# ID: svediakorp-per1130
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,414
# sentences: 593
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, 3 Redaktör och u t ö v a r e: B y r å: Prenumerationspris pr å r: kr.
5: » 5: » 3: » 3: Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. Ö p p e n kl. 1 0 - 5.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rflortelef.
lr,4f, I FR I T H 10 F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. Redaktionssekr.
: .T.
2-3.
W i w.
Trucken Aktiebolag.
10 de érg.
Fredagen den 4 juni 1897 N:r 22 (493).
Idun e n s a m Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns M o d e t.
, m å n a d s u p p!
Eam arderobén!
Iduns Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o » L e d i s a rlatser » • » 5 öro för hvarie nåbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre flfiwftr endast för komplelterinenr) Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifningstid: hvarje fredag.
De nyförlofvade.
G) Prinsessan Ingeborg.
Prins Carl.
• 3
J O U N ro Ej h v a d v i h a f v a är v å r t förnämsta, D e t s o m v i ä r o är v å r bästa s k a t t.
GU prinsessan Jngeborg!
f rinsessa, ej min lyra äger en ton nog djup, att den förmår att tolka, hvad nu Sverige säger i glädjen öfver du är vår.
IS!
17 W. Jordan.
Det nyförlofvade fursteparet.
aturligtvis var det för Idun en bju- 4 \ dande och kär plikt att i detta num- mer bringa svenska kvinnor bilden af den unga furstinna, hvars namn i dessa dagar förts på allas läppar genom hennes trolof- ning m e d prins Carl.
Vi ha därvid haft förmånen disponera det allra nyaste och När bländhvit blomstersnö sågs glimma på häggens gren i löfvad lund, där kom i sommarns första timma ett lyckobud från Öresund.
Det talte om två hjärtan unga, som samma flamma hade tändt, och lärkan hördes namnen sjunga, melsfärdsdag af rest - - den officiella underrät- teisen telegrafiskt hit ingick, att prinsessan Ingeborg, danska kronprinsparets näst äldsta dotter, dagen förut å Bernstorffs slott blif vit förlofvad m e d prins Carl af Sverige och Norge.
P å fredag gafs stor förlofningsmid- das å Bernstorffs, slott till hvilken voro in- bjudna kronprinsen med familj, prins Carl med uppvaktning, konselj pres denten Hör- ring, utrikesministern Ravn samt svensk-nor¬ ske ministern frh.
Beck-Friis och hofvets tjänstgörande damer och herrar.
Vid taffein föresloo- konuno-en m e d hiärtlio-a ord skålen för de nyförlofvade hvarpå fölide sven^ ska kungssången Prins Carf S en skål för konun egno ^drøtS ^n ffDanmark D e S r l o f ^ d e h S e plate meTlan konunlen som förde k r t ø S seLn och drott " S S som fördes åf k^nprSsen när hon till norden återvändt.
Till vårt konunga- slott hade med an- ledning af förlofnin- gen konungen och drottningen samma dag till middag in- bjudit i staden va- rande medlemmar af den k. familien med uppvaktningar, riksmarskalken frih.
von Essen, genera- len grefve Laser- berg, öfverhoffäg- mästaren Ankaren,- na prinsarna Carls och Eugens samtli- ga ordonnansoffice- rare m fl till ett antal af inalles 28 personer Hvad klang i namnen, min prinsessa!
- ett eko ifrån sagans dar finns liksom gömdt i ett af dessa, det andra är en stolt fanfar.
I minnets krans, vi ännu linda omkring din morfars sarkofag, vi rosor — rosor vilja binda, ej liljor endast, från i dag!
Du är den länk, som återknyter oss med den käre, som har gått — hans blod i dina ådror flyter, hans namn din brudgum också fått.
Säg, är det icke nog att göra din färd välsignad till vår kust?
Vår trohetsed skall nu du höra — den lyder så: i nöd och lust.
Välkommen då, vårt hopps furstinna, du dotterdotter af den man, hvars krona evigt klar skall brinna, ty han med kärlek henne vann.
Daniel Fallström.
N Underrättelsen om denna fursteför- lofning kom för de fleste nog ej som nå- gon öfverraskning.
Ryktet har rätt län- ge bebådat den som förestående, och de Prinsessan Ingeborg i sitt arbetsrum.
som hade tillfälle att observera » blå yppersta kort af prinsessan Ingeborg, som prinsens » uppmärksamma riddartjänst u n - finnes taget, utgånget från fotografen Carl der de danska prinsessornas senaste vistelse Sonne i Köpenhamn.
Men då de tu nu skola härstädes vid Stockholmsutställningens öpp- varda ett, ha vi trott oss göra våra läsa- nande anade n o " hvad det betvdde när här rinnor en fägnad genom att bredvid prin- om dagen meddelades att prins Carl skulle sessans låta följa äfven hennes trolofvades beoe på några da&lt;4s Gästbesök till dan- porträtt.
Det är visserligen välbekant för ska kronprinsparet.
vår läsekrets, men i detta samband torde Prinsessan Ingeborg Charlotte Caroline » blå prinsens » käcka bild i den klädsamma Louise Fredrikke är den femte i ordningen hästgardesuniformen, återgifven efter den af kronprins Fredriks och kronprinsessan färskaste fotoeranen från hoffotografen G Lovisas åtta barn samt född den 2 augusti Florman, allestädes på nytt ses med nöje.
1878.
Hon har sålunda ännu ej fyllt 19 L b Det var på fredagsmorgonen i förleden vec- ka, som från vårt södra grannlands hufvud- stad — dit prins Carl dagen före Kristi him- år och är 177g år yngre än sin fästman, den något mer än 36 årige prins Carl.
Hon är den fjärde i syskonringen, som gifter sig.
.
IDUN 1897 Prinsessan Lovisa, den äldsta af systrarna, förmälde sig i maj förlidet år med prins Fredrik af Schaumburg-Lippe, prins Carl några månader senare med prinsessan Maud, dotter till prinsen af Wales, och prins Kristian, kronprinsparets äldste son, är se- dan i mars förlofvad med prinsessan Alexan- drine Augusta af Mecklenburg- Shwerin.
Prinsessan Ingeborg och hennes syster Thyra vunno vid sitt ofvannämnda Stock- holmsbesök, hvar helst de visade sig eller uppträdde, allas hjärtan genom sin ung- domliga älskvärdhet och anspråkslöshet.
För prins Carls förlofvade föll detta sig all- deles särskildt lätt, då hon på ett frappant sätt liknar sin moder kronprinsessan Lovisa, hvars popularitet är oförminskad i Sverige.
Och hur lysande släktskapsförbindelser prins Carl än kan vinna genom sitt gifte med den unga danska prinsessan, i hans eget land skall man framför allt hålla honom räkning, för att han hit återför Carl XV:s dotter- dotter.
Enligt underrättelser, som specielt ingått till Idun, » intresserar prinsessan Ingeborg sig företrädesvis för musik, slöjd och svensk poesi, som hon läser perfekt.
Intagande frisk och vänlig mot alla och obestridligen intelligent, har hon städse utgjort hemmets solstråle. » Som en solstråle vare hon ock välkommen till svenska bygder!
jNfervositet i barnkammaren.
Då jag var barn, tala- de jag som barn, hade sinne som barn och barnsliga tankar.
1 Kor.
13: 11.
•&gt; M on är ej egentligen sjuk, endast ytter - f * ligt nervös », hur ofta 1 hör man éj i våra dagar detta och liknande uttryck fällas o m än den ena, än den andra, och huru mången är ej frestad att med en känsla af af und betrakta den lyckliga, som i san- ning kan om sig betyga, att hon aldrig vetat af, hvad nerver vill säga.
Mycket har skrifvits och talats om orsakerna till detta lidande, ty att den nervösa lider, ofta åtminstone, lär väl ingen vilja bestrida.
Man har påpekat hur den febrila verksam- heten på alla områden, den själsspännande if vern att komma fram på olika lefnadsba- nor, där platserna äro få och de sökande många, vårt öfverförfinade moderna kultur- lif med dess rastlösa hetsjakt- och tusende andra saker, samverka att störa vårt lugn, hålla oss i en ständig själsspänning och upp- drifva vår arbetskraft till en onaturlig höjd, kort sagdt, göra oss till allt det, som sam- manfattas i det enda lilla ordet » nervösa ».
Och barnen till sådana föräldrar gå ut i lifvet, medtagande sina intryck från hem- met och bra litet rustade att möta lifvets strider och mödor.
I hvad mån vi skola kunna hjälpa dem och dana nästa genera- tion fysiskt och psykiskt starkare och lug- nare än vår egen, är väl därför en fråga, som borde- ligga alla barnavänner om hjär- tat.
T y erkännas måste ju, att vår jäktan- de tid lyckats tränga in äfven i den del af hemmen, därifrån den alldeles borde vara utestängd, jag menar barnkammaren, och har också på dess invånare tryckt sin pregel.
Eller har du ej hört talas om det oting som kallas » nervösa » barn; det är | tyvärr en allt för vanlig företeelse i våra dagar.
Jag vet väl, att de små ofta i det- ta afseende ha ärft sjukdomsanlaget från nervösa fäder och mödrar, men sådana an- lag kunna motarbetas eller gynnas, hämnas i sin utveckling eller påskyndas, allt bero- ende på den jordmån de få att växa i, ocb det är därför vi alla redan i början borde gripa in för att söka döda sjukdomsfröet.
Hvad barnet framför allt behöfver är lugn, och liksom vi j u gärna för de små välja det tystaste och soligaste rummet i våningen, så borde vi också lägga oss vinn om, att de små människoplantorna där måt- te få växa stilla och lungt, utan att onar- turligt påskyndas i sin utveckling, så att de komma att- likna de majblommor, man vintertiden får se i blomsterbutikerna och som blott allt för tydligt bära vittne om, att deras utveckling blif vit pådrif- ven på bekostnad af både skönhet och kraft.
Men huru ofta dana vi dem ej till såda- na!
När pysen är två å tre år gammal och en- ligt barns vana kommer och begär att få höra en saga, har modern, barnsköterskan eller äldre syskon blott allt för ofta till hands någon af dessa nyare barnböcker, där de små, i stället för de forna tidernas gamla tjusande ssgor, barnrim och visor, få till lifs » lättfattligt framställda vetenskap- liga skildringar ur naturen », biografier öf- ver framstående personer o. d., allt på det den lilla må » lära på lek » och så belasta sin hjärna med en massa orediga föreställ- ningar om sådant, som hans pappa kanske knappast kände ens till namnet, när han var tio år.
Och man vet ej rätt, om man bör skratta eller gråta, när fyraåringen med tvärsäker min talar om elektricitet och mag- netism, eller när den unge herrn på sju år diskuterar dugligheten af olika krigs- fartygs typer med en fackmans säkerhet, eller då man, i likhet med hvad som för någon tid sedan hände mig, får lyssna till hur lilla Anna och Elsa, innan de ännu kun- na tala rent, med djupsinnig min utbyta tankar o m flxstjärnor, zodaikalljus och ne- bulosor.
Att trots allt detta » djupsinniga vetande » små lifliga fötter kunna hållas orörligt stilla och blå och bruna ögon stråla af förtjusning, när någon gång en saga af Topelius eller Andersen berättas, bevisar bäst, hur barnet längtar efter något som kan fylla dess fantasi och ej blott dess för- stånd.
— — Men småherrskapet växer upp och sät- tes i skola, och där kommer barnet fram med sin orätt uppfattade inlärda visdom och läraren får dubbelt besvär att försöka klara dessa omogna begrepp och hindra eleven att gång efter annan i orätt samman- hang komma fram och lysa med sina i hemmet beundrade kunskaper.
En lärarin- na bland mina bekanta omtalade nyligen, hur under en religionstimme en liten tioå- rig flicka önskade få veta hennes åsikter om predestinationsläran, hvilken tydligen hade mycket sysselsatt hennes egen lilla hjär- na.
Och på vinteraftnarna, när läxorna äro inlärda, fördjupar sig 11 och 12 åring- en i mammas och pappas bibliotek, fylla sina sinnen med kärleksintriger och äkten- skapshistorier, studera Shakespeare och Val- ter Scott, och de ett par år äldre syskonen anses mogna för Ibsen och Anne Charlotte Edgren och se med ett djupt förakt ned på barnböckerna, som finnas ' kvar i ett hörn af bokskåpet sedan mammas ungdom, och med ett ännu djupare förakt, blandadt 171 med medlidande, på de kamrater, som af förståndiga mödrar försetts med lektyr, som verkligen är lämpad för deras ålder, och som därför ej kunna briljera med den lef- nadsvishet, hvaraf de själfva äro i besitt- ning.
O, I arma små, som aldrig vetat, hvad det är att i sanning vara barn med barnasinne och barnatankar, är det att un- dra på, om I fån förstörda nervsystem och öfveransträngda hjärnor mer och mer, ju längre I behandlens på detta sätt!
Jag har nämnt en af de samverkande orsakerna till » nervositet i barnkammaren », men de äro många flere och vi skola nu tala o m en annan.
Har det ej händt dig, min läsare, ej blott en utan många gånger, att, när du aflagt visit hos dina bekanta, hela barnskaran mer eller mindre mangrannt varit församlad i förmaket och fått stanna inne hela tiden, ja t. o. m. deltaga i sam- talet och ge sin åsikt tillkänna.
Da kan ha något att tala med din vän om, hvilket ej lämpar sig för barnaöron, men efter några fåfänga vinkar om, att de små kunde gå ut en liten stund, medan du talar med deras mamma, uppskjuter du samtalet till lämpligt tillfälle eller börjar det, utan att fästa dig vid de smås närvaro; i förra fallet.
kan du själf få obehag, om ämnet var vik- tigt, i senare fallet skadar du barnet, — men hvad är att göra!
Hur mycket skadligt få ej de små öronen höra under sådana besök, då ofta hela stadens » on dit » af handlas och barnen med intresse följa med sam- talet och själeva gifva sin mening tillkän- na på ett högljudt sätt.
När vi voro barn, inskärptes hos oss gång på gång, att barn skola tiga, när stora tala, men nu tycks förhållandet vara omvändt; barnen skola tala och de stora vara tysta eller åtminstone alltid vara färdiga att besvara alla småherr- skapets frågor, med det samma de fram- ställas, om vi också därför nödgas afbryta ett ifrigt samtal med andra.
Och äro vi dristiga nog att ej genast bry oss om barnets frågor, har den lilla herrn eller damen i kolt tusen sätt att påminna oss om vår skyldighet och börjar då vanligen med milda lampor genom att gång på gång upprepa sin fråga eller på nytt begära af godsakerna på bordet förmatt sedan, o m det ej hjälper, på kraftigare vis ge sitt misshag tillkänna.
Och när den lilla spar- kande och stampande skrikhalsen slutligen af mamma blifvit mildt upplyft och lugnad, sitter modern med bekymrad uppsyn och klagar öfver, att lillen är så klen och nervös att man får vara ytterst försiktig med ho- nom.
När jag växte upp, hörde man ofta talas om » stygga barn » och ansågs nog själf ibland för ett sådant.
Men har du märkt att detta är en alldeles öfvervunnen ståndpunkt hos vår öfverciviliserade tids småttingar.
De äro nu istället nervösa; men det märkvärdiga är att nervosititen bra ofta yttrar sig på samma sätt som » stygg- heten » förr, fastän den nu anses som en sjukdom, som skall botas med järn och fisklefverolja, då däremot i min ungdom sådan slags sjukdom bäst häfdes af en i tid väl applicerad risbastu, en metod som i vår upplysta tid anses allt för barbarisk, men som oftast visade sig både verksammare och billigare än alla doktorers stärkande mix- turer, hvarmed nu de smås moral skall för- bättras och deras magar försämras.
Men det är ej blott under förmiddagsvisi- terna barnen tillåtas vara inne, utan när föräldrarne gifva middag eller supé, anser?
IDUN 172 1S97 barnet det höra till sina åligganden att göra Prästen talar om eld och tungor, les honneurs för gästerna, och husets 8 eller ropar med kraftiga herdalungor 10-åriga dotter sitter m e d en världsdams jubel ut öfver stor församling, vana och koketterar för herrarne och låter lyssnande ungmö och lomhörd gamling.
sig af d e m beundras, medan lille bror till fönster det yttersta försöker att visa sina sällskaps- Solen in genom höga talanger för tanterna, m e n därvid ofta har målar å vaggen flammande mönster, svårt att undertrycka en gäspning, som präste ?i lyfter sin siarhand kunde skvallra o m, att han vid denna tid mot den himmelska eldens land.
brukar ligga väl instoppad i sin säng sedan ett par timmar tillbaka.
När sedan mam- skockar ma vid en hastig blick på klockan finner Klockan ringer och folket att den närmar sig 10, sändas småbarnen hem sig sakta i fromma flockar, till sängs, men de äldre barnen, som äro skogc7i doftar och äng står fager närmare » tonåren », få fortfarande vara uppe, i den skimrande pingstedager.
och så kan flickan kväll efter kväll få gå Folket glades åt Herrans hvila, till hvila flere timmar senare än hon borde — smila, och detta just under den tidsperiod då hon gubbar nicka och gummor mest behöfver stärkas och föra ett förstån- digt lefnadssätt, och skolgossen, som blott får några timmars sömn, kommer trött och håglös till skolan, ofta med bristfälligt in- lärda läxor.
Och b vad blir väl det slutliga resultatet af en sådan uppfostran?
Svaret ligger nära till hands, t y just så danas ner- vösa män och kvinnor, af dessa barn som redan i sina tidigaste år blifvit jäktade och öfveransträngda, beröfvade sin erforderliga hvila för kropp och själ.
— Mycket skulle återstå att säga, men för att ej taga tidningens spalter för mycket i anspråk måste j a g nu sluta, fast ämnet ej på långt när är uttömdt.
Jag har t. ex. e j alls vidrört den viktiga faktor, som heter öfveransträngning i skolorna och s o m nog i sin mån bidrager till barnens nervositet.
Men det har ej heller legat inom ramen för denna lilla uppsats att omtala dem alla, ej heller har j a g tyckt mig böra gifva några råd, hur skadan skall afhjälpas.
Meningen har blott varit att påpeka några af miss- förhållandena, hvar och en m å sedan så godt han förmår söka af hjälpa d e m.
Och det finnes helt visst många sätt att råda bot på det onda, vikten ligger blott därpå att vi låta de små så länge som möjligt förblifva barn, sådana som Paulus beskrif- ver dem i de ord, j a g användt som motto, barn, hvilka tala som barn, haf va sinne som barn och hafva barnsliga tankar.
Barnavän.
* Pingst.
• " ^mplarne ™ @ blomma i gröna under soliga luften dallrar stilla vatten Tupparne folket pingstedagar; kring skog och ängar, och gala ' örtesängar.
i soligt tar på sina vajidrar hagar i dalen väder, helgdagskläder, och kör med häst hän till kyrka och Kyrkan så hvit och ligger i den skimrande klockan långt Orgeln ringer öfver tonar folket gamla vänder solkiga fager pingstcdager, bland tornets ängar under hvalfvct sockenpräst.
och och sången med ljusa vid tårars bjälkar blomsterstjälkar.
vankar tankar, bad psalmboksblad.
gossar och flickor på hälsa, följas Hemma aplar Långsamt blomma själar fromma.
vrider sig och tungor från minnas dalar alla, när ljufligt daggen å kvilar pingstesolen.
predikstolen sommarnatten kring och i dunklet åt.
i hagen mot de väntade Eld helgdagsstråt och skiljas äng och vatten katafalk i blommans kalk.
Fredrik Nycander.
I Små Stockholm.
utställningsfunderingar och litet annat smått och godt.
F ö r I d u n af Lovisa Petterkvist.
Bref II.
En sådan obegriplig tur!
Vi får vara m e d o m invigningen!
H v e m kunde tro det!
Ut- ställningar, som aldrig brukar vara färdiga när de ska, men v i är i gamla Sverige nu, Gud ske lof, och där är man visst alltid färdig när man ska — åtminstone när det gäller festligheter!
På kvällen bad j a g en liten riktigt vacker b ö n till Vår Herre, att Han skulle vara så innerligt nådig och låta solen skina öfver oss, öfver vår älskade Kung, som skulle inviga, o c h öfver » vår arbets- ädla idrottstäflan ».
Hvad j a g tycker det uttrycket låter vackert!
Klockan 7 hade j a g redan väckt Ruffen 5 gånger, så vi inte skulle komma i v ä g för sent, o c h var själf färdig i full utställ- ningsstass.
N y svart klädning, snäf som en strut, gul krage, som hvirflar o m öronen på mig det minsta det drar, skor från Palms och en hatt!
Ja, Gud bevare småstadsbor, som ska köpa hattar i Stockholm, det säger jag.
Jag ville ha en spetshatt m e d violer uti och k o m i stället hem m e d ett mörk- grönt odjur, som ranglar på hufvudet på mig som o m det druckit sig pirum och som till p å köpet är klädt m e d en svajande eldröd vallmobukett m e d tre rosetter på stjälken.
» Säg inte ett ord gubben, inte ett ord, » sa j a g, när Ruffen t o g emot både mig och hatten m e d en hel » hm » - skur.
» Hade du varit i den boden, så hade du kommit hem med två vallmoruskor i peruken, det svär jag på. » Vi ska naturligtvis ha John m e d oss.
(Ingenting tycks kunna afskräcka den, inte ens 10 kronors angtré.)
Emellertid såg han ovanligt hygglig ut i sin helblå cheviots- kostym, o c h hvad Ruffen angår, var han fullkomligt söt i sin n y a svarta bonjour, fina hvita halsduk och sprättiga blankläders- stöflar.
» O m det blir mycket folk, Ruffen lilla, » sa j a g, när vi tågade af, » så håll dig bara tätt intill min tribun. » Det var med känslor j a g sade orden » min tribun », ska j a g säga!
Jag har nämligen haft den stora, ofantliga äran att få emot- taga ett presskort!
Jag är inte längre bara Lovisa Petterkvist; j a g är en pressens re- presentant, som inte behöfver betala ett öre, som blir bjuden på alla festligheter som finns, som — —.
Med ett ord, j a g är hvarken en turk eller grek, utan en stor- makt!
A c k!
!
!
Visserligen hade j a g varit bra glad, o m min biljett gällt för två, ty man v e t hur herrar är, när det gäller ge ut pangar för någon ann ' själsodling än punsch!
— och det hade den gärna kunnat göra, efter som j a g utan Ruffen verkligen bara är en » half » person, m e n det kan nu inte hjälpas — j a g är grufiigt stolt och tacksam ändå — / / Bara vi stack näsan utom dörren, luktade det fest.
Från slottet gick två led himmels- blå flaggstänger öfver Norrbro.
D e m såg vi inte, men vi kände dem i luften.
Flagg- alléen öfver Arsenalsgatan, som sedan ledde ända fram till den lockande, i ljuset häg- rande utställningsvärlden, såg vi däremot naturligtvis.
» O, Ruffen, » sa j a g och tryckte hans arm intill min.
» Se på flaggorna, har du någonsin sett d e m fladdra så blå, så glada, så ljusa förut? » » Det är vår egen enskilda flagg det här, » sa Ruffen, » som vi bara hissar här hemma. » » Inte under den ser så glad ut då, » sa jag.
Vi skulle naturligtvis åka.
» Hvad fruntimmer, » sa Ruffen och tittade motvilligt på kön kring spårvagnarna.
(Han afskyr folkträngsel!)
» O m du sa ' blomsterrabatter ändå, » sa jag.
Paff!
fick j a g m i g en knuff.
Paff!
fick j a g mig en knuff till.
» N e j, v e t ni hvad, » sa j a g, » v i är inte nog stockholmska i armbågarna ä n n u: vi går! » Och det gjorde v i.
Jag hade m e d flit afhållit m i g från att promenera åt det här hållet förut: också blef storstadsintrycket öfverväldigande.
I de nyss utspruckna alléerna galopperade ryttare m e d krökta halsar, slående upp m e d benen, som bara äkta fullblod kan göra; i den majestätiska palatsavenyns skimrande fönster hängde flaggor o c h satt festklädda damer, medan nedanför en dubbel haj af människor bildade sig, genom hvilken deras majestäter skulle — — — » F y tusan hvad här luktar! » sa Ruffen.
» Bara sill, » sa j a g hastigt.
» Nej hökare, » sa Johan.
» Skämd bökare, » sa Ruffen.
Nu frågar j a g, är det lätt behålla någon högre poetisk stämning i sådant sällskap.
Om nu Stockholm, som prof p å landets hufvudnäring, vill lägga u p p ett sillförlag just i stråkvägen, just för att tilldraga sig främlingarnas uppmärksamhet — är det nå- gonting att rynka på näsan åt, i synnerhet när det, upplaget, är doldt af ett det mest
IDUN 1897 173 kapten surrade: » I —; ge- biljett bara kostat o!
Ja då hade vi natur- upp sig — ligtvis inte sluppit in alls! » väääärrrrr! » som om han haft en bikupa i Allt var emellertid glömdt, när vi väl halsen, och så kom fyra lakejer till häst, i Nu kom en grupp de ståtligaste preus- kommit in.
Men beskrifva hvad jag såg, korta blå rockar och gula läderbälten, och siska officerare ridande med solen i pickel- hufvorna och uniformen stram.
» Ser du, kan jag inte, bara att det var någonting efter dem det skönaste ljusbruna fyrspann, Ruffen, » sa jag förtjust.
» Främlingarna har mycket stort, ljust, vidt, med ljusa hus här kördt af en blå-hvit kusk, sittande på en Iniuti vagnen hälsade och där, folk, blommor, hela moln af flaggor, helhvit kuskbock.
redan kommit. » vimplar och fanor och så ett dubbelt led så innerligt nådigt vår egen älskade Konung » Det är j u polisen, vet jag. » soldater med hvita hjälmbuskar som räckte i gul fjäderbuske och militär-kappa, under- » Vår polis, vår svenska polis! » sa jag.
ända från ingången och till fonden, där stödd af vår egen älskade Drottning, som i Vi var nu framme vid nya bron, som någonting högt,byzantinskt-mohriskt-spanskt grön, guldbroderad sammetsklädning såg så jag inte hann se på en smul.
glänste, som jag sedan fick höra var vår god och mild ut, att mitt hjärta alldeles » Har ni biljetterna? » afbröt jag hastigt.
egen älskade nordiska Industrihall!
smälte sönder.
» Knäfveln så dyrt, » sa Ruffen och tog Kronprinsen tog emot sin pappa och mam- » Sitter hatten rätt, Ruffen lilla? » hvi- fram sin biljett, » 10 kronor! » ma på trappan, barhufvad!
skade jag.
» Ja, nog hade 5 kronor » sa Johan » Tänk, Ruffen, » sa jag och torkade mig » Kör ner den litet. » och tog fram sin.
t » Köra ner ett stop, » sa jag.
» Sitterden i ögonen, » att inte kunna mer än niga! » » Bäsch, » sa j a g; » ni kan väl inte begära, bara rätt så. » Nu kom ett fyrspann till, och inuti det att de ska servera biljetter i half portion er I detsamma ropade en ståtlig kapten: satt en den ståtligaste dam och en uniform heller! » » I gev-ä-ä-ärrr! » så tungan surrade; så som — Det var mitt sista ord på den här sidan slog soldaterna på bössorna så de sa » klirr », Så slöt folkmassan ihop sig framför mig Rubikon.
(Det finns visst en å, som heter och så dansade ett det näpnaste låga eki- som en mur.
Rubikon, och som har den egenskapen, att page in mellan soldaterna, förspändt m e d » Ursäkta », sa jagfryntligt, men jag är när man gått öfver den, blir man alldeles ett fyrspann smäckra araber, körda af fyra här för att se, j a g!
» omvänd mot hvad man varit förut?)
randiga jokejer, som satt på ryggarna med De andra var tydligen där i samma än- På andra sidan — framför en hvitglän- betslet i hand och körde utan att någon damål, fast i mycket högre grad.
sande port, som såg ut att vara af dragant, kuskbock behöfdes alls.
Nu kändes det inte längre s o m om jag stod en hel här » Preussare », utbredd » i » Gud, Ruffen, » sa jag, » tror du det var by tit om fot, utan som om jag by tit om kedja ».
glödheta stryklon i kängerna.
Kronprinsen? » » H v a d ficktjufvar de måtte vänta, » sa » Ruffen », sa jag matt, » ser du småprinses- » Det var det nog, och prins Eugen med. » j a g!
» Knäpp ihop rocken, Ruffen — — » Det tror jag inte, » sa j a g; » han såg sorna?
» var inte rädd Johan — —; håll bara ihop inte ut som nå ' n prins på ryggen.
Men » Jaha, och prins Carl med. » med — — » kan du se hvar pressen sitter? » » Hur ser de u t?
» » Jag ska nog se efter kusin Gustaf, jag, » » Nej, men hvar vi sitter.
Det är här » Röda och hvita randiga ».
sa Johan.
det!
Sitt du, Johan, och du med, gumsan. » » Hur är de klädda? » » Tack » — sa jag snäft, » men tappar han » Det skulle j a g!
» sa jag föraktligt.
» Sitta » Som törnrosknoppar ».
bort sig, får han nog ligga där som schalen, på en usel tiokrona den stoltaste dagen i Jag tänkte säga Ruffen, att han var som och — » mitt lif!
N e j, får jag inte sitta dit jag hör, han var, men jag hade inte tid.
» Biljetten. » så sitter jag inte alls! » » Ruffen, » sa jag doft, » numåste jag sätta Det var en af preussarna, som talade.
Vagn efter vagn » lämnade sin last », som mig. » » Jag är Lovisa Petterkvist, » sa jag förnämt.
det heter, af blomsterrabatter, gamla och » Jag kan ju stå i stället, jag, » sa Johan.
Karlen såg så dum ut, att pickelhufvan imga, och af herrar, så ordensprydda och » Tack, » sa jag och sjönk ned som en riktigt tycktes klä honom.
guldsmidda, att man inte ens såg hvad klump.
» V i d pressen, » tillade jag än förnämare.
de var af.
» H y s c h!
» fräste en herre.
Så trädde en smärt, uniformsklädd gestalt » Ä h, hör på g u m m a n!
» skrek en pojkröst.
Nu trängde en hofman med en meters- fram på en blå sammetsläktare och hälsade hög tagelplym sig igenom folkmassan, bä- » H o n ligger i pressen! » så innerligt vackert åt alla håll och kanter.
rande en guldfodrad kappa på armen åt » Syns inte på ' ua! » skrek en ann.
» O, Ruffen, » sa jag och neg om och drottningen!
Så mycket hann jag se.
Nog tycker jag, att Kungl.
Majestät borde hålla sina pojkar instängda de dagar det om igen: » det var Kronprinsen! » » Hvad gör de n u?
» frågade jag om en är fråga om ang-tu-si-asmen och fosterländ- » Sitt, Lovisa! » ur min ryggarrest.
ska känslor!
!
!
» Förr dör jag, » sa jag och böt om fot.
» En gammal herre håller tal som inte hörs, » » Du borde ha tagit Lycko med dig. » Nu var vi emellertid inom poliskedjan.
sa Ruffen.
» Det borde jag, eller åtminstone borde jag » Kom, » hviskade jag ifrigt, » sår gå vi » Då kan han låta bli ta upp tiden med, » ha satt på mig ett par gamla känger!
Hålla sa jag.
genast in! » Nu gick vi till en ingång, vaktad af en — hålla! » Jag till att vinka med parasol- » Hvad gör de nu? » ljusblå vaktare i uniform; jag naturligtvis len det mesta jag orkade.
» Nu sjunger de kantaten. » m e d min storhets insegel, min älskade press- » Ä r du tokig, Lovisa, vinkar du åt Kron- » H v e m har skrifvit d e n?
Är det » bok i handen.
prinsen? » » Hysch, hysch, hysch! » lät det r u n d t o m - » Nej då — men åt Lycko — Ser du inte kring mig som i ett ormbo.
» Den där gäller inte, » sa vaktaren barskt.
» Förlåt, » sa jag mildt, » men kan herr- » Gäller den inte? » sa jag.
» Hvad gäller honom där borta — Ly-y-cko! » Jag hann inte ropa mer, så nedhyssjad blef jag.
skapet upplysa mig om, hur jag ska få veta då, o m jag får fråga? » » Det vet jag inte: men den där gäller » Hva falls &gt;:, sa jag, » får jag inte ropa åt något, om jag hvarken får se, höra eller — Nej — han ser mig fråga? » min egen press?
inte! » andra sidan.
Nog är inte — han går på » Inte när folk sjunger! » » Ja, då försöker vi väl vid en ann port, det rysligt, Ruffen, pressen och jag sitter » Å h, » sa jag lika mildt, » det betyder in- då, » sa jag.
» K o m Ruffen! » på galen sida om hvarandra — —!
Och genting för mig. » Så gick vi till en ann port.
Kantaten var obegripligt vacker: klar och » Ursäkta, » sa jag, &gt;men gäller pressen det kommer vi nog att göra — jämt — ef- ter — detta — — — det » Tårarna ljus som en midsommarnatt.
Naturligtvis något här! » följde jag med texten halfhögt, och så hyss- Vaktaren, också ljusblå, såg på mig länge.
tog resten.
» Ly-y-cko, ohoj! » lät det bredvid mig som jade de igen!
» Nä-ä, » sa han till sist.
» Och detta skall vara en invigning, Ruf- » Tackar, » sa jag, ty på någon sida tyckte ur en mist-lur!
Det var Johan, som med handen för fen, » sa j a g!
jag höfligheten skulle vara.
Så gick vi till en » Ursäkta, » sa jag litet senare till ett par tredje port, men där gällde inte pressen en munnen vrålade, så han blef blå, för att smul: det var uppvaktningens port.
• » hjälpa » mig.
Människorna gapade och ryggar framför mig, » men skulle inte her- » Längst bort till vänster, hos tiokronorna, hyssjade, kaptenen gaf oss en ursinnig blick rarna kunna öppna den allra minsta lilla tror jag, » sa till sist en herre, som också — — — Ja, Gud vet, hur det hade gått springa mellan sig! » Ne-ej det kunde de inte.
Om jag setat i såg litet halfofficiel ut, fast han var höflig.
för oss, om inte klockan varit så innerligt » Tänk nu, Gustaf, » sa jag och torkade nådig att slå 12 i detsamma och folket fångcell hade jag inte kunnat haft det svar- svetten ur pannan, » om din och Johans utanför hurrat bort oss.
Soldaterna stramade tare.
konstnärliga plank.
N e j, tvärtom: en tanke att hedra!
G EORG LEVY ' 5 det är Största urval af Linne-bosättningsartiklar samt Gardiner.
LINNEjVIAGÅJIN.
Drottninggatan 53, Stockholm, Utstyrslar förfärdigas på beställning å egen atelier efter nyaste modeller.
Order å minst 35 kronor levereras frakt / ritt närmaste järnvägs- eller ängbåtsstation.-
IDUN 174 Men när vår egen älskade Kung steg upp för att hålla tal, kunde ingenting återhålla mig!
Jag steg upp på bänken.
I detsamma bröt solen fram och kom de gula fjädrarna i Hans Majestäts skimrande hjälm att lysa som eldstungor mot den djup-, blå sammeten — rösten, den mäktiga, trängde genom vinden och gick rakt in i hjärtrötterna.
— O!
De fick gärna ropa både: ned, ned!
hysch, hysch!
bäst de ville.
Jag hade ändå sett en syn, som jag aldrig kommer att glömma, en syn, som sa mig och många, att om det så blir en utställning af käjsare, så kommer vår Kung att ta priset ändå!
!
Hur jag kom ned från bänken, vet jag inte riktigt; jag tror det var ined hjälp!
Om utställningen ska jag skrifva nästa gång.
Jag är fasligt trött, och fötterna brän- ner ännu som stryklon!
icke tala om hemmen, ute i lifvet myllrar af kvinnliga arbetare?
Men bredvid denna hedervärda kvinnliga flit finnes mycken kvinnlig lättja, och det var den jag karrike- rade, icke af illvilja eller okynne, utan rätt och slätt af önskan att » väcka ».
Till karri- kering höra med nödvändighet öfverdrifter; de användas för att bjärtare framhålla de oegentligheter, man vill till lifs, och ha därigenom sitt berättigande.
Fattar man dem, som Ellen Bergström i föreliggande fråga tyckes hafva gjort, alldeles efter bok- stafven, förlora de helt naturligt sin rätta karaktär och verka som orimligheter.
Min artikel var icke uttrycket för något kvinnohat, utan endast afsedd att vara en » väckare » för dem, som kunde behöfva en sådan.
Jag ville påpeka hvarje kvinnas skyldighet att göra gagn i lifvet, det må vara i eller utom hemmet, genom att ar- beta eller hjälpa nödställda likar, och där- jämte ville jag framhålla nödvändigheten —: — * af att hon i tid rustar sig för ett li f i arbe- te, på det hon, om och när den stunden kommer, då hon själf måste förtjäna sitt inbjudas vördsamt till ett besök i uppehälle, må kunna, välja en god syssel- — belägen i Nordiska museets byggnad sättning och icke vara tvungen att taga till å utställningsplatsen — där hviloplatser och hvad arbete som helst.
Inge.
toalettrum gratis stå till våra ärade gästers förfogande.
Alla utställningsbesökande damer » Iduns sa- long » Red.
af Idun.
Kvinnorna S o m margens blomster ... Ett svar.
•J-rll aktning för Ellen Bergströms artikel r * • under ofvanstående rubrik i Iduns nummer 20, men något genmäle är den icke, ty den bemöter icke hvad förut i ämnet anförts, utan ger sig in på ett alldeles nytt område.
I den ursprungliga » Som markens blomster » talade jag icke om hela kvinno- könet, utan endast om en enda del däraf, Ellen Bergström åter för fram kvinnorna i flock och följe och söker genom sina af varm sympati besjälade ord för oss framkalla bilden af alla de förträffliga, dugande kvin- nor vi personligen känna, hört talas eller läst om, på det att de genom sin mängd och det angenäma intryck, de göra på oss, må helt undanskymma mina temligen obe- hagliga lata kvinnor och gifva dem prägel af att vara blott och bart hopkonstruerade varelser utan motsvarighet i verkligheten.
Ett sådant tillvägagångssätt kan knappast anses riktigt.
Kvinnokönet är icke en odel- bar, alltigenom likartad storhet, som alltid måste tagas i sin helhet, utan en skiftande uppdelbar mångfald.
Det finns präktiga kvinnor, men det finns också de, som icke äro det.
Någon nödvändighet att slå ihop dem till ell finns icke, utan är man i sin falla rätt att skilja dem helt åt, att tala om hvart slag alldeles för sig själft och oberoende af det andra.
Man bör därför också kunna taga de lata kvinnorna i upp- tuktelse, utan att behöfva — för att und- gå misstankar att skära hela könet öfver en kam — vid hvarje utfall göra sin vörd- nadsfnlla komplimang för deras arbetsam- mare medsystrar.
Om min artikel varit riktad mot hela kvinnokönet, skulle den icke blott varit orätt- vis, utan äfven absurd, så att den icke be- höft bemötas med en enda af de hundra- tals rader, Ellen Bergström kostat på sitt » genmäle ».
Hvem skulle våga eller vilja påstå, att kvinnorna äro lata, då det, för att på utställningen.
VIII.
I Nordiska museet.
I Jet är helt naturligt och dessutom i en- J^f lighet med den plan vi förut medde- lat Iduns läsarinnor att vi börja vår rond här, i Nordiska museet, där ju det hufvud- sakligaste och viktigaste af kvinnovärl- dens bidrag till utställningen är hopadt och hvilket sannerligen är så storartadt, att vi endast beklaga det tidningens utrymme ne- kar oss att i detalj beskrifva flertalet af de utställda föremålen.
Vi träda således upp för de breda trap- porna från terrassen, in genom den monu- mentalt sirade hufvudingången, upp den sista trappan och stå så i museets vidsträckta sal med dess höga hvalf och, åt norra sidan, sköna doriska pelarrader.
Den väldiga salen är föröfrigt afdelad i rum med skärmar ' i tre rader.
Till höger från uppgången hafva vi Stock- holms stads och läns husslöjdsutställning samt alla de öfriga svenska länens hushållnings- sällskaps utställningar, vackert ordnade hvar för sig.
Stockholms stad och län ha natur- ligtvis tagit » brorslotten » för sig, .i det de tillförsäkrat sig ett utrymme af tre stora rum på hvardera sidan samt dessutom hela gaf vel väggen.
Men vi vilja börja vår promenad från in- gången på högra sidan.
Vi hafva då först Malmöhus läns utställning, hvilken bjuder på en mångfald saker, mycket anmärkningsvär- da och förfärdigade med stor konstskicklig- het.
Naturligtvis äro här de gamla välkända skånska allmogeväfnaderna öfvervägande.
Hvad jag alldeles särskildt ber att få fästa uppmärksamhet vid är de utmärkt vackra spetsar, hvilka hopsamlats på landsbygden af grefvinnan Ehrensvärd och fru Dickson.
Äfven förtjänar här ett praktfullt draperi i grönt och gult de besökande damernas uppmärksamhet såsom prof på en högt upp- drifven väfnadskonst.
Vi vandra vidare och komma då till det 1897 fagra Vermlands utställning, där vi bland mycket annat skulle vilja framhålla en magnifik soffa och bord i skulpteradt trä i barockstil.
Dalarnas utställning kan visser- ligen förefalla e n.
smula brokig och skrikan- de, men den ger en god bild af folklynnet.
De naivt snidade leksakerna i trä förtjäna i all sin enkelhet ett beaktande.
(Forts.) @ $ För det b / ödande Grekland!
Fortsatt redovisning ".
Till r e d a k t i o n e n a f Idun: Transport från n:r 21 Kr.
1,072.71 Okänd, Bettna » 5. — Änkan Ulrika Pettersson, Borresta &amp; Skepptuna i 4.50 Från lärarinnor i Norrköping genom Jänny Olsson; i 12.25 Insamling i Pajala gen.
E. Montell » 19.25.
Hanna P., Björkvik &gt; 1.50 F. K., Tidaholm » 2.50 Några Wansöbor, Strengnäs &gt; 16.50 S7ä Kr.
1 / F34.21 Till k v i n n o f ö r b u n d e t s kassaförvaltare: Transport från n:r 21 Kr.
1,067.53 Genom lärarinnan M. Olsson, insam- ladt af bavnen i Torsåkers och Solberga flickskola 50. -- Genom A. Eliason, Lannavaara » 4. — ' Genom » Neta », insamladt i Åsen ... 20. — Genom » Akillevs- insamladt i skolan » 6.07 _S:a Kr.
1,147.60 S:a s:arum Kr.
2,281.81.
Nationalförbundet har haft glädjen att kunna tillställa drottningen af Grekland ytterligare ett belopp af 1,580 francs.
För den första sändningen ingick den 31 maj följande tacksägelse:.
Till ordföranden i-Svenska Kvinnornas .Natio- nalförbund: Min f m!
.., På uppdrag af H.
M.
Drottningen får jag till Eder, min fru, och till alla damerna i Eder sty- relse framföra " hennes djupt kända tacksamhet för den vackra gåfvan af 1,500 francs som Ni godhetsfullt skickat till förmån för våra lidande samt desslikes för de ambulansartiklar och sjuk- huspersedlar, ' som af Eder öfverlämnats till Sven- ska föreningen Röda Korset att tillställas drott- ningen.
Med utmärkt högaktning D. Messala, Kammarherre hos H.
M.
Drottningen. '
., '.
V ' ' f; t; '.
Från Iduns läsekrets.
I - uppehållsfrågan ».
Ärade herr redaktör!
Att allas vår Idun är ett ypperligt blad, äro vi ju alla ense om, och.att många såväl i poesi som prosa beprisat densamma, är ej heller obekant.
Därför kan det kanske af mången anses onödigt (och jag inser det fullkomligt själf), att jag med min olärda tunga söker » draga ett strå till stac- ken ».
Men hvar.
fågel sjunger efter sitt näbb; att därför intet klingande ordsvall eller några lärda uttryck kunna flyta ur min penna, är ju ej mitt fel.
Först vill jag då säga mitt hjärtliga tack till Iduns redaktör pen till alla dem, som med sina bidrag göra Idun så intressant.
Till min lilla vrå vid berget är alltid Idun en kärkom- men gäst.
Men i ett af Iduns senare nummer förekom en artikel om » upphållsväder », hvarom det kanske kunde tillåtas mig att säga några ord. ' .Kära.
Eyre, vill ni ej säga mig, huru jag bör förhålla mig med min kjol i » upphållsväder »?
Då jag springer omkring bland II — rgs skogar och dalar, behöfver jag ingen lärdom häruti, ty då skörtar jag helt enkelt upp min kjol.
Där behöfver jag ej vara utsatt för några mönstrande blickar, såvida ej någon lunkande elg eller skuttande hare skulle taga sig för att kritisera (och hvem vet hvad som kan hända i vårt upplysta tide-
DUN 1 * 17 hvarf).
Men det allra värsta är, att jag nästan hvarje dag måste promenera på mera allmänna vägar, där jag kan riskera att möta, om ej Eyre, så någon med Eyre likasinnad Adams son eller dotter.
När det är.
så ruskigt väder, som det nu har varit en längre tid, så är jag i en mycket kritisk belägenhet.
Håller jag upp kjolen till höger, så släpar den ju till vänster; fattar jag i den i båda sidor, så ter det sig någorlunda i face, men bedröfiigt, sedt i profil.
Jag kunde ju följa Eyres råd, att fästa upp kjolen med säkerhetsnålar o. d., men då riskerar jag ju ändå att visa mina fötter; och som dessa ej hör till de allra nättaste i sitt slag samt på grund af hälsoskäl eller ekonomiska omständigheter ofta äro beklädda med grofva snörkängor, så bli rdet i alla fall icke vackert.
Jag har då intet annat råd än att låta kjolen släpa, men som jag ej har någon Hilda eller Emma, som vid min hem- komst mottager mig med borste (eller sura miner), utan måste verkställa detta föga trefliga arbete själf, så kan jag ej utan obehagliga känslor be- trakta hvarje smutsfläck på mina kläder.
Eyre påstår äfven, att damerna i allmänhet ha en ful gång.
Detta är ett faktum, som jag långt ifrån vill bestrida, men jag har äfven sett herrar, som ha gått illa, och hvad i all världen kan orsaken vara därtill?
Af uppriktigaste hjärta vill jag tacka Eyre för artikeln, ty af den fick jag lära hvad jag icke bör göra i » upphållsväder ».
Men om Eyre äfven vill säga, hvad man bör göra för att skydda sig för gatsmuts under regn- dagar, vore ingen tacksammare än Hunnébergsflickan.
Ui * n o t i s b o k e n.
' Hing och hatt », sin i.ya värdighets insig- nier, mottog vårt lands första kvinnliga juris doktor fröken Elsa Eschelsson i måndags middag i Upsala efter högtidlig promotion.
Före promotionen försvarade fröken Eschelsson sin doktorsafhandling » Om begreppet gåfva en ligt svensk rätt ».
Disputationen började redan kl. 8 f. m. inför ett synnerligt talrikt auditorium.
Också var det ju här första gången man i kate- dern fick se en kvinna, som aspirerade på juris doktorshatten.
Disputationer.
inleddes af professor Nordling, juridiska fakultetens opponent.
Respondenten, som i början föreföll helt obetydligt nervös, åter- vann snart !sitt lugn och bemötte alla de fram- ställda anmärkningarna med öfvertygandeklarhet och tankeskärpa, hvarför hon äfven vid opposi- tionens slut erhöll ett ampelt erkännande.
Som andre opponent uppträdde professor Tryg- ger, som på ett delvis humoristiskt sätt fram- ställde en del smärre anmärkningar, hvilka samt- liga af licentiat Eschelsson lyckligt bemöttes.
Tredje opponent har som bekant det tacksam- ma värfvet att på ett mera eller mindre älsk- värdt sätt » drifva » med den framställda afhand- lingen.
Denna uppgift löstes af notarien N.
Lind- hult på ett sätt, som försatte auditoriet i hejdlös munterhet.
Efter åtskilliga anspelningar på stu- dentlifvets mera skämtsamma sidor lät opponen- ten munterheten kulminera, då han citerade åt- skilliga yttranden, dem han påstod skulle bevisa en betänkligt frisinnad och emanciperad upp- fattning af frieriet, t. ex. följande: » Ja-ordet, åt- följdt af en förklaring », hvilket ju vore en ord- ning motsatt den vanliga — om fallet låge inom respondentens erfarenhet, vore ju därom intet att säga, endast ' att man kunde önskat en närmare precisering.
Disputationen var slut vid half 12-tiden.
; Sveriges andra kvinnliga farmaceut, fröken Tyra, Hildegard ' Andréen, hvilken nyligen vid farmaceutiska institutet aflagt farmacie-studi- osieexamen, legitimerade sig i förra veckan inför medicinalstyrelsen såsom sådan.
Fröken Andréen är född i Borås den 5 mars 1875 samt dotter till regementsläkaren v ' d Vestgöta regemente d; r Carl Andréen, tillika stadsläkare i Borås.
Kvinna såsom teckningslärare.
K. m:t har medgifvit, att Hedvig Salenhis, som genom- gått den högre konstindustriela afdelningen vid tekniska skolan i Stockholm och sedan under åtskilliga terminer uppehållit teckningslärarebe- fattningar vid allmänna läroverk, må anses be- hörig att söka teckningsläraretjänst vid allmänna läroverket i Strengnäs.
Sveriges sjätte kvinnliga läkare.
Med.
licentiatexamen har nu ytterligare vid Karolin- ska institutet aflagts af med.
kand. Thora Gran- ström, göteb.
Teater och musik.
Andra nordiska musikfesten.
Redan på torsdagen i denna vecka anlände festkörens främ- mande medlemmar lill Stockholm.
Kören blir nu definitivt (555 röster stark.
Däraf äro 187 sopra- ner, 155 altar, 140 tenorer och 173 basar.
Da- merna äro, som man finner, i någon majoritet.
Detta beror väsentligen på den kvinnliga öfver- vikten i de svenska musiksällskapens representa- tion.
Under hela fredagen samt lördagens förmiddag repeteras.
På lördagens middag kl. är ge neralrepetition till den första stora konserten.
På aftonen rekreerar man sig med en gemensam utfärd till Saltsjöbaden eller annan lämplig plats i Stockholms omgifningar.
Pingstdagens middag kl. 7 » 2 ges den första stora konserten i hallen vid Fredrikshof.
Den inledes med Normans uvertyr öfver svenska motiv, diri- gerad af Nordqvist, hvarpå framsäges enjirolog.
Programmet, som är indeladt i två, genom en paus skilda afdelningar, upptager därefter: Ole Olsens Asgaardsreien, Wennerbergs Jesu födelse, Griegs Bergliot — med fru Laura Gundersen som deklamatris —, Gades symfoni i G moll, Emil Hartmans Hærmændene, Dentes konsert för violin och orkester och Södermans Messa.
Medlemmar af hofkapellet utgöra kärnan i fest- orkesten, som räknar ej mindre än 24 första violiner och öfriga instrument i proportion.
Då helar, festen med dess tre större och tre mindre konserter äger rum på fem dagar, är de medverkandes tid strängt upptagen.
Tisdagen den 8 juni gifves dock på aftonen fest å Hassel- backen för norrmän och danskar.
Enkla biljetter till hvar och en af festkonser- terna kunna erhållas å byrån i Arffurstens palats.
175 KÅMRATEM m är den b ä s t a g ä l v a till de unga.
Prenumerera på närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
är husmors bästa hjälp reda.
P r e n u m e r e r a å när m a s t e p o s t a n s t a l t.
H e l t år S kr.
' J minnenas tid Utkast af Embalyros.
* \ f u är det riktigt vår. » Det var hvad Anna J \ Kruse tänkte, när hon på morgonen öpp- nade sitt fönster.
I går ännu hade det va- rit kallt och ruskigt, och regnet hade smattrat på rutorna.
Men i dag!
Solen lyste så där in- tensivt, att man ej kunde förstå, att himlen nå- gonsin varit molnhöljd eller kunde bli det.
Och hvilken doft!
Den kom från björkarnas späda blad, från lönnarnas rika blomklasar, från det daggvåta gräset, från de små violerna på rabba- terna.
Anna klädde sig hastigt och gick ned i matsalen.
Där mottogs hon af några ungdomar, som omringade henne under glada rop.
» Faster Anna, se hvad jag plockat åt dig! » ropade lilla Märta, i det hon räckte henne en stor bukett violer.
» I dag får du lof att följa med oss ut i sko- gen, till Pelarberget, som du lofvat, för nu är det vår, » sade Elo v. s Ja, snälla faster, gör det, så få vi ha dig rik- tigt för oss själfva en stund. » Det var » stora syster », Eva, som nu använde sin övertalnings- förmåga.
» Pappa, säg, ska vi inte visa faster Pelarber- get i dag? » ropade de alla mot den inträdande fadern.
» Jo, gör det i dag!
I morgon får faster lof att vara hemma, ty då kommer det främmande. » » Främmande?
Och det har du inte talat om T e a t e r - och musikutställningen.
Som vi redan för mig. » Det var husets fru som talade.
» Nej, men jag gör det ju nu.
För öfrigt tror nämnt, är det afsikten att i samband med denna » utställning på utställningen » gifva en serie kon- jag det intresserar Anna mer än dig.
Hvad sä- serter och dramatiska föreställningar, omväxlan- ger du? » Han vände sig till systern.
» Ar Erik de matinéer och soiréer.
Den stora hallen invid Gustaf välkommen? » Anna svarade blott med en nick.
teater-, och konstutställningen, där blomsterut- Då man stigit upp från frukostbordet, drogo ställningen hade sin lokal, har för ändamålet blifvit inredd och erbjuder en särdeles angenäm de unga faster ut i trädgården; det var så myc- anblick med sina varma färger och rika dekora- ket de hade att visa där.
Promenaden till Pe- tion af palmer och lagerträd, sitt vackra prosce- larberget kunde ej företagas förrän senare, ty nium och sina öfver 1,000 mycket rymliga sitt- gräset måste först bli torrt.
Husets herre och fru blefvo ensamma.
platser.
» Nå, hvad säger du, Mia?
I morgon ta vi Början gjordes Kristi Himmelfärdsdag med en symfonimatiné af det förstärkta hofkapellet un- ' emot vår beau-frére in spe, och sedan bjuda vi der dess förste ledare hr Nordqvist.
Konungen ihop grannarna till eklateringskalas. » » Jag har förstått det alltsedan Anna kom hit.
öfvervar marinen från början till slut och gick efter sista numret upp på musikestraden för att Om hon ej fattat sitt beslut, hade hon ej kom- mit.
Hon är ej den, som finner nöje i att skänka tacka anföraren.
Fem nummnr kommo till utförande, alla gamla bort en korg. » » Nej, åtminstone ej tre eller fyra åt samma välkända och omtyckta bekanta från symfonikon- serterna med Beethovens A-dur-symfoni, » ryth- person.
Emellertid är jag innerligt glad, både mens apoteos », såsom tyngdpunkt.
De öfriga för egen räkning öfver att få ha Anna här i numren voro mindre omfattande, men äfven de vårt grannskap, och så fröjdar jag mig riktigt å mottogos med vanligt intresse.
Matinén inleddes den hederlige Waldheims vägnar.
Hans trogna med Södermans uvertyr till » Orleanska jungfrun », kärlek förtjänar en belöning.
Och han får en hvarpå hr Lundqvist utförde densammes ballad lycka, större än den, som kommer de flesta män » Tannhäuser » samt hr Ödmann den sammes bal- till del.
Det vore rent af ett missgrepp, en miss- lad » Kung Heimer och Aslög ».
Mellan de båda hushållning af försynen, om en sådan kvinna sångerna utfördes Bachs g-mollfuga i känd or- som Anna skulle förbli ogift. » kestral bearbetning af Albert.
Vidare har aftal träffats med Stockholms för- nämsta sångföreningar om en serie populära kon- Barnen hade fört faster Anna till Pelarberget, serter under utställningen, hvilka skola upptaga men det var ej utan att de kände sig besvikna körernas värdefullaste reportoar och gifvas för på det nöje de väntat sig af den lilla utflykten.
så låg entré som möjligt.
Den första af dessa Fastern var sig ej riktigt lik.
Hon, som eljes konserter gafs af Stockholms allmänna sångföre- var så intresserad af alla deras meddelanden och ning i söndags middag efter ett värdefullt och som med sådan ifver deltog i deras lekar, gick fe, omväxlande program.
nu helt tyst och tankspridd, och när de kommo På måndagen gåfvo artister från Dramatiska fram till målet, hade hon bedt dem gå och plocka teatern matiné, hvarvid uppfördes Kexels klas- hvitsippor åt henne.
Det var tydligt, att hon siska » Kapten Puff eller Storprataren », där som ville vara ensam.
bekant hr Bæckstrom har sin glansroll, och som Anna förstod sig knappast själf.
Det var nå- en modern pendant Benzons » Tillfälligheter » med got för märkvärdigt med den här vårluften och hr Fredriksson i sin brilljanta räsonnörsroll.
De vårstämningen.
Hade hon inte trott sig numera historiska studentföreställningarna, på hvilka så vara en förståndig kvinna, som ej lät sig be- intressanta och af allmänheten med stort bifall härskas af känslor och stämningar, utan i allt mottagna prof visades å k.
Operan den 16 och tog sitt förnuft till råd.
Med sina trettiofyra år 21 sistl. mars och hvilka vi då närmare omnämn- borde hon då verkligen vara förnuftig.
Och hur de, togo äfvenledes sin början i går torsdag i klokt och kallt hade hon inte resonnerat med den med teater- och musikutställningen förbundna sig själf, då hon beslutat sig för att inte mera stora konsertlokalen.
af visa Erik Gustaf Waldheim och hans trogna kärlek.
Horr-visste, att han skulle förnya sitt anbud, då hon nu var på besök hos brodern,
DUN 176 N a Hj PK P: g och hennes svar skulle denna gång bli ja, och därmed tyckte hon sig ha stakat ut sin framtid, kallt och nyktert visserligen, men hon skulle dock ha något att lefva för, och det var livad hon ej haft, sedan modern för ett par år sedan dog.
Som Waldheims maka skulle hon få en plats att fylla.
Visserligen hade hon ingen kär- lek att skänka honom, men hon skulle bli honom en god hustru, och hur mycket skulle hon ej få att styra med som husfru på hans gods?
Men hvarför kunde hon ej tänka så nu?
Hvarför kunde hon ej resonnera så där klokt, som hon gjort så många gånger förut?
Hon kunde ej alls resonnera, hon kunde bara minnas och drömma.
Bilder från gångna tider stego oupphörligt upp för hennes inre syn.
Hon hade ej varit här i sitt barndomshem någon vår sedan flere år tillbaka; det var väl därför minnena kommo med en så öf- verväldigande styrka.
Ty våren — det hade hon redan erfarit — är i den mogna åldern minnenas tid, liksom den i ungdomen är förhoppningarnas.
Det var, som om en hel värld, död för längese- dan, kallats till lif.
Hon såg sig själf som litet barn tillsammans med syskonen.
Hon mindes deras glada, fantasifulla lekar, deras ströftåg om våren, upptäcktsfärder, som de kallade dem, i de kringliggande skogarna och ängarna.
Men äf- ven ungdomstiden väcktes till lif.
Det kom öf- ver henne samma känsla, som hon för en tjugu, femton år tillbaka i tiden så ofta varit intagen af.
Som då greps hon af denna intensiva lifs- lust, af detta trängtande begär efter lycka, efter att lefva, som hon kallat det.
Nog var det egen- domligt, att våren alltid skulle föra med sig dessa på en gång så ljufva och så vemodiga stämningar.
Sedan sin ungdom hade hon dock ej gripits af dem så som just nu.
S •J H © rt- &amp; 0: ™ r s p,.
0 i —, H " P © • 8 1 • irg OB Tydligast bland alla återväckta minnen fram- trädde dock de från den våren, då hon fyllde tjugu år.
Då hon nu såg tillbaka på den bakom henne liggande tiden, föreföll det henne, som om alla de år den innefattade vore grå, belysta af en halfdager, alla utom den där våren, ty öf- ver den föll ett klart, bländande ljus.
Då hade hon lefvat; då hade hon känt glädjen så inten- siv som aldrig annars, och då hade sorgen gri- CD OD I — ' g© CK2 aiaijoranj.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
ST Logogryf.
to HH ' ' » För hvem jag passar jag vill dig säga, Om du mitt hela vill gissa här.
Flvad alla prisa, men icke äga, Hvad ej den ena den andra lär.
För rik och fattig jag passar lika, För hög och låg gör jag likaså; Fast ofta ömkligt jag brukar svika, Just när som bäst jag behöfver rå.
Den långa läxan i lifvets skola Jag kan dig lära som ingen ann ', Om ej i medgång du får dig sola ', Jag dock din börda ju bära kan.
3 SP Om rätt du gissat nu har mitt hela, ?S p, Så kan man ordet ju sönderdela.
o p, Ett djur man sällan till lifvet skonar.
Och hvad den får, som ej sig för- O V) » B » sonar.
CD g " S3 EU.
Hvad ej med ögat man kan uppfatta.
=rS &lt; * a * &gt; Hvad uti striden man bör uppskatta.
o ~i L O Med hvad gick klockan i forna tider?
— ' C * En fisk som hårdt emot döden stri- der.
O « Hvad ofta klämmes, då skon man snör.
Hvad friarn icke rivalen gör.
En konst som alla ej kunna lära.
* Se, Hvad alla måste ibland förtära.
Hvad mången är, men du slipper £ sr 8 vara.
Hvad brukar ofta i luften fara?
b sr &amp; Hur blåser vinden du svårast kän- ner?
Ett träd så sällan som ved man bränner.
s 1897 pit henne som hvarken förr eller senare.
Det var kärleken, som då kastat sitt ljus öfver hen- nes lif.
Visserligen var det väl hvad människor kallade en olycklig kärlek, kanske till och med en obesvarad; men ändå — hon kände det nu — det var hennes bästa minne, hennes skatt, och från den tiden föll ännu ett skimmer af sol, af poesi öfver hennes lif.
Hon hade också aldrig glömt den; men det var så märkvärdigt, i dag tänkte hon ej blott därpå som ofta förr, nej hon kände det alltsammans, det var som om hon lef- vat om det.
Hon såg honom för sig, docenten, hennes brors kamrat och hennes egen lärare, så tydligt som hon aldrig förr lyckats framkalla hans bild i sitt minne.
Hennes öra smektes af klangen af hans röst, hon genombäfvades af samma glädjekänsla, som hon alltid erfarit, då han var i närheten, men hon kände också en gnagande smärta, afskedets bittra sorg.
Hur kom det sig?
Jo, hon förstod det: hela denna omgifning hade framkallat detta minne och dessa känslor.
Hon hade ej varit uppe på Pelarberget sedan den där kvällen för fjorton år sedan, då hon såg honom för sista gången, och det före- föll henne, som om det nu vore alldeles samma kväll.
Naturen är sig evigt lik, blott människors öden och sinnen äro underkastade förändringar.
Den nedgående solens sken föll lika vackert nu som 3å öfver björkarnas ljusgröna kronor, och luften var mättad med denna underbara doft, som kommer från all den spirande växtligheten och som ger en förnimmelse af lifskraft och lif shopp.
Och själf va stämningen var densamma: det var, som om i luften darrade toner, svåra att riktigt fatta och fasthålla, men som fram- kallade aningar om en outsäglig sällhet och en ofattbar skönhet.
&gt;Faster Anna, är det inte vackert i kväll?
Ja, jag menar inte bara vackert, utan jag ville säga mycket, mycket mer, men jag vet inte, hur jag skall uttrycka det.
Våren är så underlig; jag tänker och drömmar då så mycket som annars aldrig faller mig in. » Det var Eva, som öfver- gifvit syskonen och satt sig hos faster.
» Ja, Eva, njut af våren så mycket ' du någon- sin kan, på så sätt samlar du skatter för kom- mande år.
Ty, ser du, när man lämnat ungdo- Hur handsken sitter som väl skall passa.
Hvar, i butiken, man har sin kassa.
Hvad man på skeppet ibland får göra.
Uttryck om tiden man ju får höra.
Hvad tigern icke kan sägas vara.
Med hvad nog mången sig måst för- svara.
Ett mindre ', rofdjur som farligt är.
Och så en sportterm som passar här.
Ty nu på orden det tryter redan.
Jag vill för andra ge plats här nedan.
Moster Lisa.
men, då gäller det att arbeta, att göra sig nyttig i världen.
Men man finner kanske stundom ar- betet tungt, man känner ibland att man behöf- ver litet lycka för egen räkning, någon annan än den, som ens verksamhet kan skänka.
Man längtar efter litet poesi i lifvet, och den få min- nen från barndomen och ungdomen ge. » Först sent på aftonen kommo faster Anna och barnen tillbaka.
Anna gick genast in till bro- dern.
» Jag har bestämt mig för att resa i mor- gon », sade hon.
Och utan att akta på broderns förvånade min och ogillande: » MenAnna », fortsatte hon: » Du vet, att en sjuksköterskeför- ening i Stockholm anmodat mig att upprätta en filial någonstädes i Norrland: jag har beslutat att antaga anbudet och vill genast vidtaga an- ordningar för att resa dit. » » Anna, då öfvergifver du oss ju alldeles. » » Nej, nej, det vill jag visst inte göra; jag skall hvarje år vara ledig en tid, helst på våren, och då kommer jag gifvet hit.
Men du förstår väl, att jag önskar få en verksamhet. » » Tror du inte du kunde få den på närmare håll? » » Jo, men inte en verksamhet, som tillåter mig att bevara allt det, som är mig kärt från gångna tider. » Anna gick, och brodern stod länge försjunken i tankar.
Slutligen utbrast han half högt: » Hvem kan väl bli klok på de kvinnorna?
Alla ha de sina nycker. » * Innehållsförteckning.
D e nyförlofvade.
(Med porlrätt af prinsessan I n g e b o r g o c h p r i n s Carl).
T i l l p r i n s e s s a n I n g e b o r g; p o e m a f Daniel Fallström.
— Det nyförlofvade fursteparet.
(Med en inte- riör af prinsessan Ingeborgs a r b e t s r u m) — Nervositet i b a r n k a m m a r e n; a f Barnavän.
— P i n g s t; d i k t &amp; f Fredrik Nycander.
— I Stockholm; s m å utställningsfunderingar o c h litet a n n a t s m å t t o c h g o d t, f ö r I d u n at Lovisa Petter- kvist.
B r e f II — » S o m m a r k e n s b l o m s t e r.
.
.
»; E t t s v a r a f Inge.
— K v i n n o r n a på utställningen.
VIII.
A f Adolf Hellanaer.
— F ö r det b l ö d a n d e Grekland.
— F r å n Iduns l ä s e k r e t s: » I u p p e h å l l s f r å g a n », a f Hunnebergsflickan.
— Ur n o t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— » I m i n n e n a s t i d.
.
. » U t k a s t a f Embalyros, — Tidsfördrif.
Mosaik.
ggf El &lt;~i l a Omflyttningsgåta.
Siffrorna utbytas mot bokstäfver.
Länge hade hon bott i 1, 9, 3, 6, 7 och var därför en riktig 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.
Hon hette 1, 3, 4, 5, 8, 9, och var 3, 2, 8, som en 7, 1, 6, 3, 9.
Som hon var köpmans dotter hade hon reda på hvad 1, 2, 3, 6 vill säga oc; visste att yrket var förenadt med 3, 6, 7, 8.
Hennes far gjorde affärer i 5, 6, 2, 3, 1 — 8, 9, 1, 3, 6, 5 — 5, 4, 8 samt 7, 1, 6, 8, och man sade att han var 3, 6, 8.
1, 3, 4, 5, 8, 9 hade en 2, 1, 9 som hon kallade 2, 1, 4, 7, samt en 5, 4, 7, 8, 9 hvilken, lyssnade till namnet 6, 5, 4, 7.
De voro just ett egendomligt 1, 9, 3.
När hon en dag varit ute för att köpa en 3, 4, 1, 2 samt 8, 9, 3, 1 till middagen, fann hon vid hem- komsten sin 5, 4, 7, 8, 9 död af en 3, 6, 5, 1, 2 vid ögat.
Hon tog då en 1, 4, 7, 8, 2 och gaf; 9, 1, J2 aga, ty hon förstod tt han var den skyldige.
Lade sedan den omkomne i en 9, 7, 8 och gräfde ner henne i en 1, 2, 3, 8.
Skaffade sig sedan ett 5, 6, 7, 1, 8, 3, som var i lifvet ännu när hennes far flyttade till 7, 8, 2, 3, 9.
Fia.
v Gymnastik- och Velocipedkostymer * Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. 8 a n 1) Spåkvinna.
2) Hvad » ungdomen » säges vara, 3) Socken i mellersta Sverige.
4) Bli gröna om våren.
5) Hvad svenskarne äro.
t ') Herdestam i Amerika.
7) Hvad talen 6 &amp; 8 äro.
8) Del af Afrika.
9) Hyllning.
Begynnelse- och slutbokstäfverna bilda namnen på tvänne svenska städer.
• » Icke Sibyllan *.
Paragram.
Om nedanstående ord förvandlas i likhet med t. ex. dryck-lilja = mat-ros (matros) till ord med när- besläktad eller motsatt betydelse, erhållas 7 nya ord, hvilkas begyn nelsebokstäfver gifva namnet på ett födoämne: 1) tråckla — kängan — läger; 2) kvinna — helt — kärna; 3) vin — tjock — o; 4) lugn — tidig — lukt; 5) tall — nykter- het — oxar; 6) bäcken — ter — hustru — sjö; 7) smek- ning — guld.
Sibylla.
Lösningar.
Charaden.- Likstol.
Lygogryfen: E i k s d a l e r n: rida, sadel, resa, sedlar, adeln, krita, skald, eld k a l, drake, Erik.
Länkgåtan: M a t r o s: mat, tro, ro, ros, Trosa.
Geografiska gåtan: Leksand — Kongelf: Lech, Ebro, Köln, Svendborg, Aude, Neu- chatel, Düsseldorf.
Femkantgåtan; L i m, m o s, sir, rak, k ö l — lök, kar, ris, som, mil.
Prokopen: Lekar, ekar kar.
ar.
Sifferlygogryfcn: Thorshamn: Thor, Kora, Rosa, mast, Trosa, ros, mat, hosta.
Extra beställningar &amp; reparationer.
* Vidstickuiiigni-.
Från fabriken B r y g g a r e g a t a n 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
