# ID: svediakorp-per1122
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,570
# sentences: 603
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Fredagen den 16 april 1897.
N; r 15 (486).
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., manadsuppl.
» Banrjarderoben » 5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
16 46.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri AkttebvZag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Elisabeth Blomqvist.
M e n 17 februari detta år fyllde föreståndarinnan för Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors, fröken Elisabeth Blomqvist, 70 år.
Pedagogens kall är rikt på omsorger och mödor, men det är tillika rikt på belöning och välsignelse, o m det uppskattas rätt och fullgöres med den samvetsgrannhet och den omtanke, dess vikt fordrar.
Detta arbete länder, så bedrifvet, ej blott till fromma för det släkte, hvars sedliga och andliga u p p - fostran närmast är oss anför- trodd, det lämnar sina frukter i arf åt efterkommande gene- rationer.
Det värf fröken Elisabeth Blomqvist fyllt just på det område, hvarom nyss or- dats, är ett af de gedignaste, de mest löftesrika, ja, hon har varit lycklig nog att redan under sin lifstid röna bevis på, att hon ej verkat förgäf- ves.
Härför har hon natur- ligtvis främst att tacka en inneboende begåfning för den verksamhet, hvaråt hon ägnat sig, men äfven det, att hon fotat denna verksamhet på den fasta grund religionen en- samt gifver, samt att hon städse förstått att hafva till ögonmäike att söka väcka si- na elevers själfmedvetande, själfansvarighet och lust till själfständigt arbete.
Därigenom och såsom va- rande en af de främste för- kämparne för flickskolan i Finland, har hon skapat sig ett namn, som länge och m e d tacksamhet skallihågkommas.
Redan i jämförelsevis unga år drogs hon till lärarinne- verksamhet i en af hennes moder år 1850 grundlagd privat lä- roanstalt för flickor, hvilken efter moderns död samma år öfver- togs af mostern Annette Katharina Harring, äfvensom efter den sist nämndas död 1852 af systrarna Elisabeth och Alexandra Blomqvist.
Skolan, som åtnjöt stort förtroende, utvecklades små- ningom till ett fyraklassigt läroverk m e d sjnårig kurs samt ägde bestånd till 1869.
Men re- dan år 1865 af gick fröken Elisabeth Blomqvist från dess ledning, sedan hon 1864 ut- nämnts till föreståndarinna för Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors, landets första af staten underhållna högre flick- skola.
År 1868 grundlade frö- ken B. en s. k. lärarinneklass (Privatalärarinneklassen), som af staten år 1886 öfvertogs och fortfarande verkar m e d fram- gång under namn af Svenska f ortbil dningslär,overket.
Det kan förtjäna fram- hållas, hvad en tidigare b i o - graf yttrar rörande ofvan nämnda lärarinneklass och fröken B:s ställning till den- samma.
Han säger bl.
a.: » Detta läroverk har i alla tider varit Elisabeth B l o m - qvists skötebarn, hennes ögon- sten.
Därför vilja vi ej på- stå, att hon behandlat skolan styfmoderligt.
Men den kär- lek hon skänkt lärarinneklas- sen, åtminstone så länge den var privat, har hon helt sä- kert ej gifvit skolan.
Många äro de medellösa elever, för hvilka hon i tysthet efter- skänkte terminsafgiften, och åt hvilka hon skaffade någon liten förtjänst genom att läsa
IDUN 114 Med tanketrådar, dem vi sinnrikt spinna, vi söka ständigt andra stranden hinna; förståndet sedan sekler än sig roar att till det obekanta bygga broar.
med någon svagare skolelev, eller gaf hon anvisning på något billigt kvarter i staden.
För allt detta får hon tysta tacksägelser, hvilka kanske icke alltid i ord blifvit fram- ställda ens till henne själf.
Men den bästa belöningen för en god gärning är j u ändå tillfredsställelsen öfver att hafva kunnat göra en sådan. » Fröken Elisabeth Blomqvist tillkommer jämväl till stor del förtjänsten, att Helsing- fors svenska fruntimmersskola och fortbild- ningsläroverk nu äro inrymda i det ståtli- ga, i allo tidsenliga hus, soni m e d sin fa- sad vetter åt Boulevardgatan i Helsingfors.
Efter att år 1873 under en resa i Sverige, Danmark, Tyskland och Schweiz hafva in- hämtat kännedom o m utlandets nyaste och bästa skolbyggnader särskildt för den kvinn- liga undervisningen, uppgjorde fröken B. planen till en sådan byggnad för Svenska fruntimmersskolan, hvilken plan sedermera vid det nyss omordade husets uppförande följdes.
D e t nya skolpalatset invigdes 1885.
Fröken Anna Charlotta Elisabeth Blom- qvist föddes den 17 februari 1827 och är dotter till bibliotekarien och professorn i literaturhistoria Alexander Blomqvist och hans maka Kristina Charlotta, född Har- ring, tyska till börden.
Hon var ej från början afsedd för det kall, som sedermera blef hennes Jifsupp- gift, utan ämnade, därtill uppmuntrad af sin fader, ägna sig åt målarekonsten.
Att hon jämväl ägde anlag åt detta håll bevi- sas bl.
a. däraf, att hon för en af henne vid konstföreningens exposition 1854 ut- ställd tafla, » Hanna vid väfstolen », kompo- sition efter Runeberg, vann mycket erkän- nande.
Ehuru för närvarande åtnjutande tjänst- ledighet, kvarstår fröken Elisabeth Blom- qvist fortfarande på den post, hon redan i mer än tre decennier beklädt.
Det är ock att hoppas, att hon ännu länge skall finna krafter att ungdomen till fromma utså de ädla frön, af hvilka hon synes äga så rik tillgång.
Helsingfors, mars 1897.
V. Lindman.
• 1897 Fördöm det ej!
Det är behof för anden att söka forskande de fjärran landen, och vore målet äfven oupphinnligt, är skönt att dö för något öfversinnligt!
C.
D. af Fast mä ?ine ?i Herrens tanke rätt ej veta.
De ana likväl hvad den innebär * Bid påsk Nu är det åter påsk, och vi beträda '.
Nu nattens skuggor hafva sänkt sig.
•.
ner.
Skall bär, Man reder till en högtidsmåltid här, sätt; De söka ännu denna dag de ?isamme, står, ty jude ?z enligt seden, ärfd från fädrens tid, Den stundande Passah i hemmet fira På föreskrifvet en prägel en gång i låga salen Församlat sig på lärjungamcs En enslig vandrare man sällan ser, Och templet öfvergifvet Och liksom förr En liten skara utaf män och kvinnor På trånga gatorna, så tysta, öde, Den store Mästaren från Nazareth.
De söka honom med de bördor tunga, sätt med festmåltid.
Som böja människan mot stoftet ner, Med tusen frågor, dem förstånd ej.
löser, Uti en högtids smy ekad sal vi träda, Men hvilka ängsla sinnet mer och mer, Den vä ?iners händer k lädt för väntad gäst.
Med bitter samvetssorg och mörka minnen, Osyradt bröd och påskalam Med tysta kval, dem intet öga sett, tillredas, Men här ock firas skall en afskedsfest.
Omkring ett dukadt bord nu plats har tagit En samling män af mörklagd De söka än densamme, Davids-sonen, Den store Mästaren från Nazareth.
judeätt, Och midt i kretsen af de tolf Han synes, Och liksom förr här bröd och vin nu skiftas, Den store Mästaren från Och underbara ljuda denna stund Nazareth.
De orden: » Tag, ty det är min lekamen På kända dragen nu som alltid kvila Och detta i mitt blod ett nytt förbund. » Ett majestätiskt lugn, en stilla frid.
Och spörjer mänskotanke, där den famlar, Med kärlek och med vemod blicken dröjer I allt för Vid dem Han lämnar i en farlig Ett bu7 ' nasinnc djupa innebörden tid.
Men emot detta lug ?i af himmelskt urspnmg Helt sällsamt männens anlet bryta höga rymder ljus ej ser — Af denna Herrens handling anar mer .. af, Ty öfver dem gå drag af sorg och ångest Men dämpadt orgelspel i tempel ljuder, Som mörka skyar öfver upprördt haf.
I stormigt sinne är det åter lugnt, Och sorg är lisad, balsam lagts på såren, De hört.
att afskedsstunden ?m är ?iära, Och bördan trycker icke mer så tungt, Att de i striden snart allena stå.
Ty hvarje hjärta känner, att Han nalkats.
Vi Mästarns sida sorglöst ha de vandrat.
Fast intet dödligt öga Honom sett, Nu stundar kamp, nu tränger ångest på.
Att Han är nära, Han, den » Vi veta ej hvarthän Du går, Den store Mästaren från De klaga; ej vägen, » Herre, är det jag? » kärleksrik.
Det är som själf på evighetens Han af dess förlåt tröskel, » Väl är det mycket jag er säga ville, Men I ej makten att det bära än. » Och stilla han sin blick mot höjden och vin kring lyfter bordets rund Och hviskar: Några ord i telefonistfrågan af Mathilda Roos.
följa, Och sorgset så Han lyktar, deras vän: bröd Ett blad ur våra arbetande systrars lif.
lyfta vill en flik.
Men männen ej de höga tankar Och skiftar Vitis / dæa.
följer: Men ord af himmelsk visdom till de sina Den sista gång Han talar kärleksrike, Nazareth.
» dit Du går, oss med dig tag. » » Den dig förråder, * Ett tempel, som af fest f f tyver Zions stad och tempeltinnar Och bäfvande och skygg en fråga Fm faXUlljetidniXlff sådan som Idun, spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan- det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste och närmast till hands liggande organet för alla tälkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde och döde.
För visso är det just damerna in- om familjerna, som med det lifligaste intresset följa dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge- nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och innebära så mycket, och annonser af detta slag, in- förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den intresserade familjepubliken öfver hela vårt land än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken » Familjemeddelanden- ' ha vi där- för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris eller för födelse- annons Jer.
1: 50, för förlofnings- och vig- selannons kr.
2: — och för dödsannons in om ram, kr.
5: —, ett pris som måste betrak- tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
Wirsén.
» Tag, ty det är min lekamen Och detta i mitt blod ett nytt förbund. » Det blir så tyst, högtidligt tyst i salen.
När denna enkla handling slutad är.
J&gt; ä j a g nu, manad af den solidaritets- känsla, som under den senare hälften af århundradet karaktäriserat flertalet af vårt kön, och som fått sitt praktiska uttryck i en allvarlig sträfvan att förbättra kvinnans ställning, går att i Sveriges mest spridda kvinnotidskrift yttra några ord om dagens brännande fråga, telefoniststrejken, ber jag få förutskicka, att j a g icke alls kommer att vidröra själf va strejken och ännu mindre uttala några åsikter om det berättigade i att tillgripa ett dylikt vapen i striden mot orättvisor och maktmissbruk.
Dels är frå-
1ÖÖ7 gan alltför vidlyftig att här afhandla, dels är jag icke i besittning af de nationaleko- nomiska och historiska insikter, som kräfvas för att på ett något så när fruktbärande sätt kunna yttra sig om företeelser, hvilkas rötter med tusentals trådar sträcka sig ned i förflutna tidehvarf och bilda en oänd- lig kedja af orsak och verkan, som sam- manlänkar generationernas skuld- och för- soningskonton.
Och jag vill ej gärna öka den stora hopen af dem, som utan att alls förstå saken, helt kategoriskt fälla sina om- dömen om de nutida väldiga arbetarerörel- serna, till hvilkas riktiga uppfattande fordras en hel mängd faktorer af på en gång lär- dom och skarpsinne, människokärlek och gudsfruktan, af hvilka endast några få ut- valda äro i besittning.
Men äfven om telefonisterna genom att strejka handlat oförsiktigt eller hänsynslöst, som man j u på så många håll beskyllt dem för, ha de därför icke förverkat allmänhe- tens sympati, ty den sak, för hvilken de kämpat, var rättvis, de motiv, som drefvo dem, voro billiga kraf, och det mål de sökte vinna var prägladt af måttfullhet och an- språkslöshet.
Och den nu afslutade strejken skulle, fastän den säkerligen delar de flesta mänsk- liga företags ö d e: att ha sina mindre ljusa sidor, kunna uppvisa mer än ett drag af verklig storsinthet, af offervillighet, af tro- fasthet och kamratanda; det fanns t. ex. flere flickor som för egen del ej ville in- ställa arbetet, som hade en relativt god ställning, men som dock voro villiga att utsätta sig för obehag och ogillande endast för sina mindre lyckligt lottade kamraters skull.
Efter denna lilla ingress öfvergår jag till själfva ämnet för min uppsats: telefonister- nas ekonomiska ställning och de många svårigheter och lidanden den dragit öfver hundratals unga kvinnor.
Att telefonisternas tjänstgöring är ett nervpinande arbete, är väl numera så en- hälligt konstateradt af alla, som ha någon reda därpå, att ett x&gt;åpekande i den rikt- ningen nästan blir detsamma som att uttala ett axiom.
Senast häromdagen hörde jag en framstående läkare, som haft telefonister till patienter, beklagande yttra sig o m ett arbete, som så helt och hållet förstört de unga kvinnornas nervsystem.
Det bör ej heller vara svårt att tänka sig, hur an- strängande arbetet är, då man får veta, att det finnes tider på dagen, t. ex. mellan 10 — 1 2, då påringningarna till stationen kunna vara ända till 150 i timmen, således mera än 2 i minuten.
Man kan föreställa sig hur mycken urskillning och lugn telefonisten måste ha, för att i tur och ordning besvara dessa ofta på samma gång gifna signaler, hur mycken ordning och precision hon måste iakttaga, blixtsnabbt hitta det anropade num- ret, insätta de respektive propparne i deras hål, ringa på till den anropade och svara den anropande » kallad ».
Vid en del bord, de s. k.
» föreningsborden », där expeditionen är mindre komplicerad, men i stället rast- lösare, måste telefonisten oupphörligt intaga en stående ställning; hur ytterligt skadligt detta är för den kvinnliga organismen, be- höfver ej påpekas.
Det ojämnt indelade arbetet: ena dagen t. ex. från 8 — 1 2 och från 3 — 6, andra da- gen från 1 2 — 3, 6 — 1 0, bidrager också att nedsätta krafterna genom de oregelbundna måltider, som måste bli en följd af en 115 I D U N dylik indelning: ibland middag kl. 4, ibland ingen middag alls, endast frukost vid 12- tiden.
Icke ens söndagarne kunna telefo- nisterna räkna på lugn och hvila, under vintern måste de tjänstgöra hvarannan sön- dag, under sommaren, då expeditionen är lifligare, ha de blott ledigt hvar tredje.
Och först efter 2 års trägen tjänstgöring få de 8 dagars semester; sedan hvarje år 14 da- gar.
Vidare ha vi nattjänsten, som naturligt- vis är särskildt ägnad att förstöra nervsy- stemet, och slutligen den s. k. telefonhjäl- men, » brickan », som telefonisterna kalla den, och som väl förtjänar en något utför- ligare beskrifning.
Den består af två half- cirkelformiga stålfjädrar, som spännas tvärs öfver hjässan; vid ena sidan är fäst en apparat, som sättes för örat, ofta så bårdt att den gnager hål på skinnet.
Från den gå trådar ned till en mot bröstet hvilande sköld, hvarifrån utgår en lur i riktning mot mun- nen.
Genom denna inrättning förvandlas telefonisterna under 4 — 5 timmar i sträck till ett slags maskiner, som med öron och läppar ständigt uppfånga och återgifva sig- nalerna, under det de med händerna sköta sammankopplingen.
Att dessa instrument äro plågsamma att bära faller af sig själft, för många bland telefonisterna har det också blifvit orsaken till varbildningar, huf- vud- och öronvärk m. m.
Då nu ett arbete år så svårt och ansträn- gande, borde ju däraf följa, att det lönades väl och att arbetstiden vore kort.
Men för telefonisterna har ett motsatt förhållande ägt r u m: arbetstiden har varit lång och aflö- ningen låg.
De till tjänsten äldre bland telefonisterna ha 26 öre i timmen och kunna således med 8 — - 4) timmars arbete drifva upp sin lön till 5 0 — 6 0 kr.
i månaden; de yngre däremot, de som inträdt i tjänsten sedan bolaget sänkte lönen från 26 till 20 öre i timmen, kunna äfven med öfverarbete ej förtjäna mera än 4 0 — 5 0 kr.
i månaden.
Ett sätt att öka inkomsterna är att gifva undervis- ning åt elever, ett ytterst tålamodspröfvande och uervpinande arbete, hvarigenom lära- rinnan naturligtvis ofta till följd af elevens tafatthet blir utsatt för abonnenternas miss- nöje och otålighet.
Detta arbete betalas med 4 öre i timmen för de äldre, 5 öre i timmen för de yngre telefonisterna.
Den xmga flicka, som har sina föräldrar i lifvet, kan j u emellertid, äfven om hon ger föräldrarne en liten inackorderingssum- ma, reda sig någorlunda; för den däremot, som måste lefva på sitt arbete, ja, kanske till och med vara ett stöd åt en åldrig mo- der, blir lifvet en jäktande kamp att hålla sig uppe, att genom forceradt arbete skaffa sig existensmedel.
Det finnes t. ex. en te- lefonist, som kan arbeta ända till 14 tim- mar o m dagen, som haft nattvakt och än- dock ej hvilat sig dagen därpå, utan arbetat till kl. 3.
Men hurudan blir en människa under sådana förhållanden, då arbetet ej längre är den motor som frambringar » hälsa och välstånd », utan en förbannelse från ko nung Frodes grottekvarn: abnorm både till kropp och själ, en arbetsmaskin, ur stånd att njuta af en intellektuell sysselsättning eller glädjas åt ett nöje, en vederkvickelse, en utpinad nervpatient, som med bäfvan skådar in i framtiden, då brist på hälsa och krafter skall omöjliggöra fortsättningen af en så ansträngande sysselsättning.
Här kunde jag äfven anföra några drag af um- bäranden, som kanske skulle locka tårar ur mer än ett öga, men jag anser det vara en indiskretion att blotta de försakelsens in- teriörer, öfver hvilka en lätt förklarlig stolt- het helst drar sin slöja.
Systemet, enligt hvilket telefonisterna af- lönas, tyckes sålunda vara bygdt på den principen att de unga kvinnor, som enga- geras af bolaget, icke få vara utan hem och föräldrar.
Men o m föräldrarne falla ifrån, ö m hemmet upplöses, hvad skall då den stackars ensamma taga sig till med sina 40 — 5 0 kr.
i månaden att bestrida " alla utgif- ter med?
Och kan det vara rätt att reglera en arbetslön eftar arbetarnas privata förhål- landen?
Bör ej ett arbete belönas beroen- de på hvad det är värdt, på den människo- kraft det förbrukar, blir det ej en förlust för hela samhället, att på grund af indivi- dens lyckligare ekonomiska ställning ned- pressa arbetslönerna, ett förfarande, som ju enligt alla konkurrensens lågar måste draga andra löner med i sitt fall?
Jag tror ej det är för skarpt att säga, att telefonväsendet, som ju gjort en så stor insats i samhällets utveckling, dock i vårt land varit en härjande farsot bland blom- man af den kvinnliga ungdomen.
Skaror af unga kvinnor ha genom ' den onaturligt långa arbetstiden blifvit mer eller mindre ned- brutna, och när de så befunnits odugliga till arbete, har det genast uppstått nya ska- ror, som, litande på sin ungdomsstyrka, in- tagit de lediga platserna för att sedan i sin tur blifva öfveransträngda.
Men har då ingen tänkt på, att det icke blott är individen som här dukar under, att det i stort sedt är samhällets förlust- konto som ökas genom detta ödslande med det dyrbaraste af allt material: människo- kraft?
Många af dessa unga flickor skola i framtiden blifva mödrar; hur pass kvalifi- cerade skola de vara för detta viktiga kall, hur mycken lifskraft skola de ha att gifva åt kommande släkten efter en ungdom, till- bragt i 7 — 1 0 timmars dagligt nervslitande arbete, ofta förenadt med de ekonomiska bekymrens tärande t r y c k?
Måhända någon nu invänder: » telefon- bolagets styrelsebeslut angående sina arbe- tares löner måste fattas på andra grunder än de ofvan antydda; det gifves national- ekonomiska lagar, som ej låta upphäfva sig af aldrig så rörande spel på känslosträn- garne; det finnes något som heter konkur- rens, affärslifvets väldiga drifkraft, som in- gen ostraffadt sätter sig öfver. » Men då svarar j a g: det finns också en annan lag, en lag som står öfver alla — kär- lekens, barmhärtighetens, den goda viljans lag, den som af sin gudomlige stiftare formulerats i de enkla orden: » du skall älska din nästa såsom dig själf. » Äfven denna lag har sitt järn i sig, äf- ven den är ett skarpt bitande stål, som segrande blixtrar öfver tidehvarfven och bry- ter spetsen af den hårdaste bland national- ekonomiens lagar.
Hvarför spjärna mot denna heliga, af den gudoinliga kärleken hvässade udd, hvarför ej gå nödvändighe- ten i förväg och nu genast låta dessa unga kvinnor få, hvad som ändå en gång åt dem eller deras efterträdarinnor skall framtvin- gas af kärleksbudets evolution i det mänsk- liga medvetandet?
*
/ 116 Till Linnés landsmaninnor.
\ J vinnor ha alltid älskat blommor, nej, låt oss •fV för säkerhets skull säga, svärmat för blom- mor.
De ha virkat, sytt, väft, målat och ' gjort ' blommor.
De ha gärna för att behaga prydt sig med blommor, och med välbehag ha de i alla ti- der lyssnat till den manliga stämma, som liknat dem vid blommor.
Det är mig obekant, huru- vida kvinnor uppfunnit blomsterspråket, men jag misstänker dem starkt för det.
Hur intensivt uthållande denna böjelse än va- rit, så har den ändå på det hela ej burit stora drag.
När konstnärligheten på ifrågavarande område höjt sig till en mera klassisk fulländ- ning, eller jag menar snarare, när diletantskapet inom genren höjt sig till konstnärlighet, har det företrädesvis varit i silke och garner, som kvin- nornas blomsterfunderingar tagit sig uttryck.
Mannens kärlek till blommor har haft sällspor- dare, men större drag.
När han velat behaga, har han föredragit att bortskänka blommor fram- för att pryda sig med dem.
På konstindustriens område har han komponerat storstilade mönster.
På ett kraftigt sätt har han låtit växtvärlden återtona i arkitekturens dekorativa satser.
Med bred pensel och bred penna har han målat och diktat om blommor.
Och när han slagit sig på att ' göra ' blommor, liar han föredragit att som trädgårdsodlare framkalla lefvande former fram- för döda, doftlösa imitationer däraf.
Emellertid har kvinnan börjat taga ut stegen i Floras rike.
Sitt stora syndaregister från fordom i broderväg har hon ersatt med stilfulla blom- stermotiv.
Från blomsterkort har hon öfvergått till stafflimåleriets olja och akvarell, till egen frcfmna, om mindre till konstens.
På det deko- rativa området har hon uppnått vackra resultat, och slutligen har hon tagit steget fullt ut och slagit sig på trädgårdsmästaryrket.
Med ett ord, det ser ut som om af hennes lek blifvit allvar, som om hon fast beslutat att åt sig eröfra Flo- ras helgedom, i hvars förgårdar hon hittills svär- mat omkring.
Och hon har gjort väl.
Att tolka gudinnans väsen med naturens egen djupa, underbara röst är oändligt att föredraga framför en allmän (ty märk väl, jag talar inte om en och annan verk- lig konstnärinna) diletantmässig omsättning af hennes former och färger med olika konstarter.
Emellertid, utan verklig kärlek blir ju horti- kulturen lika diletantmässig som all annan konst, det vill säga, om man sysslar med den med biafsikt, för modet, för kvinnofrågan, af koketteri, af eko- nomisk beräkning, men med olust för yrket.
Men hur nära är det ej till hands att antaga att det just här föreligger ett område, där kvinnans kärlek till yrket kunde slå ut i full blomma.
Hur stämmer det ej med hennes väsen att handskas med lefvande varelser, hvilkas brodd och knopp det gäller att utveckla till fullgångna exemplar ge- nom ansandet, vattnandet, rensandet, stödandet, ympandet, klippandet m. m.
Och hvilket härligt arbete!
Att stiga upp med eller strax efter solen och röra sig bland dagg- stänkta blomkalkar vid det nyss väckta fågel - kvittret.
Att under dagens hetta njuta ro i fria luften under idogt arbete långt från stadens oro- fyllda larm.
Att se aftonen sänka sig kring de mörka rabatterna, där de lefvande väsen man framkallat ur deras sköte stå skimrande och pryd- liga i ordnade flockar, så vackra som blommor äro i aftonbelysningens rödaktiga strålar.
Och äro väl de matnyttiga växterna, hvilkas hälsobringande egenskaper man allt mer fått ögo- nen öppna för,ställda utom skönhetens råmärken?
Hur ha ej nederlandarnes penslar besjungit skönheten hos saftiga frukter.
Och folk med smak ha fått ögonen öppna för en del grönsa- kers dekorativa verkan.
Hvilken uppgift att sprida odlingens välsignel- ser öfver jorden allt närmare polerna.
Hur mån- get träd, hur mången ört, hur mången härlig frukt har ej visat sig kunna lefva i ett klimat, där man nästan tycker det är som en saga att finna dem, då man tänker tillbaka på platsens förr karga natur, och så denna vackra konst att med hortikulturens medel framkalla idel nya blomformer af skön art, dessa ur naturens eget sköte framlockade » kulturprodukter », som pedan- ter med en malplacerad axelryckning föraktfullt kalla dem, ehuru de med god smak äta selleri, persilja och andra matnyttiga växter, hvilkas ur- former för människorna inuebnro ett dödande gift- - Mången invänder: Hur många bildade kvinnor kunde väl i vårt land finna användning för sin IDUN utbildning i trädgårdsmästaryrket?
Vi skulle vilja påpeka alla de större landtgårdar inom Sverige, där ogifta döttrar gå sysslolösa, om landtgården föder dem, men söka sig ut, om landtgården ej gör det.
Under tiden arrenderar man ut träd- gården eller håller en aflönad trädgårdsmästare.
Med tillhjälp af en dräng för de gröfsta sysslorna kunde väl en eller ett par af gårdens unga kvin- nor sköta trädgården.
Våra villastäder, omgifna af större eller mindre trädgårdar, ha framtiden för sig.
Redan nu vakar oftast husmodern som själflärd amatör öfver trädgårdens skötsel.
Hur höjd och förfinad skulle ej odlingen bli, om dessa nitiska husmödrar hade djupare insikt i konsten, och hvilket uppfostrande undervisningsämne för villans barn!
Lika mycket tid och pengar, som en genomgången kurs vid en trädgårdsskola tar, kastas ofta ut af unga kvinnor på oanvändbara läroämnen och på små talanger, som af husmo- dern i regel ej vidare odlas.
Och därtill är detta arbete så hälsobringande, att säkert en del dyr- bara vistelser vid badorter kunde indragas.
Ofvanstående reflexioner framställas utan min- sta anspråk på att vara nya, helst man redan i vårt land i Östergötland under direktör Abelins ledning har upprättat en skola för kvinnliga hor- tikultörer och stipendier ha utdelats åt kvinnor, som ägna sig åt trädgårdsmästaryrket.
Men så pass ny är dock saken, att den ännu ej förlorar på att upprepas.
Dessutom kom jag att göra ofvanstående reflexioner i anledning af något nytt, som af en händehe fallit mig i hän- derna.
Det är en anmälan i Berlintidningen Kreuz- Zeitung, signerad med det aktade namnet v. Fatt- wcll, om en tysk undervisningsanstalt för kvinn- liga trädgårdsmästarelever, och bärande det vackra namnet » Schneckengrün ».
Belägen i konungariket Sachsen på sluttningen af Erzgebirge, omgifvet af djupa furuskogar, åt- njuter den ett så mildt klimat att persikor, apri- koser och praktrosor oskyddade ej taga skada af vintern, och ett så hälsosamt, att platsen först var bestämd till luftkurort.
Då detta förslag emel- lertid genom tillskyndande omständigheter, hvilka ej hade något att göra med ställets hälsoluft, stran- dade, köpte undervisningsanstaltens nuvarande föreståndarinna, baronessan Barth-Harmating stäl- let för sin anläggning, hvilken nu åtnjuter stats- understöd och högt anseende inom Tyskland.
Un- dervisningen är solid och omfattande, inackorde- ringen god och andan inom anstalten den ange- nämaste.
Kursen omfattar två år.
Den, som slutar förr, äger ej att få afgångsbetyg.
Den börjar hvarje l:a oktober, då man där ännu har sommarluft.
Priset för undervisningen är 25 mark i månaden samt för inackordering 60 mark, d. v. s. för det hela cirka 76 kronor månatligen.
Lärjunge äger dock att medtaga linne och bordkuvert samt sängkläder (madrass och säng hållas på stället).
Kall- och varmbad finnas inom anstalten samt ekipage till elevernas förfogande.
Inträdesvillkoren äro: en god hälsa, en allvar- lig håg, en bildning ej understigande en högre flickskolas mellanklasser, samt ålder ej under 15 år.
Fördelarne för en svensk ung kvinna att be- gagna sig af denna undervisningsanstalt äro dels att hon under godt skydd dock » kommer ut », att hon blir kunnig i ett språk, hvarpå vår må- hända bästa hortikultur-litteratur är affattad och att hon i ett gifvande klimat blir bekant med flere växtformer än i ett hårdare.
Det kunde ju vara roligt, om några af Linnés landsmaninnor komme dit, och ännu roligare om deras studier ntfölle så lyckligt, som omständig- heterna tyckas gifva vid handen.
Amalia Fahlsteät.
Ett frieri.
Af E l i s a b e t h Kuylenstierna.
yr \ ina Vide visste alldeles bestämdt, att f han skulle komma i dag — hennes siste friare, därför hade hon med ovanlig omsorg friserat sitt ljusa hår, hvilket bör- jade bli betänkligt tunt vid tinningarna, tagit på sig den penséefärgade klädningen med metallgarnityret och stänkt några drop- par violette de Parme i de yfviga spetsarna kring handlederna.
1897 Hon betraktade sig sedan allvarligt i spe- geln.
» Jaså, det var så les beaux restes af en firad societetsflicka togo sig ut!
Nå j a, inte illa, rätt omsorgsfullt konserveradt det hela, endast ett var ohjälpligt borta — ungdoms- fraichören. » Det ringde!
Där var han således redan, i god tid, det måste erkännas, men hon fick skynda att passa in sig i den lämpliga ramen: hör- net med palmgruppen, därborta vid fönst- ret, handarbete — en storartad lysduk — i knät och ansiktsdragen lugna, indifferenta.
Hon hade icke misstagit sig, det var han.
» Godmiddag, baron Örneskjöld.
Det var vänligt af er att ägna oss en stund af er säkert dyrbara tid, riksdagen.
.
.
» Hon hade rest sig till hälften och räckt honom handen.
Nu inbjöd hon honom att taga plats i fåtöljen på andra sidan o m det lilla bordet.
Förstulet betraktade hon hans aristokratiska profil med den något stora näsan, den litet för höga pannan och den fina, brunbleka teinten.
När han nu vände sig emot henne, såg hon också in i hans ögon, de voro obestridligen vackra och intelligenta.
Hans hållning var distin- guerad, hans dräkt au jour, utan att därför vara öfverdrifvet elegant.
» Jag hoppas fröken inte är för trött ef- ter balen i går — den var för resten ani- merad. » » Jaså, tyckte baron det?
För mig är den ena balen bara ett upprepande af den an- dra.
Man dansar och konverserar likadant hos herrskapet Y.
som hos herrskapet Z.
Det är så sällan något nytt tränger sig in i våra kretsar, där upplefver man ingen- ting, där hör man endast, hvad de andra upplefva, de som ha friska tankar. » » Hvilka menar fröken? » » De, som måste arbeta.
Man reformerar aldrig, så länge man själf står utanför, n e j, då viftar man bort det hela med sin sol- fjäder och hviskar i pausen mellan danserna: quel bruit pour une Omelette. » » Fröken är ironisk, bitter! » » Ja, man blir det, när den tiden kom- mer att man får sitta öfver en och annan dans, när man börjar räknas till francaise- damerna eller reserven, väggbonaderna i dunkla, litet melankoliska färger.
I går till exempel blef jag glömd — j a, jag säger så, för det låter bättre — f e m danser. » » Det märkte jag inte, då skulle j a g.
.
.
» » 2ih n e j, nej för all del, ni kunde inte kompromettera oss båda heller, dessutom är det ju löjligt att dansa, när man är fyllda trettioett år. » Hon lade bort broderiet, lutade sig tank- full framåt och såg ut på den tysta, fashio- nabla gatan.
» Det torde vara tämligen gammalmodigt att tala om ålder, » sade han, » man ut- vecklas tidigare eller senare, det är skill- naden.
» » Jag var fullt utvecklad vid sexton år, kände samma konvenansregler som nu, enda olikheten är, att jag då höll på dem, nu — ja, nu förefalla de mig många gånger idio- tiska.
Säg mig en sak uppriktigt, herr ba- ron, tycka ni män — äfven de bästa af er — o m tänkande kvinnor? » » Jag skulle tro det. » » Ja, att konversera med en stund, det tror ' jag också, men att lefva ett helt lif med?
» » Det beror på. »
1897 1 I D U N 117 » Sådana omvägar, » sade hon otåligt, sat så bra tillsammans, hon var dessutom » hvarför säger ni inte genast ' n e j ' i stället.
chic, ehuru han icke trott, att hon var så Hemmets kvinnor, de små blida väsen män- gammal: trettioett år!
H o n bar sina a r m e d nen vilja ha till hustrur äro en kategori, heder, men i alla f a l l.
.
.
Han bugade sig de andra, de som ofelbart bli vieilles filles ännu en gång, djupare, mera vördnadsfullt.
äro en annan.
De ha tänkt och grubblat, Hon stod ensam kvar, icke sorgsen just, till dess de fått ett skarpt veck mellan hon hade j u själf velat det så, men för- ögonbrynen, det är fult, mycket fult, tyc- vånad öfver sitt eget j a g, som nu hade ker ni inte det? » skurit upp den första sidan af hvardags- Hon pekade med ett smalt, hvitt finger historien: en gammal flickas lif.
mot sin panna.
» Fröken V i d e!
» » Baron Örneskjöld? » » Ni vet, hvarför jag kommit hit i dag, hvarför söker ni på allt sätt försvåra den £ n vädjan från Greklands till fråga jag vill göra er. » » Jag vill hindra er att framställa den. » Sveriges kvinnor.
» Hvarför?
— Då har ni lekt med mig. » » Det är möjligt.
Jag har lekt m e d många Svenska kvinnornas nationalförbunds cen- — har ni inte det?
— Men nu är jag ärlig, tralkomité har från Grekland mottagit föl- så ärlig, som man bara är, när man gjort jande uppmaning, som vi med nöje offent- upp bokslutet med sig själf och tänker liggöra, i hopp att mången bland dem, som börja på ny räkning.
Från och med i dag hysa intresse och sympati för grekernas är jag en gammal flicka.
Jag kunde ha va- frihetskamp, skulle vilja i sin mån under- rit ännu skonsammare och afrådt er från stödja det grekiska kvinnoförbundets be- att komma alls i dag, men — nå j a, rent hjärtansvärda företag.
spel — jag var inte säker på mig själf i Alla inflytande gåfvor skola genom svenska går afton.
Jag skall säga er, att det for- kvinnornas nationalförbunds försorg till- dras m o d att bli en gammal flicka, i stället ställas grekiska kvinnoförbundet samt i för en ung friherrinna.^ denna tidning redovisas.
» Hvarför tar ni det steget d å?
» Upprop.
» Därför att jag inte passar till hustru.
Jag sade er j u, att jag hade utvecklat mig.
Grekiska Kvinnoförbundet, hvars ordförande Jag har växt ur konvenanspuppan och tän- är H.
M.
Drottningen, anmodar alla nationers ker nu börja ett själfständigt lif.
Inte som kvinnor om hjälp.
Hellenismen i så väl det fria som det i bojor slagna Grekland genomgår en emanciperad kvinna, det har jag inga an- särdeles kritisk period.
lag för, utan som en snäll tant åt det un- Grekiska kvinnoförbundet har ett mycket om- ga släktet, en, som vill ge dem sin erfa- fattande program; förutom att bereda bistånd åt renhet och något af sina bästa tankar.
flyktingar har det, genom kompetenta komitéer, åtagit sig att organisera ambulanser, utbilda sjuk- Hade jag ändå kunnat hålla af er, det har sköterskor och anskaffa linne och kläder för sjuk- jag önskat många gånger, j a g menar inte husen.
På detta sätt vill grekiska kvinnoförbun- älskat (kapitlet o m kärlek har jag hunnit det komma föreningen Röda Korset till hjälp.
Genom andra komitéer har förbundet äf- öfver) — men allt hvad j a g känner för er, är den ljumma abstrakta aktning, som man venledes åtagit sig att anskaffa arbete åt flyk- tingarna, att bereda skydd åt änkor och barn ef- hyser i lika hög grad för herr A.
som ter dem, som stupa i kriget, och att bistå familjerna herr B. » till de reserven tillhörande soldater, som nyligen » Jag tackar.
Nu tror j a g, att jag fått nog. » Han reste sig en smula häftigt, men återtog genast sin oklanderligt lugna håll- ning.
Hon reste sig också.
» Baron känner sig sårad?
Kanske jag varit för ärlig.
Man är det någon gång och får alltid undergå penitens sedan.
Jag har själf ålagt mig min.
En ensam kvinna spelar i de flesta fall samma lott som en vårdslösad blomma, hon tynar bort.
Vi äro parasiter, flertalet af oss, men jag vill åt- minstone vara en hederlig parasit, inte taga platsen för en annan. » » Hvilken annan? » » Er blifvande hustru. » » H v e m skulle det vara? » » Hon i rosa eller hon i blått, som fördes ut af mamma i vintras, som fick dansa alla danser, som hade ' förtjusande roligt ', och hela kvällen var omringad af kavalje- rer.
Ser ni inte henne för er, den lilla späda, mjuka idealkvinnan, hemmets sol- stråle, hon som icke har älskat gränslöst, lidit gränslöst och slutligen lärt sig glömma och börjat flirta igen.
En kvinnas för- gångna blir hennes fiende en gång, när det gäller n y insats i lifvet.
Och nu adjö, herr baron, sök henne en vinter till, men leta bland de dansande. » Han bugade sig stelt.
Hans och hennes förmögenhet skulle pas- skickats mot gränsen.
Vi tillställa Eder en allvarlig A-ädjan om hjälp i detta stora företag.
f / e /; / Grivas.
Fosterlänska sektionens ordförande.
Calliroe Parren.
Sekreterare.
Bidrag kunna insändas dels till red:n af tidningen Idun, dels direkt till kassaför- valtaren i svenska kvinnornas nationalför- bund, fröken Hulda Lundin, Stockholm, Brunkebergstorg 2.
Baka, baka k a k a.
.
.
Vi gjorde häromdagen ett besök i k. hofleveran- törflrman C.
AV.
Schumachers nyanlagda bageri för delikatessknäckebröd här i hufvudstaden.
Då denna sista utvidgning af det välkända bageriets lokaler upptagit och utvecklat alla tidsenliga idéer på storbakets område, och då i detta bageri för första gången uteslutande kvinnlig arbetskraft få, enkla ©ch bekväma handgrepp.
Det är verk ligen en lust och ögonfägnad att göra en prome- « » g nad genom detta tidsenliga knäckebrödsbageri och ta &amp; ca » - • att med aptitliga känslor konstatera, hur fullän- a PH dadt renligt och urverksprecist allting nu tillgår, m tack vare det utvecklade maskinarbetet.
t » i- Naturligtvis blandas och arbetas degen med :0 maskin, ältnings- eller degknådningsapparaten, P4I o där väldiga, blankpolerade stålarmar så troget som möjligt efterhärma den nakna kvinnoarmens nu öfverflödiga göra.
Från denna apparat föres degen in i en annan, där den ytterligare bear- betas, och ur hvilken den sedan utväller i för en jämn kaka bröd afpassade klimpar.
Nu pas- c3 serar råklimpen en serie kvinnohänder — ett: kattas den, två: naggas den, tre: mjölas den (med O mekanisk pustapparat naturligtvis, så att det ej blir ett doft mjöl för mycket) och i en blink är kakan färdig.
Så vandrar den in i jäs-skåpet.
Förr i världen skulle kakorna jäsa på bräder, som his- sades högt i tak: det var dock allt för besvärligt och tungt för nutidspretentioner och kvinnohän- PS der.
Nu ha vi — d. v. s.
» vi hos Schumachers » — de allra behändigaste jässkåp på hjul, alldeles PI som små järnvägsvagnar, tätt inredda med hylla B vid hylla, hvilka kunna dras ut och fyllas undan H för undan.
När så ett jässkåp är fylldt, skjutsas Pl det bara undan och ett nytt rullar fram.
När jäsningen är klar, åker jässkåpet till ugnen.
Ugnen, se det är ändå det allra största mäster- verket!
Ni hyggliga gamla bakfruar med meter- långa brödspadar, ugnskvast och raka, skulle ni ha kunnat drömma er något sådant?
Den idé, som vid konstruerandet af denna ugn begagnats och ytterligare fulländats, är ursprungligen hämtad från de engelska kakesugnarna.
En ändlös bana af järntrådsnät glider i långsamt afpassad takt genom ugnen, in i den ena ändan, fram, tum för tum, öfver den långa upphettade stenhällen, och så åter ut i ljuset i ugnens andra ända.
Oaf- brutet plockas alltså de ogräddade kakorna på i den ena ändan af banan, i en lika oafbruten ström komma de, färdiggräddade och aptitligt dof- tande, fram i den andra, uppfångas af flinka händer och trädas på spetten.
För att passera genom ugnen med dess temperatur af omkring 300 grader Celsius behöfver hvarje kaka 8 k 10 minuter, hvilket noga kan regleras allt efter den högre eller lägre ugnsvärmen.
I detta nummers annonsafdelning finna våra läsarinnor ett par af- biidningar af denna ugn, som torde kunna för- W * tydliga vår korta beskrifning.
o - Ofvanpå ugnen, tillgodogörande sig dess för- brukade värme, är torkrummet uppmuradt.
Här ml uppradas de fyllda spetten, som de komma från ugnen.
Sist återstår så att » basa » och inpacka de färdiga kakorna i deras prydliga paket för försäljningen, och äfven dessa åtgärder verkstäl- las med praktiska redskap och af skickliga kvin- o nohänder på ett sätt, som i flinkhet och precision u erinrar om det väljusterade urverket.
Som sagdt, en sådan liten titt på ett modernt Ü SO o storstadsbageri är både underhållande och in- struktiv.
När våra landsortsläsarinnor nu natur- M ligtvis komma upp till utställningen, få de, om, i ej förr, rikliga tillfällen att afprofva Schumachers^ ' ypperliga produkter.
För oss stockholmare ha de redan länge varit » vårt dagliga bröd ».
p o Cl) tii Oi 41 r Vår gamla prästgård.
V år gamla prästgård om du visste, min vän, hur dessa tre ord för mina öron ljuda som idel musik, som bara poesi, som något af det bästa jag vet och har!
Vår gamla prästgård — — j a, den lig- ger i en vrå af världen, långt ute på slät- ten.
Bundt omkring bara ändlösa gärden och åkrar.
Den är som en oas i öknen — där den ligger och drömmer, hägnad af an- stora, höga åldriga träd.
Liten är den, oan- senlig och bräcklig.
Den är hvarken från i går eller i dag — den är så gammal, att du skulle inte tro mig, om jag sade dig det.
Och jag kan inte heller säga dig det, ty jag vet det inte.
Men att den trotsat sekler, denna lilla tarfliga, rödmålade präst- gård, det bär syn för sägen.
vändes, torde kanske några kortfattade detaljer intressera Iduns läsarinnor.
Kvinnor ha naturligtvis redan förut i rätt stor utsträckning användts vid hakningen, men en del af de hithörande sysslorna, särskildt arbetet vid ugnarne, har hittills varit allt för ansträng- ande för kvinnliga krafter.
Nu har emellertid den moderna, högt utvecklade maskintekniken äfven här till den grad kommit till hjälp, att knappast något af det tyngande arbetet återstår Däjelig är den!
Du skulle bara se den, för människohand, och att de finhylta unga ba- geriarbeterskornas uppgift inskränkts till några när i april alla vallar i hela den gamla 03 T3 •a S OJ L.
• = a&gt; o cd = * £-.2 T- cä " O i£ » &gt; E q= s = = i J .c £ — ca t, — IQ H « «1 O
IDUN 118 1897 trädgården täckas af violer!
Det lyser, det skimrar, det doftar, en aning om kommande vår och lycka drager fram i kvällen.
Eller i maj när lönnarne på gården stå i blom och fylla luften med detta ljufliga, obestämbara, när narcisserna lysa så hvita utefter rabatterna, när stora, rika, härliga syrénklaser öfverallt tränga sig fram — när fruktträden sänka sina af fagraste blomster- snö tunga grenar och bilda ett hvalf så lätt, så skirt.
— — Men de se bara på oss så menande och undersamt, ibland är det som suckade det i alla fogningar.
— A c k, du gamla präst- gård, det är som hade d u lif och själ!
Och här ha n u far och mor bott i snart 40 år — här ha vi f e m barn sett dagens ljus — här ha vi vuxit i hägn och lycka, här ha vi lekt fram vår barndom, här ha vi drömt ungdomens rosiga drömmar!
Var det än understundom sorg ibland glädjen — så blef vår gamla prästgård oss därige- Eller i juni när rosorna slagit ut och nom blott så mycket kärare.
Och här ha börjat sin sommarsaga.
— D u har aldrig träd och blommor doftat emot oss, fåglarne sett sådana rosor, min vän!
De klänga sig sjungit för oss, vårvindarhe smekt oss, sol- fast v i d o c h täcka helt husets båda åt träd- ljuset värmt o s s!
Här ha vi anat och gården vettande väggar — de äro blekröda, längtat och byggt drömslott högt i himme- gräddhvita, skiftande, dessa rosor, och de lens sky i ljusa sommardagar.
— Och när sträcka sina tunga massor upp mot him- vinter och natt föllo på, då samlades man melens blå.
Och de fina färgerna bryta så vid brasan, o c h det guldröda skimret lekte vackert af mot det gröna löfverket och de så fantastiskt och förgyllde allt omkring en.
hvita fänsterkarmarne.
Det är som ett — — Min vän, förlåt mig, jag glömde, att poem alltsammans.
Och strax utanför du hade blott en liten stund att bestå mig fönstren stå hvita liljor, raka, smärta, drott- — du hinner e j stanna längre, säger du.
ninglika, silfverglänsande.
— Och litet Så tack och farväl — och tillgif mig min längre bort hänger gullregnet trolskt och mångordighet och tåren, som dallrar i ögon- vrån du v e t och förstår, att den gäl- bedårande, sagolikt fagert!
Och så skulle du se vår stolthet, vår ler detta gamla hem, detta vår barndoms- hjärtefröjd, den gamla bersån af hundra- och u D g d o m s Eden — du känner, att den åriga lindar, » Unter den Linden » kallad.
är uttrycket för en sista hviskning och b ö n: Högt uppe ins blaue hinein fläta sig gre- Gud hägne vår gamla prästgård!
narne samman till ett tätt löfhvalf, så tätt, att solstrålarne blott en o c h en kunna sila igenom.
Det är så hemlighetsfullt, så un- dersamt därinne i skyddet af de väldiga träden.
Helst en månskenskväll om hösten när slagskuggorna falla täta.
Då råder där ett mystiskt dunkel — då drömmer man.
— — D e stå där j u själfva och drömma, dessa gamla jättar, drömma o m allt hvad de sett under sitt långa lif, o m all kärlek och lycka de v i t t n a t.
.
.
alla ljusa vårar, alla fagra somrar — o c h de hviska så sakta med hvarandra.
— — Och du skulle se vårt lilla lusthus, där kaprifoliet klänger upp — du skall tro där doftar om kväl- larne!
Ja, d u skulle se allt detta!
D u skulle ock stiga inför dörren af vår gamla präst- gård, helt litet, bara helt litet.
Men är du alltför lång, så får du då böja ditt hufvud.
Här äro icke » dörrarne höga ».
Det är lågt till taket, d u kan godt nå det med handen.
Du ser dig omkring — j a, svängrummet är j u inte så stort, men o m du visste, hur mycken trofnad här ryms ändå!
Och sitt nu ner, min vän, om du ej föraktar en trä- stol!
Ser du, här finns ingen elegans, all- ting är stadigt och genomhederligt; här finns intet fin-de siécle-aktigt, platt intet.
— D u ser på den gamla klockan, som står där borta i vrån och når från golf till tak?
Ja, hon tål dock att se p å!
Å r hon inte vac- ker, säg, m e d sina sirliga utsvängningar och förgyllningar?
Hon är väl ungefär års- barn med den gamla prästgården, men går gör hon » som en hel karl ».
D u har sett maken på Skansen, säger d u?
Ja, nog skulle den gode doktorn där ha ett godt öga till henne och — men han slipper f Hon hör ihop med vår trefnad.
Ja, möblemanget är snart öfversedt; du ser — det ena är i stil med det andra, det inre med det yttre.
A h, dessa gamla väggar — hvad skulle de .inte ha att be- rätta!
Om glädje o c h sorg, o m dag och natt, o m lif och död, o m tårar och löjen.
— D e ha j u skådat så många generationer, sett så mycket växlande.
Ville och kunde de bikta blott — hur vi skulle lyssna!
Adi.
$ är husmors bästa hjälp- reda.
P r e n u m e r e r a å när- maste postanstalt.
Helt år 3 kr.
n o t i s b o k e n.
Ui » Kronprinsessan h a r u n d e r d e s e n a s t e da- g a r n e företagit e n utflykt till Sorrento o c h A m a l f i och å t e r k o m i l ö r d a g s till R o m.
K r o n p r i n s e s s a n s hälsotillstånd är f o r t f a r a n d e tillfredsställande.
Hedrad lärarinna.
Till f m Sophie Nilsson, som i höstas lämnade sin befattning v i d Klara f o l k s k o l a efter a t t i t r e d e c e n n i e r h a ä g n a t sig å t undervisningen därstädes, öfverlämnades här o m d a g e n i n ä r v a r o af s k o l r å d e t s a m t s k o l a n s lärare och lärarinnepersonal m e d a l j e n i g u l d af f e m t e s t o r l e k e n m e d i n s k r i f t: » F ö r m e d b o r g e r l i g för- tjänst ».
Högtidligheten började m e d s j u n g a n d e t af » H ö g a m a j e s t ä t v i alle•&gt;, s o m u n d e r o r g e l a c k o m - p a g n e m e n t s j ö n g s af flickorna i d e n k l a s s, d ä r fru N: s k ö t t u n d e r v i s n i n g e n, h v a r e f t e r försam- lingens kyrkoherde i ett v a r m t, till h j ä r t a t gå- e n d e tal t a c k a d e f r u N.
f ö r h e n n e s m ö n s t e r g i l l a u n d e r v i s n i n g o c h f ö r d e n själfuppoffring, h v a r - m e d h o n tagit d e l i s k ö t s e l n af skollofskoloni- erna, a r b e t s s t u g o r n a o c h s k o l k ö k e n.
Sedan k y r k o h.
slutat sitt tal, fäste e n af l ä r j u n g a r n a m e d a l j e n på f r u N: s bröst.
Den första kvinnliga medicine doktor i Wien.
V i d universitetet i W i e n promoverades d e n 2 d e n n e s friherrinnan G a b r i e l e P o s s a n n e r v.
F h r e n t h a l till m e d i c i n e d o k t o r.
Friherrinnan P o s s a n d e r är d e n första k v i n n a, s o m i Österrike erhållit m e d i c i n e d o k t o r s g r a d.
H o n h a r redan for n å g r a år s e d a n p r o m o v e r a t s till m e d i c i n e d o k t o r v i d Z ü r i c h s universitet, där h o n studerat.
V i d p r o m o t i o n e n i W i e n y t t r a d e universitetets rektor i sitt t a l: » S e d a n v å r t ärevördiga A l m a m a t e r s.
t i l l k o m s t förlänas i d a g för första g å n g e n d o k t o r s v ä r d i g h e t e n åt e n d a m.
Jag lyckönskar er, m i n h ö g t ä r a d e fru, s å s o m d e n m o d i g a, seger- rika f ö r k ä m p e n för u t v i d g a n d e af k v i n n a n s rät- tigheter.
M a n m å t ä n k a h v a d m a n vill i d e n n a fråga, så m y c k e t m å s t e h v a r j e fritt d ö m a n d e o c h fritt t ä n k a n d e m ä n n i s k a e r k ä n n a, a t t g e n o m ut- v i d g a n d e af k v i n n o r n a s a n d l i g a s y n k r e t s ä f v e n h e l a f o l k e t h ö j e s till en h ö g r e intellektuell o c h moralisk nivå.
V i g å e n stor, m e n s v å r t i d till m ö t e s, o c h m a n skulle illa f ö r s y n d a s i g m o t f r a m å t s k r i d a n d e t, o m k v i n n a n, h v i l k e n särskild t u t m ä r k e r s i g g e n o m intelligens, v i l j e s t y r k a o c h m o r a l i s k kraft, u t e s l u t a n d e skulle s t a n n a i k ö k e t och barnkammaren. » Teater och musik.
Kungl.
operan.
H ä r fortsätter s i g n o r d ' Ändrade sitt g l ä n s a n d e g ä s t s p e l.
Sistlidne t o r s d a g u p p - fördes » B a r b e r a r e n i Sevilla » m e d d e n f r a m s t å - e n d e konstnär-en i F i g a r o s parti.
A t t h a n af d e n n e s m i d i g e, kvicksilfverartade u p p t å g s m a k a r e, allas fac-totum, s k u l l e göra n å g o t riktigt b r i l j a n t o c h m e d r y c k a n d e k u n d e m a n t ä n k a sig, o c h för- väntningarna blefvo ej heller besvikna.
E t t i d e m i n s t a detaljer s å v ä l o c h spirituelt u t t ä n k t ar- b e t e o c h d o c k så h e l g j u t e t, torde m a n h a f v a s v å r t a t t u p p l e t a m a k e n till.
Ä f v e n i vokalt h ä n s e e n d e v a r d e n n a f r a m s t ä l l n i n g h ö g s t för- tjänstfull; särskildt v ä c k t e d e n i t r e d j e a k t e n in- lagda s p a n s k a f o l k v i s a n s t o r m a n d e bifall o c h m å s t e o m t a g a s.
— B l a n d d e öfriga f r a m s t o d sär- skildt f r ö k e n Petrini s o m R o s i n a, o m v i o c k h ö r t h e n n e bättre förut i detta parti.
H r Forsell h a d e öfvertagit d o n Basrils parti, m e n k u n d e p å i n t e t sätt m ä t a s i g m e d s i n företrädare h r J o h a n s o n, h v a r s återgång till k.
operan v o r e s ä r d e l e s ö n s k - värd.
H r Brags B a r t h o l o är k ä n d s e d a n g a m - malt.
— Just s o m d e t t a n u m m e r l ä g g e s i p r e s s u p p - t r ä d e r s i g n o r d ' A n d r a d e s o m Mefistofeles i » F a u s t ».
V i f å alltså å t e r k o m m a härtill.
— Symfonikonserten p å p å s k d a g e n gifves efter ungefär s a m m a program s o m den senaste Bee- t h o v e n k o n s e r t e n, h v i l k e n v ä c k t e s å lifligt o c h välförtjänt bifall.
Vasateatern hade i lördags premiere — ett tysk lustspel, » F r ö k e n F a l k ö g a », af författarholaget Schönthan och Koppel-EUfeld, s a m m a herrar s o m nyligen f ä g n a t o s s m e d » G y l l e n e E v a » p å » Dra- m a t e n ».
S t y c k e t i o c h f ö r sig är e n g a n s k a h v a r - daglig f a r s, h v a r k e n s ä m r e eller b ä t t r e ä n m å n - ga andra; h v a d s o m d o c k o n e k l i g e n p å V a s a t e a - tern g a f d e t e t t v i s s t i n t r e s s e o c h v ä s e n t l i g t b e t i n g a d e d e n g a n s k a deciderade o c h ljudliga f r a m g å n g d e t g j o r d e, v a r d e n stilfulla u p p s ä t t n i n g e n o c h d e t förträffliga u t f ö r a n d e t.
S c e n e n är förlagd till d e n redan d å m o n d ä n a b a d o r t e n K a r l s b a d å r 1 8 1 8, o c h d e t t a h a r gifvit regissören h r M o l a n d e r u p p s l a g e t till e n n y m a n i f e s t a t i o n af h a n s e x c e l l e n t a s t i l s i n n e.
D e n u t s ö k t a e m p i r e - interiör, s o m u t v e c k l a s i d e n hofrådliga s a l o n - gen, o c h d e stilfulla dräkterna, såväl d e k v i n n - liga s o m m ä n n e n s u n i f o r m e r, b j u d a, e n s a m t d e, en njutning åt hvarje för sådana ting skärpt öga.
Därtill v a r spelet, s o m v i r e d a n a n t y d t, p å d e flesta h ä n d e r m y c k e t g o d t o c h o m e d e l b a r a l u s t i g h e t e r s a k n a s ej heller här o c h h v a r i situa- t i o n e n.
F r u Håkanssons spirituelt c h a r m a n t a gref- v i n n a, h e r r Svennbergs eldige hjärteröfvare till kosacklöjtnant, h r de Wahls ståndkragsstyfve och kammarprinssnobbige badkommissarie, fröken Gotischalks täcka m o r m o r s m o r s i n g e n u e, hr Elia- sons servilt fjäskige h o f r å d v o r o s a m t l i g a för- träffliga t y p e r.
» F r ö k e n F a l k ö g a » h a r således g o d a u t s i k t e r a t t hålla s i g k v a r på p r o g r a m m e t ett s t y c k e tid f r a m å t, o m än h e n n e s literära kvali- fikationer ej äro synnerligen distinguerade.
Musikföreningens konsert p å o n s d a g e n i d e n n a v e c k a, h v a r v i d d e t u t m ä r k t a oratoriet » K r i s t u s » af F.
K i e l u p p f ö r e s k u n n a v i e j o m n ä m n a förl- än i n ä s t a n u m m e r.
— Samma ä r förhållandet m e d fru Dagmar Möllers n o r s k a r o m a n s a f t o n p å t i s d a g e n, s o m n a - turligtvis s a m l a r fullt h u s.
" Skapelsen ", fader H a y d n s odödliga oratorium, hör tillsammans m e d påskfesten liksom amen m e d predikan.
A r efter å r gifves d e t s a m m a i Ö s t e r m a l m s k y r k a p å l å n g f r e d a g e n o c h år efter år fyller d e n n a k o n s e r t d e t v a c k r a t e m p l e t m e d a n d ä k t i g t l y s s n a n d e skaror.
Solopartierna i n n e - h a f v a s i år af f r u Ö s t b e r g o c h f r ö k e n T h u l i n s a m t h r r L u n d q v i s t, Strandberg, Sellergren o c h Bergström.
o » Typografiska föreningens nationalmatiné » å k.
o p e r a n i s ö n d a g s m i d d a g h a d e s a m l a t e t t fullt h u s, t y d l i g e n af v ä n n e r s o c h v ä n s v ä n n e r, friko- stiga p å bifall.
D e af f ö r e n i n g e n s s å n g k ö r u t - förda n u m r e n u n d e r dir. J.
AViberghs a n f ö r a n d e buro vittne o m både musikaliskt intresse o c h o m s o r g s f u l l l e d n i n g; särskildt a n s l o g e n h y m n af h r W.
m e d b a r y t o n s o l o, k o m p o n e r a d m e d a n l e d n i n g af T y p o g r.
- f ö r e n i n g e n s 50-års j u b i l e u m till o r d af Frithiof H o l m g r e n.
D e n s e n a r e delen
IDUN 1897 af programmet upptogs af » folklekar och danser », som i brokiga nationaldräkter afdansades på, scenen, ackompanjerade af den i orkestern place- rade körens sång, och afbrutna af en del humo- ristiska intermesson, såsom bygdemålshistorier o. dyl.
Det hela, som visserligen bar den omiss- känneliga prägeln af amatörprestation, gick dock med lif och lust och » beklappades » if rigt.
I ett som allt hade föreningen skäl att vara tillfreds med sin » nationalmatiné ».
Konserten till förmån f ö r Konvalescenthetnmet å Musikaliska akademien i söndags kväll hade i denna högflodstid af musikaliska och dramatiska nöjen tyvärr endast förmått samla halft hus, trots det goda syftet och programmets gedigen- het.
Det senares piéce, de resistance utgjordes obestridligen af Beethovens b-dur-trio för piano, violin och violoncell, som af fröken Ktcass, herr Zetterqvist och professor Neruda fick ett utmärkt utförande.
Herr C. F. Lundqvists 3 ' pperliga före- drag af sånger af Schubert m. fl.
intresserade därnäst; rikligt bifall kom för öfrigt det långa programmets samtliga nummer till godo: » en musikälskarinnas » romanser, herr Alfvéns violin- nummer och B elimanskören s förträffligt soigne- rade kvartettsång.
KAMRATEH är den bästa gåtva till de unga.
Prenumerera på närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
K u r m a n g ö r goclf.
o nghvisslan ljuder och fabrikens otaliga maskiner stanna som genom ett troll- slag.
Väfvarnas bedöfvande slammer, som hela dagen genljudit i de tåliga arbeterskor- nas öron, efterträdes af en nästan oroväc- kande tystnad, hvilken i första stund hos dem framkallar samma känsla af yrsel, som det förfärliga dånet och bullret eljes pläga förorsaka den tillfällige besökaren i deras arbetslokal.
Dag efter dag, från bittida om morgonen till sent o m aftonen, träla dessa kvinnor här vid det maskinmässiga arbetet att mata de oförtrutna maskinerna.
Deras ögon se intet annat än oaflåtligt surande hjul eller skottens blixtsnabba ilande fram och åter.
Deras öron fyllas dagen lång med detta hel- vetiska larm, som så småningom blir dem en vana, och de kunna endast göra sig för stådda genom att närma munnen intill hvar- andras öron.
Men, som sagdt, nyss har befrielsens tim- me slagit, efter en ny dag af rastlöst ar- bete, och trötta med värkande ryggar och fötter vandra fabriksflickorna tysta och bleka till sina fattiga små hem.
Två af dem, tvänne medelålders systrar, hafva skiljt sig från de öfriga, och vi föl- ja dem, där de vandra raskt utefter gatan.
» Nu springer jag bort till bagaren och köper bröd, medan du går hem och eldar och sätter på grytan, » — säger den ena — » och så tittar jag väl i förbifarten inom till gamla Lena — hon ligger så ensam » — till- lägger hon nästan urskuldande, då den an- dra icke svarar; Ögonblicket därpå är hon försvunnen i aftondunklet.
Den andra systern, hvars ansikte just belyses af lyktskenet, ser efter henne med en bekymrad blick, och hon suckar sakta, då hon uppnår deras hem.
Hem, ja, det är j u så för dem, ehuru det utgöres af föga mer än fyra nakna väggar, sparsamt tilltagna i höjd, bredd och längd, samt därinom det allra oundgängligaste och enklaste bohag.
En viss prydlighet rå- der här dock, men här är kallt.
Också ska- kas den trötta arbeterskan af åtskilliga köld- rysningar, innan den lilla järnugnen hinner sprida någon värme i rummet.
Hon förrättar nu alla de hemsysslor, som äro de flesta fabriksarbeterskors lott vid denna sena timme.
Först fejar och putsar hon rummet en smula, därpå tillagar hon middagen till påföljande dag, hvilket ej med- hinnes under den korta middagsrasten, samt kokar kaffet till den tidiga frukosten.
Se- dan hon äfven bäddat och framsatt den enkla kvällsvarden, tager hon till nål och tråd för att i all hast bättra litet på sy- sterns kjol eftersom denna ännu ej hörs af.
» Hanna dröjer länge i kväll » — mum- lar hon med en orolig blick på klockan, hvars visare redan pekar på nio — » stac- kars gamla Lena behöfver nog ses till, men Hanna behöfde så väl hvila själf. » — — — » Se här är jag nu igen » — ljuder i detsamma dennas röst, — » du började väl bli otålig, kan jag tro? » » Sitter hon icke och lagar min gamla kjol!
Ja, jag dröjde litet, för Lena behöfde så väl min hjälp.
Jag bäddade åt henne, fick elden att brinna i järnugnen, och så fick jag lof att hämta hem lite ' matvaror åt hen- ne, hon hade rakt ingenting och orkar j u ej gå själf.
Så berättade Lena för mig, att grannens lilla flicka legat sjuk ett par vec- kor, och så fick jag lust låta flickstackaren få en vacker blomma, som bagaren just gett mig i present.
Hon blef så glad för den, så du kan aldrig tro.
Sen var jag nä- stan på väg till döfstumma Marta också, men så tänkte jag du väntade, och så fick det vara, men i morgon går jag dit. » » Och i öfvermorgon skall du väl gå till mor Karin och dagen därpå till lame Pet- ter och nästa dag till någon annan igen?
Gud vet, hvar du spårar opp alla dina sju- ka och hjälplösa eller hur du orkar med det, ansträngd som du själf är!
Men jag skall säga dig, att du får allt lof unna dig litet mera hvila, annars blir du själf också hjälp- lös och det inom kort. » — » Du menar väl inte, att jag skulle öfverge mina sjuka, som så väl behöfva mig.
Nej, du, det skulle jag aldrig ha hjärta till, o m jag så fölle af trötthet.
När jag vet att de ligga och vänta på mig, så får jag ingen ro, förrän jag sett till dem.
Ja, skaka du på hufvudet så mycket du vill, som om inte jag visste, att du på dina fristun- der brukar hjälpa både Grönkvistskan och barnen Larsson. » — » Kors, du ville väl jag skulle låta ungarna svälta rakt ihjäl, stackare, som ingen mor har, och far deras, som super — och så Grönkvistskan, som sett bättre dagar och nu har det så smått.
När en inte har pengar att ge, så får en väl ge en handräckning åtminstone. » » Ja, j a, jag menar bara, att du är lika god som j a g!
» — och så brusto de båda i skratt.
» Men bevars väl, har klockan icke redan råkat bli nio, det skall bli skönt få kom- ma i säng. » — Det blef tyst därinne, men utanför, i den mörka passagen, ljöd en halfkväfd suck och en gestalt, som ett par minuter stått orör- lig utanför dörren, gled hastigt vidare ut- för trappan.
— — — — Den stora festsalen är som förvandlad.
Strå- lande belysning, vackra dekorationer och dra- perier öfverallt, och långs väggarne det ena smakfullt arrangerade saluståndet bredvid det andra.
Hela midtelgången är till trängsel fylld af en svart, böljande folkmassa, här och hvar upp- lyst af basardamernas brokiga, glittrande ko- stymer.
Det är ett stimmande, brusande haf af nöjeslystna människor, hvilkas portmonnäer långsamt, men säkert åderlåtas, men också gif- va i utbyte så mycket som möjligt af nytta, nöje eller njutning.
Här är tombolan, där vinsterna utdelas un- der skratt och bonsmots, där blomsterståndet, som gör lysande affärer, tack vare det galan- teri, som alltid synes oskiljaktigt från Floras älsklingar.
På ett annat ställe trängas de ny- fikna kring postluckan, bakom ett draperi före- visas världens mest berömda vaxkabinett o. s. v. i all oändlighet, medan hela tiden nätta ser- veringsflickor bana sig mödosamt väg, ofta dig nande under den ovana tyngden af sina med läckerheter fullastade brickor.
Bland de salustånd som tilldraga sig mest uppmärksamhet, är utan tvifvel konditoriet, som förestås af fru Ek, direktrisen för det hela.
Kring detta råder alltjämt den mest förvirrade trängsel, och stundligen ljuder frågan: » Kan man få tala med fru Ek?
Hvar är fru E k?
» — Dessemellan kan man uppfånga följande fragment ur olika samtal: — » det är fru Ek som är själen i hela företaget » — — » ja, fru Ek är då outtröttlig — hon tänker på allt » • » åh se, god afton, snälla fru Ek, så lifligt är här i kväll och så väl arrangeradt allting är.
Det har fru Ek min- sann riktig heder af och det måste visst bli goda affärer af för de vanföra barnen » För väl hundrade gången under dagens lopp surra dessa eller liknande fraser kring fru Piks öron.
Just nu vänder hon sig bort ett ögon- blick, livarvid den glada festminen lämnar plats för ett uttryck af djup nedstämdhet.
» Snälla fru Ek ser så blek ut, sitt en stund oeh hvila. » — ber en af hennes tjänste- andar.
» Trött, åh visst inte! » — och den lif- liga lilla frun böjer sig ned efter en låda apel- siner under disken.
Hon sysslar emellertid för- svarligt länge därmed, och då hon åter reser sig upp, trycker hon hastigt bort en tår ur ögonvrån, innan hon artigt leende frågar nästa kund hvarmed hon kau stå till tjänst. » » Basaren har inbringat 8 0 0 kronor » — sä- ger herr Ek några dagar senare, med en tri- umferande blick öfver tidningen bort på sin fru.
» Det kan man ju kalla ett lysande resultat för vår goda stad, och det är din förtjänst alltsam- mans, min lilla gumma. » — Fru Ek småler blott, men svarar icke.
» Jag tycker du ser inte riktigt glad ut, Annie, om jag visste hvad som fattas dig?
Du är dig inte lik nu sedan basaren är öfver.
Na- turligtvis har du öfveransträngt dig, det var ju på dig allt hvilade och du har arbetat för tre.
Det har jag hört från alla håll, att » fru Ek har varit beundransvärd, utan henne skulle det icke gått » m. m. i samma stil. » — " » Ja, du har endast hört det älskvärda man sagt, som naturligt är, jag däremot har, om ej så mycket hört, så har jag känt alla afundens, illviljans och klandersjukans nålstygn i luften omkring mig. » — » Stackars liten, och det är det som tryc- ker dig?
Jag finner eljes att sedan det nu är öfver och slutresultatet blifvit så godt, bör man sätta sig öfver allt sådant. » —
0 H P 1897 I D U N 120 » Det gör .jag också, kar redan gjort det bidragarne till vår basar.
Jag tänker på alla lottade, som äga icke endast hela vår dag, utan därtill så många andra medel att förljufva till- varon, kunna taga exempel af dem, lägga litet de olika intressena och viljorna, som det er- mera af vår personlighet in i vår välgörenhet, fordrats så mycket tålamod och takt att jämka icke blott våra pengar?
Det är ju så ofta ic- ihop, på all denna af und och fåfänga, som kom- ke själfva gåfvan, utan sättet hvarpå den ges mit i dagen, emedan den och den fått sig an- och de vänliga ord och blickar, hvilka beledsaga visadt ett bättre stånd eller haft en vackrare den, som göra det.
Och där en större pen- kostym.
Jag har, med ett ord, under dessa ningsumma verkligen är af nöden — i stället dagar blickat djupare i den afgrund, som rym- för alla dessa bråkiga välgörenhetsfester, basa- mer mänsklighetens mindre vackra egenskaper, rer, spektakler, cirkusföreställningar m. m.
— än någonsin förr.
De drag af verklig, glad of- hvarför kunna icke de, som hafva viljan och fervillighet, som visst icke uteblifvit, ha varit förmågan därtill, låta sina större eller mindre för få att kunna försona allt det småaktiga, bidrag helt tyst glida ned i en uthängd spar- som hvirflats upp af vår välgörenhetsfest.
När bössa eller dylikt? » jag lägger tillsammans allt detta, finner jag allt Den lifliga fru Ek hade talat med stigande mitt arbete, alla mina trötta fjät för denna ba- ifver, det gjorde henne tydligen godt att få sar så tröstlöst ändamålslösa, och jag frågar lätta sitt hjärta, och hennes man hade tåligt mig: skola vi ständigt göra godt på detta bra- åhört henne.
Nu anmärkte han blott helt lugnt, skande sätt?
Huru mycket mer uppnå icke de med ett ironiskt småleende: » Därför, min vän, fattiga på sitt enkla sätt! » att människorna i alla tider varit och aldrig &amp; hela tiden.
Nej, min vän, det är icke det, som dessa, vid dylika tillställningar, oundvikliga in- p t — trycker mig — det är något helt annat — — » triger, på all denna oenighet och split mellan » Säg det » — ber hennes man.
» Nåväl, det är ett samtal jag tänker på, PK ett samtal, som jag af en slump blef vittne till kvällen innan basaren med pomp och ståt gick af stapeln.
Förberedelserna i festsalen ha- P 2 de hållit mig kvar där långt ut på aftonen, H W och som jag hade ett viktigt ärende till vår p _ gamle snickare, men i brådskan icke fann nå- d- &amp; gon att skicka, gick jag själf bort till honom Ml U på hemvägen.
Ett ögonblick stannade jag and- O: ™ fådd i trappuppgången till hans bostad, och de ord jag då ofrivilligt hörde genom den tunna dörren bakom mig, kommo mig att lyssna till pi • slut.
A f snickaren upplystes jag sedan, att de samtalande voro hans hyresgäster, tvänna yt- P o terst fattiga, men arbetssamma fabriksflickor. » — Och fru Ek upprepar det samtal vi sam- tidigt med henne lyssnat till.
S § sr s " S os CD gDo — » När jag nästa afton infann mig i ba- sarlokalen, » fortsätter hon, » och jag redan i trappan möttes af blåsinstrumentens skrällan- de toner, föllo mina tankar ovillkorligen på des- sa, som brukade låta » stöta i basun » för sig då de gjorde väl.
Och när jag så fann mig omringad af den bullrande, festklädda människo- skaran, frågade jag mig nästan med ångest: gode Gud, är det så vi göra godt? » » Sedan har jag icke kunnat bli den tanken kvitt, tanken på dessa fattiga, enkla människor och deras anspråkslösa sätt att göra godt, ef- ter sin ringa förmåga, nästan i smyg för hvar- andra.
Jag har icke kunnat låta bli att göra mina jämförelser och • — reflexioner. » » Åter erinrar jag mig alla de olika motiv, mer och mindre egoistiska, hvilka inverkat på C * 5 Bidrag mottagas med tacksamhet.
m Logogryf.
- 3 w PT DB B " t » 2 B » B.SO &lt; * -!
I -- " p, — Q p, Jag är en nyttig sak Hvem neka kan till det, Är lika fram och bak Fast ofta till förtret.
Ibland får också jag Till » lyst » för mången vara, Ty den som då är svag Kan sina krafter spara.
Då solen plågsamt bränner, • i När regnet öser ner, Då hvar och en mig känner, Jag skydd och svalka ger.
Dock — jag som många andra Har mycket ovett fått, Och värst plä ' de mig klandra, Som alltid hafva brådt.
Ej mer jag nu törs säga, Ty du nog väl förstår, Man måste orden väga, Att ej jag skämmas får.
Men för att artig vara En hjälp jag nu dig ger, I åtta runor bara Jag här så grant mig ter.
S S * •SU t » j » O oa M Cot ?- * Ja, småord sedan vi måste ha, Som logogryfen må lösa bra.
P ° S Ett ord som klingar af lif och hopp.
• * S B 9d » w g- Ä sr 3 2 o — 8 tiff &amp; se sr S b tr o Hvad stiger ofta ur jorden opp?
Hvad vållar ofta i sår förtret?
Ett reningsmedel, hur heter det?
Hvad som i vattnet sin tjänst ju gör.
Ett verktyg sedan som väsen för.
Så ibland orden vi ha en färg.
Hvad finnes sedan på stora berg?
Hvad som man alltid får se i sko- gen.
Gymnastik- &lt;c- # och Och något annat som finns på logen.
Hvad i ett yrke är bra att vara.
Hvad är för fisken en gruflig snara?
Hvad gör man sedan båd ' höst och vår?
Hvad i november nog mången får.
En plats ej sällan för dam och skräp.
Hvad mången blifvit på tal om Hvad uti » Idun » man brukar få.
Ett träd som bladena dallra på.
Hvad man i hemmet till prydnad har.
Hvad mången söker i all sin da ' r.
Hvad » humbug » alltid man kalla bör.
Hvad blifver ofta af djur som dör?
Ett rofdjur fruktadt i alla tider.
Ett ting på vågen så lätt det glider.
Hvad handskar alltid ju böra vara.
Små bakverk sedan, så tunna, rara.
Ett öknamn fult, mången bruka plär.
En fågel sedan och stolt den är.
I Österrike vi ha en stad.
Hvad lika följas i trogen rad.
Hvad helst man vännen ej borde göra.
livad brukar ofta till julen höra?
När nu du läst hvad här ofvan står Du icke omildt mig döma får.
Moster Lisa.
Prokop.
Hvad är det jag hör?
Vårt första?
Månn tro En fågel sig rör, Ty ljud utaf vingar det tyckes mig vara, Små vingar som ta sig en luftning bara.
Hvad är det jag ser?
Vårt andra?
Ja visst!
En fisk, icke mer — Kalsonger Innehållsförteckning.
Elisabeth Blomqvist; af V. Lindman (Med porträtt).
— Vid påsk; p o e m af Vitis Idcea.
— Ett blad u r v å r a arbe- tande systrars lif; några o r d i telefonistfrågan af Ma- thilda Koos.
— Till Linnés landsmaninnor; af Amalia Fall- stedt.
— Ett frieri; af Elisabeth Kuylenstierna.
— En väd- jan från Grekland till Sveriges k v i n n o r.
— Baka, baka kaka.
.
.
— v å r gamla ' prästgård; af Adi.
— Or notisbo- ken.
— Teater o c h musik.
— H u r m a n g ö r godt; af St. — Tidsfördrif.
» Hvarför skulle då icke vi, som äro bättre Velocipedkostymer Strumpor, Tröjor, skola upphöra att vara själfviska och fåfänga.
De kunna icke skänka en gåfva, utan en liten baktanke på att själfva skörda någon smula vinst däraf — - de vilja antingen roas eller äras. » — — — — » St. » » Att tänka sig dem sträfsamt arbetande da- gen lång, med fritimmar så sparsamt tillmätta, att man gärna kan kalla dem ett dyrbart ka- pital.
Och så se dem dag efter dag, som en helt naturlig sak, i brist på andra medel, ta- ga af detta slags kapital, frikostigt delande med sig däraf åt dem som behöfva deras hjälp.
Icke en tanke först åt sig själfva och den hvila de så väl borde unna sig.
Är icke detta äkta, ädel välgörenhet?
Jag kan ej hjälpa att tå- rarne komma mig i ögonen, då jag tänker där- på, och jag tror att om » den som ser i lön- dom » lade vår storartade välgörenhet i den ena vågskålen och de fattiges blygsamma, obe- märkta sätt att göra godt i den andra, så skulle deras väga tyngre, mycket tyngre. »; etc Men för att den gynnarn ett namn kunna gifva $ Vi måste med list i vårt nät honom drifva.
Med mitt tredje — en del Af en gyllene svärm — För jämt vinden sitt spel; Det fylles af lifskraft och frodas därvid Bär löften åt oss för en kommande tid.
Fig. 2.
1) flod i Tyskland, 2) stad i Byssland, 3) stad i Frankrike.
Om • — när de båda figurerna skjutits tillsammans, så att de bilda ett helt — de femte och sjätte hori- sontala raderna angifva namnen ' på tvänne städer, så är den rätta lös- ningen funnen.
S.
L. Sibylla.
Geografisk gåta.
1 Fig. 1.
2 3 X X X X X X X X X X X X X X X X X X G ö m d a geografiska n a m n.
Drifna af vinden eller ångan klyf- va årligen tusentals skepp hafvets böljor.
Gå icke din väg, bad en liten flicka sin vän.
Lille bror är sjuk.
Nu går husets herre bort.
Inom kort var ett gladt samtal i gång.
Springer man landsvägen rakt fram, kommer man till kyrkan.
Nu är Lisa lat. '
Hvem ångrar att han gjort godt.
Fig. 2.
1 2 3 x x x x x x x x x x x x x x x Lösningar.
Logogryfen: Spindelväf; vild, vif, Flen, späd, in, fil, vise, välde, sal, spindel, fin, v i n, vind, sed, siden, Lisen, del, lind, spel, lin, väf, pil, spänd, sil, visp, slef, eld, lif, p.
De.
33 stjärnorna skola utbytas mot lika många bokstäfver.
Charaden: Femöring.
Namngåtan: Henriette; 1) H u g o, 2) Elin, 3) Nils, 4) Kosa, 5) Isak, 6; T h o r, 7) Tyra, 8) Axel.
Fig. 1.
1) grefskap i England, 2) stad i Nordamerika, 3) stad i Sverige.
Extrajtoeställningar &amp; reparationer.
* Vidsticlinlngar.
Från fabriken B r y g g a r e g a t a n 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
