# ID: svediakorp-per1129
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,685
# sentences: 581
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 21 (492).
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., mänadsuppl » Barngarderoben » Fredagen den 28 maj 1897.
5 5 3 3 B y r å: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
A! !m.
telef.
6147.
Rikstelof.
1646. hedaktör och utg.vvare: F R I T H 10F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redakt i onssekr.
: J. Nardling.
Tryckeri Aktiebolag.
10.de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
A n n o n s p r i s: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 Öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 Öre flosn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
A u r o r e Ingelotz.
W U t är ett gammalt kändt axiom, att intet i så hög grad yJ som personligheten förmår trycka sin prägel, vare sig till godt eller ondt, på saker eller förhållanden.
En skola, en förening, ett bolag, eller hvad det nu må vara för kollektiv som frågan gäller, blir alltid karaktärslöst, får aldrig lif eller be- stämda konturer, med mindre det individuellas kraft gör sig gällande, det vill säga, att en personlighet höjer sig så öfver de andra, att hon med sin naturs egendomligheter förmår behärska det hela.
Sanningen af detta axiom framhålles med skärpa för den som gör ett besök, kor- tare eller längre, på det stora hotellet ute vid Saltsjöbaden.
Icke många minuter har man varit där, förrän man undran- de frågar sig själf: hvad är det som gör detta hotell så olikt alla andra — hvarifrån kommer denna trefnad, den- na nobless, som i de minsta detaljer hvilar äfver allt, den- na stämning af hem, som ge- nast slår emot den besökande?
Svaret är lätt gifvet af den, som är invigd i hotellets förhållanden: det är en fint bildad, intelligent kvinna, som är husmoder på stället, och det är hon, som ger det dess prägel af trefnad och ele- gans.
Då Saltsjöbadens hotell för fem år sedan grundades, var det naturligtvis icke brist på sökande till husmodersplatsen därstädes.
Ingen af dessa sökande blef emellertid an- tagen; banktirektör Knut Wallenberg, som var spiritus rector i företaget, hade redan gjort sitt val, och det har visat sig, att det var en finkänslig slagruta som vägledde honom, då han anmodade fröken Aurore Ingelotz, en gammal vän till hans familj, att bli hotellets föreståndarinna.
Fröken Ingelotz öfvervägde länge, innan hon antog detta svåra och ansvarsfulla uppdrag, men hon har sedan aldrig ångrat det beslut hon fattade.
Aurore Ingelotz är yngsta dottern till öfverstelöjtnanten Berndt Ludv.
Reinh.
Ingelotz och hans maka Hilda Cecilia Klingspor.
Både på fädernet och mödernet härstammar frö- ken Ingelotz från gamla för- näma adelssläkter, af hvilka de manliga medlemmarne, enligt förgångna tiders sed, mest ägnat sig åt adelns favorit- yrke, krigstjänsten.
Hvad de kvinnliga med- lemmarne beträffar, förmodar jag att deras tid upptogs på samma sätt som öfriga adels- damers det vill säga med att sköta hem och barn, visthus och förrådskammare, sömma sina dräkter till hoffesterna, ibland syssla med politiska frågor o. s. v. Säkerligen hade fröken Ingelotz stammödrar blifvit mycket förvånade, o m någon sagt dem, att en af deras kvinnliga ättlingar skulle komma att bli hotellförestån- darinna, utan att hon därige- nom förlorade något i anseende och värdighet.
Så ha tiderna förändrats till det bättre; ingen Metta Lillie — den högvälborna fröken i Ellen Fries ' » Ur svenska adeln
idun 162 Hur föga aktar man kamp och strid Och dårars hån och en tacklös tid Och nätter af tvifvel och vaka, familjelif » — behöfver numera förnöta sin kraft och intelligens på dagboksanteckningar öfver hurudana florshufvor » syster Ulrika köpte i Skara », hurudana regarnsstrumpor hon fick af sin » käraste bror », då denne kom hem från Stockholm, hur många alnar tyg, som gick i hennes svarta robe, o. s. v. Då fröken Ingelotz ' far år 1865 afled, var det icke allenast en älskad make och far som bortrycktes, utan äfven familjens eko- nomiska stöd.
Aurore som då icke var mera än 13 år, kom till den välbekanta Zanderska pensionen, där hennes uppfostran bekostades af numera aflidne grosshandlare James Dickson, hvars ädla personlighet fröken Ingelotz ännu bevarar i ett varmt och tacksamt minne.
» Aldrig, » — • säger horl — » kändes det tyngande att taga emot hans hjälp.
Han gaf på ett så finkänsligt sätt, att det nästan föreföll som om han tyckt sig böra känna minst lika mycket glädje och tacksamhet öfver att kunna gifva, som föremålet för hans frikostighet öfver att få emottaga. » Då fröken Ingelotz genomgått pensionen, kvarstannade hon där tre år som lärarinna; så tog hon under någon tid plats som guvernant i en enskild familj, men ömse- sidig tillgifvenhet drog henne ånyo tillbaka till fröknarna Zander, hos hvilka hon sedan kvarstannade i tolf år, skötte skolans eko- nomi, undervisade i räkning och hand- arbete m. m.
Under denna tid blef hon bekant med bankdirektör Wallenbergs; två af döttrarna ur denna familj voro nämligen elever i Zanderska skolan, och fröken Inge- lotz var ofta bjuden till deras gästfria hem i Stockholm.
Ar 1889 lämnade emellertid fröken Inge- lotz Zanders kapensionen, för att i Vadstena grunda ett eget litet hem och öfvertaga en spetsaffär.
Här verkade hon mycket för spetsknypplingens höjande genom att kom- ponera nya konstrika mönster, särskildt i parameni^stål.
Efter ett af dessa mönster utfördes en spets, som skickades till S:t Birgittas kapell i Rom, och som vann mycket bifall af sakunnige.
Fröken Ingelotz ' vistelse i Vadstena blef dock icke lång; redan 1892 var det på bankdirektör Wallenbergs anmodan hon öfvertog värdinneskapet på Grand Hotel Saltsjöbaden.
Att hon var detta uppdrag vuxen visade sig snart: hotellet har under hennes vård utvecklats till något enastående i ordning och hemtrefnad, elegans och komfort.
Man känner att en klok husmoders öga, utan att ängsligt förlora sig i hvarje detalj, dock vakande hvilar däröfver, man mär- ker öfverallt spåren af en bildad kvinnas administration, man går igenom de praktfulla salongerna, alltid smyckade med friska doftande blommor, den smak- fulla, i hvitt och guld hållna matsalen, det luftiga musikrummet, beläget så långt från sofrummen, att dit icke kan tränga en ton från de musicerande — eller man gör en rond genom köksdepartementet, med antiDgen * Parament = kyrkliga textila föremål.
1897 Då allt hvad skönast man tänkt och känt, Som blott till hälften blef sagdt på pränt, En tår Ixelt speglar tillbaka!
Carl Snoilsky.
dess otaliga skafferier, kaffekök, diskrum, serveringsrum, vinskänk, etc. e t c, allt in- redt på det mest praktiska sätt och allt prägladt af en utsökt ordning.
Ett synnerligen angenämt intryck får man äfven af hotellets tjänstepersonal, som med undantag af portiern utgöres endast af kvinnliga uppasserskor, alla iklädda ljusa bomullsklädningar och små hvita mössor och mera lika tjänarinnor i ett fint privat- hus än uppasserskor på ett hotell.
I sin ansvarsfulla och maktpåliggande verksamhet — som ju icke blott har en praktisk och estetisk, utan äfven en mora- lisk sida — understödjes fröken Ingelotz af en syster, som ett par år efter hotellets grundläggande öfvertog vården af linne- skåpet och skötseln af hotellets blommor.
Men förutom denna ordinarie uppgift har hon äfven en annan, långt viktigare: själf en lefvande kristen, önskar hon innerligt att få vara de unga tjänsteflickorna till stöd och ledning i andligt afseende; när hon kan, samlar hon dem omkring sig till gemensamma bönestunder, och kommer någon i andlig nöd eller bekymmer, så vet denna, till hvem hon skall gå för att finna deltagande.
Det är icke för mycket att säga, att detta stilla tysta inflytande läm- nat välsignelserika spår efter sig.
För stockholmsborna har Saltsjöbaden un- der årens lopp, såväl vinter som sommar, blifvit en kär tillflyktsort, dit de älska att fly från stadens buller och oro för att njuta af den härliga luften och den förunderliga stillhet och hvila, som karaktärsera stället, synnerligen om vintern, då mer än en nerv- patient kommit styrkt och uppmuntrad därifrån.
Redan då man träder in i den två våningar höga vestibulen m e d desslifliga, anslående freskomålningar, dess stora öppna spis, dess doftande rosor och hyacinter, dess praktfulla gröna växter, är det som o m man möttes af en stämning af harmoni och lugn.
Och slår man sig ned på någon af hotel- lets många balkonger eller verandor eller på sandplanen framför fasaden och ser utåt den blånande fjärden, ser den i stilla som- mardagar, då vikarne slumra mellan gröna holmar och skär, ser den en afton, då mån- skenet glittrar på böljorna, som sakta skvalpa mot stenläggningen vid stranden, eller en vinterdag, då en klar isspegel ut- breder sig framför hotellets fönster och rimfrosten glittrar i morgonsolens sken, — då är Saltsjöbaden — både utom- och in- omhus — en dröm af fägring och glädje, en dröm som länge stannar kvar i tankarne, likt ett soligt minne, till hvilket man gärna återkommer.
Någon har sagt om Saltsjöbadens hotell, att det för den besökande kännes som om endast goda andar bodde härute.
Jag tror att denna förnimmelse är alldeles riktig; men jag tror icke att dessa goda andefläk- tar, som kringsväfva de besökande, kom- ma från några öfverjordiska väsen, utan från tvänne varmhjärtade, gudfruktiga kvin- nor, Aurore Ingelotz och hennes syster.
Mathilda Roos.
* J ' ^^^ aa blomstergården.
ff^k * morgonens gryning !§f att se pä mitt blomsterland, en blomma ville jag bryta med öm och moderlig hand.
Ack hvilken skulle jag välja?
I tvekan stod jag försänkt.
— — De voro alla så sköna med kalk än af dagg bestänkt.
Först sökte mitt öga rosen, som, sir ålande, purpurröd, en dikt mig tyektes förtälja om kärlek i lust och nöd.
Så fängslades jag af liljan, på stängeln behagfullt böjd, hon hade budskap alt bära om vänskapens stilla Belänksam fröjd.
stod jag i valet — jag älskade båda två — då plötsligt min blick blef riktad på blyga violen, blå.
Hon talte till mig, den späda, så sakta, i drömmeri, om hvad hon hade att skänka: förstående, sympati.
Då tänkte jag: kärlekens lycka förbleknar fort eller sent, och misstro kan skilja hjärtan, som vänskap en gång f orent; men det, att en själ få möta som känner med min, är att förnimma förstår, en amng om glädje, som ej förgår.
Så bröt jag den blå violen och fäste invid milt bröst.
Må där du dofta, o blomma, till lefnådens sena höst!
Charlotte Lindholm.
Kvinnofrågorna Vid 1897 åvs piksdag.
£ n af de vackraste handlingarna af 1897 års riksdag är dess beslut att bereda bättre lönevillkor åt småskolans lärareperso- nal, hvilken väl till större delen består af lärar- innor.
Dessa lärarinnor, hvilka i småskolan ha sig ålagdt det dryga och ansvarsfulla arbetet att lägga den grund, hvarpå hela
1897 vår folkbildning kvilar, hafva hittills nödgats lefva i mycket ogynnsamma ekonomiska för- hållanden.
Församlingarna ha enligt gällande författningar icke varit skyldiga att ersätta lärarinnornas mödosamma arbete m e d mera än 2 0 0, högst 250 kr.
o m året.
Väl är det sant, att flere församlingar frivilligt beviljat något högre löner och äfven lämnat en del naturaförmåner såsom husrum och vedbrand, men detta har långt ifrån varit regel och för öfrigt som sagdt beroende på godtycke.
Många af lärarinnorna, som j u dock med uppoffring af tid och penningar måst sam- vetsgrant utbilda sig för sitt kall, ha det oaktadt lönats sämre än den kroppsarbetande kvinnan.
Detta missförhållande har i år beaktats och rättats af riksdagen.
Lönen för små- skolelärarinna skall hädanefter utgöra för 8 månaders undervisning minst 300 kr., och efter tio års oförvitlig tjänstgöring tillkommer ett ålderstillägg af 50 kr.
o m året. '
Där- jämte skall lärarinnan af skoldistriktet förses med tjänlig bostad och nödig vedbrand eller ock i ersättning härför erhålla minst 50 kr.
o m året.
Genom denna lönereform torde de tusen- tals kvinnor, hvilka nu landet rundt med nit och omsorg inplanta de första elementen af vetande och dygd hos samhällets yngste telningar, kunna med mera tillförsikt skåda framtiden till mötes.
Väl är lönen för deras viktiga och mödosamma arbete ännu ringa nog, m e n våra kvinnor äro nu en gång för alla vana att många gånger vända på slanten, innan de gifva ut den.
Man torde därför kunna hoppas att de bättre löne- villkor, som nuberedts småskolans lärarinnor, skola för dem e j ' allenast räcka till att be- strida de nödvändigaste lefnadskostnaderna, utan äfven göra det möjligt att för ålderns dagar spara något och därigenom erhålla ett väl behöfligt tillskott till det ringa ålders- understöd af 150 kr., hvartill de äro be- rättigade.
I fråga o m lärarinnas pensionsrätt har riksdagen vidtagit den lilla reformen, att ordinarie lärarinna med adjunkts tjänst- göring vid folkskollärarinneseminarium hä- danefter skall åtnjuta samma pensionsrätt som ordinarie ämneslärare vid rikets all- männa läroverk.
En annan kvinnlig tjänsteklass, som be- rörts af en i år af riksdagen vidtagen löne- reglering, är de kvinnliga kontorsskrifvarnas och kontorsbiträdenas vid statens järnvägar.
Tyvärr ger denna icke anledning till odelad belåtenhet.
Hvad som vunnits är, att dessa platser numera skola tillsättas genom kon- stitutorial, d. v. s. att tjänsteinnehafvaren icke kan afskedas före uppnådd pensions- ålder, såvida han ej begår tjänstefel, samt att lönerna äro fastställda i stat och ej längre beroende af godtycke.
Däremot sattes maximiarvodena så lågt, att de i vissa fall understiga hvad som hittills faktiskt till- lämpats.
Då emellertid dessa högre arvoden väl endast kommit några få till godo, torde reformen i sin helhet ändock vara till gagn.
V i d centralförvaltningen utgår hädanefter lönen för kvinnlig kontorsskrifvare m e d lägst 900 och högst 1,500 kr., samt vid distrik- ten m e d respektive 840 och 1,080 kr.
De kvinnliga kontorsbiträdena ha såväl vid cen- tralförvaltningen som distrikten lägst 540 och högst 840 kr.
De vid 3:dje klassens telegrafstationer anställda kvinnliga föreståndarinnorna ha genom rikstelefonens införande erhållit be- IDUN tydligt ökadt och framförallt mera ansträn- gande, enerverande arbete.
Särskildt be- tungande för dem är skyldigheten att utan godtgörelse midt i natten befordra telefon- bud till abonnenterna.
Härigenom har å många ställen nästan all möjlighet till hvila efter dagens arbete blifvit dem förmenad.
En annan olägenhet är, att dessa telegrafister, som å landet aflönas m e d fri bostad och vedbrand, kunna utan vidare flyttas till biträden vid andra klassens stationer, hvarest de gå miste om dessa förmåner.
Dessa missförhållanden framdrogos i riksdagen af hr Karl Staaff till finansministerns beaktande.
Då telegrafverkets högste chef sålunda fått sin uppmärksamhet riktad på dessa för- hållanden, må man kunna hoppas på snar rättelse.
Äfven vid årets riksdag har barnmorskor- nas aflöning varit på tal.
Det gällde denna gång dock ej barnmorskornas personliga lön, utan afsåg motionen i ärendet att staten skulle lämna bidrag till inom kommuner anställda examinerade barnmorskors aflö- ning.
Som det nu är stäldt hindras näm- ligen många kommuner af fattigdom att anställa tillräckligt antal barnmorskor, och uppstå genom denna brist ofta, särskildt för de fattiga, kännbara olägenheter och lidanden.
Nära 250 kommuner på landsbyg- den äro helt och hållet i saknad af i deras tjänst anställda barnmorskor, och statistiken visar, att på landsbygden hade ännu så sent som 1894 ej ens tre fjärdedelar af barna- föderskorna haft tillgång till examineradt biträde.
Betydelsen häraf inses lätt, då statistiken tillika upplyser, att antalet döds- fall efter förlossningar står i direkt propor- tion till antalet barnaföderskor, som varit i fullständig saknad af sakkunnigt biträde.
Motionären, hr Jansson i Djursätra, ville nu att staten genom bidrag till aflöningen skulle möjliggöra anställandet af flere barn- morskor.
Tyvärr lyckades han icke vinna riksdagens bifall härtill, enär landtmännen voro rädda för att statsbidrag till aflöningen skulle i sinom tid leda till statspensionering af barnmorskorna.
Dock uttalades inom riksdagen så stora sympatier för denna fråga, att det säkerligen icke torde dröja länge, innan den ånyo väckes och erhåller en lös- ning, som gifver barnaföderskorna säkerhet att njuta tillbörlig vård och skötsel.
Sparsamhet m e d statens medel är en d y g d, som Andra kammarens landtmanna- parti i regeln och m e d rätta vinnlägger sig o m att utöfva.
Ledsamt n o g slår denna sparsamhet ofta öfver till gnideri, då det gäller en förtjänt statstjänares rätt att i ålderns dagar njuta frukterna af sitt plikt- trogna värf i statens tjänst.
Det är höge- ligen att beklaga, att en om det allmänna så förtjänt kvinna som fru Lea Ahlborn skulle i år få lida för denna missriktade sparsam- het.
Regeringen hade, då fru Ahlhorn nu efter 44-årig tjänstetid som gravör vid k. myntverket önskade afgå från denna be- fattning, hvilken ej inbringat henne någon förmögenhet, föreslagit att hon skulle erhålla en årlig statspension af 2,700 kr., men Riksdagens majoritet nedprutade pensionen till 2,000 kr.
För visso hade fru Ahlhorn, hvars stora konstskicklighet gjort henne namnkunnig långt öfver Sveriges gränser, förtjänt en större gärd af erkänsla för sin dugande, plikttrogna och långvariga verksamhet i det allmännas tjänst!
* 163 I Stockholm.
Små utställningsfunderingar oeh litet annat smått oeh g o d t.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref I.
(Forts.) » Fast på det hela taget, » tillade j a g m e d en liten suck, » nu kan det då göra det- samma.
Den här butikoperan skulle nog inte ha gladt honom så särdeles mycket, antar jag.
Ned åt Skeppsholmen, kusk! » Så vek vi af nedåt Skeppsholmen.
Jag riktigt drack Stockholmsskönhet, m e d huf- vudet vändt mot söder hela tiden.
» Det här blir dyrt, » sa Ruffen.
Tänk, hur söt han skulle ha varit, om han haft taxametern att titta p å!
Högt sa jag » l j u f t »: » Vi åker j u på så fort vi hinner, gub- ben lilla. » Nu drog herr Lycko fram och stirrade på en stor silfverrofva m e d en massa ber- locker (nog hans farfars).
v O, så tanklös jag kan vara, » sa jag.
» Kusk, kör genast till första adressen, » (Kusken hade redan adresserna.)
» Ptro — ptro, ptrrooo!
» skrek kusin Johan bakom oss.
» Hvad är det o m?
» ropade Ruffen.
» Bry dig inte o m det, » sa jag hastigt.
» Det är naturligtvis bara något galet.
Kör kusk! » Litet senare stannade vi vid ett ganska snyggt hus vid Artillerigatan, fast beläget mycket långt bort.
Rummen var små, men rätt snygga, det kan j a g icke neka till, men värdinnan gjorde intryck af smuts-elegans och såg snål ut.
Hon gick omkring och skramlade med en stor nyckelknippa, som om hon velat sätta oss under lås och b o m genast och på vat- ten och- bröd sedan — o m hon bara kom- mit åt.
» Åtta kronor om dagen för hvardera af rummen, utom uppassning!
Hennes jung- fru hade nämligen betingat sig 15 kronor extra i månaden, om hon skulle stanna kvar, och — — » » Det tycker jag visst inte hon bör göra, åtminstone inte för vår skull, » afbröt jag.
» Eller hur, Gustaf? » Gustaf knäppte igen rocken, det var hans enda svar.
Nu bar det i väg ändå djupare in på Östermalm.
Kusken krokade och krokade.
Till sist stannade han på en gata m e d en utsikts- glimta öfver Saltsjön.
Trapporna i det gammalmodiga huset var smala, förstugorna små, rena och hvit- limmade.
På » vår » dörr hängde en klock- sträng, som bra mycket liknade hopflätade kattsvansar.
När vi ringde, öppnades dörren ungefär en half aln af en herre i skjortärmarna och m e d svångrem kring lifvet.
» Hvad är det o m?
» röt han, Herr Lycko steg fram och såg stadigt på karlen bakom sin guldknapp.
(Det var fullkomligt imposangt!)
» Rum, » sa ' han lakoniskt.
Herrn i springan och herrn utanför sprin- gan riktigt duellerade m e d ögonen; så putt- rade ' karlen ' något och kastade loss en liten kedja ifrån låset.
» Stig in, » sa han buttert.
164 Fullkomligt lugn, trängde herr Lycko sig in bakom mig, trots att karlen bjöd till att klämma af honom en bit af näsan i dörr- öppningen i detsamma.
» Ska den där valpen vara m e d så — — » sa han mulet.
» Visst inte, » inföll jag hastigt, » vi har en ann herre m e d oss, en som är mycket värre, » höll j a g på att säga, fast j a g lyck- ligtvis kom i håg mig i tid.
» Inga barn, inga hundar heller? » » A r herrn roteman? » frågade j a g mildt.
» Hur så? » » Jo, de lär vara så där — älskvärda, de, har jag hört.
K o m Gustaf, så — — — » » Nej - - stanna — det kan j u hända — att herrskapet passar mig.
Torka af fötterna — — var så god. » Vi lydde, men inte herr Lycko.
Han öppnade, så döf och oberörd, som om han varit i en helt annan värld, eller åtminstone som om han varit hos en annan värd, dör- ren till rummet och steg in otorkad.
Kan någon tro det I Rummet var stort, med hvälfdt åttkantigt tak och hade ett bredt kristallklart fönster och en den skönaste utsikt öfver Djurgårdsbrunnsviken.
Flaggor i stället för dörrdraperier och hvarenda vrå var full af de mest egendomliga prydna- der.
Inte ett dammkorn någonstans — Värden stod bredbent m e d en kall-pipa i munnen och såg ömse på oss, ömse på rummet.
» Jag tror det duger? » sa han till sist, stolt.
» Det gör det visst, » sa j a g förtjust, » jag tror aldrig att j a g sett något så sött!
Men hvem ska passa u p p?
» » Jag förstås, » svarade värden lugnt.
» A h herre G u d!
» » Ja, tror frun kanske j a g skall släppa något kvinnfolk hit i n?
Jag är händig som den smäckraste husa !.
Först hade jag bara tänkt ta herrar, men de äro sådana oor- dentliga krabbor, landtkrabborna.
Rör in- genting därborta!
(Det var åt Lycko!)
Frun ser inte så tuddig ut — och tycks vara rätt snygg.
Nåå, ska vi slå till för tio om d a ' n?
» » Ja, men, » sa jag, » när — — » » Vill herrskapet ha rummet, eller vill herrskapet inte? » » N e j, inte under sådana förhållanden att städningen ska — » B o m!
var dörren igenläst och vi r e n t u t utfockade.
» En sådan lustig kurre! » skrattade jag.
» Präktig typ, » sa herr Lycko och gjorde ett par anteckningar- (Mån tro han är en sådan där raportör eller krigskorrespondent?
De lär j u vara otroligt modiga och härdade!)
Nästa försök var hos en pastorska i svart sidenklädning och hvit mössa, som rullade omkring benen på oss som ett käggelklot, medan talets ström flödade oförtrutet från hennes läppar.
Hennes specialitet var » utfällning ».
Hvar- enda möbel i hennes hus kunde fällas ut till säng: » matbordet m e d ».
Naturligtvis trodde jag nu, att Gustaf när han fick höra hvilka priser det var, skulle ge order om att fara till vår älskade » Prins Oskar », där vi bodde sist, men pytt, gjorde han!
I dess ställe sa han: » Tänk hvad de nu ska skörta upp en på hotellen!
&gt; » A h j a, hvad den saken angår,&gt; sa jag, litet bäskt, » så föredrar då åtminstone jag bra mycket att bli uppskörtad på ett ho- \ DU N 1897 tell än att bli det privat, ty på hotellen nic.
V i ha nu där fått ordna arbetet helt har man åtminstone kypare till sin dispo- och hållet efter svenskt mönster, och i syn- nerhet gör operationssalen ett svenskt hem- sition! » Nu sitter jag emellertid i ett riktigt tref- vandt intryck, där syster Daug och jag pre- sidera.
För öfrigt finnas här två läkare, ligt rum på Kaptensgatan och skrifver.
Strax vi k o m inom dörren här, kände en grekisk och vår svenske (professor Åker- jag att här inte var någon ' kapa åt sig ' - man), samt ett tiotal » kandidater » utan luft.
Jungfrun såg snäll och reel ut, och ringaste aning om antiseptik, än mindre värdinnan — en öfverstedotter — är jag all- o m aseptik, en svensk sjuksköterska förutom oss två, tre danska samt en norsk.
Man deles kär i.
Och så billigt!
skulle således nästan kunna kalla detta Bara 6 kronor om dagen för båda rum- men med uppassning.
Möblerna äro gam- en helt skandinavisk ambulans!
Patientantalet uppgår till 65 å 70, fast- malmodiga och rara, blommorna är väl vår- än en del redan utskrifvits såsom friska; dade och sol finns det öfverallt.
Vår snälla värdinna har till och m e d dock vänta vi i öfvermorgon en n y sändning skaffat sig ett par alldeles nya sängar till sårade, om allt går efter beräkning.
Aldrig går den synen ur mitt minne, när utställningen — harmonisängar!
» Harmonisängar!
Kors gubben, » sa jag, den första svallvågen af krigets spillror mot- togs af oss.
Vagn efter vagn, bår efter bår, » det passar just för oss det! » Det enda felet med fröken A l m var att alla fyllda med soldater, dödstrött maktlö- hon hade ett rum till, hvilket Ruffen na- sa och blödande, ehuru de flesta voro rätt turligtvis genast tog åt kusin Johan, som bra förbundna.
En del hade brand i sina gjorde sin entré genom att bära upp sin lemmar, en del fracturer, en en kula i ma- koffert själf, medan stadsbudet gick bred- gen, en annan i bröstet o. s. v. Och un- der allt detta sorgliga en villervalla och ett vid och pustade.
Nu ska jag packa upp, fast det då inte bråk rundt om de stackars hjälplösa, hvil- finns mycket att packa upp.
Sist vi var här, ket kunnat bringa en frisk människa ur tyckte Ruffen jag hade dragit för mycket fattningen.
Huru mycket mera då en sjuk!
Dock sent omsider, kl. 3 f. m., var allt med mig, det har j a g försökt hjälpa nu genom att inte ta m e d mig något alls.
Sen lugnt och alla i sina rena hvita bäddar.
ska jag skrifva till barnen, och nu ska jag Vid allt detta arbete biträdde en del af Athens aristokratiska kvinnovärld på ett sätt bada.
A c k, hvilka njutningar man har i Stock- så hjärtligt och ömt, att det var riktigt rö- holm!
Jag skulle så gärna vilja ta någon i rande att bevittna.
Ja, det är hjartevarmande att få erfara famn.
Det skulle kännas som en riktig lättnad!
Men Ruffen har gått och rakat sig all den vänlighet och tillmötesgående, som bevisats oss hvarhälst vi dragit fram, tack och herr Lycko — —?
Ja, dels är han j u inte kvar, och så — vare våra armbindlar m e d det röda korset.
Nog såg han utmärkt hygglig ut, men det Och detta icke minst ifrån allra högsta ort!
är inte alla hyggliga karlar som passar sig Konungen och drottningen, som båda be- att ta i famn!
Gud, hvad j a g redan saknar sökt vår ambulans, ha särskildt uttryckt sin Willy, Willy Bogren, så godt som vår son.
belåtenhet m e d de svenska sköterskorna.
Patienterna äro också så rara och vän- Vore han bara här så.
Men han är borta Våra och gifter sig och är inte ens litteratör längre.
liga, fastän vi ej förstå hvarandra.
Om jag begriper hvar min nya lamaschal lärospån i det grekiska språket äro obetyd- liga, men när mimik och teckenspråk å ömse kan vara!
sidor tagas till hjälp, reder det sig dock.
Tio minuter senare.
Vår vistelse här är beräknad till ungefär Nu vet j a g hvar schalenär!
Den är tap- två månader, så vida fientligheterna nu pad, när kusin Johan ropade sitt: » ptroo! » Inte kunde det falla det geniet in att ta upphöra.
— — — upp den själf, tycker nå ' n det.
Skyller på att kusken inte stannade.
Liksom en kusk inte alltid stannar, när man säger åt ho- n o m!
Jag börjar frukta att Johan är den mest utvecklade af hela sin stora lamsläkt!
Men j a g glömmer allt, när jag lutar m i g djupt ut genom fönstret, ty då ser j a g nå- got luftigt och ljust sträfva mot skyn.
J~Jvad j a g minns om Det är bestämdt utställningen!
Vore jag där!
J ^ u n g O s c a r " * T \ en framställning vi under denna ru- brik i n:r 18 af Idun gjorde till vår läsekrets — att vara oss behjälplig vid samlandet till konung Oscars före- stående jubileum af en minnes-skatt från hans personliga umgänge med sitt folk — synes glädjande att omtala ha väckt allmänt intresse och bidrag ha redan börjat inflyta.
Vi bedja att ännu en gång på det varmaste få lägga denna sak och den nämnda framställningen i n; r 18 på våra läsarinnors hjärtan.
Bland annat skrifver en läsarinna till oss: » Kan " hvad jag minns om kung Oscar " äfven från den tid han ännu blott var hertig af Östergötland använ- das som material Ull Iduns jubileums nummer? » c Från våra svenska sjuk- sköterskor i Athen erhöll Iduns redaktion häromdagen brefun- derrättelser, hvilka helt visst lifligt torde intressera vår läsekrets.
En af » Röda kor- sets » utsända sjuksköterskor, syster Elin Alilström, skrifver nämligen till oss som föl- jer: Athene åen 16 maj 1897.
I största korthet vill jag endast, enligt löfte, underrätta Eder, det vi alla efter 8 dagars tröttande resa lyckligen framkommit och fått arbete vid.
f. d. ministern Skouzés — eller kanske rättare sagdt madame Skou- zés — nybildade ambulans i Ecole politec-
IDUN 1897 165 Damernas skald.
nan gång.
Naturligtvis i Horatios roll, och Lindberg spelade då Hamlet i Göteborg.
Den eminente konstnären och sceninstruk- tören uppmanade mig att fortsätta: jag hade min framtid vid scenen gifven, sade han, i starka och känslan tilltalande roller.
Men jag gaf alltsammans på båten, jag fann kuliss- lifvet tomt och flackt, och Sverige fick en medelmåttig skådespelare mindre, men i stället en medelmåttig skriftställare mer.
I Ippmanad på det vänligaste af » Iduns » ^ red.
att skrifva några rader till mitt porträtt, sänder jag härmed dessa: Mina damer!
Hvad kvinnan vill — vill redaktionen.
Och det är väl närmast Er, mina damer, jag har att tacka för den äran att nu få inleda det manliga porträttgalleriet i Er egen tidning.
Själf kan jag inte finna det annat än som en blodig ironi — detta att sitta här vid mitt skrifbord och hålla tal öf- ver en mustascherad och oförbätterlig ungkarl som jag själf.
Men talet skall också bli därefter —!
Mitt lif har inte många data.
Att jag föddes någon gång och någon- städes är ju solklart.
Och inträffade denna oundvikliga händelse i Gefle den 26 oktober 1858.
Men redan 67 flyttade min familj till hufvudstaden, så jag kan ju så godt som sägas vara stockholms- barn.
Man kan åtminstone inte vara mera genuin stockholmare än jag.
Om min ungdom är icke mycket att tala.
Jag hade mitt första svärmeri — det där oändligt ljufva, ni vet — skref vers, läste latin och tänkte på scenen, när jag konjugerade amo.
Ja, min kär- lek för teatern gick till oeh med så långt att jag i närheten af studentexa- men slungade boken — det var illa gjordt, inte sant?
• — för att i stället gå hos fru Tammelin och taga lektioner.
Ja, jag aflade till och med en kort visit vid kgl.
teatrarnas Vi svara: naturligtvis i Det är visst ej meningen, att dessa erinringar endast skola omfatta konungens regenttid, idan alla minnesblad från hans långa lif, allt ifrån barnaåren och vidare, äro lika välkomna.
De böra endast ha den per- sonliga upplefvelsens värdestämpel.
Redaktionen.
Under signatur.
Skiss af E — y.
^lolstrålarne dansade i rika knippen in genom de klara fönsterrutorna, dallrade öfver blad- växternas djupa grönska och bröto sig till sist i ljuskronans prismor.
Framme vid fönstret, omgjuten af solskenet, stod Inez Hanner och blickade tankfullt ut i fjärran.
Den mjuka morgondräkten af ljusblått ylle föll i smidiga veck omkring hennes höga, smärta gestalt.
Det blonda, naturligt lockiga håret glänste i solljuset med en gyllene glans och förlänade det något bleka, uttrycksfulla an- siktet en ungdomlig fägring.
Anletsdragen voro oregelbundna; det var endast de djupblå ögonen med deras mörka ögonfransar, som kunde äga anspråk på skönhet.
I De smala hvita fingrarna lekte tankspridt med den blåa kordongen.
Upp och ned foro de små mjuka bollfransarna, allt under det Inez ' tankar ständigt kretsade kring ett och samma föremål.
Tänk, om han hade läst, hvad hon skrifvit!
Om han förstått, hvem som skrifvit det, oaktadt hon ej satt sin vanliga signatur därunder, utan en dast ett litet obetydligt » — z ».
» %!
ja, så kunde ju hvem som " helst teckna sig.
X — Y — Z —, det var ju ett vanligt inkognito, intet annat.
DANIEL FALLSTROM.
elevskola och var kamrat med lilla Ellen och långa Helga.
Så debuterade jag — det är en lustig histo- ria, min debut, men den får vara till en an- Så oförståndig hon varit, som hela morgonen grufvat sig för denna upptäckt!
— Hon log åter friskt och gladt.
— Först och främst bruka ju herrar i allmänhet sällan läsa det rent litterära i tidningen, dessutom stod ju detta » under strec- ket!, och sådant anses visst af skapelsens her- rar vara något uteslutande fruntimmersaktigt.
Ahnej, — det var ingenting att oroa sig öfver.
Hon kunde tryggt börja sitt arbete igen liksom alla andra dagar; den utlofvade biografien måste hon afsluta i dag, hon visste, att det bråskade därmed, och på sista tiden hade hon verkligen varit lat och försum ' ig, ja, oförlåtligt lat.
En stund flög pennan raskt utefter papperet, men så sjönk den åter ned.
— Hvad var det hon skrifvit på ett ställe i skizzen?
» Hon visste, att han älskade henne, » — ja, men hon visste också, att i verkligheten skulle de båda småning- om glida undan hvarandra i det all lycka upp- slukande konvenansens slaflif, hvari de båda vo- ro inkastade.
Hon visste, att i hennes sätt mot honom låg — mot hennes vilja — något kyligt, afvisande; hon sökte mildra det, men hon kun- de det ej, det var den slöja, som hon måste kasta öfver sina varmaste, innerligaste känslor.
Och han å sin sida syntes allt mera tyst och tilbakadragen; en osynlig mur hade rest sig mel- lan dem, snart skulle de vara lika långt skiljda åt, som om milslånga sträckor låge dem emellan.
Det skulle gå med dem som med så många an- dra, ty » mötas och skiljas är lifvets gång », fast » skiljas och mötas är hoppets sång. » Skulle hon låta hoppet fullfölja sin sång?
Eller skulle hon draga ett bredt streck öfver det sista årets ljuf- va och bittra dagar, stryka bort ur minnet alla de fina mjuka stämningar, som ännu dallrade inom henne, börja hvardagslifvet på fullt allvar, lefva blott för sitt arbete och för sin lilla klena syster, — aldrig mer öppna hjärtat för det ljuf- va, betagande medvetandet att vara älskad.
Ja, ja, bäst att vara klok.
När man fyllt tjugu- åtta år, är själfständig och oberoende, hvarför då skapa sig oro och sorger?
Oförståndiga hjärta, som ropar på kraf efter lycka?
Hvar finnes väl Jag gick in i Hugo Nisbeths nyutgifna » Figaro », skref skisser och romaner i långa och korta spalter, jag reste till Paris och lefde ett år bland studenterna i Quartier Latin — ett härligt, fritt, obundet, stormande lif å la Murger!
Så kom jag hem, blef krönikör i Af- tonbladet under Spilhammar, gaf ut en skönliterär veckotidning, som hette » Puck » — Ni minns den nog inte — och sedan Gud vet allt hvad jag skrifvit.
Har nå- got stannat i Ert minne, vore det mig kärt.
Bland det bästa jag gömmer som minne för lifvet äro solskensdagarna i Italien 1893, tack vare Svenska Akademiens fri- kostighet mot en fattig poet, och den sympati, jag i så rikt mått mottagit från » Iduns » läsarinnor.
Den har varit stor — ja, allt för stor i förhållande till det lilla jag kunnat gifva.
Men så ligger det också i den en vänlig uppfor- dran att gifva ännu mer.
Och jag vill försöka.
Till dess — au revoir!
Er Daniel Fallström.
lyckan?
I drömmen?
Kanske aldrig i verklig- heten.
— — Men ändå!
Halft omedvetet räckte hon ut handen efter tidningen och fördjupade sig åter i den lilla skissen.
Hon kände sig ånyo genomträngd af den känsla af sällhet, som fyllde henne vid ned - skrifvandet däraf.
Hon hade några dagar varit så nedstämd till mods, arbetet hade gått trögt, hon kände sig en- sam, onyttig, missbelåten med sig själf, o. s. v. Men så sken solen upp en eftermiddag efter ett stridt vårregn, och Inez tog hastigt hatt och kappa på ooh skyndade allena ut på långpromenad utåt Sturevägen.
Och plötsligt försvann allt vemod och all lifsleda: naturen talade sitt mäktiga språk om alltings förnyelse och uppståndelse, och hon gladde sig som ett barn åt de spirande blåsip- porna, de svällande bladknopparna, åt den mil- da, fuktiga doften af gryende vår.
Vid hemkomsten satte hon sig genast ned vid skrifbordet och gaf luft åt sina tankar och käns- lor.
Det var en helt enkel liten skildring af hu- ru två hjärtan funnit hvarandra, men hon skref den under inspiration och med en exstatisk kän- sla af lycka, med tårade ögon och purprade kin- der.
Den var enkel och naturlig, men full af skär poesi, och hon kände med sig, att den hör- de till det bästa hon skrifvit.
Följande dag skickade hon den till en af morgontidningarna, och nu stod den redan här, var redan läst af många, kanske af honom, af honom, som — — Som hon älskade ja, — men som ingenting vågade säga, ingenting bekänna med ord, fastän blickarna talat sitt rika språk.
Och hvarför dröjde han då att tala?
Jo därför, att han ännu ej var färdig med sin långa kurs, därför att det ännu återstod honom några få tentamina, och därför att hans stolthet förbjöd honom att bin- da henne — fri och oberoende — vid sig och sin ovissa framtid.
» Och i stället för att gripa lyckan, som ligger honom så nära, tiger han af hänsyn till konve- nans och stolthet och alla dessa dumma gamla plägseder och bruk, hvilka förkväfva allt verk-
I D U N 166 ligt och naturligt inom oss, » tänkte Inez med svidande hjärta.
» Månader och år skola släpa sig långsamt fram, vi bli allt längre åtskiljda med hvarje dag, och af mig blir det snart en gammal mö, en gam- mal blåstrumpa, » och därvid log hon halft ve- modigt.
» Fröken Hanner, det är en herre, som vill tala vid fröken, » anmälde jungfrun, och samtidigt såg Inez i dörröppningen, bakom tjänarinnan, ett ansikte — hans ansikte.
Ej ett ord gick öfver Inez ' läppar.
Lugn och behärskad som hon annars alltid föreföll, kände hon sig nu som ett barn, ertappad på bar gär- ning.
Hvarför kom han hit i dag, så tidigt — klockan var bestämdt ej mer än tolf — han, som helst undvek visiter och sade sig aldrig ha tid därmed?
Med ett par raska steg stod han midt i rum- met, bugade sig käckt och dock vördnadsfullt, i det han tryckte hennes hand, som halft viljelöst lades i hans.
Han såg så glad och strålande ut, hvad hade händt?
Hade han lyckligt gått ige- nom en tentamen, eller hvad var det, som gaf honom detta friska, strålande utseende?
» Förlåt att jag kommer och stör så här tidigt, fröken Hanner, men jag ville så gärna vara rik- tigt själfvisk i dag och bara roa mig, och därför är jag nu här.
Hvad säger ni om min synda- bekännelse? » Han höll fortfarande hennes händer i sina och betraktade henne med ögon, som glimmade af lycka och beundran.
» Jag säger, att ni är anspråkslös till er smak, och att det är riktigt uppfriskande höra, att ni för en gång tänker vara själfvisk.
Då är ni ju riktigt sannt mänsklig? » » Har ni någonsin tviflat på min mänsklighet? » utbrast han med ett klingande skratt, i det han släppte hennes hand och tog den erbjudna plat- sen midt emot henne vid skrifbordet.
» Ja, vet ni, det har jag verkligen gjort, » gen malde Inez och betraktade honom med en lugn, forskande blick; » jag har ibland trott, att ni var någon slags stoisk halfgud, hvilken med upp- höjdt lugn och med väl behärskade lidelser såg ner på oss stackars dödliga, som sträfva och sucka och längta, men som dessvärre tidtals tillå- ta oss utbrott ömsom af sorg och vrede, ömsom af ömhet och kärlek. » » Jag tror ni tänker vara riktigt stygg emot mig i dag, men ser ni, så lätt förstör ni inte mitt goda lynne.
Om ni bara visste, hur jag gått och smågnolat för mig själf hela vägen hit; jag har gått liksom på gungande gräsmattor, och rundt omkring mig har det jublat och sjungit, att » nu är det vår! » Ah, det är härligt att 1 ef va och att vara ung! » Han lutade sig fram öfver skrifbordet, stödd mot armbågarna, och bara såg på henne.
Inez sänkte de mjuka, tunga ögonfransarna in- för hans blick.
» Ni är er inte lik i dag, » bröt hon till slut tystnaden, i det hon ifrigt började plocka tillsam- mans de strödda pappersarken.
» Sist vi träffa- des, var ni så dyster; i dag är ni glittande glad. » » Ja, och vet ni, det är egentligen min gamla städerskas förtjänst. » » Er städerskas —? » » Ja, ty den hederliga gamla själen lät mig vänta en hel halftimme på min frukost i morse, och under den tiden hann jag studera tidnin- gen, — från pärm till pärm höll jag på att säga.
Och just så är det som en tidning bör läsas, det har jag kommit underfund med i dag, ej ett ög- nande blott här och där, nej, där man minst anar det, kan man finna en äkta pärla, och en sådan har jag funnit i dag, så dyrbar att jag ej vet hur högt den skall skattas. » Han hade rest sig upp och gått några slag af och an i rummet.
Nu stannade han plötsligt framför Inez.
» Ni skrifver ju ibland i den här tidningen? » Han drog hastigt upp den ur fickan.
» Ja, någon gång, » genmälde Inez sakta, medan färgen kom och gick på hennes kinder.
» Hurudan är egentligen er signatur, om man törs fråga? » fortsatte han med stigande if ver.
» Åh, det vet ni nog, » svarade Inez med ett litet förläget skratt.
» Har ni ej reda på en så världsbrömd författarinnas signatur?
I. II — r, skulle jag tro, att det är. » » Men säg mig nu, fröken Hanner, kan det ej hända att ni någon enda gång tecknar er annor- lunda, t. ex. » I — z » eller blott ett litet » — z »?
Säg är det ej möjligt?
» Han hade fattat hennes båda händer och såg henne nu forskande in i de djupblå ögonen.
» Jo, jo, det kan ju hända nå- gon gång, » framstammande Inez, medan hjärtat o 1897 bultade med våldsamma slag.
» Ja, jag visste det ju, » utbrast han jublande.
» Jag kände igen er stil och edra tankar, fast ni aldrig förr yppat dem så för mig.
Men säg mig nu också ärligt och öppet, menar ni verkligen allt hvad ni där säger, är det sannt, att ni känner och tänker allt, hvad ni där uttryckt så vackert och själfullt?
Är det sannt, att — » » Ja det är sannt, » utbrast hon med värme, i det hon frimodigt mötte hans kärleksfulla blic- kar.
» Det är skrifvet under en af de lyckligaste stunderna i mitt lif och med hela min själ i hvarje ord däraf. » » Och dåälskarj du mig således? » hviskade han, i det han ömt slöt henne i sina armar.
» Du skänker mig din kärlek redan nu; jag som blott är en stackars studiosus utan något hus och hem att bjuda dig än på flere år.
Kan jag väl taga emot din stora, härliga gåfva? » » Försök, » sade hon skälmaktigt leende.
— » Och jag, som kämpat mig till själf behärskning och tänkte tvinga mig till tystnad, ända tills jag hade något att bjuda dig, jag, som med svidan- de hjärta tänkte vänta, tills — » t Vänta, ja, » upprepade Inez, i det hon sakta lösgjorde sig ur hans armar.
» Vänta tills vi båda stelnat i misstro till hvarandra, tills tusen missförstånd uppstått oss emellan — — » » Ja, ja, du har så rätt, hjärtevän, men ser du jag vågade inte.
Det var dina tankar och ord, som gåfvo mig mod, och som i dag ha gjort lifvet så ljust och gladt för mig.
Hur skall jag kunna tacka dig nog? » » Genom att göra mig så lycklig som jag hop- pas och tror, att du det kan, » hviskade hon med fuktiga ögon.
» Du lilla &gt;z », det blir visst ditt smeknamn, » skämtade han, » ser du, det hjälper ej att taga nya signaturer eller pseudonymer, man blir än- då genomskådad. » — " » Och gripen på bar gärning — » » Just det ja, åtminstone när den angripande brukar ett skarpt synglas: kärlekens hoppfulla, genomträngande synglas. » * Konsten att möblera sitt hem.
En serie artiklar för Idun, utarbetade af fackmän.
(Forts.) I medeltidsstaden, isynnerhet trähusen, kunde väl fönstren sitta mera tätt intill hvar- andra, men på landet sattes de i envånings- byggnaden uti taket, i flervåningshuset i sido- väggen, men med minsta möjliga antal och di- mension.
Ett annat skäl än det nyssnämnda var också glasets dyrhet, hvarför när den enskilda föredrog glas framför den primi- tiva träluckan, som antingen om den läm- nades öppen, lät vind och väta ohämnade tränga in i rummet eller, sluten, utestängda allt ljus, han af sparsamhetsskäl måste känna sig manad att göra fönstren små.
Lyset spred sig från spiseln, när denna af- löst stockelden midt på golfvet, och omkring denna samlade sig familjens medlemmar; men när man ville ha en rikare belysning, användes bloss, fastade i ringar vid väg- garne, längre fram också öppna kronor eller kransar, nedhängande från taket.
Väggarne intogo stora ytor, och för att häfva deras enformighet försågos de antingen med målning eller, vanligare, med tapeter.
Men icke såsom nu papperstapeter, som klistras fast vid väggen, utan tapeter i ordets tidigare mening, väfnader, hos oss kallade bonader, nedhängande från en vid taklisten eller längre ned anbragt stång, vid hvilken de voro fastade m e d ringar.
Dessa bonader voro mer eller mindre konstrikt väfda eller sirade och slutade vanligen med en lång frans; de uppsattes och nedtogos när man ville, men begagnades knappt i hvardagslag.
/ Och möblerna?
Nämna vi säng, bänkar, stolar, pallar, skåp, bord och kistor, så är medeltidens hela förråd af möbler uttömdt.
Sängen hade man gärna isolerad antingen, när tillgång därtill fanns, i ett litet afskildt rum eller, om den stod i » stugan » d. v. s. dagliga rummet, omsluten af omhangen, nedfallande från ett sängtak, som åter hvilade på fyra sängstolpar.
Man låg fullt afklädd.
Sängens utstyrsel var för öfrigt i de förnämares hus mycket rik såväl med hänsyn till träarbetet som till säng- kläderna.
Dessa utgjordes af bolstrar och kuddar, lakan af linne och af skinn, olika slags väfda täcken eller skinnfällar.
— Fram- för sängen lades en matta eller » fotkläde ».
Bänken kunde efter råd och smak göras mer eller mindre kostbart utsirad, men dess form var och förblef d e n s a m m a: en låd- formig underdel, två vinkelrätt uppstigande, låga sidostycken och ett likaledes vinkelrätt, men högre ryggstycke, som slöt sig tätt in- till väggen.
— Att å en sådan sittbänk intaga en bekväm ställning var så godt som omöjligt, man måste i allmänhet sitta • upprätt och den enda lindring, som den trötte eller svage kunde få, bereddes genom det flyttbara fyrkantiga hyende, som plä- gade finnas på bänken och kunde instickas mellan ryggen och det höga bakstycket, hvilket dessutom ofta hade framspringande ornament.
Medeltidens kärlek för färgprakt gör san- nolikt att bänkarne ofta voro målade, och det alldeles släta sätet torde också ha varit betäckt med ett stycke tyg, ett bänkkläde, såsom det hette.
Stolar voro i ett medeltidshem en vida mindre viktig möbel än bänken.
Af ålder hade husfadern sin plats i ett högsäte, som dock icke var fristående, utan bildade midtelpartiet af bänken på lång- eller kort- sidan af rummet.
I herrehus användes äfven stolar, hvilka voro förnämligare äu de andra sittplatserna.
Dessa stolar, som till att börja med voro ganska enkla och lätta att flytta, blefvo med tiden allt större och kunde omsider icke betraktas såsom flyttbara föremål.
De blefvo också alla dyrbarare och konstnär ligare utsirade, såsom vi, hvad vårt fäder- nesland beträffar, kunna döma, icke af några bevarade exemplar, ty icke ett enda sådant finnes i behåll, men af afbildningarne å medeltidssigill.
Till förvarande af sin lösa egendom an- vände man kistor och skåp.
Kistorna hade rektangulär botten och ingen annan inred- ning än en s. k. låddika (liten låda) fram- för öfre kanten af den ena gafveln.
De voro målade eller försedda med sniderier samt merändels med starka, ofta konstrikt arbetade järnbeslag.
— Men det var natur- ligtvis obekvämt att ha sina saker inlagda i en dylik kista, ur hvilken måste ibland urplockas allting, då något, som behöfde framtagas, hade råkat få sin plats på botten.
När i gamla handlingar talas om » stande- kista », får väl detta förstås såsom en kista förfärdigad för att stå upprätt — och på detta sätt uppkom skåpet.
Skåp, inbyggda i väggarne såsom nicsher, torde för resten ha varit en uråldrig uppfinning.
Med tiden erhöllo skåpen mycket olika form och utstyrdes med det yppigaste sni- deri, fördeladt i olika fält.
Bordet hörde icke till den ständiga inredningen, ej heller funnos den tiden i allmänhet bord afsedda för särskilda ändamål.
För skifbordet fanns
1897 ju föga användning och i dess ställe bru- kades ofta träskifvor, som höllos i sned riktning framför skrifvaren; den nedre kanten kunde sättas i hakar, anbragta längst fram å stolens armstöd, och den öfre kanten hölls upp med tillhjälp af snören, som voro fastade vid stolens rygg.
• — Matbordet framsattes vid måltiderna och torde i regeln ha varit helt enkelt, men betäckt med en duk.
Denna var af olika beskaffenhet och finhet allt eftersom den var afsedd för herrskapets bord eller för tjänarnes.
Utom den egentliga bordsduken begagnades äfven vid måltiden den s. k. knifvaduken, som användes dels såsom namnet antyder, för att torka knifvarne på, dels ock händerna under spisningen.
För sistnämnda ändamål hade man ock det s. k. handaklädet att gemensamt begagnas efter den vid måltiden öfliga handtvättningen.
— Till bordet hörde för öfrigt tallrikar, vanligen af trä, sedan af tenn, samt af enklaste beskaffenhet; den upphöjda kanten, hvarigenom spadet hind- rades att rinna bort, förekom icke ens all- tid.
Vidare saltkar och bordsknifvar (ehuru vanligen hvarje gäst medförde och begag- nade till ätningen sin egen arbetsknif), men först kanska långt fram i tiden gafflar.
Skedarne voro tidigt i förnäma hus af silfver, men annars vanligen af trä, de hade till att börja med formen af en rund- kopp som fördes med handtaget till mun- nen och som man drack ur från sidan.
Silfverskedar voro emellertid en sådan lyx, att förmodligen gästerna merändels medförde sin egen likasom knifven.
— Med tiden stegrades emellertid lyxen så att en stor mängd bordskärl, främst olika slags bägare, voro af silfver.
Medan vi tala om hvad bordet an- går, torde ock några ord böra ägnas åt den plats, där maten tillreddes, nämligen det antingen på nedra botten eller i en sär- skild byggnad förlagda, alltid mycket stora köket.
Det anmärkningsvärdaste här var själfva härden, som vi ej få tänka oss alls på samma sätt inrättad som i närvarande tid.
De gamles sätt att tända eldarne midt på golfvet torde åtminstone vid medeltidens slut ha varit tämligen öfvergifvet; något slags rökfång var anbragdt i väggen i sam- band med den murade spiseln, på hvilken elden tändes i hela eller afsågade stockar, upplagda å järnbockar.
Ofver elden hängde kittlar och grytor på ifrån väggen utspringan- de järnstänger, för sådan mat som skulle kokas; för stekning användes dels panna (» bradpanna »), dels spett, dels halster och rist.
De mindre förnämliga folkklassernas bo- städer voro naturligtvis ändå vida mera summariskt och anspråkslöst utrustade.
Den hufvudsakliga inredningen torde ha bestått af bänkar, på hvilka man kunde sitta o m dagen, ligga om natten, samt ett groft tillyxadt bord och en eller annan kista eller väggskåp.
När lösa stolar bör- jade begagnas, är ovisst, i simplare hus voro de säkert ytterst ovanliga vid medel- tidens slut.
Det är redan antydt i det föregående och behöfver ej upprepas, att möbeltekniken i andra länder, i Frankrike, Flandern, Italien, äfven Tyskland, var vida högre utbildad än i Sverige under medeltiden d. v. s. gotikens period.
Mästerliga prof af snickarens och träskulptörens konst finnas ännu i behåll och visa, att bestämda skiljaktigheter i nationel stil då hade utbildat sig.
IDUN Efter hand inträdde en stor förändring i boningsförhållandenas både yttre och inre anordning, ej blott å de stores slott, utan äfven i de de borgerliga hemmen, där mycket som förut varit en lyx, blef en vanlig bekvämlighet.
Men om någon egent- lig variation i möbleringen blef aldrig fråga, och ännu så långt fram i tiden som mot slutet af 1400-talet, när de franska kon- ungarne förflyttade sig från ett af sina slott till ett annat, måste hela möbelupp- sättningen också transporteras m e d dem.
Men omsider inbröt en n y tid.
Renässan- sen, som omskapade allt, gjorde sig äfven gällande på det område, som här sysselsätter oss, och som sedan efterföljdes af de olika franska smak- och stilriktningar, hvilka än i dag gå igen och blifva föremål för val och smakpröfning i konsten att möblera sitt hem.
* Från Iduns läsekrets.
U t m ä r k t a herr r e d a k t ö r!
Var så innerligt god och inte bryt af mig på midten något mer, ty då blir jag för grufligt oin- tressangt.
Nog, om herr och fru publik är så in- nerligt god och håller till godo med mig » oaf- kortad. » Som smakbit duger jag bestämdt icke!
I brinnande brådska med största högaktning ödmjukligen Lovisa Petterkvist.
* U P n o t i s b o k e n.
Kronprinsessan, som på grund af den i södra Europa rådande kalla väderleken under sistför- flutna vecka ådragit sig en förkylning och till följd däraf några dagar varit sängliggande, är nu åter så pass återstäld, att hon kunnat afresa från Venedig och nu inträffa i Karlsruhe.
Sveriges första kvinnliga juris licentiat.
Juris licentiatexaman aflades i Upsala i måndags af filosofie och juris kandidaten Elsa Eschelsson, Stockholm.
* 167 allt det intresse, som det originella företaget för- tjänar.
Vi torde nog ock få tillfälle att till det- samma återkomma.
A n d r a nordiska musikfesten äger rum den 4 — 10 instundande juni och torde varda den största musikfest, som någonsin hållits här i Stockholm.
Vid densamma komma att gifvas trenne större och trenne mindre konserter.
För de förra har en särskild musikhall, rymmande öfver 3,000 per- soner, uppförts å Fredrikshofs kaserngård emel- lan Storgatan och Linnégatan.
De senare, som hufvudsakligen komma att upptaga kammarmu- sik, hållas i Musikaliska akademiens stora sal.
A programmen äro naturligen nordens förnämsta tonsättare representerade, liksom ock konserter- na komma att ledas af de främsta musikanförar- ne inom de trenne skandinaviska länderna.
En afprofning af den stora konserthallen och dess akustik ägde rum i måndags afton för en inbjuden publik, som nära nog fyllde hallen, De utförda numren — Intermezzot ur &gt;På Sici- lien » och potpourri öfver » Faust », båda utförda af Göta lifgardes musikkår, Josephsons » Vårt land », sjunget af en manskör under ledning af dir. musius Hedenblad, solosång af fröken Sidner och hr Forsell, ett pianosolo af hr Stenhammar samt till slut » Ur svenska hjärtans djup », uni- sont föredragen af en blandad kör under hr He- denblads ledning — ådagalade, att musikhallens akustik är ganska god.
T e a t e r - och musikutställningens matinéer taga sin början om torsdag (Kristihimmelsfärdsdag), då k. hofkapellet i utställningens konsert- och teatersalong gifver en första symfonimatiné kl. 2 e. m. under förste hof kapell mästaren C. Nord- qvists ledning.
Programmet upptager arbeten af A. Söderman, Beethoven och Bach samt solosång af hrr C. F. Lundqvist och Arvid Ödmann.
Vissnande minnen.
Af Vera Vinge.
3.
Blåsippan.
, I dag är det fem år, sedan lilla Lisa dog, » y sade Nina Gran, som hade följt mig till järngrinden, hvilken från deras lilla trädgård förde ut på gatan.
- Jag såg upp i hennes vackra tungsinta anlete, Vårkapplöpningarna å Lindarängen, de s Den femte juni, ja så var det ju. » Detta var numera så mycket gouterade, äga rum om söndag.
visst mitt enda svar; men innerligare tryckte jag den hand, som jag redan fattat till afsked.
Och troligen ansåg icke heller Nina det nödigt, att jag i ord gaf mitt deltagande tillkänna; ty hon visste, att hon ägde det.
Ninas andra gäst för aftonen, och på hvars sällskap för hemfärden jag Vasateatern gaf i måndags afton för gles pu- väntat, hade nu kommit fram till grinden.
Hon blik ett lustspel » Sköldpaddan » af Leon Gandillot.
kände intet om det förflutna och den döda, och Det befanns vara — som redan författarens namn detta kom oss att med endast dessa få ord vid- gaf anledning misstänka — en af dessa moderna röra ett ömt och vemodsfullt minne.
franska faser i deshabille, starkt bemängda med » Ja, godnatt, godnatt! » Nina nickade vänligt befängdt skrattretande upptåg och en obestidlig och återvände långsamt till verandan, medan esprit, men kemiskt renade från allt pryderi, vi, hennes båda gäster, aflägsnade oss.
Då vi ja, den enklaste blygsamhet, Vi kunna tyvärr veko om hörnet, skymtade jag henne tankfull ej rekommendera produkten den goda famil- stående på sin trappa, utan att gifva akt på våra jepubliken.
sista afskedsviftningar.
Konturerna af hennes Utförandet var ock ojämnt - ätarkt ansträngdt vackra, behagliga gestalt aftecknade sig skarpt som sällskapet nu är genom samtidigt uppträ- mot aftonluften, och, sådan hon stod där, före- dande på tvänne scener (Vasa- och Arenatea- föll hon mig som en gripande bild af ensamhe- tern), hade sekundakrafterna allt för långt fått ten.
Mitt hjärta ömmade af den djupaste med- framrycka.
Två roller gjordes dock briljant, det känsla för henne, och jag kände mig nästan fre- måste erkännas: fröken Borgströms vidlyftiga unga stad att ila tillbaka till henne.
Men i detsamma fru Léonie och hr V. Lundbergs torrolige Briguet.
trädde hennes mans resliga gestalt ut på veran- Hade bl ott uppgiften varit något grand mervärdig!
dan, och, innan de båda af buskagen doldes för mina blickar, såg jag honom gå fram till henne.
» Bollhusteatern » i » Gamla Stockholm » på den — Å, hon var ju i själfva verket icke ensam!
nu pågående utställningen — se där den senaste Det var jag, den kvarlämnade af en snart utdöd originella nyheten från hufvudstadens teater- generation, som var ensam, och det var därför värld!
Invigningen försiggick forliden vecka efter jag hade en sådan benägenhet att tro, att andra ett ålderdomligt tidsenligt program: först ett idyl- äfven kände sig så.
Hon var ju en kvinna på liskt » Herdespel », så en burlesk » skilsmässeko- blott några och trettio år, med en kärleksfull medi » från 1500-talet, benämnd » Snåljåp », till make och med tusen intressen i lifvet.
sist en kort italiensk balett » Scaramuzza ».
Det är Folkteaterns sujetter, som med lyckad tidsfärg » Godnatt! » Det var mitt sällskap, som väckte och all önsklig verve utföra detta kulturhistoriskt mig ur min tankspriddhet; hon skulle vika af i intressanta lilla program, bearbetadt och iscen- detta hörn.
satt af hr E. Grandinson.
Jag var snart hemma, men jag var inte hågad Det lär vara meningen att hädanefter å Boll- att gå till sängs genast, utan satte mig vid det husteatern gifva en förmiddags- och en aftonfö- öppna fönstret och stirrade ut i den vackra som- reställning, båda med korta program och endast markvällen.
Ninas sorgmodiga uttryck och det 50 öres inträdesafgift.
Idén är god och skall öfvergifna i hennes ställning kom åter för mig.
säkert af de utställningsbesökande omfattas med Visst kände hon sig ensam, stackars Nina!
En Teater och musik.
DUN 168 mor, som blifvit barnlös, känner visserligen en- samhet midt uppe i den rikaste mångfald lifvet i öfrigt kan bjuda henne.
Det var Ninas man, jag af gammalt kände.
Henne hade jag första gången sett den dag hon stod brud, och det var nu tolf år sedan.
Jag minns, att hennes blotta åsyn då kom mig att anse Ivar Gran såsom en lyckans gunstling.
Det var icke endast hennes fagra ungdomliga behag, som fängslade mig; det var framförallt hennes strålande uttryck af lycka, hennes friska hjärte- vinnande leende, som intog mig.
En och annan gång fördes mina och de unga nygiftas vägar samman.
Men de lefde midt uppe i lifvet, upptagna af nöjen och sällskapsplikter, och de kunde därför inte ägna sig så mycket åt den gamla tanten, som de möjligen skulle kun- nat önska.
Efter några år blef Nina mindre fallen för nöjen och umgängelseslif; hon såg ofta trött ut, och då jag var i deras hem, föreföll det mig mån- gen gång som förefunnes där någon brist, någon oförklarlig tomhet.
Till att börja med kände jag mig ängslig, att förhållandet mellan de båda makarne möjligen på något sätt blifvit stördt, men jag lugnades snart i detta afseende.
Han drogs mera in i sociala och offentliga värf, än hvad han skulle önskat, det kunde jag förstå.
Men han var ju en verksamhetslysten, intelligent man i sina bästa år.
Möjligen var det någon känsla af besviken- het, som han ville söka ersättning för, och som på senare tider gifvit eggelse åt hans arbetsifver och ärelystnad.
Nina å sin sida förrådde ofta ganska tydligt, att hon fann tiden en smula lång.
— Så blef det mig klart, att det var bar- net de längtade efter.
— Men det kom inte.
På det femte året efter deras giftermål börja- de Nina blifva klen och sjuklig.
Hon blef tyst och missmodig, och det förekom mig som om allt det strålande och ungdomliga i hennes ut- tryck och person alldeles var borta och försvun- net.
Men efter några månader fingo Ninas ögon ett egendomligt ljust och förväntansfullt uttryck, och snart kände man i luften den stämning af spänning och glad förbidan, som fyllde huset.
Hur väl minns jag icke Nina, då hon, med ett 1897 ansiktsuttryck som trodde hon knappast sina ögon, satt framför vaggan och betraktade det ljusletta lilla anlete, som stack fram mellan de hvita spetskantade kuddarna.
Det var som om hon inte riktigt kunnat fatta, att detta lilla barn var hennes, hennes!
Men då den lilla började röra på sig och slog upp ett par stora, dunkla, blåa ögon, då bröts förtrollningen, då blef Nina idel verksamhet och ömma omsorger.
Den lilla blåsippan — det binamn som en husets unga väninna, på grund af de stora egen- domligt blå ögonen, en gång gifvit henne — växte och frodades, och det var som om en frisk fläkt med henne inkommit i hemmet.
Men lilla Lisa var icke något lifligt barn: hon log sällan.
Särskildt minnes jag den allvarsamma och be- grundande min hon tog på sig, då hon kom un- der bar himmel, huru hon långa stunder kunde sitta och stirra upp i molnen liksom fängslades hennes uppmärksamhet af något, som vi andra icke kunde skönja.
» Den lilla ser ut som kunde hon skåda rakt upp till änglarna, » hörde jag en gång Lisas unga svärmiska beundrarinna utbri- sta, då hon en stund gifvit akt på barnets tysta sätt att underhålla sig själft.
Hennes anmärkning föreföll mig nästan sorgligt träffande, och jag såg, att Ninas blick för en liten stund blef all- varsam.
Men i detsamma kom en jungfru ut med kaffebrickan.
Den lillas ögon föllo på sockerskå- len, och pjötsligt fick hela hennes lilla person ett så ifrigt och jordiskt uttryck, att hennes mamma i en hast blef helt lugn och glädtig till sinnes.
Hvad far och mor voro stolta och sälla, när lilla Lisa tog sina första fjät.
Nu först började fadern riktigt kunna förstå sig på henne; nu var hon ju blefven en » riktig liten människa-, som kunde vara honom ett » riktigt » sällskap.
Och, hade han än så brådt, nog måste han springa upp och öppna sin dörr, då han fick höra lillans små steg traska hän öfver salongsgolfvet i rikt- ning mot hans rum.
Då lilla Lisa nyss f} ' llt två år, mötte jag en dag Ivar Gran, när han gick till sitt arbete.
Han såg så upprörd och förstörd ut.
Lisa var farligt insjuknad, upplyste han helt kort.
Efter endast två dagars sjukdom liknade lilla Lisas trötta ögon en vissnad blåsippa.
De tycktes längta att sluta Och hvad de då helt säkert med sig föra.
En väldig makt en gång uti vårt land.
Hvad som gör hvitt af svart.
En snillrik man ibland.
Hvad oss till nytta är, men till för- därf också.
Hvad kan man kalla den, som icke har ett strå?
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Ett djur i bibeln nämndt.
Ett kun- ganamn i Nord.
Nu kan det vara nog med stafvel- ser och ord.
Gammal dam.
Charad.
Om man som » Enoch » kunde fara, mitt första ej på jorden fanns, mitt andra synes nyttigt vara, då flickan kommer ur en dans.
Mitt hela är, som hvar man vet, en del af prästens rättighet.
Logogryf.
Blott en » fördetting« är mitt hela Och har fått dela dessas lott Att först en viktig rol få spela Samt vara älskad utan mått, Men dock för en rival förskjutas, När den blef dyrkans föremål, Och kanske se sin bana slutas, Om ej med svärd, helt visst å bål.
Mitt hela kunde icke skryta Med samma härdighet och glans Som efterträdarn — skön till yta — Och därför blef ock segern hans.
Bland gåtors tal man först här fin- na kan En nutidssport för kvinna som för man.
Därtill ett bihang kunna vi prestera, Som nog kan sportens nöje kom- plettera.
Hvad många nog blott för sitt nöje göra, sig, och då aftonen började falla på, befriade sig hennes lilla barnasjäl ifrån jordelifvets lidanden och flydde upp i den himmel, i hvilken hennes blick så förväntansfullt brukat förlora sig.
De stackars föräldrarna voro alldeles förkros- sade och nedböjda.
En kväll på senhösten fann jag dem båda i den tomma barnkammaren, ruf- vande öfver sin sorg.
Nina berättade under tårar några af de små drag af lilla Lisa, hvilka hon brukade att finna en tröst uti att draga sig till minnes.
» Vi hade varit bra mycket lyckligare, kära tant, om vi aldrig fått något barn, » sade Ivar och reste sig med en suck.
» Hennes små traskan- de steg genljuda i mitt hjärta, hvar gång jag sätter mig vid mitt skrifborä, och ibland måste jag rusa till mitt ämbetsrum, om jag skall kunna uträtta något. » » O nej, » sade Nina med en exalterad blick, » icke ens om det gällde att känna sorgen och saknaden efter henne fördubblad, ville jag ha försakat lyckan att ha ägt lilla Lisa. » Småningom hade tiden dock tagit ut sin rätt.
Numera nämndes lilla Lisas namn blott sällan.
Men den lilla hade visserligen haft en mission att fylla i jordelifet.
Hon hade fastare tillknutit hjärtebandet mellan två makar, hvilka omedeve- tet börjat aflägsna sig från hvarandra och kan- ske slutat med att gå upp i världskärlek och äregirighet.
— Lisas död hade endast gjort ban- det mellan dem fastare, fördjupat deras inbördes kärlek, vidgat deras hjärtan och gjort dem till de stilla, begrundande, varmhjärtade och sanna männisokvänner de voro.
In nehållsförteekning.
Aurore Ingelotz; af Mathilda - Roos.
(Med porträtt.)
— I blomstergården; p o e m af Charlotte Lindholm.
— K v i n n o - frågan v i d 1897 års riksdag.
— I Stockholm; små utställ- ningsfunderingar o c h litet annat smått o c h godt, för Xdun af Lovisa Petterkvist.
— Från v å r a svenska sjuksköterskor i Athen — » Hvad j a g mins o m k u n g Oscar ».
— » Damer- nas skald »: porträtt o c h själfbiografi af Daniel Fallström.
— Under signatur; skiss af E — y.
— Konsten att m ö b l e r a sitt hem; en serie artiklar för Idun, utarbetade af fack- män.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets.
— Teater och m u - sik.
— Ur notisboken.
— Vissnande minnen; af Vera Vinge.
— 3: Blåsippan.
— Tidsfördrif.
F e m kantgåta.
(Palindrom 1 Sifferlogogryf.
1, 2, 3, 4, 5, 6 1, 9, 4, 8, 1, 4, 8, 6, 6, 3, 3, 7, 4, 3, 7, 3, 3, 4, 5, 5, 3, 5 1 5, 4 7 7 1 5.
7 1, 7 Länkgåta.
Hvad själf jag fick tillreda: Hvad jag gaf flickan när jag for; Hvad jag i hamnen stundom flck; Hvad lifvet tog af salig mor; Plus a en stad där far min bor.
Pirfvel.
En En En En En En En flod i flod i stad i stad i flod i stad i stad i &gt;Folifåsa *.
Lösningar.
Jorden rundt på åttio dar Idealet för mig var.
Geografisk 7, 8, 9 = stad Europa; mansnamn; stad i Sverige; fruntimmersnamn; del af fartyg; stad i Europa; blom ma; näringsmedel; sjukdom.
: gåta.
Tyskland, Spanien, Tyskland, Danmark, Frankrike, Schweiz, Tyskland.
Äro de rätta orden funna, bilda begynnelsebokstäfverna namn på en socken i Sverige och slutbokstäfverna namn på en stad i Sverige.
Gymnastik- och Velocipedkostymer Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. * * Orden beteckna: 1, 3, 5, 6, 2, 4, 2, 7, 8 5 6 8 = = = = 8, 1, 8, 6, 5, 3, 9, 9, 7, 2, 4, 2, 1 8 6 5 3 1 Bindämne.
Födoämne.
Engelsk titel Hvad ginaste vägen of- tast är.
= = = = = Rotfrukt.
Kärl.
Födoämne.
Pronomen.
Längdmått.
Logogryfen: Vårbrytning: ny, våt, trång, vig, tång, våg, båt, bår, gråt, tår, b r y r, b y, ting, tvi (!
), tig (!
), g r y n, tyg, rå, grin, ring, rån, b y r å, vin, våning, tvång, bryn, v y n, nig (!
), tån.
Springaregåtun.
» Många bäckar små g ö r a en stor å. » Kapselgåtan: Grenna, Å m å l, Leksand, Säter, Malung, Grangärdet, Falun, N o r g e, Kreta, Paris, Danmark, Trosa, Härnäs, Orsa.
Mora, Korsnäs, Lund, Vasa, R o m, Neapel, Trosa, Medevi, Gefle, Athen.
Namngåtan: Kleopatra, Rafael, Eleasar, Armida, Dag, Agata, Tage, Georgina, Nar- Mosaiken- Moster Lisa.
Prokop.
1 — 5 = angenämt tidsfördrif.
2 — 5 = höra till växtvärldens » äd- lingar »; 3 — 5 = kärl; 4 — 5 = rymdmått.
Ellie.
tfr Extra b e s t ä l l n i n g a r &amp; r e p a r a t i o n e r.
* Tldsticfcningar.
Från fabriken B r y g g a r e g a t a n 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
