# ID: svediakorp-per1125
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,520
# sentences: 769
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 18 (489).
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fj ortond agsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl » Barngarderoben » Fredagen den 7 maj 1897.
5: 5: 3: 3: — — — — B y r å: Klara södra kyrkog.
16, " 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
Gl47.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgitvare: F R I T H 10F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag 10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje pabörjadt tiotal stafv.
/ Lösnummerpris 15 öre (lösn.r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Johanna Brunsson.
P en svenska hemslöjden har från längesedan försvunna tider haft ett godt namn om sig.
Ofta har den ock omtalats i skildringar såväl från riddarborgen, där den stolta slottsfrun tillverkade konstnär- liga bonader, som från det enkla hemmet, där den flitiga allmoge- kvinnan icke blott försåg sitt husfolk med arbets- och helgdagskläder, utan ock hemmet med prydnader, som än i dag tillvinna sig konst- vänners beundran.
Visserligen kom en tid, då utländska kram- varor och s. k.
» köptyger » syn- tes vilja undantränga den gamla hederliga hemslöjden, men lyck- ligtvis väcktes ånyo intresset för denna, särskildt genom ener- giska bemödanden af föreningen » Handarbetets vänner », och vi kunna hoppas att den alltmer skall vinna erkännande af hög och låg.
En af de kvinnor, som prak- tiskt och uthållit ägnat sitt lif åt höjandet af den svenska väf- nädskonsten, är fröken Johanna Brunsson, hvars bild i dag mö- ter våra läsarinnor i deras egen tidning.
Utgången från ett för- möget landtmannahem, — fa- dern, Benjamin Brunsson från Byr på Dalsland, var en på sin ort mycket anlitad komunalman och modern typen för en gam- maldags duglig och skötsam hus- mor — fick den unga dottern redan tidigt deltaga i arbetet inom hus, » ty, » sade modem, » näst det att kunna väl sköta ett hus, är det kvinnans heder att kunna utföra alla husliga arbeten, finare såväl som gröfre, » och i öfverensstämmelse härmed fingo döttrarna lära att spinna, väfva och själfva sy de kläder de förbrukade.
Johanna, den yngsta af syst- rarna, visade ock redan från barnaåren en förvånande håg och fallen- het för allt, som hörde till väfnadskonsten, samt begärde vid nio års ålder ej bättre än att få intaga platsen i den väfstol, som någon af de äldre systrarne för en stund lämnat.
Däremot såg hon med ett visst förakt på improduktiva lyxarbeten, synnerligen när fattiga flickor i stugorna på landet, i stället för att själfva förtjäna något, använde sin tid till mer eller mindre onyttiga virkningar, under det mödrarna släpade med de tyngre sysslorna för att skaffa döttrarna en bättre ställning än de själfva haft.
» När j ag blir stor oeh får något att råda öfver, » hördes den unga Johanna mer än en gång säga, » skall jag lära dem väfva och så- dant, hvarigenom de kunna bli till nytta i lifvet, ty hvartill gagnar dem väl det myckna virkandet? » Oenom sitt ihärdiga arbete förvärfvade sig efterhand den uppväxande flickan en mer än vanlig skicklighet i enklare väf- nad, hvilken hon ännu öfvade hufvudsakligast » till lyst ».
Men så visade sig vid faderns inträf- fade död, att det väntade arf- vet efter den förmögne landt- mannen, genom för långt ut- sträckt hjälpsamhet mot andra, smält ihop till en ringa bråk- del, hvarför det gällde för bar- nen att själfva försörja sig.
Johanna hade dock redan nu sin gifna förvärfskälla i sin väfkonst och för att än mera utveckla den genomgick hon den på sin tid berömda Eken- markska väfkursen, hvilken hon själf på egen hand betydligt för- enklade och förbättrade, och reste sedan under några år omkring för att gifva undervisning i den.
IDUN 138 Allt, som är ljufvast och störst, Skattas för stunden så föga, Vinner som minne sitt värde först.
Otacksamma mot allt Skåda vi lifvet kallt, Redan med ungdomens öga.
Härunder kom dåvarande landshöfdingen i Elfsborgs län, den för hemslöjden så nitiske grefve Plrik Sparre, att fästa uppmärksamhet vid fröken Brunsson, som efter att ett par år hafva haft egen väfskola på landet, 1875 antogs till lärarinna vid Elfsborgs läns slöjd- skola, hvilken plats hon, oaktadt erbjudande från andra håll, bibehöll intill grefve Sparres 1886 inträffade död, då skolan af brist på an- slag upphörde.
För sina vackra väfnader har fröken Bruns- son vid flere tillfällen erhållit offentligt erkän- nande.
Första gången vid slöjdutställningen i Venersborg 1860, då såväl hedersdiplom som penningepris tilldelades henne.
Likaså i Borås 1877 och i Jönköping 1878.
Vid allmänna hemslöjdutställningen i Stockholm 1880 och samma år i Borås erhöll hon första priset, stora silfvermedaljen, jämte penningepris och hedersdiplom.
Detsamma i Göteborg 1891.
År 1889 flyttade fröken Brunsson, efter det hon under en kortare tid haft väfskola äfven i Upsala, till Stockholm oeh etablerade där sin bekanta praktiska väfskola vid Birger Jarls- gatan 27, där den fortfarande har sin lokal.
Här tillverkas nu väfnader af olika slag, från enklaste huslärft och damhanddukar, till de finaste duktyger, gardiner, draperier, klädnings- tyger och mjuka, ullrika flossamattor i de mest smältande färgsammansättningar.
Det utmärkande för dessa mångartade konst- väfnader är ock att fröken Brunsson med säker blick, i hvilken smak och färgsinne fint har- moniera, själf sammansätter de olika mönstren.
Elevernas antal har årligen uppgått till fem- tio k sextio, och dessa icke blott från alla trakter af Sverige, utau från Norge, Danmark, Finland, Byssland, Polen och Tyskland, och hafva varit dels betalande, dels frielever.
Elever, som hafva sina hem i Stockholm, gå naturligtvis ut och in, men komma fattiga flickor från landet, upptagas de i allmänhet i fröken Brunssons eget hem, där hon för att skydda dem för storstadens faror ägnar dem moderlig tillsyn och omvårdnad.
Hennes hus- håll utgöres således af omkring 30 personer dagligen.
Barnets dröm har blifvit en skön verklighet.
Men att detta icke kunnat ske utan stor personlig uppoffring och många be- kymmer, är lätt att inse.
Allt sker dock med glädje och hurtigt mod.
Själf är den nu femtioåriga kvinnan från tidig morgon till sena kvällen i ständig verksamhet, tänkande på allt och alla och ledande det hela med en aldrig slappad verksamhet oeh med en flärdlöshet, som gör hennes egna behof jämförelsevis små.
Sedan flere år har hon såsom biträde vid sin sida en ung systerdotter, fröken Alma Jakob- son, som under denna ledning, så att säga, vuxit in i arbetet.
Tvänne gånger har fröken Brunsson hugnats med statsbidrag till sin skola och äfven inneva- rande år erhållit sådant.
Till sommarens ut- ställning förbereder hon ock en rikhaltig kollek- tion af konstväfnåder, hvilka säkert skola ådraga.
sig välförtjänt uppmärksamhet af alla vänner till den svenska konstslöjden.
Skulle en eller annan af dessa från konstutställningen vilja göra ett be- sök i det vackra etablissementet vid Birger Jarls- gatan, där trettio väfstolar dagligen äro i gång, kunna de vara förvissade om det mest tillmö- tesgående mottagande.
L.
S. 1897 V. von Seidenst am.
M Sjömansl|dg.
itt element är det blåa haf, Där tusen skiftande dagrar leka, Där stormar ryta och fläktar smeka Och spegeln täcker den djärfves graf.
Tänk, hvilken skillnad att stå på land, Då blåsten tjuter i alla knutar, Emot att segla med svällda klutar Och vågsam fart m o t en fjärran strand.
Med Man Och Det Tänk, när j a g fattad af instinkt ljus Den snäckan förde till fiket öra, Fick j a g med undrande glädje höra De kära vågornas sakta brus.
Och därför säger jag oförskräckt: Ej lönar binda den unga hågen.
Gud många pilar lagt af för bågen, Och spänstig sträng blir ej snarligt bräckt.
Man Man Men Som stänger utsikt af vågsköljd strand, reser murar, man söker stäcka.
.
.
världshafsbruset sluts i en snäcka, slumplikt faller i rattan hand!
Anna Knutson.
faran växer det unga m o d, brås på hjältar — det kan ej fela — muntert känns i hvar åder spela stolta, sjudande vikingsblod.
I någon lyxbok med guldtryckt pärm Står ej mitt släktled förnämt beskrifvet, Men hvarför kråkungen fiskmås blifvit, Jag räknar ut i en vändning ferm.
Far liksom farfar förtjänar ros För sin förmåga att så och samla.
På samma torfva de dogo gamla, Men morfar han var en käck matros.
I Spanska sjön blef hans lif forspildt, Men gryet icke af vågen släcktes, Ett tjogtal år runno bort, så väcktes Det åter upp hos mig, arme pilt!
T y sannerligen, jag fick bestå En verklig skärseld, förr ' n jag fick följa Min håg att gunga på mörkblå bölja.
Ja, fastän mormor från topp till tå JJvad jag minns om féung O s c a r " ^ \ f ä r de skördar, hvilkas första vårliga \ - Å brodd just nu spirar i våra byg- der, nått sin mognad, när höstens frukt står gyllene Sveriges land tung, en viktig då stundar för bemärkelsedag.
Vår konung, vår folkkäre drott, firar då 25-års jubileet af en fridsäll regering.
Redan länge ha svenska tankar och svenska hjärtan varit riktade mot denna stund.
Ej en dag förgår, att ej våra tid- ningar mäla, hur fonden växer med nästan Var Hon Att Och sjömanshustru af äkta sort, tyckte likväl — i lä af skogen — ej sin hand man bör ta från plogen, därför sändes jag välvist bort Till hennes bostad bland fur och en, Ljungröda backar och dälder trånga Blott för att glömma den strimman långa, Som likt en knifsegg ur fjärran sken.
Min hembygds smycke, mitt stolta haf Jag skulle glömma, och fick arbeta I mormors trädgård — plantera,, peta — Det var som gräfde jag på min graf.
svindlande fart, nationalsubskriptionen, som vill gifva ett yttre, materielt uttryck åt de känslor, som vid detta tillfälle besjäla kung Oscars tacksamma undersåtar, den frivilliga folkgåfvan, som, genom motta- garens storsinta disposition, kommer att vända åter till gifvarnes egen, till allas vår fördel.
Men äfven på andra sätt bereda vi oss att hugfästa vår konungs hedersdag.
Hvad särskildt pressen vidkommer, torde intet tvifvel råda, att ej landets tidningar vid denna tidpunkt skola täfla om att i ord Men fast jag icke den strimman såg Af skiftblått vatten, det fanns därinne I gummans bostad rätt månget minne, Som väckte slumrande sjömanshåg.
Där funnos strutsägg som groft porslin, Petrifikater som bleka stjärnor, Ett vackert halsband af mörka kärnor, En skär korall, ett kinesiskt skrin.
Bland rara snäckor där också fanns En präktig en från Atlantens stränder, Metalliskt blankhård med fina ränder Och sällsamt skimrande rosenglans.
och mer bild eller hylla den grånade monarken; mindre utförliga skildringar öfver hans politiska gärning, hans väl visa och outtröttliga landsfaderliga för de tvänne brödrafolken omsorg komma helt visst att fylla dagspressens spalter.
Idun, de svenska kvinnornas tidning, får icke, vill icke saknas vid denna foster- ländska hyllningsfest.
Den blyga blomma, hon då kan lägga för jubilarens fot, må bli än så anspråkslös — från hjärtat skall den dock vara vuxen, och vilja endast
IDUN 1897 våra läsarinnor hjälpa oss därmed, bör öfver densamma kunna komma att hvila något af den säregna charme, som plägar följa kvinnogåfvor åt.
Vi nämnde här ofvan vår konung en folkkär monark.
Och han är det i san- ning!
Få furstar ha vetat att så som han rundt om i sitt rike vinna hjärtan, per- sonliga vänner, personliga sympatier.
Hvar helst han dragit fram, har han mött hög och låg, man och kvinna, gammal och ung, med samma faderliga hjärtlig- het, med samma ridderliga högsinthet, med samma vinnande älskvärdhet.
I ota- liga svenska hem har han under dessa gångna år varit en kär gäst, hvars be- sök hos dessa hems medlemmar efter- lämnat minnen för lifvet, och på sina mångfaldiga och vidt utsträckta resor g e - nom landet har han kommit i beröring med representanter för de mest växlande samhällskretsar.
Från detta personliga, detta intima umgänge mellan konung Oscar och hans folk måste en rik min- nesskatt finnas att samla, och Idun, de svenska hemmens och familjernas speciella organ, bör därvid vara den allra lämp- ligaste förmedlaren.
Vi uppmana därför härmed enhvar af våra läsare, i hvad samhällsställning hon eller han nu vara månde, som äger något personligt minne af något sitt samman- träffande eller samvaro med vår konung, att under rubriken: " Hvad jag minns om kung Oscar " ned- teckna detta och insända det till Iduns redaktion.
På så vis skulle den minnes- skatt, hvarom vi ofvan talade, kunna dragas fram i dagens ljus och, af redak- tionen vederbörligen sofrad och ordnad, vid tiden för konungajubileet i höst genom Iduns spalter meddelas, till en säregen och helt visst högeligen intressant hyll- ning bland de otaliga, som då komma att ägnas konung Oscar.
Ingen, som kan hafva något om än aldrig så obetydligt att andraga, bör hålla sig borta af liknöjdhet eller af fruktan för sin ofullkomlighet vid den skriftliga fram- ställningen.
Ju rikare och fullständigare det material blir, som härvid ställes till redaktionens förfogande, af dess större värde kan naturligtvis det slutliga urva- let blifva, och de möjliga formella bris- terna skola vi med beredvillig tack- samhet afhjälpa.
Det kan ej falla oss in att med några penningepris förbinda denna litterära lan, som just får sitt största värde ge- nom den frivillighetens och hjärtlighetens otvungna ande, som bör besjäla den.
Som en uppmuntran ha vi dock velat utfästa en minnesgåfva i en form, som synes oss väl harmoniera med sakens innebörd.
Med anledning af jubileet har ett stort charmant porträtt af konung taf- Oscar i amiralsuniform efter en fotografi af Gösta Florman blifvit utfördt i färg- tryck och betingar i konsthandeln, i prakt- full förgylld ram med sniderier under kung- lig krona, ett pris af 4 0 kronor.
För det bidrag under rubriken: » Hvad jag minns om kung Oscar », som bland samt- liga insända mest tilltalar oss, komma vi att som en hedersgåfva till insändaren öfverlämna ett dylikt inramadt konunga- porträtt.
Samtliga bidrag böra åtföljas af insän- darens fullständiga namn och adress (hvil- ka dock, om så önskas, ej publiceras) samt måste vara ingångna till Redaktionen af Idun, Stockholm, senast den 15 näst- kommande juli.
Och nu, I svenska kvinnor, stån tro- get er tidning bi, med välvillig till- skyndelse, med råd och framförallt med dåd, och vi äro redan på förhand öfver- tygade, att resultatet skall bli lika hed- rande för Eder själfva som kärt för lands- fadern, till hvars hugnad på minnesdagen vi ju alla efter måttet af våra krafter önska medverka.
Stockholm i maj 1 8 9 7.
Redaktionen af Idun.
* " S o m markens blomster ... " M issbrukad kvinnokraft talar man om och grufvar sig öfver — åh, icke så stor fara!
Har den blifvit tagen från ett arbetsområde, har den kommit ett annat till godo, är åtminstone verksam och gör någon nytta i lifvet.
Men det finnes inom de s. k. bättre klasserna en ofantlig mängd kvinnlig arbetskraft, som aldrig tages i verk- ligt bruk, utan plottras bort på oviktiga och onyttiga ting.
Handen på hjärtat, mina damer, och medgifvom, att vi veta draga fördel af vår kvinnliga svaghet och nedärfda rätt till ett overksamt lif.
När skoltiden är slut, säga vi, i ekono- miskt hänseende oberoende, ofta på samma gång farväl au allt regelbundet arbete och tryckande tvång för att ingå i det sysslo- lösa lifvets glädje.
Vi ämna icke ägna oss åt något yrke, behöfva därför icke bry våra väl friserade hufvuden eller möda våra af intet groft arbete illa medfarna händer.
Vår bestämmelse är gifven — det är som maka och mor vi skola verka i lifvet, och härtill utbildar man sig e j, man blir, blott » han » behagar infinna sig.
Vårt lif, medan vi vänta på den lyckliga vind, som skall föra oss in i den äkten- skapliga försörjningshamnen, är därför ej heller förbittradt af arbete och bekymmer.
Vi äro som markens väna blomster, vi spinna icke, sy icke, men hafva dock tack vare andras arbete allt hvad vårt hjärta kan önska sig.
Vår tid dela vi mellan nö- jen, promenader, romanläsning, handarbe- ten och att » lära hushållet ».
Äfven de båda sistnämnda sysselsättningarna äro, trots sitt en smula respektingifvande yttre, odeladt an- genämna.
Det är icke hvad för handarbe- 139 ten som helst vi taga i våra händer, blott broderi och dylikt, som vi måste vara kun- niga i, på det vi sedermera vår plikt lik- mätigt medels sofföfverkast, spjällband och bordlöpare må kunna göra hemmet ljust och gladt för en älskad man.
Gröfre ar- beten, såsom kläd- och linnesömnad, hvilka j u en husmoder egentligen icke behöfver känna till, öfverlämna vi med en lättnadens suck åt andra att utföra.
Att lära hushåll — åh, hur väl vi kvin- nor förstå konsten att göra äfven det obe- hagligaste angenämt!
Det går som en lek — man tar på sig ett stort hvitt, förtju- sande hushållsförkläde m e d en kaffekittel broderad p * å bröstlappen, en nyckelknippa på fickan och rundt om kanten knifvar och gafflar, nötknäckare och korkskrufvar och fullt med andra lustiga saker, antingen i blått eller rödt — men hvar i all världen var j a g n u?
Jaså — j o, vi taga alltså på oss vårt förkläde och en viktig, liten hus- moderlig min, som klär oss förträffligt, öf- vervaka städningen af rummen och göra allt som oftast en hastig titt ut till Mar- gareta, som ser ut som en stackars kokt kräfta, där hon steker sig framför den rys- liga spiseln, och råda henne ta en handfull cayennepeppar till i soppan eller att sätta på mjölken i tid, på det den må hinna bli » fil » till middagen.
Så gå vi den ena dagen efter den andra, fem, sex vuxna systrar, och hjälpas åt att med bistånd af ett par ordinarie jungfrur och några extra hjälpmadamer passa upp på mamma och pappa och hålla huset vid makt.
Allt under det vi vänta på » h o n o m ».
Och han kommer till sist och för oss till vårt nya hem, där vi skola börja lefva vårt eget lif.
Det är ett stort ansvar, som hvilar på en husmoder, och helt visst skulle vi digna under denna för oss så ovana börda, o m icke vår lyckliga ställning tilläte, att vi delade med oss litet däraf åt andra.
Vi låta kokerskan laga maten, husan stå för städningen, sjuksköterskan vårda våra sjuka, sömmerskan sy kläderna, amman amma barnen, barnjungfrun se efter dem, när de blifva något större, och öfverlämna dem siutligen till läraren för vidare uppfostran.
Själfva öfvervaka vi det hela och ägna den tid, vi ha öfrig, åt studiet af den nyare romanlitteraturen, nöjen och ett eller annat oskyldigt handarbete.
Men det händer understundom, att detta vårt angenäma lif af en eller annan orsak tar ett brådt slut, t. ex. därigenom att vår make faller ifrån och lämnar oss, som det lika målande som otrefligt heter, på bar backe.
Lefva måste vi, och då det nu i n t e / finns någon annan, som vill arbeta för oss, äro vi nödsakade att själfva förvärfva vårt uppehälle.
Något yrke ha vi aldrig lärt, alltså måste vi söka lifnära oss m e d det vi kunna, våra fina handarbeten, eller lefva på inackorderingar.
Det senare, så kanni- baliskt det än låter, är det fördelaktigaste, ty lyckas vi blott att i maten få unga eller gamla män med goda inkomster, hvilka för- älska sig i och gifta sig m e d våra döttrar, kunna vi sedan i deras komfortabla hem som afgudade och omhuldade svärmödrar fortsätta att lefva ett arbets- och bekymmers- fritt lif under många långa år trots våra svärsöners varma önskningar om motsatsen.
Detta om vi blifvit gifta.
Men det in- träffar icke så sällan, att vi familjeflickor trots ihärdigt sökande och mycket små
j QU N 140 pretentioner på vår blifvande makes både yttre och inre egenskaper ändå aldrig finna honom.
Och det händer jämväl, att våra naturliga försörjare, våra föräldrar, icke förmå lefva längre, utan dö, lämnande oss barn på 3 0 — 4 0 år alldeles ensamma midt i villande världen.
Äro de nog omtänk- samma att på samma gång gifva oss ett arf, ja, då är ingen fara på färde.
Vi be- höfva i så fall endast placera vår egendom i säkra papper och kunna sedan i lugn och ro lefva på våra räntor, en af de lät- taste sysselsättningar man gärna kan välja.
Yårt intresse koncentrera vi på och dela mellan följetongen, ett handarbete, sista skandalen och en älskad hund eller katt, hvars tillvaro vi gjort till vår uppgift att förljufva.
Stå vi däremot utan medel, ja, så måste vi som alla andra deltaga i kampen för tillvaron — i värsta fall.
I bästa hafva vi bröder, svågrar eller andra nyttiga släktin- gar, som vi låta arbeta för oss, under det vi själfva, friska, starka kvinnor i våra bä- sta år, sitta med händerna i kors och njuta j f vårt sorgfria väsen.
Och skulle så motigt vara, att vi inga släktingar ha att lefva på, finns det lyck- ligtvis en del fonder, hvarur vi utan rin- gaste vederlag kunna erhålla medel till vårt uppehälle.
A t t vi på samma gång stå i trügen för andra fattiga, som af ålder eller sjuklighet verkligen äro urståndsatta att försörja sig, icke behöfva vi bekymra oss därför?
Vi såsom pauvres honteux hafva obestridligen större rätt till hjälp än kvin- nor, som från barndomen varit vana vid att slita ondt och sålunda icke kunna känna nöden lika tryckande som vi, hvilka bakom oss hafva ett lif i öfverflöd och lycka.
Kanske förefaller den här framställda bilden karrikerad, men faktiskt är, att inom den burgnare samhällsklassen en betydande mängd kvinnokraft förspilles, om icke all- deles på detta sätt, så dock i fånyttighet, ja, ofta rent af — i lättja.
H v e m känner icke till dessa unga dagdrifvande flickor, dessa husmödrar, som kunde hafva så myc- ket att beställa, men som i verkligheten uträtta så litet, och slutligen dessa medel- ålders fröknar, hvilka, om de icke äga en- skild förmögenhet, lefva ett parasitlif på släktingar eller ockra på den allmänna barmhärtigheten och endast intressera sig för sitt eget obetydliga jag och dess be- kvämlighet?
Men vänder man sig till dessa kvinnor direkt, skola de utan tvifvel med indigna- tion tillbakavisa beskyllningen för lättja.
Med en halft förvånad, halft öfverlägsen blick skola de unga flickorna förklara, att de icke behöfva arbeta, de ämna icke blifva något — » blott » gifta sig.
För att blifva något, telegrafist, guvernant, sjukgymnast, behöfver man utbilda sig, men för att fylla makans och moderns ansvarsfulla kall, där- till fordras ingen förberedelse — sådan är att döma af förhållandena en ganska gängse uppfattning.
I stället för att använda tiden till inhämtande af de kunskaper och mån- gahanda färdigheter, en god husmoder bör äga, oeh att förskaffa sig den sinnets mog- nad och fasthet, som måste finnas hos en barnens uppfostrarinna, förspiller mången flicka sina bästa ungdomsår på ett fladd- rande, ytligt fjärilslif, där nöjena äro det förnämsta och arbetet, o m det förekommer, är något helt oväsentligt och saknar all stadga och allvar.
Därför går hon äfven G EORG 1897 till giftermålet i alla afseenden oförberedd och olämplig.
Hon gifves, som det så ståt- ligt heter, mannen till » ena hjälp », blir husmoder och får barn att vårda och fostra, men saknar i själfva verket alla förutsätt- ningar att med heder kunna fylla ett enda af dessa åligganden.
Hur vore det också möjligt, att hon, som, då det gäller lif vets allvar, själf står alldeles handfallen och bortkommen, skulle kunna vara någon an- nan till hjälp, att hon, ovan som hon är därvid, rätt skulle kunna handhafva sitt hus, att hon skulle vara lämplig att fostra barn, hon, hvars egen uppfostran, om man bortser från den bokliga bildningen, lämnar så mycket öfrigt att önska?
Som gift skall hon antingen nödgas att med forceradt, genom ovanan dubbelt på- kostande arbete taga igen den förlorade tiden, eller också — hvad som är vanligast — fortsätter hon sitt bekväma lif från flick- tiden och öfverlämnar ansvaret af sin nya ställning åt andra, men behåller själf den oförtjänta äran af deras arbete.
Blir hon icke gift och förhållandena så medgifva, gör hon högst sällan någon än- dring i det sysslolösa, behagliga lif, som blifvit henne en vana.
Arbeta — försaka egen bekvämlighet och njutning!
H o n har förmögenhet eller ock är det andra, som arbeta för henne — hvad göres henne mera behof?
Att erinra henne om mänskliga plikter och mänskligt ansvar är som att tala för döfva öron.
Ett långt själfviskt lif, där det först och sist gällt hennes egen trefnad och lycka, har förtorkat hennes hjärta, som dock en gång kunde känna varmt för andra, det har skrumpnat sam- man oeh rymmer nu endast henne själf och kanske dessutom en af välmåga glän- sande Kurre eller Moppe.
A t t det finns så mycket icke aflönadt arbete, hvilket trots sin nödvändighet aldrig blir utfördt, och hvaråt hon kunde ägna den kraft, hon nu låter ligga obrukad, ett arbete i människo- kärlekens tjänst, vet hon måhända innerst, men hon stryper fortast möjligt den tanken för att icke störas i sin ljafva ro.
Män- niskorna som, förkomna af brist på tillsyn och omvårdnad, vandra på villstråt där ute i världen, och som hon genom att offra något af sig själf kanhända kunde bistå, hvad komma de henne egentligen vid och med hvad rätt fordra de hjälp af henne?
De kunna taga vara på sig själfva liksom hon gjort, gå fika korrekt genom lifvet som hon.
Hon har gudi nog att tänka på för egen del, har en våning att se om, en hund eller katt att älska, små fina hand- arbeten att sysselsätta sig med.
Ansvaret, ansvaret — det skjuter hon ifrån sig, vill ej veta af.
Det är för andra, icke för henne, svaga kvinna.
Och vaknar samvetet någon gång och visar henne den nedslående bil- den af ett flackt, fult lif, utan lifsverk, ett lif som förrinner i sanden till intet gagn och utan att lämna spår efter sig, känner hon kanske ett ögonblicks obehag, men hon tröstar sig snart på äkta fruntimmers- vis — använder hon icke det pund, som anförtrotts henne, bättre, ' så dock ej heller sämre än så många andra kvinnor, och de tyckas vara fullkomligt nöjda och tillfreds med sig själfva och sitt lif.
Inge.
B a r i a r t a t a LEVY 5 ' LINNE|VIAGA5IN.
Drottninggatan 53, Stockholm, är husmors bästa h j ä l p - reda.
P r e n u m e r e r a å när- maste postanstalt.
Helt år 3 kr.
För det blödande Grekland!
Vi hänvisa ännu engång till den » väd- jan från Greklands till Sveriges kvinnor », hvilken var införd i Idun n:r 15.
Snar hjälp är här, om någonsin, af nöden, och den minsta skärf, i kristlig kärlek gifven, är lika varmt välkommen.
Bidrag kunna insändas dels till red:n af tidningen Idun, dels direkt till kassaförval- taren i Svenska kvinnornas nationalförbund, fröken Hulda Lundin, Stockholm, Brunke- bergstorg 2 (adress: Augusta Lundin).
Vi fortsätta här nedan redovisningen för hittills influtna m e d e l: Till redaktionen af Idun: Julia F., Stockholm Fru Gerda Ericsson, Ystad ..
Fröken Frida Björkman, Stockholm ... Viola Ranin, Kuopio - En grenadiersänka, Västerås Anna W, Stockholm Fröken Hedvig Eländer, Stockholm ._.
T.
G., Stockholm ... - Anna Hedlund, Tjpsala O. Roth, Sunnansjö Sofi Larsson, Jönköping, (jämte ett pak.
förbandsartiklar) H — a A — n A.
L., Nyköping — - Insamling i Luleå genom Elina Benchert Insamling i Jönköping genom hofrätts- rådet Axel W. Bratt - f » » » 1. — 5. — 5. — » 10. — Q » a — 208.25 » 322.30 S:a Kr.
717.80 Till kvinnoförbundets kassaförvaltare: Transport från förra numret Fru Skoglund -.
) &gt; L. Sjöström, Helsingborg l P. O — en, Föllinge.
O. P., Åmål -. '.
Skolgossen Tor Berg Sofie Gumælius Lotten D.
- - H.
L Fru Josefson Maria Durling A.
K Julie af K En tjänstflicka M.
H A — a Calla Curman IMissionsbokhandeln, Drottninggatan 49 I Fritzes bokhandel Kr.
132.50 » 10. — » 10. — » 5. — » 5. — » — .58 » 10. — » 5. — » 20. — » 2. — » 5. — » 1. — » 5. — » 1. — » 5. -- s 5. — » 25. — » 43. — » 80. — S:a Kr.
370.0 8 S:a Starum: Kr.
1087.8 8 Förbandsartiklar hafva inkommit från Falun, från Mom, Nässjö samt en mycket stor sändning från Valdemarsvik.
Nationalförbundet har till Röda Korset öfver- lämnat alla förbunds- och linneartiklar för säk raste befordran till ambulansen.
Bland de gåfvor, som med anledning af uppropet inkommit] till kassaförvaltaren i Svenska kvinnornas nationalförbund, märk- tes en, som i all sin enkelhet talade ett rö- rande språk.
Gåfvan utgjordes af en pac- ke trasmattor och förskref sig från landsor- ten, troligtvis från någon som egenhändigt väft dem och insändt dem i hopp, icke att själfva varan kunde blifva till nytta, men dess kontanta valuta.
Gåfvan var åtföljd af några skrifna ord, som tydligt visa gif- varens sinnelag: » Till Grekerna!
Herre, förvandla det till det nyttigaste, dig förutan kunna vi intet g ö r a!
J. E. » Det behöfver knappast tilläggas, att mat- torna genast omsattes i pengar, och kommer således äfven denna » skärf » de sårade till godo.
• \ Största u r v a l af L i n n e - b o s ä t t n i n g s a r t i k l a r samt Gardiner.
Utstyrslar Kr 79.25 » 5. — » 5. — 3.- 50. — 10. — 2 2. förfärdigas på beställning- å egen atelier efter nyaste modeller.
Order ä minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation.
•
1897 I D U N Af medlen från denna insamling af sändes Bland de symptom, som under sjukdomens den 4 dennes — då de två sista stora belop- förlopp på den sjuke själf verka mest de- pen å Iduns lista ännu ej influtit — en primerande och ängslande, är den ej ovan- vexel å 700 francs genom Svenska kvinnor- liga blodhostan.
Ibland beror den på en nas nationalförbund till ordföranden i Greki- blödning blott från svalget eller näsan, hvari-.
från blodet runnit ned och blandat sig ska kvinnoförbundet, drottning Olga.
med upphostningen, men är ofta uttryck * för en bristning i något af lungans mindre blodkärl vid en kraftigare hoststöt eller kroppslig ansträngning.
För öfrigt temligen ofarlig många gånger; den mängd blod, som kommer, är obetydlig och kärlet läks snart (Eftertryck förbjudes.)
vid nödig stillhet.
Större, dödande lung- blödningar äro jämförelsevis sällsynta och XIII.
äga rum blott i långt framskridet stadium, Lungsot.
då något större kärl i en kavernös vägg öppnat sig.
Försvårande i hög grad för sjuk- För Idun af D:r T. Horney (Mörsil).
domens häfvande är den vanligen uppträ- (Forts, och slut.)
os dem yttrar sig sjukdomen i sin början dande temperaturstegringen på aftnarne.
Den ofta blott under bilden af blodbrist eller beror på en resorption af bacillgiftet in i magkatarr med dess åtföljande besvär, and- blodet, alstradt af tuberkelbacillerna själfva nöd vid hastigare rörelser, bristande aptit eller sönderdelningsprocessen i stagneradt och mattighet, utan att undersökningen af slem, och dess bekämpande utgör den största lungorna ger några bestämda bevis för en svårigheten vid sjukdomens behandling.
sjuklig process uti dem.
I andra fall däre- Upphostningarna äro klart slemmiga, än mot, och de äro ej så sällsynta som man mer eller mindre gul- eller grönfärgade, och be- vanligen tror, är kroppsbyggnaden normalt stå af inflammationsprodukter direkt från utvecklad, muskulaturen kraftig, hullet godt, lungväfnaden, blandade med slem från luft- och utseendet i öfrigt blott tydande på rörsgrenarne och svalget samt saliv.
För lung- hälsa; men en envis hosta, som drar ut soten karaktäristiskt utseende eller form hafva på tiden, ger tillkänna att något allvarsamt de e j, det bestämmande därvidlag är tuber- ligger under.
Rätt ofta visar sig sjukdomen kelbacillernas närvaro.
Af dessas mängd i efter en lunginflammation eller starkare för- upphostningen kan ej någon bestämd slut- kylning; och vid sådana tillfällen ha bacil- sats dragas beträffande sjukdomens större lerna legat slumrande i lungorna och fått eller mindre elakartade beskaffenhet; det kraft till utveckling först genom det förut- som fäller irtslaget därvid, är organismens gångna försvagandet af organismen.
Ej motståndskraft i allmänhet och specielt lung- ovanligt är det också, att sjukdomen hos väfnadens samt närvaron af andra mikro- fullt friska manifesterar sig genom en plöts- organismer, särskildt de varbildande, sprep- lig, oförmodad blodhosta.
Den del af lun- tococcerna.
Komplicerad i öfrigt och för- gorna, som i regel först angripes, är spetsen, svårad kan sjukdomen blifva genom till- och har man sökt förklaringen därtill uti stötande processer i njurar och tarmar; ofta det förhållande, att spetsen minst deltager påkommande diarréer eller större halt af i andningen, bacillerna där således få bättre ägghvita i urinen äro ogynnsamma symptom.
tid att sätta sig fast än i andra delar, där För sjukdomens motarbetande gäller att luftströmmen är kraftigare, hvarigenom slem- hinnan kan lättare befria sig från dem.
stärka den uppväxande ungdomens organism nyttiga kroppsöfningar i friska Erhåller man en person till undersökning genom sträfvandet bör vid ett tidigt stadium af sjukdomen, där luften och kraftig föda; således inga oroande symptom ännu visat sig, vara riktadt, i motsats mot hvad numer finner man oftast just i ena tungspetsen en brukligt är, mer på kroppens normala ut- förefintlig slembildning, beroende på en bildning än själsförmögenheternas uppdrif- Tuberkulösa mödrar t. ex. böra ej tuberkulos inflammation i de smala luft- ning.
rörsgrenarne därstädes, utan att någon för- gifva sina barn di.
I hemmen böra råda ändring i andningsljudet eller perkussions- snygghet, renlighet och flitig ventilation, så tonen (den ton lungan ger vid anslag med att där alltid sörjes för frisk luft.
På så sätt fingrarne) tyder på, att den egentliga lung- skaffa vi lättast ett motståndskraftigt, ungt väfnaden är angripen.
Det är den så ring- släkte.
aktade och af patienterna själfva lättvind- Något tvifvel råder ej om sjukdomens ligt omnämda spetskatarren.
Hur ofta hör botlighet, man har därför stöd uti ofvan- man ej fällas det uttrycket: » jag har endast nämnda iakttagelser vid liköppningar så- en spetskatarr, så med mig är det ingen väl som i de uppgifter, som lämnats från fara ».
Det finnes nog oskyldiga katarrer specialanstalterna för lungsiktige.
Men det äfven i spetsarne, men är spetsaffektionen gäller att kraftigt gripa in vid de första isynnerhet ensidig, lurar oftast tuberkel- misstänkta spåren af sjukdomen.
På den bacillen bakom, och vid ej i tid företagna medikamentära behandligen får man därvid åtgärder står faran för den sjuke lika hot- ej fästa för stora förhoppningar.
Den har full, som då han träder från läkarens mot- i stort sedt ännu ej lyckats verksamt hejda tagningsrum med tårade ögon genom med- processen, äfven om den gynnsamt kan på- vetande, att han i spetsen har en förtät- verka vissa symptom däraf.
ning.
Det är nämligen blott en kvantitativ Tuberkulinet i sin ursprungliga form är skillnad mellan katarren och förtätningen.
i hufvudsak uppgifvet, och om det nyligen I förra fallet är lungväfnaden ännu frisk, af Koch publicerade tuberkelbacillextraktet blott luftrörsgrenarnes slemhinna angripen; är för tidigt att fälla något omdöme.
i det senare har processen öfvergått till Det håll, från hvilket vi fortfarande ha lungväfnaden själf, som genom tuberkel- och att vänta största hjälpen, är specialan- ärrbildning har förminskad lufthalt, och stalterna för lungsiktiga, lungsotsanatorierna.
blifvit förtätad, yttrande sig uti svagt eller Det första i sitt slag var Görbersdorf i förändradt andningsljud och dämpad per- Schlesien, grundadt 1854 af tysken D:r Her- kussionston.
man Brehmer.
Han genomförde den hygenisk Iduns läkarartiklar.
K 141 dietiska metoden — frisk luft, hög, näran- de diet och härdande vattenbehandlig.
Upp- märksamheten riktad på organismens stär- kande i sin helhet och därigenom kraft till motstånd mot den lokala processen i lungorna.
Före Brehmers tid hade metoden visserligen delvis tillämpats vid de vanliga klimatiska kurorterna; men dels voro vid dessa patien- terna bundna vid en viss säsongtid, efter hvars utgång kuren måste af bry tas, dels hade de för stor individuell frihet uti sättet att sköta sig.
De lungsiktiga äro nämligen fallna för allehanda öfverdrifter och i behof mer än andra sjuke af ständig läkartillsyn under sin kur.
För dem passa därför mer de slutna anstalterna, hvilkas specielt anställde läkare lättare än den blott en eller annan gång konsulterade läkaren kan öfvervaka att hans ordinationer efterlefvas.
Som dessa anstalter äro öppna året om, kan den sjuke dit taga sin tillflykt genast vid sjukdomens yppande och kvardröja nödig tid för sitt återställande.
Brehmers förtjänst är också den att hafva ej blott betonat möjligheten af lungsotens botande, utan äfven genom sina resultat lämnat ett glänsande bevis därför.
Hans metod utvecklades vidare af Detfrweiler, föreståndare för sanatoriet i Fal kenstein, som införde den numer brukliga fri- luftkuren — stillaliggande ute.
Härigenom kan behöflig hvila för lungorna och hjärtat förenas med rikligt njutande af frisk luft.
Lun- gorna behöfva nämligen, för att ej läkningen i dem skall förhindras, sparas för all öfver- ansträngning, som sliter sönder såren; äfven- så hjärtat, som har att kämpa mot ett ökadt motstånd för blodströmmen inom lungorna på grund af den sjukliga processen i dem.
I nästan alla länder ha inrättats dylika anstalter, ledda i hufvudsak efter Brehmers princip, med mer eller mindre oväsentliga förändringar.
I genomsnitt visar statistiken från dem 2 5 % botade eller för- bättrade — ett resultat, som nog kommer att utfalla ännu gynnsammare, då man lärt sig inse fördelen af att så tidigt som möj- ligt uppsöka dem.
F. n. betraktas de ofta som sista tillflyktsorten.
Så länge krafterna äro någorlunda goda och symptomen i öfrigt ej för besvärande, nöjer man sig med en eller annan månads vistelse på landet under den vackra årstiden — under vintern håller man sig hemma i de varma, väl ombonade, men ofta dåligt ventilerade rummen, blir ordentligt bortklemad oeh känslig för minsta temperaturförändrirjg och förlorar ofta un- der vintern vinsten af den korta sommar- kuren.
Nästa sommar åter en frist; och så släpar man fram sin tillvaro lika kost- samt, men utan de varaktiga resultat, som man kunde ha vunnit, om man på en gång tagit i med all energi och tillräckligt lång.
tid.
Att sommartiden bör afvaktas därtill, beror på en inrotad tro, att värme skall vara för lungsiktiga så nyttig och kyla så skadlig.
Och dock har från de flesta fackmän på detta område framhållits den kalla luftens välgörande inflytande på host- retningen, aptiten och ämnesomsättningen inom organismen.
Ej alla äro så ekonomiskt lyckligt lottade, att de kunna tillbringa hvarje vinter i de sydligare ländernas poe- tiskt beskrifna, men ofta tvifvelaktiga blom- sterklimat.
Flertalet gjorde nog bäst uti att härda sig för sitt eget lands, där de måste bygga och bo.
Här vid Mörsils sanatorier till- ra M o ra a * * ra a &amp; iP: cS fen O &lt;L&gt; •vi feo 12 R O Pl 01 m W Ü SI t » w * &gt; H s sa W 60 Ö O M - SO 5 C / 3 ta S™ c o = = u fl) « £-.2 5= = 2 £ m
IDUN 142 bringa gästerna i lugn och ro ute i sina hvil- stolar de flesta af dagens timmar äfven vid så låg temperatur, att en vanlig män- niska helst håller sig inne framför brasan.
Säkert kommer en sådan kall friluftskur dem till mycken nytta under vintrarne i hemtrakten.
Hvad som ännu spåras hos den bacill- skrämda allmänheten är en viss ängslan för dessa anstalter för smittans skull: man skulle där vara mera utsatt därför än på andra håll.
Man behöfver dock ej länge vistas vid en sådan anstalt för att finna denna misstanke ogrundad.
D e sjuke äro strängt förbjudna att spotta omkring sig och medhafva sina fickspottkoppar, hvari upphostningarna uppsamlas och oskadliggö- ras.
Rummen desinficieras noga, såväl möbler som väggar, tak och golf — och från syn- punkten af smitta äro de således öfverlägs- na de så gouterade bondgårdarnes.
Att vårt lands klimatiska förhållanden möjliggöra vinnande af hälsa, utan att de kostsamma utländska anstalterna behöfva uppsökas, där- o m tvinar nu ingen; och ett nytt välsig- nelsebringande skede ingår snart, då genom konungens ädla tanke och vårt folks offer- villighet utsikten öppnas för erhållande af special-anstalter äfven för de mindre bemed- lade.
Det kommer att djupt ingripa i hela folkets framtid.
Do sjuke lära sig ej blott konsten att sköta sig under sin anstaltsvi- stelse, utan äfven i det hvardagliga lifvet, och bli fanbärare för ett allmänt mer hyge- niskt lefnadssätt.
* U r notisboken.
Fru Mina Ayiärée, nordpols f ar ar ens moder och maka till framlidne apotekaren An- drée i Grenna, hvilkens biografi och porträtt Idun i fjol meddelade, afled i förra veckan i Jönköping till följd af ett slaganfall.
Hon var omkring 78 år gammal.
Föreningen Handarbetets vänners års- stämma af hölls härom dagen i densammas lo- kal vid Brunkebergs torg.
Af årsberättelsen framgick, att föreningen under år 1896 räknat 770 betalande medlemmar, hvilkas sammanlagda årsafgifter utgjorde kr.
3,850; af detta belopp ha återburits kr.
1,795: 25 i form af arbeten, utlot- tade bland ledamöterna.
Arbetslöner och .iflöningar ha under året ut- gått med kr.
51,203, omkring 3,000 kr.
mer än i fjol, beroende därpå att flere arbeterskor varit sysselsatta för årets utställning.
Syskolan, som fortgått under fröken Agda Beckmans ledning, har räknat 96 elever, och väfskolan, under frö- ken Anne Marget Hamiltons uppsikt, har haft 53 elever.
En handarbetskurs för lärarinnor har under året försöksvis anordnats och uppmuntrat till vidare fortsättning.
Föreningens behållning, som den 1 januari 1896 var kr.
71,668: 08, har under nämnda år ökats med kr.
184: 77.
För- eningen beslöt att Sofie Adlersparres pris, stif- tadt för att hugfästa minnet af hennes verksam- het inom föreningen, denna gång skulle tilldelas fru Karna-Nilsson " Wahlberg f rån Skåne för visad framstående konstnärlig begåfning.
Vid härefter företagna val omvaldes de tre afgående styrelse- ledamöterna.
Kvinnlig seiielsällskapsuniform.
De i Svenska segelsällskapet invalda damerna ha be- slutit anlägga kvinnlig segelsällskapsuniform, den första som blifvit anlagd här i Sverige.
Uniformen ter sig enligt det framställda för- slaget på följande sätt: Mörkblå eller hvit sjö- manshatt eller mössa utan skärm, kort blå jacka ungefär af den modell, som af sjökadetterna an- vändes, med sällskapets knappar, blus under jackan af hvitt eller blått tyg, hvit väst till hög- tidsdräkt, kjol af blått tyg utan någon garnering, slutande 10 cm.
från marken, gula eller hvita skodon samt ytterkavaj af blått kläde lika med den af de manliga medlemmarna använda.
En vacker utmärkelse har kommit fru Arla Bagge, landssekreteraren A.
H. Bagges i Jönköping maka, född Osbahr, till del, i det att konungen tilldelat henne medaljeu » Litteris et artibus » såsom ett erkännande af den förtjänst- fulla insats, fru Bagge gjort i Jönköpings mu- siklif.
Landshöfdingen frih.
Hj.
Palmstierna öfver- lämnade i måndags på länsresidenset i närvaro af ett 20-tal damer och herrar medaljen till fru Bagge med ett kortare tal, i hvilket han fram- höll de förtjänster fru Bagge nedlagt för att väcka kärlek och intresse för musikens konst.
Ännu en svenska till Grekland.
Förutom de i vårt förra nummer nämnda sjuksköterskorna har nu ytterligare en svenska afrest till Grek- land, nämligen fröken Mathilda von Koch, syster till löjtnant von Koch å Leonardsberg i Skåne.
Fröken von Koch skall tjänstgöra som sjukskö- terska vid grekiska armén.
Göteborgs Kexfabriks Aktiebolag, hvars utmärkta fabrikater säkerligen äro välkända för flertalet af Iduns läsarinnor, har i dagarne ut- nämnts till k. hofleverantör.
* 1897 ådagalade i sitt föredrag god uppfattning, dra- matiskt lif och omsorgsfull skola, men röstens rent fysiska välljud lämnade åtskilligt öfrigt att önska.
Värdefullt biträde lämnades af fru Hilma Svedbom, hrr Zetterqvist, Kjellberg m. fl.
Fru Anna Lisa Hwasser-Engelbrecht ämnar nu om söndag, den 9 d:s, gifva en matiné å Dra- matiska teatern, hvarvid Paillerons kvicka ko- medi » Sällskap där man har tråkigt » uppföres med biträde af nämnda teaters skådespelare.
Fru Fahlman gifver instundande tisdag soaré å k. operan, hvarvid hon uppträder som Claire i » Herr Derblays giftermål ».
Säkerligen skall den talangfulla och framstående skådespelerskan få glädja sig åt fullsatt salong.
En dramatisk musikalisk soaré forberedes af fru Hartmann och fröken Petrini till förmån för de genom kriget lidande grekerna.
Program och dag för soaréen offentliggöras snarast.
* " Så k a n d e t gå! "
Skiss för Idun af Tyra L. J-U-ån en af mina väninnor mottog jag en dag r ett bref så lydande: Teater och musik, Kungl.
Operan återupptog i onsdags » Figaros bröllop » med ny instudering och ny iscensättning.
Hufvudpartierna innehafvas af fruarna Östberg (grefvinnan) och Linden (Cherubin) samt fröken Karlsohn (Susanna), hrr Forsell (grefven), Brag (Bartolo) och Lejdström (Figaro).
Vi återkomma i nästa nummer.
K.
Dramatiska teatern har upptagit ett inhemskt lustspel, Gustaf af Geijerstams » Aldrig i lifvet », som för några år sedan gick på Södra teatern.
Det är närmast en ren fars och bör därför ock spelas i farston — på Dram.
teatern får det nu ett väl tungt utförande, som ej höjer effek- ten af det annars ganska lustiga och underhål- lande stycket.
Med denna allmänna reservation fingo för öfrigt rollerna ett godt utförande: hr Personne som den unge författaren, rikare på litterära idéer än klingande mynt, fru Seelig- Lundberg som hans lilla fru, fröken ÅMander som svärmor, hrr Bæckstrom och JEnvall som de två konkurrerande bokförläggarne o. s. v. Som efterpjäs ges den gamla vådevillen » Den nya garnisionen: », och så har då den rena ope- retten i de yttersta dagarne gjort sitt triumfin- tåg på vårt lands sträfvande och sökande » första scen »!
De sju vackra flickorna i uniform med fru Kartmann i téten vorb nog så täcka och be- händiga att se på, men när de uppläto sina små näbbar till sång, då.
.
.
ja, då började man fråga sig, om ändå verkligen Kungsträdgårdsinrättnin- gen är ämnad till sångscen.
Detta trots Opera- öfverlöparen hr Johansson, som här fick nypa en liten knapphålsbukett ur de lagrar, han ratat på Blasieholmen.
Hr Nyblom har ju också litet röst, en liten kammartenor och hållning därtill som en kammartjänare, ehuru han nu skulle spela ung dandy.
Har han ännu fullgjort sin värneplikt, unge herr Nyblom?
Annars kanske man kunde hoppas på en smula mera » sträck- ning » ifrån Ladugårdsgärdet.
Ty icke tycks den stå att hämta i K. Dramatens rekrytskola.
Tack för » stufningarna », snälla direktion, och väl bekommet!
Hr G. Skånberg hade att glädja sig åt ett ut- såldt hus på sin soaré å k. operan i tisdags af- ton och emottog rikliga bevis på publikens be- vågenhet.
Hans framställning af Philippe i » Herr Derblays giftermål » var ock en mycket förtjänst- full prestation, utmärkt af både kraft och värme, och fru Seelig-Lundberg sekunderade honom för- träffligt i Claires skiftande roll.
För öfrigt må framhållas fru Hovings charmanta Athenais, hr TorøgrøsfeBacchelin och hr Hamrins lustiga Mouli- net, hrr Hillberg, far och son, fröknarna Bäckström, och Klef berg m. fl.
i de olika fyllnadsrollerna, som alla fingo ett vårdadt utförande.
Publiken var tydligen nöjd med sin afton och recettagaren bör ha haft skäl att vara det ej mindre.
Fröken Lida Stjernblad, en ung, här hemma hit- tills för större kretsar okänd sångerska, som under några år idkat musikstudier i Paris, presenterade sig i måndags för hufvudstadspubliken genom en konsert å Vetenskapsakademiens hörsal, hvil- ken var i det närmaste fylld.
Konsertgifverskan Stockholm 1 feb.
1897.
Kära Tyra!
Tusen tack för din gratulation.
Jag hade verk- ligen flera vänner än jag kom ihåg.
Jag trodde nämligen, att du alldeles glömt mig.
Du ber att få veta litet om mig och min förlofning.
» Hvarje förlofvad flicka har sin lilla roman, » säger du och du har kanske rätt.
Tack för det intresse du säger dig hyst för mig under vår skoltid.
Jag föreföll dig originell, påstår du vidare.
Nå, ja, låt gå för det.
Jag har aldrig kunnat fundera ut om det är någon merit eller ej.
Därför, om jag är ett dåligt original, så rår jag inte för det.
Sin natur kan man visserligen med energi söka moderera, men jag har ej den energi, som är därtill behöflig.
Men jag pratar onödigt, tänker du, och mer af samma slag lär du nog få, när du nu bedt mig om något sådant som att berätta hur jag fått min fästman, eller, för att det skall låta gentilare, hur han fann mig.
Då jag var fem år, kom jag på en barnbjud- ning tillsammans med en gosse, som var mycket ful och svarthårig.
Nu tror jag du förstår att det är » han », men du skall vänta med att draga dina slutsatser.
— Jag såg endast på honom un- der hela aftonen, ty han tog sig så löjlig ut, och min uppriktiga natur, som genast var till hands, manade mig att säga det åt honom, ehuru han minst var dubbelt så gammal som jag- » Jag har aldrig sett en så ful gosse som du är. » » Jaså, » svarade han och såg på mig dröjande.
» Jag har aldrig sett en så elak flicka som du är. » » Ack, förlåt mig! » utropade jag med en stic- kande känsla af ånger.
» Jag menade inte att du var så rysligt ful.
.
.
du.
.
.
är väl inte ond på mig? » Han svarade ingenting, utan gick ifrån mig.
Jag sökte upp honom och förnyade min anhållan om förlåtelse.
» Javisst, » svarade han då.
» Nu är jag inte ond längre. » Vi blefvo genast goda vänner.
Det är nu 15 år sedan.
Vi flyttade af en slump i samma hus och voro tillsamman ofta, ja, dagligen.
På 15 år lära nog två personer att känna hvarandra och vi kände hvarandra väl.
Jag höll af honom som en syster håller af sin bror.
Han förblef fortfarande lika ful, om möjligt blef han fulare, ty djupa koppärr hade vanställt honom än mera.
I sitt 15:e år hade han insjuk- nat i kopporna, som lämna så svåra spår efter sig på många.
Jag vill medyaiin berättelse gå ett halft år till- baka, räknadt från nuvarande dato.
©Min gode vän och kamrat var 25 år, hade tagit ingeniörsexamen och fått god anställning hos en känd firma.
Glad meddelade han mig detta en dag, och jag gladdes med honom af hela mitt hjärta.
«Nu kan du ju gifta dig, » skämtade jag med honom.
» Jag skall skaffa dig en bra hustru. » » Hon måste väl vara blind, eftersom du skulle våga föreslå henne en sådan man som jag. » » Åh, du är visst inte så ful nu, » svarade
IDUN !W7 jag fortfarande skämtsamt.
» Vore du inte min bror, skulle jag gärna gifta mig med dig. » » Jag är ju inte din bror, » sade han sakta och med en märkvärdig ton.
» Jaså, är du inte det, » fortfor jag, utan att ana den smärta jag förorsakade honom.
» Hvad är du då?
Min far kanske? » Han reste sig upp och gick fram till fönstret med bortvändt ansikte.
» Ja, hvad förståndet beträffar så.
.
. » Han tycktes bemöda sig om att skämta.
» Så är du min son, » ifyllde jag allt upp- sluppnare och gick efter honom samt satte mina händer bakifrån för hans ögon.
» Låt bli migi » utropade han med häftig ton.
» Det är så roligt att retas med dig.
.
.
» » Ja, prata nonsens det kan du så det förslår, » svarade han och gick bort till pianot, där han bläddrade i noterna.
» Ska vi spela tillsammans en stund, » återtog jag hastigt och följde honom.
» Är du bjuden till Vinbergs i kväll? » Jag satte mig vid pianot.
» Ja, men jag vet inte om jag går. » Hans stämma lät så besynnerlig.
» Är du kär i Ella och vill undfly henne, för att hon inte är blind? » började jag åter mitt skämt.
» Vill du bli af med mig, så säg ifrån det ge- nast.
» » Jaså, du blir snarstucken.
Det kan jag ock- så bli. » Jag började spela en vals utan den ringaste ordning.
Han hejdade mig plötsligt och sade, under det han fingrade på strängarna som om han strök bort dammet från dem: » Vore jag inte så ful, skulle jag vara egenkär nog att tro, att du ville kokettera för mig, Astrid. » Med dessa ord hämtade han sin hatt som om han ämnade gå.
» Kokettera 1 » — utropade jag och mitt hjärta började häftigt klappa.
» Kokettera för dig, för min bror!
Du skämtar väl? » » Ja, visst skämtar jag » — svarade han.
— » Jag ville bara gifva dig en vink gent emot andra manner.
Det finns damer, som kokettera på det sättet att.
.
.
» » Att.
.
.
? » » Att de inte tro sig kokettera alls, utan endast låta männen förstå, att ingen kan fånga dem.
Det slag af koketteri skall du akta dig för, Astrid.
Du har stora tendenser åt det hållet.
Var inte så slagfärdig, då någon gifver dig en mer eller mindre lämplig komplimang.
Det är för ditt eget bästa jag talar.
Du får aldrig en fästman på sådant sätt.
Den, som söker närma sig dig, blir genast afkväst.
Narrar och balhjältar finna glädje i att söka göra dig brydd med artigheter, men om en allvarlig man ger dig en komplimang för t. ex. din dans, ty du dansar ju bra, blir han genast slagen med ett genmäle. » » Jag vill inte ha några komplimanger.
Jag tycker icke om sådana, ty jag tror aldrig på deras äkthet.
Jag kan inte skilja narrars artig- heter från de klokes.
Du t. ex. komplimenterar aldrig.
.
.
Jag åhörde en gång ett resonnemang mellan två herrar och af deras samtal framgick, att de tyckte alla kvinnor vara lika mottagliga för smickrets sötma.
Den ene af dem yttrade: » Jag har en sådan tur, ty alltid hittar ' jag på något.
Är hon icke vacker, berömmer jag hen- nes smakfulla toalett, färgen på hennes hår, hen- nes vackra stämma m. m. » Det skulle reta mig till döds » — fortfor jag — » om någon trodde, att jag tog deras nonsens för kontant. » » Du har rätt till en del, men du slår ofta öf- ver.
Kandidat Berg yttrade sig ofördelaktigt om dig i följd af de slag du gaf honom på hans kusins bröllopsdag. » » Hvad sade han? » Jag var nyfiken, men inte rädd.
Jag ville för- svara min ställning intill det yttersta.
» Han sade, att du skrämmer karlarne. » » Ha, ha, » — skrattade jag » — alla sådana som han, menade han. » » Du är öfvermodig i dag.
Hvad föregick mel- lan er båda?
Låt mig få döma. » » Gärna.
Han slungade åt mig den ena fadda artigheten efter den andra, men han roade mig, ty jag har aldrig träffat ut för någon så egen- kär och dum människa.
Bland annat sade han: » Fröken Anstrin, gif mig en bit konfekt, ni är närmare till skålen än jag.
Nej, nej » — fort- for han, då jag lyfte skålen » — med edra för- tjusande fingrar skall ni taga den, ty då skulle den smaka tusen gånger bättre. » Jag ställde tillbaka skålen och svarade skämt- samt: » Till edert eget bästa afslår jag er anhållan, ty ni kunde då blifva frestad att äta upp allt- samman, när ni får smak på något så läckert som en bit konfekt, hvilken passerat mina fing- rar.
Ja, ni kanske skulle få lust att förtära själfva skålen, ty den måste jag ju äfven vid- röra.
Helt säkert ångrar ni i morgon, då verkan af en sådan måltid gifvit sig tillkänna, att ni bedt mig räcka er den första biten. » Han skrattade endast till svar.
Därefter lutade han sig närmare mig och betraktade mig noga.
Med spelad beundran fortfor han vidare: » Ni är förtjusande med edra svar.
.
.
Ni har bruna ögon, fröken Astrid. » Jag kunde inte afhålla mig från att skratta högt.
» Nej, hvad säger ni » — utropade jag med sati- risk ton.
» Det har jag aldrig förr vetat.
Tack emellertid, nu vet jag hvad jag skall svara, om någon lika artig kavaljer som ni gör mig den äran att fråga efter färgen. » Om hans ögon talade sanning, ville hans hän- der slita mig i stycken.
» Åh, ni vet nog hvad ni skulle ha svarat förutan min hjälp. » Han tackade för dansen och gick samt för- sökte på annat håll.
Där hade han visst bättre tur, ty jag såg, att han af sitt visitkort fabricerade ringar och trädde på damernas fingrar. » » Men betänk, dig Astrid » — sade min vän.
— » Då den rätte kommer till dig, gör du då på samma sätt? » » Det vet jag inte.
Jag vet ej hvad kärlek är.
Jag har ej en aning därom.
Då kärleken kom- mer, skall nog mitt hjärta tala för mig.
Och min kärlek skail aldrig väckas af någon sådan som t. ex. kandidat Berg. » » Jag gillar dina åsikter.
Men jag har nu var- nat dig.
Glöm inte varningen! » » Tack för välmeningen.
Kommer du och häm- tar mig i kväll.
Du går väl med till Vinbergs? ». » Ja, klockan sju. » o Då han gått, kände jag mig så besynnerlig.
Hans röst darrade så underligt och hans hand skälfde, då han tog afsked af mig.
Månne han älskade mig mer än som sin syster!
Nej, det var icke möjligt!
Bekanta hade ofta häntydt därpå, men jag skrattade åt dem.
Han älska mig och jag honom!
Nej det var ju omöjligt!
Men om han älskade mig.
.
.
då måste vi skiljas, ty jag ville icke vara älskad så af honom, då jag icke med samma känsla kunde återgälda hans- I kväll skulle jag ha visshet.
Kl. 7 kom han.
Han var glad och munter som vanligt.
Jag kunde ingenting upptäcka af nervositeten från i förmiddags.
Hos Vinbergs spelade vi, pratade och dansade, men ingenting uppspårade jag.
Vi slutade sent med dansen.
Han följde mig till porten i det intensivaste regnväder.
Han bar mitt paraply och jag sökte rädda min kläd- ning så godt jag kunde.
» Vi äro allt bra goda vänner » — sade jag plötsligt.
» Javisst, » svarade han gladt.
» Det finns människor, som påstå, att två indi- vider af olika kön icke kunna vara goda vänner, utan att till slut blifva kära i hvarandra » — fort- for jag.
» Men detta påstående kullkasta då vi, eller hur? » Jag tyckte att hans röst lät konstlad, då han svarade med skämtsam ton: » Åh, hvem vet, du kanske kan bli kär i mig, då du blir gammal och ser illa. » » Du måtte tro, att jag endast fäster mig vid ett vackert ansikte, och att det är därför jag icke är kär i dig.
Du alluderar alltid på detta. » » Åh, nej, du vet väl att jag skämtar, men hör du Astrid » — fortfor han — » har du aldrig tänkt på, att jag går liksom och stänger vägen för dig? » » Hur så? » » Alla våra bekanta, utom de intimaste, tro att vi äro hemligt förlofvade.
Ingen vågar bli kär uti en förlofvad flicka.
Alla hederliga karlar akta sig. » » Ja, det har du rätt uti.
Det skulle allt vara bra roligt att vara kär » — yttrade jag helt obe- tänksamt.
— » Jag undrar hur det käns. » » Är kärleken besvarad, är det nog en lycklig känsla, men är den icke det, så lider man mycket. » Vi voro nu framme vid min port.
Vi togo godnatt och han bad mig, med ett skämtsamt tonfall, drömma om den, som låg mitt hjärta närmast.
143 » Jag skall försöka » — svarade jag.
— » Det blir då Bob, ty han ligger alltid på golfvet till vän- ster om min säng. » Han skrattade lätt och påstod, att det passade ju bra i ett sådant här » hundväder » som i natt.
Jag gick genast till sängs.
Jag låg länge vaken och funderade " på hur min tillkommande skulle se ut.
Jag såg i andanom en ljus man med uppstruket hår och rödlett hy.
Slutligen insomnade jag och drömde en hel del bisarra saker, men den drömmen har jag att tacka för min förlofning.
Jag befann mig på maskerad.
Min första maskerad, ty jag hade aldrig bevistat någon så- dan förr.
Hur jag var klädd, minns jag ej, ej heller i hvilkas sällskap jag kommit dit.
Jag skämtade och glammade, mitt ansikte var osyn- ligt, tack vare den stora masken, och tack vare min jargon, som min kusin kallar mina försök att vara kvick och underhållande, hade jag sam- lat en massa herrar ikring mig.
De voro icke närgångna, de tycktes ha » respekt för min begåf- ning », som en uttryckte sig.
Slutigen ville man veta hvem jag var.
Förgäfves sökte jag undkom- ma.
Då kom en ung, ljus man fram till mig och sade några ord på franska.
» Ja, jag tackar er » — svarade jag på samma språk.
— » De börja blifva tröttsamma.
För mig bort och jag skall vara er mycket förbunden. » Med dessa ord såg jag närmare på honom, och hans ögon, som i detta ögonblick mötte mina, voro djupa och själfulla.
Jag erfor en sällam, berusan- de känsla.
» För tusan » — hörde jag en af mina galanta herrar säga på dålig engelska — » hon talar vac- ker franska, den pigga flickan! » Aldrig har jag känt mig så glad öfver att kunna några främmande språk som denna afton.
Men jag var icke nöjd med att höra.
Jag sva- rade genast på engelska: » Förlåt, att jag inte kan vara lika artig i mitt yttrande om er engelska. » » Kom, min fröken » — inföll min beskyddare — » ni väcker för stort uppseende.
Hvar är ert sällskap? » » Jag har inte något sällskap. » Jag märkte först nu att jag var ensam, men i drömmar förvånas man aldrig eller anställer lo- giska reflektioner.
Jag följde min kavaljer genom salen och vi samtalade under tiden allvarligt.
En oförklarlig känsla drog mig till honom.
Jag erfor en oro i hjärtat och ett virrvarr i tankarna.
Hvem var han, denne man?
Så sällsam stämma och så hypnotiska ögon.
Honom skulle jag kunna älska!
Endast en gång sade han mig en artighet, men jag kunde icke svara som annars.
Han bad mig lyfta på masken, emedan han ville se, om mitt ansikte liknade hans tankars.
» Hur tror ni, att jag ser ut? » frågade jag med spänning.
» Smalt ansikte, mörka ögon, kort näsa och breda, hvita tänder.
Ja, ni är icke vacker, långt därifrån.
.
.
» I ett nu hade jag ryckt af mig masken.
» Ni kände mig förut! » utropade jag darrande.
» Nej, vid Gud! » Jag kom af en händelse att se på hans vän- stra hand och gaf till ett rop.
» Gift! » » Nej, förlofvad, » svarade han.
Där sviker mig minnet för några ögonblick.
— Då jag åter fick fatt i tråden, befann jag mig uti en trädgård.
Jag hade icke återsett honom.
Det var mycket folk i trädgården och en äldre man höll tal vid ett stort dukadt bord.
Emedan jag plågades af tankar på honom, den okände, unge mannen, hörde jag ej något af talet.
Plöts- ligt rycktes jag dock med.
Talaren sade: » I går var han förlofvad, men i dag är han fri igen.
Han har brutit sitt löfte och sändt tillbaka rin- gen. » Jag spratt till och erfor en jublande känsla.
Talaren fortfor: » Han har öfvergifvit henne för en annan.
Denna andra står där. » Han pekade på mig.
Hvad brydde jag mig om mängdens nyfiken- het eller den öfvergifna fästmön!
Han älskade ju mig!
Men hvar skulle jag finna honom?
» Alla hederliga män akta sig för förlofvade flickor, » hade min barndomsvän sagt.
Hvad var jag då nu?
Jag hade icke aktat mig för en för- lofvad man.
Ja, jag var dålig, men jag älskade honom.
ter sviker mig minnet.
— — — — Vi ha icke återsett hvarandra.
Jag söker ho- nom öfverallt, men förgäfves.
Skulle någon ha
0 förtalat mig?
Jag kunde knappast uthärda denna tanke.
Jag hade icke anförtrott någon min hem- P lighet.
Jag visste nu hvad olycklig kärlek ville säga.
.
.
En dag gingo min barndomsvän och jag in uti en elegant butik, där vi skulle göra några uppköp.
Då jag kom in, ryggade jag tillbaka af P förfäran, ty där inne stod min okände från ma- H skeraden.
Han tycktes handla något.
Min för- P färan härledde sig af den förändring hans ansikte undergått.
Han var icke mer densamme.
Han M T SS var drucken, tyckte jag, ty då han bugade sig O: ™ för mig, raglade han åt sidan, och dåhanvarse- blef min vän, utropade han: » Jaså, där är den mannen, som jag söker.
Ni.
.. ni.
.
. » B " Han sluddrade på målet och fick icke fram något mera.
» Låt oss gå, » sade jag.
» Nej, vänta » — fortfor han — » jag har något P O att säga.
.
.
» Han ref med dessa ord ett papper från disken och skref några meningar på detta.
Därefter räckte han min vän skrifvelsen.
Under det han I • fick del af innehållet, förvandlade papperets form sig till en stor strut.
Han hade slutligen svårt att läsa.
Jag försökte också, men fann endast lösa ord. "
5 » Ni.
.
.
narr.
.
.
som är kär.
.
.
Hon.
.
.
mig.
.
.
min förställning.
.
.
nappade 09.
.
.
varit kär genast.
.
.
de dumma.
.
.
verkliga kärleken.
.
.
ha, ha.
.
alla lika.
.
.
» Mera såg jag icke.
Det gick rundt i mitt huf- vud.
Min vän räckte mig sedan det bruna makulaturpapperet, i det han sade med gnistran- de ögon: • » Läs, hvad denne usling skrifvit! » Jag hade sett nog.
Jag tvekade mottaga pap- peret.
» Jag skall döda erl » fortfor mannen, vänd till CD min vän med flammande blickar.
Han höjde sina knutna händer och jag tyckte han var skön i detta ögonblick.
Makulaturpap- peret hade blifvit hvitt och antagit formen af ett bukettpaper.
Ur detta papper stego hvita rosor och doftande syrener.
Det blef en jättebukett.
Min vän höll buketten i sin höjda hand och hans glödande blick träffade min.
g CK3 Bidrag mottagas med tacksamhet.
CD m CHARAD.
•-A Ett litet sällskap satt i ring FIP Och sprakade förtroligt Om » ditt och datt », om » ingenting », B3 Och hade » rysligt roligt », Ty man var enkel, glad och fri Och led ej af koketteri.
» ee Allt kyligt, stelt och cirkladt tvång Man hade bums förkastat.
Och om det hände än nå ' n gång, Att » Ola » helt förhastadt, En » dumhet » sade, eller var En smula » klumpig » i sitt svar, Så blef ej någon » stött » för det, C " P S * Man öfversåg med felet, - O a Man honom mildt och ömt förlät, • o 0 - Och han drog sig ur spelet Med lättadt hjärta, tacksam blick, C J / B G För den som tog i vård hans chic.
- a CS 05 » S S J O » W Bland annat nöjsamt satte man Med hast ihop charader, Och tydde lika lätt minsann Den dunkla gåtans rader.
- S I G En tecknar jag till minnes här •«A Och ber om svar på den, mon eher.
• * » 2 * * SB Mitt första är ett djur i skogen, Med vacker päls och smidig kropp, B - NO l i k t många djur, naturen trogen, &lt; Q O Det g dödar, hvad det äter opp.
1 2 " B L Min dröm var slut.
Jag hade vaknat, just då det var som skönast.
Mitt hjärta klappade häf- tigt.
Först mindes jag ingenting, men så små- ningom påminde jag mig allt.
Vid tanken på Hugo — nu döljer jag ej längre hans namn — trängde sig allt mitt blod till kinderna.
Ja, Hugo var mitt ideal, mitt nya ideal och mitt bästa.
Jag hade kanske älskat honom förr, om han visat mig sina verkliga känslor.
Detta började jag redan ana i går kväll.
Nu längtade jag efter honom så, att mitt bjärta kunde brista af oro.
Icke förr än emot kvällen kom han.
Jag hörde hans steg i tamburen.
Han gick öfver salen och in till mig.
Jag kunde knappast andas af glädje.
» God afton, lilla syster! » Jag spratt till.
» Jag är inte din syster längre » — sade jag sakta.
» Jaså, då vill du väl vara min mor i stället.
Det var sant » — fortfor han hastigt — » jag glöm- de i salen.
.
.
» Jag hejdade honom.
» Skämta inte nu » — sade jag, rädd för hans säkra ton.
Han stannade förvånad.
» Hur så? » » Jag har haft en sådan besynnerlig dröm » » Om Bob? » Jag kände, att jag fick tårar i ögnen.
Så han behandlade mig!
» Nej, om dig. » » Ah, om mig! » Han blef i hast allvarsam.
» Berätta! » — fortfor han därefter.
Jag gjorde som han bad och omtalade alla detaljer.
Då j kom till buketten, sprang han upp och utropade: » Är det sant, Astrid? » » Javisst och buketten var af.
.
. » a Hvem kan mer ömt och kärligt blicka Mot mig än just mitt hela, som Just är en liten vacker flicka, Den enda som jag tycker om!
Tom Ecks.
BOKSTAFSGÅTA.
Nedanstående stafvelser rätt sam- mansatta bilda elfva ord, hvars be- gynnelsebokstäfver gifva namnet på en berömd dramatisk författare och slutbokstäfverna ett af hans verk.
la, ens, pe, ich, bo, orr, ko, eu, h, naj, in, a, berg, is, mb, ad, ein, sau, bu, ter, abe, kad, 1, 1, ek, ne, zar, r, odd, e, ne, lu, r, f. Orden äro: 1.
Tyskt furstenamn.
2.
Sånggudinna.
3.
Mytologiskt väsen.
4.
Sport.
5.
Sjukdom.
6.
Stor herrgård i mellersta Sverige.
7.
Kvinnonamn.
8.
Förstörelseverktyg.
9.
Bibliskt namn.
10.
Djur.
11.
En af forntidens berömdaste konungar.
Fanny.
När tvänne » kära » till hvarandra Förtroligt hviska om sin tro, APOKOP.
1 — 6.
Hur ungbjörken blef en oktobernatt.
1 — 5.
Hvad blef utaf bon- den vid vägkanten satt?
GYMNASTIK- OCH VELOCIPED KOSTYMER Ä * STRUMPOR, TRÖJOR, KALSONGER ETC. * INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
J O H A N N A B R U N S S O N; AF L.
S.
— S J Ö R A A N S H Å G; A F Anna Knutson.
— » H V A D JAG M I N S O M K U N G O S C A R ».
— » S O M M A R K E N S B L O M S T E R »; A F Inge.
— FÖR DET B L Ö D A N D E G R E K - L A N D!
— I D U N S L Ä K A R A R T K I L A R, XIII: L U N G S O T; A F D O K T O R Horney (M Ö R S I L).
F (O R T S.
O., S L U T).
— U R N O T S I B O K E N.
— T E A T E R OEH M U S I K.
— » SÅ KAN DET GÅ »!
; S K I S S F Ö R D I U N A F Tyra L.
— T D I S F Ö R D R F I g IFYLLNINGSGÅTA.
1 Ack, spröda blifva hjärtats pansar, Då med min flicka, glad och säll, Jag i mitt tredje ystert dansar, — Sen det är ökadt med ett 1. "
K p: S S » Hvita rosor och syrener » — ifyllde han med skälfvande röst.
Jag stirrade som förstenad på honom.
Han skyndade ut i salen, men kom strax tillbaka med en grann bukett af nyssnämnda blommor.
» Huru sällsamt! » utropade han.
— » Jag såg den här buketten i ett fönster, och som jag vet, att det är dina älsklingsblommor, gick jag in och köpte den. » » Hvad du är god, Hugo!
Jag har inte gjort mig förtjänt af.
.
. » » Var drömmen slut där? » — af bröt han mig, utan att låtsas höra mina ord.
» Jag tog emot buketten af dig » — fortfor jag — » och.
.
.
och.
.
. » Jag stammade som en skolflicka, hvilken inte kan sin läxa.
Inom en minut skulle jag brista ut i gråt.
» Nå, men så gif mig buketten då », utbrast jag och ryckte den till mig samt begrafde mitt an- sikte bland rosorna.
Hugo visste inte, om han drömde eller var vaken, påstod han senare, men jag vet, att han var vaken, ty han frågade mig helt oförsynt, om jag blifvit blind på båda ögonen eller om någon trollfé tagit bort hans fula hy.
Jag hann inte svara honom, ty han slöt genast till min mun.
Kära väninna, du har här min » lilla roman », som du kallade det.
Jag hinner ej skrifvamera i dag, men jag skall fortsätta i morgon, med an- dra saker.
Farväl till dess önskar din tillgifna Astrid.
» Astrid! » utropade han med en stämma, som föreföll mig som musik.
» Det är din brudbukett!
Gud själf har satt den i min hand, för att jag skall gifva dig den.
Jag vill blifva din brudgum! » Det blixtrade till i min själ, och jag sjönk i hans famn utan medvetande.
Då jag såg upp, stodo vi framför altaret i kyrkan och prästen vigde oss.
Sig båda nämna i mitt andra: Det skapar lycka, bygger bo.
\ " R " fl ^ R ' VPNRØFA S3 1897 IDUN 144 + 2 3 + + — 4 + 5 + 6 + 7 8 + + 9 10 11 12 13 14 + + + + + + 1.
Kvinnonamn.
2 Mansnamn.
3.
Putsningsmedel.
4.
Fågel.
5.
Något värderikt.
6.
Stad i Sverige.
7.
Maktens symbol.
8.
Del af dyg- net.
9.
Stor hamn i Sverige.
10.
Flod i Sverige.
11.
Kvinnonamn.
12.
Ett slags snara.
13.
Stad-i Frankrike.
14.
Vadare.
De bokstäfver, som infalla i de med kors markerade rutorna, bilda namnet på en ryktbar personlighet.
S.
S.
1 — 4.
I hvad tar den kloke sin säm- sta hatt?
1 — 3.
Med den som det har är det illa fatt.
vändt » öknamn » på individ af ett visst, för somliga förhatligt parti.
Fix.
Fix.
LÖSNINGAR.
REBUS.
Logogryjcn: L Y S M A S K; KAL, LAM, SY, K Y L A AL, ALM, K Y S S, K L A S S, L A S S, SYL, K L A S, SKY, MAL, M Y S K, S M A K, S K A L, TAK, S K A M.
h as b stå ii Triangelgåtan: S K O R S T E N K a N I N E r N S D a G IDER E a r d Moster Lisa.
Tabula PALINDROM.
Ordet rättfram: Namn på en stad.
Ordet bakfram: Ett i Sverige, under en del af medeltiden, mycket an- n magican: 2 G 9 7 C 8 7 fl 11 4 10 9 S 1 7 9 4 2105 B 4 111 8 Extra b e s t ä l l n i n g a r &amp; reparationer.
* Tidsiichiiinjrar.
Från fabriken BRYGGAREGATAN 3, 1 tr. upp, A N D R A H U S E T F R Å N D R O T T N N I G G A T A N.
