# ID: svediakorp-per1116
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 29,154
# sentences: 561
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 1 (472).
F r e d a g e n d e n 8 j a n u a r i 1897.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., månadsuppl Barngarderoben kr.
&gt; » » 5 5: 3 S Byrå: Klara s ö d r a k y r k o g.
16, 1 tr..
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Prenumeration sker å a l l a post- anstalter i riket.
Redaktör och u t g i f v a r e: FRITHIOF HELLBERG.
helgfri Tryckeri Aktiebolag.
10:de å r g.
U t g i f n i n g s t id: hvarje Iduns Annonspris: fredag.
35 Sre pr nonpareillerad.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Lösnummerprli IS öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
(Iösn:r e n d a s t för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad.
V å r a ministerfruar, f Lina B o s t r ö m, född A l m q v i s t å g r u n d af s i n h ö g a sociala s t ä l l n i n g ä r fru L i n a B o s t r ö m, v å r n u v a r a n d e s t a t s m i n i s t e r s m a k a, v i d officiella h ö g t i d l i g h e t e r själfskrifven till e n af d e y p p e r s t a p l a t s e r n a, n ä r m s t d e k u n g l i g a.
Till e t t r u m u t i I d u n s k v i n n o g a l l e r i b e r ä t t i g a r h e n n e l i k a l e d e s h e n n e s h ö g a r a n g, till e t t h e d e r s r u m d ä r i h e n n e s n o b l a g ä r n i n g inom h e m m e t s värld.
D o t t e r t i l l d e n h ö g t för- tjänte statsmannen Ludvig Teodor Almqvist och h a n s m a k a, E u g é n i e B j ö r k m a n, fa- d e r n af a n s e d d s m å l ä n d s k p r ä s t s l ä k t, m o d e r n af a k t a d b r u k s ä g a r s t a m, f ö d d e s fru Bo- s t r ö m d e n 17 a u g u s t i 1 8 5 2 på det fagra Görväln vid Mälaren.
Sina första barn- d o m s å r t i l l b r a g t e h o n å god- s e t A l g ö p å S e l a ö n, k ä n d t, äf- v e n d e t t a, för s i n b l i d a fäg- ring.
När fadern, vid den t i d e n h ä r a d s h ö f d i n g i Lifge- dingets domsaga, 1856 utbytte domaresätet mot statsrådsta- b u r e t t e n, n e d s l o g f a m i l j e n si- na bopålar i Stockholm.
U n d e r ö m m a och fint bil- dade föräldrars inseende och e n förträfflig l ä r a r i n n a s led- n i n g i n h ä m t a d e d e n u n g a flic- k a n sina första bokliga kun- skaper tillsammans med två yngre bröder; då dessa inträd- de i läroverk, fortsatte deras s y s t e r, a l l t j ä m t i h e m m e t och under s a m m a uppsikt, ensam sina studier.
Hennes kärlek till v i t t e r h e t o c h h i s t o r i a u p p - m u n t r a d e s g e n o m l ä s n i n g af våra förnämsta skalders verk, af l i t t e r a t u r h i s t o r i s k a a r b e t e n och af v ä r d e f u l l a h i s t o r i s k a romaner.
Statsrådet Almqvist, som under dotterns uppväxt- å r skiftesvis v a r c i v i l m i n i s t e r, j u s t i t i e r å d och p r e s i d e n t i S v e a hof- r ä t t (sedermera äfven justitieminister), fann, t r o t s d r y g a och an- s v a r s f u l l a ä m b e t s p l i k t e r, tillfälle a t t ä f v e n d i r e k t i n g r i p a i s i t t älsklingsbarns utveckling.
H a n invigde h e n n e i d a g e n s frågor och sina egna fosterländska sträfvanden s a m t t o r d e i de frisk » y t t r i n g a r n a af h e n n e s v a k n a i n t e l l i g e n s och u n g d o m l i g a e n t u s i a m hafva funnit en vederkvickel- se, v i d a ö f v e r s t i g a n d e h a n s möda.
Så d a n a d e den grå- n a d e s t a t s m a n n e n, sig själf o v e t a n d e, sin u n g a, b l o m s t r a n - d e d o t t e r för h e n n e s f r a m - t i d a k a l l s o m m a k a å t Sve- riges högstbetrodde ämbets- man.
B e n t och h a r m o n i s k t s o m förhållandet mellan föräldrar- n a och b a r n e n v a r syskonlif- vet i det almqvistska hem- m e t.
F ö r e m å l för f a d e r s, m o - d e r s och f y r a b r ö d e r s ö m m a - ste s y m p a t i, bibehöll h u s e t s e n d a d o t t e r, o a k t a d t s i n pri- vilegierade ställning, hela sin medfödda, vinnande anspråks- löshet.
Hemlifvet v a r stilla och r e g e l b u n d e t o c h b a r n e n nästan uteslutande hänvisade till f a m i l j e k r e t s e n s n ö j e n.
E n r e s a till B e r l i n m e d f ö r ä l d r a r - n a och en j ä m n å r i g v ä n i n - na, ett besök hos släktingarna i Småland, en brunnssejour i H o m b u r g i faderns sällskap k o r t före u t b r o t t e t af f r a n s k - t y s k a k r i g e t och e n A m a r a n t e r - bal voro de enda lustbarheter u t o m h e m m e t s värld, som b j ö d o s fru B o s t r ö m före h e n - nes trolofning.
Liksom barnet städse tram- p a t b a n a d s t i g, g j o r d e s » por- t a r n a h ö g a och d ö r r a r n a v i d a »
2 1897 I D U N Ä k t a kvinnlighet är intet annat än sann mänsklighet.
M. Lazarus.
för u n g m ö n s u t t r ä d e i lifvet.
N ä r fideikom- m i s s a r i e n till Ö s t a n å, E r i k G u s t a f B o s t r ö m, begärde den nittonårigas hand, hade h a n oemotståndliga förespråkare både hos henne själf och h e n n e s f ö r ä l d r a r i s i n k r a f t i g a och s y m p a t i s k a, f r a m t i d s m a n n e n r ö j a n d e ' personlighet, sin solida samhällsställning och d e n ö m s e s i d i g a a k t n i n g, s o m f ö r e n a t h a n s f a d e r, l a g m a n B o s t r ö m, och s t a t s r å d e t A l m q v i s t.
M e l l a n förlofningen och bröllop- p e t förflöto b l o t t n å g r a m å n a d e r.
E f t e r vig- seln, s o m f ö r r ä t t a d e s i b r u d e n s f ö r ä l d r a h e m, i n s k e p p a d e sig h e l a b r ö l l o p s s k a r a n och å n g - a d e u t till d e t s t o l t a Ö s t a n å, s o m, k l ä d t i h ö g s o m m a r s k r u d, välkomnade sin n y a här- s k a r i n n a m e d s i l f v e r b l a n k t m å n l j u s öfver s k o g och sjö, m e d g u l d g l a n s f r å n facklor och l u s t e l d a r s a m t m e d j u b e l f r å n h ö g t i d s - klädda skaror.
N u följde för fru B o s t r ö m e n t i d af frisk husmoderlig verksamhet.
Med det glada j ä m n m o d, s o m k ä n n e t e c k n a r h e n n e, öfver- t o g h o n l e d n i n g e n af d e t b e t y d a n d e l a n d t - hushållet, som under hennes lyckosamma h ä g n fick e t t u r v e r k s l u g n a, s ä k r a g å n g.
Äfven godsets m å n g a u n d e r h a f v a n d e togo hen- n e s t i d och k r a f t e r i a n s p r å k, och d ä r n ö d v a r p å f ä r d e, v a r d e n b l i d a s l o t t s f r u n al- drig fjärran.
Så k o m m o b a r n e n — s e x d ö t t r a r och e n s o n u n d e r l o p p e t af t r e t t o n å r • — • och m e d d e m n y a f r ö j d e r och för- pliktelser.
Soliga voro b a r n k a m r a r n a p å Ö s t a n å, soliga d e n u n g a m o d e r n s b l i c k a r och o r d, o c h soliga blefvo i g e n g ä l d b a r - n e n s k ä n s l o r för h e n n e och h e m m e t.
I k r e t - s e n af d e s m å slog fru B o s t r ö m s m ö d e r n e - ä r f d a k ä r l e k till e t t stilla familjelif allt dju- p a r e r ö t t e r, och i n g e n t a n k e t o r d e h a f v a va- rit h e n n e m e r a främmande än den, att hem- m e t ej f r a m g e n t s o m d i t t i l l s s k u l l e förbli hela hennes värld.
Men förändringar stundade.
Sedan 1876 m e d l e m af B i k s d a g e n s A n d r a k a m m a r e, l a d e h e r r B o s t r ö m r e d a n i b ö r j a n af s i n p o l i t i s k a b a n a o m i s s k ä n n l i g a c h e f s e g e n s k a p e r i da- gen.
Under tullstriden på 1880-talet träd- d e h a n, s o m k ä n d t, i s p e t s e n för d e t p r o - t e k t i o n i s t i s k a p a r t i e t o c h u t v e c k l a d e p å den- n a p o s t e n s å d u g a n d e k r a f t, a t t h a n, se- dan ryktet bådat hans upphöjelse genom a t t g å n g på g å n g tilldela h o n o m lediga m i - n i s t e r p o r t f ö l j e r, i j u n i 1 8 9 1 af k o n u n g e n u t n ä m n d e s till s t a t s m i n i s t e r.
R e d a n s o m h u s t r u till d e n i n f l y t e l s e r i k e p a r t i l e d a r e n h a d e fru B o s t r ö m f r a m t r ä d t u r s i n s j ä l f v a l d a t i l l b a k a d r a g e n h e t för a t t i e g e n s k a p af v ä r d i n n a, full af ä l s k v ä r d h e t, lif och f ö r s t å e l s e, g ö r a s i n f r i s k a k v i n n l i g a i n s a t s i p o l i t i s k a och f e s t l i g a s a m k v ä m d e l s på Östanå, dels i s t a d s h e m m e t.
Regeringsga- t a n 36.
P å statsministerns m a k a ställdes dock ä n större a n s p r å k: h o n m å s t e från p r i v a t l i f v e t s s k y g d t r ä d a u t i offentlighe- t e n.
M e n fru B o s t r ö m v i s a d e sig s i t u a t i o - n e n fullt v u x e n.
... M e d d e n v e m o d s f u l l a vissheten, a t t statsvärfven skulle medföra till y t t e r l i g h e t s t e g r a d e k r a f p å h e n n e s m a - k e, g i c k h o n, l e d d af k ä r l e k och p l i k t k ä n s - l a, u t a n b ä f v a n för hof e t i k e t t och r e p r e s e n - t a t i o n s s k y l d i g h e t e r, a t t fylla s i n p l a t s.
O c h h o n fyllde o c h fyller d e n, t a c k v a r e s i n sällsynt i n t a g a n d e personlighet, sin enkla v ä r d i g h e t, sin o s v i k l i g a t a k t, s i n l j u s a s y n p å lifvet och s i t t l e f v a n d e i n t r e s s e för po- l i t i s k a och a n d r a s a m h ä l l s v i k t i g a frågor.
\ Tora Kjellberg.
Pärlbandet En dikt vid årsskiftet.
allvarsam satt Tiden, i arbetet •^-s försänkt, och band den ena pärlan vid den andra.
Hans panna djupt var fårad af tankar, som han tänkt, och ut i rymden sågs hans öga vandra.
Han ville binda samman ett fagert pärle- band, och många pärlor sutto på träden i hans hand, Men än det fattades så många, många.
Och uti tankfull väntan han såg den pär- lans glans, som nu inför hans blickar långsamt danas.
Så sällsamt mången skiftning det i den pärlan fanns, fram på dess yta många bilder manas.
Liksom af sorg och smärta den skimrar än af natt, än utaf yster glädje, som dit sin strål- glans satt, och underbart de sammansmälta båda.
Det pärlebandet glänser, som uti hvirf- velns brus den solbelysta vattendroppen glänser.
Det blixtrar som juveler i flöden utaf ljus, och dock man vet ej svarta mörkrets gränser.
Det är som glädjens solsken på sorge- bleka drag, som ljusets första strålar, när natten möts af dag, Det är det enda, sällsamt underbara.
Det bildats uti sekler frän Tidens första stund, då på Guds allmakts bud en värld såg dagen, Och första mänskoparet i Edens sköna lund drog djupt de första, fulla andetagen.
Se ' n blef en pärla färdig, hvar gång ett år tog slut, och under många dagar dess skönhet vecklats ut, tills sist dess glob var full och färdig- rundad.
En dag skall sista pärlan på tråden trä- das opp och pärlebandet sakta sammanknytas.
Då världens ström skall stanna uti sitt vilda lopp och jordens jämna vandringsbana brytas.
När bandet hålles färdigt i Tidens skrump- na hand, skall forn- och framtid mötas på evig- hetens strand och tidens värf för alltid vara slutadt.
Ulla Falk.
* En nyårsgåfva som för visso skulle bereda ungdomen, gossar som flickor, en synnerlig oeh varaktig glädje, är ett prenumerationskvitto för år 1897 på » Kamraten, illustrerad tidning für Sve- riges ungdom », hvilken för helt år kostar en- dast 3 kr.
» Kamratens, som uigifves från Stockholm af Iduns redaktör Frithiof Hellberg, är nu obestridligen landets förnämsta ' och af den unga låsekretsen högst skattade ungdoms- blad.
Fosterländsk, hurtig, glad och intresse- väckande, bjuder den i brokig växling på all- var och lek, lärdom och förströelse, svenska bilder, spännande äfventyrsberättelser, skolbref oeh skolhislorier; tidsfördrif, idrott, handarbe- ten och slöjd.
För föräldrarne är » Kamraten » en ovärderlig hjälp vid de lifliga barnasinnenas sysselsättande på lediga stunder, sommar som vinter, höst eller vår, och för de unga själfva blir den till en glädjekälla, som ej utsinar på hela året.
Gör nu denna lilla uppoffring för ungdomen i ert hem och gif dem i nyårsgåfva Kamraten för 1897.
Kvinnlig företagsamfyet - 4 * * &gt;lit och u t h å l l i g h e t i e r k ä n n a n s v ä r d g r a d r å d a g a l ä g g e r i r e g e l n d e n för s i t t u p p e - hälle arbetande kvinnan, m e n där arbet- samheten u t m y n n a r i företagsamhet, där s t a n n a r h o n v a n l i g e n o c h ä r ej m e d l ä n g r e.
F ö r e t a g s a m h e t ligger icke i k v i n n a n s n a - t u r s ä g e r m a n, och h ä r i h a r m a n fullkom- ligt r ä t t, o m m a n afser d e n n a t u r, s o m blifvit h e n n e s, g e n o m u p p f o s t r a n, t y d e n n a så l å n g t ifrån a t t s t ä r k a d e n egna kraften ä r f a s t m e r e g n a d a t t f ö r s v a g a o m icke a t t förkväfva den.
M a n g e r flickan u n d e r b a r n d o m e n d e n ö m m a s t e o m v å r d n a d, j a, ofta s å ö m, a t t d e n s l å r öfver i p j å s k.
U n d e r d e t g o s s e n fritt får s t r ö f v a o m k r i n g u t e och s t ä r k a h u g och s i n n e m e d h u r t i g a, m o d k r ä f v a n d e
1897 l e k a r, s t a n g e s flickan s å v a r l i g a i n i v a r m a, väl ombonade rum, där bon, så godt hon k a n, får h ä m t a s t y r k a o c h v e d e r k v i c k e l s e af s i n a l e k a r m e d — d o c k o r n a.
A l l a k r o p p s - ö v n i n g a r, a l l a s y s s e l s ä t t n i n g a r öfver h u f v u d, som härda kroppen, s t a r t a modet, väcka o c h s p o r r a v i l j e k r a f t e n, ä r o i c k e för h e n n e, h u r ifrigt h o n ä n själf t r å r efter d e m.
D e ä r o alltför f a r l i g a, d e g ö r a h e n n e s r ö r e l s e r k a n t i g a o c h o s k ö n a, h e n n e själf p o j k a k t i g o c h t a g a b o r t d e t t a o d e f i n i e r b a r a n å g o t af ljuf s v a g h e t och b r ä c k l i g h e t, s o m m a n p å så " m å n g e t håll lärt sig a n s e s o m kvintes- s e n s e n af all k v i n n l i g h e t.
De äro m e d ett o r d o p a s s a n d e o c h få s o m s å d a n a i c k e före- komma.
I deras ställe sätter m a n lekar, s o m e n d a s t ä r o t i d s f ö r d r i f, och a r b e t e, s o m i c k e ä r s j ä l f v a l d t, u t a n å l a g d t af a n d r a.
H v a d d e t v e r k a r?
E n h e l d e l, s o m faller u t o m r a m e n af d e n n a u p p s a t s, m e n f ö r s t o c h s i s t l ä g g e r d e t g r u n d e n till e n osjälf- s t ä n d i g h e t, som t r y c k e r sin s t ä m p e l p å flickans h e l a lif.
D e t t a r f r å n h e n n e m o d e t, tilltagsenheten, beröfvar h e n n e tron på den e g n a f ö r m å g a n och k o m m e r h e n n e a t t s ä t t a s i n lit t i l l a l l a a n d r a.
H v a d d e t y c k a och t ä n k a och anse, a t t hon bör göra, det är d e t r ä t t a, och därefter h a n d l a r hon.
Att själf b e s t ä m m a öfver sig, t i l l t r o r h o n s i g icke, o c h ej h e l l e r g ö r n å g o n a n n a n d e t.
S k o l a n, h u r u t m ä r k t d e n i d e flesta h ä n - seenden är, ger h e n n e lika litet som hem- m e t tillfälle a t t u t v e c k l a n å g o n f ö r e t a g s a m - h e t — h o n g å r och s t å r och läser allt p å befallning.
A r b e t e h a r h o n n o g o c h öfver nog, m e n alltid fotadt p å s a m m a g r u n d • — h o n å l ä g g e r s i g d e t i c k e själf, u t a n andra göra det.
Genom hela h e n n e s upp- f o s t r a n g å r s o m e n r ö d t r å d osjäl f ständig- heten.
S k a l l h o n s å u t i lifvet för a t t själf för- värfva sitt uppehälle.
V i d v a l af l e f n a d s - bana går hon då understundom planmässigt till v ä g a, s ö k e r k o m m a u n d e r f u n d m e d, å t h v i l k e t h å l l h e n n e s a n l a g l i g g a o c h för- värfva de insikter, som skola sätta h e n n e i s t å n d a t t g å f r a m å t i lifvet.
Men i de a l l r a flesta fall g ö r h o n d e t icke.
Under hela sin uppväxttid h a r hon varit v a n vid, a t t a n d r a t ä n k t o c h o r d n a t för h e n n e, och.
n u, n ä r m a n vill, a t t h o n s k a l l b ö r j a s t å för s i g själf, k ä n n e r h o n m e d n e d t r y c k a n - de tydlighet hur mot hela hennes natur d e t ä r o c h h u r föga h o n ä r v u x e n k a m p e n för t i l l v a r o n.
Ej underligt då, a t t hon h a r så svårt att tänka den t a n k e n ut, att hon för lifvet s k a l l n ö d g a s d e l t a g a d ä r i.
Hon vill i c k e u p p f a t t a själfförvärfvet a l l v a r l i g t, vill i c k e t a g a d e t s å s o m n å g o t för lifvet f o r t f a r a n d e, u t a n b l o t t s å s o m n å g o t tillfäl- ligt, hvilket k a n k o m m a a t t r ä c k a n å g r a år, m e n s o m b a k o m sig h a r giftermålet och d ä r m e d sitt slut.
S a m m a t a n k e g å n g åter- finnes ofta h o s d e m, s o m h a.
h e n n e s u p p - fostran om hand.
D e gifva h e n n e e n g o d a l l m ä n b i l d n i n g, m e n l ä m n a h e n n e i c k e till- fälle a t t i n h ä m t a n å g o n f ö r k u n s k a p för e t t eller a n n a t y r k e, h e l t e n k e l t d ä r f ö r a t t de bygga på s a m m a möjlighet som hon själf — - g i f t e r m å l e t.
D e t är därför också j ä m f ö r e l s e v i s s ä l l a n, s o m flickan ö n s k a r eller får n å g o n s p e c i a l u t b i l d n i n g för e n v i s s b a n a, u t a n i stället s k y n d a r h o n b r å d s t ö r t a d t och u t a n förberedelser in p å första bästa väg, som står h e n n e öppen, u t a n a t t v i d a r e re- flektera öfver, o m d e t ä r d e n för h e n n e m e s t p a s s a n d e eller h v i l k a u t s i k t e r till fort- k o m s t, d e n g e r h e n n e.
H u f v u d s a k e n för h e n n e är a t t fortast möjligt och m e d m i n s t a I D U N besvär k u n n a förtjäna det dagliga brödet u n d e r d e n t i d h o n m å s t e s ö r j a för s i g själf, o c h d e t blir s å l u n d a d e l ä t t a s t t i l l g ä n g l i g a och m i n s t f o r d r a n d e b a n o r n a h o n företrä- desvis uppsöker.
G a n s k a ofta, d e t m å s t e m e d g i f v a s, be- frias h o n f r å n o m s o r g e n för s i n u t k o m s t g e n o m giftermål, och väl a t t så är, t y det är dock i h e m m e t kvinnan har sin na- turliga och r ä t t a verkningskrets, m e n det finnes e t t m e n — h u r o f t a blir h o n i c k e m a k a, utan a t t d r i f v a s af d e e n d a v ä r d i g a m o t i v e n, t y c k e o c h a k t n i n g, e n d a s t för a t t blifva f ö r s ö r j d o c h s l i p p a a t t själf f ö r t j ä n a sitt uppehälle, hvilket från h e n n e s stånd- p u n k t, d å l i g t r u s t a d s o m h o n ä r för e t t lif i a r b e t e, s y n e s o ö f v e r k o m l i g t o c h out- härdligt.
B e r ä k n i n g e n a t t blifva gift s l å r d o c k ofta fel, k a n s k e d e n m å n g e n g å n g ej h e l l e r före- finnes, och k v i n n a n är då och fortfar a t t för sin u t k o m s t v a r a h ä n v i s a d u t e s l u t a n d e till sig själf.
Under sådana förhållanden b o r d e d e t j u v a r a h e n n e a n g e l ä g e t a t t få s t ö r s t a m ö j l i g a u t b y t e af s i n a r b e t s k r a f t, och h o n h a r nog också en s å d a n ö n s k a n, m e n saknar i allmänhet det, som skulle k u n n a omsätta den i dådkraftig handling — företagsamheten.
Hon har aldrig lärt l i t a p å sig själf, t r o p å sin e g e n f ö r m å g a, och s a k n a d e n af u t b i l d n i n g g ö r h e n n e ä n n u osäkrare.
H o n h a r a r b e t s k r a f t i öfverflöd, och hon k ä n n e r det, m e n har p å s a m m a g å n g e n t y d l i g f ö r n i m m e l s e af, a t t h o n icke b e h ä r s k a r den.
D e n ä r icke s a m l a d o c h u t b i l d a d för ett y r k e, u t a n s p l i t t r a d p å e n m ä n g d ' håll.
E n a året använder hon d e n i e g e n s k a p af g u v e r n a n t, d e t a n d r a ä r h o n hjälpreda åt frun, d e t tredje k a n s k e s k r i f b i t r ä d e o. s. v. H o n ä r f u s k a r e i m y c - k e t, m e n m ä s t a r e i i n t e t och h e n n e s a r b e t e därför l å n g t m i n d r e v ä r d t ä n h v a d det kun- d e o c h b o r d e v a r a.
M e d v e t a n d e t h ä r a f för- mår henne någon gång att undanrödja de orsaker, som h i n d r a hennes arbetskraft att k o m m a till s i n fulla r ä t t, m e n v a n l i g a r e ä r, a t t h o n r e s i g n e r a r o c h t r ö s t a r sig m e d a t t förhållandena n u en g å n g äro ogyn- s a m m a och a l d r i g k u n n a blifva a n n o r l u n d a för h e n n e.
D e t s j ä l f s t ä n d i g a a r b e t e t, d e t s o m i s i g h a r s t o r a m ö j l i g h e t e r till f r a m g å n g, m e n s o m e r f o r d r a r m o d, e n e r g i o c h driftig- het, tyckes h e n n e vidt öfverstiga hennes krafter, och h o n föredrager a r b e t e t i s m å t t, d e t s o m g e r föga i g e n, m e n ej h e l l e r kräf- v e r a n n a t än ett r e n t m a s k i n m ä s s i g t ver- kande — tjänandet hos andra.
Och h o n tager det icke som e n d a s t en förberedelse för e n o b e r o e n d e v e r k s a m h e t u t a n f o r t s ä t t e r d ä r m e d å r efter å r, b l i r a l l t j ä m t s t å e n d e p å s a m m a ställe och slutar p å den p u n k t, där h o n en gång började.
O m m a n tänker p å a r b e t a n d e k v i n n o r, s å finner m a n h u r h ö g s t få d e ä r o, s o m l ä m n a s u b a l t e r n g r a - d e r n a o c h bli s i n a e g n a d. v.
s. få e n själf- ständig v e r k s a m h e t, och h u r u s o m återigen d e n n a s ä l l a n ä r af s t ö r r e b e t y d e n h e t.
Och j u s t härigenom råder p å den kvinn- liga a r b e t s m a r k n a d e n en t r y c k a n d e trängsel o c h m ö j l i g g ö r e s e n n e d p r e s s n i n g af l ö n e r n a till det m i n s t a t ä n k b a r a.
D ä r ä r e n all- m ä n stagnation, som r e d a n är betänklig, m e n s o m o t v i f v e l a k t i g t k a n o c h s k a l l blifva än större.
D e t finns i n g e n o m s ä t t n i n g p å k r a f t e r n a, d e ä l d r e g i f v a i c k e p l a t s för d e y n g r e, u t a n t r ä n g a s till ö m s e s i d i g s k a d a m e d dem, särskildt då i de yrken som på g r u n d af s i n l ä t t i l l g ä n g l i g h e t l o c k a d e flesta arbetssökande.
Det är sålunda under mycket tryckta förhållanden k v i n n a n arbetar, och h o n h a r all u t s i k t a t t få d e t i ä n n u h ö g r e g r a d, v i d t a g e r h o n i n t e t för a t t h ö j a s i t t a r b e t e och för a t t afleda d e t öfverflöd af k v i n n l i g k r a f t, s o m n u finnes p å a r b e t s m a r k n a d e n och s o m s t ä n d i g t ökas.
För att minska trängseln har hon endast en utväg — att s ö r j a för e n s u n d o c h n a t u r l i g k r a f t o m s ä t t - ning.
I s t ä l l e t för a t t s t å stilla o c h i v ä g e n för d e m, s o m k o m m a efter, m å s t e h o n a r b e t a sig f r a m å t och söka v i n n a själfstän- d i g h e t för a t t d ä r i g e n o m k u n n a i c k e b l o t t l ä m n a s i n e g e n p l a t s, u t a n ä f v e n i s i n ord- ning bereda nya sådana åt andra — hon m å s t e blifva f ö r e t a g s a m.
M e n f ö r e t a g s a m blir m a n i c k e g e n o m e t t enkelt beslut, m a n m å s t e a r b e t a sig d ä r h ä n.
Helst bör dock g r u n d e n därtill läggas redan i barndomen.
O c h i c k e s t ä l l a s i g s å oöf- vervinneliga hinder i vägen därför!
Hvar- för i c k e f o s t r a flickan efter s a m m a s u n d a principer som gossen, då de j u äro födda för a t t lefva s a m m a lif i s a m m a v ä r l d!
F ö r d e n e n e s o m för d e n a n d r e ä r d e t l i k a n ö d v ä n d i g t att hafva egen kraft.
O m flic- k a n f ö r l o r a r n å g o t af s i n » m j u k h e t » o c h b l i r s ä k r a r e p å sig själf, i c k e l i g g e r n å g o t så farligt däri, och n o g u p p v ä g e s det m e r ä n v ä l af h e n n e s s t ö r r e f ö r m å g a a t t b e s t å i lifvets p r ö f n i n g a r.
Är flickans ställning s å d a n, a t t h o n måste f ö r s ö r j a sig själf, s å bör hon äfven p å allvar uppfostras härför och gifvas en u t b i l d n i n g, som gör d e t möj- l i g t för h e n n e a t t v i n n a e n d r ä g l i g e x i s t e n s.
M a n h a r icke rättighet att förvägra h e n n e d e n, d ä r f ö r a t t h o n möjligen k a n bli gift.
Blir h o n d e t, h i n d r a r h e n n e h e l t v i s s t i c k e d e n u t b i l d n i n g, h o n f å t t, a t t fylla d e n y a p l i k t e r h o n å t a g i t sig, o c h b l i r h o n d e t å t e r i g e n icke, b a r h o n å t m i n s t o n e n å g r a f ö r u t s ä t t n i n g a r för a t t k u n n a t a g a s i g f r a m i lifvet e n s a m.
L ä r k v i n n a n s i g a t t f a t t a a r b e t e t för lifsuppehället så allvarligt, som h o n bör, s k a l l h o n u t a n tvifvel m e d s t ö r r e o m s o r g ä n h i t t i l l s v ä l j a d e n b a n a, h o n vill g å, l å t a d e s s l ä m p l i g h e t, ej d e s s l ä t t i l l g ä n g l i g h e t, v a r a det bestämmande.
D e t blir d å i n g e n rus- n i n g å t n å g r a få, föga f o r d r a n d e y r k e n, u t a n en j ä m n a r e kraftfördelning utöfver hela arbetsmarknaden.
F å r h o n d ä r j ä m t e till- fälle a t t u t b i l d a s i g för d e t y r k e, h o n v a l t, k o m m e r h e n n e s arbetskraft ifrån a t t v a r a helt och hållet oskolad, en kraft allenast, a t t blifva » f ö r ä d l a d », s a m l a d p å o c h u t - vecklad å t e t t håll och d ä r i g e n o m m e r a v ä r d och h ö g r e s k a t t a d.
F r ä m s t af h e n n e själf, t y v i s s h e t e n o m f ö r m å g a g e r s t y r k a.
H o n s k a l l ej l ä n g r e r i n g a k t a s i n e g e n k r a f t och t a g a h u r l i t e n e r s ä t t n i n g d ä r f ö r, m a n vill gifva h e n n e, u t a n s ä t t a d e n h ö g t o c h ställa stora fordringar på den.
D e t själf- s t ä n d i g a a r b e t e t s k a l l ej m e r a förefalla h e n - n e s å ö f v e r m ä k t i g t, o c h n ä r h o n v ä l j e r tjä- n a n d e t h o s a n d r a, skall h o n anse det, icke som målet, endast som medlet att n å en oberoende ställning.
H a r d e n n a å s i k t blifvit a l l m ä n o c h verk- sam b l a n d d e a r b e t a n d e k v i n n o r n a, s å ä r o c k s å a f l e d a r e n f u n n e n för d e n s v ä l l a n d e m ä n g d af k v i n n l i g k r a f t, s o m af o m s t ä n - d i g h e t e r n a s t v å n g t a g e s f r å n h e m m e t och tillföres a r b e t s m a r k n a d e n, o c h u t s i k t för, a t t k v i n n a n s k a l l k u n n a a r b e t a u n d e r säk- r a r e och g y n n s a m m a r e e k o n o m i s k a förhål- landen än hittills.
Inge.
- *
4 I " Fruarna först! "
Af Hanna Kamhe.
s n a r t e n u n g k v i n n a blifvit gift, sti- •^r- g e r p l ö t s l i g t h e n n e s a n s e e n d e i h ä p - nadsväckande grad.
F r å n a t t ofta h a va- rit blott en obetydlig, ä n n u outvecklad liten varelse, blir h o n p å en g å n g g e n o m sitt giftermål, u t a n sin egen förskyllan, en per- sonlighet, som k a n göra a n s p r å k p å en m ä n g d företrädesrättigheter.
H v e m k ä n n e r ej d e n g a m l a, vi skulle n ä s t a n vilja säga, enfaldiga frasen: » F r u a r n a först! » D e t är allt b r a k ä t t e r s k t a t t vilja k a l l a e n s å förträfflig s a t s e n f a l d i g, i n t e s a n t?
S a k e n blir k a n s k e i n t e heller b ä t t r e, o m vi förråda, a t t d e t t a på- s t å e n d e f r a m k a s t a t s af e n gift k v i n n a, af e n v e r k l i g fru, i n t e af n å g o n s t a c k a r s frö- ken, som k u n d e afundas fruarna deras fram- skjutna ställning.
Vill m a n v a r a r ä t t v i s, m å s t e m a n v ä l ä n d å m e d g e, a t t d e t i n t e finns n å g o t förnuf- tigt skäl, hvarför fruarna skulle h a företräde f r a m f ö r d e r a s ogifta s y s t r a r.
A t t så var i f o r n a t i d e r, d å d e n ogifta k v i n n a n ofta h a d e e n m e r eller m i n d r e b e r o e n d e s t ä l l - ning i familjen, är k a n s k e m i n d r e a t t un- d r a på, m e n a t t d e n n a besynnerliga fördom k a n sitta så djupt rotad än i dag, då i de ogifta k v i n n o r n a s l e d f i n n a s s å m å n g a d u g - l i g a, f r a m s t å e n d e, för s a m h ä l l e t n ä s t a n o u m - b ä r l i g a p e r s o n e r, ä r r e n t af o b e g r i p l i g t.
Det är sant, att kvinnans bestämmelse ä r a t t blifva m a k a och m o d e r, m e n d å e n h e l m ä n g d flickor ej k u n n a g i f t a sig af d e t enkla skälet, a t t m ä n n e n s antal understiger k v i n n o r n a s, s a m t ofta ej h e l l e r vilja af d e n e n a eller a n d r a, s ä k e r l i g e n b e r ä t t i g a d e, or- s a k e n, s å s y n e s d e t oss m i n s t s a g d t o r ä t t - v i s t, a t t d e r a s s o c i a l a a n s e e n d e i o c h för sig skall v a r a m i n d r e ä n f r u a r n a s.
Oss ve- t e r l i g e n h a r ä n n u i n g e n ogift m a n f å t t t r ä d a t i l l b a k a för d e n gifte, o m d e eljes h a f t u n g e - fär s a m m a b i l d n i n g s g r a d, s a m h ä l l s s t ä l l n i n g och ålder.
Hos m ä n n e n finnas nog också mycken småaktig rangskillnad, m e n om den s k u l l e b e s t ä m m a s af, h u r u v i d a v e d e r b ö r a n d e v o r e gift eller ogift, d å s k u l l e e t t s å d a n t f ö r f a r i n g s s ä t t s ä k e r l i g e n v ä c k a d e t lifligaste m o t s t å n d och framkalla allmän förvåning.
I k v i n n o v ä r l d e n ser d e t d ä r e m o t helt an- nolunda ut.
L å t o m oss t a n å g r a e x e m p e l u r lifvet.
V i d e n s t ö r r e m i d d a g m e d sit- t a n d e bord skola p l a t s e r n a fördelas.
Bland g ä s t e r n a finnas e n eller e t t p a r ogifta, m e - delålders, begåfvade kvinnor, hvilkas insats i lifvet v a r i t o c h ä n n u ä r af s t o r b e t y d e l s e I v ä r d i n n a n s g r a n n s k a p placeras k a n s k e nå- gra framstående män, hvilkas n ä r m a s t e gran- nar bli f r u a r, s o m v ä r d i n n a n för d e r a s m ä n s s k u l l vill h e d r a, o c h h v i l k a v i s s e r l i g e n kunna vara rätt angenäma att prata med, m e n d o c k p å l å n g t n ä r ej u p p f y l l a d e a n - språk p å en i n t r e s s a n t konversation, som må- h ä n d a j u s t d e s s a m ä n hafva, och hvilka de b e g å f v a d e, ogifta k v i n n o r n a, s o m p å g r u n d af s i t t s t å n d ä r o d ö m d a a t t ofta i d e t b a n a - laste sällskap sitta längre ned vid bordet, i fullaste m å t t k u n n a t m o t s v a r a.
Skall en å k t u r företagas, k a n m a n vara öfvertygad om, a t t fruarna helt lugnt sätta s i g i f r a m s ä t e t och l å t a d e ogifta k v i n n o r - n a i s ä l l s k a p e t, äfven o m d e s s a ä r o ä l d r e, åka baklänges.
V i d » g å e n d e b o r d » u n d e r s u p é e r och m i d - d a g a r är d e t också en helt vanlig företeelse, a t t fruarna äro de första vid bordet, u t a n D U a t t h ä n s y n t a g e s till d e ogifta k v i n n o r n a s å l d e r o c h v ä r d e för öfrigt.
A t t d e t i h u f v u d s t a d e n finnes å t s k i l l i g a m e r a f ö r d o m s f r i a k r e t s a r, d ä r d e n ogifta kvinnan åtnjuter s a m m a aktning som den gifta, v e t a vi, m e n d e s s a m å s t e d o c k r ä k - n a s till u n d a n t a g e n.
T y om man betrak- t a r det svenska sällskapslifvet i dess helhet, i s t a d e n och p å l a n d e t, s å m å s t e m a n m e d - ge, a t t en k v i n n a s a n s e e n d e d ä r i hög g r a d g ö r e s b e r o e n d e af, o m h o n ä r gift eller e j.
H a r en kvinna genom sitt giftermål fått en hög rang, så bör hon naturligtvis vid alla officiella tillfällen i n t a g a d e n p l a t s h e n n e t i l l k o m m e r o c h d å s j ä l f k l a r t k o m m a före d e n ogifta.
M e n för öfrigt, v i d m e r a p r i - v a t a s a m k v ä m, b o r d e h v a r k e n f r u a r n a in- b ö r d e s eller g i f t a o c h ogifta e m e l l a n e n så- d a n t y n g a n d e r a n g o r d n i n g n å g o n s i n före- komma.
A l l a k u n n a - j u ej v a r a f r ä m s t, m e n f ö r e t r ä d e t b o r d e d o c k gifvas å t d e g a m l a, v a r e sig g i f t a eller ogifta, o c h å t d e m, s o m s ä r s k i l d t u t m ä r k t s i g å h j ä r t a t s eller huf- v u d e t s v ä g n a r eller eljes g j o r t e n g o d in- s a t s i lifvet.
Men skall ett b ä t t r e sakernas tillstånd k u n n a vinnas, måste reformen utgå frånfruar- n a s j ä l f v a o c h d e s s a g e n o m e x e m p e l och in- f l y t a n d e s ö k a v e r k a d ä r h ä n, a t t i privatlif- v e t i n g e n social å t s k i l l n a d g ö r e s m e l l a n g i f t a och ogifta k v i n n o r.
V 189?
N Mammas älskling.
ille B o t h v a r s i n m a m m a s e n d a b a r n o c h h e n n e s m o d e r s h j ä r t a s s t o l t h e t och hopp.
H a n var sju år g a m m a l, h a d e ljusblå ögon, som n ä s t a n j ä m t sågo oskyldiga ut, rödak- t i g t h å r och en liten u p p n ä s a, d ä r e t t dus- sin fräknar s t r i d d e om u t r y m m e t, s a m t e t t p a r h ä n d e r, / s o m a l d r i g v o r o så flinka s o m då deras ägare olofvandes k o m m i t in b l a n d h a l l o n b u s k a r n e, eller s å s m u t s i g a s o m d å d e s t r ö k o s af m o t d e n n y t v ä t t a d e h v i t a s o m - marblusen.
Lille V i l l e v a r e t t t i d i g t n t v e c k l a d t b a r n, en ovanligt intelligent pojke, en sådan där s o m i s i n m a m m a s d r ö m m a r a l d r i g blir n å - g o t t a r f l i g a r e ä n g e n e r a l eller s t a t s r å d.
Och h a n s o r d f y n d i g h e t e r p å s t o d o s v a r a r e n t af häpnadsväckande.
K a r a k t ä r hade pojken, d e t h a d e fru R o t h k o n s t a t e r a t, d å Ville u p p - repade gånger p å det bestämdaste vägrat a t t l y d a sin egen p a p p a och framlagt sina s k ä l för eller e m o t.
S o m b e v i s p å d e n spä- d a h j ä r n a n s otroliga kombinationsförmåga a n f ö r d e fru R o t h u p p r e p a d e g å n g e r f ö l j a n d e lilla dialog, s o m u t s p u n n i t sig m e l l a n h e n - n e och s o n e n, s e d a n d e n n e af e n g a m m a l f a r b r o r m o t t a g i t e n e x t r a a f b a s n i n g för di- verse näsvisheter.
» Mamma, ska ' inte farbror Nisse dö snart? » » D e t t r o r j a g i n t e, m i n lilla gosse. » » M a m m a lilla, s k u l l e i n t e m a m m a k u n n a s l å f a r b r o r N i s s e, så a t t h a n d o g?
» J a, d e n p o j k e n, h a n v a r d å för i n n e r l i g t intelligent och rar.
H a n v i s s t e p r e c i s, h u r k a l l t eller v a r m t ölet s k u l l e v a r a, s o m s e r v e r a d e s till m i d - d a g e n, och o r d a d e m e d k ä n n a r e n s a u k t o r i - tet om den rätta temperaturen på vinet, u t a n a t t n å g o n s i n själf h a f v a blifvit s a t t i tillfälle a t t e r f a r a d e n r ä t t a t e m p e r a t u r e n på ett r ä t t ställe.
Detta var egentligen den stora bristen i fru R o t h s u p p f o s t r i n g s m e t o d, h v i l k e n a n n a r s v a r b å d e verkningsfull och originel.
I n g e n m o d e r förstod så i g r u n d och b o t t e n sin lille s o n som h o n, o c h i n g e n m o d e r k u n d e i p e d a g o g i s k t s y f t e g ö r a e t t s å flitigt b r u k af k a r a m e l l e r, b r ä n d a m a n d l a r och j o r d - gubbssylt.
N u v a r d e t e t t f a k t u m, a t t lille Ville tyckte mycket om karameller, mer om brän- d a m a n d l a r, m e n allra, allra m e s t om jord- gubbssylt.
N ä r n u k o n s t e n a t t l y d a v i d sof d a g s ' b l e f d e n lille Ville för s v å r, v a r fru R o t h åt- minstone inte rådlös.
H o n visste i hvilken ordning frågorna skulle k o m m a.
Men allra f ö r s t f ö r s ö k t e h o n a t t t a l a till s i n s o n.
H o n stoppade m e d moderlig ö m h e t täc- k e t k r i n g s i n g o s s e och l ä t h o n o m l ä s a af- t o n b ö n o c h lofva d e n g o d e G u d e n a t t v a r a en riktigt lydig och snäll gosse — n å g o t s o m Ville g ä r n a g j o r d e, e m e d a n h a n h a d e e n i n s t i n k t l i k f ö r n i m m e l s e af a t t h a n d ä r i g e - n o m l ö s t e s f r å n h v a r j e l i k n a n d e förpliktel- se m o t s i n e g e n s n ä l l a m a m m a.
1 N ä r d e n n a efter n å g r a ö g o n b l i c k fick s e sin h e r r son sitta k a p p r a k i s ä n g e n och h ö r d e h o n o m m e d sin m e s t s m e k s a m m a t o n fråga, hvarför icke k o k e r s k a n lagt vin i s o p p a n till m i d d a g e n, eller o m p a p p a o c h m a m m a s k u l l e få p l ä t t a r till k v ä l l e n, d å spe- lade h o n u t de trumf, h o n h a d e på han- den: » O m lille Ville l ä g g e r s i g n e r s n ä l l t o c h sofver, så s k a ' lille V i l l e få k a r a m e l l e r.
» » Ja, m a m m a.
» K a r a m e l l e r n a togos fram och försvunno m e d s a m m a hastighet; m e n en liten gosse s a t t fortfarande k a p p r a k i s ä n g e n och b e - t r a k t a d e s i n m a m m a m e d e t t p a r v a k n a och pigga ögon, frågande h e n n e m e d en röst, som s m ä l t e b o r t af b a r a ö m h e t, o m d e t f a n n s några brända mandlar i skåpet.
» N u s k a ' Ville i n t e b r å k a l ä n g r e.
Lägg sig s n ä l l t n e r o c h sof, a n n a r s b l i r m a m m a ledsen. » Detta senare argument tycktes inte röra d e n lille Ville s ä r d e l e s d j u p t, och h a n lof- v a d e heligt sin m a m m a a t t i n t e s o m n a u t a n brända mandlar.
D å s a t t e s i g Villes m a m m a n e r v i d s i n gosses s ä n g och t a l a d e v a c k r a ord m e d ho- n o m om glädjen att lyda m a m m a u t a n b å d e k a r a m e l l e r o c h b r ä n d a m a n d l a r eller å t m i n s t o n e efter b a r a k a r a m e l l e r.
O c h så r e s t e h o n sig u p p och g i c k f r a m till s k å p e t o c h t o g f r a m t r e, f y r a b r ä n d a m a n d l a r, h v i l k a h o n gaf s i n s o n m e d d e n a n m ä r k n i n g e n, a t t d e t v o r e d e t s i s t a p å jor- d e n h a n f ö r t j ä n a t a t t få.
Ville k n a p r a d e e m e l l e r t i d p å m e d g o d t m o d och s o m n a d e s t u n d o m u t a n v i d a r e — s t u n d o m f ö r s t efter e n l i t e n p o r t i o n j o r d - gubbssylt.
Men det k o m den tid, n ä r den u n g e man- nen kommit underfund med penningens värde i s a m m a n h a n g m e d en upptäckt h a n g j o r t i e n b o d af s m å s o c k e r b u t e l j e r m e d p u n s c h i, s o m h a n s k u l l e k u n n a få, o m h a n bara h a d e fem öre.
S e d a n d e n n a olyckliga u p p t ä c k t visade sig b å d e karameller, b r ä n d a m a n d l a r och j o r d g u b b s s y l t o t j ä n l i g a till s ö m n m e d e l.
N u - m e r a sof Ville i n t e för m i n d r e ä n f e m ö r e, och d e t k o m d e n tid, d å d e t aldrig skulle h ä n d t h o n o m a t t b l u n d a för m i n d r e ä n e n hvit slant.
E n g å n g v a r Ville R o t h p å s o m m a r n ö j e m e d sin p a p p a och m a m m a och h a d e r å k a t
189?
I a t t få e n l i t e n j ä m n å r i g l e k k a m r a t, F r e d r i k Löfmark, h v a r s föräldrar bebodde villan när- m a s t intill familjen R o t h.
Villes m a m m a b e t o n a d e o f t a o c h s k a r p t u n d e r s o m m a r e n s lopp, h u r ovanligt sent u t v e c k l a d lille F r e d r i k v a r, h u r r e n t af slö g o s s e n s å g u t, n ä r m a n t a l a d e till h o n o m.
V i s s t ä r a t t lille F r e d r i k s u p p f i n n i n g s f ö r - m å g a i pojkstrecksväg var betydligt mindre utvecklad än hos kamraten.
Höjdpunkten af F r e d r i k s o d y g d b e s t o d i a t t b i n d a p a p - p e r s d r a k a r v i d k o r n a s s v a n s a r, d å Ville R o t h b o m b a r d e r a d e b i k u p o r n a m e d s m å s t e n, stop- p a d e n e r k a t t e n i v a t t e n t u n n a n och j a g a d e gårdstuppen med den stora ridpiskan.
Allt v a r emellertid g o d t och väl m e l l a n m ö d r a r o c h s ö n e r, till d e s s a t t Ville e n v a c - ker dag i t a n t Löfmarks närvaro ställde f ö l j a n d e f r å g a till s i n m a m m a: » M a m m a, är det skick och fason, a t t Fredrik klöser mig i ansiktet m e d nag- larne? » D e b å d a f r u a r n a blefvo a f b r u t n a i e t t lifligt s a m s p r å k o m b a r n u p p f o s t r a n, o c h fru Roth dröjde inte särdeles länge m e d svaret: » K ä r a m i n lille g o s s e, h u r k a n F r e d r i k b ä r a s i g s å illa å t?
» » Jo, h a n skulle k a s t a u t k a t t e n från bad- h u s b r y g g a n, o c h n ä r j a g i n t e ville, s å.
.
. » F r u Löfmark var alldeles förvånad.
H e n n e s b l y g e, säflige g o s s e, n e j, si d e t trodde hon då inte!
T r o d d e h o n i n t e?
M e n a d e fru L ö f m a r k k a n s k e, a t t Ville l j ö g?
» Nej, inte precis det, m e n — » » Inte precis, nå, ' det m å t t e j a g säga, a t t somliga m ä n n i s k o r u p p f a t t a saker och t i n g p å ett bra besynnerligt vis.
Och så drog f r u R o t h s i n g o s s e i n t i l l sig, s m e k t e h a n s r ö d a k t i g a h å r och förbjöd h o n o m a t t h ä d a n - efter l e k a m e d lilla F r e d r i k L ö f m a r k.
N u är det att märka, att de b å d a m a m - m o r n a druckit m å n g a kaffekoppar tillsam- m a n s under den gångna sommaren, lagt b o r t t i t l a r n e o c h g j o r t u p p u m g ä n g e för d e n k o m m a n d e vintern.
M e n efter d e n n a l e d - s a m m a händelse k ä n d e de h v a r a n d r a inte längre.
När de fram på höstsidan m ö t t e h v a r a n d r a på g a t a n i staden, b e t r a k t a d e de t a n k f u l l t h v a r a n d r a s h u f v u d b o n a d e r o c h in- p r ä g l a d e v i d o l i k a tillfällen h o s s i n a r e s p e k - tive bekanta, att det inte fanns något värre p å j o r d e n än oförnuftiga m ö d r a r.
J a, fru R o t h h ö l l till o c h m e d f ö r e d r a g i n o m fören- n i n g e n för ö m o c h s e d l i g m o d e r s v å r d o m d e n r ä t t a kärleken, den som b å d e älskar och agar U n d e r t i d e n v ä x e r e m e l l e r t i d d e n lille Vil- le u p p till e n u n g m a n.
Och m e d åldern t i l l t a g e r s t o r l e k e n af d e b e l o p p, för h v i l k a h a n s k a l l l ä s a s i n a l ä x o r, s p r i n g a efter m a m - m a s s j a l eller l å t a bli a t t s p a r k a t j ä n s t - flickan.
I a f v a k t a n p å a t t blifva s i n r i k e p a p p a s arftagare, t r a k a s s e r a r h a n lärare och k a m - rater, försummar sina studier, kurtiserar c i g a r r f r ö k n a r o c h t a r f e m k r o n o r b e t a l d t af s i n m a m m a för a t t s t a n n a h e m m a o c h h å l - la h e n n e sällskap en afton.
O c h ä n d å ä r lille Ville f o r t f a r a n d e s o m förut sin m a m m a s älskling.
Nonny Lundberg.
* Sen till, att Idun tidning och Iduns Mode- finnas hos alla edra bekanta!
— _ D U N Jduns tidsfördrifstäffing.
I den på detta nummers sista sida införda nyårsberättelsen » Lyckans skärfvor » äro efter uppsättningen på tryckeriet samtliga rader huller om buller omflyttade, hvarigenöm deras inbördes ställning Ull hvarandra rubbats.
Hvarje särskild rad är dock ett orubbadt helt för sig.
Den uppgift, vi nu förelägga våra läsarinnor, är denna: att på nytt ordna raderna inbördes, så att de komma i sitt rätta sammanhang och den lilla nyårsberättelsen föreligger i ursprung- ligt skick enligt det af redaktionen innehafda manuskriptet.
Vid lösningens insändande skola endast radernas nummer uppgifvas i den ord- ning lösaren anser vara den rätta.
De äro för detta ändamål numrerade från 1 till 139.
Samtliga lösningar skola vara insända till Redaktionen af Idun, Stockholm, senast den 15 nästkommande februari.
Kuvertet skall på framsidan i den nedre kanten som märke bära orden: » Lyckans skärfvor » samt endast innesluta nummerserien, undertecknad med in- sändarens fullständiga namn och adress.
Vill- kor för deltagande är blott att man själf eller någon medlem af ens familj för året är pre- numerant på Idun.
Samtliga inkomna lösningar brytas samtidigt, efter den 15 februari.
Den första rätta lös- ning, som därvid påträffas, erhåller första pris, de tio följande rätta lösningarna de tio öfriga prisen.
Förefinnes ej tillräckligt antal absolut rätta lösningar, utdelas pi-isen åt dem, som kommit det rätta närmast, hvarvid först bruten lösning äger företräde, om två eller flere annars skulle visa sig jämnställda.
Första priset utgöres af: fri resa till Stockholmsutställningen och åter jämte fritt logis oeh vivre under en vecka.
Meningen är alltså att bereda den lycklige hufvudvinnaren tillfälle att i angenämt vän- sällskap bevista årets stora nationella fest.
Re- daktionen för Idun bekostar järnvägs- eller ång- båtsbiljetter (järnväg 2:a klass, ångbåt l:a) tur och retur från vinnarens bostadsort inom Sverige eller Fin / and samt uppehåll i Stockholm under 7 dagar, beräknadt efter 15 kronor person om dagen, alltså för 2 personer allt som allt 210 kr.
jämte resebiljetterna.
Vinnes första priset af en hufvudstadsbo eller för öfrigt af någon, som ej kan eller önskar begagna sig af detsamma i form af en utställningsresa, kan det efter öfverenskommelse med redaktionen utbytas mot: någon annan fullt motsvarande förmän, exempelvis någon angenäm resetripp inom vårt sevärda fosterland eller dylikt intill en kostnad af 300 kr.
De tio följande prisen utgöras af lika många lotter till Utställningslotteriets juni-dragning, som bekant betingande ett ursprungligt pris af 10 kronor.
Stockholm i januari 1897.
Red.
af Idun.
Systrar.
ystrar borde egentligen aldrig finnas!
D e s y n a s b l o t t v a r a till, p å d e t d e r a s bröder p å d e m skola k u n n a uppöfva sina m e d f ö d d a a n l a g för t y r a n n i.
D e t finns in- g e n t i n g för b e s v ä r l i g t för s y s t r a r, d å d e t ä r f r å g a o m a t t u t r ä t t a n å g o t för n å g o n af 5 bröderna.
A l d r i g h ä n d e r det, a t t de icke h a t i d för d e m, h a d e ä n a l d r i g s å fullt u p p af a r b e t e för e g e n del, s o m a l d r i g h i n - nes med.
De äro så förskräckligt hjälp- samma.
O c h h v a d t j ä n a r d e t t i l l?
J o, till a t t u p p a m m a u n g e h e r r b r o d r e n s böjelse för l ä t t j a o c h b e k v ä m l i g h e t.
» Snälla du, laga det h ä r hålet p å m i n h a n d s k e n u s t r a x, i n n a n j a g g å r u t, » eller » sy i h o p f o d r e t i m i n ficka, » eller » d e t ä r v i s s t så g o d t, d u l a g a r m i n a r o c k ä r m a r, » m. m. i s a m m a genre, ljuder det dagligen från skapelsens u n g a » h e r r ä m n e n ».
Strax lägger syster bort sitt eget arbete, det m å n u v a r a aldrig så viktigt, n å g o t som h o n s t r ä f v a t efter a t t få a f s l u t a vid d a g e r eller d y l i k t.
E l l e r ock l ä g g e r h o n m e d e n k ä n s l a af b r o t t s l i g h e t n e d d e n b o k, h o n för e t t p a r m i n u t e r r å k a t f ö r d j u p a s i g i, o c h s o m h o n l i k t e n h u n g r a n d e l ä n g t a t efter hela veckan.
B e v a r s v ä l, K a l l e eller P e l l e k a n j u i n t e a n a det, det är j u h v a r d a g s - m a t för h o n o m a t t h ä n g a n ä s a n öfver e n bok; dessutom, h v a d Pelle ber o m m å s t e väl uträttas på minuten, inte k a n h a n v ä n t a!
F ö l j d e n: a t t Pelle blir m e d å r e n allt m e r a f o r d r a n d e och p o c k a n d e.
S e h ä r n å g r a a n d r a e x e m p e l!
S y s t e r får n ö j a sig m e d ett m ö r k t k r y p i n å t g å r d e n, m e n P e l l e, e h u r u y n g r e till å r e n, s k a l l h a d e t b ä s t a r u m m e t å t g a t a n, s å a t t h a n rik- tigt i t i d skall k ä n n a sig som s l ä k t e t s n u m - mer ett.
Har syster en aftonstund sjunkit ned i d e n b e k v ä m a stolen, t r ö t t och n e d s t ä m d efter d e k r o p p o c h s j ä l u t s l i t a n d e s m å h v a r - dagsplikterna, k o m m e r Pelle från jakten, frisk o c h m u n t e r, m e n ack, s å g e n o m t r ö t t efter d e n a n s t r ä n g a n d e m a r s c h e n i s k o g o c h öfver fält.
D å faller d e t af s i g själft, a t t syster l ä m n a r sin plats åt j a k t e n s hjälte, och h o n g å r s e d a n o o m b e d d, u t a n a t t t ä n k a p å eller t a l a o m sin t r ö t t h e t, a t t t i l l r e d a hans måltid.
Så gör syster alltid.
H o n går i stillhet o c h s y s s l a r m e d allt, s o m k a n l ä n d a till Pelles trefnad; som en god t o m t e u n d a n - r ö d j e r h o n i t y s t h e t a l l a o b e h a g för h o n o m o c h o r d n a r allt, s å a t t h a n e n d a s t b e h ö f v e r s t r ä c k a u t h a n d e n för a t t finna h v a d h a n önskar.
Faller det Pelle in a t t förlänga sin mor- g o n s ö m n p å o b e s t ä m d t i d, s å ä r d e t allde- l e s i s i n o r d n i n g, o c h s y s t e r får s n u b b o r af m a m m a, o m h o n ej h å l l e r kaffet v a r m t å t » d e n s t a c k a r s g o s s e n » eller ej p a s s a r p å m e d h a n s ä g g, s å a t t h a n m ö j l i g e n får v ä n t a e n eller e t t p a r m i n u t e r, n ä r h a n o m - s i d e r u p p e n b a r a r sig.
Men om syster i sin o r d n i n g s k u l l e få d e t i n f a l l e t a t t » sofva öf- ver », bara e n e n d a g å n g, d å får h o n v a r a b e r e d d p å e n s k u r af i r o n i s k a a n m ä r k - n i n g a r och r e t s a m m a stickord, icke m i n s t f r å n P e l l e själf, o c h a l d r i g s k a l l h o n v ä n t a s i g a n n a t ä n iskaffe.
Bror Pelle h a r fått regelbundna, alltjämt ö k a d e fickpengar s e n s i t t n i o n d e å r.
S y s t e r får n ö j a s i g m e d e n l i t e n h a n d t r y c k n i n g d å o c h d å, h v i l k e n g e s och m o t t a g e s s å s o m e t t slags oförtjänt allmosa.
Uppoffrande, själfförgätna, hjälp- och blyg- s a m m a syster, h v a d tack skördar du väl för a l l t d e t t a, s o m d u själf finner s å h e l t naturligt, v a n som du är a t t u n d e r o r d n a dig dina bröder, alltsen du lärde dig f ö r s t å, a t t d u ä r bara k v i n n a?
D i n förgu- d a d e h e r r b r o d e r s t å r f ö r m o d l i g e n p å t å för d i g till g e n g ä l d; d u b e h ö f v e r i c k e e n s b e h o n o m u t r ä t t a e t t l i t e t ä r e n d e för d i g, h a n
6 I gör d e t själfmant m e d s t ö r s t a beredvillig- h e t?
H v a d falls?
D u h a r icke en g å n g t ä n k t d i g m ö j l i g h e t e n af a t t b e h o n o m o m e n tjänst, och om omständigheterna någon g å n g t v i n g a t dig därtill, h a r h a n, såsom j u v a r a t t f ö r u t s e, h a f t för b r å d t o m för a t t k u n n a v i l l f a r a d i n b e g ä r a n!
N e j, h v a d d u f å r af h o n o m, d e t ä r k r i t i s k a a n m ä r k n i n g a r öfver ditt sätt och u p p t r ä d a n d e och din klädsel s a m t d ä r t i l l d å och d å e t t l i t e t o f ö r t j ä n t k l a n d e r af m a m m a, för d e t d u icke ä r n o g påpasslig och t j ä n s t a k t i g m o t h o n o m.
Du l e r o c h m e n a r d i g l ä t t k u n n a u n d v a r a all tack, trygg i medvetandet a t t hafva gjort hvad du förmådde.
Skulle d u således t r o dig u t r ä t t a något g o d t m e d d i n slafviska s y s t e r l i g h e t?
O, s a n c t a s i m p l i c i t a s!
Ser d u d e n d ä r vräkige u n g e m a n n e n, k l ä d d efter m o d e t s a l l r a n y a s t e f o r d r i n g a r?
H a n m e d d e t ö f v e r l ä g s n a s ä t t e t, d e n öfver- m o d i g a t o n e n, d e öfverflödiga v a n o r n a.
H a n s o m i c k e o r k a t skaffa s i g e t t l e f v e b r ö d, e m e - d a n det är bekvämare a t t låta pappas pen- ' gar glida genom fingrarne.
H a n, s o m icke ä g e r s å m y c k e t s o m e n e n d a själfförvärfvad s k i l l i n g eller e t t e n d a u n s e n e r g i, m e n s o m l i k v ä l m å s t e lefva h ö g t, ä t a p å d e f i n a s t e r e s t a u r a n t e r n a, u n n a sig de d y r a s t e nöjen oeh s o m, d å d e n slutliga, oundvikliga kra- c h e n k o m m e r, finner d e t l ä t t a s t e m e d l e t t i l l s v å r i g h e t e r n a s a f h j ä l p a n d e v a r a — a t t för- p a s s a i n e t t s t y c k e b l y i d e n t o m m a hjär- n a n eller i d e t e g o i s t i s k a h j ä r t a t.
.
.
.
D u känner honom icke?
Min vän, j a g är r ä d d för a t t h a n ä r d i n b r o r, o c h d e n för- s k r ä c k l i g a s a n n i n g e n ä r, a t t d u själf v a r i t m e d o m a t t d a n a h o n o m till d e n f ö r a k t l i g a k a r a k t ä r h a n blifvit.
S k a k a ej p å h u f v u d e t, d u b ä r i c k e e n s a m s k u l d e n, m e n d u har din del deri!
Så länge systrar framhärda i a t t låta be- h a n d l a s i g s o m l ä g r e v ä s e n af s i n a b r ö d e r, så länge äro de, d e t m å s t e upprepas, ett negativt ondt som borde utrotas!
Eftersom d e t t a enligt n a t u r e n s l a g a r icke låter sig g ö r a, v o r e d e t r å d l i g t a t t d e själf v a s ö k t e r å d a b o t p å d e t o n d a, d e o m e d v e t e t föror- s a k a g e n o m s i n för l å n g t d r i f n a tjänsteif- ver.
H v a d är alltså » de m å n g a ordens korta mening »?
J o, den, I goda s y s t r a r: föran - dren taktik!
Låten bröderna från b a r n d o m e n vänja sig vid a t t m e d höfvisk artighet b e m ö t a eder.
Tillåten d e m gärna bevisa eder s m å tjän- ster och u p p m u n t r e n minsta o m t ä n k s a m h e t för » d e t s v a g a r e k ä r i l e t ».
L å t e n d e m, efter h a n d som de växa u p p, skänka sin aktning o c h s e u p p till, i c k e b l o t t s y s t e r n, u t a n cvinnan i h e n n e; u t v e c k l e n m e d e t t o r d d e n ikta ridderliga broderligheten, och d e t k a n v a r a h o p p o m a t t ofvan o m t a l a d e fula dan- d y t y p inom kort skall dö u t!
— » den. » K A F F E R E P.
J a g skulle p å förmiddagskaffe till en af m i n a allra bästa väninnor, och h u r d e t var, beslöt jag mig för a t t gå; d e t ä r just eljes ej tillställningar, som jag m e d förkärlek odlar.
F ö r s t en näsa frisk luft på vår vackra Strand- väg och sedan till m i t t fruntimmersrep!
J a g var d e n allra första.
» Kära frun, förlåt att jag kommer så tidigt. » » Åh, välkommen lilla du, det var riktigt ro- ligt att se dig.
J a g h a r varit så upptagen, så jag ej h u n n i t k o m m a till er.
I går på kaffe h o s Lundboms, i förgår på supé hos Isaksons, » e t c etc. G D U 1897 N Ringning n u m m e r två.
» God dag, k ä r a lilla Sigrid, innerligt välkom- men!
E n sådan evighet sedan vi råkades sist! » Nu k o m m e r ett p a r fruntimmer i stöten, och så i ett n u äro alla r u m m e n packade — trettio frun- timmer.
Tänk er det, ni manliga individ, tret- tio p r a t a n d e fruntimmer!
J a g hör ett chorus af röster, » Har n i sett f m Linden i Carmen, h o n ä r förtjusande? » » Mina b a r n begagna aldrig ylle. » » Kära d u h a n slog henne, det h a r t. o. m. stått i tidningarna, så det ä r nog säkert. » » Jo, fröken K e y talade i kvinnoklubben. » » Nå, m e n hvarför klär hon sig så grannt, om det ej är något ondt med henne, ja, jag skulle då ej vilja gå m e d h e n n e på gatan. » Nu hörs värdinnans röst: » Var så god och t a g e n ' k o p p kaffe, låt det icke stå och kallna, snälla ni, k r u s a inte! » Och så få vi v å r älsklingsdryck, starkt sju- dande kaffe, påtår pandet, och så ä r p r a t e t i full gång igen.
» Har ni h ö r t om löjtnant K., kära ni », och så en lång hviskning, h v a r p å d a m e r n a i chorus ut- ropa, » åh så förfärligt, h u r vet du det? » » J o d e t talade min sömmerska om,tsom sytt å t h a n s sy- ster, så det ä r allt sant. » » Ja, h e r r a r n a n u för tiden äro förfärliga. » » Åh, jag som ej gratulerat dig till din förlof- ning, kära Elsa, en så stilig fästman! » » Ja, h a n ä r så förfärligt rar. » Och så värdinnans inbjudan: » Var så god, ett glas vin. » Efter vinet är festen slut, och på en gång rusa n u alla trettio u t i tamburen, för a t t få sina ytterplagg och för att h i n n a h e m till middagen, till d e n väntande mannen, dit de k o m m a ener- verade, utsjasade [och fulla m e d småskvaller.
» Åh, om du visste en sådan förtjusande klädning fru Lindbom hade, en sådan måste jag ha. » Tre förmiddagar af sju tillbringar en stor del af Stockholms unga och gamla damer på sådana tillställningar.
U n d r a sedan p å de mycket omtalade nerverna!
J a g för m i n del kom h e m med bultande tin- ningar, matleda och oförmåga a t t göra något vare sig nyttigt eller nöjsamt den dagen.
Isa.
Från Fru Lovisa Petterkvist h a r redaktionen haft nöjet mottaga följande skrif- velse, som torde tala för sig själf: Alldeles u t m ä r k t a herr redaktör!
D e t ä r a l l d e l e s r y s l i g t — —!
I n t e alls var d e t m e n i n g e n a t t m i n a strumpor skulle t r y c k a s i h e r r r e d a k t ö r e n s b r e f!
H v a d ska n u alla I d u n s l ä s a r i n n o r t y c k a o c h tro?
J o, n a t u r l i g t v i s a t t j a g ä r fnoskig, o c h d e t ä r väl t i d i g t, efter s o m j a g i n t e e n s börjat med utställningsbrefven ännu.
V a r så in- nerligt god och säg d e m, a t t s t r u m p o r n a s k u l l e s t å alldeles för sig själfva i f r å g o r o c h s v a r, o c h a t t j a g a l l d e l e s säkert t r o d d e a t t en så u t m ä r k t r e d a k t i o n s o m I d u n s, som v e t allt, o c k s å s t o d för p l a c e r i n g e n af e n s meddelanden.
V i h a f a s l i g t illa s t ä l d t m e d p o s t e n h ä r - u p p e, t y just de d a g a r m a n skulle vilja skrifva riktigt l å n g t och utförligt, g å r d e n alltid genast.
Så också i d a g.
— — J a g hinner bara tillägga a t t j a g räknar d a g a r n a och a t t — — N u skriker Ruffen: » posten går! » B l a n d rättmätiga klagomål äro då inga så rättvisa s o m d e m o t p o s t v e r k e t, — d e t får j a g d å säga, och — —.
J a, j a g k o m m e r!
(Det är till Ruffen!)
I flygande t e e k — • — fläng och m e d u t m.
hög L. Petterk-t.
J o c k: d.
2 J.
9 7.
EORG LEVY ' S UNNEjVIAGASIN.
Drottninggatan 5 3, Stockholm.
V A L T R A S S E L.
Iskvärda läsarinna, unga d a m!
' * L ä g g e r lilla h a n d för e n s t u n d p å m i n a r m o c h l å t m i g, m e d a n j a g för e r g e - n o m d e s t r å l a n d e s a l o n g e r n a, b a k o m e r sol- f j ä d e r t i l l h v i s k a e r n å g r a o r d, h v i l k a för a l l t i d — o m n i följer d e r å d, s o m l i g g a d ä r i — skola ' f a s t h å l l a d e t, l j u f v a l e e n d e t p å edra läppar, k o m m a edra ögon a t t glän- sa s o m n u och hela e r t v ä s e n a t t förtrolla s o m n u, d å n i för t i d e n k e d j a r l y c k a n v i d er gyllene gördel.
Ni s k a k a r ert v a c k r a hufvud, n i ser sorg- s e t p å m i g, e r u n g a s j ä l h a r d å r e d a n in- s u p i t missjtrons gift, l y c k a n ä r o b e s t ä n d i g, m a n h a r s a g t er s å?
Ä r d e t i n t e s å?
Glöm den gamla sägnen.
Lyckan är dens som h a r d e n och v e t a t t hålla d e n fast.
A l l t b e r o r af e r själf — p å v a l e t s e r n i — (d e t ä k t e n s k a p l i g a).
» Vid v a l e t b ö r m a n vara vaken.
.
.
» Å ni rodnar, nej — drag inte bort er hand, d e n låg så b r a nyss — s t a n n a ej, tveka ej.
— Så ni k o m m e r ändå, d e t v a r snällt.
Men först en glace!
Valet, j a g n ä m n d e valet.
Ni h a r t r e sorters m ä n a t t välja p å — n e j, spärra in- t e u p p e d r a v a c k r a ö g o n s å d ä r — t r e sor- t e r s m ä n!
Vi klassificera d e m så för a t t u n d v i k a allt trassel.
D e n m a n, ni ö n s k a r a t t få, d e n m a n s o m ö n s k a r få er, o c h d e n m a n n i borde h a.
Ni tänker, de k u n d e förenas i en.
Omöjligt.
D e t r e ä r o a l l d e l e s o l i k a per- sonligheter.
Den m a n ni tycker om ser d e t, n i m å s ö k a f ö r s t ä l l a e r h u r n i vill, h a n k o m m e r alltid underfund d ä r m e d och blir er t y r a n n.
D e n m a n, som tycker om er, ä r a l l t i d p o c k a n d e, s v a r t s j u k, o r i m l i g o c h plågar ihjäl er.
M e n d e n m a n n i borde h a h a r a k t n i n g o c h t i l l g i f v e n h e t för er, l i k s o m n i h a r d e t för h o n o m.
N i h a b å d a s a m m a s m a k, s a m m a t y c k e n, n i k o m m e r a l l t i d öf- verens och gräla aldrig, naturen skapade er för h v a r a n d r a.
L e e n d e t är n o g b r a — vore d e t icke så nekande.
B a k o m d e t ser j a g ert envisa: » H o n o m vill j a g i n t e h a.
H a n k a n v a r a b r a, g o d, h e d e r l i g, förträfflig s o m b r o r, far- bror, kusin — hvad s o m helst — m e n som man — brr — » N å, h v i l k e n af d e a n d r a t v å vill n i h a då?
J a s å, den s o m t y c k e r o m er.
Ni skulle föredra a t t bli hyllad s o m n å g o n sorts hus- lig g u d o m l i g h e t, e t t o a n t a s t b a r t v ä s e n, v i d a h ö j d t öfver h v a r d a g s l i f v e t s s m å f ö r e t e e l s e r.
N i ville f r o s s a i a t t s o m d e n e n d a t i l l b e d - j a n s v ä r d a s e e d r a ö n s k n i n g a r u p p f y l l d a, in- n a n ni ens u t t a l a t d e m.
Nåja, j a g k a n förstå d e t — m e n d e t duger inte, n i blir d å hans t y r a n n.
D e t f ä g n a r m i g, a t t n i ändå inte valde d e n andre, t y h a n är d e n v ä r s t e af d e t r e, d ä r f ö r a t t n i t y c k e r om h o n o m och h a n v e t det.
Ni k ä n n e r inte d e n m a n n e n, h a n är högmodig och f o r d r a r f u l l k o m l i g h e t.
H a n s k u l l e finna fel till o c h m e d h o s e n ä n g e l.
O m n i ä n h a d e e n g u d i n n a s s k ö n h e t, e t t af d e s j u v i s e s förstånd och ett helgons lynne, så skall h a n l i k v ä l finna n å g o t a t t k l a n d r a.
O m n i ä r ful, s å b o r d e n i v a r a v a c k e r, om ni är vacker, så är skönhet ett lappri, s o m s n a r t förgår, o m n i ä r kvick, kallar h a n e r l i s t i g, ä r n i g o d, s å ä r n i e t t får, ä r n i f ö r s i k t i g, finner h a n e r k a l l s i n n i g, o c h ostyrig, om n i är litet glad och m u n t e r.
Största härvarande " lager af prima Irländska Hellinne Näsdukar i alla storlekar och finlekar.
Heltinne Kamm ar duksnäsdukar med bredfåll och hålsöm å 6.75 pr dussin.
Ifellinnenäsdukar med kulörta bårder.
Barnnäsdukar.
Jfantasinäsdukar.
Order å minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- eUer ångbåtsstation.
1897 I H v i l k e n l i t e n illistig m i n n i t a r p å er.
H n r k n a r r i g, h ö g m o d i g och omöjlig h a n ä n ä r a t t g ö r a till l a g s, t ä n k e r n i ä n d å, a t t n i nog skulle k u n n a böja honom.
Ä n en g å n g s ä g e r j a g e r: v å g a ej f ö r s ö k e t, ni k ä n n e r h o n o m inte.
Ni tror det är nog a t t v a r a u n g, v a c k e r o c h a t t ä l s k a för a t t bli ä l s k a d.
N i v e t i n t e, n i, h u r u s t o l t, s v a r t s j u k o c h poc- k a n d e h a n blifvit j u s t af a t t se s i g ä l s k a d och a t t s å d a n a m ä n äro lika h å r d a i sin k ä r l e k s o m a n d r a i s i t t h a t.
L å t m i g öf- v e r t y g a er, a t t n i a l d r i g k a n finna l y c k a n med honom.
Öfvergif all t a n k e p å h o n o m, h a n b l i r a l d r i g a n n a t ä n e n o b e v e k l i g do- m a r e, som icke förlåter n å g o n t i n g.
Glöm honom!
T ä n k i stället på det a n d r a rådet j a g g a f er — p å h o n o m, s o m n i b o r d e h a.
J a g h a r j u ö f v e r t y g a t er, a t t d e n m a n n i vill h a är den siste ni bör välja.
Eller h u r?
I n t e t svar, blott ett ihärdigt stirrande på d e n d ä r b i z a r r a figuren p å m a t t a n.
Har d e n f ö r h ä x a t er, eller s k u l l e j a g h a f ö r t ö r n — — n e j — j a g s e r n u, d å n i å t e r tillå- t e r m i g a t t se, a t t n i blott beslöt er a t t för a l l t i d förbli ä g a r i n n a till d e s t r å l a n d e ögonen, det spänstiga lynnet, u n g d o m e n in i ålderdomen.
J a g vet n u, a t t ni skall min- n a s m i n a r å d, n ä r n i k o m m e r i v a l e t — för att undvika kvalet!
D e n där bila ljusröda skospetsen u n d e r er klädningsfåll tyckes m i g u n d e r de sista m i n u t e r n a v i s a t e n v i s s t e n d e n s a t t följa m e d i valsen.
L å t oss d a n s a u t e t t s l a g, i n n a n j a g ö f v e r l ä m n a r e r å t er k a v a l j e r för kotiljongen.
Vill n i?
— — — — — - Onkel året nytillträdande ranter prenume-.
af ldun.
Kronprinsessans jul.
Kronprinsessan h a r i stillhet firat julen med sina föräldrar och sy- skon i Karlsruhe.
Som tyvärr h e n n e s hälsotill- stånd dock är m i n d r e tillfredsställande, har hon n u den 4 j a n u a r i afrest till Rom.
* af Iduns medarbetarinnor, den för vår läsekrets välkända författarinnan Anna Knut- son, h a r rönt utmärkelsen af en belöning vid Svenska akademien.
Den vid akademiens senaste högtidsdag i första r u m m e t med hedersomnäm- n a n d e u t m ä r k t a dikten » Orvar Odd&gt;, romantiskt sagospel i 5 akter, är nämligen, enligt h v a d som n u upplysts, författad af fröken Knutson.
Vi k u n n a glädja våra läsarinnor med att de äfven under det n u ingångna året i I d u n s spalter skola återfinna författarinnans omtyckta penna.
Ingalunda för tidigt.
Till ledamot i Klara församlings fattigvårdsstyrelse h a r fattigvårds- n ä m d e n utsett f r ö k e n ' J f a Ä Z a, Ulf sparre, som r därmed är den första kvinna som tillhört huf- vudstadens fattigvårdsstyrelse.
I landsorten h a förut ett par kvinnor invalts i fattigvårdsstyrelser.
En hädangången honstnärinna.
I Åsheda, Kronobergs län, afled nyligen målarin- nan, fröken Sara Svensson i en ålder af 61 år.
Redan i b a r n d o m e n visade hon afgjord håg och fallenhet för teckning och målning, m e n detta oaktadt dröjde £ det länge, innan h e n n e s fader, som var bonde, k u n d e förmå sig att låta dottern fullfölja sina anlag.
Slutligen k o m hon dock till det frikostiga och konstälskande h e m m e t hos k a m m a r h e r r e Augerstein p å Gåfvetorp, där bl.
a. den ryktbare målaren Bengt Nordenberg ofta vistades och intresserade sig för h e n n e.
Seder- m e r a vistades hon åren 1864 — 70 vid F r i a kon- sternas akademi och h a r sedermera ägnat sig åt målarkonsten.
Bland hennes arbeten äro flere å konstutställningar exponerade genrestycken.
Därjämte h a r hon restaurerat tafvelsamlingarna å en mängd herregårder i Sverige.
Af iden gamla stammen ».
I sitt 98:de år afled den 28 dec.
i Stigtomta prästgård i Söder- manland prostinnan Beata Lovisa Almstedt, född Hellberg, änka efter den år 1851 samma dag aflidne prosten i TorshäJla E.
M. Almstedt.
Den gamla, som ända till sitt 90:de år besatt goda kropps- och själskrafter, var en rätt märklig per- son icke blott för sin höga ålder u t a n vida m e r a för sina många rika m i n n e n af dels upplefda, dels h e n n e muntligt meddelade historiska till- dragelser.
I dessa m i n n e n dvaldes hon gärna och h a d e mycket af intresse att förtälja.
Hen- nes farfars far var nämligen ryttmästaren Axel Hellberg, hvilken såsom lifdrabant åtföljde Karl X n på h a n s fälttåg.
H e n n e s farfar var lektorn, teologie doktorn Axel Hellberg, riksdagsprost u n d e r frihetstiden och framstående inom möss- partiet.
H e n n e s far var sjökapten, en vidtberest man.
P å mödernet h ä r s t a m m a d e hon från ätter- n a Wrangel, Pistolsköld, Breitfeldt m. fl.
H o n efterlämnar såsom sörjande barn, styfbarn, barn- b a r n och b a r n b a r n s b a r n.
Elevhemmet i Stockholm har till syfte att mot billig afgift bereda ett godt h e m åt 10 unga flickor från landsorten under den tid de vistas i hufvudstaden, att där idka studium eller ut- bilda s i g i någon förvärfsgren.
Dess styrelse hade nyligen till en enkel invigningsfest inbjudit intresserade damer och herrar, så många som ut- rymmet medgaf.
Sedan den festligt upplysta, hemtrefliga och för ändamålet särdeles lämpliga lokalen, Sturegatan 60, blifvit besedd och te intagits i samlingssalen höll doktor J. Bring en anslående bibelbetraktelse s a m t nedkallade Her- rans välsignelse öfver hemmet, dess styrelse och alla, som k o m m a att njuta af dess förmåner.
Elevhemmets bestånd är endast tills vidare betryggadt och till största delen beroende af de större eller m i n d r e bidrag, hvilka redan influtit, och af dem, hvilka k u n n a ytterligare erhållas.
Dess styrelse består af: fröknarna H. Djurberg, ordförande, och H.
Westman, v. ordf., fruarna M. Lilienberg, H. Andersson och M. Rystedt samt fröknarna M. Fryxell och H. Löwen, den senare kassaförvaltare.
« * U P notisboken.
En ' 7 N ' 1: erhålla gratis början (7 tryckark) af den i romanbilagan pågående berättelsen: » Guldmaka- ren » af Richard Nordhausen, om de till Iduns Expedition, Stockholm, med första insända re- kvisition jämte tydlig adress och ett femöres märke som porto.
Som den ytterst fängslande romanen kommer att pågå ett betydligt stycke in på det nya året, vilja vi, i deras eget väl- förstådda intresse, uppmana alla våra för året nya vänner att icke försumma begagna sig af detta erbjudande.
Exp.
U John.
* För D Blommor i vintersnö.
E n knippa härligt doftande blommor från solig Medelhafskust bör ju k u n n a sprida en alldeles särskild tjusning omkring sig n u i nordiskt vintermörker och vinterkyla.
Denna glädje k a n enhvar lätt för- skaffa sig med en ringa penninguppoffring Blom- mor från Rivieran, inpackade i en liten träask, erhållas nämligen p r omgående, fullt frankerade, vid insändande af k r 1:20 i svenska frimärken till änkefru Laura Lindholm, född Lagomarsino, Via Santa Chiara 2, Genua.
De talrika läsarinnor, helt visst k o m m a att följa denna vår fingervis- ning och n u rekvirera ett prof af fru Lindholms » blomsterbarn », k u n n a därvid på köpet hafva den icke ringa tillfredsställelsen af den lilla ut- giften, att de göra en god gärning, då fru L., som är änka efter aflidne svenske konsul Lind- holm, med denna sin blomsteraffär söker sam- manskaffa välbehöfliga medel till sina b a r n s upp- fostran.
* Teater och musik.
Kungl.
operan återupptog a n n a n d a g jul på kväl- len I v a r Hallströms sagospel » Per Svinaherde » med delvis n y rollbesättning.
Musiken innehål- ler som b e k a n t flera vackra och anslående me- lodier.
Bland de u p p t r ä d a n d e vilja vi särskildt n ä m n a fröken Thulin som prinsessan och h r Le- mon som prinsen, hvilka båda väl löste sina uppgifter, i all s y n n e r h e t den förstnämda.
K.
D r a m a t i s k a t e a t e r n uppförde i lördags ett delvis n y t t program af högt intresse.
Dess ny- h e t bestod af Alfred de Mussets tvåaktsskådespel » Mariannas nycker », ' i öfversättning af Nils Per- sonne.
Detta stycke af den franske diktaren för- skrifver sig ända från år 1833 och publicerades ursprungligen endast som läsdrama; först långt senare uppfördes det från scenen, m e n förvärf- vade sig därvid en rangplats som ett verk af n ä s t a n klassiskt upphöjd prägel.
F ö r n e k a s k a n ej, att det med sin subtila lyriska grundton och i det hela föga dramatiska byggnad helt visst p å ett känsligt sinne bör göra det intensivaste intrycket från bladet i det ursprungliga skalde- verkets form; det är nästan för siratligt bygdt att allestädes bära den sceniska framställningens gröfre och materialiserade former.
Emellertid r y m m e r det så mycken skaldisk flykt, så djupa fonder af känsla och äfven scener af gripande tragisk patos, att det — med en förstående tolk- ning — också i rampljuset ej förfelar sitt intryck.
Och en god, en förstående tolkning kom det n u ock, på Dramatiska teatern, i det hela till del.
F r ä m s t m å därvid med varmt e r k ä n n a n d e näm- n a s fru Hofvings värdiga och stilfulla framställ- ning af Marianna, en prestation af fin stämning och elegans.
Oelio, h e n n e s olycklige älskare, som går i döden för sin hopplösa kärlek, tolka- des flärdfritt och v a r m t af h r Skånberg, och h r Personne som den lefnadslustige galenpannan, m e n intill sitt sista trogne vännen Ottavio hade i syn- nerhet i de mera uppsluppna scenerna m å n g a förträffliga moment.
Karaktärsfull och af god v e r k a n var h r Bwckström som den narraktigt uppblåste borgmästaren, Mariannas man.
Det intressanta verket mottogs af publiken med lif- ligt bifall.
1 Härefter följde Holbergs 5-aktskomedi » Eras- mus Montanus », här- ej uppförd sedan Holbergs- jubileets dagar.
Af den dåvarande besättningen kvarstodo n u h r örtengrens E r a s m u s, en väl ut- arbetad figur i den rätta stilen, samt h r Bæck- ströms klockar Per, en alldeles ypperlig Holbergs- typ.
Den stora, befängdt lustiga disputationen på latin emellan Per och E r a s m u s, styckets glans- punkt, väckte också stormande m u n t e r h e t.
För öfrigt passade de flesta u p p t r ä d a n d e godt in i ramen, så fru Byströms och h r Hamrins hvar på sitt vis drastiskt verksamma Lisbeth och Jakob, fröken Åhlander oeh h r Gründer som E r a s m u s hederliga gamla föräldrar, h r Thegerström som J e s p e r fogde.
Den fulltaliga premierepublikens tillfredsställelse med sin afton var påtaglig, och det n y a programmet torde h a utsikter att en god tid hålla den vid lif.
S ö d r a t e a t e r n h a r gjort ett n y t t lyckligt ope- rettfynd i » Blåa frun », och där u p p e på Mose- backehöjderna råder n u hvarje afton den ypper- sta stämning i fullsatta salonger.
Detta senaste alster af » den glada sångmön » hade ock obestridliga betingelser att slå an i en liflig, n ä s t a n farsar- tad libretto, med lyckligt beräknad stegring af de m u n t r a effekterna genom de t r e akterna, en franskt graciös och lekande, om än föga originel musik med flere sångbara och lätt populariserade refränger.
Utförandet är också, såväl vokalt som dramatiskt, j ä m n a r e än h v a d Södra teatern hit- tills presterat i operettväg.
F r ä m s t glänser fru Emma Berg i titelrollen, den c h a r m a n t a baro- nessan de la Hoguette, som iför sig den mysti- ska » Blåa fruns » spökskepelse för att b e k v ä m t därunder k u n n a bedrif va sina galanta små sned- språng.
H r Barcklind som en ung förälskad fi- skare röjer goda röstanlag och äfven ansatser i spelet,; som k u n n a lofvas, då de komma från en debutant.
Täck och liflig som alltid, sköter den lilla fröken Nilsson sin lika lilla röst m e d smak och förstånd, och h r R. Wagner gör en riktigt präktig operettyp af den narraktige, arkeologise- rande gamle baronen.
Än flere k u n d e väl vara att nämna, m e n vi förmena att det sagda k a n vara nog för att förmå enhvar amatör af Otten- bachs och Suppés m u n t r a konstart n u snarast besöka Södra teatern.
* Innehållsförteekning: V å r a m i n i s t e r f r u a r.
I: L i n a B o s t r ö m, f ö d d A l m q v i s t; af Tora Kjellberg.
(Med porträtt), — P ä r l b a n d e t; e n d i k t v i d årsskiftet; af Vila Valk.
— E n n y å r s g å f v a.
— K v i n n l i g f ö - r e t a g s a m h e t; a f Inge.
— » B m a r n a först! » af Banna Kamke.
— M a m m a s ä l s k l i n g; skiss a f JNonny Lundberg.
— I d u n s tids- fördrifstäfling.
— Systrar; af — — Kafferep; at Isa.
— F r å n f r u L o v i s a P e t t e r k v i s t.
— Valtrassel; af Onkel John.
— F ö r å r e t n y t i l l t r ä d a n d e p r e n u m e r a n t e r.
— Ur n o t i s b o k e n.
—.
T e a t e r o e h m u s i k.
— I d u n s tidsfördrifstäfling: L y c k a n s skärfvor.
8 I D U 1897 N Idans tidsfördiufstäfling.
feta F r i r e s a till priset: Stockholms- utställningen f r a m och åter 2:a-tf:te L y c k a n s skärfvor.
Lotter prisen: till Utställningslot- teriets dragning I juni f ö r 2 personer jämte v i v r e under en v e c k a.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 ^29 30 » t 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 0 67 68 69 70 v n 1897.
En nyårsberättelse.
ständig brytning.
Ty af det i början harmlösa gnabbet blef tvist, gång kände, u t a n en ung flicka, som för tre år sedan förlorade sin lade hufvudet på h a n s knä.
Därefter gick h a n till Frida och gaf genom ett gladt viftande med svansen till känna, att äfven h a n i H o n öppnade dörren.
ligen kring julgranen, som j u skall plundras i afton.
Nero springer att glasskärfvorna flyga omkring och Nero tjutande skyndar bort i hvarvid punschen stänkte på Fridas klädning, alldeles som för sex då m a n sätter det ifrån sig, dess större blir dens lycka, för hvars E t t bortskämdt, öfvermodigt barn, som jag var, fann jag ett nöje i » Gertrud, » ropade han, » jag ber, jag besvär dig, låt ej Frida skall följa med mig strax — d u också, Nero.
» bror Bruno, m a m m a vill tala vid dig i en viktig angelägenhet, och d u som följde omedelbart efter honom, ramlade öfver honom.
Bullret Bruno hade så när fallit omkull öfver Nero, då h a n åter in- Sedan den tiden h a r h a n blifvit en knarrig och fåordig ungkarl.
» Hvad är det fråga om? » sporde Bruno, då h a n inträdde till sin dem.
E n d a s t Nero kom upprepade gånger till sin husbonde och Frida.
» Därom sedan.
Stig blott i n!
Gästerna äro redan komna. » ' klädning blifvit fullständigt förstörd!
också påstå, att det var h e n n e s eget fel, att h e n n e s nya, eleganta ögon skimrade en glans så klar, att Frida endast såg in i dessa » O n e j, jag ber, » afbröt Frida honom hastigt och förläget, » det Strax efter dem gick Bruno ut.
I angränsande r u m mötte h a n Almanackan visade den 31 december 1896.
Rundt omkring är det alldeles stilla; endast ett sakta pickande från » Ny lycka p å det nya året! » sade Bruno till Frida, och i h a n s cigarrsnoppare? » b r u m m a r h a n och börjar söka, p å skrif bordet, natt- duksbordet, kakelugnen och p å b y r å n — den står ingenstädes att Emellertid hade midnatten nalkats, och m a n skulle hälsa det far och för två år sedan sin mor, och som i tid kom till insikt om trädde i salen.
H a n såg ej sin trogna hund, h a n såg endast h e n n e hviskade endast dessa ord: det innersta af sin fattiga hundsjäl vore redo att hylla henne.
Då » Nej, jag tackar.
Säg mig f ö r s t.
.
.
» Så lätt, som ett bräckligt glas, k a n ens lycka gå i skärfvor!
H e m k o m m e n till sitt tysta ungkarlshem efter en ansträngande » Är du då ä n n u där? » frampressar h a n mellan tänderna och af denna envist trots och slutligen skilsmässa.
H u r u kunde han h a n häftigt och slänger porträttet med sådan fart till baka i lådan, Plötsligen höres buller, i r u m m e t ofvanpå.
Jubel af barn för- u p p och ger sitt missnöje öfver detta afbrott till känna.
Åter fattade bägge hvar sitt glas, reste sig långsamt, närmade — Frida!
I samma ögonblick störtade Nero u t genom den öppna dörren.
» Nej, » svarade Bruno med svårighet, » nu k a n jag det så mycket sin fästmans, den djupt skuldsatte löjtnant von Hellers verkliga modiga och enligt din åsikt koketta Frida på sexton år, som du en » Ack vänta, hör dock ä n n u en sak!
Det är ej mera den öfver- igen byrålådan.
H a n stod fortfarande försjunken i betraktande af bilden, då någon knackade på dörren.
Hastigt kysste h a n porträttet och sköt och blickar med sina kloka ögon u p p p å honom.
hufvudet mot handen.
H a n s stora dogg lägger sig vid h a n s fötter försiktigt, som gällde det ett människolif, glasen intill h v a r a n d r a och — en dag! » välgång m a n dricker: så menade Villy ' s m a m m a och slog Brunos resa nu, håll h e n n e kvar här hos dig en månad blott — en vecka » Och n u kommer hon väl för att återuppsöka det förlorade? » k a r a k t ä r samt för sent insåg, h v a d hon i dig förlorat. » ett hörn.
I dag för sex år sedan var det, som h a n s hopp begrafdes.
Se- öfvervägande i morgon. » häraf och m a m m a s rop lockade gästerna till platsen.
Äfven Frida Villy, som ville hålla honom, föll omkull, och h a n s bägge bröder, arbetsdag, kastar ingeniör Bruno Berg sig ned i soffan och stöder » Godt nytt å r!
» Systern gick och återkom efter en kort stund.
H o n log.
» Nu striden I väl om äran att hafva varit den oskickligaste, » Se angående tidsfördrifstäflingen h a n s känslor ej heller här uppfattades, gick han, tydligen förundrande sig öfver dessa egoistiska människobarn, bort för att åter leka med söka en tant, och stannar h ä r endast i dag.
Om din hitkomst vet farväl! » » Nej, h o n är p å genomresa till Göteborg, hvarest hon ä r n a r be- » Nu äro vi åter igen alldeles ensamma, Nero, » bryter Bruno allarm — det är för tyst här, för — Vill hellre tända ljus att fråga och säga hvarandra.
Och ingen tycktes heller vilja störa med hvarje blick, som de växlade, allt lifligare.
De hade mycket mindre — » » Välan, så hör då allt!
Frida är här. » Det ryckte till på ett egendomligt sätt i Brunos ansikte.
» God afton, morbror Bruno, » ropade en klangfull b a r n r ö s t; » fy, en gång u p p fotografien och betraktar det ungdomligt vackra flick- ansiktet, med de käcka ögonen och den trotsiga lilla munnen.
nyårsaftonen blef för h e n n e en förträfflig förevändning för en full- Med mörka blickar stirrar h a n på sitt verk.
H a n tar ännu Nero, spring då ej omkull mig — det är bra — så — stilla!
— Mor- knä.
Denne smeker honom mekaniskt och försjunker i tankar.
tystnaden.
Nero reser sig och lägger hufvudet på sin husbondes och j u fullare det är, då m a n fattar det, och ju tommare det är, n y a årets inträde.
Där inne i salen fylldes punschglasen ända till — n u endast tio sekunder — och n u — » kling » började vägguret brädden.
Det glas, som m a n tömmer vid årsskiftet, måste vara fullt; bredvid, så skall skadan snart vara afhjälpt. » i dag, och » — hon slog n e d sina ögon — » äfven då var det jag.
Nu var en flykt ej vidare möjlig.
Bruno hälsade på h e n n e och följde h e n n e dit in.
I början afbrutet, blef deras samtal småningom bedöfvad, då h a n s syster inträdde genom en dörr.
dröfva er.
Förlåt mig n u efteråt, jag h a r ofta bittert ångrat mig. » s Om du ej h a r något annat att meddela mig, min syster, så uret på väggen stör tystnaden med sitt entoniga ljud.
finna.
Bruno blir naturligtvis förargad.
Må h ä n d a ligger den inuti kom in i rummet.
I nästa ögonblick hade hon och Bruno känt igen hon intet.
Vill du n u stiga in? » syster.
b y r å n?
— H a n drar u t lådorna och söker och rifver i dem » Hon stannar, m e n ej länge — h u r u länge, skall hon taga i med sopran • — » brum, brum » inföll tornuret med basklang.
» Godt n y t t år! » skallade det i korus, och alla ögon tindrade gladt, och alla ögon, u t a n att gifva akt på glaset, hvarmed hon klingade.
vänster.
hvarandra.
nimmes, och det tyckes, som om m a n dansade där u p p e — förmod- hon allt kallare mot honom själf, och det sönderslagna vinglaset på läppar h a d e endast glada lyckönskningar att utdela till höger och Men hon skyndade hastigt ut genom dörren.
Bruno stod som började Frida.
» Jag försäkrar, att det är jag, som var den skyldiga » Ni söker onödigtvis ett sammanhang mellan i dag och fordom, » de små människobarnen.
dan löjtnant von Heller började umgås i h e n n e s föräldrars hus, blef betraktar porträttet ett ögonblick.
» Jag vill ej mera se dig! » ropar Ä n n u voro t r e minuter kvar af det gamla året — n u blott en och en cigarr; må h ä n d a kommer jag då p å andra tankar. » Lampan brinner.
Bruno går till cigarrstället.
» Hvar är min hade vikit från h a n s kinder.
var mitt fel — endast mitt. » år sedan.
E t t ögonblick stod h a n och stirrade framför sig — blodet » Har ni ångrat er, bittert ångrat er? » utropade Bruno häftigt, att sätta er i förlägenhet och stötte den gången afsiktligt mitt glas nästan jublande, och fattade hennes hand.
så h å r d t emot edert, att det krossades.
P å allvar ville jag ej be- Plötsligen får h a n fatt i ett miniatyrporträtt inom en prydlig ram.
» Rätt så, Nero, » säger Bruno och reser sig likaledes.
» Gör glas så fullt, att det rann öfver.
» Klang! » ljöd det — och Brunos glas föll krossadt till golfvet, min obegripliga oskicklighet » sade Brunos syster skrattande.
» Kom nu, Frida, in i r u m m e t h ä r » Min fröken, » började h a n med bäfvande röst, » jag vet ej, om de närmare bestämmelserna 71 72 73 74 75 ^ 76 &amp; 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 ' ' 90 9 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 y 103 / / 104 105 106 107 / 7 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122- 123 / ', 124 / " 125 • 5 126 127 128 129 130 131 132 133 ' - ' 134 135 136 137 138 139 å sidan 5!
y
