# ID: svediakorp-per111
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,619
# sentences: 493
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


DEN SPANSKA KVINNAN jag går att skrifva om kvinnan i mitt eget fosterland.
skulle jag önska att kunna tillägga henne uteslutande dygder, förtjänster och upphöjda egenskaper, att framställa henne som ett mönster af fullkomlighet.
Men äfven jag ar livinna och spanska och af taflans ljuspunkter skulle äfven en reflex falla på mig.
Oafsedt att den, som slösar beröm, alltid vacker mera sympati an den som opartiskt dömer, fordras det dessutom i Spanien ett visst mod att sätta p2 papperet just det som är i hvar mans mun, och därigenom ser sig skrift- ställaren nödgad att insoclrra pillerna.
Oaktadt ' jag väl fattar hela sakens innebörd och ehuru jag skrifver för mina landsmaninnor, skall jag ingenting förgylla.
Jag skall tala klart och tydligt såsom jag brukar i allvarliga ting, dar artighet ej bör gälla som lag.
Men skyldigheten att vara sann stegras an mera, då vi skrifva för utländingar, som hafva rättighet att fordra verklighetstrogna skildringar, emedan de icke aga medel att rätta de felaktigheter, som vår bristande objektivitet serverar dem.
Må man icke därför af hvad jag sagt tro, att jag med någon slags bitterhet vill döma den spanska kvinnan, att jag skall skrifva någon satir ii la Juvenalis eller Boileau.
Därtill finnes intet skal och strängt taget skulle jag ej heller hafva någon rättighet därtill, äfven om skäl funnes, ty de fel, som vidlåda den spanska kvinnan, äro gifna af de sociala förhållan- dena och böra till väsentlig del tillskrifvas mannen, som så att säga formar hennes sjal.
Väl möjligt att i det spanska samhället för tvahundra år sedan, nar en favorit utöfvade envälde och rles précieusesr giiflro tonen, man kunde med
- något skäl upphöja till axiom den satsen, natt mannen göra lagarna och kvinnorna sederna ..
Men i våra dagars Spanien handlar kvinnan i nio fall af tio under inflytande af mannen, och det skulle hvarken vara rättvist eller ens med billighetens fordringar öfverensstammande att af henne begära full ansvarig- het, och detta förhållande bör man icke lämna ur sikte.
För att förstå hvad den spanska kvinnan i dag ar, måste man betänka den omstöpning, som Spanien sedan början af X1X: de århundradet, efter den napoleonska invasionens för- jagande, undergått.
Den franska revolutionen, som knappast lyckades utöfva något direkt inflytande på oss, gjorde det in- direkt, tack vare de våldsamma sammanstötningarna under en kamp, rik på hjältedater.
Vart Dguerra de la Independenciar, som till det yttre liknade en ljungande protest mot vår gran- nes nya sociala former, blef i själfva verket hafstången för den revolutionära andens och de moderna idéernas inträngande till oss.
Efter Cortes-sammanträdet i Cadiz I 8 I 2 framträdde klart och tydligt det nya konstitutionella Spanien, som var kalladt att segra öfver det gamla i oupphörliga, blodiga inbördeskrig.
För att vinna stadga och fortlefva miste det unga Spanien utan uppehåll bekämpa det gamla, maktfullkomliga, bigotta, i absolutism kväfda, där endast tillfalligtvis nigon ljusglimt in- trängde under konungarne af huset Bourbon - och icke en- dast bekämpa det på slagfaltet utan afven på sedernas omrade.
Det var en tvingande nödvändighet, att en djupt ingripande reform genomfördes i kvinnans sociala och moraliska stallning och följaktligen också i familjens.
Det XVIII: e århundradets kvinna hos oss var vidt skild från den franska kvinnan vid revolutionens första gryning.
Under det att XVI1I: e arhundradets franska kvinna kanske ar den mest intelligenta, skeptiska och fria, som historien i sina häfder antecknat (den atheniensiska icke ens undantagen), ar den spanska kvinnan den mest bigotta, undergifna och okun- niga.
Märk väl att jag säger bigotta, icke Kvtstan, ty med mycket större skäl kallar jag kristna XVke och XV1I: e ar- hundradets lysande kvinnor, i spetsen för hailka den stora Isabel I glänste, Fjärran frin att nöja sig med en under- lägsen och bristfallig undervisning intog renässansens spanska kvinna, lika from som lärd, lärostolar i retorik och latin sisom en Isabel Galindo eller utvidgade området för de filosofiska
.
.
teorierna såsom en Oliva Sabuco.
Under XV1II: e århundradet gingo dessa traditioner till den grad förlorade, att det ansågs farligt att lära flickor alfabetet, emedan genom kunskap i läs- ning och skrifning de lättare skulle kunna brefväxla med sina älskare.
Min mormors mor, som var af en mycket förnäm galicisk slakt, berättade, att hon helt och hållet på egen hand lärde sig skrifva genom att kopiera bokstäfverna i en bok, under det hon begagnade sig af en spetsig träpinne siisom penna och af björnbärssaft i stället för bläck.
En välsignelse- bringande okunnighet, en absolut lydnad för faderns eller makens myndighet, uppfyllandet af religiösa bruk och en full- komlig afskildhet från manligt umgänge vor0 de plikter, som ålågo den spanska kvinnan under det föregående århundradet.
Mot dessa svängde vår ryktbare Moratin det satiriska gisslet i El si de ' las nitias, El viejo y la n i k och La mojigata.
Sensmoralen i dessa tre komedier åsyftade en grundlig för- ändring i kvinnans uppfostran och ställning.
Den spanska kvinnan före Cortes ' sammanträde i Cadiz har blifvit typisk liksom garbanzos och bodero.
Denna kvinna var ren och kysk och hon gick aldrig ut annat än till morgon- mässan, ty, som ordspråket säger, aärbar kvinna löper ej på gatorna^.
Hennes dräkt bestod af en snaf kjol af ylle eller siden, hvit halsduk hopfjst med en guldnål, svart sammetslif och spetsiilantilla.
Den enda lyx, som denna kvinna, hvilken aldrig gick till fots, bestod sig, var den genombrutna silkes- strumpan och den mjuka satin-skon.
Tiden tillbragtes med handarbete, sömnad, stickning, virkning, strykning, broderi eller inläggning af frukter - i synnerhet broderi, som i hög grad ansträngde ögonen.
I min barndom visade mig min moder några kuddar broderade af min mormors mor, hvilkas fint utförda arbete var föremål för den största beundran.
Om denna vördnadsvärda gamla kunde läsa, så kände hon i alla händelser icke till flera böcker än mässboken, h det Kristna Åretn och katekesen, hvilken hon inpluggade i sina barn hand- gripligen, ty kroppslig aga hörde då till ritus och fick icke utelämnas enligt n Qui diligit filium assiduat illi flagello a.
Om- gifven af familjen och tjänarna, förrättade hon husandakten och när aftonen kom gaf hon sina söner sin välsignelse och dessa kysste hennes hand äfven sedan de buro skägg och vor0 gifta.
I ekonomiska angelägenheter rådförde hon sig med någon
munk och för alla sjukdomar hade hon sina gifna huskurer.
En sidan kvinnotyp var dömd att försvinna vid den nya tidens inbrott.
Jag vill emellertid icke pastå, att allt var godt under den gamla tiden.
Jag skulle vederläggas af de skandalösa upp- trädena från Carlos 1V: s tid, då hertiginnor gjorde utfarder i det gröna med tjurfaktare och superade hemma med komedi- anter, då drottningar gåfvo sina gunstlingar höga ämbeten och utom höljde dem med guld och ärebetygelser, d; damer andra lidelser, som vor0 mera ursäktliga, emedan de vom mera naturliga - lato hänföra sig af spelpassionen, fyllde sina pärlsmyckade börser med guld eller på en enda natt förlorade en femtedel af sin förmögenhet.
Jag vill endast saga, att den gamla klassiska spanska kvinnotypen var förharskande före I 8 I 2 och var karakteristisk för tiden intill det konstitutionella regementet, och jag må tillägga att de bigotta och snörda kvinnor och de gahnta damer, som Goya målat al fresco i San Antonio-hermitaget, vor0 två skilda men oskiljaktiga for- mer från samma tid, två typer frin det gamla Spanien, af hvilka ingendera har nigot rum i X V m e århundradets Frank- rike, där dygder och laster satta sin stämpel på det intellektu- ella lifvet.
Den sociala förändringen kräfde såsom en oundgänglig konsekvens en utveckling af kvinnotypen - men, öfverraskande att se, det nya Spaniens man, som åstadkommit den radikala förändringen i lagar, institutioner, seder, bruk, känslor - i allt med ett ord, har ännu icke insett och kan icke förlika sig med tanken på nödvändigheten af äfven en utveckling hos kvinnan.
Jag tvekar ej att säga, att för spanjoren, han ma vara aldrig s5 liberal och modern i åsikter, finnes icke det kvinliga idealet i framtiden, ej ens i nutiden utan i forn- tiden.
Modellen för en hustru är ännu i dag densamma som för hundra ar sedan.
Låtom oss dröja för ett ögon- blick vid detta faktum, som skall gifva oss nyckeln till mingen gåta, till många motsägelser, som möta i vira dagars Spanien.
När independens-kriget utbröt, ägde Spanien ett af de element som kraftigast främja fosterlandskärleken: öfverens- stämmelse i åsikter om allmänna ting mellan de två könen.
Af denna öfverensstammelse (som afven fanns i Frankrike under revolutionstiden) föddes patriotism i hemmet, en patrio- -
tism, som var möjlig för ympning på kommande generationer.
Det finnes ingenting, som icke det folk, dar sådan öfverens- stämmelse råder, kan hoppas på.
På den tiden vor0 man och kvinna mera jämlika i borger- liga skyldigheter; han hade ännu icke de politiska rättigheter, som det parlamentariska systemet senare gifvit honom, men förnekat henne, och samhället var icke såsom nu deladt i två skarpt begränsade halfvor.
Man och kvinna kände och tänkte lika, båda vor0 katoliker, royalister, spanjorer anda intill hjart- roten och fiender till allt utländskt.
Det är också därför, som den spanska kvinnan i försvaret mot fransmannen spelade en icke mindre aktiv roll an mannen.
Mild och foglig under vanliga förhållanden visste det gamla Spaniens kvinna, då hon såg fosterlandet i fara, att visa, att under hennes ärbara kläd- ning klappade ett hjärta ej mindre okufvadt an hos Celtiber.ias hjaltinnor.
Samma hand; som vants att fingra radbandets kulor eller vagga solfjäderns lätta spetsverk, ägde styrka att stöta ner det Gamla Gardets grenadierer eller applicera luntan till kanonens finghål.
Kanske skall man saga mig, att under förutsättning af en ny utländsk invasion hon skulle göra detsamma.
Jag tror det ej.
Ett sådant kvinnligt hjältemod är ett enstaka fenomen; såsom allmän regel finnes det icke.
Och detta galler mera det lägre folket och aristokratien an medelklassen, som mest erfarit inflytandet af den sociala och politiska omstöpning, hvil- ken till mannens förmån försiggått.
De sista yttringarna af allmänanda hos den spanska kvinnan vor0 hennes protester, ett slags Fronde, som hon organiserade, nar september-revolu- tionen 1868 tog en anti-katolsk fArg och Amadeo kom på tronen.
Till samma art af manifestationer hör den del kvin- norna - förnämligast på landet - togo i carliststriderna i de norra landskapen.
Det ar att anmärka, att nar helst den spanska kvinnan visar något politiskt intresse, ar detta alltid till förmån för det gamla Spanien; det nya Spanien har, socialt taladt, ännu icke något kvinnligt parti att framvisa.
Sedan det sista borgerliga krigets slut har kvinnan icke visat något in- tresse för allmänna angelägenheter.
Om vissa damer hafva för vana att infinna sig i las tribunas del Congreso, så ar det endast för nöjes skull, för att se och ses.
En af mina vänner, hvars åsikter äro allt utom reaktionära, beklagade för nigon
tid sedan, att den spanska kvinnan saknade ett ideal; jag tänkte därvid, att det ar omöjligt för henne att hafva något: hennes forna ideal har icke respekterats och ett nytt har icke erbjudits.
Spanjorerna finna sig ansikte mot ansikte inför en pinsam dualism.
I intet annat land, möjligen med undantag af Japan, ar hangifvenheten för sociala nyheter s5 stor som i Spanien och reformerna hafva varit lika plötsliga som radikala; men på samma gång kanna spanjorerna så intensivt starkt makten af traditionens förtroilning, att de alitid atervanda till det gamla såsom en trolös make till sin trogna hustru.
I allt hvad som rör kvinnan ar traditionens makt öfver spanjoren starkast, ty den ar så att saga rotad i den semitiska naturen.
Frin span- jorens synpunkt kan och bör allt förändras) endast k l mnan ' skall förblifva sig lik, fix som polstjärnan.
Fraga den mest liberala man i Spanien, hvilka egenskaper han fordrar af sitt kvinnliga ideal, och ' han skall gifva er en malning ganska litet skiljaktig från den Fray Luis de Leon gifvit i La Perfecta Casada eller Juan Luis Vives i La Institution de la Mujer Cristiana, såvida han ej går an längre tillbaka i tiden och finner sitt ideal i bibelns höga kvinna.
P5 samma ging han drager upp denna stränga silhuett och fordrar af kvinnan en filosofs och en angels egenskaper i förening, vill han satta henne i glasskåp och med tillhjälp af okunnigheten hålla henne borta från all beröring med den yttre världen.
En af mina bekanta, som tillbringar hela sitt lif midt i de politiska brän- ningarna, stämplar som ett stort fel och gör sig löjlig öfver hvarje yttring af politiskt intresse f r h hinnor.
Och hvad beträffar vetande, finnas minga som äro af samma asilit som en viss fader, hvilken, tillfrågad af sin dotter om Ryssland lag i norr, helt vresigt svarade: %Goda kvinnor behöfka ej ha reda på sådana sakera.
Jag upprepar, att det sociala afstindet mellan könen ar större nu an det var i det gamla Spanien, ty mannen har vun- nit rättigheter och fått privilegier, som kvinnan icke äger.
Om tv; personer befinna sig på samma punkt, men den ena går framåt under det den andra stannar kvar, så blir den senare lika mycket efter, som den förra g i r framit.
Hvarje ny vinning, som mannen gör p i den sociala frihetens falt, f&amp;- djupar den moraliska klyfta, som skiljer mannen från kvinnan och gör hennes lifsuppgift mera passiv och tvifvelaktig.
Rat-
tighet till undervisning, religiös frihet, tillträde till allmanna förhandlingar, rösträtt) hela det parlamentariska systemet tjänar till att vinna styrka åt männen men icke åt kvinnorna.
Ingen kvinna i Spanien, allt .ifrån tronen ända ner, äger det minsta politiska inflytande och i andra hänseenden ar den kvinnliga intelligensen endast en svag reflex af det starkare könets.
För att bevisa sanningen af detta påstående ar det till- fyllest att endast skärskåda kvinnans religiösa s&amp;dpunkt.
Jag har tillförene sagt, att i mitt fosterland mannen langt ifrån att önska, att kvinnan skulle kanna .och tanka som han, strafvar för att hon skall lefva ett i moraliskt och intellektuellt hänseende underlägset) från hans vidt skildt lif.
Jag nekar icke, att den spanska kvinnan af instinkt ar troende, men denna instinkt vidmakthalles också på ett förträffligt satt af den lag, som mannen dekreterat, och hvarigenom de ha rättighet att vara deister, ateister, skeptiker eller materialister, men deras döttrar, systrar, hustrur och mödrar måste vara katoliker ratt och slatt och ingenting annat.
Jag erinrar mig, att i en landsortsstad ett antal fritänkare utlyste ett meeting, vid hvilket en professor och republikan presiderade, och han tillkannagaf, att afven kvinnor ägde tillträde.
Då han efter mötets slut tillfrågades, hvarför han icke medfört sin hustru, utropade han i helig rys- ning: Min hustru?
Min hustru ar icke fritänkare, Gud vare lofvad!
Jag skulle vara den sista att beklaga den religiösa känslan hos kvinnorna - om blott mannen hade den ocksa.
Himlen må veta att de behöfva den!
Men jag vill framhålla det in- konsekventa, oärliga och för kvinnan förödmjukande uti detta band som af mannen pilagts henne genom förbudet att gå utom trons barrier.
Mannen betraktar sig sjalf som ett högre vasen, som äger ratt att skaka af sig hvarje band och inrätta sitt lif efter sin egen elastiska moral, men då han icke som den despotiske och svartsjuke afrikanen numera kan placera en neger med dolk i gördeln att vakta hustrun, gifver han henne i stallet en högre vaktare: Gud.
Sålunda ar Gud för den spanska kvinnan vaktaren öfver äktenskapets helgd, hvil- ket erbjuder den fördelen att om mannen söker förströelse och nöjen utomhus, vaktaren blir en tröstare och rådgifvare, som smeker den sargade sjalen, helar med ljuflig balsam och vänder den bort från den väg, som leder till fördarf.
Daraf förklaras att ingen spanjor - undantagen äro så få, att daraf regeln starkes - vill se de kvinnliga medlemmarna af sin familj bryta med den religion, som de uppfostrats uti.
Det finnes man, som icke biktat på trettio b, men som skulle finna det anstötligt, om deras hustrur underlitit att uppfylla denna ' kyrkans föreskrift sista påskhtigtiden.
Och denna öm- tålighet vaxer i samma man som den stärkes af sonlig kärlek.
Ingen tviflare kan undgå att erfara vissa känslor vid håg- komsten af sin barndom och då han erinrar sig de lärdomar som hans moder en gång gaf honom.
Att icke af sin moder hafva mottagit den första religionsundervisningen betraktas nästan lika förödmjukande som att ej veta hvem ens fader var, och att säga till en man, att hans moder saknade religion, ar en förolämpning föga mindre an att anklaga henne för akten- skapsbrott.
Ur denna dualism i mannens åskådning uppstå ytterligt egendomliga motsatser mellan spanska politikers offentliga och enskilda lif.
Under det att de offentligen uppträda som nyhets- makare, ja till och med nedrifva allt, uppresa de inom hemmen altaren åt traditionen och deltaga i utöfvandet af familjens religionsbruk.
Estanislao Figueras, en gång republikens presi- dent, läste dagligen bönerna vid radbandet med sin hustru.
Hos Emilio Castelar, en annan president och afven demokrat, serverades aldrig under fastedagar kött, så länge hans syster Concha lefde.
Med Castelars förmåga att försköna allt för- klarade han det på ett ytterligt fint och poetiskt sätt nMin syster=, sade den store tdaren, arepresenterar för mig det nu upplösta fädernehemmet, de ljufva minnena fran barn- domen, ungdomstiden med dess starka tro och kärlek.
De katolska religionsbruk, som min syster ålägger mig, varma mitt hjärtan.
Ingen faster ringaste uppmärksamhet vid att medan kvia- norna åhöra massan, männen vänta dem utanför, stödda mot portalens pelare, och att vid sådana kyrkliga akter som tnidzfios, novenas eller comumbnes utom prästen endast kvinnor och någon carkt äro narvarande, ty detta ar så vanligt och upp- repas oupphörligen.
Mannen hafva s i oinskränkt ofvedåtit åt kvinnorna det religiösa faltet, att prasterna nödgats uppfinna ett knep för att skaffa sig ett manligt auditorium.
Detta sker genom tilikannagifvande om föreläsningar eller konferenser, som röra
sig om djupa vetenskapliga, moraliska eller filosofiska ämnen,.
hvaruti kvinnor icke kunna taga del.
Den manliga fåfangan.
kittlas har på sin allra ömtåligaste punkt - den intellektuella .. exklusivitetens - kyrkan ar öfverfylld, och ehuru det som serveras på intet satt ar öfverlagset vanliga genomsnitts-artiklar.
i tidningarna, så ar framgången gifven genom det delikata.
annonse.ringssattet: aEndast för man D.
Jag skyndar att tillägga, att ehuru mannen öfverlamna det.
religiösa området åt kvinnorna, s i tillita de dem dock icke att regera oinskränkt dar.
Att tanka fritt ar dem förbjudet, men religiös extas eller mystiska grubblerier få ej heller finnas.
Bakom extasen ser fadern, brodern eller mannen själasörjarens svarta skugga afteckna sig och det är en fival om makten sa mycket mer fruktansvärd som han ar i besittning af den pre- stige som ett rent och heligt lif gifver och darjamte af en bild-.
ning oftast öfverlagsen lekmannens, åtminstone beträffande moral.
och teologi.
Daraf följer att af alla kyrkobruk, som kvinnorna utöfva, ar den ofta upprepade bikten det som mest vacker- mannens afundsjuka och misstänksamhet och som understundom förorsakar verkliga husliga krig.
Det finnes i Spanien stader, i synnerhet i Vizcaya och Andalucia, dar jesuiternas inflytande är så stort, att hela familjer styras från biktstolen.
Man kan.
knappast föreställa sig den oro och det .bekymmer som detta.
inflytande ingifva männen eller de elaka och illvilliga insinua-.
tioner, med hvilka de söka beröfva jesuiterna herraväldet öfver- Itvinnans själ.
Och det oaktadt veta de gifta mannen och alla, som hafva makten öfver kvinnan, mer an val att biktfadern ar for dem ingalunda en fiende utan en van.
Knappast torde det intraffa- att biktfadern rader kvinnan att protestera, kampa, frigöra sig utan att underkasta sig, ge vika och lyda.
Endast i mycket sällsynta fall, då tron kan anses i fara, erinrar biktfadern den ångrande om att hon hvarken förspiller eller räddar sin sjal i sainlefnad med sin man och att sjalen icke säljer sig genom äktenskaps ingående.
Trots all försiktighet och måttfullhet.
från biktfädernas sida kan jag betyga, att mannen icke med blida ögon se det täta biktandet eller en brinnande andakt.
Hvad de önska att se hos livinnan ar ljum tro - en val afpassad.
fromhet.
Och kvinnan har helt fogligt slagit in p2 denna vag: hon låter icke hänföra sig hvarken i t ena eller andra hållet ..
Man kan icke tala om den spanska kvinnan utan att skilja mellan de olika sociala klasser i hvilka hon ar delad.
Aristo- kratien, medelklassen och den egentliga stads- eller landt- befolkningen förete skiljaktiga typer, ehuru de alltid erbjuda likheter, som hänvisa på ett gemensamt ursprung.
Då jag börjar med aristokratiens kvinnor, framträder först den kungliga familjen, som ar ett verkligt gyneceum, emedan - den består af fyra eller fem kvinnor och ett barn.
Icke alla äro spanskor: drottningen ar österrikiska och infantinnan Paz genom sitt giftermål naturaliserad bayerska; men drottningen- farmodern, mera kand under namnet Isabel II, bär en s; mycket mera utpräglad nationel stämpel.
Sorglös och häftig, god- hjärtad och full af upptåg, utdelande ynnestbevis med fulla händer, vanlig mot hela världen, ersättande de stora bristerna i uppfostran och vetande genom vaken intelligens, är drottning Isabel en oförfalskad spansk typ (historien må döma hennes politiska lifsgärning, jag talar endast om hennes karakter); hon a r hvad Taine skulle saga, en rrepresentativ typ.
för icke fa spanskor af en förgången generation.
Hennes dotter, infan- tinnan Isabel, greflrinna af Girgenti, förnekar lika litet sitt spanska ursprung.
Vanlig i sätt och tal, liflig och verksam, fri från all etikett, beslutsam och öppenhjärtig, uppträder hon på genuint spanskt satt, utan kantigheter eller pjunk, utan minsta skymt af pryderi.
Hvad som skiljer henne från den klass af spanska kvinnor som hon naturligen tillhör, ar ett manligt oberoende, böjelse för sport och kroppsöfningar, som mera kännetecknar den anglosaxiska rasen.
Ingen kan förneka infantinnan Isabel utpräglad individualitet, hvilket gör henne mycket sympatisk och närmar henne till renässansens kvinnor.
Infantinnan Paz eger en utbildad smak, hon malar och skrifver vers, men har icke gifvit &amp; got prof p5 verkligt artistiska anlag.
Infantinnan Eulalia, elegant och ståtlig, har ingenting särskildt utmärkande framför de damer som pryda balsalongerna och tjusa genom skönhet.
Efter den kungliga familjen komma de damer som tillhöra aristokratien s h a l p5 grund af börd som till följd af sina mans farska militära eller politiska dater.
Dessa haka det sämsta rykte af alla Spaniens kvinnor.
Jag skall bevisa att detta rykte
saknar grund, men jag måste icke desto mindre erkänna att det existerar.
Madrids befolkning, som dag ut och dag in ser dussintals damer, alltid de samma, i bländande toaletter passera i lysande eliipager, medelklassen eller landtbon, som från parterren på Teatro Real betraktar dessa samma af juveler gnistrande damer som med nakna armar och skuldror luta sig i logernas fåtöljer, medelklassen som girigt slukar tidningarnas a fashionable news 1) eller ~échos mondainsa och håller rakning på spetsarnas mängd och sammets-släpets meter-tal, som hör vissa namn ständigt upprepas i oupplösligt samband med skönhet, rikedom och lycka, som dagligen stinges af afundens gadd - tror så lätt, att dessa damer alla äro Cleopatror eller Julior, ständigt be- redda att dricka pärlor upplösta i vin och att hängifva sig den ena dagen åt en Cxsar, den andra åt någon af tjurfakt- ningsbanans toreadorer.
Jag liar funnit - och denna iakt- tagelse är ingalunda allmän - att de åskådare, af hvilka de högre klasserna alltid äro omgifna, den nyfikna hopen, som alltid ar på utkik och färdig att nagelfara deras obetydligaste handlingar, uteslutande agnar sin uppmärksamhet åt dessa klas- sers kvinnor - icke män.
Kvinnan ar för dem personifikatio- nen af Idassens alla både laster och dygder, antingen detta nu beror på den olika moral som gäller för de olika könen eller darpå att hopen föreställer sig, att allting ar tillåtligt för inän eller att den lyx, som utvecklas och vacker afund, icke framsticker så ohöljd hos mannen som hos kvinnorna - allt nog, det faktum ar obestridligt, att förtalets pil, alla anklagelser mot de högre klasserna, riktas mot kvinnorna.
Att aristokraten ar en lätting, slösare, slapp, lattfirdig, utan lifsmil, lefver i okunnighet och maklighet, att han lik narren i den beryktade satiren endast skroderar om tjurar och hastar, att han ar till ingen nytta hvarken för sitt land eller för civilisationens sak - det förvanar ingen.
Men det som leder oss ratt i fördärfvet a r ryktet om att markisinnan " X har en .liaison » eller att hon ringat ur sitt kladningslif två centimeter till.
Den, som icke tillhör den högre societeten eller icke äger den sällsynta egenskapen att vara nöjd med lifvets förhållanden, anser som verkliga brott en hel del fullkomligt likgiltiga saker som aristokratiens damer göra, antingen därför att deras ställ- ning krafver det, eller för att utfylla tomheten i sin tillvaro,
eller för att följa modets lagar.
Folket och förnämligast den mindre bemedlade medelklassen, dar den allmänna opinionen formas, kan icke fatta annat an att den kvinna ar en förtappad varelse, som årligen slösar tusentals duros på kläder och juveler, som åker i ekipage ii la Daumont, som frukosterar med cham- pagne och manzanilla, som ödslar i kladningsslap och knappar in på kladningslifvet, som parfymerar vadderingen i sin klädning, som nyttjar silkesstrumpor midt på dagen, som dinerar i öfver- flöd och som efter intaget kaffe tänder en turkisk cigarett.
Allt detta ar för spanjoren tecken pä höjden af sedligt för- därf och af hvarje detalj i ett sådant lic som kommer till hans kännedom, sluter han till ett lif i djupaste förnedring och an- tager att sådant är alla kvinnors lif, som tillhöra le grand monde.
Det kan icke nekas, att några finnas, som lefva ett sådant ytligt lif, att alla deras tankar koncentreras på toalett, nöjen och lappri.
Men innan vi döma, om grunden härtill ar att söka i bristen på omdöme eller i lastbarhet, ar det nödvändigt att se efter, om mannen, af hvilka kvinnan mottager moraliska impulser, gifver henne några bättre föredömen.
Jag tvekar icke att påsta, att så icke är förhållandet och att aristokratiens man gör sig lika mycket och mera skyldig till ytlighet och lättsinne an dess kvinna.
Då kvinnan lefver i flard, förslösar sin tid mellan modisten och harfrisören, spelar hon endast den roll hon fått sig gifven: att vara ett prydnadsföremål.
Man brukar saga, att i Spanien endast tvä yrken sta öppna för kvinnan, bodförestånderska och drottning; därtill kan numera laggas telegrafist och telefonist.
För mannen däremot äro alla vägar öppna och om aristokratiens manliga individer skulle efterstrafva inflytande på landets öden och vilja taga ledningen i detta ords basta betydelse, skulle ingen hindra dem, men alla skänka dem sitt bifall.
Det förhållandet, att aristokratiens damer uteslutande till- bringa sitt lif i lyx och flard, ar emellertid icke så allmänt, som man tror.
Många lefva ett tillbakadraget lif, många agna sitt lif at hemmet och barnens uppfostran, många helga sina timmar åt välgörenhet och fromma gärningar och de finnas, som visa ett berömvardt intresse för vetenskap, konst och literatur, ja, för jordbruk och industri.
De sista äro visser- ligen undantag, men det skulle vara orätt att icke med beröm
omnämna markisinnan de Casa-Lorings liteera talang eller hertiginnan Angela de Medinacelis fruktbringande verksamhet, hvars exempel för öfrigt det vore önskligt att många nian af hennes klass följde.
Det har icke varit aristokratiens män, utan kvinnor, som visat intresse för den nationella strömning inom poesien, hvars förnämsta representant Zorilla ar; det har icke varit männen, utan kvinnorna, som först uppskattade vår frajdade Menéndez y Pelayo.
Kand ar den stora begåfningen hos alla damer tillhörande hertigliga familjen Rivas, och mar- kisen de Sotomayors sköna dotter gaf bevis på sin uppskatt- ning af intelligensen, då hon gaf företräde åt Cánovas del Castillo framför en lysande rad af fullblods-pretendenter.
Jag skall icke tillåta mig att anföra särskilda exempel, för att icke såra dem, som jag möjligen skulle komma att förbigå, men jag hoppas, att grefvinnan de Superunda må förlåta mig, att jag endast nämner hennes namn för att erinra om skärpan i hennes förstånd och allvaret i hennes lif.
Jag, som tusen gånger upptradt till försvar för stora varl- dens damer mot dess belackare, som, jag ar förvissad därom, aldrig sett en enda på nara håll, har hänvisat till statistiken, då jag icke sett annan utväg att öfverbevisa dessa själfgjorda stränga anklagare.
Jag har uppmanat dem att uppgifva namnen på dessa illa beryktade damer - som, jag upprepar det, de icke personligen kände - och jag erbjöd mig att i utbyte namna namn på damer af oomtvistadt felfritt rykte, hvilka tillhörde sferen för mina personliga bekanta.
» Ni inser val^, fortfor jag, oatt om aristokratiens damer i sjalfva verket .äro så fördarfvade och liopplösa, som ni anser, det bör vara lätt för er att bevisa det genom angifvande af namn. » Min motståndare nämnde då ett halft dussin, evigt samma oför- .änderliga halfdussin, som ständigt ger stoff åt skandalen, samma halfdussin, hvars rykte trängtn ut i provinserna och troligen äfven utom landets gränser.
A andra sidan anförde jag hela familjer, hundratals damer, ja, jag tog fram Gaia O#ciaZ, dar förteckning öfver adeln återfinnes, och uppmanade moralisten att med ett tecken utmärka de sliyldiga.
Han var icke i stand .att ' fylla dussinet.
Men, huru ar det möjligt att bortrensa en så starkt rotad fördom?
Huru kunna bekämpa en sådan åsikt, som förfäktas af en viss dam i en af våra landsorter, hvilken, då hon läste
i jag vet ej hvilken tidning, att aristokratiens damer prydde sina balskor med juveler, utropade, att ingen kvinna kunde vara hederlig, som brukade juveler på fötterna, och att dessa.
damers män borde stänga in dem p5 tukthus?
Till denna sammansvärjning mot damernas af aristokratien goda namn och rykte hafva romanen och teatern i hög grad bidragit.
Vare sig nu att publiken ar road af eller kittlas af målningen af lasten hos de högre klasserna, eller att den för- dom, hvarom jag talat, äfven förefinnes hos författarne, det faktum står fast, att hertiginnor, markisinnor och grefvinnor i romaner och dramatiska arbeten äro inkarnationer af fördarf och uselhet.
Det är icke så länge sedan en af våra förnämsta romanförfattare, Pereda, utgaf en sedeskildring från de högre kretsarne under titel La MomGZveu, där stora världens äldre och yngre damer begå de oerhördaste saker.
Jag tror, att Pereda, som är en afgjord fiende till hufvudstadslifvet, tagit inflytande af hvad jag vill kalla, provins-legendena.
Om för- fattaren hade haft någon beröring med den värld han skildrar, skulle målningen blifvit mera sann och han skulle icke skildrat undantagen som regel.
Damerna blifva ej mycket bättre be- handlade af en annan författare af mycken förtjänst, jesuiter- patern Coloma; men hos honom förklarar kaftanen vissa stränga omdömen om baler, lustpartier, toaletter och nöjen i allmän- het, som uteslutande tillhöra aristokratien.
Den uppfostran, som gifves adelns döttrar, ar enligt min åsikt behäftad med två fel.
Den ar ytlig och utländsk.
Ytlig, därför att den icke äger en fast grund, endast flyter ofvanps; utländsk, emedan skolor, lärarinnor, sällskapsdamer, barnpigor och ammor, allt måste komma från Frankrike, Tyskland eller.
England för att vara elegant och korrekt.
På detta sätt för- lorar för hvarje dag kvinnan mer och mer nationelt skaplynne och individualitet.
Aldrig inträder jag i en salong eller en budoir utan att instinktmässigt mina blickar söka den bok, som i rikt praktband ligger p s bordet eller kaminkransen.
Nio gånger af tio är denna en fransk roman i den starkt kryddade genren, Ohnet, Cherbuliez eller Feuillet; sällan en religiös eller historisk bok; aldrig en spansk roman, ty för gommar, vana vid franska bonbons serverade i sammets- kapslar, är spansk föda simpel.
Damer skom hertiginnan af Benavente, som med intresse och välvilja följer vår moderna
literaturutveckling, eller såsom hertiginnan af Mandas, soxn läst och begrundat arbeten i geologi och historia, äro alct- ningsvarda undantag.
En kvinna, hvars stallning medgifver henne mycken ledig-.
het från skötandet af sitt val ordnade hus, som icke längre lefver inspärrad och afskild såsom i XV1II: e århundradet, hvars.
hus kan ramla öfver henne, som vi bruka saga, emedan mannen ofvergifvit det och söker sysselsättning och nöjen annorstädes, är utan tvifvel i behof af en stor portion andlig öfverlagsen- het för att icke gå upp uti visiter, promenader, baler och opera, för att icke rikta alla sina tankar på modets växlingar, för att blifva stark och tänkande.
Mången gång ar det man- nens fzfanga, som drifver henne till extravaganser och ostenta-.
tivt uppträdande, om det icke ar hans likgiltighet eller från- varo från hemmet, som nödgar henne att söka glömska och retelser.
Allt detta ar förmildrande omständigheter, som böra tagas med i rakningen af dem, som af kvinnan fordra felfri- '.
het och lidelsefrihet, och böra val beaktas af hvar och en, som studerar manniskonaturen.
Den spanska adelns damer äro vackra och ståtliga, men den nationela skönhetstypen blir allt sällsyntare.
Kvinnan af ' medellängd, smart och välformad, med mjuka rörelser och stolt gång, med svarta, uttrycksfulla ögon och långa ögon-.
fransar, med blekröda lappar, mörk hy och ramsvart har, lämnar småningom rum för den starkt köttfärgade b1onda.t~~:.
som har kallas Rubelis-typen.
Det ar godt om blondiner i Madrid, men sanningen att säga: mánga äro blonda endast genom konst.
En annan typ, kanske mera antik, ar afven förhärskande inom aristokratien; det ar den ljusletta, anemiska, med ovalt ansikte och starkt spotskt framskjutande under-.
lapp, sådan man återfinner typen hos de stora målarne Pantoja och Velázquez.
Ehuru icke skön är denna typ mycket di --.
.
stingerad.
Man har trott, att Lozojas vatten och därmed samman- hängande ombyte af luft liar åstadkommit förändringen i Madrid- damernas utseende, därigenom att det gifvit dem mera friskhet.
och rundning.
För mig synes det tydligt, att försvinnandet.
af det nationelt karakteristiska har till väsentlig del sin orsak uti klädedräktens förändring, antagandet af moder, skapade för andra raser, vidt skilda från vår, som om de än passa dem
- val, vanställa oss.
Den spanska kvinnan hade funnit formen för sin klädedräkt i modet på Carlos n ': s tid: den korta sidenkjolen, den låga skon och framför allt den mystiska, yppiga, poetiska, svarta eller hvita mantillan äro utan all jam- - förelse de lyckligast valda attributer för en kvinnotyp, som mera utmärker sig genom grace an genom verklig skönhet.
Det nu harskande modet med grofva tyger och glanslösa firger, långods från mankönet, af engelskt fabrikat, langa kappor och waterproofs, dubbelbottnade, breda skodon ock framför allt den franska kapott-hatten, ar fullkomligt tillintet- * görande for den spanska skönheten.
En kvinna med lång hals och höga axlar, som den engelska kvinnan, tar sig för- - träffligt ut i Mader efter mansdräktens snitt och den hvita, friska hyn förlorar intet på bruket af halftoner, såsom gritt, beige o. d.
En högväxt kvinna kan se ståtlig och förnäm ut i en kappa, som betäcker henne från hufvud till fot, men den lilla, mörka, fylliga, böjliga spanskan krafver kläder af annan: snitt, som mera passa för hennes kroppsform.
Den klassiska typen synes battre bevarad bland nchzdas~ i Madrids utkanter an bland de högre klasserna och detta helt säkert därför, att ' chulan bibehåller det förra århundradets mod.
Hennes skor äro gjorda efter spanskt bruk, hon faster upp haret på spanskt satt och hon sveper om sig den i lifliga farger vafda Manila- schalen.
Mar stora världens damer under den Heliga veckan ikläda sig mantillan, lyser den klassiska typen fram som dia- mant infattad i stenkol.
Hvarje turist med artistiskt sinne, som besöker Spanien, beklagar mantillans försvinnande.
Ctom den Heliga veckan aterstod for henne för icke länge sedan ännu en tiilflyktsort: tjurfaktningarna; men afven denna sista har modet nu beröfvat henne.
Höjden af elegans och förfining ar nu att p; tjur; fäktningar uppträda i hatt, ju extravagantare ju battre - och sanningen att saga, det mest distingerade ar att icke alls g i på tjurfaktningar, utan p; kapplöpningar med åtföljande vad- hillning, defilé af prunkande ekipager och exposition af upp- seendeväckande, kritiklösa toaletter.
Smaken for tjurfäktnin- gar, som ar verkligt spansk, djupt rotad hos nationen, finnes nu endast bland man, achulas~ och det lägre folket.
Medel- klassen, som alltid vill efterapa aristokratien, har öfvergifvit tjurfaktningsbanan, och den spanska kvinnan, hvars nervsystem
17 har blifvit så ytterligt känsligt, att hon ej står ut med att se ett sorgespel, kan ju än mindre tala vid en tjurfaktning, som den filantropiska propagandan har utmålat för henne såsom jämförlig med skådespelen i Roms Colosseum.
MEDELKLASSEN.
I Spanien ar medelklassen eller bourgeoisin ett mycket vidsträckt begrepp.
Dess granser äro så obestämda, att där- inom möter man såväl den rike fabrikantens hustru - emedan hon icke kan räknas till aristokratien - som telegraftjänste- mannens eller underofficerens hustru - emedan de icke kunna sagas tillhöra folket.
För att precisera klassifikationen kunna.
vi med stöd af yttre förhållanden säga, att den kvinna hör till medelklassen, som icke kläder sig som folket, som har en tjänzre, en liten salong dar hon mottager sina gäster o. s. v. Den allra obetydligaste syssla i statens tjänst, som innehafves af någon familjemedlem, den allra minsta förevändning, som kan uppletas, %r tillräcklig för att den spanska kvinnan skall finna anledning att kalla sig seiiora eller sefiorita och komma upp ur folkets klass.
Hvarje spansk kvinna ar angelägen att bevisa sin här- komst af god släkt och hon anser att en underordnad statens tjänare med knapp lön och ytterst ovissa existensmedel bättre uppfyller hennes anspråk därps än en handtverkare, som ar- betar i sitt anletes svett, sisom en guldsmed, en urmakare, en snickare o. s. v. Ehuru i handtverkarens hus välmåga råder, då däremot i statstjänstemannens eller militärens fattig- dom ' och brödbekymmer höra till ordningen för dagen, före- drager den spanska kvinnan det senare, emedan hon s k o m en tjänstemans eller officers hustru anser sig vara senora.
Äfven i detta hänseende hyllar hon mannens åsikt.
En no- tarie i något förvaltande verk med femtonhundra francs lön har tillträde till stora världen och kan dansa med en hertiginna.
En snickare eller specerihandlare, som genom arbete årligen förtjänar femtusen eller tiotusen francs, kan aldrig göra an- språk på att anses som en » caóaZZeron.
Den stora motviljan för industriella eller merkantila yrken, som förefinnes hos den spanska medelklassens kvinna, med- Den spnnska kuinnan.
2
för, att hon förjagar blotta tanken p i att genom eget arbete förtjäna sitt lifsuppehalle.
Detta faller ocksa af sig själft, ty hon dömer endast af hvad hon från barndomen insupit.
Kvin- nan af folket däremot lär sig redan som liten flicka att för- tjäna sitt bröd; hon springer ärenden, tar sig tjänst, syr eller arbetar i fabriker, gör cigarrer, säljer fisk eller grönsaker, vaktar boskapen eller arbetar i jordbruket.
Föreställ er en medelklass-familj af naturen välsignad med fem eller sex döttrar och dömd att lefva på knapp lön eller ränta!
Hvad skola döttrarna göra?
Satta sig bakom en boddisk?
Lära sig ett yrke?
Skaffa sig en sysselsättning, hvilken som helst?
Ack nej!
De skulle i och med detsamma upphöra att vara seliaritas ipso facto - och det utmärkande för en sefiorita ar just att icke göra något alls.
Sålunda äro döttrarna hänvisade att tyna bort i fadernehemmet, som blir ett slags nunnekloster, där medlemmarne sakna all kallelse.
Hennes ungdom glider förbi under medvetande af att den skall följas af en ännu sorgligare period.
Hon framsläpar sitt lif under umbäranden och svalt, medan hennes förhoppningar på framtiden kon- centreras p2 t&amp; saker: först att bröderna ma ernå en sådan ställning i samhället, att de kunna en gång hjälpa henne; för det andra att hon icke måtte sakna det nödvandiga Gr att kunna uppträda vid offentliga högtider och möta den fagel Fenix, mannen, som skall förändra situationen.
Men om han icke visar sig - hvilket sorgligt perspektiv för denna sefiorita, dömd till fattigdom och sysslolöshet, eller i bästa fall till ett föraktadt arbete, som hon döljer såsom ett brott, emedan den klass, hon tillhör, skulle stöta ut henne ur sina led, om den visste, att hon begitt den inkonsekvensen att göra nigot an.nat an asköta sitt husa.
Raknade äro de yrken, som sta kvinnan öppna i Spanien, men ännu lättare räknade äro dc kvinnor af medelklassen, som utöfva dem.
För nsgra s r sedan tog en kvinna, Martina Castells, medicinsk doktorsgrad - och de illustrerade tidningarna publicerade hennes porträtt sisom ett fenomen.
Annu i dag förefinnes mellan medelklassetis kvinna och kvinnan af folket i Spanien ett djupe svalg; den senare anser som sin plikt att förtjäna sitt lifsuppehälle, den förra håller på att mannens arbete uteslutancle skall under- halla henne.
Daraf följer, att hos medelklassens kvinna finnes mera beroende, mindre ursprunglighet, mindre inneboende drift.
Kvinnan af folket må vara en grof typ, men hon ar mycket mera en personlighet än medelklassens.
Den senare ' tillbringar sitt lif i väntan på giftermål - ja man kan saga, under spaning efter en man.
Hon må icke taga anstöt af påstaendet, ty felet är ej hennes, utan deras, som så uppfostra henne.
» SeSioritas hafva ingen annan upp- gift i lifvet an giftermål,, är en fras som tutas i hennes öron allt ifrån vaggan, och hon lyssnar uppmärksamt därpå.
Jag kan icke saga att kärleken, så naturlig i ungdomen, har något att skaffa med detta efterlängtade äktenskap; det ar endast en nyttighetsmoral, den enda form under hvilken det är henne tillåtet att kampa för sin existens.
Den tarfliga medelklass- familjen inskränker sin föda till garbanzos för att lämna dött- rarna tillfalle att kunna visa sig på promenaden, teatern, säll- skapslifvet, utrustade med alla de vapen, som äro oundgäng- liga på äktenskapsmarknaden.
Då äktenskapet och därmed förenade fördelar ar det enda malet för medelklassens kvinna, uppfostras hon i ofverens- stammelse med mannens åsikter och fördomar till denna lagorna passivitet, som mannen just vill finna hos sin följeslagerska.
Ehuru man finnas, som helst önska en absolut okunnighet hos kvinnan, börjar dock större delen föredraga en kvinna, som åtminstone i det praktiska lifvet kan förete en skugga af skolbildning eller en fernissa af vetande, dock utan att hysa någon åtrå efter djupare kunskaper.
Om de sålunda icke önska nagon verklig bildning hos kvinnan, så fordra de i stallet den slags uppfostran, som gör henne presentabel.
Framåt- skridande ' ar icke endast ett tomt ord, ty numera skulle medel- klassens man rodna, om hans hustru icke kunde läsa och skrifva.
Historia, retorik, astronomi, matematik äro något misstänkta; filosofi och döda språk galenskaper; men lefvande språk, geografi, musik och teckning ses med blida ögon, för så vidt de idkas till tidsfördrif och icke på allvar som lifs- uppgift.
Kinesisk målning på koppar och fat eller ihop- suddande af ett månskensstycke, förträffligt!
Men att besöka muséer, studera naturen, teckna efter lefvande modell, oerhördt, gräsligt!
Att läsa franska Figaro eller Walter Scott på engel- ska, utmärkt; men Horatius på latin, fasansfullt!
Detta uppfostringssystem, der skymning härskar och dar verklig grund och djup anses som helgerån, har till oundviklig
följd ett förkvafvande af alla kvinnliga anlag och ett krarhål- lande af kvinnan p5 barnets outvecklade stindpunkt.
Ilet har en rent yttre karakter, det ar en yttre polityr och on: nagon gång en åtra efter vetande daraf kan väckas, s5 mynnar den aldrig ut i intellektuel verksamhet.
Den kvinnliga uppfostran ar ur intellektuel synpunkt ytterst svag, men den ar sannerligen ej mycket bättre ur praktisk synpunkt.
Kunskap i hygien och fysiologi, så nödvändig ur hälsosynpunkt och för slaktets fortplantning, de enklaste regler för matlagning, renlighet, ordning, nägon fläkt af denna poesi, som förlänar behag åt den enklaste boning - allt detta ar fullkomligt främmande för medell~lassens kvinna, som ar okun- nig om de allra enklaste saker i det verkliga lifvet, som icke ens vet huru hon skall ordna linnet i sitt skåp eller huru hon skall göra ren en lampa.
Hon saknar till och med först % eller energi att göra sin egen person tilldragande, hvilket dock, så paradoxt det kan synas, ar en frukt af kulturen och icke af Gfangan.
Likgiltighet, sjallöshet, blodfattighet, bristande renlighet och bristande vård om har, händer och tänder, smak- löshet i val af Mader och prydnader, frånvaro af intellektuellt strafvande, som afspeglar sig i de uttryckslösa ögonen och simpla fasonerna, - allt bidrager att snart utplha det för- trollande skimmer, som dock en gång hvilat öker medel- klassens kvinna under den första ungdomens korta blomstring, nar hon gick i förhoppningsfull väntan på den man, som skulle befria henne från bekymren.
Det ar förhållandena i allmänhet jag härmed afser, icke erkilda fall, hvilka kunna uppställas som undantag.
Jag 17ill erinra om hvad som aldrig bör förloras ur sikte, att kl-innan ar sadan som mannen vill ha henne, men trots omständig- heterna dock besitter egenskaper, som vittna om förtraEligz anlag.
Mycket af det goda, som hon icke undervisas uti, gissar hon sig till eller utför instinktmässigt och uti saker, som ligga inom sferen af hennes omdömesförmaga och om h v i k det ar henne tillåtet att haf \ ra en isikt, ar hon nästan alltic!
mannen öfverlagsen i klokhet och omdöme.
Några söka uti klimatet, andra uti det intellektuelk af- ståndet mellan könen orsaken till bristen p % verkligt hemlif i Spanien.
Mannen sköter sina affärer eller nöjen utomhus, tillbringar aftonen p5 kafëet, i kasino: eller p5 gatan; mycket
.
siillan har han sin hustru i sällskap.
Man förvånas att på Paris ' gator se så stort antal af medelklassens män arm i arm med sina hustrur; i Spanien brukas det icke - att bjuda sin hustru armen skulle anses som bevis p i dålig ton.
Den man som gärna stannar i sitt hem, se alla ned på, anse som andefattig.
Då kvinnans lif ar så omgärdadt och sferen för hennes verk- samhet s; begränsad, kan en man icke ostraffadt lefva inom hemmet; det vore att inskränka sig till samma trånga sfer.
Öfvergifna af sina män, följa kvinnorna deras exempel och den under förra århundradet så hemkära spanska kvinnan har blifvit en riktig dagdrifverska, som springer omkring på gatorna.
I detta hänseende är förändringen radikal.
I små-, städer har kvinnan ingen ursäkt för dagdrifveri p5 gatorna - i stora städer är därimot förevändningen lätt funnen: butiker, visiter, kyrkan, sevärdheter af ett eller annat slag.
Det är umm allt tvifvel, att detta dagdrifveri afslöjar en brist i det husliga lifvet.
Jag tror icke såsom Luis Vives, att kvinnan genom att ofta gå ut riskerar sitt rykte, jag påstår blott, att detta agående utn endast för att komma i f r h hemmet visar en brist på huslighet, en fasa för ensamheten, som är ett tyd- ligt tecken på ett tomt hufvud.
I alla händelser kan jag icke betrakta lifvet utom hus i Spanien med dess sköna himmel och strålande sol annat än som en svaghetssynd.
Beträffande den spanska medelklass-kvinnans rykte kan jag intyga, att det är öfvervägande godt, att hon i allmänhet ar trogen sin man och att o m hon nigon gång däruti brister, det ar sällsynt, att hon öfverlamnar sig at ett liderligt lif.
Det oaktadt är det min; sikt, att on1 en tillförlitlig statistik skulle kunna uppgöras angáende dessa ömtaliga förhållanden, fel- stegen skulle visa sig oftare förekomma inom medelklassen än inom aristokratien.
Och orsaken är helt naturlig.
Den obemärkta hustrun till en tjänsteman, advokat eller läkare har ögonen mindre fista på sig, atnjuter större frihet an damen af varld, som är kand och observerad öfverallt, omgifven af tja- nare och aldrig gör sin promenad annat än i eget ekipage.
.
Om medelklassens kvinna talar ingen, eller åtminstone ingen utom en ganska begränsad krets; på damen af varld äro allas blickar fasta.
Medelklassens kvinna är mera utsatt för fara, ty hon ar mera tillgänglig, mindre uppmärksammad och hennes hemliga kärlekshandel uppväcker ingen skandal.
Naturligtvis
menar jag här medelklassens kvinna i de stora staderna, där hon icke innehar någon framskjuten ställning; ty en hustru till en framstående politiker observeras lika mycket som en prinsessa af blodet.
Men i småstäder far medelklassens kvinna icke vara så obesvarad, ty går hon dar kladd i siden, vacker hon uppmärksamhet och i landsorten står medelklassens kvinna moraliskt högre.
Men afven i hufvudstaden kan jag icke finna digon slapp- het i moralen hos medelklassen, trots den spanska nationens lidelsefullhet.
Frågan om det moraliska förhållandet mellan könen fordrar ett noggrannt aktgifl~ande för att vi icke skola låta oss skrämmas af löjliga spökbilder eller utropa att världen ar på branten af undergång på grund af saker som äro lika gamla som varlden själf och som i v % tid icke förete den grad af råhet och cynism som fordom.
Den spanska kvinnan ar icke moraliskt fördärfvad, ehuru hon ar förkrympt och saknar ideal.
Den spanska medelklassens kvinna ar i allmänhet snobbig, vulgär, och darpå faller hon.
Hon saknar naturlighet, distink- tion, aplomb till följd af den sociala ställning, hvartill hon ar systematiskt dömd.
Detta lagom i religion, i patriotism, nar- mande sig till indifferentism, denna fullkomliga okunnighet i intellektuelt hänseende och detta uppgaende i ytlighet och småsaker förkrymper henne.
I grund och botten är hon god, kvick och fyndig, ehuru ytlig och mera egennyttig och feg an mannen.
Hennes yttre ar icke utan behag.
Hennes karak- ter kan understundom förete förtrollande egenskaper, men hon saknar det som artisterna kalla storhet.
Utan att vara hvarken dum eller dålig, är hon, jag upprepar det, snobbig och vulgar.
Som alla känslans strängar inom henne icke brustit, kan hon undergå en stor förändring, d5 dessa strängar sattas i rörelse såsom vid ett barns sjukbädd eller inför en döende fader.
Instinkten ar för denna kvinna en säkrare ledare an förståndet.
En annan orsak till hennes snobberi ar aflandet att efterapa aristokratien, det som vi kalla)) vilja men icke kunnan, ett ondt som ar fullkomligt okändt hos det verkliga folket.
Daraf härleder sig det intresse och den nyfikenhet hvarmed hon slukar tidningarnas s fashionable newss, en genre som fordom odlades endast i L a &amp; boca, det konservativa partiets organ, men som nu återfinnes i alla tidningar.
Det finnes sefioras
som kunna utantill förteckningen på markisinnan de la Lagunas juveler och veta på sina fem fingrar de favoritfarger som baras af hertiginnan af Alba, som de helt familjert kalla Rosario Fernán-NGez.
P5 senaste utställningen i Barcelona kunde man lagga märke till det febrila intresse med hvilket medelklassens kvinna följde de mest obetydliga handlingar af aristokratiens damer.
När drottningen for ut på en åktur eller begaf sig till teatern, stodo tusentals kvinnor (mannen voro proportionsvis mycket få) i timtal väntande, ingalunda af nagon dynastisk hänförelse utan af ren kvinnlig nyfikenhet för att sedan kunna utbyta sina tankar om hennes och hofdamernas klädsel och koiffyrer.
sFernán-Nuiiez har nästan lika klädning som den du beställde från Parisr.
- rNej, se på Sástago, hennes kappa är vidare an drottningens)).
- r Hvilken förtjusande parasoll!
r, -)) Se p5 elfenbensskaftet !~ Så lat det öfverallt, hela tiden.
Det var ett ängsligt noggrant studium af den modell, efter hvilken man skulle kläda sig - så mycket man 1iu.nde.
Den som i Retiro ser två seiioritas - den ena dotter till en ämbetsman med tio barn, den andra arftagerska till en titel och 70,000 kronors arliga rantor - skall.
till en början taga dem för två systrar.
Lika hatt, lika snitt på dräkten, lika parasoll och framför allt samma hållning och samma lång- samma, reserverade halsning.
Men se närmare på dessa tv5 skenbart lika figurer och ni skall finna, att de likna hvarandra såsom den galvanoplastiska reproduktionen liknar det gamla myntet.
Dräkterna äro lika till snitt, men man märker hvilken utgått från den ryktbara modistens atelier och hvilken mödo- samt hopflickats vid familjens fotogenlampa.
Den enas .gång och rörelser äro endast en tarflig imitation.
Hos flickan af medelklassen ar en viss blyghet parad med en viss stelhet och tillgjordhet, som hon aldrig kan frigöra sig ifrån, ty den säkerhet och otvungenhet, som en lysande ställning förlänar, äro för henne oåtkomliga och kunna aldrig ersättas genom upp- fostran eller högre odling.
Denna stelhet, som i sjSlfva verket härleder sig från en svaghet att icke vilja bekänna sin egen stallning, en fruktan att synas löjlig, ar det som röjer medel- klassens kvinna inom vissa lager af ' societeten.
Begäret att efterapa aristokratien visar brist på själfstän- dighet och kraft hos medelklassens kvinna.
Man säger att
2 4 det är bättre att efterapa grefvinnor och hertiginnor än cocotter och aktriser som i Paris.
Jag svarar, att ingen efterapning är önskvärd, och om man hos oss icke efterapar hvarken di- liga kvinnor eller aktriser - och Gud bevare mig från att förblanda de senare med de förra!
- är det därför att dessa hos oss icke uppväcka samma nyfikenhet och uppmärksamhet som i Paris.
Detta framstår ocksa tydligt för en hvar som laser den dagliga pressen.
Ingen reporter underrättar publiken om huru hertig X: s eller bankiren Y: s mätress lefver, kläder sig o. s. v. eller skildrar dona Mendoza Tenorios eller dona Tubans lif utom scenen.
Till ersättning serveras oss punktligt och omständligt allt hvad som rör världsdamens kläder, juveler, yttra ?den, tankar, middagar, resor.
Atminstone under de sista tjugu aren föra de kvinnliga sceniska artisterna ett tillbakadraget och regelbundet lif utan nagra slags Boheme-excentriciteter.
Det ar mycket vanligt, att då de träda i giftermål, lamna de scenen och agna sig helt och hallet at uppfyllandet af sina husliga plikter, hvilket inga- lunda ar fördömligt, men bevisar bristen på gnista, som kanne- tecknar den verkliga konstnären.
Antagligen star denna ljum- het i samband med vår sceniska konsts afmattning och bristen på verkligt goda skådespelerskor, hvilket iter i sin ordning omöjliggör framställningar af djupa kvinnliga karakterer, ett förhållande, som beklagas af vira dramaturger.
FOLKET.
Vid studiet af den spanska kvinnan kan jag icke utelämna en kategori, som ar gemensam för aristokratien, medelklassen och folket, jag menar nunnorna.
Ehuru kloster finnas som endast lamna tillträde för de högre klassernas noviser - såsom Las Huelgas och Las Salesas - och några grundats uteslutande för sidana, som kunna förete bevis om minst)) fyra anon, ar det dock ett faktum att i många kloster - Concepcionistas, Carmelitas, Benedictinas, Capuchinas - bedja sida vid sida den högättade och rika senoritan, som af religiös hänförelse eller af olycklig kärlek tagit slöjan, och den fattiga tjanstefliclian, som vädjar till barm- härtigheten för att hlifva Kristi brud.
Det torde böra anmärkas,
att afven nunnorna i Spanien, så underligt det an kan synas, på grund af tidsförhållandena undergått förändring, Den gamla nunnetypen försvinner småningom.
Nunnan, som tillbragte sitt lif i stilla betraktelser, under psalmsjungning, som gjorde konfi- tyrer och mandelmassa, reliksaker och nåldynor, eller nsmyc- kade vaxbilden, som ordspråket säger, lämnar rum för en modernare typ, som ar mindre konventionel, mera praktisk, som mera agnar sig åt undervisning eller fruktbringande barm- härtighet.
Hon formar sig mera efter sina franska systrar, hvilka med Sacré-Coeur och andra dylika institutioner till före- bilder, hafva åstadkommit en radikal reform i det spanska klosterlifvet.
De gamla, romantiska klostren med sina jiirn- taggade dubbla jalusier och drömmande tradgardar inom höga murar dar ren kontemplation och asketism harskade blifva i våra dagar allt sallsyn tare.
De religiösa institutioner, som n u skola förvarfva sig popularitet, måste vara halft världsliga och sysselsatta sig med barmhärtighetsverk och uppfostran.
Bland sådana institutioner må anföras den nyligen stiftade Las Her- manitas de los Pobres.
Betriffande undervisning har Frankrike tagits till mönster.
Våra nunnor, som icke kunna stallas högre an andra kvinnor i vårt land, hafva börjat inse att för att kunna lära andra, måste m a n börja med att lära sig sjalf och det ar att hoppas, att inom några år den andliga nivin inom våra kloster skall vara höjd, ett oundgängligt villkor - för deras bestånd och utveckling.
Bättre an nigon annan klass i Spanien bevarar det egent- liga folket den nationela kararlaeren och de idéer och l&lt;anslor, som traditionen helgat.
Jag tror, att detta är förhållandet i alla land och att den oförfalskade nationela typen, moraliskt saviil som fysiskt, ar att finna hos det egentliga folket och företrädesvis hos kvinnan.
En stor skillnad förefinnes emeller- tid mellan kvinnan af folket i staden och på landsbygden, och man kan i Spanien rakna anda till tio eller tolf olika kvinnotyper bland folket.
Hvar finnes val en mera slående kontrast an mellan de stora stadernas arbeterska och Madrids)) chulan!
Catalanskan är redan i besittning af de egenskaper, som tillhöra en arbetsam ras stadd i utveckling och säkert ar att parisiskan, huru verk- sam och affärsmässig hon an ar, icke står framför kvinnan i Barcelona hvarken i skicklighet eller flit eller i högre grad
än den senare är besjälad af öfvertygelsen o m att arbete 2 e n skyldighet och en heder.
Hon skiljer sig fran parisiskan däruti, att hon ar mindre slug, mindre bjader sig för med kunder, om hon ar placerad innanför en disk, eller mindre min o m belöning för minsta tjänst.
haen ordning, enkelhet och .smak i klädsel, praktiskt sinne, sträfvan efter en viss komfort och oberoende ställning genom arbetet i anletets svett äro ut- märkande drag hos denna kvinna, som ar en typ för vår tids arbeterska i dess bästa betydelse.
Den för artisten lingt mera intressanta kvinnan i Madrids förstäder ar en öfverlefva från fordom, en relik fran det gamla Spanien, hennes figur milas på solfjädrar och tambouriner och hon ar den typ som ar så tilldragande för sedeskildrare sisom Mensonero Romanos eller P&amp;ez Galdos.
Afkotnling i rätt nedstigande linie af de gamla majas och manodas, odlar chudan som en konst den obundna friheten i tal; hon ar uppbrusande, häftig, med starka kanslor och otyglade lidelser.
Chztlnn har icke undergått någon förändring sedan D. Ramon de la Cruz skref &amp; % %do.
Ch~dalzs hand ar lika öppen och fri som hennes tunga; hon är fardig att inleda gräl med sjalfva solen och hon ar i stand att slita af sig kläderna på kroppen för att hjälpa en fattig.
Fina och nobla drag omväxla hos henne med raa och bar- bariska och då de förra framträda, väcker hon en oemotstind- lig sympati.
Hennes konversation ar full af kvickhet, hennes handlingar äro ögonblicksbarn af hennes hjärtas kanslor.
Hon beräknar aldrig, hennes oreflekterade munterhet ar tilldragande såsom barnets upptåg.
La chztla ar öppen och oegennyttig, hon rädes icke för att ålägga sig de största uppoffringar och oupphörliga umba- randen för att uppfylla alla fordringar, som föremalet för hennes kärlek ställer på henne.
D i hennes kanslor aldrig i någon mån regleras af reflektionen och d; hennes begrepp om godt och ondt äro ganska förvirrade, hander det ofta, att hon förslösar sin rika kärlek p i den mest ovärdige.
Med produkten af sina händers arbete - ja kanske med af egen skam - föder och Mader hon niigon utrangerad tjur- faktare, någon lättjefull student eller nigon afsigkommen stac- kare.
Madrid öfverflödar på förbindelser, där mannen ej gär annat an tillfredsställer sina lastbara vanor, tillbringar förmid- dagarna i sängen och kvällarna pa kaféet, altid drucken och
med cigarren mellan läpparne, under det att kvinnan arbetar som en slaf för att den föraktlige mannen ej må sakna pengar till fortsattandet af ett lif i sysslolöshet och last.
Det är öfver- flödigt att tillägga att till sådan ytterlighet drifver lidelsen la chda, att trots hennes retliga och stolta liarakter fördrager hon af sin älskare hugg och slag, den hårdaste behandling.
Det förefaller som om förödmjukelse och lidande ännu mera bunde henne vid honom.
Efter en misshandling synes l ' a chuh lika öm som en turturdufva, lika mjuk som en vante.
Den kärlek som Za c h d a hyser är en våldsam lidelse, som behärskar henne helt och hållet.
Den kan understundom vara flyktigheten själf, men understundom drifva henne till motsatt ytterlighet.
Under alla förhållanden är den af en våld- sam, tygellös liarakter, som vidt skiljer sig från den ärbara formen för kärleksförhållanden på.
landsbygden.
Det är en vild kärlek och dolken ar icke långt borta, nar svartsjukan kommer med i spelet.
De lagar och institutioner, som civili- sationen skapat, verka tryckande på Ca chula och civilisationen har på henne icke haft något inflytande.
Vår ryktbare roman- s beundransvärdt väl tecknat denna författare Pérez ~ d d ó har genuina typ, som alltid är ursprunglig, alltid okufvad, i en af sina sista arbeten Foytzmata y Jaczhta.
Den, som känner folket i Madrid, finner i den boken en verlilighetstrogen och malerisk bild af dess kvinnor.
Såsom ett exempel på denna kvinnas religiösa uppfattning skall jag tillåta mig anföra en anekdot, som jag har från tro- värdigt håll.
En chula berättade, att då hon en dag gick på en gata i Madrid, mötte hon en elegant seiiorito, som förtrol- lade henne genom sin stolta hållning, strålande ögon, vackra svarta skägg och öfriga tjusmedel, som hon såg eller trodde sig se hos honom.
rDet intryck han gjorde på mig var så lifligtu, fortfor hon, natt jag stirrade oafvandt på honom och jag tänkte, om denne man icke följer mig, dödar jag mig.
Helt och hållet uppgående i denna lidelse bad jag det ena salve efter det andra och erbjöd la Virgen del Carmen en massa ...
och huru länge jag bad och offrade - så följde mig senoritona.
Tydligt ar att da ch~kla icke är hvad man kallar ett dygde- mönster och ur hennes klass rekryteras till stor del prostitu- tionen; därifrån och fran det lägre folket i Andalucia leda ock dessa spanska bayaderer sitt ursprung, som äro kända
under namn af cuutaoras eller bntlnovas de fluwezco.
Det oaktadt - för att nu återvända till vart ämne - pistår jag att la chzslu med alla sina fel ar hundra ganger bättre än mannen (ed chcdoj.
Hennes varma hjarta, hennes intelligens, glöd, oegennytta bevara henne understundom från den för- pestade luft hon inandas och göra henne till en duktig och hederlig kvinna, som äger sin klass ' hela behag och ursprung- lighet.
Men äfven då hon sjunkit djupt i dyn, förlorar hon aldrig en viss tilldragande poesi, som aldrig finnes i Paris hos dem, som gjort lasten till ett handtverk.
Den som söker hjärta och varmblodighet, skall finna båda delarne hos Xadrids chztda.
Om hon vore möjlig för uppfostran - olösta problem!
- hon skulle då ej längre vara en chztln, hennes sprudlande lif skulle vara förbi.
Man har jämfört våra cantrzoras med Orientens bayadercr och likheter finnas ju i de danser de utföra, i de vällustiga.
rörelser och drömmande ställningar hvarmed dessa beledsagas och som så val motsvara sydländingens fantasi, som sa gärna breder ett skimmer af poesi öfver själfva lasten.
Arbeterskan i sin mörka dräkt och dåliga skodon idrager sig ingen upp- märksamhet af likgiltiga kommande och gående - men kvin- nan placerad p; en half meter hög tribun, med utmanande prydnader, med den röda nejlikan bakom örat, med den lilla skon som lämnar den höga vristen fri, med den smidiga midjan och med de i rytmisk takt vaggande höfterna, föder till lif hvarje kväll legenden om Orienterx Salome.
Hon eldar sin- nena, förtrollar mannen, sätter deras blod i sjudning mera an hon framkallar nöjets rus, och sällsynt ar di, att icke dolken blixtrar och strider utkämpas med dödlig utghg.
Visserligen medverkar därtill vinet eller de mer och mindre med alkohol förfalskade dryckerna, men spanjoren behöfver för att berusa sig sällskap, brusande larm, de retmedel och fanfaronader, som endast kvinnan kan framkalla; spanjoren dricker sig aldrig rusig ensam, som nordens man kunna göra.
Andalucias kvinna liknar kvinnan af de lägre klasserna i Madrid, men hon ar mera skygg och religiös och flerstädes såsom i Sevilla och Cadiz mera ordningsfull och uppmarl- \ sam p i hemmets förhallanden.
Den gamla typen fortlefver i d e sydliga trakterna.
Cigarrfabrikerna äro de enda arbetarcentra i Andalucia och kandt är att lo cl: gnwcvn utgör en alldeles
särskild, ren och oförfalskad typ, fullkomligt olika arbeterskan i allmänhet, som mer eller mindre ofrivilligt antagit en fransk anstrykning eller åtminstone förlorat den målerislca prägel, som In clgarrera behaller i all dess glans.
Förtrollande be- skrifningar hafva gjorts p; de sevillanska cigarrfabrikerna, hvars arbeterskor smycka sitt hår med rosor och visa sina nakna brunglansande armar och hvilkas arbete förrättas under lifligt samspr % och muntert, skratt.
I. var tid, när de gamla klassiska $ro~zumzkm&amp;~ztos äro försvunna, förekomma upp- lopp bland las cz&amp;werns så mycket oftare och chefskapet öfver fabrikerna i Sevilla och Madrid kan endast utöfvas af en man, som med kraft förenar en hög grad af kallblodighet.
rDessa livinnoro, sade till mig för nsgon tid sedan chefen för fabriken i Madrid, rförtjana i grund och botten vår sym- pati; de hafva hjärtan af guld och med god behandling kan man få dem till hvad som helst.
Men det finnes hos dem en så stark känsla för det rätta, att den föreståndare, från hvilken de rönte någon oratt, vore beklagansvärd.
I ett ögonblick af uppbrusning skulle de kunna slita honom i stycken.&gt; Icke endast bland cigarrarbeterskorna, utan hos arbeter- skorna öfver liufvud i Spanien hafva de republikanslra idéerna slagit djup rot.
Dessa teorier äro också mycket.lampliga för att slacka den törst efter rättvisa, som i så hög grad anfaktar dessa lager.
Men som en motsägelse, som dock ar förklar- lig, förblir den spanska republikanskan bigott, fullgör sin nio .dagars andaktsöfning och sina skyldigheter mot sina helgon - och Vz~g-egzes; hon bibehåller vördnaden för konungahuset, hvilket ho11 agnar en dyrkan, som gränsar till fanatism, om hon händelsevis därifrån fått mottaga nsgot tecken p5 godhet eller välvilja.
Den spanska lcvin~an af folket har godt minne af det goda som bevisats henne och hon glömmer aldrig drag af adelsinthet, äfven om hon icke tillskyndats någon för- del däraf.
Handlingar af den mest obetydliga art, om de blott bära någon stämpel af godhet, röra henne till ytterlighet.
Härom aret såg jag på en gata i Zaragoza en blind söka efter ett kopparmynt, som han hade förlorat.
Jag tyckte synd om mannen och tog upp en peseta, som jag gaf honom.
I samma ögonblick uppstämde en hel af kvinnor en riktig lof- sång öfver mig.
Jag kunde ej underlata att le; en peseta hade framkallat en riktig entusiasm.
Jag tänkte sedan p i
därpå och förstod, att bifallet icke härledde sig i f r h saken i och för sig, utan därifrh att handlingen hade berört dem i deras innersta.
Hvar och en af dessa fattiga kvinnor skulle hafva gifvit den blinde en peseta, om de ägt en sådan.
En af de mest utpräglade spanska kvinnotyperna är den baskiska.
Hon liknar i intet afseende spanskan, sådan ut- ländingen föreställer sig henne, lidelsefull, half-arab, dröm- mande.
Tvärtom är kvinnan i Vizcaya, Guipiizcoa och A l a n en figur med skarpa drag, ja stränga, nästan hårda och hon star i hög moral öfver alla kvinnor i Europa.
Sociologer och etnologer skola därutinnan icke jäfva mitt påstående.
Den baskiska rasen har icke sammansmält med de öfriga på halfon hvarken i språkligt eller annat hänseende, Man tror, att ba- skerna härstamma om icke från urinvånarne, åtminstone från de första invandrarne.
Det är utom all fråga att i etno- logiskt och moraliskt hänseende den euskariska rasen icke företer några likheter med den öfriga befolkningen på den Cantabriska kuststräckan trots likheten i klimat och topografiskt hänseende, Då kvinnan i Asturia och Galicia visar mjukare former, blomstrande hy och vekare ansiktsdrag, har baskiskan hårda, kantiga konturer och p i hennes panna äro oböjlighet och halsstarrighet tecknade.
Hon ar renlig, arbetsam, allvarlig och ärbar och manga påst;, okänslig för kärlek.
Xär hon gifter sig är det därför, att hon anser det vara en plikt att bilda familj och blifva moder, hvilket utom äktenskapet är henne ofattligt.
Hennes trohet och ärbarhet äro också utom allt tvif- vel, hvilket jag för öfrigt öfverlåter i t sedelärare att disku- tera.
En sanning ar att den sedliga nivån hos euskara-folket är mycket högre än hos det öfriga spanska folket, och jag behöfver icke upprepa, att kyska kvinnor förekomma icke, dar männen äro libertiner.
Annu för f % sr sedan bevarade de tre systerprovinserna sin storartade patriarkaliska stämpel, en doft af homerisk dygd, hvilket icke hindrar dem, närboende till Frankrike som de äro, frin att vara det mest civiliserade och industriella element i vårt land med undantag af Catalufia.
Anhangarne af $iteros eller den autonoma lagstiftningen i dessa landskap försäkra, att sedan slutet af sista inbördeskriget, hvar- igenom de gamla vördnadsvärda lagarna upphäfdes, de baskiska provinserna srniningom förlora renhet i seder, enkelhet och öppenhet i karakter.
Det är ännu ett offer som det nya Spa-
nien har nödgats göra på den konstitutionella frihetens altare ...
De baskiska provinserna och Navarra hafva alltid varit en härd för Carlismen, och de som väl kanna landet försäkra, att det icke skulle väcka förvåning, om insurrektionen ännu en gång.
bröte ut i blodiga strider, ty baskerna äro envist fästa vid federativ monarki och i religiöst hänseende intoleranta.
Lika okänslig som den baskiska kvinnan ar på det erotiska området, lika lidelsefull är hon på det politiska, då hon anser sina traditionela rättigheter i fara.
Under inbördeskriget gaf * hon prof på hjiiltemod, endast jämförligt med spartanernas.
En moder, hvars två äldsta söner hade dött på slagfiltet, kom och erbjöd sin yngste, siste, för att dödas af sliberalerna~.
En hel volym skulle kunna fyllas med drag af sublim fanatism.
under carlist-krigen.
I andra delar af Spanien åter finnes icke hos kvinnan samma hänförelse i politiskt hänseende och samma köld i kärlek som hos baskerna.
Tvärtom kan man påstå, att sedan den passionsfyllda romantiken flytt från de bildade lagren, har den tagit sin tillflykt till folket, och dagligen förk~nna tid- ningarna dubbelmord &amp; la kronprins Rudolf, med den skillnad att hjalten är en fattig soldat och hjältinnan en sömmerska eller tvätterska.
Endast hos folket påträffas den man, som binder sig fast vid sin käresta med den spanska gördeln, som omsorgsfullt.
vecklar lcjorteln omkring hennes fötter i aningsfull ängslan, att blygsamheten skall såras under dödskampen, och först genombor- rar hennes hjärta och sedan jagar kulan genom sin egen hjärna.
Kvinnan i Toledo-trakten - i andra delar af Castilien har jag ej på så nära håll sett kvinnan af folket - ar mycket.
sympatisk.
Öppen och naturlig, from och arbetsam, ar hon framförallt ordningsälskande och renlig, och den lilla kojan dar hon härskar doftar af timjan och glanser af renlighet.
Aldrig har jag sett mera fläckfri dräkt än den toledanske kropps- arbetarens, och jag tror ej, att man skall träffa på en toledan- ska utan rena strumpor och hela skor eller att man skall finna.
vårclslöshet i hennes klädsel eller orenlighet i hennes hem.
Dessa kvinnor vårda hemmen, medan mannen arbetar i jorden.
Da man gör en rask skiss af de spanska kvinnliga typerna,.
finner man tre eller fyra hufvudgrupper.
Den catalanska och.
den baskiska gruppen förete mycken likhet trots den senares politiskt-religiösa hetta.
Mellan andalusiskan och madrileiian är.
-
likheten ännu större.
Om jag hade till andamil att i det för- gångna söka skalet till denna likhet, skulle jag säga att den berodde på förhärskande semitiska eller afrikanska element.
Det centrala Spaniens kvinna, castilianskan, ar en blandning af celtiskt och iberiskt blod.
Hon har vissa beröringspunkter med gallegan och baskiskan men skiljer sig dock väsentligen från båda.
Det rent celtiska området, d. v. s. Asturia och Galicia, som likna så mycket de baskiska landskapen i klima- tiska och geografiska hänseenden, alstrar på grund af rasens olikhet en kvinnotyp, som ar en ren motsats till den baskiska.
Gallegan och asturiskan ar vekhjärtad, politiken stör icke hennes sömn, hon bryr sig icke om, huruvida Don Carlos eller Alfons X111 harskar öfver henne.
Lidelsefullt fastad vid sina barn, skulle hon aldrig tanka på att uppoffra dem för en politisk idé och hvad hennes mottaglighet för ömmare känslor beträffar, ar det nog att saga, att det hör till undantagen att en bond- kvinna går till alraret utan att förut aga familj.
Det m: dock icke underlatas att tillägga, att med tillämpning af J.
J. Rous- seaus idéer kvinnorna af denna grupp tilláta sig friheter tills det ögonblick kommit, da de skola gifta sig, men äro sedan sina män obrottsligt trogna.
Till stor utsträckning ar den spanska kvinnan af folket mannen behjälplig vid skötandet af jordbruket, ty likheter.
mellan könen, som förnekas i den skriha lagen och inom de kretsar, dar man lefver utan att arbeta, ar ett faktum i jord- brukarens, nybyggarens eller kroppsarbetarens fattigdom.
I min födelsebygd, Galicia, ser man ofta svaga lwinnor eller mödrar med barn vid bröstet grafva i jorden, s5 majs eller hvete, skara saf eller gräs t: boskapen.
Sådant hårdt och strängt arbete uppväcker ingen protest hos djupsinniga teore- tiker af Pruddhornmes skola, som vid minsta försök att vidga området för lrvinnans verksamhet i andra riktningar s12 sig för sitt bröst och ropa i helig biifkran: nkvinnan bör ej g;?
utom hemmet, ty hennes enda uppgift ar att fylla sina plikter som maka och modern.
Den stackars bondhustruns fattiga koja, dar bröd och varme saknas, dar storm och regn aga fritt till- träde, ar nästan alltid tom.
Husmodern har blif14 frigjord.
och den oföränderlige, hårde, d ö f ~ ~ befriaren e heter: nöd.
Madrid 1889.
- - p S O ~ ~ R H A X N S, C D L P H a ' C N S.
-.
-.
.
.
.
- - -.
' .&lt;i T ~ Y = X ~ ~!
- A K T I P R C L A 163J G,
