# ID: svediakorp-per1131
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,753
# sentences: 663
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 23 (494).
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barngarderoben &gt; Fredagen den 11 juni 1897.
5 5 3 3: — B y r å: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
N athalie Zahle.
I Inder deltagande från vida kretsar i alla skandinaviska länder ^ firar i dag den 11 juni Danmarks hufvudstad en verklig nationalfest, då den ryktbara pedagogen och skolföreståndarin- nan fröken Nathalie Zahle fyller sitt 70:de år.
Enär hon med aldrig sviktande nit och kärlek offrat sitt hela lif åt det höga och svåra nppfostrarekallet, kan det kanske för många af Iduns läsarinnor vara af intresse att få någon kännedom om hennes lif och verksamhet.
Nathalie Zahle, som är dot- ter till den framstående hof- predikanten och skriftställaren Sophus Zahle, förlorade vid unga år sina föräldrar och uppfostrades sedan i profes- sor Eschrichts hus i Köpen- hamn.
I de kretsar, där hon framlefde sin första ungdom, hade hon rikt tillfälle att delta- ga uti och beröras af alla de mäktiga, ideala och lifsväc- kande strömningar, som just under de åren genombröto det danska folkets nationella lif m e d en kraft, hvilken se- dermera icke upprepats.
Den re- ligiösa pånyttfödelsen hade på- börjats genom Grundtvigs upp- trädande, den unga nationa- litetskänslan hade just mot- tagit sitt eldsdop genomdet för- sta, ärofulla slesvigska kriget, romantikens idealitet- och hu- manitetsträfvan hade satt ett af sina första praktiska spår i folkhögskolans i Rödding upprättande, och tanken på en andlig union mellan de nor- diska folken hade förverkligats genom fyrtiotalets besjälade studentmöten i de nordiska universitetstäderna.
Under i denna de stora och ädl?
stämningarnas tid mognade Nathalie Zahle till kvinna; under den började hon 1851 sin lifsgärning.
Tidens bästa tankar gjorde hon till sina, att föra ut dem i verkligheten blef hennes lif s stora mål.
Behofvet af en större utveckling för människan inom barnet, hvilket under förra hälften af detta århundrade framkallat den grundliga ändring i gossar- nes undervisning, hvarige- nom studiet af de klassiska språken tillbakaträngdes af kulturhistorien och natur- vetenskaperna, som nu allt- mer fingo sin berättigade plats såsom uppfostrande led i undervisningen, detta behof började äfven göra sig gäl- lande för kvinnan.
Att ut- bilda henne till en själfstän- digt tänkande, kännande och viljande personlighet, som med allvar och duglighet vore i stånd att utfylla en plats i lifvet antingen som hustru eller ogift, detta var grund- tanken i den reformation in- o m flickskolan, som fröken Zahle ville åstadkomma.
För att realisera denna idé har hon sökt utsträcka skol- tiden öfver konfirmationsål- dern, då undervisningen till följd af flickans större mogen- het kan få en för hennes framtidsuppgift mera direkt betydelse.
Därnäst sökte hon göra själfva undervisningen mera metodisk och peda- gogisk än förut var vanligt.
Detta sista genomfördes så- väl teoretiskt som praktiskt i hennes skola, teoretiskt ge- nom lärostoffets omsorgsfulla förberedande och afvägande
IDUN 178 1897 Kvinnan har i alla tider varit just sådan, som mannen velat hafva henne.
B.
E. Malmström.
efter lärjungens uppfattningsförmåga, prak- tiskt genom införandet af s. k. klasslära- rinnor, hvilka utgöra en förbindelseled af oskattbart värde mellan skolan och hemmet.
At dessa lärarinnor är den särskildt pe- dagogiska delen af skolans aibete anförtrodt.
De verka som moderliga väninnor med del- tagande vänlighet och hängifvenhet hvar inom sin klass, söka påverka hvarje elev efter dess individualitet, deltaga med sitt intresse i barnens arbete, dela deras glädje och deras små sorger, leda deras sånger och lekar, värna och uppmuntra allt godt inom dem.
Dem kallar också fröken Zahle sina stödjepelare, de äro uttryck för hennes kärlek till och omsorg för hvarje enda liten barnasjäl, som är anförtrodd åt hennes ledning och vård.
Det stod klart för fröken Zahle, hvars syn på lärarens plikter var så allvarligt, att hon borde söka utbilda en lärarekår, som kunde föra alla hennes stora tankar ut i lifvet, och hon började därför i maj 1851 med att upprätta en undervisningsanstalt för blifvande lärarinnor, med till en början blott en elev.
Från detta lilla frö framväxte under en tid af blott 9 år ett fyrklassigt läroverk för unga flickor.
Till detta hade förut anknutits en barnaskola, som nu omfattar 9 klasser med 426 elever, hvilka afsluta sin skolgång vid 15-16 års ålder.
Efter afgangen från barnaskolan kunna ele- verna inträda dels i en fortsättningsklass för vidare utveckling af sina skolkunskaper utan examen till mål, dels uti en tvåårig realklass, som af slutas med offentlig exa- men, och dels uti latinskolan med 4 klasser, som afslutas med studentexamen på båda li- nierna.
Förutom en folkskoleafdelning och ett fyrklassigt folkskolelärarinneseminarium med därtill hörande åttklassig barnaskola, hvari seminarieeleverna öfvas i undervisningskon- sten, finnas inom institutionen en hushålls- skola och en musikskola, af hvilka de båda sista dock icke direkt ingå i » N.
Zahles skole ».
Hvarje af delning ledes af sin sär- skilda föreståndarinna, men alla skolorna bilda en helhet under fröken Zahles öfver- tillsyn.
Elevantalet vid samtliga skolor uppgick vid sista redogörelsen i mars 1897 till 931 utom 119 i musikskolan och 73 från » N.
Zahles skole » i slöjdskolan.
Ar 1885 öfverlämnade fröken Zahle sina en- skilda skolor såsom en offentlig institution under namnet » N.
Zahles Skole » till en styrelse, bestående af hennes mest betrodda kvinnliga medarbetare jämte en manlig juridisk konsulent.
Själf förbehöll hon sig dock, så länge hon önskade, den högsta led- ningen och uppsikten öfver hela institutionen.
Genom att sålunda inom sin skola öppna tillträde för alla bildningsriktningar kom fröken Zahle att skapa en anstalt, som nära nog kan kallas ensamstående inom skol- världen.
Genom sin folkskollärarinneafdel- ning och seminariebarnaskolan har hon slagit en brygga från den högre flickskolan till folkskolan, genom latinskolan till universi- teten, under det folkhögskolan är upptagen i själf va skolan.
Det finnes säkerligen få människor, som så väl som fröken Zahle lyckats i alla sina företag.
Hon lyckades, icke därför att hon bade den turen att börja sin skola, just när en skola af den arten behöfdes; det fanns j u andra kvinnor i Danmark, som började skolor vid ungefär samma tid som h o n; hvarför blef ingen af dem en fröken Zahle?
N e j, hon lyckades därför att hon aldrig ett ögonblick under sin långa pe- dagogiska verksamhet svek sin ungdoms höga ideal, men ständigt sökte förverkliga dem genom de yppersta lärarekrafter.
Hon lyckades därför, att hon insatte hela sin själs energi i sitt arbete, offrade allt för att följa sin kallelse och aldrig afsåg egois- tiska syften.
Hon lyckades därför, att hon alltid följde med tidsutvecklingen.
Hon ställde sig icke förnämt afvisande gent emot nya tankar och kraf, lika litet som hon någonsin blef en tidsandans slaf.
Med en fast otrolig utvecklingsbarhet upptog hon det bästa i de nya strömningarna och lefvande- gjorde det efter att hafva påtryckt det sin mäktiga personlighets prägel.
Därigenom kom hon att behärska själfva tiden.
Men hon lyckades förnämligast därigenom, att hon efter sin store Mästares exempel sökte lefva, som hon lärde, och ständigt gick till sitt arbete under bön och Herrans åkallan.
Giidsfruktan och fosterlandssinne spåra vi som de röda trådarna genom hela hennes verksamhet.
De igenfinnas i den lilla vers, som inristad på en silfverplåt inmurades i den ståtliga, i hygieniskt afseende mönster- gilla byggnad, till hvilken hon 1877 flyt- tade sina fräjdade vidtförgrenade skolor: Her bygge vi, men ej paa Sand, vor Grundsten Krist skal være; næst ham: paa Jord vort Fædreland er det vi höjest ære.
Og lad saa alt, hvad stort og skjont og sandt kan trives, voxe kjönt med yndigt skjulte Kræfter.
Fröken Zahles fosterlandssinne är dock icke af så trångsynt art, att den utesluter kärleken till brödrafolken i norr och öster.
Den andliga skandinavismen har alltid haft en vän i henne och mycket fruktbringande samarbete mellan flickskolorna i Sverige, Norge, Finland og Danmark har åstadkom- mits genom hennes initiativ.
Att fröken Zahle och hennes skola, från hvilka under årens lopp tusen och åter tusen kvinnor utgått, bildade en motvikt till den irreligiösa anda, som den stigande upplys- ningen medförde, och som genom att med- dela sig till kvinnan sträckte sitt nivelle- rande inflytande till själfva hemmets inre är något som det danska folket aldrig nog kan vara henne tacksam för.
Med sin storslagna uppfattning af kvin- nan och hennes kall har fröken Zahle aldrig behärskats af någon småaktig fruktan, att kunskapen skulle blifva ett farligt vapen i kvinnans hand eller draga henne bort från hennes egentliga bestämmelse som hustru och moder.
Hon hade klart för sig, att den kvinna, som har lärt sig utföra sitt skolarbete samvetsgrant och nöjaktigt, skall väl veta att plikttroget upptaga sin gärning, hvilken den än månde blifva.
Det var en lycka för Danmark, att en kvinna som fröken Zahle kom att blifva den tongifvande ledaren af dess kvinno- rörelse.
Hennes lifs stora uppgift blef att uppfostra allvarliga kvinnor med sunda och grundliga kunskaper, anspråkslösa i sitt yttre uppträdande och besjälade af en fast och varmt kristen tro.
Kvinnorörel- sen i Danmark blef, så långt fröken Zahles inflytande sträckte sig, en etisk-religiös rörelse.
Kanske det är tacksamheten för detta mer än för något annat som ligger till grund för den jublande hyllning, som det danska folket med sitt konungahus — hvilket 1891 hedrade fröken Zahle med förtjänstmedaljen i guld och som genom trägna besök i skolan visat sitt deltagande för densammas verksamhet — i dag ärnar bringa den 70-åriga kvinnan, som ännu i sin fulla kraft meddelar sina rika impulser åt den danska kvinnoutvecklingen.
Caroline Thelin.
— D ärute susar en västanvind, Och blå är himlen och fager, Där strömmar vällukt från blommig lind Och ljus är morgonens dager.
— Därinne sitter med sonen kär Den unga drottningen, livit och skär, Hon smeker sitt barn och drömmer, Och hela världen hon glömmer.
Hon ser hans ögon, de klara blå, De stråla likt stjärnor tvänne.
Hon ser hans öppnade läppar små, Som glädtigt le emot henne.
— Och solen skiner, och vaggan går; Hon kysser gullgult och lockigt hår Och börjar sakta att sjunga, Den väna drottningen unga.
» Sof, sof, sonen min, Långt från oss är fadern din, Fjärran i det helga land Svärdet för med modig hand.
För sin Gud han strider Nederlag ej lider.
Sof, sof, sonen min, Trofast vakar moder din, Här vid vaggan ser jag två Ljusaste Guds änglar stå, Ifrån höjden komna, Hjälpa pilten somna.
Sol ", sof, sonen min, Flyg i drömmens ängder in.
Dröm om himmel, klar och blå, Dröm om fagra blomster små.
Dröm dig i Guds rike Änglabarnens like. » y I
179 I D U N 1897 Och gossen, vyssad i modersfamn, Snart slutit ögat och domnat.
Hon hviskar sakta sin älsklings namn, Då ljuft och roligt han somnat.
» Mitt kungabarn, du min sol, min skatt, Må Herren skydda från storm och natt Och för allt ondt uti världen Min gosse på långa färden. » Därute susar den ljumma fläkt Och lärkor jublande sjunga, Och väna blomster, dem solen Väckt, För vinden sakta de gunga.
Därinne sitter med sonen kär Den unga drottningen, hvit och skär.
Hon smeker sitt barn och drömmer, Och hela världen hon glömmer.
Märta Gran.
• * Familjer i uniform.
En liten individualitetsfråga.
» - J- " &lt; n utvecklad individualitet » — det hålla vi ju styft på i våra dagar, och vi finna det skäligen enformigt att umgås med personer, som äro ett eko den ena af den andra.
Det finns t. ex. familjer, där alla medlemmarnas sätt att tänka, tala och handla är ett.
Det behag och den m ö j - lighet till utveckling, som ligga i att få en fråga mångsidigt belyst genom att disku- tera den från olika synpunkter, äro för med- lemmarna i en dylik enhetsfamilj okända.
Och det händer ytterst sällan någon af dem att bilda sig en mening, som ej sam- manfaller med de öfrigas.
Om man nu gör döttrarna inom sådana där idealiskt eniga familjer till föremål för iakttagelse i en liten detaljfråga, nämligen deras klädsel, så skall man mycket ofta finna, att de älska att kläda sig till punkt och pricka lika.
I familjer åter, som bestå af starkt utpräglade individualiteter, finner man ytterst sällan en sådan öfverensstäm- melse i klädedräkt.
Bäras där af familjens döttrar någongång t. ex. likadana klädnin- gar, så låta de sig angeläget vara att ge- nom olika smycken, band etc. åstadkomma en viss åtskillnad.
» Ja, men inte har den der öfverensstäm- melsen något med individualiteten att skaf- fa, » säger nog mången.
» Den beror helt enkelt på att vederbörande hafva precis samma smak. » Månn tro två människor kunna ha lika smak i den grad, att de alltid föredraga precis samma tyger, samma färger, samma modeller e t c?
Å n e j, det kan man väl knappast tro.
Det är nog så, att gemensamhetskänslan spelar så stor roll för dem, att personlighetskänslan aldrig vaknar fullt till lif.
Eller också är det så, att en stark personlighet så undertrycker en sva- gare, att denna ej kan ens tänka sig m ö j - ligheten af att bära t. ex. ett par gråa hand- skar, när hennes syster bär ett par svarta.
Se på ett par sådana där systrar med precis likadana klädningar, kappor, hattar etc. och undersök, huruvida du kan bilda dig den meningen om dem, att de äro två personligheter, två starkt utvecklade indi- vidualiteter, två jag och icke ett vi.
» Det där är j u tre likadana dockor och inte tre människor, och jag kan visst al- drig lära mig skilja dem åt, » hviskade till mig med komisk förtviflan en ung man af mina bekanta, då vi för första gången be- sökte en familj, där tre vuxna döttrar, som naturen dessutom liksom huggit ur samma stycke, uppträdde i precis likadana dräkter.
» När jag gjort en fröken Alma klar för mig, » fortsatte han, » så får jag på en an- nan stol se en fröken Alma n:r 2.
Med- gif, att det är trefligare att äfven hvad det yttre beträffar göra bekantskap med fröken Alma, fröken Ellen och fröken Gärda än fröknarna Alma n:r 1, n:r 2 och n:r 3. » Jag har hört personer säga, att en sådan där likhet i klädsel ger intryck af att ve- derbörande lefva i sällspord endräkt med hvarandra.
Ja, visserligen, men det finns så många andra och trefligare sätt att ge till- känna ett harmoniskt förhållande.
Skulle det månn tro falla två vuxna bröder in att, därför att de hålla hjärtligen af hvarandra, låta den ömsesidiga kärleken ta sig uttryck i t. ex. lika randade pantalonger?
Att småsystrar inom samma familj klä- das lika är j u ytterst vanligt.
Detta torde nog i de flesta fall göras af ekonomiska skäl, men i familjer, där den ekonomiska synpunkten i detta fall kan lämnas å sido, torde man göra klokast i att kläda äfven de små barnen olika.
Bryr man sig om att när det lämpar sig taga hänsyn till dessas egen lilla smak — och hvarför skulle man ej göra det — så skall man finna, att två små töser ytterst sällan ha samma önsknin- gar med afseende på t. ex. ett klädnings- tyg, en kappa, en hatt.
Inom några få familjer har j a g sett, att modern och de vuxna döttrarna kläda sig lika.
Detta förefaller mig skäligen smaklöst.
En mor skall visst så länge som möjligt bibehålla sin ungdomsfriskhet, men ej affi- schera den genom att gå lika ungdomligt klädd som sina döttrar.
, Iduns ärade läsarinnor kanske ej vilja ge mig rätt i att denna detaljfråga ytterst är en individualitetsfråga, men gör saken till föremål för observation, så kommer ni be- stämdt till samma mening som G.
L * Alla utställningsbesökande damer inbjudas vördsamt till ett besök i » / duns sa- long » — belägen i Nordiska museets byggnad å utställningsplatsen — där hviloplatser och toalettrum gratis stå till våra ärade gästers förfogande.
Red.
af Idun.
• I Stockholm.
Små utställningsfunderingar och litet annat smått oeh godt.
För Idun al Lovisa Petterkvist.
Bref III.
la, nog har Vår Herre varit vid bra godt humör, när Han skapade Stockholm, det är då säkert, i synnerhet i utställnings- dräkt!
Här är så vackert, att man rakt inte vet hvarfc man ska se — — — » Det var naturligtvis åt Ruffen jag sa det där, när vi spatserade omkring för att få » oss en » allmän öfversikt ».
Allra vackrast af byggnaderna är Nordiska museet, som står där som en ståtlig gammal farfar, om- gifven af barn och barn-barn och barn barns-barn-barn, ty så långt bort i släkt kedjan befinner sig nog till exempel » Da- mernas Paviljong », som ser ut som en rund, på midten insjunken, mycket rikt pi- kerad marängtårta.
(Inuti är den madras- serad med siden och är förfärligt söt!)
Konsthallen är så poetisk och förnäm, att den gaf mig de mest drömmande förnim- melser om en beduinprins, insvept i sin hvita kappa, och Sandvikens paviljong glömmer j a g aldrig.
I djupet en blå grotta, där de små sötaste tomtar dra fram i d a - gen näpna guldtackor, och där ofvanpå » bilden af vårt lands hela makt ».
Tänk bara på det där blanka » järnbandet », som vå- gar sig i hela taket, utan en enda skarf, och på järnrepen, som ser ut som silke, och på bandsågen, som är den största, och på hammaren, som är den tyngsta i hela världen!
» Med den där kan vi slå ihjäl all konkurrens, » sa belåtet en herre, som stod bredvid oss.
Inte vet jag, om det är sant, men nog förefaller det mig, som om Sandviken skulle kunna slå ihjäl en stor del af den varan.
Arméns och flot- tans byggnad är utsökt vacker och egendom- lig, någon slags modärn rokoko i hvitt och guld, fast j a g inte alls tycker om, att publiken ska spatsera ut och in genom Kunglig Majestäts Kröningsmantel, om den också bara är af papp.
Inuti finns dc sötaste båtar och marinlöjtnanter att se på — utanför en hel forgyld gondol.
Skogsutställningen luktar barr, både ut- och invändigt, och bjuder på ett docksågverk precis efter na- turen och på konstiga » kubbar » af den sort, som trollen brukar dra fingerkrok med, när det är kallt.
Fiskeriutställningen rik- tigt visar livad en konstnärlig ande kan åstadkomma till och med af gamla sjöbo- dar, och maskinhallen är ett det mest im- posangta haf af järn och glas, som bärs af » Ska Ruffen.
vi gå här längre och valla? » sa » Jag börjar bli hungrig. » Han är inte annat, den snälla Ruffen, så snart vi kommer inom utställningsområclet, men när man bara har en man och behöf- ver hans sällskap dagligen, så är det så godt stoppa pipa i säck, medan tider är.
Men så mycket utverkade jag ändå, att vi skulle få ta oss en titt in i Industrihallen i förbigående.
(Johan går lyckligtvis för sig själf i dag!)
Industrihallen är någonting mer än ut- sökt — med fyra armar, som springer ut och kallas minareter, och en turkisk kupol, så stor, att hela Europa kan hålla konsert där, utan att behöfva trampa hvarandra på tårna för det.
Själf är jag inte just så förtjust i den, efter som jag har den åsik- ten, att etuiet bör passa till innehållet, och att stjälpa en sådan där ljus, lätt, skim- rande huf öfver vår tunga svenska indu- stri, det — — » Nå kommer du inte, g u m m a n?
» » Strax, » sa jag, » jag har bara litet att höra mig för om först. » Vid ingången stod en flock af mina gamla vänner, de ljusblå väktarna.
» Ursäkta, » sa jag åt en af dem, » men kan herm säga mig, hvart man ska ta vä- gen, om man ska brinna inne? » Absolut ointelligent folk, de där väktar- na; den här såg fullkomligt idiotisk ut.
180 I D U N » Neej, det — kan — jag - — inte — » stammade han till sist.
» Ja, då passar inte herrn att stå här häller.
Hur många utgångar finns det? » » Sex, » sa en ann blåklocka oeh mätte mig med ögonen.
» Det står väl: - » Utgång » öfver alla dör- rar? » fortsatte jag min examen.
» Det gör hvad som bättre är, » sa en herre i svart helskägg, som lyssnat på mig, » det är en brandsoldat posterad vid hvarje utgång. » » Tackar, » sa jag förtjust, » vet man bara det, så brinner man gärna inne hur mycket som hälst.
Kom, Ruffen! » Första intrycket af hallen blef, att jag befann mig i ett kolossalt kråkbo, så yr i hufvudet blef jag af alla krithvita sparrar, kors och tvärkors i taket.
Läktarna var också hvita — och grufligt enkla, ja, så enkla, att det gjorde mig riktigt ondt att se på dem.
Men när man är en fattig natsjon, så är man; pängarna hade natur- ligtvis inte räckt till, och hellre än att skuldsätta sig, så — — » Titta på golfvet, Lovisa, hä hä, » sa Ruffen, » där är utställningen! » » Visst, gubben, visst, » sa jag och blin- kade.
» Willy talade bara jämt så mycket om sin lugna bakgrund, och sin lugna bak- grund, sist vi var här, att det här nya riktigt häpnade till mig.
O, du, så vackert här är — — fast inte alls hvad jag före- ställt m i g!
Titta, sådana förtjusande guld- skåp!
Inte hade jag någon aning om, att vi var så styfva i guldsmedsyrket — — » » Då tycker jag ändå mer om stålet oeh järnet, » sa Ruffen.
» Titta på den där skördeman, du, som står framför en hel kärfve af bara liar, och på kedjetornen och alltihopa — » » Och glassakerna alldeles bredvid, » sa jag.
» Så näpet!
Men det var grufligt så yr jag blir i hufvudet. » » Titta inte på allt, utan försök att skaffa dig ett totalintryck, så gör jag. » » Jaha, » sa jag lydigt, och blinkade än värre.
» Nåå — hur går det ?&gt; » Jag tror det skulle gå, om jag bara visste, om det är montrarna, som ställer ut sakerna, eller om det är sakerna, som stäl- ler ut montrarna.
Titta, ett sådant stort ljusgrönt hus midt i salen, Ruffen, fullt med kaffepannor, mjölkflaskor och silar! » » Det är Eskilstuna, » sa Ruffen, » det är nog prima varor, det kan du sätta dig i backen på. » » A h ja, » sa jag, » det är det nog, men det kan väl breda ut sig lagom för det.
En hel rad med kaffepannor för att visa en modell!
— — » » Ja, de skulle bara ha ställt ut sitt fina smide, » sa Ruffen, » åtminstone här. » » H v a d kan det vara för stora, granna uddar, som höjer sig som en riktig sol, » sa jag — » också midt i hallen? » » Det är telefonutställningen, » upplyste en annan rar svart herre i helskägg.
» Tackat, s sa jag.
(Tänk, sådan tur jag har med dem!)
» Telefonsolen står nog här för färgens skull, » sa jag.
» Tänk, Ruffen, 22 olika färger bara från dörren och hit!
O, sådana förtjusande klockstaplar!
De var riktigt vackra, de, fast naturligtvis Eskils- tuna skymmer bort dem med!
O, hvad jag önskar, att det fanns en enda liten springa att titta » rakt fram i g e n o m »; jag blir så grufligt yr '!
Blir inte du det, Ruffen! » Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af Men någon springa att » titta rakt fram igenom » fanns inte, men däremot en riktig här af de mest intressangta montrar.
Pa- goder i kroppsstorlek, hopsatta af idel segel- garn, riktiga mästerverk; näsduks / wes och vridna vestgötapelare; små tobakskojor — verkligen smakfulla, och Gud vet inte allt.
Allra vackrast var ändå ett öppet tempel, inhägnadt af en tjock blågul kordong, dit ett par marmortrappsteg ledde upp, på ömse sidor vaktadt af två förgylda lejon körda af en naken karl också förgylld.
gärna knappa in litet på hallarna och öka ut restaurationerna, det skulle bra mycket bättre motsvara nationens naturliga behof. » » Se tant Lova!
! / » Det var doktor Holzen, en gammal kär bekant, som gästade i glädjen öfver att få se oss.
Herre Gud, hvad det var roligt att få se honom, och hvad vi dunkade och kramade hvarandra se ' n, men det där har jag inte plats för här, efter jag aldrig har plats för något extra, det må vara hur roligt som » Hvad finns det för konstverk i den där? » hälst.
sa jag ifrigt.
Efter en stund lämnade jag herrarna och återvände till Industrihallen.
» Domestik, » sa Ruffen.
Jag hade ingen ro i mig, allting var som » D o — m e — s t i k!
» sa jag — snopet.
» Men domestik från Göteborg.
Lejonen en röra i hufvudet på mig, och att inte det Efter är väl märket, fast det var böfveln till var som sig borde, det kände jag.
en timme kom jag igen, varm, röd och strå- märke att vara stort. » » Göteborgslejonen är j u kända för sin lande.
ovanliga storlek — — » sa jag.
» Måntro » Nå, hur är det med totalintrycket nu, det där tapethuset är till för att visa hur gumman lilla? » sa Ruffen, som också var tapeter bör se ut, eller för att visa hdr de varm, röd och strålande.
inte bör se ut.
Hvad tror d u?
» » Nu har jag det, » sa jag.
» Det fanns » Det är nog för att visa, hur de inte bör i flyglarna!
Där var staketen målade och klädda med bonader, och där blef man inte se ut, » sa Ruffen.
» Jaha, » sa jag, » och foten är för att visa yr i hufvudet af färger, där » stötte jag hur man inte ska tapetsera; eller hur, d u?
» inte p å », hvart jag gick, och där riktigt » Nu tycker jag, » sa Ruffen och såg på såg jag, att det var montrarna, som ställde ut sakerna och inte tvärt em. » klockan.
» Fy, tant Lova, att inte vara patriot, » » Inte än, söta Ruffen lilla, inte än!
Jag har ju inte alls fått något totalintryck än sa doktor Holzen.
— — O, se klädningar! » » Hva falls, » sa jag, » är inte jag patriot! » » Höja upp Norge o c h ' D a n m a r k på Sve- » Hvit hofdräkt, broderad m e d hvita pär- lor!
Den var snygg, » sa Ruffen.
» Ska vi riges bekostnad. » skaffa dig maken, gumsan, när du blir pre- » Höjer jag, » men så blef jag alldeles röd, sangterad!
Hä hä hä!
! » ty nu förstod jag — röd och tyst.
T y det » Se på den ljust-skär-gröna-moarée-an- kostade allt på att behöfva erkänna —!
ticken bredvid, » sa jag.
» Den är som en Isynnerhet, när vi har så utmärkta saker, dröm!
Passar åt prinsessan i skogen!
Så som vi verkligen har.
innerligt vackert det är sydt!
Hvad heter Men så kom jag lyckligtvis ihåg, att af- människan som gjort ' et?
Broman?
I unden är roten och upphofvet till precis morgon går jag dit och skaffar mig maken. » allt ondt, och så sa jag, verkligt strålande: » Lova — — den här • — herrekiperings- » I så fall ha de utställt själfva utställnin- gen, de, och det skall de ha heder och tack affären — bredvid är bra.
Hva? » » Utsökt, » sa jag.
» Se på kapten, som för. » står där och ger befallning åt ordonang- » Och så ha vi ju ändå den tyngsta järn- sen: de lefver ju båda två! » hamma — — » sa Ruffen.
» Tyst, gubben, » sa jag, » konkurrensen » Och det här gjutna kassaskåpet fullt får ingen slå ihjäl, ty då bli vi nollor alli- med skor är också snyggt, » sa Ruffen.
» Nu vet jag, Ruffen, » sa jag tankfull, hopa! » » det är sakerna som ställer ut montrarna —!
» Inte tant Lova åtminstone, » sa doktor Men så litet folk här är. » (Den saken hade Holzen.
» Skål! » jag inte fäst mig vid förut!)
» Formen har hon inne, » skrattade Ruffen.
» Det är j u hvardag.
Men ska vi inte Då sa doktorn något som — pila af till Gustaf Piehls tunna nu och få O!
så roligt och så kärt det var, att få oss en sejdel och en bit? » höra ett ord af den där öfverdrifvet vän- Jag suckade, men teg — och så » pilade liga sorten, som jag inte alls förtjänar, men vi af » till Piehlens tunna, men det hade som jag tycker så grufligt mycket om ändå.
vi ingenting för.
Hvarenda plats var upp- Så tonade musiken, och så gick vi, efter tagen.
en lukullisk supé med champagne — nu » Har ni jämt så här mycket folk, som blef det ingen » bit » och sejdel af minsann ser på utställningen? » sa jag åt en af — hem i månskenet öfver nya bron.
uppasserskorna, som snodde förbi mig som » Den ena bronsgubben är ett fruntim- en eldslåga.
mer, » sa Ruffen, som med käppen i mun » Jämt, » fräste hon.
(Hon log bara mot stod och stirrade på brons bronsfigurer.
herrarna!)
» Aldrig möjligt, » sa jag, » piedestalerna Nu gick vi till Godthem, som Uddman är nog hvad männen längst af allt tänker byggde och aldrig fick något godt af, men behålla åt sig själfva. » där var också hvarenda plats upptagen.
» Det är det ändå, » sa doktorn.
Därifrån gnodde vi till ölkällaren i Nordi- » Ja minsann, » sa jag och knyckte fast ska museet, där Gustaf vid ett soligt bord pängsnéen.
» H v e m kan hon vara!
Kan det knackade och skrek en hel kvart, utan att vara hon som uppfann moderligheten? » vi fick något ändå, och så till sist till stora » Menar du Eva, hä, hä, » sa Ruffen.
restauranten, där ändtligen en kypare för- » Eva, nej något så gammalmodigt var barmade sig öfver oss.
det visst inte, fast nog var det något som » Vet du hvad, Ruffen, » sa jag, när jag börjar på E! » andfådd sjönk ned på en stol, » nästa gång Ja, en förtjusande kväll blef det — — de bygger utställning i Stockholm, kan de förtjusande!
MI II 1897 I T IUI A M C A f * A fl U L I lYlMllO v M v M U Redan 1888 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således, varmt re- kommenderas till hvarje husmoder
1897 I D U N När vi kom hem, satt Johan och doppade en bit hårdt bröd i ett glas mjölk, som den beskedliga jungfrun hade gifvit honom.
Han hade inte » kommit sig för » att gå in på en restauration och äta ensam.
Nog är det gement att folk ska ha rät- tighet att sticka sina synålar in i ens väl insomnade samvete på det viset.
Kvällen var förtjusande ändå!
För öfrigt begriper jag inte, hur den där mesen har dugt till så pass som att pina lifvet ur sin hustru!
Jag blir allt mer och mer moraliskt öfvertygad, att det är hon som har pinat lifvet ur honom!
Hur som hälst kommer det att dröja, innan Ruffen och jag » glömmer af » Johan något mer — • det känner jag på mig!
Alltid ska detvåranågot / * — Drottningens besök i " Iduns salong ".
» Iduns salong » i Nordiska museets bygg- nad på Stockholmsutställningen hade i tis- dags äran af det besök, h. m. drottningen redan förut ynnestfullt utlofvat.
Vid 1-tiden pä middagen k o m m o deras majestäter k o - nungen och drottningen, åtföljda af upp- vaktande herrar och damer, vandrande ge- nom den stora hallen och stannade framför ingången till Idunssalongen.
Konungen yttrade skämtsamt, att han, som herre, icke ansage sig ha rätt att intränga i detta damernas fridlysta hörn, utan vackert finge hålla sig utanför, och drottningen med da- mer steg så upp för de tvänne låga trapp- stegen.
Hennes majestät inskref nu sitt namn på det af Jenny Nyström vackert si- rade blad, som inleder » Damernas gyllene b o k », hvarpå hon slog sig ned och en god stund hvilade ut, medan hon med intresse tog inredningens detaljer i skärskådande.
Både konungen och drottningen behagade uttala sin lifliga tillfredsställelse med ar- rangemangen, och innan hennes majestät aflägsnade sig, tackade hon hjärtligt den » tjänstgörande värdinnan », fröken Anna Berg, för den hvilostund hon tillbragt i » Iduns salong » på utställningen.
# " Kvinnornas bok ".
Sedan nu romanen » Guldmakarrø » med förra numret afslutats, följer med dagens num- mer första arket af den utlofvade » kvinno- antologi », i hvilken framlidne bibliotekarien d:r R. Bergström urvalt och sammanfört en mängd äldre och yngre svenska skaldestycken, besjungande kvinnan i lifvets olilta skeden, så- som barn, flicka, fästmö, maka, moder och gumma.
Denna » Kvinnornas bok » — hittills enastående i sitt slag i vårt land — skall helt visst bli en välkommen tillökning på bokhyllan i hvarje svenskt hem, där mödrar och döttrar älska den svenska diktens blommor.
Vi ha sökt gifva ät samlingen en tilltalande typogra- fisk utstyrsel, som ytterligare kommer att höjas genom sex charmanta helsidsplanscher af Jenny Nyström, af sedda att inleda hvar och en af de sex underafdelningarna, och hvilka planscher, tryckta på särskildt fint planschpapper, under sommarens lopp komma att medfölja något nummer af Idun.
Redaktionen.
* Blomsterkort » I " lsch!
Blomsterkort!
Låt mig bara slippa yJ höra talas om det skräpet! » Så utropar du kanske med en axelryckning och ögnar vi- dare i dagens nummer för att finna något, som mera intresserar dig.
Ah, vänta litet!
Låt mig säga dig några ord!
—: Ingenting är skräp, då det kommer på sin rätta plats, » sade en gång en ädel man.
Du har frågat i Idun, hvad du skulle göra med dina kort.
Efter att ha fått svar, satte du upp dem i form af en solfjäder, men det blef i alla händelser » uppåt väggarna », och nu har du för länge sedan rifvit ned dem igen.
Att du tröttnat på dessa minnen från dina högtidsdagar, tyckes mig bevisa, att du fått dem alla al^ per- soner, hvilka voro dig likgiltiga.
Annars bruka väl dylika små tecken till vänlig hågkomst vara kära för den, som får dem, ja till och med de allra enklaste af dem, ty den tanken ligger så nära till hands: » hvad hon kunde, det gjorde hon. » Skicka nu ditt » kortskräp » till ett barn- hem, det är något som jag länge varit betänkt på att råda dig till.
Mer än ett par små ögon skola då komma att tindra af glädje vid genomseendet af samlingen — du minnes väl din egen barn- dom?
— och om blott en liten stackare bland dem, som ej veta hvad löje vill säga, för en stund kunde glömma sina plågor — skulle icke den tanken vara dig ljuf?
Jag håller gärna med dig om, att det funnits tider, då man kastat ut för mycket pengar på gratulationskort af alla slag.
Men det var ju också frestande.
Ett kort då och då kostade så litet, i synnerhet i förhållande till andra presen- ter, och man tänkte ej på att — » många bäckar små göra en stor å. » Nu tyckes » kortraseriet » ha lagt sig, åtminstone för en tid — korten äro ej längre » på modet ».
Särskildt med anledning af den » kortmission », som i våra dagar kommit till stånd, torde dock enklare kort med färgtryck med och utan bibelspråk ännu länge hålla sig uppe.
Du har säkert hört talas om, att man brukar skicka kort till utevarande sjömän, samt utdela dem såsom belöningskort i söndagsskolor- na, men sådana små budbärare äro nog använd- bara — och användas också — äfven på andra håll i välgörenhetens tjänst.
Icke alla dessa små gåfvor mottagas med tacksamhet, men om också bara en på hundra skulle göra glädje och blifva till välsignelse, huru godt vore det icke!
Om nu ett litet, tryckt kort kan göra glädje, huru mycket meia då ett, som tydligen är till- verkadt af gifvaren själf.
» Ah, tänk, att man gjort sig det besväret för min skull — för min skull!
Det finnes då någon som bekymrar sig om mig och mina likar! » Hvilken tröst för ett sjukt hjärta!
Hvilken upprättande tanke för den fallne!
Med eller mot hans (hennes) vilja, ledas tankarne tillbaka till oskuldstiden, till barndoms- hemmet.
Veka strängar vibrera — det var så länge sedan de rördes.
Och så komma kanske ångertårar och framstammandet af en numera halft förgäten bön, en bön, som en gång för länge sedan inlärdes vid moderns knän.
Kanske, kanske blir detta en vändpunkt!
Hvem vet?
Och allt detta liar ditt lilla kort med sina vänli- ga ord uträttat!
Är det icke en stor lön för så liten möda?
För att nu tala om dem, hvilka på ett eller annat sätt stå dig nära, skulle ju ett kort af ditt eget fabrikat särskildt i deras ögon få ett dub- belt värde.
Jag vill här lära dig att förfärdiga ett slags kort, » blomsterkort » i ordets egentligaste mening.
Dylika kan hvem som helst, utrustad med någon händighet och smak, själf tillverka.
Har du kanske en gammal bokhylla, som du ej är rädd om, och så några gamla böcker eller tid- skrifter, hvilka tåla vid att ligga i kläm?
Nå, det var bra!
Du har väl redan gissat att här är fråga om att pressa blommor, och du vill knappt tro, att detta kan göras väl, om man icke har en riktig växtpress.
Nåja!
» Försöket gör ' et. » Ge dig nu ut i skog och mark, håll ögonen öppna och samla in » allt vackert », du får se!
Samla blommor och blad, gräs, grässtrån och mossa!
Du hinner ej med allt det där på en dag — också är det ej skäl i att hemföra för stora förråd på en gång, ty då vissna dina skatter, innan du hinner lägga dem i press.
Vill du höra, hvilka blommor, som lämpa sig för vårt ändamål?
Ja, vet du, det blef ve en lista så lång att Idun bestämdt ej toge in den.
Dessutom — blir du road af pressandet, försöker du dig gärna- på med litet af hvarje.
De allra obetydligaste blommor, ja sådana som du förut knappt lagt märke till, se småtäcka ut mot den Jubileumsfliten SVENSKA FLAGGAN, Godsåtgång 1,80 kg.
urtvättad ull, arbetslön 5 kronor 181 Väfves Längd 2 meter.
Obs.!
För vikt om 18 kg.
fraktfritt.
af ull.
* Bredd 1,48 meter.
jSj hvita kartongen, förstås om de äro väl pressade.
Det gäller att ej vara försumlig, om man vill ha ett godt urval — du vet att en hel del de täcka- ste af Floras barn ha en mycket kort blomst- ringstid.
Hvad beträffar färgernas hållbarhet har jag funnit, att gula blommor stå sig bäst.
Styfmors- blomman är i detta hänseende också att rekom- mendera — den är dessutom mycket användbar.
Den hvita färgen mörknar ofta, och gredelint och blått ha benägenhet att hvitna.
Grässtrån, värda att pressas, kan man visser- ligen finna ända till sent ut på hösten, men de förekomma i största mängd och urval omkring midsommartiden.
Af blad bör du taga dem, som.
äro lätta och fina, d. v. s. i allmänhet ej sådana, som bjuda på stora, släta ytor.
Du önskar höra något om själfva pressningen?
» Se, pressa blommor, det är en sak, som jag aldrig förut befattat mig med, » säger du.
Nåväl, jag vill berätta dig mina iakttagelser.
Ar du icke det minsta rädd om de böcker, du använder i och för pressandet, och papperet i dem är af lämplig beskaffenhet, går det för sig att pressa en hel del växter direkt mellan bla- den — eljes kan du genom inlägg af lösa pap- per skydda bladen mot fläckar, men riskerar dock alltid, att de blifva liksom skrumpnade genom fukt, äfvensom att ryggarne lossna.
Huru som helst skadar det icke, att du har till hands en hel del papper af olika kvaliteter.
Välj så » don efter person »!
Gröfre blommor samt blad, ljung, gräs- strån och mossa få hålla till godo med hvad slags papper som helst.
Blommor som äro saf- tiga och därtill ömtåliga, såsom konvaljen, bör du lägga i läskpapper, andra ömtåliga blomster kunna läggas i silkespapper mellan växtpapper.
Jag råder dig att ej plocka in ett allt för stort förråd i en och samma bok, ty då kunna blom- morna lätt taga skada.
Mellan böckerna i växt- papper och gamla tidningar kan du också pressa en hel del saker.
(Slut i nästa n:r.)
* Kvinnorna på utställningen.
VIII.
I Nordiska museet.
(Forts.) Stockholms stad och läns utställning är ovan- ligt rikhaltig och förtjänar att väl tagas i skärskådande.
Redan i det första rummet mötes och frapperas vår blick af några ut- omordentligt vackra lapptäcken, tillverkade af ytterst små sidenlappar, men hopfogade så att de både till färgnyanser och mönster vittna om ett ganska ovanligt konstsinne.
Jag skall äfven bedja att få påpeka fru Elise Nomells vackra utställning af småprydnader, särdeles händigt och konstnärligt hopfogade af hummer- och krabbskal samt snäckor.
Här finnes en hel samling af pappersknif- var, penntorkare, hals- och armband.
Det är en egendomlig fabrikation, som förtjänar uppmärksamhet.
Fru N. har vunnit flere pris såväl i London som Edinburg.
Af träslöjd ber jag att få omnämna J.
M. Bergmans från Gustafsberg säregna arbeten af grofva trädrötter, hvarmed åstadkommits ovanligt vackra vägg- och bordsprydnader.
Bland konstbroderier är att märka fröken Anna Jansons charmanta altartafla i medel- tidsstil, framställande madonnan.
Bottnen är i guld och hvitt silke och bilden själf framställd i mjukt dämpade färger.
Det hela är ett verkligt konstverk.
Nu äro vi redan öfver på den vänstra sidan.
Då hafva vi här att först beundra Målarskolans arbeten af vackert måladt pors- lin, däribland två stora fat, det ena med ett norrländskt fjällandskap och det andra med en fjälltjärn liggande i töcken.
Dess- utom bör äfven en urna i brunt och guld med en förtjusande miniatyrmålning väcka uppmärksamhet.
I samma rum exponerar fröken Siri Schotte Hildur Anderssons UHsjinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag, v ' ' T 7 6 5 3 ' H ö t o r g e t 12.
F i l i a l H o r n s g a t a n 1.
Riks 16J.
A i i m.
.
T.
30435.
182 en målad gobelin, framställande herdar och herdinnor, hvilka svänga kring efter flöjt- spelarens ackompagnement under trädens grönskande hvalf.
Här har också fru Lotten af Edholm ut- ställt en portfölj, med pärmen utomordent- ligt fint och smakfullt broderad i silke och pärlor.
Det vackra arbetet utgjorde en af silfverbröllopspresenterna till kronprinsessan af Danmark.
Bikupan i Stockholm har riktigt utmärkt sig, oaktadt den förutskickade, som vi en gång nämnt, att dess utställning skulle blifva mycket anspråkslös.
Jag vågar på- stå att den är rent af magnifik.
En riktigt präktig montre med gröna broderade och hvita gardiner, en smakfullt broderad skärm samt bord och taburett i rococo.
Det hela synnerligt smakfullt arrangeradt.
Kalmar läns utställning utmärker sig sär- skildt för sin vackra träslöjd, hvaraf jag ber att få fästa uppmärksamhet vid de ståt- liga skänkarna i 1600-talets stil.
En del broderier och väfnader förtjänar här äfven att uppmärksammas.
När vi komma till Blekinge och dess prof på hus- och konstslöjd, så stanna vi san- nerligen något öfverraskade, icke blott af mångfalden af utställningsföremål, utan äfven deras beskaffenhet och den högt uppdrifna konstfärdigheten på nästan alla områden.
Här råda en ypperlig och för sinnet välgörande smak och elegans, hvart ögat vänder sig.
Vi slå oss därför ned en stund och anteckna.
Här lägga vi först märke till en praktfull eldskärm med målning och for- gyld ram i Ludvig den X V: s stil.
Taflan föreställer två unga damer på en balkong.
Nedanför står tillbedjaren, som vid lutans toner stämmer upp en serenad.
Ämnet och utförandet äro helt och hållet i Vatteaus manér.
Arbetet står för högt att endast hänföras till hemslöjd.
Låtom oss så se på denna lilla förtjusan- de barnbädd, där den står i högra hörnet, omgifven af en sky af hvitt, mjukt muss- lin.
På gafveln, öfver hufvudgärden, äro små cheruber framställda i klara bjärta fär- ger, hvilka skalkas i yster lek.
Det är den vackraste bädd för ett barn man kan få se.
Bland alla vackra saker på denna smak- fulla utställning skall jag äfven hänvisa till de smånätta barnkammarmöbler i allmoge- stil med tänkespråk här och där anbragta, såsom » läxan först, leken sedan » o. s. v. Man bör heller icke försumma att se och beundra de vackra och konstskickligt flätade videkorgarne.
De äro tillverkade af en blind- född.
Det är blott en ringa del af allt sevärdt, som jag här påpekat, men vare det nog sagdt, att Blekinge lilla län är värdt stort beröm för sin rikhaltiga oeh mångomfattan- de utställning.
I Kristianstads läns utställning upptages midtelpartiet af en mycket vacker och m y c - ket dyrbar kabinettmöbel i 1600-talets stil.
Soffa och stolar äro klädda med gyllenlä- der och under är utbredd en präktig flos- samatta i blått och brunt.
Härmed hafva vi gått salen rundt och vilja nu som hastigast kasta en blick på midtelpartiet.
Här, alldeles midt emot Malmö- utställningen har fröken Lilli Zickerman från Sköfde sin vackra utställning, ett rum tapet- seradt med gröna gobeliner med border af vårblomster.
En väl ordnad möbel af svart päronträd med grön och brun klädsel.
Det ligger stämning och hemtrefnad öfver hela arrangemanget, 1897 i D Ü INI På andra sidan af midtelpartiet har Nya Bikupan i Göteborg en särdeles fin och läcker exposition af damlinneartiklar med utsökt fina broderier.
Nu måste vi begif va oss upp på galleriet, där vi först till vänster hafva att beundra flere utmärkta arbeten af Borås tekniska vät- skola, hvaribland isynnerhet gobelinen i midt- partiet tilltalar oss med sitt vackra mönster.
Så komma vi till Västmanland, där man isynnerhet bör lägga märke till de särdeles prydliga spetsarne från Arboga.
Söderman- lands läns utställning är äfven särdeles rik- haltig.
Hvad som strax faller i ögat är de hemväfda duktygerna, utställda af fri- herrinnan Anna Sofia von Celsing.
Äfven elevarbetena från Tullgarns slöjdskola för- tjäna uppmärksamhet.
Östergötland har att förnämligast bjuda på en magnifik trymå, med ram skuren i medeltida kyrkostil, samt dito kandelabrar.
Det kan naturligtvis icke heller falla oss in att saklöst gå förbi utställningen af det gamla Vadstenas charmanta spetsar.
Se blott denna hårfina spetskrage eller denna dyrbara fichy med dess läckra mönster och man måste medgifva att de äro prof på ett verkligt klosterarbete.
(Forts.) * U p notisboken.
Kronprinsessan anlände den 3 d:s till Ba- den-Baden på besök till storhertigen och stor- hertiginnan af Baden.
Kronprinsessan lär i som- mar för omkring 6 veckor taga sin bostad å Särö i Göteborgs skärgärd.
Ankomsten dit väntas komma att ske omkring den lfi juli.
Kvinnlig docent.
På hemställan af juridi- ska fakulteten i Upsala har juris doktorn, fröken Elsa, Esclielsson nu förordnats till docent i civil- rätt.
Så vidt vi ha oss bekant, blir fröken Esehels- son Sveriges första kvinnliga docent.
Tjugufem år i de lidandes tjänst.
För- leden vecka, då Stockholms diakonissanstalt firade sin årsfest, kunde fyra af diakonissorna, Maria Gripenberg, Sofie Höckert, Clara Sund och Mina £t [» &amp; ' £rö ' TO,högtidlighållasitttjugufemårsjubileum.
Tjugufem år ägnade de åt de lidandes tjänst!
Hur mycken själfuppoffring, kärleksfullt tålamod och outtröttlighet representera de icke!
Kristina Nilsson lär i sommar besöka Sve- rige.
Omkring den 20 d:s reser hon från Paris direkt till Upsala för att tillbringa någon tid hos sin brorson, v. häradshöfdingen Johannes Nilsson.
Efter några dagars vistelse i Stockholm för besök å utställningen begifver hon sig till Vexiö för att återse sitt barndomshem och gästa hos sin gamle vän, fabrikör Carl Schander å Gårdsby.
Lägre lärarinneseminarium, i Stock- holm afslutade den 2!)
maj sitt första läsår, hvar- vid hofpredikanten Mazer innehållsrikt och in- nerligt talade öfver orden: » Herren ser till de rättfärdiga ».
XTr den redogörelse för verksamhe- ten under läsåret, som lämnades af förestånda- rinnan, fröken A. Detthow, må anföras följande: » Det är en glädjande företeelse i vår tid, att så många af de vuxna flickorna i förmögna hem börja längta efter nyttig verksamhet.
Ett medel att få denna längtan tillfredsställd vill detta se- minarium söka vara.
En kurs, sådan som den vi kunna blicka tillbaka på, kan nämligen utom dess bildande inflytande på och väckande af dju- pare lifsåskådning hos eleverna, äfven sätta dem i stånd, dels att hjälpa sina syskon eller må- hända en gång sina egna små med läx- och fe- rieläsning eller att helt åtaga sig deras under- visning, dels att om de ej behöfvas i sina hem, såsom lärarinnor för mindre barn i privatskolor och hem få fylla en plats i lifvet. » Lägre lärarinne-seminarium, som har sin lokal Birger Jarlsgatan 27, vid Humlegården, består af en 2-klassig seminarieafdelning och en 4-klassig privatskola.
I seminarieafdelningen inskrefvos sistlidne höst 37 elever, det största antal som då fanns plats för.
Af dessa hafva nu vid läs- årets slut 27, i åldern 17 — 37 år, aflagt lärarin- neexamen.
Största delen af de bland de utexa- minerade, hvilka önska lärarinneplats, har redan fått sådan för nästa läsår, dels i skolor, dels i hem.
För att antagas till elev vid seminariet fordras endera afgångsbetyg från högre flickskola, i hvil- ket fall ingen inträdesexamen behöfs, eller ock att vid inträdespröfningen visa sig äga godkända kunskaper.
Kursen är 1- ä 2-årig, beroende af, om eleven kan vinna inträde direkt i den egent- liga lärarinnekursen eller behöfver först genomgå den förberedande klassen.
Vi hänvisa för öfrigt till annonsen i detta nummer.
* Teater och Andra nordiska musik.
musikfesten.
Efter de solglänsande majdagar, hvaraf huf- vudstaden och dess feststämda folk under de se- naste veckorna så oförbehållsamt njutit, kom pingsten regntung och grå.
För de stora skaror, som under den gångna helgen samlades till vårt lands första stora musikfest, blef denna dock en » hänryckningens tid », och den värme och glans, som den yttre naturen förmenade oss, ersattes rikligen genom de fonder af sol och glöd, som utgöto sig genom den nordiska tonkonstens yp- persta verk, såsom de här kommo till utförande af enade krafter från trenne befryndade riken och under ledning af densammas främste måls- män.
Det har i dubbelt hänseende varit högtid i Stockholm under dessa pingstdagar, och till de ordinarie templen ha för en gång den väldiga musikhallen vid vårt historiska Fredrikshof samt Musikaliska akademiens stora sal värdigt sällat sig.
På pingstdagens middag kl. half 2 gick den första af de beramade tre stora konserterna af stapeln i Fredrikshofshallen.
En fulltalig, fest- klädd publik, åt hvilken damernas ljusa dräkter förlänade lif och färg, dämpadt sorlande af för- väntansfull spänning, fyllde från första stund den jättevida, flagg- och kranssmyckade hallen med sällsynt stämning.
Då konungen, åtföljd af samtliga våra prin- sar samt den så synnerligen musikälskande her- tiginnan af Dalarne, inträdde, höjde hofkapell- mästaren Nordqvist sin taktstaf, och från den väldiga elitkören på estraden, understödd af be- ledsagande stämmor bland publiken och ackom- panjerad af orkestern, tonade, hyllande, folksån- gen med en kraft, mäktig som sällan tillförene.
Härefter öppnades det egentliga programmet med Ludv.
Normans uvertyr i c-dur öfver sven- ska motiv, komponerad till k. teaterns 100-års- jubileum 1882.
Den är byggd på tvänne led- motiv: » Du gamla, du friska.
.
.
» och » Adla skug- gor, vördade fäder » ur Naumanns » Gustaf Vasa » och gjorde, med sina nationelt välbekanta ton- gångar och under hr Nordqvists ledning utförd af denna mönsterorkester på 130 man, ett verk- ligt medryckande och pompöst intryck.
Härefter framsade hr Nils Personne den af Frans Hedberg författade festprologen, som äfven den väckte fiffigaste genklang, uppburen af hög- stämd diktarkänsla och väl framförd med lju- dande och distinkt deklamation.
Konsertens första afdelning inleddes af den norske kompositören Ole Olsens symfoniska or- kesterdiktning » Asgårdsreien », som anfördes af tonsättaren själf.
Den är byggd på en dikt af Welhaven och vill skildra guden Tors » vilda jakt », där den stormar fram i molnen för att på valplatsen uppsöka de fallne kämparne.
I det hela målande, ehuru kanske ej så kraftig som man skulle kunna förvänta och ämnet betingar, hälsades den med lifligt bifall.
Följde så, under hr Hedenblads anförande, ari- oso, aria och solo med kör ur Gunnar Wenner- bergs stilrena oratorium » Jesu födelse ».
Solo- partierna utfördes mästerligt af fru M- Linden samt hrr C. F. Lundqvist och Salomon Smith och äfven den väldiga kören gjorde sin sak med be- själad pietet.
En aldrig här utförd nyhet, Edvard Griegs or- kesterkomposition » Bergliot » till Björnsons dikt med samma namn, kom nu närmast på program- met och blef, enligt vår mening, det helas glans- punkt.
En alldeles förträfflig deklamatorisk tolk- ning gaf skådespelerskan fru Laura Gundersen åt den ståtliga dikten, som skildrar, hur Einar Tambaskjselfves hustru Bergliot, sedan mannen och sonen på tinget lömskt blifvit mördade ge- nom kung Haralds tillskyndan, i sorgens ra- seri söker uppegga bönderna till hämnd.
Men
1897 efter den vilda extasen följer snart den dofva resignationen: » Den nye Gud i Gimle, den fryg- telige, som tog Alt, lad ham også tage Hævnen, thi den forstår han! » Och förkrossad följer hon sorgetåget med de dyres lik: » Kör langsomt, thi vi kommer tidsnok hjem ... » Med gripande uttrycksfullhet beledsagas den £ramsagda dikten af orkesterackompanjemanget, än smidigt följande de veka känslostämningarna, än blixtlikt frambrytande med våldsam patos.
Det storslagna verket leddes af kompositören hr Iver Solter, följdes med andlös andakt och be- lönades med jublande bifall.
N. W. Gades symfoni n:r 6, g-moll, afslöt den första afdelningen.
Här firade den danska klar- heten och behaget, under professor Nerudas led- ning, en vacker triumf och kornmo som en blidt försonande, harmonisk upplösning efter det Grieg- ska verkets mörka dissonanser.
Konsertens andra afdelning öppnades med Emil Hartmanns uvertyr till » Hærmendene » un- der kompositörens eget anförande.
Det är en ståtlig komposition, väl värd att lära känna, och den grånade mästaren belönades med lifligt bi- fall.
Josef Dentes därpå följande konsert för violin och orkester fick ock ett förträffligt utförande, särskildt genom hr Zetterqvists gedigna insats i solopartiet, ehuruväl detta nummer i raden af de öfriga förkrossande väldiga kör- och orkester- verken, nog tedde sig en smula blekt.
Något sådant kunde dock ingalunda läggas slutnumret till last: August Södermans » Messa » för soloröster, kör och orkester, som under hr Nordqvists anförande fick en medrj ' ckande tolk- ning och strålade af ovansklig glans.
I synner- het det härliga offertoriet för enbart orkester och slutkvartetterna Sanctus, Benedictus och Agnus dei — framförda af sådana elitröster som gref- vinnan Taube, fru Linden samt hrr Smith och M. Strandberg — gåfvo en den värdigaste afslutning på denna unika musikhögtid.
I D U N stod ett såll strumpor » med ögon » d. v. s. hål så stora som tekoppar.
Gärda strök hvita underkjolar.
Håret burrade upp sig af värmen och stod som en sky kring ansiktet.
Kinderna vora lika röda som garnerin- gen på hennes köksförkläde; mungiporna voro dragna en liten smula nedåt, och en svart sot- fläck i kometform prunkade på öfverläppen.
Puh!
Lilla fröken satte ner järnet med en duns — betraktade medlidsamt en blåsa på sitt vänstra pekfinger och undrade, om det där herr- skapet, som hon sökt platsen hos, verkligen nän- des ta hennes frimärke, eftersom det aldrig kom något svar.
Nåh!
så fick hon väl stanna här hemma och gno då — stoppa strumpor, laga byxor, spela med Britta och göra » allt möjligt », tills hon blef gammal och utsliten, för så vidt det inte dessförinnan kom någon, som hade liten Gärda kär, och som tog henne från » stora systers » plikter och förde henne till ett eget litet rike, där hon skulle vara drottning.
Den tanken föreföll Gärda så inbjudande.
Så skulle det gå till, ja.
Gärda skulle baka kanske — eller tvätta — eller förmana syskonen med mild och ljuf röst — hon måste tillstå för sig själf, att hennes röst högst sällan hade of- vannämnda egenskaper, när hon tillhöll sina älskade syskon att göra det rätt och sant var — och så skulle det komma någon, som bad att få tala med pappa och mamma.
Och sedan — —.
» Här är posten.
Ta ' vara på den. » » Erik då!
Nu föll Korrespondenten i mjölkfatet. » » Ta upp den.
Här har du ett bref.
Det är bestämdt om det där du vet », sade Erik, som icke riktigt visste, hvad » det där » var, men mycket gärna skulle vilja veta det.
Han hade hört Gärda och mamma tala om » pliktuppfyllelse » och » lön » och » nya kängor » med en hemlighetsfullhet, som mycket sällan plägar omgifva dylika samtalsäm- Hvarje anförare hälsades vid sitt inträde och nen, och hade däraf dragit sina slutsatser.
Gärda glömde, hur det skulle bli » sedan », och efter de utförda numren med bifall.
Egendom- ligt och ledsamt nog var publiken långt ifrån stod nu och vände brefvet mellan fingrarna.
fulltalig.
Man kan ej nog uttrycka sin förvåning Tänk om platsen vore tillsatt!
Nej!
hon vågade icke öppna brefvet än.
Annandag pingst på aftonen möttes man åter öfver, att denna sällsynta och storartade musik- Järnet byttes om — lilla systers kjol skulle fest ej förmår väcka det lifliga intresse, som man i Musikaliska akademiens stora sal till den första strykas först.
Gärda slätade tyget, strök ytterst af de tre mindre konserterna.
Det var Danmarks borde hafva rätt att vänta af det musikaliska ordentligt ut spetsen, pressade bandet 2 gånger dag och uteslutande danska tonverk, tolkade af Stockholm.
För de flesta torde ett dylikt till- och hängde sedan upp kjolen så långt bort som fälle aldrig återkomma.
Att klaga öfver för höga danska krafter, fyllde programmet.
biljettpris lönar sig ej.
De äro ingalunda höga möjligt.
Det blef en stund af uppriktig och varm entu- i förhållande till de kostnader, denna musikfest Nu — gode Gud hjälp!
siasm.
Inledningsnumret, Carl Nielsens stråk- och anordningarna för densamma betinga.
Gärda fick platsen.
kvartett i f-moll, slog kanske minst an, på grund Först kände hon sig så innerligt glad och lyck- Konungen och den öfriga kungliga familjen af sin svårförståeliga och ungdomliga obändig- lig — lilla slarfvan, hon hade aldrig varit ute het, men röjde ovedersäglig talang och fick ett hafva naturligtvis visat sitt synnerliga intresse förr och var bara 18 år — och jublade som en nobelt utförande af hrr A. Svendsen, H. Möller, för den stora nordiska musikfesten.
För den sista stora konserten och dé båda si- lärka, under det hon sydde » en förtjusande kam- C. Petersen och F. Neruda.
kofta », » små nätta förkläden att ha, när det kom Men redan det andra numret, fröken Johanna sta mindre, hvilka alla hållas efter detta num- främmande » och » en stilfull underkjol » (af sin mers pressläggande, få vi nästa gång redogöra.
Krarup-Hansens friska tolkning af tre förtjusande gamla regnkappa).
sånger af L. B.osenfeld, slog stormande igenom.
Men om kvällarna — sen lampan blifvit släckt Följde så idel framgångar för den intagande dan- Dramatiska teaterns elevskola hade i lör- i flickornas rum och allt var tyst och stilla — ska tonkonsten.
Fru Elma Hornemann och hr dags middag sin uppvisning för spelåret 1896 — kunde det hända, att Gärda borrade ner sitt huf- V. Bieleféldt framförde solo och i duett ryska 97.
Programmet var sammansatt af ett par sce- vud i kudden och grät och snyftade, för att hon folkvisor af Chr.
Barnékow samt sånger af J. ner ur » Orléanska jungfrun », några monologer, skulle lämna pappa och mamma och syskonen Bechgaard och Peter Heise.
Ceciliaföreningens en » öfningsscen » af Oberländer och Scribes gam- och äta andras bröd.
madrigalkör, under ledning af hr Fr. Rung, la enaktskomedi » Den första kärleken ».
Den in- Det var dagen före afresan.
ådagalade i sina prestationer en beundrans- bjudna publiken, mest släktingar och vänner till I Gärdas rum — f. d. barnkammarn — stod en värd samsjungning och fin nyansering, och så de unga konsladepterna, hälsade deras prestatio- väl de gamla danska folkvisorna, de trestämmi- ner med stort bifall, af hvilket helt säkert en gammaldags rymlig koffert, som mormor hade ga, gammaldags egendomliga madrigalerna af betydlig del var adresserad!
till elevskolans ni- användt på sin brölloppstrip och som nu skulle följa med dotterdottern på hennes första längre Brachrogge och Pedersön (bägge från 1600-talet) tiske föreståndare.
resa från hemmet.
som de moderna visorna af Hartmann utfördes » Min blåa promenadräkt », » min hvita klädning på ett sätt, som stegrade bifallet till stormande Arenateatern.
Hr Eanfts operettsällskap med laxfärgade rosetter » och » söndagsstassen » ovationer.
Nerudakvartetten lät ytterligare höra en högst anslående kvintett af Mailing, och Ga- började annandag pingst sin sommarsejour å lågo på sängen.
Fem af rummets sex stolar voro des violinsonat i d-moll fick en medryckande tolk- Arenateatern med den gamla kvicka operetten upptagna af alla möjliga klädespersedlar.
Bästa ning af den nämnda kvartettens primarie, hr » Den sköna Helena ».
Däri hade man det oskatt- vinterhatten låg på golfvet, och tofflorna prydde Garderobsdörren stod vidöppen och Anton Svendsen, samt fru Agnes Adler vid piano- bara nöjet återse fru Anna Pettersson-Norrie, som byrån.
oöfverträffligt återgaf titelrollen och därför skör- byrålådorna voro utdragna.
stämman.
Gärda satt på sängkanten och sydde nya ro- dade mycket bifall och blommor.
En verklig Med ett ord, Danmarks kväll var en genomgå- succes de rire väckte hr Strömbergs Menelaus, en setter till sina balskor; fru Bergström synade ende framgång, och Norge och Sverige kunna nu af denne aktörs allra bästa komiska uppgifter.
strumpor med mera noggrannhet än intresse och i sanning glädja sig, om samma hjärtliga och Operetten gick för öfrigt på de flesta händer med kryddade samtidigt sitt tal med förhållningsreg- omedelbara stämning kommer att känneteckna kläm och fart, och bifallet var från början till ler och förmaningar, såsom mödrar för sed hafva.
äfven deras » nationaldagar ».
Erik tronade på kommoden och skar en lineal slut det mest energiska.
* till Gärda.
Den skulle förstås ha varit färdig till jul, men man kan icke begära det omöjliga Andra stora konserten ägde rum i tisdags af en 12 års pojke, som till andra förlustelser un- efter ett program, i hvilket de svenska tonsätta- der julferierna måste lägga skrifningen af 10 renamnen både kvantitativt och kvalitativt do- riktigt rackriga » tyska stilar.
minerade.
Första afdelningen inleddes med Franz » Och sen skolan började, så vet du, Gärdis, att Berwalds storartade och härliga » Symfonie se- jag inte har haft tid. » rieuse », som under förste hofkapellmästaren C. Britta och Janne hjälpa till att packa.
Nordqvists ledning erhöll det yppersta utförande, samt afslöts briljant med Ludvig Normans kantat » Tror du, Gärdis, att dom har några kiliga vid invigningen af Musikaliska akademiens bygg- pojkar? » nad, d. v. s. delar ur densamma, nämligen ett » Bänka inte på dörren, Erik!
De ha två gos- aj solen sken rakt in genom köksföstret.
Flu- tenorsolo, ett arioso och en ensemble med kör.
gorna surrade i taket, fläsket fräste i pan- sar — barnen ska ' vara mycket snälla. » Anförare var här prof. F. Neruda och solister så- nan, och strykugnen sände ut varma ångor i det » Bor di inte på en stor herrgård? » dana förmågor som fruarna C. Östberg, M. Linden, kvafva köket.
» Jo!
kära du.
— Se mamma f — dom här hand- W. Strandberg och fröken E. Sidner samt hrr På Stinas säng lågo de nytvättade kläderna — skarna kan jag godt använda i hvardagslag.
A. Ödmann, M. Strandberg, S. Smith och A. Seller- en imponerande mängd — och under köksbänken Flickorna - - ja de äro 8 och 10 år. » gren.
Mellan dessa båda nummer utfördes norske tonsättaren Johan Selmers » Da captive » (den fång- na) under anförande af ingen mindre än Joh.
Svendsen.
Kompositionen, som består af en in- troduktion med spansk dans för stor orkester samt en sång (orden af V. Hugo) för alt med orkester, innehöll förträffliga detaljer och väckte lifligt bifall.
Sångpartiet sjöngs med vanlig om- vårdnad af fru M. Linden.
Andra afdelningen väckte genast från begynnelsenumret, Andreas Hallens orkestersuite » Ur Gustaf Wasas saga », det lifligaste intresse, och tonsättaren, som själf ledde utförandet af sitt verk, hälsades med stor- mande applåder, som nästan togo form af en ovation.
Suiten hör i och för sig också till det bästa den framstående tonsättaren skrifvit.
Ännu en svensk tonsättare var representerad i denna afdelning, nämligen prof. Ivar Hallström med » Sången », komponerad för barytonsolo och orke- ster till ord af Z. Topelius.
Anförare var hof- kapellmästare Ii.
Henneberg och sångpartiet sjöngs utantill af hr Salomon Smith, som i detsamma firade en verklig triumf.
Återstår då att nämna de båda danska tonsättarne C. F. E. Horneman och .1.
P.
E. Hartmann.
Den förre anförde själf delar ur sin opera » Kalanus », som delvis ut- märkte sig för en ganska saftig österländsk ko- lorit och goda orkesterdetaljer, men dock ej för- mådde väcka vidare intresse.
Solopartien sjöngos af fröken Johanna Krarup-Hansen, fru Elma Hor- nemann och hr Salomon Smith.
Så mycket mera anslående verkade den gamle 92-årige mästaren Hartmanns storslagna tonskapelse » Volvens Spaa- dom » för manskör och orkester.
Briljant utförd under ledning af tonsättarens landsman " ' Johan Bartholdy, bildade den en värdig afslutning af programmet och framkallade otvif vel aktigt hos åhörarne det mest gripande intrycket bland alla numren.
När G ä r d a hade fått plats.
M
H DUN 184 1897 Tiden kröp fram, tyckte Gärda.
» Jag vill se, om di får spela piano, när deras hufve värker, » undrade Britta, som hade » ondt » Om jag nu bara sutte på tåget och hade sagt i hufvet » lika ofta som spe I lektioner.
farväl åt allesammans, så skulle jag vara nöjd.
p 0- » Ska ' du ta muffen med dig barn?
— Och Det är så svårt att säga farväl. » vinterhatten? » » Vill frun vara snäll och reda af såsen, så är » Jag tror inte det, mamma.
— Nej.
Britta, jag middan strax färdig.
Fröken Gärda ska ' väl ha matsäck med sig?
Det har ingen tänkt på. » vet inte hur frun ser ut. » » Hon är rödhårig och argsint. » » Nej, hon skall äta på hotell, torra smörgåsar P och ägg smaka ingenting på resor. » » Tala inte så vanvördigt, Erik. » 9 H I Gärdas ögon lyste en skymt af glädje.
Tänk » Och när du kommer dit — jag tycker jag kan " d- - ^ se ståten — di hämta dej i mjölkskjutsen, och att få äta på hotell; föra sig som en drottning HS U frun står i trappan och småler surt — ska ' vi skulle hon — folk skulle titta efter den smärta O: ~ slå vad — och tar dig i famn och hoppas hon gestalten och.
.
.
H får säga Gärda och önskar dig välkommen i hen- » Kom och ät nu barn; pappa väntar. » » Vagnen kommer och hämtar sakerna kl. 3. » d- 0 nes enkla hem. » p: » Tack, pappa! » » Säg då åt Erik, mamma! » » Skrif namnsedlar i tid!
Om pengarna ta ' » Och barnen — vänt ska ' mamma få höra — P © hänger frun i kjolarna och vill inte hälsa — och slut, får du skrifva hem efter mer. » P- © » Tack pappa! » ä ' stygga och bortskämda, — ja, Gärda, du får nog O H mer än en gång ångra, att du reser ifrån dina » Och om du skulle vilja komma åter om P o snälla syskon.
— Gå frun tillhanda!
Pytt!
Det det skulle bli för tungt för dig därborta, så står P kan du göra hemma. » alltid hemmet öppet för dig. » ffl H » Tack, pappa! » » Se här lägger jag nattröjorna, Gärda. » Läpparna skälfde; tårarna voro icke långt » Skönt — nu få vi älfvakaffe. » S Po borta.
Fru Bergström satt i ångest och bäfvan.
» Är klockan allaredan så mycket? » » Mamma, jag vill inte gråta, när jag reser — Nu skulle bara någon förmana Gärda » att vara H S P- det är så rysligt förargligt och förstör ens utse- en duktig och hurtig flicka », » inte bära sig åt ii ende.
Kan vi inte tala om alldagliga saker, när som en gås », » att hålla ord med det där hon sa ' vi gå till tåget.
Snälla mamma, håll inga för- i morse om att, inte gråta » — och de med möda maningar till mig efter klockan 2 och säg ingen- återhållna snyftningarna skulle icke längre kun- ting rörande heller!
Och ni, småsyskon, ä ' nog na hämmas.
Men barnen voro alltför upptagna af sin efterrätt för att tänka på något annat, och också förståndiga? » » Du tror väl aldrig, att vi tänker gråta? » Eriks pappa själf undrade, hur mamma skulle kunna ansikte gaf tydlig föreställning om hur lefvande reda sig med endast en jungfru nu, när hennes bästa hjälpreda var borta.
fråge- och utropstecken se ut.
Jag hoppar helst öfver afskedstagandet.
Gärda » Kommer du inte att sakna syster Gärda en gret icke.
enda smul? » De gingo ner till tåget i god tid — Gärda så » Dumheter!
Titta mamma, nu tar Britta den ståtlig och fin i nya gula handskar och hvitt tredje tvåöresbullen.
.
.
» » Du ä ' då så snål på allting.
Får vi då inte flor — det allra första!
CD En hel karavan af vänner med blommor och äta hur mycket vi vill på en sån här högtidsdag? » » Så ja, nu ha vi bara att lägga ner klädnin- vänner utan blommor följde henne.
Gärda tänkte garna.
Men så här ser ut!
Snälla Erik, inte inom sig, att syskonen gärna kunnat vara litet snyggare, men det var ju ingen, som hade haft ska ' vi ha snickareverkstad här inne? » &lt;3 » Nej vars!
Jag ska strax bära ut mina verk- tid med dem.
Pappa köpte biljetten och bad konduktören se tyg.
— Se där får du din julklapp.
— Usch, efter flickan, så hon icke kom på fel tåg, efter- OD hvad ska ' du kyssas för? » t — I go * Ifyllningsgåta 1 + Länk 6.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
CO Länkgåta.
Hufvudordet.
Jag är i tjänst hos Hygienen, Och är du klen, jag hjälper dig på benen.
S3 pr • Länk 1.
Liten är jag, men naggande god, Har ett geschäft som jag sköter Uti all tysthet, med oskuldens mod, ca t * » Där icke motstånd jag möter.
Hvad på koncerten fordras ibland Tolkande det som man hörer; Som predikanten — ett ledande band — Genom perioderna förer.
Länk 7.
Hvad om det lägges till fint och godt Högre på skalan det höjer, Men om det stämplar en tjänst man fått ' Dess obeständighet röjer.
Länk med påsen — bonden vid plog Ar det väl knappast.
Korpralen Väl exercerad — furan i skog Är det — ja, äfven linealen.
Länk 9.
= le Länk 2.
Kanske vi sutto en gång, vi två, — ø X o. p.
En gång jag var ej, som nu, så söt, Uti teaterns fåtöljer, « (Kärnfrisk jag var dock, man sade.
I - (Nu utan hänsyn jag lägges i blöt, TS ÖS- Bökas se ' n om med en spade.
=3 " S!
Länk 3.
S SB » S Mansnamn.
Om vackert — en smak- Medan vi otåligt väntade på Hvad i vår slutlänk sig döljer.
Fix.
p sak är, Tror dock med visshet oss veta Att ej så mycket det brukas här Som namnen Kalle och üreta.
i ».
S * a » » IS Sr Länk 4.
Hvad hon har skön den diva, hvars sång, B BT &amp; Tjusande kännares öra, Narrar publiken att gång efter gång {B R i » Håndskårne grundligt förstöra.
s " Innehållsförteckning.
Nathalia Zahle; af Caroline Thelin.
(Med porträtt).
— Kungabarn; dikt af Märta Gran.
— Familjer i uniform; en liten individualitetsfråga af G.
L.
— I Stockholm; små utställningsfunderingar o c h litet annat smått o c h godt.
F ö r Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref III.
— Drott- ningens besök i » Iduns salong ».
— » Kvinnornas b o k ».
— Blomsterkort.
— Kvinnorna på utställningen VIII: I N o r - diska museet.
— Ur notisboken.
— Teater o c h musik.
— När Gärda hade fått plats; af Ora.
— Tidsfördrif.
Länk 5.
Vara som finnes af olika slag — Nu i månget hus oumbärlig, Användes den för hvarendaste dag Och är, om god, riktigt — härlig.
* " som det var första gången tösen reste någon längre bit på egen hand.
Det var bättre här nere vid station än hem- ma, där allting påminde om brådstörtad flykt eller hårresande slarf, tyckte Gärda, som smålog åt sina bekanta, drog i floret minst en gång i minuten och undrade, om mamma kände sig mycket trött.
Inspektoren hvisslade — tåget satte sig i rörelse.
Äh!
Mamma!
Hon ser dem länge.
Fru Bergström stöder sig mot sin man, under det Britta och Erik slåss om en smutsig näsduk, som båda vilja vifta med.
Lille Janne visar sin sorg genom att upphäfva förtvinade tjut och drager till sig hela järnvägs- personalens uppmärksamhet.
Och flickorna vifta med handskbeklädda små händer och hvita parfymerade näsdukar, och herrarne svänga sina hattar med mera energi än behag.
Så kröker sig vägen och Gärda ser dem icke mer.
Det kommer öfver henne en sådan ängslan och ångest, och hon gråter — gråter trots före- satser och förmaningar, trots det fina nya floret, och trots en gammal fröken med mycket spetsig näsa och mycket undrande ögon.
Men tårarna verka befriande, och när hon på aftonen kommer fram till hotellet, är hon en frisk, glad flicka, som begär » våfflor med mycket hallonsylt » och undrar » om det är omöjligt att få en kopp té och lite ' färskt hvetebröd. » Ora.
g Gymnastik- * och Springarégåta.
Om nedanstående uppgift löses efter hästens gång på schackbrädet, får man därur ett bekant ordspråk.
ä s r t a a å b r ö m c 0 g s r e å g a M å k n n 2 + 3 + 4 5 + + 6 + 7 + 9 + + 10 11 12 13 + + + + Äro orden rätt funna gifva de bokstäfver, som infalla i de markerade rutorna, namnet på en svensk konung.
1) Flod i Tyskland; 2) Stad i Sverige; 3) Bland molnen; 4) Husdjur; 5) På vattnet; 6) Fruntimmersnamn; 7) Lifsvilkor; 8) Krydda; 9) I sko- gen; 10) Land i Amerika; 11) Stad i Ryssland; 12) Fågel; 13) Handt- verkare.
Grouse.
Bokstafsuppgift.
M e e g g 1 i i |&lt; i n 0 r °l r 1 s J s t t v J I ofvanstående figur skola bok- stäfverna ordnas så, att de tre hori sontala raderna bilda namnet på hvar sin kompositör samt den lodräta raden namnet på den fjärde.
Moster Lisa.
Apokop.
Ett djur så litet med sex jag är, Som uti vattnet ju lefva plär.
Men ej så sällan det f• " • duga kan Till prydnad också, så grannt minsann.
Till högre sferer med fem jag rår Ditt sinne lyfta från sorgen svår.
En man ju fordom ett uppdrag fick Att fyra sonen i min och skick En hustru dygdig från faderns land.
Hon skänkte sonen ju ock sin hand.
Med tre vi hafva ett substantiv, Där stundom brudgummen får sitt vif.
Till slut på landet vi ha med två Hvad säkrast brukar på fyra stå.
Moster Lisa.
Lösningar.
Logognjfen: Tålamod: m a l, d o m, atom, m o d, l o d, ål, tå, tål, måla, mat, l a m, d a m, m o t, a l m, åt, låda, loda, dato, tam, tal, l o, mål.
Omjlyttningsgåtan: Parisiska: Paris, pari- siska, Priska, rak, spira, pari, risk, sirap, kapris, sik, spik, r i k, Priska, apa, Apis, siska, Isis, p a r, ripa, karp, siska, rispa, piska, apa, ask, park, siskpar, Skara.
Mosaiken: Strängnäs-Askersund.
1) Sibylla, 2) tanklös, 8) Rättvik, 4) ängarne, 5) n o r d - b o r, 0) gauchos, 7) nära sju, S) Egypten, 9) serenad.
Paragrammet: Smörgås: 1) sy-skon-bädd; 2) man-del-skal: 3) öl-tunn-a; 4) ro-sen- d o f t; 5) gran-rus-kor; G) An-ger-man-land; 7) stryk-ji r n.
» Staren. » Velocipedkostymer Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. % Extra beställningar &amp; reparationer.
* Tidsticfeningar.
Från fabriken B r y g g a r e g a t a n 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
