# ID: svediakorp-per1107
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,382
# sentences: 729
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stocl; !i,ohii, Idims N:r 5 (434) Prenumerationspris Fredagen den 31 januari 1896 pr Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., mänadsuppl Barngarderoben Byrå i: ar: kr.
» » » 5.
— K l a r a s ö d r a k y r k o g.
1 6 A l l m.
telef.
6 1 4 7.
5: — 3: — - Prenumeration sker å alla post- 3: — anstalter i riket.
Adéle R e d a k t ö r o e h u u t t g g i i f f v v a a r r e e: FRITHIOF Redaktionssekr.
: J.
9:de årg.
T I t t g g l i f i n l n g s t i d: U hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 1 5 ö r e (lösmr endast för kompletteringar.)
Nordling.
Aktiebolag.
Annoiispris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Almati-Rund berg.
I Jet liar pä många liåll blifvit en jargon att yttra sig skarpt om och ställa stora anspråk på prestationerna vid k. operan härstädes.
Detta är lätt förklarligt, då det gäller personer, som vilja briljera med en erfarenhet, som de ej äga.
Ett lustigt qui pro quo i detta afse- ende är ett omdöme, som fälldes af en person, hvilken, då han hörde » Valkyrian », förklarade att orkestern spelade falskt.
Han hade förut aldrig sett, hört eller spelt stycket!!
Men äfven hos mera musika- liskt intresserade, kunniga och betänksamma personer förråder sig emellanåt en viss stränghet, då det gäller omdömen om k. operan, och en ofta långt drif- ven mildhet, då det är fråga om utländska artister.
De ha sett våra ordinarie artister så länge att de, så att säga, kunna dem utantill, medan de äro be- nägna att hos de utländska anse det vara begå fning och konstnärlig utbildning, som i själfva verket är konstnärens egen individualitet för att ej säga maner.
När de komma dessa utländska förmågor något närmare in på lifvet och få se dem i olika uppgifter, då först lära de känna dem i grund och botten, och kanhända de då märka, hur pass elastisk deras begåfning är.
Fröken Adéle Almati eller, som hon numera heter, fru Adéle Almati-liundberg hör till dem, som varit utsatta för stränga domar; hon har mer än en gång fått erfara hvad det vill säga att se svagheterna i en fram- ställning betonas, medan dess. '.
obestridliga förtjänster hållas i skuggan.
På vissa håll har detta förfaringssätt satts i sy- HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Tryckeri stem, utbildats rent af till förföljelse och framkallat omdömen, som i hyfsning och gentlemannamässighet lämnat mycket öfrigt att önska.
Det kännes så mycket mera behagligt för den, som gärna önskar framgång åt våra inhemska konstnärliga sträfvanden, att få gå till- väga på motsatt sätt och i förtjänsterna se en ursäkt för de svag- heter, som möjligen kunna finnas.
Då man granskar fru Rund- bergs artistskap och konstnär- liga verksamhet, träffar man ge- nast tre uppgifter, hvilka bilda liksom pelare i denna verksam- het och som på samma gång fullt karaktärisera densamma.
Dessa uppgifter äro: Ortrud i » Lohengrin », Fides i » Profe- ten » och Brynhilda i » Valky- rian ».
Det är alltså i den stora operan vi ha att söka fru Rund- bergs egentliga verksamhetsfält, och det är här hon skördat sina bästa och mesta framgån- gar.
Hon är också för närva- rande den enda vid vår scen, som kan bära upp dessa par- tier, hvilka ställa stora anspråk på röstens styrka och omfång.
Fru Rundbergs kraftiga altröst lämnar i dessa båda afseenden allt hvad som behöfves, och den ryggar ej tillbaka vare sig för de uthållande höjdtoner, med hvilka Ortrud anropar Wotan, eller för Brynhildas härrop, som till och med affordrar sånger- skan ett tvåstruket c.
I dylika starkt dramatiska uppgifter gör fru R:s stämma god effekt; den har en kontinental eller kanske rättare germanisk färg och den ersätter genom energi, kraft och uthållighet mycket af hvad som ej finnes i direkt välljud.
Väl- ljudet är, liksom oftast hos
Mången har koketterat mer i sorgdräkten än i galadräkten, och en gyllene krona förleder ej starkare till högmod än törnekronan.
A. Törneros.
stora röster, ej så mycket framstående; men vi böra dock tillägga, att fru Rundberg under senare år sökt att utveckla röstens fägring och uppmjuka densamma, hvilket också ej illa lyckats tack vare det ihärdiga arbete och den hänsyn och aktning för sin konst, som alltid utmärkt henne.
Vi erinra i detta afseende om fru R:s sätt att tolka Fides ' cavatina i Profe- ten » O, min son, » där både rösten och före- draget klingade varma och gripande.
Röstens styrka och dramatiska bärkraft har så mycket bättre tillfälle att göra sig gällande, som sångerskan ej har så stor hjälp af sin yttre apparition.
Naturen, som ej sällan har sina nycker, har nämligen icke gifvit sånger- skan någon efter den stora rösten lämpad res- lig gestalt, hvilken i uppgifter, sådana som de ofvan nämnda, onekligen skulle vara af stor fördel.
Nu blir det rösten oeh föredraget, som i främsta rummet få verka äfve i i dramatiskt afseende.
Alma Adéle Almati-Rundberg — så lyder hennes fullständiga namn — har ännu fram- tiden för sig och — vi våga tro det — en vacker framtid, sådan som hennes röstbegåf- ning, intresse för sin konst och arbetsamhet förtjäna.
Hon är ännu blott 33 år gammal, född i Newyork 1862, af tyska föräldrar, och adopterades tidigt, sedan hennes föräldrar gått bort, af direktören för svenska telegrambyrån, A.
H. E. Fich, och hans maka, med hvilka hon redan 1868 flyttade till Stockholm.
Här började, sedan skolstudierna slutat, hennes sångstudier, afsedda att utbilda rösten och tillfredsställa den unga damens okufliga sträfvan efter scenisk verk- samhet.
Dessa studier skedde vid konserva- toriet under ledning af professor Giinther och sedermera för Isidor Dannström, hvarjämte fröken Fich (såsom hon då efter sin fosterfar kallades) studerade plastik för fröken Signe Hebbe.
Direktör Fichs resor och ofta lång- variga besök i utlandet torde hos hans foster- dotter ha framkallat tanken på att söka ytter- ligare förkofra sin konst i utlandet, och sedan hon en tid studerat för den svensk-danska sångerskan Leoca die G-erlach (född Bergnehr), finna vi henne i Paris, studerande för fru Marchesi.
Här tillbragte hon med sina foster- föräldrar tre år.
Nu ansåg hon sina studier, om icke afslutade, så åtminstone tillräckliga för ett offentligt uppträdande, och våren 1885 mottog hon engagement vid Karlsteatern i Wien, dit hon under tiden begifvit sig.
Då detta teaterföretag ej kunde sammanhållas, mottog fröken Almati, hvilket namn hon antagit såsom sitt konsnärsnamn, anställning vid operan i Buda-Pest, där hon med mycken framgång de- buterade såsom Azucena i » Trubaduren ».
Så småningom började hon dock draga sig mot norden, där hon sedermera skulle finna en mera stadigvarande verksamhet.
Redan i Berlin anknöt hon förbindelse med den sven- ska hufvudstaden genom att sjunga på en kon- sert till förmån för de vid Kristina Nilsson- olyckan skadade och skördade mycket erkän- nande från publik och kritik.
På nyåret 1886 sjöng fröken A.
Carmen och Ortrud i Köpen- hamn, Hamburg och Altona.
Såsom Carmen gjorde hon lycka särskildt i Hamburg.
Den 19 mars 1886 debuterade fröken A.
på k. operan i Stockholm såsom Carmen och var Därefter besökte hon Italien, dels för studier, dels för uppträ- dande på flere teatrar såsom i Alessandria m. fl.
städer.
År 1890 återkom hon till Stockholm, där hon nu sjöng två partier, som hon sedan ofta återgifvit, nämligen Ämnens i » Aida » och Leonora i Donizettis opera med samma namn.
Efter ett framgångsrikt gästspel å ope- ran i Buda-Pest 1891 återkom hon till Stock- holm och har sedan utan afbrott tillhört k. operan därstädes.
A f uppgifter, som hon se- dan dess utfört, höra utom de förut nämnda till hennes bästa: Selika i » Afrikanskan », Bergadrottningen i » Den Bergtagna » samt af uppgifter i en lättare genre Lisa i » Per Svina- herde », Lola i » På Sicilien » samt Nancy i » Martha ».
Men af alla dessa uppgifter står Brynhilda i » Valkyrian » högst; den är den största, vik- tigaste och svåraste.
Sant är nog att fru Rundbergs återgifvande af detta parti ej gått alldeles fritt från anmärkningar och att exem- pelvis hennes Fides är jämnare, bättre och mera konstnärlig, men å andra sidan är hen- nes Brynhilda äfven med en och annan ofull- komlighet i det stora hela ett så öfverraskande godt, så väl genomtänkt, omsorgsfullt utarbe- tadt och pietetfullt utfördt arbete att det med fullt skäl, icke minst på grund af uppgiftens oerhörda svårighet, tillvunnit sig icke ringa erkännande och med rätta kan anses såsom ett stort och lofvande steg framåt i sånger- skans utveckling.
Försommaren 1895 ingick fröken Almati äk- tenskap med k. operans regissör Axel Rund- berg.
H. V. Svindlarens dotter.
gSfsBppå auktionen, då bo ' t blef skingradt, Da jina b&lt;&gt; ' t med sin fula klick, ^® Och stort som smått blef besedt och fingradt Utaf en folksvärm, som kom och gick, Då såg jag svindlarens unga dotter, Hon, som fått pröfva, hur ödets lotter Förrädiskt växla, hur Igckans klot Blott år en kastboll för vindtätt fot.
Hon dömdes redlös i allas tanka, Men lyfte själfmant sin hjässa opp: T Jag är en människa, ej en ranka, FM bräckligt kära, en drifhusknopp, * Hon sade modigt, den käcka flicka; * Som ödet bjuder, man måste dricka.
Jag njutit rågans behag, nu må Jag draggens bitterhet smaka påh Hon var ju myndig, hon kunde handla 1 egen sak utan minsta råd: I reda pengar hon vill färvandla Hvart ädelt smycke, hvar praktfull våd.
O, hvilka spetsar och lena tyger, Ur månget veck nog en sedel smyger.
O, hvilket pälsverk, ur sobelhår En summa skaka man nog förmår.
All Igx, som smyckade jungfruburen, Den tacka möbeln i guld och hvitt, Hvars minsta snirkel var konstfullt skuren, Den mjuka mattan af sällsynt snitt, Allt, allt må offras med redbart sinne.
Hon vill ej äga ett grannlåtsminne.
Nej, hur hon dåraktigt hulpit till Att oka skulden — hon visa vill.
Att blifva fostrad för öfverflödet Och se ' n stå blottad i lifvets kamp, Det är att gäckas af själfva ödet, Att vänta palmer och finna svamp.
Men knappast någon jag sett, som mera, Än hon haft styrka att resignera.
Dock — en gång såg jag, hur skiftning blek Flög öfver hgn likt en månskenslek.
Det var, då blickarne sorgset gledo Emot en fris, där i brokig rad Om sltönlietspriset små skatter stredo, En näpen samling i växling glad: Mattgyllne skålar af alfer burna, En smäcker, finsnidad elfenurna, Ett gammalt kors, en modern Jlacon, Två rika lyxaskar för bonbons.
Där fanns i marmor med höjda pilen En liten skälmaktig amorin, Ett herdepar i den gamla stilen Af Iwstbart mångfärgadt sprödi porslin.
Han hade spetskrås och bandprydd fläta Och gossefägring på kinder släta.
Hon hade snibblif och schäferhatt Och blomstervippa, som lyste gladt.
Vid herdeparet de sågos dröja, Den ungas ögon, en flyktig stund, Tills blicken sveptes i tåreslöja Och bort hon vände med pressad mund.
Ack, hur man rödjer, och hur man sopar, Och hur man gallrar, och hur man slopar.
I ungdomssinnet där finns en vrå För lek och glitter och rococo.
Arkadiedrömmen om lifvets lycka Hon sade kanske ett tyst farväl.
Det var ju tid att på allvar rycka Hvar rosig villa ur vaken själ.
Här dugde icke att gå och svärma Och herdedikternas kvinnor härma, Som binda kransar och smeka lam Och genom lifvet ledsagas fram.
Anna Knutson.
Kvinnliga örtagårdsmästare.
Hvad gör, om bägarn är malörtsbråddad, Blott man lam lyfta den spegelklar, Om stigen sköflas, blott hedern räddad Och oåtkomlig man äger kvar.
Men ack, att veta, af blygsel slagen, Att den och den måste bli bedragen, Att skonlös anklagan förestår, Det år som sälta i öppet sär.
Hon vill ej döma de kära döda, Men bittert år att på vårdens sten Graveringsraderna ggllne glöda Med, ord om heder och vandel ren.
O, hvilken vånda, o, hvilken nesa!
Hvad tänka alla som gå och läsa?
Begrafningsståtcn hon minns med, kcal, Dess rika kransar, dess granna tal.
; å esomoftast händer, att till Idun in- gå förfrågningar med begäran om upplysning rörande ett af de verksamhets- fält för kvinnor, hvilka i vårt land hittills blifvit mindre påaktade, nämligen trädgårds- skötsel, hafva vi trott oss göra tidningens läsarinnor en tjänst genom att nedan med- dela några notiser angående den enda kvinn- liga trädgårdsskola, som Sverige har att uppvisa, nämligen Norrviken.
Några anmärkningar torde dock böra förut- skickas, angående frågans ställning inom närgränsande land.
Som bekant, ha både England och Tysk- land gått före oss i detta hänseende.
I båda dessa länder finnas förträffligt inrätta- de trädgårdsskolor för kvinnor, hvilka be- sökas af talrika elever.
» Horticultural Colle- ge », beläget vid den lilla staden Swanley, omkring två svenska mil från London, anses i England för den förnämsta.
Det är en samskola och den besökes af både män och kvinnor, men de senare hafva bostad och delvis lärosalar för sig själfva samt stå un- der öfverinseende af en Lady Superintendent, hvilken själf är mästare i trädgårdskonst och helt ägnar sig åt att därför intressera sitt eget kön.
De elever, som utgå härifrån, skaffa sig vanligen ett jordområde i närhe- heten af någon större stad eller invid Lon- don, på hvars marknadstorg, Covent Gar- den, de hafva outtömlig af sättning för sina trädgårdsprodukter.
I Tyskland finnas många dylika skolor.
En af de utmärktaste och mest besökta är den vid Charlottenburg, nära Berlin.
Ofvan- nämnda skolor åtnjuta alla offentligt un- derstöd.
V i ha trott oss böra förutskicka dessa upplysningar för att visa, hvilka svårigheter den enskilde och förtjänte man haft att bekämpa, som i Sverige tagit initiativet till och med sällsynt energi, utan något som helst understöd, söker genomföra idén o m en kvinnlig trädgårdsskola.
Norr-viken är beläget en knapp fjärdings- väg från A b y järnvägsstation, på en slutt- ning af Kolmården, med den mörka skogen bakom och Bråviken vid sin fot.
Med sina vackra villabyggnader, inbäddade bland blom- mor och äppelträd, med sina terrasser och växthus, bland hvilka en liflig skara arbe- tande rör sig, företer stället en högst tilltalande anblick.
Utsikten öfver Bråviken och den bördiga östgötabygden är ståtlig.
Det är direktör R. Abelin, en son till gene- ral-löjtnant Abelin, som är skolans förestån- dare och som skapat hela detta lilla paradis.
Ar 1888 var trakten mest kärr och mossar.
Han arrenderade då 17 tunnland jord från den närbelägna Björnsnäs egendom, dikade, bröt sten, sådde och planterade med en framgång, som hade han ägt Aladdins lam- pa i sin hand.
30,000 kubikfot sten, brutna ur marken, ligga nu formade till terrasser och hvitkalkade murar, hvilkas afsatser upp- bära präktiga blomsterurnor, under det att en fransk päronspalier, med sina mörka glänsan- de blad, kläder deras fot.
En muntert sorlande bäck genomlöper på sin väg till Bråviken trädgården.
I densamma är ock en laxod- ling anlagd.
Vi besökte skolan en dag i höstas och genomgingo den stora fruktträdgården, som innehåller mer än 3,000 träd.
Äppelträ- den stodo belastade med frukt, med gre- narne understöttade och uppbundna för att ej brista under tyngden.
En del af fältet upptogs af små ett års gamla träd, icke stort högre än paraplyn, och hvilka nu buro frukt för första gången.
På hvart och ett af dem räknades 28 å 35 äpplen, stora som en knuten hand.
Aldrig hade vi skådat en sådan skörd.
— » Direktörn bör blifva rik snart nog, » yttrade en af sällskapet.
— » Ähja, kanske till slutet, men ännu äro omkostnaderna stora, » blef svaret.
Vi fördes till de präktiga växthusen, med en fasad af 350 fot.
Ny förvåning!
— • Hur blom- strade och doftade ej allt härinom.
Man måste vara botanist för att kunna namn- gifva alla de olika slag af sydfrukter, blom- mor och prydnadsväxter, som här frodades.
En art ormbunkar af synnerlig skönhet väckte särskild uppmärksamhet.
» Se här, » sade direktören och pekade på en rosenkast, » från denna, som är 40 fot lång, har jag 1 år sålt 7,000 rosor. » — Sådana siffror tala.
Men så äro ock här nedlagda kapital, som ingen anar.
Marmelad-inkokning påbörjades vid Norr- viken under förra vintern, och en ciderfa- brik är under anläggning för att kunna tillgodogöra fallfrukt och osäljbara par- tier.
Såväl frukt som blommor afyttras för det mesta i Göteborg och Kristiania, men gå äfven till Stockholm.
Då vi genomgått anläggningarna och ta- git plats på en soffa, börjades vår interview.
» Tror direktörn på en framtid för den kvinnliga trädgårdsverksamheten?
» » Ja, obetingadt!
— De elever, som utgått härifrån, hafva alla erhållit anställningar eller börjat egen verksamhet med godt re- sultat.
Men tyvärr, de duktigaste äro gifta, » sade hr Abelin med en ton, som skulle de stackars flickorna därigenom gått förlorade för mänskligheten.
» Men arbeta ej de manliga eleverna bättre och punktligare? » » Nej, sådant är individuelt och tillhör ej könet.
— En och annan fröken kommer hit i tanke att passera en sommar ange- nämt, och då blir det ej mycket bevändt med arbetet.
Men de, som taga saken på allvar, visa sig mycket intresserade. » » Men sky de icke de gröfre göromålen? » » Icke alls!
En och annan har gjort sin början med handskar på, men innan åtta dagar gått om, äro dessa vanligen bortkasta- de.
Sådant reglerar sig själft.
— Men en sak tål jag icke, » sade direktören och för- sökte se riktigt bister ut, » det är snörlif.
De hindra arbetet, och sådant befaller jag alla mina elever lägga bort.
Men det är så sällan jag behöfver göra det. » » Af hvad stånd äro eleverna? » » Blandadt.
Jag önskar naturligtvis helst erhålla bildade flickor — dessa hafva de största förutsättningarna för att lyckas.
Och då skolan är samskola och vi äfven hafva manliga elever, så har det sin betydelse på många sätt, att de utgå ur^ goda, bildade hem.
Samskolan började 1891, och jag har sedan dess haft ungefär 25 kvinnliga elever, däraf under de två sista somrarne fyra allmogeflickor, för hvilka länets Hus- hållningssällskap erlagt afgift med 125 kr.
person för ettårig sommarkurs i praktisk trädgårdsskötsel. » På förfrågan upplyste direktör A.
vidare, att elevernas intagningsålder ej får vara un- der 17 år.
Lärotiden beräknas till minst 2 år.
Undervisningsämnen äro: tyska, bo- tanik, praktisk och teoretisk trädgårdssköt- sel, teckning och bokföring.
Betalning er- lägges med 550 kronor pr år för 11 må- naders vistelse på platsen, häri inbegripet omkostnader för undervisning, mat och logis.
Vi kunde ej återhålla en anmärkning, att denna afgift syntes väl liten.
» Ja, det är den visst, » sade direktören, » synnerligast då man besinnar, huru mycket som hvarje år förstöres genom elevernas okunnighet och äfven någon gång vårdslöshet.
Men jag har börjat detta företag af intresse för saken och vill hålla ut så länge som möj- ligt.
Den ekonomiska förlusten har dock varit årlig, hvilket kan styrkas genom nog- grann bokföring. » Eleverna hafva hittills fått komma när som helst under årets lopp, men till vin- nande af större likformighet i undervisnin- gen ärnade direktör A.
hädanefter bestäm- ma den 15 januari såsom terminens början.
» Men har ni något att göra om vintern? » » Jojomän!
Då räcker aldrig dagen till för det myckna, som skall uträttas. » Växthusen kräfva då mycket arbete, red- skap och annat skall iordningställas.
Hvar och en af eleverna är då i sin tur under 14 dagar s. k.
» turman », det vill säga har vakten öfver allt sig anförtrodd.
Turman- nen är den siste, som får lägga sig och afslutar dagen med att elda i växthusen.
— » Och ni kan tro, att de sofva godt efter sitt dagsverke, » tillade direktören.
» Gå världen rundt, och ni skall ej bland arbetande kvinnor finna några med briljantare lynne, bättre aptit och lugnare sömn. » Detta är något för stackars nervösa stads- barn att tänka på.
Mången, som nu förtvinar öfver instängdt kammararbete, gjorde bättre uti att utbyta detta mot muskelansträng- ning och friluftslif.
Vi skildes från Norrviken med sympa- tiskt intryck.
Den insikt och synbara kär- lek till saken, som där talade ur hvarje arrangement, måste hos åskådaren väcka en liflig önskan för skolans vidare framgång.
Dock kan man ej undertrycka den öfver- tygelsen, att staten här borde träda under- stödjande emellan för att befordra en så nyttig gren af kvinnlig verksamhet.
Några hundra kronor till uppehållande af en lä- rareplats eller utdelade i form af stipendier till utexaminerade elever, skulle betydligt främja saken.
Månne ej kvinnliga elever också skulle kunna mottagas vid öfriga träd- gårdsskolor i riket?
En läroanstalt, förlagd i närheten af Stockholm, skulle samla mån- ga lärjungar.
Lättheten att där erhålla ett hem med inackordering utgjorde ett plus till förmån för den senare platsen.
T y säga hvad man vill — en lärare, hur förträfflig han än må vara, kan ej ensam utfylla kal- let vid en kvinnlig skola, och det var ej utan, att man till och med på Norrviken med en suck måste erinra sig Swanleys ^ a d y Superintendent ».
Aug.
Änkesorg.
Skiss för Idun af Nonny Lundberg.
Lektor Hjalmar Klaus var död.
Hjärnblöd- ning sade läkarne — öfveransträngning konsta- terade några af familjens umgängesvänner och tillade tämligen omildt: » Nåja, med en sådan hustru — besynnerligt att han inte strukit med långt förut. » Hade fru Beate Klaus händelsevis fått höra detta, skulle hon ha lett sitt ljufvaste kvinnliga småleende och citerat något af sin aflidne mans ofta upprepade påståenden, att hans hustru var den ömmaste och mest hängifna kvinna i värl- den, att hon dessutom förenade ett fint och ut veckladt skönhetssinne med ett i sann mening humant hjärtelag.
Detta hade verkligen varit lektorns mening och på den både lefde och — dog han.
Och nu hvilade han på sin lit de parade inne i biblioteket, det stora magnifikt inredda rummet, som fru Beate för stämningens skull oftast be- nämnde studiekammaren.
Midt på golfvet stod den massiva ekkistan på en blomsterhöljd kata- falk, och mellan de höga cykaspalmerna och de tunga konstväfda gardinerna föll solljuset in, däm- padt och diskret — alldeles som stämningen, kräfde.
Stämningen ja!
Det var fru Beates käraste ord.
Och hennes rikaste med.
Det rymde helt enkelt hela hennes lifs innehåll.
Stämning hade hon skapat härinne, medan Hjalmar lefde.
Och stämning skulle det vara här efter hans dö cl
Hon hade själf arrangerat biblioteket till likrum.
Vid den dödes hjärta hade hon lagt några kvi- star liljekonvaljer — det var en fin och vacker tanke.
Och kring katafalken hade hon med egen hand ordnat bladväxterna och anbringat de väldiga bronskandelabrarne på den enda plats, där de verkligen passade att stå.
Ja, hon vista- des så ofta och så länge inne hos den döde, att släktingarne voro betänkta på att med mildt våld försöka få henne att slita sig därifrån och i någon mån söka betvinga sin djupa sorg.
Aldrig hade emellertid fru Beate varit så till sin fördel som vid denna tid.
Det nervösa dra- get kring munnen hade lösts upp i ett sorgbun- det och oändligt hjärtevinnande leende, och ögo- nen hade fått ett själfullt, inåtvändt uttryck.
Med ett osökt och blidt behag rörde hon sig tyst och stilla öfver de mjuka mattorna i sitt välordnade hem.
Smidigt slöt sig det mjuka yllet kring hennes gestalt, hvilken trots de fyrtioåtta åren bibehållit all sin ungdomliga elegans.
Och krus- fioret förhöjde märkbart hyns hvithet och ögo- nens glans.
Det var begrafningsdagens morgon.
Fru Beate hade af en händelse kommit att slå sig ned vid sin mans skrifbord och bläddrade mekaniskt bland papperen, som ännu lågo kringströdda öfver det- samma.
Hon tänkte.
Men det var inga klara tankar.
Och framför allt inga sanna tankar.
Vid detta skrifbord har min älskade Hjalmar arbetat ihjäl sig — ack nej, sådan såg icke tan- ken ut.
Hon tänkte visserligen, att här hade han suttit bra ofta och många gånger till långt inpå nätterna, men hon tänkte också, att hit hade hon själf kommit många gånger och kysst honom på pannan och bedt honom icke arbeta för myc- ket.
Fastän det måste han ju, stackars Hjalmar, måste för att de skulle kunna reda sig.
En lek- tors lön är inte stor, och för att de skulle kunna bereda sina barn en passande och solid uppfost- ran — sonen låg i TJpsala (det var visst det enda han gjorde), och dottern vistades i pension i Schweiz — måste Hjalmar skaffa sig extra in- komster såsom privatlektioner, uträkningar för lifförsäkringsbolag och industriella företag samt journalistisk verksamhet.
Det var ett ständigt jäktande och ett nerv- utslitande arbete.
En gång hade han beklagat sig för sin hustru — det mindes hon inte nu — och sagt henne, huru tungt han kände det att icke få ägna sig åt sin vetenskap och följa med den nyaste tidens rön på detta område.
Men då hade fru Beate sett på honom med ett par stora, medlidsamma ögon — och sedan genom några inflytelserika relationer skaffat honom ett par timmars extra arbete till om dagen.
Lektorn ville inte förebrå sin fru.
Beate var nu en gång för alla en sådan där ytterst finkänslig kvinna med ett äkta konstnärs- temperament.
Och sådana kunna en gång för alla inte existera utan byråar i roccoco, målnin- gar i renässans, kronor i empire, gobeliner i Louis seize och väfnader i allmogestil.
De måste ha palmer och lefvande blommor, statyetter och akvareller och pasteller — och dyrbarast af allt en umgängeskrets, som går i stil med det hela.
Fru Beate skulle ha lidit obeskrifligt af att i sin salong behöfva taga emot en gäst, som inte, om så behöfdes, kunde inleda en konver- sation med några kännareord om hennss lilla krona i äkta empire eller som varit i stånd att taga den lilla sévresservisen på étagérn för ostin- di skt porslin.
I hennes hem skulle det råda en stämning af konstnärlighet, af raffinemang i samtalsämnen, toaletter och umgängesvanor.
Men sådant kostar pengar.
Och härvidlag blef det i själfva verket pengar eller — lifvet.
Allt detta tänkte säkerligen icke fru Beate, där hon satt och ögnade i sin makes papper.
Hvad var det?
Ett kuvert med bolaget Nores namnstämpel.
Jo, det var brutet.
Hjalmar hade brutit det.
Bolaget Nore — ja, där var Hjalmar försäkrad för femtiotusen kronor.
Det var dryga premier att betala för hvart halfår.
Utan att tänka på det hade fru Beate tagit fram brefvet, som låg uti det uppbrutna kuvertet.
Och hon läste det till en böljan helt mekaniskt, men sedan med nästan feberaktigt intresse.
Det var ett an- maningsbref från Nore.
Lektor Klaus hade inte betalt in premien i rätt tid.
Och respitmånaden skulle utgå den 7 mars.
Brefvet var dateradt den 10 februari.
Och i dag var det den 15 mars Hade Hjalmar betalt in premien ordentligt?
Hur kunde han också skjuta upp något sådant?
Visste han inte, att hon efter hans död var så godt som uteslutande hänvisad till dessa fattiga fem- tiotusen?
Det var ju inte mycket, men det var ju alltid så pass, att hon inte direkt behöfde lida nöd.
Den Hjalmar, den Hjalmar!
Och hon, som hade varit en sådan öm maka och gjort hemmet så angenämt för honom!
Ja, ty det visste hon med sig själf, att hon hade gjort, och det var hon glad åt nu, då han var borta.
Och så utan vidare bli ställd på bar backe!
Det var upprörande, otacksamt och illa gjordt af Hjalmar.
Ty natuiiigtvis hade han inte hunnit att betala in premien.
Han dog ju så knall och fall.
Fru Beate kände sig så gränslöst bitter, och hon pas- serade förbi den dödes kista, utan att ens kasta en blick ditåt.
I dörren mötte hon de två karlarne, som kommo för att spika till locket.
Hon gick raskt förbi dem, utan att vända sig om.
Detta var slutet på ett äktenskap, som värl- den och kontrahenterna själfva kallat ett lyckligt äktenskap.
Huru högt hade icke lektorn beundrat sin eleganta, skönhetsälskande hustru, och med hvilken timid, ungdomlig kärlek hade han inte sökt att uppfylla alla hennes önskningar!
Och hon hade lämnat honom i fred åt hans arbete.
För henne var skönheten allt — skönheten i lif- vet och i konsten.
Inga disharmonier, intet själens ångestrop eller jubelskri; en stilla, melodiös, doftande atmosfär, det var hvad hon behöfde.
Och detta var slutet!
— — — I salongen hade redan begrafningsgästerna börjat samlas.
Med utsökt vänlighet och takt hälsade fru Beate dem alla välkomna.
Men hen- nes ögon sökte någon särskild bland dem.
Det var svåger Erik, som var kassör i Nore.
Hon måste tala vid honom.
Hon måste ha visshet.
Hon hade visserligen en stark förnimmelse af att stunden var illa vald och att hon stod i be- grepp att blotta sig för svågern, hvars ögon all- tid sett så skarpt och kritiskt på henne.
Men hon kunde inte tiga.
» Svåger Erik, » sade hon brådskande, » jag har något viktigt att tala med dig om. » Kassör Klaus bjöd sin svägerska armen och de följdes åt in i fru Beates budoar.
» Vet du om Hjalmar betalat den sista pre- mien? » frågade hon med tillkämpadt lugn.
» Hvarför frågar du det? » » Därför att jag bland hans papper hittat ett anmaningsbref från Nore.
Respitmånaden gick ut den sjunde. » Kassör Klaus gaf sin svägerska en underlig blick.
Och han dröjde med svaret.
Ja, nu förstod fru Beate allt.
Hon bröt ut i en ström af tårar.
Var det inte det hon kun- nat tro?
Att ha hjärta att ställa henne så på bar backe!
De männen, de männen — egoister äro de, ingenting annat än råa, känslolösa ego- ister.
Och Hjalmar, som så väl visste, hur klen han var.
Doktorn hade ju sagt honom, att hon hvilken dag som helst kunde bli änka.
» Kände du också till läkarnes dom? » » Om jag kände den?
Professor Rabén sade själf åt mig, att Hjalmar inte kunde lefva länge. » » Och att han inte tålde vid att arbeta så mycket? » » Det med.
Men det måste han ju — Erik, det vet du ju.
Barnen och hushållet och Hjal- mars starka pliktkänsla. » » Kände du aldrig såsom en stark bindande plikt att hindra honom från att arbeta ihjäl sig? » » Jag kände så varmt för honom och försökte verkligen.
.
.
» » Att skaffa honom mera arbete, ja!
Och sedan göra af med förtjänsterna.
Men klokbeten borde åtminstone ha manat dig att hushålla med hans krafter.
I stället har du varit den lilla blodtörstiga skönhetsvampyr, som satt sig på sitt offers bröst och aldrig, aldrig skänkt nåd.
Det vet du inte själf — och det är din enda ursäkt.
Fy, sådan humbug! » Kassören var blek af harm.
Men fru Beate skiftade inte färg.
En sådan tarflig människa, tänkte hon.
Hvad förstår en sådan där medel- måttig, kälkborgerlig varelse af de utvaldes be- hof och lifsvillkor.
Det vore ovärdigt en tänkande kvinna att bli ond på en sådan stackare.
Han var egentligen mera att beklaga.
Därför förblef fru Beate lugn.
» Vet du, om min man betalt in den sista pre mien? » frågade bon torrt.
I detta ögonblick skulle han önskat, att han kunnat svara henne nej.
Det skulle ha varit så rättvist, att denna lilla lata, egoistiska varelse hade fått arbeta för sitt dagliga bröd, arbeta under oro och bekymmer — hon som låtit sin egen make slita ut sig under årslånga ansträng- ningar.
Men nu måste han säga, som saken för- liöll sig.
» Några dagar före sin död kom Hjalmar upp till mig och bad mig försträcka honom de pen- ningar han behöfde till premiens inbetalande.
Han hade fått oväntade utgifter och kunde inte. » Fru Beate reste sig häftigt.
» Och du » — kom det andlöst.
» Jag hjälpte honom naturligtvis. » Hon var räddad!
Hon var räddad!
Hon hade velat gråta af glädje.
Hon tryckte sin svågers hand med en förtjusande och ödmjuk åtbörd.
Hon kände sig så vek och försonlig till sinnes.
Det föreföll henne ett ögonblick, som om Tolstoys ' stora, försonande allkärlek uppfyllt hennes själ.
Det var några tunga och mörka timmar, som följde efter hennes återkomst från kyrkogården.
Nu först kände hon riktigt, hur innerligt hon hållit af sin make, sin käre, älskade Hjalmar.
Och hon trodde uppriktigt och utan hyckleri, att tom- rummet efter honom aldrig skulle kunna fyllas.
Hon sörjde.
Men när klockan slog sju och hennes när- maste kvinnliga vänner, fruarna Anna och Ida Kalén, gifta med hvar sin bror, vetenskapsmän inom hennes aflidne Hjalmars fack, mjukt och stilla togo henne i sin famn och lade hennes kära hufvud mot sina axlar och ströko det glän- sande » rara » håret och slogo sig ned bredvid henne i den lilla soffan i budoaren — då kände fru Beate, som om hon åter blef sig själf.
Och då tände hon två ljus i sin lilla krona i äkta empire, satte den röda sidenskärmen på skrif- bordslampan och tände ljusen på etageren — de där ljusen som lyste så vackert genom två för- gyllda fjärilar med röda, gröna och gula stenar på vingarne.
Och så satte hon sig åter ner i soffan mellan sina båda väninnor.
Och så talade hon om för dem, diskret och pietetsfullt, att hennes älskade Hjalmar hade älskat henne så öfver allting annat i världen att han efterlämnat åt henne en lifför- säkring på femtiotusen kronor.
Och när teet var drucket och vännerna gått, släcktes ljusen efterhand däruppe i sorgehuset.
Och fru Beate Klaus sof i sin nyköpta änkesäng i roccoco eller empire eller något annat en sömn, som var, jag vet inte riktigt i hvilken slags stil.
* Med anledning af doktor Karolina Widerströms uppsats i n:r 3 ha åtskilliga skrifvclser ingått till re- daktionen, klandrande vår åtgärd att öppna Iduns spalter för en utredning i ett så ömtå- ligt ämne.
V i kunna väl både förstå och re- spektera de känslor, som i dessa bref tagit sig uttryck, stodo så mycket mer, som vi själfva länge tvekande inför denna artikel och först efter inhämtande af flere högtbildadc och fin- känsliga kvinnors åsikt beslöto oss för dess införande.
Vi utgingo därvid från den synpunkten, att spridandet bland vida kretsar af dessa makt- påliggandc lärdomar, för hvilka vår förnämsta kvinnliga läkarauktoritet öppet ställde sig inne, ägde en så stor vikt, att det var vår journa- listiska plikt att för detta fall underordna äfven ganska ömmande hänsyn.
Idun har satt till sin hufvudsakliga upp- gift att i mån af sina krafter vara de andli- gen mognade kvinnorna i praktisk rådgifvare svenska hem en och hjälp, och skulle vi därvid beständigt nödgas taga afseende äfven till dessa hems minderåriga publik, vore fara värdt, att vår ämneskrets på ett icke gagnan- de sätt inskränktes.
Emellertid ha äfven talrika erkännanden kommit oss tillhanda för samma vårt åtgöran- de.
Det blir ju ytterst en känslosak af så in- dividuel art att här afgöra, om vi handlat rätt
eller icke, att vi minst af alla själf vc vilja fälla den slutliga domen.
Uppriktig är dock vår ledsnad, att vi, äfven i det bästa syfte, sårat mångens känslor, och vi kunna till de upprördas lugnande meddela, att de ännu » Iduns återstående uppsatserna i serien läkarartiklar » komma att röra sig på områden, som i detta afseende ej ge någon an- ledning till betänkligheter.
R e d.
af Idun.
* jJvararidFas iyc^a.
f an önskade henne lycka på födelsedagen.
Hvilken ironi!
Det är ju han och in- gen annan, som har hela hennes lycka i sin hand.
Hur har han ej pinat henne med sin tystnad och ändock låtit henne hoppas.
Hvilken grym lek.
Huru många heta tårar har det ej kostat, och huru många tysta kval.
Huru länge skall hon vänta på det frigörande, förlossande ordet?
När skall han ändtligen lösa hvad han bundit?
Kanske då det är för sent.
Det kom mig att tänka, att vi litet hvar hafva hvarandras lycka i våra händer.
Vi skola ej alltid tro, att lyckan består i ett oförmodadt arf, i penningevinst eller i ett rikt giftermål m. ni.
Det är sällan sådant för verklig lycka med sig.
Må vi besinna, att vi helt visst draga olycka öfver vår omgifning genom slöseri, dryckenskap, slarf, vinningslystnad, trolös- het, skvaller, förtal, egoism, småsinne, afund, ofördragsamhet, osannfärdighet och hvad allt dessa styggelser heta, för hvilka vi så ofta äro utsatta och för hvilka vi själfva, tanklöst nog, utsätta andra.
Låtom oss hvar och en i sin stad besinna detta och försöka förstå och känna det nästan som en guda- kraft inom oss, denna gåfva att kunna sprida lycka bland våra medmänniskor.
Låtom oss dagligen och stundligen arbeta därpå och därigenom i viss grad bereda andra och oss själfva den lycka, hvarefter vi alla längta, och som ej är så fjärran, som vi tro.
Jag tackar honom, hvilken tillönskade lycka, men ej förstod, att han hade den i sin egen hand, ty han kom mig att tänka p&gt;å, hvilken makt att gifva hvar och en äger i det fallet.
Broder Edmund.
af lefnadsbanor.
De ha redan kommit till användning i lärarinnans, den kvinnliga lä- karens, sjuksköterskans och gymnastens kall.
Jag Vill icke vara vidlyftig o m det för- sta, hur odrägligt det är att höra och se.
Det känna vi alla.
Kanske ligger det i Föreläsarinnan önskade emellertid särskildt vårt blod sedan krigets gamla dagar, att hänvisa på ett område, som i sig förenar något vi med eller mot vår vilja lyssna till trum- af alla dessa kall; nämligen den bildade barnskö- mad takt.
En nervös fingertrumning slår terskans.
Mödrarna äro ofta upptagna af ' andra dock sällan takten till vår egen tankegång göromål; deras sociala ställning hindrar dem stund- om att ägna sina krafter åt barnens vård och eller våra egna känslor, äfven om vi själfva uppfostran, för att ej tala om de fall, där bestämd äro mer eller mindre nervösa.
Och sålun- lust för andlig produktion eller bestämd oförmåga da tvingas vi in i en annan takt, hvarvid till uppfostringskallet träda hindrande emellan.
disharmoniska slitningar uppkomma.
Det Särskildt ur den så ofta missbrukade fosterlands- kärlekens synpunkt borde man ifra för utbildan- ginge väl an och vore rent af godt, om det af svenska barnuppfostrarinnor och de utländ- trumningen dock sålunda satte oss i har- ska » bonnernas » afskaffande.
De första djupa moni med den andre.
Men det är just fosterländska intrycken, allt skönt och stort i vårt lands saga och sång, minnen och moders- tvärtom.
T y huru karaktäristisk en nervös mål kan ej en utländsk kvinna bibringa de sven- och tanklös trumning än kan vara för per- ska barnen.
sonen i fråga, slår den långt ifrån takten till Lika plågsamt till- Den bildade barnsköterskan kommer nog i syn- dennes egna tankar.
nerhet att behöfvas på landet, men hon bör dragande som trumningen är för den, som utbildas i städerna.
Dessa bildningsanstalter få hör den, lika omedveten är den för trum- ej vara några slags nya seminarier med inträdes- examina och lexplugg.
Man kunde tänka sig maren själf.
saken så, att en kvinnlig läkare öppnade en kli- Med trumning menar jag här alla ända- nik för barnsjukdomar, denna ställdes i samband med en småbarnsskola ocb en barnkrubba; i dessa målslösa, hälft eller helt omedvetna rörel- tre med hvarandra förbundna institutioner skulle ser.
Den ene trummar med knogarne, den den unga kvinnan finna tillräckligt material för andre vispar med tummarne, en tredje le- studier i barnens vård och handledning.
Detta vore mycket nyttigare för våra unga flickor än ker alltid med en brödbit, en sked eller en den » olycksaliga » studentexamen.
Och för blif- kork vid bordet, en fjärde med tofsarne på vande mödrar blefve det ett rikligt lönande ar- den divan han sitter i, en femte med sina betsområde.
mustascher o., s. v., o. s. v. Mest inten- Ett annat arbetsområde, där kvinnan kan göra sivt sker detta å ena sidan, j u tanklösare afsevärda insatser, är arkitektens.
Arkitekturen är man i allmänhet eller för tillfället är, och visserligen den manligaste af alla konster; några n} ' a stilar eller monumentala storverk komme kan- å den andra, ju mer man är upptagen ske kvinnan aldrig att skapa, men genom sin kvin- af något ovanligt, t. ex. då en person kon- liga hänsyn till hemmets kraf på anordning och sulterar en läkare.
I båda fallen visar det trefnad kunde hon lämna mannen värdefullt bi- träde i rumsdisposition, praktiska och ändamåls- en betänklig brist på kontroll öfver eget enliga förbättringar med afseende å våningens iag, således ett bevis på andlig svaghet.
Ju inredning m. m.
Kanske skulle då i framtiden mindre vi lärt att kontrollera och behärska marmortrapporna bli färre, men badrummen flere, oss själfva, i samma mån misslyckas vi att panelningar och dekorationer ersättas af barnkam- behärska andra, till godt eller ondt.
mare, rika på sol och ljus.
Ett tredje för kvinnan " naturligt arbetsfält är slutligen det, på hvilket hon en gång i vår histo- ria — i storhetstiden — visat sig så duglig, näm- ligen landtbruket.
Detta är nu i sin helhet visser- ligen ett ytterst komplicerad t och bekymmersamt yrke, men det finnes detaljer däri, som synner- ligen lämpa sig för kvinnans arbetsförmåga, så- som trädgårdsskötsel, eventuelt i förbindelse med bigård, hushållsskola, konvalescenthem m. m.
Ofvan anförda förslag till för kvinnorna na- turliga arbetsområden skulle kunna mångfaldigas, men dessa ansåg fröken Key vara de mest när- liggande.
De ha det gemensamt, att de ej kunna öka de artificiella behofven, utan vore verkliga arbetsinsatser på familjens område.
Den gifta kvinnan bör så vidt möjligt af stå från att söka fylla en arbetsuppgift utåt.
Att eko- nomiskt och sanitärt sköta sitt hus, att fysiskt och psykiskt vårda sina barn och med ett ord göra hvarje moment i hemmets tillvaro så ljust, så varmt som möjligt — det kräfver för visso alla en kvinnas själs- och hjärtekrafter!
* Kvinnobanor.
fSoni en komplettering till sitt föredrag om » Missbrukad kvinnokraft » — af hvilket vi i förra numret meddelade ett utför- ligare prof stycke — höll fröken Ellen Key här om aftonen en andra föreläsning » Om naturliga arbetsområden för kvinnan », denna gång inom » Sällskapet för ett natur enligt lef- nadssätt » och inför en högeligen intresserad publik, som dock till mer än olidlig träng- sel fyllde den alltför knappa lokalen.
Som föreläsarinnau redan i sitt första föredrag betonade, anser hon moderligheten vara den kvinnliga naturens kärna och egen- domligaste väsen.
Det är därför ock före- trädesvis de krafter, som stå i förbindelse med denna moderlighet, kvinnorna böra söka utveckla och finna användning för vid valet Nervösa " trummare ' '.
För Idun af d:r H-UffO f Toll.
vilken har icke dagligen haft tillfälle att förargas öfver, hur en eller annan af hans omgifning eller de som tillfälligtvis besöka honom, ideligen trumma med fing- rarna eller nervöst hacka och leka med den första, bästa småsak de få tag i på ens skrifbord?
Och hvilken är — själf allde- les fri från samma ovana?
En för andra odrägligt retsam ovana är det, men det är mer än så, det är bevis på en andlig svag- het hos trummaren själf och för honom di- rekt skadligt i afseenden jag här ber att få påpeka.
Men det är icke blott bevis på andlig svaghet, det leder därtill.
Hur mycken mu- skelkraft sinar icke, materielt taget, bort genom alla dessa ändamålslösa rörelser!
Och hur mycken andlig energi puffar icke som utsläppt ånga upp i luften genom dessa trumningar!
Gif akt på en person, som sitter för sig själf, tanklöst trummande.
Fingrarne röra sig en stund i olika takter, först tveksamt och tyst, sedan allt bestäm- dare och raskare, så en bullersam final och till sist ett beslutsamt slag.
Man får in- trycket af att ett problem med vånda blif- vit löst och att ett stort beslut mognat.
Hvad blef det af det?
Puff!
Fysiologien lär, att ett kraftigt, ej för långvarigt arbete, omväxlande med fullstän- dig hvila, är bäst ägnadt att utbilda våra musklers kraft och styrka.
I enlighet där- med blir också en gymnast med en eller par timmars dagliga niuskelöfningar vanli- gen långt starkare och muskulösare än kroppsarbetare, som utföra ett ibland hårdt, ibland obetydligt muskelarbete, 1 0 — 1 2 timmar dagligen.
Det ideliga upprepandet hindrar kraft att-samla sig.
» Samlad kraft » är just vår styrka.
Sällan väcker någon mer vårt förtroende, vår sym- pati och beundran, än den, som ger intryc- ket af lugn oeh samlad kraft, den som hvilar i sig själf.
Och då han sedan sä- ger eller gör något, har detta en oändligt mycket större kraft och betydelse än hvad den nervöse trummaren kan producera.
Jag har roat mig med att observera per- soner i detta afseende, och utan undantag har jag funnit, att män eller kvinnor, som kommit att spela en något framstående roll i lifvet, aldrig varit » trummare ».
Gif akt på sådana och „man finner, att de alla äro
folk, som g e intryck af lugn, medveten, själf kontrollerad hvila.
För ett oförvilladt begrepp äro också skulle rätteligen — i utbyte mot det sedvanliga skönhet och harmoni identiska.
Ingen är romanarket — ha följt nummer ett af den skön, utan att vara mer eller mindre har- serie konstnärliga planscher, hvilka vi i år monisk, hon må nu vara lugn som en spe- engång i månaden utlofvat åt vår läsekrets.
gelsjö eller gratiöst y r som en kattunge.
Tyvärr befanns dock, vid verkställda proftryck, Och den, som i öfrigt kunde vara skön, att det tjockare papper, som särskildt beställts blir oskön och frånstötande, t. ex. genom oeh levererats för detta ändamål, icke mot- nervösa, fula, ändamålslösa rörelser.
Dessa svarade de fordringar, vi ansågo oss böra ställa fängsla nämligen så uppmärksamheten, att på detsamma.
man blott ser dem och icke det andra, som Dä vi emellertid äro angelägna att i dessa möjligen är lugnt, harmoniskt och gratiöst.
planscher kunna erbjuda det bästa möjliga, ha Men än aldrig såg jag en gratiös finger- vi nu ofördröjligen gått i författning om fa- trumning.
De bildade amerikanskorna, som bricerandet af ett nytt och lämpligare plansch- äro mycket angelägna om sin skönhet, både papper.
Under loppet af februari skola där- ansiktets, figurens och händernas, betona efter de båda första månadsplanscherna sam- alltid vikten af periodisk hvila för handen.
tidigt komma våra prenumeranter tillhanda.
Och från denna synpunkt fördöma de strängt Med dagens nummer följer i dess ställe, som den europeiska kvinnoseden att ständigt vanligt, ett romanark — och blir således för virka och vicka med fingrarna öfver ett våra läsarinnors del den enda följden af det handarbete.
I sällskap ser man också de- ofrivilliga dröjsmålet förmanen af ett extra ras händer behagligt och, skönt hvila i de- sådant.
ras knä.
Jag tviflar icke på, att detta är en af de bidragande orsakerna till deras höga * intelligens.
Denna dunstar icke bort i luf- ten eller sinar ut i onyttigt och, allt för ofta, oskönt krimskrams.
Samlad kraft!?
Åtminstone får man så lätt smisk på egna Februari.
fingrar, om man kommer med en platthet till en amerikanska.
• 1.
L. Disa.
16.
S. Juliana, Julia.
Jag nämnde kattungen.
Hans rörelser 2 S. Styrbjörn, Björn.
17.
M. Alexandra.
3.
M.
Vanda.
18.
T. Boo, Bo.
äro icke ändamålslösa, aldrig nervösa och 4.
T. Ansgar.
19.
0.
Ada.
heller aldrig osköna.
Likaså med alla an- 5.
0.
Agata.
20.
T. Tord.
dra djur.
En stor del af djurens skönhet 6.
T. Dorotea, Dora, 21.
F. Gottfrid.
beror tydligen på deras lugna inre harmoni.
Tea, Dolly.
22.
L. Göta.
7.
F. Rikard.
En hund trummar icke med tassen, då han 8.
L. Agda, 23 S. Iduna.
Idun.
hvilar.
Icke ens ett litet barn (där 24 M. Blanche.
det animala ännu är förhärskande) irrite- 9.
8.
Nina.
25.
T. Mattias, Matts.
rar oss med sina omedvetna rörelser.
Hvar- 10.
M. Eugenia, Euge- 26 0.
Rolf.
nie.
27 T. Magnhild.
för?
Tänk själf!
Det är endast människans 28.
F. Leander.
privilegium att missbruka sin kraft på ifrå- 11.
T. Olivia, Livia.
29.
L. Maria, Mia, Maja gavarande sätt.
I naturen är allt omedve- 12.
0.
Laura, Lalla.
13.
T. Edit Majken.
tet, tycks åtminstone vara så.
Men likväl 14.
F. Valentin.
flyter allt därstädes lugnt och regelrätt in- 15.
L. Sigfrid.
om sina gifna bräddar.
För människan tyckes utvecklingens lag vara, att vi skola komma ifrån detta omedvetna och arbeta oss fram till själfmedvetenhet i allt hvad vi göra och i hela vårt lif.
Sålunda tyc- Död i glöd.
kes det, ' som om vi blifvit beröfvade den is e n b l o m m a ena instinkten och naturliga färdigheten ef- på rutan var.
ter den andra, blott för att mödosamt och dä s ä n d e solen småningom tvingas att ersätta dessa med en stråle klar, medveten och konstgjord förmåga.
Därvid sker det i stort sedt alltid, att vi slutligen som, v a r m af kärlek, till b l o m m a n g i c k stiga högre och komma längre.
(Simning o c h henne kysste — båtbygge t. ex.) Men under det vi nu ett ögonblick.
passera detta mellanstadium, å ena sidan beröfvade den animala instinkten, å den Hon glänste tiU e n andra icke ännu framkomna till den högre s e k u n d o c h brann.
Men snart af k y s s e n medvetna förnuftiga ändamålsenligheten, äro förtärd h o n svann.
mänskligheten och individen » fria » — som en spån på hafvet.
Att lagbinda denna Jag tänkte: Blomma, frihet i ändamålsenliga banor är själfupp- hur ljuf din d ö d, fostrans lika mycket som alla skolors mål.
att snabbt försmälta Med detta nummer Namnsdagslista för 1896.
- Medvetenhet således!
Medveten kontroll, först öfver oss själfva, sedan öfver naturen!
Endast medvetna handlingar, aldrig slöseri, med vår kraft, materiel eller andlig!
Vill någon följa med och kanske därtill befor- dra utvecklingen, vara med bland dem, som » kontrollera » i lifvet, så öfve hon sig till en början med att kontrollera sina egna små fingrar.
Det är ej så lätt.
Sedan kom- ma större uppgifter.
* i känslors glöd!
Jag tänkte: Fin^e min lott så bli, en kyss i flammor — o c h allt förbi!
— En kyss af allt, s o m jag ädlast fann; som skönast, renast min kärlek vann.
Edu.
Hammarstedt.
• é Ur notisboken.
Kvinnorna och den stundande Stock- holmsutställningen.
Inom tvänne af utställ- ningens utskott hafva nu utsetts kvinnliga leda- möter.
Så är förhållandet med Husslöjdutskottet, som bland sina medlemmar räknar fruarna Elisa Odelberg, J. Petrélli och T. Grafström och fröken Sofle Grisberg samt Undervisnings- och Hygien- utskottet, som upptager fröknarne Hilda Caselli, Ellen Fries, LTidda Lundin, Emelie Wirgin och doktor Carolina, Widerström.
Till föreståndarinna vid Ateneum för flickor i Stockholm har kallats fröken Anna Danielsson.
Hon har sedan 1890 förestått ele- mentarläroverket för flickor i Kristinehamn, tjänst- gjorde dessförinnan som lärarinna vid statens normalskola för flickor och skall tillträda platsen vid Ateneum den 1 nästkommande juli.
Tidigt skördad.
Föreståndarinnan för Tysta skolan, den allbekanta uppfostrings- och under- visningsanstalten för döfstumma barn i hufvud- staden, fröken Anna Hartman, afled efter längre tids obotlig sjukdom, lungsot, ' - den 26 d:s i en ålder af omkring 30 år, sörjd oeh djupt saknad af såväl tacksamma elever som af skolans direk- tion, hvars fulla förtroende den nu bortgångna städse innehaft.
Den hänsofna lämnar efter sig det bästa minne som kärleksfull lärarinna.
Idun torde närmare återkomma till den förtjänta kvin- nans lifsgärning.
» En författarinna af blått bloda har åter framträdt, skrifver Berliner Tageblatt.
Det är en prinsessa Karadja, och hennes pennas alster är en tragedi, kallad » Victori ».
Originalet är skrifvet på engelska, Hofteaterdirektör Oscar Benda i Gotha håller för närvarande på med att öfversätta och bearbeta stycket för tyska skådeplatsen.
» Seger » skall vara ett rätt skick- ligt gjordt och verkningsfullt äktenskapsdrama.
Så långt den anförda tidningen.
Som bekant har prinsessan Karadja {L. O. Smiths dotter) förut uppträdt som författarinna på franska med en volym aforismer, som mottogos ganska väi- villigt af den franska kritiken.
Det vittnar om en icke vanlig språktalang att sålunda med fram- gång kunna uppträda som originalskriftställarinna på två främmande språk.
* Teater och musik.
Kungl.
operan gaf i lördags sin andra symfoni- konsert för säsongen under förste hofkapellmästa- ren Nordqvists dirigentskap och inför en fulltalig publik.
Utan all gensägelse utgjorde programmets klassiska del äfven dess värdefullaste: sådana djupt skönhetsmättade verk som Haydns Ess-dur- och Beethovens D-dur-symfonier kunna aldrig för ofta framföras.
De flngo ock båda en högst vår- dad och stiltrogen tolkning, och publikens för- tjusning var omisskännelig.
Äfven programmets tvänne modernare nyheter hade emellertid sitt intresse.
J. Dentes konsert för violin och orkester verkade kanske något tröttande genom sitt långrandiga passageverk, men vittnade om solid musiklärdom och kunde äfven framvisa ställen af verklig skönhet, exem- pelvis i andantet.
En helt ung elev till konsert- mastar Book, hr M. Ahlberg, ådagalade i den for- drande violinstämman en viss naiv oförskräckt- het, som likväl syntes buren af allvarliga studier, hvilka böra båda godt för den unge virtuosens framtid.
Liszts » Mefistovals » — en tämligen ytlig, men bisarrt glänsande tonmålning, full af orke- strala effekter — ställde helt visst stora for- dringar på orkestern, hvilka dock tillfredsstäl- lande fylldes.
Den gedigna konserten var alltså i sin helhet förtjänt af erkännande.
K.
Dramatiska teatern hade till festföreställnin- gen i måndags uppsatt ett program, som från såväl publikens som kritikens sida framkallat all- män förvåning och de lifligaste gensagor.
Om man undantager Turgenjews » Arfskiftet », som ju är ett litet intressant stycke, nog borde väl direk- tionen af hänsyn till de höga gästerna och den öfriga publiken känt sig manad att bjuda på nå- got annat än en sådan obetydlighet som » Under balen » och det underhaltiga mischmaschet » Gar-
nisonslif ».
Det vittnar ej om god takt att vilja använda de höga gästerna från vår grannhufvud- stad endast som lockbete, för att teatern må på en gång kunna kapa åt sig inkomsten för två fullsatta hus i stället för ett.
Nog ledes publiken vid ett dylikt tillfälle af åstundan att få se och hylla de afhållna furstliga gästerna, men den vill ock från scenen hafva någorlunda valuta för de oskäligt höga biljettpris, den affordrats.
Apropos dessa biljettpris — hur förhåller det sig egentligen med Dramatiska teaterns biljett- priser?
Om vi ej minnas orätt, tillkännagaf direk- tionen vid upptagandet af » Madam e Sans-Géne », att biljettpriset å parkett — med anledning af de stora kostnaderna vid uppsättningen af sagda stycke — skulle höjas till 3 kr.
från kr.
2:75.
Sedan dess har direktionen låtit detta pris allt fortfarande vara gällande och helt enkelt låtsats om ingenting.
Och förköpspriserna?
Enligt den uppgift, som af Dramatiska teatern lämnats till nu gällande adresskalender, upptager enkelt för- köp en förhöjning af det vanliga biljettpriset med 50 öre och dubbelt förköp med ytterligare 50 öre.
Nu däremot, sedan det ordinarie parkettpriset höjts till 3 kr., tages 4 kr.
i enkelt förköp och 6 (sex) kr.
i dubbelt.
Om affären i konstnärligt hänseende höjdes i samma proportion, vore ju mindre att säga.
Vasateatern uppförde i tisdags för första gången Gustaf af Geijerstams 3-aktsdrama » Sacha », ut arbetadt — enligt uppgift — efter ett till för- fattaren anonymt insändt manuskript.
» Sacha » har förut med framgång uppförts i flere lands- ortsstäder af ett särskildt för denna pjäs bildadt sällskap under direktör W. Rydbergs ledning.
På Vasateatern skulle nu emellertid de förnämsta rollerna utföras af några bland denna scens bästa krafter, medan själfva titelrollen, den tolfåriga gossen Sacha, fortfarande skulle uppbäras af eleven Karla Strandberg, hvilken på Rydbergs- turnén i den samma väckt en nästan » sensatio- nell!)
uppmärksamhet och äfven i Stockholm ti- digare gjort sig förmånligt känd sedan » lille Eyolfs » dagar.
Dessa förenade omständigheter, väl ägnade att intressera, hade försatt premiére- publiken i förväntansfull spänning.
Det torde dock icke kunna döljas, att fram- gången i hufvudstaden helt visst ej motsvarade dessa förväntningar.
Den är både dramatiskt verkningsfull och skakande, denna historia ur ett nutida olyckligt äktenskap, som författaren med stor scenisk rutin gifvit, men de upprörande scenerna verka med en allt för tyngande pinsam- het, synnerligast det stackars brådmogna barnets offeröde — det skuldlösa barnet, hvilket ur sin ovetenhet slungas midt in bland de onda mak- ternas spel, mellan den förfallne drinkaren fadern, den ömt dyrkade, men vilseförda modern och dennas hänsynslöse älskare, och hvilket krossas under öfvermakten genom en själfvald, våldsam bråddöd.
Utförandet var i flere afseenden förtjänstfullt.
Fru Håkansson som den olyckliga furstinnan Marie lade på nytt i dagen sina eminenta trage- diénne-egenskaper.
Vi ha dock understundom förr funnit rikare nyanser i hennes spel — det tycktes oss denna gång en smula uppskrufvadt och monotont, hvartill emellertid helt visst rollen själf lätt ger anledning.
Hr Svennberg som hennes tillbedjare, Ivan, spelade med öfvertygande glöd, men på samma gång med måttfullhet.
Hr Eliason utförda den äkta mannens motbjudande uppgift med god verkan, och detsamma måste sägas om samtliga birollernas innehafvare, särskildt fröken Borgström.
Och Sacha själf — den unga Karla?
Om ett barn är det vanskligt att döma, hur mycket som bör tillskrifvas den vällärda läxan, hur mycket ett tidigt vaknadt gry, mäktigt af framtida, själf- ständig utveckling.
Att dock sådant här förelig- ger, värdt att vårdas, tyckes vara alldeles påtagligt.
En teaterkväll, visst icke utan sitt intresse!
Men man gick därifrån, tryckt till sinnes.
Man hade haft det tungt att lyfta handen till något verkligt, medryckande bifall därinne — ovillig till detsamma är nu ock recensentens penna.
Ät dik- ten vilja vi le tillsammans, vi vilja också gärna röras; men hvarför skola vi plågas?
Har icke lifvet själft nog af brutaliteter?
Herr Sven Scholander gaf sin andra musk- och Bellmansafton i söndags i Vetenskapaskade- miens lärosal, som var fylld till sista plats.
Pro- grammet var äfven denna gång deladt i tvänne afdelningar, af hvilka den senare uteslutande upptog Bellmanssånger.
I den förra afdelningen inrymdes på begäran Frödings värmlandsvisor, till hvilka soarégifvaren själf satt » melodejor ».
Hvarje nummer hela programmet igenom erhöll ett i hög grad dramatiskt utförande och väckte det lifligaste bifall.
Intresset för hr S:s föredrag- ningskonst är fortfarande lika stort och allmänt, det framgår tydligt af de båda nu gifna soaréer- na.
En nyhet, för hvars införande säkerligen mången åhörare är hr S. tacksam, består däri, att han förut på svenska tolkar innehållet af de utländska sånger han föredrager.
som aldrig haft något föregående.
Jag mötte henne på landsvägen, hon gick mig helt nära, men hon såg mig icke.
Hen- nes blickar gledo förbi mig in i ett afläg- set fjärran, icke i rummet, utan i tiden, icke framåt, utan tillbaka.
O m detta fjär- ran hafva de gamla mycket att berätta.
Fröken Ester Sidner håller på att varda en af För hvarje gång Sigrid går förbi deras fön- våra populäraste konsertsångerskor.
Detta visade sig ock vid den konsert, hon för egen räkning ster, förföljd af de hjärtlösa barnen, som i måndags gaf i Vetenskapsakademien, hvars härma hennes egendomliga sång med den hörsal var i det närmaste fullsatt af en särdeles alltid lika tonföljden, vagga de sorgset med intresserad och tacksam publik.
Fröken S. för- hufvudet o c h sucka: » Stackars gamla tjänar det ock, ty hon är en särdeles framstående sångerska, särskildt inom romansens område.
Sigrid! ».
Rösten är välklingande och godt utbildad samt Af dem, som lefde under Sigrids ung- föredraget uttrycksfullt och nobelt.
Hennes ut domstid, äro de flesta döda.
De, som n u förande af t. ex. E. Sjögrens båda förträffliga romanser » I drömmen du är mig nära » samt äro unga, kunna icke minnas henne annor- » Og kan min hu du ej forstaae » var helt enkelt lunda än hon är.
Hon har alltid vandrat förträffligt.
För dem liksom för öfriga nummer tyst och stilla omkring, sakta gnolande den- rönte konsertgifvarinnan det lifligaste bifall, som na korta melodi ', som j a g så många gånger föranledde bisseringar och extranummer.
Utmärkt Måhända var biträde lämnades af fröknarna Ii.
Munktell, Sig- förgäfves sökt efterhärma.
rid Lindberg och Alfhild Larson samt hr V. det förgäfves, därför att den icke passade Stenhammar och en damkor under anförande af in i någon af de skalor, hvilka kunna spe- dir. E. Äkerberg.
las på våra instrument.
Men Sigrid har dock varit ung, hon har Fru Eva Nansen, den utmärkta romanssånger- skan från Kristiania, gifver sin andra och sista varit lik oss andra.
I de gnistrande masug- konsert härstädes i morgon lördag i Musikaliska narnas och de dånande hamrarnas b y g d akademiens stora sal.
Till den första, som gafs i går å samma ställe, voro alla biljetter slutsålda var hon uppfödd.
Under stjärnklara vin- ternätter satt hon mången gång och lyssna- flere dagar i förväg.
de till blåsmaskinernas hemska stönande.
Ytterligare musiktillställningar.
Matiné gifves om söndag i Musikaliska akademiens orgelsal af Det var för henne natten, som pressade violoncellisten Carl Bach med biträde af flere fram dofva suckar af sorg öfver sitt eget framstående förmågor, bl.
a. prof. Ivar Hallström, mörker, och då kunde hon gripas af en förste hofkapellmästaren C. Nordqvist och förste outsäglig längtan efter sol och dag.
Men konsertmästaren L.
J. Zetterqvist.
Å samma ställe konserterar instundande tors- kom hon ned till bruket och såg det tunga dag fröken Valborg Aulin, som därvid kommer arbetet, såg huru det smälta tackjärnet gni- att utföra flere af sina egna kompositioner.
strande vältrade sig ut i formen, hörde fal- lets brus öfver isbelupna vattenhjul, maski- nernas gnisslande, hammarslagens dunder, som k o m hela marken att darra, luftens tjut, då den pressades in i härdar och ug- nar, då fylldes hennes själ af beundran öf- ver detta storartade lif, som utvecklade sin mest underbara prakt just under vinternat- tens mörker.
Här fanns ingen plats för det Skiss för Idun af Fredrik Ljung.
svaga och ömtåliga, här var leken bannlyst.
För att lyfta de tunga järnstyckena fordra- I. des jättekrafter, och ljudet af den egna rösten dog, innan det k o m fram öfver läp- ar du känt någon gång i löfspricknin- parna, såvida det icke pressades fram med gens första dagar, då vårkvällens ve- stormens kraft.
modiga stämning breder sig ut öfver nej- I denna värld, där hennes fader var herre, den, hur en känsla af beklämning lägrar sig likt en tung börda öfver ditt bröst?
Det växte hon upp.
Hennes vilja blef kraftig, är, som anade du, att alstrandet af detta hennes hjärtelag stolt, och därför såg hon gryende lif icke kan ske utan vånda; men under slynåren med förakt ned på de unge naturen lider så tyst.
I födslostunden mö- män, som traktade efter hennes gunst.
tas en namnlös ångest och en outsäglig Desse unge män voro i hennes ögon så vek- glädje, o c h därför kan du i vårdagarna liga och svaga.
Hon drömde o m någon- känna dig så öfversvallande lycklig, på sam- ting jättelikt och oändligt kraftigt, för hvil- ma gång d u emellanåt plågas af dyster oro.
ket intet motstånd kunde gifvas, för hvilket En sådan beklämning hade fått makt öfver äfven hon måste böja sig.
Det starka och oemotståndliga kom, men mig, då j a g sista gången mötte Nunna- Sigrid, och därför kunde j a g så lifligt del- icke som hon drömt sig.
Det var döden, taga i hennes sorgliga öde.
Hennes panna som, innan hon kunde hinna att tänka där- var nu fårad, och håret var grått.
H o n på, ryckte bort hennes far; det var ruinen, var nu gammal, och likväl kan det sägas, krachen, som lika tyst som döden hade att hon dött i sin egen lefnadsvår.
Då be- smugit sig in och nu i förfärande tydlighet grofs hennes lycka, men så bunden var hon visade sitt spöklika ansikte för de efterlef- vid denna, att, då mullen föll däröfver, vande.
Och så måste hon flytta från det hennes ande glömde sig kvar i grafven, och stora bruket till en liten egendom, som an- ingen kunde sedan få honom upp igen.
höriga räddat för änkans och barnens räk- Med denna jordade lycka hade hennes an- ning.
de ingått äktenskap, och därför var han död för allt annat i världen.
Tiden gick icke framåt, utan stod för henne stilla.
Hennes Men till trakten k o m en ung häradshöf- själ var s o m ett urverk, hvars fjäder sprun- ding, som allt från ynglingaåren blifvit van git, men som ändå bäres omkring, på det icke att beundra, utan att beundras.
Hans att alla skola se, att det dock är ett ur.
bruna ögon hade ett uttryck af kall härsk- För henne fanns icke något då, utan en- lystnad.
Man tyckte sig i dem kunna läsa, dast ett nu, som aldrig förändrades, och att han icke kunde tåla motstånd i någon N u n n a - Sigrid.
rekommendera sitt allmänt erkända N E R O T H &amp; C o.
L Tekniska Fabriken " GÖTA LEJON " * # # GÖTEBORG.
U T P ^ L K V E R - - ~ fritt frAn klor r Lutpulvret begagnas vid lak eller tvätt i stället för bästa och renaste aska.
Användningssättet alldeles samma som med vanlig asklut, oeh SÅP-PULVER m t M n klor) s ^ a r penninff&amp;r.
Sparar arbete.
™ — Sparar Rläder — — och — — — e r s ä t t e r s å p a.
eller tvål.
heller bli tal om ett giftermål dem emellan.
Båda hade från barndomen vant sig vid ett lefnadssätt, som kräfde stora inkomster, men en förening mellan dem båda måste ovillkorligen medföra försakelse och um- bäranden, som åtminstone han omöjligen kunde bära.
Hellre då ogift, det kostade mindre!
Men j u mer han började förstå, huru djupt Sigrid älskade honom, desto allvar- ligare blef han, då hänsyftningar gjordes på detta förhållande.
Gång efter annan pröf- vade han sitt eget inre, om han dock icke älskade henne tillbaka, men han kunde al- drig gifva sina känslor för henne namn af kärlek.
Hans själ värmdes af denna få- fängt dolda tillgifvenhet, och han kände aldrig någon frestelse att skryta öfver den- na eröfring.
Då han samtalade med henne, uttalades aldrig de ömsom gäckande, öms- om uppmuntrande ord, som vid andra till- fällen så lätt flödade från hans läppar.
Van- ligtvis iakttog han gent emot Sigrid en för honom mycket ovanlig vänlig artighet.
Det var, som ville han på det minst sårande sättet låta henne förstå, att hon närde hop- pet förgäfves.
Men hon ville icke uppfatta det så, hon kunde det icke, hon skulle haf- va dött i samma ögonblick, hon förlorat hoppet.
I nattens mörker, i sommardagens skimrande ljus, i hvilans drömmar och un- der arbetets feberaktiga i d: alltid och alle- städes sväfvade hans bild för hennes ögon.
Hvarje hans ord, hvarje hans handling för- varades i hennes själs djup och skärskåda- des i ensamma stunder.
form, och detta omdöme bekräftades ännu mer af hans vana att alltid motsäga och vrida och vända på allt, som yttrades i hans omgifning, blott för nöjet att slutli- gen, då motparten blifvit förbryllad, få det erkännandet, att han hade rätt.
Och likväl fanns hos denna härskarenatur ett stort be- hof af tillgifvenhet, kärlek, vänskap, sak samma hvad namn det kunde få, blott det var verklig hängifvenhet och icke endast beundran.
Då han ofta och med nästan konstnärlig fulländning sjöng i något sällskap, valde han helst sånger, där längtan och saknaden fingo sitt mest vemodiga uttryck, oeh när då hans blickar på samma gång bedjande oeh fordrande borrade sig in i någon af de närvarande unga kvinnornas ögon, så var detta icke tjusarens konst- grepp i ändamål att besegra, utan i denna blick låg hela hans själ.
Men blicken hade ingen makt att ömt lyfta och draga, den brände och tvang föremålet ned på knä.
1 I denne man vardt Sigrid kär.
Hon märkte det på hjärtats skälfning, då Göran nalkades; hon märkte det på lättheten att finna skäl, då det gällde att uppsöka hans sällskap, men hon ville icke tillstå det för sig själf.
Att bli kär i honom, som alla beundrade, för hvilken alla unga flickor svärmade, det var ju så alldagligt!
Men ju mer hon stred emot känslan, desto djupare rötter slog denna, och inom kort var hon icke ensam om hemligheten.
Goda vänner började snart bry såväl henne som Göran.
Hon rodnade, slog ned ögonen eller for ut i vredgade ord.
Han skrattade, som om detta varit endast ett godt skämt.
Han älskade henne icke, och det kunde ju icke Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Länk-charad.
Glädjens härold i vårt språk Är mitt första, jämte andra; Fin ibland, men när med bråk Han uppträder, just att klandra.
Ofta nog han följs också Utaf sina bröder två.
Opålitlig alltid var Den mitt andra man kan kalla; Om du den i handen bar, Kunde den till marken falla, Och att fånga den igen, Fåfäng möda, kära vän!
En konstnär af prima slag — Ibland målare en förste — Och hvars rykte än i dag Är ett bland de allra störste, t mitt tredje gif vit glans, Ty det namnet var just hans.
Nu mitt fjärde — land, ej fast, Under Danmarks herravälde.
Band som ej för knj-cken brast, Hur än Karo, ilsken, skälde, Är mitt femte, men med ståt Kan det också följas åt.
Ja, mitt sjätte också är Band som dig för alltid binder, Och ett brott det innebär.
Om det — nu för dig till hinder Brytes i en svag minut, Med din frid det då är slut.
af.
Vännerna brydde henne icke mer, de började känna medlidande med henne, hop- pas med henne, frukta å hennes vägnar.
Då Göran och Sigrid råkades i något säll- skap, hände det ofta, att de af någon för dem oförklarlig anledning blefvo lämnade ensamma med hvarandra.
Men dessa till- fällen begagnades aldrig.
Då de sålunda för något ögonblick kommo tillsamman utan vittnen, kunde Göran ofta känna sig vek.
Han frestades att ingifva henne hopp och detta icke af något ädelsinnadt medlidande, utan därför att han för en stund trodde sin egen lycka sammanhänga med hennes.
Och Sigrid var aldrig sen att uppfatta dessa ömma tonfall, dessa mångtydiga vinkar.
Det obetydligaste ord kunde göra henne glad och lycklig för många dagar.
Men när non såg, huru tiden började fly, och hon nödgades räkna efter, huru många årsdagar af sina drömmars födelsestund hon upplefvat, då komma stunder, då oron med våld tog plats bredvid hoppet " och förtviflan höll sig redo att snart göra sig till oinskränkt härskarinna i hennes hjärta.
Innehållsförteckning: A d é l e A l m a t i - R u n d b e r g.
(M e d porträtt.)
A f H. V. — S v i n d l a r e n s d o t t e r; p o e m af Anna Knutson.
— Kvinnliga ö r t a g å r d s m ä s t a r e; af Auq.
— Ä n k e s o r g; skiss för I d u n af Nanny Lundberg.
— M e d a n l e d n i n g af d:r K a r o l i n a W i d e r - s t r ö m s uppsats.
— H v a r a n d r a s l y c k a; af Broder Edmund, — K v i n n o b a n o r.
— N e r v ö s a » t r u m m a r e »; för I d n n a f i f t t o Toll.
— T i l l k ä n n g j f j N a m s d s g s l i s t a för f e b r u a r i 1890.
- - D ö d i glöd; p o e m af Edv.
Ilammarstedt.
— Ur no- tisboken.
— T e a i k.
_ N u n n a - S i g r i d.
Skiss för I d u n af Fredrik t.
_ Tidsfördrif.
a v a n (£,•, („„.
t e r o c h e m u s Tiden flöt hän.
Alla utom hon själf bör- jade ana, att det icke skulle blifva något Mången gång man tveksam är, Om man säga skall mitt sjunde, När det mycket innebär; Och ibland, om man det kunde, Ville man ge mycket ut, Blott det kunde plånas ut.
Stafvelsegåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 Lyxsak är mitt hela blott, Brukad re ' n i fordomtida; En gång blef det bärarn ' s lott Att däraf få döden lida.
Sagan så.
Vi höra på, Tvifla eller tro därpå.
8.
L. Diamantgåta.
a kjk b « a a e f 1 1 n n - s t t t t t t k s 1 1 0 1) En bokstaf, 2) ett substantiv, 3) en kyrka, 4) musikterm, 5) finnes i kortleken, 6) konjunktion, 7) en bokstaf.
Carl Å. Palindrom.
Högt upp i norr, bland snö och is, Jag träffas på, om man mig söker; Där, fast jag icke är en spis, Jag sprutar eld ibland och röker.
Men omvänd jag en klädnad är, Som ägaren ej kan undvai a, Och jag med honom växa plär, Så han kan skräddarhjälp bespara.
8.
L.
- ma, pa, kö, holm, ten, fe, lin, ret, hol, mal, lind, hr, åt, men, norr, plat, es, herr, ken, kat, ter, kar, kin, ping, här.
ljung, da, au, vi, bel, da, nord, häst, ak, see, je, a, stra, kar, ström, s, dal, en, om, ber, kil, rask, hol, ena, da, gas, berg, ing, ka, na, stu, men, na, nal, vall, na, lien, tu, en, mar, de, he.
1) Stad i Sverige, 2) landskap i Sverige, 3) järnvägsstation i Sve- rige, 4) begrafningsplats, 5) sjö i Ungern, 6) stad i Sverige, 7) kanal i Sverige, 8) bergskecja i Europa, 9) järnvägsstation i Sverige, 10) ångbåts- station vid Vettern, 11) järnvägsstation i Sverige, 12) sjö i Finland, 13) amt i Norge, 14) världsdel, 15) grufva i Sverige (koppar-), 16) stuteri i Sve- rige, 17) ö i Stilla hafvet, 18) slagfält i Tyskland, 19) stor kyrkby och socken i Norrland.
Äro orden rätt funna, bilda bokstäfverna i de markerade rutorna ett ryskt ordspråk.
M.
T.
Ä n n u andra b l o m m a lönligt Inne i sitt täta löfverk.
M e n hos alla — vänta tåligt — O m du väntar, mogna frukter.
Lösningar.
Logogryfcn: Spegel; segel, elg, pels, spe, cg, ges, eges, se, ge, seg, Ie, gles, spel, e, g, p.
Schackgåtan: » Hos alla » af Apokbpen: R o m a n s, roman, Roraa, rom, ro.
Gellerstedt.
V i s s a träd få b l o m m o r redan Innan bladen vecklat ut sig; Andra räcka blad och b l o m m o r Uti s a m m a stund c m o t j l i g; HULTMåNS Caoao &amp; Chooolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0; son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
