# ID: svediakorp-per1104
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,707
# sentences: 693
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 47 (466) Fredagen den 20 november 1896.
Byrå: E l ä r a södra k y r k o g.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
» 6: — &gt; 3: — Prenumeration sker ä alla post- » 3: — anstalter i riket.
Prenumerationspris p r å r: Iduns Modet., fjortondagsupp], Iduns Modet., månadsuppl.
Barngarderoben.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
9:de årg.
A nnonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För &gt;Platssökande&gt; o. » Lediga platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Redaktionssekr.
: /.
Noräling.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp-.rad.
U tgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Prinsessan Mary Karadja, född Smith.
len unga kvinna, af hvilken-Idun i dag bringar sina läsarinnor en bild, fäste på sin tid inom vår liufvudstadssoeietet rätt myc- ken uppmärksamhet vid sig, då hon, dottern till en vida bekant, self- made svensk man, ingick äktenskap med den exotiske ministern från ett fjärran land, prins Karadja pascha, och därmed fäste ett furstligt diadem, af visserligen för oss ganska främmande strålglans, på sitt svenskt borgerliga änne.
Se- dan de dagarne har lifvet i rikt mått bjudit prinsessan Karadja sina omhvälfningar och skiften, och långt från fosterlandet ha hennes växlande banor länkats.
En ung änka vorden, har hon helt nyligen efter nio långa år för första gången på nytt gästat fosterlandet och tillsammans med sina båda barn tillbragt några veckor på faderns nuva- rande sommarhem Villa Ekenäs vid Ronneby.
Det är emeller- tid icke endast de mindre all- dagliga yttre öden, som kom- mit på Mary Karadjas del, hvilka kunna vara ägnade att vid henne fästa landsmaninnor- nas uppmärksamhet.
Hon är äfven en till sitt inre begåfvad kvinna med utpräglade litterära och konstnärliga intressen,- och hon har i främmande land re- dan rönt framgångar och ut- märkelser på dessa områden, hvilka berättiga de svenska kvinnornas blad att i dag en stund dröja vid hennes bild.
Samtidigt meddela vi ett par diktprof, flutna ur prinsessan Karadjas penna, hvilka godhets- fullt ställts till vårt förfogande.
Prinsessan Mary Karadja är dotter till grosshandlaren L. O. Smith och hans maka, född Collin, samt föddes i Stockholm år 1868. fledan vid nio års ålder lämnade hon första gången Sverige, fick sedan sin uppfostran i Geneve samt besökte ett flertal länder i Europa, innan hon återvände till Stockholm vid 16 års ålder.
År 1887 ingick hon så äktenskap med turkiska rikets dåvarande minister i Stockholm och Haag, prins Jean Karadja Pascha.
Aret därpå be- vistade hon danska konungaparets guldbröllop i Köpenhamn, dit hen- nes man sändts för särskild beskickning, samt bodde sedan tidtals i London, tidtals i Haag, företrädesvis sökande sitt um- gänge i de kretsar, dit hennes anlag och böjelser redan då dro- de henne, nämligen bland ar- tister och skriftställare.- År 1892 utgaf Mary Karadja sitt första litterära arbete på franska språket: en samling aforismer, » Etincelles ».
Boken utgick på 6 veckor i 3 uppla- gor och rönte mycket bifall i utlandets press.
Vid detta till- fälle erhöll hon af sultanen Chefakatordens storkors i bril- janter — den uteslutande kvinn- liga dekoration, af hvilken Idun helt nyligen meddelade en af- bildning.
Och bör således — enligt hvad som nu upplyses — Mary Karadjas namn fogas till raden af de svenskor, som er- nått denna utmärkelse.
Hennes äldsta barns död och hennes mans långvariga sjuk- dom och 1894 inträffade från- fälle hindrade henne nu för en tid att ägna sig åt litterär verk- samhet.
Numera bosatt i den natursköna Ardennerskogen, där hon äger slottet Bovigny, har hon dock de sista åren kunnat ostördt hängifva sig åt sin fa- voritsysselsättning.
Ett skåde- spel på engelska, » Vietory »,
Kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är.
j.
L. Runeberg.
sägcs så ha blifvit antaget vid sex teatrar och lär i höst komma att uppföras i Wien.
Ett lustspel: » A.
B.
C.
Pöste restante », lär vid julen gå öfver tiljan i London.
För närva- rande arbetar prinsessan Karadja på en opera, till hvilken kompositören Bach anmodat henne skrifva libretton på fransk vers.
Det är sålunda icke minst ett ovanligt och rent af öfverraskande språkgeni den unga för- fattarinnan röjer i sin litterära verksamhet.
Men så äger hon ock mindre vanliga förut- sättningar härför.
Redan vid 5 års ålder ta- lade hon franska och engelska lika väl som sitt modersmål.
Nu talar hon dessutom gre- kiska, holländska, tyska, spanska och italienska; hon är därjämte kunnig i latin, målar i olja och modellerar.
I sanning en sällsynt mång- sidighet!
Prinsessan Karadja tillbringar numera vint- rarne i Paris eller London, höst och vår på Bovigny slott.
Detta är beläget på Belgiens högsta punkt, 2,C00 fot öfver hafvet, och är ett af de vackraste i Belgien.
En intressant forellutkläckningsanstalt för en half million foreller finnes på godset.
En jaktklubb finnes ock i grannskapet, och vildsvin och hjort jagas där om höstarne.
Prinsessan sköter själf den tämligen stora egendomen.
Som det dyrbaraste minnet af sitt korta äktenskap räknar naturligt nog prinsessan Ka- radja sina två barn, en sexårig son och en treårig dotter.
Sonen är den siste af sin ätt.
Denna ätt räknar sina anor från 1400-talet.
Prins Jean Karadjas far var ambassadör i Ber- lin; hans farfar och förfäder regerande furstar, hospodarer, i Wallachiet, där de störtades ge- nom revolutionen 1814.
Prins Jean Karadja själf var från början militär och deltog som löjtnant i Krimkriget samt avancerade till kap- ten, men ägnade sig snart åt den diplomatiska banan.
Genom sin moder, grefvinna Capo- distria, var prins Karadja nevö till den rykt- bare grefve Capodistria, som utropades till Greklands kung och mördades kort efter frihets- kriget.
På mödernet härstammade prins K. från den celebra furstliga ätten Dandolo i Ve- nedig.
Det är sålunda ett lysande och vidt förgrenadt stamträd, som sträcker sin skugga öfver den svenskfödda moderns barn, och en våg af de gamla hospodarernas sydligt varma blod har här blandats med det svala flödet ur en nordisk ådra.
Men vid dess fötter dock jorden i fjärran med bygder låg såg och såg med en sorgsen utöfver slumrande Hvarthän Förrädiskt såg där, blott och stilla lockande, hafvets glittrande yta.
.
.
djupet smekande till sig som därpå Ty, ack!
Och så skimrande stjärnan ifrån föll underbart i ilande fart höga.
Likt blixten sin glödheta Hon sjönk inunder sjönk hon i isigt panna att i djupet blånande haf så skimrande Så fjärran så strålande kyligt — men så nära ändå och fann att stråla från att evigt åskåda graf och omkring att hon var svindlande ensam, från Denna i och för sig sak har nu på ett synnerligen glädjande sätt förbundits med en annan angelägenhet, den pågående lott: värdig.
Ej minst Sveriges kvinnor, dess höjder, mödrar och döttrar, de lidandes varmast blott kännande vänner, de sjukas outtröttligaste fjärran fröjder.
vårdarinnor, haf va mäktigt berörts af den folkkäre monarkens ädla framtidstanke.
Efter ett föredrag öfver berörda ämne: Den andra med så stjärnan blickar så frostigt oföränderligt den satt stilla ville sitt lugn öde kvar lungtuberkulosens bekämpande, som i tis- blida; och dags i förra veckan af professor Edgren klar hölls i läkaresällskapets lokal inför en sam- bida.
ling inbjudne, tog h. exc.
riksmarskalken till ordet och yttrade ungefär följaude: Måhända, den nöjd kufvat sitt stolta.
.
.
I nattens en med sin höga dallring lott hjärta?
tystnad nu susar af dämpad blott smärta.
Fragment.
jorden finns intet som icke låga som lifvet är försvin- — — härnere kärleken, innan det brustit, flyktig minut blott när jublande snart lycka är snabbt allt.
den är hjärtat dess förklingar tystnat uppfyller för- re ' n strängar Jag tillåter mig att här beröra en sak, som ligger nära det nyss omhandlade ämnet.
Vi veta alla att öfver hela landet utgått en inbjudning till svenska folket att insamla medel till en minnesgåfva åt H.
M.
Konungen vid högst- densammes 25-åriga jubileum, hvilken gåfva H.
M. ägde att efter eget bestämmande använda till något ändamål, hvarigenom dess minne hugfä- stes.
Naturligt är, att Konungen helst önskar anslå denna summa till något, som så vidt möj- ligt kan gagna hela vårt land, och lika naturligt är då, att tanken fallit på detta ändamål, som i afton blifvit berördt.
Jag är berättigad här meddela, det H.
M.
Konungens afsikt är, därest beloppet uppgår till en betydande summa, att använda densamma för att bidraga till hämmande och botande af tuberkulosen.
Till att kvinnohänder, alltid redo att gifva, efter detta mer än någonsin skola vårt och ljuder ej för evigt har kärlekens bröst villigt mera, vår uppmaning eller vårt svaga ord.
röst.
öppnas, kräfves visserligen icke Vi ha dock icke kunnat underlåta att äfven i Idun, kvinnornas blad, gifva ett uttryck är glädjen, förgänglig förgänglig är lefnadens ljufliga är åt den tillfredsställelse öfver kungsbudet, som nu fyller landet.
friden, sig såg allena.
bekämpande.
populära ne gått ut öfver allt vårt land, har " väckt underbara.
ena stjärnan fann, denna grymt förhärjande landsfiendes — en ovanlig tillfredsställelse, ja, vi våga säga med en stjärnas de lefvandes Förgänglig Den — Kungsordet, som i dagarne i detta äm- en bölja.
var ej nöjd Ackordet — fråga, som för närvarande lifligare en entusiasm, den behjärtansvärda saken Hon En klara.
ii sta år stundande regeringsjubileum.
dölja.
brinner, blå, Kungen har sagt det.
' fosterländsk kallt.
på fästet består.
nationalsubskriptionen för konungens nä- Karadja.
blänkte som evigt kraftiga åtgärder, hvilka från vetenskapliga vibrera, stjärnor intet nena i vårt land, äro de omfattande och öga.
.
.
det omätliga långt ^J^vå finns än någon annan torde sysselsätta sin- flyta.
De speglas i hafvets En E t t stjärnfall.
af kretsar förts på tal till lungtuberkulosens förgängligt Mary jorden 2) en drar ner af 11 spegelklar Och strålar, sköflas fägring fjärdar.
låg de skola världar.
hon holmar och skönt glans fanns bland härligt tiden: På Hon På tfvå dieter Allt våna.
vår.
Under alla förhållanden kunde man ju
påräkna, att resultatet af den påbörjade subskriptionen skulle blifva tillfredsstäl- lande; konungens beslut rörande sättet för medlens användande måste dock vara ägnadt att i hög grad befrämja densam- ma.
En vackrare minnesgärd kunde ej åstadkommas, men skall den blifva till afsevärd välsignelse för hela folket, kräf- ves också, att medlem blifva rika nog för ändamålets förverkligande.
Därtill bäre Sveriges kvinnor sin mäktiga hjälp!
• " Att be o m pengar .. II.
Aflönade hustrur.
M ed anledning af fru Bergströms upp- sats En reform har En gift man tagit till orda i Idun n:r 45.
Denne har känt sig obehagligt berörd af de åsikter om hust- runs ekonomiska ställning inom hemmet, hvilka framläggas i ofvannämnda uppsats.
» En aflönad hustru!
Jag törs ej tänka den tanken ut! » säger han.
Det tyckes mig, att » gift man » en smula missförstår och till följd däraf går på sidan om frågans egentliga innebord.
Det torde ej vara fru B — s mening — erkännes dock, att hon uttrycker sig en smula oklart — att en viss gifven lön skall utbetalas till hustrun på samma sätt som åt familjens tjänare.
» Gift man » har obestridligen rätt i att hustruns verksamhet inom hemmet ej kan i sin helhet värderas i klingande mynt.
Men o m man anser, att hustrun fördenskull bör vara en i ekonomiskt afseende alldeles omyndig person, som visserligen, såsom » gift man » yttrar, äger ett hem med allehanda småsaker, taflor, blommor o. s. v., och för hvilken således några » personliga behof » ej få existera, då gör man sig skyldig till en grundfalsk slutledning.
Men » gift man » gör ej heller själf denna slutledning.
Han yttrar: » de penningar som äro afsedda för hushållets utgifter » böra » finnas för båda parterna tillgängliga, så att icke den ena behöfver le om penningar, utan kan taga det behöfliga. » Ja, eja vore vi där inom åtminstone flertalet äktenskap!
Då hade fru B — s uppsats varit tämligen obefogad.
Man och hustru böra tillsammans upp- göra hushållets budget, i enlighet med den inkomst, hvaröfver de förfoga, och så ordnas antingen på sätt som » gift man » här ofvan föreslagit, eller ock lämnas på bestämda tider åt hustrun vissa bestämda summor för att täcka de utgifter, som falla inom hennes område.
Men då får j u hon lika väl som mannen för sin egen personliga del, för till- fredsställande just af sina » personliga be- hof », en summa, öfver hvilken hon fritt förfogar.
Hon behöfver då ej sätta ned sitt människovärde i sina egna och andras ögon genom att i bästa fall be, i sämsta fall trotsa eller gråta sig fram till en kläd- ning, en bok, ett nöje etc. För att nu inte tala om att det lär finnas äkta män, som förödmjuka sin hustru ända därhän, att de låta henne tigga pengar till mat!
Det finns slösaktiga hustrur.
Sådana öde- lägga hemmets ekonomi.
Därför skola hust- rur i allmänhet hållas i ett nedsättande ekonomiskt omyndighetstillstånd.
Se där ett ofta anlitadt argument!
Men det gifves andra lika ovederläggliga premisser, som låta så här.
Det finns slösaktiga män.
Sådana ödelägga hemmets ekonomi.
Men den mot- svarande slutledning, som bör dragas ur dessa premisser?
Ja, den har nog ännu aldrig en manlig tunga uttalat.
På många punkter löper den äkten- skapliga lyckan fara att stranda.
Det är obestridligt att en af dem, och ingalunda en af de minsta, är den att de ekonomiska förhållandena äro på ett otillfredsställande sätt ordnade makarna emellan.
Jag har en mycket stor bekantskapskrets, inom hvil- ken finnas familjer med de mest olikartade ekonomiska förhållanden.
I några få af dem — ingalunda de i ekonomiskt afseende sämst ställda — är det brukligt, att hustrun ber sig fram femma för femma, tia för tia.
Jag kan tryggt af ge det vittnesbördet, att inom dessa familjer lyckan ej slagit så djupa rötter som inom dem, där hustrun för olika ändamål förfogar öfver vissa bestämda sum- mor, som på bestämda tider till henne ut- betalas.
Med afseende på den s. k.
» gemensamma familjeviljan », intar jag en annan stånd- punkt än » gift m a n ».
Jag ansluter mig i denna fråga till de åsikter jag sett uttala- de i en liten uppsats, benämnd » Hvad är l y c k a?
», och ur hvilken jag tar mig fri- heten citera följande.
» Kärleken äflas att till hvad pris som helst sammansmälta tvänne väsen till ett, utan hänsyn till, om den enas eller bådas själfständighet och individuella utveckling gå med i s t ö p e t.
.
.
För att nå detta ljufva enhetsideal täfla man och hustru att under- kufva och böja sig själfva eller den andre.
Och deras stolthet är först fullständig, när i deras hem blott en mening höres och en vilja göres.
Nåväl, är icke detta förträffligt?
Nej, det är icke den högsta lyckan.
Det högsta är icke att vara ett utan att vara två.
Ingenting öfvergår lyckan att vara två, i med och motgång, i tanke och handling — — — Men för att tvänne makar skola få erfara hela denna lycka, så måste hvar för sig vara en personlighet, en själfstän- digt tänkande och handlande person.
Lyckan ligger i att, trots kärleken, uppe- hålla tvåfalden.
Detta är icke blott hvars och ens plikt för sig, utan i ännu högre grad den enes plikt mot den andre.
Och den dag, då endera maken tvingar eller ens tillåter den andre att handla mot sitt eget väsen, sin egen personliga öfvertygelses kraf, är en minst lika ödesdiger dag som den, då det första hårda ordet bytes.
Lyc- kan ligger i vissheten att ständigt vara två, som kärleken ställt sida vid sida och gifvit vilja och förmåga att förstå hvarandra, två som hos hvarandra högst skatta det säregna, det individuella och själfständiga i den andras begåfning, den andres person- lighet, och som förstå att det just är detta säregna, individuella, som det gäller att bevara, om kärleken skall bestå i det dag- liga lifvets slitning. » Men man må nit i denna fråga inta den ena eller den andra ståndpunkten, visst är att ett samförstånd i bästa mening ej kan främjas af ett förhållande, som i nio fall af tio alstrar och utvecklar lumpna och små- sinnade känslor hos båda parterna.
Att det särskildt för de hustrur, som före äktenskapet uppburit bestämda löner, skall kännas obehagligt och förödmjukande att finna sig i ett godtycklighetssystem i eko- nomiskt afseende är själfklart.
De unga damerna böra, då de gifta sig, till båtnad för den äktenskapliga lyckan fordra ett ord- nande af den gemensamma ekonomien på så sätt, att båda parterna förvalta den i frihet och under ansvar — naturligtvis med tillbörlig hänsyn till hvad hemmets ekonomi i sin helhet kräfver.
— Men glöm men ej, mina damer, att ett sådant ordnande som nödvändig följd drar med sig en noggrann bokföring!
Om så mer eller mindre djupgående rubb- ningar inträda i familjens ekonomi, månn- tro hustrun blir den som sist minskar sum- man för sina personliga utgifter?
Säkerligen icke, om hon har en klar insikt om den pekuniära ställningen och vant sig att hålla de olika utgiftsposterna inom vissa bestämda skrankor, men sannolikt, om mannen aldrig gifvit henne ordentligt besked i denna fråga och äfven i den goda dagen funnit det lämp- ligt att låta sin hustru » tigga » pengar.
En sådan man får troligen dela samma öde som herden, hvilken oupphörligt narrade sina kamrater att vargen anföll hans får.
När vargen en dag verkligen kom, skynda- de ingen af kamraterna till hans hjälp.
Han blef icke trodd.
Döttrarnas ställning i denna fråga afviker i väsentliga punkter från moderns och torde förtjäna sitt eget kapitel.
Likaså borde det ha sitt intresse att undersöka i hvad mån moderns förhållande till barnen röner in- flytande af om dessa i sin mor se en i ekonomiskt afseende ansvarig eller oansvarig person.
Erk.
III.
Svar från » En gift kvinna- » till » En gift man ».
K i börjar er uppsats med orden: » O m en hustru känner sig förtryckt, sårad eller kränkt därför att hon för att kunna tillgo- dose t. o. m.
de mest anspråkslösa behof ser sig nödsakad att mer eller mindre för- ödmjuka sig inför husets herre, så måste någonting i förhållandet mellan man och hustru ombildas till det bättre. » Ja, däruti tror jag bestämdt att ni har rätt: just uti detta » någonting måste ombildas » ligger den stora frågan, men ni får ursäkta om jag icke tror, att ni härtill gifvit någon tydlig anvisning, som kan förbättra tillståndet.
Ni säger vidare, att en hustrus kärleksfulla omvårdnad om sitt hem kan aldrig värde- ras i klingande mynt, och därför borde tan- ken att aftöna sin hustru alldeles bortdö, ty teoretiskt sedd förefaller den snarare högst motbjudande.
Aftöna sin hustru!
Skjuter ni ej där rätt mycket öfver målet?
Hvarför behöfver en man tänka eller säga så, om hustrun till- delas en viss årlig liten summa, som hon själf svarar för samt använder till egna och barnens kläder?
Låt oss se frågan med, som jag hoppas, fullt opartiska ögon.
Man- nen är j u i allmänhet familjeförsörjaren, och genom hans hand komma penningarna in i famljen, ehuru de till en ganska stor del gå ut genom hustruns, ty det är j u hon, som betalar de vanligaste utgifterna till mat, ljus, tvätt samt barnens och hen- nes egua kläder.
Jag har hört att i många familjer måste nu hustrun dagligen, ja, kan- ske flere gånger o m dagen gå till mannen för att begära en krona hit, en femma ^ip
o. s. v., således större eller mindre summor, allt efter de olika förnödenheter, som be- höfvas för hvarje gång.
Tror ni ej det skall kännas obehagligt och nedsättande för hustrun att liksom ej blifva betrodd med större summa, än mannen kan kontrollera för tillfället vara behöflig?
Ha nu de gemensamma utgifterna varit stora — de kunna j u variera olika tider på året — men hustrun själf just vid samma tid ser sig vara i stort behof af ett och annat för sin personliga del, så går hon nog icke med så lätt hjärta att bedja om dessa pen- ningar till en hatt, en klädning eller dylikt.
V i få j u ändock antaga, att en ämbetsmans eller industriidkares hustru till en viss grad måste taga hänsyn till sin yttre människa och ej i salongen eller på gatan kan visa sig i för urgamla kläder, utan något så när följa med sin tid, fast på ett enkelt och anspråkslöst sätt, när tillgångarna ej med- gifva mer.
Emellertid mötes hon nu på sin begäran af ett från mannen framkastadt » behöfver du nu pengar igen », från hans sida kanske ej så illa menadt, men som dock för henne kännes sårande att höra; då är ej så underligt, o m hon finner sig för- ödmjukad.
Gudskelof, af dylikt har jag ingen egen erfarenhet, men jag har hört kvinnor tala därom samt säga: A c k, om min man ville gifva mig en bestämd summa, både till hushållet samt mina egna och barnens klä- der!
Hvad det skulle vara bättre, emot att som nu få bedja o m hvarje sak.
Nu vill jag framlägga ett litet förslag, grundadt på det sätt hvarpå min man och jag ordnat penningfrågan sedan många år till- baka och funnit oss väl af.
Vi ha bestämdt en viss summa till hus- hållet, som jag emottager 2 gånger i må- naden, den l:sta och 15:de.
Detta måste nu räcka och gör det äfven vanligen, ehu- ru det kan hända, att jag efter en liten bjud- ning eller annars vid något tillfälle kommit på en mindre balans, men då måste den repareras under nästa månad.
Till större fester räcka ej dessa penningar, utan önska vi en sådan, måste den frågan gemensamt af handlas.
Äfvenså har jag till barnens och mina egna vanliga kläder en viss sum- ma, som jag kvartalsvis får, men som icke heller är beräknad till dyrbarare kläder.
Till en sidenklädning eller finare kappa får jag således särskildt, men, som sådant ej så ofta förekommer, har det ej förefallit mig svårt eller tungt att vid behof bedja därom.
Att jag på något sätt skulle anse mig aflönad, därför att dessa bestämda pen- ningar tilldelas mig att själf svara för och efter behag utgifva, har aldrig fallit mig in och kan icke heller nu göra det, men där- emot anser jag det för en så stor lättnad för en hustru att själf få bestämma om sina utgifter, emot att gå till mannen efter hvar krona, så jag ville råda alla makar att så ordna sig.
Äfven för mannen själf är j u bekvämare och behagligare att bestämdt veta, huru mycket som får gå åt till de olika posterna, hushållet samt fruns och barnens kläder.
Ert förslag att makarna gemensamt skulle rådgöra om behofvet af någon önskad sak och lämpligaste sättet att anskaffa den kan ju icke gärna hänföras äfven till den van- liga klädedräkten, blott till någon dyrbarare del däraf, och förfaller således i det afse- endet.
Likaså kan jag ej inse fördelen af för- slaget, att de till hushållet afsedda pennin- garna skulle vara så tillgängliga för båda makarna, att ej den ena behöfver be där- om, utan båda kunna taga däraf.
Hur skall detta gå till?
Skall det finnas en gemen- sam kassa, hvartill makarna ha hvar sin nyc- kel, och som de kunna taga af, allt efter behof.
Vållar ej åter detta system en stor oreda samt möjliga dispyter om hvem som tagit m e s t?
Er fråga » o m mannen äger någon summa, hvaröfver han fritt kan förfoga », kan väl obetingadt besvaras med ja.
I de flesta fall har han j u sin lön eller in- komst, s o m han själf bestämmer öfver, och önskar han sig en ny dräkt eller särskildt klädesplagg, en bok eller en tidskrift m. ru- sa köper han väl detta, utan att bedja nå- gon o m lof, men naturligtvis, o m han är förståndig, inom gränserna af sina tillgångar.
Där ha vi just den stora skillnaden: man- nen är själfbestämmande i det han vill köpa och detta är j u äfven fullkomligt rättvist, men hustrun måste först be honom om pen- gar till sina önskningar, såvida hon ej själf har någon summa att disponera, och detta bedjande tyckes mig för henne vara orättvist och förödmjukande.
Om därför vid äktenskaps ingående den unga hustrun underrättas om ekonomien samt får klart för sig, att deras gemensamma tillgångar ej tillåta högre depenser från hen- nes sida än de öfverenskomna, så tror jag att de flesta kvinnor skola hålla sig inom de utstakade gränserna.
Skulle af oförstånd i början någon liten balans uppstå, så rät- tas den nog, isynnerhet o m den vänligt på- pekas och bevisas oförenlig med ett ord- nadt system.
Skulle några förluster eller penningebekymmer drabba mannen och så- ledes familjen i dess helhet, förmodar jag att hvarje sann, kärleksfull hustru vill till det yttersta hjälpa sina kära och därför äf- ven inskränker de egna behofven till min- sta möjliga.
Detta är nu mitt inlägg i frågan och om jag därmed kunde verka något godt för dem af mina medsystrar, som ej ha penninge- frågan så väl ordnad som jag, skulle det blifva mig en stor glädje.
Jag har varit lyckligt gift i öfver 30 år samt anser mig därför kompetent att döma i saken.
Att uppöf va gemensamhetskänslan ville jag visst gärna tillråda, men som det nog kommer att dröja länge, innan människorna riktigt hos sig kunna fullkomma denna känsla, så låt oss under tiden försöka hvad som prak- tiskt kan åstadkommas.
.
.
och tro mig, ingen hustru kommer att känna sig aflönad eller till följd däraf sårad, emedan makarne ge- mensamt bestämma en viss summa för henne att själf disponera.
A.
P.
I samma ämne ha dessutom nya inlägg kommit redaktionen tillhanda från fru Ellen Bergström, » En gift man » och Ave, dock för sent att inflyta i detta nummer, hvarför de måste anstå till ett kommande.
Sen till, att Idun tidning och Iduns finnas hos alla edra Mode- bekanta!
Suomessa, (I F i n l a n d.)
Några vildblommor samlade af E s s t e s e.
(Forts.) V. Balen.
(Vår.)
Det är vår.
Snön har smält, och jorden är varm af solens strålar.
I skogen är lif och rörelse.
Gran och tall ha nyss sändt ut de nya årsskotten, som skära och ljufliga se sig omkring.
Fjolårets mossa ruskar på sig och tänker på att renovera sin toalett.
Blåbärsriset tvättar sina späda blad i dagg.
Sipporna nicka mot hvarandra; de ha så mycket att prata om, ty i dag är den stora dagen — baldagen.
Bal, vårens första bal!
Hela skogen skrat- tar vid tanken på den stundande festen.
Pyrolerna, ännu för små att vara med, ha fått lof af sina mammor — mossorna — att vara uppe och titta på.
Harsyran med sina fina blommor, style Louis X V I, lägger sista hand vid sin toalett; de smala grede- lina ränderna i hennes hvita blomklädnin- gar glittra i solen.
Aftonen nalkas.
Dagens förberedelser äro slut, balfebern har blåst bort med vårvin- den.
Solen står i väster, bofinken stämmer upp preludierna till festen, och Aino gick nyss hem genom skogen, trallande en ve- modig vårvisa.
Man samlas till balen.
Sipporna äro öf- vervägande till antalet bland gästerna.
D e blå ha hvita pärlsmycken; deras kjolar växla i färg från djupaste azur till ljust blåhvitt och violett.
De andra ha skinande hvita klädnader och guldfärgade rosetter i bröstet; sina gröna balkappor lägga de af vid dan- sen.
Helst dansa blommorna med aftonvin- den — han för så utmärkt!
Men de svänga äfven om med hvarandra.
Synanthere8e ' rna, af hvilkas talrika familj endast få medlem- mar infunnit sig, äro särdeles ifriga att bjuda upp hvitsipporna.
Likaså ranunklerna; deras gula klädningar ha samma färg som hvit- sippornas rosetter.
Stjärnblommor och ekorr- bär hålla ihop, och harsyran uppvaktas af dem båda.
Daggkåpan är för allvarlig att dansa och har i stället åtagit sig att till- handahålla de dansande svalkande drycker.
Violer och styfmorsblornmor äro sällsynta och därför så mycket mer eftersökta gäster.
Lychnisarna äro balens lejon; deras brun- gröna frackar taga sig präktigt ut bland damernas ljusa toaletter.
Ärtblomstren äro ypperliga valsörer och täfla med lychnisarna i artighet och galanteri.
Dansen går med lif och lust.
Bin och humlor höra äfven till gästerna, och fjäri- larna räknas till gräddan af societeten.
Fröjd och glädje öfverallt!
Muntra vår- bäckar slingra fram bland mossan; af deras klara vatten brygges nektar, och ambrosian fås af daggens pärlor.
Solen går ned.
Månen lyser rund och full — kastar underliga skuggor in bland träden.
Marken ångar af vårliga dofter.
Syrsornas musik har ersatt bofinkarnas.
Än- nu dansar man, dansar till dess östern fär- gas röd.
Då blir naturen med ens stilla.
En högtidlig tystnad griper alla blommor; de böja sina hufvuden och invänta tysta soluppgången.
Minnena af nattens fröjder blekna inför tjusningen att få lefva af da- gens solsken.
VI.
Parnassia Palustris.
(Höst.)
Det är mossornas och svamparnas tid.
Tjärblomstren äro förbi, prästkragar och ranunkler likaledes.
A f blåklockor ha endast några få glömt sig kvar och stå nu där och ringa in hösten.
Smultronen äro längesedan slut, men lingonklasar lysa röda i gräset.
Harsyrans blad ha gula kanter; asparna skifta i rödt, och björkarnas löf lossna ett efter annat och fara dallrande genom luften.
Jag går genom skogen med höst i sin- net.
Solen värmer min nacke, men jag mär- ker det knappt.
Äppelblom och droppande hägg, violer och rosor leka i min håg; jag sörjer öfver den svunna sommaren.
Ack, Venus, hvad du är lycklig, som har kortare väg till solen!
— Men hvarför tänka så långt bort?
I vår egen tropikvärld, j a endast på andra sidan alperna har man ännu varmt, en brännande sol och full växtlighet.
En- dast vi stackars vanlottade nordbor måste frysa fem sjättedelar af året.
(Jag glöm- mer hur intensivt vi lefva och kunna njuta den återstående sjättedelen.)
Skogen är slut, och jag kommer in på en fuktig ängsmark; till höger glänser en brunröd tjärn.
Gräset på ängen skiftar i gult, men där, mellan torf vorna, hvad är det, som skimrar hvitt och vårlikt?
Är det en älfvas slöja, tappad under en nattlig bal?
Eller har vårens gud fördröjt sig i vår nord och här slagit läger i höstsolen?
Nej, det är blommor, riktiga lefvande blommor.
Och sådana massor!
Hvita, med en svag dragning i guldviolett; i midten fruktämnet, skärt och trubbigt och varmt som en liten hundnos, och rundt därom en gloria af fina strålar, som gnistra i solen.
Ranka, smidiga stjälkar, en stolt hållning, parad med kvinnlig blyghet.
Jag plockar händerna fulla.
Gröngula knoppar, halfutslagna blommor med ännu outveckladt fruktämne, fullt medvetna skön- heter och » åldriga beautés passées ».
Skär- hvita blad droppa ned i gräset eller föras bort af vinden; i mitt förkläde är ett virr- varr af ljus och sol.
Mitt höstliga svårmod är bortblåst, och jag leker åter sommar.
VII.
Hals har ett porträtt af en » skrattande pojke »; ibland liknade de dennes ögon, för att nästa minut påminna o m det outgrund- liga djupet i en finsk skogssjö.
Mitt hjärta värmdes.
Icke nog att natu- ren var härlig, att ögat kunde fröjdas åt ljusgröna björkar, doftande äppelblom och hvita fjärilar.
Här, midt i ödemarken, fann jag en ung mänsklig planta, som skulle kunnat utgöra solljuset i månget ensligt hem.
Jag böjde mig ned och kysste bar- net på dess fina, fjuniga kind.
» Du lilla solstråle, ack att du vore min! » Men hon, som icke förstod, tittade blott på mig med skogssjöblicken, hvari dock Frans Hals- löjet snart bröt igenom.
Jag gick, men kunde icke glömma.
Skulle jag försöka få den lilla plantan omsatt i en annan jordmån?
Skulle jag söka rädda henne från nöd och fattigdom, taga henne med mig, uppfostra henne, ge henne bild- ning?
Men skogssjöögonen, hvad skulle de få att återspegla i stora världen?
Böcker- nas bildning skulle jag ge, men hvad skulle ersätta furans susande kring hennes föräl- drakoja, hvad den gröna mossan, de hvita, obefläckade fjärilarna, som hon skrattande sökte springa fatt?
Nej, lilla blomma, din bildning blefve dig kanske en förlust — må de där ögonen aldrig återspegla en stor- stads elände!
Följande dag kom jag tillbaka, dock ej för att röfva barnet, endast dess bild.
Helg- dagskolten sattes på, med en ny, mjuk linneremsa kring halsen.
Fötterna voro bara, med små kyssgropar ofvanför hvarje tå; på hufvudet en stor, rosig duk.
I dag voro ögonen mest Frans Hals och tittade frimo- digt fram under hufvudduken.
Jag fick henne att stå mycket stilla, armarna hän- gande och underläppen litet på skjutut.
Sålunda förevigade jag hennes bild, till de fattiga föräldrarnas stora glädje och belåten- het.
Själf föredrog jag att i minnet bevara denna lilla blomknopp, doftande af vårlig fägring och omstrålad af barndomens rosen- färger.
(Forts.) * M a r i e Corelli.
Barnet.
En härlig eftermiddag med sol och fågla- låt gick jag ensam genom skogen.
Bakom mig låg sjön, hvars krusiga yta skimrade som vattradt siden.
Gångstigen slingrade fram mellan mossiga stenar och höga furor.
Det ljusnade bland stammarna, och inom kort kom jag till en grind vid skogskanten.
På andra sidan grinden, tätt intill gärdes- gården, syntes några barnhufvuden och glada skratt dallrade i luften.
Plötsligt blef det tyst; man hade märkt mig, och tre par barnaögon stirrade på främlingen med ny- fikna blickar.
Jag gick igenom grinden och fram till barnen.
De lekte tydligen » mam- ma och barn »: af löf ruskor hade de hopsatt ett rum, hvari stolar och bord utgjordes af stenar och brädstumpar.
Brokiga tygtrasor, ett band, en spegelbit och några trasiga porslinsrester utgjorde lyxföremålen.
Men roligt tycktes man ha, roligt så som man endast har i barnens vår.
Finska bondbarn, lika litet som andra, äro i allmänhet vackra.
Men undantag gif- vas, och här var ett.
En liten unge på tre år eller så omkring: brungult hår och en solbränd liten nacke, enkom gjord att kys- sas; rosiga kinder, en allvarligt pösande liten m u n och stora, mörka barnaögon.
Frans M arie Corelli, den kända engelska romanför- fattarinnan, har ju äfven i vårt land en vid- sträckt och tacksam läsekrets, ej minst inom damvärlden, och våra läsarinnor ha flere gånger anhållit att genom Idun erhålla några uppgifter om hennes person ocli författarverksamhet.
Då vi i dag tillmötesgå denna önskan, kunna vi dock, tyvärr, ej beledsaga uppsatsen med något por- trätt, enär det tillhör den populära författarin- nans egendomligheter, att hon aldrig velat låta afbilda eller fotografera sig.
- Inom samtidens litteratur intaga de s. k.
» miss- romanerna » en särdeles framstående plats.
Nam- nen Mary Elizabeth Braddon, mrs Hungerford (the author of Molly Bown) och Florence Marryat hafva gått » jorden rundt », om ej på 80 dagar så- som deras celebre landsman Phineas Fogg Esq., så dock på skäligen kort tid.
Det finnes hundratals små näpna misser, hvilka med fullt skäl tycka, att den tid, som ligger emellan morgonridten i Kotten Row och the five o ' clock tea är odrägligt lång.
Hvad skall man då taga sig till under de sex eller sju mellan- liggande timmarna?
De mindre företagsamma följa de gamla hjulspåren.
Shopping, sporting och visiting upptaga den tid de ej anslå till tea- tern, konsertsalongen, middagarna och balerna.
Andra tillgripa mera intellektuella sysselsättnin- gar.
Man målar, skulpterar eller — gör roma- ner.
Detta senare tillgår vanligen på följande sätt.
Den unga damen i fråga slår sig ned vid skrifbordet, samlar sina tankar och låter pennan löpa.
Rien de plus facilt.
Det är reminiscenser från Paris och Rivieran, från Mayfair och Scar- bourough, från det glada lifvet på de stora landt- godsen, från gai-den-parties, fox-lruntings och stee- ple-chases, som utgöra det förnämsta innehållet.
Sedan blir det en särdeles spännande intrig mel- lan lord John och lady Ethel.
Hans mustascher täfla i längd med hans stamträd, och värmen af hennes kärlek ofverträffas endast och allenast af hennes faders oblidkeliga hårdhet.
Denna sorg- liga, i dubbel måtto sorgliga historia, tänjes ut i det oänd.iga, och det är med en viss skade- glädje som den tålmodige läsaren på näst sista sidan i tredje delen delgifves den sorgliga ny- heten, att lord John rider ihjäl sig på en räf- jakt eller att lady Ethel dör af spleen.
— — Från dessa något långtrådiga, men absolut ofar- liga snillefoster utgöra Marie Corellis romaner ett glädjande undantag.
Marie Corelli föddes den 1 maj 1864.
Hon härstammar från en italiensk släkt, men adop- terades vid späd ålder af den populäre engelske skalden Charles Mackay.
Det var han som hos la bella Italias blonda dotter väckte kärlek till litteratur och poesi, inom hvilken hans lilla skyddsling nu framlyser såsom en fullkomligt enastående företeelse — jag sade poesien, ty ehuru ej skrifna på vers äro väl Marie Corellis arbeten att anse såsom alster af den mest poe- tiska diktareande.
Vid sin fosterfader var hon fästad med den varmaste kärlek.
» Han vai mig både fader och moder, » säger hon, » och då han för några år sedan gick bort, efterlämnade han ett tomrum, som aldrig kan fyllas. » Sonen, Eric Mackay, är nu hennes homme d ' affaires, rådgifvare och trogne beskyddare.
Ehuru hufvudsakligen uppfostrad i England, tillbragte hon en del af sin barndom i ett franskt kloster.
Här behandlades hon med stor sträng- het, och de religiösa känslor, som här väcktes till lif hos den unga flickan, ha tagit sig uttryck i flertalet af hennes romaner.
Ehuru hon skötte sina studier på ett glänsande sätt, gick hon dock under dessa år så upp i sitt andliga lif, att hon så godt som helt och hållet drog sig ifrån de öfriga pensionärerna, hvilka också på skämt bru- kade kalla henne » nunnan ».
Sin första bok » Lifted Up » skref hon vid ett par och tjugu års ålder.
Den sändes till den bekanta förläggarefirman Bentley, där den ge- nomlästes och grundligt nedsablades af Hall Caine, den äfven i Sverige kände författaren och publicisten.
Af en händelse föll dock manuskrip tet i händerna på chefen själf, mr George Bent- ley, och på honom gjorde Marie Corellis först- lingsarbete ett helt annat intryck.
Han sände den unga författarinnan ett vänligt och uppmun- trande bref, hvaruti han utfäste sig att förlägga boken.
På Eric Mackays, fosterbroderns inrådan förändrades emellertid dess titel från » Lifted Up » till » A Romance of Two Worlds », hvilken här blifvit.
känd under namnet » Två världar ».
Uppmuntrad af den ofantliga framgång » Två världar » med ens rönte hos den läsande allmän- heten, skref och utgaf nu Marie Corelli den långa rad af romaner, som Iduns läsarinnor väl torde känna till.
Att ingå i någon kritik öfver dessa böcker skulle vara alldeles för vidlyftigt; vare det nog sagdt, att hennes romaner både i stil och innehåll allt mer förtjäna epitetet fullän- dade.
Hon är artist, hon älskar att måla med ord.
Beskrifningarna i » Ardath » äro makalösa, de tyckas vara verk af Rochegrosses pensel lik- som man spårar Munkaczy i » Barrabas ».
Följande tvänne citat ur Ardaht skola måhända gifva mina läsarinnor en inblick i denna märk- liga kvinnas karaktär: » Medelmåttan har det förundransvärdt bra nu för tiden • — ingen hatar den, emedan alla känna, huru lätt de själfva kunna uppnå den.
Talenten är förargelseväckande; snillet är stötande; män- niskor tåla icke vid, att man ber dem beundra något, som de själfva omöjligt kunna åstadkomma.
De blifva som björnar, hvilka försöka att klättra uppför en glatt stång — de se ett stort namn öfver sig — ett frestande sockerstycke, som de gärna skulle vilja rycka åt sig och sluka — och, när de misslyckas i sina klumpiga bemödanden, krypa de ihop därnere på marken, snegla uppåt med lömska blickar och brumma väldeliga. » » I själfva verket finns det ingenting att skrifva om.
Allt hvad som är att säga, har blifvit sagdt.
Trubadurernas dagar äro förbi, man kan icke stränga sin harpa för att lofsjunga kärleken in- för män och kvinnor, hvilkas härskande passion är vinningslystnad.
Och dock har jag under- stundom tänkt, att lifvet skulle vara ändå sorg- ligare än det är, om skaldernas röster alldeles tystnat, och jag önskar, ja, jag önskar innerligt,
att det stode i rnin makt att brännmärka denna kalla, känslolösa tidsålders fagra anlete, att där- på med den lefvande eld, som kallas rykte, in- rista min namnteckning. » Marie Corelli räknar bland mängden af beun- drare och beundrarinnor ett stort antal af Eu- ropas mest kända personligheter.
Att författar- innan till » Thelma » slagit an på en så känslig natur som Margheritas af Italien är väl ej så underligt, men att hennes egen kalla, behärskade drottning är en ifrig läsarinna af hennes arbe- ten, torde kunna noteras såsom något särdeles märkligt.
I sitt luxuöst inredda hus vid Long- ridge Road, Earl ' s Court, South Kensington, be- varar nämligen vår författarinna inom glas och ram ett telegram från Balmoral, som i sin spar- tanska korthet lyder: » Drottningen önskar alla Marie Corellis arbeten. » — Af världsberömda litterära storheter är det egentligen endast en, som gifvit henne någon uppmuntran, en, men ett lejon.
Det var samma, nu för evigt domnade hand, hvilken skrifvit Idylls of the King, som i ett långt bref lyckönskade sin unga landsmaninna till Ardath.
» Den siste skalden », som jag skulle vilja kalla honom, gladdes säkerligen i sitt gamla hjärta öfver att det fanns något annat än Zola och Ibsen, som kunde intressera den dekadens- period han så djupt beklagade.
Detta lord Ten- nysons bref anser miss Corelli såsom sin dyr- baraste klenod.
Ett ytterligare bevis på hennes anseende är att hon här om året blef presenterad på hofvet, en ära, som ej brukar vederfaras andra än dem, som tillhöra Englands adel.
» Jag är stolt, mycket stolt öfver att vara känd i Sverige, » säger Marie Corelli.
Bland de länder, som, näst efter hennes eget, högst uppskattat den unga engelskan, räknar hon vårt land.
En per- son, som i hög grad bidragit till den popularitet hon här vunnit, är fröken Emilie Kullman, som på ett ypperligt sätt öfverflyttat Marie Corellis samtliga arbeten till » ärans och hjältarnas språk ».
Marie Corelli har många gånger ämnat per- sonligen hälsa på sina svenska beundrinnor.
Hit- tills har det dock ej blifvit af, men vi skola hop- pas, att hon ej länge låter vänta på sig.
Och nu till sist — hur ser miss Corelli ut?
Det är bäst att låta henne själf besvara denna fråga, som är så ömtålig, då den rör a young lady.
— » Jag ser ej alls » litterär » ut.
Jag är liten och smärt, med blondt hår, blå ögon och skär och hvit hy — » alldeles som en docka », såsom en af mina obehagligt uppriktiga vänner brukar säga. » — — Sedan ofvanstående skrifvits har Marie Corelli med korta mellantider utgifvit ytterligare trenne märkliga arbeten: &gt;The Sorroios of Satan » — • » The Mighty Atom » — » The Murcler ofDelicia ».
Af dessa har den förstnämda under titel » Prins Lucio » nyss utkommit i svensk öfversättning, äfvenledes verkställd af fröken Kullman.
Såsom en egendomlighet må nämnas; att många engelska präster hämtade sin predikotext ur nämnda roman; på en och samma söndag pre- dikades däröfver i nere af Londons kyrkor.
Såsom exempel på den stora spridning miss Corellis arbeten i England vunnit kan nämnas, att af - » The Mighty Atom » sålts 78,000 ex. och att redan innan » The Murcler of Delicia » utkom 36,000 ex. däraf voro beställda.
Dessa båda ro- maner torde under loppet af nästkommande år öfverflyttas till vårt språk.
Mari Mihi.
* Från Iduns läsekrets.
T i l l e n g-ammäl t r o t j ä n a r i n n a.
O, denna värkbrutna hand!
Denna stackars gamla värkbrutna hand!
Den ligger i mina tan- kar som en mara, den trycker öfver mina ögon, så tungt, så tungt, tår på tår prässas fram där- under.
Det talas om att en hand kan vara ett helt poem.
Det menas då en hvit, mjuk, formfull- ändad hand.
Men denna hand, som jag ej kan glömma, denna värkbrutna hand, är den ej ett poem, så rikt på innehåll som något konstverk, skönt till formen?
Du gamla — du med den handen — du är gammal af år och af möda!
Du har aldrig kla- gat öfver arbetets tunga, nej, nej, du var alltid så glad öfver att ständigt, ständigt hänga i, från morgon till afton.
Du jämrade dig aldrig, hur bårdt du än slet.
Men jämmern, jämmern lig- ger där i din värkbrutna hand Din trogna hjälp, som afvändt nöden från dig i så många år, som aldrig tvekat taga i de tyngsta bördor — den kan ej mera, den är utsliten — din värk- brutna hand!
Jag gråter vid tanken på, hur du såg på denna hand: » Den är så ful, den är ingenting att se på — — » Nej, men jag ville taga den i min och värma den och stryka den så ömt, så ömt, och lägga den mot min kind, denna gamla hand.
Hvad vore allt det ändå mot det sköna den pre- dikar för mig om ett lif af outtröttlig, osjälfvisk sträfvan?
Du gamla med din värkbrutna hand!
Om jag hade ett varmt och lugnt bo åt dig, där jag kunde få pyssla om dig och komma dig att glömma din sjuka hand — och så skänka dig ett ringa tack för ett helt lifs stora möda!
Ad.
Herr Redaktör!
Vördsamt anhålles, att Ni godhetsfullt ville lämna plats för nedanstående upprop i Eder ärade tidning samt, om Ni så finner för godt, uppmana nere, som känna till detta elände, att skrifva för saken.
Ingen skulle därför vara tack- sammare än » En ringa läsarinna af Idun ».
* * Alla Iduns läsare och läsarinnor uppmanas — först de, som hafva något att säga i riksdagen, och sedan de, som kunna påverka de makthaf- vande — att göra hvad de kunna för att afskaffa dessa omänskliga auktioner på fattighjon och värnlösa barn, som emellanåt förekomma på landsbygden.
Många kanske tro att dessa auk- tioner vore en för längesedan öfvervunnen stånd- punkt, att sådana förekommo blott längre till- baka och ej i vår upplysta tid.
Men just i denna upplysta tid fortgå ännu på landet dessa ohygg- liga auktioner, hvarest dessa stackars fattiga barn och gamla bortauktioneras till dem, som bjuda det minsta arvodet.
Lätt kunna vi fatta, att de som taga dem om hand ej äro de som hafva råd att för billigt pris taga omvårdnad om armodets barn, utan sådana, som ej vilja låta en inkomst gå sig ur händerna och på samma gång finna det förmånligt att erhålla biträde och hjälp med tillsyn af barnen m. m., medan de__själfva äro ute på arbete i åker och äng.
Äro de då klena stackare, som ej orka mycket arbeta, så kunna vi förstå att de hafva mycket svårt många gånger.
De, som läst » Sigurds » beskrif- ning om en dylik auktion, torde nog satt sig in i dessa arma människors känslor.
Själf kan jag, som.
utsänder denna uppmaning, ej göra någon- ting därför mera än att påminna mina makthaf- vande bröder och systrar att uträtta något för afskaffandet af dessa auktioner.
L — k.
I d u n s fråg-eafdelning-, som flerfaldigt blifvit antastad af den läsande allmänheten, har dock synbart segrat genom sig själf och sina många anhängare.
Rättvisa an- märkningar öfver då och då förekommande minst sagdt egendomliga frågor böra dock ej falla så- som klander på redaktionen, som anser sig böra, så långt möjligt, öppna sina spalter för alla, som vilja fråga; utan må frågarinnorna själfva stå för hvad de begära infördt i Idun.
Men då nu intresset för dessa frågor och svar är så stort, och man dock bör antaga, att de med nöje äfven läsas af de flesta och ej endast af kontrahenterna, hvilka åtminstone svaren när- mast angå, så tillåter jag mig härmed påpeka ett litet missförhållande, som ganska lätt kunde afhjälpas.
Vid mången af frågorna, som man genomög- nar, tänker man: » det skulie du också bra gärna vilja veta » — eller » det skall bli roligt att läsa svaren på denna intressanta fråga » — — och då nästa nummer utkommer, slukar man svar- afdelningen för att rikta sitt vetande.
Men, med detsamma man tackar dem, som så bered- villigt offra sin tid och besvära sig med frågor- nas besvarande, kan man ej undgå att förvåna sig öfver, hvarför svaren i de flesta fall äro af- fattade så » enskildt », d. v. s. hvarför därvid endast hänvisas till frågans siffra (som ju myc- ket lätt kan feltryckas) och ej alls eller dock ej nog tydligt vidröres frågans innebörd.
Och ändock skulle det bespara läsaren så mycket hufvudbry genom gissning eller besvär med att framleta frågans innehåll i något af föregående numren, om hvar och en i sitt svar ville inflicka, hvarom det är fråga!
Utrymmet behöfver ju därför ej ökas, men vår tidning skulle blott vinna därige- nom, och hundratals läsarinnor komme att in- stämma i undertecknads stora tack, om alla sva- rande medsystrar ville för framtiden behjärta detta upprop.
Stenia.
Till Daniel Fallström.
Säg, skald, hur kommer det sig att du lyran strängat om?
Du är ju dyster som en natt, förr var det dock tvärt om.
Du sjöng som lifvet varit blott en glad och sorglös dröm — nu längtar du få sjunka ned från allt i tidens ström.
Jag vet ej, hvad dig kan ha händt, hvad som dig isat så, om lyckan har dig ryggen vändt, jag vet ej, men ändå jag tviflar, att du är så kall, så liknöjd som du tror — att dö, o skald, är ingen lek, hos döden allvar bor.
En härlig gåfva lifvet är, om sorgens skuggor än ibland månd ' skymma dagern där — det dagas nog igen.
Mer rikt än förr syns lifvet dig, när döpt i smärtans flod du stiger härdad, luttrad upp med gladt och nyfödt mod.
Upp, alltså, skald, till manlig strid mot sorg och lyckans svek!
Upp mot en ond och hatfull tid till modig bardalek!
Upp, sjung allt ädelt, skönt och godt, allt högt och stort du vet!
Möt se ' n med gladt, frimodigt hopp båd ' död och evighet!
— a.
* U P notisboken.
Hälsotillståndet vid hofvet.
Drottningen, som sedan några veckor vistats å Ulriksdal, är nu ovanligt kry, rör sig med ledighet och vistas dagligen, åtminstone för en och annan timme, ute i det fria.
Däremot är kronprinsessan fortfarande svag och en stor del af dagarne sängliggande.
I söndags, då den kungliga familjen med anledning af prins Bernadottes 37 års födelsedag var sam- lad till familjemiddag, kunde kronprinsessan icke deltaga i densamma på grund af sitt klena hälso- tillstånd.
« Kvinnlig elev vid Tekniska högskolan.
K. m:t har nu medgifvit, att Agnes Emma Karo- lina Magnell må, utan hinder af de för Tekniska högskolan gällande stadgar, efter fullgjorda prof vinna inträde såsom specialelev i fackskolan för arkitektur vid högskolan samt efter genomgången kurs därifrån erhålla afgångsbetyg i likhet med manliga elever.
Enligt hvad nu uppgifves skall dock fröken Magnell ej vara den första kvinna, som antagits till elev vid Tekniska högskolan.
En » gammal teknolog » meddelar nämligen, att redan åren 1838 och 1839 en fröken G. var an- tagen såsom elev vid tekneologiska institutet, såsom högskolan då benämndes, för att studera kemi och lära sig konsten att färga.
Märta Eketräs moder, framlidne kabinetts- kammarherren och öfversten J.
G. Eketräs maka, Stanislas Margareta Eketrä, född Tersmeden, afled i söndags härstädes uti en ålder af 70 år.
Öf- verstinnan Eketrä var född i Stockholm den 13 maj 1826 och dotter af ryttmästaren friherre Vilhelm Fredrik Tersmeden och hans maka Jac- quette Elisabet Tersmeden.
Hon ingick 1846 äkten- skap med dåvarande kaptenen vid Andra lifgar- det, sedermera kabinettskammarherren och öfver- sten för Västmanlands regemente Johan Gabriel Eketrä, hvilket äktenskap upplöstes med makens död 1889.
Öfverstiiman Eketrä, som intog en framskju- ten plats inom sällskapslifvet både här och i Västerås, där familjen var bosatt under en följd äfyår, sörjes närmast af tvänne döttrar.
En af dessa är gift med kaptenen D.
T.
J. Petrelli och en annan med godsägaren J.
A.
M. von Enge- ström.
En dotter till öfverstiiman Eketrä var ock, som sagdt, den bekanta kammarfröken hos drottningen Märta Eketrä, hvilken afled 1894. gångsrikt löste.
Ett par dråpliga drabanter åt Stenhammar.
Att den är intressant och duktigt sir John Falstaff äro hrr Henrikson (Bardolf) och gjord, kan ej förnekas, om den ock visar ett visst Brag (Pistol).
sökande, som ännu ej nått den fulla behärsknin- Operan, som erhållit en mycket omsorgsfull gen af stil och form.
De båda sista satserna ver- inöfning under hr Hennebergs ledning, gick i sin kade mest anslående och framkallade lifligt bi- helhet alldeles förträffligt, trots de många svå- fall, hvilket föranledde hr Aulin att införa ton- righeter, som återfinnas på flere ställen i den- sättaren, som nu varmt hyllades.
Programmet samma.
Den hör ock tydligen till dem, som inleddes med Händels präktiga och anslående vinna på ett omhörande.
Anmälaren häraf hade g-moll-suite för stråksextett, i hvilken andra alt- helt nyligen tillfälle att höra » Falstaff » å hof- violinen sköttes af hr Kjellström och kontraba- operan i Berlin och fann den då vida mindre sen af hr Stanék.
Utförandet var kompositionen Hedrad åldring.
90 år fyllde i måndags fri- intressant än nu.
Måhända berodde detta emel- värdigt och framkallade lifligt bifall.
Soaréns herrinnan A.
M. Tham, född Alströmer, numera lertid därpå, att utförandet här på de flesta hän- slutnummer utgjordes af Brahms ' förträffliga so.
bosatt i Upsala.
För den vördade åldringen, som der och som helhet var bättre än i Berlin.
nat för piano och violin, n:r 3, d-moll, hvilken ännu besitter oförminskade själs- och kropps- nu liksom vid ett föregående tillfälle erhöll ett Operan ' är väl iscensatt och har att uppvisa krafter, gaf ett 30-tal släktingar en animerad särdeles godt utförande af hrr Aulin och Sten- middag å stadshotellet i Upsala.
Hundratals lyck- ett par vackra dekorationer, nämligen en träd- hammar.
Publiken, bland hvilken märktes hertig- önskningar i form af bref och telegram ingingo gårdsdekoration i första akten och en dekoration innan af Dalai ne samt prinsarne Carl och Eugen, under dagens lopp från anförvanter och vänner.
med motiv från Windsors park i den sista akten.
var särdeles talrik och lifligt intresserad.
Den senare, som utförts i Wien, var särdeles an- slående och framkallade lifligt bifall.
Att sådant Alexander Petschnikoff har ytterligare gifvit ett Doktorinnans guldmedalj.
K. m:t har för öfrigt i rikt mått kom de uppträdande till par konserter härstädes, vid hvilka som hufvud- tilldelat lasarettsläkareu i Jönköping A. W. Tho- del, hafva vi endast att konstatera.
Till sist in- nummer förekomrnit_Mendelssohns e-moll-konsert, réns maka fru Anna Thorén, som med fara för ropades äfven hofkapellniästaren hr Henneberg Bachs Chioconna och aria på g-strängen samt eget lif i somras i Oskarshamnstrakten räddade och förste regissören hr Rundberg.
Griegs c moll-sonat.
Med undantag af den senare, en person från att drunkna, medaljen af guld i Vi skulle mycket misstaga oss, om ej denna hvars tolkning just ej var den bästa, hafva de femte storleken med inskrift » För berömliga gär- opera kommer att bli nästan lika populär som flesta numren erhållit ett förträffligt utförande.
ningar.
» Medaljen öfverlämnades af landshöfding » Muntra fruarna ».
Hr P. är dock afgjordt bäst i de kantabla num- Palmstierna förliden vecka till doktorinnan Tho- ren, och i tekniken är han mästare.
Bifallet har K.
Dramatiska teatern bjöd i lördags på en in- rén vid den supé han å länsresidenset med an- hvarje gång varit särdeles entusiastiskt från den tressant premiére, då ett nytt drama af den nu- ledning af sin dotters bröllop gaf för ett antal nästan alltid fulltaliga publiken.
Som ackompag- inbjudna, bland hvilka äfven doktor och dokto- mera hos oss så populär vordne spanske förfat- natör har vid de senare konserterna hr Stenham- taren José Echegaray framfördes.
Den framgång rinnan Thorén befunno sig.
» Offrad » — så kallas i hr Bovallius ' förtjänst- mar bifrädt, och en bättre sådan torde konsert- fulla bearbetning det gripande stycket — rönte gifvaren fått svårt att uppleta.
Damer på björnjakt.
Grosshandlarna P. inför den distinguerade premiérepubliken torde Hofkapellniästaren Richard Henneberg, hvilken M. Anker från Fredrikshald och Chr.
Berg från närmast motsvara det starka intryck, som sam- som bekant inlagt stora förtjänster om vårt mu- Kristiania befunno sig den 3 dennes på björn- me författares » Galeotto » på sin tid gjorde och siklif, gifver i morgon lördag konsert i Musikaliska jakt i sina fruars sällskap.
Deltagarna stodo ut- vida öfverträffa verkan af flere senare gifna akademiens stora sal.
Programmet upptager bland posterade framför idet, då björnen, en gammal Echegaraypjäser.
» Offrad » innesluter också på annat en intressant symfonisk suite &gt; Scheherazade » hane, rusade ut på 3 meters afstånd, påsköts och sätt och vis en version af grundtemat i » Gale- af den ryske tonsättaren Rimsky Korsakoff, samt af välriktade kulor erhöll sin bane.
Detta är otto »: det smygande förtalets fördärfbringande Södermans » Kung Heimer och Aslög », som kom- veterligen det första exemplet på norska damers makt; striden står denna gång emellan tvänne mer att sjungas af hr Ödmann.
För öfrigt flere deltagande i björnjakt; i Finland har fru Sonja unga flickor, som täfla om samme man, den ena goda nummer.
Konsertgifvaren biträdes därjämte Tavaststjerna skjutit björn i ryska Karelen.
rättsinnad, ädel och fylld af offervillig kärlek, af operasångaren Bergström och k. hofkapellet den andra, under ett helgons skenheliga min, m. fl.
Någon vidare rekommendation torde denna ett litet vidunder af kall beräkning och ondska.
konsert ej behöfva.
De mörka makterna triumfera ända där intill, att den äkta känslan med skymf jagas på dör- Filharmoniska sällskapet gifver sin första kon- ren, medan intriganten reder sig till bröllop, sert för säsongen nästkommande tisdag i Musi- Teater och musik.
men hämnden vakar och i den lidelsefullt upp- kaliska akademiens stora sal, hvarvid som huf- Kungl.
operan uppförde i måndags för första gån skakande slutscenen når ett dolkstyng bakdan- vudnummer uppföres Cherubinis » Requiem ».
gen Verdis opera » Falstaff •.
Texten till denna ly- terskans redan i brudsiden höljda bröst och man riska komedi, som den kallas å programmet, är skymtar en sen, om ock bittert blodstänkt upp- sammanställd af Arrigo Boito och till innehållet rättelse åt den förföljda oskulden.
Som redan af detsamma som » Muntra fruarna i Windsor ».
dessa antydningar torde framgå, skyr den span- Den gamle maestron, som vid denna operas ske författaren i sitt drama ingalunda starka, komponerande var åttio år gammal, har här sla- ja, skriande färger, men styckets poetiska lyftning git in på ett område, som betydligt afviker från och äkta patos kunna ej förfela att göra ett För Idun af Homo Sum.
det, hvarpå han förut företrädesvis rört sig.
mäktigt intryck äfven på en publik, som är van Med tanken på sådana operor som » Trubaduren », vid mera dämpade och nordiskt kyliga dagrar.
_Wån lawn-tennis-platsen ljödo glada röster, » Den vilseförda », » Aida » och » Otello » måsteman De tvänne kvinnliga hufvudrollerna, de riva- r sågos ungdomliga gestalter snabbt och spän- förvånas öfver att dessas skapare kunnat åstad- komma något så nytt och originelt som » Fal- liserande unga flickorna, fingo ock ett förträff- stigt röra sig fram och åter.
" Nu var ett spel staff », hvilken opera flödar af den mest upp- ligt utförande.
Som den misskända och förskjut- slut och en kort paus inträdde.
Den vackraste sluppna och burleska humor.
Musiken lider na Matilda, hvilken dock till sist tar en så blo- af de unga flickorna, hon med den långa, slanka visserligen brist på kantabla melodier, men den är dig hämnd, presterade fru Seelig-Lunäberg ett figuren, kastade sig flämtande och med glödande full af karaktäristik och har att uppvisa en för- ytterst verkningsfullt och medryckande spel — kinder ned på en trädgårdsstol, i det hon ifrigt träfflig orkestrering.
En hvar af de tre akternas utan tvifvel en af den unga skådespelerskans flämtade med sin räcket.
sex tablåer lämnar många exempel härpå.
Det bästa skapelser.
Bifallet var ock, särdeles efter » Nej, nu förmår jag inte längre! » utropade bäst tillgodosedda partiet är naturligtvis Falstaffs, de två sista akterna, hardt när stormande.
Som hon.
» Dessutom skall man veta att draga sig till- och så som det här utföres af hr Lundqvist, kom- det tigerhjärtade lilla lammet Enriquetta ådaga- baka med glans.
Ett nederlag efter en sådan mer det i alla afseenden till sin fulla rätt.
En lade fru Hartmann i en för henne ovanlig och seger skulle jag icke kunna bära! » dråpligare Falstaff torde ingen operascen kunna ny uppgift mångsidigheten af sin talang och de- » Ah, för fröken ges det nog inte annat än uppvisa.
Att hr L:s yttre alldeles särskildt läm- lade välförtjänt publikens ymniga hyllning.
Hr segrar här i världen,), sade en af de unga her- Skånbcrgs Fernando förtjänar ock sitt erkännan- par sig för denne Falstaff, som » har magen till rarne med smäktande galanteri.
sitt rike », torde vara öfverflödigt nämna, och de, liksom fröken ÅMander samt hrr Palme och » Att häradshöfdingen orkar säga artigheter i Bceckström i sina mindre framträdande roller.
man förvånas därjämte öfver den jämförelsevis en sådan värme, det är mer än jag begriper!
Minst lyckad föreföll oss hr Örtengren som den ovanliga lätthet, hvarmed hr L. rör sig på sce- Jag orkar inte ens att höra några, » sade hon nen.
Det är dock ej endast i dessa rent yttre gamle vännen i huset.
— Helt visst blir det med en liten förtretad min och reste sig upp.
afseenden, som hr L. fyller sin uppgift.
Sång- nya programmet af de mera varaktiga.
» Adjö med er!
Nu få ni reda er bäst ni kunna partiet skötes med vårdnad och omsorg, och hela utan mig. » framställningen präglas af godt gemyt, saftig Södra teatern har träffat aftal med fru Emma » Om det bara är för att slippa höra artigheter, komik och en så riktig uppfattning, att vi ej Berg om ett gästspel, hvarmed början skedde i tis- som fröken öfverger oss, så lofvar jag att vara tveka att framhålla denna uppgift som en af den dags i operetten » Förgät-mig-ej », hvari fru Berg så ohöflig, som min natur tillåter, » svarade hä- populäre sångarens bästa. '
Det hela vittnar oför- öfvertagit fröken Nilssons roll, med anledning af radshöfdingen.
tydbart om, att hr L. ägnat det varmaste in- för den sistnämnda behöflig hvila.
Naturligtvis » Tack, men icke ens ett så ädelmodigt anbud tresse åt densamma.
Han belönades ock upp- hälsades den uppburna gästen med det hjärtligaste repade gånger med de lifligaste applåder, både bifall.
I samma stycke debuterade ej utan fram- kan locka mig att stanna! » Två par manliga ögon sade tydligare än ord för öppen ridå och efter aktsluten.
gång en ung tenor hr Fredrik Eggeling som Botho von Wendt, hvilken roll förut innehafts af hr att spelet i så fall förlorat sitt hufvudsakliga in- Bland de öfriga uppträdande sätta vi främst Änder.
Under inöfning är den i Paris med så tresse.
Ägaren till det ena paret, en ung man - fru Östberg som Alice Ford, förträfflig både i stor framgång gifna operetten » La Falote », på med allvarligt, energiskt utseende, kastade ifrån sång och spel.
De tre öfriga representanterna svenska kallad » Blåa frun », i tre akter med sig sin räcket sägande: » Ja, då behöfva ni icke i fruntimmerskvartetten, fru Almati-Bundberg musik af Louis Varney, hvari fru Emma Berg mig heller längre.
Kanske Alice har lust att göra en promenad i stället? » fortfor han, vänd (Quickly), fröknarna Karlsohn (Meg Page) och innehar titelrollen.
till den unga flickan.
Frödin (Nanetta), skötte äfvenledes berömvärdt sina roller.
Den sistnämnda och hr Lemon (Fen- Andra kammarmusiksoarén gafs i fredags å van- » En promenad midt i middagshettan?
Nej, vet ton) voro ett par goda representanter för det un- ligt ställe och efter ett som vanligt värdefullt Erik, det vore verkligen att komma ur askan i ga älskande paret.
Hrr Söderman och Brat- program, hvars största intresse naturligtvis låg elden! » Med ett klingande skratt, som ljöd skä- bost hade erhållit för dem lämpliga uppgifter som däri, att det upptog en ny stråkkvartett (n:r 2, rande ironiskt i ett par öron, vände hon ryggen mäster Ford och doktor Cajus, dem de ock fram- c-moll) af vår unge begåfvade tonsättare Vilh.
åt sällskapet, och svängande sin räcket i han- - IcLnt J u v e l e r a r e K. A N D E R S O N X Jakofastorff 1 Bringar, Broscher, Armband, Kedjearmband, K e dj or, Nålar, Bref besvaras omsående.
Ämelies historia.
Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernast!
Solidast!
Billigast!
den, skred hon med lätta steg öfver den mjuka gräsmattan hän emot några skuggande kastan- jer.
Erik sände en mörk blick etter henne, bet sig i mustaschen och gick hastigt åt motsatt häll.
Under kastanjerna var en treflig plats anord- nad med trädgårdssoffor och bord.
Tillbakalutad i en låg korgstol satt en äldre dam af ett behag- ligt utseende, sysselsatt med ett handarbete.
När den unga flickan nalkades, såg hon upp och sade leende: » Redan trött på det » gudomliga » lawn tennis? » » Ja, vet du tant, i en sådan hetta kan det mest gudomliga bli motbjudande.
Men här har du det så svalt och fridfullt, du lilla afundsvärda varelse! » Och med synbart välbehag kastade hon sig ned i gräset vid tantens fötter och lät blic- ken drömmande glida in i löfverket öfver sig.
» Hur kommer det sig att det alltid är något så rogifvande i din närhet, tant Amelie?
Och hur kan du alltid vara så lugn och harmonisk?
Ack, om jag alltid fick vara hos dig, tant, då skulle jag kunna bli en bättre människa. » » Ah, mitt sällskap skulle du nog snart tröttna på, du lilla yrhätta, om jag icke hade några ung- domar att roa dig med. » » Nej, tant, aldrig!
Det är just » ungdomarna », som trötta och tråka ut mig förfärligt ibland. » » Såå, hvem är det nu, som råkat misshaga dig? » » iih, just ingen särskildt, » sade Alice och såg bort mot lawn-tennisplatsen.
» Jag misstänker dock, att det är någon sär- skild.
Hvarför såg Erik så mörk ut i hågen, när han gick sin väg för en stund sedan?
Du har väl plågat honom igen, stackars gosse. » » Låt oss inte tala om Erik, såvida jag skall kunna bibehålla mitt lugn, » sade Alice otåligt och ryckte upp några grässtrån från marken.
» Jaså, ditt lugn är verkligen i fara för hans skull? » sade tanten skälmaktigt.
» Fy, tant, du vet mycket väl, att jag inte me- nade så.
Jag har ju alltid tyckt så bra om Erik, men på sista tiden har han verkligen varit bra tråkig, och nu börjar jag förlora tålamodet med honom.
Han kan ju icke höra mig tala om en annan man, mycket mindre till någon, utan att bli på misshumör.
I hvarje mansperson, som Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Bref med 105 inkapslade geografiska namn, järnvägs- och poststationer inbegripna.
däri Du stora narraktiga toka!
» Gräla bra, Dora », ropade en pa- pegoja, » pantfrun » i världen ägde.
.
.
Mera rakt er på lifvet går jag i dag ej, nu bara varnar jag, men fast ert ofog denna gång ej tangerar mig, skall jag likväl draga mig det till minnes otaliga gånger, det lofvar jag både dig och Otto.
Borde egent- ligen bara grumsa.
Ack en sådan markatta!
Han gör minsann krum- bugter.
.
fur, tall, gran, där synes tvedrägtsandan och jag har erkän- nande för att jag rosar i otid.
I alla fall ingen skada skedd, roligt att ni äro vid goda vätskor!
En bur gåt- an att få, sådan tvärpinnad den ön- skades, och där kunna edra foglar bo galant.
Skall söka vidare när jag går till norr; köp ingen, ty ni få kanske ge flera kronor mera, och äfven de elegantaste i er marknad äro bara uselhet.
Vanligen brukar differensen bland sorterna utjämna de olika prisen.
De sända nog ett par till eder, så få ni själfva sam- fäldt välja (vasktråg fins) — i fall ovisa varelser som ni — — Jag visste allt att det var lektyr i Ottos smak.
Mig har denna bok roat i en synnerlig grad.
Denna bok har alla förutsättningar, där före- k o m m a d e lustigaste infall, dessa jag träffar, har träffat eller kommer att träffa, spårar han straxt en rival.
I stället för att han förr var glad och treflig, går han nu ständigt och surar; det är just inte rätta sättet att vinna en flicka.
Jag är säker på, att han skulle bli en odräglig äkta man.
Och just därför att det är så tack- samt att plåga honom, så kan jag aldrig låta bli, så snart ett tillfälle erbjuder sig.
Jag föresätter mig ibland att inte göra det, men det hjälper inte, det är alltför frestande och roar mig rent af.
För resten kan det göra honom godt.
Det är bestämdt bara egenkärlek; han fordrar ju, att jag ej skall hafva ögon eller öron för någon an- nan än honom, och likväl har han aldrig haft det modet att tillstå sina känslor för mig. » » Nej, Alice, jag tror säkert inte att det kan göra honom godt att du plågar honom, men där- emot kan det göra honom mycket ondt.
O, barn, om du visste, hur det alltid smärtar mig.
då jag ser ungdomen lättsinnigt leka med käns- lor och tanklöst och ovarsamt handtera sin egen och andras lycka, liksom den icke vore ett så ömtåligt och bräckligt ting. » Alice hade aldrig förr hört sin tant tala så, och då hon nu förvånad såg upp i hennes an- sikte, märkte hon att det bar spår af en djup rörelse och att hennes ögon stodo fulla af tårar.
Instinktmässigt kände Alice, att det var mer än blott medkänsla för andra; det måste vara minnet af någon egen bitter erfarenhet, som väckts till lif.
Af grannlagenhet teg hon en liten stund.
Därpå sade hon smeksamt: » Lilla tant, vill du berätta mig något från din egen ungdom, det har du aldrig gjort.
Hur kommer det sig, att du aldrig gift dig?
Jag har hört sägas, att du var en så- dan firad skönhet.
Hade du mycket roligt? » Den unga flickan intog en bekvämare ställning med armbågen stödd mot gräset och hufvudet lutadt i handen, samt såg upp, intresserad och vän- tansfull.
Men den äldre kvinnans blick syntes fjärrskådande och vemodig, då hon svarade: » Du menar väl, om jag roade mig mycket?
Ja, det gjorde jag.
Men jag vet icke, om jag hade roligt.
Minnet af min ungdom är genom- trängda af så mycket smärtsamt och bittert, att jag helst skulle vilja begrafva det i glömska.
Du får därför icke undra på, om jag har svårt ungersvenners borgerliga rara tant, deras kamratskap, bondtyperna, ut- märkt alltsammans —.
Nu har Oi- sens lånat hem den.
Den behagar och öfverraskar tant, och om hjäl- ten sägei hon (hon har hunnit längre): nobel, fast karakter — och Ester, förstås, är förtjust.
Apropos enträgenhet lär under resan Frans i skogsfrågan — till er nackdel — tillärna observationer; vi träffades ute en dag och sedan just vid sin port sa Ida att hon kommit i tal i en spårvagn med inackorde- ringsbekanta och hört att i höst er rike militäre granne förlofvats med den vackra, intressanta Marta — henne mins du nog.
Hon brukade nästan jämt gå ensam, bese taflorna, tala vid din vis a vis och var så hemmastad på museum.
Antagligen evenement nog för en tid bortåt på er ort.
Det blir ett vackert par i sanning.
Posttimmen sätter nu p för att vidare meddela vare sig ny eller gammal kunskap.
Farewell.
Otto hölsas så mycket från b-g.
Länkgåta.
1) Hvad man kan kalla sådan dryck Hvars grad af styrka ej är riktig.
2) Hvad som kan vållas af en nyck, Men ock af orsak mera viktig.
3) Beteckning i vårt handelsspråk För enskild grupp af fiskar rara, Men ock hvad oftast vållar bråk Med röster — just en väldig skara.
4) Af fruktbar jord ett blomster- land.
5) Ett träd rätt skönt i skruden tunga.
6) Hvad kossan blef för slaktarns hand.
7) Hvad lifvet gör emot de unga.
Af dessa länkar sju nu sammanfläta Ett ondt som vållat både split och smärta, Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af H att tala om det.
Men för din skull vill jag ändå göra det.
Kanske kan det bli en nyttig läxa för dig, » Ordet läxa behagade icke riktigt Alice; det var något som hon på det hela taget tyckte sig ha vuxit ifrån.
Men hon mottog det dock utan invändningar för fortsättningens skull, ty hon längtade ifrigt att få höra sin tants historia. '
' » Du kan väl knappast föreställa dig, att jag en gång varit en ung flicka, fullt ut lika liflig, yr och kokett som du själf. » » Tycker du verkligen att jag är så kokett, tant, » sade Alice förebrående.
» Ja, det kan jag inte neka till. » » Nåja, litet koketta äro väl nästan alla flickor, åtminstone om de hafva tillfälle till det.
Men att du har varit det, tant, det kan jag inte fatta.
Jag trodde, att du alltid varit samma fridens ängel som nu.
Då finns det ju någon utsikt till att jag också kan bli hygglig en gång. » » Det tror jag också att det finnes, » sade hen- nes tant leende.
Därpå tillade hon allvarligt: » Men jag hoppas innerligt, kära barn, att det ej måtte fordras lika mycket lidande för att göra dig » hygglig »:, som du säger.
Du inser ej, hur många heta strider jag måst genomgå för att kunna blifva den jag är.
Men jag skall berätta dig alltsammans. » (Forts.) Innehållsförteckning.
Prinsessan Mary Karadja, född Smilh.
(Med porträtt).
— Två dikter af Mary Karadja.
— » Kungen har sagt det. » — ' Att be om pengar.
.
.
» II: Afiönade hustrur; af Erk.
III: Svar från &gt;En gift kvinna » till » En gift man. » — Suomessa.
(I Finland).
Några vildblommor samlade af Ksstese.
(Forts.).
— Marie Corelli; af Mari Mihi.
— Från Iduns läsekrets: Till en gammal trotjänarinna, af Ad.
Bref från L — k.
Iduns frågoafdelning; af Stenia.
Till Da- niel Falllström, af — a.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Tant Amelies historia; för Idun af Homo Sum.
— Tidsfördrif.
Som åstadkommit mången hetsig träta, Ja, ock förkrossat månget känsligt hjärta.
8.
L. Charad.
0 Mitt första är en titel, som jag tror, Hvar flicka längtar att få bära; Se ' n hon den fått, på henne det beror, Om man mitt andra kan förtära, Ty ofta händer det, minsann — Ehuru det kan ledsamt tyckas — Att hon i början lätt misslyckas Och allting blir så där » går an ».
Sist nu en vink jag gifva kan — Förlåt, den är ej illa menad — Låt aldrig någonsin er man Mitt hela få en stund försenad.
Ninne, Rimgåta.
Omhöljande ord ordnas rätt, gifva de en fyrradig vers af svensk för- fattare: ordspråk — för — föda — intet — att — tiden — du — enda — slöseri — håglös — vilja — döda — du — girighet — en — tiden — hop — har — god — på — karg — så — en — att — tidens — narr — dödar — dig — vara — se — att — groft — förfara — men — tiden — som — är — själf — • tiden — är.
Kombinationsgåta.
Ll 1 2 3 a a| a| a c | c d d i 1 | 1 a d | l r Ii " 1 » i b.
0 i r 1 3~ d i h n n o | o r | r s Figurens 33 bokstäfver skola ord- nas så att de hvarandra motsvaran- de lodräta och vågräta raderna gifva samma namn: 1) svenskt landskap, 2) fransk stad, 3) italiensk stad.
S.
L.
Lösningar.
Logogryfen: Kringla: Kina (piller) (i) kar, gran, agn, kria, Ina, klar, lik, al, Glan, linka, ark, lin, garn, kran, Riga, krig, Ka- rin, Inga, lank.
Kombinalionskvadrat: 1 — 2 Bristol, 3 — 4 kon älf = en krydda, peta.
1 — 4 Brita, 2 — 3 stolpe.
save klor = slagfält, Sijferlogogryfen: Lampskärm: mal, kär, märka, mars, mask, palm, kam, ärm.
redan lexa = mansnamn, Mosaiken: Sundsvall — Marstrand: 1) Soci- une rim = vanlig krukväxt.
alism, 2) Uddevalla, 3) näckrosor, 4) disso- nans, 5) sakrament, 6) vatlenkur, 7) Al- aspå = kemisk produkt, kantara, 8) lifdragon, 9) Langeland.
elf hund regal = fisk, Vokal förändringsgåtan: list, last, lust.
lena fet = ett stort djur, Gåtcharaden: Nålfat.
Prokopen: Agram, Gram, ram.
Redan 1888 intygade prof.
Jota.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao v a r fullt lika med v a n Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder Ordförvandlingsgåta.
1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 8) bard helg = krigare och teck- nare, 9) hvete en bo = kompositör, 10) hvit ense = egenskap, 11) fyra lä = bostad, 12) rang e deri = militär.
Begynnelsebokstäverna bilda nam- net på en bekant svensk skriftstäl- lare.
ULTMANS CACAO
