# ID: svediakorp-per113
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,967
# sentences: 1,203
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ohse7 * veru annonsen ' o m F ~ d r i k a - B r e - mer-Förbundets Stipendier.
för kviaiga me- dicine studerande å första sidan efter texten.
.
.
.
.. TIDSKRIFT.
.
-.
.
o - ',.
-.
~ &amp; z i - c ' l j u g e r * ~ ö f, Elise Hwasser.
- f. - _..
.
...
.
@.
C.,: Ur de setjaste årens litteratut i k&amp;nbafrågan; I. '
.
.
, - -- .Några blad ur .Ernst Ahlgrens ' lifshistoria .. -,.
r '.
-.
.
&amp; m u lim: ~utson, Krycke-Britta.
orts:) -.
Någrq syenska nutidsrorqaner:.
.
-.
: a) L. N.,, Holgervide af h man da K e r f s t e d t. '
.b) M y.
D., ~romotheus a f Axe l L u.n ' d e g, å r d.: c).
L.
I ?., Camilla af.
R i c h e?
: t v o n ' K o c h:.
.
.
.
.
,, ~ -.
:.
c: - .. -.
d) L,: N., .Lena .af R e n &amp; Meddelanden från: ...
-.
.
'.
.
.
.
.
- - ~ e t f i i o n .angående faltskarers, u t b i ~ d n i n ~.
~ -.
; ..: .c ' a .. ~.
' ...
.
.
. '
-.
: ' ' ' '.
.
, '.
,.
.
, L.
, a I redr rika- rem er- ör bundet, 1.
-.
.
.
.
, d ' v14i A,.
.
. '
,.
.
.
.
.
, z. '
.,;, ':.
l .. ".
-.
i.
s:,
.
.
.
&lt;.
,,, ' 36, - miefon 11 65., VÄFVERI, Stockholm.
86;, ' @ torq iVVgntabm LM GEN ' ' (stickylle= s t i ~ k a d och sirked yllelump) mottages till spinning af alla slags g a m s&amp;@ till vlfning af klh (lni~iks-, kapp- och kogty.mtyger; sjelar,, Hltar.m.
m, All annan 81ag.s yllelunip mottages till rifniiig af silngflock.
Dessutom mottagas alls slags tyger till r~reusning, 1) eretliiing och fargniiig samt allt livad - dill Ii&amp;- ud1 da in garde robe^ liörcr till firin&lt;lig ocli kemiek-~v~ttning.
- Siirslril~l~relr6inmeutleras för- ~~&amp; vara e u i k~alf! / lle-kliid,~~~i~~~~jsty~je.t.
ut sbsoin varande icke blott genom sitt elegaiitn utseeiide utom v&amp;ra prsktiga sjnltir och flitnr vi&amp;r iikta bl&amp; [I ' o i ~ ~ ~?
f ~ ~ t ~ ' ~ och iItan framfi) rs.llt genom stii styrkii, det liimpligastc tyg till arbetuilriikter for herrar ocli damer.
Spi " liinds-, fiirg- och prcisslöiier Lillig~ist i Stockholni.
Gods licmtas afgiftsfritt, frbn hemmen efter tillsiigelse.
För.
större partier frbn landsorten betalas dessutom frakten fram och ater.
F b~ kapitalister, sarskildt fruntimmer, liar det länge varit ett önskningsmål a t t kunna öfverlämna vården af sina vaidepapper och skötseln ' a f sina affarer å t någon person eller institution, som med absolut säkerhet förenade punktlighet och noggrannhet i utförandet af det anförtrodda uppdraget äfvensom prisbihigliet.
E n sådan institution ar ', I.
.
Stockholms Enskilda Banks Notariatafdelning.
(L i l l a N y g a t a n 2 Y, expeditionstid 10-41, som under garanti af Stockholms Eiiskilda Bank åtager sig valrd.
och - förvaltning af enskilda personers och kassors värdepapper, ' Exempel 1.
Oin en.
person hos Notariatafdelningen deponerar obligationer, inkasserar Notariatafdelningen vid förfallotideriia kupon- ger och tilllmndnliåller deponenten influtna medel.
Vidare efterser Notaiiatafdelningen utlottning: ~ af obligationer och imderrättar depo- nenten i god tid, ifall en denne tillhörig obligation blifvit utlottad, samt lämnar förslag till ny placering af det ledigblifila kapitalet.
Exeinpel 2.
Om inteckningar deponeras hos Notariatafdelningen underrättar.
Notariatafdelningen gäldenären därom a t t räntorna i % in- teckningarna skola - till afdelriingen inbetalas, hvarefter de medel, som inflyta, till deponenten redovisas.
Vidare tillser Notariatafdelningen a t t jnteckningarne blifva i vederbörlig tid förnyade.
Om en Iios afdel- niiigeii deponerad inteckning genom underliten förnyelse skulle förfalla, ersätter Stockliolms Eiiskildzil Bank därigenom uppkommen skada.
Förvaringsafgift: 5 0 öre för år pr 1,000 kronor af deposi- tionens värde, dock ej imder två kronor.
- j Bangar, Bängkläder, Mattor, Möbeltyger, Qardfner,.
Borddukar, Hvita Varor, TrikBvaror, Flanell, Morgonrockstyger, Under- kjolar och Kjoltyger.
* o fver och pris7cw * anter fi) .anli: o..
K.
M. LUNDBERGS - Bosättningsmagasin.
N: o 7 Storkym * kobm .. 2n~een N: o Y STOCKHOLM.
far ved och to&amp; Vedslöseri omöjligt.
Ugoarne icke belagdá med nbgon lera, steka och.
grgdda utomordentligt jemnt, vii1 och fort.
Inga ~briinnpl8tm~ att förnya.
De yppersta iittyg fïhn hela laudet.
.Kunna .ses- i verksamhet och profvas d Ingeniör ED AD WIMANS ' Utstallning och Försiiljning,.
.
Aug.
Magnusson.
- (etablerad 1860).
46 48 Vesterianggatan 46 48 Försälj~iingslokaler: ne&amp;a botten, im, tvd och t r e tr. upp STOCKHOLM.
I Största lager i Norden Kulörta o, Svar ta Y llekladningstyger Kulörta och Svarta Sidentyger Bomulls-Tvattkladningstyger Schalar och Resfiltar m. m. '
O ~ S ~ era!
PY Genom direkta förbindelser med in- och utlandets förnämsta fabrikanter ' kan jag erbjuda ofvannamda artiklar bättre och billigare an nhgon an- nan och torde en hvar genom besök i mina lokaler eller genom reqvisition af profver och varor lätt blifva öfver- tygad om fördelen att hos mig fylla sina behof af dessa artiklar. '
a Profver på begaran,kv~~ \ fit~n6161 h \ \ ml \ a.Te \ eto \ l0 .. kostnadsfritt.
.
R ' ks-re~efon,26 " ' mo re / .fon
hars drottning, Drömmars drottning Slzmrar $2 6ädd '.
A f bleknad lager, Sofver $8 brzma, Torhh&amp;da btad, Hv@r tal@ På vissnade Kransar.
.- Ty Elise Hwasser Var en f ö r sig.
.
Lzt; et hon Zefde Var hennnes eget.
Andegz hos henne Var makt och skönhet; Valldig lidelse, Gåvidl vildhet: Ingen undre sig Ej ga f henne 0 fver.
des sista fidostadelzs Sai ' ZZsa~znzn stzt, Öfver att lager, LekficZlt vaenne ?z Vzd djgaende ranjCjlcs, Gömts f ör dödslägret.
Gåfvookarg norqza ' F W ödens lott~zing, Hvad Lymzet kra fde, Ejd ' adstort lzf I drottningens mantel: I s~öZd9nöens brynja, P; sierskans tre fot.
Hon, som v o m den, visste vad Hvad delz hostat Aj l z fvets krafer, m e fallväZ Hvarför hoa valde Lagern till dödsbädd Och till dödsvittne.
Darför hon va lde 4 Scelzens tro llvir ' Y Z Bröt sin lans .$å Lekarmas va&amp;lats.
Skalders st&amp;lande Shapelser 6Ze fvo Hewzes alzdes V 2 @ a tolkar. '
'
Lif ga f ho= dem, Lif af sitt lzx Gaf rlzkiem masker.
M~mko~ätt, Vann tårar och Kärlik, L ö j n och $wning, Skrach och fasa At a ' römmarnas folk.
L i f g a f hon, Lif af sitt lifi Kam % h w hvarje, Kostade henne Dyrbar lifikra ft, Att de kransarna Biidd.de d ö (~ s ~ ä ~ w t.
Diirför hon valde L ager71 till dödsvitte, fi ircge~ vann den, Som e j v m i t sig sjaC, Ty hgeen varen den, som q. sig y2lf ' Bit för bit Bä fva~zde oflat.
Selma Lagerlöf.
Ur de senaste årens Kvinnan i tjugonde århundradet af Jzdes Simon och &amp; @ ave Simon.
Be- myndigad öfversiittning af ' O.
H.
D.
Stockholm 1892.
Essai sur la Condifion ' polifique de la femme.
Etiide de Sociologie et de Ldgislntion pax Lozris Prank.
Paris 1892.
La Femme dans les Emptois publics.
Encpete et rapport par Lotcis Prank.
Briixelles 1803..
Det har sagts om vart tidehkrf, att det upptäckt kvinuan.
Och ii % man ser den massa litteratur, som nu för tiden utkommer om henne, knnde man nästan vara frestad att tro, att hon vore.
ett alldeles nytt specimen af slaktet homo.
Det skrifves långa afhandlingar om hen- nes fysiska och intellektuella begåfning, om hennes rättigheter, biide dem hon har och.
dem hon borde ' ha.
Vi hafva här ofvan anfört tit- larna på några af de många arbeten, som på senaste tiden af frsin- st %ende författare i olika länder utkommit i detta ämne, och - skola nu.
söka lämna en kort granskning af desamma.
, Jules S h o n har inom flere områden i det moderna Frankrikes Iiistoria skaffat sig ett kandt och aktadt namn, såsom iindervisnings- minister och senator, såsom framstaende författare, såsom filantrop och ifrare för reformer inom arbetarlagstiftniiigen.
I, Kvinnan i ijzbgonde iirkc ?z&amp;adet; e har den åldrige statsmannen och filantropen .uttalat sina åsikter om kvinnaiis ' uppgift och bestämmelse.
Familjen och hem- met böra, enligt hans mening, vara icke endast kvinnans förnämsta, utan äfven hennes enda verkiiingskrets.
Hon skall uppfostras i hem- met och för hemmet.
, Min dröm ar,, säger han, aett samliälie, i Iivilket kvinnorna skalle vara htirskarinnor i sina hem och endast ge- nom sina fader .och miin visa .sig i allmänna angelägenheters, Kvinnornas.
yttre roll bör inskränka sig till salongen, romanen.
och teatern samt välgörenhetsyerksamheten.
Salongen skall vara kvin- nornas arbetsfält; det ä r i den och genom den de böra harska, och.
-
förf.
har härmed fått en anledning att anställa en jämförelse mellan det nutida Frankrikes salonger och 1700-talets; en jämförelse, som naturligtvis icke utfaller till förmån för de förra.
Det 18: de hrhun- dradets kvinna är i allmänhet förts ideal, och det är efter hennes mönster han vill bilda det 20: de hrhundradets, dock med en god till- sats af hygien.
Ty han håller strängt p %, att de unga flickorna, de blifvande mödrarna; skola studera detta äinne, och senare delen af hans bok omfattar en kort vägledning i barnets och den unga kvinnans hy- gien, författad af hans son, med.
dokt.
Gzcstave Simolt.
Han säger sig ingenting ha emot att kvinnans moraliska myn- dighet inom fsniiljen betydligt stärkes, men däremot liar han en panisk förskräckelse för de moderna jämlikhetsstrafvandena, i poli- tiskt och socialt afseende och hterkomnier flere gånger till de olyckor, som skulle blifva följden af att man gjorde krinnorna &gt;den sorgliga skanken af politiska rättigheter D. Shsom förnämsta skalet mot alla jiimlikhetsstrafvanden anför förf.
olikheten mellan könen i begåfning, i tycken, böjelser och fallen- heter, en olikhet, påstår han, som ligger i själfva naturen och icke kan.
genom uppfostran undanrödjas.
Emellertid säger sig Simon gärna se, att kvinnorna få en biittre och efter vetenskapens framsteg mera lämpad.
uppfostran.
flickorna^, säger han, » ha samma rättigheter som gos- sarne att komma i åtnjutande af statens välgärningar och omsorger.
Lika visst är också, att staten har lika stort intresse att uppfostra dem väl, ja, t. o. m. ett större intresse, alldenstund de, saga lirad man vill, äro sina barns första la rar in nor^.
Man märker dock snart, att lian icke &amp; r belåten med den un- dervisning, som lämnas i de nya franska statsskolorna för flickor, utan att han finner den för grundlig, för mycket systematisk och veten- skaplig, att han tycker, att där studeras för mycket grammatik och för litet litteratur, att vid historieundervisningen upptagas för mycket fakta och för litet anekdoter, att förståndet för mycket odlas, talangerna för litet, ja, det ar icke utan att det ett par gknger framskymtar, att han anser, att flickorna gå för långt i aritmetikens studium, d&amp;, de inlåta sig p&amp; det fjerde räknesättet, den krångliga divisionen.
.
I sitt ganska vidlyftiga arbete ordar författaren för öfrigt om in %ngt och mycket, som i närmare och fjärmare mån rör kvinnorna, men en sida af saken tar han bra litet i betraktande: de ogifta kvin- norna, dessa olyckliga individer, hvilka icke hafva en make, som be- skyddar och försörjer dem, icke ett barn att uppfostra och sysselsatta sig med.
.
Dessa i hans tycke lika naturvidriga som olyckliga varel-
41 ser skulle han helst se alldeles försvunno, och han säger själf: %Om jag kunde göra om världen efter min smak, skulle kvinnorna ' få vara kvinnor i densainnia, d. v. s. hustrur ocli mödrar och ' ingenting an- nat.
Jag skulle bereda dem denna höga ställning; jag skulle åt dem trygga denna höga bestämmelse.
Allt, som eljes sysselslitter och upp- tager dem med andra bestyr, förnedrar dem,.
Ganska lättvindigt affardar han afven de banor, där kvinnor, som icke äro hustrur och inödrar, skulle kunna vinna en sjalfständig ställning samtidigt med att de skulle kunna gagna sina medrnänni- skor.
Af läkarebanan, som ju i Frankrike står kvinnorna öppen, tror han icke, att de skola begagna sig.
Kvinnornä själfva, påstkr han mycket bestämdt, tveka icke att föredraga den hanliga framför den kvinliga läkaren, d&amp; de gärna tro den förr ' e kunnigare, mer erfaren, mer klarseende, och förtroendeingifvande, att han dessiitoin är kallblodigare och slutligen, att han biittre bevarar yrkeshemliglie- terna.
Oss tyckes, att den .franske författaren här på ett allde- les obefogadt och föga sanningsenligt satt ' gjort sig till kvinnans tal- man.
A t t kvinnorna agna sig åt, sjuksköterskekallet, dar det icke kommer an annat än att verkställa läkareus och kirurgens före- skrifter, anser han däremot helt naturligt; och han uppmanar dem till och med att slå in p % apotekarebanan, för hvilken han anser kvin- norna vara nastan lika dugliga som för arbetet i köket.
Till att diskutera kvinnornas större eller inindre duglighet till advokatyrket, nedlhter lian sig icke; I beriittelseforrn bevisar lian.
där- emot de sorgliga följderna inom ett Iiktenskap af att hustrun erhållit.
.
nhgra insikter i lagfarenhet.
a %Non verba sed f a c t a ~, har den belgiske advokaten valt till niotto öfver det ena af sina tv % senaste arbeten i kvinnofrågan, hvil.
kas titlar vi ofvan anfört, och med detta uttryck skulle vi ocksa ' vilja karakterisera skillnaden mella.n den åldrige franske senatorns, visserligen ganska spirituella, nien ensidiga och fördomsfulla kbseri öfver kvinnan och LP&amp; Banks s Essai.
mr la colzditiosz politique de la femme ».
Många af Simons reaktionära hsikter vederläggas i nämnda arbete ine- dels fakta, medels .exempel, tagna ur lifvet, medels citat hemtade från berömde filosofer och rattslärde.
Den unge belgiske juristen ä r sjalf en varm van af könens fullkomliga likställighet och på nastan hvar sida af sitt digra arbete förliiktar han denna sats.
Han inser.
full-
.
komligt, a t t det icke ar ined tomma fraser ' kvinnornas fordran p % en viss grad af likställighet kan, vare sig Iistresonneras eller förfäktas.
Han säger själf, att kvinnofrågan ä r ett problem, som mkste studeras genom fakta, diskuteras med angifvande af skii1 för och emot, och lösas pli ett vetenskapligt sätt.
Själf har han också försökt a t t gal till grunden med f r h o n.
I hans 598 sidor digra arbete, som blifvit prisbelönt af juridiska fa- kidteten i Paris, ä r det väl knappt någon sida af fragan, som ej &amp; r belyst.
Där finnas historiska öfversikter af dess utveckling och ställning under olika tider, uttalanden af naturvetenskapliga auktori- teter rörande betydelsen af de båda könens fysiska olikheter, fram- ställning af en inangd filosofers och tänkares uppfattning af kvinnan och hennes ställning, så val deras, Iivilka sksoin en Proudhon och en Schopenhauer varit motstabndarc till hennes lika ratt, sol!
deras, hvilka såsom Condorcet, Hippe1 och Stuart M U förfäktat denna riitt.
E n stor del af boken upptages af en redogörelse för de olika ländernas lagstiftning rörande kvinnan, en redogörelse för hennes lag- liga rättigheter eller brist på lagliga .rattigheter inom familjen, såsom maka, moder och enka, liennes rättigheter i samhället i friimsta ruin- mat till undervisning, vidare till ämbeten och sysslor, till deltagande i statens och kommunens styrelse och förvaltning.
D e olika delarne at denna framställning tyckas oss vara af ganska olika värds.
Dk förf: s eget hemland, och några af de större länderna, i synnerhet Frankrike, men.
äfven England och Nordamerika, iiro ganska grundligt beliand- lade, har förf.
aflärdat en mängd af de agdra, staterna ganska knapp- handigt och icke så sällan p % ett icke fpllt exakt sätt.
Det gäller bland annat om vhrt land.
Å ena sidan har väl, helt iaturligt, ut- rymmet hindrat honom a t t lika grnndligt beliandla alla länder, å an- dra sidan torde obekautskapen med spr %k och förhållanden hindrat honom att fullt tillgodogöra sig det material han kunnat ha till sitt förf ogande.
Men äfven om inan kan anmärka en och annan ojämnhet i arbetets anläggning och utförande, innehåller det så mlinga faktiska uppgifter, så många intressanta synpunkter, att det för kommande förfittare d ämnet helt s w e r t skall blifva en ovärderlig kalla a t t ösa w. A t t i en kort öfversikt såsom denna gifva en föreställning, om ocksh blott de förnämsta afdelningarna, ä r omöjligt, och vi måste därför inskränka oss till några korta antydningar.
Kvinnofrågaq a r icke af så ny dato, som man Iran vara frestad att tro.
E n af de äldste försvsrarne af kvinnokönets ratt a r Plato, som i sitt arbete » Staten » grkar på att kvinnorna matte erhhlla samma uppfostran soin mannen, t. o. in.
utbildas till krig, och i allo behandlas - som männen.
Blgnd de gamla romarne förde man sådana soni Cicero och Setieca kvinnans talan.
Den senare, hvilken i sh mycket var ' en kristendomens föregångare, predikade den satsen, att den äktenskapliga troheten i lika Bög grad bör vara båda inakarnes plikt.
A t t kvinnorna redan under antiken förstodo a t t sluta sig till sammans till skydd för sina rättigheter bevisar Titus Livius ' berat- telse om .deras uppträdande mot Cato, som stiiiidigt inför folkförsain- lingen i Rom bekämpade kvinnornas fordringar.
Det var tjugu å r efter sedaii den f ö r kvinnorna förliatliga lex Oppia l blifvit antagen.
Kvinnorna begärde lagens afskcffaiide, men Cato ville ha den bibehållen.
Den dag, då lagens öde skulle komma under om- röstning, hade kvinnorna, som icke lato några förestallniiigar iinponera p % sig, gått ut och samlats på de vägar, som ledde ypp ii11 foruiri.
De om- ringade medborgarna, som voro på vag4ill folkförsamlingen, och besvuro dem a t t rösta för lagens uppliafvande.
Cato måste för att komma till forum passera kvinnornas led, Iivilket icke mildrade hans harm inot dem, och vid framkomsten hö11 bal1 ett tal, som torde varit ett af de kraftigaste och mest ljungande, som någonsin hållits mot kvinnokönet, och hvari han bl.
a. yttrade: » Laggen en tygel på denna tyranniska natur, på denna okufliga varelse.
Våra fader liafva velat, a t t kvin- norna skulle vara under sina fäders, sina mäns och sina bröders valde.
Kommen i h i g alla dessa lagar, .genom livilka våra fader tyglat kvinnornas frihet ' och böjt dein under mannens makt.
Och ehuru kvinnorna varit bundna genom dessa lagar hafven I knappt kunnat få bukt p % dem.
Tillhten icke att de rycka ifrån er den ena rattighes ten efter den andfa, och att de s % smabniagom blifva edra likar, ty börja de först val blifva edra likar, skola de snart blifva edra öfver- man,.
Oaktadt .detta kraftiga anfall inot kvinnorna, gingo dessa seg- rande ur striden, d % lagens upphafvande blef besliitet.
Sällan ha väl kvinnosakens motståndare mer uppriktigt sjungit ut sin mening än den gamla romaren, som helt öppet förklarade, a t t man borde halla kvinnorna i straina tyglar och icke utvidga deras rättigheter, ty d&amp; kunde de så småningom blifva männens likar, ja, deras öfvermän.
Andra skal anföras.
nu.
för tiden af motståndarne, och Frank. '
. '
-. -- .- l Lex Oppia stiftades G r 216 f. Kr.
för att stófja den öfverhnndta- gande lyxen bland kvinnorna; den stadgade, att ingen kvinna fick hafvs nier ä-n ett halft uns guld, icke biha brokig dräkt, icke fara i vagii uti stad eller p&amp; korbre afsthd frbu en saldan hi en (romersk) mil.
.
upptager och bemöter en mängd af dem.
E t t af de vanligaste är att likhet i rättigheter också bör medföra en likhet i skyldigheter.
Detta skal, yttrar förf., ägde större giltighet förr, då kvinnorna, allt under det a t t de vor0 förlustiga åtskilliga rättigheter, åtnjöt0 vissa fördelar.
Så t. ex. vor0 de straff, hvartill de kunde dömae, alltid lindrigare an de, som för samma förseelse drabbade mannen.
, Kvinnorna äro bräckliga käril&gt;, proklamerade den gamla Pagen.
Men i vhra dagar a r det helt annorlunda.
Kvinnorna äro i samma grad som männen skyldiga att betala skatt, direkt och indirekt - ja, förf.
visar p&amp; ett ställe, att de indirekta skatterna s&amp; mycket hårdare drabba kvinnorna som deras arbete betalas så mycket lägre än männens.
Lika litet anser strafflagen det för någon förmildrande omständighet, att den brottsliga tillhör det svagare könet.
Men kvinnorna behöfva icke göra krigstjänst, invändes det vi- dare.
Sannt, men för det första är icke krigstjänsten i alla länder obligatorisk, vidare aro afven i de länder, där den verkligen är det, m h g a man af ett eller- annat skal frikallade därifrån, utan att där- före förlora nkgon af sina medborgerliga rättigheter.
Den uppoffring en del af landets manliga ungdom, phpekar förf.
vidare, gör för foster- landets försvar, torde äfven fullt uppvägas af de tjänster sa många af dess kvinnor göra det, d&amp; de under kval och smärta, ja, fara för lifvet, skänka landet söner och döttrar.
Om värdet af någotdera offret ä r det andra underlägset, icke torde underlägsenheten vara pk kvinnornas sida.
Den naturliga raGten, yttrar förf.
pk ett ställe, förkunnar män- niskornas jämlikhet.
Rattvisan fordrar, att kvinnan, som har sina sar- skilda intressen i samhället, skall kunna deltaga i valet af de represen- tanter, som ha i uppdrag att vaka öfver dessa intressen.
» Ocksb, säger han vidare,, ar jag på det klara med, att så lange kvinnorna ingenting betyda i staten, så länge de icke deltag?
i valet af natio- nens representanter, skola deras speciells intressen försummas.
Sh länge icke lagstiftaren i Belgien eller i Frankrike har att taga kvin- norna såsom röstberattigade med i beräkningen, skall han aldrig kunna besluta ' sig för att rösta för den minsta reform till.
förbättrande af kvinnans ställning.
Hans blinda och brottsliga egoism skall arbeta fös a t t bibehålla de tyranniska lagariias orättvisa principer, hvilka i sam- hället betrygga männens suveräna själfstyrelse.~
, Med stöd af åtskilliga gamla handlingar visar förf., att omstän- digheten att man tillhör genus masculinum icke i alla tider varit en kva- lifikation för a t t få deltkga i valet af nationens representanter.
Så ägde i Frankrike kvinnorna från 14: e århundradet ända till revolu- tionen ratt att deltaga i vden till så väl generalstaterna som provin- sialstaterna.
Inom det andliga ståndet hade nunneordnarne representa- tionsrätt.
Inom adeln hade kvinnorna, då de voro länsinnehafvare, samma privilegier ocli ' rättigheter som männen.
Feodalratten tiiler- kände kvinnorna suzeränrattighet.
Under denna regime skötte kvin- norna finanserna, uppburo skatter, utfärdade fribref, skipade rättvisa.
iinderhöllo ocli anförde armder.
Kvinnor, som ärft pärskap, yttrar Montaigne, hade utan liansyn till sitt kön &amp; tt att närvara och afgifva sin röst vid de mål, som föllo inom jurisdiktion.
Till adelsmännens skyldigheter snarare än till deras rättigheter Iiörde att deltaga i statsförsamlingarna och kvinnorna hade afven denna skyldighet, som de kunde fullgöra personligen eller genom om bud, vanligen föredrogo de det senare alternativet.
afveii i det tredje ståndet kunde kvinnorna deltaga i valet, af Gpresentanter och af flere handlingar framgår, att de afven gjort det i, synnerhet vid de tidigare församlingarna.
A t t kvinnor voro med &amp; h vqlde deputerade inom alla tre 8 t h - den i Frankrikes ' sista generalstater, de, som den 27 april 1789 sam- manträdde i Versailles, synes tydligt af konungens bref för nämnda generalstaters saminankallande.
I de artiklar, som röra yresterstån- dets representation talas det uttryckligen om .de andliga, korporationer och samfund af båda könen,, och i artikeln om adeln om de kvinnor, enkor eller ogifta, som ägde lan och som skulle representeras af ombud: tillhörande adelsthdet.
I tredje standet hade de kvi~liga korporatio- nerna i staderna ratt att välja ombud; .. hvarjamte sådana kvinnor i öfriga kommuner, som voro familjecliefer hade rätt att deltaga i upp- sattandet af &gt;les cahiers, och i valet- af deputerade.
, ' Äfven till provinsialstaterna ägde kvinnor shval röst- som val- rätt, och kvinnor deltogo afven i " deras sainmanträden, så t. ex. var in: me de Sevign6 medlem af de bretagniska provinsialstaterna.
I Efigland liar ett liknaiide förhhllande ägt rum.
Där var röst- ratten sedan urminnes tider bunden vid den fria jordägendomen.
Från Wilhelm eröfrarens tid nämna handlingar kvinnor bland familjeclie- ferna, d. v. s. valmännen.
Ännu i - 16: de ' århundradena deltogo de i valen till parlamentet.
Så til1satt.e under drottning Elisabeths ragering J
' en frii Dorothy Packingtoii ensam tv %~parlameiitsledainöter.
Och detta - exempel ä r långt ifrån enastående.
Under tidernas lopp tyckas emellertid kvinnorna i England liafva uraktlåtit a t t Begagna sig af sin rösträtt, och detta deras privilegitini r %ksde sk smhningoin i glömska.
Å r 1832 inlade en rik ' godsägarinna i grefskapet York en pe- tition till underhuset, i livilken hon, som ägde större delen a f ' jorden i sin valkrets, begärde att få deltaga i valet .af kretsens parlaments- ledamot.
Arrendatorerna, hennes tinderlydande, fingo rösta, icke hon, jordens ägarinna.
Denna petition väckte .löje i underhuset och anskgs icke värdig att af huset diskuteras.
.
Detta var början till den samtida rörelsen för kvinnors rösträtt i England.
Under den ' stora tdlreformrörelsen på 50-talet, i hvilken kvinnorna aktivt deltogo, kom &amp; ter frågan om deras rösträtt upp.
Det var dock först Stuart ~ i l l som, skulle ställa deR på parlamentets dagordning, d % lian under 1866 års session i underliuset framlade en petition, i livilkeii 1,500 kvinnor begärde politisk rösträtt.
Frågaii liar sedermera upprepade gånger varit föremål för motioner i parla- in8ntet, framställda ibland af liberala, ibland af konservativa leda- möter, men har ännu ej vunnit sin lösning.
I en del af Stoflritanien p % ön Man, som har ett själfstandigt parlament, ha dock kvinnorna genom 1880 års valreforin erhållit .po- litisk rösträtt.
(Forts.) M.
C. Nhgra .blad ur ~ r n s Ahlgrens t lifs- historia,.
hemtade ur bref till en syster.
Efter hvad läsaren torde påmin ' na sig meddelade vi under of- ' vanstående rubrik i 8: de häftet af föregående årgång en ' del bref af den berömda svenska författarinna, h a r s ratta namn var Victoria Benedictsson.
Det ä r fortsiittni~igeli af desaa bref vi nu.
gå a t t del- gifva våra lasare i den .förhoppning, att desamma skola mottagas med samma varma intresse, som kommit de förra brefven till del.
De af oss redan nieddelade brefven, skrifna, som bekant, till en äldre syster och omfattande en tidrymd af omkring sju å r (1878-84),
' " visa oss hur den om ' sin rätta ' kallelse så länge tveksamma författa- rinnan, så småningom känner sina vingar vaxa ut till dess lian fram- står fullt medveten om sin egen förmåga och med sin lifsuppgift klar framför sig.
Å r 1885 utkok hennes första längre ' berättelse spengars, livil- ken skulle göra namnet Ernst Alilgren, redan genom debiitarbetet, l Skånea, presenteradt för den läsande ' allmänheten, kandt och värderadt i ännu vidsträcktare kretsar.
I nedanstående bref delger förf.
sin syster - ett och annat om livad hon själf tänker angående det under iitgifning varaiide arbetet.
Hvad hon i sammanhang därmed yttrar om sin » kamrat$ Axel Lundegård och sitt förhållande till honoin - vi anse det icke som en indiskretion mot » Titanias, och sPrometlieiisw förf.
att vi utan för- behåll återge dessa yttranden - %r äfven af intres~e, då den ' atelier- kritik ' de båda kamraterna underkastade livaraiidras arbeten, sem be- kant, utöfvat ett ej ringa inflytande på bådas utveckling.
Ernst Alil- grens uttalanden i kvinnofrågan göra äfven, synes det oss, il.edan8tå- ende bref markliga.
: i: 1: Hörby, 17 februari 1885.
Kara syster!
Hjärtlig tack för det du skref till mig, och ännu mer för det du bryr dig om att höra något om mitt litterära görande och l %tande Den bok jag skall ge a t till våren heter, Pengars, är en sam- inaiiliärigitnde berättelse, livars början du: edan läst här i inanuskript.
J a g slutade den i fredags och har nu endast niigra små ' ändringar att göra, s % är den färdig.
E n mängd tidningar liar redan bebådat dess ankomst till världen.
Scliéele tycker oin den; inaniiskriptet ligges just iiu hos lionoin.
Den är djärf, men i mitt eget tycke ett duktigt arbete med säker teckning och raska färger.
Jag skall från ett håll bli nedgjord för den, men-det bekymrar inig icke, jag tror att jag skall få ett starkt parti med inig, och oin.
inotpartiet skriker bra, skall det endast vara inig en tjänst, ty så gkr boken åt.
Den blir omkring 200 trycksidor.
Lundegård ' .kan skrifva mycket bra ibland, nieii den bit du last i ~Heinvannens sätta livarken lian eller jag något värde på; den var kasserad, men Hemvariiien ville sjalf ha den, och då skulle lian varit dum om han nekat.
Om den pojken får vara frisk och rask, skall du se att det blir karl af honom med tiden, och en duktig * karl till på köpet.
Jag hop- pas det Atminstone, och som kamrater lär man ju något kanna livar- andra.
D&amp; det gäller att höra och säga sanningen får alltid förkonst- lingen ge vika nlgot, och en bit ' af den verkliga människan tittar fram.
Vi ha växlat både goda och onda ord och det ratt på allvar; jag sätter varde p % honom trots hans stridiga sinne.
Det finns mycket godt hos honom, om det bara kunde komma fram riktigt, men det ar något så kantigt och styft i sjiilfva hans karakter och han skäms ordentligt öfver sina bättre sidor, därför far endast de diliga komma fram.
J a g hoppas på framtiden, och att ojamnlieterna skola satta sig nar lian blir mera utvecklad.
Hans första bok utkommer.
ungefär vid samma tid som DPengarD.
Den innehåller sin %berättelser samt en enaktspjes och heter » I gry- ningen~.
Den blef färdig samma dag som min, i fredags, och kom till Sch ' éele samma dag som min lunta.
Det var en lustig slnmp, ty vi kappades just att skrifva och ingen af oss visste precis linr långt den andre hunnit med sitt.
Pjesen ar verkligen af honom, fast jag kritiserat den, så att han filtt göra m h g a ändringar.
Xen p8 det sättet går han också å t.
mitt.
Det kalla r i ~atelierkritiku, och det ar den nyttigaste kritik som finns.
---- ---- Vet du, Mkrgrete, i förra veckan reste A.
N. till Korsika för att f % varmare klimat för sina lungor.
Nar jag tanker på alla som resa ut, så känner jag mig som en vingklippt flyttfligel.
Nar skall jag kunna komma ut!
D % jag fått betalt för boken, tanker jag att kassan skall val inte vara så dålig, och om jag sköter mig val, sb hoppas jag att benet blir väl bättre igen, s t att jag kan spatsera med mina kryckor.
Men så återstår det stora fragtecknet: ressällskap?
Tank, om allt skulle g i om intet bara af brist på det, sedan jag viil lyckats arbeta ihop pengarne!
- J a g fragar alla människor, men in- gen skall resa, och hvem sknlle för resten vilja fara i sällskap med en shdan fågelskrämma?
J a g tanker p i det hvarenda dag, ty jag tror att luftombytet skalle gora mig mycket godt, och dessutom ka.n man inte sitta stilla i ett hål och fia nya iimnen a t t skrifva öfver, man måste se, erfara och lefva.
Hvad det ak bedröfligt att vara ett friin- timmer!
ty man %r och blir ändå alltid en tjudrad höna, d e t går inte an, och det går inte an&gt;.
Hade man varit den eländigaste pjask till karl, så hade man opåtaldt fått ge sig åstad hvart man ville och med hvem man kunde.
Nu skall ' man bara fk se, att jag skall få sitta hemma, och hvarenda.
annan litteratörodaga skall ha en utländsk resa att skryta med.
Det grämer mig anda in i sjalen.
Ännu vet jag icke hvad jag får för be ng ar^, men bade SchBelle och Lundegård ha 1ofva.t att klamma å t förläggaren så mycket som möjligt .. Lnndegård reste i går .till Upsala för a t t med Schdele rad- göra om ett och annat, men om resultatet vet jag ännu ingenting.
Så fort han kommit tillbaka till Stockholni far jag bref.
Det ar fraga om att,; Pengar, skall öfversattas till danskan, d. v. s. Herman Bang sknlle ställa om det, om han vill.
Han kominer till Stockholm och Upsala om en fjorton daga.r .. Som du ser ar jag uppe i det litterära lifvet med båda benen, och nn kommer jag icke ur det, så länge vår Herre ger arbetsförmåga.
- - - - - - - - - - b ---------
Hiir komma nya författare och författarinnor som eii syndaflod; nu gäller det att arbeta sig fram, ' annars dränkes man däri.
' Hörby, 22 februari 1885 Kära syster! '
Tack för brefvet.
J o du, den kärleken,, som hvarken frågar efter hvad man fruktar eller önskar, blott man vill ' tiga med det,, den är sekunda vara, och inte mycket värd att lin.
J a g har en så olyckligt rik erfarenhet däraf, först den kärlek som genom att vägra mig friheten dref mig att i oförstånd utbyta de gamla outha5dliga banden emot nya - oförstånd?
J a, hvem vet!
Det var visst den enda vägen för att kornina dit jag skulle.
H u r törnig, har jag förr, innan jag vågat träda i opposition, alltid varitr för stolt att låta vidgå.
Hur ofta jag statt inför sjalfrriordet och.tankt:, nu kan jag inte längre,; det ar inte lönt att omtala. '
I många år liar jag ständigt gått liksom med döden för ögonen, och - ser du - .då kommer mycket, som andra anse stort, att sy- nas en s % ringa och intresselöst.
Allt skall lämnas; det enda man lämnar efter sig är det arbete man utfört - allt det andra: förtalet, aktningen, lidandet, iigodelarne.
.
.
det är intet - borta som en rök!
Det.var inte mycket att lefva p&amp;, och att dö på är det ingenting alls.
.
Nej.
du, jag .har sett det stora, tomma gapet på för nära håll, det, som skall uppsluka oss alla och ändå gapa efter mera: mitt åskåd- ningssätt kan inte gå i de smk snirklade fårorna, jag pinas af dessa små - hänsyn och små-lögner hvaraf nästan liela en kvinnas existens ar väfd.
J a, det är kanske skam att säga, men jag ar nära nog en kvinnohatare.
Af Stockholmsresan blir naturligtvis (eller åtniinstone troligen) alldeles intet.
Dels därför att jag blifvit dålig igen, dels därför att en litteratörs kassa icke kan racka till för två personer.
.Tacka Gud att man kan förtjäna tillräckligt för en!
Men nog behöfde jag det.
Ty ni7 ar jag så uttråkad och så, uttärd, af smhstadsluften, (hvilken aldrig passat mig särdeles val), att det skulle göra mig så lijärtinner; ligen godt att få räta upp iniii andliga varelse.
J a g har ett fasligt begär att träffa andra författare, nian har väl en massa saker att tala om, och under min tröja finns det etnt, förtraffligt kaniratamne.
J a g känner mig allt bra ensam och malplacerad ibland här i min orngifning, ty jag har knappt en tanke, som ej närmare eller aflags- nare står i beröring med litteraturen.
J a g har helt och hållet gatt upp däri.
.
, Du säger att det blefve ett, dyrt nöje, att ligga sjuk i Stock- holm.
Det förstås.
Men det nöjet skulle man val kuuna undvika, ty kom ihhg att sjukdomen alltid annonserar sig en eller två dagar på förhand innan den bryter ut, ja, stundom en hel ' vecka, och snälltåget behöfver endast en enda natt att g % hit, ned.
Hur dyr en sofkupé är, så tog jag naturligtvis hellre deii, an utsatte mig för risken a t t ' -,
bli sjuk dar.
Du skall komma ihåg, a t t jag haft tid nog att lära kanna denna olycksaliga sjukdom.
88 fort rysningarne komma, vet jag att timman a r slagen, och kan följaktligen ratta mig därefter.
Samma, risk skulle förefinnas i ännu högre grad vid en utrikes resa.
Blen äfven då hade jag tänkt mig att vid ringaste symptom resa hem med kurirtåg.
Om man ar feg, d&amp; uträttar nian sannerligen ingen- ting liar i världen.
» Viga vinna, våga tappa,, heter det.
Man lef- ver inte mer än en gång; nia de som äro skapta till innrmeldjiir grafva sig ned i jorden för att få vara i lugn; men den som lidit, så att lugn icke finns, den t r i r ocli trängtar upp till ytan, upp till sol och luft.
Man ar som ett dödsskjutet djur, om det ocksa gällde den sista kraften sh vill inan resa sig för att draga ett djupt frigörande ande- tag innan allt är slut och det börjar rycka ocli slita i de domnande lederna.
För dig m8ste det jn kännas annorlunda: do har varit lycklig.
Jo, syster lilla, jag lioppas annu - jag skall ännu llnge hop- pas att du ocli jag en g %ng skola f % s l i oss till ro en kort tid, jag vet icke livar, men där det finns varmare, friare luft an liar.
O m jag.
blir så att jag kan arbeta, så # r det viil troligt att jag framdeles lrommer att fijrtjiina mera än nu.
, Frisk,, säger du!
Nej, mor lilla, frisk blir jag aldrig iner.
Aldrig till kroppen, men kanske till sjalen, oin jag kan komma 11.5, ocli ruska på mig riktigt.
Hade jag varit en karl med daliga ben och långa kryckor, d i.
liade det ingenting gjort heller, ty d % Ilade jag och Lnndegkrd rest tillhopa.
Men nu ar det ' också en omöjlighet.
Hur bra det än för resten skulle passa, s % passade det sig inte,.
(Du ser att jag kan witza, fast jag ligger sjuk.)
.
J a g får emellertid inte uppge hoppet för det, slumpen kan Eraii- ske vara gunstigare an man tror.
Bara man hade nkgm litteriira bekantskaper!
Ty att resa med vanliga kameler det blefve förshack- ligt - en riktig ökenvandring.
Att resa pk sommaren Tore inte sa lämpligt, ty då äro alla teatrar stängda; nej, höst eller sbr skulle det vara, da naturen ar vacker och det andl finns lif i städerna.
Men allt det der ar säkert helt onödigt att bekymra sig öfver, ty jag blir val sjuk igen.
Usch!
Det kliimmer som järnband kring bröstet, bara vid a t t tanka p % det.
SA långt jag rabblar ur mig.
Du ser att det icke l r lusten att meddela mig med dig, som fattas, nar du p i langa tider inte får bref frabn mig, utau det ä r då a t t jag arbetar s&amp; strängt, a t t jag icke orkar skrifva bref.
J a g undantar naturligtvis min kamrat, Axel L., ty nar vi arbeta som värst ha vi också mest att säga hvarandra.
Det blir roligt att se hans bok i tryck, och jag undrar hvad dii skall tycka on1 den.
J a g känner naturligtvis livarenda bit i den; vi byta ju alltid manuskript.
Det är en vana nu, och hvarken han eller jag skulle skrifva så bra, om icke den andres alla arnå elaklieter stode i rödt bliick och grinade mellan raderna.
J a, hans far dn se i kon- qeptet.
J a g har haft god nytta af dem.
Men för all del Iiit inte
manuskriptet ligga framine, ty koni ih %g att lian ocli jag äro lielt och hållet kamrater nu, ocli det faller icke den ene in att göra något af- zieende på att den andre lir a f olika kön.
» Författareveteiiskapenz,; ix allt, ocli det fiiiiis inga ämnen kring Iivilka vi beliöfva röra oss som katt kring Iiet gröt.
J a g liar i smyg läst både aiiatoini och en del digra franska arbeten i niedicin, så att livad mig beträffar.
finns det iiatnrligtvis intet af kvinlig sipphet, inte mer au det skulle finnas lios en läkark.
Det är siledes helt naturligt att jag i bref blir betraktad snarare soni en iiianlig kainrat än - en kviiilig; ocksi .kallas jag lielt enkelt Ernst.
N i i blir du väl lielt förskräckt, du lilla niainina, ineii jag ger dig lof att lielt lugnt granska saken i alla söininar, och du skall .se att det alldeles inte # r farligt.
Den där sipplieten ar ' bara förkoiist- liiig och onatur, och den uträttar alldeles ingenting godt, snarare tvärtom.
Det liar varit den erfarenhet jag fått af inin egen iiiigdoiii, ocli den liar varit dyrköpt nog ..
Det jag iiii säger liar szledes i iiihiga år va- rit iniii öfvertygelse, nie11 jag liar aldoig vågat mig frain nied den så länge jag var alldeles eiisain oin den, ty jag fruktade att bli missför- stådd.
J a g ar.
ingen osedliglieteiis apostel, lingt därifrån!
Jag stal- ler tvartoin sedlig renhet öfver allt annat, - verklig gedigen karak- tersstyrka, inenar jag, ineii ' pryderi och, forkl~desväsende äro inig en styggelse.
Man vigade ej släppa niig ut i världen, därför att jag s a r en flicka, och inin &gt;dygdighets skulle öfvervakas.
En förstörd, förkrympt varelse blef jag därigenoin.
I fjorton år liar hatet till det dar fång- vaktarsysteinet legat och gliinniat under askan.
Las nu » Pengar och du skall först5 hvarlör den lefver!
Iivarför den l r s&amp; stark ocli frisk, fast författaren ligger sjuk.
J a g llaï ännu iilycket att säga innan jag dör, inen - ser du - jag tror inte att jag liiiiner saga det själf ' i mina arbeten, därför vill jag draga de iiliga kainraterna till inig, darför vill jag bli bekant med dem.
Jag vet hvilken niakt en verklig,utvecklad persodigliet kaii äga, och liela denna makt vill jag lagga som liäf- s t h g för detta enda: att visa dein det förvanda i den kviriliga siiio- ralitetensn fångvakt~rsysteni.
Mitt gamla hat till det skall ligga i sjalfva luften omkring niig, de skola inslipa den oiniirkligt inen säkert, det skall gå igen i deras arbeten och nar jag själf icke längre orkar tala, då skola unga krafter taga fast.
dar jag slutade.
För mig ar det iner än jag själf, iner an allt annat, och när jag dör, då skall det fortlefva.
Försthr du mig iiil?
Nej, inte lielt, ty det ä r så nytt för dig, s i hårresande.
För inig ä r det s&amp; gainmalt, så rotadt, så visst som det, att jag lefver.
Vi kvinnor äro män~zislcor, so111 själfva liafva att 11ak.a öfver våra handlingar; vi äro icke en handelsvara, som inåste bevakas för den blifvande köparen eller iiuvarande ägaren.
Se dar livad jag nienar; och livarje arbete det blir mig för~iniindt att sfsluta, kaii endast bli en iiy sida af sainnia sak.
Darför måste jag få motstlindare, inen därför skall jag få anhängare ocksh.
Det skall bli intressant at.t höra livad du liar att säga om det,)),. '
*.
.
har.
.Det anade du inte.
J a g kan bra tiga.
J1en nu vet du också hvarför Axel L. och jag äro &gt;kamraters och skola så förbli till dess han är fullfjädrad.
Han vet det också.
Det är gry i den pojken, och det skall bli något af Iionom med tiden, om man inte fördärfvar honom för mig; men jag hoppas det bästa.
Nej, du, ni1 får jag sluta.
Gud vet om jag skrifvft ett så har låiigt plakat så på rak arm förr i världen.
Men nu har jag lärt mig, dels att någon gång vara oförskräckt och ärlig, dels att i en Imid- vändning rafsa ihop ett långt bref, om det är något som ligger mig om lijärtat.
Nu farväl, hjärtans lilla syster och svara snart.
Din tillgifna s: V. B. Hörby, 28 febr.
1885.
Kiira lilla syster!
Nu riktigt haglar det epistlar öfver dig, det kommer sig af att jag ännu ej fått mitt manuskript tillbaka från S-e och följaktligen för tillfället ä r jämförelsevis ledig.
Tack för ditt bref, hvilket i niina ögon icke hade något annat fel, an a t t vara mindre Iingt än jag skulle önskat.
J a, ar dn intresserad af ~kvinnofragan~, d&amp; tar det nog inte s i snart sliit med vårt resonemang, ty det a r för mig det brannande spörsmålet, och det ligger därför vikt på att jag får s i många syn- punkter som möjligt, och det kan vara mig till stor nytta att därom få byta tankar med en mogen och rättänkande kvinna som du.
Landegård och jag dryfta saken beständigt.
I de flesta fall äro vi ense, men beträffande sättet för utvecklingen äro vi af olika mening, ty han med sin-ungdomliga entusiasm vill gå bröstginges till väga, jag, ined min mera stadgade erfarenhet, menar a t t man bör allt låta det gå så småningom.
Han vill bryta ned endast, jag menar att man efter Iiand bör skjuta in något nytt i det förAldrades ställe.
att skrifva rent ut till mig?
Hvarför skall du d hesitera^ f ö ~ Hvarför skulle vi missförstå hvarandra, äfven om vi vore af olika åsikter?
Nej.
Endast då kan ett tankeutbyte vara lärorikt, då man utan tvekan kan säga allt.
Genom att lagga sitt åskidningssatt klart för en annan, nödgas man också lagga det klart för sig sjalf; det sker ej utan ändringar och rättelser, och just däri består gagnet.
Ingen får en lifsiskådnincy fri och fardig, man måste småningom arbeta sig till den, och många oegentligheter bortnötas därur genom det, att den kommer i nära beröring med och liksom gnides emot andras.
Den som aldrig vill tala utan med meningsfränder, den skall stelna i ohjälplig ensidighet.
Ja - mor lilla - jag har varit olycklig, men, jag upprepar Föraltira- det, jag tror att det var den enda väg jag hade att gå hemmet hade varit tusen gånger värre.
Det hade varit stillastående.
Om jag därför åter stode vid skiljevägen och saknade mod att trotsa
mig till friheten, eller rättare, om jag annu vore så bunden.af gamla föreställningar, att jag skulle ansett att en sådan själfstandighetsakt skulle följas af himmelens straffdomar, ja, då skulle jag otvif velaktigt liandlat som jag gjorde.
Det hade varit mindre smärtsamt att stanna kvar i de omgifningar, dar jag stod, inen det hade varit andlig för- soffning och andlig död.
Här tvangs jag slutligeii till kamp och strid, ofta ville kraften svika, och ofta sved det i djupa sår, men det var ändock lif, och det blef utveckling.
.
Vi äro mera ense i frlga om kvinnans ställning, än du tror.
Äfven jag anser att hennes rätta, lieiines lyckligaste och mest natur enliga verltsamhetsfält ligger inom familjen, som maka ' ch som mo- der.
Det gifves undantag, (och det ä r väl nntiuens ordning, efter det finiis större antal kvinnor än män, så att icke alla kvinnor kunna bli gifta, om ej månggifte skulle tillstiidjas) och dessa undaii- tag, dessa liksom könlösa arbetsbin, hvilka icke synas bestämda till hustrur och mödrar, icke till att vara blott en hjWp, en viktig ovar- derlig hjälp i en mans lifsviirf, dessa undantag - säger jag - nia- ste få full frihet att ägna sig åt ett sjiilfstiindigt arbete, ett sådant, som kan taga hela varelsen i anspråk och gifva dein eisättning för hvad de gå miste om genom att ej kunna sluta sig till n %gon med den varma, oförbehållsamina innerlighet, som är nedlagd i sjalfva kvinnonaturen.
Men d&amp; intet mänskligt öga I r skarpt nog att redan i barndo- men se livilka af de blifvaiide kvinnorna en gång komma att raknas till undantagen eller hvilka som enligt regeln gå helt upp i en annans existens, så tror jag, att det vore godt om flickors uppfostran blefve tainligen likstiilld med pojkars, ja, i en framtid tror jag att samskolor möjligen kunna vara af gagii.
Den fördel soiii vinnes af likstrllighet i uppfostran är: l: o a t t ogifta karlar kanske prutade af nagot p&amp; en viss hemlig ringaktning, som de i allmänhet äga för kvinnan, hon skulle genom att äga samma kiinskapsföi * r&amp;d betraktas inera som en like; 2: o skulle den iiitellek- tuella klyfta, som s&amp; ofta finnes mellan man och kvinna bli mindre, de skulle i äktenskapet bättre först % livarandra, det blefve lättare för en man ' att finna en niotsvarighet inom sdet täcka könets, en som stode på hans bildningsgrad och fullt kunde ' dela liaiis sträfvan, utan att han beliöfde sänka sig ned till henne med ett slags medlidande; 3: o sliiille de diix iindantagen redan firnån början och sk att säga gra- tis lia fatt den för deni nödiga skoltinderbyggnad, på livilken de se- ' dan kiinna bygga vidare, antingen j teoretisk eller praktisk riktning.
Med ett ord, ina11 bör göra det lika lätt för en ung flicka soin för.
en iing man att taga sig fram .på egen liaiid, ty i saliima mån som fre- stelsen, att i ekonomiskt betryck för penningar ingi oegentliga och falska äktenskap, minskas, .så skola antalen af verkliga äktenskap tillväxa, ty valet skadl bli inera fritt, mera niedvetet.
Soin du ser är det alldeles icke emot iiktenskapen jag strider, iitaii endast emot karrikatyrerna diiiaf.
Det finns enligt min tanke ingen större iira, ingen högre lycka för en kvinna, än a t t vara en
bia karls hustru; on1 de två liålla af hvarandra s&amp; som två männi- skovarelser kiinna göra det.
Det ar ju klart, att hvad %n en kvin- nas stallning i samhället måtte vara, hon skulle Iiimna den, om den, rätte&gt; verkligen kom.
Hon agae kanske den fördelen, att vara ledig då han kom, just därigenoin, att hon ägde en själfstandig stallning.
Eller hvad 3 A t t jag, Boni jag vore karl, skulle föredraga en 20 i r s flicka, som .vore barnslig och obevandrad i allting?, Xej, för ingen del.
D$ skiille jag %tininstone anse inig böra underrätta henne om en hel del, innan jag gifter mig med henne.
, Jag skulle anse det rent af som en skyldighet att göra det.
Eller också kunde hon på goda grunder anklaga mig för att ha w s å l t katten i påse ii^.
Detta ämne liar jag för resten afhandlat i spengar,.
Det skall bli roligt att höra hvad dn säger daroin.
Hur det känns,, nar ingen med intresse följer ens företag, har jag en tiimligen rik erfarenhet af.
.Ja, blif icke mulen, lilla syster, jag set nog a t t du intresserat dig för inig, men du har rarit s i långt borta och vi lm sällan varit i tillfälle att göra gemensaiii sak.
Det gläder mig mycket, att du ej serverade mig en inoralkaka, för det jag sade svåga vinna, våga tappa,.
Vet du, halfhet och feghet före- falla mig så ytterligt liimpna - buli!
Det ar s i godt att veta, att de få, man håller af, se till motivet och den redliga viljan i ens handlingar, icke blott till resultatet, hrilket man icke alltid kan befalla öfver.
Och, vet du, aldrig hade jag kunnat göra min novell s % rask, som den ar, om jag ej kännt glädjen öfver att ha en kamrat, son1 skulle förstått mig och som skulle gillat mins bevekelsegrunder, afven om andra envisades att misstyda eller med klander kastade sig ' öft-er det hela för a t t sönderslita det.
Och sk tanken på, a t t kan inte den ene lyckas, sk skall val den andre!
Bara man h %ller ihop.
J a g undrar alls icke på, att du ar s&amp; förtjust i ditt hem, det skulle jag också vara, oin jag haft den lyckan att aga ett riktigt eget litet bo; liar har jag alltid kannt mig som en viil omhuldad in- ackordering, som nog värderar det han har, men ändå skiille tycka om ett hem, dar han kunnat inrätta allt efter sitt hufviid.
Jo, kunde man bara bli frisk!
D&amp; tycker jag lifvet matte vara så ljust och gladt nu, att slagskuggan af de förggngna h e n skulle sjunka ihop till en enda svart rand, mot hvilken allt annat bara skulle sticka dess ljusare af.
Uen det vore för mycket, det vore mer an en människa har ratt att aga för sin privata räkning, tror jag.
Men kunde jag blott bli en smula biittre, s % att jag obehin- dradt kunde stulta omkring med inina kryckor och hemta friska in- tryck för nya arbeten, så skulle jag vara fullkomligt nöjd.
Man känner sig så eländigt maktlös af att ligga, i en säng och icke kunna röra dsig, det inverkar på sinnet ocksh.
- - - - - - - -
Efter detta år (1885) blifva brefven.til1 systern iner sparsamma .. Victoria Benedictssoii var af en alltför trofast natur för att kans- lorna för de gamla vänner, hoii en gång hållit af, skulle svalna, så mycket mindre da, nar.
det gäller den innerligt älskade äldre systern, men nya oingifningaï och intryck och författareintressena, som allt mer och mer togo hennes tid och tankar i anspråk, gjorde behofvet af skriftliga medd ' elaiiden med andra iiii de littertira vännerna mindre kännbart.
Och ju mer Iion förlorade andligt fotfäste, ju mer tyckes hon vilja lossa på de band, soni fastade lienne vid det förflutna.
Ocli så se vi lienne drifvas soni af en oemotståndlig inakt allt närmare och niirmare dett.a » ohyggliga %, som på en gång lockade och ' skrämde.
E t t år innan hon ' föll offer för den fixa idén att göra ett våldsamt slut p % ett lif, som tyckes heune så värdelöst, ssrifver Iion fö1ja.nde djupt sorgmodiga bref till sin syster.
Den svåra litterära motgång livarom Iion talar i ås om.
den bidragande orsaken till den med förfärande intensitet Iios henne åternppvackta lec !an,, vid lifvet, var en i den danska tidningen, Politikeii, förekoininande dra- paiide kritik öfver Iiennes roman,, Fru Marianne *.
Med denna kritik ansåg Iion.
sig litterärt sedt nedsatt till ' underklassen ', och miste all sin inödosamt tillkämpade sj iilf tillit.
Hon skrif ver: ' ' (Köpenhamn,) 12 juli (1887).
Kgra syster!
J a g kan endast svara ett par ord, och dn får ej taga den karga tonen för ovaiiligliet.
J a g ar för trött och för själssjuk till att kunna afgifva lhnga förklaringar.
J a g liar i min litterära verksamhet lidit en svår knack, jag har utstiitt en själskamp, som tagit alla mina krafter.
J a g tir blott en trasa.
J a g har stått vid randen af sjalfmord, och endast mina vän- ners omsorger ocli finkänsliga tillgifvenhet ha räddat mig från detta ohyggliga, för livilket jag sjalf ryser tillbaka.
Det värsta ar öfver, men jag ar svag som ett barn, ocli det tycks mig som om mitt inre.
blifvit krossadt af ett hårdt slag, det skälfver och blöder ocli jag lider oiipphörligt af en dof, hemlig smärta.
J a g ar långt ifrån åter- ställd och minsta tillfällighet slmlle nu tynga ned vågskålen och komma mig att göra slut på ett lif, som .syns mig .så toiiit -- s&amp; för- farande tomt.
J a g vet att dn har nog af sorg och bekymmer.
J a g v ' ill vara stark, jag vill trösta och uppmuntra, men jag a r .som en dödsskjuten hnnd, jag kan knappt ge ett tecken a t t jag håller af mina kara.
Om ni vill behhlla mig, om det kan vara en glädje att ibland se mitt sjuka ansikte, så glöm en tid bortåt att jag finpes i varlden ', jag ber för din cgen skull: du skall sakna mig så mycket.
Det ar inte tonima fraser .detta.
Det lir en varning.
Kan jag inte åter-
vinna sinnesro, s % kan jag icke lefva.
Det a r ett gammalt ondt detta.
J a g försthr hur egoistisk jag skall synas.
J a g försfh att detta är egoistiskt.
Men kara lilla syster, du har ju alltid hållit a t den yngsta stackaren, - hon, som fått gå s&amp; fattig genom lifvet, att hon aldrig vetat hvad lycka velat saga.
Och du har ju sett huru jag kunnat lida med tålamod utan att klaga.
S u kan jag icke; kraften sviker.
Unna mig ro; och jag skall kanske knnna lefva.
Du haller ju af mig; tank att det är för mig dn sträfvar och fördrager.
Tank att det.
a r mitt lif du återköper för livarje dag.
Hvad jag ar hird, tycker du - och hänsynslös.
Min kära lilla syster, jag kysser dina händer, inen jag har icke s % stor kraft att jag orkar lyfta en knappnål.
L å t mig slippa att berätta.
J a g skickar ett par bref och ett telegram.
Du kan se att det varit allvar.
Det ar mig icke möjligt att stanna i Hörby den första tiden.
Mjältsjukan skulle komma igen.
- - - Troligen reser lag hem p3 söndag, inen blott för att packa mina koffertar och göra &amp; g i ordning p % nhgra dagar, så reser jag till Geijerstams på Dalarö ute i Stockholms skärgård.
J a g stannar dibr en längre tid, inackorderad Iios dem; jag 141 se om icke ombyte af vistelseort i förening med umgänget med vanliga, nya människor, som jag Iiåller af, skall knnna rerka helande på mitt sönderslitna sinne.
Detta är mitt sista hopp.
Misslyckas jag, då a r min arbets- kraft briiten för alltid och jag en förolyckad existens.
Din 4:: i: v. B.
Ännu ett års kamp och denna djupt tragiska existens afslutades i Köpenhamn natten till den 22 juli 1888.
(Forts. från haft.
1.)
Det drog ut på året.
Aldrig har jag upplefvat en s&amp; brännhet sommar, himlen var P ' iktigt hvitblå från morgon till kväll och på t v l månaders tid föll inte en droppa .regn.
Kreaturen hade ej ro på sig längre an iiar de stodo i den grunda sjön, som l i g iitaiiför hagen, och grässt torkade bort, så det var iingsligt att se sig omkring.
Folk började tänka på att det fanns en Gud, och när man bad frbn
57 predikstolen om regn, läste gubbarna efter, så det ' gick som en ångest- suck genom hela kyrkan.
Var Herre liörde sucken ocli svarade på sitt vis.
I stallet för korn och must sände lian en dödsängel, soin gick och mejade ocli mejade och sade på sitt tysta satt: ' Blir det inte så många kärfvar, så blir det heller inte så många munnar '.
Det var en fasans tid.
Förut var det som hade man knappt vetat det man gick emot döden, nien nu shg man lians stora, svarta skugga öfverallt; lago några stickor i kors, skrek tigglan utanför knuten eller blef det en dödraiid i brödet, strax hette det: ' hvems tur ä r det nu? '
J a g vet ej hvad det var för en sjukdom, ingen förstod sig på den och det var långa vägar till Läkaren.
Honom trodde dessutom.
ingen.
pk; ' den, som ska dö, han dör, och den, som ska lefva, han lefver ', sade man ocli därmed fick allt 11a sin gång.
Förstås - de hade en finngubbe, som gick och läste och plåstrade nied de sjuka, men aldrig blef det bättre för det.
Krusad och mutad var han emellertid för livart ord han sade.
Värst var att lian dref omkring på sådana ställen, där det ännu var friskt.
Dit koin lian för att röka och råda, men min tanke är, att han förde eländet dit.
Men hvem trodde på det; allmogen skrattar bara åt den försiktige och frågar: ' hvem smittar den förste ?. '
o ' Aldrig glömmer jag liur led jag var &amp; t den gubben.
Han gick och smusslade och lagade till påsar, som vi skulle bara kring halsen, ocli i dem hade jag, gudnås, ett finger med.
Först och främst fick jag åderlåta den stackars tuppen och prässa bloddroppar ur lians kam, sedan fick jag rifva ocli leta i alla vinklar och vrkr efter spindelväf, så var det att sopa ner sot från skorsten, korsa en livitlök och sen till sist att sy in smörjan i små eldröda silkespåsar.
.När det var väl bestaldt, tog lian dem ocli rökte och mumlade och så trodde de att det var hälsan sjalf, de undfingo.
J a g för min del kastade min påse i spisen.
Nå - en dag skickades kloka far efter för att lasa öfver hus- bonden, som kände sig skral.
På den tiden hade jag inte mycket begrepp om andliga ting, me.n .nar jag liörde honom sitta dar och rabbla opp fader våfbaklänges: ' redaf råv mos rä i nelernmili '.
.
och så vidare, blef jag så arg, att jag hade lust att ge lionoin ett slag pk käften för h v a ~ t enda bortvrängdt ord.
' Låter det s&amp; syndigt för vår Heire som det låter för mig ', tänkte jag.
' så beklagar jag.
.
O husbonden ', ineii det vågade jag inte nämna, ty matmor trodde ju pA finngiibben soni på ett evangelium.
Dagen därpå var husbonden s % kry att han kunde g a l opp, och nu skulle kloka far prisats mer än lian var värd, om ej Sven, husets enda barn, legat dar och kämpat nied sjukdomen.
Han var ju ung och kraftfnll, men febern tog honom s i starkt, att man snart nog slig hvart det bar.
Och tank.
.
.
iiii kunde han ej fördölja, Iivad han hade på hjärtat.
Han ville ej se nligon annan bredvid sig an mig, ej taga: not en vaktendryck utau ui ' min hand, och när han hade sin sans, talte lian sh innerligt om sin kärlek.
.
.
' Husbonden ruskade pA hahudet och sade förstulet: ' H U med honom, det s k i man alltid göra med de sjuka, hur galet det an är '.
Men matmor visste bättre och brast i grht.
När 1ia.n hade kampat ut och l i g darr sb tyst och hrit, sade bon: ' Britta, im må dn höra det, han brydde sig aldrig om Elsa, jag visste det hela tiden.
Allt ifrån det han var barn hade lian sitt eget sinne, och tog jag ifrån honom ett, nöjde lian sig aldrig med ett annat.
Inte hade han d e t efter hvarken mig eller Johan, nien syster min var en sadaii dar människa; hon fick kärlek till en stackare, soni hon inte kunde få och blef det inte lian, s i blef det heller ingen annan '.
Men när Sven skulle svepas, pick jag till grannens och tog utan för- frågan myrtnen ' ar det soliga fönstret och bar den åter öfver till oss.
Nu tyckte jag att den var min, min med hvartendaste blad, livar- endaste blomma, som stod så fin i knopp.
J a g bröt alla de snöhrita knopparne, alla de välluktande kvistarne och lade dem b i n g hans panna och har, stack dem i halis kalla händer, bredde dem i gröna ringar öfver hans svepning, jag.
gaf honom sörjande bhde krona och krans.
.
.
.Hå ja, inte var det nhgot roligt just med den kärleken, men det sade jag förut.
Vi tala heller inte vidare därom.
J a g fick min- sann inte mycken tid till att sörja och grata.
Var det den första, kistan de buro ut, så inte blef det den sista.
Natmor dog och p&amp; granngården bröt sjukdomen ut och tog bort tre barn, bland dem den vackra Elsa.
' Rätt livad det är, får hon v&amp; också sin knack ', sade kioka far, som hatade mig därför, at.t jag inte gick och bar på hans trollpåse.
J a g fick ingen dödlig knack, men när jag såg huru de for0 bort med det ena liket efter det andra, tänkte jag p&amp; hur litet gods och @ l1 lijäl- per mot olyckan och döden, och jag sade i mitt hjärta: ' Bror min må gärna Iia sitt och mitt med, vi f&amp; lika mycket med oss i grafven '.
59 Nu kali fröken vara trött pk att höra talas oni det har eländet, jag hoppar ocksh tvärt öfver det tillika ined många- ar, som flöto fram litet Iiär och litet där.
De voro sig tämligen lika, arbete och släp, inen likval utan bekymmer, ty Gud liar ständigt förlanat mig en god hiilsa.
När jag var omkring 40 kr fick jag lust att flytta till hembygden, och så bar det sig så, att gubben Niklas Ersson råkat komma ut för olyckan att bryta ryggen a.f sig.
J a g var trött på att rackla fr&amp;n det ena stället till det andra och han behöfde en människa, som såg om sig; och så kom jag Iiit i stiigan.
Och &amp; l var att jag kom; gubbstackarn hade aldrig kunnat få någon, som varit honoin till lags,.
iin hade de varit för unga och slarfviga, än för gamla och envisa.
.
.
N %, sjalf var lian visst ingen fiillkoinligliet,.
men jag var inte förvand och hade ingenting roligt att viinta Iisr i världen.
Tolf &amp; r - har jag här npplefvat med honom.
~ T o l f år härinne med en krympling^, sade jag, mitt Iijitrta lik- som saminanprassades.
- ~ B r i t t a, hur kunde du uthärda?
,.
.
.
a r o vi nu dLr igen, uthärda.
.
.
som oiii jag ej haft värre än så.
J a g tyckte inte illa oin att f % vara min egen herre och styra och ställa soin jag ville, ty huriidaii nii giibbeii varit mot aiidra, mot mig sade han aldrig så mycket som, ' kas ' engång.
Folket tog sig - så.
för att skiilla mig för ICrycke-Britta, därför a t t jag var liksom ett litet stöd för Iiononi, men det oroade mig sannerligen inte.
~Britta, livarför gifte ilii dig inte med hon om ?^ frågade jag of örsynt.
Gifte mig.
.
.
Åh, jag var val klokare iin s&amp;.
.
.
En gbiig talte lian ditåt, men jag sade rent ut, att jag ville ha det så stalldt, att jag kunde komma min kos, oiii jag ledsnade.
' Äfven ' - tillade jag, - ' torde det handa, att den 8ndrin.geii inte gjorde E r hvarkeii sällare .eller spakare '.
Det sade han ingenting emot, men invände som så, att det val and % kunde vara .bra att ha sin egen stuga.
Då skrattade jag högt i sky .och svarte att jag.finge.va1 något skjul att dö under, nar den dagen blef.
Sedan dess talade han aldrig vidare om giftas, men tro inte.
att han tyckte siimre oin mig för det, lian såg nog att jag vårdade mig om hononi och hans ägodelar.
.
.
J a, det tänkte han nu på mera an jag visste af.
Det sista året han lafde liksom tärdes han bort och d&amp; var jag bunaen vid hans sjnksäng snart .sagdt natt och dag.
.
E n tid före han dog sade han: ' Britta;, tag fram papperen, de ligga i mitt lilla ...
halmskrin '.
Då lyfte jag opp kudden och tog fram skrinet, som alltid l&amp; under hans hnfvudgärd.
Så visade han mig svart på hvitt p&amp;, att jag var arfvinge till allt hvad som fanns i hans &amp; go.
' Ingen tar det i f r h dig ', sade han, ' ty det a r riktigt skrifvet och lagfaret.
Kpk- stöten diirinne och skolmästaren ställde om det, när dn var borta P våras; inte begriper hvarken du eller jag hvad som står på papperet, men ratt är det '.
.
' Åh, det har jag då aldrig kunnat tänka mig ', sade jag i första häpenheten.
' Just därför ska du ha det ', sade han, ' hade da varit at den dilr andra ulien, så hade du sannerligen ingenting fatt '.
' Men släktingarna dina, hvnd skola de säga? '
brast jag ut.
' De m % saga hvad de vilja ', svarade han liksom litet förnöjdt.
Det gjorde de med och det var minsann ej för roligt a t t höra pk.
.
.
fortfor gamla Britta sorgmodigt.
B a n lag ännu ofvan jord, d % de kommo hit och ville lagga sig till allt hvad som fanns.
Wir de d&amp; fingo höra hur det var ställdt, blefvo de stormovettiga och sade att det var detta, som jag gått och b u s a t för alla åren, att jag stulit deras arf och varit en orm, soin gubben, stackaren, närt vid sitt eget bröst.
J a g blef alldeles som förstörd i hufvudet, dar lalg karlen död i kammaren och här stodo de och kallade mig för tjuf och orm.
J a g storgrät och utropade: ' Tag allt i Guds namn, jag har aldrjg bedt om det! '
Men d % bar det sig inte bättre I n a t t grannen hihintill, kyrk- stöten, sthtt i förstugan och haft ett örn med inne i stugan.
Han var ej den, som var försagd, han steg in och läste lagen för dem och det s % det ljungade.
Och s % sade han till mig: ' Gubben har sjalf gnott ihop hvarenda styfver och de ha vid Gud ingenting att pocka på.
Hon a r ett nöt, Britta, behåll det hon har fatt, det är inte nier än rätt, och ratt ska vara rätt '.
S % behöll jag hvad som var lagligen mitt och fdgade litet efter hvad slakten tyckte.
Det gick dessutom ingen nöd pk dem och brytt sig oin gubben hade de d % aldrig i lifvet gjort.
, N %, din bror dåw, afbröt jag, whvad sade han, när han fick höra att du ärft stugan?
D Min bror - ha, den stackarn hade inte mycket a t t saga Pivar- ken oin ett eller annat.
Just vid den tiden började man glunka om a t t lian hade det svårt.
Jag såg honom sällan, ty han var krasslig och satt mest inne.
Hustrnn var död, sönerna hade öfvertagit allt, delat gården, eftersom ingen ville vika, och satt gubben p&amp; undantag.
J a, den där undantagskammaren byakar alltid bli trång ocli bröaet; som går genom barnens händer, blir ofta en.
tårdränkt spis.
Poj- karne hade alltid varit styfsinta och nar de togo makten var det minsann inte för att slappa efter.
Så var det ju också liksom en vedergällning och jag tänkte mera an en g h g: ' Nu pekar ' vår Herre på honom, nu får han sin lön '.
Och så lat jag år efter år rinna bort och tänkte aldrig på att söka opp lionom i lians bekymmer.
Jag arbetade ocli förkofrade mig, hade aldrig annat an halsodagar och hängde s % fast vid stugan och världen att det var som skulle jag aldrig därifrån.
Men så pekade v %r Herre på mig med.
Vi fingo en ny prest i församlingen och folket började gå till kyrkan för annat an att visa sina basta kläder och träffa sina be- kanta.
Den gamle prosten -- soin jag ju talat om -; - hade briikat vända på fjärdingen och läsa opp samina predikningar h- efter år.
J a ja, orden voro ju ej att förakta, men folk, blefvo så vanda vid att söndag e.fter söndag, högtidsdag efter högtidsdag höra ett och detsamma, att de slutligen inte hörde p % det alls.
Nar nu den andre kom var det niistan som hade han predikat en ny lära och man bör- jade litet hvar vakna opp.
Så satt jag en söndag och hörde på lionom.
Han talade just öfver de orden: ' Kan du icke älska din broder, som du ser, huru skall du då kunna älska Gud, som du icke ser '.
Och så beskref han det hårda, själfviska människohjärtat, så att jag måste kanua igen mitt eget.
Det var som hade han talat h a r t eviga ord bara till mig.
Hon satt tyst en stund, skuggande ögonen med handen, så suckade hon ' och begynte åter: » Ja, det var val att var Herre Iick makt med mig, val att jag inte fick sitta har ensam i stugan och försjunka i sjalfviskliet: Guds vägar äro ej våra vägar, det ar då en dagsens sanning, ty,hade icke högre karlek tvingat mig, så aldrig hade jag satt min fot inom den gamla fiidernegården för att taga vara pk min broder.
Men nu måste det ske.
- Herre Gud, hvad jag minns det val.
.
.
Begge sönerna vor0 gifta och bodde med livar sitt Iiush %ll under samma tak.
Barnen deras hade konimit i gral ocli de trängde in ined snyftningar och rop: ' Mamma, far .Karl taga ifrån mig mitt äpple '.
Och så en annan isöst, soiii var mera försigkommen: ' Du får.
inte äpplet, det har inte vuxit på era trän, jag skg hur du tog det under vår stora apel '.
Min brorsons hustru gick bort till fönstret och tystade på dem. '
h i, det ar ett shdant kif ocli vasen på de barnungaine ', sade hon i trött ton.
' Ni må tro det a r icke roligt att bo tvii husliaill till- samriians, icke roligt hvarken för små eller stora '.
D e sista orden uttalade hon nästan hviskande; det föreföll mig soin hade någon suttit moltyst ocli lyssnat i riiminet nästintill.
Håja, inte ditt iitan mitt.
.
.
det var ju endast den gamla stri- den, som ska kampas sk länge världen står och manniskohjärtat graf- ver sig ner i jordens niull.
Intet undrade jag på barnen inte.
' Jag.
hör att hon vill tala vid gubben ', fortsatte kvinnan och macnen tillade smkslugt: ' Jag tycker faster skulle inte ha nigot otaldt med Iionom vidare '.
Nar de så hörde att jag tänkte tri, hand om honom p i hans ålderdoiii, visste de först inte hvarken lirad de skulle saga eller tycka.
' Tror hon kanske.inte, att han liar det bra har? '
sade slutligen min brorson och liiistriia bifogade liögljudt: ' Det gar minsann ingen nöd p % Iionoiii, inte kali han så mycket som k l y f ~ a sönder ett vedt.rä till briinsle, men plocka i sig ocli äta, det kan han riktigt bra det '.
' Jag reder mig godt, som I nog kännen till ', ' vidtog jag, utan att svara p % tal, ' han är min ende bror ocli står m ' ig narniast i världen.
Det kali ju vara roligt bhde för honom och mig, om vi nu flyttade tillsammans ocli försökte latta lifvets börda litet för hvar- andra.
J a g är s % ensam och det känns ofta tungt a t t sitta timtals utan att ha en människa att tala vid '.
De sågo åter på mig som trodde de att jag var från vettet.
J a g hörde tydligt steg som tassade från dörren och en hviskande röst höjde sig och sade: ' Vi lägga oss inte i det, jag vill inte ha en kaka med p&amp; det baket.
.
.
Människan kan göra hvilket hon vill '.
' Seså ja, nn lyssna de igen ', hviskade hustrun med en hvass sidoblick.
' Ja '; fortfor hon högt och vande sig rakt till mig, ' jag begriper mig nu inte på er, men så mycket kan jag säga, att inte - blir det nhgot a t t få efter honom '.
X i t t thlamod var ej mera än m k k l i g t, men jag lade band pH inig ocli sade: ' Säg nu strax, livar min bror liar sin kammare, jag känner till hnset har och ska själf söka opp honom, ingen behöfver besvära sig '.
Så kom jag ändtligen iii till honom, dar han satt s % ensam och öfvergifven, och jag .tog honom genast ut med mig.
Han föreföll
mycket äldre an lian sar, ja, han s a r nästan so111 barn p&amp; nytt och gjorde livarkeii motsthd eller förfrågan.
' Känner du igen mig, Lars! '
sade jag; ' vi äro barn af samma fader och sainina nioder. '
Han såg p % mig ocli nickade.
' Jag ar så gammal, sk galiiinal, snart åttio år, begriper inte, liiir nian kan vara så gammal, ingen nytta till, bara äta och dricka '.
.
.
Och så knäppte han ihop ' Iian- derna och slöt de trötta, vattniga ögonen.
' Jag ar inånga år yngre äii du, Lars ', sade jag, ' och frisk som en nötkärna.
Vi Båda syskon slå oss ihop, jag blir ditt stöd, det # r ju alldeles som det bör vrrk~.
Vår Herre vill ha det alldeles så '.
.
.
' Alldeles så ', iipprepade han, men tycktes för resten knappt upp- fatta mina ord, ' jag ville s&amp; gärna Iia litet snus.
Om det bara inte vore så dyrt.
.
.
Om jag orkade gå till Iialidelsboden, skulle jag bedja om litet.
.
.
Nar inan blir ganmal ar det sh svårt, det värker i alla leder, inaii diiger ingenting till, bara äter och dricker '.
.
.
Dar fick han åter de orden p&amp; Iäpparne - lian Ilade val hört dem.för ofta, stackarn.
' Nu gå vi i Guds namn ', sade jag och tog lionoin vid liaiiden.
' Men om jag säger att det icte far ske ', högg inin brorson till och kom ett steg .emot oss.
' Så går jag till presten och fragar, om jag Bör taga vård oin iniii broder eller ej ', svarade jag och stig honoiii i öC; oneii, så att lian skamdes, vände sig tvärt och gick.
Men liiistïiiii sprang efter en snygg rock och hängde öfver deii gamles paltor.
' Ja, di1 tanker pk liiir det ser lit för byfolket ', sade jag, ' men du tanker icke på vår Herre '.
' Ja, hon in % gärna försöka sig nied liononi ', gentog kusinen liårdt, ' jag trodde annars att lioii hade haft nog af lionoin. '
Jag teg och bror min suckade ' djupt.
Då liksoni kände jag p$ mig att han hade ett minne af det förflutna och jag tyckte dubbelt synd om Iionom.
När vi kommo ut på gården och gingo förbi de kifvande barnen, tänkte jag ovillkorligt: ' stackars barn, I ' ~ ä x e n opp till ett syndastraff '.
Så flyttade lian till mig i stugan och var liar anda tills lian dog., r a h, Britta, livad du gjorde rätt))., sade jag varmt.
.
' Jag kunde ej göra annorlitiida ', svarade hon enkelt, Lars Blef så sinhingoin biittre till sinnes, ' frisk hlef lian aldrig och liuinöret var litet ledsamt ibland, inen liar plågorna gåfvo lionoin ro, .kunde.
man riktigt glada sig å t att han hade det så lugnt och godt p&amp; sina gamla dagar.
Och s % fick jag den hugnaden se huru han fick en tanke pi, de himmelska tingen.
Han var ju så gammal ocli skröplig och hade just aldrig tänkt p % Gud i sina friska dagar - men ' Herrans nåd - står det - ' varar evinnerligen ', skulle den då icke vara lifvet ut?
J a g läste ju ofta för honom ur Kya Testamentet och förklarade s % godt jag förstod.
Blen merendels rörde han ihop andligt och världsligt, så att man kunde både skratta ocli gråta vid det.
Jag minns att en g h g frågade han om jag trodde att lian skiille få sniis i himmelriket, en annan gång, om han skulle f&amp; ha den basta blå rocken i hvardagslag där.
Jag fick d % svara honom sa som man svarar barnen, då de frhga om de f % karameller och leksaker i him- melen: ' Var Herre ger sina barn nog och öfveï nog, hvas och en får sin bägare full och ingen kommer att titta snedt på om den enes ai.
litet större än den andres '.
J a, här skg man, riktigt som i en spe- gel, hur fåvitskt den handliar, som uppskjuter sin sak med Herran och offrar sina bästa krafter %t fåfänglighetens tjänst.
&gt;len mot det sista liksom klarnade det opp nagot i hans sjal.
.
.
jag förstod det på hans ord.
.
de säga, det sker sk ofta emot döden.
Hon tystnade, men jag satt som v8iitade jag p i mes.
Hoii log.
» Ja, nu är historien slut, det var intet markvärdigarea.
.
.
Men jag sade hterigen: =Så ratt, s&amp; rätt du gjorde, Britta.
s .Åh, det var ingenting=, svarade hon och slog ifrån sig med handen, .hur mycket har jag ej försummat, hur mycket har jag ej lefvat mig sjalf., J a g tryckte tigande hennes hand.
Nar jag gick följde hon mig ut i förstugan och då jag kommit .ett stycke p % vag och shg mig tillbaka, stod hon kvar i dörren och nickade.
Den hvitbrokiga katten sprang jämte mig en stund, men han tänkte på ullsäcken och vände snart om.
J a g gick hemåt.
Molnen hade delat sig och himmelen lyste frain klar och hög, luften kändes friskt starkande, horisonten var mörkt blå och hela landskapet hade fått en annan färgton.
Allt hade lik- som höjt sig, samlat sina skingrade krafter och beredt sig p i n %got.
bättre.
Och det kom.
Solljus, solljus!!
Den lilla snön, som låg kvar
på kyrkotnket, började blixtra och blinka i hvart enda korn, dufvorna däruppe i klockstapeln sträckte på sina fina, skinirande halsar och började kuttra, de bjärta papperwosorna fingo förklarade färger, det röda blef blod, det gula, blef eld, det blåa blef himmelsk azur.
Solljus, solljns!
!
J a g kände mig med ens glad som ett barn och måste knäppa mina händer,, Gud ske lof, det finns något annat an moln och skuggor, Gud ske lof!
a Anrrza ~ ~ z u t s o n.
Några svenska nutidsromaner.
Holger Pide af Amanda Kerfstedt.
Promethem af Axel Lnndeghrd.
Camilla af 12ichert von Koch.
Lena af Renk. '
Holger Vide, roman ' af Amanda IIeifstedt.
Det är flera år sedan vårt land mottog något större arbete af denna författarinna, livilken i så hög grad lyckats att förvarfva sig allmänhetens erkännande och intresse.
Åtskilliga till omfång och innehall mindre betydande publikationer, såsoin ungdomsböcker och bidrag till den mer efeinera litteraturen i kalendrar, tidskrifter in.
m., hafva ju med hennes välkända signatur utltommit, men denna Amanda Kerfstedts senaste bok Mr dock af helt annan innebörd och af helt annat värde.
» Holger Vide, roman,, sthr det på titelbladet, inen ar det en roman i den mening, man af ålder och af vana tillmätt detta ord?
Knappast, ty det, som egentligen berör oss, liandlingarna, utvecklingen, försiggår vida mera inom än utom de skildrade personligheterna.
Själfva historien ink till sina yttre drag lätt antydas.
En under enkla, tarfliga förliållanden fostrad ung man faster sig under utvecklingsilreri vid en ung flicka, som under denna tid varit hans stöd och hjälp.
De båda unga ha ingått ett förbund för fsamtiden, men på hur lös- liga grunder detta skett, fraingar af Holgers bref, som börjar boken.
Han erkänner sin förbindelse till den Nina, som en gang varit honom en så trofast bundsförvandt, men han ~älskarw.
henne ej, och ett ak- tenskap ntan kärlek ar en lögn, lian vill blott lefva i sanningen och alltså vill han göra förlofningen om intet.
Ninas svar harå ar sardeles.
originelt, liksom öfverliufvud brefvaxlingen emellan de iiliga tu.
Holz ser icke de Iiöga etiska sanningskrafven, h a ~ l tvingas a t t erkänna hennes praktiska syn p i tingen och så afslutes äktenskapet.
Mina ingår däri med en fast tro på a t t hennes insats, viljan att göra alit för mannen, verkligen skall kunna skapa lyckan, under det Holgers medvetande att blott liafva gifvit efter utan a t t slappa tanken att, en nian låter sig icke bindas utan vrede,, redan från början likasorn kartliigga de klippor och skar, p i hvilka den äktenskapliga lyckan skall komma att strands.
Och strandar gör den.
Men oafsedt den hos en läsande allman- het alltid öfvervagande önskan att se allt i ljust, a t t få vara med om hur allt reder sig och går val p&amp; slutet, inåste dock äfven en mera tankande läsare, som med sympati följer författminnan och i regeln icke tror på nkgon förhärskande rosenfärgad kolorit öfver lif- vet, dock frainställa en fraga: hvarför går det dessa bada, Holger och Nina, så illa?
Båda iiro ju kraftiga och begåfvade personligheter, och dock i trots af allt som borde förenat dem, i trots af det ge- inensainma färäldraskapets mäktiga inflytande, finna de icke hvar- andra, förrän det är för sent.
Och hvarför a r det för sent?
A t t Rolgers blinda egoism och något sjalfrattfärdiga förtriifflighet inkste lida ett nederlag, a r ju sjalff allet, men hustruns öf vergif vande af ma- kans och moderns plikter synes oss frangå af ett, i ett exciteradt ögon- blick med reminiscenser från Dockhemmet fattadt beslut, icke resul- tera af ett moget öfvervagande.
Hon borde icke hafva trott pk de falska orden om olyckans följder, a t t olyckan fördarfvar krtrakteren, icke M i t öfvertyga sig att just hon skapade mannens olycka.
Xera då så skett, var motivet för hennes flykt ädlare och djupare an No- ras, likasom hennes själsbildning står högt öfver dennas.
Förf: s naim a r oss en borgen för a t t detaljbehandlingen läinnai föga ' öfrigt a t t önska.
I detta afseende m % hänvisas till den ypper- liga skildringen af förlofningsfesten i mäster Sörens hem saint lifret i universitetsstaden.
Äfven Atskilliga hnfvudstadsvyer och landsorts- typer äro utmarkta; bast kanske ändå den dråpliga Mari och hennes Anderson.
A t t vid anmälan eller granskning af ett verk, tillhörande den nutida skönlitteraturen, utförligt redogöra för dess in~iehhll och om- namna alla märkligare personer och händelser.
synes m h g e n med rritta.
vara ett mindre grannlaga beteende mot shväl författare som förläggare.
Allraminst borde detta ske, då det a r fråga om en bok, soin på hvarje blad bär spåren af varm, djup, seark kansla, af finhet
och förstående i själslifvets analys jämte ett allvarligt, sofrande ar- bete för att finna iittryck för alla de ständigt skiftande stämningarna.
Man erinre sig den egendoinliga och intagande episoden vid den stackars föroIyckade Dillners första införande i berättelsen, hans ödesdigra ocli halft ofrivilliga, halft omedvetna ingripande i Holgers ocli Ninas lif, lians sjukdom och död, livilket allt soin i en brännpunkt saill- lar ocli bildar Gott ' Dills rörande saga.
Det som just gifver bo- ken .dess så underligt fängslande behag, ä r a t t förf.
' låter oss likasorn se in i den dolda verkstad, där alla dessa olika karakterers böjelser, intryck ' och erfarenheter förarbetas, dar de sainmansn~alta för att, när tiden ä r inne, framträda i dagen som den beslutna, den fullbordade gärningen.
Förf.
liar äfven på nier än ett ställe påvisat konsekven- sernas oböjliga lag: wså som di1 handlat i ' tanke, ord och gärning, så- dan inåste följden bliw, ocli p % ett ställe kallas ock wkonsekvenser det enda förfärliga på jorden ».
Ninas karakter förefaller läsaren mera naturlig, inera följdriktig och ä r en illustration till den iiniiii mångenstädes giingse teorien om den w Iiej dlösa själfutplilnelsen w; Holger däremot, den rikt begåf vade, högsinnade mannen, bär nästan alltigenoni i sitt förliållande till Nina som en bindel för ögonen af föriitfattade meningar och fördomar.
Han " tyckes i frkga om gifterinåkts ingående bort antingen icke liafva gifvit efter eller,när han gjort det och en g h g Nina var hans hustru, liafva haft nog förstånd, nog lifserfarenhet för att för bådas skull aflagsna alla onyttiga, oriktiga tankar och det resultatlösa, vanmälrtiga begiiret att askalca oket », soln lian sjalf säger, under det han f6r öfrigt på allt satt söker att ignorera, isolera sig ' från allt, som möter honom inom lieminet.
Att oafvisliga pliktkraf icke kiinna ostraffadt så behandlas, det visas oss genoin den föl * iiedring, till hvilken den stoite, af alla hyllade mannen nedsjiiuker, och detta just då, när Ninas yttre ocli inre varelse.
synes slå ut i full blom.
Men det ä r ett fint drag af förf.
att låta djiipet ' af denna förnedring vara kändt af blott den i dödskainpen liggande vannen från fordom och af den hustru, soin af denna kunskap får banesåret.
A t t han skonades för världens doin, denna varld, soin icke vill veta Iiur ofta det ar sannt att wtont coinpiendre, c ' est tout pardonnerw, för denna obarmhärtiga, skadeglada doni, som skulle följt på ett sådant fall SOIII hans, detta !ar ju för en man slidadan som Holger enda villkoret för att icke sjunka ohjälpligt.
Holger hade brutit mot Nina, liaa blef icke ostraffad; Nina Ilade brii- tit mot honom, men äfven mot sig själf, hon blef off * et.
Månne det icke är s&amp; förf: s mening bör tydas?
Man framställer en fråga, shom '
under åratal dylika frkgor blifvit framstalda till flera af v k a ypper- sta nordiska författare.
Vid de båda liufviidpersonernas sida finna vi ett annat par, mera dagligdags förekoinmande och inera konventionelt behandlade.
Pilip ocli Elsa äro båda sympatiska och älskviirda och deras kiirleksroman ar lefnadsfriskt ocli hurtigt berättad och gör i det liela ett lifvande intryck af verklighet, om ock en och annan detalj icke synes fiillt natiirtrogen.
Filips s. k. omviindelse hade icke behöfts för att en så kärnsund natur och karakter skulle f % en ratt syn på lifvet, och lä- saren stbr visserligen n&amp;ot tveksam angaende Elsas verkliga kal- lelse för sjuksköterskans mycket fordrande yrke.
3Iinst lyckad är tvifvelsutan den gulögda, snedblickande, allt annat an förföriska filo- sofie kandidaten, fröken Olena.
Hon spelar icke heller ngzon afgö- rande, betydelsefull r d l vid utvecklingen af det akteiisknpliga drainat, ty hennes oblyga koketteri med Holger cch hennes hämndgiriga, friieka.
meddelanden till Nina i toalettriiminet vid balen, göra blott en ringa insats, d % timman slhr för lösningen af de bbda makarnas lifs- problem.
Slutet af en skildring nr Iifret ar alltid e2 svår ysöfvosten och afveii Holger Vides förf.
liar här icke \ - arit fullt lycklig.
Hela epi- soden i ' Kölner-do^men, där Nina återfinnes, liar nggot gjordt, som nästan tyder p&amp; att förf.
önskat komma ifrhn upplösningen fortast möjligt och därom icke kiinnat eller icke velat rara niera iitföslig.
De sista bladens innelikll förefaller därför nigot afmattadt, gifver ett intryck af något fragmentariskt och i viss man otillfredsst~llande.
Vid ett besök i en af hufvudstadens fö~nainsts bokliliior för kort tid sedan framlades för en köplysten kund, Holger Vide, under försäkran, att ingen af den nyare litteraturens alster rönt en så stark efterfrk gan.
Detta är ju ett rent praktiskt och därjainte gliidjande bevis, att vår läsande allmänhet vet att till sitt fulla varde lippskatta fru Kerfatedts bok, och det ar svkrt att afgöra hvem som ar mest att lyckönska däråt, författarinnan eller lasaren.
Antagligen i lika hög grad båda.
Något särskildt anbefallande af detta Amanda Kerfstedts hittills bästa arbete torde, efter det ofvan sagda, icke vara af behofvet pgkalladt.
L.
N. P2ometheu~o En konstnärs saga af h e l El !i~degGt-d.
Redan genom sitt i flera hänseenden miirkliga arbete nfmin (1892) visade Axel Liindeghrd, att hans diktning brutit ined den s. k. realismen och söker sig nya \ - agar i mera ideel riktning.
Hans
författareskap tyckes samtidigt inträdt i en period af rik produktivi- tet, tydande på, a t t han funnit sin rätta sfär.
Redan följande å r lit- gaf lian ~ t &amp; n z f å ~ e l n en, kultiirhistorisk roman, som vann ganska mycket erkännande.
I sitt nu senast utgifna arbete, Prornctliez~, liar han gifvit oss en åskådlig skildring af konstens och litteraturens senaste skede, uppfattadt och förklaradt sLom en lank i utvecklingens kedja.
Just häruti ligger nämligen Axel Limdegårds förtjänst, a t t han,tillkampat sig en verkligt modern världsåskådning, som ser det niitida lifvets företeelser i sammanliang med forntid och f ramtid.
Därför förstår lian.
a t t skildra vår tid och dess inänniskor med sann hiimaiiitet och medk#nsla, ty afven nar lian stundom gisslar tidens lyten, märker inan lians fasta tro på mänsklighetens förmåga att, om än långsamt, arbeta sig flanniåt till liogre iitveckling.
Boken ä r jiist en skildring af manskliglietens och individens eviga Prometlieiiskainp; men ur misstag, smarta och diederlag frain- står en förädlad Proinetlieiis med hopp ocli resignation präglade på sin panna.
D e yttre händelserna eller stommen af de personers lif, som skildras, äro föga invecklade.
Redan i inledningen far man en ex- pose öfver Iiufviidpersonerna ocli deras öden, kanske för att upp- märksaalieteii sedermera ej skall afledas från det, soin är arbetets liafvuclsak.
Boken begynner med invigningen a l ett glyptotek, uppfördt Stockholm p&amp; södra bergen af en rik ' uppkomling och mecenat, Mårteii Scliell.
Till intendent för glyptoteket Ilar han kallat bild- huggaren Gabriel Tollin, som nyss i titlaiidet vunnit rykte såsom en storhet inom konsteiis varld för sitt snillrika verk Prometl~eus.
Denna bildstod förvarf var sig Mhrten Schell och uppställer aen framför iiigingen till det i grekisk stil uppförda glyptoteket.
På invigningsfesten gör inan bekantskap med åtskilliga perso- ner.
Främst med Gabriel Tollin och hans sköna inaka, fru Gemma Tolliii, italienska till börden och en sin make fullt vardig kvinna.
Vidare med frilierrinnan Katliinka Lagercronn, som Gabriel älskat innan Iion gifte sig, och som spelat en betydande roll i hans lifs ut- veckling; ined Gerhard Bliihm, den skarpe, satiriske litteratören samt ined flera andra.
Efter festens slut låter författaren Gabriel och Gemnia från nuets lycka i minnet skåda tillbaka på sitt förflutna lif.
i
Gabriel Tollin var född i Skkne, dar fadern var guldsmed och rådman.
Gabriel, som lärt sig sin fars handtverk, kom sedan till Köpen- hamn såsom gesäll hos guldsmeden IUartens, en iingdomsvaii till fadern.
Här utbildade lian sig i dennes yrke, men bö j a d e därjiimte studera i en aftonskola.
Läraren i teckning upptäckte hans anlag för konsten, uppinuntrade honom a t t ägna sig ht denna samt att, ehuru 27 år gammal, gå in som elev vid konstakademien.
Har blef Tollin genom sin begifnjng, sin viljekraft och flit den främste bland eleverna.
Just rid deni ?a tid nkdde afven till Norden reflexen fr %n de mäktiga rörelser, soni uppsthtt inom de stora kulturländerna och som sökte uppväcka den i stelnad vinterdvala sofvande konsten och litte- raturen.
aDen allmauna lösen var: frihet; inen det som kiafdes i frihetens namn var: sanninga.
Afveii p&amp; andra oniriden af samliälls- lifvet började ett nydaningsarbete i demokratisk, frihetsiilskande andn och en bitter kamp uppstod mellan: zdet gamla, som icke vill dö, och det nya,, som också vill lefra.
Och det tycks som skulle det ena icke trifvas jainnsides med det andra; ty det nya vet icke, att det blott.
ar en återuppblomstring af nfigonting, som redan varit; och det gamla vet icke att det nya är kött af dess eget kött och blod af dess bloda.
Med verklig entusiasm omfattades de nya lärorna af de unga konstnärerna, som bildade en stark saininanslutning och till sin ledare fingo en kraftfull men hänsynslös personlighet, Sören Wiegeland.
Äfven Gabriel Tollin pbverkades naturligtvis af de nya idéerna, eliiirii lian aldrig kom att tillhöra den yttersta flygeln, som förfäktade paradoxen: o att endast det fula ar skönt, ty det fula ä r sanningenu.
Gabriel hade för mycket af snillets gudagnista för a t t stanna rid att imitera naturen och människokroppen, lian rille äfven i bild fängsla mänhiskosjälen.
Han ville som konstnär skapa, ej blott som en skicklig handtverkare imitera eller fotografera.
Han började gan- ska snart att gå sin egen vag framht, och rille i ett monument för- kroppsliga sin samtids strafvan.
Som en drömbild s %g han sitt verk, och gestalten framställde dragen af Sören Wiegeland såsom en syin- bol för sanitidens frihetskamp, Men hans fantasi lyckades ej ännu gifva denna drömbild konkret form.
Det som slutligen: tände gnistan, brandstoffet var sedan lange hopadta, det var kärleken.
Bilden, lian så länge drömt om, var Prometlieus, titanen, ljusbringaren, iilänniskor- nas van, han skulle symbolisera tidens längtan efter frihet, sanning och ljus.
Allt sedan Gabriel Tollins ankomst till Köpenhamn, intog
lian sina middagar i guldsmeden Martens och hans hiistriis lieni .. Till dessa, som voro barnlösa, kom under Gabriels första aka- deinieår en fjortonårig skånsk flicka, Katllinka Martens, en.
fattig brorsdotter till hr Martens.
Gabriel såg först i henne blott en obe- tydlig landtflicka i den obehagliga öfvergångs&amp;ldern.
Men så små- ningom började lian söka lära henne yttre skick och sliitligen äfven bilda hennes själ.
I skolan ocli sedermera genom lektioiier tillägnade hon sig hastigt den: ytliga bildning, soin i allmänhet bjudes våra kvinnor, ocli som mera utbildar deras förstånd an hjärtan.
Eon hade af naturen ett klart hiifviid, en snabb uppfattning, parad med en stor portion fåfänga och behagsjuka.
Också iitvecklade hon sig ganska snart till en ytlig världsdam, en tyvärr ganska vanlig typ bland vår tids kvinnor, af hvilka många ännu ej hunnit den andliga mognad, som fordras för att rätt begagna den nyvunna friheten.
Ty skall kvinnan uppfostras i frihet, måste hon äfven göra bekantskap ined.
frihetens oskiljaktiga villkor - ansvaret.
A t t hysa intresse för konst och litteratur var ' modernt under denna tid och allra modernast att vara demokrat och tänka fritt; därför tänkte Kathinka fritt.
Gabriel började allt mer inviga henne i sina idéer, ocli ju mer en man gifver en kvinna af sitt vasen, desto fastare binder.
han sig själf vid henne.
Men han begick ett hos männen ratt vanligt misstag att tro reflexen af sin egen ande vara skapelser af en beslaktad sjal hos den kvinna de älska.
Kathinka askade äfven Gabriel, men dels kunde hon ej fullt uppfatta hans sjalfiippoffraiide, nästan öfversinnliga kärlek, dels var hon för egoistisk att vilja för lians skull umbära det, som för hennes lycka blifvit oiindgangligt - en solid social position.
Hon ville dela hans seger, ej hans nederlag.
Därför bröt liori med honom; när lians verk Pro- metheus möttes med ogillande.
Högerkritiken utdömde hans arbete, därför a t t tekniken var för modern, vensterkritiken prisade tekniken, var men beklagade, att den bortkastats pH en omöjlig uppgift.
~jdf Gabriel ej nöjd med sitt verk, han kände, att han ej lyckats uttrycka, hvad lian velat framställa.
Visserligen bodde inom lionom en säker tro pH, att han, trots allt, .var inne på den ratta vägen; ineii ännu hade han ej varit mogen att tolka den sublima värdighet, med livil- ken titanen bär sitt lidande.
Jost därför att han öfverdrifvit smär- tan, 18mnades åskådaren.
kall.
E j.
under öfverilad vrede men lugn och med berådt mod krossar han nu sitt verk, som kraft årslånga mödor.
Men nastan svigtande under den dubbla smärtan af sin kär- leks och sin konsts nederlag lämnar Gabriel Tollin därefter landet. '
'. '
'.
I bokens andra del återfinna vi honom i Italien, studerande an- tikens och medeltidens mästerverk.
Inför de stora mastanies lugna, behärskade konst, dar allt underordnas skönhetens lagar, där allt förädlas och höjes under sträfvan mot skönhetens ideal utan att lämna sanningens ' fasta grundval, förstod Gabriel, hvarför hans Prometheus varit ett förfeladt arbete.
Ganska lång tid förflöt innan han &amp; ter kunde förmå sig att börja arbeta.
En tillfiliighet gjorde, att han koin att dela atelier nied en italiensk bildhuggare Bellini, en förmögen man, snarare koiistliandtverkare än konstnär.
Efter att där hafva utfört atskilliga arbeteii, med hvilka han sjalf aldrig blef nöjd, be- begyniier Gabriel en Psykebild, livilken sh hänför Bellini, att lian erbjuder sig köpa den i marmor.
Bilden föreställde en ung flicka, nyss blifven kvinna.
Hela gestalten uttryckte en rörande oskuld.
Ansiktet strålade af renhet och sanning.
f or st när bilden var färdig fick Gabriel veta, att den företedde en underbar likhet med Bellinis dotter, Gemma.
Författaren betonar har, att detta ej berodde på en tillfällighet, utan a t t Gabriel omedvetet burit idealet af denna kvinna inom sig och därför kunnat forma lieiines bild.
Han synes därmed något d j k f t p % verkligheten hafva tillämpat den id6 om människans tvillingssjiil, soin Plato franikastat i w Gästabudet D. Gabriel började emellertid förtroligt umgås hos Belliuis på deras landtgård.
G-emma vistades ännu i ett kloster, dar hon uppfostrats, inen nar hon hemkom och Gabriel första gangen sag henne, anade han, att hon skulle blifva hans lefnads lycka.
Geinma Bellini r a r skön, men detta yttre behag hade sin motsvarighet i !iennes inre.
Heniies sjal var utvecklad genom grundliga kunskaper och hennes hjärta ägde i hög grad förinågan a t t älska hängifvet och sjalfförglöm- inande.
Under en sjukdom, soin Gabriel genomgick, kom deras ömse- sidiga kärlek till fullt medvetande.
Deras äktenskap, grundadt på sannt förtroende och sympati, kom allt det goda och stora i Gabriels sjal att spira, och han ska- par nu den nya Prometheusstod, som skall bara hans konstnitrsrykte öfver oiirlden.
De anmärkningar vi skulle vilja tillåta oss äro, att författaren - kanske med undantag för Katliinka -- ej förmar ingjuta riktigt lif i sina personer, livilka han borde framställa mera dramatiskt.
Han är inåhanda i allmänhet alltför subjektiv och lyrisk.
E n större kon- centration vore önskvärd, om detta kunde ske.utan att skada sprhket, som nu ä r utmejsladt till verklig formfulländning.
Hvad angir den
riktning hoin konsten, soin Axel Lundeghrd genom sina senaste ar- beten förfäktar, så är den nog en naturlig och berättigad reaktion emot realismen eller naturalismen, blott författaren kan undvika att slå öfver i den niotsatta ytterligheten - en öfverdrifven känslo- idealism.
Det ligger alltid nära tillhands att vilja.
anstalla jämförelser, en slags andlig värdering af en författares olika arbeten.
Skulle en dylik företagas mellan Titania och Prometheus, utfölle den enligt v %rt förmenande sålunda, att Titania såsoni roman står högre, men att Prometheus ar af större intresse ur kulturhistorisk synpunkt samt utgör - visserligen ej n %gon ny eller själfstandig insats - inen en värdefull framställning af livad som utgör kärnan i vår tids andliga straf vanden.
M.
D. Camilla.
Boman ur societetslifvet af Ricltert von Koc7z.
Det gamla goda re.ceptet för .fabflcerandet af en roman börjar allt iner komma ur bruk.
Förra tiders roinaner sönderföllo hufvud- sakligen i två klasser: de roande och de rörande.
Läsaren grät eller skrat tade, kände sig uttråkad eller intresserad allt efter förf.
förmåga a t t skickligt intrassla och sedan utreda liandelsernas tråd; men vare sig man kännt sig besviken eller tillfredsställd, så var boken affärdad.
i. och med detsamma nian vandt oni sista bladet davi, man linde haft en stunds njutning eller ledsnad och därmed lät man sig nöja.
Icke så nu för tiden.
Hvarje nytt arbete på det .skönlitterära ornrbdet ä; för den stackars jäktade nutidsmänniskan en n$ pkykologisk ghta, ännu ett sami~ällsproblem att grxibbla öfver, det ligger alltid eh tendens och lurar bakom hvarje blad och till p&amp; köpet ar deiiua förf: s nndermening ofta så insvept och dunkel, att den ger anledning till de mest olika tydningar oclivutliiggningar.
Daraf ' dessa diaiiietrdt inot- satta omdömen, F a n ' får höra uttalas om ett och sainma arbete.
E n utdömer shsoin olijiilpligt underlidtig, trhkig och onjutbar den bok, som en annan ' finner underliållande och full af intresse: Man är frestad att tro, att det ar läsarens teinperaiiient och individuella skap- lynne, icke författarens, ~0111, ger ni~tidsroiiïanen.
dess prägel och.
- karakter.
Richert von Kochs nya arbete ' liai.
ej undgått att dela sina sam- tidas öde.
.Den har unde&lt;astats de mest olikartade omdömeii.
, Ca- mil la^ &amp; - också.eii bok ' i fullt mått behäftad ined de lyten - eller, om man s i vill, uti.iistad med de förtjänster - som utmärka nutids-
litteraturen.
Den är utprägladt tendentiös.
I ett afseeiide skiljer den sig dock fördelaktigt från många af sina likar, där finnes tendens, men den ligger i öppen dag, fragor franikastas visserligen, som kan- ske ej tillfyllest besvaras, men inga diinkla ghtor, lika sr&amp;rförst %dda som svårlösta.
cam mil la^ ä r en tidsrnålning, som i bjiirta färger %terger brytningen mellan det gamla och det nya, ett ämne, som liksom ger sig själf i en tid soin vår, i slutet af ett århundrade, da, utan egentligt fotfaste i det närvarande, människosläktet nied blicken oafvandt fästad mot framtiden, ännu så att saga lefver midt upp i det förflutna.
Se vi icke Jonas Lie behandla ett liknande ämne i sin senaste romanNiobe?
Men under det den berömde norske romantikern angriper ut- vecklingen .och iittalar sig liopplöst on1 sin tids ungdom, ger den svenske förf.
sin nutidsskildring en glad färgton.
Det a r hopp och förtröstan däri.
Ungdomen ar en lefnadsfrisk skara, öfvermodig, sjalf- säker, hyperkritisk visserligen, den ghr bröstgänges tillväga mot det gamla, som ej viker utan strid och protester, men det finnes iitveck- lingsmöjligheter hos denna ungdomsskara, det gamla och det nya slu- tar med a t t ingå en fredlig kompromiss och förf.
låter oss med till- försikt se en ljusare och bättre framtid till mötes.
E n aroiiian nr societetslifvet~ kallar Richert von Koch sin bok.
.
Densamma framställer ocksh troget efter naturen, som det tyckes, en högadlig svensk familje-interiör, där familjefadern, den något in- skränkte, men bottenhederlige baronen stgr maktlös gent emot de ny- modiga idéer, soin förfäktas af hans frisinaade liustrii och praktiskt tillämpats vid barnens iippfostran.
Det ar med stor talang och en ej vanlig iakttagelsefödiga af människonaturens olika skiftningar som förf.
skildrar dessa familjescener, där den gamla baronen dundrar och svär under sina fruktlösa försök att göra sin faderliga myndighet gällande, men alltid måste ge vika för ungdomens öfverliigsna logik och slagfärdiga nutidsvisdom.
Det är blixt och åska, men ovädret skingrar sig lika fort som det kommit och solen skiner alltid till sist varm och försonande ner öfv&amp; denna familjekrets, där, till trots af skiljaktigheter i tycken och %sikter, kärlek och förtroende, den sanna hjärteharmonieii, ligger som en bottensats p % djupet.
De olika medlemmarna af familjen Crasenborg äro tecknade mad mycken sanning och åskådlighet, med imdaiitag kanske af den äldsta dottern Anna, hvars bild framsthr n k o t blek och svafvande.
Det ar en gemytlig, treflig stämning, som geno&amp; %r hela berättelsen, ehuru tonen däri på sina ställen gärna kunnat vara nigot mindre fri och.
själfsvåldig.
Nånga af de förekommande.
episoderna aga ett drama- tiskt lif, som ovillkorligen kommer läsaren att se liela situationen framför sig sh lifligt och åskådligt som utagerades densamina f r h en teaterscen.
Hiifviidfiguren i von Koclis bok ä r den som gör det minst till- fredsställande intrycket.
Denna dansktalande Cainilla iir obestridligt.
en mycket egendomlig varelse.
Frispråkig ända till oförskämdhet, själfsvåldig och hänsynslös till ytterlighet, besitter hon icke desto mindre en tjiisningskraft sb oemotstkndlig, a t t allt och alla måste falla .ett offer därför.
På lgsaren gör emellertid denna bedårande danska, denna fin-de-siecle-kvinna par excellence, med all sin snillrikliet, skön- het, obegripliga lärdom och beliisenliet, intrycket af något artificielt och hopkonstriieradt, därvid bildande en kontrast till berättelsens öf- riga personer, Iivilka, vi upptepa det, verka ovanligt lefvancle och natiirtrogiia.
Vi kiinna ej heller annat än sinått tycka synd oin den hyggliga Elof Criisenborg, som till slut blir den aflindade iigaren till denna praktblonima, ty nian.
liar något svårt att föreställa sig, a t t en kvinna af Camillas skrot och korn kan göra en man lycklig.
Förf.
försäkrar emellertid motsatsen och vi få viilil.
tro honom.
.
Mot den rent formella anordningen af von Kochs bok skiiile vi O afveii vilja göta en anmiirkning.
Den 264 sidor dryga volymen iir skrifven i en enda följd, utan någon som helst indelning i kapitel eller afdelningar.
Denna saknad af hvilopunkter i berättelsen verkar tröttande och i viss mån vilseledande.
Det förefaller som om förf.
afsiktligt velat bryta med det allt mer öfverhandtagande niandret hos våra skriftst.ällare att i sina alster slösa med tankstreck och sönder- styckande i smkbitar och kapitel.
Oss synes att en gyllene medelväg lämpligen kunnat följas.
Med denna kortfattade granskning göra vi vissqligen ej an- språk på a t t Iiafva iittömt allt hvad som vore att säga om Cainilla.
Vi hafva endast antydt några af de förtjänster och fel, vi Iiafva funnit arb.etet äga.
Enligt vår uppfattning äro de förstnämnda så öf~ervagande, att Ricliert von Koclis roman godt kan stallas vid sidan af de bättre sådana, vårt land på den senaste tiden haft a t t uppvisa.
L.
D..
Lena.
E n bok, om fruntimmer af RemA &gt;Fin-de-siGcle » ä r ett välbekant uttryck, som med all rätt k.aii .tillämpas på denna bok; skrifven om, för och af frnntimmer, ty en felande * feminin slutbokstaf i författarpseudonymen kan icke i ringa-
ste min göra någon tveksam om hvilken hälft af människosläktet förf.
tillhör.
Så nutida a r ocksh detta alster af Rends penna, att det svårligen kunnat komma till förrän i å ~ h u u d ~ a d e sista t s decennium.
Bokens innehåll utgöres icke af nigon fwtlöpande berättelse, utan är snarare en serie fristhende situationer, i hvilka de liandlande personerna äro desamma.
Den har blifvit kallad: ade sista kapitlen af ett lifsdramaa, nien detta ar ett alltför storslaget och förnamt tal i fråga om » Lena », som, hvad hon an månde vara, förniim a r hon allra minst: Detta fHr man klart för sig redan från början, så svhrt det än i öfrigt är att uppfatta de oklara konturerna af hennes ka- rakter.
Läsaren gör i sjalfva verket hennes bekantskap först efter skilsmässan från mannen, men om hennes föreg %eude lif, om orsakerna till äktenskapets upplösning far man Ingenting veta; hon liar bibe- hållit mannens namn och mottager af honom, som fortfarande älskar henne, ett rikligt iinderhåll, med villkor att icke gifta om sig.
Vacker a r hon, bedårande, lockande, i trots af sina trettiofem kr, lefver helt allena i ett liein, utstyrdt på ett sätt, som tycks kopie~adt efter en fransk romans beskrifning på interiören hos en afeinnie entretenue~.
Därtill ar Iion sysslolös, intresselös, iiyckfiill och kan i siillskap med fruntimmer, bemöta dem som icke behaga henne, ph ett ganska ohyf- sadt satt.
Föga under att hon småningom finner sig isolerad, de forna vännerna draga sig tillbaka, ett lefnadssatt sådant som hennes mhste framkalla förtal och f örolampningar, lifsledan tager öf verhand och förer henne till dess mest konsekventa upplösning, sjiilfiiiordet.
Förutom Leiia sjalf, har boken tv&amp; andra hufvudpersoner, Mimiui Lamb, B kontorshästen n, som hon sjalf kallar sig, och Bettiiia, hvilken med man och barn för en bolieme-existens, som ytterligt sällan niitte finiia ett motstycke inom liufvudstadsvärlden.
Alla tre hafva det geinensanit att de aldrig lyckats nå den jämnvikt, den slags inre frihet som räddar en människa fr %n a t t vara de yttre lifsvillkorens kastboll.
Alla äro ' de bundna, Bettina af sin lidelsefulla natur, Wmmi af sin bittra lifsåskådning, Lena af sin viljeslapphet, och det vore synnerligen bedröfligt oni förf: s afsikt varit att teckna dessa som typer, icke som livad de verkligen äro, abnormiteter, Minst glller kanske detta Mimmi Lainb, hvilken nog har många systrar vid pulpeten ined smh löner och stor friluftslangtaii.
Men den krassa realisiilen i uttrycken och kan- ske ändå mera i uppfattningen, t. ex. i fråga om hennes förhillande till principalen, den omoraliska grosshandlaren, tillsammans ined de erotiska funderingarne och de, karakteristiskt nog, mest under ferie- tiden påkommande sentimentala känslostämningarna - allt gifrer icke
bilden af den vanliga ogifta kvinnan, arbetande för sin utkomst inom liknande områden.
Så karfva ocli hårda, så utan allt behag, all mild- het, s&amp; ur stånd att väcka sympati eller att sjalfva hysa medkänsla för andra, äro icke flertalet.
I trots af alla vulgära, cyniska uttryck (nar en inor ammar sitt barn kallas det ~djurgöraw), ar dock Miinmis dagbok kand, icke gjord, den ä r käckt skrifven med en viss själf- ironisk liumor, som verkar uppfriskande som motvikt till den kvalmiga luften i Lenas boudoir.
Hos Bettina ar ett ständigt blåsväder och vindarna konima friii alla håll, kasta o u med otrolig snabbhet.
Hon borde liafva sydländskt blod i sina .ådror, och man tmr lienne icke, db.
hon.
talar om att hon utgått frilii den burgna medelklassen; men and % mindre d&amp; hon talar om sig och sin man såsom tillhörande bildningsaristokratien.
E n fru som svar, som ljuger, som håller sig undan för fordringsagarne, som iir förtjust åt sin - obetalda - röda sammetssoffa, och med.
li %n talar om kålrötter och oblekt domestik för den skuldsatta, nastan i nöd stadda familjen, en fru hvars vältalighet flödar öfver i motbjudande detaljer » inom äktenskapet, som grälar på sin angående ~eiikaminarsysteinet inaii med en uppretad niångelskas brutala ordförråd och ilasta ögon- blick med hänryckta ord och utsträckta armar kallar honom tillbaka,.
- det a r liardt nar omöjligt att en sådan kvinna kan vara en svensk hustru.
Bokens öfriga personer äro mycket löst skisserade, endast den andligt sinnade tjänstflickan Dora ar utförligare och träffande framställd i de täta sainmandrabbningarne ined inatmodern.
Mimmis bror a r förträfflig i sin dryga själfbelåtna, beskyddande ton emot systern, och hennes exempel på det familjelif hon bjudes på i hans hem och i hans sällskap är naturtroget måladt, ehuru DIimmis skarpa kritik blandat färgerna.
Ofriga inanliga personer, till och med Lenas f. d. man, skymta endast förbi eller omtalas blott; så mycket mera f % vi lära kanna damerna till ord och htliäfvor.
Men det är som hade förf.
råkat ut för en skarfva af trollspegeln, som omtalas i den kända sagan, den som får niinsta grand däraf i ögat, ser allting förväiidt, får endast blick för det fula, det oriktiga, under det att allt godt ocli vackert krymper samman till nästan intet.
Alla dessa som kalla sig ~öfve~klasskvinnors äro småsinnade, lumpna, afundsjuka, skvallerlystna, sinipla ocli fullständigt utan alla älskvärda egenskaper, all verklig sjalsbildning.
Hvar i all verklighets, all rini- lighets naniii liar förf.
fått alla dessa sfruntimmer~ ifrån?
Och om i de kretsar Iion studerat, siidana finnas, hvarför har hon icke tagit
- med afven andra, goda kvinnor med utveckladt omdöme och hjiirtat på rätta stället, begåfvade kvinnor som känna arbetets allvar, men icke dess nedsläpande tyngd, talangfulla kvinnor &amp; an talangens själfsvåld?
Hela boken är oklar, och dunklast är förf: s mening med Lena sjalf.
Man förstkr henne så litet, att icke förrän i det afskedsbref hon skrifver till mannen, någon visshet erniis om verkligheten af deras skilsmässa.
Hans biljetter, buketter och uppvaktningar, isynnerhet det tidiga morgonbesöket (sid. 69 och följ.)
göra en missuppfattning lätt förklarlig och detta bidrager ej att hålla intresset uppe för Lenas dådlösa, fridlösa tillvaro.
Det bast skrifna äro de många, langa dialogerna, hvilka oftast röra sig om det urgamla ämnet: mannen och kvinnan, ttllökadt ined det mera moderna: om sedlighetsbegreppet inom eller utom iiktenska- pet.
Samtalet med den 14-kriga systerdottern är dock onödigt vidrigt och klandervardt i alla afseenden samt gör Lenas förstånd och fin- känslighet föga heder.
Af det liela frarnggr i öhigt, att förf.
har stor förmåga, nar hon vill framhafva en sak, att gifva dramatiskt lif och åskådlighet å t de ordbytande personerna, a t t kon kaii lägga den stämning hon önskar öfver den ena eller andra menen.
Men ett a r visst.
Skall förf.
fortfara att teckna kvinnobilder så utan all idealitet, så osanna, s % låga och därtill vanpryda v i r t språk med så många simpla, osköna uttryck, s % lyckas hon aldrig P de reformatoriska syften, hvilka tydligen äro afsedde, och för allmänheten vore det en förlust om icke en s5 obestridlig begåfning utvecklade sig i en ädlare och hogre riktning.
L.
N.
Meddelanden fPkn Fredrika-Bremer- Förbundet.
Petition angående fBltsk (irers utbildning.
Med anledning af en af Fältskärssällskapet till k. in: t inliiinnad petition, hvilken hufviidsakligen afser en sådan ändring i nu gällande r Ordning för fältskärsyrkets utöfningr, att fik fältskärsexa~nens afläg- gande en treårig lärokiirs Iios fältskär göres obligatorisk, liar För- bundet, som anser att en dylik förordning ej skulle vara befrämjande för de kvinliga fältskärernas utbildning, å sin sida tillställt k. in: t en petition ined följande syfte: Att 7cvarje svensk kvima, som wppnått myndig ålder, äger god frtijd och nöjaktiga skolkunska- per samt kan rrzed intyg styrka, att ?&amp;on under en tid af 2 år tjänst- gjort på större sjuklms, cZ&amp;raf minst ett år på kirurgisk afdelniqzg; visar sig äga kzmskap i mamiskokroppens byggnad och dess för- rättningar; samt styrker sig 7tafva inlzemtat 7mnskaper i öfverensstämmelse 1 af nhnnda ordning, måtte äga rätt att i Iilfvudstaden hos med vederbörande myndighet till wndergående af fältsk~rsexnnzen sig aalznztila.
.
Fredrika-Bremer-Förbundets for kvinliga medicine studerande.
Genom en af Styrelsen för Fredrika-Bremer-Förbun- det vald Ntimnd komma att fran en af anonym @ vare stiftad stipendiefond för kvinnor, hvilka agna sig &amp; t medicinska studier, utdelas två stipendier för inne- varande ar, ett å Fem hundra kronor och ett % Fyra hundra kronor.
Kompetent.
sökande till sådant stipendium ar kvlnna, som aflagt medikofilosofisk eller me- dicine kandidatexamen.
Ansökningar skola före den 1 nastkommande april insandas till styrelsen för förvaltning af Fredrika- Bremer-Förbundets stipendiefonder, S t o o k holm, 54 Drottninggatan, samt atföljas af betyg ö f w af- lagda kiinslraps- och examensprof samt präst- och liikme- betyg, ilgande sökande ingifva jamviil andra handlingar till stöd för an sökningen.
Af tilldeladt stipendium äger stipendiat lyfta % Fre- drika-Bremer-Förbundets byrå ena hiilften den 3i maj; andra hälften den ' l5 december.
.
Stockholm i februari 1894.
Stvrelsen för förvaltning a f Fredrika- Brerner- Förbundets stipendiefonder.
Sybehörs- &amp; Modeaffar, WinBorgs LACTOSERIN-CACAO Viilsniakande, kraftigt niiïande, hiilsosarii!
Förordad af professorerna Olof Hamrnarsten, C.
E. Bergstrand, med.
m. fl.
d: r Ch.
Em. Hasgclal~l Hiilsovhliieii tidskrift för allmiiii och enskild 11Ellsovhrd, yttrar i sitt niuiiiner för den 1 febriiaril följande: &amp; t %rcleZes r~&amp;rccr~cZe och uarcZeri7ct s&amp;om ett Iconce~zt+-evacZt oc7i m a k Z i y t niirimgsmecZeZ &amp; r äf: (ien dem i 7t,ar1cZeZm 710s oss i r ~ f ö r d a Zccctose~.incacao.~ Pris pr burk oiii.
kilo kr.
OY70.
kilo kr.
2,50; l /, kilo kr.
1,30; Erhiilles hos hrr specerihmdlare samt i p a h i hos Th. WilzUorg d5 Cro, Stoc7cholm Koiigl.
Hoflevei8riiitör.
- Hygieniska Skodon tillverkas for Herrar,, Damer och Barn.
OBS.!
Prisbeliiiita af Drli; kt-Refo~mföreiiiilgen.
Skodon tillverkas afven efter modern fason.
s Reparationer Allt arbete utföres noggrmint och af bista iiiateriel.
w verkställas väl och på bestämd utlofvad tid.
P. GUST.
PETTERSSON, 52 Drottninggatan 52.
Nya ~ush %llsskolan (för bildade flickor).
Grundad 1881.
Föreståndarinna: Fröken H.
' Croiiius.
Nya H u s ~ ~ l l s s ~ o l a Matsalar ns Vestra Tradgardsgatan 19.
OBS.!
Särskild matsal för friiiitimmer.
Fruntimmer, siom ensbe olyckesf&amp;llf~rsakra s i g; uff Bolaget F Y L G I A kunna hiinviinda sig till AMELINE STEREL ' ST- Adress: Stoc7choZm, V a s a g a t a n 40.
Triiffns d %rst5des mellaii 10-11 f. m. och 5-43 e. m.
Fredrika-Bremer-förbundets Byrå 54 D~ottninggatan, kl. 11-4.
Rad lamnas i juridiska, ekonomiska och hygiena fr agor.
.
Upp1 y sningar lamnas angående Zdironnstal- t e r och a ~ 4 e t s o m r å d e n tillgängliga for kvinnor. '
a Anmälningar mottagas till inträde i forbuudets ' &amp; &amp; kassa.
Afven personer som icke äro medlemmar af förbundet, kunna blifva delegare i densamma, Anmälningar till deltagande i de.
af Fredrika-.
.
Bremer-Förbundet ordnade Hemtudie-7cwrser mottagas. '
.B y rån mo t tager anmälningar af n y a m e d - lemmar.
Byrån mottager prenumeration å tids7cr.i f t e n Dagny.
Annonser för DAGNY upptagas a f fröken Zvage&amp;oieg Bev@rÖmn, 28 Östermalmsgatan.
PAUL VOSS, Specialaffär för Sybehör,.
- 43 (7~örrb7~zcset %offninggatan 43 u t XZa~wbergsgaturb).
~ i l l i ~ och a bestamda piiser.
Gunilla Vilens Handarbets-Atelier, ' 46 Elarabergrsgtttan 46.
Grundlig ocli prnktislr imdervisning liimnas c !ever i din slags 1i: ~iid: irbcten.
I i r ~ ~ r s, ornf: ~tt,nnde 50 tirn., 15 Iw., en lektion; 2 tim., T 5 «.m.
ltesande i Stockholm iippinark- snmmns g &amp; min Knnd: ~rbets-Atclier s5,soin siirdelus Ilim~lig diiiigcnom, a t t cleveu s.iMlf.
.
far bc.stliinina lelitionstidcn frkn O f. m. t,ill 5 e. m.
bB9.!
Bestiillningw eniott,: ~pns r.
uppritiiing~r, 1iiontcring: w s: ~iiit förfii,rdig&amp;de af linncntsty1~~1: ~r.
.
Laderplastik.
Alla slags verktyg f ö r läderplastik säljas billigast Iios PER FROM, Stoekholm, 54. '
fniisteaa.sccnaueZeycctnsz 54..
OBS.!
Skridskor, ' simar ocli knifvnr slips.
Staarkelse.
rekoin~nenderns af ven s&amp;soin gaïdinsta.rlrelse; och .finnes till salu hos idla v&amp;orterade speceri- och diversehttndlnnde i riket.
(G.
11847).
1 FIiör.
.
.
, - &lt;.
.,.
.
, '.
.
term l.
Drägtreform föreningens + Mönster och Modeller till ' P e l e r i n e snint r förDarner Barnpeleriner ochl.
Barndamasker. '
(.
.
. '
I.
.
ii nims till- sal 11 h o s fröken- JOSEPHINE.
OHLSSON, Blasieholrnstorg 14, Stockholm.
.
- 3 r i, ', '
