven be hit farmor! » » Tack som bjuder!
Jag skall säga till henne, hon har nyss timrat mig en tvätt- bänk och håller nu på att blåna våra gar- diner.
H o n kom gående hit upp till oss i går och det skall bli lustigt se, o m hon känner igen den af er, som hon i vintras träffade på vägen. » Den gamla infann sig skyndsamt och aftorkade under gåendet sina våta händer på sitt grofva förkläde; fötterna rörde sig snabbt med träskorna, den korta kjolen fram- visade ett par solbrynta smalben, sticktrö- jan slöt tätt kring bröst och armar, en röd- blå, rutig duk var med sina snibbar knuten tillbaka i nacken och lämnade de skrynk liga kinderna fria; det var ännu samma Adlerbeth.
intelligenta och energiska ansikte, som jag minnes från en novemberdag för några år tillbaka.
Efter henne tultade en fyraårig flicka, med de ljusaste lockar jag någonsin sett ringla sig kring en barnanacke och med ett ansikte, som i finhet och färg endast kunde liknas vid den lilla kvist vildapels- blommor, som hon bar i sin bruna hand.
Innan gumman ens hälsade, befriade hon flickan från hennes små träskor samt eldröda ull- strumpor och lät henne därpå, bäst hon ville, tumla sig i det korta, mjuka gräset på en solbelyst backsluttning ofvanför vårt improviserade bord.
» Där uppe finnas inga stenflisor, oeh glas- skärfvorna efter stenhuggarnes sönderslagna flaskor har jag plockat bort, » sade hon mera till sig själf än till svärdottern.
Så kom hon fram och hälsade.
» Nej se o m det inte är hon där, som tog upp ungarna på vägen 1 Ja, det har gått som jag då spådde; de två af mina son- barn, som då pulsade dag ut och dag in i slask och snö på väg till skolan, ligga på kyrkogården, två af dem äro på väg dit nu, men henne där är jag nu kommen hit för att hämta hem till mig.
Jag kan själf lära henna läsa, skrifva efter förskrift och räkna både efter bok och i hufvudet, och mer än s å behålla icke många barn i min- net, sedan de gått i skolan sex eller sju år, o m de eljes lefva stort längre efter den persen.
— Ja, titta hon gärna stort på mig!
Har hon glömt den dagen i november, då hon plockade upp ungarne på vägen — två härifrån och två från Kannetorpet — och skjutsade dem fram till skolan?
Jag hade varit dem i hack och häl för att, mot min sons vilja, få de små stackarne att vända om, för se jag kände väglaget genom skogen, men jag nådde dem e j, utan måste mer än en gång krypa på fyra i de hala backarne genom issörjan.
Vi träffades se- dan alla i skolsalen.
— Minnes hon läraren, hur han hostade på det där sättet, som vi kalla » hylla på likkistan »?
Och så den där stugluften, tjock af ånga från barnens våta smutsiga kläder och skodon!
Vår Jon hade hela hösten suttit bredvid skollärarens Nils, som då hade fått samma sjukdom som fa- dern och jämt tiggde sig till att låna Jons näsduk att hålla för munnen; nu hade ock- så Jon börjat få röda runda fläckar på kind- benen, och jag lofvade den dagen, att han aldrig mera skulle sätta sin fot i denna dödens plantskola.
Men hvad hjälpte det, att jag höll ord?
Här vi nu sitta under Guds klara, rena himmel med hans lifgif- vande skapelse rundt omkring oss, ha vi en dryg half mil till hvilken af de fyra närma- ste sockenskolor vi vilja välja, och vinter- vägarne äro hvarandra lika i dessa trånga stensådda skogsbygder; trötta och sömniga sitta ungarne på skolbänkarna i, håglös dvala, både vinter- och sommardag.
Alen hvad jag ville säga är det, att lungsotens smitta sprider sig från det ena barnet till det andra, så mycket lättare som kosten är klen och barnasinnet sjukt af längtan efter frihet och naturligt arbete, hvart barn efter sin art. Jon uppnådde knappt femton år;
I D U N 1897 Knaggatorparens Elin blef sjutton och ett halft och vår Nils, som gick i Östervångs- skolan och där blef god kamrat med den hostande Birkegårdspojken, strök med sam- ma vår som han.
Nu har min son börjat försöka med Västerhultsskolan, men jag » vet att dit komma Moss-Olaus barn, och deras mor har hvad som kallas galopperande lungsot, och nu få min son och svärdotter se hur det går med deras Hans och Sofia. » » Men, kära hjärtans farmor, det skall j u så vara, vet jag, barnen måste vi skicka till skolan, » invände svärdottern i slö ton.
» Skall det så vara! » tog gumman i och hennes ögon blixtrade.
» Skall det så vara och förblifva, att de arma fattiga barnen skola under sex eller sju års tid rifvas upp ur bäddärne höst och vinter i kolmörka morgonen och jagas ut på vägar och stigar för att fösas ihop med sjuka och friska, med dåligt och godt, allt som det bär till, bara för att sitta och dåsa af trötthet och ledsnad?
Skall det så vara, att de på kväl- larne, när de knappt kunna hålla ögonen öppna eller sina egna kroppar upprätta, måste sitta och mumla ur den ena boken efter den andra, utan att bli en smula vet- tigare den ena terminen än den andra?
— Ja, jag säger än en gång: Titta ni stort på mig!
Men jag har aldrig blifvit tvingad till läsning och därför älskar jag kunskap och läser både tidningar och böcker, så många jag kan få tag i, och ingen skall inbilla mig, att det är nyttigt tvinga alla barn till samma böcker, för se, den häst som man skall piska fram till krubban äter inte ur den, om hon så vore brädd- full af stridaste hafre.
Nu har jag läst att vår käre, välsignade konung vill skänka hela sin rika jubileumsgåfva tillbaka till sitt folk, på det att här i landet skall kunna upprättas anstalter för lungsjuka per- soner.
Men om Hans Majestät » — gum- man steg upp och neg — » så läte bygga tjugu sjukhus, skulle inte denna farsot bli mindre ute i bygder och städer, så länge barnen buras inne likt friska och sjuka får i samma fållor. » Solen hade sjunkit ned bakom skogs- topparne, men ännu låg den ovanligt heta luften tung och tryckande öfver näjden.
Med matta släpande steg kom ett par barn uppför backen, där den ljuslockiga flickan fortfor att leka helt allena.
Nu sprang hon upp med ett j u b e l r o p!
» Hans • — Fia! » Men syskonen puffade henne undan med vresiga ord och slängde sig handlöst ned under ett par höga enar och slungade skolböckerna frän sig.
Vig som en ödla kilade farmodern fram till de ut- mattade och vi andra följde efter henne.
» Stigen upp, Hans och Fia, och halsen på främmande! » uppmanade modern, och efter någon betänketid stego syskonen upp och fullgjorde befallningen, men deras miner voro buttra och de långskrangliga kropparne rörde sig slappt och slött.
— » Nu ska ni ha en bit mat, sedan få ni läsa på edra läxor, ty på morgnarne går det rakt inte att få lif i er före klockan minst half sex, » sade modern med sin liknöjda min.
Men likt en pil sköt farmodern förbi henne och ryckte till sig böckerna.
» Två nya testa- menten, två bibelskor, två natuiiäror, två katekeser, två geografier, två svenska histo- rier, två språkläror.
I Ektorpet, där man- nen sliter sig fördärfvad för att skaffa föda åt hustru och sju barn och där de knappt ha kläderna på kroppen, har han fått köpa 187 fyra böcker af hvart slag, en omgång till hvart och ett af barnen, » mumlade gumman.
Därpå vände hon sig till gossen: » Var Gamlegårdens Stina i skolan i dag? » » Nej, hennes äldsta syster hostade ihjäl sig i förgår.
Vi ha gått om Gamlegård för att se liket klädas och hennes mor lofvade ge mig hennes ena klädning, » skyndade sig Sofia att berätta; där hade kommit lif i den slöa blicken; utsikten att få ståta i den aflidna lungsotspatientens kläder beredde henne stor glädje.
» Nej, nu säger jag intet mer, än att jag i morgon dag går hem och tar lilla Hanna med mig, innan hon också blir skickad raka vägen till grafven! » ropade farmodern med gråt i stämman.
» Ingen i världen skall rycka min lilla hjärteblomma från mig, så länge jag förmår röra min tunga till tal och läsning samt kan visa att hon lärt lika mycket som andra barn af samma folkklass.
Och skulle ändå någon vilja försöka att fösa henne in, där döden lurar, så tager jag mina sista styfrar och far till landets fader och säger honom, hvar raka vägen till döden går för vårt lands ungdom. » Solen hade nu sjunkit djupt bak skogen och himlen lyste blodröd emellan furornas toppar; daggen började falla och farmodern bar den lilla flickan tillbaka in i torpet.
Det var tid för oss att på slingrande skogs- stig emellan mossklädda klippblock åter- vända till vår sommarbostad.
Eva Wigström (Ave).
Ehuruväl det synes redaktionen, som om ofvanstående skildring af skånska folkskole- förhållanden — dem vi personligen allt för litet känna till — måste vara hållen i väl mörka färger, och att den aktade författa- rinnan här af sin ifver för en bebjärtans- värd sak låtit förleda sig till att i andra riktningar åtskilligt skjuta öfver målet, ha vi dock ej velat undertrycka hennes upp- sats.
Det kapitel, den för p å t a l — - faran och möjligheten af lungturbekulosens sprid- ning genom skolorna — är i alla händelser af så allvarsam innebörd, att det väl för- tjänar uppmärksammas, och måhända kan Aves uppsats ge anledning till ett eller annat utredande inlägg i frågan.
Bed.
af Idun.
• I Små S t o c k h o l m.
utställningsfunderingar oeh litet annat smått och g-odt.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref IV.
et finns visst en stämning, som heter elegisk, när man är som utan leder i både kropp och själ, går som om man hade vaddmolen under fötterna och känner sig lika upplöst som en glasspudding i sol?
Det var mitt predikament den dag jag sett » Gamla Stockholm » för första gången.
Jag var en enda elegi, hela människan, och hvad jag erfor, när jag stod vid stran- den och såg det blanka vattnet i sig upp- taga » Tre Kronors » försvunna tinnar, låter inte beskrifva sig.
Alltnog, det mynnade ut i ett oemotståndligt behof att gråta, och det gjorde jag med, grät, så tårarna droppade som ärter ur en söndrig skida.
» Du är väl inte sjuk, Lovisa lilla, h ä h ä, » sa Kuffen, som naturligtvis stod bredvid mig.
Gud ska veta, att jag älskar min rara Ruff, älskar honom af innerligt, trofast och tacksamt hjärta, men ibland är det som o m något, som hvarken är mitt eller hans, rörde sig i botten af min natur, någonting, som känner så grufligt mycket mer än jag vanligtvis känner själf; någonting yrvaket och stort, som fyller upp mig så, att fick jag inte gråta ett tag, så gick jag åt.
Det där förstår inte Ruffen, har aldrig förstått, utan frågar alltid, » om jag inte är s j u k »?
Nå ja, vore han alldeles fullkomlig, så vore det inte roligt, det » häller, när man är så stoppad med fel som jag är.
Kanske ligger den största lyckan g ö m d just där, att de våras små ofullkomligheter jämnar vä- gen för våra egna stora brister.
A c k, älskade Gamla Stockholm!
Bara att komma dit från den framåtskridande nu- tidsvärlden — så framåtskridande, att man stöper ljus i ljusstaksfötter!
— och få se den gamla träbron hänga på sina kedjor, se den skröpliga kvarnen, porten med sina allvarliga torn och upptäcka alla hopgytt- rade, .så olika husgaflar.
O!
!
Och den lilla öppna spisen vid vaktstugan sedan, där slottets knektar dricka öl och dryfta rykten om landets färd eller ofärd!
Oeh vaktaren själf, se ' n, i kyller och pickel- hufva, så gammal och vissen, som om han nyss blifvit uppgräfd ur sin saliga graf och gick omkring och puttrade öfver Vår Herres tilltag att ställa honom på vakt igen, innan den rätta, stora mönstringen är kommen!
Slottet, där det reser sig bakom sin egen brygga, verkar riktigt imposangt, trots sina mjuka former och smärta torn, och är vak- tadt af två mäktiga lejon, som ligger på ett par omstjälpta svartmålade trälårar.
» Det var inte så noga med montrarna på den tiden, gubben lilla, » sa jag, » oeh ändå ser man genast att det är Göta lejon, just Göta lejon och inte något bodlejon, som vakar här. » Inte begriper jag mycket af arkitektur, det ska Gud veta, ja, Gud vet, om jag begriper något alls, men att » Tre Kronor » verkar som ett slott bygdt för slottsfolk, det är jag ändå säker på.
Och så är det öfver- allt i » Gamla Stockholm ».
Hvarenda hus är en personlighet omkring en personlighet, om så personligheten är en kung eller en skomakare, och hus bör vara personlighe- ter, inte kaserner — men det där hör inte hit.
Nog är vårt nuvarande Kungliga slotts borggård ofantligt vacker och parangt, men inte tror jag, att där finns en enda sådan plats » att drömma drömmar på » som pe- larhallen, loggian, eller hvad det heter, i » Tre K r o n o r »?
Inuti slottet fick vi se fyra rum half-fyllda — rummen var visst ämnade att röra sig i på den tiden?
— med gobe- länger, sniderier och skåp, som stått här, bara här, på denna enda fläck i tre hundra år, medan tiden ilat förbi och förgäfves ruskat och slitit i de bastanta låsen för att slippa in.
» O, om jag fick k3^ssa honom ändå! » sa jag, med en djup suck af öfverförtjusning.
» H v e m?
» frågade Ruffen förbluffad.
» Han, som åstadkommit allt det här: Liljekvisten, vet jag. » » Jag ska fråga honom, » sa en röst bakom oss.
» Jag tror visst att — — »
IDUN 188 Det var Lycko, som stod där, med hat- ten i hand, så fin och putsad, att han tycktes bestå af bara guldknapp och knäppta handskar i dag.
» Tack, » skrattade jag och räckte fram handen, » men att kyssa en gammal gum- ma v o r e - e t t bra hårdt straff för den, som åstadkommit något så obegripligt intressangt, vackert och rörande som det här.
Är det verkligen han ensam, s o m?
» » Han ensam, som — — — » » Ja, då uppfinner väl Kunglig Majestät någon ny orden åt honom d å », sa jag, » efter den gamla Litterisen j u slumpats bort så fasligt nu på sistone, att den väl tagit slut.
Men kan inte det här få stå kvar till evärdliga tider, tror herr L y c k o?
Kan inte Skansens pappa, som redan räd- dat så mycket vackert, rädda » Gamla Stockholm » m e d?
— — » Så gick vi, efter litet samspråk om det ämnet, in i » staden », jag visserligen med torkade tårar, men fortfarande m e d vadd- suddar, eller rättare med vaddmolen under fötterna.
» A j knäfveln, så ' na stenar, » sa Ruffen och grinade.
» Bäsch, » sa jag.
» Tänk på stenlägg- ningen i natur en "?
Den är hundra gånger hvassare, skulle jag tro, och konstens hela ideal är ju att uppgå i naturen. » » Men nog kan man vara bra glad att vara ifrån det här ändå, » sa Lycko.
» Från h v a d?
» sa jag.
» Från snusk, från knöliga gator, från vattenbrist och mörker, från hornlyktor och brutna ben — » » Och från ro och frid och från kärleken till det egna arbetet och till nästan, » sa jag, » ty tror herrn verkligen, att människor, som iefde så här så att säga i knä på hvarandra, någonsin kunde bli så själf viska, så klandersjuka och hårdhjärtade som vi är? » » Så gumman, så, » sa Ruffen.
» Strax, gubben, lilla, » sa jag.
» Men jag tror säkert, att den här lilla biten forntids- lif har mycket mer att lära oss än » hur rysligt det var på den tiden » — om vi bara vill lära. » Lycko blef för ett ögonblick så märkvär- digt lik en gul långkatekes, hvars alla » hvad är det » reste sig, färdiga att krossa mig.
Men så betänkte han sig och slöt ihop pärmarna, d. v. s. läpparna, medan ögonen log till — riktigt snällt.
» Fru Petter k vist är så lik min mor, » sa han.
» Är j a g?
» sa jag strålande, » det var j u tur för mig det,, ty då N e j, men titta, hvad gör karlen! » Jag som en pil in i en liten mörk bod, där en ung karl med riktigt fin uppsyn just daskade fram en våt lerklump på en rund, refflad träskifva, som surrade om- kring.
Pang!
stoppade han fingrarna i den våta leran, snurrade, tummade och tryckte litet, och så, p a n g!
var en den nättaste kruka uppväxt som genom ett rent trolleri, fullt färdig inom två minuter.
» Det är den lilla industrien, » sa Lycko.
» Den lilla, » sa jag föraktligt.
» Liksom en personlig kruka någonsin kan bli liten?
För öfrigt ska jag säga er, jag, att det var de gamla, det vill säga just de personliga krukorna, som gick till brunnen till dess de sprack: nutidens krukor går inte dit alls!
Men hvad i all världen är det för ett mörkt hybble där midt e m o t?
» » Ett tryckeri i sin barndom. » nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af Bland » Att tänka sig, att tryckerier någonsin haft en barndom, » sa jag tankfullt.
» Om ett par hundra år till, har de nog blifvit ett naturelement.
Men hvad är det här för en rysligt söt tidning? » (Nu var vi i tryc- keriet, som såg riktigt naket ut.)
» Strix.
Utgiffare Albertus Engstroem », stafvade Ruffen.
» Att tänka sig, » sa jag, » att själfva Ugglelåten var glad på den tiden. » » Albertus Engstroem lefver än, » sa Lycko Och köpte tre exemplar.
» Äh nej, » sa jag, » gör han?
Då blir han nog odödlig m e d!
Men se på den där antika guldsmedsfrun i hufva och puffärmar där borta i boden!
— Vi måste gå d i t!
» Hos den ståtliga guldsmedsfrun köpte vi ett par breda och runda, ytterst antika silf- verskedar.
» Skillnaden mellan förr och nu är inte så stor som man tror, » sa jag, när jag stoppade mitt köp i fickan.
» Då var det skedarna, nu är det skodonen som är fysio- logiska.
» Vid Stortorget tog elegien mig så hårdt, att jag måste sätta mig.
Lycko kommen- derade fram öl, som serverades af skum- mande flickor i smärta sejdlar (tvärtom!
), allihopa klädda i de mest stämningsfulla kostymer, halfurringade klädningar med puffar vid armbågen, väskor vid sidan och de näpnaste små mössor af sammet.
» Det är gamla rådhuset vi sitter fram- för, » sa Lycko.
» O!
» sa jag.
Jag kunde inte säga mer.
» Ingen konst bli rådman på den tiden, » sa Ruffen.
» Ingen konst! » sa jag.
» Ja, när man inte behöfcle kunna något, så — — » » De behöfde kunna allt, utan att kunna något, » sa jag.
» Så mycket jag vet, är det bra mycket skickligare än att kunna något, när man kan allt förut! » » Är fru Petterkvist förtjust i den där med? » log Lycko och pekade på en stolpe med ett halsjärn fastsatt vid sidan och en gubbe i toppen.
» Det där var visst bara för kvinnfolk, det där, hä hä, » sa Ruffen.
» Ja, » sa jag, » i det fallet har halsjärnet lefvat ut sin tid, det erkänner jag — eljes så — — Men du min värld — — är det inte Johan, som sitter därborta och dricker öl alldeles för sig själf? » Det var Johan, som vi med riktig svå- righet fick öfver till vårt bord.
Men det gick ändå, som väl var, efter som jag kände på mig, att jag inte stod ut med en enda droppe samvetskval till för hans räkning.
(Vi hade tänkt ta honom med oss i dag, men då var han, till Ruffens stora och min lilla ledsnad redan gången!)
Bredvid Johan satt en ensam herre i slokhatt, slängkappa och långt polkahår.
» H v e m är det där? » hviskade jag åt Lycko.
» En forntida poet. » » Ä h nej, » sa j a g; » så grufligt intressangt!
Hvad lefver han a f?
» » Han har visst haft anslag af akademien de sista två hundra åren, har jag hört. » » Skalk! » sa jag.
» Men hvad gör de där borta? » » Rullar lyckans h j u l!
» » Usch, » sa jag.
» Det passar inte här! » I detsamma kom en hel falang högtids- klädt folk, som försvann bredvid det vack- raste huset vid torset.
1897 » Bollhusteatern får folk i kväll, » sa L y c k o.
» Bollhusteatern! » sa jag, nu så elegisk igen, att jag blef alldeles matt.
» Gustaf den tredjes odödliga skapelse, här, midt framför oss!
!
O, söta Ruffen, får vi gå dit! » » Hvad spelar de där förslag? » sa, till min glädje, Johan, som jag inbillat mig sett riktigt förskrämd ut.
» Komideja som för hundra år se ' n, » sa Lycko.
» Spelar de bra? » sa jag — Lycko förde sin guldknopp till mun.
» Artister spelar alltid bra, » sa han, » när de inte spelar på lott.
Om en vecka blir det studentspex på Den lustiga teatern. » » Då går vi dit, * sa Ruffen belåtet.
Jag teg — — man är inte alltid upp- lagd för studentspex.
Människorna gick som i drömmen, före- föll det mig, och här tyckte jag om det.
Eljes, ibland, tycker jag, att Stockholmarna är litet för tysta af sig.
Men jag antar det kommer sig af det, att de är så gruf- ligt schangtila.
Men jag undrar ändå, om det inte vore allra schangtilast att våga vara en naturlig svensk, efter vi nu är svenskar, och att inte hålla efter sig så rysligt för att bli någonting hvad som hälst utländskt, som vi inte är.
På det viset blir vi ju al- drig något annat än en skolpojks- och skol- flieksnatsjon, som inte törs göra det eller det eller det.
Men nog bör jag hålla mun, som aldrig är schangtil, bära mig åt hur jag vill, och som sagdt, här passade högtidlig- heten!
Forntidsfolket hade nog så många allvarliga tidender att diskutera, o m krig och örlig, att skrattet hann rosta under hjälmgallret många gånger om.
Och hvil- ken plats att diskutera på är inte detta stortorg!
Inga droskkuskar som svär, intet börsfolk som rusar ut och in, som om de hade eld i kläderna, inga gapande gränder med » surr » uti, ingen » evig folkström ».
Här finns natur, ro, hvila, det väl afslu- tade dagsverkets trygga hvila.
» Det enda, som fattas, är en delischangs, » sa jag - drömmande.
» En delischangs? » sa Lycko.
» Ja, en delischangs, som under glada pisk- srnällar rullar in, just när klockan slår 8.
Kusken sitter uppblåst i sin kapprock med tömmarna i hand, medan de resande stiger ut och förfriskar sig med ett glas sekt eller öl.
Ser du inte delischangsen, Ruffen lilla?
Den svänger just nu o m hörnet. » » Jag ser den, » sa Johan, som lyssnat med gapande mun.
» Gör Johan? » sa jag mildt, mycket mildt.
(Hädanefter kommer jag att ta på min ed, att det är hans hustru, som pinat lifvet ur honom!)
» Hva — hva — hva de ä söta, du Jo- han, » sa Ruffen, som hela tiden hållit ögo- nen, jag visste nog hvar!
» Hvilka, gubben lilla, » sa jag mildt.
» D u menar väl bara kostymerna? » Stackars gamla Ruffen blef blodröd.
— » Ska — ska — ska vi inte gå till våffel- bruket n u?
» sa han, » innan det blir för sent?
Hä hä! » Och så gick vi till våffelbruket, sedan jag likväl passat på och bakom Johans rygg gifvit Gustaf en liten ångerfull » titta så mycket du vill, du, gubben lilla, puss », efter det verkligen inte är han, utan bara hans syndiga, manliga natur, som måste titta på allt hvad flickor heter.
En smal gränd; i den en jättevåffla till I I ITIUIAMQf^Af^Afl H U L I SVIM I i O V * MV * MU (Forts, å sid. 190).
Redan 1888 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
I D U N 1897 189 Damernas sångare.
» Vi äro muntra musikanter, Och vår är hela jordens ring.&gt; » yJen svenske Sanger staar för Öjeblik- ket under alle Lykkestjærnernes hel- digste Konstellation.
Endnu er hans R y i Opgang, endnu har han nye Landvindninger tilbage.
A l Kampens Friskhed er endnu over ham og hans Sang. » Detta lästes för ett par år sedan i ett af köpenhamnspressens förnämsta organ, då Sven Scholander afslutat sin med enorm framgång krönta tourné genom Danmark.
Den framsynte kritikerns förutsägelse har till punkt och pricka slagit i n; ty sedan dessa ord nedskrefvos, har, som bekant, vår fräjdade landsman skurit lagrar (bland dem en hel krans af äkta silfver) hos våra bröder - på andra sidan Bottenhafvet, entusiasmerat ryska bojarer och storfurstar, förvridit åtskilliga krönta hufvuden — det mest notabla kejsar Vilhelms — lagt Tysklands musikkritici och sångälskare sig till en fotapall samt, på det yttersta i dessa da- gar, sjungit sig in i de eldiga wienarnes hjärtan — m e d ett o r d: från en nordisk ryktbarhet blifvit en europeisk celebritet.
Till Sven Scholanders framgån- gar i vårt eget land hafva vi själfva varit åsyna vittnen samt efter bästa förmåga med kropp och själ bidragit.
Hans triumfer på utländsk botten skildras i kraf- tiga färger på allehanda tungomål, vältaligast dock af några dussin danska tidningar och minst lika många tyska.
Huru snedt än de båda grannfolken se på hvarandra, Sven Scholander se de bägge m e d lika blida ögon, och i sina respek- tive omdömen o m » der skandina- vische Barde », der Apostel des Chansons », » Köbenhavns, j a hele Landets Yndling » mötas de i bro- derlig endräkt.
Välbekant torde vara, att » allas vår Sven » — född 1860, son till universalgeniet professor F. W.
Scholander, arkitekt och målare, skald och kompositör, och hans likaledes rikt begåfvade maka, Karin, dotter till intendenten vid konstaka- demien Axel Nyström — till yrket är orna- mentsbildhuggare och i Stockholm, vid sidan af sin atelier, drifver en solid, väl renomme- rad affär, kallad Sven Scholanders Fotogra- fiska Magasin.
Mindre kändt är måhända, att han äger ett med konstnärlig smak ord- nadt och med troféer från hans segertåg smyc- kadt hem, där han utöfvar värdskapet med glittrande godt lynne och med ett outtöm- ligt förråd af kvicka och putslustiga infall, som han vid minsta anledning med otrolig fyndighet spinner ut till små mästerverk af dramatisk konst.
En ung och intagande maka, född Lotten von Bahr, och tre små lifliga och begåfvade barn, uppfödda vid strängaspel och sång — liksom han själf och före honom hans far, hvars mor var en geni- alisk vissångerska — göra hemmet till själfva hjärtpunkten i Sven Scholanders rika och rörliga lif.
I samråd m e d sin sakkunniga och varmt intresserade hustru väljer han sina vi- sor, vid hvilkas inöfning och återgifvande hans häpnadsväckande minne och öfverlägsua språkfärdighet äro honom af ovärderlig nytta.
Bland hans senaste ackvisitioner må näm- nas en samling gemytliga » Volkslieder » — somliga af honom med framgång föredrag- na i Tyskland, alla afsedda att inom kort införlifvas med hans hemlandsrepertoar — och Sehlstedts af kostlig humor präg- lade små bitar.
Till några af de senare har han, liksom förut till dikter af Fröding, Fredrek på Ransätt och Jeremias i Tröst- lösa, under namnet » Svän i Luthagen » satt originella och karaktäristiska melodier.
Som sin mission betraktar han » den lilla visans — främst bellmanssångernas — framdra- gande ur glömskan », och för uppnåendet SVEN SCHOLANDER.
af detta mål verkar han ej blott genom sin elektriserande sång, utan äfven genom spiri- tuella föredrag, nu senast det mycket gou- terade om » Den svenska bordsvisan ».
Ock- så kunde han redan för några år sedan i en själfbiografi.
med berättigad stolthet förkun- na, att på grund af hans åtgörande » dussin- tals gamla lutor krupit fram från skrubbar och vindar: visan har börjat vinna terräng! » Sedan dess har, såsom nyligen uti Iduns no- tisafdelning påpekades, lut- och guitarrspelet blifvit en verklig modesak, som icke nöjer sig med fritt spelrum i boudarer och salonger, utan äfven tänker tilltvinga sig gehör på utställningsområdet.
Att » hjärtats nyckel heter sång », torde få hafva sannat på ett så öfverraskande angenämt sätt som Sven Scholander.
För hans lilla gyllene sångnyckel springa näm- ligen ej blott vanliga borgare- och ari- stokrathjärtan på vid gafvel; för den öpp- na sig också portarna till kungliga och kejserliga gemak, ja, gläntas dörren till prin- sessornas höganloftsbur.
Och spelande, glänsande, skiftande som hans egen mång- sidiga begåfning och hans visor, hvilka g e nomlöpa alla stämningar, äro de situationer, i hvilka ödet älskar att försätta honom och som han behärskar med beundransvärd smi- dighet och takt.
Se här några sådana, ty- piska för hans ställning inom damvärlden!
Ena gången ger han lektioner i illumine- ring åt danska kronprinsessan Lovisa, hvars far, Karl X V, fordom var professor Scho- landers lärjunge i samma konst.
Efter af- slutad kurs belönas han af sin högborna elev m e d en vängåfva af högt affektionsvär- de, nämligen den i silfver rikt infattade poléragat, hvarmed en gång Karl X V un- der professor Scholanders ledning gjorde sina första lärospån i illumineringskonsten.
Därefter frukosterar han gladligen en famille med det älskvärda kronprinsparet, serverad af små prinsar och prin- sessor, hvilka slutligen vid hans afsked i munter yra löpa i kapp efter hans hatt och hans käpp och såsom förridare rutscha framför honom utför ledstången till trap- pan.
Andra gången utgör han — enkom för detta tillfälle inviterad till Köpenhamn — medelpunkten i den kungliga familjekretsen, sam- lad i » det gule Palæ » för att på hennes födelsedag fira prins Valde- mars unga gemål, prinsessan Marie af Orleans.
Ingen förmår näm- ligen så som den svenske sångaren — kan man tänka sig ett noblare intyg o m hans välde öfver den oförlikneliga franska visan?
— h o s denna Galliens dotter väcka ljufva och gripande hemlandsminnen.
Se- dan konstnären med enkel inner- lighet föredragit hennes älsklings- sång, » Le veritable amour », hvil- ken, som bekant, börjar m e d orden » Tu me demandes, Marie, si 1 ' amour est menteur », räcker det i » konge- rödt Flöjl » klädda furstebarnet sin korade gunstling en af henne så- som illustration till sången målad akvarell, föreställande ett tjusande flickhufvud m e d en ö m, bäfvande fråga f de mörka ögonen.
I för- bigående må nämnas, att Sven Scho- lander sedermera af sin högättade beun- drarinna fått mottaga den oemotståndligt skälmska och sprittande refrängen » Elle était blonde et parisienne » till fin-de-siécle-vi- san » Le marché de la Madeleine », prän- tad med hennes egna karaktäriska penndrag och kransad m e d af henne själf målade, praktfulla orchidéer.
Kort därpå sjunger han i Apollosalen i det kejserliga palatset i Berlin framför en halfcirkel af damer, i hvars midt tronar Tysklands kejsarinna, nyss af kej- saren presenterad för honom såsom rätt ooh slätt » min hustru », medan tyskarnes unge mo- nark, glömsk af hofetikett och ceremonier, i blåhvit husaruniform sitter bredvid på ett bord, lefnadsgladt dinglande m e d benen och under pauserna gnolande de melodier hans svenske » sångarvän » nyss föredragit.
Sedan vederkvicker han under en gratisma- tiné på allmänna sjukhuset i Köpenhamn med sin för alla begripliga, från hjärta till hjärta gående sång sex hundra gamla skröpliga varelser, af hvilka kvinnorna, en- ligt en humoristisk korrespondents utsago, Nya mönster i klädningstyg väfda af gammalt ylle i förening * HILDUR ANDERSSONS.Ullspinneri och SKradderiaktieunlag.
Allm.
76 53.
HÖtOTffet 13.
Riks.
165. med ull.
" Hy modell å plaids äfven väfd af gammalt ylle.
Filial: Hornsgatan 1. aim 30435 Gods afhäintas tacksamt af » iftsfiitt.
För vikt om 18 kg fraktfritt fram och.
åter.
I D U N 190 efter » Le joli tambour » i höjden af sin förtjusning alla skulle velat falla sångaren om halsen och kyssa honom.
» Det klinger j o som et Eventyr, det lyder som en Sa- g e » — icke sant?
Sven Scholander, sådan han här presen- terar sig, på estraden i konsertsalongen, med världsmannens hållning, med lilla sera- flmerstjärnan, dannebrogen och röda örns- orden på frackuppslaget, är den fulländade konstnären, som med sin öfverlägsna mu- sikalisk-dramatiska begåfning tar den mest skylt och en fatabur med en trätrappa, som kom alla mina bomullsmolen att röra på sig igen.
Behagliga » döttrar i huset » — inga uppasserskor!
— som flög omkring och serverade mjöd, kaffe och våfflor, un- der uppsikt af sin trefliga » mamma » — alla i kostym — och midt emot en smedja med grästak och en smed, som smidde de finaste krumelurer till stakar och annat schangtilt, och så en den riktigaste lilla grisstia — antagligen någon slags djup sym- bolik, efter den var tom.
Ruffen äntrade uppför den sviktande trappan som en den vigaste mjölsäck, följd af de andra, medan jag stod nedanför och grufvade mig.
» Äsch, gumman, nog kan du vara lätt på foten — alltid —! » ropade Ruffen.
» Det vet jag, det!
Raska dig bara! » Vid ett bord satt två unga glopar, som nyss äntrat ned från » buret » och såg på mig så intresserade, som om jag varit en bondkamp, som skulle » ta en häck ».
(Jag har varit på kapplöpning, som det hörs!)
Det förargade mig, och så sa jag fogligt: » Ä h, herrarna behöfver inte alls oroa sig.
Trappan är redan pröfvad af så många pundhufvuden, att nog håller den mig! » Därmed äntrade jag i väg, så grasjöst och nätt som det är möjligt, när man har en snäf klädning och dessutom tio pund angbongpoäng att konvojera.
Däruppe riktigt såg man, hur vi ha drunk- nat i lyx!
Hur utsökt smakade inte det goda kaffet vid det enkla träbordet, upp- lyst af ett stilla talgljus!
(Det vill säga, det skulle ha varit upplyst af ett talgljus, o m inte solen skinit ännu!)
— — — Så blef det naturligtvis champagnesupé igen på stora restaurangen.
Kunde vi m e d mindre fira en sådan dag?
Jag höll tal för Liljekvisten!
Ack, Liljekvisten!!!
» I gamla Stockholm fanns ingen cham- pagne, du, gumman, » sa Ruffen.
» Där fanns kanske glädje utan, » sa jag — Jag har så grufligt mycket mer att skrifva om, men —!
J ag önskar att någon ville uppfinna tidningar med guttaperkaspalter, ty P.
S.
Tänk!
Johan är inte Johan, utan en ogift kusin till sig själf!
Namnförväx- ling mellan Johan och John.
Jag kunde väl tro jag att — — P.
S.
P.
S.
Har jag berättat, att jag tror, att Lycko redigerar alla fruntimmer, som ska in i I d u n?
Inte underligt han är så fin, då, ty om finhet behöfs till något, så — — Ä h, Herre Gud, så svårt det är, att vara tvungen att hålla mun, när man inte vill!
är husmors bästa hjälp- reda.
P r e n u m e r e r a å när- maste postanstalt.
Helt år S kr.
kräsna europeiska publik med storm.
Men Sven Scholander i artistiskt vårdslös dräkt, uppflugen på verandabarriéren till sin villa på Lidingön och omvajad af hängbjörkar- nas skira löfverk, i hejdlös abandon och un- der stormande strängaspel utslungande mot skyn af lifsfröjd bevingade toner, som på andra sidan fjärden — - där en gång hans far med sin sång väckte genklang från Li- dingöstranden — besvaras med applåder af för honom kära händer; Sven Scholan- der i fören af en båt på sol- eller månbe- Kvinnorna på utställningen.
VIII.
J Nordiska museet.
(Forts.) Nu komma vi till Heisingland med dess öfver hela landet väl kända, linkultur.
Det är också lin, som landskapet hufvudsakligen exponerar, ända från fröet till den färdiga fina väfnåden.
Här se vi också vid vårt besök en särdeles fager » Delsbostinta » i sin vackra nationaldräkt flitigt sysselsatt i väfstolen, under det mor sitter bredvid och spinner.
Västernorrlands och Jämtlands läns utställ- ningar äro prydliga, men det märks att vi äro uppe i höga, snöiga norden.
Speciali- teten här tyckes vara det hemväfda, tjocka vadmalet, de varma fårskinsfällarne och de duktiga pälsarne, till hvilken björnen fått släppa till skinnet.
Men h v a d?
Huru har det hafsomslutna Gotland med dess sydländska klimat, Öster- sjöns fagra pärla, kommit hit upp bland fjäll och isar?
Här är det emellertid place- radt med en ganska rikhaltig utställning, alldeles bredvid Norrbotten, hvilket senare läns alster äga eh specielt lappsk prägel: bisarra, men icke desto mindre klädsamma dräkter, pjäxor och silfversmycken i gamla uråldriga mönster.
Nu är den första delen af promenaden slut.
Helt visst äro ni trötta, mina damer.
Vi bege oss därför trappan ned, och ni be- hagade stiga in i Iduns hem trefliga salong för att där hvila ut några ögonblick.
När ni hämtat krafter, återstår för oss den vänstra sidan af museet, där bland mycket annat af intresse det troligen dock mest roar er att studera den rena skolslöj- den, så som den nu för tiden drifves i så- väl folkskolan som de högre läroverken.
Vi lägga synnerligt märke till de vackra utställningarna från Göteborgs och Sundsvalls flickskolor.
Båda täfla med en mängd nätta arbeten, såväl till nytta som till prydnad.
Isynnerhet fäste jag mig vid en parant duk, broderad med silke, från Göteborgs allmänna flickskola.
Äfven en akvarell från samma skola, utförd af en 14-årig elev, ger tydliga prof på icke just så vanliga konstanlag.
Främsta platsen bland allt på detta om- råde intager af lätt förstådda skäl Tekniska skolan i Stockholm, hvilken har anordnat en briljant utställning af sina elevarbeten i södra längan af museets tillbyggnad och dessutom upptager en hel del fristående montrer framme på golfvet.
Anordningen är synnerligen effektfull, hvarigenom snart sagdt hvarje pjäs kommit till sin fulla rätt.
På fondväggen ser man en präktigt målad gobelin och därunder ett par i götisk stil målade fönster.
Väggarna äro för öfrigt fyllda med vackra prof på modellritningar, 1897 glänst vatten, framsmekande välljud ur lu- tan samt i drömfagra toner och ord besjun- gande naturens härlighet, medan andra bå- tar, fyllda af andlösa lyssnare, lura bak hvar- je udde, i hvarje vass och i hvarje vik, är en inkarnation af visan, den oemotstånd- liga, evigt unga och friska visan, hvars för- sta aekompagnemang var fågelkvitter och löfprassel, vågskvalp och vindsus och hvars rätta element nu som alltid är Guds stora, oändliga natur.
Tora Kjellberg.
dekorationsmålningar samt arbeten i metall och läderplastik.
Fristående på golfvet har man en samling af möbler i snidadt trä, såsom skåp, skrin och länstolar i gammal gustaviansk stil, och dessutom ett par magni- fika eldskärmar, den ena i läderplastik och den andra i grönt och gult silkesbroderi.
Äfven en hel del arbeten i konstsömnad fin- nas här, som gif va ett högt begrepp om så väl lärarnes mångkunnighet som om elever- nas konstnärliga anlag och intresserade flit.
Den utomordentligt vackra expositionen, som är ordnad af skolans nitiske ledare rek- tor V. Adler, förtjänar i alla afseenden att tagas i betraktande af hvarje besökande, som älskar att beundra de framsteg i konstslöjd vårt land och folk ha att glädja sig åt och vara stolta öfver.
Såsom ordnare och styresman för hela denna afdelning af utställningen — läns-, skol- och kvinnoslöjden i Nordiska museet — har rektor Adler för öfrigt inlagt en så dominerande förtjänst om specielt kvinnoin- tressena på Stockholmsutställningen, att det skall bli Idun en kär plikt att i ett kom- mande nummer för sina läsarinnor presen- ter rektor Adlers porträtt och några närmare personliga notiser.
Maria Nordenfells brodérskola i Göteborg exponerar en del lyxartiklar, däribland några delikata soffdynor i roccoco, oeh Sofie Alm- qvists samskola har att uppvisa flere vackra prof på halmflätning.
Frimurarbamhusets utställning bör man icke försumma.
Träskulpturen är här det förnämligaste, och jag ber särskildt få på- peka det vackra snidade skrinet, förfärdi- gadt af en 13 årig gosse.
Stockholms arbetsstugor, denna den nya tidens förträffliga inrättning, ha mycket smått och godt att bjuda på, såsom prof på barnens händighet och flit och det är med sant nöje man skärskådar dessa alster af syfärdighet och virkning, halmflätning och till och med prof på skomakeri.
Slutligen få vi icke glömma Palmgrenska samskolan, hvilken har anordnat en utmärkt vacker utställning.
Först ett helt litet rum med barnmöbler, förtjusande nätt, med säng, soffa bord och byrå, allt i gammal svensk stil och tillverkadt af furu, omåladt, men fernissadt.
Detta är icke elevarbete, utan modeller, men rektor Palmgren önskar visa huru vackra saker man kan tillverka af det föraktade barrträdet, hvilket våra stock- holmsjungfrur rata till och med för våra köksspislar.
Dessutom finnes här en mycket prydlig samling af elevarbeten, tillverkade af 7- till 10-åringar.
Små primitiva skulpturarbeten i lera saknas icke heller.
Härmed tror jag att vi sett det mesta och bästa på detta område och gå nu ned för stora trappan och kasta en blick in i en afdelning, som varmt bör tilltala hvarje kvinnligt hjärta.
1897 I D U N På nedre botten, till höger från hufvud- ingången, träda vi in, oeh vi finna genast hvad här är fråga om.
Här får man se hvad vetenskapen och människokärleken ge- mensamt - försökt åstadkomma till lindring för den kroppsligt lidande mänskligheten.
De många kirurgiska instrumenten och de mekaniska operationsborden komma oss vis- serligen att.rysa, men våra sinnen komma åter i jämnvikt, när vi vända blicken från dem och mot den fridfulla och behagliga syn vi hafva framför oss i den stora ele- ganta montren till vänster.
Det är en trogen kopia af ett rum i Drottning Sofias sjukhem.
Hur hemvarmt och behagligt är icke allt ordnadt här!
Icke ett spår af lasarett.
I fonden står den präktiga bädden, snedt äfver golfvet en mjuk chäs- long med kuddar, ett elegant skrifbord, byrå och lavoar, friska blommor i vaser och en utsökt komfort öfver det hela.
Behaget af ett sådant sjukrum talar för sig själft.
Ära och vördnad åt den högtställda kvinna, ge- nom hvars omsorg och impuls ett sådant mönstersjukhus blifvit skänkt åt den lidan- de mänskligheten!
Och nu hafva vi skådat, som jag tror, det mest sevärda i Nordiska museet.
Nästa gång skall jag anhålla att få ledsaga under en promenad i Industrihallen.
Adolf Hellander.
Våra kvartals och halfårs- prenumeranter, hvilkas prenumeration utgår med juni månad, erinras om att nu omedelbart för- nya densamma, på det intet afbrott i tid- ningens expedition må behöfva uppstå.
Det senare halfåret kommer att bjuda på ett synnerligen värdefullt och omväxlande innehåll, af hvilket vi nu endast erinra om: fortsättningen på Lovisa Petterkvists omtyckta utställningsbref; den förestående intressanta täflingen till konungens jubileum: " (ftrad jag minns om Iping O s l p "; samt sist men icke minst 3duns finfina j u l n u m m e r, som i år, med anledning af tidningens 10-årstillvaro, kommer att bjuda på ett innehåll, som nog alldeles särskildt koni- att intressera tidningens läsarinnor.
* Ui » n o t i s b o k e n.
Kronprinsesssan och de tre småprinsarne anlände med kontinentaltåget tisdagen den 15 d:s på aftonen till Järna station och begåfvo sig därifrån direkt till Tullgarn.
Kronprinsen afreste samma dag på eftermiddagen från buf- vudstaden.
för att möta sin gemål och sina söner.
För en värderad medarbetare i Idun ha vi i dag den sorgliga plikten att rista kor- sets tecken.
Litteratören Ernst Magnell afled nämligen efter en mångårig, tärande sjukdom den 7 d:s på Katarina sjukhus.
Magnell föddes i Sala 1863, där hans fader var stationsinspek- tor.
Han studerade vid Upsala elementarläro- G EORG LEVY ' 5 verk och aflade studentexamen 1882.
Sedan slutet af 1880-talet har han i Stockholm ägnat sig åt literär verksamhet, bland annat under signaturen Emy i Idun.
Han sörjes närmast af maka, född Ebeling.
Af hans litterära kvarlå- tenskap hvilar ännu en del i vår ego och kom- mer efterhand att införas.
I något af de när- maste numren meddela vi den lilla känsliga och för sin författares blida temperament så be- tecknande skissen: » En lycklig på jorden ».
Kvinna — vice ordförande i skolråd.
Grimetons skolråd i Halland har till sin vice ordförande utsett prostinnan Charlotte d ' Angot- te, född Bexell.
Prostinnan d ' Angotte är an- tagligen den första svenska kvinna, som hed- rats med ett sådans uppdrag.
Nathalie Zahles jubileum firades, som äm- nadt var, forliden fredag med stora högtidligheter i Köpenhamn.
Därvid meddelades att 2,500 kvinnor och män från hela norden hade sam- manslutit sig för att bilda ett legat, som skall bära fröken Zahles namn.
Öfver räntorna af le- gatsumman (omkring 17,000 kr.)
skall fröken Zahle äga fritt disponera, så länge hon lefver; efter hennes död skall legatet användas till att främja lärarinnors utbildning.
Under dagens lopp ankommo till fröken Zahle telegram i hundratal, massor af presenter och blommor, bl.
a. en praktfull bukett från danska kronprinsen och kronprinsessan.
I den stads- del, där skolan är belägen, flaggades det allmänt till fröken Zahles ära.
Svenska sjuksköterskornas.
allmänna pensionsförening hade här om dagen årsmöte å Fredrika Bremerförbundets byrå.
Af interimsstyrelsens berättelse inhämtades bl.
a., att kassan nu räknar 50 delägare, hvilka sam- manskjutit en summa af kr.
4,240.
Garantifon- den, som till stor del åstadkommits genom gåfvor, utgöres i närvarande stund af kr.
30,222: 96.
I organisationskostnader ha åtgått kr.
543: 98.
Decharge beviljades interimsstyrelsen för dess förvaltning.
Till styrelseledamöter hade af Röda korsets styrelse utsetts fröken F. von Otter och af Fred- rika Bremerförbundets styrelse fröken S. Ulrich att fungera under ett år.
Mötet valde dessutom till styrelseledamöter att afgå år 1901 sjuksköter- skan E. von Baumgarten, professor P.
G. Rosén och sjuksköterskan H. Sundström, att afgå år 1900 d:r J.
E. Bergvall, fröken M. Leijonhufvud, professor P.
J. Wising samt att afgå år 1899 bankdirektören G. Lettström, revisionssekrete- raren H. Eohtlieb och d:r F. W. Warfvinge.
Till revisorer utsagos d:r Th. Hellström, d:r E.
Se- derholm och sjuksköterskan Signe Kellson med d:r C. Flensburg och professor J. Værn som suppleanter.
Sjätte allmänna flickskolemötet öppnades den 12 dennes i Sundsvall, och räknade 195 del- tagare.
Till ordförande valdes biskop Johansson och till vice ordförande rektor Bucht från Hernö- sand och fröken Caselli från Stockholm.
Efter val af mötets funktionärer öfvergick man till diskussion af programmets olika frågor.
Bland dessa inleddes ämnet: » Hvad bör vara den högre kvinnobildningens mål och omfatt- ning? » af doktor Ellen Fries från Stockholm, och under diskussionen framhölls särskildt, hurusom det vid kvinnouppfostran i synnerhet gäller karaktärens daning.
Vidare påpekades önsk- värdheten af språkundervisningens begränsning samt stärkande af den kvinnliga ungdomens sam- hörighet och ansvarskänsla.
Disskussionen fick utgöra svar på frågan.
En annan fråga.
» Huru skall skolan behandla sina äldre lärjungar för att öfver dem vinna ett uppfostrande inflytande, hvars frukter kunna visa sig i lifvet?
&gt; inleddes af fröken Anna Sand- ström från Stockholm med ett af lifliga applåder hälsadt anförande.
Hon framhöll att flickskolan gjort mycket godt, men kunde göra ännu mera.
Vid öfvergången från barn till ungdom bör i undervisningen inträda något nytt.
Det lämpli- gaste vore att en ny åttonde klass tillkomme, hvilken icke skulle blifva någon repetitionsklass, utan där helt nya ämnen skulle tillkomma.
Man bör icke vara för mycket metodisk och torr, utan i stället inlägga mera liffullhet i undervisningen och så mycket som möjligt låta andliga intres- sen där få inflytande.
LINNE|VIÄGARIN.
Drottninggatan 53, 191 Stockholm, Under den lifliga diskussion, som följde på föredraget, yttrade sig doktor Ellen Fries, som ansåg, att förhållandet mellan skola och hem lämnat mycket öfrigt att önska.
Det är först i fortsättningsklasserna, som man kan uträtta något i samhällets intresse, hvarför det vore att beklaga, att flickorna sluta just, då de äro ' som bäst skickade att mottaga undervisning.
Om spörsmålen » Arbetas det tillräckligt inten sivt vid våra flickskolor? » och » Måste icke 3 k 4 timmars dagligt arbete för barn af 7 — 10 års ålder blifva öfveransträngande » uppstod en stunds diskussion, hvarunder de flesta talarne jakande besvarade frågorna.
Professor Törngren och doktor Ellen Fries ansågo en lektionstid af 50 minuter eller därunder per dag nog för barn af 7 — 10 års ålder.
I fråga om hvad som borde göras för gymnastik och fria lekar vid våra högre flickskolor och seminarier fattades en resolution, hvari uttalades önskvärdheten af dag- lig obligatorisk gymnastik.
Nästa flickskolemöte bestämdes att hållas i Stockholm år 1901.
Kvinnokonferens i Stockholm.
Styrel- sen för Svenska Kvinnornas Nationalförbund an- ordnar nästkommande 21, 22 och 23 september i Stockholm en konferens.
Nationalförbundet omfattar för närvarande följande föreningar: Fredrika-Bremer-Förbundet, Föreningen för Väl- görenhetens ordnande, Göteborgs Flickskoleföre- ning, Handarbetets Vänner, Kvinnoklubben, Nya Idun, Stockholms Läsesalong, Stockholms Kvinn- liga Gymnastikförening och Svenska allmänna Kvinnoföreningen till djurens skydd.
Af dessa hafva de flesta förklarat sig önska vid konferen- sen ombesörja föredrags hållande.
Förslag till ämne för föredrag böra vara af före- ningarna insända senast den 24 augusti till Sven- ska Kvinnornas Nationalförbund, Stockholm.
Till- träde till konferensen äga såväl Nationalförbun- det tillhörande föreningars medlemmar som an- dra personer, hvilka hysa intresse för de frågor, som vid densamma komma att afhandlas.
Ge- nom bestyreisens försorg erhålles prisnedsätt- ning å såväl järnvägsbiljett som inträdesafgift till utställningen.
Anmälan om deltagande i konferensen jämte afgiften 3 kr.
insändes före den 10 september till Svenska Kvinnornas Nationalförbund, adr.
Drott- ninggatan 54, hvarefter medlemskort tillställas deltagarna.
Utförligt program och alla nödiga upplysningar kunna erhållas å konferensens byrå, som öppnas måndagen den 13 septemher kl. 10 f. m. i nar 9 Beridarebansgatan 1 tr.
Skalden och tonsättarinnan.
För någon tid sedan förlorade den äfven för Iduns läsekrets bekante unge skalden Hugo Oyllander genom ett öfverfall sitt vänstra öga och blef därigenom för- hindrad aflägga sina just förestående examina för filosofie licentiaten.
En musikaliskt begåfvad, varmhjärtad kvinna, telegrafföreståndaren vid Lilla Edet fröken Ven- dela Nylander, har nu satt en af den pröfvade unge skaldens vackraste dikter » Junker Börje » i musik och utsändt det väl utstyrda lilla häftet i bokmarknaden, där det tillhandahålles till det bil- liga priset af 75 öre och försäljes till hr Gyllan- ders förmån.
Den på musikens område helt och hållet själf lärd a tonsättarinnans verk är melo- diskt tilltalande och en välkänd musikdirektör har sett öfver kompositionen, som vi på det var- maste rekommendera ej minst för det goda än- damålet.
Alla utställningsbesökande Teater och musik.
Andra nordiska musikfesten.
Tredje stora konserten ägde rum på torsda- gen, och nu fick man ändtligen se den väldiga musikhallen fylld så godt som till sista plats.
Första afdelningen inleddes med Alb.
Bubensons Största u r v a l af L i m n e - b o s ä t t n i n g s a r t i k l a r samt Utstyrslar damer inbjudas vördsamt till ett besök i » Iduns sa- long » — belägen i Nordiska museets byggnad å ulställningsplatsen — där hviloplatser och toalettrum gratis stå till våra ärade gästers förfogande.
Red.
af Idun.
förfärdigas på Gardiner.
beställning å egen atelier efter nyaste modeller.
Order å minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste .järnvägs- eller ångbåtsslalion
IDUN 192 kraftiga uvertyr &gt; Drapa » under anförande af hr B. Henneberg.
Följde så en stämningsmättad nocturne för orkester, kallad » Sommarnatt vid Sundet » af den danske tonsättaren P.
E. Lange- Muller, som också framförde trenne ganska ka- raktäristiska sånger, sjungna af tonsättarens lands- man V. Bielefeldt.
Ett af programmets mest an- slående nummer var » Islossningen », fantasi för manskör, soloröster och orkester af J.
A. Joseph- son.
Stycket erhöll under hr I.
E. Hedenblads ledning ett förträffligt utförande; solotrion sjöngs af så framstående förmågor som hrr A. Ödmann, S. Smithloc^J.
Forsell.
En värdig afslutning på denna afdelning bildade J.
S. Svendsens d-dur- symfoni för stor orkester under tonsättarens egen ledning.
Det alltigenom gedigna och präktiga ton verket framkallade det lifligaste bifall.
Den senare afdelningen upptog som första nummer en suite för stor orkester efter musiken till Goethes drama » Götz von Berlichingen » af den norske tonsättaren Ivar Holter, som själf an- förde.
Flere delar af densamma voro särde- les stämnings- och verkningsfulla.
Hr V. Sten- hammar utförde härefter med stort bifall första satsen af sin präktiga pianokonsert (b-moll), be- ledsagad af orkestern under hr B. Hennebergs anförande.
Konserten afslöts med en inlednings- scen ur » Baldurs dröm », komponerad för solo- röster, kör och orkester af N. W. Gade.
Detta var det enda stycke på denna konsert, i hvilket man fick höra den samlade väldiga kören.
Det gjorde också under ledning af den danske ton- sättaren Fr. Bung förträfflig verkan och fram- kallade det lifligaste bifall.
Solot utfördes högst förtjänstfullt af hr C. F. Lundqvist.
Konungen, som jämte kronprinsen och hertiginnan af Da- lsrne bevistade äfven denna konsert, hälsades vid dess slut af kungssången från festkören och orkestern.
Andra mindre konserten ägde rum på onsdags- aftonen och var ägnad vårt broderland Norge, så rikt på karaktäristisk och nationell musik.
Musi- kaliska akademien var till sista plats fylld.
Som ett par strålande hörnstenar framstodo program- mets inlednings- .och slutnummer: det förra, Ed- vard Griegs härliga stråkkvartett i G-moll, op. 27, som fick ett verkligt inspireradt utförande af Aulinska kvartetten, det senare Johan Svend- sens stråkkvintett, op. 5, som bekant ett verk af storslagen fägring, hvilket nu af Nerudas se- gervana tropp fördes fram på ett sätt, som kom hvarje detalj af dess skönhetsdrag att gälla.
Mellan dessa värdiga slutpunkter omfattade program- met af instrumentalmusik ännu tvänne num- mer: Chr.
Sindings sonat för violin och piano, och Eyvind Alnæs suite för samma intrument (exekutörer: hrr 6f.
Lange och M. Knudzen) samt en hel serie prof på den norska viskompositio- nen, hvarvid särskildt Half dan Kjerulf och Agathe Backer Gröndahl fängslade.
Fru Dagmar Möller utförde dem samtliga med friskhet och smidig karaktäristik, och bifallet, som hela tiden var ymnigt, steg efter Backer-Gröndahls rent af fa- scinerande trolska » Höst på Heienstillen sådan intensitet, att den — trots det generella förbu- det — måste bisseras.
I ett som allt hade Norge skäl att känna sig stolt öfver sin afton.
Tredje mindre konserten gafs på torsdagsaftonen i den till trängsel fyllda stora salongen i Musi- kaliska akademien och var uteslutande ägnad åt svenska tonverk.
Programmet upptog ej mindre än 15 olika kompositioner af 13 tonsättare, däri- bland Ludvig Normans sextett (a-moll) för piano- forte, 2 violiner, altviol, violoncell och kontrabas samt Franz Berwalds kvartett (ess-dur) för 2 vio- liner, altviol och violoncell.
De öfriga numren voro sånger vid piano, af hvilka de flesta voro gamla goda bekanta.
Sångerna voro af A. F. Lindblad, E. Åkerberg, E. Sjögren, I. Dannström, W. Peterson-Berger, A. Körting, J. Jacobson, I. Hallström, V. Svedbom och E.
G. Geijer.
Då här- till kommer, att de utfördes af så eminenta för- mågor som grefvinnan Math.
Taube, fru Dagmar Möller och fröken Ester Sidner samt hrr Arvid Ödmann, C. F. Lundqvist och O. Lejdström var det ju gifvet, att bifallet skulle bli det var- maste.
Därjämte utfördes en ny kör för fruntim- mersröster med pianoackompanjemang, kallad » Vårregn », af Karl Valentin.
Den var särdeles anslående och tolkades mycket förtjänstfullt af Filharmoniska sällskapet i Göteborg under ton- sättarens egen ledning.
Konserten afslöts med herr Lundqvists afsjungande af " iDu gamla, du friska ».
Alla de uppträdande framkallades upp- Så vet: af delar sju man mig be- reder, Och nu tror jag, att gåtan ej blir T i a s j o r o i n j.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad.
I mitt första satt mitt hela, Sorglös under daggstänkt ros.
Men orolig är den lilla, Hon kan inte vara stilla, Snart hon vill mitt andra — tredje Och är som en pil sin kos.
Tim-tam Logogryf.
När man skall fram i denna vida världen, På mig man ofta då sig stödja fått; Men lika säkert blir jag offergärden, Om man på stället stampande har stått.
Att stötestenars plåga dig bespara, Jag får den värsta choquen la ' emot; Ej under då, att hård jag måste vara, Fast jag mig ödmjukt böjer för din.
fot.
Och trött af slit och möda här på jorden, Som jag fått kännas vid i rikligt mått, Jag slutar nöjd ändock, fast gammal vorden.
En annan nog ta ' r vid, där för jag gått.
Hvad ordningssinnet ej har lätt att tåla.
Hvad klippan var, som låg vid hafvets strand.
Hvad kommer regnbågen så skönt att stråla?
Hvartill man trår i heta ökensand.
Ett djur så nyttigt, fast ett fä för resten.
Ett litet smeknamn, som det ofta får.
Hvari man firade den glada fästen.
Hvari man ligger ej, men står och går.
Hvari man ock får gå, ja hela lifvet, Hvad vid en å rätt ofta brukar stå.
Ett namn, som gossen blef i dopet gifvet.
Ett till.
En ö, som räknas till de små.
Hvari man sitter, dock i skolan bara.
Ett fångstredskap, för fisk ej lämp- ligt dock.
En hälsobrunn, som lär i Sverige vara.
Hvad har en katt, en hök, men ej en bock?
&amp; * och Velocipedkostymer S t r u m p o r, T r ö j o r, K a l s o n g e r e t c.
~ % % repade gånger, och stämningen var minst lika hög som temperaturen i den öfverfyllda salon- gen.
Kronprinsen bevistade äfven en god del af denna konsert.
Ja, den stora musikfesten är nu blott ett min- ne, men säkerligen ett oförvanskligt sådant för såväl de uppträdande som åhörarne vid densam- ma.
Att dylika musikfester hafva sin stora be- tydelse i flere hänseenden torde väl näppeligen kunna förnekas.
Ledarn.e och anordnarne af den andra nordiska musikfesten förtjäna sålunda ett varmt tack från den musikälskande allmänheten, och särskildt torde böra framhållas generalko- miténs ordförande, h. k. h. kronprinsen, som äg- nat musikfesten ett alldeles särskildt arbete och intresse, samt komiténs verkställande ledamot hr Hedenblad.
Ktingl.
operan återupptog i måndags » Tann- häuser » med den vanliga rollbesättningen, un- dantagandes att Elisabets roll utfördes af en de- butant, fröken Nordin.
Begåfvad med ett för- träffligt röstmateriel, hvilket under, som det tyc- kes, god ledning utvecklats, lyckades den unga sångerskan gifva en ganska god tolkning af den tacksamma, men rätt maktpåliggande rollen.
Stäm- man är klangfull och hög samt väl egaliserad.
En obetydlig chevrottering torde ' lätt kunna bortarbetas.
Fröken N., som därjämte äger en präktig scenfigur, mottogs med lifligt bifall.
Innehållsförteckning.
Anna Möller; Sveriges första kvinnliga gesäll.
(Med porträtt).
— Den gamla parken; p o e m af Emil Kléen.
— Raka vägen; af Eva Vigström (Ave).
— I Stockholm; små utställningsfunderingar oeh litet annat smått o c h godt.
Iför Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref IV.
— » Damernas s å n g a r e; af Tora Kjellberg.
(Med porträtt af Sven Scho- lander.)
— Kvinnorna på utställningen.
VIII: I nordiska museet.
Af Adolf Heitander.
— V å r a kvartals- o e h half- årsprenumeranter.
— Ur notisboken.
— Teater o c h m u - sik.
— Tidsfördrif.
Två djur.
Hvad heter zarens vilja?
Hvad råkte pricken.
En evangelist, Hvad kan oss lätt från detta lifvet skilja?
Och så ett ord, en bokstaf blott, till sist I Bosette.
Stjärngåta.
En konst, som hunden kan med svan- sen göra, Ett » ytterplagg », som kräldjur ofta ha.
Hvad som med tö tillsammans bru- kar höra.
Hvad oxarne och hästarne få dra '.
Hvad vid Lucia här man brukar göra.
Hvad är väl lägst, när man helt upprätt står?
Hvad ej, fast hungriga, Och skulle nu jag vilja säga eder, vår mat vi böra.
Hvaraf man format mig se ' n mån- Hvarmed man nu för tiden elda får.
Gymnastik- 1897 St * i ' ' ' « » ' » * i * i ' i * ' it ' t * •&gt; * ' • ' t * &gt; * ' • ' * &gt; ' i i ' ' ' V * • * ' e * ' it i » * i * ' * I dikten liksom uti lifvet; Med i något ondt, och med å nå- got fult; Med y — flickan vårdar det, gifvet.
Fix.
Namngåta.
Tag en bokstaf ur hvart och ett af nedanstående 16 namn samt bilda däraf benämning på stad i Sverige.
Irma, Märta, Elsa, Marie, Dora, Ada, Gärda, Nora, Tora, Greta, Mina, Nina, Elin, Olga, Edla, Mignon.
Tim-tam.
2 * ' ' i * Lösningar.
* Länkgåtan: Maltextrakt te-text-extra-rak-akt.
* Springaregåtan: en stor å. » Nedanstående bokstäfver skola ordnas i de punkterade rutorna, så att de bilda 8 ord, alla utgående från medelpunkten och således bör- jande med samma bokstaf: a, a, a, b, b, b, b, e, e, e, g, i, i, i, i, 1, m, m, m, n, n, n, n, o, o, o, r, s, s, u, u, u, ö.
Orden äro: 1 stad i Frankrike.
2 stad i Finland.
3 mynt.
4 skriftlärd.
5 ädelsten.
6 adjektiv.
7 stad i Dan- mark.
8 lektyr.
Slutbokstäfverna bilda namnet på en stad i Tyskland.
Vanja.
mal-malt-malte- » Många bäckar små göra Ifyllningsgåtan: Magnus Ladulås: 1] Main, 2] Sala, 8] regn, 41 svin, 5] slup, (il Asta, 7] luft, 8] salt, 9] kåda, 10] Peru, 11] Tula, 12] råka, 13] smed.
Bokstafsuppgiften • Ver T o s t i 6 r i e; Apokopen: Korall.
Koral.
Kora.
Kor.
Ko.
Vokalföränd rings- gåta.
Med a och med o de höra ihop, Extra beställningar &amp; reparationer.
* Vldstickningar.
Från fabriken B r y g g a r e g a t a n 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
