# ID: svediakorp-per1127
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,082
# sentences: 614
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Fredagen den 15 januari 1897.
N:r 2 (473).
Prenumerationspris p r Idun ensam ... Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet, månadsuppl Barngarderoben Byrå: är: kr.
5: — K l a r a södra k y r k o g.
1 6, l tr. Allm.
telef 6147.
» 5: — i 3: — Prenumeration sker å alla post- • 3: — anstalter i riket.
Redaktör och u t g i f v a r e: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: /.
NorcUing.
10:de årg.
35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
(Iösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp-rad.
DOUGLAS HULDA f. Ehren svärd.
ÅKERHIELM.
f. Nyström.
HILDA WIKBLAD, f. Norden.
Aktiebolag.
Annonspris: • U t g i f n l n g s t id; hvarje helgfri fredag.
V a r a ministerfruar.
ANNA Tryckeri HELENA GILLJAM, f. Forssfcerg.
IDUN 10 Ack, sorg är lifvets skörd på jordens fält, Där döden har sin segerfana ställt Och vandrar fram bland tusenåra grafvar; Våra ministerfruar.
II.
6T \ ä vi nu taga pennan i handen för att med J£J några biografiska data beledsaga porträt- ten af de framskjutna damer — våra nuva- rande herrar regeringsmedlemmars gemåler — med hvilka vi hafva äran pryda » de svenska kvinnornas blad », få vi från början betona, att dessa anteckningar af närliggande skäl må- ste bli helt kortfattade och endast kunna gifva de rent yttre dragen aE deras lif.
Som rege- ringens främste och ledande man intager hans excellens statsministern en särställning, hvilken naturligtvis i sin mån delas af hans maka: med hänsyn härtill hade vi ock, redan i vårt förra nummer, tillfälle att något utförligare dröja vid fru Lina Boström, då vi inledde denna serie med hennes sympatiska bild.
För flertalet af våra ministerfruar gäller det emel- lertid, att — frånsedt den bemärkta ställning de gifvetvis intaga inom hufvudstadens högsta sällskapskretsar — deras gärning och person- liga intressen falla helt inom det egna hem- mets sfer.
En rikare, en till sin betydelse mera djupgående uppgift än makans och mo- derns kan ju ej heller föreläggas en kvinna; men till och med den moderne tidningsman- nen, i öfrigt så villig som skyldig att tillmö tesgå sin publiks vetgirighet, bör respektfullt träda åt sidan vid hemmets fridlysta dörr.
På samma gång man med den älskvärdaste bered- villighet tillmötesgått vår framställning, då vi för Idun anhöllo om dessa nu publicerade por- trätt, har man också uttryckt sin önskan, att den åtföljande skildringen måtte i enlighet med en sädan uppfattning begränsas.
— Som kändt bäres, inom den svenska rege- ringen, förutom af statsministern, excellens- titeln äfven af ministern för utrikes ärendena, för närvarande grefve L.
W.
A. Douglas.
Ur denna synpunkt står alltså ock hans maka, grefvinnan Anna Douglas, född Ehrensvärd, i ranghänseende närmast vid fru Boströms sida.
Det är icke allt för länge sedan Idun, re- dan tidigare, hade nöjet bringa sina läsarinnor grefvinnan Douglas ' bild — det porträtt vi i dag meddela är dock nu nytaget.
Vid samma tillfälle gåfvo vi en, om ock flyktig, inblick i de historiska salonger inom vårt utrikesmini- sterhotell å det aristokratiska Blasieholmen, där grefvinnan Douglas, mot en bakgrund af gusta- vianska minnen, så lysande gör les honneurs som värdinna.
För dem, som på nytt önska att i detta sammanhang uppsöka nämnda skil- dring, erinra vi, att den återfinnes i n:r 10 af Idun för år 1896.
Anna Louise Dorotée Ehrensvärd — så lyder grefvinnan Douglas ' fullständiga flicknamn — föddes år 1855; fadern, f. d. tjänstgörande kam- marherren hos änkedrottning Desideria, grefve Al- bert Ehrensvärd, har själf en gång som minister för utrikes ärendena residerat i samma ministerhus, där nu dottern vid sin makes sida represen- terar svensk gästfrihet inför hufvudstadens » di- plomatiska Europa ».
Hennes moder, född Hedda Vogt, är af norsk börd.
Sitt äktenskap med grefve Douglas ingick hon år 1876, och år 1895 utnämndes hennes make, då landshöfding i Upsala län, till utrikesminister.
— Vi följa nu för de öfriga ministerfruarna 1897 Och djupa suckar modersmålet är, Som mänskan först ifrån sin barndom lär Och sedan jämt till lifvets afton stafvar.
H. Säther den ordning, vår statskalender iakttager vid Hans gamla, tarfliga trotjänarinna uppräknandet af deras män, grundad på des- med gulnad veke, smörjigt, tilltäppt drag ännu på bordet syntes sömnigt brinna — — sas respektive utnämningsår, en ordning hvil- då dånar midnattstimmans första slag.
ken ock lär följas vid det ofta nog rätt så kinkiga oeh grannlaga » placerandet » vid, exem- Han tänder på den nya.
Strax en låga pelvis, en stor officiel middag.
sprang kraftigt utur runda veken fram, Friherrinnan Hulda Akerhielm, född Nyström, men bröts behagligt emot kupans båga, såg dagens ljus i Göteborg den 11 sept.
1849. och skenet hvitt liksom en mjölkflod samm.
Hennes föräldrar voro: dåvarande notarien, se- dermera verkställande direktören vid Riksban- Den gamlas sken blef blekt vid denna lampa, likt klippans fyr, som mattas och ses fly, kens afdelningskontor i Göteborg Carl Mauritz när Phcebi gyllne fålar börja trampa Nyström och hans maka Brigitte Charlotte de ljusa bäddarna i österns sky.
Henriques.
Den 5 juni 1873 ingick hon äk- tenskap med vice häradshöfdingen, numera, Men med en suck han gamla lampan släckte, sedan 1888, konsultativa statsrådet friherre A.
ty sköna drömmar hon bevittnat.
.
.
ack, hon trollat himmel af hvad blott var häkte, L.
E. Akerhielm.
när dagen kom med verklighetens black.
Fru Hilda Wikblad, född Norden, föddes i Östergötland den 31 oktober 1845.
Föräldrarne voro landskamreraren Gust.
Norden och hans maka Hedvig Fredrika Jöranson.
Efter att Hon ställdes bort i en dunkel vrå.
Ur glaset stirrade liksom ett Öga, ha tillbringat sina uppväxtår dels i Stockholm, ett rundt och dystert; det fästes på dels i Linköping, gifte hon sig den 12 dec.
hennes unga syster, den höga.
1870 med vice häradshöfdingen, numera, sedan Kanske man läste ett hot däri; 1889, konsultativa statsrådet S.
H. Wikblad.
» Ännu han dig känner föga, törhända min tid är ej än förbi. » Fru Helena Gfilljam, född Forssberg, är född i Gefle den 13 nov.
1846, där hennes föräldrar voro grosshandlaren P.
J.
Forssberg och hans maka Karolina Lovisa Asbrink.
Efter uppväxt- På nattduksbordet den nya han smög — ja, det gick ej sä lätt, det är smalt som en spång åren, dels i Gefle, dels i hufvudstaden, till - och lampan var både för rank och hög, bragte den unga flickan några pensionsår i och bordets skifva for trång.
Schweiz samt ingick kort därefter, år 1865, Hon sköt upp som en båk öfver slipprig brant, äktenskap med dåvarande rektorn i Hudiksvall ståtlig och klar, det är visst och sant, G. F. Gilljam.
Sektor Gilljams verksamhet men lik ett fyrtorn på — spräng.
förlades dock snart till Stockholm, som sty- resman för först Gymnasium, sedan Norra la- Hon var minsann allt för het också, snart skalden dess låga släckte; tinläroverket.
Ar 1891 utnämndes han till chef men ingen blund han dock kunde få, för ecklesiastikdepartementet.
hur än han sig vände och sträckte.
Fru Gilljam har med uppoffrande nit ägnat Den sömnlösheten har tusende spratt för lifliga känsloöfvare, en stor del af sin tid och sina krafter åt krist- fastän kroppen ligger där slö och matt, ligt filantropisk verksamhet.
Så är hon leda- så lefver allt själen röfvare.
mot af styrelsen för Sofiahemmet; men först och främst bör hon dock nämnas som själen Nu börjas nattdunklets karneval med objudna gäster förutan tal.
och den sammanhållande kraften i sällskapet Likt skumma, rökande dankar » Unga flickors vänner », som stiftades år 1885 tändas allsköns dimmiga tankar, med syfte » att bevara så många unga fattiga men småningom få de båd ' färg och kropp flickor som möjligt från fall ».
För denna ädla och dansa till slut en eldig galopp uppgift söker föreningen verka dels genom per- kring den arme poetens panna och vilja visst aldrig stanna.
sonliga besök i hemmen, dels genom möten Minnen med naggande smärta för mödrarna — år 1895 höllos exempelvis 6 bita sig fast vid hans hjärta.
dylika möten för mer än 850 fattiga mödrar Stackaren svettas, blundar och vänder, — samt anordnande af » bibelklasser » och » lapp- räknar mekaniskt väl hundraden två, men huru långt än han siffror adderar, skolor » för flickor i uppväxtåren.
Föreningen karnevalsvimlet alltjämt grasserar, räknade sistlidne år 269 medlemmar.
minnena släppa ej sina tänder, pulsarna feberhettade Skaldens gamla lampa.
' in hjälte blott är en mager poet — nå, ingen blef än på skaldskap fel i detta landet, så vidt man vet — kort sagdt, min hjälte blott skrifvit om allt hvad skönt och älskligt han fann, och på sådant han icke klifvit till ordentlig, rangerad, praktisk man, atlt, allt hvad nånsin han bli / vit är en grånad tok, som för dikt blott brann.
På bordet länge prålat, fylld och färdig, den granna lampa han till julklapp fick, ty nyårsnatten först han ansåg värdig att mäta ljuset ifrån hennes blick.
slå Ändtligen faller en dvala dock öfver de domnande ögonlock.
Men uppe i retade hjärnans kamrar stanna ej än de hetsande hamrar, nu få de sm smälta ur drömmarnas härd i sömnens tysta, mystiska värld.
Eller kanske skalden i half slummer blott den bortställda lampans klagan nått?
Man vet ej bestämdt.
Måhända det var af vakstormens vågor ett återsvall, ett blott mer ordnadt, gripande svar på grttbblets sista allt dunklare trall.
Men htir det nu var, ijrån lampans vrå en spöksång dallrade sakta så: » Väl är du hög och grann och bättre brännes din vekes starka ljus.
Men du är allt fór klar.
Ack, huru nännes du tränga i hans hus?
!
IDUN 18t) 7 Jag var den anspråkslösa jämt, den blyga, för mig var man ej rädd.
Tror du, att drömmens barn nu väga smyga sig till min herres bädd?
De hulda älfvorna från Hoppets öar längst bortom västerns bryn med ljujva lunder, spegelblanka sjöar, där ständigt blå är skyn.
Djärfves väl nu inför din starka flamma en enda ljusbild gå ur forna, glada minnens flock att glamma bland kammarns skuggor grå?
Skall skaldens ord sin trollmakt icke mista, ej diktens färgprakt skör vid detta plumpa sken bli blek oeh brista, som såpans bubbla dör?
Månne med dig min herre väl kan strö / va mot aningarnas strand, skall din brutala ljusflod icke röfva bort töcknens underland?
Ack själfva rummets armod bort jag vände, en slöja slugt jag drog kring verklighetens hånande elände och bort dess spöke slog.
Hans stilla glädje, ädla tankars lycka, följd se ' n af sömnens smek, jag visste åt de långa nätter rycka, då dagen honom svek.
Ty dagen är visst grym.
Det var en annan jag då såg jrån min vrå, allt mera rynkig blef den höga pannan, mer locken gles och grå.
I det ståtliga tornrummet till vänster o m ingången presenterar sig Gymnastiska central- institutet med dess attiraljer.
Vi vända nu våra steg till höger och lämna den jämförelsevis låga tillbyggnaden.
Imponerande och praktfull utbreder sig den stora hali, som upptager den redan färdiga delen af nordiska museet och som är helt och hållet anslagen till husslöjden och kvin- nornas arbeten.
I denna storartade omgif- ning te sig de träväggar, som skilja de olika länens utställningar, som lilliputverk i jätte- landet.
Då jag var ny som du, hans ögon brunno mot hvarje morgons glöd, som om hans blickar idel glädje funno, ej spår till sorg och nöd.
Men nu, när dagern genom rutan blänker, han suckar väl ej, men jag nog kan se, att inom sig han tänker: Åh, är du här igen!
Ack, mer men som bättre vore ingen morgon bräckte för ditt sorgsna sinn ', döden mildt din tärda veke släckte med en suck du min /) &gt; * * * Knappt sången tystnat ur mörka vrån, då plötsligt hördes ett smattrande dån.
Skalden hade sträckt ut sin arm — måhända i sömn, måhända i harm — och stötte bord och lampa omkull.
Var det för klagande lampans skull?
Men huru det var, huru ödet ritar sina dunkla infall på^slumpens blad, säg gamla lampan om morgonen glad den nya krossad i bitar.
Chicot.
* ^vinnornas utställning.
iksom det nordiska museet med dess stil- fulla tillbyggnad otvifvelaktigt vid den stundande stora Stockholmsutställningen blir en af utställningsplatsens allra vackraste och mest monumentala byggnader, så k o m m a de där anordnade utställningarna helt säkert att räknas till de bästa och mest intressanta.
Man kan säga, att nordiska museet k o m - mer att innesluta den specifikt svenska af- delningen.
Främlingen, som vill lära känna de rent nationella dragen i vårt lands od- ling, skall här finna rika fält för sin gransk- ning.
1 Den monumentala byggnaden, som nu är till största delen färdig, inbjuder till ett besök.
Och med fantasiens hjälp har det sig ganska lätt att uppkonstruera den an- blick, som museet o m några månader k o m - mer att erbjuda Bottenvåningen i den gamla byggnaden upptages af den hygieniska utställningen.
Allt, som rör medicin, kirurgi och sjukvård, finnes här samladt Till de stora utställ- ningarna från Karolinska institutet och Sofia- hemmet går en särskild ingång, upptagen genom ett af de nuvarande fönstren.
Vi passera emellertid den stora hufvud- ingången, gå uppför den ståtliga trappan och befinna oss nu inne i den praktfulla hallen, som sträcker sig till höger och vän- ster och upptager en areal af nära 5,000 kv.-meter.
Hela tillbyggnaden upptages af utställ- ningarna rörande uppfostran och undervis- ning, skolor och vetenskapliga institutioner in.
m.
Vänstra kortväggen domineras af Tekniska skolan i Stockholm och dess olika afdelningar.
Hela sidan utåt Djurgårds- vägen upptages af öfriga tekniska skolor i riket, Palmgrenska samskolan, Göteborgs folk- skolestyrelse m.
til., medan större delen af långväggen midt emot uppfylles af abnorm- skolornas alster.
Här möta oss sålunda föreningen för sinnesslöa barns vård, arbets- skolan för lytta och vanföra, Manilla blind- institut vid Tomteboda m. fl.
Golfvets midt upptages af utställningar från boktryckerier, de högre bildningsanstalterna i riket m. fl.
Men innan vi inträda i denna hall möter oss alldeles vid själfva ingången en gammal kär bekant.
Det är » damernas egen » Idun, som här anordnat en elegant salong, där vi kunna slå oss ner en stund och hvila ut Så fortsätta vi vår vandring.
Utefter de bägge långväggarna och på läktaren utbreda sig de otaliga, skiftande alstren af vårt lands rika husslöjd, äfven upptagande midtpartiet af golfytan.
Största utrymmet upptages af Elfsborgs län, Gefleborgs län, Västernorr- lands och framför allt Norrbottens län.
Äf- ven Göteborgs stad har erhållit ett rikligt tillmätt utrymme.
De fyra rummen vid sidan af fonden äro anslagna till Stockholms stad, medan själfva fonden upptages af » Handarbetets vänner ».
Antalet utställare från Stockholm uppgår till 140.
Det kan sålunda icke komma på fråga att här uppräkna dem.
Hvad hufvud- staden äger af framstående skicklighet på kvinnoarbetets område finnes här samladt — • från magasin och atelierer såsom Bikupan, L. Lublin, Nordisk konst- och slöjdutställ- ning, fröken Johanna Brunsons praktiska konstväfnadsskola, Jakob Kulle m. fl.
till den stora mängden af enskilda utställare.
» Handarbetets vänner » och fröken Selma Giöbel ämna äfven utställa i stora Industri- hallen.
Under vinterns lopp komma så väl i hufvudstaden som i de olika länen förbe- redande utställningar att afhållas, vid hvilka nödiga gallringar företagas, och hvarvid be- stämmes, hvilka föremål som skola repre- sentera länen vid den stora utställningen i Stockholm.
• Middagar i soeieteten.
, lwå ni på konserten i afton? » » O, nej!
Vi äro bjudna på middag till justitierådet.
» » Är där också middag nu!
Det är den fjärde familjen inom de finare sällskapskretsarne, som har middagsbjudning i dag.
Nu bli här återigen tomma stolrader i konsertsalen!
Jag har gladt mig så ofantligt vid utsikten till att få höra denne berömde konstnär, fast jag aldrig utan bäfvan går in i en konsertsal här, ty jag har de flesta gångerna skämts erbarmligt, då konstnärerna fått sjunga eller spela för så godt som tomma hus, emedan det varit middagar eller supéer i soeieteten. » » Tja!
Hvad är att göra, kära Signe?
Tid- ningarna skrika, förstås, ut oss som omusikaliska, då societen nu gång på gång lyst med sin från- varo, men hvarför skola vi just vaia tvungna att infinna oss, när vi bjudas på roligare saker?
Här äro ju många tusental, som ej ha förhinder — — Vet du, Signe, jag tror verkligen, att det allestädes är för flertalet lika tråkigt som för mig att sitta på en konsert. » » Men, Inez då!
Inte kan du tro något sådant!
Du bara förtalar dig själf; du vill väl inte in- billa mig, att du föredrager en middagsbjudning framför en konsert af de mest framstående konst- närer! » » Det gör jag obetingadt, och det göra flere med mig — » » Döm ej om flertalet!
För mången, mången, som, i likhet med mig, längtat och trängtat efter att få höra, till exempel, Marteau, är priset där- för ett absolut hinder, synnerligast för familjer, som gärna dela hvarje fröjd med hvarandra.
Vet du, Inez, hvad du nu och alltid borde göra?
Jo, skicka din konsertbiljett till någon musikalisk själ, som ej har råd att offra två kronor på ett nöje.
Jag har åtminstone i dag förskaffat mig en glädje genom att skicka de biljetter, vi på förhand tingat, till två personer, hvilka blefvo formligen hänryckta öfver att få bevista denna konsert.
— Men du skall få se, att om man ännu en höst och en vinter låter konstnärer af rang uppträda gång efter gång för tomma stolrader, så komma slutligen inga betydande konstnärer hit, och sä få vi oskyldiga lida för de skyldiga. » » Du kan ju strejka.
— Eller skall du icke på någon middagsbjudning? » » Strejka, då generalen bjuder!
Vet du hvad subordination betyder? » » Tja, hvad är att göra!
Men jag skall i alla fall skaffa mig två ställföreträdare på den väl- signade konserten.
Och nu går jag hem, kloc- kan går mot fyra och middagen är klockan fem. » » På samma klockslag som generalens.
Ack, om man ändå finge gå från bordet till konser- ten! » — — Det var endast en intim krets af tolf perso- ner, som var inbjuden till generalens.
Bordet var festligt dukadt, men gästerna lade genast märke till, att endast ett rödvinsglas fanns vid hvarje kuvert, och man undrade nyfiket, hvilken nyhet vid serveringen som nu skulle öfverraska gästerna, ty generalen, liksom också hans fru, voro tongifvande för mer än en sällskapskrets.
Soppan var alls icke märkvärdig; man var tvärtom något flat öfver att bli bjuden buljong, som var hvarken bättre eller sämre än man fick hemma i hvardagslag.
Därpå inbars en väldig helstekt gädda, så väl sönderskuren, att betjänten, som serverade, med lätthet kunde praktisera stycke efter st3 cke på silfverspaden, då gästerna lade för sig.
Man satt en liten stund, väntande på såsen och annat möjligt tillbehör till denna rätt, men då ingen- ting vidare syntes till, döko gaffiarna ned på de bruna styckena, och nu följde utrop af förvåning, förtjusning och en eller annan suck af sviken väntan, allt beroende på hvars och ens smak för denna alldeles nya anrättning, hvilken dock hade en märklig förmåga att lifva stämningen.
Omedelbart därpå följde steken med sina grön- saker, och måltiden afslöts med en dessert af ett par friska fruktsorter.
r
IDUN 12 1897 Fashionabla bröllop.
1 likhet med hvad som se- dan länge är bruket i ut- landets förnämligare familje- och kvinnotidningar, ämnar äf- ven Idun hädanefter meddela porträtter af ett eller annat brudpar ur de högre kretsarne hvars trolofning eller förmäl- ning på grund af kontrahen- ternas sociala ställning är äg- nad att ådraga sig ett allmän- nare intresse.
Vi hafva i dag nöjet att göra början med det lysande äkta par, hvars för- mälning i tisdags här i hufvud- staden försiggick med mer än vanlig éclat, i det kronprinsen och kronprinsessan höllo bröl- lop för kammarherren hos kron- prinsen grefve Magnus Brahe och hoffröken hos kronprin- sessan fröken Anna Nordenfalk.
Brudgummen, som är född år 1849, tillhör, som kändt, en af våra allra förnämligaste urgamla svenska ätter, hvilken nu räknar endast tvänne manliga representan- ter: den äldre brodern, tjänstgörande öf- verstekammarjunkaren grefve Nils Brahe, det stora fideikommisset Skoklosters inne- hafvare, samt den yngre, grefve Magnus Per Brahe, hvilken som herresäte besitter Rydboholms slott i Roslagen.
Grefve Mag- nus Brahe är för öfrigt f. d. ryttmästare vid lifgardet till häst och innehafvare af en hel rad lysande ordnar.
Bruden, fröken Anna Augusta Norden- falk, föddes år 1863 och äro föräldrarne: preses i Akademien för de fria konsterna friherre Johan Nordenfalk och hans maka i andra giftet Emilie Augusta Reuterskiöld.
Vigselakten försiggick, som sagdt, i tis- dags kl. 12 middagen i k. slottskapellet.
Vackra anordningar hade vidtagits i kapellet med anledning af högtidligheten.
Sålunda funnos omkring altaret prydliga blomster- grupper omväxlande med högstammiga blad- växter, och dekorationer af bladväxter pryd- de äfven kapellets nischer.
A den med rödt sammet klädda altarringen var utbredt ett hvitt sidenkläde.
Före den högtidliga aktens början sam- » Nu ha vi god tid till en pratstund vid kaffet, » sade värdinnan och steg upp från bordet.
» Det skulle glädja min man och mig mycket, om detta sätt att göra middagar — eller kanske afskaffa dem — på dagar, då vi kunna emotse någon större konstnjutning, fallit eder alla i smaken. » » Men blir det inte dyrt att bjuda pä konsert- biljetter i stället för på stekt fisk? » plumsade öfversten ut.
» Räkna själf efter! » uppmanade värden skrat- tande med en hastig blick öfver bordet, där röd- vinskarafferna glänste i ensam storhet.
Herrarne drogo sig in i rökrummet, där öfver- sten gick grundligt igenom frågan: Åtta rätter mat med diverse finare viner för tolf personer eller tre rätter god mat med röd- vin samt tjuguåtta kronor till biljetter.
» O, jag är så glad, så glad öfver att få höra denne konstnär! » sade fru Signe, smuttande på sitt kaffe.
» Härifrån bli vi nu fjorton, som komma till konserten.
Fjorton, sexton, aderton, som jag säkert vet, fortfor hon tänkande på de fyra bil- jetter, hvilka hon och fru Inez skänkt bort.
» Men här äro tyvärr tre middagar, utom denna, inom societen!
— Bara salen ej måtte bli allt för tom nu igen! » G REFVE M AGNUS B RAHE.
lades i det mattbelagda koret ett stort an- tal bröllopsgäster, inbjudna af kronprins- paret, bland hvilka märktes statsminister Boström, ministern för utrikes ärendena grefve Douglas, riksmarskalken friherre von Essen och norske statsministern Gram, svenska och norska statsrådets ledamöter, generalen grefve Lagerberg, öfverståthållaren friherre Tamm, flere medlemmar af genera- litetet och amiralitetet, högre officerare, f. d. statsråd, presidenter och högre civila ämbets- män, medlemmar af diplomatiska kåren och den högre societeten samt herrar och damer tillhörande hofvet.
Halfva kapellet upptogs af de inbjudne i lysande dräkter.
På högra sidan om altaret voro stolar framställda för de kungliga personerna.
Midt emot sutto brudens och brudgummens närmaste anför- vanter samt ett stort antal damer tillhö- rande hofvet och societeten.
Vid tiden för aktens början infunno sig konungen samt kronprinsen och.
prins Carl, samtidigt med att änkehertiginnan af Da- larne, prins Wilhelm och prinsessan Berna- dotte togo plats i kapellets kungl.
loge vid altaret.
» Låtom oss hoppas det bästa! » smålog vär- dinnan.
» Kanske de andras gäster ha strejkat. » Man öfverenskom att gå tidigt till konserten, men vid inträdet såg dock fru Signe till sin glädje, att tre eller fyra grupper af tolf ä fjorton personer hade tagit plats på salens stolrader, och hon studsade när hon i den ena gruppen såg fru Inez if rigt vinka och nicka, att hon ville säga henne något.
» Det är en formlig komplott! » hviskade hon, då Signe gick fram till henne.
» På hvar och en af middagarna bjöds på atrapper med konsertbil- jetter; för resten endast hvardagsmat.
Genera- lens har anstiftat det hela för att rädda stadens ära. » » För att bereda oss ett nöje och afskaffa en osed, kära Inez.
— Nej, se bara, hur salen fyl- les! » » Troligen ha alla middagsgästerna skaffat sig ställföreträdare, liksom du och jag.
Tidningarna ha ju.
.
.
» » Tyst, Inez, där ha vi konstnären! » Ave.
GliEFVINNAN A N N A BEAHE, f. NoRDENFALK.
Efter de kungliga personernas ankomst infördes brudgummen af kronprinsen och bruden af sin fader och togo plats framför altaret.
Ceremonien började med att en blandad kör från orgelläktaren rytmiskt af- sjöng första versen af psalmen 33.
Där- efter följde vigseln enligt formuläret, för- rättad af hofpredikanten Bring, hvarefter kören sjöng en hymn af G. Wennerberg och akten afslöts med sista versen af ofvan- nämnda psalm.
Efter ceremoniens slut framträdde ko- nungen, kronprinsen och prins Carl till brud- paret och framförde sina lyckönskningar, hvarefter de nygifta fingo mottaga välgångs- önskningar af sina närmaste anförvanter och öfriga inbjudne.
Den högtidliga akten bevistades af ett hundratal personer, som erhållit inträdes- kort till kapellet.
Efter vigseln gaf kronprinsen dejeuner för brudparet och dess anförvanter samt omkring ett hundratal öfriga inbjudna per- soner.
De nygifta afreste efter déjeunern till grefve Brahes egendom Rydboholm.
På stjärnevingar.
Skiss för Idun af Vera, ^ ^ å treflig ungdom som prästgårdens fanns •A — ' icke i nejden.
Glädtig, sällskapsvan, musikalisk.
Sjundeklassistens nyss klarnade basstämma hade den mjukaste timbre, äld- sta dottern sjöng alt och den yngsta, Her- tha, hade en klockren sopran.
Vice pastorn, som varit sånganförare inom sin nation i Lund, älskade sången ända till passion.
Det var naturligt att ungdomsglädjen i prästgår- den oftast tog sig uttryck i klingande toner, och hade lifsmodet hos de unga icke kun- nat brusa ut genom sångens ventil, skulle det rent af tryckt de respektive innehaf- varne, så mäktigt låg det i sinnena.
Läpp- jandet på lifvets dryck hade hos dessa fyra unga kvarlämnat oblandadt söt smak på tungan.
1897 Vice pastorn hade utgått ur ett burget, lyckligt hem.
I prästgården, där inkomster och utgifter däremot haft rätt svårt att gå ihop, hade far och mor burit alla bördor på egna axlar och aldrig lossat på banden och bedt barnen försöka på med ett hjäl- pande tag.
Nu voro far och mor gamla och silfver- hvita i håret och hade börjat hvila sig nå- got.
Inga särdeles bittra minnen tyngde de gamle o c h öfver deras godmodiga läppar frambröt mången gång skrattet i kapp med den sorglösa ungdomens.
Ett par faderlösa unga flickor voro sedan hösten inackorderade i familjen.
Ella Bure, » Älfvan », en femtonåring med rikt blondt hår och någonting drömfint, skärt blom- mande under ett par djupblå ögon, lofvade att bli en skönhet.
För sin moder, hvars enda barn Ella var, utgjorde hon i denna värld solen, luften, lifvet själft.
Men då Ella uppnått sina femton år, ville hon ovillkorligen på en tid komma i en familj med ungdom, och då man sökte efter en god och glad sådan, fann man prästens i Granlid vara den mest lämpliga.
Vid det gästfria hemmets dörrar stannade åkdon både bittida och sent.
Trädde en frusen resande någon vinterkväll från köld eller oväder in i prästgårdens stora sal med fyra fönster, där familjen vanligen satt sam- lad i skenet från en stor spiselbrasa och från en taklampa, slog känslan af hemtref- nad emot honom som en varm våg och lät honom erfara psykiskt välbehag på samma gång som fysiskt.
Ella fann sin första afton i prästgår- den lik ett uppvaknande till lifvet.
Där- hemma låg det liksom sordin öfver tillva- ron.
Ingen var ung, ingen förde väsen.
Här klingade skrattet, infallen haglade.
Skämtet var så hemmastadt i alla hörn, att man aldrig gick säker för det.
Prosten trollade sin gummas fingerborg bort i kakel- ugnsnischen och prostinnan vände upp och ned på prostens bok, bäst han läste.
Borta i ett hörn satt sjunde-klassisten, som hän- delsevis var hemma, då skolan var stängd för nervfeberepidemi, och » drog handskar » med de yngsta flickorna.
Han blef » dömd » att säga en osanning åt en liten fröken med aristokratiska händer.
» Klara har förtjusan- de händer, » sade han.
» Det skulle ju vara en osanning! » utbrast den unga damen för- närmad.
Ett muntert skratt — och lilla fröken, som forrådt sig, blef pionröd.
Vid pianot fantiserade vice pastorn däm- padt.
Han sneglade ibland åt den unga Hertha, som i husmoderliga småvärf flög omkring lätt som ett fjun och liksom förde ljusa strimmor med sig, hvar hon dansade fram.
Ville hon icke sjunga i kväll?
Visst ville hon.
Snart fyllde ett smältande solo, en duett eller kvartett det låga, ovanligt stora, rummet.
Prosten älskade » Stilla skuggor » och pro- stinnan » K o m afton, sänk dig neder » fram- för alla andra nummer, De unga flickorna ville ha romanser och ballader, och reper- toaren tillfredsställde allas smak.
» Mamma, här är förtjusande, får jag fara tillbaka hit strax efter julen? » skref Ella till sin mor i december, kort innan hon skulle resa hem till julafton.
Det blef som dottern önskade.
Strax på nyåret fick hon återvända till Granlid.
Julkalasen hade ännu icke ägt rum hos alla grannarne.
Det hos kammarherrens var IDUN lyckligtvis ännu att vänta och det brukade vara det roligaste af alla.
Där fick man alltid dansa efter » riktig » musik, och de långa nevöerna, som alltid julade ute hos kammarherrens, och för hvilkas skull man ställde till dans, voro fulländade dansörer, om de också ej voro särdeles hemma på andra områden.
13 Allt detta komplimenterande gjorde emel- lertid fruarna till hälften förlägna, och när helst kammarherren, som alltid sade t i stäl- let för d, beklagade att han så sällan » hate tet nöjet att se tamerna, » så såg t. o. m. den morska majorskan ganska tam ut.
Emellertid kom bjudning till kammarher- rens på torsdag.
Ella jublade.
Nu skulle hon få dansa till kl. 2 på morgonen och frossa på glace och konfektyrer.
Mot de unga från Granlid, som med sin friska sång piggade upp sällskapet i sin hel- het, var grefvinnan alltid ' mycket nådig.
Mot sin man var hon dessvärre sällan ai- mabel.
På detta minnesvärda kalas råkade herre och fru emellertid illa ut för hvarandra, fast det annars alltid tycktes vara grefvin- nan som behöll slagfältet.
Det taltes om giftermål.
» Ja, » inföll grefvinnan, » giftermål i och för sig är nånting horribelt, man kan i alla fall gifta sig mer och mindre dumt.
Jag, som såg en Oxhufvud, en Svinhufvud och en Leyonhufvud bland mina friare, var likafullt nog stupide att ta ett fårhufvud. » Troligen skilde sig kammarherren icke mycket från sina medfriare; den tidens hög- borne herrar hade i regeln börd och rela- tioner att tacka för sin ställning i samhäl- let, för hvilken de för öfrigt kunde passa eller alls icke passa, allt som det föll sig.
Den gode kammarherren kunde i likhet med sina samtida icke vidare ledigt behandla sitt modersmål, en omständighet som stun- dom beredde orten en liten förlustelse.
Så annonserade han en gång i länstidningen efter en förlorad brun hund » med hvit nos samt ben samt svans » och tillkännagaf en annan gång om en nyuppsatt kvarn: » mal- ningen sker under mina ö g o n ».
oförgätliga kalas, där Ella hade den stora glädjen att få dansa.
Grefvinnan satt i en låg gungstol och kammarherren stod händelsevis bakom.
Tankspridd gungade den gamle herrn ett par tag på stolen, då i en blink.
.
.
i ett hemskt, allt förlamande ögonblick.
.
.
sto- len gick öfver med den nådiga.
.
.
.
Salongen blef utrymd såsom genom ett trollslag.
De yngre kavaljererna störtade hufvudstupa nedför trapporna ända ut i snön och damerna dunstade ut i salen, rödblåa under bemödanden att förbli allvarsamma, Kammarherren stod alldeles handfallen; hofetiketten kände inga regler för ett fall som detta.
— » Hvem kunde ana att stolen skulle gå öfverända.
.
.
kunte gå öfver an- ta.
.
. » upprepade han liksom mekaniskt.
Betjänten var den ende som hade nog presence d ' esprit att vända fru grefvinnan med rätsidan uppåt.
Den så till sagandes konstpaus i soiré- programet, som uppstod genom den oför- modade kullerbyttan, var ej lätt att fylla i.
Men grefvinnan, hvars ögon gnistrade af undertryckt raseri, ropade: » en vals! » och musiken föll blixtsnabbt in med » Avant le bal ».
Aldrig har en dans gått med mera schwung eller de dansande paren sett skalkaktigare ut.
I kabinettet lugnade nu grefvinnan sina nerver genom att för några äldre damer visa familjejuvelerna — blott för nöjet att få förringa mannens.
» De.
.
.
ska juvelerna, pah.
.
.
» sade hon föraktligt, » här ser ni mina familjjuve- ler.
Detta armband har tillhört min mor- mors mormor, född markisinna.
.
.
» här följ- de ett långt franskt namn med visst två de.
.
.
» det är ursprungligen en skänk till familjen af Louis quatorze. » Hon blickade stolt upp på ett dampor- trätt på väggen, porträttet af en skönhet, grefvinnan själf i unga år med små lockar kring pannan.
Ofrivilligt jämförde de närvarande origi- nalet och porträttet och lika tydligt som det sagts högt uttalades i åtskilliga blickar: » skall detta vara hennes n å d?
» Men ute i salen gick dansen så bedåran- de vackert just nu.
De unga flickornas ljusa klädningar och långa lockar böljade i en långsammare takt.
Ögon strålade, hjär- tan klappade, berusade af sin egen fullhet; ungdomen kände sin makt och sin lycka, njöt i fulla drag, log mot hvarann och mot det obekanta lifvet.
Ella var så genomträngd af ungdom- lig lycksalighet, att den skära skönhets- knoppen med ens slog ut till ros och drog till sig allas blickar.
Till och med den förfärligt förnäma, fast tyvärr något lytta gamla fröken från läns- residenset betraktade henne beundrande och glömde att afundas.
» Men hvad är hon lik, la petite?
En fé, en rosenalf? » frågade hon sin kavaljer.
» Hon är lik skaldens dröm, tror jag, » svarade denne, som äfven ville yttra sig poetiskt.
För egen del stördes icke kammarherren af det lilla skämt man anställde öfver hans tvetydiga svenska.
Han hade nog af be- kymmer med att hålla ihop resterna af en fordom lysande förmögenhet och att gå ur vägen för utbrotten af sin högättade ma- kas lynne.
Aldrig, aldrig skall det gå ur åskådarnes minne, det som tilldrog sig under detta Därute stod månen blank på mörk grund och i dess kalla sken gnistrade jordens stjärnsådda täcke.
Det var bitande kallt.
Då de dansande bröto upp, hade det på morgonsidan blifvit ännu några grader kal- lare än förut.
Vägen gick genom djup, frostfransad barrskog och så öfver insjön.
Som ett barns själ låg den lugn och ren, öppen för månglansen — och kylan.
Bjäl- Visst var grefvinnan, som alltid räckte bara två finger till hälsning, en bra nog originell värdinna, frånsedt paryren: hän- gande hår, urringad sammetsklädning se ' n 1830-talet och äkta spetskragar med kon- serverad smuts se ' n — l ' ancien regime, men dock, hvad man hade roligt där!
F. d. kammarherren, som var » bara adel », ansågs äfven som ett original, förmodligen på den grund att han i uppträdandet så mycket skilde sig från herrarne på orten för öfrigt.
Det var j u ingen som andats hofluft mer än han.
Den som gjort detta under ett hälft lif har troligen rätt obetyd- ligt i behåll af sin ursprungliga utrustning.
Om kammarherren trodde man, att han icke längre hade normal ryggrad.
Han bugade och bugade oupphörligen, låg lika dubbel för prostinnan och kronofogens fru, som han någonsin gjort det för salig kungen och drottningen.
IDUN 14- lerklangen tonade som konstlös musik till den mystiskt tjusande text månen skref i nordisk vinternatt öfver slumrande skog, öfver isbunden sjö.
Ingen af prästgårdsungdomen var försedd med pälsverk.
Kölden trängde lömskt ge- nom hvarje ytterplagg.
» Älfvan » satt i knät på Sofia, prostens äldsta dotter, då det icke hade varit möjligt att utfinna en an- nan plats åt henne i de två öppna slädar, hvaröfver prosten förfogade.
Men » Älfvan » tyckte, att hon hade florsklädning och ett par snökristaller på axlarne och att flingorna blefvo till hvita vingar som förde henne högt, ända till stjärnorna.
Ja, där hade hon visst re ' n gjort besök den kvällen; hon hade haft så gudomligt roligt, men allra roligast hade det i alla fall varit att dansa med Hugo, sjunde-klassisten.
Hertha hade dansat tre gånger med pro- vinsialläkaren och tänkte med rodnande kinder på hans ömma blickar.
I hennes fantasi fanns ej plats för v. pastorn, han var j u nästan en bror, tyckte hon.
V. pastorn hade naturligtvis icke dansat.
En manlig arm kring Herthas smärta lif var den kväljande syn, som han nu lönlöst sträfvade att förjaga.
» Ella, du sofver! » ropade plötsligt Sofia förskräckt, då Ella sjönk ned mot hennes axel.
» Nej, nej.
.
.
» mumlade » Älfvan », men tycktes i alla fall strax insomna.
Då ändrade man plats, bäddade ned » Älf- van » på slädans botten och lät henne stödja sig mot Sofias knän.
Så ändades då hemfärden i månljus på knarrande stråt.
Ingen hade sett, att dö den på sin svarta häst ridit bredvid Elias släde ett godt stycke väg.
Från den natten började Ella hosta tidigt o m morgnarne.
Då sofvo de unga rums- kamraterna djupt.
I prästgården var man lika främmande för sjukdom och svaghet som för spirituosa och weltschmerz.
Sedan barnen voro små, hade ingen i den famil- jen någonsin legat sjuk.
Prostinnans ner- ver hade måhända gått till ro och döttrar- nas möjligen icke vaknat ännu.
För egen del hade prosten aldrig betalt ut ett läkar- arvode.
Med fru Bures stumma förtviflan föll den första djupa slagskuggan öfver prästgårdens ljusa hemlif Den vek ej därifrån under långa år.
» Älfvan » fördes hem.
Midsommarsolen lyste ännu på de tärda dragen.
När rosornas tid kom, flämtade ännu lifslågan.
Då kom en dag v. pastorn, som passera- de orten, att hälsa på Ella och höra efter hennes befinnande.
Den bestörtning han erfor vid åsynen af hennes förändrade ut- seende, afspeglades i hans ansikte, och ändt- ligen förstod Ella själf, att hon var invigd åt döden.
» Måste jag dö, jag som icke lefvat.
.
.
mer än fem månader, » tillade hon hviskan- de.
Det var just så lång tid hon tillbragt i prästgården.
V. pastorn, som nyss satt provinsialläka- rens trolofningsring på Herthas hand, vän- de sig bort, mumlande: » Månader eller år, det är detsamma.
.
.
för alla kommer det en vinternatt, då lifvets glädje fryser till döds.
.
.
.
» Men högt sade han: » Minns ni, att ni tyckte er ha snöstjär- nevingar och flyga högt upp mot skyn, då ni for hem från julkalaset?
Nu växa vin- garne, lilla Ella — jag ser dem. » Ella fäste sina onaturligt stora ögon på pastorn.
» Jag ser också något nytt hos er.
.
.
det skall så småningom bära äfven er högre upp.
.
.
Hälsa Hugo. » Tigande tryckte pastorn den lilla tärda hand, som räcktes honom.
Nästa dag låg den för alltid orörlig.
1897 ort .vidfogades, utan att rättigheten att söka finge utsträckas till i landets alla delar boende fattiga och hjälpbehöf vande kvinnor.
Om en dylik fond en gåns komme till stånd, skulle därigenom tröst, glädje och hopp ingjutas i månget betryckt sinne och en stråle af lifsglädje få lysa in i många kvinnors tunga och ensamma lif.
— s.
Från en kvinnlig b a g a r e har tillsändts oss följande skrifvelse, hvilken nog torde innehålla ett uppslag att behjärta: Många reformer äro utförda och ännu flere påtänkta af nutidens goda och lyckligt lottade damer, för kvinnans utveckling i flere afseen- den, men till allt detta fordras penningar, och då är det af stor vikt att förtjäna sådana.
Genom att anlägga mindre bagerier och anställa endast kvinnliga arbetare skulle de många hundra kvin- nor, som nu samarbeta med männen i de nu- varande bagerierna, få en lycklig tillvaro emot nu.
Många flere skulle då ock få sin utkomst i bageriyrket, hvilket naturligtvis borde tillhöra kvinnan såväl i städerna som nå landet, där hon oklanderligt och uteslutande utför detta arbete.
Det inses lätt, att betydlig vinst på dylika ba- gerier skulle uppstå.
Mönster för ett dylikt bageri ha anlagts i Stockholm af fröken Erikson, Grefturegatan n:r 54, samt af fru Forsman, Bra- hegatan n-r 45, där användes en flyttbar bakugn; kallad » Bravo », som kan grädda 400 kilogram om dagen med en vedåtgång af endast 40 öre.
Dessa damer lämna säkert alla upplysningar, som kunna erfordras.
Ugnarna lära kosta, af den storleken som där användes,- 600 kr.
och kunna fås hos fabrikör Svensson, Bagvaldsbro.
Tänk, om vi kvinnor skulle få öfvertaga hela tillverkningen af brödet!
Det önskar Mry, bagerska.
Våra läxor.
l a g såg henne, den ömma, uppoffrande makan, den ädla, högsinta kvinnan, vid sin sjuke mans sida, lindrande kvalen med sitt milda, kärleksfulla deltagande, förkor- tande de långsamt framkrypande timmarna En r o p a n d e s röst.
med sin aldrig svikande glädtighet, sitt in- Stockholm har sin asyl för » pauvres honteux », nerliga, sympatiska medlidande, tröstande, landsortens städer sina större eller mindre hem styrkande, uppmuntrande, glömsk af sig själf, och välgörenhetsinrättningar, dit fattiga och sjuk- sitt eget behof af hvila och förströelse, ve- liga äldre kvinnor af den s. k. bättre klassen kunna vända sig för att finna fristad eller hjälp derkvickelse och ro, utan någon annan ön- och understöd i sin nödställda belägenhet.
Men skan än den att lian måtte lida mindre, att det finns oek inom vårt land en skara af dessa han skulle besparas alla obehag, all anled- mindre lyckligt lottade människor, som vi kalla ning till oro och bekymmer.
Tålig som » pauvres honteux », hvilka ej hafva förmånen af att tillhöra något stadssamhälle; boende på blott en sant älskande kvinna, ägnade hon landet, kunna de af flere orsaker kanske ej få sina dagar och nätter åt att aktgifva på Ella var mycket rädd att förråda något förändra vistelseort, gömda för världen och glöm- honom, lyssna till hans minsta önskningar da af världen framlefva de där sitt lif, utan att illabefinnande.
Då skulle ju mamma få veta värmas och stärkas af den kärlek och gifmild- villigt rättande sig efter hans kanske ibland det, bli utom sig och hämta hem henne.
het, som människovännerna utsträcka till alla — som ju ofta är fallet med sjuklingar — Allting var så godt och bra hos m a m m a; behöfvande och lidande, som komma inom räck- mindre billiga fordringar, aldrig klagande, hos prostens var icke alls komfortabelt, men vidden för deras blickar.
De hafva ingen att aldrig hysande en tanke på sig själf.
Jag vända sig till för erhållande af hjälp.
Vänner såg henne sålunda under en följd af år, orons där var roligt.
.
.
och släktingar hafva måhända tröttnat eller ge- och smärtans tunga år, gå pröfningens väg nom motgångar, sjukdom eller dödsfall själfva Safven steg i björkstammarne.
Marken tog en lätt skiftning i grönt.
Solen lyste blifvit urståndsatta att bringa vidrfre hjälp, och stilla fram, och jag tyckte mig kring hen- landtkommunerna hafva sina många understöds- så där omutligt klart, som hon gör det på tagare, för hvilka » kassan » endast räcker till att nes panna se likasom en gloria strålarna från vårsidan.
Då stod Ella en dag på förstu- lämna ett ringa bidrag till det nödtorftiga uppe- en sann och ädel kärlek, en aldrig svikan- gutrappan och matade dufvorna.
De voro hället.
Leivande i ett dagligt ekonomiskt be- de trohet, en själfförgätenhet utan alla grän- Ofrivilligt runno mig därvid i minnet Hugos skötebarn — och så hade de blifvit tryck och af omständigheterna tvingade till en ser.
motbjudande skuldsättning, blir för dessa öfver - hennes.
Tamare dufvor kunde ej finnas.
Sire- gifna dagen tung och bitter; hopplöst och mod- kardinal Wisemans ord på dödsbädden: » Jag känner mig lik en skolgosse, som kan na och Gloria brukade sitta på axeln och löst motses framtiden.
— — — sina läxor och nu reser hem för att fira ta hvetebrödet ur mun på Ella, och Don Den, som nedskrifvit ofvanstående, vill af var- Quixote och Bayard följde med in i rum- maste hjärta bedja de människovänner, som För- ferierna, » och jag tänkte: hon håller nu på men, där de voro lika hemmastadda som i synen gifvit medel och makt, att tänka på dessa med sina läxor, dessa svårlärda läxor, som landsbygdens stackars fattiga, hvilka måhända vi alla måste genomgå för att en gång vinna dufslaget.
genom sjuklighet eller en framskriden ålder äro betyg i den sista stora maturitetsexamen.
Då kom prostinnan ut och ställde sig att oförmögna att försörja sig själfva.
Tidningarna se på, hur Ella, som stod midt i solens omnämna ofta, huru ädelsinnade och tiarmhärtiga Och lifvet har för oss många sådana lä- strålande ljusflöde, matade dufvorna.
Hvad personer skänka stora summor till milda stiftel- xor, bittra, motbjudande, svårfattliga läxor, ser och välgörenhetsinrättningar så väl i hufvud- var det för en förändring i det unga ansik- staden som landets öfriga städer.
Om någon vid och det vill till att vi för att icke tröttna tet med sin gloria af gyllne hår?
De blå en sådan utdelning också ville tänka på lands- eller uppgifvas rätt må fatta innebörden ögonen hade det icke-jordiska uttryck, bygdens pauvres honteux!
Vore början en gång af dem och det pris som är fäst därvid, som ibland blixtlikt röjer sig hos dem, hvil- gjord, så skulle nog fortsättningen växa fram nämligen vår egen andliga utveckling och därur till en räntebärande fond, hvaraf berätti- kas dagar redan äro räknade.
gade sökande skulle erhålla bidrag i mån af förädling, vårt oupphörliga framåtskridande Prostinnan blef offer för en förfärande tillgångar och antal sökande, och önskligt vore från mörker till ljus, från lidande till säll- ångest.
Så hämtades doktorn och — mamma.
att ingen bestämmelse om viss trakt eller hem- het.
.
* Från Iduns läsekrets.
IDUN 1897 Man kan lätt föreställa sig att den en- gelske prelaten, för att kunna fälla ett ytt- rande sådant som det här ofvan anförda, måste hafva pröfvat lifvets många bittra erfaren- heter och därigenom kommit till en andlig mognad, som förvissade honom om det pris han eftersträfvat, ferierna i det himmel- ska fadershuset.
Och för hvar och en af oss, som icke tro på den ändlösa sömnen, utan äro nog lyck- liga att kunna fästa vårt hopp vid en fort- satt tillvaro efter detta jordelifvets slut, där vi med dem vi älskat och sympatiserat med här nere skola allt mer och mer ut- vecklas till fullkomning och förädling, tills vi vinna vårt mål och blifva hvad vi från tidens början voro utsedda till, för hvar och en af oss är det af vikt, huru vi lära våra läxor, de läxor lifvet ger oss, hvar och en i sin stad och på sitt sätt, på det att det slagg, som vidlåder oss, må mer och mer försvinna och vår andliga människa må ut- bildas till den idealmänniska vi ursprung- ligen voro ämnade till.
Detta skola » våra läxor » förhjälpa oss till, och besinna vi blott detta rätt, så förlora de mycket af sin udd och blifva oss mindre motbjudande, ja, kan- ske till och med kära.
Vi veta, att utan dessa läxor skulle vi aldrig hinna den and- liga mognad, vi dock så gärna eftersträfva, och därför se vi också en och annan from pilgrim med glädje böja sig under det kors, som kan synas andra utomstående så tungt, ja, outhärdligt att bära.
Iduns porträttgalleri skänker oss många dyrbara, uppmuntrande och stärkande lär- domar till hjälp i vårt sträfvande härutin- nan, ty ett ädelt fördöme är att likna vid en stödjande hand i lifvets irrgångar, och till detta porträttgalleri kunde med skäl äf- ven min i anonymitetens slöja höljda hjäl- tinna räknas, alldenstund hennes föredö- me är af samma verkan för alla dem, som med henne komma i beröring.
Lifvets stig är, som vi redan sagt, ej all- tid strödd med rosor, såsom vi i början af vår vandring så gärna vilja föreställa oss, och ju längre vi komma fram på den, desto oftare såras vår fot af törnen och ojämnheter och vi känna oss mången gång trötta och uppgifna.
Men må vi då ihåg- komma, att allt detta är blott läxor, som vi till vår egen och andras nytta hafva att genomstafva och inlära, och att, då vi som flitiga skolbarn allvarligt arbeta därpå, vi ock en gång, likt den engelske prelaten, skola kunna fröjda oss åt de väntande ferierna.
Lara.
Ur notisboken.
För damvärlden ej minst torde den nya sevärdhet, som tillförts hufvudstaden genom den i dagarne öppnade s k. Birger-Jarls-passagen, blifva till lockelse och en flitigt besökt prome- nad- och affärsled.
Länge har man gått och stir- rat på inskriften » Passage Birger Jarl » öfver por- tarna till hörnhuset nr 9 Birgerjarls- och nr 10 Små- landsgatan, och att meningen vore att här få en be- kväm och treflig gatugenomgång bade man ju ganska klart för sig.
Men hur det inre tedde sig, därom hade man ingen aning.
Då man kom- mer in genom den ståtliga porten i romersk stil, finner man att nedre våningens gård är apterad till en med glas öfverbyggd genomgång, som leder tvärs igenom bygnaden från Smålandsgatan till Birgerjarisgatan.
A ömse sidor om denna breda, ljusa gång äro i rad placerade butiker med stora utställningsfönster och afdelningar för montrer af allehanda slag.
De fria delarna af passagens väggytor äro afsedda för brokiga skyltar och re- klamer, hvarjämte noga speglar här och hvar äro uppsatta.
En bland de största butikerna är för 15 närvarande upptagen af Svenska segelsällskapel.
som där anordnat en utställning af båtmodeller, hedersskänker och priser.
Dessutom kommer ett elegant kafé i pompejansk stil att i passagen an- ordnas.
Konsert gifves i afton i Vetenskapsakademien af bassångaren T. Hof er med biträde af konsert- mästaren Aulin.
Våra damers släp.
De långa promenad- kjolarnes - gatsopardagar torde nu snait vara räk- nade — ej en minut för tidigt!
Åtminstone tyc- kes själfva vår Dräktreformförening, understödd af hrr läkare och annat förståndigt folk, nu på allvar ämna upptaga striden.
Om måndag afton hålles sammansvärjningsmöte på Läkarsällskapets lokal.
Se för öfrigt den närmare inbjudningen i vår annonsafdelning!
Herden och herdinnan.
&lt;|.
o Fru Ada FalUtedt, elev af madame Marchesi, meddelar, såsom synes af vår annonsafdelning, undervisning i solosång.
Fru Fallstedt har un- der tre vintrar studerat sångkonsten i Paris un- der den berömda lärarinnans ledning och är en- ligt - hennes utlåtande » une chanteuse fort di- stinguée. » * Teater och musik.
Kungl.
operan återupptager i dag fredag » Val- kyrian », som sistlidet år rönte så stor och be- rättigad framgång härstädes.
Vasateatern uppförde i tisdags för första gången ett skådespel i fyra akter, » Ungdomslek », af ano- nym dansk författare.
Stycket har i Köpenhamn gjort liflig framgång och syntes äfven här slå an, delvis med allt skäl.
Ett dilettantarbete som det lär vara och nog äfven i mycket verkar, röj ei- det dock en obestridlig författartalang, har par- tier af friskt flödande humor — särskildt i den ypperliga andra akten — tecknar flere präktiga typer och scener ur kust- och fiskarlif, har med ett ord här och hvar en fläkt af uppfriskande hafsbris öfver sig, som mellan fönstergardinerna i den landtliga fisklägeskrogen — där den med berömvärd illusion spelar genom tre hela akter — med sin stämning tränger ända ut i salongen.
Utom dessa friskare element rymmer stycket vis- serligen ock bastanta tillsatser af både skepps- brott, kärleksve och hjältedöd — ja, till och med på köpet en ej så oansenlig järnvägsolycka.
Men dessa brokiga taflor torde nog endast bidraga att skänka det hela en bred popularitet såsom ett väl lagadt och underhållande folkskådespel.
Utförandet, om hvilket vi måste yttra oss i all korthet, var för öfrigt förträffligt.
Den originelt tecknade figuren, artistsjälen och strandbykröga- ren Siems, samt hans gudsnådeliga harpa till hustru fingo i hr Eliasons och fröken tiustans präktiga framställning leivande lif.
Högt lofvas förtjänar ock fröken Lundeqvist som deras dotter, den unga krögarflickan med sina naturbarnsfa- soner från sjöbodarne, men sitt olyckliga bjärte- svärmeri från Köpenhamn.
Hr de Wahl var en utmärkt ädel förste älskare — alldeles för god naturligtvis för denna jorden, från hvilken han ock under en hel chorus af kvinnosnyftningar hämtas i sista akten; och fröknarna Gottschaik och Borgström representerade med segervan fram- gång olika facer af » das ewig weibliche » i huf- vudstadsparyr.
Till sist en honnör för regissö- rens arbete, förty iscensättningen var mönster- gill.
Vi tro, att programmet skall stå sig en god tid framåt.
Aulinska kvintettens tredje kammarmusiksoaré ägde rum i tisdags inför en talrik och intresse- rad publik.
Programmet inleddes med en rätt anslående stråkkvartett, hvars egendomlighet lig- ger däri, att.
hvar och en af dess fyra satser har sin särskilde kompositör, alla ryssar, hvilka be- handlat ett och samma motiv.
De fyra ryska tonsättarne voro Rimsky-Korsakow, Liadow, Borodine och Glazuonow.
Följde så en piano- kvintett i c-dur af dansken Louis Glass, en fan- tasirik tonsättare, som till fullo behärskar sina instrument och förstår att framkalla märkliga effekter.
Kvintetten föreföll stundom något lång- dragen och erbjöd mångenstädes svårigheter i ut- förandet, hvilka dock erkännansvärdt öfvervun- nos.
Pianostämman sköttes öfverlägset af hr Stenhammar. '
Efter nyssnämnda något oroliga tonverk kände nog mången det som en hvila att få höra Schuberts härliga af melodier flödande stråkkvartett i a-moll, op. 29, hvilken upptagits för att fira minnet af tonsättarens födelse för hundra år sedan.
Kvartetten erhöll ett briljant utförande och väckte det lifligaste bifall.
Miniatyr af Elsa Lindberg.
K I. on var så fin och täck — kinderna rosiga och ögonen blå, rent blå som blåsippor i sol- sken.
Hufvudet höll hon en smula på sned, icke kokett, utan så att halsens linie smög sig mjuk och full af gratie upp under de små gula lockarna i nacken och gaf ett stilla, vemodigt behag åt den blå blicken, hvari det alltid låg som en outtalad fråga.
Munnen var liten, nästan hjärtformig.
Öfverläppen låg buktad som Amors spända båge, munvinklarna voro svängda uppåt, de röda läpparna lätt spetsade som till en kyss.
Hennes hvita händer voro förtjusande med de svagt rosiga, små graciösa fingrarna, som voro litet lättjefulla i hållningen.
Högra handen höll en ros — en skär ros med bakåtböjda, kupiga blad.
En stor hatt satt på det lilla fina hufvu- det — en stor, grön schäferhatt med brättet upp- böjdt på ena sidan och en yfvig, hyit plym, som i en mjuk bukt föll ned på håret.
Öfver pannan, under den gröna hatten ringlade sig små gula lockar ned mot ögonbrynens jämna, svarta båge.
Pannan var låg och smal, som om där endast kunde få rum små lätta, fladdrande fjärilstankar och hakan hade mjuka konturer med en liten leende grop midt uti.
Hennes skära klädningslif med de halfkorta ärmarna slutade i en liten blygsam, fyrkantig ur- ringning, där tog halsen vid, smärt och fin, böjd litet framåt, som när man lyssnar efter någon, väntar på någon.
Så stod hon dag ut och dag in med de små nätta fötterna i skor med guldspännen placerade på en grön tufva, alltid lika ung och fager med sin skära ros i handen, och så skulle hon stå än- nu i många år, tills hon gick i kras.
Hon var så bräcklig, spröd och fin.
Hon var af äkta, sachsiskt porslin — ett riktigt litet konstverk, sade man — en liten sirlig herdinna i halfkort, ljus- röd kjol och grön schäferhatt — en liten her- dinna utan herde.
I stället för sin lilla herde hade hon bredvid sig en kines.
Han passade ej alls till henne, han var ej danad af det sköra, fina sachsiska pors- linet, som så lätt knäckes.
Han var af något slags tjock och stark blandning och höll att riktigt ruska uti.
Hans kropp bildade nästan en fyrkant, som han satt där hopkrupen med benen korslagda.
Det såg ut, som om han ej hade någon hals, ty det stora, klumpiga hufvudet var nedsjunket mellan de uppdragna axlarna.
I dess ställe kun- de han nicka med det, om man gaf honom en puff i nacken, nicka fort och gladt, om det var en liten häftig puff, nicka långsamt och gravite- tiskt, om puffen var stor och hastig.
Han hade små elaka, svarta ögon, som sutto litet snedt under ögonbrynen, hvilka drogo sig uppåt, och från den långa öfverläppen under den korta näsan hängde ett par långa svarta mustascher ned öf- ver munnen.
Den lilla fina, nätta herdinnan och den fula, klumpiga kinesen — det var ett omaka par.
Det sade jag också alltid åt tant Ursula, som hade ställt dem sida vid sida på sin byrå.
Men då svarade hon endast » nej » och » barnsligheter! » Tant Ursula — hon var lång och rak och allt var hos henne som linieradt efter en linial.
Från den raka benan var håret nedkammadt som i två raka gardiner, hennes tunna näsa gick nedåt som ett rakt, lodrätt streck och munnen var ett enda långt streck i vågrät riktning.
Det var en mycket bestämd mun.
Tant Ursula var visst född med ett » nej » uti den och ett » nej » fanns där alltid till reds att uttalas när som helst, och uttalades det ej, så kunde man se, att det fanns där ändå bakom det långa, vågräta strecket.
Tant Cordula hade en precis likadan mun som tant Ursula — ett enda långt, vågrätt streck med » nej » bakom.
Tant Cordula var syster till tant Ursula,Tmen liknade henne för öfrigt ej, åtmin- stone till utseendet.
Tv var tant Ursula uppdra- gen efter raka linier, så hade man till tant Cor- dulas konstruktion uteslutande användt cirklar.
Tant Ursula och tant Cordula bodde tillsam- mans och trots alla de » nej », som de långa, raka munnarna utbytte sinsemellan, fortsatte de att bo tillsammans och förarga hvarandra.
Eller
IDUN 16 1896 kanske dessa » nej » hade blifvit för dem Det var naturligtvis jag, som upptäckte det ett oundgängligt lifsbehof och de kände sig upp- där veka och längtande i den lilla porslinsherdens lifvade af dem liksom gamla parhästar af jämt ögon.
Tant Cordula sade förstås » nej! » och fördelade, små trefligt kittlande piskslängar.
» barnsligheter! » En familj etidninff sådan som Idun, Tant Ursula och tant Cordula hade tillsam- I det lilla rummet, där herden och herdinnan mans en liten våning på tre rum, som voro små stodo, hängde det en vinkelspegel.
Det var en spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan- som tilltäppta askar och med taket tätt öfver.
lycka för de två, t} ' uti denna kunde de genom det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste De voro fulla af gamla möbler, arf från föräldra- reflexionen af speglarna bakom dem se hvaran- och närmast till hands liggande organet för alla vigde hemmet, stelt och symmetriskt ordnade I de tre dras spegelbilder, då de föröfrigt voro bortskym- tillkännagifvanden om ffidite, förlofvade, rummen gingo tant Ursula och tant Cordula da- da för hvarandra genom allehanda föremål.
— och döde.
För visso är det just damerna in- gen lång och nöpo, rättade och jämkade på allt Det var naturligtvis åter jag, som inbillade mig, om familjerna, som med det lijiigaste intresset j ' olja dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge- Pet, som den ena satte si, kom den andra ögon- det.
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och blickligen och jämkade så.
Sålunda gåfvo de » Precis som om porslinsdockor kunna se!
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in- hvarandra ständig sysselsättning och hade det Nej! » sade tant Ursula — och tant Cordula sade förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den smågnatigt och trefligt på sitt sätt.
också » nej! » intresserade familjepubliken öfver hela vårt land Nu var det så, att tant Ursula hade fått ärfva När jag som barn hälsade på tant Ursula och tant än genom något annat svenskt tidningsorgan.
efter det gamla föräldrahemmet den lilla vackra Cordula, gladde jag mig ändå alltid åt den där Under rubriken » Familj ' emeddelandenyi ha vi där- herdinnan, men tant Cordula hade ärft hennes vinkelspegeln, och ofta tänkte jag, hvad de måtte herde.
Tant Ursula hade en byrå i empirestil längta att komma tillsamman, de, som nu en för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår med konturerna rakt linierade alldeles som på gång äro ett par — längta att få stå sida vid annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast- hennes egen figur, på byrån ställde hon herdin- sida på samma byrå, ty det skall man göra, om ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt nan och bakom henne en spegel med smal guld- man är ett par.
Och hör man en gång tillsam- annars beräknade annonspris eller för födelse- ram.
Men så tyckte hon, att det såg ensamt ut, mans af naturen, så är det visst bättre att gå i annons kr.
1: 50, för förlofnings- och vig- och därför placerade hon den fula kinesen bred- kras än att dömas till att stå på hvar sin byrå selannons kr.
2: — och fór dödsannons in- om ram kr.
5: —, ett pris som måste betrak- vid henne.
- och endast få se hvarandra i speglen.
tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till Tant Cordula hade äfven ärft en byrå, men den En gång föreslog jag verkligen tant Ursula och vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och var i rococo, svängd och rundad efter cirkel som tant Cordula att flytta herden och herdinnan till- utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom hon själf, på den hade hon ställt herdinnans lilla sammans på samma byrå, men tant Ursula och Redaktionen af Idun.
herde.
Han fick äfven en spegel bakom sig — Cordula brydde sig ej en gång om att svara, de erhåller.
en spegel med smal guldram, maken till tant, sågo endast på mig, och det fanns ett stort » nej » Ursulas.
— Den lilla herden hade ingen bredvid i deras långa, raka munnar.
sig.
— Tant Cordula hade väl tyckt, att han som Så stod den lilla herdinnan alltjämt med fram- karl godt kunde stå ensam och ensam blef han.
sträckt hals, som när man lyssnar efter någon, Innehållsförteckning.
Det var en vacker gosse, danad af det fina, väntar på någon, och såg in i vinkelspegeln på bräckliga, sachsiska porslinet som den lilla herdin- herden med en outtalad fråga i blåsippeögonen.
Våra ministerfruar.
II.
(Med porträtt af grefvtiman nan, lätt och sirligt gjord som hon; de vora ju Den skära rosen, hon höll i handen, fick hon al- Anna Douglas, f. Ehrensvärd, friherrinnan Hulda Aker- hielm, f. Nyström, fru Hilda Wikblad, f. Norden, f r u He- drig gifva honom, och kyssen, hon räckte honom också ett par, ' fastän tant Ursula och Cordula lena Gilljam f. Forssberg).
— Skaldens gamla lampa; poem placerat dem på hvar sin byrå.
Han var röd och med spetsade, röda läppar, kom han aldrig och af Chicot.
— Kvinnornas utställning.
— Middagar i socie- hvit som en flicka, nästan för vacker och skär tog.
Han stod kvar på sin byrå och såg endast teten; af .Ave.
— Fashionabla bröllop.
(Med porträtt af för att vara karl, men som han var en herde och tilibaka på henne i vinkelspegeln med något läng- grefve Magnus Br.ihe och grefvinnan Anna Brahe, f. Nor- denfalk).
— På stjärnevingar; skiss för Idun af Vera.
— af porslin, så hörde det väl till.
Han hade svart tande och vekt i ögonen.
-- Ödet hade beslutat, Från Iduns läsekrets: En ropandes röst; af — s, Från en hår och en mun, röd och rund som en flickmun, alt de ej skulle stå sida vid sida på samma byrå.
kvinnlig bagare; af Mry, bagerska.
— V å r a l ä x o r; af Lara.
inga mustacher, icke en gång en skuggning på Ödet var för dem tant Ursula och tant Cordula Ur notisboken.
— Teater o c h musik.
— Herden o c h Her- dinnan; miniatvr af Elsa Lindberg.
— Familjemeddelanden.
(Forts.) den svängda öfverläppen.
Om halsen hade han med sitt » nej » i munnen.
— Tidsfördrif.
en blå krage och förgyllda knappar i jackan, men fastän han höll hufvudet högt och käckt, så låg det något längtande och vekt i hans bruna ögon.
" Familjemeddelanden ".
Charad.
Logogryf.
När vintern är väntad i norden, Hur eftersökt är jag ej då, Men när han är afskedad vorden, Jag slungas nog bort i en vrå; Min fägring då redan har farit — Liksom den bedagade möns — Hur fager och fin jag än varit Med hy lik den nyfallna snöns.
Så är det bestäldt med mitt hela, Ej någon det hufvudbry ger, Men vill man det smått sönderdela, Att gissa det blir litet mer.
Hvad alla blifvit?
Hvad alla blifva?
Det är två frågor jag först vill gifva.
Hvad alla ägt, om de än ej äga, Jag sedan lämnar att öfverväga- Hur är rätt mången olyckligtvis?
Hur bör den vara, en mönstergris?
Hvad utan make är utan värde.
Hvad mången olyckligs kraft för- tärde.
Två ting anlitade af de svaga, Men ungdom bruka de ej behaga.
Ett präktigt ämne till bröd och dricka.
Förmånligt yttrande om en flicka.
Ett oförnuft på en » Derbydag », Hvartill dock mången har stort be- hag.
Hvad vi behöfva hvar dag som skrider, Tills vi bli lagda i jord omsider.
Därtill vi själfva ock äro dömda Att bli åt andra, ehuru gömda.
Gammal dam.
Plus ett s mitt första är Djur på fyra ben.
Jord som inga skördar bär, År mitt andra se ' n.
I mitt tredje säkert gå Fiskar stora, fiskar små.
Om mitt fjärde man nu vill Till min uppgift sätta, Skall man finna utan bråk Hela ordet rätta.
Sibylla.
Aritmogryf.
1 1 ' 2 - 2 2 1 3 8 6 * 9 - i 11 5 5 5 13 14 8 3 2 4 6 7 1 10 10 12 8 15 6 15 10 16 3 JO 7 2 12 1 6 8 CO Bidrag mottagas med tacksamhet.
Hvad m e d f ö r årets första d a g för m å n g a?
4 14 8 1 i) 1 8 6 12 12 &gt; 10 6 16 7 14 6 17 17 10 1 1 12 1) För hälsan skadligt, 2) musik- term, 3) kroppsdel, 4) djur, 5) finns på Skansen, 6) stad i Sverige, 7) bringar oreda till lands och sjös, 8) djur, 9) tråkigt att höra, 10) adjek- tiv, 11) namnet på ett af våra sven- ska statsråd.
Begynnelsebokstäf verna bildanam- net på en kung och slutbokstäfver- na namnen på hans riken.
G.
B.
De fem punkterna i hvar och en af de tolf radierna skola utbytas mot lika många bok- stäfver med gemensam slut- I) okstaf (medelpunkten) för dem alla.
Är den rätta lösningen funnen, så skola de tolf orden beteckna; I) Stad i Ryssland, II) stad i Palästina, III) vik af Mäla- ren, IlII) stad i Afrika (Nigri- tie.n), V) en af Plata-staterna, VI) stad i Europeiska Turkiet, VII) stad i Kyrkostaten, VIII) hälsobrunn i Sverige, IX) stad i Piernont, X) stad i Sverige, XI) flod i Kyrkostaten, XII) pastorat i Upsala stift.
Till de tolf orden användas följande bokstäfver och staf- velser: ria, na, rn, år, yu, mol, a, na, esi, sal, rab, tt, r, iv.
sa, rea, va, ta, ba, sta, va, a, s, tr, ät, o, la, ra, i, a. Begynnelsebokstäfverna gif- va svar på vår fråga.
S.
L. Paiindrom.
köl, ök, sköte, söt, skjul, ek, test, jet, stöt, lust, sjö, lek, slut.
Ordet rättfram: Stjärnaritiu gry / en: Figuren 1: Daniel- Esaia.
1) d, 2) a, 3 ana, 4) Sif, 5) Aseka, ti) Salem, 7) stjärna, i) korsväg, 9) Abraham, 10) Eliud.
I l) Ham.
Figuren 2: Malaki - Nahum.
1) m, 2) a, 3) eld, 4) Gad, 5) Jakob, 6) Elisa, 7) Ema- nuel, 8) Libanon, 9) julhäIg,10) Pruth,ll) Ems.
Hur många som helst af en viss sorts djur.
Ordet omvandt samt förstärkt med två bokstäfver: En del af vår planet.
Lösningar.
Logogryf en: Julstöket; ljus, stek, 81, sött, tö, jute, stel, löst, ett, tu, sju, jökel, te, lök, Figuren 3: Sakarja — Osea.
1) s, 2) a, 3) Oka, 4) bad, 5) Maria, 6) lejon, 7) Josalal, 8) Gomorra, 9) Betsean, 10) Kreta, 11) lag.
Figuren 4: Jeremia — Amos.
1) j, 2) e, 3) ört, 4) Ben, 5) Lamek, 6) aning, 7) Zefanja, 8) karavan, 9) blommor, 10) krona, 11) isa.
9
