# ID: svediakorp-per1108
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,974
# sentences: 697
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduna Tryckeri Aktiebolag.
N:r 50 (469) Fredagen den 11 december 1898.
9:de årg.
Kyjrå: Utgifningstld: RödaSctÖr och utglfva.ro: Prenumerationspris p r ä r 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje helgfri fredag.
Idun ensam kr.
5: — K l a r a andra äyr&amp;og * IS, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
Ailra telef, öl47.
För » Platssökande= o. » Lediga platser&gt; Iduns Modet., fjortondagsuppl.
a 6: — Träffas säkrast kl. 2 — 3.
LSsnummerprla i 5 ära Muns Modet., zuånadsnppl.
&gt; — 25 öre för hvarje påbörjödt tiotal stafv.
Prenumeration sker a alla post- (lösn:r endast för kompletteringar.}
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad.
Redaktionssekr.
: Baragarderoben » 3: — anstalter i riket.
J. Nordling.
Esther 1 Jet finnes Sidner.
i vårt svenska uppfostringssysteni — om man därvid- kande vända sig till andra banor.
Och dock är det just begåf- ningen, icke fliten, som skapar konstnärer.
Hvarje instrument och lag kan tala o m ett system — ett rättsbegrepp, som ännu främst det högsta instrumentet af alla, människorösten, erfordrar för icke är fullt fixeradt och det är anlagens rätt, eller o m man vill att rätt brukas något utöfver den yttre färdigheten.
» V i fordra san- se saken från en annan synpunkt, uppfostrarens skyldighet att ning, vi vilja höra människosjälens finaste skiftningar afspeglade taga vara på och respektera anlagen.
Uppgiften hör ej till de i tonens färg och uttrycksförmåga.
V i vilja icke förbluffas, vi lättaste, allra minst då, såsom understundom händer, uppfost- vilja röras. » Dessa ord läsas i ringsmetoden ej är dess mera Fritz Arlbergs utmärkta arbete praktisk, och i alla händelser om tonbildningen och de in- blir oftast uppfostraren den nehålla en förträfflig apologi, som tämligen enväldigt be- om någon sådan är behöflig, stämmer, i hvad mån det upp- för de indiyi&amp;uella anlagens växande släktets anlag skola rätt.
tagas i betraktande.
Och de äldre ha sin praktiska erfa- Både i afseende på anla- renhet och den vill ej gärna gens befintlighet och deras ge vika för hvad som ännu tillvaratagande har Esther Sid- blott ter sig såsom löften och ner varit lyckligt lottad.
Född möjligheter, så framt den ej i ett musikaliskt hem — hen- går i motsatt riktning och nes fader var konsistorieno- vill skörda fikon af tistlar, tarien i Hernösand Anders vill tvinga fram anlag, där Sidner, känd för ovanlig mu- de ej af naturen finnas.
sikbegåfning och intim vän med professor J.
A.
Joseph- Klarare än på musikens son — kunde hon nog ha område kunna dessa satser varit säker på att de ärfda knappt belysas.
Den musika- anlagen skulle tillvaratagits liska banan m e d dess starka och vårdats på bästa sätt,-om kontraster är som ett lotteri icke döden kommit emellan med ett fåtal stora vinster och bortryckt familjefadern och en mängd niter.
Några från detta värf, som utan lockas af de stora vinsterna, tvifvel skulle varit honom så som medföra både guld och kärt.
Då detta 1869 skedde, ära.
Andra rygga tillbaka för ut- var Esther endast tre år, och sikten att i detta lotteri få en- de musikaliska anlag, som dast en nit, ett knappt ochtarf- vid denna ålder framträda, ligt lefvebröd, och sådant har pläga gemeniigen ej anses den musikaliska banan att bju- värda någon vidare utbildning.
da mer än en af sina adepter.
Icke heller förmäla våra käll- I förra fallet komma de otill- skrifter något o m fröken Sid- räckliga anlagen, vanligen med ners musikaliska framgångar pomp och ståt, in på täflings- under skoltiden.
A t t hon haft banan, medan verkliga begåf- sådana får man taga för gif- ningar försagda stanna utan- vet, och däri ligger väl för- för för att efter något betän-
IDUN Väl den, som aldrig stödt sig för tungt På en annans arm Och nödgats låna en annans eld För att kämpa sig varm!
klaringen till det faktum att hon 1884, således vid 18 års ålder, blef elev vid kon- servatoriet i Stockholm.
Men icke såsom sångerska!
Fröken S. ägnade sina musi- kaliska anlag åt pianot, och, om vi äro rätt underrättade, hade hon vid sitt inträde på konservatoriet ej någon tanke på att studera sång.
Detta är en ej så ofta förekommande ut- vecklingsgång, att börja såsom instrumenta- list och fortsätta såsom vokalist.
Den visar att hos en sådan sångerska den musikaliska begåfningen sitter ej blott i strupen, att den har en så stark intensitet, att den kan göra sig gällande äfven med ett mindre förnäm- ligt instrument än människorösten.
Sin färdighet på pianot k o m fröken S. i till- fälle att visa flerfaldiga gånger under se- nare hälften af 1880-talet, då hennes för- måga att ackompagnera vann allmänt er- kännande och uppmärksammades såsom vittnande o m smak och god uppfattning.
Att fröken Sidner det oaktadt slog o m och, då hon blef medveten om sin sångröst, sökte utveckla densamma, är ingenting att förvåna sig öfver.
På skalan öfver kända instrument står pianot lågt, lågt ned och människorösten högt uppe.
Ä r det under- ligt att den som kan få välja, väljer den senare?
Ackompagnatrisens lott är ej hel- ler synnerligt lockande.
Hon endast är ett obetydligt om också nödvändigt appendix till den sjungande, och hennes uppgift är intressedödande eller i bästa fall tidsödande.
Ett sådant framtidsperspektiv tilltalade ej fröken Sidner, och från 1886 studerade hon hufvudsakligen sång, tills hon 1890, belö- nad med jeton, afgick från konservatoriet.
Nu skulle hon börja att skörda fruk- terna af sina ansträngningar.
Den 22 april 1890 trädde hon för första gången inför offentligheten såsom sångerska.
Det var på en konsert, som hon själf gaf i Mu- sikaliska akademien.
Försöket slog lyckligt ut, publiken applåderade och kritiken spådde sångerskan en vacker framtid.
Rösten vi- sade sig vara en präktig mezzosopran, ut- bildad för konsert-, särskildt för romanssång.
Att fröken S. skötte den med smak och omsorg säger sig själft.
Den första större sånguppgift, fröken S. utförde, var sopranpartiet i Mendelssohns » Paulus », som 1891 gafs af Musikförenin- gen i Stockholm.
Men liksom så många andra af våra sångfoglar greps hon af läng- tan att skåda andra länder och folk, att vidga sina vyer och kanske också sin röst, ty det hade ej saknats påpekningar om att höjdtonerna behöfde förbättras.
Hon flög ut ur boet, och vi återfinna henne i den stad, som traditionen velat göra till ett eldorado för sångens adepter, i Paris.
Det blef en lång frånvaro från hemmet.
Det första året ägnades åt studier för pro- fessor S:t Y v e s Bax och operasångerskan fru Renée Richard.
Så småningom började Esther Sidners namn nämnas i allt vid- sträcktare kretsar.
Först i Paris, där hon hade framgångar på Chåtelet-teatern och Trocadéro, sedan i franska landsortsstäder såsom i Lille, där hon 1893 sjöng Mirjams parti i Massenets religiösa dram » Marie Väl den, som aktar sitt lif för högt Till att mista det, Och kastar allt, men behåller ett: Sin personlighet!
Ellen Landberg.
Här på denna fridens ort jämte andra skaror under tillsyn barnen fort, långt från grändens snaror, sökte nu, med hjärtat lätt, bli till nytta på allt sätt.
Madeleine ».
Äfven från Bryssel, Osten de och Monte Carlo ingingo budskap om vår landsmanninnas framgångar.
Hösten 1895 stod Esther Siflner såsom fallfärdig sångerska på konsertestraden i den akademi, där hon ett tiotal år förut börjat sina musikaliska studier.
Hon sjöng nu dels på en egen konsert (där hon gjorde mycken lycka med Heises » Dyvekes Sange »), dels vid Filharmoniska sällskapets återgif- van.de af Schumanns » Faustscener ».
Här visade sig Parisvistelsen ha varit till nytta; rösten var säkrare och jämnare och höjd- tonerna hade vunnit så mycket att sånger- skan ej ens ryggade tillbaka för trestrukna c.
Men snart bar hennes kosa åter till utlan- det och under det snart gångna årets höst- månader ha vi ofta hört om hennes fram- gångar i London, Antwerpen, Schenevingen m. fl.
städer.
Nu gästar hon sitt hemland, men snart skall hon ut igen, denna gång till Berlin för att medverka vid en filhar- monisk konsert.
Fröken Sidners verksamhetsfält har hit- tills varit konsertestraden och hennes spe- cialitet romanssången.
Ännu har hon ej beträdt scenen, men det skulle vara egen- domligt om ej hennes dramatiska kynne skulle draga henne dit.
Kanske är den dag ej så långt borta, då Esther Sidner stiger fram för oss på tiljan.
H. V. I en bod en verkstad redts åt små gossar ledigt, i en löfsal satt en krets små syflickor sedigt.
Andra under ifrigt stök hjälpte till i stugans kök- Dagen syntes här ej grå, allvar trifs med gamman.
Ljöd så middagsklockan, då barnen fördes samman — glada öfver hvad här gjorts — först till bön och så till bords.
Qn arbetsstuga.
Wjupt i fuktig storstadsgränd mellan svarta murar, där i nöd, väl sällan känd, brottet ständigt lurar, mången liten barnafot farlig framtid går emot.
Där — så skygga ur en vrå kan vid rödgul lykta du få se de stackars små titta fram och.
.
.
flykta; om du, ledd af ädelt nit, dristar ställa färden dit.
Sådant själsmod finnes dock.
Jag har sett en kvinna för de små med vänligt lock varda vårdarinna; de till henne komma fram snart så fogliga som lam.
Genom staden deras tåg sträcktes lungt och stilla till en liten gård, som låg likt en sommarvilla skönt och fridfullt vid en strand med små nätta trädgårdsland.
Måtte denna » mönsterfarm » invid ladans väggar med sin hvita fönsterkarm under gröna häggar aldrig mellan blad och blom för uår skuld stå öde, tom!
Måtte stugor, denna tik, flere snart vi bygga, vid hvarenda Mälarvik med sin lilla brygga.
Låt oss samfäldt hägna dem dessa trefna barnahem!
Lotten von Krcemer.
Några ord om lyx i juletid.
r r tt i allmänhet säga hvad lyx är har sig r- j u tämligen svårt, då begreppet väl är mer relativt än de flesta.
Men troligen är väl lyx det, som är öfvernog.
Jag menar att en sak är en lyxartikel, då den ej mot- svaras af något sundt behof hos sin ägare.
Jag har en rik g o d vän, som har ett här- ligt hem, fullt af konstsaker, mjuka möb- ler och varma mattor, men aldrig har i det- ta hem en sak verkat på mig som lyx, ty dess ägarinna är en finkänslig, skönhetsäl- skande varelse, hvilken dricker lifskraft ur allt det vackra, som omger henne.
Denna min vän har en kusin, gift med en rik affärsman.
Hon öfverlastar sitt hem med dyrbara ting, bland hvilka finnas flere estetiska läckerbitar.
Alla dyrbarheter ver- ka dock här såsom lyx.
De äro framkallade endast af behofvet att skryta och bereda
ofta sin ägarinna vantrefvad och besvär.
Men — richesse oblige.
Man kunde ju anföra dylika exempel i tusental.
Dock gäller ju här mer än någon- sin att ten har nog af det, hvarvid en an- nan dör af hunger. » Det finns emellertid en klass af männi- skor, för hvilka all lyx är absolut onödig och förkastlig — och det är barnen.
» Gif- ven nog, men aldrig öfvernog! » Nu kommer julen snart, och i de flesta hem hopar man på det mest besinningslösa sätt gåfvor öfver barnen.
Att detta blase- rar dem och förminskar deras julglädje är visst.
Fråga några dagar efter julafton ett sådant bortskäm dt barn o m dess julklappar och i 99 fall af hundra skall det först skryta med den höga siffran på antalet klappar och svara: » jag fick 30, jag fick 40 o. s. v.
» Men frågar man hvad gåfvor det fått, svaras också lika ofta: » Äsch, det var så mycket, så det minns jag inte »!
Men fråga däremot ett litet fattigt barn efter dess julgåfvor; och det skall länge med tacksamhet och öm- het tala o m » min docka, min dockspis och mitt lilla syskrin ».
Och så komma julkalasen, jag menar barn- kalasen, där det nu mera skall vara lotteri med gåfvor.
D.
v. s. att samma redan med julgåfvor blaserade barn skola ytterligare förstöras.
Jag frågade förra året en liten tioåring, o m hon haft roligt på en julbjud- ning.
» Änej, » svarade hon, » ingen af sa- kerna i lotteriet kostade mer än 75 öre. » Det gjorde mig innerligt ondt om barnet, och jag tackade Gud för att jag var född på en tid, då ännu 10 öre för ett barn var en förmögenhet.
En lärarinna har sagt mig, att hon märkt att barnens nöje på en julbjudning beror af priset på sakerna i lotteriet.
Och du, som möjligen kommer att läsa dessa korta rader — stanna och betänk!
Kämpa i din mån emot julklappsraseriet och jullyxen!
Är du själf en enkel och sund människa, så tycker du nog som jag.
Och är du en epikuré, så bör du likvisst minnas, att endast den, som med friskt och oblaseradt sinne träder ut i lifvet, kan en gång njuta det fullt och famna det med starka armar.
Ex. En Lueiasaga.
Af Amalia Fahlstedt.
För mor att föreläsa i barnakretsen.
3) et hade varit fest hela dagen i kungaborgens riddarsal med mat och dryckjom, dobbel och dans, sång, lustspel och skämt.
Nu led det mot natten och alla voro sömniga.
Alla hade ju också väckts i otta af den fjortonåriga prinses- san Lucia, som blifvit född på denna dag och fått namn efter den.
I barnslig glädje hade hon med en af grönt virad ljuskrona på hufvudet gått omkring och bjudit traktering, där småsven- nerna, följande i hennes spår, burit på stora fat.
Ty så var den tiden sed att man firade Lucia- dagen till minne af en ädel jungfru, som för sin helighets skull brändes å bål, men man firade den äfven som årstidens inbrytande strid mellan ljus och mörker.
Bland småsvennerna, som med halfslutna ögon lutade sig mot väggarna, stod Nils Springepilt.
Men han såg inte sömnig ut han, ty det gjorde han aldrig.
Honom älskade och lydde jaktfal- karna som ingen annan.
PJonom bar den lystran- de springaren med bevingade steg.
Ur hans horn kommo tonerna starka och jublande och väckte präktigare ekon i skogen än alla andras.
Ingen småsven var så flink på foten, att inte Nils var flinkare, hvaraf han också fått namnet Springe- pilt, och ingen uppbar sin granna page-dräkt vackrare än han.
Men allt detta förargade de andra svennerna, och de kastade gärna åt honom ordet träl och trälhund.
Nils var nämligen af träl född, men hans far hade blifvit fri och kun- gens förnämsta jägare, sedan han en gång på en björnjakt räddat kungens lif med fara för sitt eget.
Gossens ögon tindrade skälmaktigt, då han såg sig omkring.
Kungen gaf ej tecken till uppbrott.
Han satt och spelade schack med bispen, och denne hade genom ett listigt drag i spelet kom- mit att hota konungens torn, som denne nu gär- na ville rädda.
Och medan landets härskare satt och funderade därpå, blef hoffolket allt sömni- gare.
Den stoltaste riddare i salen, som druckit djupt ur vinbägaren, berättade för fjärde gången samma historia för drottningen, som också var alltför sömnig att märka det; och hoftärnor- na gäspade ideligen bakom de ekorrskinn, som hängde i guldkedjor från deras bälten, och som de använde som näsdukar.
Medan nu Nils stod och iakttog detta och äfven tänkte, att han nog skulle rädda konungens torn, om han bara fick röra en af schackpjäserna, ryckte någon honom i ärmen fråu fönsternischen, mot hvars hörn han stödde sig.
Han visste, hvem som var där, och gick genast in.
Där satt den lilla prinsessan Lucia ensam i mån- skenet, som bröt sig genom den målade rutan, och bredvid henne på den hyendeklädda sten- bänken låg kronan med sju släckta, halfbrända ljus.
Hon vinkade åt småsvennen att sätta sig midt emot henne.
» Hvarför är du inte sömnig, Nils Springepilt? » » Därför att jag tänker. » » Hvad tänker du nu på? » » På trollen i bergen. » » Berätta mig något om dem. » Nils hade inte lärt att spela på luta.
Men hitta på sagor, det kunde han, och nu gick han raskt på: » Trollen hata ljuset, därför ha de gömt sig i berget.
En gång stänkte en mäkta hop droppar från solen ned på jorden, där de trängde ned och stelnade till guld.
Trollen rufva öfver det och vilja inte lämna det till andra än fåvitska människor — och i deras händer blir guldet en ond makt. » » Berätta vidare, småsven! » » Men i rikligt goda människors händer blir det solstrålar igen.
Därborta i Trollberget — han pekade utåt genom fönstret — finns det guld nog att friköpa alla kungaborgens trälar med. » » Flur ska vi få det guldet, Nils? » Nu trodde småsvennen själf på hvad han dik- tade.
» Om skenet från en god och modig Lucias krona träffar trollen, bli de förlamade, och man kan ta allt guldet. » Prinsessan reste sig, satte kronan på hufvudet och sade: » Om du tror, att jag är nog god, skall jag följa med dig, Nils Springepilt; och om du håller mig i handen, är jag inte alls rädd. » Nils hade också rest sig.
» Då tar jag ett bloss och tänder det, när vi komma ned i källarvåningen.
Nu äro alla så sömniga, att de inte lägga märke till, om vi gå ut, i fall du går före, kungadotter. » Lucia gick först ut, och ingen lade märke till det; och Nils Springepilt följde om en stund ef- ter, utan att någon tänkte därpå.
De stego ned för borgens smala, mörka trappor, där Lucia stöd- de sin hand mot småsvennens axel.
De gledo tysta genom det stora rummet, där slottets tjä- nare samlades och nu somnat på bänkarna kring ölkrusen, genom det stora köket, där kockarna ock kökspojken slumrade kring stockelden, vid hvilken Nils tände sitt bloss, vidare ned i källa- ren och genom slottets mörka löngång ut i sko- gen, där Nils fattade prinsessans hand.
Tjocka moln lågo nu kring månen, men Nils visste hålla blosset så, att nattens vindar ej släckte det.
Tysta skredo de fram mellan trä- dens tjocka, mörka stammar öfver knastrande kvistar.
Ju längre de kommo, desto hårdare klappade deras hjärtan, desto lifligare och klarare lyste deras blickar.
Plötsligt stannade de.
En mörk, lodrät bergvägg, omspunnen af taggiga snår, stod hotande i deras väg.
Nils tände nu med blosset prinsessans sju kronljus, och när det sista var tändt, sjönk bergväggen ljudlöst ned i jorden, och bergets inre gapade mörkt och hiskligt mot dem.
Lucia lade ena handen på hjärtat, men Nils, som släckte sitt bloss mot bergväggen, fattade hennes andra hand, och så trädde de modigt in, medan ljusskenet flöt före i breda strimmor och visade dem vägen genom hemska gångar och svarta öppningar, genom vattenpölar och öfver slippriga stenblock.
Or- marna drogo sig hvisslande undan i sina hålor, paddorna vände ögonen mot väggen, och ödlorna runno undan med ett frasande ljud, då ljusske- net spred sig öfver dem.
Slutligen stodo de inför en ny bergvägg, mer mörk och hotande än den första; men då den träffades af ljusskenet, föll den ihop med ett starkt brak, och i detsamma fylldes grottan, som tycktes vilja sluka dem,, af ett hiskligt tjut.
Prinsessan bleknade, men Nils log och tryckte hennes hand, och de stego in och sågo sig mo- digt omkring.
Från alla håll lyste guldet mot dem.
Där satt den rysliga trollfar, stirrande på ljuset med sina utstående ögon.
Förlamad och ilsken ropade han: » Förbannelse öfver ljuset!
Hvar kommer det ifrån?
Släck det! » — och utan att kunna röra hand eller fot blåste och blåste han af alla kraf- ter; men hans öfverläpp var så lång, att han blott pustade sig själf på knäna, som skälfde af köld.
» Släck det! » — skrek trollmor och blåste allt hvad hon kunde; men hennes underläpp sköt ut, så att hon blott blåste sig själf på den långa näsan, från hvilken en istapp hängde ned och blef allt större, medan näsan vaggade bit och dit af vinddraget.
» Släck det! » tjöt trollepojken och blåste som en bälg.
Men han var snedmynt och blåste i väggen, vid hvilken han satt, så att läderlap- parna hvirflade upp som damkorn och fastnade i hans skägg eller fladdrade kring ljusen, där de brände sig till döds.
» Släck det! » hven trollflickan och fräste och spottade.
Men hennes mun satt på sned åt det andra hållet, och så blåste hon i andra väggen, så att skinnet på hennes pösiga kind knottrade sig som huden af ett plockadt höns, och de långa strårna på hennes kindvårta flaxade som sju vimplar i storm.
Under tiden stod Lucia midt i salen och log, fast Nils Springepilt nu släppt hen- nes hand, ty han höll på med att ösa sin påse full med guld inför de vrålande trollen.
» Skynda på, småsven, nu brinna ljusen ned! » sade Lucia.
» Då gå vi.
God natt, och tack för oss! » sade Nils och knöt till säcken.
Och så gingo de.
Men då det blef mörkt i grottan igen, fingo trollen åter sin rörelseförmå- ga och smögo sig i de båda barnens spår, utan att våga komma för nära ljuset.
Detta blef dock allt mattare; den ena vaxsta- peln efter den andra brann ned.
Det gick lång- samt med återfärden.
Guldet var tungt, och prinsessan var trött, och paddorna kröpo för de- ras fötter.
Allt närmare kommo trollen, fyllande bergets alla skrymslen med sitt tjut.
Nu var det blott en enda liten vaxbit kvar.
Lucia dar- rade, men Nils tryckte ännu leende hennes hand.
Den sista lågan fräste upp, glimmade till och — slocknade.
Vrålande och jublande störtade trollen fram för att kasta sig öfver barnen.
Men mot dessa trängde en stråle af morgonens röda, uppgående sol, i hvars sken de stego ut ur bergets inre.
Denna stråle träffade äfven trol- len, som trodde att det ännu var natt, och att skenet var den sista uppflammande glöden af Lucias slocknande ljus.
Fortfarande vrålande: » Släck det! » tumlade de förblindade af solen öf- ver hvarann, och helt öfvergjutna af morgonens skimrande strålar förvandlades de till fyra sten- block, som blefvo liggande utanför trollbergets vägg, hvilken åter slutit sig.
Springepilt log, vände sig från dem och fatta- de åter Lucias hand.
» Kom nu, kungadotter, » sade han, » så gå vi tillbaka till borgen. » » Och friköpa alla trälar, » tillade prinsessan le- ende.
Och hand i hand vandrade de genom den täta skogen, vägledda af den allt klarare strålande morgonsolen.
Suomessa.
(I Finland.)
Några vildblommor samlade af Esstese.
(Forts.) XIII.
För-gät-mig-ej.
Det är roligt att en höstkväll, när bra- san sprakar och teköket sjunger, taga fram.
ur en låda några torra, hälft förgätna blom- mor och söka påminna sig, när och hvar de plockades.
Också jag har gömt en hand- full minnesblomster.
Deras doft är svag, kanske ingen annan än jag själf kan kän- na den.
Först var det den där morgonen före midsommar.
Jag steg upp med solen och skyndade ut.
Hvilken härlighet!
Naturen, som sofvit med halfslutna ögon, var redan fullt vaken.
Lif och rörelse i allt.
Bina surrade i äppelträden, som liknade snöbol- lar i Alpengliihen.
Svalor och bofinkar fiögo fram och tillbaka, upptagna af sina hus- hållsbestyr; lärkan s j Ö D g eldiga kärlekssån- ger högt öfver fälten.
Myrorna sprungo beställsamt om hvarandra på skogsstigen.
Allt andades lif och hade brådt att utveckla sig.
Guden Pan hade funnit väg till norden.
Jag gick genom skogen till insjön, som ligger dold bakom höga tallar och granar.
Pyrola doftade bland mossan; rödbruna elg- grästufvor speglade sig i vattnet.
Kung Artur och hans bålda riddare voro mitt säll- skap.
Jag läste o m hjältedater och kär- leksäfventyr, om irrfärder och försonings- fester.
Beskrifningen glödde i keltisk färg- prakt.
Man måste ryckas med och hänföras.
Där var också lif och rörelse, kamp och äf- lan.
Pulsar slogo och eldvarmt blod rann rödt i friska ådror.
Lif, Månen stiger allt högre, träd och buskar antaga fantastiska former.
Björkstammarna glänsa blåhvita, skogssjöarna slumra i silf- verljus.
Vagnen stannar, vi äro hemma.
Men det är omöjligt att gå in från dennanattliga prakt Jag känner hvarje sten på vägen till utsikts- berget.
Första biten är jämn och ljus som på dagen.
Jag tränger in i mörka schakt, mellan tätt löfverk och mossbelupna sten- block.
Nu förstår jag godt skogens magi- ska trollkraft, som öfvat inflytande på alla folk i alla tider.
Där flyger en uggla upp, väckt ur sin ljufvaste midnattsslummer.
Ändtligen står jag där uppe.
Det inger en känsla af makt att stå på ett högt berg, kanske dock mer i sol- än månsken.
Men äfven nu känner jag bröstet vidgas.
Där nedanför ligger dalen, ån, smedjan, vår egen stuga, allt insvept i en blåhvit halfdager.
En flik af sjön lyser glasartad.
Bergen på andra sidan dalen bada i klar månfärg.
Tystnaden är fullkomlig.
Månskensnatten i B e l m o n f s park kan ej ha varit mer ljuflig än denna.
Endast stjärnorna tala om lif i fjärran världar.
(Slut.)
* Den käraste julklappen.
Åt våra barn, lif, lif!
En annan morgon.
Jag lösgör båten och glider sakta öfver vattnet.
Smultronstället därborta lockar.
Jag lägger i land.
Solen bränner i min nacke, medan jag plockar.
Inom kort har jag hän- derna fulla af smulrtron: doftande röda ku- or, gungande på böjda stjälkar, ljusskära bär, gröna kart, ja, till och med några hvita blommor — en hel bukett.
Jag går upp på ett berg: där nedanför ligger sjön, ba- dande i morgonljus, ufver skogstopparna i fjärran hvilar en hellenisk blådager.
Jag läser om vår värld och dess uppkomst: » Urstoftet hopade sig till skyar, skyarna söuderföllo i flockar, och flockarna förvandla- des i droppar.
Skyarna äro nebulosorna och flockarna de blifvande stjärnsamlingarna och dropparna de hvälfvande solarna, stjärnorna i rymden.
Där dessa droppar stelnat, kallas de planeter, och på deras ytor dväljas in- fusorier.
Vår jord är en sådan droppe, dess bördstolta släkte droppens mikrozoider. » — Ja, vår jord utgör endast en försvin- nande droppe i universum, en droppe så liten, att den i det stora hela är nästan betydelselös.
I dag samrnanhålles den af vissa lagar, i morgon skall den ha brustit sönder och upplösts i atomer.
Men för oss är denna droppe — Astartes tår — stor och skön.
Inom den pulserar det lif, som drar oss alla med i sin mäktiga flod.
För andra må denna lifsflod och denna jordsfer vara små och obetydliga; för oss äro de stora och härliga och fulla af skönhet.
Vagnen rullar, rullar.
Solen har gått ned, en gulröd dager dröjer öfver det västra himlahvalfvet.
Det mörknar, månen och stjärnorna träda fram, himlen blir allt dunklare blå.
Jupiter strålar i Oxens stjärnbild.
Kapella, som på en dag utsänder mer värme än vår sol på ett år, tindrar med ett mildt och stilla sken; Arcturus, nedanför Kalavagnens tistelstång, gnistrar som en solitär på en drottnings panna.
' - å nu julen, som ju framför allt är en ungdomens högtid, står så nära för dörren, vilja vi erinra alla föräldrar och för öfrigt en hvar, som med en gåfva önskar glädja någon af de unga — det må vara en gosse eller en flicka — om en julklapp, hvilken helt visst mer än de flesta andra skulle medföra glädje, nytta och varaktig fägnad.
Vi syfta härmed på ett prenume- rationskvitto för det kommande året på tid- ningen » Kamraten », hvilken utan jämförelse står främst bland nordens ungdomsblad, lika mycket i de vuxnes erkännande som i de unga läsarnes eget tycke.
En julbok kan visst vara bra, men den är snart ut- läst och lägges sedan undan att glömmas.
» Kamraten » kommer däremot igen året om, alltid med ny lärdom, ny förströelse, nya uppslag till slöjd, sysselsättningar och lekar.
Fosterländsk, frisk och hurtig är han i alla skiften.
Vi bedja därför att få fästa våra läsarinnors synnerliga uppmärksamhet på den stora annonsen i detta nummers an- nonsbilaga, som innehåller utförligare upp- lysningar om hvad Kamraten till det kom- mande året har att bjuda sina vänner.
* Pd gamla dagar.
K yligen frågades i Idun af en » innanför disken bunden syster », hur hon skulle använda sin inkomt 40 kr.
i månaden, så hon ändå kunde spara en slant.
— Efter genomläsandet af detta uppsteg ånyo en länge närd önskan hos mig om en slags pensionsinrättning för alla kvinnor, undan- tagandes de, som ha anställning vid post, telegraf, folkskolor eller eljes komma i åt- njutande af pension efter vissa tjänsteår.
Huru många kvinnor finnas icke, som äro lärarinnor i privata hem, sitta å kontor, äro i affär, gå som man säger » frun tillhanda » och dylikt.
Dessa ofta illa aflönade kunna af sina små löner icke göra några insättningar i lif ränteanstalter, därtill fördas för mycket, för att en gång uppbära en liten årlig pension.
Om vi besinna alla de storartade stiftel- ser här i Sverige, afsedda för änkor och ogifta kvinnor, så har det nog visat sig mer än en gång att det icke just blir den mest behöfvande, som först får den lediga platsen där, utan det beror — detta som allt annat — på » tur och gynnare ».
Jag vet mer än en som bor fritt i dylik stiftelse, oak- tadt stora inkomster.
Dylikt alstrar j u bit- terhet hos den ena människan mot den an- dra, och detta böra vi väl motarbeta på alla sätt.
Om en pensionskassa i nämnda syfte bil- dades genom frivilliga gåfvor af bättre lot- tade och dessa välvilliga gifvare, som offra stora summor på palastlika stiftelser, i st. gåfve dessa penningar till » Kvinnans pensionsinrättning » så kunde alla — som själfva ville göra sina inbetalningar — kom- ma i åtnjutandet af en liten pension på äldre dagar och så själfva hyra rum efter behag Huru sedan hvar och en förvaltade sitt pund, fick bero på dem själfva.
Om den årliga inbetalningen sattes så lågt som 12 ä 15 kr., skulle nog den minst aflönade gär- na göra denna insats för att på så sätt gå en sorgfriare ålderdom till mötes.
Hos en af mina umgängesvänner var ett äldre fruntimmer som hushushållsmamsell eller — förlåt mig — fröken; hon var en af dessa nöjda människor, som ha föga eller inga anspråk.
Tacksam och glad för den minsta lilla välvilja, som visades henne, be- skärmade hon sig sällan öfver någon eller något, men på tu man hand kunde hon dock fälla yttranden s o m: » snart är jag väl för gammal att tjäna, hvad skall jag då taga mig till, och hvart skall jag hän, när jag icke förmår arbeta mera » o. d.
Det gjorde mig så ondt om henne, men som jag själf var utan medel, kunde jag intet annat göra än trösta henne med att familjen nog aldrig skulle taga sin hand ifrån henne; dock därpå kunde och ville hon ej bygga, intet löfte var henne gifvet.
Nu frågar kanske någon: hur gick det henne?
Ja, troget tjä- nade hon samma familj i 20 år för 100 kr.
pr år — de 5 senaste 125 — och då hon vid 70 års ålder lämnade sin plats för att hvila på gamla dagar, erhöll hon vid afske- det med varm hand 200 kr., möbler till ett litet rum och löfte om första årets hyra — och nu, ja, nu äter hon » nådebröd » hos en brorsdotter.
Detta är lönen för ett sträfsamt, plikttroget lif i andras tjänst.
Nog måtte det kännas bittert för den, som ej legat på latsidan.
Ett annat fruntimmer måste redan vid 14 års ålder af bryta skolan, för att — då föräldrarne råkade i mindre omständigheter — söka genom hvitbroderi förtjäna något till sitt uppehälle.
Hon har nu i 30 år, och hon fortfar än, utfört sådana arbeten på ett sätt som visar stor skicklighet, ja, ingen skulle kunna se spår af att en nål genomgått de- samma.
Nå, förtjänsten, hvar är den?
Jo, den är ej större än att hon med sparsam- het kan kläda sig enkelt och så lefva hos sin mor på hennes lilla pension, men när modren för alltid är borta, hvad stundar då?
Ja det vete Gud allena.
Sådana exempel skulle kunna framdragas många, men d e t - ä r med smärta jag tän- ker på dem, och därför vare det sagda nog.
Just som jag är i begrepp af sluta detta
lilla inlägg ser jag af tidningarna att kap- tenen frih.
G. Raab hållit ett föredrag i Hotel Continentals lilla sal i Stockholm, om pensionering af allt Sveriges folk.
Det var verkligen med stor glädje jag läste om detta föredrag för den vackra sakens skull.
Blott det uu icke dör bort, ntan upptages och sättes i verket af dem, som ha makten i sina hän- der.
Skulle verkligen den dag randas att en dylik pensionering komme till stånd, så kunna vi icke vara n o g tacksamma mot den ädle, varmhjärtade mannen, som varit upphofvet därtill.
» Bescheicfen ».
* När de kungliga färdas å järnväg.
Ett åpropos till vårt konungapars norska julresa.
y J e t gifves väl få regerande furstliga hus i Europa, hvars medlemmar vistas så ofta på resor som vår egen kungafamilj.
Tyska kejsaren personligen kanske undan- tagen.
Vår konung är outtröttlig, när det gäller att lära känna sitt land och folk.
Han tager personligen liflig del i landets utveckling på olika områden, följer med lef- vande intresse det nydaningsarbete, som i alla landsändar pågår, antingen det nu gäl- ler öppnandet af nya samfärdsleder, anläg- gandet af industriella verk eller hållandet af möten, där andlig och materiel kultur taga nya tag och hämta kraft för att bereda jordmån för vårt lands framtida utveckling.
Ofta är kungen då med, färdas vid dylika tillfällen dag och natt genom långa sträckor af vårt land, än sjöledes å sitt chefsfartyg Drott, men mest likväl å vårt vidtutgrena- de järnvägsnät till de orter det gäller att besöka.
Drottningen, som ofta åtföljer sin gemål vid hans resor till broderlandet Norge, färdas dessutom icke så sällan till utlandet för att där vårda sin hälsa, hvilket senare också är fallet med kronprinsessan, och hvad kronprinsen beträffar, gifver han sin höge fader icke efter i vetgirighet, när det gäller att å ort och ställe taga reda på, huru vårt folk har det i helg och i socken.
Prinsarne Karl och Eugen äro också flitiga resenärer, hvilka än, åtminstone förr årligen, resatill sina respektive hertigdömen Västergötland och Nerike för att där fullgöra militärtjänst, än i sällskap med den kungliga familjens öfriga medlemmar och än allena företaga rekrea- tionsresor, jaktresor m. m., hvarvid äfven de komma i rikt tillfälle att lära känna vårt folk och se vår omväxlande, vackra natur.
Den kungliga familjen reser naturligtvis bekvämt och har sina egna vagnar, som äro inredda med all möjlig komfort och smak.
Ibland resa medlemmarne af kungahuset med de ordinarie tågen, hvarvid en eller flere af deras egna vagnar medfölja dessa tåg, på kortare sträckor händer det till och med rätt ofta att tågets vanliga vagnar användas, men oftast, åtminstone då det gäller deras majestäter, anordnas kungliga extra tåg.
Och nu skola vi föra Iduns ärade läsarinnor in i ett kungligt extratåg med dess olika vagnar, från början till slut, beundra den elegans, som där är rådande och som gör det hela till en rad sammanhängande kung- liga gemak i miniatyr, och prisa de prakti- ska anordningar, som göra en resa i ett så- dant tåg så litet besvärlig som möjligt.
Konungens vagn, hvilken, liksom drottnin- gens och kronprinsens, är b y g d efter bogie- systemet, är sammanbygd af tvänne äldre korta vagnar, till hvilka fogats ett mellan- stycke och har därigenom den ansenliga längden af 19,4-7 m. öfver bufferterna.
Från ena gafveldörren inträder man först i konun- gens sängkammare med möbler, väggar och tak i ylletyg i grå färgton.
Där finnas långs ena väggen en större inventionssoffa, en större fåtölj samt skrifbord.
Därintill gränsar ett mindre rum för uppvaktningen, och från detta kommer man till en mellan- salong, hållen i rödbrunt och med två sof- for.
.
Båda dessa rums möbler äro enkla och klädda med ylletyg: Från salongen inkom- mer man i sessionsrummet, hvilket äfven kan användas till matsal.
Här är allt vackert och konstnärligt.
Midt på golfvet står ett större bord och bestå möblerna i öfrigt af en soffa och älfva lösa stolar, klädda lik- som väggarne med gyllenläder.
Taket är i ekboasering i vackert rutigt mönster.
Bakom detta rum, närmast den andra gafvelväggen, är ett serveringsrum, hållet i ek, samt ett toalettrum.
Drottningens vagn, som nyligen undergått reparation i Göteborg, ter sig till det yttre med sin mörkblå färg med gula ränder, öfver hvilka fernissan kastar en jämn, vacker glans, särdeles prydlig.
Vagnen, bygd vid Atlas, är liksom konungens sammanbygd af af två äldre, kortare vagnar och har sam- ma hufvuddimensioner.
Träbeklädnaden in- uti är i polerad valnöt.
Inkommande vid ena gafveln genom en dubbeldörr, hvars ena halfva följer med den andras rörelse, befinna vi oss först i drottningens salong, hållen i blå sidenbrokad med vapnet tre kronor i guld.
Här finnas två soffor och sex fåtöljer, hvilka sammanställda bilda ytterligare två soffor, samt ett bord med fällskifvor.
Från detta rum inkommer man i en mindre af- delning för uppvaktningen, med stolar af röd schagg.
De uppvaktande få sina hviloplat- ser för natten inrättade på följande prakti- ska sätt.
I väggen midt emot en fåtölj kan en lucka fällas ned, hvilken bildar ena hälf- ten af en bädd, till hvilken fåtöljen utgör den andra hälften.
Därifrån kommer man in i en mindre salong, hållen i brunt, och upptagande två soffor, samt därinvid toa- lettrum för uppvaktningen.
Genom ytter- ligare en afdelning för uppvaktningen in- kommer man i drottningens sängkammare, där h. m:ts säng står utefter ena långsidan.
Fönstren på denna sida äro igensatta och väggen madrasserad för undvikande af allt drag.
Under vinterresor är väggen dessutom klädd med rika vargfällar för att hindra kylan att intränga.
Rummet är hållet i rödt och klädseln af sidenbrokad samt upptager stolar och ett toalettbord i vackert skulpte- rad ebenholz.
Längs bort i denna del af vagnen befinner sig dessutom drottningens toalettrum, garderob m. m.
En annan vagn, som tilldrager sig upp- märksamhet, är honungens audiensvagn.
Det är en tvåaxlad kort vagn, som innehåller ett enda större rum jämte en tambur.
Båda vagnssidorna bestå nästan af idel fönster, hvarigenom de resande här hafva den präk- tigaste utsikt åt alla håll.
Tamburen är i valnöt och klädseln i salongen hållen i rödt.
Här finnas fyra soffor samt ett bord.
Ett mera behagligt audiensrum på resor kan man icke gärna tänka sig.
Här samlas konun- gens stab och andra med hvilka h. m:t under lifligt samtal tillbringar dryga tider af resan.
För de resandes blickar upprullas här under tågets gång det ena fängslande natursceneriet efter det andra.
Yttersidorna under de stora fönstren äro ornerade med smide i konstnärlig form, för- gyldt och måladt.
På afstånd verkar denna ornering som ett filigramsarbete i stort.
Något enklare till det yttre är kronprin- sens vagn, hvilken emellertid är inredd på ett mycket praktiskt och inventiöst sätt.
Vagnen består af en bogievagn af samma längd som konungens och drottningens vag- nar.
Den har i motsats till förut beskrifna vagnar platform samt korridor till större delen af sin längd och är till ungefär half- va längden upptagen af vanliga kupéer för uppvaktningen.
Dessa kupéer äro klädda med rödt schagg.
I midten af vagnen befinner sig kron- prinsens sängkammare och vid sidan däraf ett hela vagnens bredd upptagande rum, som användes till matsal och audiensrum.
I salongen och audiensrummet äro väggarne hållna i ljusa färger.
Möblerna äro öfver- dragna med buffelhud.
A ett midtbord äro hörnen af rundade, så att de fyra stolarne med sin halfcirkelformiga karm kunna skju- tas ända in till hörnen, hvarigenom ingen plats tages för stolarne, när dessa icke an- vändas.
Kronprinsessans vagn, en kort tvåaxlig vagn, är till inredningen ungefär lika med kron- prinsens samt upptager sängkammare, ett samlingsrum och en kupé för uppvaktning.
Vagnarnes yttre förråder redan deras sär- skilda bestämmelse.
Alla metall- och brons- beslag äro rikt och konstnärligt ornerade, och detaljerna utförda med stor omsorg.
När dörrarne öppnas, slås genom en meka- nism ett nedre beläget trappsteg ned, färdigt att bestigas, och äro alla trappsteg belagda med i olika mönster pressad kautschuk för att förekomma halka.
Värmeanordningen i vagnarne är naturligtvis den bästa.
Be- lysningen sker med gas, men finnas i reserv både fasta och flyttbara ljusstakar med stea- rinljus att tillgå, ifall gasen skulle strejka.
Vagnarne äro så inrättade att genomgång är anordnad och sker detta mellan konun- gens och drottningens vagnar genom en täckt gång, så att intet obehag af regn eller blåst förekommer.
Dessutom finnes en särskildt, tvåaxlig vagn för uppvaktningen och en köksvagn, som användes vid långresor och då de kung- liga resandena ej äta å stationerna.
Men det göra de nu mera nästan alltid.
På den långa färden härom året uppåt Norrbotten, då statsbanans dåvarande slutlinie invigdes, var köksvagnen med.
Våra järnvägsrestau- rationer äro j u en del af de exemplariskt skötta anordningar vid statsbanorna för resandenas bekvämlighet, hvilka, jämte de mångenstädes prjrdliga stationshusen, de täcka, förtjusande planteringarna och blom- sterrabattena vid stationerna, tågpersonalens ståtliga, snygga utseende och aldrig svi- kande höflighet mot resande, väcka utlän- dingens odelade uppmärksamhet och erkän- nande likaväl som dessa egenskaper hos vårt eget lands resande befolkning stå i hög kurs.
Och våra kungliga själfva prisa högt mathållningen.
å dessa restaurationer, an- tingen det gäller att i hast intaga en lättare kaffefrukost i Gnesta eller Katrineholm, en styfvare middag i Storvik, Hallsberg, Laxå eller Falköping eller en läcker supé i Näs-
sjö, detta senare ställe ett Eldorado för alla läckergommar.
När de kungliga personerna, medföljande bantågen, intaga sina måltider å statio- nerna, unna de sig icke längre måltidsrast än högst 20 minuter (den för vanliga re- sande uppgår i allmänhet till 16 minuter), en kort tid tycker man för att i lugn och ro få njuta af det myckna och goda, som då bjudes i matväg.
Men m a n vill fort fram, det tyckes vara allas lösen.
Den sven- ska arrangeringsförmågan firar triumfer vid dylika tillfällen.
Restauratörerna, under- stödda från järnvägens sida, dekorera med flaggor och grönt i rika festoner, servisen är den praktfullaste som man kan få fatt uti och duktygen blänka i renlig glans.
Det är riktigt inbjudande.
Allting går med ackuratess och behändighet.
Konungen är äfven under järnvägsresorna själfva rörligheten.
Gör tåget aldrig så kort uppehåll å en station, så går h. m:t ut på platformen och samtalar med där samlade personer och grupper o m deras ställningar och förhållanden i orten.
Inne i de kungliga vagnarne fördrifves tiden på olika sätt, med samtal o. d.
Hurudan är säkerheten å ett kungligt extratåg?
I hvarje vagn finnas för de resande lätt tillgängliga apparater för handbroms, va- euumbromsinrättning (luftförtunning) o c h, för resor å utlandets järnvägar, bromsin- rättning efter Westing house system (luft- tryck).
Stationsinspektorerna själfva måste personligen tjänstgöra, då ett dylikt tåg stannar eller passerar en station, banbe- vakningen är fördubblad och öfriga försik- tighetsmått noggrant iakttagna.
Ofta med- följer å tåget öfverdirektören för trafikaf- delningen såsom högste tågledare, annars trafikdirektören i hans ställe.
A lokomoti- vet färdas dessutom vederbörande ban- och maskindirektörer, hvarjämte telegrafinspek- tör och verkmästare m.
fl.
äro tillstädes, i fall något skulle inträffa.
blomster och läto dem dricka af daggen på gröna blad.
gen skulle expedieras på själfva juldagen, Då var sol, då var fröjd, då kände v i hvars datum det bär, utsändes med anled- en aning af evighetens ovanskliga glädje.
ning af helgdagarne först måndagen den Jag vill böja mig ned och kyssa drifvan, 28 december.
som lagt sig öfver minnenas källa.
Hör, I detta sammanhang erinra vi ock om huru det porlar där nere!
Hon lefver ännu, önskvärdheten att våra läsarinnor i god fastän kalla drifvor dölja hennes sköte.
H o n sjunger samma sång, som jag hörde i som- tid verkställa prenumeration för det nya året marens dagar.
Jag vill kyssa denna drifva, — helst före jul och de många helgdagarne, till dess hon smälter, så att j a g får min hvarigenom alla afbrott i tidningens re- källa åter, som hon fordom var.
Se, natten blir ljus, och dunklet flyr.
gelbundna expedition undvikas.
Solen går upp, mitt hjärtas sol kommer att - - -: • fördrifva tviflets och orons mörker.
Nu smälta drifvorna, och källan blir fri som förr.
Blommor slå ut på nakna stenar, och fåglarna spränga den ödsliga tystnaden i skogen.
Hand i hand vandra vi ut på lifvets Af F r e d r i k L j u n g.
väg!
Arets sista nummer (n:r 52), som egentli- Under Väntan.
I jut, du nordanvind, i de aflöfvade trä- r dens kronor!
Slit sönder deras grenar och strö ut de sköra kvistarna öfver hvita, ödsliga drifvor!
Måla mitt sinnes oro, mitt hjärtas vånda!
Här stodo vi och blickade upp mot oänd- lighetens stjärnor.
Var det i går, eller har redan ett år gått till ända sedan dess?
Jag vet det icke.
Mig synes, att en evighet ligger mellan den stunden och den nuva- rande.
Det kan dock icke vara längesedan, ty då skulle j a g hafva skådat vårens blom- mor och hört den vaknande sången i sko- gen.
Jag har icke sett det, j a g har ingen- ting hört, j a g har lefvat i minnet och i hoppet.
En evighet är det likväl.
Men i evigheten finnes icke soluppgång, icke af- tonskymning och inga årstiders växling.
Hvarför kommer hon icke?
Hvarför är hon icke här vid min sida?
Hvarför kän- ner j a g icke hennes hjärta klappa mot mitt bröst?
Då vi skildes, sade h o n: » Möt mig här, då Orionsbältets tre stjärnor synas öfver skogen! » — Jag såg d e m tindra mellan De kungliga vagnarne g å nu mera di- trädens stammar o c h tänkte: » D å de rekt till utlandet, dit de kungliga perso- höjt sig öfver skogsbrynet, är hon här. » nerna vid olika tillfällen allt som oftast De stego allt högre, men hon k o m dock resa.
På färjorna öfver sundet via Malmö icke.
Hoppet hviskade nu till min själ; eller Helsingborg samt öfver Bälten via » Då du får skåda Rigel, skola dess blixtar Korsör — Nyborg fraktas vagnarne bekvämt fördunklas af tvänne ögons glans! » Men och vidare ut på kontinentens järnvägar, hoppets språk är mångtydigt som ett orakels.
hvarigenom de höga resenärerna utan be- Jag såg Rigel öfverglänsas af Sirius och af svärliga tågombyten kunna hvila lugnt.
månen, men de två ögonen, de kära ögo- Och härmed sluta vi beskrifningen o m nen, dem sökte j a g förgäfves.
hur det ser ut på ett kungligt extratåg, i Natten skrider allt mera framåt, och mör- det vi framföra vår stora tacksägelse till ker lägrar sig i min själ.
O, säg, är det vår artige och kunnige ciceron, statsbanor- dödens mörker?
Döden är ett tungt ord, nas konstruktör, ingeniör Vincent Ahlberg, men den måste dock komma.
Hvarje lif- som m e d stor välvilja visat och förklarat vets stund är en skilsmässans, hvarje ögon- för oss alla detaljer i ett kungligt extra- blick har sin sorg och saknad, men det tågs sammansättning.
medför äfven hopp, och ända in i döden lefver hoppet.
Jag minnes!
Här mellan träden fanns en källa.
V i sutto v i d dess brädd och öste upp det kri- stallklara vattnet m e d silfverskålar.
D å kommo snöhvita lamm från gröna marker och drucko ur bägaren i vår hand.
Och då de druckit, lade de sig tryggt ned att bada i grönska och solljus.
Bland violerna i skogsmossan fladdrade sköna fjärilar, och jublande sångfåglar flögo på darrande vin- gar upp och ned bland träden.
D e hvita lammen ilade ut i den solljusa ändlösheten mellan trädens stammar, och vi följde dem, än i stilla beundran och än i yrande lopp.
Vi gåfvo d e m att äta skogens fasraste Iduns julnummer, som i dessa dagar fallfärdigt sen, kommer tid, såsom samtliga De, nu i nästa pres- vecka på vanlig n:r 51 i den löpande våra expedition, enär mersupplagan pEORG årgången, prenumeranter som önska genast verkställa w lämnat köpa lösnummer, tillhanda.
torde sin rekvisitioner å Iduns den begränsade lösnum- snart är utsåld.
LEVY ' 5 L !NNE|MGÄ5IN.
Drottninggatan 53, Stockholm.
" Moderns plikter mot si rar beträffande gifterm ingående. "
Som rär Känn nar Hellinnenäsdukar läsarinnor pristäfling hemmens synes öfver ock lifligt ter.
på nyåret vel högst täflan af och i ämne.
Det och inom ingick ett trettiotal skrif- årgång nummer tom granskningen turligtvis viktiga ha intresserat, tiden tvänne detta sig, in- till en litte- ingripande Som af denna endast erinra tid sedan lif djupt den utfästa nu återstå emellertid och dessu- af prisbedömandet na- taga sin tid, kan resultatet först blifva kändt.
intressanta kommer de många Det utan utbyte, att gifva, angenäma den kommande årgången tvif- som denna blir således en nyheter, skall bjuda hvarpå våra läsarinnor.
U P notisboken.
Till Norge för att jula har nu vårt ko- nungapar begifvit sig.
Af resan från den svenska hufvudstaden skedde i onsdags afton, och på tors- dag middag välkomnade den norska de höga jul- gästerna.
Som ett äpropos till julresan ger idun i dagens nummer en skildring af » När de kung- liga färdas å järnväg », hvilken helt visst kommer att intressera våra läsarinnor.
Kronprinsessans af resa till utlandet har nu ock försiggått den 10 dennes.
Hon åtföljdes af friherrinnan Augusta Alströmer samt kammar- herre grefve Fredrik von Rosen, hvarjämte dok- tor Werner gjorde sällskap till Baden.
Öfverhofm,ästar innan hos drottningen friherrinnan Akerhielm, född grefvinna Gylden- stolpe, kommer på grund af hälsoskäl att tillbringa vintern i utlandet.
Grefvinnan har redan afrest från hufvudstaden och begifvit sig till en början till AViesbaden.
Ett ålderdomshem för bildade fruntim- mer.
Sällskapet » De gamlas vänner » höll sitt för- sta årsmöte härstädes den 2 d:s.
Detta sällskap som har till ändamål » att mot billig afgift bereda ett åldertlomshem för obemedlade eller mindre bemedlade fruntimmer, tillhörande den s. k. bil- Största härvarande lager af prima I r l ä n d s k a Hellinne våra bjödo vi för någon duksnäsdukar Hellinne med kulörta bårder.
Order å minst 25 kronor levereras fraktfritt N ä s d u k a r i alla storlekar och finlekar.
med bredfåll och hålsöm å 5.75 pr dussin.
Barnnäsdukar.
närmaste järnvägs- eller Jffantasinäsdukar.
ångbåtsstaUon.-
i dade klassen, » började sin verksamhet för något öfver ett år sedan genom att öppna » Hemmet för gamla » den 1 okt.
1896.
Vid dess öppnande hade » Hemmet » 3 pensionärer; det har för när- varande 13.
Pensionärsafgiften är minst 10 kr.
i månaden, för hvilket belopp pensionären erhål- ler husrum, vivre, uppassning och läkarevård.
De flesta af pensionärerna betala dock mer, eller från 175 t. o. m.
500 kr.
pr år.
Pensionärsafgif- terna hafva uppgått till 3.700 kr.
och årsafgif- terna till 700 kr.
Af i våras insamlade 14,000 kr.
återstår någ^t öfver 12,000.
Styrelsen utgö- res af rådman A. Pettersson, direktör A. Tamm, d:r Hj.
Pljorth, öfverstiiman P.
Norrman, fru H. Kellberg och fru E. Tersmeden.
DUN ' inhemska lustspelet » Prästen och skådespelaren ».
Äfven här gäller, att vi senare återkomma.
Fru Eva Kansens konsert förliden vecka blef naturligtvis en högtidsstund för den talrika pu- blik, som till sista plats, ja, ända upp på estra- den fyllt Musikaliska akademiens rymliga sal.
Hennes utsökta egenskaper som romanssångerska kommo också i allo till sin rätt genom det rika och kosmopolitiskt omväxlande programmet.
Nå- gon enda svensk ton i den » europeiska konserten » hade dock icke skadat inför svensk publik.
Vi hoppas, att den norska systern, när hon härnäst gläder oss med ett besök, äfven i detta afseende vill tillmötesgå våra förväntningar.
Musikföreningens konsert.
I ösande regn och decembermörker vandrade det musikaliska Stock- Fröken Hulda Lundins slöjdkurs för ut- holm i tisdags kväll till Musikföreningens kon- bildande af handarbetslärarinnor afslöts för höst- sert, men väl inkommen i musiktemplet vid Bla- terminen sistlidne lördag i Klara folkskola.
I sieholmshamnen, glömde man snart insket och kursen hafva deltagit 38 elever.
Nästa kurs bör- gråvädret därute.
Här var fest och ljus, och till jar, enligt annons i dagens tidning, den 6 näst- sista plats hade publiken mött i högtidsstämning.
Det värj också ett af den klassiska tonkonstens kommande februari.
yppersta verk, strålande af upphöjd klarhet och fägring, §om här bjöds: Joh.
Seb.
Bachs messa Damernas intresse i denna kafferepens tid i h-moll.
Denna stora messa tillhör den senaste torde lätt nog kunna riktas på ett företag af den och mognaste perioden af mästarens lefnad och art, som » Skandinaviska kaffeförädlings-aktiebo har under åtminsone fem år upptagit Bachs tan- laget » satt i gång.
Dess uppgift är nämligen den kar.
Omfånget är vida utöfver det vanliga; ett att i samband med kafferostning tillverka föräd- utförande af verket i dess helhet upptager mer lade kaffesurrogat, behandlade efter en helt ny är det dubbla af den tid, som vanligen beräknas metod, hvarigenom tillvaratagas de aromatiska för en messa, eller en timme.
Messans liturgiska kaffeångor, hvilka hittills vid all kaffebränning grundtankar kunna angifvas som fyra: mänsk- till ingen nytta spridas för himmelens vindar.
Vi lighetens syndamedvetande (Kyrie), Kristi förso- hänvisa för öfrigt till annonsen om denna sak i ningsverk (Gloria), den från honom utgående dagens nummer.
kristna kyrkan (Credo), samt åminnelsehögtiden med lof och pris (Sanctus och Agnus Dei).
Det kan väl sägas att denna idékrets aldrig fått i Den svenska munklikören, som tillverkas musik ett väldigare och mera på en gång både i Stockholm af Skandinaviska Bcnedictine Kompa- djupgående och omfattande uttryck än i Bachs niet, har under pågående process med det fran- H-moll messa, hvilken i sin sammansmältning af ska bolaget klädts i en interimsutstyrsel, hvilken det allmänkyrkliga med ett innerligt personligt tager sig mycket prydlig ut och ej torde kunna element intager en förmedlande ställning mellan lämna den minsta hållhake för nya förvecklingar.
en Palestrinas stränga ritualmässighet och en Härmed bortfaller också den hos många rådande Beethovens helt igenom subjektiva uppfattning.
farhågan, att all befattning med den svenska Af verkets nummer är det stora flertalet » munken » under tiden för processens fortgång är riskabel.
Tvärtom vore det glädjande, om all- körer, oftast femstämmiga, med delade sopraner.
mänheten ville lämna sitt understöd åt detta nya Solosakerna utgöras af arier och duetter; recita- inhemska företag, som lämnar bröd åt landets egna tiv, hvilkas användning den katolska kyrkostilen arbetare, i synnerhet som likören är verkligt fin icke medgifver, förekomma ej.
Dessa arier och duetter tillhöra den af Bach upptagna breda ita- och smaklig.
lienska stilen, än melodiskt uttrycksfulla, än rikt smyckade med koloratur.
I körerna har mästaren med användning af hela sin kontrapunktiska konst behandlat själfuppfunna, geniala motiv, där- vid äfven inflätande en och annan af den äldre Teater och musik.
kristna kyrkans intonationer.
K.
Dramatiska teatern bjöd åter i måndags på Det utförande, som det väldiga verket nu er- ett nytt program — ett » klassiskt » lustpelspro- höll, utgör en heder för det konstnärligt lifaktiga gram med Moliere och Blanche.
Det blef en musiksällskapet samt för inöfvaren och ledaren underhållande afton och den talrika pnbliken, af det hela, professor F. Neruda.
Men därvid bland hvilken märktes konungen och hertigarne understöddes de ock utaf artister af sådan rang af Västmanland och Nerike, gaf frikostigt sitt som fru Mathilda Linden, fröken Esther Sidner och bifall till känna.
Visserligen må ej påstås, att herr Salomon Smith, hvilkas förtjänster som ora- hr Hamrin var en så alldeles lyckad represen- torietolkare i solopartierna kommo till bästa rätt.
tant för den älskogskranke narren Arnolphe i Körerna gingo med god samsjungning, och äfven » Fruntimmersskolan »: han saknar den esprit och den betydelsefulla instrumentala insatsen från k. finhet, som den Moliérska komedien kräfver hofkapellets sida förtjänar allt loford.
— Konun- äfven af sina burleska typer; men fru Hartmann gen prinsarne Karl och Eugen samt hertiginnan gaf en konsekvent och rolig bild af det oskulds- af Dalarne öfvervoro konserten.
fulla lilla våpet Agnes och hr Johansons unge älskare hade både färg och värme.
Drastiskt lustiga voro hr Hedlund och fröken Åhlander som det rustika paret i tjänst hos Arnolphe.
Kom så » Hittebarnet » och den odödlige Kon- jander.
Stödjande sig på de ypperliga traditioner, hvilka det här vore en klumpighet att söka För Idun af Homo Sum.
åsidosätta, lyckades hr Backström gifva en myc- (Forts. fr. föreg.
nummer.)
ket verkningsfull och skrattretande bild af den gemytlige nobisgubben, och han sekunderades De sorger, som Gud direkt pålägger oss, kunna därvid förträffligt af särskildt fru Littmarck i väl vara tunga, men jämförda med dem, som vi hushållerskans roll.
För öfrigt gjorde litet hvar känna att vi själfva dragit öfver oss äro de lik- sin sak bra, både artisten Bällin, hr Hedlund, väl lätta.
Och det bittraste för mig var just det, herrskapet Kattong, hr Bydgren och fru Hamrin, att jag visste, att jag själf genom min fåfänga och öfriga.
Kostym och tidsfärg från 40-talets och mitt lättsinne förstört den lycka, som kunnat Stockholm voro godt iakttagna.
blifva min.
Och icke blott min, utan äfven hans, och den var mig nu lika dyrbar.
Ty denna natt, Vasateatern — hvars senaste program blef så hvarunder så mycket i mitt inre blef mig uppen- kortlifvadt, att vi bestämdt göra den största tjän- bart, så mycket som kom mig att vämjas vid sten med att utan vidare lämna det åt glömskan.
— mig själf, då blef det äfven klart för mig var strax färdig till ett nytt och, vi hopjjas, att jag älskade, älskade af hela min själ.
Att gynsammare slag.
I går torsdag uppfördes för lifvet utan denne man, som jag förlorat, skulle första gången » älskog », skådespel i 3 akter af vara värdelöst, ja, outhärdligt.
Och på samma Arthur Schnitzler, oeh som förpjäs » Trots allt », gång insåg jag äfven, hur underlägsen jag var svenskt original i 1 akt.
Då detta nummer gick honom, icke blott i bildning och begåfning, utan i press redan på onsdagen, måste vi spar / a ett kanske ännu mer i hvad som rörde karaktärens närmare omnämnande till härnäst.
och hjärtats egenskaper.
På Södra teatern har nu » Förgät mig ej ' » s Men hvarför skulle vi aldrig mer få återse glada wienervalsrytmer ersatts af det bebådade hvarandra?
Hvad hade han menat med dessa — * — ••: \ ' - ^vå f iWfe £melies historia.
J uvelerare K. A N D E R S O N X Jakobstorg- 1 dunkla ord?
Då flög det igenom mig som en blixt: » tänk om han tar lifvet af sig! » Han hade varit så upprörd och besynnerlig, och man hörde ju så ofta att människor dödade sig af olycklig kärlek, Skulle jag äfven få hans lit på mitt samvete?
Nej, det var icke möjligt, det fick ej ske!
Ett ögonblick tyckte jag att jag till hvad pris som helst måste begifva mig till honom för att rycka vapnet ur hans hand och bedja ho- nom förlåta.
Men i nästa ögonblick insåg jag det vansinniga, det outförbara i ett dylikt till- tag.
Kunde jag då intet göra för att rädda ho- nom?
— Ängestfullt vred jag mina händer.
Kanske var det åsynen af de sammanknäppta händerna, som förde min tanke på bön, ty jag hade länge sedan kommit ifrån att bedja, och för Gud kände jag mig numera så främmande.
Men han var ju barmhärtg, allsmäktig!
Jag ka- stade mig på knä och bestormade honom med böner att bevara den älskades lif.
Snart erfor jag mera lugn i känslan af att mina bekymmer och mitt öde hvilade i en mäktigare hand, och jag kunde gå till hvila för att njuta några tim- mars sömn.
Under de dagar som följde gick jag i en ner- vös oro i afvaktan på några underrättelser om kapten L.
Jag kunde icke utan häftig hjärtklapp- ning öppna en tidning, och mina ögon letade in- stinktmässigt efter rubriken själfmord.
Men för hvar dag som gick, utan att jag funnit hans namn i samband med dylika notiser, blef jag allt mera lättad.
Jag tog mig då för att gå och besöka dem af mina bekanta, som kände kapten L., men utan resultat.
I hopp att åtminstone få se honom ute, gick jag mig trött på gatorna, men också det förgäfves.
När jag kom hem om middagarna efter dessa mina irrfärder, såg jag så blek och förstörd ut, att min tant flere gånger framkastade, att jag borde tala med en läkare.
Men jag bara skakade på hufvudet.
Ändtligen blef jag befriad ur min ovisshet.
Omkring en vecka efter den ödesdigra balen kom min tant hem från några visiter, med myc- ket viktig uppsyn.
» Jag var och hälsade på hos friherrinnan S. i dag, och kan du tänka dig hvad hon berättade?
Jo, att vår vän, kapten L., nu verkligen lagt in om afsked för att begifva sig ut på en resa till Orienten, och gu ' vet hvart han sedan styr kosan.
Han ämnar vara borta ett par år och lär till och med ha yttrat, att han kanske aldrig kommer igen.
Han reser visst re- dan i dag.
Jag tycker verkligen, att det är bra oartigt af honom att ej ha kommit hit på af- skedsvisit, eller hvad tycker du? » Och tant såg forskande på mig.
Med en öfvernaturlig ansträngning lyckades jag göra min röst lugn och likgiltig, då jag sva- rade: » Det finner jag helt naturligt, att han icke har tid att springa på afskedsvisiter till alla sina bekanta. » » Ah, du glömmer, att jag är släkt med honom.
Men han har alltid varit litet oberäknelig och excentrisk.
Det här tycker jag dock är väl starkt, att han kastar bort sig på det viset för att flacka omkring på resor, » sade tant indignerad och satte sig bekvämare till rätta i soffhörnet.
» Med hans goda hufvud kunde man väl haft framtid för sig som militär. » » För resten trodde jag verkligen, att han gick i giftermålstankar på senare tiden och tänkte slå sig ned som en förståndig äkta man.
Jag har inbillat mig, att han var kär i dig, » sade tant och betraktade mig mystiskt.
» Det var komiskt, lilla tant! » sade jag skrat- tande och lät mycket förvånad, men kunde icke låta bli att rodna.
» Nåja, » fortfor tant synbarligen lugnad, » icke för att han egentligen varit ett parti för dig, du som kan få en grefve, när du vill. » » Nej, vet tant, grefvar har jag aldrig varit svag för.
Dessutom är det mycket troligt, att jag aldrig gifter mig. » Vid detta besked stirrade tant mycket häpen på mig; men med värdig hållning lämnade jag rummet och gick in till mig.
Jag hade behof af att vara ensam.
Alltsom våren framskred, blef jag mer och mer blek och affallen, hade ingen aptit och sak- nade intresse för allt.
Slutligen rådfrågades en läkare, som ordinerade ombyte af luft samt för- ströelse och skickade mig till en badort vid väst- kusten.
Här var jag snart inne i ett gladt kot- teri, där förströelse minsann icke saknades, och jag deltog i allt, icke med lif och lust, utan med en febril ifver.
Det hände dock ofta, kanske just när det som muntrast glammades omkring mig, att jag greps af en beklämmande känsla utaf ödslig tomhet Äingar, Xedjearmband, Armband, Kedjor, Bordsilfver.
Nålar, Silfverartaeten, Broscher, Bref besvaras omsäend » Modernast!
Solidast!
Billigast I
och öfvergifvenhet.
Bland alla dessa fanns ju ingen, som stod mitt hjärta nära, ingen att sluta sig till, att stödja sig vid.
Och min tanke ilade till ett aflägset land, där jag tyckte mig se en ensam vandrare med hjärtehunger och hemläng- tan i sin blick.
Då blef det mig outhärdligt bland dessa glada människor.
Deras skämt och skratt skuro mig i öronen, och jag smög mig bort, så långt bort jag kunde ned bland klipporna vid stranden.
I sådana stunder var haf vet min bästa, mest sympatiserande och lugnande vän.
Helst när vågorna gingo höga och dånande vräkte mot stranden med yrande skum.
Då var det som om min egen klagan uppgått i hafvet och öfver- röstats af den.
Hafvet verkade som morfin på min smärta.
Den vackra sommaren flög hastigt sin kos.
Då jag återkom till Stockholm,hade mina kinder en friskare färg, men lefnadslusten var fortfarande borta.
Hvad som förr varit nog att tillfredsställa mig och uppfylla mitt lif: nöjen, visiter och toaletter, föreföll mig numera så lumpet, och jag började längta efter ett verkligt lifsinnehåll, efter ett arbete att helt ägna mig åt, som kunde komma mig att glömma mig själf.
Men hvar stod så- dant att få på den tiden, då nästan det enda arbete, som kunde anstå en fin flicka, var en själsdödande tapisserisömnad.
Hade det då som nu varit vanligt att ägna sig åt sjuksköterske- kallet, hade jag troligen valt detta, men till nå- gon banbryterska var jag ej skapad.
Jag slog mig därför på att taga lektioner i allt möjligt, musik, målning och språk.
Sålunda fick jag ti- den att gå drägligt nog.
Från sällskapslifvet drog jag mig icke alldeles tillbaka, men jag hade kommit underfund med dess ihålighet, och sedan jag fått afsmak för att kokettera, hade baler ej längre någon tjusningskraft för mig.
En dag fram på vintern finner jag i tidningen ett resebref från Orienten med kapten L — s ini- tialer under!
Som om det varit ett kärleksbref enkom till mig själf, stängde jag in mig i mitt rum för att där med klappande hjärta ostörd få läsa det. '
Om och om igen läste jag det, tills otorr, Redigeras af Sophis Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Jullogogryf, En duglig husmors älsklingssport, Ej olik annat af samma sort, Med samma ingredienser Af såpa och tvål, af soda och lut, Af baljor och borstar, af viska och klut, Jag dock i annalerna glänser Som någonting extra och stämnings- fullt, Ja, » herrn » i sin nattrock kan le helthuldt, Fast huset i uppror jag sätter En tid både dagar och nätter.
Från köket sig tränger en ljuflig fläkt Af saffran och kryddor.
I huslig dräkt Båd ' mamma och döttrar sig röra, Och pappa vid boken förglömmer allt gnat, När de en passant, på ett sprucket fat, Ett prof på sin bakkonst tillföra.
I luften det sväfvar — hvad säll- sam magi!
Midt upp uti prosan en fin poesi, • Som allting den träffar förgyller.
Och ångan från köket af skinka och kål, Som pappa i h vardagslag omöjligt tål, Behagligt hans näsa nu fyller.
En tjänare är jag — en ringa ändå — Som fäjar och pyntar hvarendaste vrå, Som fyller hvar visthusets hylla, Men efter mig kommer, med skönhet och frid, 9 flEky i n a \ o.
TofenisSca Fabriken " QÖT A LEJON " jag nästan kunde det utantill.
Likväl sade det ej mycket om honom själf, utom hvad jag kunde läsa mellan raderna.
Något humoristiskt bref var det icke, men det var ett bref, som vittnade om djupa insikter, en vaken reflektionsförmäga, en varm känsla för allt mänskligt och ett öppet sinne för naturen.
Stundom framskymtade äfven en innerlig kärlek till fosterlandet, tillika med ett visst vemod.
Då vibrerade strängar i mitt inre af hemlig fröjd.
Jag kände att han icke glömt.
Nu hade jag fått något att se fram till, att hoppas uppå, ty säkert skulle detta bref åtföljas af andra.
Det gjorde det också.
Icke ofta, men ungefär en gång i månaden, kom där ett nytt bref.
Då var det högtidsdag för mig!
På dessa bref lefde jag formligen.
Så förgingo tre år utan några märkligare till- dragelser i mitt lif.
Ser man fram mot tre år, hvilken lång tid synes det icke!
Huru mycket kan ej därunder inträffa och förändra sig!
Men det kan också hända att när man blickar till- baka på samma tid.
synes den helt kort.
Aren ha så smält i hvarandra, att vi knäppt kunna skilja dem åt, eller fatta att de varit så många, ty allt är i det närmaste oförändradt.
Under dessa tre år saknade jag ej underrät- telser från kapten L., om de också ibland läto länge vänta på sig.
Under de första två åren aflägsnade han sig mer och mer från hemlandet, och då blefvo också hans tidningsbref allt mer sällsynta.
Men tredje året började han med stora steg draga mot Europa, befann sig slutligen där och tycktes mer och mer nalkas Sverige.
Hans bref hade på senare tiden andats mera lefnadslust och jag började återfinna hans gamla humor.
Men ofta framstack äfven längtan till fosterlandet.
Då klappade alltid mitt hjärta for- tare.
Med hvarje bref som sade mig att han kom närmare, återfick jag något af min forna gläd- tighet.
Jag började tycka att lifvet när allt kom o Min herre att gästa i huset en tid, Att högre behöfver uppfylla.
omkring icke var så intresselöst, att framtiden ännu kunde äga möjligheter.
_ En morgon, när jag som vanligt genomögnade tidningen, tvärstannade blicken plötsligt vid en notis, som dref blodet till hjärtat med sådan fart, att jag erfor en fysisk smärta.
Där stod: » Kapten L., hvars resebref från hans lika långväga som intressanta färder re- daktionen varit i tillfälle att meddela sina läsare, har nu återkommit till fosterlandet. » De tre sistförflutna åren hade ju för mig varit en enda lång väntan på denna stund.
Men nu erfor jag en feg förskräckelse inför möjlig- heten att träffa honom.
Hurudant skulle åter- seendet väl blifva?
Jag var bjuden på bal några dagar därefter till till en familj, där kapten L. brukade umgås.
Förut hade jag funderat på att skicka återbud, men bestämde mig nu i hast för att gå.
Visser- ligen trodde jag ej, att han skulle komma dit, då han ju ej brukade gå på baler, men jag var dock säker att blifva i tillfälle att inhämta nå- gra närmare underrättelser om honom.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Esther Sidner; af II.
V, (Med porträtt).
— En arbets- stuga; poem at Lotten von Éramer.
— Några ord om lyx i juletid; af Ex. — En Lueiasaga; af Amalia Fahlstedt. — Suomessa.
(I Finland).
Några vildblommor samlade af Ksstese.
(Forts. o. slut).
— Den käraste julklappen åt våra barn.
— På gamla dagar; af Eescheiden.
— När de kung- liga färdas &amp; järnväg; ett äpropos till vårt konungapara norska julresa.
af Cr.
— Iduns julnummer.
— Under vän- tan; af Fredrik Ljung.
— » Moderns plikter mot sina dött- rar beträffande giftermåls ingående. » — Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Tant Amelies historia; för Idun af Eomo Surn.
(Forts.).
— - Tidsfördrif.
Julstjärnan.
Fyrdelad aritmogryf.
Hvad, när julen kommer, tändes, Så i koja som i slott.
Hvad i grytan flitigt vändes, Om det kommit på vår lott.
Hvad till julen också hörer, Och hur det då vara bör.
Hvad vårt » före » snart förstörer.
Väfnad både grof och skör.
Hur blef handen utaf kölden?
Hur blef lindan ifrån bölden?
Räkneord — ja, hela tre.
Invid polen resande.
Hvad i Ryssland ymnigt täres.
Hvad, i södern, äfvenså.
Utaf böljan lätt den bäres.
Hvad man icke plåga må.
Fristad, varm och mjuk, för lillan.
Hur hon icke är gorillan.
Skydd mot rägn, mot snö, mot sol.
Virke i en gammal stol.
Hvad till lock lätt kan förvandlas.
Till ett smycke material.
Hvad med styrka bör behandlas.
Hvarmed flickan går till bal.
Något som ett vindkast rörer.
Hvad till julens nöjen hörer.
Men nu är det — hvad?
— jag ber Att få lägga pennan ner.
S.
L.
Lösningar.
Ckaraden; Reform.
Konsonantförändringsgåtan: Bob.
Sifferlogogryfen: Urmakaren; Kamerun, Merkur, munkar, ekrar, anka, kram, enka, rem, ren, ur.
Triangelarilmogryjen: 1) Botvid, 2) ofrid, 3) tran, 4; vin, 5) id, 6) d. llanigåtan: Sokrates; Oristano, kråkstek, rättikor, Alhambra, tyllhatt, Enschede, So- krates.
Bokstafxgåtan: Brödrafolkens väl.
1) Bel- gien, 2) Öresund, 3) Frötuna, 4) Skedala, 5) pilträd, 6) Almedal, 7) rönnlöf, 8) Nidaros, 9) ljusalf, 10) Gandvik, 11) Spanien, 12) Nede- näs, 13) Falster, 14) Livorno, 15) Mälaren, IG) Laurvig.
Apokopen: Kantat, kanta, kant, kan.
Ordkedjan: Stiös — tröst — rösla — östan — stank — tanke — ankel.
Figuren 1: 1) konsonant, 2) vokal, 3) en af Esaus hustrur, 4 och 5) besittningar tilldelade Juda stam af Josua, 6) stad i Hindostan, 7) himla ljus, 8) mötesplats, 9) patriark, 10) bibliskt mansnamn, 11) en af Noaks söner.
Figuren 2: 1) Konsonant, 2) vokal, 3) element, 4) bibliskt mansnamn 5) patriark, 6) profet, 7) bibliskt mansnamn, 8) berg i Palästina, 9) hög tid, 10) flod, 11) flod.
Figuren 3: 1) konsonant, 2) vokal, 3) flod, 4) reningsmedel, 5) bibliskt- kvinnonamn, 6) djur, 7) bibliskt mansnamn, 8) gammaltestamentlig stad, 9) stad i Palästina, 10) ö, ll) rättsbegrepp.
Figuren 4: 1) Konsonant, 2) vokal, 3) väst, 4) bibliskt mansnamn, 5) en af Noaks förfäder, 6) andlig förnimmelse, 7) profet, 8) österländskt resesällskap, 9) från växtriket, 10) brudsmycke, 11) flod.
Är den rätta lösningen funnen, så bilda de bokstäfver, hvilka infalla i de fyra figurernas midtersta längdrader, namn på 8 profeter — två i hvardera raden.
Raderna läsas utifrån — inåt.
£ rekommendera pitt s-ilciåci srltSuEtflte för bås * * ©ch remitt * as. * a.
AuvHD&lt;J \; i ' .&gt;v3KäC ' .ei ^ ^ &amp; JF * £&gt;£ ?£ &amp; — s o c ^ - IrJéåd.ex * ocb- IXltt taftja IscAwxr - «s * ~- * * * * Wwr!
