# ID: svediakorp-per1126
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,871
# sentences: 683
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 19 (490).
Fredagen den 14 maj 1897.
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam „ kr.
5 Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5 Iduns Modet., mänadsuppl i 3 Barngarderoben » 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen k l.
10 — 5.
A I l m.
t e W.
fil 47.
R i k s t M e f.
1646.
Redaktör och utgifvare: 10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
F R I T H 10F H E L L B E R G.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Redaktionssekr.
: J. Nordlincj.
Våra landshöfdingsfruar.
i.
EBBA ELLEN TAMM f. f. Tersmeden » I ill tings!
Till tings!
Budkafvein går kring r berg ock dal! » Tronskifte och politiska förvecklingar ligga ej till grund för allshärjartinget, det gemen- samma rikstinget, i fråga: dess mål är hem- landsindustriens uppsving, dess förhandlingar äro glänsande industriella kämpaspel, och dess namn, i detta nu på tusendes läppar, är Stockholms- utställningen 1897.
Budkaflarna — tallösa tidningsartiklar och prospekt — likt skurar af brandpilar månader i förväg utsända kring land och rike, hafva ej, som deras förelöpare i forntiden, hotat tredskande till egendom och lif, men upptändt och eggat, manat och lockat, tills sjäfva de kalle och motspänstige skiftat håg och i fosterländsk hänförelse slutit sig till de sammanströmmande skarorna.
I jämbredd med männen draga Sveriges kvinnor till tings- platsen, dels för att med tindrande blickar följa täflingskampens gång och tilljuhla segrarena sitt bifall, dels för att som sköldmör med själfsmidda vapen träda inom skranket och bryta en lans till den väna, den blomstrande kvinnoslöjdens ära.
Märkesmän och märkeskvinnor vid den stun- dande expositionen blifva ej blott de manliga och kvinnliga utställarna.
Äfven de män, som uppmuntrat och främjat utställningstanken, satt det betydelsefulla nationalföretaget i scen, leda dess gång samt vid de officiella högtidligheterna representera större grupper af de exponerande, och de kvinnor, som på grund af sin sociala ställning mer än andra blifva i tillfälle att fläta rosor i lagern samt förfina och fördjupa fest- glädjen, komma gifvetvis att tilldraga sig allmän uppmärksamhet.
Främst bland de förra märkas, ISBJCRG Lundquist.
näst utställningens höge ordförande, kronprins Gustaf, utställningens generalkommissarie, öfver- ståthållaren i Stockholm, friherre Gustaf Tamm, oeh hans ämbetsbröder, våra landshöfdingar, bland de senare friherrinnan Ebba Tamm, öf- verståthållarens maka, och hennes ståndssystrar, våra landshöfdingsfruar.
I enlighet med sitt program kommer Idun att under utställningstiden i ord och bild, grupp- vis och efter den i statskalendern iakttagna ord- ningen för sin läsekrets framställa nämnda damer, hufvudstadens och länens kvinnliga representan- ter.
Serien,som tager sin början i dagens num- mer, inledes med af korta biografier ledsagade porträtt af öfverståthållarens fru, friherrinnan Ebba Tamm, samt fru Ellen Isberg, hustru till landshöfdingen i Stockholms län, båda reside- rande i hufvudstaden och jämte sina män re-
IDUN 146 När sjön går hög, när känslostormen hviner, en båt med barlast skjuter bättre fart än en, som tidigt måste seglen refva!
1897 Det är en konst att dö.
men ock att lefva.
T y lefva är dock icke blott och bart att gömd i vassen se, hur solen skiner.
Axel Lundeyård.
T R S S E.
VID S E X T O N ÅRS Å L D E R B E S Ö K T E H O N F Ö R P R E S E N T E R A N D E S J Ä L F V A H J Ä R T A T AF L A N D E T, S T O C K - E Ö R S T A G Å N G E N S T O C K H O L M, SIN B L I F V A N D E R E S I D E N S - H O L M S U T S T Ä L L N N I G E N S F A G R A, M Å N G B E S J U N G N A OM- F MEN OM?
S T A D, SOM G J O R D E ETT M Ä K T I G T I N T R Y C K PÅ H E N N E S R Å D E O C H O M N E J D.
U N G A S I N N E.
Ä F V E N R E S O R T I L L K Ö P E N H A M N OCH För Idun af Eva Wigström.
(Ave.)
*) EBBA TAMM, L U N D M E D S T O R S T A D S - O C H U N I V E R S I T E T S N Ö J E N född Tersmeden.
G Å F V O F Ä R G OCH G L A N S ÅT H E N N E S F Ö R S T A U N G D O M.
F I N S T A H O L M, B E L Ä G E T VID EN AF M Ä L A R E N S M Å N G A I » A \ / ors i allan dar!
Brita von Schwan här!
N I T T O N Å R G A M M A L, T R O L O F V A D E SIG DEN U N G U P L A N D N I T R Ä N G A N D E F J Ä R D A R, B E B O D D E S F Ö R E M I D T E N • - D F N V FLICKAN MED D Å V A R A N D E V I C E H Ä R A D S H Ö F I G E N Hvad har inträffat? » AF D E T T A Å R H U N D R A D E A F D Å V A R A N D E R Y T T M Ä S T A R E N F R I - P A U L I S B E R G, H V A R S M A K A H O N B L E F Å R 1880.
» Inträffat!
Ingenting annat] än att j a g H E R R E W I L H E L M F R E D R I K T E R S M E D E N O C H H A N S M A K A, kände behof af ett par veckors frihet från ETT PAR Å R D Ä R E F T E R, DÅ H E N N E S MAN F Ö R O R D N A T S F R I H E R R I N N A N J A Q U E T T E E L I S A B E T H T E R S M E D E N, F Ö D D mitt dagliga arbete, förj att sedan åter kunna ATT F Ö R E S T Å L U G G U D E H Ä R A D S D O M S A G A, FLYTTADE T E R S M E D E N.
DÄR F Ö D D E S, DEN 12 A P R I L Å R 1843, taga fatt ' därpå med nya krafter och frisk håg.
F R U I S B E R G MED DE S I N A F R Å N F Ä D E R N E S T A D E N E B B A C A R O L I N A T E R S M E D E N, DEN Y N G S T A I O R D - Jag befinner mig på en liten sommarfärd, T I L L H E L S I N G B O R G.
D Ä R T L I L B R A G T E H O N EN S Ä L L - N I N G E N A F Å T T A S Y S K O N, O C H D E N N A D O T T E R B L E F rundresebiljett, tog en afstickare hit till S Y N T L Y C K L I G TID, N J U T A N D E EJ B L O T T AF S I T T per E G E T — OM O C K S Å F Ö R S T M I N D R E V Ä L K O M M E N — MED dig: L Y C K L I G A F A M I L J E L I F, U T A N OCK AF ETT U T V A L D T U M- ville återse dig och föreslå dig att T I D E N F Ö R Ä L D R A R N A S O C H S Ä R S K I L D T M O D E R N S Ä L S K L I N G.
G Ä N G E S A M T AF N E J D E N S H Ä N F Ö R A N D E S K Ö N H E T.
göra sällskap.
— Kommer jag kanske oläg- K O R T E F T E R D O T T E R N S F Ö D E L S E F L Y T T A D E F A M I L J E N ligt?
Du.
ser just e j glad ut öfver mitt N A M N E N S U N D E T, K U L L E N O C H A R I L D S L Ä G E Ä R O T I L L R A M N Ä S B R U K I V Ä S T M A N L A N D, H V A R S F Ö R V A L T - A O S Å L U N D U P P L Ö S L G I E N F Ö R B U N D N A MED EN S E R I E besök, vän Ada. » N I N G F R H I E R R E T E R S M E D E N I E G E N S K A P AF D I S P O N T A E F N H E N N E S L J U S A S T E M I N N E N.
» Olägligt!
För ingen del.
Tag af dig Ö F V E R T O G E F T E R SIN Å R E T F Ö R U T A F L D I N E F A R B R O D E R, kappan och sitt n e d!
Roligt att få se en A R 1884 B O S A T T E SIG F A M I L J E N I S T O C K H O L M, Ö F V E R S T E P E H R R E I N H O L D T E R S M E D E N.
DÄR U P P - gammal vän; jag var så nedstämd, ser du D Ä R H E R R I S B E R G B E S T R I D D E EN R E V I S I O N S S E K R E T E - F O S T R A D E S E B B A T E R S M E D E N U N D E R EN U T M Ä R K T Brita.
Och hvem kan väl för öfrigt känna R A R E B E F A T T N I N G.
S E D A N HAN D Ä R P Å Å T E R EN G Å N G, M O D E R S L E D N I N G.
V I N T R A R N A T I L L B R I N G A D E S L I K V Ä L sig F R Å N 1889 T I L L 1891, NU S Å S O M O R D I N A R I E H Ä R A D S - glad i våra dagar? » O F T A I S T O C K H O L M, D Ä R F A D E R N D E L S S Å S O M R I K S - H Ö F D I N G, I N N E H A F T D O M A R E S Ä T E T I L U G G U D E H Ä R A D, » Hvem?
Hvar och en, som i likhet med D A G S M A N, D E L S PÅ G R U N D AF A N D R A O F F E N T L G I A O C H F J Ä T T R A D E S H A N I E G E N S K A P AF J U S T I T I E R Å D V I D oss två har hälsa, arbete och ett nätt litet E N S K I L D A V Ä R F M Å S T E V I S T A S L Å N G A T I D E R.
H U F V U D S T A D E N, D Ä R H A R N U M E R A, S E D A N N O V E M - bo.
D u har det verkligen bra trefligt i G E N O M G O D A L Ä R A R N I N O R U P P F O S T R A D F Ö R L I F E T, 1896, V B V ER E R K A R S Å S O M L A N D S H Ö F D N I G I S T O C K - nuvarande hem. » ditt T R Ä D D E E B B A T E R S M O D E N T I D I G T UT I D E T S A M M A H O L M S LÄN.
» A ja, men om den här trefnåden räcker S A M T B L E F 1864 F Ö R L O F V A D OCH 1865 G I F T MED någon längre tid, det är en annan sak, T I D I G T U R F Ö R Ä L D R A H E M M E T F Ö R S A T T D I R E K T I D Å V A R A N D E L Ö J T N A N T E N F R H I E R R E G U S T A F T A M M.
Brita. » S I T T E G E T, D Ä R U P P F O S T R A N AF H E N N E S B A R N — VID H A N S S I D A U T Ö F V A D E H O N Å Ö S T E R B Y B R U K T R E D Ö T T R A R O C H EN SON — S A M T H U S M O D E R L G I A Gästen såg upp med en snabb, forskande EN N I T T O N Å R I G V E R K S A M H E T S O M M A K A, M O D E R blick P L I K T E R T A G I T H E N N E F U L L T I A N S P R Å K, H A R F R U IS- i Adas ansikte.
Hvad A d a såg gam- O C H H U S F R U T I L L F A M I L J E N S O C H B E F O L K N I N G E N S T R E F - mal B E R G H I T T I L L S Ä G N A T SIG H U F V U D S A K L I G E N ÅT F A M I L - u t!
Knappt fyrtio år — jämnårig med N A D O C H V Ä L B E F I N N A N D E.
VID Ö S T E R B Y F Ö D D E S henne själf — och denna slapphet i dragen.
J E L I F V E T.
D E Y T T R E F Ö R P L I K T E L S E R, SOM Ä R O F Ö R - H E N N E S Ä N N U L E F V A N D E B A R N, F Y R A S Ö N E R OCH EN Och hvarifrån hade detta irrande, hjälp- K N I P P A D E MED H E N N E S NYA, F R A M S K J U T N A S T Ä L L - D O T T E R.
ÅR 1884 F Ö L J D E F R H I E R R N I N A N T A M M SIN N I N G, K O M M E R H O N M E D S I T T V A R M A, V A K N A, sökande uttryck kommit i ungdomsvännens M A N T I L L S T O C K H O L M, DÅ HAN SOM S T A T S R Å D IN- D J U P T P L K I T T R O G N A S I N N E S Ä K E R L G I E N ATT F Y L L A förr L I K A så glada och - sackra ögon?
K A L L A D E S I DEN T H E M P T A N D E R S K A M I N I S T Ä R E N, OCH F Ö R T J Ä N S T F U L L T O C H F R A M G Å N G S R K I T SOM H E M M E T S » Kan d u slita dig lös från pianot och 1888, DÅ H E N N E S M A K E B L I F V I T U T N Ä M N D T I L L ÖF- O C H P R I V A T L I F V E T S V Ä R F.
noterna, eller har d u äfven nu, midt i V E R S T Å T H Å L L A R E, I N F L Y T T A D E H O N I S T O C K H O L M S S T A D S sommaren, många elever? » frågade Brita, G A M L A Ä R E V Ö R D G I A Ö F V E R S T Å T H Å L L A R E H U S.
då A d a Berner blott med ett bittert små- EJ M I N D R E PÅ G R U N D AF SIN B E G Å F N I N G ÄN T I L L leende svarat på hennes hurtigt uttalade F Ö L J D AF S I N S T Ä L L N N I G SOM H U S T R U T I L L H U F V U D - åsikt.
S T A D E N S S T Y R E S M A N H A R F R H I E R R N I N A N T A M M B L I F - » Visst har jag elever, eller rättare har VIT I N K A L L A D S Å S O M L E D A M O T AF Å T S K I L L I G A S T Y - är stormarne splittra på himlens fält haft hitintills — mindre nn, som vanligt R E L S E R, I N O M H V I L K A H O N V E R K A R MED I N T R E S S E under sommarferien, naturligtvis.
Men om • F V S A M T MED F Ö R H E N N E U T M Ä R K A N D E L U G N U R S K I L L - Den tunga, mörknande sky jag fortfarande får några, det är frågan — » N I N G O C H O F Ö R V L I L A D T O M D Ö M E.
Och nödens och armodets rop går gällt » Hvarför inte, A d a?
» Mot himlen från gatans dy — » Hvarför?
Det är ju, när allt kommer ELLEN ISBERG, När hatet sticker med mordisk hand omkring, tillfälligt arbete.
För närvarande född Lundquist.
— nej, låt mig säga hittills — har jag 1 DET T Ä C K A K R I S T I A N S T A D, N O R D Ö S T R A S K Å N E S En A R I - skälfvande värld i krigets brand, visserligen hållit mig uppe i den stigande S T O K R A T I S K A R E S I D E N S S T A D F, Ö D D E S L 8.
5 7 PÅ Å R E T S F Ö R S T A När ångest jäktar hvar människosjäl konkurrensen.
Men om här upprättas en DAG E L L E N L U N D Q U I S T AF EN A N S E D D, B O R G E R L G I S L Ä K T.
Och sjukdom trampar med skonlös häl — musikskola med en flock lärare, eller o m H E N N E S F Ö R Ä L D R A R V O R O F A B R K I Ö R E N S V E N L U N D - Hvar någon namnkunnig pianist slår sig ned här, Q U I S T OEH H A N S M A K A, H E L E N A K R A B B E.
F A D E R N, finnas väl lycka och själaro, eller om bara någon sådan där, som reser EN E N E R G I S K OCH V I L J E K R A F T I G MAN MED S K A R P T Hvar bygga kärlek och lycka sitt bo?
i musik, stannar här en tid, sätter ned H U F V U D O C H EN O V A N L I G P R A K T I S K B E G Å F N I N G, ÄG- N A D E SIG MED L I F L I G T I N T R E S S E ÅT A L L M Ä N N A A N G E - känner en plats — den är mig kär — lektionspriset, annonserar o m lättare eller Jag mera snabbverkande undervisningsmetoder, L Ä G E N H E T E R S A M T I N T O G L Ä N G E EN D O M N I E R A N D E I lä för stormarnes ilar, då, Brita, då är j a g — — » A d a kunde ej S T Ä L L N N I G I N O M S T A D E N S S T Y R A N D E K R E T S A R.
M O - Mitt hem, mitt älskade hem det är, afsluta meningen, hon brast i en hjärt- D E R N, EN V A R M H J Ä R T A D N A T U R, H Ä N G A F SIG T R O G E T slitande gråt.
O C H K Ä R L E K S F U L L T ÅT S I N A B A R N S U P P F O S T R A N Där O C H trygg i solsken jag bviiar, Där blommar ömhet, där tonar skratt, Ö F R G I A P L I K T E R, H V I L K A M E D F Ö L J D E H E N N E S S T Ä L L N N I G Brita von Schwan nickade tyst, som om SOM M A K A OCH SOM M O D E R ÅT EN T A L R K I B A R N S K A R A.
spelar kärleken tusen spratt hon nu vore på det klara med orsaken till Där att ungdomsvännen åldrats så hastigt, och I B A R N A Å R E N G L A D OCH YR, O F T A S T L E D A R N I N A 1 leende blickar och kyssar, Britas eget om friskt lefnadsmod vittnande A F S I N A K A M R A T E R S Y S T R A L E K A R, S A T T E S E L L E N Där — högsta sällhet förutan namn - — L U N D Q U I S T T I D I G T I S K O L A.
HON E R H Ö L L SIN UN- Mitt barn i famnen jag vyssar, D E R V I S N I N G I EN AF S T A D E N S F Ö R N Ä M S T A P E N S I O N E R *) Emedan det från flere håll kommit till min Mitt OCH R Ö J D E U N D E R S K O L T I D E N, J Ä M T E L I F L I G B E G Å F - hem, mitt älskade, lugna bo — kännedom, att berättelser och artiklar, som ej äro skrifna af mig, blifvet försedda med min kända N I N G I A L L M Ä N H E T, S Ä R S K I L D A A N L A G O C H HÅG Där F Ö R trifvas lycka och själaro.
signatur, kommer jag hädanefter att äfven förse R I T N I N G O C H M Å L N I N G, S Y S S E L S Ä T T N I N G A R, F Ö R H V I L K A Nonny Lundberg mina arbeten med mitt namn samt teckna mig: HON Ä F V E N U N D E R M O G N ARE Å R V I S A T M Y C K E T IN- Eva Wigström (Ave).
* ptt hem.
*
1897 ansikte fick ett uttryck af den innerligaste medkänsla.
Hon satt tyst och strök smekande öfver Adas slappt nedhängande vänstra hand; den högra hade Ada tillika med sin näs- duk tryck mot sitt ansikte.
Då paroxysmen lagt sig så mycket, att A d a åter kunde tala, bad hon — då och då afbruten af en snyftning — o m för- låtelse för detta utbrott af ett ständigt gna- gande bekymmer.
» Ser du, Brita, » fortfor hon, » jag har ingenting kunnat samla, ty under den döda säsongen måste man ju också lefva; hyran måste ju betalas, ved an- skaffas, och om jag skall ha någon smula utsikt att få elever, måste jag bo hyggligt samt skaffa mig så pass dyra kläder, att jag ser ut som en fin dam och ej ett frun- timmer, som af brist på passande kostym måste säga nej till en bjuning.
— Jag måste äfven någon gång visa mig vid en konsert och på teatern, ty finge allmänheten det intryck, att jag vore en utarmad stac- kare, så skulle ingen sända sina barn till m i g; man undviker helst att komma i be- röring med personer, som behöfva under- stöd — » » Sådant behöfver du ju e j, vännen min, » afbröt Brita vänligt.
» Nej, inte ännu.
Men o m jag blir utan elever en enda termin, så är det ej långt dit.
Någon understödsförening för kvinnor af din och min samhällsställning finnes e j.
Vi räknas ej till någon arbetande klass, vet du j u; ingen tänker på hvad som kan ske oss, o m vi blifva utan arbete.
— Vi kunna ej trumma samman våra likar af båda könen och genom demonstrationer vädja till vare sig samhället eller våra arbetsgifvare.
— Vi kunna ej strejka för att få högre betal- ning.
— Och någon ålderdomsförsörjning för folk af vår klass — vi så kallade bättre, som lefva ur hand och i mun på tillfälligt arbete — det faller ingen in att motionera om.
Hvad skall jag taga mig till, om jag blir gammal? » » Om, ja.
Men vi veta ju ej om vi ens lefva till morgondagen. » » Men om vi — • jag talar nu icke blott om mig själf, utan äfven om mina två systrar, som båda försörja sig genom renskrifning och broderiarbeten — bli gamla.
Det behöfs bara, att deras ögon bli dåliga, eller att de få skrifkramp, så får jag ta dem hit till mig för att rädda dem till en tid åtminstone från fattighuset.
Men om jag så blir sjuk, då blir det till att sälja af bohaget mitt, tills sista biten är ur huset.
Men om jag då ej har annan råd än att infinna mig vid någon gratisbespisning för arbetare, så blir jag kanske bortvisad; eller om icke det, så är det rent slut med ut- sikten till att få så mycket som en enda elev, om mina kunder få höra, att jag har det så uselt. » A d a talade i feberaktig upphetsning, röda fläckar brunno på hennes kinder, ögonen glänste med en dyster eld, och hennes fina fingrar plockade nervöst i emmans tofsar.
Nu hade hon talat sig trött, satt och liksom stirrade på de framtidstaflor, hon frammanat, samt väntade på att Brita skulle säga något.
Men hon fortfor att tiga, satt bara och såg in i solstrimman på fönsterkarmen.
» Nå hvad tycker du? » utbrast då Ada retligt.
» Vännen min, jag satt och tänkte på, hur ofta en gammal saga blir till verklighet för människor i vår ställning. » IDUN » Vår?
Din ekonomiska ställning kan väl ej jämföras med m i D.
Du har naturligtvis lagt upp kapital, då det står i din makt att företaga lustresor.
Eller finnas här kanske nu äfven — skollofskolonier för medellösa privatlärarinnor och deras många gelikar?
— N e j, det förstås att här ej finnas sådana; vi höra ju ej till arbetarne, hvem skulle väl tänka på att förskaffa sådana som oss ett par veckors fritt landtlif under som- marferien?
Men om vi en gång, utslitna af arbete och näringssorger — » » Ja, ja, Ada, det är just den gamla sagan o m flickan, som under det friaren väntade på välkomstölet, satt nere i källaren och med många men och om för sig utmålade sin framtid.
Under stora bekymmer hade hon hunnit så långt i sina tankar, att hon fått ett namn till det barn, hon kanske en gång i tiden skulle få, och hon såg i andan- om vaggan ställd under vägghyllan.
Så skulle gossen ha en trähäst af far sin.
Men som leksaken blef köpt medan barnet var helt spädt, måste den ställas på vägghyllan.
Men om nu hyllan lutade och trähästen föll ned och slog gossen ihjäl!
— Flic- kan skrek till, stjälpte omkull den fyllda ölkannan, och när hon ändtligen kom upp ur källaren, då var friaren borta; han trodde, att flickan ej ville ha honom. » Ada kunde ej tilibakahålla ett litet leen- de, men det härmade henne dock, att ung- domsvännen kunde taga hennes kval humo- ristiskt.
» Jag säger lika väl men om! » ut- brast hon envist.
» Liksom gummans bekanta: Men om Gud skulle d ö!
Hvad, du A d a?
» » Låtom oss tala om annat!
Det hörs nog, att du ej är i den ställning, att du kan förstå min ångest och fruktan för framtiden. » Med en kväfd suck ville Ada resa sig upp för att bjuda Brita några forfriskningar.
» Nej, blif sittande, vännen m i n!
» bad denna med varmt och innerligt tonfall och drog Ada ned i emman samt flyttade sig närmare intill henne.
» Jag förstår mer än väl både din ångest och fruktan, » började hon nästan hviskande; det var som o m hon endast af en inre maning tvangs att draga undan en flik af det täckelse, som alltid dolde hennes djupaste själslif för den pro- fana världens blickar.
» Min ekonomiska ställning är ett fullständigt motstycke till din. » » Men o m du vill, så kan du, en så skick- lig lärarinna i flere språk, få anställning i skola med fast årlig lön, » afbröt Ada.
» Men o m jag — » » Lilla vän, får jag inte lof att skildra dig min ställning! » inföll i sin ordning Brita von Schwan med sin vanliga humor.
» Jag har nu haft plats i skolor ett par gånger, och det kändes tryggt att ha fast lön.
Men båda gångerna kom jag i kon- flikt med skolsystemet, som föreskref skarp grammatikläsning framför allt, och jag där- emot håller på talöfningar i främsta rummet.
Mitt samvete bjöd mig då att uppgifva den fasta goda lönen och slå mig på privata lektio- ner.
Öfver allt råder ju konkurrensen, som ett allas krig mot alla; jag lyckades dock få en hel del.elever.
Men äfven och icke minst inom den privata språkundervisningen uppträder godtköpssystemet, och här finnes icke ondt om folk, som sätter tro till löften, att man kan under ett par tre månader lära sig lika många språk — andra ämnen oräknade.
Flere af mina elever beto på 147 dylika grofva metkrokar, och en s o m m a r — j a g glömmer den visst aldrig — trodde jag mig vara för alltid bortstött i vrån och öfverfölls då af den gräsligaste ångest för den kommande vintern först och främst och sedan för framtiden — ålderdomen — sjukdomen — ensamheten.
Jag äger j u icke en enda närmre anförvandt.
Hvarje gång tanken snuddade vid detta dystra område, och den stod ej till att hålla därifrån, skar en ilning af fasa igenom hela min varelse.
Ingenstädes såg jag någon räddning undan det hotande eländet.
— » » En dag, » fortfor hon efter ett djupt andetag med dämpad stämma, » tog jag upp den sista summan af mina besparingar, och det kom nu några veckor, under hvilka jag bara tänkte på, hur jag skulle kunna nedbringa mina lefnadskostnader, så att jag utan att vålla skandal och så småningom kunde tyna bort af svält.
Men naturen och själfupphållelsedriften voro sundare och starkare än alla mina men och om, och där kom den stund, då det skärande ångest- ropet, som under alla tider, från hedningar, som från kristna, stigit ur kvalda människo- bröst, äfven bröt fram på mina läppar: Herre, fräls mig, jag förgås!
— Inför människor kunde jag ej göra an- språk på att vara en rättroende; kanske är jag det icke ens nu inför den allvise, men jag fick erfara sanningen af löftet: medan de ännu ropa vill jag bönhöra d e m!
— Hjälpen kom på helt naturlig väg i f orm af anmälningar af nya elever.
Och sedermera, då storm och böljegång börjat lägga sig i min plå- gade själ, kom hjälpen äfven i en annan form: i en fast förtröstan och glad visshet om, att jag ej står som ett faderlöst barn, utan har lof att lägga alla mina bekymmer i den allsmäktige faderns händer.
Ser du, Ada, detta gudsförhållande spri- der ljus, värme, arbetsfröjd och lifsglädje på min stig, och jag ser klart äfven hvad som är min plikt mot mig själf.
Nu tänker jag så här: Brita, din hälsa och med den ditt goda lynne (största drifkraften i ditt arbete) måste du vårda.
Du behöfver där- för ej äta fina, dyra rätter, men däremot hålla dig med g o d kost.
Du kan vara fin, utan att behöfva siden- eller sammetskläder och utan att » modernisera » kostymerna hvarje halfår.
Du behöfver ej ge ut dina goda slantar för att visa dig på något offentligt nöje, som möjligen ej skulle bringa dig någon andlig behållning, icke ens ett godt, harmlöst skratt.
Du får ej göra några skulder, min jkära Brita, i förlitande på att du skall få särskild hjälp till att gälda dem.
Du skall köpa ved och betala hyran, innan du tänker på någon rekreationsfärd!
Och nu är jag ute, glad som en fågel och jublande tacksam öfver Guds godhet samt människors aktning och deras förtroende till mitt arbetssätt.
Hör på, Ada, kom och följ med mig, icke långt d u; vi kunna slå oss ned i någon närbelägen vacker bygd, om du ej har lust att se dig omkring på längre håll.
— Nej, kära du, kom nu ej med de där två demonerna: men och o m; vi skola just ut och befria oss från deras efterhäng- senhet.
— Ja oss, ty de äro aldrig längre borta ifrån mig, än att jag så att säga måste gripa nytt tag i dens hand, som en gång, helt visst småleende, sporde: I klentrogne, hvar- för ären I rädda?
— Raska nu på, vännen min, och packa din illa koffert!
Nå, Gud ske lof, nu klarnar du upp och följer m e d!
— Nej, nej, nej,
IDUN 148 1897 inga funderingar på möjligen kommande föreningar och slikt till förmån för sommar- kolonier för vår klassomedvetna klass I Här måste otaliga om och men slås ihjäl, innan vi få rang som arbetare och tanken väckes på att understödja oss, då vi lida af arbets- löshetens följder.
Låtom oss fånga så många glimtar af lifvets solljus, som dagen bjuder oss, och vara tacksamma för dag- ligt bröd! » » Ja, men o m!
— » » Vi nu komma för sent till ångbåten!
Ja, då får du till straff göra mig sällskap i en tredje klassens järnvägskupé.
Därför nu bara kofferten färdig, bud efter en bärare, och så åstad, bort ifrån alla om och men, som fresta till klentrogen misströstan! » » Titta, pappa, nu är den trött.
.
.
vill borgs läppar, när hon satte sig ned att inte gå längre.
.
.
» skrifva.
— » Olycksbarn!
Ska ' du sticka sönder min » Nu kunna vi ju tala om några sagor.
Du, Inga, kan ju tala om den där om flickan, dyrbara klocka!
F y skäm ut V i v a!
» Och så ned i golfvet med en knuff.
som plockade bär. » Den lilla kröp sårad och sorgsen bort Ja-a — det kunde hon visst.
Pappa såg med ett belåtet leende på den under soffan, där hon snyftade djupt och lilla vackra gruppen och tog så pennan för tyst.
Ja — hon var åtminstone tyst!
att skrifva.
Rösten bredvid jollrade half- Alvar hade under tiden närmat sig och högt, och de små kära ungarne medförde rent utaf en fläkt af hemtrefnad i hans ville ha beröm för sitt långa, långa tåg.
.
.
Och Inga stod tätt bredvid och hängde öf- mörka arbetsrum.
» Pappa lilla, skulle flickan ha rutig hals- ver doktorn, så att han ej kunde röra en hand för alla de små händer och armar duk?
Alvar säger, att den var randig. » » Det gör j u alldeles detsamma, min lilla som bundo honom.
Han kom att litet häf- tigt stöta till Alvar, och den lille gaphal- vän.
.
.
» » Men i alla fall skulle jag vilja veta det. » sen satt genast i ett långdraget skrik, som » Rutig » — svarade pappa med litet höjd nog ej skulle stanna af med detsamma.
Det hördes i första takten.
Lilla Inga var röst och återtog sitt arbete.
Hvar var det han var nu igen.
.
.
J o!
då den enda, som en lång stund varit tyst — och pappa välsignade henne!
» Grekernas vise förnekade ej.
.
» Men — nu tilltogo äfven lillans snyft- » Pappa!
Nu ä ' den sagan slut.
.
.
» » Då få vi väl ta ' till med en ny då.
.
. » ningar.
.
.
Allsmäktige försyn!
Han ref sig En bild ur lifvet af Maluina Bråkenhielm.
» Men vi kan ingen.
Mamma brukar alltid tröstlös i hufvudet och hans blick uttryckte mörkaste f ört vinan.
sätta oss i gång, hon, » suckade Alvar.
vad i alla helgons namn är det för ett » Hvarför rifver pappa så i sitt hufvud, » Kanske ni vill ha papper och pennor?
himlabefängdt lefverne härinne?
Kan har pappa inte kammat sig, » frågade Inga Se här, sätt er vid det här bordet — så du inte hålla barnen i styr en stund, Ingeborg?
bekymrad och såg upp med deltagande Du vet j u, att jag håller på med ett nytt där j a!
— Grekernas vise.
.
.
» » Pappa!
De ' ä ' ingen udd på min blick.
I detsamma stack Ingeborg in sitt arbete och måste ha absolut tystnad, förstår vackra hufvud genom dörren och såg litet penna. » du, absolut. » gäckande på honom.
» Jag formerade den ju nyss! » Doktorn, som både beklädde en plats » Nå, käre Axel lille?
Hur står det till?
» Men Viva bet utaf den! » såsom lärare i en mycket fordrande » Inte skall man bita på pennor!
N u s k a ' Lillan uuder soffan — badande i tårar!
skola och tillika gick upp i sitt författare- Nej, och Alvar i pappas knä, också gråtan- skap, hade mycket liten tid öfrig för hustru ni vara tysta, sitta stilla och vara snälla, de.
Och lilla Inga!
Hvad roar du dig som ni lofvade pappa. » och barn, som sällan fingo rå om honom.
Fem minuter, fem dyrbara minuter, för- med då? » Barnen sågo i honom en storhet, som de » Jag håller på att klippa roliga gubbar gingo, under hvilka doktor Folkeson knap- både fruktade och älskade.
och ska sätta det här håret på dem, » sva- past vågade draga andan.
Men pappa var litet ojämn i sitt sätt » Pappa lilla! » sade då Älvars mjuka röst, rade hon framvisande ett till hälften sön- emot dem.
Någon gång hände det att han, derklippt porträtt ur doktorns plånbok, där » pappa, ska ' jag rita tåg eller båt? » då han var trött af sitt själsarbete och be- han alltid burit det närmast sitt hjärta.
» Det kan j u nästan göra det samma. » höfde komma ifrån sig själf, gick in i barn- » Neej, pappa — tåg ä ' bussigare, för det Och sönderplockad där bredvid låg den mju- kammaren och lekte häst med dem.
och har så mycke ' lokomotiver, och så skriker ka locken af ett silkesglänsande hår — den gallopperade på alla fyra.
Just som de då där locken, som han fordom, i ljusa ung- de så.
.
.
så här.
.
.
pschui ... » voro midt i farten därmed, kunde pappa domsår, i lidelsefull kärlek kysst så oräkne- » Alvar, hvad har du lof vat p a p p a?
» bli trött och gick helt tvärt in till sig, och liga gånger!
Nu låg det allt framför honom, » Jag sitter stilla, pappa — » så fick mamma ta vid och hålla dem tysta.
sköfladt, oskäradt.
.
.
» Det är bäst du ritar ett tåg med mån- Det var just nu en sådan där stund.
» Få s e?
» sade fru Ingeborg, med en » Käre Axel, de skratta ju endast, det är ga, många vagnar! » Med en tung suck började pysen sitt ovanlig glans i sina mörka ögon.
ej möjligt att hålla dem tysta nu, sedan du » Ack, älskade Ingeborg!
Det är ej något skojat upp dem. » Fru Ingeborg såg litet arbete, Inga snörflade på under försöket att trotsigt upp på sin man, blicken var miss- bilda en åttauddig stjärna, som mamma att tala o m.
.
.
Blott en ungdomsdröm.
nöjd och hela hennes person bar en prägel lärt henne, och lilla Viva hade pappa rent Drömmen är nu skingrad af verkligheten.
glömt bort, då han ej såg henne för en Den här lilla trion har på en timme lärt af trötthet.
mig förstå, huru helt en mor får offra sig, » Det är bara därför, att du ej har allvar stund.
» Det blir bestämdt oväder, » tänkte dok- huru tålig hon måste vara.
Förut har jag med dig och hvad du säger till dem.
Man kanske ej fullt uppskattat dig, men den skall inte käxa på barn!
Säg bara en gång torn, » ty mina liktår äro som besatta, så där lilla har förgjort mina ungdomsminnen.
ömma och värkande i dag. » Han var likväl hingt och bestämdt till d e m: så vill jag det På samma gång har hon dock lärt mig att klädd i frn Ingeborgs mjuka sköna present skall vara! » sätta mera värde på det närvarande.
Älskade tofflor.
Åter försökte han samla sina tan- » Gör det själf, » sade hennes blick, ehuru Tag ut barnen och sköt kar och hade just kommit in i en mening, min Ingeborg!
hennes läppar ej uttalade orden.
dem du!
Jag är gladast, om jag aldrig » Märkvärdigt, att inte ha så pass mycket hvars vackert afrundade språk på det högsta mera behöfver utföra det vanskliga uppdra- tillfredsställde honom, då han med ens häf- gehör med sig, » muttrade han och mätte get att vara barnsköterska! » golf vet med stormsteg, händerna i byxfickorna, tigt hoppade högt upp från sin stol.
Hvad nu då?
Ett förfärligt nyp i hans pannan i otaliga djupa veck.
— — » Snälle Axel, jag ber dig riktigt vänligt ömmaste liktå kom honom att ge till en att du tar hand o m barnen en stund; du otålig spark — och ett litet mjukt bylte är j u nu i alla fall störd i din skrifning.
tumlade under vildt tjut åt sidan.
Häpen och skamsen öfver hvad Ingeborg f) å jag i n:r.
15 af Idun läst den lilla skissen Jag måste nödvändigt skrifva till svärmor och tacka henne för strumporna hon stickat skulle tänka, tog han häftigt upp lilla Viva ~ * » Hur man gör godt », så uppstod strax den i sin famn och lofvade henne » guld och önskan i mitt hjärta att uppsöka fru Ek.
Men åt dig. » då jag ej vet hvar annorstädes än i Iduns spalter, » Ja, bevars, skrif d u!
Jag skall visa dig, gröna skogar », om hon bara ville tiga!
jag skulle kunna anträffa henne, så blir det på att en man kan både skrifva och sköta sina » Jag vill se pappas klocka innuti, » snyf- denna plats jag beder henne skänka mig en stunds barn på en gång.
K o m med in i pappas tade Viva, som visste att begagna sig af uppmärksamhet.
Mitt ärende?
Jo det är att ur djupet af mitt hjärta tacka fru Ek och alla dem, rum, barn.
Men då ska ni lof va att vara tillfället.
som medverkat till att » basaren för vanföra riktigt snälla! » barn » kommit till stånd, tacka dem för allt ar- » Se här, liten!
Se här! » » Ja-a.
.
.
» ropades det i korus af tre Pappa öppnade boetterna, men såg i det bete, all själfförsakelse, tacka dem för att de ej låtit förtalets, afundens och illviljans förgiftade klingande barnröster, när dörren stängdes samma bort till de andra barnen.
pilar såra och tillintetgöra lusten och hågen att efter dem.
Vips var Viva framme med pennan, som hjälpa andra, utan hållit människokärleken som en skyddande sköld emot dessa mordvapens för- Men ett spetsigt löje lekte på fru Inge- hon stack ned i urverket.
Pappa som barnsköterska.
» Kur goctt man gör. » Blaud nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO Redan 1888 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt l i t a med van Houtens Cacao.
Hultmans ^Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
1897 såtliga anfall.
Jag ville också gärna få berätta något af hvad jag upplefvat, något ur det verk- liga lifvet, som sannare och bättre än alla fanta- siens drömbilder skall visa alla dem, som offra tid, krafter och penningar på välgörenhetsbasa- rer.
» hur godt man gör. » För några år sedan bodde jag i en småstad i samma hus som en fattig arbetarehustru, änka efter en fabriksarbetare.
Hennes största bekym- mer, men också största glädje, var hennes enda barn, lilla Elsa, som allt sedan födelsen haft för- krympta fötter och ben, så att hon aldrig kunnat stå eller gå.
Modern hade visserligen » fattighjälp », men den var otillräcklig att förse dem båda med lifvets nödtorft, utan måste hon ofta vara borta hela dagarne och hjälpa till i husen med byk, rengöring och dylikt för att skaffa medel till dag- ligt bröd.
Under dessa dagar fick lilla Elsa vara inne hos grannarne, som turade om att hafva tillsyn och omvårdnad om den lilla snälla och tysta flickan.
De voro hjälpsamma och välvilliga människor, som togo sig an den lilla olyckliga och sökte glädja och uppmuntra henne hvad de kunde.
Det var öfverenskommet mellan mig och flickans mor, att hon skulle säga mig till de dagar hon gick ut i arbete, på det jag skulle kunna se till Elsa och hjälpa hennes vårdare att glädja och muntra den lilla, som längtade efter modern och tyckte att det dröjde så länge, innan » mamma kom hem ».
Men huru god vår vilja än var, och huru vi än längtade efter att kunna bringa henne någon verksam hjälp, en sådan, som åtminstone för några dagar och nätter befriade henne från de tärande näringsbekymren i stället för att, som nu skedde, bara lätta litet på dem, så ställde dock vår brist på makt och penningar oöfver- komliga hinder därför.
Så hade det gått år efter år i tung dyster enformighet.
Sällan såg man ett leende på den djupt betryckta moderns an- sikte.
— — — — — — — — — — — — — Det var en klar, vacker juniafton, — jag skall aldrig, aldrig glömma hvad jag då fick bevittna.
Jag satt mig vid fönstret, som jag alltid bruka- de, för att passa på moderns hemkomst och vid första anblicken af henne långt nere i gatan kunna glädja den lilla med utropet: » nu kommer mamma! » Men hvarför kom ej i dag det där van- liga glädjeropet öfver mina läppar, då jag fick se moderns klädning skymta fram där nere vid gat- hörnet?
Det var förvåningen, undran, som gjorde mig stum.
Hvad hade händt?
I stället för den tunga och släpande gången och den prägel af trötthet och tryck, som alltid hvilade öfver henne, tycktes nu en stormande kraft drifva henne framåt och hela hennes ansikte, hela hennet varelse strålade af glädje.
Innan jag hunnit hämta mig från min öfverraskning, hade modern kommit in i rummet och skyndat fram till sin lilla flicka, hvilken hon under jublande: » Gud vare tack och lof, Gud vare tack och lof, » tog i sina armar.
Glädjetårar sköljde hennes kinder, och så korn- mo orden flödande som en glädjeström öfver hen- nes läppar: » Du får komma till ett ljust vackert hem, du får många lekkamrater, du får det så godt och mamma skall hvarje dag komma till dig. » Sedan hon något lugnat sig efter den starka sinnesrörelsen, berättade hon för oss, att på af- tonen hade en fröken kommit på besök till frun i det hus, där hon arbetade, och frågat om hon kunde upplysa henne om, hvar lilla Elsa Lind bodde, hvarpå frun leende svarat, att hon kunde få de säkraste underrättelser om den saken, om hon gick ut i köket, hvarest Elsas mor var syssel- satt med rengöring.
» Både frun och den främ- mande fröken kommo ut till mig, » fortsatte nu modern, som tagit lilla Elsa på sitt knä, » och fröken såg så innerligt god ut och var så vänlig emot mig. » Hon talade om, att hon öppnat ett hem för stackars lytta och vanföra barn och sökte nu upplysningar om alla sådana, som funnos i staden.
De fattigaste skulle hon afgiftsfritt upp- taga i hemmet, som på samma gång också var skola, men de bemedlade skulle betala för sig.
Kyrkoherden, till hvilken hon vändt sig med för- frågningar rörande de medellösa, hade särskildt lagt henne på hjärtat att taga sig an Elsa Lind.
Det var hennes vänner och bekanta, som genom att hålla basarer, konserter och aftonunderhåll- ningar af olika slag hopbringat en större penning- summa, som de nu öfverlämnat till henne på det att hon genom dessa medel skulle få uppfylld sin länge närda önskan, att få öppna ett hem för sådana små olyckliga barn.
Min lilla berättelse är nu slut.
Jag önskar, att hvar och en, som är lycklig nog att kunna få vara med att hjälpa till vid basarer eller försälj- ningar till förmån för de behöfvande, måtte vara tacksam härför och att ingen af fördom mot IDUN 149 formen för denna välgörenhet håller sig borta " Hur mycken sjukdom har ej blifvit lindrad, nöd afhjälpt och tårar aftorkade på detta sätt!
Med- vetandet om att hafva fått sprida glädje — vore det nu också bara till en enda människa — • bor- de ju fylla hjärtat med den djupaste tacksamhet till Gud, som helt visst icke lägger vikt på, hur man gör godt, utan: hur godt man gör.
Armai.
* En syn.
fönstret i skymningstimma sä drömmande tyst Jag salt — där ute föll kvällens dunkel och stjärnor glimmade matt.
/ Jid Frid låg Öfver nejden vida, beklämd dock var jag i håg — till det blödande Hellas tanken gled sorgsen i vemodståg.
JVtathilda von JCoch.
Till krigets fasor och ve och sorger till arma sårade^ i plågor förutan och jämmer och kval, slagne tal.
Jag såg dessa stora salar, där sjuksäng vid sjuksäng ryms.
.
.
Men, tyst — hvem är väl gestalten — jag tänkte — som ljus där skyms?
i l Hon står vid lidandeslägret — med lätt och kärleksfull hand på sargade, sårade lemmar hon omsorgsfullt lägger förband.
: Hon ler med tåren i Ögat, sä tröstande, varmt och gladt, hon svalkar brännande panna skridande natt.
Hvem är hon?
jag tänkte — då fag vet, hvem den ljusa är, jag ser ju, att korsets tecken i flammande glöd hon här!
Det tecknet så mäktigt talar, det svar pä min fråga ger — jag spörjer ej mer — för den den väna systern jag ber.
plötsligt ljusa, I Jill fröknarna Elin Ahlström och Hild 1 Daug, systrar af Röda korset, hvilka, som vi förut meddelat, den 28 april läm- nade fosterlandet för att å krigsskådeplatsen ägna sårade sin hjälp, slöt sig på vägen, i samma ädla syfte, fröken Mathilda von Koch, hvars afresa vi likaledes förut omnämnt och hvars drag vi här återgifva.
Fröken von Koch — född 1852 på Got- tenvik i Östergötland, dotter till major Hans von Koch och hans maka, grefvinnan Octa- vie Stackelberg, elev vid Sofiahemmet 1891 och efter treårig utbildning till sofiasyster föreståndarinna för Barnbördshuset å Kungs- holmen — hade alltifrån krigets utbrott känt sig mäktigt dragen till de nejder, där, om någonstädes, insiktsfull, offervillig, kvinn- lig sjukvård är af nöden.
Denna dragning blef oemotståndlig, då Röda korsets beslut i frågan vardt kändt.
Vid middagstiden ena dagen bestämde sig fröken Koch Pör den betydelsefulla färden, eftermiddagen använde hon till förberedelser för resan, morgonen därpå for hon till egendomen Leonardsberg utanför Norrköping för att taga afsked af sin åttioåriga moder och en syster, och redan följande morgon var hon på väg till sitt med hänförelse emotsedda mål.
I skrifvelser till sina närmaste har fröken von K o c h på det för henne egendomliga, mildt glädtiga och humoristiska sättet skil- drat sin lyckosamma färd genom Europa och den rörande verkan sinnebilden röda korset utöfvar på sydbornas naivt känsliga sinnen.
Rik på arbetskraft och kärleksfull själf- förgätenhet, torde fröken von Koch på det nya, vida arbetsfältet komma att göra en välsignelserik insats i Röda korsets kamp mot lidande och död.
* k Vid fönstret i skymningstimma så drömmande tyst jag satt — den sällsamma synen bleknat — och kvällen skymde till natt.
En svensk kvinna.
J I För det b / ödande Grekland!
l Vi hänvisa ännu engång till den » väd- jan från Greklands till Sveriges kvinnor », hvilken var införd i Idun n:r 15.
Snar hjälp är här, om någonsin, af nöden, och den minsta skärf, i kristlig kärlek gifven, är lika varmt välkommen.
Bidrag kunna insändas dels till red:n af tidningen Idun, dels direkt till kassaförval- taren i Svenska kvinnornas nationalförbund, fröken Hulda Lundin, Stockholm, Brunke- bergstorg 2 (adress: Augusta Lundin).
Vi fortsätta här nedan redovisningen för hittills influtna medel: T I L L R E D A K T I O N E N AF IDUN: Transport från förra numret Kr.
717.80 G. Petersson 1. —; M. Magnusson 2. —; E. Fransson 1. —; A. Larsson 0.50; I. Andersson 0.50; I. Kjellman 0.50; O. Lindell 0.25; Malm O.25; I.
H. Fagerberg 1. —; A. W. Wahlström O.25; L. Johansson 0.25; Hulda A.
Berg O.25; E. Lindkvist O.25; K.
E.
T.
2. —; Alma Pettersson 0.25; Sim- 22.25 lund 1. —; Anna Hallonkvist 0 25; Maria Hallonkvist 0.25; Fru Öberg 1. —; Mina Larsson 0.25; I. Erickson 0.2 5; Änkefru Hedvig Orstadius 5.- O. E. Carlsson O.50; E. Karlsson O50; G. Andersson O.50; I.
A. Karl- berg O.75; Karl Erikson 0.7 5; P. W. Gustafsson O.50; En okänd 0.50 S. F. H., Bofors - » 5. — A.
B.
C, Stockholm - » 1.- — Ytterligare insaml.
i Jönköping genom hofrättsrådet Axel W. Bratt » 49.30 Insamling i Stöde genom M. R — li.-.
» 50. — N.
B.
» 10. — A — g, Västerås » 2. — S:a Kr.
857.3::
IDUN 150 Till kvinnoförbundets kassaförvaltare: Transport från förra numret Kr.
370.0 8 Fortsatt redovisning i nästa n:r.
S:a s:arum: Kr.
1227.43 Förutom den i förra numret omnämnda vex- eln å 700 francs har nu ytterligare en vexel å 800 francs genom Svenska kvinnornas nationalförbund afsändts till ordföranden i Grekiska kvinnoförbundet, drottning Olga.
* Kvinnorna på utställningen.
VI.
Våra målarinnor och skulptriser.
åtom oss nu öfvergå till de bildande konsterna, till kulturens fagraste blom- stervärld.
Låtom oss träda in i den vackra konsthallen, hvars yttre redan tilltalar vårt skönhetssinne med sin rena grekiska prägel och sin konstnärliga fris och till fullo vitt- nar om, att arkitekten-konstnären, herr Fer- dinand Boberg, velat att skalet skulle vara värdigt innehållet, skalet som skall omsluta allt hvad först och främst vårt eget land kan bjuda ypperst af skön konst och där- till hvad nabolanden sända oss.
I Ljusa, luftiga salar, sol ofvanifrån, hvars bländande glans dock dämpas af färgade taksegel i själfva solens färg, palettens rikaste och kostbaraste nyanser, utbredda öfver dukarna, möta oss gladt välkomnan- de redan vid inträdet.
Den stränga juryn har fällt sin dom — manspillan lär ha varit stor, på kvinnosidan mindre — och man har på sista tiden va- rit sysselsatt med att placera konstverken, allt under artisten Oscar Björcks skickliga och erfarna ledning.
Därvid är naturligtvis af vikt att hvarje konstverk kommer i rätt belysning och får en väl afpassad dager, och att härvid iakttagas den största opar- tiskhet och rättvisa, därför borgar herr Björcks kända konstnärsentusiasm.
Hvad vi nu främst i Idun skola syssel- sätta oss med är j u de kvinnliga ut- ställarne, och det vare sagdt, så godt först som sist, att de alla väl försvara sina plat- ser och helt visst komma att eröfra erkän- nande äfven långt utom vårt lilla lands gränser.
Och nu — låtom oss se hvilka vi hafva med på listan: Fröken Ava Lagercrantz är, som kändt, en framstående genre- och porträttmålarinna, som med ungdomlig kärlek ägnar sig åt konsten.
Efter några års vistelse i Paris och ströftåg genom det mera konstbetydan- de Europa, hvarunder hon studerat konst- samlingarna i Nederländerna, i München och Dresden, har hon nu, åtminstone för någon tid slagit ned sina bopålar i Stockholm i familj elif vets hägn, där hon if rigt sysslar med palett och penslar.
Hon kommer att exponera flere genretaflor samt dessutom ett » själfporträtt ».
Af porträttmålarinnor ber jag att på sam- ma gång få nämna fru Mina Bredberg så- som en af våra mera framstående.
Det är på professor grefve Georg von Rosens upp- maning, som hon har utställt sitt själfpor- trätt, hvilket kan betraktas som ett litet mästerverk, så väl hvad porträttlikhet, penselforing som belysning beträffar.
Fru Agnes Kjellberg-Frumerie låter oss beun- dra sin vackra konst som skulptris.
Hvem af Iduns läsarinnor känner icke från en hel del konstuställningar Agnes Kjellbergs pla- stiskt sköna genrebilder och glada, leende bacchanter, hvilka dock alla bära spår af den fina kvinnliga känslans och smakens tukt och därför verka endast uppfriskande på konstsinnet.
Fru Gerda Kcdlstenius är ett konstnärs- namn, som redan fått klang.
I sällskap med sin man har hon besökt de flesta konstsam- hällen i Europa och däribland konstens solbe- lysta hemland, Italien, hvarifrån hon medfört kärlek till ljus, luft och klara skimrande färger.
.
.
Hon kommer att exponera flere vackra landskap samt möjligen ett par figurmålningar.
- Fröken Lotten Bönnqvist åtnjuter inom konstnärskretsar stort anseende som god målarinna, isynnerhet för säkerheten i sin teckning.
Äfven hennes genre är landskap och figurmålning.
Fröken Alice Nordin är en ung dam, som med varmt sinne ägnat sig åt den ädla bildhuggarekonsten.
Om jag icke misstager mig, är hon elev af professor Joh.
Börje- son, och då vet man att hon gått i god skola.
Många af våra läsarinnor minnas måhända hennes för något år sedan utställda vackra staty » Skymningen », hvilken då till- vann sig stort erkännande.
Fröken Nordin representeras af flere vackra arbeten.
Fröken Elisabet Tävling är icke obekant såsom skicklig figurmålarinna.
Isynnerhet äro hennes älskliga genretaflor med motiv från familjelifvet och barnkammaren mycket kända och omtyckta.
Hon kommer att bi- draga med flere dylika och dessutom med porträtt.
Fröken Charlotte Wahlström är landskaps- målarinna par preference och hennes goda penselföring, säkra blick oeh uppfattning af naturens skönhet lämnar en säker borgen, för att hon på utställningen kommer att väcka berättigadt uppseende och försvara sin plats som en af våra främsta kvinnliga landskapsmålare.
Fröken Norström är skulptris och som så- dan begåfvad med rika konstnärliga anlag.
Hon representeras af flere arbeten.
Så hafva vi fru Anna Norstedt, en af vårt lands talangfullaste konstnärinnor.
Fru Nor- stedt målar » stilleben » och anses inom konst- världen såsom utöfvare af denna ytterst svåra konstart vara ovanligt » styf ».
Vare sig att hon målar några praktfulla syrener i en vas eller några läckra sydfrukter på ett fat, så är färgen briljant och natursan- ningen slående.
Fru Anna Hirsch-Pauli kommer att expo- nera » Alienus », » Blondin », ett par porträtt samt utsikt af Visby.
Fröken Maria Nilsson utställer äfven ett par goda porträtt och fröken Maria Zetterlund likaledes ett dylikt.
Fröken Ida Tarnström är en g o d land- skapsmålarinna och har redan vunnit gan- ska mycket erkännande.
Hon kommer att exponera » Furuskog i gråstämning », » Sol- belysta furustammar » samt dessutom illu- strationer och textning till Viktor Rydbergs sköna dikt » Barndomspoesien ».
Så hafva vi vår framstående, af alla äkta konstens vänner välkända porträttmålarinna fru Hildegard Thorell.
De flesta af Iduns läsarinnor känna henne nog, åtminstone från vårt Nationalmuseum, hvilket äger flere ar- beten af hennes nobla pensel.
Det allra förnämsta af hennes arbeten torde vara por- 1897 trättet af professor Börjeson.
Det är slående likt och fullt af spelande lif och karaktär.
Slutligen bidrager fröken Valborg Hellström med ett par genretaflor, och härmed torde j a g få afsluta min lilla revy öfver våra målarinnor oeh skulptriser.
Det är mycket möjligt att ett eller annat namn undfallit mig, men det torde_benäget förlåtas.
Glöm- skan skall nog repareras, när utställningen väl kommit i gång och man hinner gå i fullständig ordning med frågorna.
Emellertid ser man redan nu, att de kvinnliga konstnärerna blifva ganska talrikt representerade på utställningen; och att ar- betena äro värdefulla, kan man döma däraf, att jurymännen ingalunda varit släpphändta och lagt fingrarna emellan.
Så mycket vackrare är det, att endast få af våra kvinn- liga konstnärers arbeten blifvit refuserade.
Man kan vara viss o m att det icke är be- roende af artighet, utan af ren, omutlig rättvisa.
Adolf Hellander.
« " Vår gamla kyrka. "
K yss gjorde du, min.
vän, ett besök hos oss i vår gamla prästgård — du såg allt, lindar lönnar, syrener — hela vår hjärtefröjd, all vår ögonlust.
Vill du åter komma med mig och denna gång se vår barndoms tempel?
Du behöf- ver inte gå långt, några steg bara och du är framme.
Högt uppe på backens krön ligger hon, vår kyrka; du ser, äfven hon är inbäddad i lönnar och lindar.
Just nu, i m a j, veckla de förra ut sina gula, doftande, klibbiga blommor — det är härligt, inte sant?
— Ser du, hur vackert det smärta tornet och de hvita murarne skymta fram mellan trä- den?
Visst är hon kanske, på närmare håll sedd, litet bräcklig och illa medfaren, vår kyrka, men så är hon ock icke ett nyare tiders barn, skall du veta, utan åtskilliga sekler gammal.
Släkte efter släkte har vuxit upp ikring henne, har samlats inom hennes murar årtionde efter årtionde, har till sist funnit hvila där ute på den stilla kyrkogården.
— Men hon står ännu kvar och öppnar allt fort sina dörrar för vilsna sinnen och hjärtan.
— — Men vi skola väl stiga i n; vi sätta den gamla rostiga nyckeln i låset och vrida om.
Känner du en sådan fuktig luft här slår emot dig?
Den för med sig en egendomlig stämning — gamla svunna tider fläkta dig till mötes.
— De hvitrappade, af tiden illa medfarna väggarne blicka ned på dig så allvarsamt.
Det är som ville de säga dig ett välkommen, som ville de bringa dig en fridshälsning, du, som kommer därutifrån stora världens jäkt och äflan.
Vi gå uppför den smala gången fram till det lilla koret med dess trånga altarrund och gamla konstlösa altartafla, föreställan- de nattvarden.
Där på höger hand ser du predikstolen — \ ej som i nutidens tempel konstnärligt snidad och arbetad, utan enkel och anspråkslös som kyrkan själf.
Och bänkarne — ja, bekvämlighet sakna de helt och hållet med sina raka ryggar och så trånga och smala som de äro till!
Du finner, att allt är mycket ålderdomligt och primitivt.
— Och däruppe har du orgel-
IDUN 1897 läktarn med den lilla orgeln; denna sist- nämnda i stil med allt det öfriga, den har ingalunda de nutida instrumentens mjuka, vackra, fylliga ton.
— Men allt detta gamla, bristfälliga, det har något säreget med sig — i synnerhet när man vuxit upp därvid, när det är samman- väfdt med alla ens skönaste barndoms- och ungdomsminnen.
Hit har man kommit sön- dag efter söndag och lyssnat till ordet och deltagit i psalmsången — vid detta altare böjde man första gången knä i gråt och böner.
— A c k, du skulle se vår kyrka, då barnen » gå f r a m », som det heter — det är något af det vackraste och ljufvaste jag vet !- Då äro väggarne behängda med eklöfskransar, pelarne omvirade med grönt, predikstolen höljd af blommor — - syrenklasar dofta i fönstren och liljekonvaljekvistar äro satta här och hvar i bänkarne.
Och så hela altaret täckt af blommande krukväxter — den gamla taflan synes ej för e n mängd af ljusröda geranier, blodröda fuchsior, hvita pelargonier.
Och så de unga där rundt kring altaret i allvarsdräkt, själfva fagra vårblomster — hela den högtidliga stillheten, de uppfordrande frågorna, de bäfvande svaren — du skall se och höra det allt, jag tror icke ditt öga blefve torrt därvid.
Den synen och det intrycket skulle följa dig där ut i världen, jag är viss därpå.
Eller en julotta — med de smärta enarne framme i koret, de många ljusen och det jublande: » Var hälsad sköna morgonstund. » Då känner, man att det är jul — det är som fläktade änglavingar rundt ikring en.
Eller du skulle vara med i nyårsbön, då man samlas här för att helga årets sista timmar åt Herren och utbedja sig välsignelse för den nya tiden.
» Herre, blif när oss, » ljuder det i hågen — » dagen är forliden — det lider mot aftonen. » — — Men det hastar, vi måste väl gå — den tunga dörren faller igen efter oss, vi stå åter ute under den blå himlen.
Du skall bort igen, bort från vår lugna vrå af värl- den, dit knappast några stormar nå.
Så tack för att du kom — och bryt dig några klasar af de doftande lönnblommorna så- som minne af oss och vår gamla kyrka.
— Adi.
* TJnun fffinilnunlinTi nn I HU fl I HHI lllltlll JJUlHgjlll ll (U UUU11 ä r u u s reda.
m o r s!
bästa Prenumerera njaip- å när- maste postanstalt.
H e l t å r 3 f o -, * U r notisboken.
Stockholmsutställningen öppnas, såsom från början bestämdt var, i morgon lördagen den 15 maj kl. 12 middagen af konungen i närvaro af drottningen, danska kronprinsen och kron- prinsessan jämte deras döttrar prinsessorna Thyra och Ingeborg, kronprinsen och den kungliga fmiljens öfriga medlemmar, riksdagens hrr leda- möter, ledamöter af akademier och lärda sam- fund i riket m. fl.
Vi hänvisa för öfrigt till an- nonsen i dagens nummer.
Kvinnliga legitimerade läkare.
Sedan vid Karolinska institutet nyligen examinerade medicine licentiaten Anna Magdalena Stecksén, dotter af generalmajoren J. O. B. Stecksén och hans maka, född Hjertman, nu blifvit af medici- nalstyrelsen förklarad för legitimerad läkare, fin- nas i vårt land fyra legitimerade kvinnliga läkare, nämligen medicine licentiaterna Karolina Olivia Widerström, född i Helsingborg den 10 decem- ber 1856, medicine licentiat vid Karolinska in- stitutet 1888, Hedda Albertina Andersson, född i Malmö den 24 april 1861, medicine licentiat i Lund 1892, Maria Lovisa Folkeson, född i Stora Mellösa inom Örebro län den 4 mars 1863, medi- cine licentiat vid Karolinska institutet 1896, samt Anna Magdalena Stecksén, född i Stockholm den 27 maj 1870.
Samtlige äro bosatta i hufvudsta- den.
Af de tre förstnämnda har Idun, hvar på sin tid, meddelat porträtt och biografier.
Till grafvens ro har i dagarne ingått en af hufvudstadens äldre invånare fru Anna Caro- lina Böhme i den höga åldern af 85 år.
Hon var änka efter framlidne musikdirektör Böhme samt dotter af en i forna dar mycket anlitad Stockholmsläkare, medicine d:r Villman, som, utnämnd till fältläkare, deltog i finska kriget 1808 — 09.
Den aflidna syntes i sin ungdom vara ett lyckans skötebarn.
Hon var utrustad med sällsynt fägring, hvarom hennes regelbundna drag ännu i sena ålderdomen vittnade, och hade ett ljust hufvud samt stor begåfning i hvarjehanda ämnen.
Särskildt var hon mycket musikalisk och väckte äfven uppmärksamhet genom sin färdighet att teckna i svartkrita, hvarför hon rönte stort erkännande.
Emellertid fick hon, i likhet med så många andra, tvärtemot hvad ungdomen lofvade, pröfva lifvets växlingar och vedermödor, hvilka hon dock, olik de flesta, tåligt fördrog, utan att klaga eller förbittras.
Vid den vördade gamlas bår stå sörjande barn, barn- barn, barnbarns barn och vänner.
Hennes lik brändes i härvarande krematorium.
Till de sårade grekerna.
Det af Röda korsets damkomité ledda arbetet för beredande af sjukvårdsartiklar åt sårade greker har nu af slutats.
Sammanlagdt 15 lårar förbandsartiklar med en vikt af inalles 900 kg.
ha afsändts till svensk- norske generalkonsuln i Piræus af vidare be- fordran till prof. åkermän, som skall ta hand om och dela ut dem.
Eörbandsartiklarne utgöras af förbandspaket, lakan, linnebindlar kompresser 151 Hilma Ahlberg, i hjärtliga och väl valda ordalag tolkade föräldrars och barns tacksamhet för allt det osparda nit, all den uppoffrande kärlek frö- ken F. alltid, såsom ledarinna och lärarinna åda- galagt.
Och såsom ett uttryck af allas vördnad, kärlek och tacksamhet bad hon att få öfverlämna ett minne.
Detta utgjordes af en särdeles vac- ker och smakfull kafteservis af nysilfver.
Djupt rörd tackade fröken Fernander för den vackra hyllningen, sägande att i Davids 103:dje psalm: » Lofva Herren min själ! » kunde hon bäst finna uttryck för sitt hjärtas känslor, hvarpå denna härliga psalm såsom text för morgonbönen upp- lästes.
Teater och musik.
Södra teatern har rustat sig till utställnings- öppnandet med ett tillfällighetsstycke af F. Hed- berg, som gick för första gången i tisdags kväll och bär namnet » Under utställningen ».
Egent- ligen är det en gammal bekant, om man ser den närmare efter i sömmarne, så gammal som från år 1866 till och med och dess exposition, men kapprocken har blifvit nödtorftligen moder- niserad med några nya klutar i form af anspel- ningar och kupletter för dagen.
Den nog en smula naiva, men godmodigt lustiga farsen slog rätt lifligt an, särskildt hr Bergström som den toujoure vaktmästaren-småländingen, som hyr ut » andras rum » åt en mycket internationell ut- ställningspublik.
Som efterpjäs ges fortfarande enaktsskämtet » Konstens fackla eller Den stora sångarstriden », en munter travesti på det mångomskrifna opera- krakel, som nyligen uppfördes till en visa för allt landet.
är den bästa gåfva till de unga.
Prenumerera på närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
Afsltitningen ägde rum vid Hulda Lundins slöjdkurs den 6 maj.
I kursen hafva 42 elever deltagit.
Nästa kurs börjar enligt annons i dagens tidning den 6 nästkommande september.
* Vissnande minnen.
Madame Julielte Adam, den ryktbara utgifvarinnan af den parisiska Tidskriften » Nou- velle Revue », namnes bland de utländska gäster, som i sommar äro att hitvänta till vår ut- ställning.
Af Vera Vinge.
1.
Äppelblommorna.
Fredrika JBremerförbundets medicin- ska stipendier ha tilldelats, det å 400 kr.
med.
kand. Signe af Klintberg och det å 500 kr.
med.
kand. Hanna Chr.
Nilsson.
Hyllad lärarinna.
Till Idun skrifves: Nya Elementarskolans för flickor i Örebro förestån- darinna, fröken Ottilia Fernander, som onsdagen den 21 april fyllde 50 år, blef därvid föremål för en vacker hyllning.
Fröken F .. som i fjol fi- rade sitt 25 års jubileum med skolan, uppvakta- des nu på sin födelsedag af forna elever, hvilka förärade den högt afhållna och värderade lära- rinnan ett särdeles prydligt och vackert bokskåp af ek.
På f. m. anlände äfven en deputation af Kristliga Föreningen af Unga Kvinnor i Örebro, hvars stiftarinna och ordförande fröken Fernan- der varit och i hvars skollokal föreningen alltid haft sina möten, samt öfverlämnade å förenin- gens vägnar ett smakfullt blomställ af nysilfver, hvarvid föreningens tacksamhet och tillgifvenhet tolkades i några lyckönskande verser.
En mängd telegram och lyckönskningar från forna å andra orter vistande elever samt för öfrigt från vän- ner och bekanta inströmmade under dagens lopp.
Som påsklofvet ännu å onsdagen varade och många elever voro hemresta öfver helgen, hade skolans lärare och lärjungar väntat med sina lyckönskningar till torsdagsmorgonen.
Vid in- trädet till morgonbönen i den gemensamma sam- lingssalen, hvilken dagen till ära var vackert och smakfullt dekorerad med blommor och grönt och där förut alla skolans lärare och lärjungar hög- tidsklädda stodo samlade, möttes fröken Fernan- der af sång, hvarefter en af lärarinnorna, fru S e tilltalade mig genom siii vårliga täckhet, sin tjusande friskhet, de båda sjuttonårin- gar, som en vacker dag döko upp vid det vackra lilla fiskläge, där jag tagit min sommarbostad.
De voro tvillingar, klarögda, ljusa och skära — tvänne äppelblommor, som voro hvarandra så lika, att man behöfde lära känna dem, innan man kunde skilja den lifliga sprittande Signe från den mera betänksamma Helga.
Den ena af dem frågade mig efter vägen till Ola Nilssons (lägets enda handelsbod), och, sedan jag följt dem några steg framåt, så att man kun- de se byggningen, tackade de, nego helt barns- ligt och försvunne Den följande dagen hälsade de helt gladt och igenkännande, då de i sällskap med en medelålders dam passerade förbi, där jag satt under den gamla eken med en bok i han- den.
En annan dag återlämnade de mig en tap- pad näsduk, och småningom formerade vi be- kantskap.
Dessa båda flickor började till och med att en och annan gång slå sig ned på min förstugu- kvist, och jag fägnades åt anblicken af deras fagra unga anleten och deras klara, ofördunklade barnaögon.
Meddelsamma, öppenhjärtiga och fri- språkiga, skingrade de mången ensam stund för den gamla fröken, som småningom fattades af ömmaste intresse för de båda tvillingblommorna.
Ibland kommo de, åtföljda af sin halfbror, en sjuårig pojke, hvilken båda systrarna favorisera- de och skämde bort efter bästa förmåga.
— Men den lille gynnaren trifdes sällan länge i gamla frökens sällskap, utan längtade bort till tunn- band och bollspel.
Med flickornas styfmor, en tillbakadragen, sjuk-
H 152 A » lig dam, hade jag blott ett par gånger flyktigt sammanträffat.
Det var vid närmare bekantskap P icke svårt att se, att de båda unga systrarna icke hyste någon sympati för sin styfmoder.
De voro aldrig fullt naturliga i hennes sällskap, P- M och, när de någon gång talade om henne, var • D S det i en ton så förbehållsam och reserverad, att det föreföll helt underligt och olikt dessa annars H (P så oförbehållsamma små munnar.
P rf- JÄ, Så hände det sig en dag, att Signe kom att H H B nämna sin egen mors flicknamn, och detta namn O: ™ var mig bekant.
Jag hade sett deras mor, känt deras mor!
Att H hon kunnat ingifva annat än vänskap och be- rf- undran, föll dem icke ett ögonblick in.
— Tyckte P: tant, hon var vacker?
— Hade hon inte ett mi ' dt, V ljufligt väsen?
— Så tänkte sig alltid Helga mo- PI dern, fast hon knappast mindes henne.
. — Bru- O kade mamma göra så?
— och plägade mamma H 0 0 tycka så?
— detta voro de frågor, som haglade kring mig.
P B De upplystes om, att jag icke känt deras mor G?
synnerligen nära; dock besvarade jag efter bästa &lt;I O B förmåga deras många frågor.
H Då de voro gångna, satt jag länge tankfull.
— Att dessa förtjusande flickor voro döttrar till den ytliga, obetydliga Emma Norrman!
• — Det hade visst inte varit något ondt med modern, men 3 hon hade alltid synts mig så osympatisk.
— Jag hade alldeles tappat bort spåren af henne de sista tjugu åren.
Från ofvannämnda tidpunkt slöto sig de båda flickorna till mig med en innerlighet, som ej all- tid var mig behaglig; ty den kom mig ibland nästan att känna mig som försatt i en falsk ställning.
Jag började närma mig den litet stela styfmo- dern och sökte oftare hennes sällskap.
Vid när- mare bekantskap fann jag henne vara en intelli- CD gent, flärdlös och välmenande dam, med ett visst strängt allvar och mycken tillbakadragenhet i sitt väsen.
Jag märkte, att de båda flickorna hellre ville träffa mig ensam och att de i styfmoderns närvaro aldrig frågade något om sin egen moder.
Men den jämförelse jag ' i mitt stilla sinne gjorde mellan deras faders första hustru TU och den andra, var afgjordt till den senares fördel.
t — - ' Ä i 5 SP inforte Bidrag mottagas med tacksamhet.
B) 09 LOGOGRYF.
För många dispyter och strider och tvister Ett ämne så benigt jag är alla dar, Och säkert min gloria aldrig jag mister, Så länge som dumheten envålds- makt har.
Uti min eskort ser man kvinnor i massa Och någon gång till och med äfven en man!
Jag skall som det sägs ju så ut- märkt dem passa, met * SR » B Fast ingen förnuftig det någonsin fann.
5 BP 3 flu Fast lifvet jag älskar i formerna alla, A.
J R ».
~ B ' -- Så följer mig sjukdomen efter med BI — O p, hot; W_ * ® O w Men damerna draga mig till sig och C B S G falla, 13 ET » Beundrande, tjusade ned för min fot.
E - W Men som jag hör konsten mer till B " än naturen, 0«!
— Så finns jag väl snart blott i minne- O « nas värld.
-,, K I Af bokstäfver sju är jag tillklippt &lt; ' och skuren.
ta 5 0 Följ nu min pegas på hans irrande färd.
OFF T * Hvad finns på en kakelugn och på 2- " I s 1897 IDUN kaminer?
Hvad gör vetenskapen så tidt och så tätt?
Frampå sommaren kom fadern till de fagra små äppelblommorna ner för att tillbringa sin semester hos hustru och barn.
Hans ögon lyste af stolthet, när de hvilade på hans tvillingdött- rar.
För hustrun syntes han hysa en öm hän- gifvenhet, och ju mer jag såg af de båda ma- karne, dess mer undrade jag, om inte hans första giftermål varit ett misstag.
En afton kommo de unga systrarna ned till mig.
Jag förstod, att något var i vägen, men låtsade icke därom.
Dock, när skymningen bör- jade falla på, och jag satt där helt lungt presi- derande i min soffa, hade jag dem helt plötsligt en på hvar sida om mig.
» Lilla tant, du har känt mamma? » — Signe lutade sitt hufvud mot min axel och började plötsligt gråta.
» Så där ja, min lilla flicka, hvad står på? » Jag försökte anslå en käck ton.
» Vi ha väl haft någon liten förtretlighet, kan jag tro?
Den slå vi bort, sedan skall jag berätta för er om ett ungdomsnöje, som jag en gång hade tillsammans med er mamma. » » Nej, tant lilla, det är värre än en förtretlig- het. » Helga såg dyster ut.
» Vi buro oss nog dumt åt, men mamma blef så häftig och sade, att vi ville misstyda hennes bästa afsikter, och pappa är så missnöjd på oss båda ».
» A, tant, om vi hade vår egen mor!
Men vi minnas henne ju knappast. » — Sötaste lilla Signe, hur tårarna likt daggdroppar föllo utför dina blomlika kinder.
» Kära min lilla flicka, äfven ens egen mor kan blifva häftig mot en. » » Men ens egen mor förstår en. » Helga grät inte, men hennes röst hade en mörk, lidelsefull klang.
Kanske hade hon rätt.
Jag tror nästan, att den mest enfaldiga och outvecklade mor bättre kan leda sitt barn än den bästa styfmor.
— Men denna kväll sade jag de båda flickorna allvarligt mina tankar.
De måste taga förhållandena så- dana de voro.
Då vår Herre beröfvat dem deras egen moi-, måste de nöja sig med det val af maka deras fader gjort — ett val, som säker- ligen var godt.
De måste söka se sin styfmors En dryck, som man inte kan räkna till viner.
Hvad allas vår moder i svepduk har klädt.
Hur kallas på åkern en hög utaf stenar?
Hvad gjorde du, när lilla prisen du tog?
Hvad ofta till tuktan och uppfostran tjänar.
Hvad den, som är sömnig, kan kal- las med fog.
En bild af det bräckliga och af det svaga.
En bild i vår djurvärld af frihet och kraft.
Hvaröfver, när brådtom vi ha ', vi nog klaga.
Ett redskap, som säkert din köksa har haft.
många goda sidor och besinna det svåra kall hon hade.
Deras egen mor, såväl som litet hvar, hade nog äfven haft sina fel och svagheter, och så skulle de inte göra dessa många gagnlösa jämförelser.
Jag moraliserade länge och eftertryckligt; men jag såg, att mina förmaningar lämnade dem täm- ligen oberörda.
Stackars styfmor!
Jag insåg, att den kult, de båda barnen hedrefvo med sin mors minne, var den farligaste stötestenen vid hennes kall.
Det var mig dock omöjligt att göra något därvid, ehuru jag förstod, att de båda flickorna uppdrifvit detta öfverspända svärmeri ganska högt, och fruktade, att de kanske ännu skulle föi söka att ytterligare uppdrifva det hos hvar- andra.
Men, hvem vill fördunkla något af den nim- bus, som omstrålar modersnamnet?
Hvem vill rubba de mången gång bedrägliga illusioner, som rests kring en död moders minne?
Hvem kunde oskära bilden af det höga och heliga moderside- alet i dessa hjärtan?
Allra minst jag, som aldrig älskat henne, af hvars kött de voro kött, af hvars blod de voro blod.
Så försvunno de båda unga systrarna under många år från min synkrets, och jag sporde blott till dem genom ett och annat bref.
Småningom upphörde äfven deras bref; men mina tankar gingo dock ofta till mina båda unga väninnor.
Och nu hvilar liten Helga i en för tidigt bäddad graf, och Signe är styfmoder åt hennes späda öfvergifna barn.
$ INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Våra landsliöfdingstruar.
(M.
portrait.)
I: Ebba T a m m, t.
' fersmeden.
Ellen Isberg, f. Lundquist.
— Mitt h e m; dikt af Nonny Lundberg. — Men om?
Af Eva Wigström (Ave).
— - Pappa som sbarnsköterska; en bild u r lifvet af Malvina Bråken- Inelm.
— » Hur godt man g ö r »; af Armai.
— Mathilda von K o c h.
(Med porträtt.)
— E n syn; p o e m a f En svensk kvinna.
— F ö r det b l ö d a n d e Grekland — Kvinnorna p å utställningen.
V I: V å r a målarinnor o c h skulptriser.
Af Adolf Hellander.
— » Vår gamla k y r k a »; af Adi.
— Dr n o - tisboken.
— Tetor och musik.
— Vissnande minnen; af Vera Vinge 1: Ä p p e l b l o m m o r n a.
— Tidsföidrif.
Hvad uppå en båt det bör nödvän- digt vara.
Hvad sa ' du till roddar ' n när den sprungit läck?
Hvad flickan sig gör, när på bal hon skall fara.
Hvad är hon då säkert, så nätt och så täck?
Hvad häcklas alltjämt, fast det in- tet förbrutit?
Hvad skrufven kan, ledsamt nog, vara ibland?
Hvad ej längre man är, när man Hy- mens band knutit.
Nu har jag dig plågat nog länge minsann 1 Rosette.
Hvad gett mången fånge tillfälle att rymma?
Hvad finns i ditt öga?
Du eljes ej ser.
Hvad hos militärer ej myc- ket plär skrymma.
Hvad eken nog har, när som skugga den ger.
GYMNASTIK- OCH VELOCIPEDKOSTYMER STRUMPOR, TRÖJOR, KALSONGER ETC. * Mitt första finns i bred, men ej i smal.
Mitt andra finns i flod, men ej i dal.
Mitt tredje väl i lönn, men ej i ek.
Mitt fjärde finns i barn, men ej i lek.
Mitt femte väl i Strengnäs, men ej i Skara.
Mitt sjätte finns i Beda, men ej i Klara.
Mitt sjunde finns i yster, men ej i glad.
Mitt hela skall ju vara en vacker stad.
&gt; Folifåsa.i G E O G R A F I S K FÖRVANDLINGS- GÅTA.
Yln dan = landskap i Europa.
Erg ono = stat i Amerika.
Skidor le = stad i Europa.
Ce e rostgul = stad i Europa.
Silene be = stad i Europa.
Begynnelsebokstäf verna bilda nam- net på ett land i Europa.
Bågnar.
TRIANGELGÅTA.
4 Hvad Kreta månntro lär väl alltid förblifva?
En flod mycket helig, hvars namn du visst hört.
Hvad gjorde nog den, som låg still i en drifva?
Hvad sprungit ibland bredvid hästen du kört?
En gåfva, helt säkert den största vi äga.
Hvad i somliga skåp kan förvaras ibland.
Hvad till en person man nu alltid skall säga.
Hur du väl en engelsman tilltala kan.
C ÄTA.
LÖSNINGAR.
1234 = namn på ett djur, 4562 = fruntimmersnamn, 1457 = fruntimmersnamn.
Max.
CHARAD.
När mitt första är mitt första, Älskar han mitt andra se Fyldt till brädden.
Men att törsta Hör ju ock till lifvets ve, Därför sorgligt han det finner, Att mitt hela icke » rin- ner ».
S.
L.
* Charaden: Lo — vi — sa.
Ifyllninasgåtan: Fridtjof Nansen; 1) Frida, 2) Arvid, 3) krita, 4) glada, 5) skatt, 6) Ek- sjö, 7) krona, 8) afton, 9) Nynäs, 10) Lagan, 11) Agnes, 12) lasso, 13) Lille, 14) trana.
Bokstafsgåtan: Henrik Ibsen — Hedda Gab- l e r; 1) Heinrich, 2) Euterpe, 3) najad, 4) r o d d, 5) influensa, 6) Koberg, 7) Isabella, 8) b o m b, 9) Saul, 10) ekorre, 11) Nebukad- nesar.
Apokopen: ruskad, ruska, rusk, rus.
Palindromen.- Prag — Garp.
Rebusen: Påstående som behöfver bevi- sas.
Extra b e s t ä l l n i n g a r &amp; reparationer.
* Vidstickningai-.
Från fabriken BRYGGAREGATAN 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
