# ID: svediakorp-per1106
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,156
# sentences: 628
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 49 (468) Fredagen den 4 december 1896.
Byrå: Prenumerationapris p r å r: Idun ensam kr.
5: — E l ä r a södra feyrkog.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
&gt; 5: — Iduns Modet., mänadsuppl.
» 3: — Prenumeration sker å alla post- Barngarderoben » 3: — anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktioussekr.
: Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
9: de årg.
Annonsprisi: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser * Lösniimmerprls 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Signe Hebbe.
V årt land har j u som bekant fostrat icke så få sceniska arti- ster af betydenhet, och man skulle till och med kunna säga, att den svenska scenen väl knappast någonsin saknat verkliga förmågor, men de hafva dock i regeln varit enstaka företeelser, glänsande stjärnor, som lyst med desto starkare ljus, som de om- gifvits af idel dankar.
Åtminstone har under de senare åren så varit fallet och detta både på vår dramatiska och lyriska scen, där trots de goda för- mågor, som funnits, den konst- närliga ensemblen ofta varit försummad.
Frågar man då efter orsaken till ett så be- klagligt förhållande, så skall man i nio fall af tio få till svar, att det är i bristen på tradition, som man har att söka roten till detta onda, och det är klart, att så skall vara.
Hur skall man t. ex. af unga opröfvade förmågor kunna dana en Figaro eller Susanna i den rätta stilen, om de aldrig haft tillfälle att se dessa partier riktigt ut- förda?
Hur skall en ung sån- gare kunna dana sig en rätt föreställning om arten af en Almavias grandezza och ele- gans eller om en Don Juans dämoniska tjusningskraft och ridderliga väsen, om han icke haft goda mönster att bilda sig efter?
Eller hur skall han kunna på det rätta viset artikulera, sjunga secco och ackompagnerade recitativ, om ingen lär honom det?
Men icke endast för den klassiska litteraturen är en dylik tra- dition af- vikt.
Man kan icke heller begära, att en ung sån- gerska, har hon än aldrig så lätt att sjunga koloratur, skall kunna framställa en Eosina, Adina eller Philine i den rätta stilen, om hon icke har en säker tra- dition att hålla sig till, lika litet som man kan vänta sig en mönstergill Wolfram eller Tannhäuser af den, som icke haft till- fälle att ofta höra och studera goda " Wagnersångare.
Det är alltså tradition, som fattas.
Goda lärare i scenisk konst ha hos oss de senare åren varit sällsynta, och åt- minstone vid den lyriska sce- nen har elevskola ej funnits.
Icke heller har alltid vår operastyrelse visat sig till- räckligt angelägen att behålla de gamla bepröfvade artister, som funnits, och hvilka hade kunnat bilda skola.
Så t. ex. har den förlust, som vår opera gjorde, då Algot Lange så hastigt lämnade den, aldrig till fullo ersatts, och äfven Dina Edling lämnade allde- les för tidigt den scen, som hon ännu kunnat göra så stora tjänster, många andra exempel att förtiga.
Med en ensemble af endast halffär- diga förmågor och elever gag- nar man dock icke konsten.
Lyckligt då, att det ändock finnes en och annan här hos oss med vilja och förmåga att ta sig an de unga kon- stens adepter och att utbilda dem i sceniska idrotter.
Så ha de yngre sångarne de sena- ste åren plägat anlita den sångarveteran, som på ett så oförlikneligt sätt för vid pass 35 år sedan skapade den för- sta Mefisto-figuren å svensk scen, och de unga sånger- skorna ha nästan alla vändt sig till Signe Hebbe.
Hvad den är säll, som hjärtats Och njutningen af hjärtats frid Som fruktar blott en storm för Och räknar skiften blott i sina Fröken Hebbe har särskildt i fråga om plastik hos oss bildat skola.
Hos henne ha Vendela Sörensen, Matilda Linden, Anna Norrie, Olga Fåhrseus och många fler lärt sig sin konst, och hos henne ha äfven många af de allra yngsta fått goda råd och lärdomar- Man har någon gång klagat att fröken Hebbe lärt sina elever att posera, men man bör komma ihåg, att för fram- ställningen af den lyriska scenens under- stundom något konventionella gestalter ett poserande maner ofta är oundvikligt, och man får då vara nöjd, om » posen » är na- turlig.
På förträffligheten af den under- visning, som fröken Hebbe meddelar i scen- plastik, torde endast ett enda, men mycket talande exempel behöfva anföras, nämligen fru Lindens Orfevs, som helt och hållet instuderats för henne.
Fröken Hebbe har själf de mest öfver- drifna föreställningar om plastikens nytta; hon anser, att den gör människorna friska och sunda både till kropp och själ, och kanske har hon rätt.
Själf är hon ett utmärkt exem- pel på den både kroppens och sinnets ung- domlighet, som hennes plastiska metod en- ligt hennes eget vittnesbörd förlänar.
Hon går ännu trots sina gråa hår rak i ryggen som en ung flicka, och hennes samtal öfver- flöda af en kvickhet och spiritualitet, som göra det lätt förklarligt, att hennes um- gängesvänner en tid misstänkte henne att vara författarinna till de både om sak- kännedom och stilistisk talang vittnande, men på sina ställen ganska maliciösa musik- kritiker, signerade Volontaire, som för några år sedan förekommo i den numera upp- hörda tidskriften » Ur dagens krönika », och då väckte så mycket uppseende och — så mycken harm.
Detta författarskap har hon emellertid offentligt förnekat, däremot har hon i Svensk Musiktidning i början af 1880- talet offentliggjort musikaliska resebref från London och Paris.
Till Paris har hon också helst gjort sina utflykter, hvilket är lätt förklarligt, då hen- nes konstideal är väsentligen franskt.
Hon har studerat vid Paris-konservatoriet både sång och plastik, och hennes sceniska ska- pelser voro i allmänhet danade efter franska mönster.
Så var t. ex. fallet med hennes Va- lentine, en af hennes bästa figurer, som hon enligt en framstående operasånger- skas vittnesbörd framställde så utmärkt, att hon i detta parti till och med öfver- träffade Christina Nilsson.
Betecknande är, hvad Frans Hedberg i sitt arbete o m » Svenska operasångare » berättar om Heb- bes utförande af detta parti, hvari hon uppträdde samtidigt med att fru Michaeli sjöng drottningen, nämligen att en gam- mal operahabitué, som hade bevistat en af de föreställningar af Hugenotterna, vid hvilka bägge dessa sångerskor medverkade, på tillfrågan om " hvad han tyckte om dem, svarade: » Jo, om fru Michaelis röst sutte i fröken Hebbes strupe, eller fröken Hebbes dramatiska förmåga kunde öfver- flyttas på fru Michaeli, så skulle genom föreningen af dessas båda förnämsta egen- skaper uppstå världens största sångerska.
Nu fattas näsrot hos dem båda, som de plikter vördar förstår; sina skördar år!
Hvad den är säll, hvars önskningar belönas Utaf ett älskande och menlöst bröst, Som ser sin vår af kärleken fprskönas Och vänskap samla blommor för hans höst.
P.
A. Granberg.
med bästa vilja icke kunna komplettera ».
Detta yttrande är karaktäristiskt så till vida, som det konstaterar, att den motsats, som fanns mellan Signe Hebbes storstilade aktion och hennes relativt begränsade röst- medel, af publiken förnams som i viss mån störande, och naturligen mest, då hon hade att sjunga bredvid en sångerska med så glansfull stämma, som den fru Michaeli lär ha ägt.
Att hon dock lyckades att vinna poixtlaritet såväl här i Stockholm som i Kristiania, vid hvars operascen hon var fästad i tre år, vittnar bäst om den äkta halten af hennes konstnärsbegåfning, om den allt medryckande glöden och ener- gien i hennes framställning samt om det karaktärsfulla och på samma gång verk- ligt musikaliska i hennes föredrag.
Detta sista framträdde kanske bäst i hennes sätt att sjunga våra folkvisor, hvarmed hon gjorde stor succés i våra [konsert- salar på 1860-talet.
Jag lämnar här ordet åt en biograf i » Litograflskt allehanda » för 1865, som på följande vis omnämner denna hennes talang.
» Af sin moder, en utmärkt kännarinna af vår folkpoesi, har mademoiselle Hebbe blif- vit införd på folkvisans område.
Talang " och studier kunna föra långt på andra gebiet; men på detta behöfves oundgängligen kär- lek.
De klippor, mot hvilka underordnade talanger här stranda, äro å ena sidan känslosamhet, å den andra oförmedlad na- turalism: m:ll Plebbe har för mycken frisk- het för att torna mot den ena och är för finbildad för att taga skada mot den se- nare! » Af den bifogade förteckningen på de visor, som fröken Hebbe plägat föredraga, finner man, att hon på sin repertoar hade såväl så artificiell folkpoesi som » Fjor- ton år tror jag visst att jag var », som äf- ven en sådan pärla af äkta folkvisediktning som » Kristallen den fina ».
En stor del af de visor, som här uppräknas, äro af hu- moristisk natur, hvilket visar, att hennes förmåga var ganska tänjbar.
Hennes talang som dramatisk sångerska skildras af en norsk biograf på följande sätt: » Koloratursången har egentligen icke varit fröken Hebbes fack, ehuru hon äfven häri visar sig mycket respektabel, fin och distinguée; nej, det är snarare det breda, kraftiga, sanna, jag skulle vilja säga det realistiska i sångkonsten, som hör henne till.
Hon är med andra ord dramatisk sånger- ska.
Det är skaparkraft i det sätt, på hvilket hon löser sina uppgifter, och huf- vudsakeu är för henne ej blott att sjunga, utan att sjunga så, att det blifver förstådt.
Däraf också hennes utmärkta frasering och deklamation, hennes distinkta uttal af hvarje ord och hennes korrekta plastik. » Bland hennes konstnärliga skapelser nam- nes allmänt främst hennes Leonora i Fidelio, Beethovens härliga drama i toner, där hon enligt samtidas enstämmiga vittnesbörd lö- ste sin uppgift med en så lågande idealitet, en sådan ädelhet och sanning, att hennes framställning har blifvit alla, som fått skåda den, oförgätlig.
Hedberg nämner dessutom såsom hennes mest stilfulla sceniska ska- pelser » Lalla Roukh » och » Lucrezia Borgia » hvarjämte hon i Kristiania lär ha varit sär- deles framstående som » Donna A n n a », » Leonora » i Trubaduren och Traviata.
.
Till slut några biografiska uppgifter.
Signe Hebbe är född på Näsbyholm i Små- land 1839.
Hennes moder är den konst- älskande, musikaliska och vittra författar- innan Vendela Hebbe, född Åstrand, som ännu lefver i hög ålder och ömt vårdas af dottern.
Fadern, Gustaf Clemens Hebbe, har gjort sig känd som historisk och poli- tisk skriftställare.
Sin första sångunder- visning fick Signe för den kände, än i dag verksamme sångläraren Isidor Dannström.
Efter en tids vistelse i Berlin, där hon tog undervisning för Rich.
Wiierst, reste hon till Paris, där hon i tre år utbildades vid konservatoriet för lärare som Masset (säng), Levasseur (dramatik) och Elie (mi- mik och plastik).
Hon gjorde under den- na tid sådana framsteg, att hon en gång under lärarens sjukdom fick sköta undervisningen i plastik, då hon till elever hade flere, hvilka sedan som konstnärer tillhört Théåtre francais.
Då hon efter att ha afslutat sina studier 1861 återvände till fäderneslandet, sjöng hon på resan i Berlin sopranpartiet i Händels » Messias ».
Under de närmast följande åren uppträdde hon i en del franska och tyska städer så- som Lyon, Geneve, Mannheim, där hon hade engagement, Karlsruhe, Leipzig m. fl.
På försommaren 1864 sjöng hon Susanna på Köpenhamns kungl.
teater samt ut- förde slutligen i juni samma år i Stock- holm Alices parti i » Robert af Normandie ».
Hon uppträdde sedermera i flere år å kungl.
teatern, utan att dock vara fast engagerad, och kreerade under denna tid bl.
a. Mig- non.
Åren 1874 — 77 tillhörde hon Kristi- ania teater, som då ägde en operaafdelning.
Sista gången hon beträdde scenen var 1879, då hon sjöng Margareta i Faust.
Slutligen kan nämnas, att Signe Hebbe sedan 1869 är ledamot af Musikaliska aka- demien, vid hvars konservatorium hon äfven tjänstgjort som lärarinna.
M.
J. é Dina händer.
Kraftiga, men böjligt små, men likväl varma och ej alltför Alltför små för veka, arbetsvana, bleka.
stång till fana, bättre lämpade att smeka.
Alltför små att vågar bana uti strids och fejders — - ej för stunder; små att trofast en, som utan stöd gått Alltför räckas under!
vackra att beflåckas genom id med skri) ' bor•dsj " under, vana dock att för de käckas hop ha hjälp mot sårens sveda.
Hägnande till för Vackra, hvad hoppet att en lycka hvita, mjuka tänder, freda.
händer,
skapade att vännen leda Hvad man än kan ha skäl att förebrå kvin- nan, nog är det synd att säga det hon hit- till gudsrikets fjärran länder.
tills — på få undantag när — intresserat Em / 7 Linders.
sig för lagfrågor.
Äfven den dag i dag finnes tusentals för dags- eller veckolön ar- betande hustrur, som ej hafva en aning om det lagbud, som sökt skydda deras arbets- förtjänst.
Och kanske finnas här ännu flere som på god tro antaga, » att det som är mitt I tan att vilja inåta mig på någon pole- är ditt », äfven inför lagen, och därför händer ^ mik, vare sig för eller mot förslaget, det ej så sällan, att hustrur skuldsätta att hustrun borde af sin man erhålla pen- sig ganska dristigt utan en aning om, att ningebelopp, öfver hvilka hon själf kunde det är mannens kredit, som de anlita.
Nå- disponera, tror jag det vara af stor vikt för gon gång förekommer det ju, att den äkta en vidsträckt kvinnlig läskrets, att ett sak- mannens offentliga förklaring, att han ej förhållande, som hvilar på laglig grund, fram- betalar hustruns skulder, faller som en bomb drages i samband med den afhandlade frå- öfver oförsiktiga köpmän.
gan.
Här finnes återigen ett ej så ringa fåtal Saken är j u nämligen den, att ifall ej hustrur, som, ehuru fångna i samma fal- äktenskapsförord (» paktum »), som tillför- ska föreställning om gemensam laglig ägan- säkrar hustrun äganderätt öfver den egen- derätt, dock af fruktan för uppträden el- dom hon har medfört i det gemensamma ler för att rent af få nekande svar på de- boet, blifvit upprättadt och lagfördt, är hon ras bön — det är alltid bön i dessa fall — faktiskt medellös och helt och hållet bero- om penningar, gripa till den lika sorgliga ende af sin make.
Mannen äger laglig rätt som olagliga utväg, att skaffa sig kontanta till att — om så olyckligt skulle vara — medel genom att i smyg för mannen för- sälja och förskingra ända till sista smulan sälja t. ex. af hans åkerbruks- eller träd- lösöre i hemmets bo, utan att hustrun, på gårdsprodukter, varor af hans handelslager, laglig väg kan inskrida däremot; hustrun umbärligt lösöre o. s. v. eller ock genom pant- kan däremot ej, utan att göra sig skyldig till sättning af värdesaker ur boet.
Vanligen » botäkt », d. v. s. ett lagbrott, som i lagens visa de hustrur, som drifva dylika trans- ögon är ungefär lika med stöld, och för hvil- aktioner, den största förvåning, om någon ket hon af sin make kan lagligen tilltalas nämner dessa med deras verkliga namn, afyttra det ringaste utan hans samtycke.
och det torde också i de allra flesta fall här- — •. "
H v a d lärer lagen? "
Alltså äger hustrun i verkligheten, d. v. s. inför den borgerliga lagen, » ej ett enda öre », som ej godvilligt skänkes henne af mannen.
Ar 1874 utfärdades dock ett lagbud, som tillförsäkrar hustrun uteslutande rätt öfver sin arbetsförtjänst, så att — från den ti- den räknadt — mannen ej, utan att fram- visa en af henne utfärdad och bevittnad full- makt, kan uppbära, vare sig hennes aflöning hos arbetsgifvaren eller på posten uttaga till henne adresserade, rekommenderade bref eller andra värdeförsändelser.
Således: endast i två fall — då hustrun gjort paktum på sin medförda egendom, eller då hon är i tillfälle att kunna arbeta för kontant lön — äger hon något, som hon lagligen kan kalla sitt, och till och med or- det vårt och våra är då i hustruns mun ett oegentligt uttryck för äganderätten, ty äfven öfver barnen äger endast fadern lag- lig bestämmelserätt.
* * Lagen om mannens målsmansrätt för hustrun lyder ordagrant sålunda: » Sedan man och kvinna äro sammanvigda, så är han hennes rätte målsman och äger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom, som är från hans förvaltning undantagen.
Hustrun följer ock mannens stånd och villkor.
Är genom äktenskapsförod stadgadt, att hustrun tillhörig egendom skall undantagas från mannens förvalt- ning, eller är ett sådant stadgande meddeladt an- gående egendom, som genom gåfva eller testa- mente till hustrun är gifven med villkor att den skall henne enskildt tillhöra, då äger hustrun råda öfver denna egendom och åtkomsten däraf, där ej annorledes blifvit föreskrifvet om förvalt- ningen.
Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva, så äger hon ock råda däröfver.
Man- nen äger likväl icke makt att bortskifta, förpanta eller bortsälja hustruns fasta gods i staden eller å landet, ehvad de hafva barn samman eller ej, utan han därtill har hennes frivilliga ja och under- skrift i två ojäfviga vittnens närvaro, eller hon själf inför rätten tillstår, att hon till för- säljningen lämnat sitt samtycke.
Med hustruns fasta gods förstås här endast sådan jord, hvari mannen ej kan få någon giftorätt och således är hustrun enskildt tillhörig, d. v. s. släktegendom, vare sig arfvejord å landet eller bördköpt jord, såvida öfverlåtelsen lydt blott å hustrun, fast leda sig från en fullständig okunnighet om hvad lagen i detta fall lärer, och smygsy- stemets fula drag uppsminkas af den naiva tro, att de göra så innerligt väl därmed » mot gubben, so TU så fasligt lätt blir nedstämd och ej tycker om att höra hvad allting kos- tar.
» Icke ens alla de — i många ting kun- niga — unga flickor, som antingen af nöd- tvång eller blott af egen håg drifvas till arbete mot kontant aflöning, taga känne- dom om hustruns laggifna ställning till ma- ken.
Men j u mera den unga själfständiga kvinnan får se af lifvet, ju säkrare tvingas hon till att få ögonen upp för makens och moderns beroende af mannens godtycke.
Om det nu skall anses som ett af tidsan- dans vanprydande hugg i kvinnans mycket omtalade egendomliga natur, eller som blott ett tecken på vaknande känsla för sitt män- niskovärde, att den fria oberoende flickan egendom som genom gåfva eller testamente blifvit gifven till hustrun med villkor, att den skall till- höra henne enskildt, samt aflingejord på landet, som hustrun före äktenskapet förvärfvat » Här följa vidare förordningar och några preju- dikat, rörande makars försäljning af fast egen- dom o. d., som här kan förbigås för att fortsätta med följande: » Hustrun äger ej afyttra fast gods eller sälja något af lösören i boet, där hon ej själf förvaltar egendomen, eller det sker med mannens samtycke och fullmakt; eller af de lösö- ren, som äro till salu lämnade, eller att mannen är afvita, eller frånvarande, eller förlöper hustrun.
Sitter hon då med barnen hemma och tarfvar föda för sig och dem, eller hon är barnlös och ej kan sig annorlunda föda; eller tränger annan nöd, så må hon till nödtorft sälja, dock med nästa fränders råd och bifall, om det är fast gods, som säljes.
Sker annorledes, har mannen våld det köp, som med hustrun gjordt är, att.
rygga och återkalla.
Hustrun äger icke att gå i borgen utan mannens tillåtelse.
— Hon äger idka handel eller annat näringsyrke, såvida man- nen tillåter det och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen kan komma att ingå.
Åsamkar hon sig i dylik rörelse gäld, så kan hon för densamma lagsökas, och förhåll es då med henne som vore hon änka. » jämför sina villkor mot den omyndiga hust- runs, må lärde teoretiker debattera.
Dock skall den behagligt trygga känslan af att med godt samvete kunna råda öfver något penningar anses om en bland de orsaker, hvilka fördärfva den sanna kvinnligheten samt inverka skadligt på äktenskapen, då blir det också bäst att man i föräldrahem- men återvänder till gamla dagars praxis, att nämligen låta döttrarna där, år ut, år in och cirka 14 timmar dagligen arbeta med alla de göromål och sysslor, som därstädes förekom- ma utan annan ersättning än födan, samt låta dem emottaga kläderna som en extra gåf- va af föräldrarne.
Så var det förr, och det är nog en bra praktisk förberedelse till en fullständigt beroende och omyndig ställning i det äktenskapliga hemmet.
Mannen, huru god, kärleksfull och sam- vetsgrann han än må vara, kan, under nu- varande lagstiftning, ej komma ifrån sin ställning som hustruns välgörare, hur myc- ket han än må af sky densamma, ty o m hust- run ber eller fodrar penningar af honom, t. ex. till kläder åt sig och hans barn, är det j u blott olika former af samma sak, som möjligen är lika pinsam för båda ma- karne.
Många män erkänna detta fullstän- digt, och liksom den penningförtjänande hust- run helt naturligt ställer sin arbetsförtjänst till gemensamt förfogande, gör mannen det äfven, och för båda makarne gäller då det lika naturliga villkoret, att den ena under- rättar den andre, o m något utom de dagli- ga hushållsutgifterna, tages ur den gemen- samma kassan.
Men äfven under dessa förhållanden, de mest idealiska en hustru under nuvarande lagstiftning kan tänka sig, förblir han dock så till vida välgöraren, som han hvarken af lag eller sed kan kän- na sig skyldig till att låta hustrun få del af innehållet af hans enskilda utgiftskonto.
Andre män söka komma från den för de fleste husfäder irriterande penningfrågan genom att hvarje månad anslå en bestämd summa åt — hushållet.
Det torde ibland hända, att den är så pass riklig, att hustrun däraf äfven kan bestrida mera personliga utgifter, utan att bedraga sitt hushållskonto och familjens magar; men i många fall drif- ves ett dylikt husligt bedrägeri, som man- nen finner bekvämast för sig att låta gå opåtaldt, då här ju, i värsta fall, finnas hotell och värdshus, där hän kan taga sin skada igen.
» En aflönad hustru. » — Ja, det klingax mycket, mycket illa; men existerar dock ej själfva saken under olika skyddande för- klädnader?
— För några år sedan bevistade underteck- nad » Föreningens för gift kvinnas ägande- rätt » årssammanträde i Stockholm och fann då med förundran, att den manlige ord- föranden hade stor möda att få någon af fruarna att yttra sig i den kinkiga pennin- gefrågan, ehuru åtskilliga af de närvarande damerna väl kunde anses som denna före- nings dåvarande stödjepelare.
Alla voro vi så trogna mot vår — kvinnliga natur, att vi, af fruktan för att någon skulle kunna fatta en mindre fördelaktig tanke om våra egna män, envisades att låta männen afhandla och skildra vår ställning, och det dels i gan- ska mörka färger, medan vi sakta hviskade vid hvarandra.
» Säg då något, goda ni! » andades min ena okända granne in i mitt öra, då ord- föranden ännu ifrigare än förut uppmanade dem af oss, som förtjänte kontanta pennin
ningar, att säga, om detta i det hela gjorde en hustrus ställning bättre.
» Ack, min man och jag förvara bådas våra förtjänta slantar i samma låda! » hvi- skade jag i hennes öra, öfvertygad om att en ' allmän diskussion, som skulle fotas på ett rent personligt förhållande, ej kunde föra till något gagn.
Det var däremot möjligen af någon be- tydelse, att den franska och engelska lag- stiftningen i afseende på den gifta kvin- nans äganderätt framställdes, ty därvid löstes åtminstone något af det tryck, som en stund hade legat öfver församlingen, och fruarna kunde, utan svårare fel mot kvin- nans natur, yttra sig i den rent neutrala frågan, huruvida ifrågavarande franska eller engelska lagbud voro mest sympatiska för oss svenskar.
Tyvärr minnes jag ej mera, huru dessa lagbud lydde — man har j u en dålig benägenhet att säkrast minnas det som personligen angår en — men är dock tämligen säker på, att de fruar, som yttrade sig, talade för den engelska lagstiftningens bestämmelse i denna sak.
För hvarje tänkande människa är det full- komligt klart, att intet lagbud i världen kan skapa lyckliga äktenskap, där inre be- tingelser för lyckan saknas.
Men icke heller kärleken allena förmår det, om en eller båda makarne sakna fin- känslighet, takt och klokhet nog att klara de klippor och skär, som skapas just af hustruns, lindrigast sagdt, kinkiga ställning till mannens kassa, antingen hon blott be- traktar denna som en källa, till hvilken hon med lock eller pock måste bana sig väg, utan tanke på, att hon möjligen öser för starkt därur, eller hon — hustrun — med ängslig noggrannhet vänder på hvarje öre, för att så länge som möjligt slippa be om mera.
Vi alla, män som kvinnor, känna j u nå- got till, hur irriterande det mången gång kan vara att jämt och ständigt öppna port- monnän för de aldrig trytande dagliga utgif- terna, och det är icke så synnerligt svårt att förstå, att en mindre finkänslig man, som svårligen har tid eller lust att sätta sig in i denna oändliga mängd af småut- gifter, som förekomma i ett hushåll, icke skall begripa, » hvar nu alla de pengar, du fick nyss, tagit vägen! » Men mannen borde dock mera allmänt förstå, att det miss- troende, som ligger i dylika, jämt och stän- digt förekommande utrop, kan hafva en bedröflig förmåga att pröfva en samvets- grann hustrus både tålamod och kärlek.
Vore det icke, under alla förhållanden, mest önskvärdt och värdigt för båda ma- karne, att lagen ställde det så, att hustrun blef åminstone i någon mån ekonomiskt obe- roende, äfven i de fall då hon ej äger nå- gon förmögenhet, när hon inträder i äkten- skap?
Ordet paktum har ej synnerligen g o d klang det heller, men möjligen skulle en mera allmän kunskap om den franska och engel- ska lagstiftningen kunna bidraga till att finna någon form för lagbud, hvilka, utan att såra kärleken och det ömsesidiga förtro- endet emellan makar, blefve ett värn mot godtyckligheten och annat mera, som nu så ofta förstör lyckan i hemmen.
A ve.
* SEN TILL, tidning ATT Idun OCH FINNAS H O S * Iduns ALLA EDRA Mode- BEKANTA!
Suomessa.
(I Finland.)
Några vildblommor samlade af Esstese.
(Forts.) XI.
Madam Blom.
» Är madam Sten inne? » — Jag knackar på och stiger in.
» Nej, mor har gått till byn.
Ä ' det något jag kan göra, fröken? » — » Nej tack, Sten, jag kommer igen.
Adjö, adjö! » — » Nå adjö nu, Sten, må godt! » — » Adjö själf, madam Blom. » — Den främmande kvinnan har stigit upp och kommer ut tillsammans med mig.
» Gubben Sten ser kryare ut i dag, det är j u roligt, att han är bättre. » — » Ja, nog är han bättre — vi ä ' gamla bekanta, därför var jag där nu. » — » Jaså, och hvar bor ni själf? » — » I stugan bakom kvarn- backen, alldeles vid sjön.
Har fröken inte varit åt det hållet? » — » Nej, inte ännu.
— Hur kommer det sig, att ni talar svenska? » — » A kors, jag ä ' j u barnfödd i Sverige och gubben min också.
Vi kom öfver hit som smedfolk.
Gubben min va ' först hos en så ' n god patron där hemma.
Men då kom de ' dåliga tiderna, och patron sa ', att den som ville fick gå, den som ville fick bli kvar mot lägre lön.
Vi va ' unga och skulle pröfva lyckan förstås, och så kom ' vi hit. » — » Hade ni barn då? » — » Ja, vi hade två med oss, men de fingo skarlakans- feber och dogo bägge två. » — » Så att ni ä ' ensamma n u?
» — » Nej, vi fick tre till här i Finland, och son ä ' nu hemma och sköter gården. » — » Det var väl det, att ni har någon som hjälper er — madam ser inte stark ut. » — » Nej, jag hostar — det kom- mer från magen.
Vet fröken, hur jag fick det? » — » Nej, berätta, jag vill gärna höra. » — » Jo, jag var elak förstås, och det straf- far sig.
Det var när Hjalmar föddes, vår enda pojke.
Det kunde väl vara sina fjor- ton dagar efter, och jag hade gjort i ord- ning ett bak inne i stugan.
Plåtarna skulle gräddas i bagarstugan på backen, och far hade lofvat bära dem, ty jag va ' förbjuden att lyfta något tungt.
Nå jag väntade, men far kom inte.
Då blef jag elak och häftig och tog plåtarna själf och gick till bagar- stugan.
Men då var det som något gick sönder i mig, och nu blir jag aldrig bra. » — » Hur länge se ' n hände det där? » — » Låt se, Hjalmar blir trettioett nu till vin- tern — ja så länge se ' n ä ' det, fröken. » — » Stackars madam Blom. » — » Å, det ä ' värst för de andra, men de försöker alltid att spara mig och aldrig ett ondt ord sa ' far, fastän jag var så elak och häftig och inte kunde vänta på honom.
Och Hjalmar, vet fröken, hans make finns inte — ja, jag sä- ger så, så mor jag ä ' till honom. » — » Ä ' inte Hjalmar gift? » — » Nej, fastän nog vill vi han ska ' få sig en flicka.
Brudar har han haft, men se Hjalmar ä ' så noga.
Ser han ett fel hos dem, så slår han upp.
' Kvinnorna ä ' dumma ', säger han, ' inte kan en prata med dem, då blir de alltre- rade och sjåpar sig '.
Ja, den Hjalmar, den Hjalmar!
Men nu har han ändå köpt en guldring, som han har i lådan där hemma.
Jag har sagt, att jag ska ' ta ' den, om han inte använder den snart.
' Gör det, I mor ', säger han, ' jag får väl en till än. '
Fast nog förstår vi hvarann ändå! » — » Nå men döttrarna då, ä ' de gifta? » — » Ja båda två, och goa män ha de fått.
Petrea, hon gifte sig för flera år sedan, men Olga först i fjol.
För se fröken, Hjalmar han sa ' åt Olga: ' bli du gammal flicka ', sa ' han, ' och låt oss två stanna hos far och mor '.
Ja, Olga hon lofva ' hon, bevars.
Men så börja ' rusthållarens son stryka kring där hemma.
' Hva ' månne Anders vill här ', sa Hjalmar och blef så ond, så ond.
Men hva ' ska ' en nu göra, när kärleken k o m m e r?
Och så måste Hjalmar ge med sig.
Och Olga har det så bra, och Hjalmar och man hennes ä ' godt sams. » — » Men om nu Hjalmar gif- ter sig, hur går det då med er själfva? » — » Å, inte ä ' det farligt, fröken.
Inte lämnar Hjalmar oss för det, inte.
— Ja, vet frö- ken, nog har Gud varit nådig mot mig, fastän jag var elak och häftig den där gån- gen med brö ' t.
Visst slet jag ondt, och doktorn har sagt, jag aldrig blir bra.
Men hva ' gör det, så länge vi har Hjalmar! » — » Vet madam Blom, i morgon kommer jag bestämdt och hälsar på er, så jag kan få se Hjalmar. » — » Gör det, gulle fröken!
Färskt bröd har jag bakat i dag, och grädde har jag också.
Och Hjalmar blir alltid så glad, när någon kommer till oss gamlinga.
' Det behöfver I ', säger han.
Gud signe den gossen, alltid tänker han på oss. » — » Ja, adjö nu, madam Blom.
Tack för hvad ni berättat. » — » Adjö och tack själf, fröken, som orka ' höra på en gammal gumma.
Och kom säkert i morgon.
Adjö, adjö! » XII.
Svampplockning och potatiskalas.
Det är höst och strålande vackert väder.
Vi förse oss med stora korgar till svampen, kaffepanna och annat därtill hörande samt råa potäter i en kasse och sill i en burk.
Vandringen går genom skogar och öfver svedjemarker.
Slutligen slås läger invid en skogssjö.
Matförrådet ställes i skuggan, gräddflaskan och smöret gräfvas ned i mos- san.
Hvar och en tar sin svampkorg, och man går åt olika håll i skogen.
Svamp före- kommer ymnigt i de finska skogarna: smör- svampar, bruna som solbrända barn; Karl- Johansvampar, svällande i asiatisk yppighet; deras attiska motsatser, kantarellerna och museronerna; den äkta, ädla riskan, som så lätt angripes af mask; de skära och hvita riskorna — plebejerna — som vanligen äro friska; björksvampar med röda kardinals- hattar och fläsksvampar med förlästa fysionomier och för smala ben.
Det är höst i skogarna, men solen brän- ner ännu hett.
Daggen ligger kvar i skug- gan; på svedj ebackarna äro ormbunkarna brända af frosten.
Vackrast äro mossorna och lafvarna, isynnerhet korall-lafven och bägarlafven med sina röda, blädder-artade frukter.
I sumpmarkerna växa torfmossar, röda, hvita, gröna.
Min svampkorg är full; jag slår mig ned på en solig sten i urskogen: torf- och björn- mossa frodas mellan alar och unga tallar.
Kreaturens skällor höras på afstånd, för öf- rigt djup tystnad.
Där of van högblå him- mel och en brännande sol.
Jag läser » Kvin- lighet och Erotik ».
Medelhafvets vågor skvalpa mot stranden, de gamla italienska palatsens fuktiga luft slår emot mig, jag hör unga hjärtan bulta och passionernas stormvindar jaga förbi.
Jag ser upp — mot Italiens himmel — och känner den finska urskogens sol i min nacke.
Hvilken kontrast!
Kultur och natur!
Människohjär- tan och naturens hjärta!
Man samlas åter i lägret vid sjökanten Svampresultatet — kvalitativt som kvanti- tivt — har varit tillfredsställande.
Nu vid- tager » festmåltidens anrättande ».
En täm- ligen stor sten vältras bort, och i den grop som däraf uppstår göres eld.
Halfstora ste- nar läggas i elden och bålet underhålles ungefär en timme.
När det slocknat, läg- gas potäterna ned bland kol och stenar; ett tjockt lager af mossa lägges däröfver.
Kaffepannan puttrar på en andra eld, och efter en stund är allt färdigt.
Potäterna gräfvas fram, sotiga, men läckert doftande och befinnas smaka förträffligt.
Sill har halstrats på en het sten, och kaffet flödar.
Månne icke själfve Rousseau skulle känt sig belåten?
Det fattas oss blott träpinnar att äta med, för att fullständigt kunna sä- gas ha undgått » kulturens förbannelse ».
Medan eldarna brunno och solen stod högt, har man badat i sjön och därvid riskerat att spetsas på undervattniska stö- rar.
Nu lysa tallstammarna gulröda; något senare ännu, och de sista solstrålarna dallra öfver deras toppar.
Sjön mörknar, naturen slumrar.
Svampen bäres hem och gömmes till vin- tern.
(Forts.) Omaka julklappar.
Xf anske är det en reflex från i barndomen • F V upplefvade glada julaftnar, som gör att blotta åsynen af ett paket väcker i hjärtat en känsla af fröjd.
Detta paket må nu vara adresseradt till kända eller okända.
Därtill har det sitt intresse att, där man så kan, gifva akt på dessa pakets innehåll, då det, som isynnerhet fallet är vid juletid, represente- rar presenter.
Och då har det icke varit sådana, som redan vid första påseende liksom omsväfvats af en de- vis så lydande: » man måste ju något ge », » jag kom öfver detta för godt pris », o. s. v., utan just de som tydligen haft för af sikt att gagna eller glädja adressaten, som väckt min förvåning.
En del iakttagelser hafva visat att: En dyrbar respäls, köpt för fruns sparbanks- pengar, kommit en stadsherre till del, hvilken icke haft vare sig tid eller råd att resa, men väl blir i tillfälle att betala pälsen om igen genom förvaringsafgift under somrarne.
En ytterst smakfull hatt gafs åt en fru med så sparsam toalettkassa, att en sådan hatt skulle varit en parodi på den öfriga, i sig själf nog prydliga kostymen.
Små barn i fattiga hem hafva fått bräckliga och jämförelsevis dyrbara presenter af många slag, men inga hela kängor.
Därvidlag undan- skjutes dock tanken på morgondagen af stundens jublande fröjd.
Ensamma fruntimmer hafva fått till sin bo- sättning de sötaste små kokkärl, som visserligen rymma en kopp stillastående fiudium, men icke en droppe kokande sådant.
Stora lampor, som draga för mycket af deras lilla fotogenförråd; lefvande växter, som måste inackorderas under de få dagarnes vistelse på landet om somrarne, små rara knähundar, som de icke hafva råd att betala skatt för, kattungar som de icke få ha för värden, mattor som deras krafter icke räcka till att sköta, och många andra ytterst rara och olämpliga saker.
Ett ungt arrendatorsfolk med två, nej, fyra tom- ma händer fick en ljuskrona så stor, att när den hängdes upp i det låga taket, matbordet med knapp nöd kunde skjutas under den, hvarjämte den visade sig så öfverlägsen det öfriga möble- manget, att lilla frun gömde ansiktet i sin mans kontorsrock och snyftade: » Ack, om vi i stället fått en ko! » En ung, robust förvaltare på en vidsträckt egendom fick en bekväm, låg rogifvande hvilstol, vid hvars åsyn han skrattande förklarade, att det väl skulle behöfvas en ångvinsch att få honom upp, om han fördjupade sig i den, han som icke ens vågade slå sig ned på en sten ute i skog och mark för att icke komma ur den för hans åligganden nödvändiga farten.
Han skänkte den åt sin unga fru — men hon ville hellre haft en väfstol.
Och slutet på dessa och många liknande iakt- tagelser blef, att det var med en verklig lättnad jag lät mina blickar hvila på ett kuvert med farbror Jonas upprättstående oppositionsstil, där det lästes: Detta skall vara salsgardiner.
Nog prosaiskt tycktes det, men praktiskt i så- dana fall, där man icke tilltror sig sakkännedom nog.
Ungdom och barndom lägga vanligen sina önskningar så öppet i dagen att paketen till dem nog alltid komma att utgöra en af de stora öm- sesidiga fröjderna på julaftonen.
*: J: * Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
XII.
Tändernas och munhålans h y g i e n af tandläkaren A l b i n Lenhardtson.
(Forts, och slut).
En trång, oregelbunden tandställning predis- ponerar vidare i hög grad till dåliga tänder, ty mellan dessa skeft stående tänder samla sig lätt matrester, som äro omöjliga att aflägsna.
Oregelbundenheter i tändernas ställning bero ofta på arf.
Barnot ärfvcr t. ex. faderns stora tänder och moderns små käkar, eller, fastän detta är då mera sällsynt, tvärtom.
En annan, mycket vanlig anledning utgöra mjölktänderna.
Vare sig dessa utdragas i förtid, då utrymmet inkräktas af närgränsande tänder, eller få sitta kvar för länge, så kunna motsvarande perma- nenta tänder antingen ej alls bryta fram eller ock komma de utanför eller innanför den nor- mala båglinien.
Detta är frågor, som endast tandläkaren kan afgöra, hvarför jag ej kan lägga föräldrar nog på hjärtat vikten af att låta honom se öfver barnens tänder, särskildt under den kritiska tandväxlingsperioden d. v. s.
6 — 14 år.
De orsaker till dåliga tänder, som jag.
hit- tills talat om, kan man beteckna som predis- ponerande.
Jag kommer nu till de direkta, hvilka natur- ligtvis äro de viktigaste.
Vår föda består till största delen af kolhydrater (t. ex. potatis, stärkelse, socker, bröd, majs m.
fl.)
och ägg- hviteämnen (t. ex. kött, fisk, ägg m.
fl.).
De förras sönderdelningsprodukter reagera surt, de senares hufvudsakligast alkaliskt.
En bland- ning af båda reagerar i allmänhet surt.
Tand- rötans förlopp blir sålunda i korthet följande: Maten, som ju nästan alltid är en blandning af ägghviteämnen och kolhydrater, kilar sig fast under tuggningen öfverallt där den kommer åt, förnämligast mellan tänderna, men äfven i fissurer och sprickor.
Om matresterna ej af- lägsnas därifrån, så öfvergå de mycket snart i jäsning, hvarvid genom ptyalinets i saliven in- verkan stärkelsen, som ju är hufvudbestånds- delen i kolhydraterna, sönderdelas i drufsocker, hvilket i sin ordning snart sönderfaller och mjölksyra bildas.
Då vi nu veta, att tänderna till största delen äro uppbyggda af kolsyrad och fosforsyrad kalk, så kunna vi förstå, hvad som skall inträffa.
Mjölksyran ingår förening med kalksalterna i emaljen, en hvit fläck uppstår och första steget till tandens sönderfallande har inträdt.
Har karies eller tandrötan väl trängt igenom emaljen och nått det mindre motståndskraftiga tandbenet, då går förstörelse- verket raskt undan, i det emaljen undermine- ras mer och mer.
Bakterierna finna i dessa håligheter en utmärkt jordmån, tränga upp i tandbenet, som ju äger en jämförelsevis stor procenthalt organiska beståndsdelar; tanden för- störes mer och mer, och en vacker dag börjar den värka, utan att man förut vetat af någon skadad tand.
En hastigt öfvergående, ofta obe- aktad ilning för sött, surt, kallt eller varmt är kanske allt.
Kan man verkligen förekomma tandrötan, och huru skall det ske?
Till en ej oväsent- lig grad tror jag, att man kan det genom iakt- tagande af följande försiktighetsregler.
Ett sundt lefnadssätt bör man i första hand lägga an på.
Se särskildt till, att barnen få vara ute i friska luften så mycket som möjligt.
På så sätt starkes hela organismen och som en följd däraf utvecklas äfven kraftiga tänder.
Af hvad jag förut yttrat framgår äfven nöd- vändigheten af att barnen få använda sina tän- der och käkar till att ordentligt tugga födan.
Ju hårdare och segare den sistnämnda är, dess bättre för tändernas utveckling, ty därigenom blir ämnesomsättningen lifligare och tändernas struktur fastare.
Vänj barnen från deras ti- digaste år att äta vårt präktiga, hårda bröd.
Men riktigt hårdt skall det vara.
Spisknäcke- bröd och det mjuka brödet duga ej.
Ar det minsta anledning att misstänka, att en eller flere tänder äro skadade, så bör man så fort som möjligt låta en tandläkare se öfver dem, ty det är ju själfklart, att behandlingen af ett litet hål i en tand måste, ur alla syn- punkter sedt, såväl hvad hållbarhet som billig- het och obehag beträffar, blifva bra mycket fördelaktigare för patienten än då tandrötan angripit en större del af tandsubstansen.
Att behandlingen i sistnämnda fall, särskildt om patienten längre eller kortare tid lidit af tand- värk, till en viss grad måste förorsaka obehag, må ej förundra någon, dock kan man tryggt påstå, att med den utbildning tandläkarekåren här hemma äger, det smärtsamma i behandlin- gen reduceras till ett minimum.
Tänder och rötter, som ej kunna räddas medels fyllning, böra tagas ut, ty i dem samla sig eljes matrester, bakterier o. d., hvilka för- orena hela munnen.
En tandläkare må ned- lägga aldrig så mycken omsorg på fyllningarnas utförande, från dessa infektionshärdar hotar dock en ständig fara såväl de friska som de fyllda tänderna.
Fruktan för tanduttagningen är betydligt öfverdrifven, ty numera hafva tandläkarne till sitt förfogande så fulländade instrument och så förträffliga medel för såväl lokal som .allmän bedöfning, att densamma ej behöfver förorsaka någon smärta.
För att förebygga de faror, som kunna upp- stå som en följd af en oregelbunden tandställ- ning, måste tandreglering i erforderliga fall verk- ställas, då barnen nått lämplig ålder.
Af det of van sagda kunna vi möjligen äfven förstå, att det fordras tandläkarens erfarenhet för att afgöra, hvilken behandling i det eller det fallet är den lämpligaste.
Har ni därför vändt er till en skicklig tandläkare, så var äfven öfver- tygad om att den behandling, han föreslår, är den lämpligaste.
Om vi nu sammanfatta det föregående, sä blir bästa sättet att sköta sina tänder: Använd en lagom hård tandborste, på hvil- ken borsten stå i niguagformade, glesa rader, ty då äga de bättre förmåga att tränga in mellan tänderna.
Därför bör tandborsten ock- så föras i tändernas längdriktning.
Borsta så- väl ytter- som innersidor samt äfven tuggytor.
Viktigast är det att väl rengöra munnen om kvällarne, så att matrester o. d. ej få tillfälle att under nattens lopp stanna kvar mellan tän- derna och alstra syror.
För att förhindra denna syrebildning och döda bakterierna fordras an- vändandet af ett kraftigt verkande, dock ej giftigt munvatten, hvaraf man tager iagoin
verskottet vandra i egen ficka i och för uppfyl- landet af någon hjärteönskan.
Nej, mig visades från första stunden det för- troende, att jag ville samarbeta till husets bästa och ej slösa penningar på onödiga saker, utan i stället försöka att inskränka de årliga utgifterna, utan att vara snål; och detta fastän vi hade råd till att lefva större — för att genomföra en ädel princip.
Därför fick jag komma, när jag ville, och begära mina 25 k 30 kronor i stöten, för hvil- ka jag naturligtvis noggrant fick redogöra.
Af summan bestred jag äfven löpande-omkostnader för kläder och diverse, hvilka bokfördes öfver- siktligt; och vid hvarje månads slut fick jag först och främst igen summan för dessa poster, så att de i min mans böcker antecknade hushållspen- garna verkligen alltid kommo på hushållet.
Om Tandpulvrens betydelse inskränker sig dock särskildt dryga tider t. ex. slakt-, bak- eller julvec- hufvudsakligast till den rent mekaniska, ty kan förestodo, förberedde jag i tid på denna ex- deras antiseptiska förmåga kan ej blifva stor.
tra utgift, och motböcker betalades hvarje månad, enär man då aldrig behöfver känna obehaget, som För alla dessa tandpulver, om hvilka det ut- i viss mån medföljer utbetalande af nämnvärdt lofvas att de göra tänderna bländande hvita stora belopp på en gång.
Så gick allt sin jämna etc, vill jag på det kraftigaste varna, ty göra gång utan en enda förödmjukande känsla från de det, så angripa de äfven emaljen.
Aflägsna min och utan ett enda förebrående ord från min mans sida.
efter hvarje måltid (bäst med gåspenna eller Kommer så den andra punkten — klädpen- silkestråd) de matrester, som samlat sig mellan ningfrågan och den enskilda kassan.
Dessa ut- tänderna, och skölj därefter med ett antiseptiskt gjorde två skilda belopp.
Ty hvad jag behöfde munvatten.
Användandet af skölj koppar efter i klädväg fick jag skaffa mig.
Men just när det måltiderna vill jag på det högsta rekommen- beror på ens fria vilja och man har obegränsad dera.
Med litet vana kunna de handhafvas på fullmakt att köpa allt hvad man önskar, aktar man sig dubbelt för att göra onödiga uppköp för ett sätt, som ej alls behöfver väcka anstöt, och toaletten: man är då alltför rädd att missbruka för öfrigt kan den vanan vara bra att ha, ty det förtroende, som man har i händerna.
Om på alla stora tillställningar och restauranter, andra äkta män ville följa min makes exempel där vi vilja uppträda som elegantast, användas att räkna med denna faktor, kanske de skulle stå sig ej illa därvid!
ju skölj koppar redan nu.
Undvik för hastiga Och huru den saken klareras, att hustrun kan temperaturväxlingar i mat och dryck, ty då ha en liten enskild kassa, för hvilken hon slip- kunna lätt sprickor uppstå i emaljen.
Låt en per redogörelse — nå, så har ju kyrkoåret och tandläkare besiktiga er mun en ä två gånger kalendern sörjt för tillfällen, hvilka människorna om året.
För dem, som önska en något ut- i alla tider brukat fira genom gåfvor och öfvei- raskningar!
Utom ett par småsaker, som kär- förligare redogörelse öfver detta ämne, hänvisar leksfull omtanke utvalt, erhöll jag alltid på jul- jag till den af mig skrifna på Hälsovännens aftonen en hundralapp och fick också välja på födelse- och namnsdagen mellan en present och förlag utkomna broschyren.
kontanter; och ibland, när ebb vari annalkande, kun- de väl en extra-tia smygas i denna min » Mucker- kasse ».
Med en sådan kan man för resten verka under.
Hvartill den allt räckt, det kunde jag själf ibland icke fatta; men nog vet jag, att jag mera användt den för att göra andra glädje än att jag skaffat mig lyxartiklar därför, — möjli- gen ett och annat redskap för köket, eller ock VI.
föreslog jag att släppa till hälften, om jag tyckte ed afsikt har jag ej velat yttra mig i » kläd- vi behöfde en ny matta, nya gardiner e. d.
— Utom penningfrågan », fast jag mången gång känt ofvannämnda fickpengar erbjöd min man mig mig frestad att bemöta åtskilliga inlägg med mi- också, att inkomsterna (d. v. s. öfverskottet) från na egna erfarenheter.
Men nu, då förunderligt trädgården skulle tillfa.la min enskilda kassa.
nog genom damernas egen omröstning priset Men detta afböjde jag af det skäl, att jag tyckte tilldelats en husmor, som själf stämplat sig till det var roligt att i min kassabok då och då ett » huskors » i förbittrade ordalag, och då fru kunna förteckna något på debetsidan.
Eljes är Ellen Bergström öppet gillat de i denna upp- denna utväg på landet och i småstäderna visst sats antydda revolutionära emancipationsidéerna, ganska vanlig och äfven praktisk; ty samtidigt har öppnats ett nytt tvisteämne, viktigare än det gifver man hustrun tillfälle att intressera sig för föregående, som kan förtjäna belvsas från flere trädgårdsskötsel och öppnar för henne ett arbets- fält, som är fullt förenligt med kvinnans be- håll.
stämmelse, på samma gång hon förvärfvar erfa- Utan att ingå på enskildheter och ordklyf verier renhet att " på egen hand sköta en gren af eko- i » gift mans » inlägg och de svar han hittills fått nomien.
på sin i hufvudsak sunda åsikt i ämnet, ämnar jag, i likhet med » gift kvinna » i n:r 47, bara Det är ju själfklart, att vårt system ej kan berätta, huru hushållspenningfrågan behandlats tillämpas på alla; och det var ej heller menin- i mitt eget äktenskap.
Och det skulle glädja gen att i en så kinkig sak som makarnas peku- mig hjärtligt, om den regiirie, som min aflidne niära förhållande sins emellan uppställa en norm.
man uppställt, kunde lända till ett reformförsök Jag ville bara påpeka ett bepröfvadt sätt ATT i ett eller annat hem.
ordna penningefrågan för sådana makar, hvilka Ifrån början sade min man, huru mycket han ej lefva i ekonomiska bekymmer, men ändock ansåg att vårt hushåll inklusive kalaser, belys- äro på väg att besanna det ordspråk, som aldrig ning, jungfrulön m. m. ungefärligen borde gå till, borde förekomma inom äktenskpet: » In Geldsa- men att han ville bespara mig den ledsamheten, chen hört die Gemutlichkeit auf », och därmed som ovillkorligen uppkommer, då penningarna undergräfva sin lycka, ty lyckan kan ju icke tän- Stenia lämnades mig månadsvis eller för veckan.
Ty kas TITAN hemtrefnad.
huru olika falla sig icke utgifterna, och huru ofta har man icke sett, att då den öfverenskomna staten en gång blifvit öfverskriden, det blir myc- VII.
ket svårt att begära tillägg af mannen, samt att sällan nog förhållandet jämkas under nästa må- lädpenningfrågan har utvecklat sig till en nad!
Följden blir då, att hustrun börjar göra betydelsefullare fråga: till frågan om en egen skulder i butikerna eller hos goda vänner, utan kassa för hustrur.
att mannen har en aning därom — och hvarthän Mig synes hustruns penningfråga endast vara detta förer till slut, säger sig själft.
Eller ock en del af eller en exponent för en vida högre fråga lider hela familjen men af detta system, så att d. v. s. för frågan, i hvilken grad hustrun lyckats det de sista dagarna i veckan eller månaden van- underordna sina egna intressen de högre gemen- kas en öfvermåttan klen kost; ty hushållsport- samma familjeintressena.
Detta är väl i grun- monnäen tillåter ej att. » föda » medlemmarna läng- den måttstocken för lyckan inom ett äkten- re.
Att nu icke tala om den frestelsen, som för en skap, i hvilken mån kontrahenterna, hustrunjoch och annan oförståndig, 3 tlig hustru ligger däri: mannen, kunnat uppge sina personliga intressen att inbespara på maten för att låta månadsöf- till förmån för det gemensamma och högre fa- kvantitet i Vs glas vatten.
Man måste dock låta det inverka 1 — 2 minuter.
Detta åstadkommes lämpligast, om man använder det samtidigt med det man borstar tänderna Ge- nom kraftiga spolrörelser silar man det mellan tänderna, hvilkas beröringsytor sålunda sterili- seras.
Tyvärr bar hittills föga hänsyn tagits till munvattnens antiseptiska egenskaper.
Om morgnarne bör ett lämpligt tandpulver begagnas vid tändernas borstning, för att därigenom un- derlätta aflägsnandet af den sega, slemmiga be- läggning, som under nattens lopp afsatt sig på desamma.
miljeintresset.
Att personliga intressen alltid fin- nas och komma att finnas är klart, men de kom- ma ej i vanliga fall i konflikt med de gemen- samma intressena och kunna då opåtaldt tillfreds- ställas, men där de kollidera med det gemen- samma intresset, bör detta alltid såsom det högre ställas i första planet.
Uti ett äktenskap, där mannen är egoist och hänsynslös, tror jag ej, att lyckan kommer att blifva större genom att hustrun erhåller sin egen kassa, förutsatt nämligen att en egoistisk man går in på att lämna henne en sådan.
Hon kommer kanske i vissa fall att känna sig friare, men mannens egoism kommer fortsättningsvis att störa lyckan i äktenskapet.
I fall åter, där mannen ej är egoist och hustrun står på samma moraliska nivå, synes han mig böra ställa penningfrågan så att en gemensam familjekassa finnes, större eller mindre i förhållande till familjens tillgån- gar och behof, därifrån hustrun fritt får taga, utan att begära, såväl till sina egna som till famil- jens gemensamma behof.
Vid större utgifter åter bör naturligtvis ett meningsutbyte föregå, men, där för hvardera det gemensamma intresset ut- gör det enda eller det högsta af görande, komma naturligtvis härigenon ej några störande konflik- ter att uppstå.
I fall åter, där hustrun ej finner sig tillfredsställd, ehuru hon har familjens ge- mensamma kassa om hand och endast vid före- fallande större utgifter behöfver rådgöra med man- nen, kommer hon att blifva föga lyckligare ge- nom att hafva sin egen kassa, ehuru hon kanske genom att få sin önskan uppfylld snarare kom- mer att inse sakens ringa betydelse.
I detta sistnämnda fall beror väl missförhållandet på att hustrun ej kan underordna sina personliga in- tressen under de högre gemensamma eller att hon genom det myckna talet om hustruns egen kassa och om hennes förtryckta ställning fått en skef syn på förhållandena och behärskas af en fix idé.
Det är, som sagdt, därhän såväl mannen som kvinnan bör sträfva att utveckla sig, att där per- sonliga intressen komma i konflikt med gemen- samma intressen, underordna de förra såsom de lägre, men för öfrigt lämna hvarandra den största möjliga frihet.
Sålunda kommer äktenskapet att blifva harmoniskt och den bästa skola för att uppfostra fullödiga personligheter, medvetna om sina såväl rättigheter som skyldigheter.
Familjefader.
" Att b e o m p e n g a r.
M K r G EORG LEVY ' 5 L !NNE|VIÄGARIN.
5 3, S t o c k h o l m.
Litteratur.
För » den idoga svenska kvinnan. » O fta synas i Iduns frågoafdelning förfrågnin gar rörande såväl konstväfnader som enk- lare väfvar och deras uppsättning.
En mer all- mänt spridd kunskap i och om denna verkligt nyttiga och rent fosterländska hemslöjd tyckes således vara af behofvet påkallad.
Detta har också blifvit beaktadt af en inom väfnadskonstens mysterier invigd kvinna, fröken Nina von Enge- ström — vid Chicagoutställningen belönad med diplom och medalj för duktygsväfnader — som utgifvit och tillägnat » den idoga svenska kvin- nan » sin » Praktiska Väfbok ».
Denna bok besva- rar på ett uttömmande, enkelt och klart sätt alla de frågor, som framställas såväl af de frågande kvinnorna i Idun som af alla andra nordens kvinnor, hvilka idka eller vilja lära sig väfkon- sten.
Att denna konst inom hemmen icke blott skulle blifva af ekonomisk vinst, utan äfven spri- da glädje och välsignelse för ung och gammal, frisk och sjuk, därom vittna först och främst den » gamla goda tidens » kärnfriska och sunda kvin- nor, hvilka i sin väfstol tillverkade allt, hvad som inom hemmet behöfdes af klädnadspersedlar.
Och att väfstolen är ett utmärkt botemedel mot vår " tids nervsjukdomar är faktiskt bevisadt.
Inom idiotanstalterna har undervisning i väfning ock visat sig särdeles välgörande och väckande och de för allt annat intresselösa idioterna finna stort, nöje i väfnad.
Förf.
af » Praktisk väfbok; anför ock i sitt förord hospitalsläkaren, professor Kjell- Största härvarande lager af prima Irländska J T e!
linne .Katnmarduksnäsdukar Ilellinnenäsdukar D r o t t n i n g g a t a n Som tidningens få återstående nummer för året äro såsträngt anlitade, måste vi nu härmed förklara meningsutbytet i denna fråga afslutad.
Den har ju nu ock blifvit från flere synpunkter belyst, och enhvar torde bäst efter sin individuella stånd- punkt ur den förda diskussionen kunna hämta svaret på frågan.
Red.
Order ä minst 25 kronor Hellinne Näsdukar i alla storlekar och finlekar.
med bredfåll och hålsöm å 5.
7 5 pr dussin.
med kulörta bårder.
levereras frakt fritt närmast ' e JiamnäsdwUar.
järnvägs- eller Jfantasinäsdukar.
ångbåtsstation .. •••••I
bergs yttrande: » Om människor välde mera, skulle hospitalen ej bli så befolkade. » Boken är tillgänglig i hvarje välförsedd bok- handel såväl i Sverige som Norge och Finland, samt kan för öfrigt rekvireras från fröken v. Eiige- ströms väfskola i Örebro.
Pris kart.
3 kronor.
Att fröken v. Engeströms väfbok verkligen äger stora förtjänster och fyller ett kändt behof, fram- går af de utlåtanden, som om densamma afgif- vits såväl af enskilda personer som pressen.
Exempelvis må bland de förstnämnda anföras professorns vid Tekniska högskolan, Gustaf Sel- ler grens yttrande: » Beträffande Praktisk väfbok, tillägnad den idoga svenska kvinnan af Nina von Engestiöm, är det mig en stor tillfredsställelse att kunna uttala den åsikten, att jag anser nämn- da bok kunna blifva till stort gagn för befräm- jande af vår textila hemslöjd, hvartill i väsent- lig mån de talrika, upplysande och praktiskt be- skrifna illustrationerna böra kunna bidraga. » I sammanhang härmed kan äfven nämnas, att elever för längre och kortare tid mottagas i frö- ken von Engeströms väfskola i Örebro och att alla närmare upplysningar i hithörande ämnen därifrån kunna inhämtas.
ILLUSTRERAD KOKBOK FÖR ENKLA HUSHÅLL OCH FINA KÖK är ett i sitt slag synbarligen högst förtjänst- fullt arbete, som utarbetats af fru Eva Uellman och nu fullständigt utkommit på C.
A. V. Lund- holms förlag härstädes.
Denna kokbok, som om- fattar ej mindre än 5 å 600 sidor och naturligt- vis innehåller allt, hvad till en välförsedd kok- bok hörer, klart och redigt uppstäldt, är afsedd för förhållandena såväl i staden som på landet.
En särdeles beaktansvärd nyhet äro de 11 färg- lagda planscherna, hvilka framställa styckade köttpartier, supéanrättningar, geléer, söträtter och desserter.
För öfrigt förekomma inemot ett hun- dratal illustrationer, belysande afdelningarna för uppskärning, dukning, uppläggning, dekorering m. m.
Arbetet förtjänar med ett ord att beak- tas af våra husmödrar.
GODT BORD, en beskrifningsbok för hemmet, af Sigrid Nordenfalk, är att annat arbete inom sam- ma område som det föregående, delvis af annan art och äfven i mindre omfattning än det förut nämnda.
Äfven detta arbete förtjänar dock att framhållas som en liten förträfflig hjälp för hus- mödrarna.
Det är egentligen en samling beskrif- ningar, sådana som husmödrarna ofta låna af och till hvarandra, en receptbok, i hvilken inskrifves egna och andras erfarenheter och rön för köket och hushållet.
Den är i slutet försedd med flera linierade blad, afsedda för nya uppskrifningar.
Arbetet är gediget och godt utstyrdt liksom allt, som utgår från förläggarfirman Wahlström och Widstrand härstädes.
U P » Två damer, som önska förblifua okän- da » ha till Föreningen för välgörenhetens ord- nande öfverlämnat ett gåfvobref å 80,000 kr.
till en fond för späda barns uppfostran och vård, som efter båda gifvarinnornas frånfälle skall en- ligt lämnade föreskrifter af föreningen förvaltas.
Föreningen för sömmerskor firade i sön- dags afton sin högtidsdag å Stora börssalen här- städes.
Af årsberättelsen framgick bl.
a., att an- talet nyinskrifna medlemmar utgör ej mindre ej 73, eller med andra ord nära en tredjedel af hela det antal, som i föreningen kvarstod vid slutet af förra året.
I sjukhjälp ha utbetalts 556 kr.
75 öre.
Reservfonden är f. n.
6,037 kr.
17 öre.
Af hjälpkassan ha till sjuka och konvalescenter utdelats 119 kr.
72 öre samt till varma och kalla bad 315 kr.
Vid föreningens sommarhem å Väddö ha 32 medlemmar hvilat ut efter vinterns och vårens ansträngningar.
Föreningens inkomster ha under året uppgått till 9,287 kr.
52 öre samt dess utgifter till 3,350 kr.
95 öre.
Sedan årsberättelsen upplästs, höll majoren E. Melander föredrag öfver ordet » mod », hvarpå följde ett omväxlande program, upptagande kör- sång, violin-, guitarr- och deklamationsnummer.
Den enkla, men anslående festen, som bevistades af öfver 300 personer, hufvudsakligen damer, af- slutades med intagande af te.
Lefvebröd och giftermål.
» A rf vet af lef- vebröd » var ämnet för ett föredrag, som e. o. amanuensen I. Flodström höll vid Nationaleko- nomiska föreningens senaste sammanträde.
Fö- redragaren började med att erinra om att den gamla bekanta satsen: » Den enes död den an- dres bröd » hittills icke tillgodogjorts för sam- hällsvetenskapen.
Som en allmän regel kunde man antaga satsen: så många lefvebröd, så mån- ga giftermål.
Af statistiken finner man också, att ett samband äger rum mellan dödsfallens an- tal och äktenskapsfrekvensen.
Den minskade giftermålsfrekvensen kan alltså förklaras af den minskade dödligheten och talaren utvecklade sam- manhanget mellan de nybildade lefvebrödens större eller mindre antal för de olika årtiondena och den ekonomiska ställningen under samma tid.
Den minskade giftermålsfrekvensen behöf- ver ej betyda minskad smak för familjelifvet och ej heller dåliga ekonomiska konjunkturer.
Fre- kvensens nedgång innebär endast att unga män nu ha det mycket svårare att komma fram i världen än förr; äfven föräldrarne, som länge få underhålla sönerna, känna trycket däraf; nästan ingen undgår att på ett eller annat sätt ha kän- ning af den ökade svårigheten för ungdomen att finna sin utkomst, och grunden härtill vore det af den minskade dödligheten förorsakade min- skade antalet af lefvebröd.
N O T I S B O K E N.
Kronprinsessan måste till södern.
Med anledning af kronprinsessans sjukdom, har hennes läkare doktor Werner af gifvit detta utlåtande: På det att ej det svaghetstillstånd, som framkallats af kronprinsessans nervsjukdom, må nedsjunka till samma oroande grad som för ett par år sedan, bör kronprinsessan utan dröjsmål afresa till sydli- gare luftstreck och där tillbringa vintern.
För kvinnliga tandläkare.
Ett stipendium å 350 kr.
från fru Vilhelmina Hiertas stipendii- fond till understöd för obemedlade kvinnor, hvilka egna sig åt tandläkareyrket, sökes hos medicinal- styrelsen inom december månads utgång.
Hilda Cassellis stipendiefond.
Den 31 oktober, då Normalskolans föreståndarinna fyllde 60 år, öfverlämnades, såsom vi då nämnde, till henne af forna lärjungar en summa af 2,800 kr.
såsom grundplåt till en fond, som skulle bära hennes namn.
Denna summa har fröken Cas- selli nu öfverlämnat till Normalskolan, att under namn af » Hilda Cassellis fond » förvaltas af lä- roverkets direktion.
Enligt gifvarinnans bestäm- melser skall af räntan å denna fond årligen ut- delas ett stipendium till en lärjunge i en af Nor- malskolans två högsta klasser eller i dess fort- sättningsklass till hjälp vare sig för afslutande af skolstudierna eller för hälsans vårdande.
Sti- pendiet utses af en nämnd, bestående af rektor och föreståndarinna jämte tre af skolans klass- föreståndarinnor, hvilka väljas af läroverkets kol- legium.
J U V E L E R A R E K. A N D E R S O N T JAKOFCSTORG- 1 En Lafimantimiddag ägde i förra veckan rum i fröken Björklunds för vegetariska måltider inredda lokal n:r 3 Regeringsgatan härstädes.
I densamma deltog ett femtiotal personer, bland hvilka många vegetarianer, läkare, representanter för pressen och så naturligtvis åtskilliga som in- funnit sig endast af nyfikenhet.
Smörgåsbordet bestod af lagade smörgåsar, påströdda med hac- kade rödbetor, grönsaker och dylikt, samt sallad.
Vidare serverades soppa, nämligen afredd grön- saksbuljong, ugnstekt blomkål med grönsaker, stekta rotfrukter, färserade jordärtskockor med potatis, pirogue på ris med champignonsås och slutligen glace, hvarjemte som mellanrätt serve- rades frukt, äpplen, nötter, russin o. d.
Alla dessa rätter (med undantag naturligtvis af glacen) voro ångkokta eller ångstekta och lagade efter Lahmanns recept med användning af smör, ägg och mjölk.
Tillfredsställelsen med hvad som bjöds var allmän och odelad.
Teater och musik.
KUNGL.
OPERAN.
En intressant repris var Gounods komiska opera - sPhilémon och Baucis », hvilken uppfördes i måndags och som ej lär hafva gif- vits härstädes sedan år 1879.
Vi måste till nästa nummer uppskjuta ett närmare omnämnande af densamma, enär vi endast hade tillfälle att öfver- vara en del af måndagsföreställningen.
Så myc- ket kan emellertid redan meddelas, att operan tycktes lifligt slå au pä den talrika publiken, och att do uppträdande väl fyllde sina platser.
— Till utfyllnad af programmet gifves balett-pautominen » Coppelia » med Délibes ' vackra musik.
SÖDRA TEATERN förbereder tili slutet af veckan A.
J. Johanssons svenska original » Prästen och skådespelaren » samt Aug.
Blanches » En födel- sedag på gäldstugan », hvilka vi torde få tillfälle närmare anmäla i nästa nummer.
VASATEATERN gaf i onsdags för första gången » Grefvinnan Fritzi », lustspel i o akter af Oscar Blumenthal.
Vi återkomma härnäst till ett när- mare omnämnande.
MUSIKFÖRENINGEN gifver sin första konsert inne- varande säsong tisdagen 8 dennes i Musikaliska akademiens stora sal under anförande af prof.
Franz Neruda.
Programmet upptager Sebastian Bachs storartade » Messa » i H moll, hvilken jämte » Matthoeus-passioneu » anses för mästarens yp- persta verk på det vokala området.
Endast ett par fragment af detta arbete ha härstädes förut offentligen framförts, äfven då af Musikförenin- gen.
För solopartierna har föreningen att påräkna biträde af fru Mathilda Linden, fröken Esther Sidner och hr Salomon Smith, hvars utförande af baspartiet nyligen i Berlin inom musikvärlden därstädes väckt synnerlig uppmärksamhet.
Hof- kapellet lämnar äfven sitt värdefulla biträde vid konserten.
FRÖKEN TORA HWASS gaf i måndags å Veten- skapsakademien den första af sina förebådade musiksoaréer och hade, trots den samtidiga pre- mieren å Operan, att glädja sig åt en ganska talrik publik.
Programmets till så utförande som innehåll mest gedigna nummer var utan tvifvel Schumanns pianotrio, op. 63, d-moll, där pro- fessor Nerudas och hr Aulins biträde i stråk- stämmorna mästerligt utfyllde konsertgifvarinr.ans gedigna pianospel.
Ensam gaf hon Beethovens sonat n:r 111, c-moll, hvarpå programmet afslöts med en kvartett af Dvöråk, hvilken dock näppe- ligen torde kunna räknas bland sin mästares bästa.
Bifallet var hela tiden lifligt och fröken Hwass hembar konstnärens hyllning — - den evigt grönskande lagern.
^ant: £melies historia.
För Idun af Homo Sum.
(Forts. fr. föreg.
nummer.)
» Ja, fröken lär ju vara en sådan baldrottning, sägs det, » sade han hälft ironiskt.
» Jag kunde verkligen ha lust att se hur drottningen för sin spira och behandlar sina undersåtar.
Tänk om jag skulle gå med för en gång!
Jag har också fått ett kort dit.
De beskedliga människorna tröttna icke på att bjuda mig, fastän jag är en sådan ohjälplig ' tungus '. » Jag svarade temligen likgiltigt, att han kunde gärna komma.
Men inom mig triumferade jag och jublade.
Att han för min skull ville underkasta sig ett dylikt obehag, som jag visste att han ansåg det vara, smickrade mig oerhördt.
Visserligen hade jag länge varit säker på, att han älskade mig.
Hur sorgfälligt han än sökte dölja detta faktum, hade jag alltför väl lärt mig läsa i männens hjärtan, som ju varit mitt spe- cialstudium under de sista två åren, för att låta vilseleda mig af en skenbar köld, lika litet som af en låtsad värme.
Hans själfbehärskning började slutligen att förtreta mig, och jag längtade otåligt efter en kärleksförklaring från hans läppar.
Och likväl var jag alls icke på det klara med mina egna känslor, De tycktes mig lika växlande som april- vädret och lika svåra att få fatt i som skyarne på himlen.
Men ständigt var han i mina tankar, under allt hvad jag företog mig.
Ja, då eller aldrig!
Men det måste bli då!
Hela veckan gick jag i en nervös spänning, räknade dagarne och grubblade öfver hvad han skulle komma att säga och jag att svara.
Det gladde mig att han en gång skulle få se mig i baltoalett, ty ingenting klädde mig så bra.
Dessutom finge han ju äfven se, huru beundrad och fjäsad jag var.
Med mer än vanligt intresse öfvervägde jag den viktiga toalettfrågan.
Jag påminte mig, att han en gång sagt, att, näst hvitt, var ljusgrönt den mest poetiska färg för en ung flicka.
Hvitt var ju så vanligt, alltså be- stämde jag mig för en dräkt af ljusgrönt silkes- flor med illusoriskt gjorda äppelblommor till garnityr.
R I N G A R, A R M B A N D, KEDJOR, SILFVER ARBE TEN, BROSCHER, K E D J E A R M B A N D, NÅLAR, BORDSILFVER.
Bref besvaras omgående.
MODERNAST I SOLIDAST I BILLIGAST I
När den afgörande kvällen var inne och jag- mönstrade resultatet framför trymån, log jag segervisst mot den tjusande uppenbarelse, som där mötte mig och som jag fann vara en så lyc- kad personifikation af våren.
Han skulle nog tycka detsamma.
Och likväl hade jag hjärtklappning som en debutant, när jag gjorde mitt inträde på balen.
Dansen tog sin början, han syntes icke till, men jag lyckades reservera en vals åt honom.
Ett par danser gingo, men han kom icke.
Om han slagit alltsammans ur hågen, funnit det besvär- ligt, tänkte jag med djup missräkning.
Nej, där var han verkligen!
Han stod i ett fönster och talade med en annan herre, under det hans blick le- tande genomfor rummet.
Jag smålog för mig själf, jag visste nog hvem han sökte.
Men jag beslöt att straffa honom för den oro han gjort mig och låtsade ej se honom.
I stället började jag lifligt konversera med min kavaljer, som sä- kert förvånade sig öfver det hastiga omslaget, ty dittills hade jag varit tankspridd och fåordig.
Dans följde på dans, men kapten L.
deltog icke, utan stod vanligtvis ensam i en dörr eller fönstersmyg, och jag märkte, att han gaf akt på mig.
Alltjämt väntade jag att han skulle komma fram till mig, men förgäfves.
Aldrig i mitt lif har jag koketterat som den kvällen.
Det var som om en ond ande fått makt med mig.
Jag pratade och skrattade utan hejd, jag slö- sade med eldiga blickar och hulda leenden, allt för att bringa honom till det yttersta, framtvinga den bekännelse, jag längtade efter.
Ju längre tiden led, dess blekare blef han och uttrycket i hans ansikte blef allt, hårdare och kallare.
Men det var ju hans eget fel: hvarför skulle han pina både sig själf och mig genom att hålla sig på afstånd?
Allt skulle dock bli godtgjordt, bara jag fick träffa honom.
Till mina adoratörer hörde äfven en ung ba- ron, som jag visste var en lika lättsinnig män- niska, som han var skicklig dansör.
Jag hade aldrig förr uppmuntrat honom, men denna afton var han ju ett af mina verktyg och fick på grund däraf rikligt sola sig i min skenbara ynnest.
Också blef han allt mera enträgen och närgån- gen i sin kurtis.
Sedan jag för andra gången J G dansat en polka med honom, förde han mig in i ett litet svalt kabinett, som endast upplystes af en skär ampel i taket.
Trött och andfådd ka- stade jag mig ned i en låg emma.
Han lutade sig öfver mig, tog min solfjäder och började fläkta mig, i det han med en djärf och öm blick sade: » Ack, om fröken visste, hvad fröken gjort mig lycklig i afton! » I detsamma såg jag kapten L.
i dörren.
Att han hört och sett allt var tydligt, ty han ryckte till, som om han erhållit ett slag, och retirerade hastigt.
Men hvarför hörde han också icke mitt kyliga svar?
Hvarför såg han icke, att jag steg upp och återfordrade min solfjäder, för att gå ut i nästa rum, där jag hade bekanta och där jag hoppades att om möjligt träffa honom, ehuru jag nu ej kunde göra det utan blygsel.
Han fanns dock icke där.
Kanske hade han ej ut- härdat längre, utan lämnat balen.
Snart af häm- tades jag af en ny kavaljer.
Denna afton bör- jade förefalla mig lik en plågsam dröm, som räckte i det oändliga.
Under en paus i dansen skickade jag min kavaljer att hämta mig ett glas friskt vatten.
Då inträffade hvad jag så mycket längtat efter.
Han kom fram till mig och bugade sig stelt.
» Jag började tro, att kaptenen inte kände igen mig i kväll, » sade jag litet högdraget.
» Nej, det har jag verkligen haft svårt för att göra, » svarade han bittert.
» Jag ville helst tro, att det icke var fröken. » » Såå?
Mycket smickrande! » Jag kände att jag rodnade häftigt, och för att vända uppmärksam- heten från mig själf, sade jag: » Men hvarför dansar inte kapten? » » Därför att jag icke har lust att dansa med mer än en — och med henne vill jag icke dansa, » tillade han med eftertryck.
Då jag teg, fortfor han med låg, upprörd stämma: » Den som så kan räcka till att lyckliggöra, många, kan icke räcka till för mig.
Allt eller intet.
Min lycka har i dag fått sin dödsdom.
Då passar man icke på glädjefesten.
Farväl, fröken Amelie!
Vi se hvar- ann för sista gången. » Han tryckte hårdt min hand och såg mig in i ögonen blott en flyktig sekund eller två.
Men jag har aldrig kunnat glömma den blicken.
Som 5 7 4 3 = Handelsvara.
8 9 5 4 = Kvinna.
7 8 3 = Långt och smalt.
2 8 9 = Djur.
1 2 = Gångbart.
ett tväeggadt svärd skar den genom min själ och efterlämnade ett sår, som många år ej kunde hela, Innan jag hunnit sansa mig, begära en för- klaring, var han försvunnen.
Jag hade velat ropa honom tillbaka, skynda efter honom, men stod som förstenad.
Dansmusiken ljöd som idel dissonnanser i mina öron och det förvånade och pinade mig att människor kunde le och skratta omkring mig.
Hade icke min kavaljer kommit i detsamma och räckt mig den uppfriskande drycken, skulle jag antagligen svimmat.
» Fröken ser så blek ut, » sade han.
» Fröken mår bestämdt icke bra? » » Nej, jag är dödstrött, » svarade jag.
» Var god och för mig till min tant.
Jag önskar fara hem. » » Tant hade naturligtvis ingenting emat att få bryta upp, men blef helt bestört att förslaget kom ifrån mig.
Det hade aldrig händt förr, och.
hon antog följaktligen, att jag måste vara allvar- samt sjuk.
Jag lät henne tro hvad hon ville, ty jag var ej sinnad att ingå på några förkla- ringar.
Inkommen i mitt rum, slet jag af mig den gröna dräkten, som nu syntes mig så förhatlig, och kastade på mig en peignoir.
Därpå släckte jag ljusen och rullade upp gardinen och lät full- månens sken fritt flöda in.
Och så hängaf jag mig åt fötviflan.
Ah, hvilken natt det var!
Hvilka kval jag led!
Barn, måtte du aldrig behöfva genomgå en så- dan skärseld.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Signe Hebbe; af M.
J.
(Med porträtt).
Dina händer; af Emil Linders.
— Hvad lärer lagen?
Af Ave.
— Suomes- sa.
(I Finland).
Några vildblommor samlade af Essttse.
(Forts.).
— Omaka julklappar; af * * *.
— IDUDS läkartiklar.
XII: Tändernas och munhålans hygien, af tandläkaren Albin Lenhardtson.
(Forts. o. slut).
— » Att be om pengar,.
. » VI, VII.
— Litteratur.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
Tant Amelies historia; för Idun af Bomo Sum.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
STAFVELSEGÅTA.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 Redigeras af Sophie Linge.
TRIANGELARITMOGRYF.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
1 2 3 4 5 Mitt andra, har genom sitt sätt Emot produkten af första » det » Förskaffat oss vår smula vett.
10 ' 1?
VT.
1) Mansnamn, 2) disharmoniskt, 3) fettämne, 4) dryck, 5) arbete, 6) konsonant.
Sibylla.
Hvilket ord är det som kan varie- ras på 11 sätt genom att &amp; ersattes med resp. d, f, g, j, k, m, n, r, s, t, x. Pirfvel.
SIFFERLOGOGRYF.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 = Benämning på handtverkare (bestämd form).
5 4 3 8 7 1 9 = Koloni i Afrika.
3 8 2 5 1 7 = Mytologisk person.
3 1 9 5 6 2 = Ordensbröder, 8 5 7 6 2 = Del af ett hjul.
6 9 5 6 = Fågel.
05 KONSONANTFÖRÄNDRINGSGÅTA.
' T?
10 RAMGÅTA.
Mitt hela vanpryder mång ' hy, Men är också af tanke ny En frukt uti vår kära by.
Pirfvel.
.T.
' T » 1 \ CHARAD.
Mitt första är ett sjutydt ord: En » under » - handling på vår jord Blef en gång med detsamxaz, gjord, Tillika är det namn på mått, På det mång ' sjöbuss ände fått, Då han det sköta ej förstått, Af sjukdom är det ock ett slag, Vid fiske brukas det hvar dag, Det håller uti drufvan tag.
•V 6 4 5 6 7 1 8 1 6 5 9 2 4 10 3 1 6 7 3 4 11 6 6 8 3 2 4 5 12 13 5 14 15 4 5 6 16 12 12 13 5 6 6 7 9 1 16 13 7 17 7 1 2 3 4 5 6 7 1 1 2 2 4 3 1) En vis man, 2) stad på Sardi- nien, 3) hvad man ej bjuder en kär gäst på, 4) hårdtuggadt, 5) spanskt slott, 6) luftig hufvudbonad, 7) stad i Nederländerna, 8) en vis man.
S.
N.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af Stafvelserna äro: al, al, ar, b, d, da, and, e, elg, er, fal, frö, g, ie, 1, 1, li, Ij, lf, la, la, m, med, n, n, na, ned, nid, nie, no, näs, pa, pi, r, ren, res, os, st, s, ske, trä, tu, ur, usa, vig, vik, und, vor, äla, ö, öf, önn.
De sexton orden äro: 1) Konungarike, 2) gränsvatten, 3) herrgård i Uppland.
4) regementsmötesplats, 5) löfträd, 6) fabrik vid Göteborg, 7) finnes på ett visst slag af träd, 8) gammalt namn på en norsk stad, 9) sagoväsen, 10) fornnordisk benämning på ett haf i norra Ryssland, 11) konungarike, 12) amt i Norge, 13) dansk ö, 14) stad i Italien, 15) sjö i Sverige, 16) stad i Norge.
Äro orden funna, bilda bokstäfverna i de markerade rutorna en svensk konungs valspråk.
Eon.
APOKÖP.
LÖSNINGAR.
1 — 6) Komposition.
1 — 5) Förstärka en omkrets.
1 — 4) Filosof.
1 — 3) Titel.
Sibylla.
ORD bokstäfver rätt kedja af 7 ord hvarje: 2s 2t ö. Pirfvel.
HULTMANS CACAO Anagrammet: retas, stare, aster.
Diamumtgåtan: 1) p, 2) lim, 3) Ajgil, 4) piggval ', 5) juvel, 6) Ran, 7) r.
KEDJA.
Af nedanstående ordnade erhålles en med 5 bokstäfver i a e k 1 n r Logogryfen: Strumpeband, and, band, pu- der, bur, spe, runa, as, prest, spade, brud, bud, stab, sand, strupen, spruta, Sture, stum, mast, mur, rum, resa, pust, sten, brus, bast, rep, dam, Ran, turban.
Ordgåtan: Gustaf Vasa — Engelbrekt.
Un- fcerwalden, Sveaborg, Tösse, Aral, Falb, Ving- åker, Aisne, Smolensk, Ararat.
Förvandlingsgåtan: Göteborg, Gerhard, Östersund, talgoxe, Edinburg, Bernhard, orangutang, Rättvik, grankott.
Redan 1 8 8 S intygade prof. Jon.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao v a r fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således v a r m t re- ommenderas till hvarje husmoder
