# ID: svediakorp-per1110
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,571
# sentences: 850
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 52 (471) A. Prenumerationspris p r å r: Idun ensam kr.
5: - Iduns Modet., fjortondagsuppl.
&gt; 5: - Iduns Modet., månadsuppl.
» 8:- Barngarderoben &gt; 3: - Fredagen den 25 december 1896.
BYRÅ: K l a r a södra k y r k o g.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Uigifningstid hvarje helgfri fredag.
Lösnummerprls 15 öre Redaktionssekr.
: J. Nordling.
(Iösn:r endast för kompletteringar.
Tryckeri Aktiebolag 9:de årg.
ANNONSPRIS: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad ' Valborg Holmlund.
^••vallan har en konstnärsbana från begynnelsen varit mer ro- senströdd än den unga, i Finland högt uppburna primadon- nas, hvars intagande bild i dag pryder Iduns första sida.
Att redan vid 22 år hunnit bryta så många och rika lagrar, är icke ens bland konstens söndagsbarn mången beskärdt.
Intresset för den svenska konstens blomstring i Finlands huf- vudstad, af dubbel anledning hos oss stort, manar oss att närmare lära känna detaljerna i denna sällsynta konstnärs- karriére, som är ett eklatant bevis, att den sanna, öfver allt gunstsökeri höjda entusiasmen för det stora och nobla i kon- sten äfven på det sceniska området säkrast för till se- ger.
Att i Finland, det gamla broderlandet, där fröken Val- borg Holmlunds namn är vor- det så kärt, denna lilla teck- ning, ehuru knapphändig, skall mottagas med intresse, taga vi för afgjordt.
Valborg Holmlund är ett genuint stockholmsbarn.
Fa- dern förde i sin ungdom ett växlande lif i främmande land, men återvände sedermera till fädernestaden, där han blef del- ägare i fotogen-firman Jones &amp; C:o, som på Drottninggatan dref en fotogenhandel, den första i Stockholm och säker- ligen bekant för de flesta äl- dre stockholmare.
Vid 47 års ålder gifte han sig med en ung, fattig, men sällsynt vac- ker flicka, Carolina Sal ström, som i ett tio-årigt lyckligt äk- tenskap, afbrutet af mannens •V c död, skänkte honom tre barn.
Den yngsta af dessa, Valborg, föd- des den 28 jan.
1874.
Fadern hade varit en konstnärsnatur, som aldrig rätt förstått det praktiska lifvets kraf.
Han efterlämnade ingenting — utom ett nedärfdt konstnärskynne (en morbroder var den berömde skåde- spelaren Olof Ulrik Torsslow) och detta var också det enda arf, som kom barnen till del.
Un- der ganska bekymmersamma omständigheter uppväxte de tre flickorna.
Lilla Valborg kom liksom systrarna i fröken Whitlocks skola, men ansågs där långt ifrån såsom något geni.
Kantig och mager med linhvitt, tofvigt hår, gick hon där som » den grimnie sel- ling », hvars svanvingar väl knappast någon då anade.
Hennes passion var hästar och hundar och det jordiska pa- radis, som hägrade för hennes håg, var cirkus.
Det påstås t. o. m. att » Valle », såsom hon af de jämnåriga kamra- terna kallades, gick så långt i denna cirknspassion, att hon på allvar och med stor ihär- dighet — energi har alltid varit hennes mest framståen- de egenskap — tränade sig i hoppning och andra akroba- tiska konster.
Föga anade man då, att den konst, hvar- inom hon skulle skörda så lysande ' lagrar, var af en helt annan och högre art. Endast en förstod henne och de slum- rande anlagen, och för henne, den nästan dyrkade lärarinnan, bevarar hon alltjämt den var- maste kärlek.
Men den lä- rarinnan — fröken Ellen Key — har nu en särskild psy-
Nu ringa klockorna till dop.
Vid skiljovägen står en hop, Som öppnar, fylld af hopp, sin famn Åt nyfödd pilt, som skall ha namn, kologisk skarpblick.
— Hur och när i Val- borg Holmlunds sinne den första hågen för scenisk konst väcktes är icke godt att säga.
Säkert är att vid fjorton, års ålder en oemot- ståndlig lust för den dramatiska konsten mognat, och det var icke med denna flicka som med så många andra, som » svärma för teatern. » Hvad som länge legat på dju- pet hos henne och nu framträdde med oaf- vislig fordran på praktisk utöfning, var den allvarligaste konstnärsentusiasm, så myc- ket sannare som den först och främst hade att besegra en ovanligt inbunden och slu- ten naturs blyghet och motvilja för offent- ligheten.
Det fordrades säkerligen en oer- hörd själföfvervinnelse af den unga flic- kan för att taga steget ut.
Detta skedde, då hon i sällskap med en äldre dam, som länge varit hennes välgörarinna, begaf sig till August Lindberg, hvilken då med ett ntvaldt sällskap gasterade på Djurgårdste- atern.
Det berättas att hr Lindberg vid åsynen af den blyga fjortonåringen, som ville in vid teatern, tog på sig sin mest tragiska Ham- letsmih och höll ett föredrag om den dra- matiska konstens höga uppgift.
Vid ett se- nare tillfälle fick unga Valborg för mästa- ren bland regissörer uppläsa ett stycke.
Hon hade valt Andersens » Stoppnålen » och lyc- kades gifva så mycket uttryck åt den enkla fabeln, att Lindberg ansåg det » icke var så illa ».
Han har sedermera, ehuru förgäfves.
sökt förvärfva för sin trupp den primadonna, hvilken några år tidigare darrande uppläs- te inför honom sitt första stycke.
Fröken Holmlund arbetade från första stund träget mot det mål, hon satt som sitt lifs uppgift.
Sedan hon vintern 1 8 8 9 — 9 0 tagit lektioner för fru Fåhreus, kom hon 91 in vid Dramatiska teaterns elevskola och samma vår uppträdde hon vid elevuppvis- ningen som Abigael i Ambrosius.
I denna roll fick hon äfven inför Dramatiska tea- terns publik debutera.
Den uppmärksamhet, som från skilda håll ägnades fröken Holmlunds debut, visar i och för sig, att denna icke hört till de all- dagligaste tilldragelserna.
De yttre före- träden, den unga skådespelerskan ägde, kunde emellertid varit tillräcklig förklaringsgrund till publikens och kritikens ynnest.
Af » den grimme selling » hade nu vid 17 år blifvit en svan; den kantiga förvuxna skol- flickan hade utvecklat sig till en skönhet af första rang.
Det nobla ansiktet med de klara, själfulla ögonen, den höga, im- ponerande gestalten, den graciösa hållnin- gen väckte från det första offentliga fram- trädandet formlig entusiasm, och tidningarna hafva allt framgent, öfverallt där hon upp- trädt, icke nog kunnat prisa en apparition, som försynen så slösat sina håfvor öfver.
Men det fanns något mer hos den unga debutanten än yttre skönhet.
Hufvudsta- dens teaterkritici anmärkte redan nu, att hennes spel präglades af en högst ovanlig uppfattnings- och individualiseringsförmåga.
Man betonade det nobla, distinguerade och själfulla i hennes uppträdande, och man beklagade endast, att däröfver lågo en viss kylighet och reservation, som hindrade henne Man frågar bäfvande: Skall Frid Han heta eller kanske Strid?
Skall på hans fana läsas död?
Blir han de svagas goda stöd?
Amalia Fahlstedt.
från att helt släppa sig lös.
Denna reserva- tion i spelet var emellertid icke blott en hos debutanter vanlig brist på själftillit.
Den sammanhängde med en tidigt markerad själs- förnämhet, som ryggade tillbaka för att inför publiken blotta hjärtats finaste käns- lor.
Men fröken Holmlund har sedermera vid mognadt konstnärsskap visat, att äfven roller, som röra sig på af den konventio- nella moralen bannlysta områden, kunna gifvas en fullödig, för de känsligaste sinnen njutbar tolkning, när de adlas af en djup och sant konstnärlig uppfattning.
— Sedan fröken Holmlund i juni 1892 lämnat Dramatiska teaterns elevskola (hon hade där varit kamrat med sin äldre syster, den be- gåfvade skådespelerskan fröken Thyra Holm- lund, som i första blomman af sitt konst- närsskap skördades af den obeveklige lie- mannen), fick hon redan samma höst enga- gement vid van der Osten-turnén hvars förnämsta kvinnliga hufvudroller — Desde- mona i Othello, Anna Darby i Edmond Kean m. fl.
— hon uppbar.
Det lider in- tet tvifvel att denna Osten-turné i konst- närligt hänseende lämnade mycket öfrigt att önska.
Sällskapet var hastigt och utan sträng urskillning sammanfördt och icke nog samspelt.
Desto vanskligare var det då för en ung, oerfaren skådespelerska att vid sidan af van der Osten utföra så svåra roller som de nyssnämnda.
Men hennes mod, energi och sällsynta intelligens hjälpte henne och — det kunna vi godt tillägga — Osten-turnén igenom.
Turnén blef, tack vare den unge skådespelerskan, en half suc- cés, då den utan henne skulle gjort ett af- gjordt flasco.
Med van der Osten kom fröken Holmlund till Finland och där, i Finlands hufvudstad, skulle hon finna sitt andra hem och den förstående publik, inför hvilken hon utveck- lades till en skådespelerska af första rang.
Jag har under genomgående af den sven- ska kritikens omdömen o m fröken Holm- lunds sceniska prestationer i Sverige på mer än ett ställe funnit uttalad en fråga, hvarför den unga skådespelerskan icke en- gagerades vid vår främsta scen.
För vår k. dramatiska teaters egen skull vore det utan tvifvel godt, om så skedde, men icke bör fröken Holmlund, såsom förhållandena nu gestaltat sig hos oss, ha anledning att sörja.
T y i Finlands hufvudstad hålles kon- stens fana högt och konstnärerna själfva stå — något som icke är oviktigt — högt inom det sociala lifvet.
För en person med fröken Holmlunds ideela anläggning och rena hjärtelag är det en lifssak att lefva i en milieu, där hon finner sympati och aktning.
Och det har hon i rikt mått fun- nit i vårt gamla broderland.
Fröken Holmlund blef emellertid i tillfälle att, innan hon fästes stadigvarande vid Hel- singfors svenska teater, gifva ett par af sina bästa roller inför svensk publik.
Under sä- songen 1 8 9 3 — 9 4 företog hon som prima- donna vid det finska Arppeska sällskapet en turné genom Sverige och uppträdde där- vid som Magda i Sudermanns » Hemmet » och som Marguerite Gautier i Dumas ' » Ka- melia-damen » — två mycket fordrande rol- ler, just ägnade att pröfva, o m den unga, fi- rade skådespelerskans konst var äkta guld.
Hon bestod profvet på ett glänsande sätt.
Kritiken uttryckte enstämmigt sin beun- dran för detta eleganta enkla spel, som var fritt från allt koketteri och all falsk patos.
Man må förlåta henne, om hon icke illu- soriskt återgaf Kamelia-damen som demimon- dens drottning eller till fullo lyckades karak- tärisera det excentriska och världserfarna hos Magda.
De rent mänskliga faserna af dessa karaktärer framställde hon med så mycken sanning och känsla, att publiken från första stunden rycktes med och slut- ligen fördes till stormande bifall.
Från hösten 1894 finna vi fröken Holmlund vid svenska teatern i Helsingfors, hvarest hon utfört en hel rad af den moderna reperto- arens förnämligare roller.
Hon har som hän- gifven Ibsentolkare lärt den finska publiken förstå och uppskatta den store mästarens senare arbeten.
Och som bevis på hennes mångsidighet kan nämnas, att hon i madame Sans Géne ' s titelroll firat en verklig triumf, icke uteslu- tande bygd på pojkaktig uppsluppenhet, u- tan än mer på en nobel och hjärtevarm känsla.
Hennes verksamhet i Helsingfors har endast afbrutits af två studieresor, den första till Danmark och Tyskland i septem- ber 1895, den andra till Paris, där hon se- dan sommarens början vistats och ännu vistas.
Man hade hoppats att denna hösttermin få se henne uppträda i gästroller i Stockholm, men troligen stannar fröken Holmlund i Pa- ris till dess engagementet i Helsingfors å nyo i januari tager sin början.
Likvisst tro vi oss icke alldeles böra öfvergifva hoppet att till den svenska konsten få återbörda denna unga konstnärinna, hvars bana innebär så rika löften.
Hjalmar Cassel.
- " • ^nglasiämmor.
T den helga julenatten • sväfva öfver land och vatten änglar, sjungande i kör om det ljus som aldrig dör.
Liksom förr i Betlehem fromma hjärtan höra dem, fromma själar, som försaka hvilans lugn i pliktens vaka.
Du, som tror dig glömd, allena, lyssna till de stämmor rena, lyfta blicken opp mot skyn. '
O, då öppnas andens syn, in i himlens glans du ser.
Fall på dina knän då ner,
lär dig utan klagan lida, lär dig hoppas och för bida.
Du som i förmäten yra tror dig världar kunna styra, tror materien vara allt, känn din dårskaps rätta halt, bed i julenatt en bön, lyss till änglasången skön, lyss till orden evigt sanna, närande som öknens manna.
Du som mödans väg ses vandra, glömmande dig själf för andra, som i lifvets heta strid gifver lindring, tröst och frid, du med himlen i ditt bröst, höj i julenatt din röst, lik en ängels stämma klingar glädjebudet som du bringar.
Du som från ditt barndomseden kommit ut på vilse leden, som i sorg och synd och skam går de mörka stigar fram, återvinn din tro på Gud, sök att fatta änglars bud, att förstå de ljufva orden: » Frid i himlen, frid på jorden. » O, ja, må vi alla, alla, höra änglastämmor kalla i den helga julenatt / Må vi söka lifvets skatt, finna vägen som oss lär, hvar den Gudasände är, må vi honom helt oss gifva och hos oss Han evigt blifva!
E. W. A.
* " En droppe evighet. "
Tankar på årets sista afton.
K vad seklen betyda för mänskligheten, det betyda åren för den enskilda män- niskan.
Så länge hon trälar härnere, bun- den vid stoftet, så länge skall ock världens historia i stort, om ett framåtskridande utan gränser, upprepas i smått i hvarje människas lif.
Äfven hon har tider af mör- ker och barbarism, äfven hennes mål är fullkorn ning.
De dagar, som ofta i tröttande enformig- het fylla vårt lif, glida oss så hastigt ur händerna, att vi först vid ett större tidsskifte bli varse den tillryggalagda sträckan.
Då begynna vi äfven se oss o m efter resulta- ten af våra sträfvanden, efter frukterna af den inre kampen — men vi finna dem säl- lan.
Det är eftervärlden förbehållet att be- döma oss och våra gärningar, den större eller mindre insats, vi gjort i mänsklighe- tens lifssaga.
Eggande tanke!
När tiden en gång upphört att finnas till för oss, då först skola våra efterkommande uppskatta eller döma oss efter vårt sanna värde.
Så går det ock med detta flydda år, från hvilket det nu blir oss svårt att skiljas.
Vi minnas ännu, huru vi vid dess början en- dast tveksamt öppnade våra dörrar för den objudne gästen, hvilken smög sig in likt en tjuf o m natten.
Nu möta vi dess efterträ- dare, det nya året, med samma känslor af oro.
Det är det okända, som skrämmer.
Nu först hade vi hunnit bli fullt förtrogna med det gamla året, nu då vi kände det i hela dess omfång.
För somliga af oss har det varit rikt på tilldragelser, inre och yttre, rikt på ämnen till sorg som glädje.
För andra har det måhända gått skenbart spårlöst förbi — skenbart, ty om dess verkningar än icke nu kunnat skönjas, så skall framtiden uppen- bara dem.
Ingalunda har det bringat oss idel rosor.
Kanske kan i de flesta fall hvad vi alla därunder erfarit sammanfattas i tvänne o r d: ungdomen har älskat och hoppats, medelåldern har arbetat och lidit, ålderdomen har saknat och resignerat.
Så har det varit från tidernas begynnelse, så skall det förblifva intill den dag, då: » solens gyllene rund springer sönder.
.
.
» » Tid, hvad är tid?
En droppe evighet » — säger skalden.
Och fullföljande samma tankegång, säger han åter en annan gång: » Tiden droppar som ett sandkorn bort I det oändliga. » I sanning en träffande bild af tidens ilande flykt.
Af intet låter den sig hejda eller påskynda — » utan hast, utan rast » går den stadigt, fast omärkligt sin gång, och hvarje urets knäppning för oss oemot- ståndligt fram på dess breda strömdrag.
I afton står tiden åter med handen på timglaset, däri sandkornen heta dagar och hvarur äfven det sista snart förrunnit.
När det timglaset vändes om, har ännu ett år fullbordat sitt lopp; 1896 hör till det för- flutna.
Då vända äfven vi helt sakta ett nytt blad i vår lifsbok.
Har detta hittills skett flere eller färre gånger, alltid är det en lika betydelsefull handling.
Det är ett nytt kapitel i vårt lif, som därmed begynnes, hvem vet, om vi någonsin skola fullborda det.
Det är en underlig bok, denna, som vi fått i uppdrag från högre ort att författa, och på hvilken vi arbeta dag efter dag, utan att alltid känna någon tillfredsstäl- lelse därvid.
Understundom, såsom nu i årets afton- skymning, * händer det att vi taga oss före gå igenom det redan skrifna.
Det är en mångenstädes svårfattlig bok, och vi ville så gärna söka få en klar uppfattning däraf, innan vi gå vidare.
Sida efter sida vända vi tillbaka, och vårt öga fäster sig än vid ett särdeles fullskrif- vet blad, än vid ett nästan tomt.
Med ett öfverseende smålöje genomögna vi de första sidorna, hvilka innehålla så litet, ehuru full- klottrade från öfverst till nederst med den kantiga, klumpiga barnastilen.
Följa så sidor, tätt skrifna med ungdomlig lust och glöd, med brinnande entusiasm för allt godt och skönt och ädelt under solen, fulla af hug- stora planer och djärfva förhoppningar.
Men dessa lämna plats för andra, sparsamt be- skrifna, hvilka endast gifva torra fakta, ofta en enda mening blott, eller ett enda fråge- tecken.
Här och där finna vi skriften svag och darrande, nästan oläslig, och så komma blad, fläckade af tårar, och ännu andra helt oskrifna.
Det är otvifvelaktigt vårt eget verk allt detta, som är så fullt af ohjälpliga svaghe- ter.
På några ställen spåra vi dock tydligt, hurusom en annan hand ledt vår pennas gång, och det är just där, som meningen ofta blir oss så oklar.
Gång på gång stafva vi för- gäfves igenom dessa dunkla ställen, de äro och förblifva lika obegripliga.
.
.
.
Hur är det väl med det sista bladet, det som i natt skall vändas?
Är äfven det oskrifvet, eller är det fylldt af det rikaste innehåll?
Kanske är det skrifvet med en hemlighetsfull chifferskrift, hvilken endast under vissa betingelser blir synlig?
Huru därmed än förhåller sig, ett är visst — det kan aldrig skrifvas o m!
Likt ett ouppodladt fält, rikt på möjlig- heter, ligger i morgon det nya året, den nya hvita sidan framför oss.
Det står i vår hand att fylla den på bästa sätt.
Gärna ville vi genast från början göra utkast till detta vårt nya lifskapitels hela innehåll, men den oändliga svårigheten ligger just i att väl inpassa det i det närvarandes trångt be- gränsande ram.
Dock, hvar vore arbets- glädjen, om ej svårigheter funnes, de där egga till bekämpande, och de där skola och kunna öfvervinnas!
Måtte vi alltså med nytt mod och ny samlad kraft, med hela vår förmåga spänd till det det yttersta, i det nya året gripa oss an med vårt gamla uppdrag, för att nu omsider skapa det i ungdomen drömda mä- sterverket eller åtminstone föra det ett godt stycke framåt.
Den andra handen tillkom- mer det, att efter dess afslutande, trycka fulländningens stämpel därpå!
» St. » — * — * t I juletid, _J — U ' nders hade » slaskat »; som man kunde A ^ vänta, så braskade julen.
» Da ' n före da ' n före da ' n före doppare-da ' " n » uppgick kölden till trettioåtta grader.
Fruntimren i den stora prostgården uppe i Ångermanland gingo beklämda och ängs- liga för rågdegarne, som ej ville ta värme och jäsa upp, fastän de voro ompackade med linne, kuddar och fällar och i sina stora tråg, i hvilka ett par tioårsbarn be- kvämt kunde rymmas, voro placerade midt för den högt flammande spiselelden.
Babba Kajsa, köksan, som var stark som en björn, tog allt emellanåt ett hastigt tag i trägen och vände dem, så att kallsidan kom inåt elden.
Prostinnan kom ut i köket; med handen trefvade hon försiktigt ner genom kuddar och fällar, nående degen.
Nedslagen drog hon upp handen.
» Kall som en ie, och i morgon är intäk- ten — vi få skämmas för alla socknarne. » Dala-Anna, ladugårdspigan, som skötte brygden nere i bryggstugan, kom in, hon
bar en drickesstånka fylld af skummande färsköl.
Prostinnans min ljusnade, hon utstötte en suck af lättnad.
» Ölet blir bra, tror j a g?
» » Stor-bra! » Dala-Anna var alltid njugg på ord.
Lill-Brita, kammarpigan, kom springande utför barnkammartrappan med den tomma vedpåsen.
Hon gick fram och hjälpte prostin- nan att ur den väldiga stockelden fiska upp ett hvitglödgadt stryklod, som hon ändtli- gen hittade och med en skicklig manöver släppte ner i järnet, som prostinnan tog med sig in för att använda vid pressandet af de julklappar hon höll på med.
Ingeborg, husets äldsta dotter, stötte upp dörren med foten.
Hon bar en bricka lastad med höga stakar, kaffekannor och andra gamla silfverpjäser, som skulle såptvättas och skuras.
Med en duns så att det skramlade i det tunga silfret satte hon ner brickan, gick fram till degtråget och lyfte på fällarne.
» Ja, detta blir en vacker historia för fem socknar, hvad skall ungprästen säga? » Med en tung suck ställde hon sig att ösa upp kokande vatten ur den stora järngry- tan, som stod öfver elden; hon skulle ha vatten till silfret.
» Inte tror jag att han blir allra värst, » sade Babba-Kajsa skrattande.
Hon var i färd med att rifva ner koppar-kastruller och formar från hylla och vägg för att sedan skura dem till julen.
Hon slängde ned allt- sammans i en klädkorg, stötte upp dörren, som gnällde i kölden, och rusade i väg med alltsammans ner till bryggstugan — hon låtsade ej se att Ante, stordrängen själf, masade sig dit med ett fång långved.
Gården låg bländhvit, nyskottad, bildande en fyrkant mellan de höga vallarne af snö, hvilka fortlöpte som murar i vägen till kyr- kan, som låg i nära grannskap med prost- gården, och utåt kyrkvägarne, hvilka gingo i olika riktningar.
Bortom kryddgårdsplanket, som låg midt emot kyrkan, fans bagarstugan, där Magn- hild och Thora höllo på med småbrödsbaket.
Från bakugnens stora hvälfda öppning lyste eldskenet; en långvedsbrasa flammade och sprakade från den öppna spisen därinvid, medan rimfrosten, tumstjock och hvit, gni- strade från fönsterrutan midt emot elden.
Midt på den frusna rutan syntes ett par mörka fläckar.
Flickorna hade under kväl- lens lopp, när ugnen » slog sig », andats hål på isen för att få ett par tittgluggar att se ut igenom.
Dala-Anna kom in, trädde ner sina röda, af kölden svullna händer i sån, där lutfisken låg i vattnet, och tog upp den för att byta vatten på den.
» Nåå, har han fått något lif i sig ännu? » Magnhild, som stod och trillade kringlor, vände sig emot den inträdande.
» Int!
Han ligg som ett berg — rör sig int ur stället! » » Men det är då rakt för bedröfligt, det här, » inföll Thora.
» S o c k e n b ö n d e r n a — j a g törs inte se gummorna deras i ögonen på julmorgonen. » » Ja det, » af bröt Magnhild, » men tänk på Bernt, som kommer med gäster, hvilka hört talas om och vilja vara med på vår tionde- intäkt — den blir fin den med degkladdar till bröd, stackars Bernt! » &gt;Nu står jag inte ut med den jämmern längre, » sade Thora beslutsamt, » se efter ugnen Anna! » Hon gick raskt bort till sängen, på hvars linnetäckta dynor låg en rad af glänsande, mörkt bronsfärgade limpor, nästan nyss komna ur ugnen.
Hon grep ett hälft dus- sin af dem, svepte ömt o m dessa sin lilla ylleschal och gaf sig så af med dem i fån- get barhufvad upp till gården.
Det pep och gnällde lustigt under hennes skosulor, och kölden nöp kinder och öron högröda.
Puff!
Hon sparkade på köksdörren för att bli insläppt, ej vågande att med sina varma händer vidröra nyckeln af järn, rädd att skinnet på handen i så fall skulle lossna och fastna vid järnet.
Lill-Brita slängde upp dörren inifrån.
» Se så din truls, » sade Thora och täckte af degen, m u kan du ha tjurat nog, skäms på dig! » Hon slog några rappa smällande slag på degen med flata handen.
» Jag har lust att ge den ett rapp, jag med, » sade Ingeborg, hvars fingrar voro kritiga af silfverputsningen.
» A h stackarn, han har fått nog nu!
Nu skall du vara snäll, lilla deg, och göra oss alla heder och glädje!
Ungprästen skall älska oss! » Hon sneglade skälmaktigt på systern, täckte så linne öfver degen och lade på en varm limpa.
» Bernt skall vara stolt öfver oss! » Hon lade öfver den andra limpan.
» Hans gäster skola i oss beundra den sanna kvinnan! » Tredje limpan.
» Och sockenbönderna » — fjärde, femte, sjätte limpan, — » säga till gummor och döttrar: Ni ska bjuda till att få ert bröd så bra som de få det hos prostens.
Så skall dansen gå » — sjöng hon med ljudelig.
röst.
Hon sökte att rycka loss en våt handduk, som låg fastfrusen på bortersta hörnet af spisel- hällen.
» Det sitter hårdt åt det här.
Jag tänkte hjälpa dig att få handduken torr framför elden. » » Tack, tag den här också! » » Nu ha vi femhundra kringlor, men det blir nog morgon innan vi få skorporna tor- kade. » » Hu då, ' Thomenatten ' ', när alla spöken äro ute.
Jag vet ej huru jag skall våga gå ner till er i natt med kaffe.
Ni kunde ha börjat tidigare på dagen, så hade ni fått tidigare slut. » » Åh, var så god!
Både Magnhild och jag voro uppe klockan tre; då låg du, som en annan softuta, jag tror inte att du var uppe förrän fyra. » Ingeborg började skratta.
» Det finns mån- ga som anse att det är otta äfven vid den tiden. » Thora var redan i väg till bagarstugan.
Hon flög öfver gården, dels för kölden och så var det redan sent, nära midnatt.
In- geborg hade talat om Thomenatten; kyrko- gården låg j u alldeles bredvid, med vinter- grafven öppen.
» Bevare mig, jag tror du tar dörren med dig, så ramlar du, » sade Magnhild högljudt.
Hon var mer än glad att icke längre behöf- va stå ensam därnere i stugan, " där spisel- elden kastade så fantastiska skuggor öfver de släthuggna timmerväggarna, mellan hvil- kas fogningar frosten glittrade, och öfver den frosttäckta rutan, att hon känt sig riktigt kuslig till mods.
Dala-Anna kom nu äfven in ifrån ladu- gården, där hon gick och vaktade på en ko; hon » kärade » ut ur ugnen kol och eldbrän- der, hvilka lågo på tegelhällen nedanför, hettade och brände, kastade en näfve salt in öfver ugnshällen för att jämna ut vär- men, stängde till ugnsluckan och satte sig sedan på hällen af den öppna spisen hop- krupen med händerna under det grofva, mjöliga ylleförklädet och ryggen i farlig närhet till glöden efter den nyss nerbrunna långvedsbrasan.
» Det är otröjsamt [hemskt] att vara uppe den här nätta, » sade hon, i det hon drog ner den knutna halsduken öfver näsan, men flängde upp den igen öfver hufvudet, så att hon såg halfstrypt ut; » skrymta (spökena) äro ute sådana här nätter. » » Tyst Anna då!
Skall du tala om sådant på kvällen?
Tänker du bli sjuk midt i jul- brådskan som Kall ' Pers mor, när hon tala- de o m att hon sett lill ' barnet deras, som var dödt!
D u har bestämdt sett någonting eller hört kanske? » Thora kom och satte sig invid henne med mässingsmorteln i knäet, slamrande med stö- ten, med hvilken hon stötte kanel, så myc- ket hon förmådde.
Ljudet hade en så stor förmåga att afleda den uppstigande fasa, som blotta nämnandet af orden otröjsam, Thomenatt och skrymt ingåfvo dem.
» Har du sett något, » sade Magnhild med en röst, som hon sökte att göra stadig.
Hon vände sig ifrån fönstret — de två mörka fläckarne på den frosthvita rutan började ängsla henne på ett oemotståndligt sätt.
» Säg Anna, har du sett något?
D u kan tala o m det, vi kasta ut en eldbrand efteråt, så får du inte ondt af det. » » Det var tre svarta ena, — jag såg d o m i jons, när jag hade varit och sett efter Damros — dom kröp efter hvartannat hitåt från kyrkovägen och med eld i truten på en. » » Var det hundar?
Hu nej, vet ni — t a l a inte om något mer! » Med kinderna knott- riga af fasa kastade sig Magnhild ner på en mjölsäck, men stod alltför nära fönstret med de mörka fläckarne.
Hon sprang upp och makade sig emellan Dala-Anna och systern, som slamrade på med mortelstöten emot mässingsmortelen allt hvad hon för- mådde.
Magnhild kunde ej hålla sina ögon ifrån de där mörka fläckarne på den frostiga rutan Hålen hlefvo allt mörkare och mörkare!!
Hon satt som förhäxad och stirrade dit.
Thora hade gjort på samma sätt, men satt nu med ögonen i mortelen, besluten att icke af någon låta förmå sig att vända blicken mot de där » otäcka, dumma hålen! » Nu spratt hon upp och skrek till!
Magnhild nöp henne hårdt i handen, me- dan hon alltjämnt stirrande mot fönstret.
Dala-Anna såg äfven ditåt, såg hon som de andra, att de mörka fläck arne nu voro svarta, fuktiga som af värme, att det glimmade från dem, som om de varit ögon af eld.
» Herre jesstannes, » skrek Dala-Anna och slog ylleförklädet öfver hufvudet.
Thora och Magnhild voro hvitare ' i ansiktet än dukarne, som de hade öfver håret.
» Det är ögon, » hviskade Magnhild, » och en lång mun nedanför midt i isen på ru- tan.
» Thora satt tyst med händerna knäppta om mortelen.
» Tyst, jag läser en bön jag!
Och nu skall jag se efter, hvad det där skall föreställa.
Är det troll härute, så må de väl ska ' vika för elden!
Vi ta ' hvar sin eldbrand. » » Åhja, det är då alltid drägligare än att sitta så här och skrämma upp sig, » sade Magnhild, i det hon smått skamsen följde systerns exempel och äfven försåg sig med
en eldbrand.
Dala-Anna hade genast för- i sitt ställe till intäkten — och nästa år är sett sig med det vedträ, i hvilket fanns skön Ingeborg en liten kaplansgumma, » deklamerade Bernt.
mesta elden.
» Det slipper du allt, » sade Ingeborg och Thora öppnade dörren, som gick upp med det infernaliska oljud, som endast frosten sprang på dörren.
Men kommen ut på den lilla förstugubron, förmår meddela gångjärn.
Alla tre trängde sig ut på en gång genom dörren, ingen af stannade hon hänförd inför det stora skå- dem vågade vara en tum före eller efter de despel hon hade framför sig, skönare och andra.
Lika valkyrior, eggande till strid, praktfullare än hvad hon tyckte sig någon- rusade de ut med eldbränderna i höjden sin ha skådat det.
Bergtopparne aftecknade sig i underbara, framför sig.
» Hvad fira ni för en häxsabbat här midt djupa konturer emot horisonten.
Orions stjärnbild stod majestätisk högt uppe på natten? » På en gång slängdes eldbränderna ut i södra himlahvalfvet med Sirius i strålglans sjön.
» Var det folk! » sade Dala-Anna, som och blixtrande prakt invid sin stråt.
Bundtom den åldriga hvita kyrkan, inom skamsen gnodde i väg bort åt ladugården till.
» Fy Bernt!
Det är bara du, som har hvars skugga den gamla prostgården låg, varit på fönstret » — flickorna sökte att flammade norrskenet likt en gloria i pris- nypa honom och att ge honom välkomst- mans magiskt skiftande färger.
Den när- kyssar, men hade svårt att nå honom ge- belägna forsen brusade dämpadt och hög- tidligt.
nom den uppfällda pälskragen.
» Nej, hvad det är vackertl » Ingeborg » Hushålla med gudslånet, här finnas flere behöfvande i den vägen, » skrattade han.
lyfte sin fuktiga blick upp emot det stjärn- Och så presenterade han för systrarna sina gnistrande firmamentet.
» Hvad det är här- tvänne från universitetet medförda kamrater.
ligt att lefva i juletid! » Laura FHinghoff.
» Vi ha haft något till roligt åt er härutan- för, skall jag säga; som Salami och Zula- mith ha ni, kära flickor, från ert håll, och pojkarne från sin sida andats på rutan och byggt » bron » som förmedlat närmandet Till emellan er.
— Och » hvad människor i kär- lek byggt » — jag höll aldrig på att få dem från titthålen i fönstret — » detrifver.
.
.
.
» » Ah tyst pratmakare. » Den ene af kam- Då vi naturligtvis inse, att hufvudpriset i raterna slog honom förlägen på axeln.
den intressanta tids för drifstäfling, hvilken vi De voro nu alla samlade inne i bagarstu- förbereda till första nyårsnumret: » fri resa för gan.
Pälsarne voro af resenärerna i en hand- två personer till Stockholmsutställningen jämte vändning; stämningen den yppersta sedan logis och vivre under en vecka », icke innebår alla ömsesidiga mer och mindre antagliga den fördel, som med detsamma afsetts, för den förklaringar och dito ursäkter blifvit afgifna.
hände / se den vinnande skulle bli en i Stock- Bernt gjorde ett listigt uttänkt och skick- holm bosatt prenumerant, vilja vi härmed med- ligt utfördt anfall på de med läckert små dela, alt vi för delta fall komma att träffa bröd rågade krukor, som stodo på led un- särskilda anordningar, så att der det stora bakbordet.
I den lyckligaste annan, fullt motsvarande okunnighet om det hemska attentatet stodo någon flickorna och skuro skorpor till torkning, kommer vinnaren till del.
medan de nyanlände på ett mer o m god förmån vilja än öfning vittnande sätt lade dessa Våra talrika vänner i hufvudstaden komma skorpor i matematiskt ordnade rader på således att bli fullt jämställda med våra öfriga plåtarne.
prenumeranter öfver land och rike vid den En oklanderlig kanelring kom plötsligt trefliga och originella täflingen, för hvilken alla helt omotiveradt cirklande öfver golf vet, för- närmare bestämmelser meddelas i första janu- lorade balansen och föll som en kurir om arinumret.
onda tidender ner vid Magnhilds fötter.
1 detta nummer påbörjas ock den serie por- Hon vände sig förundrad, uppgaf ett skrik, trätt af våra ministerfruar, hvilken vi redan fick systern med sig och naturligtvis de bebådat, med bilden af regeringschefens maka, unga gästerna, hvilka visade sig vara säll- fru Lina Boström till Ösianå.
samt dåliga kamrater, då de på en gång Med hånsyn Ull de många angenäma ny- utan tvekan anföllo den, på hvars gästvän- heter, Idun på det nya året har nöjet kunna liga inbjudan de nyss kommit till huset.
bjuda sin läsekrets, och för öfrigt i allo stöd- Bataljen var i full gång — de kiknande jande oss vid och fullföljande vårt gamla, nu skratten från de anfallande under Bernts välkända program, våga vi alltså hoppas, att hopp öfver bord och bänkar och hans vilda vår vänkrets år 1897 skall ytterligare utvidgas, piruetter blefvo hans bundsförvanter.
Han och påminna alla, som ännu ej verkställt pre- ansåg sig som segervinnare.
numeration, att nu ofördröjligen besörja den- Nu flög dörren upp.
Ingeborg syntes med samma.
Därvid kan man bekvämast begagna den stora trebenta kaffekokaren och öfrigt sig af de prenumerationsblanketter, som med- tillbehör.
Hon var genast inne med i stäm- följa detta nummer, och vilja vi särskildt fram- ningen, glad och upplifvad redan förut, med- hålla, alt dessa blanketter äfven kunna använ- förande idel ljusa underrättelser: » Mamma das af våra hufvudstadsprenumeranler.
satt och skref julklappsversar med de lusti- Då den första fredagen för år 1897 inträf- gaste orlofsedlar öfver hvar och en af dem, far på själfva nyårsdagen, utgifves Iduns n:r både för barn och tjänare; silfret var blank- 1 för året först fredagen den 8 januari, en skuradt — gardinerna uppsatta. » åtgärd, som vi så mycket hellre ansett oss » Och degen? » frågade flickorna med en kunna vidtaga, som årgången härigenom än- dock kommer att omfatta det fulla antalet af mun.
» Jäser i högan sky, ölet går också i höj- 52 nummer.
den — allting går som en dans. » I den vissa förhoppningen att vid del laget » Och farbror Östgren skickar ungprästen mangrant återfinna alla våra trogna och * kära vänner begagna vi så slutligen tillfället att tillönska dem samtliga ett hjärtligt menadt: angenämt slut på det gamla året och ett godt nytt år!
Red.
af Idun.
* En brefväxling.
Under veckorna närmast före jul har mellan Iduns redaktion och den öfver hela vårt land kända och uppburna fru Lovisa Petterkvist i Jockmoek försiggått en liten brefväxling, hvilken, som vi anta, bör in- tressera våra läsarinnor, då den har afse- ende på ett arrangemenir, hvilket till det nya året kommer att bringa dem alla många glada stunder.
Lovisa Petterkvists båda böcker: den äldre » I Stockholm » och den i somras utgifna » Hemma i Jockmoek », ha bland vår bildade allmänhet rönt en ovan- lig framgång och i flere upplagor blifvit lästa och värderade i otaliga svenska hem.
Deras författarinna torde därför vara en gammal och kär bekant för alla, som träf- alla våra läsarinnor!
fas af dessa rader.
redaktionens och Vi framlägga nu såväl skrifvelse som det karaktäristiska lämnat å svar, densamma, fru älskvärda Petterkvist öfvertygade, att de tillfylles tala för sig själfva.
Högädla Fru Louisa Petterkvist, Jockmoek.
Ar 1897, det stora utställningsåret, står nu snart för dörren, och hela vårt land rustar sig med ifver att då värdigt deltaga i den stundande Stockholmsutställningen.
Naturligtvis ha vi huf- vudstadsbor därvid de största omsorgerna för att i tid göra oss redo att med skyldig heder mottaga och välkomna de kära gäster från ri- kels alla ändar, som då i hundratusental komma att strömma hit till den stora nationella hög- tiden.
Att intresset för en fosterländsk sak af denna betydelse äfven nått edert vakna samhälle, taga vi för gifvet, liksom vi äro öfvertygade om- alt det dar ingenstädes kunnat röna en lifli- gare resonnans ån just hos Eder, som städse visat Eder äga ett sinne så öppet och varmt deltagande för allmänna angelägenheter.
Många år äro nu gångna, sedan vår hufvudstad hade äran oeh glädjen af edert personliga besök och sedan Ni i edra klassiska vordna skildringar: i&gt;I Stockholm » denna resa.
framlade edra intryck från Mycket har här sedan dess för- ändrat och utvecklat sig.
Säkerligen torde där- för också redan att till nästa ningens egna öppnande förnya ögon på om, för hos Eder ha väckts tanken år och till den stora utställ- besöket för att med ort och ställe öfvertyga eder i hvad mån dessa gångna utveekUngsår vår kära hufvudstad godo.
varit till ondo eller
Äfven Idun önskar naturligtvis rusta sig att hålla sin stora publik, vårt lands hela in- gärna telligenta damvärld, au niveau med utställnings- händelserna.
Men ingen svensk kvinna äger i så hög grad alla sina medsystrars som just därför förståelse Barnen kärt att kunna, förvärfva ningsreferent.
Vi tillåta oss därför härmed Alltnog vår tidnings räkning besöka hufvudstaden spalter framlägga under utställningen och att därunder i Iduns edra reseintryek för (Jag antar han menade för mig!)
vi kommer, om hälsan står bi och herr redaktionen verkligen vill ha oss???
På andra i brefvel vill jag Alltnog, hvad de allmänna intressena i detta samhälle numera angår så.
..
Nå, mig gör det detsamma, nu, när en ny läsande allmänhet, som sedan länge är en så och vid synrand öppnat sig vid min varm beundrare af eder friska trånga kupol!
penna.
så Vi blefve alltså-på det varmaste förbundna om vi omgående kunde erhålla edert_ benägna ' svar på denna vår framställning, lifligt att det blir ett jakande, och hoppas helt visst till vänliga horizonls För alla de så smickrande och orden om mig själf fullkomligt och trettio gånger å rad och känt mig både läskad och lycklig.
Otroligt hvad en författare kan sluka i berömvåg, isynnerhet en humo- ristisk.
vänner från sig behöfva glädje för att kunna ge glädje?
Stockholm den 1 dee.
1896.
Kan det vara för det att de känna Jag hoppas det — eljest vore det för Med utmärkt högaktning Så snart julen börja Redaktionen af Idun.
fasligt.
är öfver, ska jag på allvar att förbereda mig till mitt nya kall.
Hvarmed vet jag inte så noga ännu, men all- tid hittar jag väl på något.
Är Utsökta herr redaktion af tidningen Idun, Stockholm.
det nu facken, så grufligt ty där är jag åtminstone motsvara att något så når komma att herr redaktionens Att tänka sig att herr redaktionen, att några, visa mig värd erbjudet förtroende, har jag den att kanske verkligen många vill se mig i Stock- äran och glädjen alt med djupaste högaktning teckna holm igen!
Äh, herre Gud, så glad jag är!
Man må Lovisa Petterkvist.
tala så mycket man vill om det dygdiga oeh rätta uti att i tid aftråda från det offentliga lifvet så säger jag ändå, jag, att det har sina Joekmock den 15 december 1896.
P.
S. sidor!
Det händer så tält att ' i lid ' blir allde- rinnor les för tidigt: Fyllda femtio år är då åtminstone hur man strumpor gånger om de ska vara till- Så här svarade mitt naturliga stöd, min benen alltjämt, när » Du kommer att göra dig till ett lefvande spektakel, Lovisa! » » Nå än sen då, » sa jag!
före mig » Det har många och blifvit ansedda som folk ändå. » » Det behöfs » Basch, » fackkunskaper! » sa jag.
» Då hade de väl inte skickat efter mig. » » Resensentherrarna kommer att göra kål på dig. » » Det.
gör de inte. » sa jag, » för om några är ädla och fria från småsinthet, så är de de. » Så sprang jag ned till barnen och rådgjorde med dem och så föll jag Ruffen (det är min 5- 3 man) om halsen och bad och bad, ända till dess han sagt ja.
(Hvilket han J U V E L E R A R E K.
A N D E R S JAKOBSTORG ' 1 O N naturligtvis man inte är ämnad Ull det af naturen.
Vore särdeles tacksam, om svar i Iduns breflåda, märkt L.
P.
* honom: •Ö •-J Jag har försökt, men ingen är bra obehagligt att se ut som en neger om man, när jag naturligtvis framlade saken för gjort röda?
om, De kvinnliga studenterna i Upsala un- der den gångna höstterminen ha varit 37.
Af dem studera 1 juridik, 5 medicin, 5 läsa på me- dicinsk-filosofisk examen, 12 filosofisk-humanisti- ska, 11 filosofisk-naturvetenskapliga, 3 filosofisk- matematiska ämnen.
En har aflagt juridisk och filosofisk kandidatexamen och är för närvarande sysselsatt med affattandet af en juridisk afhand- ling, att ventilera för juris doktorsgrad, hvilken, som bekant, ännu icke vunnits af någon kvinna i Sverige.
Damen i fråga är studeranden af Stock- holms nation fröken Elsa Eschelsson, dotter af konsul A. O. Eschelsson och svägerska till prof. Hagströmer i Upsala.
5 ha aflagt medicine kan- didatexamen, af hvilka en är amanuens vid pato- logiska institutet, 6 äro filosofie kandidater, 3 ha valts till seniorer inom sina nationer.
svarta färg biter — men den svarta, den biter!
Det ett par en rar och hygglig människa öppnat buren för!!
IA SJ: TI Q. vara god oeh upplysa mig ska bära sig åt att färga minst Jag känner mig presis som en fågel, som SL: O: Skidle någon af Iduns snälla läsa- vilja inte alls nog.
Nej, nog behöfver man fylla dem fyllest " TI billiga fordringar oeh att genom ackuratess och snabb betjäning och stolt Understöd åt högre flickskolor.
I enlighet med hvad drätselnämndens första afdelning före- slagit ha Stockholms stadsfullmäktige beviljat för hvart och ett af åren 1897 — 99 ett understöd af 3,000 kr.
åt hvar af Wallinska flickskolan, Lyceum för flickor, Södermalms högre läroanstalt för flickor, Östermalms dito dito, Ateneum för flickor, Ahlinska skolan och Kungsholms elemen- tarskola för ' flickor jämte 500 kronoråt hvardera af Östermalms högre läroanstalt för flickor och Ateneum för flickor såsom bidrag till anordnade kurser för huslig ekonomi, äfvensom 2,000 kr.
till den af fröknarna Anna Sandström, Maria Lodin och Thalia Schoug ledda skola, allt under förutsättning att dessa läroverk erhålla ett lika stort statsanslag som det nu beviljade.
lådfacket, hemmastadd!
förut!
blifvit så glad och smickrad TI noga med de där så får jag väl slå mig på I förhoppning Jag får då lof att säga — aldrig har jag Ur » notisboken.
Damkomitén för de svenska kvinnornas del- tagande i världsutställningen i Chicago har nu erhållit utställningsmedaljen med den därå präg- lade inskriptionen » Committee of Swedish ladies » äfvensom diplomet.
Medaljen och diplomet äro lämnade i Fredrika Bremer-Förbundets vård och kunna beses å förbundets 54, kl. 11 — 4.
blygs jag, men nog har jag läst dem en tjugu oförställd glädje för Lovisa Petterkvists otaliga Ystad Ull Haparanda.
åtföljer, i utbyte mot det vanliga romanarket, detta nummer och utgöres af en reproduktion i autotypi från V. Silfversparres grafiska an- stalt efter Rafaels bi ' imda » Madonna med barnet ».
Jag går inte!
vissa punkter helst inte svara!
den och spirituella Planschen för decem Jag säger oss, ty utan Ruffen är jag som en klocka utan urnyckel: vördsamt inbjuda eder att på vår bekostnad och för min ena måg, sa, att det skulle bli riktigt roligt.
oss eder medverkan som Iduns speciella utstått ha sig!)
spärrade opp ögonen värre — och kronfogden, Ni, fru Petterkvist, och det vore oss öfvermåttan kunnat göra genast, men männen nu sina små egenheter för Teater och musik.
Tvänne profblacl med illustrationer ur Iduns Modetidning och Barn- garderoben medfölja detta nummer af Idun, på det de af våra ärade läsarinnor, som ej hittills hållit dessa båda tidningar, måtte få ett, om än ringa begrepp om, hvad de ur dem kunna hämta.
Iduns NlocLeticlning, som utgifves på ej mindre än 8 olika språk i en samlad upp- Kungl.
operan, Första symfonikonserten gafs laga af 2 k 300,000 exemplar, har i Sverige lik- den 17 december inför en i förhållande till julens som i öfriga länder, där samma blad utgifves, närhet ganska talrik publik och efter ett intres- allt mer och mer undanträngt öfriga modejour- sant program.
Hufvudintresset var naturligtvis naler.
Tidningen är oek Skandinaviens största fäst vid inleduingsnumret, Tschaikowskis » Sym- och elegantaste, modernaste och jämförelsevis phonie pathétique », som nu utfördes för första billigaste modetidning.
BamffardéroTben, som endast är tre gången härstädes.
Det visade sig i korthet sagdt, att detta ton verk är ett af nutidens mest fram- år gammal, utgår dock redan på 5 olika språk stående symfoniska arbeten, minnande om både och i en samlad upplaga af inemot 150,000 ex- Berlioz och Beethoven, rikt på klangfulla tonkom- emplar.
I Skandinavien är Barngarderoben den binationer och karaktäristiska motiv, fyldt af ge- enda tidning i sitt slag och har här redan fått nialiska tankar, men ock af svårigheter, hvilka en mycket stor spridning, som oupphörligen senare dock fullständigt öfvervunnos af k. hof- ökas.
De båda föreliggande profbladen äro endast kapellet under ledning af förste hofkapellniästa- ren Nordqvist.
Hvarje sats, särskildt den tredje 4-sid., medan de båda tidningarna i sig själfva med den pompösa triumfmarschen, hälsades med äro 8-sid. och Modetidningens format därjämte det lifiigaste bifall, som tydligt ådagalade, att en half gång till så stort som Iduns.
Papperet publiken gärna skulle höra symfonien utföras i dem är ock tjockare och bättre.
ännu en gång.
Fröken Ester Sidner tolkade i Ett prenumerationsförsök för ett halfår torde ett varmt och förträffligt föredrag en visa af Gluck ingen komma att ångra.
och en hymn Henschel samt skördade starkt bifall för båda.
Som slutnummer utfördes Mendels- sohns välkända italienska symfoni i a-dur.
K I N G A R, A R M B A N D, KEDJOR, SILFVERARB ETEN, BROSCHER, K E D J E A R M B A N D, NÅLAR, BORDSILFVER.
Bref besvaras omgående Modernast!
Solidast!
Billigast!
j896 - IDUN 439 i W b Ämelies historia.
också icke så flitigt, och hon hade flere gånger Sedan jag uppehållit mig där nära ett år, beslöt på det enträgnaste inbjudit mig till sitt hem.
jag att äfven se mig om på kontinenten, då jag Men den stillsamma engelska prästgården hade blef erbjuden godt ressällskap med en hygglig hittills icke haft någon dragningskraft för mig.
engelsk familj.
För Idun af Homo Stim.
Två år vistades jag nu på resor: solade mig Nu däremot lockade den mig som en ljuflig (Forts. o. slut fr. föreg.
n.r.)
tillflyktsort.
Och så visste jag ju, att jag där i det sköna Italien och njöt af dess konstskatter, Följaktligen gick jag på balen och hade ej kunde finna kärlek och sympati, som mitt hjärta beundrade de majestätiska alperna i Schweiz och varit där länge, förrän jag fann, att han var där.
hungrada efter.
Jag började erfara riktig hem- slutade med att tillbringa en vinter i Paris, där jag studerade språk och musik.
Jag stod just i begrepp att börja dansa, då min längtan dit.
Då skref Grace och sade, att jag nödvändigt blick ofrivilligt drogs mot andra ändan af rum- Senast för ett par veckor sedan hade jag fått met och mötte hans, som skarpt fixerade mig.
ett bref från min vän Grace, hvari hon före- måste komma och vara en tid hos henne, för Jag var glad att kunna dölja min förvirring ge- brådde mig att jag aldrig kom till henne, oak- att göra bekantskap med hennes lilla Violet, min nom att genast dansa ut.
Sedan hade jag mer tadt jag var fri och ledig oeh kunde göra hvad guddotter, som nu säkert var i sin näpnaste än en gång tillfälle att betrakta honom.
Han jag ville.
Jag hade känt mig värmd af hennes ålder.
Jag kunde icke motstå, utan for.
tycktes vara sig lik, utom att han lagt sig till hjärtlighet, men att resa dit, just när jag vän- Hvad det kändes godt att åter få hvila ut i med skägg samt blifvit mera mager och solbränd, tade att han skulle komma hem, föll mig natur- ett vänligt hem!
Att icke längre betraktas bara hvilket klädde honom.
Hvad skulle han väl säga ligtvis icke in, och jag hade ännu ej kommit att som en främling, en resande.
Den hjärtegoda mig, när vi träffades?
Men tänk om han äm- besvara hennes bref.
Grace, som såg hur innerligt godt jag trifdes, nade alldeles, ignorera mig?
Nej, det vore alltför Sedan jag gjort min morgontoalett efter denna föreslog att jag för alltid skulle taga mitt hem hos grymt efter alla år af längtan.
Uppfylld af dy- sömnlösa natt, satte jag mig genast vid skrif- dem, eller åtminstone slå mig ner i närheten.
lika tankar, hade jag ytterligt svårt att uppehålla bordet för att låta Grace veta, att hon snart Men hur stora sympatier jag än hade för Eng- någon konversation.
Jag fruktar, att den blef kunde vänta mig.
land och hur varmt fästad jag var vid henne både ointressant och osammanhängande.
Vid frukostbordet förkunnade jag för min tant, själf, kunde jag likväl ej gå in på hennes för- Då jag efter en dans af min kavaljer fördes att jag senast om en vecka ämnade resa till Eng- slag.
Under alla dessa år i främmande länder in i ett smårum, måtte jag plötsligt i en dörr land.
Hon trodda först att jag skämtade, men hade jag dock icke glömt, att jag ägde ett foster- kapten L., som vid armen förde en elegant ung fann snart att det var allvar, då alla hennes in- land.
Det drog mig nu mäktigt till sig.
Dess- kvinna af en sydländsk skönhet, med något sol- vändningar och föreställningar strandade mot utom ansåg jag, att hvad godt jag kunde uträtta varmt strålande öfver hela sitt väsen.
Ett sam- mitt orubbliga beslut.
Hade jag föresatt mig en med min förmögenhet, borde komma mina egna fattiga landsmän till del.
manträffande mellan oss syntes nästan oundvik- sak, visste jag också att genomdrifva den.
Med saknad lämnade jag alltså England.
Men ligt, då vi sålunda ställdes ansikte mot ansikte.
Samma förmiddag började jag mina tillrust- Han bugade sig också för mig och sade i en ningar: gjorde uppköp och ordnade mina ange- med glädje återsåg jag gamla Sverige, som aldrig ton, som om vi senast råkats dagen förut: » God lägenheter för en längre bortovaro.
Jag kände, synts mig så vackert som nu, efter den långa afton, fröken.
Får jag lof att presentera min att i verksamhet låg min enda räddning.
Jag skilsmässan.
Här ville jag nu bereda åt mig, hustru?
Den bästa behållningen från min resa, » måste handla för att slippa tänka.
Tiden förrann hvad jag så länge måst sakna: ett hem, som jag tillade han och gaf henne en öm och stolt blick.
också hastigt under denna sista vecka, då jag kunde kalla mitt eget.
Genom bref från min tant hade jag hört att Gudskelof att jag vant mig vid själfbehärsk- hade så mycket att ombesörja.
Så kom resan ningl Jag kunde leende fatta hennes hand och och inom kort hade jag hamnat i Woodlands kapten L. och hans fru för ett par år sedan bo- utbyta några artiga fraser med henne.
Men då prästgård.
Här välkomnades jag på det hjärtli- satt sig i Spanien, emedan hon ej tålde vid det min kavaljer därpå öfvertog konversationen med gaste, icke blott af Grace, utan af hela den öf- nordliga klimatet.
Jag behöfde således icke frukta, henne, blefvo kapten L. och jag hänvisade till riga familjen, som om jag varit en gammal kär att ett förnyadt sammanträffande skulle rifva upp vän till dem alla, hvilket gjorde att jag också mitt gamla hjärtesår, som tiden så småningom hvarandra.
läkt.
Eiktigt hade jag dock aldrig kunnat glöm- » Jag visste icke, att kapten var gift, » sade jag snart kände mig som sådan.]
för att säga något.
Det var nära nog min första intimare bekant- ma, aldrig kunnat fästa mig så vid någon annan » Jo, sedan ett hälft år.
Jag däremot var öf- skap med ett hem och detta var ett hem i or- man.
Därför hade jag också föredragit att för- vertygad om, att fröken för längesedan var det, » dets rättaste bemärkelse.
Här rådde en sådan blifva ogift.
Men behaget och trefnaden af ett svarade han i en kallt gäckande ton, som sårade kärlek, sympati och harmoni mellan alla och en eget hem behöfde jag ju därför icke försaka.
Jag var nu icke så ung längre.
mig ännu djupare än själfva orden.
Kanske frid och en glädje, som mycket sällan afbrötos.
Och så köpte jag den bär egendomen, som jag märkte han det och veknade, ty han tillade vän- Här erfor jag, såsom aldrig förr, fattigdomen ligare: » Fröken har förändrat sig mycket. » af min egen ensamhet, men på samma gång bestämde mig för af två skäl, dels för dess na- » Ja, jag vet det, » sade jag bittert.
» Jag börjar glömde jag nästan mig själf för att lefva upp i tursköna belägenhet, och dels emedan folket här det nya, friska lifvet omkring mig.
Nu först var så fattigt och försummadt.
Jag fann häri- bli gammal och ful. » » Det menade jag inte, » sade han allvarligt.
lärde jag också riktigt känna Grace och hvilken genom ett verksamhetsfält och det har rikligen » Jag tycker, att fröken har förändrat sig till sin liten pärla hon var.
På grund af modrens sjuk- belönat mitt arbete och skänkt mig stor till- fördel. » Måhända kände han att vi började nal- lighet var det egentligen på henne alla hushålls- fredsställelse.
Under de första åren bodde min tant hos mig.
kas farliga områden.
Han afbröt sig därför ha- bekymmer hvilade, men det märktes aldrig, hon stigt: » Men min hustru har redan fått nog af var som ett ständigt solsken.
Och hur mycket Hon hade blifvit gammal och klen, orkade icke sin första svenska bal och längtar att komma hon än hade att göra, syntes hon aldrig jäktad.
längre med hufvudstadslifvet och då tyckte hon Hon hade tid för allt och alla.
Men icke blott att det var lugnt och skönt här på landet.
Men hem.
Au revoir! » Han drog hennes arm under sin och de af- för hemmet räckte hon till; hon var äfven en så dog hon.
Det blef naturligtvis en tomhet för god fé för alla fattiga församlingsbor.
Många mig, ty hon var innerligt god och snäll, om ock lägsnade sig tillsammans.
Hur jag sedan härdade ut till jag kom hem, gånger åtföljde jag henne, då hon med en liten en smula ytlig, så att några högre intressen hade vet jag icke.
Jag minns, att tant på hemvägen korg på armen gick att skänka hjälp och tröst vi just icke gemensamt.
Sedan dess har jag bott här ensam, utom när undfägnade mig med detaljer om det » intres- åt någon, som var sjuk eller i bekymmer.
Och santa giftermålet ».
Hon var spanjorska, lika för- det var roligt att se, hur välkommen hon alltid jag som nu haft något kärt besök att glädja mig åt.
För öfrigt har jag ju så hyggliga grannar, näm och rik som hon var vacker, och de hade blef, hur älskad hon tycktes vara.
förälskat sig i hvarandra vid första blicken m. m.
Sommaren hade snart flyktat hän som en be- så isolerad behöfver jag aldrig känna mig, för Jag bara längtade att få bli ensam med mitt haglig dröm.
Då ansåg jag mig böra göra all- att nu inte tala om mina » trogna undersåtar », lidande.
Det fick jag också tillfälle till under var af mitt tal om att iämna dem, ehuru jag som äro nästan lika många vänner.
Ja, du kan den långa natt som följde — de mörkaste helst velat stanna där för alltid.
Men hvarken gärna kalla mig för en » afmidsvärd varelse ».
timmarne i mitt lif.
Några tårar fällde jag icke, Grace eller den öfriga familjen ville höra talas Jag har så mycket att vara tacksam för.
Till England kom jag ännu en gång på besök.
jag var lugn och kall.
Men det var dödens om, att jag skulle resa.
» Jag måste stanna så köld och förstelning, ty mitt hopp var ju nu länge jag kunde trifvas. » Jag gjorde då till Det var kort innan Grace gick bort.
Hon var i dödt och begrafvet för alltid.
Framtiden såg jag villkor att jag skulle få inackordera mig hos ett par år mycket sjuklig, men bar det beun- för mig som en ökenvandring utan mål, utan dem, och efter många invändningar blef det dransvärdt tåligt och gladt.
När hon slutligen blef allt sämre, längtade både hon och jag så slut.
Och jag tyckte det var alldeles omöjligt uppgjordt.
för mig att upplefva en morgondag.
Hvar skulle Alltså kom det sig att jag blef kvar där i två mycket att träffas ännu en gång här i lifvet.
jag få krafter därtill?
Mer än gång höll jag mor- år.
När jag ser tillbaka på mitt lif, tycker jag Jag reste då ut och tog farväl af henne.
Det var finflaskan tveksam i min hand.
Men Gud var att de åren voro mina lyckligaste.
De voro nog en vemodig färd den gången.
barmhärtig, som bevarade mig ifrån ett sådant oekså de, som mest utvecklade och uppfostrade Hennes lilla Violet är nu i sin tur en ung fru brott.
Likväl var det icke fruktan för hans he- mig.
Hela min lifsåskådning blef en annan.
Jag och har lofvat att kanske till nästa år med sin liga vrede, som afhöll mig.
Nej, det var min lärde känna » den frid, som världen icke gifver ».
man göra ett besök hos sin svenska gudmor.
Då får blygsel för människors dom, min stolthet, som Grace och jag blefvo allt bättre vänner.
Vi du lof att också komma hit och göra deras be- icke unnade en man den triumfen, att jag dött voro mer än systrar för hvarandra.
Men jag var kantskap.
för hans skull.
Ty sanningen letar sig vanligen icke den enda, som såg hennes värde; t} ' värr Ja, kära barn, nu har du hört hela min hi- fram till sist, om man också går aldrig så skick- hade jag så när sagt.
Hon blef förlofvad och storia, åtminstone det hufvudsakliga.
Så märk- ligt tillväga för att leda den på villospår.
gift.
Naturligtvis med en landtpräst, bon var ju värdig var den ju icke, men kanske har du dock Jag måste alltså besluta mig för att lefva, men som skapad till en liten prästmor.
Visst deltog kunnat lära något af den, säg? » » Ja, älskade tant, det har jag! » Den unga flic- jag varmt i hennes lycka, men det kändes dock huru?
För hvad?
På dessa frågor fann jag intet svar.
Ett visste bra påkostande för mig att mista henne och på kan slog armarne kring hennes hals och kysste jag bara, att jag måste bort, långt bort.
Jag samma gång det hem, som blifvit mig så kärt, ömt den bleknade kinden.
» Och jag kommer ville icke utsätta mig för att ännu en gång be- men som utan henne ej längre skulle blifva det- att hålla tusen gånger mer af dig nu, än jag någonsin gjort ».
samma.
höfva träffa honom och henne.
Efter en stund tillade hon litet blygt och med Då bröllopet var öfverstökadt, begaf jag mig Alla möjliga resplaner hvälfde sig i mitt huf- vud, men alla föreföll o mig lika intresselösa och därför till London, där jag fått reda på ett bra en lätt rodnad: » Vet du, tant, nu längtar jag likgiltiga.
Plötsligt fick jag en idé.
Då jag var i » boarding-house » genom familjen på Woodland, riktigt efter att få vara litet vänlig mot Erik.
den schweiziska pensionen hade jag blifvit god som äfven rekommenderat mig hos flere famil- Gudskelof, ännu är det nog inte för sent! » vän med en engelsk flicka, som varmt fäste sig jer af sina vänner.
Jag hade hittills blott på vid mig, ehuru vi voro sådana fullkomliga mot- genomresa sett London och längtade att när- satser.
Vi hade alltsedan korresponderat, om mare få studera den intressanta världsstaden.
G EORG LEVY ' 5 UNNEjVIAGA^IN.
Drottninggatan 5 3, Stockholm.
Största härvarande lager af prima I r l ä n d s k a H e l l i n n e F ä s d u k a r i alla storlekar och flnlekar.
H e l l l n n e K a m m a r d u k s n ä s d u k a r med bredfåll och hålsöm ä 5.75 pr dussin.
Mellinnenäsdukar Order n min vt Sö kronor med kulörta bårder.
levereras frakt / ritt närmaste Barnnäsdukar.
järnvägs- eller Fantasinäsdukar.
ängbåtsstation i«« » im
ANMÄLAN.
Iduns jubileumsårgång i J t i o n d A e J år- Då I D U N med J ingången af år 1897 begynner sin g å n g, ligger däri en osökt anledning för Redaktionen att till tidningens ständigt ökade läsekrets uttala sitt varma tack för det intresse den visat Idun under de gångna åren.
Men häri ser Redaktionen tillika den star- kaste maning att söka göra just denna jubileumsårgång än mera in- tressant och värdefull än någon föregående årgång.
Till den ändan hafva vi vidtagit särskilda åtgärder och förskaffat oss löfte om bidrag från mån- ga framstående författare ocb författarinnor.
Något frångående af Iduns ursprungliga plan hafva vi emellertid så mycket mindre anledning till, som denna, konsekvent utvecklad, just visat sig innehålla ett program, kring hvilket flertalet af vårt lands upplysta och bildade kvinnor kunnat samla sig.
Ett vidlyftigare ordande om detta program torde vara öfverflödigt, så känd som tidningen nu är.
Det ligger klart och kort uttryckt i tidnin- gens underrubrik: Praktisk veckotidning för kvinnan och hemmet.
Och kvinnans och hemmets intressen på alla områden är det just, som IDUN vill tillvarataga och belysa så allsidigt som möjligt, samtidigt som den söker att ständigt vara till hands som en praktisk och förfaren rådgif- varinna.
Att hon därjämte genom berättelser och följetonger vill vara un- derhållande och skaffa sina läsarinnor en välbehöflig förströelse, bör göra henne så mycket hellre sedd af en livar.
Såsom något för IDUN särskildt karaktäristiskt torde böra fram- hållas dess kvinnliga porträttgalleri.
I detta komma hädanefter som hittills förtjänta kvinnor att intagas, och då vårt land kan skatta sig lyck- ligt att äga ett mångtal sådana, som genom sin verksamhet för sina med- menniskors bästa eller i det allmännas tjänst förtjäna att framhållas som sfterföljansvärda förebilder, torde vi ej heller hädanefter behöfva befara någon brist på porträtt.
Men det finnes ock kvinnor, hvilka genom den framskjutna ställning, deras män intaga i det offentliga lifvet, själfva måste mera än eljes träda inför offentligheten.
Vi komma därför att, i likhet med hvad fallet är i utlandets förnämsta kvinnotidningar, från och med det nya året införa en serie porträttgrupper af våra ministerfruar, våra både främmande och egna diplomaters fruar, landshöfdingars och bisko- pars fruar m. fl.
Af öfrigt nytt för den nya årgången vilja vi särskildt framhålla en serie skildringar under rubriken Lovisa Pettcrkvist på Stockholmsutställningen.
Hvilken af våra läsarinnor känner ej Lovisa Petterkvist och hennes utomordentligt roliga skildringar » I Stockholm » och » Hemma i Jockmock »?
lilla känna henne väl och längta att förnya bekantskapen.
Då vi nu med- dela, att det lyckats oss förmå henne att komma hit ned till den stora utställningen nästa år och att i Iduns spalter för dess läsarinnor skildra sina intryck från detta besök, taga vi för gifvet, att denna underrättelse öfverallt skall mottagas med den största tillfredsställelse.
Dessa skild- ringar komma att inflyta i Idun under sommarmånaderna.
Utställningen, som vi eljes noggrant skola följa, så vidt det angår inläggen af kvinnlig intelligens och kvinnligt arbete, har för öfrigt gifvit oss idén till en tldsfördrifsuppgift, för hvars riktiga lösande vi utfäst wm hufvudpris fri resa för två personer till utställningen fram och åter Jämte fritt logis och vivre under en vecka.
Lösandet af denna uppgift, hvilken såvidt vi veta, är af ett alldeles nytt slag för vårt land, kräfver intet öfvermått af skarpsinne, blott en smula tålamod, hvadan alla Iduns prenumeranter, kunna hoppas finna den riktiga lösningen, som blott kan vara en enda.
Tidsfördrifsuppgiften jämte de närmare bestämmelserna för densamma införas i första januarinumret.
I romanbiblioteket ämna vi allt fortfarande bjuda på intressanta och nnderhållande romaner af framstående in- och utländska förf.
Men därjämte hafva vi till omväxling under det nya året mellan ett par roma- ner tänkt inskjuta en hel diktsamling af ett slag eller en sammanställ- ning, som förut ej utgifvits i vårt land.
Kort före sin död fullbordade nämligen bibliotekarien fil.
d:r Richard Bergström, känd för sin fina penna och sin goda smak, en » kvinno-antologi », d. v. s. han sammanförde till ett helt en mängd af äldre och yngre skalder författade dikter, i hvilka kvinnan besjunges såsom barn, ungmö, fästmö, maka, moder och åldring.
Denna enastående diktsamling, hvilken vi förvärfvat åt Idun, och som erhåller namnet K v i n n o r n a s bok, kommer att utgifvas i en vårdad typografisk utstyrsel samt vid början af hvarje afdelning förses med fina helsidesillustrationer af Jenny Nyström.
Vi ligga äfven i underhandling om en serie rumsinteriörer för både större och mindre anspråk, afsedd att vara till hjälp vid möbleringen och inredningen af ett hem.
Med hvad vi sålunda här ofvan framhållit hafva vi endast delvis kunnat ådagalägga vår sträfvan att ständigt och i alla afseenden söka höja Idun och göra densamma värdig det hedersnamn, som Sveriges kvin- nor gifvit henne, då de kallat henne » sin egen tidning ».
Tidningen utkommer allt fortfarande hvarje vecka med ett 16- å 20-sidigt nummer och kostar för helt år e n d a s t f e m (5) k r o n o r, då äfven det rikt illustrerade 36-sidiga och i flere färger tryckta julnum- ret erhålles.
Ansvarig utgifvare för ofvarmämnda publikationer: l d u n s Modetidning har allt mer och mer tagit lofven af öfriga modetidningar på svenska har allt mer tagit underligt, lofven af ty öfriga modetidningar språket.
Detta och är ej mer heller erkännas måste, att på den sv på en gång är Skandinaviens största, elegantaste, modernaste och billigaste modetidning.
Iduns Modetidning utkommer sålunda 2 gånger i månaden med ett stort och elegant 8-sidigt nummer, innehållande omkring ett 60- tal illustrationer med beskrifningar samt hvarje gång (ej hvarannan såsom de flesta andra modetidningar) åtföljdt af en omfångsrik dubbelsidig mön- sterbilaga med en massa tillklippningsmönster jämte tillhörande förklarin- gar.
Dessutom medföljer en gång i mån.
till alla prenumeranter en fin- fin kolorerad modeplansch, hvars baksida upptages af moderna hårfri- syrer.
Allt detta — den s. k.
14-dags-upplagan, — erhålles för det billiga priset af endast fem (5) kr.
för helt år.
Af Iduns Modetidning utgifves därjämte en månadsupplaga med endast ett nummer i månaden.
Äfven denna upplaga åtföljes af mönster- bilaga och kolorerad modeplansch.
Priset för helt år är endast tre (3) kronor.
Barngarderoben, lllustreradt månadsblad för barnkläders förfärdigande och barnens sysselsättande, är den enda tidning i sitt slag i Skandinavien.
Ehuru ännu knappt två år gammal, har denna förträffliga tidning, som verkligen utgör en skatt för hvarje moder, vunnit en ganska vidsträckt spridning.
Tidningen utkommer med ett elegant 8-sidigt nummer hvarje månad, in- nehållande omkring ett hundratal illustrationer med beskrifningar samt åt- följdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga med en massa tillklippningsmön- ster.
I en särskild, rikt illustrerad afdelning erhåller modern en förträff- lig hjälp till barnens sysselsättande i hemmet.
Prenumerationspriset för helt år är endast tre (3) kronor.
Illustrerad tidning för Sveriges ungdom, begynner med 1897 sin femte årgång och kostar för helt år e n d a s t 3 k r.
En kärare julklapp kunna föräldrarne ej finna på åt sina söner och döttrar än ett prenumerationskvitto på Kamraten — en gåfva hvars nöje varar och förnyas hela året!
Kamraten, som under den gångna tiden för- värfvat sig en obestridd rangplats s o m den förnämsta, gladaste och hurti- gaste af våra ungdomstidningar, sysselsätter sig med allt, som kan roa och bilda den uppväxande ungdomen, gossar lika väl som flickor, under- håller och förströr på lediga stunder, för omkring i vetenskapens o. fanta- siens riken, gifver uppslag till sysselsättningar, » samlingar », idrott, lekar och slöjd.
Som följetong under 1897 meddelas en ytterst spännande och rikt illustrerad berättelse från den nordamerikanska västern; " Präriedvärgen " af Frans Treller.
Dessutom svenska originalberättelser af de bästa ungdomsförfattare, skolhistorier af Hugo Falk m. fl.
samt en mängd trefliga olika slags pristäflingar med hundratals stiliga pris.
En alldeles särskild öfverraskning kommer Kamraten att på nyåret bereda sina unga prenumeranter, i det med något af årets första nummer till dem alla kommer att följa s o m present den originella uppfinningen » Kamratens X - Y-Z-strålar ».
Hvari denna består, förblir tillsvidare vår hemlighet — annars vort det ju ingen öfverraskning!
— men så mycket kunna vi säga, att det icke är någon bok eller dylikt, utan en förströelseartikel, som helt visst kom- mer att hälsas med förtjusning och angenämt fördrifva många lediga stun- der kring aftonlampan.
Prenumerera alltså för er dotter eller er son med 3 kr.
på Kamraten för 1897 och ni bereder dem ett nöje som varar hela året!
illustrerad tidning för rese-, vandrings- och kurortsllf, utkommer med ett minst 8-sidigt nummer 2 gånger i månaden, innehål lande intressanta reseskildringar från in- och utlandet, meddelanden om fotvandringar, bergbestigningar, hotellväsen och kommunikationer m. m., som sammanhänger med turistlifvet.
Framför allt kommer tidningen att i ord och bild lämna skildringar från alla trakter af vårt vackra land, som ju har en mängd förutsättningar att blifva ett första rangens turist- land.
För nående af detta mål vill Turisten arbeta, på samma gång den vill söka varda en föreningslänk mellan alla, som intressera sig för sträf- vandena i denna riktning Turisten kostar för helt år fem (5) kr.
FRITHIOF H E L L B E R G, Stockholm.
Sådana yttranden äro vackra och vältaliga vittnesbörd om den makt kvinnan förmår utöfva i det tysta.
Ehuru ämnet för denna uppsats egentligen är inskränkt till kvin nans verksamhet inom hemmet, torde dock en afvikelse ursäktas för att med några ord få tillfälle erinra om det välsigrielsebringande offentliga inflytande, som i vidsträckta kretsar utöfvats af åtskilliga nutidens be- gåfvade kvinnor, t. ex. en Elisabeth Fry, en Florence Nightingale, en H. Beécher-Stowe, en Josephine Butler, en Frances Willard m.
fl., m. fl.
Dessa äro lysande stjärnor, som verka lifvande och styrkande på hela kvinnokönet.
Ingen må härvid tänka: De kunde vara till nytta, men hvad kan väl jag göra?
Ingen är för ringa att kunna blifva til!
välsignelse.
Äf- ven den i yttre hänseende mest vanlottade kan blifva det.
Eller minnes man ej den 70-åriga kvinna, som för några år sedan dog på ett af Stock- holms fattighus?
Hennes kista var öfversållad af blommor, sköna sån- ger uppstämdes - vid hennes bår, och månget tårfylldt öga vittnade om kärlek och saknad.
Hvad hade då den gamla kvinnan gjort?
Hon hade varit en trogen Herrens tjänarinna; hon hade bevisat huldhet mot alla och särskildt ömmat för de i dryckenskap sjunkna.
Hvad hon kunde offra det offrade hon för att rädda och upphjälpa dem och för att från deras arma barn afvända den bittraste nöden.
Mången sådan liten fry- sande, hungrande varelse hade hon klädt och mättat, under det hon ofta själf både frös oeh svalt.
Litet mjölk och bröd var stundom hennes enda föda för dagen.
Frid öfver hennes minne!
Denna gamla fattiga kvinnas lifsgärning var stor.
Men hvad hon kunnat uträtta, skulle det ej också kunna åstadkommas af hennes bättre lottade medsystrar, om de ville rasta sig med samma kraft som hon?
Men af den olika rustningen beror mvcket.
Lifvet öfverflödar af bevis därpå.
Kärleken kan leda och höja, men den kan ock, själf miss- ledd, förvilla och störta sitt föremål.
Så t. ex. den på sitt sätt kärleks- fulla men svaga och förblindade modern, som ej kan neka sina barn, sina älsklingar något.
Sonen får redan i skolåldern bjuda vänner och kamrater på punsch, vin, cigarrer och kortspel.
Då ynglingen stundom visar sig i ett alltför upprymdt tillstånd, skämtas blott däröfver.
Sin rikligt tilltagna handkassa får han fritt disponera till sina nöjen, och det blir aldrig fråga om, att han kan eller bör använda någon del vare sig af denna eller af sin tid till beredande af hjälp eller glädje åt mindre lyckligt lottade medmänniskor.
Så utvecklas han allt ifrån barndomen till en fullständig egoist.
Döttrarna uppfostras med samma eftergifven- het för deras lägre, själf viska böjelser, man talar ej till deras hjärtan, man väcker ej deras pliktkänsla; och de blifva sålunda oförmögna att i framtiden uppfylla » kvinnans höga och ädla kallelse ».
En annan mera själfvisk maka eller moder är helt och hållet slu- kad af nöjen och toalett samt af äflan att kunna, som det heter, » hålla sig uppe i världen ».
Alla enklare bekantskaper, de må vara bur akt- ningsvärda och bildade som helst, undvikas sorgfälligt, under det man uppbjuder alla krafter att, med hvad medel det vara må, svinga sig upp så högt som möjligt.
Räcka ej inkomsterna till för det öfverdådiga.
lef- nadssättet, så inknappas på löner och vivre för tjänare och arbetare samt på understöd åt hjälpbehöfvande anhöriga m. fl.
Barnen uppfost- ras i samma anda.
Hela hemmet är allt igenom fylklt af själfviskhet och flärd.
För sedliga lifsmål är ett sådant hem icke rustadt.
Hvilken framtid väntar de utträdande barnen?
I hvilken riktning skola de taga del i världsutvecklingsarbetet?
Om samfundsandan i sin helhet skall höjas och renas, måste kvin- nan lära att rätt uppfatta ej blott sin ställning i hemmet, utan ock de förhållanden, som prägla samhällslifvet därutomkring.
Mången moder tager väl en öm vård om sina barn, men längre sträcka sig ej hennes intresse och omsorg.
Hon inser ej, att samhället utgör en enda stor familj, oeh att vi alla äro solidariska, — att om vår nation försjunker i synd, har hon själf föga hopp om att kunna rädda sina barn undan det allmänna fördärfvet.
I följd af detta trångsinne förblir hon likgiltig för skriande samhällssynder, som draga tusenden ned uti ett obeskrifligt kropp och själ mördande elände.
I detta afseende behöfva kvinnornas blick skärpas och deras hjärtan vidgas.
Vid ett nyligen hållet diskussionsmöte för kvinnor afhandlades frå- gan: » Lider vår tid brist på idealitet? » Tankarna voro delade.
Somliga beklagade, att en sådan brist verkligen förefanns, andra förnekade den- samma.
Enligt de senares uppfattning borde idealet sänkas till en lätt upphinnelig nivå.
Man behöfde då ej längre klaga öfver bristande idealitet.
Då denna fråga är en af tidens mest brännande och därjämte be- rör vårt ämne, torde det ej vara olämpligt att här upptaga den och söka komma till någon klarhet om hvad sann idealitet är.
Mullvaden kan sticka sitt hufvud djupt ned uti jorden och säga: det finnes ingen sol.
Så kunna ock vi i förhållande till idealet, vi kunna förneka dess tillvaro.
— Men existerar för oss intet högre ideal än det, vi själfva kunna skapa och realisera, då är vårt släkte vingklippt.
Den längtan, som innerst slumrar i hvartenda människobröst, längtan efter helighet, evighet och salighet, blir då betraktad som ett irrbloss, hvilket, endast vilseleder, och lifvets lösen blir: » Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö. » Märkligt är att se, huru d} dika materialistiska åsikter voro ut- vecklade redan för omkring 2,000 år tillbaka.
I Vishetsbokeus 2 kap. anföras några af dessa uttalanden.
Det heter: » Af en slump äro vi födda, och efter detta skola vi vara såsom vi aldrig varit hade, ty ande- dräkten i vår näsa är en rök, och tanken är en gnista af vårt hjärtas slag.
Och när den gnistan är utsläckt, så varder kroppen till falaska, och anden försprides såsom en tunn luft.
Så kommen nu och låtom oss njuta det goda, som är, och flitigt bruka världen, medan vi unga äro.
Vi vilja fylla oss med bästa vin och salfva, låt oss icke försumma vårblomstren, låt ingen af oss vara lottlös i vår yppighet, ty detta är vår del och vår lott. » Mången tror, att denna kylande materialism och dess föregångare, det förlamande tviflet, ännu ej sträckt sig til!
kvinnorna; men detta är ett misstag.
Inom den äldre generationen förekommer det sällan, men hos de unga kvinnorna, barnen af vår tid, är det ofta tviflet, som hind- rar dem från att tränga sig fram till en sund och sann idealitet.
En af våra yngre skalder skildrar detta själstillstånd på ett gripande sätt: » Tviflet som en skogseld härjar, för dess framfart intet värjar, tviflet själf sig knappast bergar, sjunker af förtviflans trötthet i förnekelsernas graf; eller gör sitt bröst till pansar, väpnar sig med trotsets lansar, störtande mot trones skansar, att med krossad bröstsköld falla ocli med sönderbruten glaf. » Allt tvifvel har dock ej samma karaktär eller ursprung.
Därför är utvecklingen från tvifvel till tro hvarken ovanlig eller ologisk.
Det fin- nes ett tvifvel, som vi kunde kalla: » De obotfärdigas förhinder ».
Man tror ej, emedan man ej vill tro.
Instinktmässigt känner hvar och en, att tron på en helig, rättfärdig Gud, på ett lif efter detta och på en sista räkenskapsdag — att allt detta ställer höga kraf på personligheten.
Då idealet ej är oss kärt, kännas dessa kraf hårda, tunga.
Man vill varda dem kvitt och insveper sig därför i tviflets mantel, släcker hvarje gnista af tro och är snart inne i förnekelsens hopplösa mörker.
Mot lifvets pröfningar finnes då ingen tröst, och innerst i själen är man ej ens viss på sitt tvifvel — på förintelsen.
Ett fruktansvärdt kanske ljuder alltid där inne — kanske finnes dock en.
Gud, en vedergällningens dag.
Allt tvifvel är dock ej så hopplöst.
Nittonde seklets barn äro allmänhet obenägna att endast på auktoritet antaga någon sanning.
Kristendomens höga, heliga lära vinner ej genklang hos dem, då den blott mottages så att säga i andra hand.
Sanningen måste numera vinna sina segrar på den inre öfvertygelsens väg.
En sådan seger är vida mera sällsynt och dyrköpt, men den är också mycket mera värd.
Kristendo- mens kraf: » Älska Gud öfverallt och din nästa som dig själf », gör en fullständig omhvälfning i vår inre människa, där det egna jaget alltid är benäget att intaga högsätet.
En sann, djup karaktär, som ej nöjer sig med att göra något till hälften, kan ej lätt besluta sig för en sådan öfvergång.
Man känner att här gäller: allt eller intet.
Gifver man sig åt Gud, måste man vara beredd att, om så kräfves, för honom offra ära, samhällsställning, lycka, ja själfva lifvet.
Icke underligt att mången står tvekande, frågande.
I unga kvinnor, I som liden under detta tvifvel, I som uppriktigt viljen tro, men ej kunnen, söken icke sanningen endast på spekulatio- nens, utan framför allt på lydnadens väg.
Huru tvifvelssjuka I än aren, masten I dock medgifva, att Jesus af Nazaret är det oss af Gud gifna idealet, och att den kristna moralen är den högsta, vi känna.
Börjen på fullt allvar att följa detta ideal och lyda Guds bud, så långt I för- stån; lyden ej blott hvad yttre handlingar beträffar, utan af hela edert bjärta, och den dag skall helt visst randas, då tviflets dimmor skola skingras, och I skolen med Tomas kunna utbrista: » Min Herre och min Gud! » Edra ögon skola öppnas för sanningen, för idealet.
Edert lifs mångahanda skall få ett centrum, en fast punkt.
Men jag hör eder fråga: » Hvem är han, denne underbare, som kräf- ver en så odelad hängifvenhet?
» Han vittnar om sig själf och säger: » Jag är vägen, samlingen och lifvet, ingen kommer till Fadern, utan genom mig. » — Historien vittnar att, hvarest han blir känd, trodd, älskad och lydd, dar uppblomstrar samhället i både moraliskt, intellektuellt och ekonomiskt afseende.
— Geijer säger någonstädes om honom på sitt ge- niala sätt: » Jesus af Nazaret är alla filosofers förtviflan, han är för stor att passa in i något system och för stor att ignorera. » — Skalderna haf- va besjungit honom och en af dem utbrister i djup tillbedjan: 1 » Om lians väsens djupa gåta upp sin lönlighet skall låta, synglas ej förslå, ej båta Oorskarifver, tankeskärpa.
Men förklaradt blir hans namn för en själ, som hjälplös frågar, hvilken hungerns marter plågar, och med djärf förtröstan vågar till förfång för mänsklig klokskap språnget i hans öppna famn. » Har du vågat detta språng.?
Då har du fått en skatt för alla skat- ter, då har du funnit det rätta idealet och ett fäste, som ej skall svikta i lifvet eller döden.
Då vill du ock lyda hans maning: » Min son, min dotter, gå och arbeta i min vingård. » Du har då fått kraft att lyda upp- maningen och visshet om, att arbetet ej skall vara förgäEves.
I Jesu efterföljd, i hans fotspår blomstra ej blott helighet och salig- het, utan äfven sanning och skönhet, vetenskap Och konst.
När har hi- storien kunnat framvisa sådana resultat i sistnämnda afseende som dem, hvilka vunnits under den kristna civilisationen?
Om ock kristendomen ej på ett direkt sätt befordrar konsten och den vetenskapliga bildningen, så är den dock det väsentliga villkoret och underlaget därför.
Man kan till och med säga, att under medeltiden klostren stundom voro kulturens enda tillflyktsort.
IJtan kristendomens helgande, renande och förmild- rande inverkan skulle mänskligheten varit för låg, rå, obändig och själf- visk för att kunna alstra den civilisation, som under de senaste seklen blomstrat inom kristenheten.
Vetandets portar äro i m upplåtna äfven för oss kvinnor.
Äfven vi få numera ingå i dess tempel och fröjda oss i dess ljus.
Men må vi aldrig glömma, att samhällsbyggnaden, bur härlig den än ter sig i hvalf- bågar, spiror och ornament, dock aldrig kan bestå utan en fast grand, på hvilken den hvilar.
Civilisationens frakter, vetenskap, konst och in- dustri, äro de ögonen fröjdande sköna hvalfbågarna och spirorna, men gudsfruktan och de fasta rättsbegreppen utgöra den nödvändiga granden, förutan hvilken allt störtar samman.
Medföljer Idun enligt Kungl.
Generalpoststyrelsens medgifvande.
En fast punkt.
O r d till d e n s v e n s k a kvinnan af JVIathilda Fryxell.
Ur Svenska JVykterhetssällslcapets » / j u est la femme? » » Hvar hafva vi kvinnan? » Så lyda de bevin- gade ord, vi så ofta använda om någon uppseendeväckande till- dragelse, och hvilka tvifvelsutan innebära en djup sanning.
I våra dagar talas och skrifves tidt och ofta om kvinnans höga begåfning, om hennes uppgifter äfven i det offentliga lifvet, om hennes rättigheter och skyldigheter så i socialt som ekonomiskt afseende.
Man kan hoppas att dessa frågor alltfort må få stå på dagordningen till ytter- ligare gagn för båda könen; men här är ej stället för deras utredande.
Det finnes däremot en annan sida af hennes individualitet, hennes för- hållande till samhället, som mera sällan afhandlas, men som icke förty är af allra största vikt för det hela, nämligen kvinnans karaktärsbildande inflytande såsom maka, moder, syster, dotter.
Hon har såsom sådan en makt långt större än de flesta ana.
Denna makt utöfvas i det tysta, men är därför ej mindre betydelsefull, och det är på den vi här vilja fästa uppmärksamheten.
» Hvad stort sker, det sker tyst. » Kvinnans ifrågavarande makt är djupt ansvarsfull, ty den kan lika lätt brukas i låga som i höga och heliga syften; och dock är det en makt, för hvars missbruk man ej kan ställas till rätta.
Vi måste därför se till, huru vi förvalta detta oss anförtrodda pund.
Måhända finnes intet, som så ofta förspiller välsignelsen af det kvinnliga inflytandet som världssinne och småsinne.
Vi kvinnor röra oss och måste röra oss uti en hel värld af småting, hushållets praktiska och kloka vård, hemmets renlighet och prydlighet, vår egen och de vå- ras smakfulla och ändamålsenliga beklädnad, umgängeslifvets plikter, den personliga, sympatiska vården om make, barn, föräldrar, syskon och tjänare, och slutligen de många kraf, som nu för tiden ställas på oss för välgö- rande ändamål.
Ej underligt att mången kvinnas personlighet helt och hållet drunknar i denna myriad af småting, som hon ej får försumma.
I stäl- let för att hon skulle behärska dem, behärska de ej sällan henne, isynnerhet om hon är i knappa ekonomiska villkor och måste arbeta hårdt för att hålla sig och de sina uppe på det samhällstrappsteg, hvarest de betinna sig.
Alla dessa småsaker behöfva dock ej alstra småsinne.
Bestrålas och hel- gas de af ett högre ljus, så skola de ej mäkta neddraga och förytliga oss.
Vi skola då behärska dem, ej de oss, och i det plikttrogna ut- förandet af dessa våra hvardagssysslor skola vi tillväxa i ädel själfför- sakelse, ja, till och ined få vidgad blick för samhällets kraf.
Däremot finnes en massa andra småting, som äfven falla på kvin- nans lott eller som hon, rättare sagdt, påtager sig själf, det öfverdrifna sysslandet med att pryda hem och toalett, det ytliga societetslifvet, de hopade förströelserna, sinkandet af all utkommande skönliteratur, jäk- tandet efter nyheter, » les on dit », samt ett ofta ändamålslöst idkande af ett eller annat slag af skön konst.
Detta allt kan ödelägga eller så att säga söndersmula ett helt människolif.
Det alstrar oftast ett trångt, yt- ligt småsinne och gör oss oförmögna att lefva för plikten, för mänsklig- heten, för idealet.
Det inflytande denna alltför vanliga kvinnotyp utöfvar är neddra- gande, kylande, förytligande och mången gång mäktigt nog att inom sin räckvidd kväfva alla ädla tankar och känslor.
Allt berättigadt och oundvikligt mångsysslande, som nu en gång tillkommer kvinnan, och som rör sig i lifvets periferi, kan adlas, enas och behärskas, om hon har en fast punkt, ett centrum, kring hvilket allt kretsar, och till hvilket allt syftar.
En nutida författare, fransmannen Godet, säger skönt om människans personlighet i sin helhet, om vår ande, själ och kropp: » Genom den sistnämnda äro vi sammanlänkade med sinnevärlden, genom andegnistan stå vi i samband med en högre himmelsk värld, och genom vår själ, vår tanke, vår vilja stå vi som ett själfständigt väsende midt emellan dessa världar.
Vända vi vårt hjärta och vårt väsens högsta åtrå till de sinnliga tingen, då omsnärja de oss med tusen osynliga nät, draga oss nedåt och släcka andegnistan.
Vända skrifter.
vi däremot vårt bjärtas innersta begär till Gud och hans rike, då ut- vecklas hos oss ett heligt andelif, i hvars ljus vi på ett rätt sätt kunna bruka ej blott vår egen vilja och vår intelligens, utan ock den oss om- gifvande sinnevärlden. » Den kvinna, som vandrar i detta ljus, skall ej förvirras och neddragas genom alla henne omgifvande bagateller.
Hen- nes inflytande skall blifva till välsignelse, och detta inflytande, vi säga det än en gång, det är stcrrt.
Makan, modern eller- dottern äro de, som hufvudsakligast styra hemmet ocli gifva det dess prägel.
Goda hem äro samhällets grundval.
— Det är modern, som under de första barnaåren företrädesvis bildar barnens blifvande karaktär.
Pedagogerna äro eniga om, att intrycken från de första barnaåren äro i detta afseende det viktigaste.
— Det är makan, som, om hon själf fått kraft från höjden, styrker och uppmun- trar sin make under hans ofta mödosamma kall, och som hjälper honom, att ej denna världens äflan och täflan få hos honom utsläcka all tro på och sträfvan efter idealet.
— Och huru ofta är det ej minnet af en ren, älskande syster, som föresväfvar den unge mannen vid hans Erestel- sefulla lifsvandving och som styrker honom i pröfningens stunder.
Dessa allmänna satser och refiektioner rörande kvinnans stora in- flytande bestyrkas och belysas af otaliga exempel så från det offentliga som det enskilda lifvet.
I de bref och rapporter, som inlöpa ej blott från våra i utländska hamnar stationerade sjömanspräster, utan ock från sjukvårdare på de stora sjukhusen, ja, till och med från fängelsepredikanterna, förekomma ej sällan uttalanden, som på ett gripande sätt bevisa mödrarnas stora inflytande.
De stundom råa, hårda sjömännen, ja, till och med straffån- garne blifva ofta veka som barn, då man talar vid dem om deras moder och deras barndomshem.
Mången förlorad son har aldrig kunnat glömma sin moders böner och förböner.
De hafva blifvit en makt, som han i längden ej förmått emotstå.
Den förvillade har slutligen återvändt både till sitt jordiska och sitt himmelska fadershem.
— Från slagfältens nöd och död möta oss samma vittnesbörd.
En varm, tacksam hälsning till makan eller modern är ofta det sista ordet på de döendes läppar.
Ofvannämnda rapporter och bref ådagalägga djupet och varaktighe- ten af de goda intryck, makans, moderns eller systerns exempel och för- böner efterlämnat i många förvillades hjärtan, intryck starka nog att rädda dem ur fördärfvet.
Därtill må fogas några utlåtanden af ädla och framstående män om den för karaktären grundläggande eller stärkande inverkan, som beröringen med ädla kvinnor på dem utöfvat.
— En af vårt lands stormän skref nyligen om sin tidigt bortgångna moder: » Jag anser sannolikt, att den uppfostran, jag under mina första fem år fick af min moder, haft, bland många andra faktorer, inflytande på min lefnad och mer än någon annan bestämt min världsåskådning. » — Sonen till en af nordens förnämsta skalder skref under en resa i söderns härliga land hem till sin syster, som troget under åratal satt vid deras faders sjukbädd: » Tanken på dig har ofta varit mig en ledstjärna under min växlingsrika färd och har styrkt och bevarat mig i frestelsens stun- der. » — En framstående vetenskapsman yttrade om sin maka: » Jag kan ej nog värdera det renande och höjande inflytande, hon på mig utöfvat »; och en åldrig ämbetsman uttalade ett liknande omdöme angående sitt lifs följeslagarinna: » Hon är hemmets värmande, lif vande sol, kring hvil- ken vi alla röra oss i kärlek och frid. » — Om en ung fru uttalades det omdömet: » Blott hon träder in i ett sällskap, kännes den andliga atmos- fären renare. » — En af våra unga skalder sjunger med tanken på sitt hjärtas vän: » Då jag i hennes öga såg, svalkade mig den renaste våg, det var som hon ville en maning gifva: är rent ditt hjärta, skall din jag blifva. »
Tvänne hörnstenar i denna grundval heta — kyskhet och nykter- het.
Att befästa dem bör vara en af kvinnans förnämsta plikter.
Upp- rifvandet af dessa hörnstenar var det, som förnämligast störtade de gamla civilisationerna, så väl den grekiska som den romerska.
Afven nittonde seklets civilisation hotas af samma faror.
Äktenskapets och familjens helgd liar i alla tider ansetts som sam- hällets fastaste underlag.
Där denna grund sviktar, står förfallet nära.
Åtskilliga företeelser visa, att vår tids civilisation verkligen är utsatt för denna fara.
Inom skönlitteraturen höjas många röster för upplösande af familjebanden, och hvad värre är, de nedtystas ej af ett allmänt ogil- lande, utan höras tvärtom ' af många med begärlighet, af några med be- undran, såsom profeterande en ny, bättre tid.
Bland dessa beundrare ser man, eget nog, ej blott män, utan äfven kvinnor.
Det är en bedröf- lig, men allmän iakttagelse på lånebiblioteken, att slippriga romaner nu- mera läsas med lika stor begärlighet af kvinnor som af män.
Obscena teaterföreställningar, ja till och med våra varietéer besökas flitigt äfven af kvinnor, som ej tveka att dit medföra sina unga döttrar, beröfvande dem sålunda blygsamhet och ren smak, dessa egenskaper, så väsentliga för den unga kvinnan.
Skulle någon företrädesvis värna om äktenskap, familj och hem, så borde det väl vara kvinnan, om ej af högre motiv, så dock af själfbe- varelseinstinkt.
Hvilken skulle blifva den mest lidande, om i lifvet rea- liserades dessa lösa förbindelser, hvilka inom litteraturen ofta skildras med rosenröda färger?
I verkligheten skulle skimret snart förblekna, ja, förbytas till ett dystert mörker.
Måtte kvinnorna mer allmänt vakna upp, mer klart inse det syn- diga och farliga i dessa läror.
De skola då ej tillåta, att hela samfunds- lifvet förpestas af dem, och att hem och familj upplösas.
Vi skydda vår bostad från arsenikförgiftade tapeter och draperier, men vi tveka ej att låta vår själ, vår högre varelse inandas en osund, berusande atmosfär.
Tanklöst utsätta vi vårt andliga lif för stora faror.
Hvarför läska sig vid orena polar, då litteraturen och naturen bjuda så många fifska klara källsprång?
Må man vid dessa släcka sin törst efter sund och sann lifsglädje.
» Gäck in i mina skogars hvälfda gångar, drick kådstark luft med djupa andedrag, gäck ut på ängarna, drick doft, som ångar ur klöfvervålmarna en sommardag.
Drick kvällens prakt, när västern solen fångar på purpurhyende med guldinslag, drick källans vatten, som i skogen blänker, drick hafvets sälta, som kring kusten stänker. » Denna jublande lifslust behöfver ej stimuleras V3.T6 Sl££ B.
F spritångor eller af låga passioner.
Kyskhet och nykterhet, dessa båda hörnstenar i samhällets grund- val, äro nära förbundna.
Så äfven deras motsatser.
Där den ena finnes, finnes vanligen ock den andra.
Eget nog har hvarken sedlighets- eller nykterhetsfrågan, fastän af ingripande fosterländsk betydelse, mäktat till- draga sig den högre stående svenska kvinnans intresse och sympati.
Hvad kan vara orsaken?
Måhända den förut anmärkta och öfverklagade benägenheten att inskränka sitt deltagande till den enskildes nöd, men likgiltigt vända blicken bort från de vidt kringgripande samhällssyndenia och deras olycksbringande följder.
En stor skara svenska kvinnor ar- betar på det mest hängifna, beundransvärda sätt till samhällets gagn så- som lärarinnor, diakonissor, sjuksköterskor, skyddsfruar m. m., m. m; men då det blir fråga om att sätta sig in i och deltaga uti det nutida ingripande sedlighets- eller nykterhetsarbetet, då tyckes allt intresse vara försvunnet.
På en uppmaning i denna riktning skulle helt visst de flesta af vårt kön svara, åtminstone hvad nykterhetssträfvandena beträffar: » Hvad kommer den frågan mig vid?
Den svenska kvinnan har varit och är i allmänhet nykter.
Dessa sträfvanden angå ej mig. » Jo, de angå oss alla, och de angå oss nära, så framt vi ej vilja instämma i de kända orden: » Skall jag taga vara på min broder? » Då dryckenskapslasten störtar tusental af våra medmänniskor i både andligt och lekamligt elände, sköflar hemmen på frid, hälsa och dagligt bröd, utarmar landet och fyller våra fängelser med brottslingar, då måste medgifvas, att dryckenskapen är ett så fruktansvärdt samhällsondt, att det måste tagas med i räkningen.
I sanning det angår oss alla.
Enligt beräkning från 1891 utgifver svenska folket i rundt tal årligen: till för- svarsväsendet 35 millioner kronor, för undervisning 25 millioner kronor samt i ränta på statsskulden 11 millioner kronor, summa 71 millioner kronor; men ensamt för spritdrycker och öl utgifvas 80 millioner kronor.
Katt använd kunde denna kolossala summa blifva till stor välsignelse, oeh nu!
Dessa 80 millioner kronor äro ej blott till största delen förspillda, de hafva därjämte alstrat en vida större förlust i bortslösad arbetskraft och tid, i ökad sjuklighet samt i fördyrad fångvård.
Ännu mörkare ter sig förhållandet, om man vänder blicken till alkoholens verkningar i mo- raliskt afseende.
Under åren 1888 — 1890 intogos, enligt uppgift i pro- fessor B. Tigerstedts skrift » Om spritdryckerna », i hela landets fängel- ser 5,855 manliga och 749 kvinnliga förbrytare.
Undersöker man i hvil- ket förhållande brotten stå till dryckenskapslasten, beiinnes, att af de för- brytelser, som dessa 5,855 manliga fångar föröfvat, hade 4,229 begåtts under berusadt tillstånd eller af personer, som voro slafvar under rus- drycksbegäret, XLF de 749 förbrytelser, begångna af kvinnor, voro endast 77 föranledda af starka drycker.
Vid begrundandet af dessa siffror måste man inse nykterhetsarbetets omätliga vikt samt särskildt kvinnans plikt att främja detsamma, då hon ännu står jämförelsevis fri från drycken- skåpens förnedrande boja och alltså bör med klarare blick kunna inse och bekämpa det onda.
Då kvinnan är den, som får lida de svåraste följderna af denna last, borde hon vara nykterhetskämparnes själfskrifna I mndsf örvandt.
Inom många kretsar med högre bildning skjuter man hela frågan till sides med den tanken: dessa arma, förskjutna varelser äro ej de våra, de tillhöra folket, de lägre samhällslagren.
Till största delen göra de så, men äro ej äfven dessa våra bröder, gentemot hvilka vi hafva bindande plikter?
Dessutom — alla dessa förlorade existenser tillhöra ej det så kallade folket.
Undersöker man saken närmare, skall det sannolikt visa sig, att proportionsvis ett lika stort antal af dem härstammar från den bildade och förmögna öfverklassen som från den obildade avbetarebefolk- ningen.
Det finnes helt visst ej många släkter inom högre samhällsla- ger, som ej räkna något, ja några sorgebarn, några, hvars namn sällan eller aldrig nämnas, men livars öden under nattens tysta timmar fram- pressa heta tårar ur moderns eller makans ögon.
" Ej alla dessa sorgebarn hafva sjunkit så djupt, alt de brännmärkts af världslig lag, men hela deras lif är dock förfeladt.
I stället för att vara ett stöd, måste de stödjas.
Deras hälsa är förstörd, deras arbets- kraft förlamad, sinnet har blifvit retligt, karaktären låg och förslappad.
Slutligen inträder en fullständig ruin både i andligt, lekamligt och eko- nomiskt hänseende.
Ofta bringa de hela sin släkt på obestånd och skapa omkring sig ett outsägligt elände.
Man tänker dock ej, att alla, som skada sig genom rusdrycker, skulle anses som drinkare.
Många sådana akta sig väl för att utomhus eller i sällskap visa sig öfverlastade eller redlösa.
De söka bibehålla det yttre skenet af hyfsning och åtnjuta ett visst förtroende inom samhället, under det dock i själfva verket deras personlighet sjunkit och deras lifs- kraft undergräfts.
Den allmänna meningen är alltför slapp och öfver- seende vid bedömandet af ett sådant förspilldt lif och gifver därigenom stöd åt njutningslystnad och öfverdåd.
Att dryckenskap kan florera utan verkligt öfverlastande, därpå är den danska nationen ett sorgligt exempel.
Under det man i Sverige nu- mera årligen räknar 7 liter brännvin på person och i Norge endast 3, uppgår förbrukningen däraf i Danmark till 17 liter person, högre än i något annat europeiskt land; och dock ser man därstädes sällan någon berusad.
Det dagliga bruket af spritdryckerna visar likväl på andra om- råden sina fördärfliga verkningar.
Procenten af upplösta äktenskap, af vansinniga, af idioter, själfmördare m. m. är i Danmark särdeles hög.
Sådant utsäde, sådan skörd.
Med tacksamhet bör erkännas det storartade nykterhetsarbete, som under olika perioder fortgått i Sverige alltsedan 1830-talet, denna mörka tidpunkt, då vårt land öfversvämmades af en verklig brämivinsflod.
Man räknade då en årlig brännvinsförbrukning af omkring 50 liter på person.
Jämförd med denna tid, är den nuvarande ljus och förhoppningsfull.
Räddningsarbetet får dock ej afstanna.
A år nation står ännu lågt, jäm- förd med många andra folk, särdeles det norska, som oaktadt sitt kalla klimat är det nyktraste i Europa näst det italienska.
Det energiska nykterhetsarbete, som i Norge bedrifves, har alltså visat sig bära goda frukter.
I detta arbete deltaga många bildade, utmärkta kvinnor.
Systerlandet Finland har äfven kämpat sig till en framstående plats bland Europas nyktraste nationer.
Man räknar där blott omkring 4 liter brännvin på hvarje invånare.
Den egentliga nykterhetsrörelsen upptogs där af trenne systrar, skollärarinnorna Hellman.
Den började som det lilla minsta senapskorn, men är vorden till ett stort träd.
I Danmark däremot står man ännu likgiltig för reformarbetet, och frukterna af denna likgiltighet visa sig i lifvet.
Utan kamp ingen seger!
Men för att rusta sig till kamp fordras, att man vet sig hafva en farlig fiende.
r man okunnig härom eller, ännu värre, går man öfver på fiendens sida, då kommer ingen strid i i fråga.
Man är redan besegrad, underkufvad, slaf.
Innan den svenska kvinnan mer allmänt kommer till insikt om, hvilken lömsk och stark fiende hon, hennes hem och hennes barn hafva i den allmänna seden att begagna rusdrycker som njutningsmedel, kan man ej våga hoppas, att hon på ett energiskt sätt skall ställa sig i nyk- terhetskämparnes led.
Men blir denna sanning henne en gång fullt klar, då bör man med skäl vänta, att hon skall intaga en fast hållning gent emot vårt folks måhända värsta fiende.
Ingen sanning, således ej heller denna, kan blifva vår egendom utan forskande och sökande.
Lyckligtvis fordras här inga vidtomfattande studier.
I några småhäften, tillsammans ej drygare än en af våra vanliga ro- maner, kan man inhämta rikhaltiga upplysningar i detta fosterlandsvik- tiga ämne.
I aktuarien G. Sundbärgs uppsats om » Rusdiyckerna och deras missbruk » yttrar han bland annat: » Sammanfatta vi de spridda upplysningarna från skilda länder och tillämpa dem på vårt eget land — hvartill vi nog hafva rätt, enär väl svårligen drycken skåpens följder i något land äro synnerligen mycket skarpare framträdande än i Sverige — så blir resultatet följande: kanske ett femtiotusental af dem, som nu i vårt land åtnjuta fat- tigunderstöd, äro härtill bragta genom egen eller andras dryckenskap och skulle icke ligga sina medmänniskor till last, om brännvinsmissbruket ej tvingat därtill; en stor del af de sjukdomar, som nedbryta hälsa och arbetskraft, framkallas direkt af dryckenskap; minst ett hälft tusental af de siunesslöa människor, som nu vandra ibland oss, hafva för sitt sorgliga öde att tacka föräldrars dryckenskapssynd; minst ett par hundra af våra på hospitalen intagna dårar äro be- röfvade förståndet genom brännvinsmissbruk; ett femtiotal äktenskap upplösas årligen genom skilsmässa, hvartill anledningen gifvits af dryckenskap; ett hundratal människor årligen afhända sig lifvet af förtviflan öf- ver sin dryckenskap eller under däraf framkallad sinnesförvirring; flera hundra grofoa våldsgärningar, förbrytelser mot sedligheten, rån, dråp och andra ogärningar begås årligen till följd af dryckenskap; tusentals människor bringas årligen af brännvinet i en för tidig graf och af dessa äro kanske två tredjedelar oskyldiga barn, hustrur, mödrar och anhöriga, hvilka drinkaren drager med sig i döden.
Fattighus, dårhus, idiotanstalter och fängelser öfverfyllas af 1 ef vande, kyrkogårdarna af döda.
Sådant är kontot för bränvinsvinsten inom vårt land. » r * * Hvad kan nu göras för att i någon mån råda bot för allt detta onda?
Måtte Sveriges kvinnor med allvar göra sig denna fråga!
Myc- ket kunna de flesta bland oss ej uträtta, men något kunna vi alla göra, och » många bäckar små göra en stor å ».
4 i DU N Alla kvinnor kunna med sitt exempel stödja reformen, och det är ingen ringa sak; ty intet verkar så som exemplet, I sin intressanta öf- versikt » Öm dryckenskapen och dess bekämpande » framhåller generaldirek- tören 8.
Wieseigren på ett slående sätt afhållsamhetsprincipens företräde fram fin- måttlighetsprincipen i nyktovketskampen.
Han säger sid. 20: » Måttlighetsförcningen uträttade föga, afhållsamhetsföi-eningen åstadkom underverk.
Äfven med allas måttlighet som mål för sin verksamhet är nykterhetsrörelsen hänvisad till afbållsamhetskrafvct såsom ett det kraf- tigaste; medel för målets vinnande. » •&gt; / Af håll samheten är den mest viktiga del af den agiterande nykter- hetsvcrksamheteiis krigskonst.
— Därmed räddar hon drinkaren, därmed förekommer hon den opröfvades,-den lätt frestades, den svages fall; där- med påverkar hon ock uppfattningen inom samhället i dess helhet af hvad med måttlighet oeh omälllir / het förslås.
Ty äfven för själfva samhället vi- sar sig begreppet måttlighet vara högst skiftande.
— Antalet af de mått- liga, som hamna i omåttlighet, blifver under sådana förhållanden stort. » Vore ej skäl, att Sveriges kvinnor intogc denna afhållsamhetsslånd- punkt, då omständigheterna det medgifva?
Icke så att förstå, som borde de vägra att förtära alkoholhaltiga drycker, då sådana af hälsoskäl före- skri I ' vas, eller som borde de stämpla som synd tömmandet af ett glas vin eller öl.
Dessa ting böra försakas icke på grund af dylika skefva och ensidiga skäl, utan från kärlekens höga synpunkt.
Paulus säger härom: » Jag hafver makt till allt, men det är icke allt nyttigt.
Jag hafver makt till allt, men det kommer icke allt till förbättring.
Ingen sökc sitt, utan den andres bästa. » (1 Kor.
10: 23). — Och på ett annat ställe: » Om mat är min broder till anstöt, så vill jag aldrig någonsin äta kött, att jag icke må blifva min broder till anstöt. » (1 Kor.
8: 13).
Den väldige nyk- terhetskämpen, domprosten P. Wieseigren, yttrar härom: » Eansaka häf- derna och se, om en medelmåtta någonsin drifvit en öfverdrift på flyk- ten — om ej hårdt fordras mot hårdt — öfverdrift mot öfverdrift », och han tillägger ytterligare: » Friheten är stor, men kärleken är större. » Från denna upphöjda S3 npunkt måste frågan uppfattas.
Om tusental af högre klassens kvinnor intoge ofvannämnda stånd- punkt, detta skulle utöfva ett inflytande, större än man kan ana.
Då de uppväxande sönerna såge sin moder af dessa ädla bevekelsegrunder för- saka vinets äfven för de flesta kvinnor lockande njutning, så skulle hos dem väckas en tanke på sakens vikt, och mången yngling skulle känna sig villig inträda i nykterhetskämparnes leder.
Då den medicinska vetenskapen mer och mer kommit till insikt om de sprithaltiga dryckernas skadliga inverkan på människo-organismen, sär- deles Iios barnen, så bör hvarje moder äfven af detta skäl afhålla sina barn från förtärandet af dylika drycker.
Ej blott i förhållande till barnen är den nyktra makans och hus- moderns uppgift stor.
Genom sitt exempel samt ett stilla, kärleksfullt bemötande skall hon mången gång för hemmet återvinna den make, som r STOCKHOLM, LDUX,-.
; fordom ofta störde dess frid och helgd.
Hon skall mildt, men bestämdt inför honom häfda hemmets och barnens rätt.
Som husmoder kan hon söka ordna hemmet så, att rusdrycker ej behöfvas som njutnings- och rekreationsinedel.
För dylika fall meddelas många goda råd i den lilla skriften ": » Något om njutningsmedel med sär- skildt afseende på spritdryckerna » af professor Ernst Almqvist.
På tjänst- folk och underbafvande kan husmodern utöfva djupt inflytande i synner- het på stora gods och vid industriella anläggningar med talrik arbetare- personal.
Inom denna krets verkar husmoderns exempel kraftigt och likaså hennes val af förfriskningar vid fester och högtider.
Som syster och dotter bör den unga kvinnan beslutsamt ställa sig vid makans och moderns sida i kampen emot rusdryckerna samt söka genom sann och ren kvinnlighet höja sina bröder och deras kamrater, ingifva dem kärlek för hemmet samt afsmak för kafé- och värdshuslif.
Särskildt bör hon taga sig till vara att efterapa männen i djärft och vårdslöst uppträdande, i rökande och dryckjom, ty härigenom förspiller hon det henne af Gud gifna inflytandet.
Hon förmår ej höja dem, men de skola neddraga henne.
Att medels penningbidrag och deltagande stödja dem, som arbeta för nykterhetens främjande, detta är ock ett sätt att verka för den goda saken.
Och till sist, mödrarna äro de, som i första hand fostra väva.
fram tida ämbetsmän och lagstiftare.
Hafva dessa från barnaåren insupit kär- lek till nykterhet och förakt för motsatsen, så skola de en gång i fram- tiden både genom renare seder och skärpt lagstiftning kunna kraftigt med verka till nationalandans och fosterlandets höjande.
En stor skara af Sveriges mer obemedlade kvinnor har under åra- tal arbetat nitiskt för nykterhetens befrämjande.
Detta har varit och är så mycket mer behöfligt, som genom ölets allmänna användande drycken- skapslasten mer än förr inträngt bland kvinnorna.
Tiden bör nu vara inne, att äfven den förmögnare svenska kvinnan upptager kampen, att hon upptager den med heligt allvar och nit.
Segern skall ej uteblifva.
Vill känslan af egen svaghet och obetydlighet hindra oss att gripa verket an, må vi då betänka, att den sak, för hvilken vi uppmanas att kämpa, icke blott är vår egen: den är fosterlandets, den är Guds.
I hans kraft skola vi strida, » Herren Gud är en klippa evinnerligeu. » Han är den säkra grund, den fasta punkt vi behöfva.
Vi skola ej våga eller vilja sluta likgiltighetens fred med det onda, ty: » Den där kan göra godt och gör icke, honom är det synd. » Milliarder droppar utgöra det stora, mäktiga världshafvet; så skola ock tusende och åter tusende för nykteiiietens höga mål kämpande kvin- nor bilda en stark skyddsmur mot rusdrycksflodens öfversvämningar.
Måtte en gång om den svenska kvinnan få sägas: " Det hon kunde, det gjorde hon, "
