# ID: svediakorp-per1123
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,204
# sentences: 572
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Fredagen den 23 april 1897.
N; r 16 (487).
Prenumerationspris pr ä r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barmarderoben » 5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 1 0 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef: 1640.
Redaktör och utgitvare: F R I T H 10F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Elisabet Ånrep-Nordin- TNtrax söder om Vänersborg ligger vid Vassbotten, en vik af Vä- nern, det vackra landtstället Fredriksberg.
Den, som om som- maren besöker detta ställe, skall säkert med välbehag låta blicken glida ut öfver den af lätta brisar krusade viken och de skogklädda höjderna där bakom samt fängslas af den lifliga tafla, som den här framgående stora segelleden erbjuder.
Men bland dem, som bebo denna gård, ha flere själfva al- drig fått beundra denna vackra utsikt eller fått lyssna till dun- kandet af ångbåtens propeller eller till det gnisslande ljudet från den kryssande segelbåtens tackel och tåg.
Aldrig — ty de äro elever vid det här för- lagda Skolhemmet för blinda äöfstumma.
Vi rysa vid tanken på dessa vanlottade barns olyckliga öde, och det är med en djup känsla af beklämning och medlidande, som vi inträda i hemmet.
Men väntar du att därinne finna en tryckt och dyster stämning, så misstar du dig storligen.
Med ett gladt leende mottages du af de unga, hurtiga lärarinnorna.
Barnen hoppa och dansa mun- tert omkring i rummen.
Har du litet » godter » med dig — hvilket icke skadar — så kom- mer du snart att likna en plun- drad julgran, och de små plun- drarnas förnöjda miner äro omöj- liga att missförstå.
Dessa barn, hvilkas öde, om de vuxit upp i en fattig, obildad och må- hända hjärtlös omgifning, varit förfärligt, känna sig här sällan olyckliga, ty människokärleken har, öfverträffande sig själf i uppfinningsrikhet, gjort allt för de små stackarnes fysiska väl- befinnande och andliga utveck- ling.
Också äro de små med tacksam tillgifvenhet fastade vid sina välgörarinnor, och när de ringa sig omkring » tant Lisa », krama henne och klappa henne, så synes det, som om de forstode, att det är henne, som de först och främst ha att tacka för allt det goda, de åtnjuta.
» Tant Lisa », ja, det är hon, som grundlagt detta enastående hem, det är hon, som fortfarande är dess föreståndarinna och själen i allt det ädla arbete, som här nedlägges.
Säkert skall det in- tressera Iduns läsarinnor att om henne erhålla några biogra- fiska uppgifter.
Elisabet Anrep föddes den 21 april 1857 å Skultuna mäs- ' singsbruk.
Föräldrar voro dispo- nenten för nämnda bruk ingeniör Frans Gustaf Anrep och hans maka Julia Anrep, född Hor- ner af Morlanda.
År 1859 kom Elisabet med sina föräldrar öfver till Finland, där fadern uppbyggde och blef disponent för en mekanisk verkstad i Björneborg.
Från detta år da- terar sig barnets första minne.
Oscar I hade dött, och den 2- åriga Elisabet blef iklädd svart klädning.
Mycket lifligt minnes hon, huru hon på en främmande persons fråga, hvarför hon bar svart klädning, svarade: » Sven- ska kungen är död, och jag är svensk, därför skall jag vara klädd så här. » År 1862 kom familjen åter till Sverige och bosatte sig i Stockholm, där fadern till en början som maskiningeniör och sedan som öfverdirektörs-assi- stent inträdde i tjänstgöring vid statens järnvägar.
Kedan 1867 dog modern, ef-
DUN 122 1897 Kvinnans intrade inom samhällsordningens område är den viktigaste inre epok i det mänskliga samhällets historia, emedan det innebär ett förädladt begrepp af själfva den mänskliga personligheten.
E.
G. Geyer.
t terlämnande en talrik barnskara, bland hvilken Elisabet var den näst äldsta.
Med anledning häraf kom den unga flickan att mycket ofta vistas hos sin farbroder och gudfader, herr Gabriel Anrep, den kände genealogen och re- daktören af Adelskalendern, i hvilkens hem hon redan förut med förkärlek umgåtts.
I det egna hemmet gick allt i viss mån vind för våg.
Fadern vistades mycket ute på tjänste- resor, och någon annan, som sörjde för bar- nens uppfostran, fanns icke.
Ännu endast ett barn, blef dock Elisabet som en mor för alla sina syskon.
Själf en vildbasare och lika yr och yster som syskonen, inlade hon dock ett förunderligt allvar i allt skolarbete.
Icke nog med att hon skötte sina egna skolstudier exem- plariskt, hon pluggade därtill samvetsgrant läxorna mod alla sina syskon, den äldre bro- dern icke undantagen.
Och häruti saknade hon, trots sin ungdom, ingalunda rutin, ty, äfven medan modern lefde, hade hon ända se- dan sitt 7:de år undervisat sin äldre och sin yngre broder i vanliga skolämnen.
Själf gick Elisabet först i småskola, så några år i fru Widegrens pension och slutligen ett år i Paulis elementarskola för flickor, där hon slutade vid 17 års ålder.
Medan den yngre brodern gick i en småskola, passade Elisabet på under flickskolans rundligt tilltagna ferier att följa brodern till småskolan och där vara den gamla lärarinnan behjälplig.
Denna var långa tider sjuk, och då fick den 13- å 14-åriga Elisabet ensam sköta hela undervisningen af skolans alla barn, omkring 30 till antalet.
Dessa små episoder visa tillräckligt tydligt Elisabet Anreps ovanliga intresse och starkt utpräglade begåfning för lärarinnekallet, ett in- tresse och en begåfning, hvilka under hennes kommande lif skulle sättas på det hårdaste prof och bära de rikaste frukter.
En stor förändring inträffade 1872 i den Anrepska familjen, i det att ingeniör Anrep då gifte om sig med Ida Wretman.
I hem- met inträdde nu mera ordnade förhållanden, och familjen fick dessutom allt större umgänge.
Genom denna förändring kom Elisabet, en- dast 15-årig och ännu icke konfirmerad, ut i sällskapslifvet, hvari hon med lif och lust del- tog.
Hennes trägna arbete med egna studier och syskonens läxor hindrade henne dock att på något sätt » gå upp » i sällskapslifvet.
Icke heller tyckes detta på något sätt ha lagt sor- din på den unga flickans friska, naturliga och okonstlade väsen.
Ännu vid 19 års ålder var hon så okunnig i sällskapslifvets sämre sidor, att hon köpte Ekbohrns ordbok öfver främ- mande ord för att se efter hvad » kurtis » och » koketteri » betydde, hvilka ord hon hört några väninnor ofta använda.
I sin halfkusin, fröken Anna Wretman, justitierådets dotter, fann fröken Anrep en hängifven väninna, rättänkande och ädel, som ingöt litet mera allvar i den åtminstoae till det yttre särdeles yra, för att icke säga pojk- aktiga flickan.
Ett af fröken Anreps största nöjen var sim- ning, hvari hon uppnådde en sådan färdighet, att hon vid 15 års ålder blef » kandidat » och vid 16 år » simmagister *.
Så egendomligt det än låter, var det dock hennes intresse för denna sport, som, om än indirekt, ledde henne in på hennes nuvarande filantropiska verksamhet.
Åren 1873 — 74 var fröken Anrep anställd som lärarinna vid Stockholms stads sim- och- badinrättning, men då hon under sistnämnda års sommar började genomgå en kurs för te- legrafister, räckte icke tiden till för det myckna arbetet vid simskolan, hvarför hon måste af- säga sig lärarinnebefattningen därstädes.
Föl- jande sommar blef hon emellertid erbjuden plats som simlärarinna vid döfstummeinstitutet på Manilla, och då hon där icke skulle tagas i anspråk mer än en timme om dagen, kunde hon lätt förena denna befattning med sin tjänst- göring vid telegrafverket.
Så kom fröken Anrep för första gången i beröring med döfstumma.
Det var naturligt- vis svårt i början att göra sig förstådd, och under de första lektionerna stod den lifliga unga flickan och gestikulerade och skrek i sin ifver på svenska, franska och engelska om hvartannat.
Men snart voro alla svårigheter öfvervunna, och den nya lärarinnan lärde sig så fort att meddela sig genom åtbörder, att det väckte allas förvåning och rektorn vid se- minariet för utbildande af döfstum-lärare och lärarinnor uppmanade henne att ägna sig åt döfstummas undervisning, en verksamhet, för hvilken hon visade så tydliga anlag.
Under tiden pågick emellertid telegrafkursen och på senhösten aflade fröken Anrep telegrafist- examen.
Kort förut hade dock en sorglig hän- delse djupt och våldsamt ingripit i hennes lif.
Den 16 november 1875 inträffade den förfär liga järnvägsolyckan vid Lagerlunda.
Fadern, som varit ute på inspektionsresa, hade i Skåne afhämtat fostermodern, som därstädes besökt släktingar, och båda voro nu med det söder- ifrån kommande tåget på väg till Stockholm, då de vid olycksstället funno en ögonblicklig död.
Elisabet Anrep stod så med sina 6 syskon utan föräldrar.
Hennes sorg var häf- tig och lidelsefull, men gick under det nu föl- jande sträfsamma arbetet snart öfver för att vid mognare år återkomma, mindre häftig, men mera djup och varaktig.
Vid telegrafverket blef fröken Anrep nu er- bjuden sysselsättning, men hennes intresse för döfstumundervisningen hade nu blifvit väckt, och hon föredrog att blifva elev vid Manilla, endast under seminariets ferier tjänstgörande som telegrafist.
Med stor energi ägnade hon sig åt sitt nya kall och aflade på våren 1877 af gångsexamen.
Seminariet var nyinrättadt, och fröken Anrep blef nu Sveriges första exa- minerade döfstumlärarinna.
Det var brist på lärarekrafter vid Blanilla.
En af döfstumlärarne, kandidat Fredrik Nor- din, hade tjänstledighet i och för studier vid Upsala universitet, och fröken Anrep fick sam- tidigt med sitt arbete vid seminariet ombesörja undervisningen i kandidat Nordins klass.
Den unge döfstumlärarens återkomst såg hon med föga blida ögon, då hon nu ej längre fick läsa med.
hans elever, hvilket dittills varit hennes käraste sysselsättning.
Men tiderna förändras!
En vacker dag, då kandidat Nordin visat nå- gon uppmärksamhet mot en af de andra lä- rarinne-eleverna, öfverraskade fröken Anrep sig själf med att sitta ensam på sitt rum, bittert gråtande.
Hvarför?
Ja, det förstod hon ej.
Men våren 1878 förstod hon det, ty då ekla- terade kandidat Fredrik Nordin och fröken Elisabet Anrep sin förlofning.
Efter att ha vikarierat en tid vid Lunds döfstumskola, utnämndes fröken Anrep till or- dinarie lärarinna vid en liknande skola i Hernö- sand.
Kesan dit, som företogs i januari, var på den tiden, åtminstone för en kvinnlig re- sande, ingalunda någon lustfärd.
Vid Holm- sveden slutade järnvägen, och sedan återstod ett litet nätt stycke på 260 kilometer, som tillryggalades i diligence under 48 timmars nä- stan oaf b ruten resa i 22 graders köld.
Med första ångbåtslägenhet, i maj 1878, var emellertid fröken Anrep åter på väg söderut och tillträdde plats i Vadstena som första lä- rarinna vid statens nybildade läroanstalt för öfveråriga döfstumma.
På hösten samma år blef kandidat Nordin utsedd till föreståndare vid statens läroanstalt i Skara för öfveråriga döfstumma.
Det var ondt om lärarinnor på den tiden, och styrelsen för nämnda anstalt uppmanade fröken Anrep att söka plats därstädes som första lärarinna.
Att hon med glädje följde denna uppmaning säger sig själf t, och i januari 1879 hemförde anstaltens föreståndare den nyutnämnda första lärarinnan såsom en lycklig brud i sitt lilla anspråkslösa hem.
Ar 1880 kom till läroanstalten en mycket besynnerlig, kvinnlig elev, till sin andliga ut- veckling hart när stående på djurets stånd- punkt.
Efter någon tid upptäckte fru Nordin af en händelse, att flickans hufvudskål hade en ytterst egendomlig form, hvilket förut dolts af det rika håret.
Kort förut hade fru Nor- din läst en uppsats af professor Betzius om de egendomligt missbildade människor, som kallas microcepkaler, hvilka ytterst sällan före- komma och för hvarje gång gifva läkaren och psykologen tillfälle till intressanta studier.
Nu föll det fru Nordin in, att hennes elev var en microcephal, och härom underrättade hon pro- fessor Ketzius.
Antagandet var riktigt, och på uppmaning af flere vetenskapsmän reste herrskapet Nordin till Sockholm, medtagande den märkvärdiga flickan.
Här förvånades man öfver den relativt stora hyfsning, som fru Nor- din redan förmått bibringa den arma varelsen.
Hennes verksamhet bland de döfstumma och hennes ovanliga begåfning för denna verksam- het blefvo härigenom kända i vidare kretsar.
På förslag af sedermera aflidne dr S.
Loven öfver- lämnade en tid härefter h. m:t drottningen i fru Nordins vård en blind och döfstum flicka Emilie Jonson, dotter till en på Drottning- holm bosatt arbetare.
Emilie kom sålunda till Skara, inackorderades hos en handtverkare- familj och undervisades privat af fru Nordin.
Visserligen hade fru N ordin redan vid Manilla förvärfvat en del erfarenheter om blindas be- handling, visserligen fick hon med understöd af statsmedel (150 kronor) under 14 dagar i Köpenhamn studera sättet för undervisningen af tresinnade barn, d. v. s. sådana, som sakna syn och hörsel.
Men det oaktadt stötte under- visningen på mycket stora svårigheter.
Fru Nordin kunde endast under den knappa fri- tiden mellan arbetstimmarne i skolan syssel- sätta sig med den vanlottade flickan, och fa- miljen, hos hvilken denna var inackorderad, ref ofta i sitt oförstånd ned, hvad fru Nordin nyss med möda byggt upp.
Hon reste därför till drottningen för att afsäga sig Emilies undervisning.
Härpå ville h. nr.t ej gå in,
1897 men tack vare drottningens varma intresse kom vid följande års riksdag en kunglig proposition till stånd, angående anslag till anställande af försök med tresinnade barns undervisning, en proposition, som af riksdagen bifölls.
Fru Nordin lyckades dessutom i Göteborg af fri- kostiga mäcenater erhålla en summa af 900 kronor till den blifvande skolans första bosätt- ning, hvaraf herr Robert Dickson ensam skänkte 500 kronor.
Genom professor Ketzius ' behandling erhöll fru Nordin ett anslag å 1,500 kronor för atti Amerika studera tresinnade barns undervisning.
Här vistades hon under trägna studier i 3 må- nader.
Under tiden erhöll hon ett statsanslag å 500 kronor för att i Tyskland studera Kin- dergartenundervisning.
Efter 5 månaders från- varo återkom hon till Sverige och öppnade på hösten 1886 i Skara det nya Skolhemmet för blinda döfstumma, hvilket till en början räk- nade 5 elever.
Sin plats som första lärarinna vid läroanstalten för öfveråriga döfstumma be- höll hon fortfarande, men underhöll för sitt arvode vid skolhemmet en vikarie under några timmar dagligen.
Vid 1889 års riksdag ordnades som bekant döfstumundervisningen, och bestämdes härvid, att 5,000 kronor årligen finge användas till tresinnade barns undervisning.
Härigenom kom fru Nordin i tillfälle att uteslutande ägna sig åt denna specialitet.
Då herr Nordin 1891 utnämndes till rektor vid 4:e distriktets döfstumskola i Vänersborg, flyttades äfven skolhemmet för blinda döf- stumma till denna stad, hvarigenom det blef möjligt för fru Nordin att fortfarande vara dess föreståndarinna.
Sedan hemmet ett par år användt en ganska olämplig lokal inuti själfva staden, förhyrdes för dess räkning Fre- driksbergs tätt utanför staden liggande corps de logis, där det allt sedan dess varit förlagdt.
För närvarande umgås dock fru Nordin med planer att åstadkomma en egen byggnad åt skolhemmet och hoppas hon för detta ändamål kunna erhålla fri tomtplats af Vänersborgs stad.
Förutom redan nämnda studieresor har fru Nordin med understöd dels af allmänna, dels af enskilda medel studerat undervisningen vid Blindskolan i Vexiö, samt under år 1896 s. k. Kindergartenundervisning för blinda och för döfstumma i Köpenhamn och Berlin.
När jag sist besökte fru Nordin, mötte hon mig i dörren, slog mot mig med händerna och ropade: » Kommer du för Iduns räkning, så adjö med dig! » Och vid af skedet sökte hon pränta i mig: » Skrif så litet som möjligt om mig själf, eljes blir jag aldrig god på dig, men om min skola får du skrifva så mycket du vill. » Säkert tycker fru Nordin, att jag svårt för- syndat mig mot denna förhållningsorder, och finge hon läsa igenom manuskriptet, skulle hon nog stryka större delen.
Men därmed skulle säkerligen hvarken Iduns redaktion eller läsar- innor blifva särdeles belåtna.
Därför får det stå, hvad jag skrifvit.
Att åter upptaga tid- ningens utrymme med en mera detaljerad re- dogörelse för skolhemmet och dess verksamhet skulle vara olämpligt, då dylika redogörelser redan finnas i tryck utgifna.
Dock något vill jag nämna om detta hem, dels därför att det verkligen är värdt ett riktigt » hedersomnäm- nande », dels därför att det mer än något an- nat bär vittne om fru Elisabet Anrep-Nordins stora förtjänster.
Skolhemmet är egentligen afsedt för sådana barn, som äro både blinda och döfstumma.
Men dessutom ha äfven intagits sådana, hvilka IDUN varit blinda och stumma, men ej döfva, och hvilkas stumhet sålunda haft sin grund i sin- nesslöhet, vanvård eller dylikt.
Slutligen ha åtskilliga både hörande och talande, men blinda och sinnesslöa barn här fått ett hem.
Och detta är helt naturligt.
Hvarken i ett blind- institut, där eleverna i regeln äro normalt be- gåfvade, eller i ett idiothem, hvilkas elever ju allmänt äga synförmåga, kunna dc barn, som äro både blinda och sinnesslöa, erhålla en för dem afpassad undervisning.
Det är också icke så lätt att genast afgöra, af hvilka lyten sinnesslöa och vanvårdade barn lida.
Att de barn, hvilka vid intagandet ägt ringa eller ingen talförmåga, icke utskrifvas därifrån, så snart de lärt sig att tala hjälpligt, faller af sig själf t, utan erhålla dessa naturligtvis äfven sin fortsatta utbildning vid skolhemmet.
En följd af elevernas sinnesslöhct eller många lyten är, att de måste undervisas hvar och en särskildt.
Detta i förening med deras ofta hjälplösa tillstånd nödvändiggör en jämförelse- vis stor personal vid hemmet.
Sålunda funnos där under arbetsåret 1 8 9 5 — 9 6 med dess 15 elever: en föreståndarinna, 4 lärarinnor, en husmoder, 2 sköterskor, en köksa och en hus- jungfru.
Det blir på detta sätt ganska be- tydande summor, som årligen offras på hvarje elev.
Det klandersjuka småsinnet och den krassa materialismen se naturligtvis icke med blida ögon, att penningar offras på så » onyt- tiga » företag.
Men först och främst må fram- hållas, att för en stat betyda några tusen och för ett landsting ett par hundra kronor bra litet.
Och till hvilken välsignelse blifva ej dessa penningar!
Några af samhällets mest vanlottade barn få en fristad, där deras till- varo blir så sorgfri, som deras olyckliga till- stånd medgifver.
Du som talar om » onödigt slöseri *, hvad skulle du icke, om du själf hade ett sådant vanlottadt barn, med glädje offra för att göra dess lif så drägligt som möjligt!
Huru måste icke medvetandet, att deras barn erhålla all den fysiska, intellektuella och mo- raliska utveckling, som är möjlig, lindra sor- gen för de arma föräldrarne, hvilka måhända eljes tvungits att låta sina barn släpa sig fram under en nästan djurisk tillvaro.
En enda tanke härpå borde vara nog för att klargöra skolhemmets betydelse, äfven om alla elevernas framsteg vore små eller inga.
Men så är visst icke förhållandet.
Under det gångna året ha två af barnen, Johan Nilsson och Elin Elas- dotter, gjort verkligen lysande framsteg.
Full- komligt blinda och döfva, ha de likväl hunnit så långt i utveckling, att de kunna meddela sig medels fingeralfabet eller skrift om snart sagdt hvilket i hvardagslifvet förekommande ämne som helst.
Johan, som är 18 år gam- mal, äger mer än vanlig folkskolebildning, föl- en ganska stor korrespondens och kan hjälp- ligt tala, ehuru det naturligtvis måste vara en gåta för honom, huru människor kunna förstå hans tal, då han hvarken vet hvad höra eller hvad se vill säga.
Äfven den 11-åriga Elin, en liten rar och älsklig tös, har börjat lära sig tala.
Båda äro så skickliga i flere slag af handarbeten, att de utan ringaste svårighet böra kunna förtjäna sitt uppehälle själfva.
Kättfärdigar icke ett sådant resultat hela sko- lans tillvaro samt alla de omkostnader och allt det arbete, som där offras?
Äfven af de öfriga barnen ha under det gångna året 6 stycken gjordt ganska goda fram- steg.
Med den blinde och döfstumme Magnus Andersson kan man ganska bra meddela sig genom fingeralfabet, tre af de hörande barnen, hvilka förut varit stumma, ha nu lärt sig att tala o. s. v. 123 Att de erfarenheter, som vid en sådan skola samlas, kunna komma den psykologiska forsk- ningen till godo och för densamma blifva af stor betydelse, ligger i öppen dag.
Men äfven på andra sätt verkar detta hem i det godas tjänst.
Hvar och en, som besöker detsamma, kan och bör draga nytta däraf för sin egen andliga utveckling.
Den egna små- sintheten, egoismen och liknöjdheten framträda så bjärt för ens inre medvetande mot denna bakgrund af energiskt arbete, orubbligt tåla- mod och uppoffrande människokärlek.
Det verkar gripande att se människor, som med gladt mod och glad förtröstan genom hundrade små retsamma svårigheter sträfva fram mot ett mål, som är helt och hållet ideelt.
Det arbete, som fru Elisabet Anrep-Nor- din nedlagt på grundandet och ledningen af detta Skolhem för blinda döfstumma har sålun- da, sedt från flere synpunkter, varit ett ar- bete i den kristliga barmhärtighetens och det andliga framåtskridandets eller, kortare uttryckt, i det godas tjänst.
Och då hvarje god hand- ling inom sig bär fröet till nya sådana, sä hör hennes lifsgärning till dem, som, om än i an- dra former, skola bestå i alla tider.
Robert Mörner, * / Lmors hämnd.
^ ' yft af sunnanvinden flög jLm) älskogs gud med lockigt änne och till flickans dörr sig smög för att öfverrumpla henne.
Men den stygga dörm var stängd med ett lås, som ej gaf vika — pilten från olympens ängd måste klappa, bulta, skrika.
Flickan släppte söm och garn, sporde: » hvem är dur » förlägen.
» Ack, det är ett litet barn, som har vilse gått på vägen. » Låsets kolf tillbaka sprang, men då fann hon till sin häpnad Amor, hvilkens koger klang, stå i rummet väl beväpnad.
Och han spände i ett nu bågens sträng, som pilar sänder.
Flickan sade: » vänta, dul » och vred vapnet ttr hans händer; • » siktade mot gudens barm, som helt sakta sjönk och höjdes, rose ?ifärgad, mjuk och varm, där det lilla hjärtat röjdes.
Men han svor att hämnas grymt för den ström af blod, lian gjutit: dag, som grytt, och kväll, som skymt, därför han sin hjärtpil skjutit.
När den pilen målet når, skuggar sorgen mänskoöden.
På dess udd inristadt står: hopplös kärlek intill döden!
Ernst Högman.
— * —
IDUN 124 Konsten att möblera sitt hem.
En serie artiklar, för Idun utarbetade af fackmän.
•: - \ • I.
Ett litet inledningskapitel.
- f r ö r s t och främst: är väl detta någon r konst?
höra vi redan en eller annan läsare fråga.
— » Konsten » är den att ha nog pengar i plånboken för att i en möbel- handlares välförsedda lager göra sitt val af det som passar för den redan hyrda vånin- gen, där man tänker installera sig, samt därefter vidtala en tapetserare att sätta upp gardiner och annat så som » det brukas ».
j±h nej, invänder en annan, konsten är den att finna på något extraordinärt i möb- leringsväg, någonting som ingen annan inom ens bekantskapskrets äger, samt därigenom väcka beundran — och af und.
En tredje åter menar att hemmets möblering och de- korering framför allt bör vara strängt » stil- enliga », under det att en fjärde nöjer sig med att förklara den » hemtrefliga » enkel- heten vara idealet, hvilket en femte däre- mot ser i bekvämligheten, det » komfor- tabla ».
Vi säga: alla dessa ha rätt på ett sätt, men orätt på ett annat.
De ha orätt däruti, att de se saken ensidigt, hvar och en på sitt vis.
Naturligtvis är det bra att äga tillgång till att göra sitt val ur rikt sorterade m o - dell-lager och anlita biträdet af fackmässigt utbildade yrkesmän; naturligtvis är det hem- trefnad och bekvämlighet, som i främsta rummet böra afses, väl förståendes i öfver- ensstämmelse ej blott med den sociala, men äfven den ekonomiska ställningen; och naturligtvis, när bägge dessa förutsättnin- gar sådant tillåta och till och med fordra, är det också angenämt att i sitt hem om- gifva sig med en viss lyx, som gärna vin- ner på att vara förenad med känsla för den öfverensstämmelse i former och teknik, hvil- ken karaktäriserar någon viss tidsperiod och som benämnes dess stil.
Men vi tänka oss något annat och mera såsom ett väsentligt element i hvad vi kalla konsten att möblera sitt hem.
Vi skulle vilja, att hvarje hem gåfve, så vidt möjligt är, ett intryck af ägarens personlighet, vitt- nande om hans eller hennes sinnelag, vanor och smak.
Vi skulle önska att oftare än som sker möta ett något mera själfständigt intresse för en så allvarsam och viktig sak som ett hems utstyrsel.
Och det är för att gifva några vinkar och en kanske icke obehöflig ledning i det fallet, som vi skola ägna några artiklar åt detta ämne.
Är det då en så allvarsam och viktig sak?
Visst är den det.
Ett hem, hvilket utöfver hvad som lifvets dagliga förnödenheter kräf- va präglas af sådan prydlighet och elegans, som förhållandena medgifva, skapar ett in- flytande på hela familjelifvet, som ej kan nog högt uppskattas.
Det verkar samman- hållande, det stärker själfkänslan och genom att väcka och underhålla den goda smaken på ett håll bidrager det att höja den äfven å andra.
Och smakens förädling utgör ett icke oväsentligt moment för sinnets allmän- na förädling.
Nu torde någon af Iduns läsarinnor säga, att vi vilja införa och arbeta för lyx i hem- G 1897 Vare det långt ifrån oss att vilja locka någon in på en så farlig stråt.
Men lyx är ett mycket relativt begrepp, och hvad som är lyx för den ena, är det alldeles icke för den andra, likasom ock hvad som varit betraktadt såsom en öfverdådig lyx under en föregående tid, blifver under kulturens utveckling en nödvändighet.
— För öfrigt är lyxen i och för sig, från allmänn ekono- misk synpunkt, ingenting fördömligt; hvad som är fördömligt, det är slöseriet, d. v. s. missproportionen mellan tillgångar och mer eller mindre öfverflöd i lefnadssätt och va- nor, således äfven i hvad som rör hem- lifvet.
Hvad särskildt angår möbeltillverkningen i våra dagar, så har denna, i följd af de moderna arbetsmetoderna, ställt till allmän- hetens förfogande, alla tiders modeller i den fullkomligaste stilrenhet och formskönhet, men till priser, som ej på aflägnaste sätt kunna jämföras med originalarbetenas, i fall man nämligen i afseende på materialet vill nöja sig med enklare slag.
Om en maskin arbetar i ebenholts eller i furu, så kostar ju dess arbete lika mycket och den utför detta precis på samma sätt och med samma finess.
Ett liknande förhållande kan i viss mån sägas äga rum med tyger och dekorations- föremål i allmänhet.
Det blifver således möjligt att möblera och dekorera sin våning på ett fullt tilltalande sätt, ej blott med hänsyn till bekvämlighet, utan äfven från konstnärlig synpunkt, för ett pris, föga öf- verstigande de vanliga banala och vulgära godtköpsmöblerna.
Det svenska möbelsnickeriet, liksom mån- ga andra yrken, har haft sin glansperiod, då man med stolthet kunde påvisa högt framstående mästare, de flesta utbildade hos de berömda mästarne i Paris.
Det var under den period, som, mindre egentligt, benämndes den gustavianska.
Under den beklagliga smaklöshetstid, som på nästan alla områden och i alla länder utmärker flere årtionden efter första kejsardömets fall (vi påminna särskildt om den s. k.
» ladu-stilen » i arkitekturen) nedgick äfven på här ifråga- varande fält konstskickligheten, hvilken för öfrigt i Sverige just aldrig varit synnerli- gen allmän.
Den soliditet, som eftersträf- vades, köptes på bekostnad af en nästan otymp- lig klumpighet, och det är först på senare tider som man ånyo fått ögonen öppna för den ädelhet i former, som så väl låter förena sig med ändamålsenlighet, modern prydlig- het och komfort.
Om vi för öfrigt vilja betrakta från en mera allmänlig synpunkt hela detta ämne, den mänskliga bostadens inredning, dess apterande och prydande i enlighet med skilda tiders behof och anspråk, så skola vi genast finna, att detta leder oss vida ut- öfver gränserna för rätt och slätt ett snicke- ri- och tapetserarestudium.
Det är tvärtom ingenting mer eller mindre än en af de viktigaste sidorna af den mänskliga civili- sationens utveckling.
Hvarje förfiaing i bostadsförhållandet betecknar en föränd- ring i lefnadssätt och vanor, och man kan på detta vis ej blott steg för steg följa kulturens allmänna gång, utan äfven upp- draga jämförelser mellan olika länders och folks, j a mellan olika folkklassers stånd- punkt vid en viss gifven tidsperiod.
Det har funnits en tid — • arkeologerna kalla den stenåldern — då den.
enda kända människo- boningen var en bergs- eller jordhåla, hvars enda och hela » möblemang » utgjordes af EORG LEVY ' 5 LINMEjVIÅGAJIN.
Drottninggatan 53, Stockholm.
— en bädd af gräs, mossa eller torkade blad.
Och efter denna period, som varade en evighet af sekler — ty evighet är allt som ej har någon gräns — kom så en annan, säkerligen icke stort mindre långvarig, till hvilken öfvergången betecknas genom upp- förandet af den första hyddan ofvan jord.
Huru människorna under dessa barbariets tidsåldrar lefde, därom saknar man icke kännedom, tack vare de lämningar af de- ras primitiva husgeråd, som här och där i vår egen tid dragits fram i dagen.
För våra ögon ter sig detta naturtillstånd med allt hvad därtill hörer såsom ett människor ovärdigt och nästan ofattligt elände, men den tidens människor kände sig måhända mycket bättre tillfreds med sina existens- villkor än vi, ty de visste ej af något bättre att jämföra dem med.
Men det är först då, när det är fråga o m en civilisation i egentlig mening som man med mera intresse kan fästa sig vid dess yttringar i fråga o m människoboning- ar och dess bohag.
Det är Egypten, som vi måste betrakta såsom kulturens gamla stamland, och det är i alla händelser från dess forntidsmonumenter, som vi kunna hämta den bästa kännedom om lifvet för årtusenden tillbaka.
Grafkamrarnes målnin- gar och obeliskernas hieroglyfer berätta lika väl som någon skrifven bok om folkets lef- nadsvanor, och vi kunna till och med af åtskilliga på stenar inristade föremål och figurer bestämdt urskilja, hurudana de verk- tyg voro, af hvilka man betjänade sig vid förfärdigandet af det enklaste husgeråd.
Alla Europas stora museer äga att fram- visa mer eller mindre väl bevarade prof af egypternas beundransvärda konstskick- lighet, sådan som den visar sig i föremål hörande till hemlifvet, en skicklighet som i vissa fall knappt någonsin blifvit öfverträf- fad.
Man kan spåra, huruledes hvad vi kalla modet eller med ett annat ord infly- tandet från t. ex. Grekland gjort sig i nå- gon liten mån gällande under senare perio- den af den egyptiska kulturen, men dess genomgående och högra konstnärliga karak- tär, grundad på oafvikliga former och tra- ditioner, förnekar sig aldrig under de 40 sekler, som denna kultur ägde bestånd.
Utan att tala o m en del sådana lyxniöb- ler, som uppenbarligen tillhört de kungliga palatsen, äro ännu bevarade andra, afsedda för det mera borgerliga hemlifvet, och i hvil- ka de egyptiska handtverkarnes yrkesskick- lighet och smak visa sig i högsta fullkom- ning.
Louvre-museum i Paris innehåller sålunda en hel samling fragmenter i elfen- ben, ebenholts och andra träslag af bord, stolar och sängar, hvilkas fötter, armstöd eller andra delar afslutas i de finaste skulp- turer af djurhufvuden eller djurfötter och som delvis äro beklädda med förgyllning, målning eller emalj.
Sammaledes, men med ännu högre finess, en mängd toalettföremål.
Såsom allmän regel för den egyptiska Orna- mentiken i all dess originalitet är att anse dess efterbildning af naturföremål.
Äfven från fenicier och assyrier har man i vår tid återfunnit en del dyrbara lämningar, i synnerhet i afbildningar, ka- raktäristiska för dessa folks lif och delvis erinrande såväl om egypternas (äldre) som om grekernas (yngre) inredningar och m ö - beldekoration.
Och tusen år före den kristna tideräk- ningens begynnelse hade ett folk, med hvars härstamning man ännu icke är på det klara, Största u r v a l af Linne-toosättningsartiklar samt Gardiner.
Utstyrslar förfärdigas på å egen atelier efter nyaste modeller.
Order å minst 25 kronor levereras frakt / ritt närmaste järnvägs- eller beställning ångbåtsstation.-
1897 såsom koloni slagit sig ned i det nuvaran- de Toscana och gifvit upphof till det mäk- tiga etruriska väldet med dess alldeles egen- domliga kultur och konst.
Denna senare, som man egentligen endast känner genom dess keramiska och bronsarbeten, men ty- värr nästan icke alls genom några lämnin- gar af dess arkitektur eller bohagsföremål, har otvifvelaktigt mycket inverkat på ro- marnes konst.
Men den romerska konsten, hvilken för blott hundra år sedan återupp- lefde i den s. k. empire-stilen, var i själfva verket endast en modifikation af den gre- kiska.
Grekerna, dessa beundransvärda ar- tister, skapade de tre klassiska » ordningar- na » i arkitekturen, den doriska, den joni- ska och den korintiska.
De torde vara så pass välbekanta, att de ej behöfva närmare beskrifvas, men deras tillämpning må däre- mot påpekas.
Då likasom senare tilläm- pades nämligen samma stilregler på det lilla som på det stora.
Möbelstilen efter- bildade boningshusets stil, privathusets stil monumentets.
Akropolis m e d sina kapita- lers snäckverk, sina tragiska masker, sina frisers reliefskulpterade mellanfält, sina karyatider uppbärande gesimser, tjänade till modell för de konstälskande atenarnes bostäder utan och innan.
Romarne hade grekerna till mästare och togo arf efter dem.
Vi kunna göra oss full- komligt väl reda för inredningen samt den yttre och inre dekoreringen af deras bo- städer efter gräfningarna i Pompeji.
Att döma af dessa skulle bronsen varit allhär- skande såsom möbelmaterial: stolar, bord, gueridoner och annat bohag, som man kan se förvaradt.
i Neapels museum, allt är af metall.
Det är just därför som dessa före- mål kunnat bevara sig genom sekler; men att det äfven fanns andra möbler, det ser man af de gamla författarne, som tala om bord med elfenbensfötter och inlagda med dyrbara ämnen, kistor beklädda med guld- plåtar, elfenben eller sköld padd m. m.
De sällsyntaste träslag användes till dessa möb- ler och betalades med fabulösa pris.
Filo- sofen Seneca — han, som skrifvit den be- römda afhandlingen o m huru man bör för- akta rikedomen!
— hade sofforna i sina matsalar (som bekant lågo greker och ro- mare till bords i stället för att sitta) gar- nerade med sidenkuddar, stoppade med svan- dun.
En utomordentlig lyx rådde i afseende på bordskärl af guld och silfver, borden voro betäckta med dukar, broderade på rika- ste sätt, och tunga, dyrbara förhängen för fönster och dörrar skyddade gästerna mot drag och — obehöriga blickar.
Det kan tyckas mycket onödigt att vi på tal om konsten att möblera ett nutids- hem inlåta oss på dessa arkeologiska för- hållanden.
Men det sker icke utan af sikt.
Vi ' ej blott ha velat gifva en utsaga för vårt påstående härofvan, att möblerings- och dekorationskonsten sammanhänger med hela kulturutvecklingen, utan vi ha äfven haft ett annat skäl, som i det följande skall blifva ännu mera klart.
Vi vüja nämligen visa, huru den moderna möbkringskonsten i många fall stödjer sig på gamla tiders motiv och på de stil-arter, som först under antiken och sedan under vissa förhärskande smakperioder gåfvo regeln för ornamentik och dekoration. '
I D U N G e i j e r s 125 m a k a.
Spridda anteckningar vid femtioårsminnet samlade för Idun af Birger Schöldström.
Hjärtat i sin bur är ett litet djur, som tar stundom häftig fart.
Kärlek och tro smeka det till ro, smeka det till ro helt snart.
När som jag tänker på min vän, solsken har hjärtat då igen.
Då Geijers 1837 inflyttade i sin nya bostad i Upsala, visste maken fullväl hvem hon var, hvilken vid hans sida i det nya hemmet skulle bjuda den bästa gästen — frid, Guds frid — välkommen och där söka kvarhålla den: Jag vet en hälsning mera kär än, värld, hvad du kan ge.
Den heter f r i d — G u d s f r i d det är, och därom vill jag be.
Dröj då, o frid, dröj i mitt tjäll!
Blif bästa gästen min!
Ty dagen skrider — det blir kväll, och natten bryter in.
.
.
=o g O ta ta &amp; =§ ha o ta c« ta " a ca 1 1 P O ti n m M Och den, så vidt man vet, sista sång, Pf hvarmed Geijer hälsade sin hustru, var den, hvilken skrefs den 16 juli 1841, deras silfverbröllopsdag, och l ö d: 10 Utöfver årens spegel vår lefnads julle sakta flöt och bar med villigt segel vår stilla lycka i sitt sköt.
Må ingen storm den härja på väg till önskad hamn!
Må den oss samfäldt bärga ett hem i samme faders famn!
I I å i dessa dagar ett af Sveriges ärorika- ste minnen uppväckes i anledning af 50:de årsdagen efter det Erik Glista f Geijer gick ur tiden, meddelar Idun porträtt * af hans lifs trogna, väna följeslagerska, hans maka, hvilken han tidigt valde och som gjorde hans hem ljust samt beredde honom en mångårig lycka, hvilken han själf bäst skildrat i flere af sina smådikter till henne.
» Med en almanack till min hustru » heter en af dessa dikter: Frågar någon, hvad jag lär af de många åren, som jag följer med besvär sanningen i spåren: Jo, att kärleks endräkt är sist den bästa gåfva, för hvars himmel jag begär städse Gud få lofva.
Och i en annan julklappsvers heter det: Tack för de Tack för ae Tack!
Allt mer jag att flydda år!
många år!
som tide ?i går tacka får.
Henne själf låter han säga i den visa, som han kallar sin hustrus: Värld, tumla dig!
.Tag har min sång för mig.
1 det stilla vill jag bo; jag vill ha ro!
Men det kunde ju hända, att någon fnurra på hvardagslifvets tråd uppstod, då upplöstes den harmoniskt i sång.
var ett sådant litet missförstånd m e d kan som gaf Geijer anledning till skälmaktigt hjärtliga visan: liten men Det ma- den Litet gnabb ibland skadar intet grand, om man blott älskar hvarann.
Mulen himmel ock klarnar åter opp, så är naturens lopp.
* Efter en af Maria Röhl 1841 tagen teckning, hittills ej reproducerad.
M O Det var tidigt en sommarmorgon 1809 som till brukspatron Knut Lilljebjörn å den gamla egendomen Odenstad i Värmland en tjänsteande kom framskyndande med häls- ning, att en främmande höll nere på lands- vägen och ville tala med patron.
Då Lillje- björn, något undrande på denna ovanliga hälsning / kom ned till landsvägsgrinden, fann han vid skjutskärran stående den unge o - magister Geijer.
CS bt) m a fr. w u » Käre Erik Gustaf, hvad ska ' detta be • ö t y d a?
Hvarför kör du inte upp till Oden- U &lt;D stad? » &gt; » Nej, jag vill icke komma dit, förrän jag o hört, o m farbror har något emot, att jag • A begär Anna Lisa till min hustru! » Det hade gubben Lilljebjörn visst icke Ü a o något emot, ehuru förfrågan kom för honom M alldeles oväntad.
Sedan Geijer fått träffa den unga flickan, hans hjärta vid sig fäst, samt erhållit bekräftelse på att hans kärlek var besvarad, firades samma dag trolofnin- gen.
Geijer stod då på resa till en längre vistelse i utlandet och ville ha sin bjärte- S co C / 3 ™ angelägenhet afgjord, innan han lämnade Sverige.
Anna Lisa Geijer har efterlämnat åtskil- liga skriftliga uppteckningar, och häri med- delar hon om sina första minnen af sin make: » På en resa 1804 om sommaren till Kan- säter såg jag honom första gången.
Jag var då blott 13 år.
* Jag tror visst e j, att han observerade mig, huru lifligt jag än redan då önskade det.
Han var den tiden mycket » in sich gekehrt » och särdeles sys- selsatt med sina musikaliska vänner.
Många släktingar och mycken ungdom voro där församlade.
Man dansade, muciserade, pro- menerade, lekte hök och dufva m. fl.
landt- liga förlustelser.
Inom mig beundrade jag * Anna Lisa Geijer var född d.
29 juni 1790 på Odenstad, dotter af brukspatron Knut Knuts- son Lilljebjörn och Anna Lisa Troili,^den sist- nämnda syskonbarn med Geijers moder.
C O S B o CD;; • ' — * J, 00 CO ' T.
a ' E q= TS — m o
126 den agilité, styrka och elasticité, som låg i alla Erik Gustafs rörelser under dans och lekar.
Han var då aldrig öfvergifvet glad och själfsvåldig, snarare allvarsam och till- bakadragen, men allt hans beteende var naturligt, osökt och gentlemannalikt. » Vidare beskrifver hon, huru hennes tret- tonåriga hjärta klappade af rädsla, när hon af sin fader nödgades att inför den upp- burne unge magistern gifva prof på sin musikaliska talang genom att å klaveret spela en sonett af Haydn, samt huru bit- tert hon kände det, då han ej ägnade hen- nes prestation någon vidare uppmärksam- het än en anmärkning i förbigående, att tempot tagits väl hastigt, hvarefter hon fort- sätter: » Sommaren 1806 kom han i säll- skap med min morbror Troili till Odenstad.
Jag var på en gång förtjust, blyg och rädd och afhörde med stigande intresse hans re- sonnement med min far om poesi, musik och filosofi.
Han.
vågade motsäga och bestrida den tidens förhärskande meningar i dessa ämnen — käckt och oförskräckt — och det emot min far, som jag ansåg för ofelbar i sitt omdöme.
Detta var eget, men hän- förande.
.
.
Det var den egna motsatsen emellan manlig stolthet och barnslig god- het, snillrik uppfattning och naturlig enfald, som gjorde hans väsende så oemotståndligt. » Förlqfningen mellan Geijer och Anna Lisa Lilljebjörn varade i sju års tid, ty först 1816 hade hans ekonomiska ställning fått den stadga, att han kunde sätta eget bo.
Och till detta ho hade — heter det i » Geijersbladet » • — Geijer med henne fört med sig till universitetsstaden vid Fyris en del af sin älskade fädernebygd.
Hon visste att midt i denna » stojande värld » låta de- ras gemensamma hem bibehålla prägeln från de gamla värmlandshemmen.
Där härskade samma enkla seder, samma varma gästfri- het.
Sitt lif ägnade hon helt och hållet åt honom och åt deras barns uppfost- ran.
Under den så kallade » stora tiden » inom Upsala sällskapslif — den von Kræmer- Atterbom-Knös- Silfverstolpe- Törnerot-Järta- Geijerska tiden — var naturligtvis det hem här nämnts en af central-härdarne för intel- ligensen och det förfinade umgänget bland universitetsstadens främsta familjer.
Men äfven för de stora samhällsfrågor, med hvilkas lösande Geijers snille var sys- selsatt, var hans bildade och förstående maka intresserad.
Till henne voro ock skrif- na de tankedigra bref, hvilka sedermera af Geijer utgåfvos under namn af hans min- nen.
Hennes egna ofvan omnämnda an- teckningar utvisa, att hon varit hans för- trogna i de stora strider, hvaraf isynnerhet hans senare lefnadsår voro upptagna.
Geijers sista år, hvilka tillbragtes dels un- der resor i Tyskland, dels i Stockholm, voro fördystrade af sjukdom.
För sin hustru eller sin dotter brukade han då diktera de tankar, han ville genom nedskrifvande be- vara.
En liten för maken karaktäristisk anekdot berättar fru Geijer i de nämnda anteckningarna.
Efter ett sådant dikteran- de lutar han sig en dag — det var 1846 under vistande vid Schlångenbad nära Rhen — att hvila.
Sedan han några ögonblick suttit tankfull i soffan, knäppte han till med fingrarne, klappade sig därefter öfver hjäs- san och sade: » det är ändå godt att ha ett sådant hufvud. » Då han därvid märkte, att han ej var ensam, utan att hans hustru stannat kvar i rummet och hört honom IDUN samt leende betraktade h o n o m, sade han rörd och med tårar i ögonen: » jag kan tryggt skryta därmed, det är ej mitt: Gudi äran! » I tretton år öfverlefde professorskan Geijer sin fräjdade make.
När man såg den gamla — har en hen- nes förtrogna väninna vittnat *) — huru hon fick ett allt mera förklaradt utseende, j u äldre hon blef, med sitt vågiga, silfverhvita hår, sina klarblå ögon, sin stilla värdighet, och hörde henne tala om sin ungdom och sin trogna kärlek för denne ende man, om alla lifvets växlingar och huru Gud fört henne till den frid, hon nu ägde, genom många pröfningar af svindlande ära och lycka, af djup saknad — huru vördnads- värd fann man ej henne då!
Hos sin dotter och måg — grefvinnan Agnes och grefve Adolf Hamilton, då bo- ende å egendomen Blomsberg i Västergöt- land — afled Anna Lisa Geijer 1860.
Hen- nes stoft hvilar å Husaby kyrkogård.
— * Kvinnorna på utställningen.
(v..
et hade, som jag nämnde i en före- gående artikel, varit min mening att med det första omtala, hvad våra kvinnliga målare och skulptörer ämna bidraga med såsom prof på den svenska konsten vid ut- ställningen.
Emellertid har denna plan måst uppskju- tas, då den bedömande juryn helt nyss börjat sina arbeten och dessa ännu, då detta skrifves, icke äro på långt när afslu- tade.
Det vore icke svårt att helt enkelt redan nu uppräkna alla dessa af våra konst- närinnor, hvilka hafva anmält sig som del- tagare i utställningen liksom äfven hvad de ämna exponera — förteckningen ligger fram- för mig — men det skulle måhända före- falla mindre gentlemannalikt att nu of- fentliggöra detta, innan juryn sagt sitt ord.
Det är j u föga troligt, att något namn kom- mer att strykas, då ju hvar och en konst- närinna sändt sitt bästa och färdigaste ar- bete, hvilket äfven först fått passera genom den ärligaste själfkritiks skärseld.
Emeller- tid finner jag bäst att uppskjuta med att tala om » våra målarinnor och skulptriser » till nästa gång, då jag kan komma med fullt exakta uppgifter, hvilket ju alltid är det bästa och hvarmed ju äfven Iduns lä- sarinnor äro mest tillfredsställda.
I stället ber jag att få fortsätta en liten axplockning på kvinnornas stora och mång- skiftande allmänna utställningsfält.
Där er- bjuder sig sannerligen en outtömlig skörd, och det gläder iakttagaren att se, med hvil- ken kraft, energi och konstnärlig talang kvinnorna deltaga i kulturarbetet på en hel del områden.
Det är visserligen en smula tröttande, men af stort intresse att i förväg vandra omkring och i hemmen beskåda de blifvande utställningsföremålen, en del redan färdiga och andra nära sin fullbordan.
Det kan måhända synas litet djärft, men jag har märkt, att då man presenterar sig såsom medarbetare i » damernas egen I d u n », så blir man på det hjärtligaste mottagen och försedd med alla de meddelanden man önskar.
*) Teckla Knös: Fotografier af det forna Up- salalifvet.
1897 Och nu till vår axplockning!
Här om dagen gjorde jag en visit hos fröken Rosa Holmström.
Är hon måhända bekant för Iduns läsarinnor?
Fröken Holm- ström är guldbrodös, kanske den skick- ligaste vårt land äger.
Det är hon som förser svenska armén med dess vackra fa- nor och standar och det har hon gjort i öfver tjugu år.
Detta är hennes specialitet och vederbörande vända sig icke till någon annan.
Men det är icke fanor fröken Holm- ström kommer att exponera, dem får ni be- undra vid de stora paraderna.
Det blir i stället ett konstverk af säreget slag, en konst, som florerade i midten af 1700-talet i Frankrike, men som nu håller på att dö ut.
Fröken Holmström har nämligen bro- derat en tafla i så kallad » schattersöm », hvilken är fullkomligt lika på bägge sidor, på enkel sidenduk.
Det hela verkar som det vore måladt i glänsande läckra färger.
Originalet till taflan finnes på vårt national- museum.
Iduns läsarinnor hafva måhända någon gång lagt märke till den vackra, hvita och bruna rapphönshunden med sina glän- sande ögon, hvilken djupt inne i den mörka skogen ' \ står på » ståndskall ».
Taflan utgör en pärla i det franska galleriet och är må- lad af den utmärkte målaren Depau samt förvärfvades af Gustat III vid hans första besök i Frankrike 1770.
Den hade förut tillhört hertig de Crillon.
.
: Det är denna tafla som fröken Holmström kopierat i det finaste silkesbroderi, så konst närligt att man svårligen kan skilja på det målade mästerstycket och det som är fram- ställdt med brodernålen.
Taflan — eller skärmen — kommer att infattas i en rikt färglagd ram i Ludvig X V: s stil och kom- mer helt visst att förvärfva sig en stor upp- märksamhet af alla verkliga konstälskare.
Förfärdigandet af densamma har dragit en tid af öfver två år.
(Forts.) * U p notisboken.
Kvinnans ställning var ämnet för det af oss bebådade föredraget, hållet annandag påsk i K. F. TJ.
K:s lokal af fru Elisabet Selmer, ordförande i föreningen Hvita Bandet i Köpen- hamn.
Fru Selmer framhöll, att de kristna kvin- norna, ehuru ojämförligt mycket bättre lottade än deras hedniska medsystrar, hvilkas enda värde i männens ögon ligger i deras egenskap af släk- tets mödrar, i mångt och mycket ännu sucka under ett ovärdigt ok.
Vidare påpekade hon, hurusom kvinnorna för att kunna nå sin bestämmelse, som är att i jämnhöjd med mannen tillsammans med honom råda öfver jorden, ej böra af- stänga sig inom hemmet, där deras tid på grund af industriens fulländning numera ej behöfver vara fullständigt upptagen, utan, i öfverensstäm- melse med budet » älska din nästan, ej blott dina närmaste, gå ut i lifvet, räcka hvarandra en hjälpsam hand, bilda stora kvinnoföreningar samt genom trofast sammanhållning långsamt, men- sä- kert tillkämpa sig rättvisa, ej för att yfvas öfver vunna framgångar, utan för att rätt kunna gagna och tjäna hela människosläktet, rätt själfva kun- na tillämpa och i allt vidsträcktare kretsar göra gällande kärlekens gudomliga lag.
Efter att i korthet hafva redogjort för uppkomsten af det stora, i Amerika stiftade kvinnoförbund, hvaraf den förening hon representerar utgör en under- afdelning och som nu räknar en half million medlemmar, samt för det storartade möte, som af nämnda förbund 1895 hölls i London, lät fru Selmer uppläsa en petition, där i bevekande or- dalag anhålles om upphäfvandet af det lagliga skyddet för rusdryckers försäljning samt för an- dra institutioner, som befordra dryckenskap och öfriga laster.
Denna petition, som med sju mil- lioner namnunderskrifter, af dem fyra millioner manliga, redan framlagts för Amerikas president och Englands drottning samt är afsedd att del
IDUN 1897 gifras äfven andra staters regeringar, underteck- nades på fru Selm ers uppmaning afj [en del bland de närvarande.
Fredrika-Bremer-förbundets yrlces- och studiestipendier för år 1897 hafva utdelats som följer: 500 kronor till medicine kandidaten fröken Hanna Christer Nilson.
400 kronor till medicine kandidaten fröken Signe af Klintberg.
300 kr.
till fil.
kandidaten fröken Anna Ahlström.
300 kronor till fröken Edith Åkerberg för genomgå- ende af Högre lärarinneseminarium.
360 kronor till fröken Thyra Jansson för genomgående af folkskolelärarinneseminarium (Stockholms stads stipendium).
270 kronor till fröken Elisabeth Lundvall för utbildning vid teknisk skola till mönsterriterska (Södermanlands läns stipendium).
240 kronor till fröken Selma Charlotta Åström för utbildning till sjuksköterska vid Sabbatsbergs sjukhus (Vesterbottens läns stipendium).
180 kr.
till fröken Betty Eskilsson för utbildning till väf- lärarinna vid Handarbetets vänners kurs i Stock- holm (Malmöhus läns stipendium).
180 kronor till fröken Terese Malmström för genomgående af lärarinnekurs i huslig ekonomi för folkskola (Östergötlands läns stipendium).
En ungdomsväninna till Fredrika Bre- mer har gått ur tiden i och med friherrinnan Stanislas Barnekow, som strax före påsk afled på Örbyhus.
Född Wrede af Elimä (den finska Wredesläk- ten) var den bortgångna i äktenskap förenad med ryttmästaren frih.
Klaes Edvard Barnekow, som för åtskilliga år sedan afled i Engelholm, där friherrinnan B. sedermera den mesta tiden varit bosatt.
Den aflidna var en rikt begåfvad kvinna, som tidigt rycktes med af samtidens literära ström- ning.
Som nämndt, en ungdomsvän till Fredrika Bremer, tog hon äfven som författarinna under pseudonymen » Stanislas &gt; lifligt intryck af sin väninnas själsriktning.
» Stanislas ' » arbeten, som väl föga äro kända af den nu lefvande genera- tionen, öfversattes på sin tid till engelska och senterades lifligt i England.
Friherrinnan B. var äfven mycket musikalisk och har under sitt flicknamn utgifvit flere sånghäften.
Den bortgångna intresserade sig ännu i ålderns höst lifligt för folkskolan, och i synnerhet fingo småskolbarnen i Engelholm ofta af henne röna prof på uppmuntran och välvilja.
Ännu under sin sista sjukdom tänkte hon på småbarnen och sände dem genom lärarinnan en mindre penning- gåfva.
Friherrinnan B. sörjes närmast af en dotter, änkefriherrinnan Ehrenborg på Hofdala, samt tvänne söner, frih.
B. på Vannaröd i Mellbjr samt frih.
Fabian Barnekow på Örbyhus, hos hvilken den gamla slutade sina dagar.
Familjen har sitt grafställe på N. Mellby kyrkogård.
• 127 Rosauras parti, som i fjol utfördes af fru Fahlman, innehades nu af fröken Janson, hvil- ken dock ej fullt lyckades gifva färg åt den unga flickans karaktär.
Mera eld i deklamationen, fröken Janson!
Ni kan det, det visade ni i » För kronan: ».
Huset var öfverfullt och bifallet lifligt.
Påskveckans konserter hafva i år ej varit fullt så inånga som vanligt, och dock hafva de ej varit få.
Som de förnämsta framstå naturligtvis Musikföreningens konsert på onsdagen, då Kiels oratorium » Kristus » utfördes, vidare det vanliga framförandet af Haydns oratorium » Skapelsen » på långfredagen och slutligen k. operans sym- fonikonsert på påskdagen.
Alla dessa konserter voro fulltaligt besökta.
Musikföreningens utförande af Kiels oratorium » Kristus » var högst förtjänstfullt och det härliga tonverkets många skönheter kommo till sin fulla rätt.
Såväl körerna som k. hof kapel let skötte sig förträffligt, och bland solisterna böra särskildt nämnas hr C. F. Lundqvist i titelpartiet och fru Mathilda Linden.
För oratoriet hafva vi vid dess förra utförande närmare redogjort.
Det hela leddes af prof. JSTerudas säkra hand.
» Skapelsen » hade som vanligt på långfredagen fyllt Östermalms vackra tempel med en publik, som till trängsel infunnit sig.
I solopartierna uppträdde denna gång fröknarna Frödin (i st. för fru Östberg som insjuknat) och Thulin samt hrr Lundqvist, Strandberg, Sellergren och Bergström.
Symfonikonserten å k. operan utfördes efter ungefär samma program som den senast gifna.
Den upptog uteslutande kompositioner af Beetho- ven, men i st. f. Leonorauvertyren utfördes nu Egmontuvertyren.
Arian » A perfido » _ sjöngs dessutom af fröken Hulting i st. f. fru Östberg, som insjuknat.
Fröken Hultings röst är visser- ligen stor och i vissa lägen glansfull, men ännu för ojämnt utbildad, och tonansatsen stores ofta af biljud.
Dessa brister böra i tid bortarbetas.
Största bifallet å denna konsert vann hr Zetter- qvist med ett förträffligt utförande af violin- konserten.
En riklig del af bifallet tillföll ock med rätta k. hofkapellet under förste hof- kapellmästaren Nordqvists eminenta ledning.
Filharmoniska sällskapet gifver sin sista kon- sert för innevarande säsong instundande tisdag, då César Francks oratorium » Salighetsstigar » (Les Beatitudes) kommer att utföras.
Konsert gifves om söndag af hr Axel Rund- berg, förre regissören vid k. operan.
* På sl&lt;arsnö.
En norrländsk vårbild.
af L a u r a Fitinghoff.
Teater och musik.
K. operan.
På tisdagen i förra veckan upp- togs » Faust », i hvilken opera signor d ' Ändrade för första gången inför vår publik utförde Mefi- stofeles ' parti.
Äfven denna framställning hade många utmärkta pointer, men torde dock stå efter hans öfriga här framförda uppgifter.
Sär- skildt bör framhållas hans utförande af arian till guldets lof i andra akten och serenaden i den fjärde.
Bifallet var äfven nu ovanligt rikligt.
— Herr Gösta Hillberg, son till vår ut- märkte skådespelare Emil Hillberg, debuterade å denna scen uti Sigismunds roll i Calderons skådespel » Lifvet en dröm » på skärtorsdagen.
Då man tager i betraktande debutantens ung- dom — han är nitton år — och uppgiftens storhet, så måste man medgifva, att resultatet blef ganska gynnsamt.
Stämman är något svag, men det kan ju hjälpas med tiden.
En liten läspning är svårare att bortarbeta.
I de världs- berömda monologerna lyckades herr Hillberg bäst.
Glöd och passion i rikt mått äger debutanten och det är en god sak, om blott den vederbör- liga tukten kommer därtill och själfkritiken tyg- lar med strama tömmar.
Publikens välvilliga och ' uppmuntrande bifallsyttringar vittnade redan nu om varma sympatier.
\ lah — plah — pla, pla, pla!
Dropparna från de famnslånga takisarna, som i glindrande prakt fransa taken till boningshus och loglängor, falla allt tätare.
Pia, pla, pla-a-a-a.
.
.
Det » dryper » ej längre från taken.
Hvarje glittrande, underbart snidad is- tapp har blifvit till ett rör, genom hvilket de på taken smältande snömassorna söka sig ut- lopp.
Eiktiga vattenkaskader från hvarje, hvilka yra af sol, som lockar, och sunnanvind, som leker, i en glimmande kedja såsom af millio- ner diamanter svinga rundt och följa vinden uppåt, utåt eller, när den trolöst släpper dem, tungt falla nedåt, bildande hål, rännor, » pus- sar », riktiga små hal af upplöst snö, hvars yta vårvinden krusar i vattrade små vågor, en vågsam stråt för barnens flottilj af barkbåtar.
Det mörknar utåt berg och fjällsluttningar.
Sakta, betänksamt ha granarna iklädt sig sin hvita skyddande pälskappa.
Sunnan har slitit och solen har tiggt, så ystert, så ödmjukt: » ett litet litet stycke päls! » De ha tagit, och de ha fått, och de ha lekt med bytet, såsom sol och sunnan kunna leka, och de ha fått gran- skog och jättefura med i leken i susande, döf- vande sång och ras.
Och så har det mörknat utåt bergen och fjällsluttningarna, och skogen har blifvit bar.
Skogen, som ler emot sol och milda vindar.
Men slättmarken, fälten, ängarne, de branta sluttningarna, som slöto sig samman på hösten, de hvila ännu alla i syskonbädd under vinterns hvita, varma, tjockt vadderade snötäcke.
Solen tär och tär.
Östan och sunnan arbeta dagarne igenom, de svinga rundt rundt på samma ställe, för att få klar en enda liten fläck, en enda, ty når man den bara, går det sedan så lätt att väcka den varma, om sol och sommar dröm- mande jorden och att få den med som bunds- förvandt, när det gäller att afkasta snötäcket, som nu, trots allt arbete, ligger obevekligt da- garne igenom, matt glimmande, gråhvitt, som i upplösningstillstånd, knappast bärande krå- kan, som tror sig spana toppen af ett kornax uppe vid ytan.
På dagen medan solen står på.
.
.
4 Men knappt har den krupit ner bakom fjäll- åsen, förrän vintern återtar sitt välde och ka- star ett pansar af is öfver tak och vattenpus- sar, öfver vida fält och branta sluttningar.
Och så blir det skarsnö!
På kvällen går det bud rundt kring bygden.
Ungdomen i de isomfransade husen, hvilkas hjärtan klappat af längtan och glädje vid det första långsamma plah.
.
.
plah.
.
.
emottaga budet, kallelsen till » kälkparti på skarsnön ».
De le och jubla öfver vintern, » som håller i sig », vintern, som de månader igenom gna- tat på och sagt hårda, ovänliga ord om!
Och solen, åt hvilken de dessa sista dagar fröjdat sig, hvars smekningar de sökt i hvarje minut, solen öfverlista de!
Äro före den på platsen, högsta höjden af en från fjället fortlöpande stupande sluttning, som i väldiga afsatser, åker- fält om somrarne, utgör en enda glänsande bana tvärs öfver diken, gärdesgårdar, där stö- rarne sticka upp genom snön, rätt ner på den breda älfven, där issörjan denna tid på dygnet ligger hårdt tillfrusen i orediga massor likt söndersplittradt glas.
Från alla håll komma de skyndande, de unga.
Vårvintern, ung med dem, nyper dem i kinderna, där de komma vandrande i flock par om par eller ensamma.
Från prästgården, som ligger för sig uppe på en höjd invid den gamla kyrkan, komma fyra flickor i rad, hål- lande hvarandra i händerna, springande utför backen i dansande gång, utöfver snöfälten, som täcka hindrande gärdesgårdar, och som göra hela inmarken till en enda oändlig tjusande, glittrande, snöhvit dansbana.
» Upp genom luf- ten, bort öfver hafven, hän öfver jorden i stormande färd » — så sjunga de unga flic- korna fyrstämmigt och i rytmisk takt; i till hälften glidande till hälften dansande gång skynda de fram till mötesplatsen.
Hela ortens ungdom är samlad där, smärta, spänstiga, rosenkindadc unga flickor; kavalje- rerna denna tid på året, när studier bedrifvas vid gymnasier och universitet, äro mest un- deråriga.
Den unge pastorn, ett par domare- biträden och apotekaren utgöra undantagen.
De känna minsann också sitt värde I Manne Nubb rasar i sitt innersta, när han ser med hvilken säkerhet, med hvilken » fräck djärfhet » de gå till mötes kvartetten från prästgården, » hvar och en sökande sin moitié precis som i en contredans ».
De där flickorna äro domsvänner.
Tillsammans och fru » och haft sitt skyhöga brädstaplar.
På dock Mannes barn- hafva de lekt » herre palats inne i luftiga den tiden förtryckte
H p ss p = s p p ro CL 2 p - ä.
© P jj * 9 ä D B its p. i 09 IDUN 128 H O: ™ 3: a v.
P, 3 ST ga han dem af hjärtans lust, alla tre de där äld- sta!
Men henne, Elena, med de strålande blå ögonen och den tjocka hårflätan utefter ryg- gen, henne hade han aldrig förtryckt.
Han hade dragit hennes kälke och burit hennes ski- dor om vintern.
Om somrarne när det hade regnat, de leriga stigarna voro hala, genom- dragna af glittrande vattenfåror och » hon » ve- lat plaska däruti barfotad, hade hennes strum- por dinglat i hans ena hand, och hennes all- tid slitna, snedgångna små kängor i hans an- dra.
Han var en liten obetydlig gosse på den tiden!
Nu var han sin egen, stod som förste man i bolagsboden, men ändå.
.
.
!
Hon hade ej öga för honom, nej, endast för den där » domare- glopen », som lättsinnigt piruetterade emot hen- ne, dragande sin eländiga lilla spinksticka till kälke efter sig uppochnedvänd, med medarna i luften.
Ja, nog skulle hon få » åka », om hon fick honom till man!
Med högröda kinder och hårdt bultande hjärta står han där nu, Manne.
Med kros- sande förakt fäster han sin blick på den lilla kälken, som » de två » med förenade krafter ej ha förmått vända på rätt köl.
Elena följer hans blick, hon skrattar, rodnar, vänder käl- ken rätt, skakar hand med Manne, som ej släpper det nästan armtjocka rep, hvarmed han med ansträngande af alla sina krafter släpat upp sin kälke!
Hans kälke är en långkälke, afsedd för hö- körning, med spjälskrindan kvarsittande.
Den kan med skrindan på rymma nästan hela ska- ran!
Han själf är den ende som kan styra den!
Manne Nubb, som om dagarne står i bolags- boden med blåkylda händer, sorgligt medveten a© so om att aldrig, trots högtflyglande drömmar, på det viset kunna bli » konge i skjönhedens rige », känner med vild triumf, att han här har makten, att han bokstafligen är den sty- rande.
Men han missbrukar ej sin makt.
Han står därinne, Elena står där längst framme, likt cn gallionsbild; vid hennes fötter skall han intaga sin plats som styrande, när färden utför skall begynna.
G-enom ett par ur skrindan lösbrutna spjä- lar släpper han in den öfriga ungdomen, öf- verlägset väljande ur » högen », högen ifrån hvilken ögon kokett, bedjande, trugande nu le emot honom, som de eljes icke se åt!
Det är ett stolt ögonblick!
Han är ädel- modig, låter prästen slingra sig in alldeles i hälarna på sin utkorade.
Han ler välvilligt emot farmaceuten och han går ännu längre: med ett kraftigt grepp om armen på » domare- glopen » förhjälper han denne på ett visserli- gen mera halsbrytande än egentligen bekvämt sätt nästan rätt i famnen på » henne », gallions- bilden, som med ett litet skrik kastar sig undan.
Inom skrindans stängsel har han dem nu alla!
De stå där fasthakade vid hvarandra, strålande, leende, lyckliga.
Ögon glittra och lysa af skräckblandad tjusning, en sådan färd som den förestående utför stupande branter är ej utan fara.
Vore det inte Manne, som styrde, så skulle ingen våga vara med!
» Kom hit Manne, » säger » drottningen », gal- lionsbilden, » jag är ej lugn, förrän jag har dig här. » Han klifver fram — tväraxlad, nästan lika bred som lång, med det grofva ansiktet upp- hettadt af sinnesrörelse, men med ett par ögon i detta ögonblick strålande af så mycken lycka, 4:de ordet.
&gt;• ^ fimm &lt;5 » • \ ß Bidrag mottagas med tacksamhet.
Cfi so Anagram.
l:sta ordet.
En stad är vårt första — jag säger ej hvar — Men urgamla anor den räknar; Och uti sitt sköte den uppammat har Båd ' biskopar, munkar och djäknar.
Den nu gått tillbaka, men bär än i dag Ett gammaldags tycke i vissnade drag.
2:dra ordet.
3 P.P3 Vårt andra har också, i vanliga fall, Inom sina skrankor åtskilligt; ?S o, — o p, Det sätter för intrång och utfall en vall, ta Men bjuder oss dock ganska villigt Utaf sina skatter, af bjäfs och af S3- » plock », M 9 (9 9 £ « Om blott man förstår att det går t EJ© genom lock.
Fordomdags, innan ännu man knap- past förstått Telegrafens trådar att leda, Ersatte vårt fjärde en sådan, i smått, En hjälp att vårt fosterland freda Med varning om fara från fiende- här; Numera en hälsning till gäst, mera kär.
8.
L. Charad.
Mitt första mänger håller kär Och därför ömt i famnen bär, Fast den mitt andra — tredje ar, Ja, utan tvifvel, tvänne par.
Mitt hela sommarn, ung och rik, Har inväfd i sin mantelflik.
Tim-Tam.
Ifyl ningsgåta.
D * O - C Cl O. 3:dje ordet.
Förlåt att jag nu uppå] scenen] för fram En » omöjlig » för societeten; K *.
2 .-.Bl os s * En som aldrig har nyttjat parfymer to och kam,, 2 9 Aldrig torkat sin mun med » ser- 2 a o m &amp; X veten », a 9 Men fast aldrig ens sedd i en » rak- •9 • OJ — salong » Bä S Skall mitt tredje han dock efter dö- 9 den, en gång.
1897 De 35 tomma rutorna i denna kvadrat skola ifyllas hvar och en med en bokstaf sålunda, att de sju vågräta raderna utgöra bekanta ord.
Orden, men i annan ordningsföljd, beteckna: ett gossnamn, en insjö i Sverige, en stat i Europa, en stad i Sveri- ge, ett landskap i Sverige, ett gossnamn, en badort G y m n a s t i k - o c h V e l o c i p e d k o s t y m e r * Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. * $ att de lysa upp och försköna den allt annat än formfulländade gestalten, de tarfliga dragen.
Han gör fast det tunga repet, tar plats, sät- tande sig längst fram på skrindan.
» H o n », Elena, stöder sig mot honom med sina bägge händer, hårdt gripande om hans axlar!
Med ett par tre häftiga, starka ryck med hela.
sin kropp får han skrindan i rörelse, den liknar i detta ögonblick en jättekorg, fylld med vårens friska, härliga blomster.
.
Snabbare och snabbare går färden — utfol- de snöhvita, glittrande branterna i susande fart, i dånande hopp öfver dikesvallar, yrande förbi uppstående, hvassa, lurande gärdesgårdar, utför sista stupbranta sluttningen — hisnande, tju- sande.
.
.
Framåt, framåt, jublande oemotstånd- ligt som våren!
Våren, som nu åter får solen till sin bunds- förvandt.
Därnere, i de ispansrade backarna, för vintern ännu spiran, ty det är tidigt på dagen, men därnere på inmarkens oändliga snö- täcke faller just nu en matt glimmande blick från solens ännu halfslutna öga.
Snart skall den fulla, varma glöden därur komma, oemot- ståndligt betvingande, och göra slut på vinterns välde och på de drömmar, som föddes och när- des på skarsnö.
* Innehål sförteckning.
Tiobert Horner.
Ernst Högman. — Elisabet Anrep-Nordin; af (Med p o r - trätt.)
— Amors hämnd; p o e m af Konsten att m ö b l e r a sitt hem, en serie artiklar, f ö r Idun utarbe- tade af fackmän.
I.
Ett litet inledningskapitel.
— Geijers maka; spridda anteckningar v i d femtioårsminnet, sam- lade för Idnn af (Med porträtt.)
— Kvinnorna på utställningen.
V. — Ur notisboken.
— Tea- ter ock musik.
— På skarsnö; en norrländsk vårbild af Tidsfördrif.
Birger Schöldström.
Lam-a Fitinghoff.
— i Sverige.
Begynnelsebokstäfverna bilda namnet på en metall.
Kors-aritmogryf.
Bodo.
1 2 3 4 4 5 Med a.
6 7° 7 Mig välja rätt är viktig sak för alla.
9° 10 10° 7 3 8 5° 11 12 7° 4 4 Vokalförändringsgåta.
1 2 15 10° 3 Orden äro: 1) krigsmedel, 2) gående eller stående, 3) grönskande, 4) pro- nomen, 5) välkommet, 6) värmande.
Härtill endast 6 bokstäfver.
Reseda.
8 9 5 13?
8 14 13 6 6 16 6° 17 7 41 1 19 4 5° Med e. Hårklyfveri med fog man kan mig kalla.
Med o. Till gnidare jag gör min » gärnings- man ».
18 16 12 4 3 Med ö.
Af endast en man icke mättas kan.
Sibylla.
10 10 14 10 4 6 5 9 20 9 1) tillhör ålderdomen att vara, 2) för lifvets uppehälle, 3) kvinnonamn, 4) gata i Stockholm, 5) något kyrkligt, 6) svenskt landskap, 7) i fårakläder, 8) något man bör bevara, 9) mansnamn.
De bokstäfver, som infalla i de nio punkterade rutorna, bilda nam- net på en af Sveriges hjältar.
L — ris.
Lösningar.
Logoqryfén,; såpa, agn, rang, svan, Spårvagn; åra, rasp, g r å, ås, snår, sår, gås, v r å, arg, svar, spå, as, varg, spän, p a r, Prag, spår, såra, gran.
v å r, gas, r å g, van, asp, vas, rån, v å p, var, Geografiska gåtan: V e r o n a — E x e t e r; fig. 1: 1) Sussex, 2) Wilmot, 8) Kalmar.
K g.
2: 1) Weser, 2) Eeval, 3) Nérac.
Flax, Prokopen: lax, ax.
Kapselgålan: Gent, Baden, E b r o, Arhus, Are, Ingermanland, Sala, Emån.
Ordgåta.
Tag 6 ord, hvilkas be- gynnelsebokstäver, lästa uppifrån och ned, bilda Extrajtoeställningar &amp; reparationer.
benämning på ett » fodral ».
Från fabriken Bryggaregatan * ' Vidstiefciiiiigar.
andra huset från Drottninggatan.
3, 1 tr. upp,
