# ID: svediakorp-per1128
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,601
# sentences: 799
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 20 (491).
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl » Bam^arderoben i Fredagen den 21 maj 1897.
5 5 3 3 Byrå: Kiara södra kyrkog.
16, Öppen kl. 10 — 5.
Redaktör och utglvvare: F R!
T H 10 F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Allm.
telef.
6147.
Riksfelef.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Nnrdling.
Tryckeri Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
flösn:r endast för kompletteringar.)
Utiändska annons.
70 öre pr noi.p.-rad.
C e c i l i a Milow. "
T a n t e Cissy ".
B land den kvinnliga skolungdomen i den goda staden Sköfde rådde för några veckor sedan stor oro och rörelse.
som gifvit sig uttryck i firandet, och som lyste ur alla dessa barnaögon mot det kära festföremålet.
En sådan tillgifvenhet af sina lärjungar vinner blott den, som i sitt kall satt in hela Det tisslades och tasslades i hvarje vrå, viktiga förtroen- sin personlighet, hvilken är för ungdomen ej blott uppfostrarinnan, den gåfvos och mottogos under » heliga tysthetslöften » med ytterst utan också den förstående vännen, hvars rika, varma hjärta hemlighetsfulla miner — på bord och stolar lågo allehanda bro- står öppet för dem och deras kiga dräkter, hvilka i samråd sorger och fröjder.
med mammor och tanter ifrigt profvades och synades.
Den kvinna, som Idun i Det var verkligen icke utan dag har nöjet föreställa för att de annars alltid så sam- sin läsekrets, är just en sådan, vetsgrant skötta läxorna höllo jag skulle vilja säga idealisk på att betänkligt få maka åt skolföreståndarinna.
sig i de små hjärnorna, så Cecilia Milow föddes i Göte- öfverf ulla voro de af allehanda borg den 8 mars 1856.
För- andra funderingar.
äldrarne flyttade snart där- Hvad var då på färde?
Jo, efter till Stockholm, där mod- alla dessa småttingars kära ren grundade en mycket an- » Tante Cissy » skulle » fylla sedd skola, hvilken dock med år » och dessutom fira sitt tio- anledning af familjens flytt- års jubileum som skolföre- ning till Vestergötland upp- ståndarinna.
hörde 1869.
Denna stora bemärkelsedag Cissy Milow och hennes måste högtidlighållas på ett systrar ha till stor del sin för- utomordentligt sätt man ville träffliga mor — hvars vackra åstadkomma något » noch nie och vördnadsvärda hvita huf- dagewesenes » — Tante Cissy vud ännu är den kära medel- skulle firas med en lysande punkten i det trefna hemmet maskerad!
Och då ändtligen — att tacka för den verkligt den efterlängtade dagen kom, fina och och goda uppfostran hade småttingarne fått ihop som de åtnjutit.
någonting riktigt lyckadt.
Ge- Cissys undervisning leddes, stalter från fjärran länder och ända tills hon vid 15 års flydda tider rörde sig i brokig ålder konfirmerades, helt och blandning med de näpnaste hållet af modern.
Därefter små dalkullor, sjömanspojkar fortsatte och afslutade hon sina och blomsterflickor.
Trubadu- skolstudier i fröken Rappes rer och riddare hyllade Tante pension, som stod högt i an- Cissy på vers och prosa i tal seende.
Fröken Rappe ägde, CEC.
M I L O W.
och sång.
Det var en vacker utom framstående undervis- tafla full af lif och färger, ningsförmåga, i hög grad gåf- och riktigt hjartevarmande ver- van att intressera sina elever kade den underström af kärlek, och inspirera deras håg till
(DUN 154 1897 För vänskapen äro stora uppoffringar lättare än små.
Jean allt stort och ädelt, och hennes beundrade föredöme var det helt säkert, som.
hos den unga flickan väckte medvetandet om be- skaffenheten af hennes egna anlag och hos henne utvecklade en bestämd och liflig önskan att få ägna sig åt lärarinnekallet, för hvilket det snart skulle visa sig att hon ägde förutsättningar som få.
Sina första steg på den valda lefnads- banan tog Cissy Milow, då hon anställdes såsom lärarinna i den skola hon nyss med heder själf genomgått.
Under därpå följande tio års arbete som guvernant, 6 år på en plats och 4 år på en annan, använde hon med den otroligaste flit och ihärdighet alla möjligheter till själf- studier, tills på hösten 1886 utväg bereddes henne att företaga en studieresa till Tysk- land.
Här vistades hon, dels i Leipzig och dels i Dresden, till följande vår, och på hösten s. å. öppnade hon sin » skola för flickor och mindre gossar » i Sköfde.
Skolan arbetade i början under synnerligen an- språkslösa förhållanden.
Fem elever under- visades af tre lärarinnor i ett enda litet rum.
Annorlunda ser det ut nu efter tio år!
För hvarje år har skolan vunnit mer och mer erkännande och elevantalet har ständigt ökats.
I år har det stigit till trettiofyra, af hvilka tio äro helpensionärer från vidt skilda håll af landet.
Fem lärarinnor och tre lärare, alla utmärka förmågor, biträda vid undervisningen och skolan har en rym- lig och bekväm lokal.
Vid Cissy Milows sida i såväl skolarbetet som i synnerhet i vårdandet af hemmet, i tillgodoseendet af familjens och helpensio- närernas trefnad, står, utom, som redan nämndt, nennes ålderstigna moder, en yngre syster Annie — oumbärlig och af hållen; med aldrig svikande intresse sköter hon hemmets angelägenheter och är för de unga en kär vän, som med humoristisk slagfär- dighet reder upp för dem alla trassliga härfvor.
Omfattningen af den i skolan meddelade bildningen står i full motsvarighet till kurs- serna i åttklassiga läroverk och skolans elever hafva vid inträdessökandet i högre bildningsanstalter med lätthet bestått alla prof och fått utmärkta vitsord.
Cissy Milows stora intresse för, ja, upp- gående i det ämne hon behandlar, hennes lif- liga, f ängslande framställningssätt gör åhöran- det af hennes lektionen till ett stort nöje, — också ser man inga sömniga miner, förnimmer ingen tröghet eller dåsighet, allt går med lif och lust.
Examens- och af- rflutningsdagarne äro också högtider, hvilka af hela samhället omfattas med det lifligaste intresse.
Under dessa år af ansträngande arbete i skolan har Cissy Milow icke försummat att genom ökande af sina kunskaper än ytterligare kvalificera sig såsom lärarinna.
För detta ändamål gjorde hon 1894 en studie- resa till England oeh tog m e d vackra be- tyg examen: » Certificated, College of Pre- ceptors and higher Cambridge for w o m e n ».
Men icke blott såsom lärarinna har Cissy Milow ägnat sitt arbete åt ungdomen; en Paid.
år förnyade han emellertid sin motion och lyckades nu för denna vinna båda kamrar- nas bifall.
Den principiella innebörden af denna utsträckning af kvinnans medbor- garerätt ligger i öppen dag, och reformens praktiska betydelse torde ej heller böra un- derskattas, då den j u öppnar ett nytt verk- samhetsfält — • advokatens yrke — för kvin- nan.
Äfven på ett annat område har årets riksdag sökt utvidga kvinnans medborger- liga rättigheter, i det den beslutat en skrif- velse till k. m:t i syfte, att hustru må i På grund af sitt fullkomliga herravälde mannens frånvaro utöfva rösträtt vid prästval.
öfver engelska språket har hon äfven i Det gäller här en rättighet, som gift kvinna Amerika lyckats förskaffa sig en litterär förut ägt i Sverige.
Enligt prästvalsförord- position.
Redan för flere år sedan blef ningen af år 1843 röstade nämligen hu- hon i en pristäfling där tillerkänd ett första strun vid mannens frånvaro, men denna pris på 3,000 kronor, och i dessa dagar rättighet för gift kvinna upphörde genom har hon erhållit ett ytterst fördelaktigt och nu gällande prästvalslag af år 1883.
Frå- smickrande anbud att få lämna artiklar gan berör på det närmaste stora delar af till ett par amerikanska tidningar och » ma- vårt land, särskildt skärgårdsbefolkningen och de orter, där husfäderna utvandrat eller gazines ».
Man skulle tycka att den stora framgång, i öfrigt befinna sig i sådana villkor, att de som Cissy Milow rönt i sitt litterära arbete, ej kunna bestämma öfver sin tid.
Den gäl- skulle frestat henne till ett helt uppgående ler ock en angelägenhet, där kvinnan i re- i dylik verksamhet, så mycket mera som gel plägar vara i hög grad intresserad, vida flere framstående personer (bl.
a.
S.
A. mer än mannen.
Ja, man torde tryggt Hedlund) ifrigt rådt henne därtill och som kunna antaga, att när riksdagens nu be- hon med ett sådant arbete helt säkert slutade skrifvelse tagit form af lag, blir det skulle uppnå större ekonomiska fördelar, nog i regel mannen som stannar hemma — men ingenting har kunnat förmå henne och hustrun som infinner sig vid prästvals- att öfvergifva sin kära skola; i den upp • förrättningen.
går hon med hela sin själ, och där anser Det gifves, som vi veta, många hinder hon sig bäst fylla den lifsuppgift, som hon för en stackars man att blifva rangerad gjort till sin: att fostra goda och ädla karl och sätta eget bo, som det heter.
Han kvinnor.
Veritas.
måste först blifva kär förstås — och det går då lätt för sig, gunås, men sen skall han vinna sin älskades genkärlek samt för- äldrars och målsmäns samtycke.
Men ej nog härmed, sedan dessa så att säga per- sonliga hinder äro öfvervunna, kommer den obevekliga lagen och bjuder, att han, i fall så påfordras, skall styrka sin hinder slö shet, £7 \ å våra aktade » farbröder » i riksdagen som lagtermen lyder, eljes blir det icke nå- nu efter fullbordadt statsvärf vända gon lysning af.
Detta kan blifva trassligt åter till hemmet, kunna de göra det i det nog, i händelse han en längre tid varit lugna medvetandet att åtminstone hafva utomlands eller någon tid slarfvat med sin gjort något för att bereda åt kvinnan den mantals- och kyrkoskrifning.
Då ålägges plats i staten — • sin plats i hemmet styr han, att låta » visse och trovärdige » män kära mor själf o m — henne med rätta till- intyga hans hinderslöshet eller annonsera i kommer.
Post- och Inrikes Tidningar och under tiden Af dessa riksdagens beslut torde i prin- gå och vänta minst ett halft år.
Detta cipielt hänseende det vara viktigast som kan ju vålla obehag nog, synnerligast då tillerkänner kvinna rätt att uppträda som man, utrustad med godt samvete, men föga rättegångsombud.
Något bestämdt förbud för kunskap i kyrkolagen, först får reda på kvinna att föra andras talan inför rätta fin- dessa lagbestämmelser, då man infinner sig nes visserligen icke i vår nu gällande lag, för att taga ut lysning till äktenskap.
Vid enär denna endast stadgar, att » de som för flere riksdagar har därför försök gjorts att andra må tala och svara skola vara obe- få dessa föråldrade lagrum ändrade, men ryktade, ärlige, redlige och förståndige först i år har detta lyckats så till vida, att m ä n », och lagtextens uttryck » män » i riksdagen i skrifvelse till k. m:t anhållit detta som i många liknande fall i 1734 års om förenkling af dessa bestämmelser.
lag väl är liktydigt med » person ».
Så har det ock tolkats af många domare, men an- Ännu en lagstiftningsåtgärd af årets riks- dra, mera fångna i bokstafven, ha på grund dag återstår att omtala.
Den tyckes sken- af lagens ordalydelse vägrat kvinna rätt att bart endast vara en industriell-ekonomisk uppträda som rättegångsombud.
Redan vid angelägenhet, men den afser i verkligheten 1896 års riksdag väckte därför hemmans- ett samhällsondt af allvarligaste art och ägaren O. Persson i Kvillebäckstorp motion hvars offer äro unga, ogifta kvinnor i sina o m tydligt medgifvande åt kvinna att vid bästa år.
Den gäller nämligen de ohygg- domstol föra andras talan, men reformen liga fosforförgiftningarna, hvilka under senare föll då på första kammarens motstånd.
I åren i Sverige varit stadda i en förfärande långt större krets än de, som varit lämnade i hennes vård, har länge ansett författarinnan » Tante Cissy » som en kär vän.
Hennes barnböcker: » Gräs och ogräs », I och II, » Bara Margit », » Små händer och små fötter » och nu senast » Berättelser och sagor » hafva i prässen enstämmigt blifvit föremålet för de mest erkännande omdömen.
Man bar sagt, att » hvar och en af hennes små be- rättelser är för det unga sinnet liksom en lockande väg till det g o d a », och detta är jämte stora stilistiska förtjänster, karaktäris- tiskt för » Tante Cissy ' s » författarskap.
Kvinnofrågorna Vid 1897 års piksdag.
IDUN 1897 tillväxt.
I fjol orsakades sålunda i Sverige 138 dödsfall af fosforförgiftning och drab- bades häraf endast 6 män och barn, men däremot 132 kvinnor, däraf 118 unga ogifta.
Det har ej varit lifsleda, som drifvit dessa olyckliga unga kvinnor att tillgripa fosfor- giftet.
N e j, de ha i brottslig afsikt, i för- tviflan och af sin starka längtan att komma ur en olycklig belägenhet, för hvilken sam- hället kastar all skammen på kvinnan, sökt en räddning i det lifsfärliga medlet, som ej blott hotar lifvet, utan hotar detsamma med en ytterst kvalfull död.
Redan vid föregående riksdagar har denna sorgliga samhällsfråga varit före, men de humanitära skälen ha fått vika för ekono- miska betänkligheter tills i år, då riksda- gen på förslag af professor Curt Wallis be- slöt hos regeringen anhålla om förslag till lag om förbud mot införsel af och försälj- ning inom riket af fosfortändstickor.
" Vi skola i ett följande nummer redogöra för några riksdagsbeslut af ekonomiskt in- tresse för en del af vårt lands kvinnor.
* " Som markens blomster ... " 2) Ett genmäle.
en under ofvanstående öfverskrift i n:r 19 af Idun åt » kvinnorna i de bättre klasserna » gifna läxan verkar som en ana- kronism.
Om ej det ultramoderna slagordet » missbrukad kvinnokraft » inledde ifrågava- rande artikel, skulle man tro den skrifven några decennier tillbaka i tiden.
Då hade den måhända ägt en viss grad af befogen- het — nu undrar man på den.
Att i våra dagar tala o m att de unga flickorna gå sysslolösa om hvarandra i hem- men!
!
Har då förf.
alls icke följt med hela den moderna kvinnorörelsen, ej akt- gifvit på det rastlösa arbete, som pågår på det kvinnliga arbetsfältet, där kvinnan åter och åter bryter sig nya banor, har han (hon?)
ej känt den fara, som hotar just däri, att hon mer och mer aflägsnar sig frän sin gamla verksamhetssfer, hemmet, hvilken tyckes blifva henne för låg och för trång?
Det lystringsord, som i våra dagar behöfdes, synes mig vara: Halt!
Dröj kvar!
Hemmet behöfver dig!
De där fem, sex vuxna döttrarna, som gå hemma hos far och mor med hushålls- förkläden, nycklar och andra husliga em- blem, som gifva kokerskan order att lägga en handfull cayennepeppar i soppan och » sätta på » mjölken i tid, så att den hinner bli » fil » till middagen, och endast vänta på » h o n o m », förefalla som en myt.
Hvar finnas d e?
I millionärshemmen måhända?
Men då vill jag fråga: Huru många sådana hafva vi i vårt lilla land på fem millioner inbyggare?
I Storbrittanien med dess tret- tionio millioner talas om » the upper ten ».
Kunna vi ens räkna i hundratal, hvad som här betecknar tusental?
Emellertid höres ej sällan en klagan öfver, att de rika flic- korna, de som ej behöfva arbeta för sin utkomst, » taga bort arbetet » för de obe- medlade — alltså äfven i de rika hemmen, i de hem, där familjefadern har stora års- inkomster, vilja döttrarna nu för tiden ofta ut, ej blott på nöjen och baler, utan i lif- vets arbete på skilda banor.
» A d j ö far, adjö m o r!
» heter det o m morgonen, och ut springa de fem, sex åt hvar sitt håll, först på s. k. fortsättningskurser — äfven mat- lagningskurser, där de få lära, att en näfve cayennepeppar är för mycket i en soppa, och sykurser, där de få lära sig linnesöm- nad, stoppa och laga — högre skolor, aka- demier m. m., och, när de sedan hunnit utbildning, till sina banker, sina skolor, sina kontor o. s. v., och de gamla föräl- drarna eller den gamla modern få sitta ensam hemma.
Godt om någon liten Cen- drillon förstår, att äfven där är en viktig, en stor plats att fylla!
Hemmet behöfver goda krafter; de gamla behöfva sol, » blom- ster », ungdom och kärlek för att ej känna ålderns börda för tung, och tjänarne behöfva tillsyn.
Heder åt den, som ej anser denna lifsuppgift för ringa, som stilla och ödmjukt där fyller sin plikt!
Nej, säga hvad man vill om vår tids genomsnittskvinna — lat är hon e j!
Na- turligtvis vill jag ej förneka, att det gifs en och annan lat kvinna, liksom det gifs lata män, men som regel gäller det, att det i vår tid arbetas strängt, strängare kanske än någonsin.
Grottekvarnen mal, mal, mal.
Se vi på de unga flickorna, finna vi en nä- stan feberaktig ifver hos dem att utbilda sig för något visst fack eller kall.
Ofta är drifkraften en önskan att kunna tillfreds- ställa de stegrade behof, som följa med en stigande kultur, men man spårar ock ide- ellare motiv: en lust att fylla lifvet med innehåll, en törst efter kunskap, ett begär att uträtta något gagneligt i världen, vitt- nande o m, att » det ytliga fjärilslifvet, där nöjena äro det förnämsta », ej tillfredsstäl- ler, att kvinnan ej är så ytlig och flack, som kvinnohataren vill göra henne.
Fram- för allt torde dock bevekelsegrunden vara att söka i en vaknad själf känsla, som ej vill finna sig i det förödmjukande alterna- tivet att gifta sig för att blifva försörjd.
Men antag nu, att dessa » markens väna blomster, som icke spinna och icke s y », verkligen finnas, och antagligen har väl ar- tikelförf.
sett något exemplar af dem, så frågas: Hafva icke äfven blommorna sin » raison d ' etre »?
Glädja och vederkvicka de ej sinnet?
När man o m våren kommer ut och ser marken täckt af de blåa sipporna eller känner doften af konvaljerna, gläds man e j?
Och dessa unga flickor, som ej behöfva arbeta för sin utkomst, som ej pressas af de ekonomiska bekymren, som lefva liljans lif i ett komfortabelt hem, fylla icke äfven de en mission?
Jo, utan all fråga göra de det, när de hafva ett godt hjärta.
Och de själfviska och stygga måste ju lämnas utom räkningen; de kunna ej liknas vid » väna blomster », utan måste in- rangeras bland tistlar och nässlor.
Må vi ej yrka på, att blommorna för- svinna från vår j o r d!
Och må vi i allmän- het ej döma för hårdt öfver den lust, som finnes hos de unga, att roa sig, dansa, leka och äfven kläda sig!
Den är så naturlig för deras ålder.
Icke ville vi väl se sjutton- åriga gummor i dystra färger och med stränga miner?
» May they have their sugar- plums in right time! » säger Bulwer så bra.
Må de en gång, så vidt möjligt, hafva so- liga ungdomsminnen att värma sig vid, när stormen hviner i knutarna!
De gamla räkna ju ofta dessa minnen till sitt lifs bästa skatt.
Och nu äfven några ord om de där » af- gudade och omhuldade svärmödrarna », som sedan de några år latat sig med inackor- deringar, » fortsätta att i sina döttrars kom- 155 fortabla hem lefva ett arbets- och bekym- merfritt lif under många långa år, trots sina svärsöners varma önskningar om mot- satsen ».
Inge medgifver själf på ett annat ställe, » att en god husmoder bör äga kun- skaper och mångahanda färdigheter », hvar- för då hugga på dem, som skaffa sig sitt bröd genom inackorderingar, och framställa detta förvärf, som vore det passande blott för dem, som ingenting kunna och ingen- ting vant sig att göra?
Medgif inkonse- kvensen däri!
Den ökade efterfrågan be- tingar den ökade produktionen, och så äf- ven på detta område.
Det har visat sig som ett växande behof, att hemmen i sta- den öppnas för barn och ungdom från lands- orten, och jag inser icke, hvarför icke detta förvärf är lika hederligt och aktningsvärdt som något annat, hvarför icke kallet att omhändertaga de unga är lika mödosamt och maktpåliggande, om det tages på rätta sättet, som hvilket annat som helst.
Icke rosar man just i vanliga fall lotten för den stackars svärmoder, som blir tvingad att en gång på ålderdomen äta barnens bröd.
Skam till sagandes plägar det brödet mån- gen gång vara ganska surt.
Hvarför göra det ännu surare?
För resten kan en sådan gammal farmor eller mormor vara till ovär- derlig nytta: hon håller barnbarnen med strumpor, hon sysselsätter dem, hon lappar och lagar och hjälper med mångt och myc- ket, som eljest skulle lejas för.
Lata gamla fruar minns jag mig ej ha sett.
Till sist vill jag bryta en lans för de gamla fröknarna, som äfven blifvit angripna i Inges föga kvinnovänliga artikel.
» De hafva », heter det, » bröder och svågrar eller andra nyttiga släktingar, som de låta arbeta för sig, medan de själfva, ännu fullt arbets- föra, sitta med händerna i kors och njuta sitt sorgfria väsen ».
Hvar hämtar Inge sina typer?
Till sextio, ja, sjuttio år har jag sett de gamla fröknarna arbeta med nästan oförminskad ifver, och om en faster eller moster tillbringar sin medelålder i släktingars hem, brukar hon då i regel ej vara overksam.
Mången mor och husmor skall nog ge mig rätt i, att denna syster eller svägerska, faster eller moster, varit henne till ovärderlig hjälp under årens lopp vid barnens sjukbäddar, med deras läsning, med än ett, än ett annat.
Så värst oegen- nyttiga bruka i allmänhet ej släktingar vara, att de af pur barmhärtighet låta så- dana äldre fröknar » lefva sitt parasitlif på dem ».
Och om dessa ogifta kvinnor på ålderdomen — förr kunna de ej enligt sta- tuterna komma i åtnjutande af dessa för- måner — ur understödsfonder måste söka medel till sitt uppehälle, så torde detta helt enkelt vara en följd af, att kvinnoarbete varit så uselt betaldt, att det ej medgifvit be- sparingar för ålderns dagar.
För de fattiga ur arbetsklassen verkas jämförelsevis myc- ket — de s. k.
» pauvres honteux » ha mån- gen gång i själfva verket svårare att draga sig fram; de äro för stolta att visa sitt ar- mod för världens ögon, de gömma sig un- dan, och ingen vet om de tysta, ensamma strider, de utkämpa, om den diet, hardt när till svält, de lefva på.
Och så miss- unnar man dem en femtilapp ur en under- stödskassa och en katt till sällskap!
Nej, kära Inge, när ni nästa gång skrif- ver i Idun, så tag af er de gråa glasögonen och försök att se edra medmänniskor med mera kärlek och sympati.
Att ni kan ha mån- get allvarsord att säga, som förtjänar läg-
IDUN ' 156 gas på hjärtat, det röja delar af er artikel, men — var rättvis och skjut ej öfver målet!
Sa jag lycklig?
Ja, det är jag också, minus — — — eller rättare sagdt: plus, det pluset att solskenet har sin skugga.
» Om ditt öga mörkt och kallt skådar kring, skådar kring, mörker själf du då befallt hölja jordens ring öfverallt.
Ja, det säger jag, att det skulle vara bra skönt ibland att inte behöfva vara släkt med sin egen släkt, isynnerhet med släkt som aldrig kommer ihåg en oftare än den kan ha nytta af en — och den är stor.
Men jag tänker inte tåla det, jag gör det inte!
Jag talar om kusin Johan, som hängde sig på oss i Sundsvall och som tycks tänka bli hängan- de, sparka bakut bäst j a g vill!
Om ditt öga varmt och klart skådar kring, skådar kring, se, då klarnar också snart hela jordens ring underbart. » Ellen Bergström.
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar oeh litet annat smått och g o d t.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref I.
Inte vet jag, o m någon människa mer än j a g känt hur det känns, när man vill komma i väg och inte k a n!
Först fick min man fulslag i fingret; så fick min yngsta hjärteblomma till barnbarn mässlingen, så sa min jungfru upp alldeles oförmodadt, och så sprang j a g själf så oför- trutet mellan kök och sjuksängar, att jag blef som en trasa och måste lägga mig mellan lakan, » i influensa », sa doktorn, och under hela tiden låg Iduns redaktör som en gråsten på mitt hjärta, ty tänlc, om jag inte skulle kunna hålla mitt löfte att kom- ma ned till Stockholm och skrifva om ut- ställningen!
Men allt liar en öfvergång, fast det mån- ga gånger inte ser så ut.
De mina är nu, Gud ske lof, raska igen, men m e d mig är det både si och så.
Inte att jag precis är sjuk; jag känner mig bara så fasligt dum.
» Nej, vet du, Ruffen, » sa j a g till min man, » det här går aldrig för sig.
Jag te- legraferar och frågar. » Så telegraferade j a g till Idun så här: » Känner mig fasligt dum.
Ska jag kom- ma ändå? » Svaret blef: » Betyder ingenting. » » Ja kära, » sa jag, » betyder det ingenting, så — » Och nu är jag, det vill säga vi här.
Vi kom i går.
Om det är resan, ombytet eller hvad det är, men betydligt raskare känner j a g mig.
Medvetandet att jag har rättighet att vara dum, har gjort mig ofantligt godt.
Min tro är, att de flesta författare skulle bli mycket kvickare, om de bara visste, att de hade lof att vara så dumma do ville.
Ruffen ville att vi skulle fara med båt från Sundsvall, men j a g ville njuta af åter- seendets fröjder, tum efter tum, och så höll jag i med att vi skulle fara m e d tåget.
Oupphörligt under vägen så s:&lt; j a g: » O, Kuffen, minns du här, och minns du här! » (Från vår förra Stockholmsresa.)
klen Ruf- fen mindes bara en vacker flick;, som vi haft i ressällskap från Upsala, 0 (' i som se- dan, förresten, blef en riktigt kär vän.
Sådana är männen, de glömmer oftast sin hustru, som de har för ögonen hvar dag, men de k o m m e r stadigt i håg hvar enda flickslinka de möter, om det också är bara för en minut.
Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af Men jag kände mig allt för lycklig för att hänga upp mig på småsaker!
Han har varit repslagare, har sam- lat bra m e d pangar, går som om hade spi- raler i knäna, och ser märkvärdigt ung ut för sina år.
Jag känner till honom bara par rennommé förut — men det är nog.
Han är lika treflig att ha m e d sig som en hoppgubbe i en a s k: man vet aldrig när han ämnar hoppa fram eller hvad han ämnar ta sig till.
Just den egenheten tog eller retade lif- vet ur hans hustru, jag vet inte hvilket, och kommer nog att ta eller reta lifvet af mig med, Ruffen må säga hvad han vill, ty naturligtvis säger Ruffen, att Johan är en utmärkt hygglig karl, redbar som guld oeh from som ett lam.
Åtminstone måste det i så fall vara ett ovanligt f tillväxt lam —!
Nå j a, .jag får väl se.
Inte värdt att oroa sig i förväg.
Hvilka minnenas ström, som störtade öfver mig, när jag till sist vid Gustafs sida rullade in på centralper- rongen, låter inte ens beskrifva sig!
» Månn tro redaktören är nere! » hviskade jag.
Bland människorna stod en riktigt Söt herre i ljus rock, håret framkammadt i krokar och tjock bambukäpp med guldknapp, som han höll mot munnen.
» Det är bestämdt han! » sa j a g.
Mycket riktigt.
Herrn nalkades, lyfte hatten två tum rakt upp i vädret och sa: » Förlåt, men det är väl inte herrskapet P.
.
. » » Jo, det är det visst det, » af bröt jag strå- lande och neg, fast ett kupéfönster just inte är någon lämplig plats för artighets- betygelser.
» Iduns redaktör är förkyld — han har skic- kat mig i sitt ställe.
Mitt namn är Lyeko. » » Per? » frågade jag oskyldigt.
Herrn såg litet förvirrad ut, men så log han, och så skakade vi hand, de bästa vänner i världen.
(Näst att gråta m e d folk, finns det inte något bättre än att skratta m e d folk, för att bli riktigt hastigt bekanta.)
Nu presangterade jag Ruffen och natur- ligtvis kusin Johan, som sin vana likmätigt passade på och begagnade näsduken just i detsamma.
Herr Lycko tog på sig allt be- svär med bagage och sådant, men ändå tyckte j a g presis att j a g glömt något, men det var visst bara influensan, och hon kunde gärna stanna elär hon var.
» Hvar ämnar herrskapet ta i n?
» frågade herr Lycko, som vid närmare påseende hade det finaste sandgula ansikte, dito mustascher och hår och nästan ögon med, fast de stötte litet mer i bernsten och kanske voro litet små.
» På hot.
.
.
» sa jag.
» Privat! » högg Gustaf af, och det så det gnistrade.
En sådan lufver, som inte un- der hela resan sagt ett ord om något som hälst » privat » och nu passade på, när han 1897 hade vittnen!
Men vänta du!
Gömdt är inte glömdt!
Nu höll jag naturligtvis god min.
» Ja då tar vi väl en åkare då? » sa herr Lycko.
» Kör i vind, » sa jag, » men inte nå ' n af de nya, med hexameter bak. » » Taxameter, hm, h m, » sa Ruffen.
» Ska du rätta mig, gubben lilla, » skrat- tade j a g uppsluppet.
» Tror du inte j a g vet.
.
.?
För öfrigt är inte skillnaden så stor.
O, så fint här har blifvit!
Här luk- tar utställning på långt håll! » » Ä r inte skillnaden så stor? » frågade herr Lycko och såg lindrigt intresserad ut.
(Jag tror, att han mest af allt ser » lindrig » ut.)
» Nej! » sa jag.
» Hexameter är, så vidt jag vet, värs utan r i m; taxameter är, också så vidt j a g vet, prosa utan reson, ty att det är utan reson, att man ska räkna efter hvad hvart steg kostar, när man ska åka för att roa sig, det.
.
.
Gud, Johan, du måtte väl inte tänka börja äta smörgås här! » Detta senare afsides till Johan, som stack handen i fickan på ett misstänkt sätt.
Så satte vi oss i, Ruffen och jag på framsätet, herr Lycko på baksätet och kusin Johan i en vagn för sig.
När jag satte mig i, knakade vagnen till.
» Nu åkte du allt en mil, gumman lilla, » småmyste Ruffen.
» Jag? » sa jag.
» O m taxametern funnits. » » Väger den folk till pä köpet!
Ja, då.
.
.
!
Kusk, » afbröt jag.
» Kör alla krokvägar ni kan få fatt i och håll er på alla stora ga- tor som finns, O, Ruffen, så härligt det här ä r!
» Under tiden studerade herr Lycko (- Per?)
ett tätt tryckt papper.
» H v a d är det där, » frågade jag nyfiket.
» Adresser från uthyrningsbyrån m e d mera, » svarade han.
» Hur många rum finns det? » sa jag.
» Bara 10,000. » » Hu d å!
» sa jag.
» Men det var sant — jag har j u all- deles glömt af — herrskapet är erbjudna husrum hos fru Agrell, författarinnan. » » Tackar, » sa jag, stramande upp m i g minst två tum, » men det blir då ingenting utaf. » » Jag trodde — d. v. s. redaktören trodde, att herrskapet var mycket goda vän- ner? » » Åh ja, bevars, det med emellanåt; m e n man kan tröttna på det som bättre är än att bli sedd öfver axeln alltjämt, och det blir j a g.
Men Ruffen, titta, så vackra hus här har blifvit — och sådana butiker!
O, n y p mig litet, är du snäll, så j a g får känna att j a g är v a k e n!
!
Men hvad är det för en faslig stenhög? » tillade jag plötsligt.
» Det är Kungliga Operan.
Känner inte fru Petterkvist igen d e n?
» (Herr Lycko såg fortfarande lindrigt i n - tresserad ut.)
» Å h nej, » sa j a g och spärrade upp ögo- nen det värsta jag kunde.
» Den, som skulle bli så vacker! » » Nå, är den inte vacker d å?
Terrassen till exempel.
.
.
» » Ä h j a, j o o, » sa jag, » den är n o g vac- ker — för sig.
Men innan man kommer dit!!
Jag hade alltid trott, att en opera skulle verka som ett konstens tysta tem- pel. » HULTMANS CACAO R e d a n 1888 i n t y g a d e p r o f.
J o h.
L a n g i L u n d, a t t H u l t m a n s C a c a o v a r fullt l i k a m e d v a n H o u t e n s C a c a o.
H u l t m a n s C a c a o k a n s å l e d e s v a r m t re- k o m m e n d e r a s till h v a r j e h u s m o d e r.
t
IDUN 1897 » Templet är efter gudinnorna. » sa jag m e d tonvikt.
» Nå, » tillade jag gladare, » man kan j u tro att det är ett stort hus med en opera uti, så blir det j u intressant ändå.
Se på vattenkon- sten Ruffen, och på blommorna!
Finns det en sådan plats på jorden som torget!
Men Gustaf den tredjes staty, hvar är den d å?
» » Vid Skeppsbron antar jag, såvida den inte blifvit bortstulen sedan i går! » » Ja, men den skulle j u byta plats med Carl den trettonde, bara operan blef färdig? » » Det har jag inte hört, dess värre. » » Och jag som tyckte det var en så ut- märkt idé efter som Carl den trettonde ju ändå var amiral och som sådan van vid både vatten och stenkolsrök!
Det bör kän- nas alldeles rysligt för Gustaf den tredje att stå där nere bland sjåare och åkar- hästar, sot och smuts.
Han som var idel musik — och poesi — —!
Också står han ju och sträcker sig, alldeles som om han ville flyga hit. » (Forts.) * » Verkligen? » " Iduns salong. "
&gt; y 3 salong på utställningen står I &lt; duns nu fix och färdig att mottaga sina kära gäster från när och fjärran, och vi våga hoppas, att ingen enda af de tusentals svenska kvinnor, som under sommarens lopp helt visst komma att besöka hufvud- staden och dess stora nationella fest, skall försumma att göra äfven denna » damernas egen vrå » en liten visit.
Den ter sig nu ganska inbjudande — om vi få säga det själfva — och de talrika besökare, som redan under dessa gångna första dagar gjort oss den äran, ha varit nog vänliga att lifligt loforda dess ljust glada och ori- ginella bemtrefnad.
Hvar ungefär på utställningen den är belägen — i hjärtat af » kvinnornas palats », Nordiska museets byggnad — ha vi redan förut skildrat och öfverlämna därför för- troendefullt åt en och hvars » upptäckar- geni » att söka reda på den.
Det är nog ej allt för svårt, och genom sin resliga öfverbyggnad m e d namnet IDUN i väldiga bokstäfver gör den sig redan på långt håll påmindt.
En beskrifning på den tilltänkta inred- ningen är också förut i hufvudsak gifven, hvarför vi här endast vilja dröja vid några detaljer.
De omgifvande snidade träpe- larne, balustraden och allt trävirke för öf- rigt i den lätt sommarsvala möbeln äro hållna i den ljusgröna laserade färg, som n u är high fashion i den moderna engelska rums- och möbelstilen, och som verkar både glad och pikant.
Äfven väggarne äro klädda m e d en stilfull tapet i grönt, som lyckligt harmonierar med inredningen.
Detta gröna brytes lifligt, dels af den de- korativa, breda frisen m e d stiliserade blom- stermotiv, dels af de draperier i varma Järger, som vecka sig ofvan den djupa högbänksalkoven i fonden samt mellan och efter de högsträfvande pelarne.
Golfvet täckes af en matta i ljus färgton, och ele- ganta korgstolar äro här och hvar instuckna mellan den solidare trämöbeln.
Blommor oeh dekorationsväxter i riklig mängd sprida rundt o m doft och fägring, och högst öfver alkov- bågen tronar en afgjutning af prof. Qvam- ströms » I d u n », som ett skyddshelgon lysande hemfrid öfver denna åt henne vigda vrå.
G 157 ' På skrifpulpeten till vänster i salongen hvilar, inbjudande uppslagen, » Damernas gyllene bok » i ett solidt, ehuru endast provisoriskt b a n d: där ofvan på väggen finner ni Viktor Andréns skizz till den praktpärm, som skall omsluta den, sedan alla Sveriges kvinnor under sommarens lopp » inristat » sina namn.
Främst i namn- albumet är ett särskildt blad inhäftadt m e d en stilfull ramteckning i färger af Jenny Nyström — å detta är det vårt hopp att drottning Sofia främst i spetsen för svenska kvinnor vill inskrifva sin namnteckning v i d det besök, hon redan genom sin statsfru haft godheten utlofva oss, antagligen inom de allra närmaste dagarue.
Bland den lektyr, som bjudes våra gäster under hvilan i denna » kvinnornas v r å », inta naturligtvis, som sig bör, Iduns samtliga år- gångar, allt intill färskaste löpande nummer, en dominerande plats.
Vidare alla dess bila- gor och tidningssyskon: » Romanbiblioteket », » Hjälpredan », » Modetidningen », » Barngar- deroben » och » Kamraten ».
Men vi äro ej så ensidiga, att vi ej vilja tillgodose äfven andra andliga behof än dem, som härmed kunna fyllas, och därför finnas äfven flere andra tidningar och tidskrifter samt de nöd- vändigaste kalendrar och uppslagsböcker tillgängliga.
Telefon finnes på platsen, skrifmaterial och papper likaså för dem, som härifrån tilläfventyrs vilja affatta en liten hälsning till kära hemmavarande — allt naturligtvis till fritt bruk.
Och bakom den stiliga gyl- lenlädersskärmen där i vrån kan ni osedd försvinna in i det lilla toalettrummet, klädt med en förtjusande creton, där speglar och andra utensilier erbjuda er tillfälle till nö- diga » ajusteringar ».
Innan ni lämnar » Iduns salong » bör ni ej heller glömma att taga med eder ett exemplar af det lilla minnes- nummer i mignonformat, som vi utgifvit och som gratis utdelas till alla besökande.
När redaktionen för ett par veckor sedan i huvudstadstidningarna införde annons ef- ter tvänne » värdinnor » att under somma- ren tjänstgöra i » salongen », anmälde sig personligen mer än ett hundra sökande.
Vi hade alltså en riklig samling att välja på och — vi valde!
Vi tro ock att vi lyckats stanna vid just de rätta i de två behag- liga unga damer, som nu utsetts och bör- jat sin tjänstgöring att efter bästa förmåga stå våra gäster till tjänst m e d handräck- ningar och upplysningar.
Det är fröknarna Gerda Cederlund och Anna Berg, båda af välkända, högt aktade stockholmsfamiljer.
I måndags hade Iduns salong äran af finfina besök: h. m:t konungen och prin- sarne Karl och Eugen.
De uttalade samt- liga sitt välbehag med arrangementen, och särskildt kände sig prins Eugens konstnärs- öga tilltaladt af dess artistiska stilfullhet — vår trogne artistiske rådgifvare hr V.
An- dréns uteslutande förtjänst!
Och nu till sist ännu en gång välkomna, alla, alla, gamla vänner och nya, från när och fjärran, till » Iduns salong » på Stockholms- utställningen!
är den bästa gålva Ull de unga.
Prenumerera på närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
— EORG LEVY? '
LINNE (VIAGA5IN.
Drottninggatan 53, Stockholm, Konsten att möblera •g 1 sitt hem.
En serie artiklar för Idun, utarbetade af fackmän.
II.
Det svenka hemmet i äldre tid De nyare möbelstilar ne.
I stället för att fördjupa oss i möbeltek- nikens detaljer, såsom den utvecklade sig under den långa följd af århundraden som följde på ' den antika världens undergång, skola vi här, om våra läsarinnor vilja vara med därom, kasta en blick på huru våra förfäder i Sverige bodde och inrättade sig i hemmet under slutet af medeltiden.
Vi göra så mycket hellre detta stora språng, som de stilarter hvilka i det sydliga Europa med dess högre kultur länge behärskade all arkitektur och äfven möbelarkitekturen nämligen byzantinismen i öster och roma liismen i väster, icke kunna sägas i sist- nämnda hänseende ha inverkat på senare tidsåldrars smak.
Af den byzantinska pe rioden m e d dess utomordentligt kostbara och raffinerade l y x återstår i ren möbel väg ytterst obetydligt; nästan allt förstördes ge- nom den turkiska eröfringen, på samma sätt som den romerska kulturens praktin- dustri långt tidigare hade förstörts genom den germanska eröfringen.
För den ena som för den andra sortens barbarer hade alla dessa dyrbarheter intet annat värde än själfva materialets, guldets och silfrets, där sådant förekom.
Under hela den egentliga medeltidens tusenåriga period saknades inom den ger- manska världen, som vi skandinaver när- mast tillhöra, nästan fullständigt lika väl behofvet af som begreppet o m möbler, rör- liga bohagsföremål, i den nu vanliga me- ningen.
Lifvet var uuderkastadt så många faror, att ingen gaf sig tid eller ro att tänka på bekvämlighet och att de skandi- naviska länderna, efter vikingsfärdernas slut, både genom sin aflägsenhet, sin folkfattig- dom och sin torftighet i allt öfrigt kommo ansenligt efter ej blott det sydliga och västliga Europas tidigare och högre kultur, men ock sina egna stamförvanters, detta är j u ett beklagligt men lätt förklarligt faktum, som ingen numera bryr sig om att af nationalfåfänga söka bemantla.
Om någon nationell stil skulle således här icke egent- ligen kunna vara tal, men vill man nu nödvän- digt göra gällande den nordiska egendomlig- heten äfven härutinnan, så finnas verkligen ett par saker att påminna o m, nämligen dels i byggnadsväg det nordiska trähuset, som vikingarne på sin tid, hvarhälst de under sina eröfringståg bosatte sig, älskade att uppföra, dels ock i ornamenteringsvag ormslingan, hvars nordiska ursprunglighet likväl är starkt ifrågasatt.
Härtill kan ock läggas att man tillskrifver de skandinaviska vikingarne, som slagit sig ned i Britaninen, de byggnadsmotiv, som bruka hänföras till den s. k. angel-sachsiska stilen, och hvaraf icke få lämningar finnas i behåll synner- ligast på Irland, minnen från det hundra- åriga skandinaviska väldet på » smaragd-ön ».
Hurudana de borgerliga byggnaderna — ordet här taget såsom motsättning till de kyrkliga och monumentala — voro inom Sveriges landamären inrättade under medel- tiden, därom finnes endast mycket knapp- händiga upplysningar i urkunderna och så godt som alls inga kvarstående minnes- Största u r v a l ai L i n n e - f c o s i ä t t n i n g s a r t i k l a r samt, G a r d i n e r.
______ Utstyrslar förfärdigas på beställning å egen atelier efter nyaste modeller.
Order d minst SB kronor levereras fraktfria närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation .. R » S E „3 O
IDUN 15S märken.
Det finnas visserligen på Got- land några stenbyggnader, som kunna gifva föreställning om privatpersoners bostäder och i Vadstena kvarstår likaledes det s, k. biskops-huset, uppfördt 1470 af bi-, skopen i Linköping för att begagnas vid besök i St. Birgittas betydande klosterstad, men det mest typiska för en stormansbo- stad och på samma gång befästad borg vid medeltidens sisia skede är det af H. Hildebrand i » Sveriges Medeltid » beskrif- na Glimmingehus i Skåne.
Den del däraf som var afsedd till slottsherrns och hans familjs dagliga vistelse och arbetsrum, ntgöres af två rymliga hvälfda gemak i andra våningen af den höga fyrkantiga byggnaden samt en stor sal med ett mindre rum i den tredje.
Samtliga dessa rum äro för- sedda med öppna murade spislar, hvilken lyx ej förekom i de för tjänarne afsedda rummen.
Det utmärkande för dessa rum, frånsedt den enkla arkitektoniska utstyrseln, är de djupa fönsternicherna, försedda med två stenbänkar, på hvilka man kunde sätta sig i förtroligt samspråk.
Det var den tidens soffor!
I murarne äro skåp, delvis på ett eller annat sätt dekorerade, afsedda till förvaringsrum för familjens klenoder och urkunder.
Hvad fanns det för husgeråd i ett dylikt adelshus?
Det var icke mycket, att sluta redan af den omständigheten att i den icke obetydliga mängden af ännu bevarade släkt- handlingar, boupptecknings-, arfskiftes- och andra egendomsdokumenter från dessa tider, så ytterst obetydligt af hvad vi kalla hus- geråd omtalas.
I Franrike, hvarest medel- tidens litteratur är rikare och medeltidsföre- mål blifvit bevarade i ojämförligt större antal än hos oss, har man ingen svårighet att lämna en liflig skildring af inredningen i herremannens bostad.
Äfven om det måste tagas för gifvet, att den svenske herremannens hem visst icke i allt kunde mäta sig med en fransmans af samma stånd, och jämväl med vederbör- ligt fästadt afseende på skillnaden mellan de begge ländernas kulturförhållanden i all- mänhet, kan man dock af franska källor hämta en rätt god ledning till föreställningen o m både det förnämliga och det enkla svenska medeltidshemmet.
Motsatsen till de förhållanden, som vi äro vana vid, är i alla händelser vida mera påfallande.
Vår tid älskar att låta ljus och luft så mycket som möjligt inströmma; under en tid däremot, då ofrid i landet var det van- liga, vågade man icke göra fönsteröppnin- garna så stora att fiendens skjutvapen med lätthet kunde tränga igenom dem.
Tidens vana var för öfrigt att göra en bestämd skillnad mellan lifvet inne och lifvet ute.
Inne ville man vara fullkomligt fredad från allt störande utifrån.
(Forts.) $ Kvinnorna på utställningen.
VII.
En liten et orientering.
kan nu vara bäst att göra ett kort afbrott i Iduns uppsatser » Kvinnorna på utställningen », för att i stäl- let orientera oss ett grand på själfva utställningsområdet.
Många af våra läsarin- nor hafva måhända endast en dunkel före- ställning o m anordningarna därute, och kan- ske en hel del af våra kära landsortsbor endast vet att vår stora och, vi skola hop- pas det, lyckade utställning är förlagd till Djurgården och skulle därför hafva ganska svårt att hitta och komma till rätta i allt virrvarret.
Vi skola därför bedja att få ledsaga dem på en liten promenad dit ut just nu, när den stora utställningen nyss är högtidligen öpp- nad af konungen i närvaro af prinsar, rege- ring, riksdag och honoratiores.
Vi skynda alltså en solskensdag — det bör vara sol, ty allt tager sig då praktful- lare och gladare ut — den vackra, ståtliga Strandvägen fram och vidare öfver den gra- ciöst byggda nya Djurgårdsbron och stå så med ens framför hufvudingången, som med sina vapensköldar, emblem och vajande flaggor och vimplar bjuder ett gladt väl- kommen.
Vi träda genom räknehjulen och befinna oss med ens inne på det vida och välord- nade området.
Framför oss utbreder sig en stor, jämn plan med mjuka leende gräs- mattor och härliga planteringar, hvarå redan nu i den tidiga våren hyacinter och tulpa- ner fägna våra lukt- och färgsinnen.
Låtom oss här stanna ett ögonblick och se oss omkring och med ens taga reda på, hvilka byggnader och paviljonger vi här närmast hafva att besöka.
På den vänstra sidan efter Djurgårds- brunnsvikens strand ligga bland annat i följande ordning: Administrationsbyggnaden, Sportpaviljongen, Kemisktekniska industriens hnfvudbyggnad, som är inrymd i den gamla Eundmålningsbyggnaden, hvilken nu fått ett konstnärligt och måleriskt utseende.
I samma komplex har också Hufvudrestauranten inrymts.
Strax invid på samma sida ligger Stockholmspaviljongen, som genast tilltalar oss genom sitt eleganta och förnäma yttre, och medan vi hålla oss på denna led, få vi icke glömma den bakom alla dessa vackra bygg- nader därute i själfva Brunnsviken liggande underbara Sagogrottan med alla dess öfver- raskande bländverk.
Gifva vi oss så öfver till högra sidan, reser sig där i allt sitt majestät det Nordi- ska museet, hvilket i sig innehåller hufvud- sakligen hvad som specielt intresserar kvin- novärlden, nämligen hem- och konstslöjd, afdelningar för undervisning, sjukvård m. m.
Vi vilja också påminna om, att här inne är Iduns lilla nätta och inbjudande salong belägen.
Midt i fonden af den stora öppna planen ligger den väldiga Industrihallen med sin djärft byggda kupol, flankerad af fyra smäckra minareter, i hvars inre hissar föra de skådelystna upp till bryggorna, hvarifrån man får skåda ett naturpanorama, hvartill maken torde få letas efter i något annat land.
Efter vår himmelsfärd begifva vi oss ge- nom den stora hallen, där alster af svensk, norsk, dansk, finsk och rysk industri blända ögat i tusen former, och begifva oss öfver viadukten till den södra delen af utställ- ningsområdet, det vill säga det som ligger på andra sidan om Djurgårdsvägen och be- gränsas af Saltsjöns svala vågor.
Här hafva vi till höger först att märka Arméns- och flottans utställningslokaler med deras väldiga och skräckinjagande artilleripjäser samt de- ras många föremål, tillhörande historiskt bekanta krigsfartyg.
Snedt emot till vänster ligger Centralrestauranten, hvilken ljus och 1897 luftig inbjuder till forfriskningar.
Förbi Finspongs och Stora Kopparbergs Bergslagspavil- jonger, belägna till höger efter saltsjöstran- den, styra vi nu in i den, åtminstone för svenska ögon kolossala Maskinhallen, där tusen bevis på människosnille och uppfin- ningsförmåga, på djärfhet och arbetskraft fängsla vårt intresse.
Härifrån, från bullret och maskinernas vilda rassel, gå vi in i den sköna konstens tempel, den hvitskimran- de, med grekiska drag smyckade Konsthallen, hvilken så att säga afslutar utställnings- området åt denna sida.
Här finna vi lugn och hvila, omgifna af den unga konstens glada lek i färger och marmor.
Med återhämtade krafter fortsätta vi vår vandring på nytt och välja nu vägen öster om industrihallen för att upptäcka, hvad som där kan vara af största intresse att skåda.
Strax till höger, uppe på sluttningen nedan- för gamla Byströms villa, hafva vi Kungl.
jaktkubbens vackra paviljong.
Vi gå vidare förbi Biologiska museet och se då uppe i backsluttningen vid vägen, som för upp till Skansen, flere paviljonger.
Här ligga Trädgårdsuställningen, den särdeles intressanta och sevärda Musik- och teaterutställ- ningen samt bilhuggaren Oscar Bergs Bibli- ska Diorama.
Strax vid gamla Djurgårds- teatern ha vi det praktiskt inredda Folkkö- ket.
Till vänster, och just där Industrihal- lens utsträckning åt norr slutar, nära vid Brunnsvikens strand, öfverraskas våra blic- kar af en hel liten stad af paviljonger och kiosker i de mest pikanta stilar: man skulle kunna kalla det en riktig » lilleputtstad ».
Det är en hel del utställare, som velat se- parera sig.
Här ha vi Malmö chocolade- och kon fekt fabrik, Stockholmskaffe för ädlings fabrik och slutligen äfven Herman Meeths lilla in- ventiösa » Syskrin ».
Något framför åt Fram- näsvägen reser sig Liljeholmens väldiga stea- rinljus i höjden.
Här hafva vi äfven Stock- holms korffdbrik, Beinholäs bageri samtallde- les nere vid stranden Piehlskabryggerietsva.ckra paviljong med dess luftiga veranda.
Men hvad är det för en ståtlig, vacker och luftig byggnad i rödt och hvitt, som ligger där till vänster och tycks till hälften bada sig i Djurgårdsbrunnsvikens vågor?
Jo, det är den stora svensk-danska Fiskerihallen, som i sig innesluter mycket af intresse.
Från den yttre cirkelgången har man en särdeles vacker utsikt öfver vikens fagra stränder.
Gå vi så vägen vidare åt norr, ut hafva vi på högra sidan Skogsuställningen, Jordhruks- utställningen grufschaktet och Den skånska stor- industriens (Höganäs) utställning samt dessutom ett par mindre paviljonger.
Till vänster åter reser s i g d e t » Gamla Stockholm » med dess trapp- gafvelshus, dess smala krokiga gator inom mörka tornprydda murar och den ärevördiga Vasaborgen, hvilken speglar sina blyinfatta- de fönsterrutor i de vid slottets fot skval- pande böljorna.
Ännu något längre bort till vänster hafva vi den norska Fiskerihallen, en byggnad måhända ganska ful till sitt yttre, men hvars innehåll är i högsta grad sevärdt, icke minst för mångfalden af olika båttyper.
Midt emot till höger ligger Norska skogsut- ställningen.
Ja, och härmed hafva vi afslutat vår hasiga promenad.
Det hufvudsakligaste hafva vi på- pekat.
Ett och annat, icke nämndt, finna vi lätt uti vår väg.
Skansen skola vi natur- ligtvis icke glömma, ty den hör sannerligen också till uställningen och har många ny
IDUN 1897 heter och tilltalande anordningar, hvilka för- tjäna att tagas i betraktande.
Vi afsluta nu denna lilla flyktiga revy.
När utställningen kommit ordentligt i gång och alla » på efterkälken varande » äro väl och på bästa vis ordnade, skola vi återkom- ma och gifva en visserligen kortfattad, men klar öfverblick af hvad nutidens nordiska industri kan prestera med särskild hänsyn till allt som på ett eller annat sätt kan vara af intresse för kvinnorna och för hem- mens ekonomi.
Adolf Hellander.
* For det blödande Til!
Grekland!
redaktionen af Idun: Transport från förra numret Kr.
857.35 Et.
och E.
D., Orsa F. B.
P., Malmö ... Fru Ika Peyron, Sthm Ömmande nästa ....
Insamling i Boden gen.
Elin Benc- kert &amp; Anna Hultqvist - Lizzie, Sthlm - — - E.
N., Umeå Kvintetten, Kramfors Insamling i Oscarshamn gen.
redak- tör Mauritz Linder Han, Söderköping .. Elizabeth Hellström, Norrköping - .- » 5. — » 4 — » 10. — » 5. — » 30. — » 10. — » 5. -- » 5.50 » 127.62 » 10. — » 3.25 H:a 10. —; X.
Y.
Z.
5 —.
; F. S.
5. —; M.son 5.
—; G. Ericson 2. —; Fr. Bg 1. —; J.
L:st 1. —; O. Val- ley 2. —; T.
1. —; L.
1. —; Thm 1. —; K.
N.
2. —; P.
J.
H.
1. —; G.
B; n 0.50; S.
K.
L - n 1. —; Em. B.
5.-; Thlm 1.-; J.
T.
2. —; J. k.
0.50: G.
J:n 1.
-; - m.
2.
-; H.
2. —; K.
2. —; P.
E.
10. —; O. L.
K.
5 —.
; O. S. 2 —.
; Juris 10. —; V. H.
1. —; J.
S. 2 —.
; O. Z:n 1.
-; Sch.
2. —; K. Lg.
1. —; J.
E.
J. och C. A — n 1. —; E.
Ö:n 1. —; F. J.
0.50; E. V. 2. —; F. 1.
-; E.
P. Ld.
1 —.
; Hdn 3. —; Ed.
1. —; Es.
Ad.
2 —.
; T.
S.
2. —; K.
S. 1 —.
; E.
E.
5.
-; C.
E.
5.-; L.
2.
-; H.
2. —; V:n 1.
-; S:d 1.
-; H. Bm.
1. —; E.
G.
J.
E.
1. —; V n 1. —; E.
E.
1. —; G.
E.
1. —; E.
A.
M.
5 —.
; E. Arn 2.-; S.O.
5 —.
; W:m B.
1.
-; B.
K.
1. —; Fr. Wqst 1.
-; C.
M.
A.
5 —.
; E. F. X.
1.
-; O. B.
5.-; P.
B.
1.-; E.
1. —; A.
G.
10. —; Kc.
In.
1.
-; W:r Lr 2 —.
; E.
J.
2 —.
; Från » barn i Storvik » insändt af M Nygren 17.15; 3 flickor 3. —; J.
G.
B.
3 —.
; Fröken K. Sjögren 5. —; G.
I:r 10. —; N.
Kr.
5. —; B.
H.
2 —.
; W. 1.
-; H. O. 2 —; Jo.
1. —; Chr.
1 —.
; H. Ndt.
5 —.
; K.
S. 10.-; N.
5.-; S.
B.
1.
-; C. F. W:n 1. —; A. Lennstrand 5.-; Syskonen E.
6 .50 S:a Kr.
522.90 I Missionsbokhandeln, Drottninggat.
49, ytterligare » 17.7A Summa Kr.
1,067 53 1,072.71 Till kvinnoförbundets kassaförvaltare: Transport från n:r 18 af » Idun » ... P. O. Lundqvist - — - Olga Braunerhielm — C. F. L - g - - Essie, 11 år - - 8.
L.
M - - — Kirsti - - Hulda Nilson R. F. G.
K L.
M.
N.
S., Lidköping ... - C. W — 1, Kristianstad - H.
H., Karlshamn E.
S., Alingsås - Östermalms folkskola: Miltiades 2.39; Temistokles 9.52; Yngve Berg 0.30; Leonidas 12.50; F. Z.
1.04 _ - Evald Leyonmarek Elsa Sven - Jane - En tjänstflicka .................. K.
L Ch.
v. M.
.
- - Genom Aktiebol.
Geflepostens tryc- keri: E. Engvall 30. —; Fr. Kra- mer 10. —; J.
M. Wretman 5.
—; G. Hoffman 2. —; T. H — n 3. —; S. H — n 2. —; E. Bengtson 3. —; B.
G. Kronberg 3 0.
-; Mia San- din 1. —; A. Enberg 5. —; L. F. Nilsson 1. —; K.
P.
T.
1. —; Ester o. Karin 0.50; Björklund 1. —; Hj.
Bd 1 —; D.
2. —; G.
L.
1. —; L.
G. Brodin 5 —; Å.
1. —; W. D.
1.
-; Ger.
Be 2. —; L.
L.
3. —; S.
S.
T.
1 0.
-; G.
L.
5. —; 5 flickor 10. —; A. Nordgren 5. —; Joh.
Ve- stergren 30. —; P. Persson, Löf- åsen, Hedesunda 1. —; A. Ene- ström 1. —; L.
2. —; K.
E - n 2. —; V. V — g 1. —; E. Kristenson 5. —; J. W. H. C.
L.
1.
-; P.
E.
1. — i C. F. 1. —; E.
J. Sm.
10. —; E. Sh.
1. —; H.
L.
1. —; Grebrettig 1. —; E.
G. Lundberg 1 —; K.
H. Johansson 1.50; P.
G. Petterson 0.75; M:r 3.
-; A. Westerlund 2. —; G.
A. Hellström 2. —; Fr. Rydberg 2. —; L.
E. Petterson 2. —; K. Sjöström 2. —; H.
V:n 1. —; A.
H.
2. —; A. F. 2. —; F. Arn- b e r g 2. —; J.
E. V — d 2- —; C.
A.
Palm 2. —; M.
K. Löf 2. —; S — n 5. —; K. Brandström 10. —; An- gulander 1. —; Sandelin 2. —; K.
» 370.08 » 33 — » 5. — » 10. — » 1-05 » 20. — » 2. — » 5. — » 5. — » 10 — » 16 — » 5. — » 10. — » » » » » » » » 25.75 0.45 110 1 — 0.05 0.50 5.40 1-50 Summa s:arum Kr.
2 .140.24 Listor Annas fortfarande utlagda i C.
E. Fritzes bokhandel, Missionsbokhandeln 49 samt Greki- ska generalkonsultatet, Drottninggatan 22.
* U P NOTISBOKEN.
En högre folkskola för flickor.
» Sällska- pet för folkundervisningens befrämjande » kom- mer i höst att i hufvudstaden öppna en högre folkskola för flickor.
Denna skola är ämnad att efterträda den af samma sällskap inrättade för- skolan till högre lärarinneseminariet, hvilken för- söksskola existerat mer än ett årtionde, men nu skall upphöra.
Någon högre folkskola, vare sig för gossar eller flickor, har hittills ej funnits inom hufvudstaden.
Enligt skolans plan blir målet att åt flickor, som genomgått folkskolan, meddela dels en fort- satt undervisning, dels en fullständigare utbild- ning för kvinnans praktiska lifsuppgifter.
För inträde som lärjunge fordras folkskolans högsta kunskapsmått samt bästa uppförande- och flit- betyg.
Skolan skall omfatta 2 ettåriga klasser med tillsammans omkring 40 lärjungar.
Undervis- ning i teoretiska ämnen kommer att meddelas högst 16 timmar i veckan; den öfriga skoltiden ägnas åt öfningsämnena samt i främsta rummet åt öfning och undervisning i hushållsgöromål och kvinnliga handarbeten, såsom klädsömnad m. m.
Som mycket viktiga ämnen upptager schemat huslig ekonomi och hälsovårdslära med särskild hänsyn till barnavård.
Sveriges första kvinnliga snickargesäll.
Vid Lunds fabriks- och handtverksförenings se- naste sammanträde förekom ett ärende, som för visso var både ovanligt och intressant.
Bland de till bedömande företedda profven ådrog sig sär- skildt ett större uppmärksamhet och vann all- mänt bifall, för att icke säga beundran.
Det var ett utomordentligt fint bildhuggeriarbete, ett i trä skulpteradt miniatyraltare jämte konsol, med Kristusbild och inskription.
Sällan hade väl bland de många rent af mästerliga gesällprof, som till föreningen inkomma, något så ypperligt som detta presterats, och de närvarande beslöto också att belöna profvet, hvilket som gesällstycke god- kändes, med den högsta belöningsgrad, förenin- gen har, nämligen diplom med silfvermedalj.
Då därefter handlingarna i saken föredrogos, visade det sig, att profvet utförts af fröken Anna Caro- lina Möller, hvilken i fyra år arbetat hos snickar- mästare N.
H. Möller i Lund.
Intyg visade, att hon själf gjort äfven snickeriarbetet samt ritnin- 150 gen för profvet.
Fröken Möller inträdde därpå och mottog underrättelse om den utmärkelse, hvarmed profvet belönades.
Och hon har sedan fått bok på att hon nu är gesäll i det heder- värda snickar- och bildhuggaryrket.
Redan den femte!
Medicine licentiatexa- men har i dagarna aflagts vid Karolinska insti- tutet af med.
kand. Ellen Sandelin, värml., alltså den femte svenska kvinnliga läkaren.
Finlands förnämsta författarinna har gått ur tiden.
Från Kuopio ingår nämligen un- derrättelse att fru Minna Canth aflidit därstädes den 12 dennes.
Den begåfvade författarinnan Wilhelmimia (Ninna) Canth, född Johnsson, föddes den 19 nov.
1844 i Tammerfors, ingick som elev i det ny- bildade semenariet i Jyveskylä och gifte sig 1865 med sin lärare, lektorn J. F. Canth.
Vid hennes mans frånfälle år 1879 måste hon för att underhålla sig och sina 7 barn på allvar börja ägna sig åt författarverksamhet, hvarför hon redan förut visat ovanliga anlag.
Hennes första dramatiska arbete, Inbrottsstölden, skådespel i 5 akter, erhåll 1881 ett pris af Finska litteratursällskapet och uppfördes på finska teatern 1882.
Sedan följde På Bovilla gård (prisbelönt af finska teatern), uppförd t 1883, Arbetarens hustru, uppfördt i Stockholm 1886; Olyckans barn 1888, hvars uppförande efter några representationer förbjöds på grund af dess utprägladt arbetare- vänliga innehåll; Prästens familj 1891; Sylvi 1893 och Anna Lisa 1895.
Bland hennes berättande dik- ter må nämnas de förnämsta: Fattigt folk (1886), Hanna s. å., Blindskär (1887) och Agnes, de tre sistnämnda äfven utkomna på svenska.
Då Idun redan tidigare (i n:r 40 för år 1893) meddelat porträtt och utförlig biografi af fru Canth, inkränka vi oss nu till dessa korta rader.
* Vissnande minnen.
Af Vera Vinge.
2.
EN KONTRAST.
jit-nna Hultman », stod det.
Tankfull sköt jag Å V tillbaka den stora boken och började mön- stra mitt minne.
Jag hade bland anmälda bad- gäster sökt utleta, hvem den fetlagda medelål- ders matrona kunde vara, i hvars uttryck det låg något för mig så bekant, att jag gång på gång undrat hvem hon var.
» Anna Hultman, prostinna. » Kunde hon verkligen vara identisk med Anna Hej ne?
Jo, så var det.
Därom var jag, efter några ögonblicks begrundande, full- komligt viss.
Att Anna Hejne slutligen gift sig med en person, som hette Hultman, det hade jag en gång sett af tidningarna; men från den tiden tappade jag alldeles bort spåren af denna intagande fagra, unga kvinna, som jag visserligen ganska obetydligt känt, men hvars historia en gång på det högsta väckt både mitt deltagande och mitt intresse.
Hvilka öfverraskningar lifvet ibland har i beredskap åt en!
Och inför hvilka oförenliga, groteska motsatser man mången gång ställes!
Anna Hejne — • prostinnan Hultman ?.
Mig, som inte kunde skönja några öfvergångar eller för- medlingar, föreföll denna sammanställning så sällsam, att jag knappt kunde hämta mig från min förvåning.
Men efter en stund måste jag le åt mig själf och den tydliga känsla af besvi- kenhet, hvilken denna nya npptäckt hos mig framkallat.
Hvilken mera tillfredsställande, rent af välgörande epilog än Anna Hejne, förvandlad till denna gladlynta, välmående prostinna, hade man väl i själfva verket kunnat tänka sig till det sorgespel, i hvilket jag en gång sett den unga Anna utföra en af hufvudrollerna, Men icke förty föreföll mig den vänliga fru prostin- nan Hultman som en löjligt oformlig bild af den veka, behagfulla ungmö, såsom hvilken jag en gång sett henne.
Mina estetiska förväntnin- gar hade, kan tänka, kraft bilden af en sankta Cecilia eller något i den stilen åtminstone.
Det var nu tjugufem år sedan jag sett henne såsom den ranka, finlemmade tjugu års flicka, hvilkens förtjusande, själfulla pianospel så mån- gen sommarkväll lockat mig från mina ströftåg ute i det fria och in i den kvafva societets- salongen.
Så kom en ung violinspelare till N., och af de härligaste duetter för violin och piano
IDUN 16Ü 189?
lockades jag sedan allt oftare in i salongen.
verksamhet för att söka återkalla de drunknade Det var en verklig njutning att höra denna till lif.
Fiskrarne hade sett båten kantra och musik, och dev var tillika en ögonfägnad att se genast skyndat till stället.
Den unga flickan de två unga virtuoseina: hon blond, stilla och hade de inom kort lyckats få upp i sin båt; behaglig; han mörk, vacker och eldig.
Hvilket hennes hjärta slog ännu, och man lyckades snart H 03 välljud förstod han icke att framlocka med sin att väcka henne till lif.
Men den unge mannen stråke!
Det var också en ung artist, som lof- hade de endast med stora ansträngningar och vade att en gång komma att intaga en rangplats efter förnyade dykningar lyckats få upp ur sjön.
G bland vårt lands musici.
Man gjorde energiska ansträngningar.
Läkaren •-: P Innan många veckor förgått, trodde jag mig arbetade flere timmar, men slutligen måste hvarje finna, att den unge konstnärens ögon, då de försök att återkalla den unge artisten till lif föllo på hans väna accompagnatrice, talade samma uppgifvas: han var död.
O: smältande språk, som han förstod att framlocka Den sorgliga tilldragelsen väckte allmänt del- ur sin violin.
Småningom blefvo musikstun- tagande.
Unga Anna Hejne insjuknade allvar- ri- &amp; derna färre, och de unga tu sågos allt oftare samt, och, då hon efter sjukdomen ånyo visade promenera tillsammans på stranden.
Bland bad- sig, hade hon blifvit en skugga af sig själf, societeten talades nu allmänt om förlofning.
Jag såg ut som sorgen och lidandet förkropps- kom en afton ofrivilligt att bevittna en afskeds- ligade.
Litet hvar förstod, att det icke endast © In scen mellan de unga tu, och denna styrkte mig var fasa cch sjukdom, som åstadkommit denna i min tanke, att societetens aningar nog inte förändring, utan att hon fått sitt hjärta krossadt voro så oriktiga denna gång.
genom den unge artistens sorgliga slut.
Hennes Emellertid satt jag en dag nere vid strand- mor förde henne en gång fram till mig, på det promenaden och betraktade det blåa hafvet.
En att hon skulle tacka för det bistånd, jag lämnat smäcker liten båt styrde för fulla segel ut på henne.
Hon framförde tacksägelsen på ett lik- fjärden, och jag igenkände i de båda seglarne nöjd!, nästan automatiskt sätt.
Sedan såg jag Anna Hejne och hennes beundrare.
I detsamma henne icke mera.
Men den bleka, unga flickan kom en af badortens dygdfullkomligheter, fru H., med det förstenade, hjärtskärande uttrycket och slog sig ned bredvid mig på soffan.
Hon var en syn, som aldrig gick ur mitt minne, och og sin pince-nez, betraktade båtarne och igen- många voro de deltagande tankar, jag i åratal kände de båda unga i deras lilla farkost.
Då därefter ägnade henne.
var man icke så frisinnad i fråga om » konve- Och nu har jag återsett henne som fru prost- nansen » som nu för tiden.
Fru H. fann sig innan Hultman!
högeligen » chockerad » af denna lilla seglats på Jag slog ihop boken, reste mig beslutsamt, tu man hand, och först sedan de hvita seglen tog en tidning och gick ut och satte mig på försvunnit bakom udden, kunde hon vända sitt verandan.
Men mina tankar ville inte riktigt intresse åt annat håll.
följa med min läsning; de sysslade envist med Då jag, ett par timmar senare, tagit mitt bad prostinnan.
Jag spratt nästan till, då jag fick se och därefter trädde ut på den långa badhus- henne komma upp på verandan.
Jag kände, att bryggan, mötte mig en syn, som sedermera un- hon med en forskande blick betraktade mig, och der mången lång natt kom sömnen att fly mitt plötsligt kom hon fram till mig, presenterade läger, en syn, hvars fasa jag icke på åratal sig själf och frågade, huruvida hon var igenkänd.
kunde föijaga, och som jag aldrig skall kunna » Ni påminner mig, » sade hon vid ett annat förgäta.
Det var båda de ungas liflösa, af vat- tillfälle, då hon helt plötsligt, vid de första to- •«_ ten drypande gestalter, som i detta ögonblick nerna af Wicniawskis legend, rest sig, fattat lyftes ur en fiskarbåt och buros fram till bad- min arm och gått utom hörhåll för musiken, huset.
Det blef några fasans och förvirringens » om mitt lif s på en gång gladaste och sorgliga- ögonblick, under hvilka vi litet hvar sattes i ste minne, dess ungdomsglans och de drömmar &lt; (B rf- CL och förhoppningar, som så sorgligt gingo i kvaf. » I hennes ögon glimmade det fram en under- tryckt eld, som tydligt förrådde, att en smula romantik dock slumrade kvar på bottnen af den till utseendet så prosaiska lilla prästhustruns själ.
» Fast jag blott var tjugu år, då detta slag drabbade mig, trodde jag, att lifvet för alltid för mig fallit i spillror.
Efter några år miste jag min mor.
Jag stod då alldeles ensam och öf- vergifven, utan huld och skydd, utan energi och lefnadslust.
Då bjöd mig en god, allvarlig präst- man sitt hjärta och sin hand.
Jag tvekade länge och tyckte, att det skulle, vara ovärdigt att mottaga så mycket af honom och hafva så litet, så oändligt litet att gifva.
Men han var enträgen, fordrade så litet, och jag — jag kände ett så stort behof af att finna en hamn och ett hägn.
Jag fann bådadera: en trofast, öfverse- ende make och ett kärleksfullt välsignadt stöd.
Nu är jag gammal vorden, och jag prisar med tacksamt hjärta och med gladt mod den lycka, jag åtnjuter, men icke förty » (hennes stämma fick något patetiskt) » Wieniawskis legend — ni minns den ju?
— den kan jag aldrig tåla att höra återgifvas i jordiska toner, den vill jag icke mera uppfatta med mina jordiska öron. » Mycket väl mindes jag den härliga legenden, sådan de hade spelat den och sådan jag hvarken förr eller senare tyckt mig höra den.
En kvart senare sade hon godnatt, men då var det åter fru prostinnan Hultman, som med en smula säfligt tunga åtbörder och med ett vänligt, godmodigt leende räckte mig en liten knubbig hand till afsked.
In n ehållsförteekning.
Cecilia Milow.
(Med porträtt).
— K v i ' i n o f r å g c r n a vid 1897 års riksdag — Som markens blomster!
Ett genmäle af Ellen Bergström.
— I Stockholm: små utställningsfunde- I ingår och litet annat smått oeh godt, för Idun af Lovisa Pelterlvist.
Bref 1: » Iduns salong ».
— Konsten att möblera sitt hem; en serie artiklar för Idun, utarbetad af f a c k - män.
2.
— Kvinnorna på utställningen VII: En lilen ori- entering.
A f Adolf Hellander.
— F ö r det blödande Grek- land!
— .Ur notisboken.
— Vissnande minnen; af Vera Vinge.
2: En kontrast.
— Tidsfördrif.
G O Bidrag mottagas med tacksamhet.
1: LOGOGRYF.
B3 S3 S * 0 S B P S3 P.SSJ När drifvorna ses smälta ner, Och solen värmer mer och mer, Då vaknar all naturen opp Och safven börjar i sitt lopp.
När allting utom drifvan sväller Af lif, när vågen högre kväller — En fånge från sin boja fri — Samt vinden drar dig ljum förbi, Då är det jag som kommen är Och löften i min famn jag bär.
Mitt korta lif det är en strid Emellan varm och kulen tid.
Fastän på elfva ben jag går, Så kom jag lite sent i år.
— På himlens vida fält en fager vand- ringsman, — op.
Kanske att man din hatt detsamma VJ p-, kalla kan.
O 2 Hvad jorden alltid är, när drifvan Et« * smälter.
•~rB tffl n fs Hvad klädningen ej blir, när magen S - ' - svälter.
Hvad som gymnasten är — det hvar (n - man vet.
Ett vattengräs, och hvad som vag- gar det, © s a Samt plär åt annan sak sin lyft- K L GI » ning ge.
Hvarpå du vill ej dina kära se, Och om du måste, hvad kan lindra smärtan, Den sanna känslans tolk för rörda tiff &amp; hjärtan?
Det ena är det andra här.
Och se n _M§ ü£ §• S!
° Hvad gör du med din hjärna nu min vän?
Utaf en socken nämn en liten del.
Hvarvid man svara får för sina fel?
Ett simpelt uttryck för förakt och spe, Och om du hör det, ropa varnande Ett nästan lika simpelt ord tillbaka.
Hvaraf man lagar mången läcker kaka.
Hvarmed du skyler all din naken- het.
Och hur den är som intet heligt vet.
Den fulaste benämning på ett löje.
Hvad flickan, nästan alltid, bär med nöje.
Delice som passar bra, när du su- perar.
Ett ämbetsrum.
En dryck som stimulerar.
Hvad du om hösten skaffar ny ibland.
Du genom det kan binda dårens hand.
Hvad vattnet har, och så har ock ditt öga.
Hvad plägar präktigt bli från ber- gen höga?
När lillan hälsar, säg hvad ropar du?
Hvad man i stoftet ständigt sän- / ker ju.
Mitt herrskap, äfven jag i stoftet rullar!
Jag längtar efter Fjäderholmens kullar.
Amalia.
NAMNGÅTA.
Bilda af följande bokstäfver och stafvelser nio dopnamn och u dem så att de två första ^sta-U verna i ett efterföljande n bokstäl- tid äro lika med de två sista i ett föregående, t. ex. Ida, David: Cis, sar, ag, ele, ra, leo, ge, or, sus, d, p, atr, mi, Gymnastik- och Velocipedkostymer é Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. # a m n aga, ge, nar, a, da, ta, a, k, fae, gi, ta, na, 1, ar.
Fix.
Jag har aldrig någonsin föroläm- pat henne.
Moster Maj &amp; C:o. GÖMDA G E O G R A F I S K A NAMN.
Tag ren nattskjorta på dig hvarje söndagsafton.
Minst två mål om dagen bör man äta.
Vid kylig väderlek sandas trotoa- ren hvarje morgon.
En dalmas äter för två skåningar.
Han är en gammal ungkarl utan intressen i lifvet.
Hög rang är det som han efter- sträfvar.
Det stod ett gammalt bord af al under den hundraåriga eken.
Ingen orgel låter i mitt tycke så bra som ett piano.
En förståndig kusk retar ej sina hästar.
Pollys pappa ristade hennes namn i barken.
På sådan mark sår man ej råg utan hafre.
En stark tro samlar proselyter.
Om du har näsduk på dig så an- vänd den!
Somliga människor sakna fullkom- ligt finkänslighet.
Hans gamla mor arbetar ut sig för honom.
Hon låtsade ej om dessa dumma människors näsvishet.
En ordentlig karl undviker att komma i slagsmål.
Vi hafva saken klar.
jag arbetar åtta timmar om da- ° Flick h ö l l tvänne apelsiner af sin far.
_..
, • Vår disponent rosar icke mark- 6 nåden.
an er Jag minnes dig med evig tacksamhet.
Om du toge flera bi- träden, skulle arbetet sä- kert medhinnas.
MOSAIK.
Bedaktör F. Hellberg personligen tillägnad af Moster Lisa.
ET U J • LTL • LT Ofvanstående 11 figurer, rätt sam- manfogade, bilda en kvadrat.
LÖSNINGAR.
Jjogogryfen: Snörlif; fris, rön, öl, snö, r ö s, nös, ris, slö, r ö, örn, söl, sil, ö, Nil, frös, föl, Uf, i s, ni, sir, fil, lins, lön, löt, för, ös, snör, fin, lin, lös, fri.
Charaden.- Tomfat.
Triangelgåtan: Gåtan: Ronneby.
h a r e, Elsa, Helga.
Förvandlingsgåtan: N o r g e; Nyland, Ore- gon, Roskilde, Gloucester, Eisleben.
Extra b e s t ä l l n i n g a r &amp; reparationer.
* VJdstickniiigar.
Från fabriken BRYGGAREGATAN 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
