# ID: svediakorp-per1112
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,549
# sentences: 697
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 7 (426) Fredagen den 14 februari 1896.
Byrå: kr.
5: — Klara södra kyrkog.
16, l tr. Prenumerationspris pr är: Idun ensam ' Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., mänadsuppl.
Barngarderoben » 5: — » 3: — » 3: — Allm.
telef.
6147.
Prenumeration sker ä alia post- anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Hilda 9:de årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (Iösn:r endast för kompletteringar.)
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande * o. » Lediga platser.
25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Blanche.
En interiör från ett s v e n s k t författarhem.
V i nämnde redan i förra veckans nummer om fröken Hilda Blanches i dagarne timado frånfällc, vår oförgätlige August Blanelics yng- sta syster, hvilken under det sista tioärsskedet af författarens lif före- stod lians hem ocli var den kvinn- liga själen däri.
Då vi i dag äro i tillfälle bjuda våra läsa- rinnor den bortgångnas porträtt, beledsaga vi dock icke detta med en biografi i vanlig bemär- kelse.
Till en sådan lämnar Hilda Blanches på yttre hän- delser fattiga lif ringa stoff; hennes gärning var en inre: att stå vid broderns sida som hans hems goda genius.
En lämp- ligare ram kring hennes bild än följande skildring från det hem, hvari hon då lefde och verkade, kunna vi därför icke önska oss; och vi tro, att dessa interiörer frän Blanches Malmgård med sin egendomliga, trefna gammal- dagsstämning äfven skola intres-.
scra våra läsarinnor, så mycket mor som de för deras räkning äro nedtecknade af en med äm- net förtrolig nära frändes penna.
Gamla människor, hvilka lef- va mycket för sig själfva, äro ofta omgifna af en doft utaf minnen, som sätter sin prägel på hela deras omgifning; det är, som då man lägger rosen- blad eller äpplen i en låda, allt livad som finns däri, får en lukt af ålderdom, men en ålderdom med vackra minnen från lifvets sommardagar.
Den lilla våning, där den nyligen afiidna fröken Hilda Blanche sedan mer än tjugu år tillbaka bodde med sin åldriga trotjänarinna, gjorde alltid på mig samma intryck som en af dessa gamla lådor.
Så snart jag trädde in genom dör- ren, slogo minnena från en för- gången tid emot mig.
Det låg icke endast i den gammaldags möbleringen, i porträtten på väg- garna — de flesta varierande August Blanches bekanta drag; — man kände, att det nuva- rande hade mycket litet att göra med själfva lif vet inom dessa väggar, och man behöfde icke vara där många minuter för att finna, hurusom hela den hvar- dagliga idévärlden hos de bägge gamla rörde sig på skrufvar från 1850- och 1860-talen.
Men det fanns ingen rost i dessa gängor, hvilka dagligen putsades med minnenas och hängifvenhetens heliga olja.
, Det börjar snart blifva så längesedan, att man får vända sig till den äldre generationen för att erhålla kännedom om, hur Blanches Malmgård såg ut; mycket få äro de, hvilka ännu erinra sig det lif, som där fördes.
Den, som nu går öfver Cirkus- plan på Östermalm eller som far med spårvagnen Karlavägen fram mellan Artillerigatan och G-rcf- gatan, har svårt att föreställa sig, att ännu för tjugu år sedan var här en stor trädgård, endast bebygd af en villa af trä, som låg på höjden af en kulle of- vanom Karlavägen och af ett
I D U N 50 Likna blomman: fröjd åt andra gif, Fast din egen lifvet från dig tog; 1896 Likna drifvan, som gaf blomman lif, När för sommarsolen själf hon dog.
J. lågt stenhus åt G ref gatan, med utsikt öfver den gräsbeväxta plan, som längre fram myn- nade ut i den af ruckel och fallfärdiga plank omgifna G umsliornsgränd.
Den stora tomt, som sålunda begränsades af Grefgatan, Tullgatan, Artillerigatan och den nuvarande Kommendörsgatan, var Blanches Malm- gård.
Hela, den nedre delen af Malmgårdens om- råde utgjordes af land, där kålrötter och po- tatis frodades och där drifhusbänkarne vände sin svarta mylla mot söder.
Gick man Skep- paregatan fram, så läste man upp grinden, passerade den lilla trädgårdsmästarebyggningen och vandrade mellan rader af krusbärsbuskar stora alléen upp.
Midt i backen, som ledde till öfre Malmgården, böjde sig tvänne lindar öfver vägen och mellan dessa sträckte sig en stor veranda, där gästerna ofta vistades.
Hela den öfre Malmgården var genom täta buskar och träd skild från den nedre.
Här doftade rosorna, rabatterna voro uppfyllda af tulpaner och reseda, nedanför själfva villan glödde stockrosorna och i träden gulnade de präktigaste plommon.
Ett par ladugårdar bred- vid erinrade om en redan då försvunnen tid, då på Malmgården fördes fullständigt landtlif.
Själfva villan bestod af tvänne våningar: den nedre hvardagsvåningen och en trappa upp festvåningen.
Trädde man öfver verandan och in i den tämligen rymliga förstugan, så hade man på vänster hand ett stort fyrkantigt rum, som un- der de senare åren användes till författarens skrifrum.
Bredvid skrifrummet låg ett litet kabinett, så kom det något större, enkelt mö- blerade förmaket med sitt piano och sedan den stora matsalen med utsikt åt Tullgatan, soin skiljdes från villan af en dunge fruktträd och af ett högt plank med en ständigt läst bak- port.
Midt i golfvet af matsalen var en lucka med en vidfästad järnring.
Här inunder låg vinkällaren, som alltid var välförsedd och som också spelade en roll vid de litterära och po- litiska debatterna i Malmgården.
Till höger om matsalen låg » mamsell Hil- das » sängkammare.
Den förnämsta möbeln i rummet utgjordes af en bred soffa, på hvilken författaren regelbundet brukade taga sig en lur efter middagen; till höger låg köket, där » jungfru Anna » förde spiran.
Gick man uppför den knarrande trätrappan i förstugan, så kom man in i den s. k. röda salongen, ett stort, vackert rum med en bal- kong, hvarifrån man hade utsikt öfver träd- gården och öfver hela Ladugårdslandet.
Mö- bleringen var elegant, och äfven här fanns ett piano.
Till höger om salongen låg biblioteket, hvil- ket äfven användes till rökrum och hvars be- kväma stolar voro klädda med grön guttaperka, och till vänster trenne rum: ett kabinett, för- fattarens sängkammare och längst ut på gafvcln det egendomligt formade tältrummet, på hvars förgyllda lister och blommiga tapeter ljuset, mångfärgadt af de olikfärgade rutorna, kastade en behagligt dämpad dager.
I sina yngre da- gar, då författaren ensam bebodde Malmgår- den, användes tältrummet både som sängkam- mare och skrifrum: här skref han sålunda på 1840-talot alla sina teaterpjäser och en stor del af sina romaner.
Lamm.
Utgången ur ett fattigt hem, hade August Det är bekant, att Malmgården under 1850 och 1860-talen var centralpunkten för ett litte- Blanche i grund och botten ytterst enkla vanor rärt och politiskt lif, sådant som Sverige hvar- och små behof.
Liksom hela hans skrifställ ken förr eller senare sett samladt på ett ställe.
utgjordes af en sönderslagen — saladier, i August Blanchc var en sällskapsmänniska som hvilken han ställt ett vanligt bläckhorn, var få och i lyckliga ekonomiska omständigheter han, lämnad åt sig själf, den personifierade som han var, på samma gång snillrik förfat- anspråkslösheten och sparsamheten.
Hvad han tare, angenäm sällskapsman och den mest hjälp- förstörde på sin egen person, var litet eller samme och uppoffrande vän, var det naturligt, intet, men hans vänner och det gästfria lif, att hans umgängskrets skulle vara både vid- han förde, voro honom så mycket dyrbarare.
En kopp kaffe på morgonen var frukostenf sträckt och lysande.
Att nämna de personer, som umgingos på Kände han sig under förmiddagens lopp hung- Malmgården, skulle nästan vara detsamma som rig, " så gick han ut i skänken och bredde sig att räkna upp alla den tidens litterära män en smörgås, och hela supén bestod af ett par och kvinnor.
Jag bchöfver endast framhålla smörgåsar samt ett glas ölost.
Emelie och Octavia Carlén, Marie Sophie Det var lugna, stillsamma dagar, detta hvar- Schwartz, Lea, Wilhelmina Stålberg, Sylvia, dagslif på Malmgården.
De bägge fruntim- fröken Strussenfelt och bland de manliga för- ren sutto för sig själfva i sängkammaren fattarne Herman Bjurstén, Bidderstad, Stur- bredvid köket, författaren arbetade, hvilade en zen-Beckcr, Johan Gabriel Carlén, Jolin, Hed- stund efter middagen och gick ut en stund på berg och Wilhelm von Braun, hvilken t. o. m. kvällen, men kom oftast, då han icke var bort- en tid bodde på Malmgården.
bjuden, hem till klockan 10.
De långa höst- Senare, då författaren med sin naturs hela och vinterkvällarne var det kolmörkt inom eld kastade sig in i politiken, samlades här Malmgårdens vidsträckta område; det var för 1860-talets liberala politiska värld, företrädd öfrigt skralt mod belysningen på hela Ladu- af Lars Johan Hierta, Adlersparre, A.
W.
gårdslandet, där en och annan vandrare smög Björk, August Sohlman, Julius Mankel], S.
A. sig fram på de trånga, knaggliga gatorna.
Uppe vid villan hördes stora » Nero » skälla och för- Hedin m. fl.
Det var dock jämförelsevis sällan, som Malm- fattaren gjorde alltid, innan han gick in, ett gården var skådeplatsen för stora sällskap.
slag rundt omkring byggnaden för att se efter, Isynnerhet under de senare åren af sitt lif, då att allt var lugnt och fredligt.
författaren stundom kände sig trött och i be- I detta hvardagslif ingingo dock de musi- hof af hvila, undvek han större samkväm.
kaliska kvällarne som regelbundna afbrott, ty Men dess oftare hände, att han tog några dessa kvällar hörde till hvardagslifvet och icke herrar med sig hem till middagen och i en till den mera officiella sidan af Malmgårdens sluten krets af intima vänner tillbragte efter- tillvaro.
middagen.
Detta förekom så ofta, att det Hvarje lördagseftermiddag samlades några nästan kunde betraktas som regel.
få förtrogna vänner och idkade musik.
Där Det var under sådana förhållanden ingen voro harpspelaren Pratte, fröken Olivia Reg- sinekur att vara husfru på Malmgården.
Både neli samt musikern C.
A.
Nygren och af de » mamsell Hilda » och » jungfru Anna » hade litterära vännerna ofta Lea, men i så fall ganska sträfsamma dagar.
Författaren, som endast hon.
Värden satt mestadels tillbaka- så mycket älskade att se sig omgifven af lit- lutad i soffhörnet och hörde tyst på, då han terära och politiska vänner, afskydde däremot icke själf satte sig vid pianot och föredrog att möta främmande ansikten ute i köket och några af sina kupletter.
Men rätt som det vare sig det var stort främmande eller endast var, kunde han smyga sig ifrån sällskapet och ett par herrar till middagen, så fick köksde- gå upp till sig.
Man hörde hans steg i öfre partemontet reda sig utan hjälp och punktligt våningen, men gjorde intet afbrott, ty man visste, att han älskade höra, hur de spelade.
och snabbt måste det gå ändå.
Under det sista året af August Blanches För att rätt förstå, hvad detta innebar, må- ste man erinra sig den tidens Östermalm.
Bo- lif kan man säga, att hvardagslifvet på Malm- dar och butiker funnos icke, vattenledning lika gården, sådant som jag nu skildrat det, var litet, och det nu så väl försedda Östermalms- regel.
Författaren var trött och undvek säll- torg existerade icke som salutorg i samma me- skapslifvet så mycket som möjligt.
ning som nu.
Hvem v e t ' — hade han lefvat längre — och Klockan 4 och 5 på morgonen var » jungfru han var icke gammal, - då han dog — så hade Anna » på benen.
Med sina bägge stora mat- han kanske blifvit en enstöring, som lefvat korgar under armarne traskade hon i väg ner mest för sig själf och sett en ny tid gå förbi till staden, till Kornhamstorg, till Nassman vid med sina förändrade förhållanden och brutna Stora Nygatan och Fiskarehamnen för att göra illusioner.
Men han var lyckligare än säl sina uppköp och knogade så hem hela den Thore Blanche.
långa vägen, pustande och andfådd, ty det var brådtom.
Då det gällde fågel, styrdes kosan * till Hötorget, som på den tiden var centrum för fågelhandeln, men det var långt dit med.
Detta var den ena sidan af lifvet på Malm- Det finns porsonor, som lägga in sina gården, det lysande, gästfria lifvet, som hart minnen i ättika i stället för att sylta in dom.
när ingår i tidens litterära historia.
Grenville Murray.
Men å andra sidan kunde ingenting vara enklare än hvardagslifvet på Malmgården.
Få * af våra dagars borgerliga familjer torde lcfva så tarfligt, som man gjorde där, då man var ensam.
I DU N Att trofast älska och att älskas ömt, är att i tiden redan se sig sluten i evighetens famn af frid och ro.
.. sonettor af Coflen von Krccmer.
Den strimma sol jag i mitt hjärta gömt skall där helt visst till lifvets afton bo och mot mig le ännu i dödsminuten.
— • E l e o n o r a väl Marguerite Gautier, hur skön Rleopatra, där fram hon skri- der!
Mot dig har segern aldrig upphört le, och nya lagrars krans huar roll dig vrider. '
Jffur jag JDuse.
minna Dig genomströmma dess sällhetsrus, så länge hjartat skall mera sant lifvets väl och ve, dess svall af bittra strider, jublar, hjärtat lider, dem ingen återge.
Oemotståndligt da oss med dig rycker och drar oss in i lidelsernas brus, tills deras offer hvarje själ sig tycker ... vif nerver blott din lif sirad och till ditt hjärta förrän det byts blodet i snillets D e t Parcen spun- nit, knappast hun- nit, klara ljus.
h ö g s t a.
Till aig.
1.
Ja, finge jag af ödet att begära, jag valde då, jag vill det icke dölja, hvad mörka moln min himmel än må hölja, jag valde solens ljus, jag valde.
•.
ära.
O, att af evig strålglans kronan bära rén på den strand, som tidens vågor skölja, och ädla andars väg till ljuset följa, hvars himlalågor värma och ... förtära!
Mur sällt om skall att ock att tänka, att han tyckes fjärran gå i arf än ditt när i dess och hjärtats ännu hvar i sena namn skall mull man glöd en dröm du jagar, från dig sväfva, dagar; klinga skönt på jorden, gått att ned, dig gräfva askhög blott är vorden.
II.
.Nej, när din blick en gång sig sänkte, var detta mer än hvad du nämner sken, all sällhet mig din kärleks vår-fläkt skänkte i ungdomsdagar under blomtyngä gren.
i min Den milda glans, som i ditt öga det blida, draget på din panna ditt dyra svar på, hvad jag för m,i&lt;&lt;&gt; var guldet " Promenera och spatsera. "
din stads vem har uppfunnit detta, att » gå och spatsera », eller som det vanligast och mer betecknande heter, » gå ut och gå »?
För hundra år sedan tänkte ingen därpå.
Fot- resor företogos visserligen, men blott i ända- mål att billigare eller angenämare eller litet uppseendeväckande färdas från en ort till en annan.
Och detta var egentligen männen förbehållet.
Fruntimren skulle hålla sig hemma och inne, och kroppsrörelse hade man väl tillräckligt under sysslorna.
Ä n i dag kan man, då fråga väckes o m att unga flickor skola » taga motion », få det svaret: » sätt sig hon i väfstolen, så får hon motion n o g!
» Och det får hon utan tvifvel, men hon får ej frisk luft, och det behöfver hon lika väl.
Ännu på femtiotalet i vårt århund- rade kunde man få höra fruar ur de högre klasserna beteckna såsom opassande att unga flickor skulle » trafva omkring på gatorna », utan något mål, utan att en betjänt på tre stegs afstånd följde dem i hälarne.
Den som skrifver detta har själf i sin grönaste ungdom hört det och lidit smälek för sitt omättliga begär efter frisk luft, hvilket begär måhända dock grundlagt en stark och jämn hälsa.
Den, som så hafva kan, bör efter min mening aldrig försumma att » gå ut och gå » — det vill säga, gå endast för att gå, icke gå i butiker och dylikt, utan blott för att hämta frisk luft.
Väderleken bör ej afskräcka — man kläder sig efter vädret och af pas- sar promenadens längd likaså.
Man må ej tro, att det gör samma nytta att » gå ut och handla », gå i folkträngsel för att be- skåda något mer eller mindre sevärdt och dylikt, som att helt enkelt » gå ut och gå » — endast vandra för vandringens skull, ej för något annat.
Visserligen finnas de, som verkligen ej hafva tid till denna rekreation, men många, många äro de, som blott in- billa sig ej hafva tid.
Äfven de, som ar- beta, och som, trötta af arbetet, hvila sig vid en bok eller i ett soffhörn, äfven de skulle, oaktadt tröttheten, hafva godt af en promenad, om den också ej räckte mer än 15 — 20 minuter " Detta, att gå utan att behöfva tänka på något, som skulle utföras eller uträttas, detta är i och för sig en hvila och är det egentligen särskildt hälsobrin- gande i promenaden.
Man känner sig fri, lugn och stärkt af sol och blå himmel och Ii ullig luft, om vädret är vackert, af en liten strid mot storm och regn, om det är ruskigt.
Och huru brådtom man än har, bör man dock alltid kunna offra en halftimme för en så billig och hälsobringande medicin som en vandring i fria luften.
Men.
.
.
blänkte, ren, ljufvast tänkte, på sångens ten.
Det finnes dessvärre ett men, och ett men med stora, stora bokstäfver, som är ett nära på oöfverstigligt hinder, och det heter — omklädsel.
Åtminstone i städerna.
Man kan ej gå ut annat än i lämplig toa- lett, och hellre sitter man där man sitter.
Besväret att kläda om sig hindrar mången; 51 sparsamhet hindrar många andra.
Man vill vara » gatsnygg », man vill hafva hatt och kappa och promenadklädning fraieha och fina, och det befordras ej genom att hvarje dag i alla väder gå ut med dem.
Det skulle dock med god vilja vara möj- ligt att äfven vinna detta.
Den, som Moll besväret hindrar, bör kunna anskaffa en för promenad lämplig dräkt — en passande kappa, som skyler hela hvardagsdräkten, och en hufvudbonad, som kan uthärda väder- lekens ombytlighet.
Ty det lilla besväret, att påtaga ytterkläder, det måste man dock under alla omständigheter underkasta sig.
Och den, som åter ej anser sig hafva råd till dylikt och ej heller vill vedervåga sina prydliga ytterkläder, har väl ändock, när hon anskaffar den nya kappan och hatten, en gammal dito i behåll, som med repara- tion kan göra tjänst, när hon går ut för sin hälsas skull och ej för att förevisa sin elegans.
Och när hennes bekanta vela, att hon har en fin toalett, och när hon i bu- tiken kan imponera med den, så betyder det väl ej så mycket, o m hon emellanåt blir sedd i de gamla plaggen.
I staden, har man för öfrigt under hela hösten och vin- tern den resursen att kunna gå ut i skym- ningen och om kvällarna, och då är toaletten ej något hinder.
Visserligen är gasljus ej detsamma som solsken och aftonvandringen ej så uppfriskande, men den är dock vida bättre än att sitta inne med en tidning och i det skarpa ljuset af fotogenlampan läsa om alla möjliga olyckshändelser, om kalfvar med sex ben, får med två hufvuden, » ovan- ligt för årstiden » och andra med lockande rubriker försedda, lika intressanta notiser.
I allmänhet anses det på landet mindre nödvändigt, ja mångenstädes nästan löjligt, detta att » gå ut och g å ».
Visst är att man ock- så där har mera tillfälle att alldeles gratis » få en näsa frisk luft ».
Man har blott att gå ut på trappan, sticka hufvudet ut genom fönstret o. s. v., för att få en del af sitt behof i detta afseende tillfredsställdt.
Men man behöfver mera.
Först och främst mera luft och annan luft.
Man behöfver skogens barrdoftande luft, slättens friska blåst, ber- gets rena luft.
Och man behöfver skogens tysta majestät och lugn, fåglarnas kvitter, ängsblommornas doft, vågornas glitter, trä- dens sus, rågfältens böljegång, biens sur- rande, solsken och skuggor — och en fri, vid himmel uppöfver sig.
Allt detta behöfver man, man ser det i allmänhet ej, om man ej är » ute och går », det vill säga, om man hvarken nödgas tänka på huru fort man skall komma fram, eller livad man skall göra, när man väl hunnit sitt mål.
Man skall vara fri från sådant, vara naturens helt och hållet, om man fullt skall kunna njuta af naturen.
Och det är därför man har så godt af » att bara.
gå ut och g å », äfven på landet.
En annan fråga är d e n: » Skall man gå ensam eller i sällskap '? » Beror på tycke och smak.
Öfverhufvud taget har man vid promenader för hälsans skull mest nytta af att gå ensam, såvida man ej har följe med någon så intim, att man fritt kan tala eller tiga, efter som man hur lust, stanna, vända om, gå åt hvad håll man behagar o. s. v. Stundom kan det vara rent af ett behof att gå ensam.
Den husmoder t. ex., som omgifven af en talrik familj, eller an- strängd af arbete, upptagen af omsorger om mångahanda, kanske ej ens har en vrå för sig själf, där hon kan komma uudan för
detta mångahanda, för henne är det en obe- räknelig vinst att få ensam gå ut och gå en stund, utan annat mål än att blott få vara ute och ensam.
Det är något så trö- stande, stärkande och lugnande i att få vara allena med sina tankar, att kunna låta tan- ken irra hvart som helst eller hålla sig kvar vid ett, det är så upplifvande att på stadens gator se nya föremål eller att på landet iakttaga de fina skiftningarna i naturens ar- bete och sålunda få nya insatser i sitt själs- lif.
Efter en sådan promenad kommer den trötta, missbelåtna, kanske litet vresiga hus- modren hem uppfriskad, nöjd och vänlig — som en annan människa, som det heter.
Jag vill ej här tala om, huru välgörande en sådan ensam vandring borde vara, när man har stora bekymmer, när man har något att ångra, när man öfverilat sig.
Jag säger, borde vara, ty den är det tyvärr icke all- tid.
Mången bekymrad själ har på en så- dan ensam vandring kommit till förtviflade beslut.
Men har man blott vanliga detta lif- vets bekymmer, eller har man modig, kraftig karaktär och ett gudfruktigt sinne, då skall man.
af en ensam vandring i naturens sköte hämta nya krafter för att bära de bördor, man måste bära, huru tunga de än före- falla oss.
Mathilda Langlet.
I släde.
M u m or eg k fö r 1 d u n af Erny.
I faudtmätaren, irigeniör AVille Holm, en några .1 • ooli trettio års man, som hela orten tyckte om, hade hos godsägareherrskapet, patron Le- vins, anhållit att i sin släde få hämta deras dotter, fröken Ellen, till den lilla festlighet, som han hemma hos sig ställde till för godsägaren, hä- radshöfdingen, prosten m. fl.
notabiliteter och grannar.
Hans anhållan blef synnerligen nådigt bevil- jad af de båda gamla, som strax därpå utbytte en förtrolig blinkning, hvilken mycket väl kunde betyda detta: » En präktig karl, den där Holm!?
Patronen med fru åkte ett stycke förut, och vid deras framkomst till ingeniörens boställe be- fanns det, att den senare förlänat det där » styc- ket » kautschukens egenskap att kunna dragas ut, ty först en fem minuter efteråt inträffade de båda unga, ingeniören och fröken Ellen, båda med hög färg på kinderna.
Ett dylikt försinkande tillhör slädåkningens historia såsom en särdeles vanlig företeelse, hvil- ken merendels beteckuar, att två unga vederbö- rande af olika kön » funnit hvarandra », hvarvid hästen ofta får sköta sig själf — han skulle i månget fall godt kunna krypa ur skaklar och seldon, utan att det så snart upptäcktes af veder- börande.
Ingeniör Holm och fröken Ellen hade » funnit hvarandra » — egentligen hade de redan för länge sedan gjort det, men det var först nu de i ord anförtrodde hvarandra det ömsesidiga fyn- det, hvarmed dock tillsvidare förstås skulle hål- las t y s t.
.
.
Ty de lefde som alla andra förälskade i den rörande naiva tron, att » inte en kotte » hade reda på, hvad alla sett från början så innerligt väl.
— Alltså, ts.
.
.
ta.
.
.
!
Påföljande dag skulle ingeniören resa bort i ett tjänsteärende, och när han om en tre eller fyra dagar kommit tillbaka, skulle han uppvakta herr och fru Levin i sitt bjärteärende.
— — Återkommen från sin resa, ämnade han just förverkliga denna rosenfärgade idé, då han genom fönstret skådade en syn, som satte hans hjärta och fötter i häftig rörelse, de senare i riktning mot landsvägen till Björkhammar, pa- tron Levins egendom.
Ty saken var den, att dennes skönaste klenod vid en krök af nämnda landsväg plötsligen blifvit synlig för ingeniörens tjusta blick.
3 Kilen! » Han kramade den urigå flickans hän o der och betedde sig i allmänhet på förälskade tokars vis.
» Jag hade ett bud till Torpstugan strax här- intill, » sade fröken ' Ellen och såg helt belåten ut öfver sammanträffandet.
» Och har gått hela fjärdingsvägen hemifrån? » » Ja — och tänker gå vidare Därifrån till hä- radshöfding Ekmans, där jag.
.
. » » Nej, se det kommer då inte på frågan? » » Hvad menar du? » utbrast Ellen häpen.
» Att jag får skjutsa dig dit, förstås? » Ahja, det gick hon inte så motvilligt in på.
» Det är ju en hel fjärdingsväg dit också, » an- märkte ingeniör Holm.
» Det är så — se ' n får jag väl af häradshöf- dingens skjuts direkt hem till Björkhammar, dit det då också blir en fjärdingsväg. » » Ja visst, egendomarne ligga i vinkelspetsarne på en nästan liksidig triangel, » reflekterade in- geniören med landtmätarmässigt snusförnuft.
Det unga paret hade snart stufvat in sig i ingeniörens släde och kuskade i väg mot domare- bostället.
På ungefär halfva vägen mötte de prostens slädekipage, hvarvid ingeniören under en sirlig hälsning gjorde ett ännu sirligare svängundan med den påföljd, att — huj, hvad det gick!
— hans eget ekipage hamnade omkullvältadt i det snöiyllda diket.
Såväl han själf som fröken Ellen gjorde där- vid en liten saltomortal med sluteffekt, att de båda med en mjuk duns kommo att sitta midt emot hvarandra i snön, alldeles som två snälla barn, som sitta och endräkteligen leka tillsam- mans.
Fröken Ellen såg så komisk ut, där hon satt i stel bestörtning, att ingeniören hukade sig ned och brast i ett hejdlöst skratt.
Det fick ett eko i prästgårdsdamernas fnitter, som ännu en stund hördes på afstånd, sedan de kört vidare.
Raskt svängde ingeniören upp det lätta for- donet på landsvägen igen och inbjöd sin dam att åter taga plats.
Hon gjorde det visserligen, men med en högst förtörnad min, som skvallrade om ett intensivt revanchebegär.
» Käraste Ellen, » sade ingeniören och lät Brunte trafva på igen, » kan du förlåta min dumdristig- het.
.
.
men, o du milde, hvad du såg kostlig ut.
.
. » » Jaså, ni börjar ert dumma (lin igen, min herre! » utbrast fröken Ellen, » jag trodde det kunde vara nog med hvad jag nyss fick af både er och prästgårdsmamsellerna ... » » Nå, men för allt i världen, Ellen, förlåt mig.
.
.
det var ju inte det ringaste farligt ...! » » Men det humle ha varit farligt, och då ger ni er till att gapskratta.
.
.
! » » Nej, men min snälla Ellen.
.
.
!
» » Jag är inte alls er snälla Ellen! » af bröt hon med stigande hetsighet, » ni ångrar er inte ens ... » » Jo, det gör jag visst.
.
.
» » Nej, det gör ni visst inte, » envisades hon, ännu närmare kokpunkten af förargelse, » så ser inte den ut, som ångrar sig.
.
.
en olycka kunde ha händt — och då skrattar ni med full hals ... » » Var resonlig, Ellen.
.
.
» » Nej, hvarför det?
— Och jag är inte någon Ellen och Ellen vidare för er! » » Jaså, på det viset, min fröken! » sade inge- niören, nu i sin ordning djupt sårad och förar- gad, under det han gaf henne en lång, forskande blick, som hon fört / ytsamt undvek att möta.
De sutto vid pass tio minuter i hvar sitt hörn af släden och sade inte ett ord till hvarandra Då domarebostället skymtade fram, där inge- niören skulle afleverera fröken Ellen, började han vekna till.
» Det kan väl inte vara ditt allvar, Ellen? » frå- gade han blidt.
» Jo, det är det visst, » försäkrade den uppre- tade sköna, » den som inte kan köra en häst som en hel karl och som inte har mer hjärta än att han brister i gapskratt, då hans.
.
.
hans blif- vande.
.
.
hans tilltänkta.
.
.
ja, ni förstår, hvad jag menar, min herre.
.
.
är nära att råka ut för en olycka — den vill jag inte ha till.
.
.
ha till ...
ja, ni förstår.
.
.
» Men nu rann sinnet om igen pä ingeniören, och det skedde just då de kommit fram och frö- ken lagade sig att stiga ur släden.
» Jaså, » kom därför hans afskedshälsning att låta, » då förklarar jag härmed, att den som inte kan köra med sitt lynne som en förnuftig kvinna och som inte har mer hjärta, än att hon vägrar sin förlåtelse, då hennes blifvande.
.
.
hennes tilltänkta, ja, ni förstår hvad jag menar, min fröken.
.
.
ofrivilligt råkar ställa till hvad som knappt kunnat bli någon olycka — den vill jag inte ha till.
.
.
jaha, ni förstår.
.
. » Och så skildes de ät i stor ömsesidig vrede.
Häraf synes, hur man på en slädtur äfven kan » tappa bort » hvarandra.
— — Omkring en vecka därefter bevistade ingeniör Wille Holm en bjudning hos häradshöf- ding Ekmans, dar han äfven träffade fröken Ellen Levin.
Det är onödigt att berätta om all den köld ingeniören och fröken Ellen under aftonens lopp utvecklade gent emot hvarandra, utan låt oss strax komma till den händelse, som place- rade dem sida vid sida i samma släde — inge- niörens!
— på hemväg med fröken Ellen til!
Björkhammar.
.
.
» Hvad vill detta säga? » frågade unga fröken, då körsvennen redan kastat sig upp i släden och satt den i full fart, » ä r.
.
.
är det « - «.
.
.
?
Jag skulle ju skjutsas hem af kandidat likman.
.
.
» » Jag medger, att det är en komplott, » sade ingeniören och smackade åt Brunte, som sträckte ut i yrande fart.
» Ah, det är nedrigt- ..! » » Ni fryser väl inte, fröken Ellen? » » Nej bevars! » kom hennes svar så hvasst som en isnål i örat på honom, under det hon maka- de sig upp i sin vrå.
En lång stunds tystnad följde.
» Fröken Ellen, » sade omsider ingeniören med lågmäld och sorgsen röst, » ni kanske minus, att ni en gång nämnde, att er fars, min och härads- höfdingens egendomar bildade vinkelspetsarne på en liksidig triangel.
.
.
» Hon undrade storligen, hvart han ville komma med denna kuriösa inledning, och fick plötsligen svårt att återhålla en gryende munterhet.
» Ni minns ju det? » » Ja, » svarade hon, så snäft hon förmådde, » det är ju sant, ni är 1 andtmätare.
.
. » » Ja visst ... » » Ehuru ni har .ett väl besynnerligt sätt att markera vissa punkter ... » Hon måste trycka muffen mot munnen för att inte brista i skratt åt sin egen idégång.
Men ingeniören smålog blott en smula matt.
» Nu, » fortsatte han, » ha vi två snart åkt tri- angeln ruudt under säregna förhållanden - - det är sista sidan vi passera.
På den första, från ert hem till mig, fick jag ert ja, på den andra, från.
mig till häradshöfdingens, fick jag ett nej, som hotar att förstöra hela min lefnadslycka — jag undrar nu, hur det kommer att gå på den sista sidan, från häradshöfdingens till ert hem.
.
.
» » Bra, hoppas jag — ni tänker väl inte välta igen.
.
.
» Ah, hvad hon hade svårt att kufva sin ysterhet!
» Nej, det förstås, » sade ingeniören, » jag me- nade inte s å.
.
.
jaså, vi äro framme n u.
.
.
vill inte fröken Ellen förstå min fråga rätt och svara på den.
.
.
?
» » Tack för skjutsen! » klingade det sä gäckande från fröken Ellens läppar — hon hade redan svingat sig ur släden och försvann genom stora ingången.
Med tungt sinne vände ingeniör AVille Holm kosan hemåt.
Dagen därpå fick han i en biljett en inbjudning på middag hos patron Levin.
Nere i kanten.stod » vänd! » Han vände bladet och såg på dess an- dra sida en liksidig triangel uppritad.
Blott en af dess sidor, den som betecknade vägen mellan häradshöfdingens och patron Levins — gårdagsfärdens stråt — var sluten inom en klämmer.
Öfver denna var ritad en pil i riktning mot .Björkhan imar-vinkel spetsen.
Och öfver pilen stod att läsa ett finpräntadt, men mycket energiskt kontureradt: » Ja.
' » * En nutida hustomte.
» Tack vare eU oafiåtligt uppfmuararbelo och en oerhörd energiutveckling, hafva indu- striens män och framför allt uppfmnarne lyft den ena stenen efter den andra frän den börda som tryckte förra tiders kvinnor till jorden. » K|| denna tidning synas allt emellanåt upp- gifter om, hur den eller den saken stäl- ler sig så mycket billigare, i fall den till- verkas hemma, än om den köpes färdig.
Det torde därför intressera Iduns läsarinnor att få göra bekantskap med en liten hus- tomte, genom hvars mellankomst de sättas i stånd att inom hemmet förfärdiga bland
IDUN annat slrnmpor, kjolar, damasker, jägerylle, klädnings- och kostymtyger, kapp- och öfver- roekslyger samt gardiner, dukar, filtar, möbel- tyg m. m.
Men att förlägga allt sådant arbete till hemmet vore j u att gå ett par hundra år tillbaka i tiden?
Ja, visserligen, o m arbetet skulle skötas på samma sätt nu som då.
Men härvidlag förefinnes en så stor skillnad, att den fullt berättigar en upp- maning att åt hemmet återeröfra en del af fabrikernas arbete.
Ty om genom en in- dustriell uppfinning kvinnan sättes i stånd att inom sitt hem, till de sinas omedelbara gagn och med bättre ekonomiskt resultat, använda den tid och det arbete, som hon nu offrar, dels i och dels utom hemmet, för att kunna anskaffa och vidare bearbeta de alster, som produceras uti industrialis- mens stora Grottekvarn, så blir en dylik uppfinning icke ett medel att ånyo pålägga kvinnan ett arbete, hvarifrån hon förut va- rit befriad, utan den blir i stället ett nytt medel att lätta hennes arbetsbörda.
En sådan industriell uppfinning ha vi i Per Perssons nya väf- och stickmaskin; och vi kunna i sanning känna oss stolta öfver att äran af densamma tillkommer en svensk man.
Man häpnar öfver hvilken mångfald af artiklar, som kan åstadkommas på denna maskin.
Den stickar lika bra groft ullgarn som fin ankartråd.
A bolagets utställning i Stockholm finnas en mängd modeller samt väf- och stickprofver i de mest olikartade mönster.
Väl bör märkas, att arbetet ej är på något sätt ansträngande, utan behag- ligt och lätt skött.
Till och med barn på 10 å 12 år kunna på denna maskin utan spår af fara tillverka sina egna strumpor, klädnings- och kostymtyger etc.
Jag har från tillförlitligt håll hört berättas, att en åttaårig flicka på en eftermiddag stickade sex dammhanddukar och att en tolfårig gosse på en dag väfde tyg till en kostym åt sig.
Framför andra väf- och stickmaskiner äger den perssonska åtskilliga företräden, af hvilka ett par äro af synnerligen stor betydelse.
Den å andra maskiner befintliga så kallade ramen, hvilken måste dragas fram och åter, varierar i längd mellan 80 och 150 cm.
; å här ifrågavarande maskin är däremot ra- men ersatt med en mekanism, som är en- dast 17 cm.
lång och lika för alla storlekar af maskiner.
Men ej ens denna behöfver dragas i hela sin längd fram och tillbaka, utan endast ett litet stycke utöfver arbetets bredd, hvilket ju, när det gäller mindre ar- beten, såsom strumpor, damasker och van- tar, är i hög grad tids- och kraftbesparande.
Vidare kan man när som helst lämna ar- betet och sedan återtaga det, utan att be- höfva offra en tanke på, kvar man slutade eller hur man skall börja igen.
Det är väl förnämligast genom denna praktiska anord- ning, som den perssonska maskinen kom- mer att göra sitt inträde i många hem.
Särskildt för husmödrar, som j u tidt och ofta tagas i anspråk för än det ena, än det andra göromålet, är det j u ovärderligt att på detta sätt kunna » springa ifrån ».
För största delen af cle arbeten, som kunna tillverkas och fasoneras i maskinen, finnas nämligen så kallade mönsterkort.
Dessa fä- stas i en liten ställning på maskinen; allt efter som arbetet fortskrider, flyttar sig en visare fram och tillbaka öfver möiisterkor- tet, på hvilket genom särskilda tecken är angifvet, när in- och uttagningar m. m. dy- likt skall ske.
Med ledning af de redan utarbetade mön- sterkorten kunna omkring 200 olika modeller tillverkas.
Det har blifvit sagdt, att man, tack vare denna anordning med mönster- kort, kan sätta » hvilken dumbom som helst » att sticka på dessa maskiner.
Af särskild nytta torde den perssonska maskinen kunna blifva inom stora famil- jer, i synnerhet sådana, där unga flickor äro anställda, för att, som det heter, » gå frun tillhanda ».
Dessa flickor ge en hand- räckning än här, än där, men det synliga resultatet af deras arbete är många gånger så obetydligt, att deras matmödrar lätt få den föreställningen att de, äfven när de ar- beta från morgon till kväll, snarare äro tä- rande än närande medlemmar i hushållet.
Men låt en sådan flicka ägna ett par tim- mar om dagen åt arbete vid stickmaskinen, så kommer saken att te sig helt annor- lunda.
Både hon själf och hennes husbonde- folk skola minsann finna sig belåtna med resultatet af hennes verksamhet.
Äfven vill jag rekommendera maskinen för de hem, där ett par hundra kronors besparing år- ligen är af afsevärd betydelse, ja kanske till och med utgör villkoret för en tryggad ekonomi.
Och sist, men ej minst, bör denna maskin kunna med stor fördel användas af kvinnor — i synnerhet i småstäder och på landsbygden — hvilka för sin utkomst äro hänvisade till sina händers arbete.
Säkert torde vara, att ingen, som skaffar sig denna präktiga medhjälpare i hemmets verksamhet, ångrar köpet; och i de famil- jer, där den vinner inträde, kommer den utan tvifvel att visa sig mer oumbärlig än symaskinen.
G.
L till hushållet.
Härmed menar jag de » gåfvör in natura », hvarmed lärarinnan uppvaktas antingen af barnen eller af mödrarna själfva.
Jag fick ganska ofta besök af bondhustrurna, och då hade de ibland ett och annat med sig.
Dialekten kunde vid sådana tillfällen vålla miss- tag, som voro lustiga nog, på grund af de egen- domliga benämningar de hade på åtskilliga sa- ker.
Så kom en gång en vänlig gumma för att hälsa på mig på aftonkvisten och, räckande mig en flaska, frågade hon: » om ej goä läjrarinnan ville hålla te ' goä me ' lite ' päjron ».
Och jag som var en riktig fruktvän, blef alldeles förtjust, gick efter en servet, hvarpå jag utan krus tömde ut innehållet.
Gumman såg förvånad ut, men jag betydligt » snopen », då en hop vanliga hederliga potatisar med dithörande jordklunsar rullade ut på den hvita duken.
En annan gång kom en liten parfvel och hälsade från » mamma » samt bjöd mig på » mjölksäppä » — hvilket helt enkelt var oskummad mjölk.
Emellertid kunde dessa naturprodukter ibland vara af ganska stort vär- de: kött och fläsk, ägg och smör m. m.
— och jag får tillägga, att äfven de fattiga bidrögo, ehuru naturligtvis med gåfvor af ringare värde.
Jag har redan nämnt, att folket var mycket gästfritt, en omständighet som på ett indirekt sätt hade det med sig, att hushållskassan i viss mån skonades.
Rundt omkring lågo de välbygda bondgårdarne, och de ofta förmögna bönderna, eller, som de af traktens få veritabla herrskaper kallades, herrskapsbönderna, bland hvilka mån- ga hade inrättat sig ganska präktigt, hade hela våningen möblerad och höllo ett präktigt bord, satte ett riktigt, nöje i att se gäster hos sig.
Sär- skildt var lärarinnan öfver allt en välkommen gäst.
Hvarhelst jag gjorde besök, bemöttes jag med den största välvilja och slapp ej undan — såvida jag ej rent af ville såra de goda männi- skorna — med mindre än att jag gjorde heder åt deras bord.
Och ej nog härmed, de frynt- liga husmödrarna funno det helt naturligt att vid afskedet belasta mig med den rikligaste » för- ning ».
Låt så vara att detta ofta var förestaf vadt af bruket, ett vackert bruk var det i alla händelser.
— På de få herrgårdar, som fönnös i socknen och som ej beboddes af » högdjur », var jag ock en själfskrifven gäst, helst där det var ondt om ungdom.
* Från min småskollära- rinnetid.
Några minnen och erfarenheter af M. E — n.
s * f|p * K (Forts. o.
slut.)
| 0 jP d tiden gick det emellertid bra nog att P i sköta skolan.
Men jag hade andra problem att lösa, och dessa gällde existensen.
Numera skulle jag ju hafva eget hushåll, hvilket, så enkelt det än var, vållade mig i min oerfarenhet ej så litet bekymmer.
Jag vill därför särskildt ägna några ord åt ekonomin, kanske det viktigaste kapitlet i en småskollärarinnas tillvaro, om hon nämli- gen, såsom förhållandet var med mig, valt detta kall för att lefva därpå såsom sin enda inkomst- källa.
Jag har redan antydt, att hennes vederlag är ringa i förhållande till hennes ganska ansträn- gande arbete, och för mången, som hör detta för första gången, låter det kanske otroligt nog.
Ja, 300 kronor jämte » husrum och vedbrand » pr år är, hvad en småskollärarinna har att existera på.
Tänk hela 81 öre om dagen!
Det är ju storartadt eller hur?
Och så mycket svårare blir det för den, som fått — genom uppfostran, skolgång eller dylikt — en vana att kläda sig, om ej som en dam af värld, dock som ett » bättre frun timmer ».
Ja, en sak får man lära sig, och det är konsten att hushålla för att få det lilla kapitalet att räcka till äfven för toaletten, som, låt vara af enklaste slag, alltid kräfver sina styfrar.
Problemet är verkligen ofta svårlöst, men skolan är också god.
Så snart jag kom till insikt härom, försökte jag också att inrätta mig så förståndigt som möjligt.
Och med tiden gick det, ty erfarenheten är en god läromästare.
Jag får dock ej underlåta att nämna, att, hvad det dagliga brödet angår, det linnes en extra or- dinarie inkomstkälla, hvilken likväl kan vara mycket olika gifvande på olika orter; på denna min första plats var den för mig ett godt bidrag- e 1 Jag kan dock ej med tystnad förbigå en kor- tare period af min vistelse på denna ort, under hvilken jag gjorde mindre angenäma iakttagel- ser rörande » folket » och dess bildningsgrad.
Jag fick i uppdrag af » höga vederbörande » — skolrådet — att sätta i gång en ny skola, som var förlagd långt uppe i skogsbygden, och här voro förhållandena i många hänseenden helt an- dra.
Skolan låg ganska isolerad, långt var det emellan gårdarne och folket var hvarken så säll- skapligt eller så vänligt som på bygden.
Jag hade svårt att vänja mig vid den dystra, ofta kusliga ensamheten, och dessutom iakttog jag till min ledsnad, att befolkningen var både rå och ohöflig.
Ja, det hände till och med att ung- domarne funno ett nöje i att oroa mig genom att t. ex. nattetid » lefva röfvare » omkring min bostad, bulta på fönstren, skräna eller på annat sätt skrämma mig.
Lyckligtvis blef denna min » förvisning » kort, och snart återvände jag till min gamla verkningskrets.
På denna plats stannade jag några år, men » ombyte förnöjer », säger ju ett gammalt klas- siskt ordspråk, och en vacker dag sökte och er- höll jag annan plats.
Det var för mig en verk- lig glädje att se, hur den vänliga befolkningen fäst sig vid sin lärarinna och nu på sitt enkla, men till hjärtat gående sätt gaf uttryck åt sin ledsnad öfver, att jag skulle lämna dem.
Sedan dess har jag haft flere platser, men in- genstädes har jag stött på sådana drag hos » fol- ket ».
Senast har jag haft min verksamhet på ett mindre järnbruk.
Oaktadt det behag den på ett bruk rådande större lifligheten medför, kan jag dock ej neka till, att jag fann bruksinvånar- ne minst sympatiska af alla.
Ett bruk står så att säga på gränsen mellan land och stad.
Fol- ket där — åtminstone föreföll det mig så; för- hållandena kunna ju vara olika — hade åtskil- ligt gemeusamt med landsbefolkningen; men af ofvan omtalade goda sidor: rättframhet, välvilja och gästvänlighet, såg jag få spår.
Däremot konstaterade jag hos dessa braksarbetarefamil- jer en utpräglad benägenhet för skvaller — större än i något » Kråkvinkel » — och denna sjuka sträckte sig äfven till » höga vederbörande », hvil- kas kök kanske voro de värsta skvallerhärdarne.
i DU N 54 Att smutskasta sin nästa tycktes vara deras hög- sta nöje, ja deras andra natur.
brudens hem, dit nu alla drogo, merendels till häst.
Därför kallades också denna morgonsam- * * * mankomst i brudgummens gård sporrölet.
Slutligen vill jag tillägga några ord angående I samband härmed står hvad Johannes småskollärarinnans kall i allmänhet, såsom jag Sundblad omtalar såsom timadt så sent som etter flerårig erfarenhet uppfattat detsamma, och måtte jag på samma gång lyckas i min sträf- för femtio år sedan i Västergötland.
Han van att härmed gifva några goda råd åt dem berättar, hurusom man redan så tidigt, när bland mina läsarinnor, som möjligen ha för af- morgonölet verkade, ville visa brudgum- sikt att dela mitt öde.
Jag har redan antydt, mens outtröttlige taleman-prästen sin er- att enligt min privata åsikt detta kall är ganska ansvarsfullt, likasom att det kräfver större kun- känsla, hvarvid följande traditionella förhör Granne frågade skaper och är mera ansträngande än mången begynte mellan gästerna.
annan bättre aflönad post i samhällets tjänst.
granne: Har du sporrar?
— Ja.
— - Har Säkert är ock, att äfven inom detta område ett du?
— Ja o. s. v. — Nå, hur är det med godt resultat i hög grad är beroende af, huru- vida lärarinnan äger de nödiga kvalifikationerna, prosten?
Har han sporrar?
— Nej, gode och bland dessa sätter jag i främsta rummet vänner, svaras det.
— Det var skada, sä- tålamod samt kärlek till de unga.
ger frågaren, viljen I såsom jag, så sala vi Dessa barn, som hon skall bibringa de första samman till ett par sporrar åt honom.
— kunskapselementerna, komma i regeln från hem, Sedan sattes en tenntallrik i gång bland där man ej kan tala om uppfostran i egentlig mening.
De kunna väl vara ganska olika, dessa gästerna: den gick bordet rundt; en hvar hem, sämre och bättre äfven i moraliskt hän- lade sin penning därå, och slutligen stan- seende, men den uppfostran, som där kommer nade den fyllda tallriken framför prosten.
barnen till del, består egentligen blott i föräl- Från brudgummens hem bröt man alltså drarnes föredöme och blir därför oftast brist- fällig.
Det åligger därför lärarinnan ej blott att på morgonen upp till brudens.
Ofta tog undervisa barnen i skolans ämnen, utan äfven, sig detta bröllopståg ståtligt ut.
Främst om hon rätt uppfattar sitt kall, att följa deras utveckling i moraliskt afseende samt att söka redo brudsvennerna och sedan spelmännen, leda dem in på rätta vägar, på det att känslan hvilka ofta lämnade tåget och sprängde upp af godt och ondt redan nu må slå djupa rötter på höjder och backar, där de läto sina in- i barnens själ och hennes handledning sålunda strument ljuda och för all nejden förkunna, fullständiga och stärka den » uppfostran », som de njutit i hemmet, om den är god, eller bota hur långt det led med brudgumsfärden.
Efter spelmännen red brudgummen m e d bristerna, om den är dålig.
sin fader på vänstra och prästen på högra sidan; och efter dem drog hela det långa * följet af män, två och två, samt till sist En bröllopsdag i Norden för tre hundra år sedan.
För Idun skildrad af A.
U. Båäth.
MiMfen festliga dagen börjar med niorgon- &lt;fts&amp;o mötet hos brudgummen i hans hem.
Dit samlades då mycket tidigt en skara af hans manliga släktingar och vänner.
Den förnämste af dem var » talemannen » eller den forne » bönemannen », han, som på sin tid fört ordet vid brudgummens frieri.
På landet plägade man i allmänhet välja ställets präst till taleman, och som sådan hade denne att ensam hålla alla talen på bröllopsdagen.
Synnerligen bittida måste han vara uppe, denna morgon, ty det kunde hända, att han redan före dager hämtades af tvänne särskildt utsände män, som in- funno sig m e d flammande bloss.
Man drack mycket under nordens re- nässanstid.
Vi veta sålunda af våra käl- lor, hurusom brudgummens följe redan i den tidiga morgonstunden i hans hem lät sig dryckesvarorna väl smaka, hurusom gästerna redan då togo » goda hjärtestyr- kare ».
Sålunda ifrar år 1591 biskop Jakob Mad- sen på Fyn häftigt i sin visitatsbok emot det öfverhandtagande, så svåra brännvins- drickandet på bröllopsdagarnes morgnar.
Och i svenska källor från ifrågavarande tid omtalas det ideligen s o m en gifven sak, att gästerna skulle fägnas m e d mycket vin och brännvin.
När törsten och hungern blifvit i brud- gnmsgården gruudligt stillade, tog taleman- nen till orda o c h anmanade brudgummen och allt hans följe att bryta upp.
Detta kallades att » tala ut brudgummen ».
Sedan tog denne högtidligt afsked af sina föräl- drar, fastän äfven de skulle följa, med till 1896 sömmeii lågo mynt, så mycket skon kunde rymma.
När hon under dagen stod ut med denna plåga och därtill kunde dansa hela kvällen på dessa mynt, så var detta ett varsel för, att hon kunde komma att van- dra på guld hela lifvet igenom.
Rörande detta eljes som ofelbart ansedda medel fnnnos dock tviflare, som föredrogo en äldre änka m e d säkra medel i handen framför denna fotfästa anvisning på fram- tida rikedom.
Och deras lefnadsvisdom har samtiden uttryckt så: Man finner det i änkans bo, som icke är i jungfruns sko.
När bröllopståget kommit in på gården, red man merendels trenne gånger omkring i denna, helst v i d sommartid, när en maj- stång stod präktig midt på gårdsplatsen.
Därpå steg man af hästarne och trädde in, brudgummen dock oftast en smula lång- samt och seende sig försiktigt tillbaka.
T y därute, bakom honom, kunde man, enligt folktron, få framtidens slöja lyft.
Böjde hans egen häst hufvudet mot jorden, skulle han själf snart d ö; gjorde talemannens det, så gällde varslet bruden.
Men höllo båda hästarne hufvudet käckt upp, låg det en lång och lycklig framtid för brudparet.
(Forts.).
• Ur En nittonårig notisboken.
hjältinna.
En stormig vår- dag förlidet år förliste utanför Björns fyr vid inloppet till den s. k. Öregrundsgrepen den fin- ska galeasen » Hebe ».
Med öfvernaturliga an- strängningar och under öfverhängande lifsfara bergades dock dess besättning af det hjälte- modiga fyrmanskapet.
I denna bragd deltog och utmärkte sig främst af alla en ung, nittonårig flicka, Beda Alm, dotter till fyrmästaren O. M.
Dessa sändebud mottogos m e d mat och Alm.
Den modiga flickans själfuppoffrande hand- ling har väckt allmän beundran, hvarhelst be- dryck och skyndade sedan tillbaka till föl- rättelsen om densamma sports, och just nu i jet med hälsningen, att i brudens hem voro dessa dagar funnit ett välförtjänt officielt erkän- alla redo och alla skulle där vara välkomna.
nande.
K. m:t har nämligen på lotsstyrelsens hemställan tilldelat Beda Alm — hvilken vid det I Sverige var det sed, att dessa förridare nämnda tillfället » arbetat med ett mod och en sprängde mellan följet och gården trenne kraft, som vida öfverstigit hvad man af en kvinna gånger liksom för att visa ömhetsgradernas kunnat vänta » — silfvermedaljen » För berömliga tillväxt.
Första gången kommo de tillbaka gärningar » att i högblått band med gula kanter bäras å bröstet.
med hälsningen, att brudgummen skulle Idun hyser förhoppningar att inom den när- vara bjuden » välkommen », andra gången mare framtiden kunna få pryda sina spalter med » mycket välkommen », tredje gången » så den unga hjältinnans bild, som helt visst lifligt mycket, mycket välkommen ».
Ju närmare torde intressera svenska kvinnor.
man kom gården, dess ifrigare galopperade dessa brudsvenner fram och åter på sina Dam föreningen ' Stjärnan *.
I dessa da- svettdrypande hästar, till dess slutligen hela gar för femton år sedan samlades några unga tåget svängde in genom grindarne.
flickor i ett hem här i Stockholm, hvarvid de I Sverige och Norge voro då, såsom på beslöto att bilda en förening med syfte att verka i välgörenhetens tjänst och att vid sammankom- sina ställen ännu i dag, grindar och gaflar ster sysselsätta sig med diskussion öfver upp- prydda m e d granruskor, ursprungligen på ställda frågor, med sång, musik och läsning.
det att trollen därmed måtte bortskrämmas.
Föreningen, som erhöll namnet Stjärnan, har allt Och öfverallt i norden i det sextonde år- sedan dess fortsatt och växt ut.
Under alla åren har den till julen utdelat kläder till fattiga barn; hundradet — vare sig under tak af strå, sistlidne jul erböllo 23 barn full beklädnad.
koppar eller tegel — tittade då från en Under det gångna året har föreningen haft eller annan solbränd ruta, från någon glugg sjutton sammanträden; sex af dem ha ägnats åt eller en springa ett nyfiket, blossande an- diskussion.
Ämnena, som de unga damerna valt, må ju här anföras: Hvad bör en ung kvinnas lete ut på tåget.
verksamhet vara?
Förlåtelse, ansvar och ansvars- Det var bruden, som späjade efter sin känsla.
Inre och yttre skönhet.
brudgum.
För närvarande räknar föreningen 36 medlem- Ty lyckades det henne på denna dag att mar.
Ordförande är fröken Jeanna Drake.
1 osedd först få honom i sikte, skulle hon, lördags firade Stjärnan å Hamburger Börs sin femtonde årsfest under den mest animerade enligt allmänna folktron, vara den af de stämning.
två, som finge makten inom huströskeln.
Makten var ljuf, men den måste hvila För värnlösa unga flicJcor.
» Skyddshem- på välstånd.
Också för utsikten härtill met i Glömsta » — Huddinge socken — har nu sörjde man genom särskildt bruk.
i tio år utöfvat sin behjärtansvärda verksamhet.
När bruden efter slutad » syneförrättning » Värnlösa flickor mellan 10 — 12 år mottagas där ilade ned i storstugan för att taga emot de till ett begränsadt antal, icke öfverstigande tolf, för att under en allvarlig och kärleksfull ledning kommande, fick hon nämligen bokstafligt lära sig arbete och ordning samt utbildas till känna, hur skon klämde, ty längs strump- enkla och dugliga tjänarinnor.
De få kvarstanna brudgummens moder o c h ogifta systrar.
När tåget närmade sig bröllopsgården, redo tvänne af brudsvennerna i förväg dit för att såsom förridare spörja, o m bruden vore färdig att taga emot och brudgummen vore välkommen.
ett år efter sin koiilirination, dels för att mulor detta år vinna större färdighet i sina göroinål, dels för att gagna hemmet, som ej har någon tjänarinna.
Efter detta » profår » skaffar förenin- gens styrelse dem lämplig plats och följer dem fortfarande med intresse, beredd att gifva råd och vägledning, när helst de det behöfva.
I slutet af denna månad anordnas till hemmets förmån en tombola, till hvilken benägna bidrag med tacksamhet emottagas af följande damer: fruarna Henriette Kempe, Sturegatan 14, Kosa Lagercrantz, Bryggargatan 10, Anna Hedin, N. Blasieholmshamnen 5, Emilie Lagerström, Jung- frugatan 7, Thecla Granlund, Styrmansgatan 4, och fröken Ida Lamm, Sturegatan 14, samtliga i Stockholm.
i allo intressanta och lyckade konsert.
Välbetänkt tro vi ock det vara att förnya densamma, hvilket äfven skulle äga rum i går torsdag å k. operan.
Fröken Valborg Aulins konsert förliden torsdag- erbjöd sitt särskilda intresse därutinnan, att vid densamma framfördes uteslutande hennes egna kompositioner; den hade ock samlat en fulltalig, lifligt uppmärksam publik, till större delen be- stående af damer.
Tonsättarinnan ådagalade i och genom de utförda verken en erkännansvärd mångsidighet, liksom allvarliga studier; mången- städes sveko dock mognad och behärskning, när det gällde att fullfölja de goda uppslagen, att låta glimtarne af inspiration med fullt ljus genom- tränga en hel komposition.
Mest tilltalade oss intermezzot i stråkkvartetten n r 1 F-dur samt andantet ur kvartetten n:r 2, bägge förträffligt utförda af brodern, Tor Aulin, och hans seger- vana sekundanter.
Af vokalmusik bjöd programmet på tre frun- timmerskörer med pianoackompanjemang — be- lönade med pris vid kvinnokonserterna i somras i Köpenhamn — trenne romanser, sjungna af fru Edling, ytterligare ett par sånger för mans- röst, föredragna af en amatör, samt en julsång för blandad kör med orgel.
Vårt of van gifna allmänna omdöme gäller för dem alla.
Att fröken Aulin dock besitter stora utveck- lingsmöjligheter som kompositris, taga vi för gifvet, ja, anse bevisadt, med hvad hon redan bjudit.
• T e a t e r o c h m u s i k Fru Skog lade ifrån sig pennan och sköt, med en djup suck, hushållskladden åsido.
Annie vaknade upp och såg forskande på modern.
» Hur är det, lilla mamma — vill ej rä- kenskaperna gå ihop? » » Nej, jag vet ej hur det är fatt, » sva- rade denna och strök sig med handen öfver pannan, » men om jag också går igenom samma kolumn aldrig så många gånger, så blir det alltid olika resultat.
Tankarne äro så slappa. » » Du är trött, mor lilla — låt mig hjälpa dig. » Annie kom snart tillrätta med siffrorna, lade läskpapperet emellan bladen och slog igen hushållsboken.
Under tiden hade modern räknat pen- garne i portmonnän.
» Sju kronor och femton öre, » sade hon sorgset, » och vi ha i dag endast don tju- gonde i månaden.
Således elfva hela dar, till dess jag får mitt kvartal. » » Sju kronor!
Det är ju en hel förmö- genhet.
».
Fru Inger till Östråt, Henrik Ibsens storslagna ungdomsskådespel, hade man det sällsynta nöjet se uppföras å Dramatiska teatern å den matiné, som gafs därstädes i söndags middag af fru Anna Lisa, Hwasscr-Engelbrecht.
Publiken syntes äfven hafva förstått att taga vara på detta tillfälle att få njuta af en verkligt gedigen dramatisk konst- skapelse, och matinégifverskan hade glädjen se ett nära nog fullsatt hus.
Själf utförde hon den ansträngande titelrollen på ett i allo förtjänstfullt sätt.
Kraft och djup utmärkte, hennes tolkning af den stolta, hårda Tvänne artister af rang har hufvudstadens frun till Östråt, och hennes skildring i sista akten musikpublik åter haft nöjet stifta bekantskap af » kungamoderns » samvetskval efter mordet å med i den engelske violinvirtuosen mr Henri Nils Stenson samt hennes framställning af det Sueh samt den danska romanssångerskan fröken frambrytande vansinnet voro af ypperlig verkan.
Margaretke.
Petersén, hvilka den 7 dennes här En värdig medspelare ägde frn Hwasser-Engel- gåfvo sin första konsert tillsammans.
I synner- brecht i sin man, hr Engelbrecht, hvilken utförde het den förstnämnde slog genast på det allra Nils Lykkes roll.
Såsom den unga Eline Gylden- lifligaste an; hans teknik, utvecklad i svindlande löve var fröken Behrens öfverraskande lyckad, och bravursaker af Paganini, Sarasate m.
fl., var hr Olsson gaf friskt och otvunget den unge Nils också öfverlägsen, på samma gång han förstod Stenson.
De smärre birollerna voro ock i all- att ådagalägga både fin stilkänsla och innerlighet mänhet i goda händer; särskildt förtjänar hr i gedignare uppgifter, såsom Joh.
Svendsens Grunders gamle kammarsven erkännande.
romans.
De spelande framkallades efter hvarje akt och Sångerskan vann ej sä med ens sina åhörare.
efter styckets slut upprepade gånger af den be- Rösten är djup, stor och klangfull samt behand- låtna publiken.
lades med smak och omvårdnad — dock tyckte Musikföreningen gaf i tisdags i Musikaliska man sig sakna detta något af djup, personlig akademien sin 42:dra konsert inför en publik, känsla, som exempelvis kort förut så elektrise- som till allra sista plats fyllde den stora salen.
rande strömmat en till mötes ur fru Nansens Programmet var ock särdeles anslående.
Kon- sång.
Så småningom värmde dock äfven hon serten inleddes med K. Goldmarks uvertyr till sin publik och skördade — särskildt efter slut- » Sappho », en klangfull och rikt orkestrerad ton- numret: P. Heises » Dyvekes sange » — lifligt bifall.
sättning, som väckte lifligt bifall.
Kom så det I morgon lördag äro de båda artisterna enga- nummer, som väl af de flesta motsågs med stör- gerade för ett andra uppträdande å K. operan.
sta intresset, nämligen » Snöfrid », dikt af Viktor Konsert gifves nu flere gånger i veckan.
Till Rydberg, komponerad för soli, kör och orkester af hr Vilh.
Stenhammar.
Det är hela fem år, gårdagens Carreno-konsert få vi återkomma i sedan den talangfulle tonsättaren skref detta verk; nästa nummer.
I morgon lördag gifves ny konsert han var således ännu helt ung.
Det oaktadt har af violinisten Such och fröken Petersen.
I mor- det betydliga förtjänster.
Musiken smyger sig gon lördag konserterar hr Ragnar Grevillius i väl efter texten och målar karaktäristiskt dess Vetenskapsakademien med biträde af flere för- olika bilder.
Det hela röjer hos tonsättaren mågor.
På söndag gifves en intressant matiné vaken blick för orkesterns resurser och förmåga i Musikaliska akademien till förmån för Arbets- att använda dessa.
Att en och annan reminiscens skolans för lytta och vanföra bespisningsfond.
förekommer, låter ej förneka sig, men där finnes Och så hitkommer i slutet af månaden opera- Frey, anställd vid kejserliga ock så mycket själfständigt och kompositionen sångaren Hjalmar verkar i sin helhet så frisk och anslående, att operan i Petersburg, och gifver konsert den 28 det ej var underligt, att hr Stenhammar efter dennes.
I besittning af en charmant basbaryton dess å alla händer förträffliga utförande blef före- och ett ståtligt yttre torde han nog komma att mål för publikens stormande hyllning.
Solopar- draga publik.
tien i » Snöfrid » tolkades utmärkt af fru Edling * och fröken Sidner samt hr Gentzel, elev vid konservatoriet och innehafvare af en varm och sympatisk tenorstämma.
€n liten hvardagshistoria.
Härefter följde Beethovens fantasi för piano, kör och orkester, en alltigenom härlig komposition, klassiskt enkel, varm och anslående.
Att den skulle väcka entusiastiskt bifall, var gifvet.
Äfven den erhöll ett godt utförande.
Soloterzetterna åter- gåfvos förtjänstfullt af fru Edling, fröknarna Sidner och Torpadie samt hrr Gentzel, Lnoström och För Idun af Sophie Unge.
Borg- B stedt.
Pianostämman sköttes af hr Stenhammar.
Konserten afslöts med förvandlingsmusiken samt slutscenen ur första akten af Wagners opera » Parsifal ».
Samma musikutdrag har vid ett före- gående tillfälle utförts af Filharmoniska sällska- pet.
Numret väckte nu nästan mera bifall än då, och dock kan det naturligtvis aldrig göra det rätta intrycket annat än i sammanhang med det öfriga af operan.
Musiken är ock mera lämpad för sce- nen än för konsertsalen.
Det införskrifna klock- spelet kan nog på scenen vara af god effekt, men bör, om det användes i konsertsalen, åtminstone vara välstämdt, hvilket vid denna konsert ej var fallet.
Musikföreningen och dess skicklige anförare prof. Neruda förtjäna ett hjärtligt tack för denna ru Skog satt vid sitt lilla skrifbord, lutad öfver sin räkenskapsbok.
Gång efter annan gick hon igenom de särskilda kolumnerna, adderade och summerade, men tycktes ej komma till något tillfredsställande resultat.
Aftonsolen kastade några sneda strålar in i det enkla, men prydliga rummet, smög sig genom de frodiga bladväxterna i fönstret och lade en glittrande gloria kring ett ljus- hårigt flickhufvud.
Ägarinnan till detta hufvud satt på en låg stol, med en bok i knät, ifrigt sysselsatt med att läsa.
rekommendera sill allmänt, erkänna NE ROTH &amp; C o.
L T \ J T Tekniska Fabriken " GÖTA LEJON " * * * GÖTEBORG.
» Jo, vackert!
Dina kängor äro sönder på sulorna och behöfva lagas — du blir ju alldeles våt om fötterna i snöslasket. » » Jag får begagna galoscher. » » Men, de äro j u också sönder? » » På klackarna, ja.
Då kunna de och kängorna komplettera hvarandra. » » Så är mjölet nära slut, och s m ö r e t.
.
.
» » Ack, lilla mamma, jag har hört sägas att man bara får tunt hår af att äta för mycket smör, och jag är fasligt rädd om min peruk, fastän flickorna i skolan påstå att den skiftar i rödt.
Sirapssmörgås sma- kar också bra, och ännu har du litet sirap kvar i krukan, det har jag sett. » » Men det är också en hel hop andra sa- ker som behöfvas.
Potatisen är förfärligt dyr i år, och k ö t t e t.
.
.
» » Kött — det blir man bara dum af.
Men längtar du efter att få dig en riktigt god biffstek, så får jag väl lof att skynda med mitt broderi.
Jag vet, att jag får pengar för det, bara jag lämnar det till ' Biku- pan '. » Läxboken lades bort, och Annie satte sig vid fönstret med sitt arbete.
» Du är en rar flicka, » sade modern och strök ömt hennes lurfviga hår.
» Men hur går det då med läxorna? » » Ähjo, det går nog.
Om jag stiger opp en timme tidigare i morgon, så hinner jag med hvad som fattas. » » En, två, tre — sjutton uddar, » räknade hon.
» Det hinner jag godt i kväll, och fri- herrinnan Dufve vill ha remsorna så snart de bli färdiga. » Hon sydde raskt, men plötsligt såg hon mycket betänksam ut.
» Vet du hvad, mamma min.
Du vore så rysligt snäll, o m du ville laga hålet på min högra klädningsärm, ty Dora Littner anmärkte på förmiddagen, att min armbåge tittade fram lika nyfiket som en fågelunge ur sitt b o.
» Snart sutto mor och dotter bredvid hvar- andra vid fönstret, och deras nålar löpte upp och ned i jämn takt.
Emellanåt jäm- kade fru Skog på sina glasögon eller tog af dem, för att gnida dem klara.
Hennes ögon voro genom arbete och tårar mycket svaga, men hon låtsade som om det var glasögonens fel, att hon icke såg så väl.
En liten lapp passades in i hålet på An- nies klädningsärm och syddes fast med så stor omsorg som möjligt.
1 T J. "
JSr O T W T T « U T V T TT • &amp; T3 XV lak eller tvätt i stället?,., f ": " ™ ° p f ' alldeles samma som med vanlig asklut, och Lutpulvret begagnas vid fi r b sta o c h r e a S &lt; e a s k a A n d n i t t o r) a _ fritt f r å n k l o r - sJ- o n r e Sparar JJQTHlillCfcLl?
* Sparar a r b e t e.
7 _ 7 ^, j„^_ Sparar ILldCLer w- * * w SÅP-PULVER (M t t f r ä n k] ersätter s å p a och- tvål.
eller
IDUN » Nu blir (len j u nästan som ny och kommer att hälla ännu ett par månader, till dess jag kan ta ' till mina sommar- klädningar. » Annies röst klingade munter, och modern såg ej, att hon en stund därefter i s m) g torkade bort en tår, som droppade ner på hennes förkläde.
Och hvarför skulle hon visa modern att hon grät?
En försakelse — en helt liten sådan — vållade detta känsloutbrott.
Det var ' så dåligt, tyckte hon, att ens känna det som en försakelse.
Men hon kunde ej låta bli att i tankarne följa sina jämnåriga skolkamrater till den präktiga kälkbacken därborta på åsen.
Hela klassen var med och man skulle ha en riktigt glad efter- middag.
Man hade » salat » till tårtor och andra läckerheter, men Annies börs var tom, och — men hvarför skulle hon be- höfva att säga dem skälet till att hon ej deltog i utflykten.
Hon hade helt enkelt sagt, att hon ej kunde deltaga i nöjet.
Det är halfannat år senare.
Ett stridt regn faller och vinden hviner om knutarne.
I trädgården utanför fru Skogs fönster stå träden i praktfull höstskrud.
Ett och annat vissnadt löf rifves löst af stormen, gör en hvirfveldans i luften och slår med ett Ma- skande ljud mot de våta rutorna, innan det tungt och motvilligt lägger sig till hvila på syskonbädden nere på marken.
Inne i rum- met är det kyligt och mörkt.
En half- packad kappsäck står framdragen på golfvet och några fruntimmerspersedlar ligga ut- åxararanf.
J Redigeras af c Sophie bredda på stolarne.
Det eljes så hemtrefliga rummet har i dag ett upprifvet och oroligt utseende, som harmonierar med höstregnet utanför.
I den lilla hörnsoffan sitter fru Skog, och Annie har slagit sig ned vid hennes fötter, på en pall.
Hennes hufvud hvilar i mo- derns knä, och man skulle kunna tro, att hon sof, så stilla är hon och så orörlig sitter äfven fru Skog.
Heliga tystnad!
Kunna några ord, hur vackra och välfunna som helst, säga mera än hvad som finnes gömdt under ditt in- segel.
Annie har tagit moderns båda händer inom sina samt håller dem så fast, som om hon aldrig mera ville släppa dem, och emot denna kärleksknut hvilar hon nu sin kind.
Hur snart skall hon åter sitta så?
Mo- dern gör sig tyst samma fråga, men den kommer ej öfver hennes läppar.
Stormen för åter några hopgyttrade blad emot fönstret, rycker i dess fogningar och sänder en kall fläkt ända bort till soffan i vrån.
» Måtte vädret bli bättre i morgon, » sä- ger ändtligen fru Skog.
» Det blir eljes en ledsam resa. » » Ah, det är mest järnväg — bara ett par mil landsväg — och det går snart.
Fast nog vore det roligare att få se land- skapet i solsken. » » Jag undrar, om någon är dig till mötes vid stationen? » » Det tror jag knappt, ty vägen är j u ganska lång.
Kanske ändå. » Ny tystnad.
» Du skrifver snart, förstår du. » Ett längtans mål jag blir till sist För A. och B. och Strand och Kvist, Om man med ö mig ger den piff, Som passar bäst för stek och biff.
S.
L. Linge.
Aritmorem.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad.
Jag minnes, hur i ungdomsår, När iefnadslust brann varm, Och lätt jag fällde känslans tår I glädje som i harm, Hur som mitt första var den tiden Mitt tredje uti hvardagsstriden.
1 5 3 4 9 4 4 5 5 r 1 3 10 5 5 12 2 4 9 12 6 7 8 5 11 13 14 15 7 14 16 3 6 5 14 17 8 18 13 8 6 14 1 18 6 7 7 8 16 3 8 11 Magasin för hö och strå.
Man, som har en ryktbar tå.
Aldrig man det nämna må.
Blank metall till färgen grå.
Vattenfall så skönt som få.
Fornsvenskt namn här råkas på.
Stackars hönan blef just så.
Med a jag är en lustig fyr, Begifven jämt på äfventyr, Och medan jag än liten är, För mången lekkamrat så kär.
1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) Jag har en egenskap — med i — Som icke bär bör onämnd bli, Att jag, i regeln, vill bli fäst Vid den som umgås med mig mest.
Begynnelse- och slutbokstäfverna — lästa uppifrån och nedåt.
— bil- da namn på tvänne europeiska stater.
8.
L Vokalförändringsgåta.
» Ja, så fort jag hinner att bli litet hem- varm, och det skall inte dröja, läuge. » » Min egen flicka! » — - det bröt ovillkor- ligen fram — » att jag måste sända dig ut i världen, jag, som så gärna ville hafva dig kvar i hemmet. » » Du skall få se, att det kommer att gå mycket bra, mamma lilla.
Öfver ferierna kommer jag hem, först till jul — och dit ha vi nu bara tre månader — och sedan under sommaren. » Fru Skog var ej mäktig att svara, men Annies fina öra uppfångade en halfkväfd snyftning, som kom hennes eget mod att sjunka.
» Lilla mamma! » Hvad det låg mycket i detta utrop.
Hade det kunnat öfversättas i andra ord, skulle dessa haft denna mening: » Jag vet, att du behöfver mig — gammal, ensam och fattig, som du är, samt i behof af mycken kär- lek och omvårdnad — och dock nödgas jag lämna dig för att förtjäna bröd åt oss båda.
Om du visste, hvad det känns tungt. » (Forts.) • Innehållsförteekning: Hilda Blanche; en interiör från ett svenskt författar- hem, af Thore Blanche.
(Med porträtt).
— Tre sonetter af Lotten von Kranier.
— » Promenera och spatsera »; af Mathil- da Langlet.
— I släde; hnmoresk för Idun af Emy.
— En nutida hustomte; af G.
L — Från min småskollärarinne- tid; några minnen och erfarenheter af M. E — n.
(Forts, och slut).
— En brölloppsdag i Norden för tre hundra år sedan; för Idun skildrad a f A.
U. Bååth.
— Ur notisbo- ken.
— Teater och musik.
— En liten hvardagshistoria; för Idun af Sophie Linge.
— Tidsfördrif.
Paragram.
Om nedanstående ord utbytas mot andra ord af närsläktad eller mot- satt betydelse, t. ex. dryck — lilja = mat — ros (matros), så erhållas 12 nya ord, hvilka enligt samma regel gifva namnen på lika många sven- ska städer.
1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 8) 9) 10) 11) 12) Krona — kaj, mott — sven, hed — tiga, sätt — il, rock — vår — bukt, blod — dal, hö — köping, sund — holme, stads — krans, fog — visar — hem, karbol — rygg, ack — klipptes — skepnad.
Dels fann han på ett, jag — på ett annat!
Tänk, om jag längre i — stannat!
Ett — jag där velat med honom få bygga, Hans vilja min —!
På hvarandra helt trygga.
Ja, vårt skulle nog bli ett bästa slags —, Ett på kärlek bygdt, ej ett —.
b-g.
Mosaik-gåta.
m nr i — i a F 1 i Pirfvel.
Nu smyger öfver mig ibland, Se ' n ungdomstiden svann, Mitt hela som en kylig hand I arbetslust, som brann, Och gör mig ofta till en möda Det arbete, som är min föda.
Amalia.
B si 2 3 4 5 6 7 8 9 = Högtidsmat.
6 7 8 9 = Ett » grinigt » verb.
6 4 9 = Ett flicknamn.
5 6 7 9 = Hvad man kan, då man känner sig belåten.
7 6 4 = Krydda.
1 9 3 = Klädesplagg.
1 2 7 8 9 = Hvad korken ej kan.
3 6 7 8 9 = Ett slags lås.
3 2 7 8 9 = \ erb.
Nile}).
Aritmogryf.
När Israels folk i öknen gick Till daglig mannaspis, Det dock en väldig längtan fick Att äta ko och gris; De tyckte maten var mitt andra Och hotade tillbaka vandra.
1896 Ifyllnings-länk-gåta.
Hufvudordet (12 bokstäfver) — hvilket bildas genom att låta ifyll- ningsorden såsom länkar gripa in i hvarandra — är af enbart praktisk art och styres af balkar och lagpa- ragrafer.
Flickan i drömmar försjunken är uti aftonstunden; Dagsorl aftar, natt är när öfver gul- nande lunclen, Flickan tänker på den hon har kär; Småningom sig länka drömmarne så här: Hvad vore mig världen om — ej fanns, Hur blir väl min lefnad om icke i hans Min — jag får lägga för lifvet?
Hvi är mig ej redan så blifvet!
I tycken och — vi passade samman, Vår — vi hade i skämt och i gamman, HULTHANS Cacao &amp; Chocolad Ett ordspråk.
Lösningar.
Logogryfen: Barndomsminne; o, sommar, dom, moder, Aron, Rom, mod, rosen, Mina, dans, om, men, mars, orm mord, arm, is, Ida, Nora.
t liolstafs-e.haradcn: Lifvet.
Namngåtai): Hermina, Berta, Saima.
Anagrammct: Stör, röst, turs, strö.
rekommenderas som den bästa och vitsordas pä det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof - Moberg.
