# ID: svediakorp-per1103
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,851
# sentences: 645
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
Fredagen den 13 november 1896.
N:r 46 (468) Prenumerationspris pr är: Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., månadsuppl.
Barngarderoben Byrå: Redaktör och utgifvare: Utgifningstid: 9:de årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje helgfri fredag.
kr.
5: — Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. F R I T H I O F H E L L B E R G.
AUm.
telef.
6147.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » » 6: — Lö3ttummerprls 15 öre Träffas säkrast kl. 2 — 3.
25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
&gt; 3: — Prenumeration sker å alla post- (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad.
» 3: — anstalter i riket.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
+ Hedvig L u n d s t r ö m S född Cederborgh.
tor och berättigad saknad har den gamla, öfver hvars namn vi i dag teckna det betydelsefulla korset, lämnat efter sig inom den krets och den ort, där hon under ett långt, skiftesrikt lif när- mast verkat, älskat och lidit.
Men äfven utanför denna skall hennes minne bevaras i tacksam kärlek, ty hon var en kvinna som få.
Hedvig Fredrika Cederborgh var född den 21 april 1815 på Vedevågs bruk i Västmanland.
Föräldrarne voro brukspatron Erik Cederborgh och hans maka, Hedvig Charlotta Kosensvärd.
Brukspatron C. var på sin tid en af ortens rikaste män och ägare till flere af de förnämsta bruken i bergslagen.
Han var bror till den, inom den literära världen mycket bekante Fredrik Cederborgh, författaren till » Ottar Tralling », » Uno von Trasenberg » med flere origi- nella och kvicka satirer, som ut- kommit i förnyade upplagor intill senare tid.
Den unga Hedvig förrådde tidigt en mer än vanlig begåf- ning, så väl på hufvudets som hjärtats vägnar.
Sina föräldrars enda barn och med ett sinne, som lifligt uppfattade allt, upp- fostrades hon i mycken frihet, och såsom hon själf i en se- nare tid mången gång uttryckte sig, i yster själfständighet.
Sin barndom tillbragte hon dels på Stjernfors, dels på Vedevåg och Röfors, där för- äldrarne växelvis bodde.
Med synnerlig förkärlek fäste hon sig vid det sistnämnda stället, under det hon, lyssnande till forsens mäktiga dån, till häst eller fots ströfvade omkring i de vackra omgifningarna, omtalad redan nu för den sä- kerhet och elegans, hvarmed hon skötte sin eldige springare, ofta utan att öppna grindarna för honom.
Jämte detta lif i frihet id- kade hon för enskilda lärarinnor med framgång sina bokliga studier, tills dessa en dag hastigt afbrötos af en ganska allvarsam anledning, då den unga fröken från skolrummet kallades in till fadern, som meddelade henne att kaptenen och adjutanten hos kronprinsen, seder- mera konung Oscar I, fri- herre Karl Sparre, anhållit om hennes hand och afvaktade hennes svar.
På det humo- ristiska sätt, som var egen- domligt för henne, berättade hon ännu på gamla dagar om detta afbrott i läxläsningen och huru hon därvid just hunnit till kapitlet om västfaliska freden, tilläggande: » Nu var det slut med läxläsningen, hvar- för jag ej heller kommit längre i svenska historien än till nämnda fredsslut. » Detta var dock ingalunda fallet, ty fä- derneslandets historia utgjorde under hela hennes lif ett älsk- lingsstudium för henne, och äfven sedan hennes ögon blif- vit svaga af ålder, lät hon sig gärna föreläsas Fryxells och Starbäcks berättelser ur svenska historien.
Och gällde det hän- delser eller årtal i dessa, hade hon när som helst kunnat stå examen.
Utan att mycket förstå inne- börden af de nya plikter hon iklädde sig, firade den sexton- åriga flickan sitt bröllop och erhöll i hemgift det kära barndomshemmet Röfors där makarne bosatte sig och förde ett öppet hus för gäster från när och fjärran.
Den unga husfruns lätthet att sätta sig
Bilda din brud, så förädlar hon dig; med den barnsliga dockan Älskaren leker en stund, mannen o c h tänkaren leds.
G.
G. von Brinkman.
in i alla förhållanden gjorde henne till en lika älskvärd värdinna som god och omtyckt hus- moder för godsets många underhafvande, under det trenne egna små barn efter hand togo hen- nes omsorger i anspråk.
Tunga moln lägrade sig dock snart öfver hemmet genom mannens långvariga sjuklighet, och årliga badresor höllo makarne långa tider borta från den egna här- den, tills den unga friherrinnan vid några och tjugu år satt som änka ensam kvar vid den.
Härmed började ett nytt skede i hennes lif.
Den gamla frihetslusten vaknade åter.
Rik, oberoende och i hög grad originel till sin ka- raktär, blef hon snart själen i ett förfinadt och gladt sällskapslif, hvarvid Röfors blef me- delpunkten för allt hvad orten i den vägen hade bäst att bjuda.
S.
A. Hedlund, den kände tidningsmannen och riksdagsveteranen, var vid denna tid informator för husets unga söner och bidrog äfven i sin mån att höja den glada sällskapstonen, under det mellan honom och familjen grundlades en vänskap, som bibehållit sig lifvet igenom.
En lika trofast vänskap hade ock under badresorna till Söderköping stiftats mellan friherrinnan Sparre och den genialiske doktor Lagberg och alla medlemmarne af hans familj, ett vänskapsband, som bröts först af döden.
Vintrarne tillbragte den unga änkan i hufvudstaden, där hon i en ståtlig våning i det s. k. Bondeska palatset samlade omkring sig en krets af literära och musika- liska storheter samt aldrig försummade att höra Jenny Lind hvar gång denna uppträdde på operan.
När sommaren kom och friherrinnan åter- vände till landet, tillbragte vännerna från huf- vudstaden gärna någon tid i det gästfria hemmet på Röfors.
Kvicka infall och repliker haglade därunder vid det väl försedda bordet, och sång och musik genljödo till sena kvällen.
Bland dem, som väl trifdés i hemmet vid den brusan- de forsen, var också skalden Esaias Tegnér, som mer än en gång strängade sin lyra till den spirituela värdinnans ära.
En sonson till skalden, professor Esaias Tegnér, blef med tiden gift med en dotterdotter till friherrinnan Sparre, fröken Märta Ehrenborg.
Midt under detta muntra lif inträffade emellertid en märkvärdig brytning.
Under en sejour i Stockholm hörde friherrinnan Sparre nämnas en ny predikant, som lät mycket tala om sig.
Han uppträdde ej i kyrkorna, utan höll sina andliga föredrag på en större sal, vid en tämligen obemärkt gata, där företrädesvis folk ur de lägre klasserna hörde honom.
Intresserad af allt, som i någon mån afvek från det alldagliga, beslöt hon sig för att höra hvad lekmannapredikanten kunde hafva att säga, och så begaf hon sig en afton till den sal, där C. O. Rosenius predikade.
Fängslad af det enkla, men allvarliga föredraget, stannade hon kvar ända till slutet, och nästa gång Ro- senius predikade satt hon åter på den omålade träbänken bland de tarfliga gummorna och lyss- nade lika uppmärksamt som de till ord, hvilka åstadkommo en omgestaltning af hela hennes lif.
Omedvetet hade.
hennes ande tör- stat efter något högre än det, hvarmed hon hittills sökt tillfredsställa den; hon fann det här i evangeliets lefvande förkunnelse och kände sig lycklig såsom aldrig tillförene.
V i kunna ej dissekera gången häraf, blott observera verk- ningarna.
Nog af, den firade, beundrade här- skarinnan inom nöjets värld var en helt an- nan, då hon efter vintern i hufvudstaden åter- vände till hemmet på landet, än hvad hon var, då hon lämnade det.
Intressena voro ock andra.
De muntra tillställningarna, mid- dagsbjudningarna, sällskapsspektaklerna, efter- träddes af ett lif i kärlekens verksamhet för andra.
Fattiga och sjuka besöktes och på godset fanns ingen stuga så låg, att icke den vänliga friherrinnan trädt öfver dess tröskel, med all- tid öppen hand och öppet hjärta för nöden.
Med sanning sades om henne, att hon blifvit en moder för alla sina underhafvande.
En läs- och arbetsskola öppnades för barnen, och missionsfester firades på gården, illustrerade af främmande, framstående lärare, som inbjödos från skilda håll.
Den lifliga husfrun rörde sig nu på ett nytt område med samma ursprung- lighet, samma lust och glädje som förut inom helt andra kretsar.
I den stora salen eller under de gamla träden på gården dukades bord för mötesdeltagare och en mera förekom- mande värdinna kunde man ej lätt påträffa.
Hennes kristliga lifsåskådning gjorde henne ej tung och trång, tvärtom bibehöll hon hela sin personliga originalitet, under det hennes blick inåt och utåt blott alltmer vidgades.
Den sprittande humor, som alltid utgjort ett fram- stående drag i hennes skaplynne, förnekade sig ej.
Ännu alltid vistades hon om vintrarne i Stockholm, dit nya intressen drogo henne, och där hon numera företrädesvis umgicks med tidens mest framstående andliga talare, såsom Rose- nius, Elmblad, Janzon, Thomander, Fjellstedt, in.
fl.
och när så Röfors åter klädt sig i som- marskrud, inbjöd hon med hjärtevinnande vän- lighet den ene eller andre, och ofta hela fa- miljer, till rekreation och hvila i det skogom- kransade landtliga hemmet, som snart * fick namn om sig att vara ett verkligt sanatorium, och där alla kände sig så innerligt väl, emedan värdinnan hade ett sätt att taga sina gäster, som gjorde att de kände sig liksom hemma.
Efter mångårigt änkestånd ingick den frihetsälskande och själfständiga friherrinnan Sparre, till mångas öfverraskning, nytt äkten- skap, då hon förenade sig med sin nu efter- lefvande make, brukspatronen Gustaf Lundström, som delade hennes lifsåskådning och jämte det han öfvertog omsorgen om den vidlyftiga ekonomien, tillsammans med henne fortsatte hennes kristligt filantropiska verksamhet.
Bland annat lät han på godset uppföra en ny, sär- deles vacker byggnad, efter ritning af arkitek- ten Stenhammar, af sedd för det dubbla ända- målet af skollokal för godsets barn, med egen afiönad lärarinna, och samlingsrum för andliga sammankomster.
I detta senare äktenskap föddes tvänne sö- ner, hvaraf den ene dog i späd ålder och den andre — utrustad med ovanliga mekaniska an- lag och en flärdfri, trohjärtad karaktär — lyk- tade sin dag föga mer än trettio år, lämnande en ung maka och tvänne helt späda barn efter sig.
Detta var ett slag, som djupt träffade m o - dershjärtat och kastade sin mörka skugga öfver den själsstarka kvinnans senaste lefnadsår, hvartill äfven kommo andra bekymmer och en långvarig, tärande sjukdom.
Dock bibehöll hon under alla dessa växlingar sin tro och förtrös- tan till den himmelske hjälparen, tills hon ändt- ligen i den höga åldern af 81 V » år segrande utkämpade den sista striden, morgonen den 18 oktober innevarande år, i det hem, som från tidiga barndomsåren varit henne så kärt.
Ällt och alla i det hemmet hade ock ständigt rört sig omkring henne, som intill det sista varit själen i lifvet där.
Utom den efterlefvande maken stodo barn, barnbarn och barnbarnsbarn sörjande omkring den blomsterhöljda kistan, när denna sänktes i jorden.
Äldriga trotjänare och trotjänarinnor sörjde också den gamla såsom en kärleksfull moder, hvilken behandlat dem mera som barn än som tjänare.
Länge skall ock bland ett uppväxande släkte i stugorna kring Röfors minnet af » gamla frun » och hennes » regemente » fortlefva i välsignelse.
• L S.
* Till Döden.
är framför mig mörk, obeveklig står den höga skepnad, som vi Döden kalla, ej blodets vågor då af fruktan svalla — nej, lugn min puls och lugnt mitt hjärta slår.
7 r Jag lifvets tomma intet har lärt känna — en enda önskan finns ej mera kvar, och inga tårar mina ögon bränna, när j a g din hand, o Död, till hälsning tar.
Välkommen är du!
Som i dagar unga jag törstat efter bägarn, fylld till rand — så längtar j a g nu i din båt få gunga hän öfver okändt haf mot okänd strand.
Tag mig, o Död, i dina starka armar — så ljuf var ännu ingen kvinnas famn — från godtköpsmarknaden, där lifvet larmar, bär mig till evig hvilas tysta hamn!
Man flyr, när mörk din skugga synes stanna på lyckans stig, där rosor regna ner — när törnekransen vrids kring fårad panna, du blir den lycka, hvarom hjärtat ber.
Jag misskänt dig.
Jag låtit språket klinga till lifvets lof som till en ädel väns, men hvad som lifvet ger — ack, det är ringa, ty lif och kärlek, ära ha en gräns.
Men du, o Död, din skänk tar icke åter — du evigheten ger och ej ett nu.
Mild som en mor du kysser den, som gråter, till drömlös sömn — välsignad vare du!
Daniel.
« Fallström.
" Det svaga kärilet ".
et borde j u vara den fröjdefullaste syn man kunde ha — ungdomen, men sannerligen man kan känna någon synner- lig fröjd vid att se på våra blodfattiga, med ryggradskrökning, kronisk hufvudvärk och hundratals andra krämpor behäftade stadsflickor af öfver- och underklass.
Ty det är sjukt utefter hela linien.
Det är visserligen sagdt, att kvinnan är ett svagt käril, men rättare vore kanske att säga, att hon blir det.
Låt vara, att den nyfödde pilten är gröfre b y g g d än flickebarnet, men däraf bevisas alls icke, att han är lifskraftigare.
Stati- stiken, den torra, den tråkiga, men i tvi- stiga fall så nyttiga, säger tvärtom, att dödsfallen äro talrikare bland de späda gos- sarne än bland flickorna.
Man kan därför vara så där tämligen säker på, att flickans hälsa ursprungligen är åtminstone lika god som gossens.
Men med tiden ändrar sig detta förhållande, ty medan gossen i regeln fortfar att vara frisk ocb stark, utvecklar sig flickan så småningom till det bräckliga käril, man nu en gång för alla fått för sig att hon måste vara för att icke vara mot strömmen.
Och orsaken härtill?
Utan tvifvel det olika behandlingssättet under uppväxtåren.
Gossen anses under sin barndom för en absolut onyttig varelse, ja, än mer, som en, den där endast är i vägen och till besvär, och hvilken det därför är angenämast att vara utaf med så mycket som möjligt.
Det faller aldrig någon beskäftig mamma in att sätta honom till att fålla näsdukar, virka, röra i grytan, vagga den minste eller öfva honom i liknande färdigheter, hvaraf han dock otvifvelaktigt skulle kunna draga nytta i en framtid.
Utan när han har suttit sina timmar på skolbänken och lyckligt öfver- stökat läxläsningen, anses han ha uppfyllt allan rättfärdighet som ung maskulin va- relse och tillätes att begagna fritiden efter eget behag.
Och man kan vara alldeles viss på, att det behaget består i att han i blinken kastar på sig mössan, stormar ut- för trapporna och ströfvar omkring ute på gatorna, i berg och backar eller nere v i d kajerna.
Kort sagdt, han är till finnandes öfverallt, utom inom fyra väggar.
Har ni lagt märke till, hvilken förvånan- de massa pojkar det alltid finnes utomhus?
Låt det bli det allra minsta uppträde i ett gathörn, och som stampade ur jorden ström- ma pojkar till från alla håll och kanter för att taga märkvärdigheten i betraktande, pojkar af alla åldrar och klasser, och hvil- ka allesamman hafva något af svallande ungdomskraft öfver sig.
Men flickor finns det nästan inga i klungan.
Hvarför?
Äro de måhända mindre nyfikna än pojkarne?
Å h nej, men de — sitta instängda hemma.
I fattiga hem måste flickan, nästan allt- ifrån det hon kan gå, var mors hjälp- reda.
Att vara ute och leka, nej, det är nu något, som aldrig kan komma i fråga.
Det är högst sällan hennes mamma har en aning om, hur nödvändig frisk luft är för hennes flicka.
Frisk luft — bevars väl, det måtte inte vara så viktigt, och för öf- rigt finns det väl lika mycket af den va- ran här inne i det lilla rummet som där ute.
Och om icke, kan hon i alla fall icke släppa ut dottern, ty hon behöfver henne nödvändigt i hemmet.
Hon skall diska och och skura, stå på pallen vid spisen och röra i gröten, och hon skall, medan mamma är på fabriken eller slamrar bort timmarne hos grannarne, sitta inne och hålla vakt öfver småsyskonen — och tösen är inte mer än sju, åtta år!
Hon får dålig luft, otillräcklig föda, mycket och tungt arbete, och därför blir hon också med tiden en sådan ung flicka, som vi dagligdags möta, då hon är på väg till sitt arbete vid någon fabrik, blek och glåmig, outvecklad och förkrympt, m e d ett trött, håglöst uttryck i blicken, medan hennes bror, som går bred- vid, och som lefver under samma ogynn- samma arbetsförhållanden, tack vare sitt fria utelif under barndomen ger oss ett mycket bättre intryck hvad styrka och hälsa beträffar.
I burgnare hem är förhållandet enahan- da.
Mycken och hälsosam sport för gos- sarne och för flickorna innelif.
Hur använder väl flickan sin fritid ur skolan.
Ä r hon ute i friska luften, stär- ker och härdar hon sin kropp genom lämp- lig motion och lekar?
Nej, vanligtvis icke.
Frisk luft är något, hon sätter ofantligt litet värde på, och när hon går ut, är det icke för nyttans skull, utan för att flanera, titta i butikfönstren eller drifva ett par gator upp och ned m e d någon ung älskad gentleman.
Det är den motion hon tar.
Någon annan tål hon inte, hon blir and- truten, om hon springer, får hufvudvärk af gymnastik, hjärtklappning om hon på något sätt anstränger sig, blir förkyld af minsta vindfläkt.
Hon är inte stark, säger hennes mamma med en bekymmersam skakning på hufvudet, hon » tål » inte luften.
Bäst där- för att hon håller sig inne i de varma, väl ombonade rummen, där sådant otyg som drag och luftväxling förekommer i så lin- drig grad som möjligt.
Och hon har så mycket där hemma, hvarmed hon kan för- drifva tiden, handarbeten och dockor.
Det är nu en gång för alla fastslaget, att flickan skall lära sig handarbete.
Att det är nyttigt, mycket nyttigt, det kan in- gen förneka, men om det är klokt och rätt att låta en flicka, som i skolan suttit sina fem timmar med böjd rygg och samman- tryckt bröstkorg fortsätta att göra det un- der den lediga tiden, det är en annan frå- ga.
Fritiden är tydligen afsedd till hvila och rekreation, icke till ytterligare arbete.
Kroppen behöfver efter det långa tvungna stillasittandet rörelse, stark rörelse, ögonen äro i behof af hvila, af att få ut sig.
Men allt det där fäster man sig inte vid, utan sätter med det lugnaste sam- vete i världen flickan till att brodera, virka eller något annat som kommer henne att för timmar sjunka ihop på en stol med ryg- gen i en olycksbådande båge.
tyggen Eller också låter man henne förlusta sig med dockorna.
Dockorna!
— • När pojken får en kälke eller ett par skridskor i jul- klapp, är det alldeles gifvet, att hans syster får — en docka.
Hur mycket förråder icke denna småsak om det olika lefnadssättet för dem båda.
Till kälken och skridskorna höra själfskrifvet backar, isbelagd sjö och friska, stärkande vindar, till dockan ett varmt rum med innestängd luft.
Den där dockan lär emellertid vara så utomordentligt nyttig — ja, endast för flic- kan, förstås.
T y visade pojken lust att i många timmar dagligen leka med dockor, skulle hans mamma och pappa helt visst bli öfver sig gifna och, om icke alldeles förbjuda leken, dock sätta en gräns för den och efter en stund skicka junkern ut för att roa sig med mer stärkande idrott.
Men med flickan är det en helt annan sak.
Att hon tillbringar de flesta af sina fritim- mar orörlig och ihopsjunken på en stol med dockan i famnen är så utomordentligt väl- görande för henne.
Det väcker till lif och utvecklar en hel del sköna egenskaper, ordentlighet, flit, huslighet, kvinnlighet, öm- het o. s. v., ja, det är alldeles som ett slags förberedelse för hennes blifvande, vik- tiga kall — moderskapet.
Så är det sagdt.
Låt vara att så är, men å andra sidan är det en så dålig förberedelse som möjligt för det fysiska moderskapet, ty därtill for- dras en stark, väl utvecklad kropp, och en sådan får man icke genom ett stillasittan- de, hälsovidrigt lif.
Att flickan själf hellre tillbringar sin le- diga tid inom hus än ute bevisar ingen- ting.
Hon har helt enkelt blifvit van där- vid, och det ständiga innelifvet har haft till följd, att hon, som ursprungligen älska- de ett rörligt, verksamt lif, så småningom råkat blodbristen och därmed håglösheten och makligheten i våld.
Det är just på den punkten, vi nu ha våra unga stadsflickor, och icke lära vi få dem därifrån genom att gifva dem kina- vin och järnpiller i hur stora kvantiteter det än månde vara.
Nej, det är deras lef- nadssätt, som helt och hållet måste ändras.
Hur lyckligt vore det icke, o m vi till- erkände småflickorna en del af den onyt- tighet, som vi finna så naturlig hos deras bröder, och o m vi kunde låta det bli en i vårt lif verksam öfvertygelse, att frisk luft och motion äro fullkomligt lika nödvändiga för flickor som pojkar.
Vi som mödrar för- sakade då helt visst hellre kafferepet hos grannas, än att vår lilla flicka hela långa dagen skulle sitta innestängd i det kvafva vindsrummet, för det tunga grofarbetet spa- rade vi henne så mycket som möjligt, hand- arbetena gömde vi, tills ferierna komme, och öfver dockorna höllo vi noggrann uppsikt, så att de icke alltför mycket inkräktade på våra döttrars fritid.
I stället för handar- beten och dockor satte vi till en betydan- de del lekar, som kunna lekas endast un- der bar himmel.
Vi må icke inbilla oss, att vi kunna få våra flickor att älska lif- vet i det fria genom att låta dem prome- nera ett par gator upp och ner, ty det till- fredsställer dem icke, utan måste de hafva något som intresserar dem.
Detta något räta behöfva vi icke länge söka efter, vi finna det i sporten.
Det är den som skall blifva medlet att rycka upp våra flickor ur deras dåsiga, ohälsosamma lif och locka dem ur instängda rum ut på vägar och stigar, bort till snöhöljda backar och islagda sjöar, ja, allestädes, där sund, härdande idrott kan öfvas.
Det kommer kanske att göra dem mindre » vänt bortkomna » och » flickaktiga », men också hurtigare och friskare till kropp och sinne, så att våra blickar åter med glädje kunde hvila på dem, och det — ja, det vore vinning öfvernog!
E.
L.
* Idun och Iduns Mode- tidning finnas hos alla edra bekanta!
Sen till, att *
Suomessa.
(I Finland.)
Några vildblommor samlade af E s s t e s e.
I.
Ankomsten.
En ljus fjäril i april!
Majnattens skuggor hängde gråvioletta öfver skogen, när jag steg af vid en liten järnvägsstation i det inre af Finland.
Häst och skjutskarl mötte.
Månskäran lyste gul- röd, och i väster dröjde ännu ett svagt skim- mer.
Vi åkte genom tysta byar och förbi sofvande stugor.
Naturen och människan hvilade.
Men slummern blir icke lång: österns skyar ljusna inom kort, de grå nattfärgerna öfvergå i gulrödt, som det inre af en mar- skalk-Niel-ros.
Smala, rosenröda moln simma i ett haf af guld.
Träd och buskar — fan- tastiska i nattdunklet — börja återtaga sina rätta former.
En och annan fågel hörs pipa.
Bakom oss bleknar månen, och hvita dim mor draga öfver fuktiga marker.
Vidare och vidare.
Hästen tyckes njuta af att springa i den svala morgonluften.
Genom österns portar bryter en mäktig ljusflod fram, öfversvämmande himlen.
Vi vika in på en smal byväg.
Här och där knarrar en stugudörr eller ramar ett kreatur.
Till sist stanna vi framför en rödmålad stuga med hvita knutar.
En vakt af knop- pande björkar står där omkring.
På trap- pan synes en liten gumma med öppna armar och glädje i blicken.
I öster sticker oss något bländande i ögonen.
Det är solens öfre kant, som skjuter upp bakom skogen.
» Der Morgen kam, » säger Goethe.
II.
Lördagsafton.
Aftonsolen kastar gulddagrar öfver sko- gar och fält.
Längst i fjärran blånar hori- sonten och glittrande vattenspeglar skymta ofta fram.
Den röda färgen på stugorna glöder som på gamla mästares taflor.
Sockenkyrkan tronar i lugnt majestät på en hög backe, och bland grafvarna gå fridens änglar med hvita liljor.
Utanför en fäbod i kyrkbyn leka en pojke och en hundvalp.
Hönorna leta korn på ladugårdsbacken.
Dagsarbetet är slut.
En stämning af sabbatsafton hvilar öfver nejden.
Men ur alla badstur tränger rök.
Lörda- gen förgår aldrig, utan att finnen badar bad- stu; ofta går han två gånger i veckan, och i några socknar badar man dagligen.
Hvar jag nu rider, möter jag nytvagna människor eller människor på väg till badstun.
Utan- för en stuga i kyrkbyn står en karl m e d handduk och en ren skjorta på armen.
Han samlar ihop de hängande persedlarna i ena handen och tar med den andra åt mössan.
— » Hyva ilta • — god afton. » — » Hur kan man rida på lördagskvällen, då man borde bada » står att läsa i hans förvånande ögon.
På trappan till en stuga staren gumma, varm af badet; hennes gubbe försvann just nu bakom knuten med ett vattenämbar i handen och en fysionomi, som tycktes i stort behof af badstun.
Ännu några steg och där — en verklig della Robbia-scen: på en förstukvist, belyst af aftonsolen, sitter en ung bondhustru med sitt barn, en kerub med knubbiga lemmar och rosenfärgade kinder.
Det ljusa håret är ännu fuktigt af badet, och små feta bar- nahänder sticka fram ur bländhvita tröjär- mar.
A c k, att jag varit Luca della Robbia eller Botticelli!
Då hade denna sköna syn i förklaradt ljus nått eftervärlden.
Några ord af Swinburne rinna mig i min- net.
— » If of such be the K i n g d o m of Heaven.
It must be Heaven indeed — » och jag lyssnar drömmande till modern, som med sakta röst sjunger en af Finlands ljufva, vemodiga vaggsånger för det slumrande barnet på sitt knä: » Vyss mitt barn, o vyss min lilla!
Vyss mitt barn, var snäll att somna!
Jag mitt barn till sömns vill sjunga, Söfva in i sömnens släde.
Kom, o sömn, att barnet söka, Skynda hit, du son af slummern, Tag det i din gyllne släde, Sätt det i ditt silf ver åkdon. » anlända; alla se besvärade ut.
» Herrskapet ä ' så goa och tar en smörgås. » Efter mycket knuffande får man fatt i en för liten tall- rik, för stor knif och gaffel och en mikro- skopisk » gås » utan smör.
Med detta rof letar man en vrå att äta i och hamnar till slut i sängkammaren; vid » gående bord » ätes öfverallt.
Buljong serveras i kaffekop- par och därtill väldiga pastejer, till hvilka » de fem » få tjänstgöra som både knif och gaffel!
» Herrskapet a goa och tar fisk. » Man bogserar sig fram till matbordet och återvänder skyndsamt till sin vrå i sängkam- maren, rädd att den under tiden upptagits af någon annan.
Värd och värdinna gå omkring och skåla.
Man dricker vin och blir tung i hufvudet.
At last!
Middagen är slut, men det värsta återstår: att » tacka för m a t ».
» Herrskapet ä ' goa och inte besvärar sig. » — Värd och värdinna äro nära att knuffas omkull.
Solen har gått ned och fullmånen gjuter Man är het om öronen af vinet och ens sitt silfver öfver hvad som nyss skimrade kinder bränna obehagligt.
» Jag är så mätt, i guld.
Sabbatsfriden genomtränger min att jag knappt orkar röra mig. » — » Jag har själ, och jag följer barnet på dess färd i bestämdt ätit för mycket. » Kaffe ser- silfveråkdonet.
veras.
» Nej tack. » — » Åjo, visst måste du dricka — se så, krusa nu inte! » — » Ska vi gå i parken? » — » Tänk, att det ändå blef III.
Måndagsmorgon.
vackert, så som det regnade i går. » Natten har nyss vaknat.
Solstrålarna bry- Man återvänder in.
» Snälla flickor, spela tas mot millioner daggdroppar i gräset.
litet för oss! » — » Vi to ' inga noter med och » Skönhet, skönhet i hvar ögnastråla! » utantill törs vi inte. » — » Ä, en liten bit. » — Jag sitter på min förstukvist.
En n y » Nej, omöjligt, inte med så många åhörare. » arbetsvecka går in; lif och rörelse öfverallt.
» Sådana vackra porträtt!
Ä ' det Aman- Ljudet från såg och stångjärnshammare hörs j da och hennes fästman? » — » Ska ' du byta på afstånd.
Stugdörrar öppnas och stängas.
om tjänstfolk i höst?
Vet du, jag har fått Kor rårna och skällor ljuda i den klara luf- en så ' n utmärkt la ' gårdspiga. » — » Hur ä ' ten.
Grisar skrika och höns kaekla.
Det det med småttingarna? » — » Jo, tackar, den rasslar i asparna på gården, och en frisk bris minsta har just fått sin första tand. » krusar sjön.
Bäcken sorlar och flugor surra.
Herrarne spela kort.
Ungdomen » roar » » Lifvet i allt » sade Herakleitos.
Lif och sig m e d skriflekar, men utan fart i leken.
rörelse är universums lösen.
Man är tydligen för uppsträckt.
En ny arbetsvecka ingår.
Söndagen, » kvar- Te bjuds på bricka och tebröd af många lefvan af antiken », är tilländalupen.
Man slag.
Man tar samvetsgrant af alla sorter har sofvit, druckit mera kaffe än vanligt, och dricker under tystnad.
suttit i kyrkan, pratat med sina grannar.
» Månne våra hästar ä ' ispända? » — Den trötta arbetsryggen har fått en behöf- (Suckar af lättnad höras rundt omkring.)
lig hvila.
Men nu måste den åter krökas — » Jo, de första åkdonen äro framme. » • — hvem får tänka på värken?
Munnarna där hemma i stugan fordra mat.
Det är nöd- » Tusen tack och adjö nu! » — » Tusen tack, vändighetens lag, och den fattige böjer sig tack för att ni k o m!
» — » Glöm inte bort oss!
Adjö, tack för i dag! » (Alla bli med utan invändning därför.
ens lifliga.)
Hästarna sätta sig i gång.
» Det Samma släp vecka ut och vecka in.
Bar- roliga » är öfver och man far hem.
net blir man, mannen gubbe, allt under (Forts.) samma eviga enformighet.
Generation följer generation utan klagan, utan knot.
Föga * omväxling — kanske en sjukdom, ett gifter- mål eller dödsfall.
Få nöjen: badstun på lördagskvällen och så söndagen, äfven den med samma enahanda.
Trötta blickar, gubbaktiga ansikten, till och med hos barn.
Men en härlig natur: skogar, sjöar, berg.
Blå himmel, varmt solsken och ofta stor » I let var inte bara en dröm — utan jag har verkligen sett honom! » sade tant förnöjsamhet.
Den fattige har visdom: han känner sin begränsning, böjer sig för det med ett skalkaktigt leende.
» Hvilken? » frågade vi.
oundvikliga och bidar bättre tider.
» Tomten! » » När d å?
— Hvar d å?
Låt oss höra? » IV.
Middagsbjudning.
utropade v i; ty vi sågo af tants skälmska, Färden bort och hem är det roligaste.
hemlighetsfulla min, att detta var något af Hästarna ha sina bästa seltyg, och vagnen hennes vanliga infall, som det låg mening är nytvättad.
Själf känner man sig upp- under.
sträckt till själ och kropp.
Endast alltför » Det var i somras, — fortfor hon — när snart är man framme.
Värd och värdinna jag var nere och hälsade på mina vänner se varma och ängsliga ut.
» Herrskapet ä ' så i Skoghem.
Efter en lång och tröttsam goa och stiga in. » Man radar upp sig kring resa — ty vid min ålder äro alla resor be- väggarna; sofforna undvikas samvetsgrant.
svärliga — kändes det obeskrifligt godt att Att få en konversation i gång före midda- komma in i det lilla trefna hemmet och gen är omöjligt, och man äfverger utan vi- af värd och värdinna mottagas med öppna dare alla försök i den vägen.
Nya gäster armar.
Hustomten.
Gården var ej stor, men den var hem- treflig.
Läget var ej naturskönt, men rätt täckt.
Rummen voro små, men inbjudande, och hvartenda föremål tycktes af husbonde- folket ha lärt sig att » när sämjan är g o d, är rummet stort. » Det var lågt i taket — men ändock andades man lätt därinne och kände det hela som någonting högt.
— Med ett ord: det var ett af de älskligaste och trefligaste hem — men hvad var det egent- ligen, som åstadkom detta?
Det satt j a g just och tänkte på, sedan j a g o m aftonen sagt godnatt och blifvit ensam i det lilla nätta gästrummet.
Jag hade varit i många vackrare och komfortablare h e m; men här var det någonting särskildt.
Mitt värdfolk var ett arbetsamt, förnöjsamt, ordningsäl- skande och lefnadsfriskt ungt par, det visste jag, • — men det var inte bara det!
Så sträckte j a g ut mina trötta lemmar i den mjuka resort-sängen med en känsla af välbehag.
— » Här måtte sannerligen någon god tomte vistas! » — det var den enda slutsats j a g i afton kunde komma till; och därmed tillslöt jag ögonen.
T y s t!
— — det prasslade sakta invid sängen, så sakta att det icke störde mig, men jag hörde det ändock tydligt.
Jag öppnade åter ögonen.
— Kunde j a g inte tro det?
Där var han j u lifslefvande, hustom- ten, och gick och stökade; men det skedde helt stilla och behagligt.
Jag kunde icke låta bli att följa honom med ögonen.
Han tycktes vid första påseendet vara lik alla andra tomtar, så som man ser dem af bildade här och hvar: med den ökända grå tröjan och röda toppmössan.
Jag tyckte således nästan att vi voro gamla bekanta.
» Godafton, gamlefar! » dristade jag mig därför att säga, då han under sitt sysslande i rummet kom fram till sängen.
» Jag kunde tro, att ni fanns här i huset — jag har sett edra spår! » » Såå, » sade han bara sakta och log så godt i skägget.
Men nu hade j a g blifvit nyfiken.
Då jag väl en gång kommit i samspråk med en tomte, tyckte jag mig vilja veta litet mer om deras natur och historia, så att jag gaf mig inte så lätt.
— » Det är således ni, som styr och ställer med allting här i går- den, så att här råda större lycka och väl- befinnande än på de flesta ställen? » fortfor jag därför.
» Jo-jo-men! » svarade han belåtet; » det kan ingen annan än jag göra. » » Jag kan tro det, » nickade jag till svar; och för att hålla honom kvar fortsatte j a g: » Har ni bott länge här i gården? » » Lika länge som husfar och husmor, » svarade han; » jag flyttade in med dem, ty de känna mig väl. » » Jag trodde ni var ännu mycket äldre här, » sade jag, mest för att något säga, som kunde locka honom till meddelsamhet, » Ni ser så åldrig och vördnadsvärd ut. » Jag trodde att detta skulle vara en artighet åt en tomte.
Men då brast han ut i ett muntert, klin- gande skratt, som förbryllade mig.
» Ni är kanske inte så gammal, som ni ser u t?
» återtog jag något osäkert, ty jag ville för ingen del på något sätt stöta mig med hustomten.
» Jag är evigt ung! » svarade han då, med en så melodisk röst, att j a g blef för- vånad höra sådana tonfall ur ett tomte- skägg.
» Jag vet, att andeväsen äro odödliga, » sade jag nu, » och då äro väl tomtarne så äfven? » » Om det finnes sådana, som d ö, » svarade han högtidligt, » då ha de aldrig varit af det rätta slaget.
— Vet du inte, hvem jag är? » sporde han därpå, efter ett ögonblicks uppehåll, i en den allra skalkaktigaste ton, i det han k o m ända fram till hufvudgär- den.
» Nej.
.
.
» tillstod jag tvekande, t y nu höll j a g på att bli riktigt bragt ur koncep- terna af den egendomlige lille gubbens skif- tande sätt, » men jag vill mycket gärna veta det! » tillade jag.
Då trängde sig öfver hans läppar ett det mest ungdomligt klangfulla, lekande, ystra, sprittande skratt — det riktigt sprudlade af friskhet, men var på samma gång så rikt på värme och innehåll, att det trängde till mitt innersta; — det var som ungdo- men, lifsglädjen, hjärtefröjden själf!
— det låg en hel saga i det skrattet.
Och då jag såg upp, stod tomten där alldeles förvandlad.
Han hade kastat af sig vadmalsdräkten, mössan och lösskägget — och nu stod han där med blott en skim- rande mantel lätt lindad omkring sig; ännu liten som förut, men nu med ett barns ro- siga anlete och skära lemmar, smidig, älsk- lig, hänförande, och med det allra skälmska- ste leende på läpparna.
På skuldrorna hade där vuxit fram ett par fina, genomskinliga, guldglänsande vingar, mellan hvilka hängde ett lätt koger, och den gyllene bågen bar han i handen.
Nu kände j a g igen honom!
Jag hade sett honom förr.
Jag kunde ej undertrycka ett utrop af öfverraskning och beundran.
» Visste du inte det? » sporde han nu åter i lekfull; öfverdådig ton.
Jag kände mig ännu förbryllad, och sökte förgäfves efter ett svar.
Jag tyckte, att jag hade vetat det hela tiden, men ändock var det som om jag inte rätt förstått ho- nom förr än nu.
» Ni människor äro då så ohjälpligt trög- tänkta! » utbrast han i samma öfverlägsna ton.
Jag bara vinkade åt honom att fort- fara med hvad han hade att säga.
» Ser du, » återtog han allvarligare, » detta är min rätta gestalt.
Men den är för skär och fin för att visas för hvardagsmänniskorna.
Endast de, som kunna rätt uppfatta mig, få se mig i den, » tillade han.
Jag kände mig nu mera tillfredsställd och sade: » Vill du inte berätta mig hela din historia? » » Min historia! » utbrast han, » det skulle bli hela mänsklighetens historia, blott med något olika variationer.
Fråga hvem helst du vill, o m du önskar höra något af den.
— Det är bara en sak till, jag skall säga dig, » fortfor han med eftertryck.
» Det är många, som inte förstå tomtens verkliga väsen, utan tro, att bara han går och stö- kar i huset, är allt väl beställdt där; och det kan j u hända, att ett visst yttre väl- stånd kan frambringas däraf, om tomten blir väl skött — men det kan också hända, att både lycka och ro stökas ut ur huset genom allt detta mångsysslande och jäk- tande.
Nej, det måste finnas något inunder tomtetröjan!
Blott när den guldstickade dräkten skimrar fram under hvardagsklä- derna — blott då är tomten af odödlig natur.
Men detta är en hemlighet, skrifven med en chifferskrift, som blott de invigda känna.
— Förstår du mig n u?
» tillade han.
» Ja, nu tror jag, att jag förstår dig, » svarade jag allvarligt.
» Se detta är tomtens saga, » slutade han, » det är ordet till gåtan, lyckans gåta, som så många söka lösa, hvar på sitt sätt: blott den, som en gång varit amorin, kan bli en rätt hustomte! » » A m e n!
» sade jag högtidligt; och så nickade tomten godnatt och försvann i rum- mets skymning.
Hedvig Indebetou.
* Under Ebba Brahes brudkrona.
Sagan o m den sköna grefvedottern, som en blifvande hjältekonung en gång drömde om såsom sin drottning, hör till dessa ro- mantiska minnen, som skalderna älska att besjunga.
Ebba Brahes namn äger ännu en tjuskraft som knappast någon annan svensk kvinnas, som möter oss i de svenska storhetsdagarnes häfder.
Men detta namn är icke en stor lifsgärnings inkarnation.
Det betyder — poetiskt taget — endast en episod: en gäckad ungdomsdröm, ungdoms- kärlekens illusioner, som krossas af det verk- liga lifvets praktiska hänsyn.
Därför: då vi nämna Ebba Brahes brudkrona, föres tan- ken icke till den praktiska husmoderns och makans, Ebba De la Gardies lif, som genom denna krona invigdes, utan till den för- smådda kungabrudens sönderrifna myrten- krans.
Det är därför Ebba Brahes brud- krona omstrålas af ett poetiskt skimmer, som ej under århundradena förbleknats.
Det stolta Vikingsborg, där Ebba Brahe stod brud, är längesedan grusadt.
Nakna murar, brustna hvalfbågar, ruiner, öfver- skuggade af en redan hundraårig vegetation, tälja om all världslig storhets förgänglighet.
Brudkronan, som en gång sirade Gustaf Adolfs tilltänkta gemåls hufvud, har hamnat i ett landtligt tempels kyrksilfver-kista.
Där, tillsammans med andra dyrbara reliker från storhetstiden, utgör den den gamla, minnes- rika Brahe-kyrkans skatt.
Och förvisso har denna Visingsö-kyrka, i sig själf ett helt museum, rikt på konstföremål af högt värde, intet som så väcker vårt intresse.
Till kyr- kan skänktes kronan redan 1644 af den mäktige riksdrotsen Per Brahes, Ebbas ku- sins, första gemål.
Det fromma nit, som den höga damen ägnade sin ätts eget tempel, räddade måhända den historiskt märkliga, reliken från förstörelse under reduktionens rubbningar eller den stora slottsbranden på Visingsborg.
I dessa dagar har emellertid en ättling af de gamla Visingsborgs-magnaterna satt Ebba Brahes brudkrona på sitt hufvud, och
denna har sålunda, o m också blott för ett ögonblick, återbördats till hennes efterkom- mande.
Det ligger en lång tid mellan den dag, då Ebba de la Gardie vigdes under Brahe-kyrkans måleriskt sirade hvalf, och den bröllopsfest, som hennes dotterdotters dotterdotters sondotters sondotter i dagarne hållit i den nya Sofia-kyrkan i Jönköping.
Det är egendomligt att tänka sig allt det som timat och ändrat sig under de åtta generationers id, som ligger mellan dessa dagar.
Den svenska storhetstidens glans är längesedan bleknad; de tankar, som syssel- satte dess hjältar och hjältinnor, hafva efter- trädts af det moderna lifvets jäktan.
Men ännu är ett minne från dessa flydda tider mäktigt att sprida en säregen stämning öfver en bröllopsfest, där brudens traditioner be- rättiga henne att bära Ebba Brahes krona.
Också var det ståtliga bröllopet i tisdags, då fröken Ellen Palmstierna, dotter till landshöfdingen frih.
H. Palmstierna och hans maka, född Blomstedt, vigdes vid löjtnanten vid Jönköpings regemente friherre Fabian Lilliecreutz, mer än vanligt högtidligt.
Och då bruden trädde fram för altaret, riktades nog mångas blickar på denna tunga, med ädla stenar och pärlor besatta krona af för- gyldt silfver, hvilken Idun här ofvan i af- bildning bringar sina läsarinnor, och som en gång bars — kanske med ej alltför glada känslor — af Gustaf Adolfs forna utkorade.
Hjalmar Cassef.
* Några reflexioner vid post- luekan.
För de unga kan det kanske hafva sitt intresse och sin nytta med sig att höra, huru vi äldre hade det beställdt m e d vår brefväxling ej längre tillbaka än år 1853.
Under det årets sista kvartal förde de mystiska telegraftrådarne sin tysta talan för första gången i vårt land och med dem följde andra tider för nyheters och viktiga meddelandens spridande.
Man kunde ej då skrika » hälla » till vännen, som bodde i en annan landsända, och morra öfver, o m nå- gon annan tagit sig orådet före att komma med samtal emellan, så man får vänta ett par minuter.
Nej, annorlunda var det allt då!
Man såg noga efter, hvilken dag i veckan, ej som nu hurudags eller kanske rättare huru många gånger om dagen, som post afgick, och huru mycket postarvodet var hit eller dit; olika var det snart sagdt till hvarje ort i vårt land, dyrast för korta vägsträckor, billigare längre bort.
Huru behändigt nu, ingen öf- ning i den ädla räknekonsten, 10 öre enkelt porto öfver hela landet och till Norge och Danmark till på köpet.
Bodde man i Stockholm och skulle skrifva till Alingsås, så gick post dit 4 dagar i veckan — mycket på den tiden, och få orter i vårt goda land kunde glädja sig åt att hafva så flitig förbindelse med landets hufvudstad.
Men så låg det lilla Alingsås midt i stråkvägen till Göteborg, därför blef det så äradt.
Ett bref, ungefärligen hälften af hvad man nu får skrifva för 10 öre, kostade dit 7 skilling banko (omkring 21 öre).
Utanskriften skrefs på själfva brefvet, ku- vert funnos ej.
Till Haparanda var nästan billigare att skrifva jämförelsevis; dit kosta- de ett bref 11 skilling banko, oaktadt de oländiga vägar, som säkert funnos dit upp.
Se någon gång tillbaka, så Ingen anar, huru svårt det var innan lär du dig sätta värde på man fick in uti ett barns lilla hjärna, huru livad du äger.
mycket ordet banko förstorade skillingens tt gammalt ordspråk säger, att » apti- och riksdalerns värde.
Det var så dyrbart ten växer, medan man äter. » Mera att skrifva, att Stina eller Lisa visst aldrig än en gång tror jag att vi få erfara sanningen tog sig det orådet för, det skulle ha tagit häraf.
Ofta är det endast en obetydlighet, alldeles för mycket på hennes lilla årslön.
som kan väcka tanken, som måhända sofvit Föräldrarne, eller den som hon i hembygden rätt länge, till besinning.
Hvad som denna hade kär, fingo nöja sig med en hälsning gången förde mig några årtionden tillbaka var genom vänner eller väns vänner, om hon ett bref, hvars innehåll jag ej ens kände.
En tagit tjänst på annan ort.
Men månne kär- af mina vänner höll en längre föreläsning, leken och troheten äro starkare nu, då de först öfver att hon fått vänta ett par timmar så ofta klädas i o r d?
E öfver den vanliga tiden på dagen för postens ankomst, och så därför att hon måst sätta tvänne 1 O-öres frimärken, hela 20 öre, på en i mitt tycke diger lunta, som under namn af bref skulle genomfara hela landet från Ystad till långt upp i Norrland.
I mitt stilla sinne tänkte jag då: Tacka du i stället för att träta, och gå i minnet några årtionden tillbaka till din egen gröna ungdom och påminn dig, huru man då fick lida och betala för att få ett bref afsändt till och med blott några få mil bort.
Med lida menar jag den tid man fick stå i en trång, dragig förstuga och vänta, medan man tåligt knackade på den slutna post- luckan, och när denna ändtligen gaf vika för ens trägna bemödanden och fälldes ned, så tog det sin rundliga tid, innan den oftast allt annat än vänlige och tillmötesgående postherren hann räkna ut, huru många skil- lingar banko ett bref från t. ex. Stockholm till Askersund kostade, och hvilken dag i veckan post afgick till bemälde ort — och så slogs luckan igen med en fart, så det var tur man ej fick lämna fingrarne kvar som arvode också!
Bref voro på landsorten nästan en okänd lyxartikel, få kunde dessutom läsa dem, och nu komma de i skaror till och med från Amerika och läsas obehindradt af en och livar.
På den tiden brukades mycket att den frånvarande, äfven af den bemedlade klassen, skref ett bref gemensamt snart sagdt för en hel liten b y eller stad, och så gick brefvet ur hand i hand, tills det var läst med både ögon och fingrar.
Det kunde vara tacksamt att skrifva, när brefven lästes så grundligt.
Skola vi för en stund roa oss med att göra en resa till de få orter i vårt land, som hade den lifligaste postgången från Stockholm, nämligen 4 gånger i veckan anno 1853.
Bäst är väl, när resan sker i en kalender, göra den efter bokstafsordning, så behöfver det ej blifva värdshus förbi.
— Låt gå till Alingsås, Borås, Eskilstuna, Gefle, Göteborg, Medevi, Motala, Strömstad, Tliorshälla, Tjellmo och Örebro — och bland dessa kunde ej Gefle hela året glädja sig åt sina fyra dagars post, det var endast den tid af året, då vanliga postångbåtsfar- ten var i gång emellan Y s t a d och Stralsund, så lydde lagen, och tre dagar blef sedan budet, och ingen knotade för det.
Till och med en så stor stad som JJpsala hade i all- mänhet ej post mera än två dagar i veckan från Stockholm.
Det gör oss äldre så godt att i bland påminna oss, hvad åren gifvit af lifvets behag både i den ena och andra formen.
Och kanske det också kan lära de unga att tåligt bida en eller annan mir nut — längre törs man väl ej numera ut- sträcka sina pretentioner, då allt här i lifvet: arbete, förhoppningar, strider och äflan, ru- sar i väg med en snälltågsfart, för hvilken det icke gifves någon rast eller ro.
— e — v — — * - — U P " - .v notisboken.
Pu nya banor.
Den första kvinnliga agro- nomie studerande i Sverige har inskrifvits vid den nyligen började årskursen vid Alnarps landt- bruksinstitut.
Det är fröken Alida Negel, som förut aflagt studentexamen vid Palmgrenska sam- skolan i Stockholm.
Fröken N. genomgår obli- gatoriska landtbrukskursen för att sedan få till- fälle genomgå kurs vid Alnarps mejeriinstitut.
Till k. m:t har fröken Agnes Emma Carolina Magnell inlämnat ansökan om rätt att efter före- gången inträdesexamen bli antagen till elev vid Tekniska högskolan.
Fröken Magnell skulle i så fall blifva den första kvinna, som antagits till elev vid nämnda högskola.
Fröken Emmy Rappes testamente.
Frö- ken Emmy Rappe har i testamente donerat till Gotlands sjukhem för obotligt sjuka 6,000 kr., till Fjellstedtska studenthemmet i Upsala 6,000 kr., till Fjellstedtska skolans pensionsfond för dess fö- reståndare 4,000 kr., till Röda korsets pensions- fond för sjuksköterskor 5,000 kr., till Fosterlands- stiftelsens sjömansmission 500 kr.
samt till en- skilda personer 0,500 kr.
' t!
Sonja Kovalevski är föremål för en längre artikel i Novoje Vremja med anledning af det här i Stockholm nyligen högtidlighållna aftäckandet af hennes minnesmärke å Nya kyrkogården.
» Fru Kovalevski dog i det land » — så skrif- ver den ryska tidningen — » där det blef hennes lott att arbeta, i det land, som på vid gafvel öpp- nat sina universitetsdörrar för henne, under det hennes fädernesland endast kunde erbjuda henne plats som lärarinna i matematik för elementar- skolans elever.
Hennes stoft är därför med rätta jordadt i Sverige.
Men om än omständigheterna tvungo den aflidna både att själf studera och se- nare att använda sina kunskaper utanför sitt hem- land, så förblef hon dock, såsom det sades på hen- nes graf, » en trogen och hängifven medlem af det unga Ryssland, fredens, sanningens och fri- hetens Ryssland, det Ryssland, hvilket framtiden tillhör. » Därför beslöto ryska vänner och beun- drare att föreviga minnet af sin berömda lands- maninna.
Samtidigt har ett minnesmärke för kommande tider rests öfver fru Kovalevski äfven i hennes hemland.
Stipendier vid de högsta kvinnliga sko- lorna skola för alla tider påminna den studerande ungdomen om den kvinna, som genom sitt för- stånd, sina kunskaper och sin hängifvenhet för vetenskapen skapade sig ett rykte öfver hela den bildade världen.
Att sidenfabrikationen i Schveiz står på en ovanligt hög ståndpunkt, är ett kändt faktum, lik- som ock att de schveiziska fabrikaten framgångs- rikt täfla med de bästa franska.
Men medan.en- dast en liten del af de tillverkade sidentygerna konsumeras inom Schveiz, afsättes större delen däraf på utlandet, hufvudsakligast Amerika.
Eng- land, Frankrike och Tyskland.
En af de största schveiziska sidenfabrikerna, Schweizer &amp; C:o, Lu- zern, har nu börjat söka sin marknad äfven här i Sverige.
Och att döma af den särdeles rikhal- tiga samling profver på siden Och halfsidentyger m. m., som sändts oss till påseende, framgår, att firman har att bjuda på mycket solida fabrikat och till priser, växlande från 50 öre pr meter fill 12 kr.
och mera.
Allt försändes till rekviren- lerna tull- och fråktfritt.
Se för öfrigt annonsen a tidningens första sida!
Den judiska kvinnan såsom hon ter sig i den bibliska och efterbibliska litteraturen, var ämnet för en ypperligt genomtänkt och framförd föreläsning, som här om aftonen till förmån för Stockholms läraresällskaps byggnadsfond hölls i Vetenskapsakademiens hörsal af rabbinen d:r G. Klein.
Det kristna idealet — betonade talaren därvid bland annat — är i förhållande till det antika i många hänseenden kvinnligt.
De grekiska dyg- derna voro öfvervägande manliga, de kristna dyg- derna, saktmod, kärlek, ömhet, undfallenhet, äro kvinnliga dygder.
Den klassiska tiden satte föge värde på kvinnan, kristendomen har höjt henne till mannens jämlike.
Och gå vi tillbaka till de skrifter, ur hvilka kristendomen öst det mesta och lifskraftigaste af sina samfundsidéer och sina sed- liga tankar, till judendomens heliga skrifter, så finna vi en vördnad och ett uppskattande af kvin- nan, sådana de aldrig utbildat sig på hednisk bot- ten, och hvilka endast kunna härledas ur den största skatt, det judiska folket tillfört historien — monoteismens idé.
Hvad nu särskildt angår det judiska folkets känsla för kvinnan, så får den ett uttryck redan i skapelsehistorien, hvilken ju åt kvinnans ska- pelse ger två versioner — hon är dels i full lik- ställighet med mannen, skapad efter Guds eget beläte, dels gifven honom såsom en hjälparinna, hvilken skall fullt uppgå i honom och med hvil- ken han först kan erfara lifvets fullkomning.
Och följer man sedan patriarkernas historia, så är det ständigt samma drag man märker i kvinnans ställ- ning.
Abraham mottager af Herren en uppma- ning att lyssna till Saras ord, Rebecka böjer sig kärleksfullt för plikten att bli den främmande mannens hjälparinna, och huru känslan för kär- lekens allra finaste ömhet är utvecklad, framgår af den underbara skildringen af Jakobs kärlek till Rakel: » åren voro såsom dagar » — de år han måste tjäna för att vinna henne.
Ju längre man kommer fram i sägnen, desto starkare accentueras moderligheten såsom det allra innersta i kvinnans väsen.
Ett exempel härpå är Mose historia.
Mose moder döljer gossen så länge hon kan, och sedan finner hon jämte sin dotter utvägen att bevara hans lif.
När senare en af den judiska historiens största kvinnogestalter, Debora, vunnit en seger, som räddat folket undan fördärfvet — på hvilket ärenamn gör hon anspråk?
Jo, i sin härliga segerhymn kallar hon sig med storslagen enkelhet för. — • » Israels moder ».
Hos Hanna, Samuels moder, uppträder moderskänslan som stark kvinnlig längtan, och många andra af den heliga historiens kvinnogestalter visa i för- hållande till mannen den ädla, innerliga ömhet, som stärker familjebanden och ger det unga släk- tet sedlig kraft.
Ett af de mest karaktäristiska lagbud, som fin- nas från Israels äldre tider, är förbudet för man att bära kvinnas skrud och för kvinna att bära mans.
Man ville ej veta af emanciperade kvin- nor eller kvinnliga män.
Man hade en djup känsla för könens olika uppgifter, men ock för dessa uppgifters lika höga värde.
Och detta är ett för den judiska uppfattningen äfven i senare tid ge- nomgående drag, osh säkerligen har denna upp- fattning, fotad som den är på den mänskliga na- turen, i det moderna lifvet en stor och sedligt viktig insats att göra.
Teater och musik.
Kungl.
operan har i morgon lördag generalre- petition å Verdis nya opera » Falstaff », hvilken kommer till uppförande härstädes för första gån- gen under loppet af nästa vecka, måhända redan på måndag.
Titelpartiet innehafves af hr Lund- qvist.
Alexander Petschnikoff, en 23 årig rysk violi- nist, som helt plötsligt genomkorsat Europa och öfverallt vunnit glänsande triumfer, uppträdde i tisdags för första gången inför vår publik, hos hvilken han redan med sitt första nummer Wieniawskis andra konsert (op. 22), framkallade samma entusiasm som öfverallt annorstädes.
Också måste vi erkänna, att vi näppeligen nå- gonsin förr hört ett så gripande och subtilt spel, en så sångbar ton från ett violininstrument.
Före- draget är alltigenom prägladt af djup förståelse, glöd och poesi och tekniken fulländad.
I sist- nämnda hänseende finnes för konstnären alls inga svårigheter; så absolut rena oktavpassager t. ex., som man här fick höra, torde vara ena- stående.
Programmets andra nummer utgjordes af Bachs » Chiaconna », och här fick P. rikt till- fälle att visa sina öfverlägsna mästareegenskaper.
Juvelerare K. A N D E R S O N I JakoTjstorg- 1 Ty att kunna föredraga ett sådant nummer, som egentligen synes vara anlagdt på att uppstapla de största tekniska svårigheter för exekutören, på ett sådant sätt, att det blir i hög grad njut- bart och intressant äfven i musikaliskt hänse- ende, därtill fordras verkligt mästerskap, ej en- dast virtuositet.
Programmet upptog dessutom fyra mindr / e nummer af Cesar Cui, Saint-Saéns, Tschaikowsky och Bazzini, hvilka jämte ett par extranummer alla gåfvo konstnären rikt tillfälle att i sitt föredrag inlägga såväl det ljuft sme- kande och bedårande som det glödande och spi- rituella.
Publiken, som oaktadt de ganska höga biljettprisen till sista plats fyllde Musikaliska akademiens stora sal, entusiasmerades som sagdt redan efter första numret, och entusiasmen steg oupphörligt.
Konstnären, hvars yttre uppträ- dande är lika enkelt och anspråkslöst, som hans konst är solid, fick ock i stormande applåder mottaga åhörarnes hyllning.
— Till ackompagna- tör åt en sådan solist kräfves nära nog en lika framstående förmåga som solisten själf.
Hr Roth redde sig ganska bra, men motsvarade ej i allo dessa fordringar.
Andra Petschnikoff-konserten skulle gifvas som i går torsdag.
Andra kammarmusiksoarén gifves i afton fredag å vanligt ställe.
Dramatiska teatern har nu på nytt upptagit Shakespeares » Trettondagsafton », i hvilket stycke, som bekant, fm Hoving har en af sina allra bästa uppgifter.
Under veckans lopp generalrepeteras nästa nya program, bestående af José Echegarays fyraakts drama » Offrad » i öfversättning och bearbetning af Carl Bovallius.
Henri Marteaus och Paul Viardots andra kon- sert hade lockat ett talrikt och synnerligen en- tusiastiskt auditorium.
De båda celebra violi- nisterna presterade ock vid detta tillfälle det allra bästa af sin konst, och programmet stod som helhet öfver den första konsertens.
Bland hr Marteaus solonummer må särskildt framhållas det undersköna andantet ur Wormsers » Suite tsigane » samt Griegs » Till våren »; bland hr Viar- dots gavotten af Tartini och Wieniawskis masurka.
Tillsammans utförde konstnärerna med fulländadt samspel Spohrs duo a-moll och en humoristisk Serenade espagnole af Leonard.
På söndagen togo de för denna gång afsked af Stockholmspubliken med en matiné, hvars pro- gram hufvudsakligen var sammansatt af de bägge föregående konserternas.
Äfven nu var bifallet det lifligaste och tycktes tydligen innebära ett hjärtligt menadt » auf Wiedersehen ».
Vid kaffet.
Amatör-fotografier af Hugo Falk.
Första bjudningen.
Situation i en akt.
» Doute de la lumiére, Doute du soleil et du jour, Doute des cieux et de la terre, Mais ne doute jamais de mon amour! » De hade varit gifta — hvad skall jag säga?
— sex veckor.
Deras äktenskap var naturligtvis ett jordiskt paradis, och de själfva voro idealet för tvänne äkta makar, som lofvat älska hvarandra i nöd och lust.
D. v. s. ännu hade de ej pröfvat mer än det sistnämnda, ty från bröllopsmiddagen och lilla resan och tills nu hade deras fötter van- drat på kärlekens och den allmänna välviljans dof- tande rosor, och det syntes dem mer än otroligt, att det fanns mer än en bred kungsväg här ige- nom lifvet — den som vandrades af dem och deras likar, som var så jämn och så bekväm med de allra härligaste förfrisknings- och hviloställen här och där, och som ledde direkt fram till lyck- salighetens port, hvilken för ett tryck af deras finger skulle springa upp på vid gafvel och bjuda dem inträde i salighetens boning.
De hade inte den allra minsta aning om, att dit upp till den gyllene porten, som hägnade säll- hetens näjder, äfven funnos små smala, slingrande vägar, uppfyllda med tistel och törne, små sling- rande stigar, hvilka i tröttsam och plågsam takt trampades af grofva, sårade fötter i en oändlig, tung och släpande rad.
Men på det hela taget, så var det ju ej heller så nödvändigt på.deras nuvarande stadium, och man kan endast önska, att så lång tid som möjligt måtte förflyta, innan deras geografiska kunskap riktades med dylika lika onödiga som obehagliga öfverraskningar.
Emellertid voro de, utan några vidare djupsin- niga funderingar öfver tillvaron, lyckliga och be- Klingar, Broscher, Armbaud, Kedjearmband, Kedjor, Nålar, Bref besvaras omgående.
låtna, och det är ju hufvudsaken här i lifvet.
Deras lilla bröllopstripp hade utsträckts längre än som från början var meningen, och de hade inte så särdeles lång tid varit ensamma i sitt vackra hem.
Och nu skulle de för första gången hafva ett par främmande till middagen — en ungdomsvän till herrn och en dito till frun.
Full- komligt i hvardagslag, förstås.
Frun själf hade skrifvit de båda bjudningskorten och haft större och flere öfverläggningar med sin kokerska än någon stadgad och van husmoder, som aldrig va- rit ung och oerfaren, kan tänka sig.
Men nu hade hon för sista gången kastat en blick — en blick af belåtenhet — på middags ' bordet.
Och man kunde gärna instämma i de komplimanger, som hennes herre och man rik- ligen slösade på henne och hennes arrangemanger, ty det var verkligen ett inbjudande middagsbord, med sitt snöhvita duktyg, allt det nypolerade silfret, som sken och sprakade i ljusglansen, de doftande rosorna i de små låga båtformade kri- stallskålarna, och det flödande ljuset, som dränkte allt i sina klara vågor och ej lämnade ett enda litet hörn i skuggan.
Frun kunde vara lugn — alldeles trankil.
Och ändock frågade hon nu för femtiondeförsta gången sin man, om han trodde, att allt skulle gå bra.
» Ja vars, » svarade han lättsinnigt (såsom all- tid skapelsens herrar angående dylika viktiga affärer) och fortsatte med den i hans tycke myc- ket nödvändigare sysselsättningen att i sitt ci- garskåp fördela välspunna rökverk i hvad han be- hagade kalla middagscigarrer, förmiddagscigarrer och punschcigarrer.
Frun var kanske ej så särdeles nöjd med den likgiltiga tonen i svaret, men ställde sig emeller- tid i hela sin längd framför förmakstrymån för att kritisera sin egen apparition.
Och nöjd med sin dräkt och sig själf log hon ett litet själfsvål- digt leende åt sin egen fägring och höjde ar- marna öfver hufvudet för att jämka den grädd- gula ros, som satt instucken i hennes rika flätor.
» Kan du inte hjälpa mig ett litet tag, Gösta? » » Jo vars, » fortfarande från cigarrskåpets innan- dömen, där de sista eftermiddagscigarrerna nu lågo uppradade efter sin rang och sin art.
Men då han händelsevis fick se, att det ej alls var fråga om att bryta servietter till » biskopsmössor », kom han beredvilligt fram, ehuru endast en mot honom ytterst partisk iakttagare skulle kunna påstå att han spred annat än förvirring och öde- läggelse i sin hustrus omsorgsfulla och koketta frisyr.
Emellertid ordnade hon åter sitt hår, och förtjust tog han henne i axlame och höll henne en armslängd ifrån sig för att taga henne i or- dentlig okulärbesiktning.
Och denna resulterade i en varm och kärleksfull kyss på ett par mjuka, röda läppar.
» Middag och värdinna — allt är utomordent- ligt! » sade han.
» Det enda är, att Teodor natur- ligtvis blir afundsjuk på min lycka.
Men hvar- för gifter folk sig inte?
Hvarför äro de sådana inbitna gamla egoister, att de ej förstå äktenska- pets ljufva behag?
A andra sidan, » tillade han suckande, » är det ju ej alla beskärdt att få en sådan vinst som jag i lifvets stora lotteri.
» Hög- sta vinsten med tilläggspremie », som det står i Gebrilder Lilienfelts Hamburgerprospekter.
Men jag bör ej förhäfva mig öfver min lycka — hur mången stackars äkta man förbannar ej den stund, då han dyrt köpte en lott för att vid dragningen få en nit. » » A, du är den raraste, snällaste, artigaste äkta man, som världen någonsin skådat, » sade hon och drog hans hufvud till sig i farlig närhet af sitt eget.
» Men — ts — gick det inte i tambu- ren.
.
.
» Och som två skrämda barn foro de ifrån hvarandra och satte sig anständigt och hö- geligen moraliskt på allra längsta möjliga inbör- des afstånd.
Dock - — de fingo ingenting för sina stela mi- ner och högtidliga » uppsträckning » ty stegen fortsatte obevekligt en trappa upp.
Och då faran var öfver, vågade de åter närma sig hvarandra.
» Om jag kunde förstå Mary, » sade den unga frun.
» Hon borde väl hafva tid att komma på slaget.
Kanske hon drar sig för att se vår lycka.
En man borde hon väl ändå kunna få — kanske.
Men en sådan som jag fått — åh, hvad jag är lycklig! » Hvad har en ung äkta man att göra under dylika förhållanden?
Hellre än att lyssna till slikt demoraliserande smicker får han underkasta sig att med för, handen varande medel täppa lismerskan munnen till — och detta var just också hvad han gjorde utan betänkande och utan dröjsmål.
Så såg han på klockan.
» Kors — är klockan verkligen tio minuter öfver Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernast!
Solidast!
Billigast!
fem, eller har min dragit sig före?
Det här var då bra, kuriöst.
Skref du inte klockan fem i bref- vet? » » Jo, visst skref jag fem.
Det har jag ju redan sagt. » » Hm.
Ja men säkert.
Fruntimmer bruka slarfva med sådana saker ibland. » » Du borde inte hafva gift dig med en slarfva. » » Jag trodde, att du möjligen kunde vara ett undantag från regeln. » » Nå, när du nu finner, att detta ej är förhål- landet? » &gt;Det har jag aldrig sagt.
När du försäkrar, att du skrifvit fem, så får jag natmligtvis tro dig. » jJa — aldrig har jag anat, att du ens kunde tänka på något annat sätt. » Man hörde att det inte var långt kvar till snyftningarna.
» Jag gör ju inte så heller, min söta vän.
Men du får väl i allt fall erkänna, att det är litet be- synnerligt att vi sitta här och vänta på våra gäster, som skulle komma kl. fem, då hon snart slår half sex? » » Det kan väl jag inte rå för.
Jag måtte väl inte skrämma bort dem från vårt hem. » » Du vill kanske insinuera, att det är jag?
De hafva kanske sett dig i hvardagshumör, och då är det ju ej så otroligt, att de föredraga gröt och mjölk hemma framför hjärpe och champagne hos oss. » » Vet du, att åpropos hvardagslynne antar jag att du kan mäta dig med hvem som helst.
Och är det ett fel hos någon af oss, som gör, att folk ej kommer hit, tror jag, att jag kan fritaga mig. » » Det är väl mitt fel då, kan jag tro.
Klockan är emellertid öfver half sex nu, och få vi aldrig se våra vänner hos oss, så spår jag, att vårt lif blir paradisiskt.
Jag undrar just hur — — » » Och jag undrar, hur jag kunde gifta mig med dig.
Mamma varnade mig också, men jag lydde henne ej — till min egen ska — a — da. » Snyftningarna tilltogo på ett oroväckande sätt.
» Jag friade inte mer än en gång och behöfde minsann inte vänta på ditt ja. » » Hade jag då vetat, hvad jag nu vet, hade du allt fått vänta. » » Jag är nästan frestad att önska, att så vore fallet. » » Jag är redo att lämna dig din frihet, när du behagar. » Den unge äkta mannen svarade ingenting, utan trummade med en högst omusikalisk force en varietéslagdänga på fönsterrutan.
» Vill du vara så god och upphöra med den där fasliga musiken! » Herr Gösta hörde ej, eller i alla händelser tycktes han ej höra något annat ljud i rummet än den ohyggliga vals, som han hamrade på rutan.
Och han vände sig ej en gång om, då han hörde en snyftande röst bakom sig försäkra, att dess ägarinna hade ett hem, hvarifrån hon aldrig bort fara, men dit hon — himlen vare tack och pris — kunde återvända i ömma föräldrars armar.
Så hördes fraset af en klädning och därefter från sängkammaren bullret af lådor, som drogos ut och slogos igen, samt prasslandet kläder, som kastades ut öfver stolar och golf.
Men hvisslande » Glädjens blomster i jordens mull » vandrade herr gemålen med stormsteg i förmaket med håret på ända och händerna i byx- fickorna.
Så hördes ett kväfdt utrop från lilla frun.
» Gösta! » Han morrade något till svar, inom sig fylld af den omätligaste glädje öfver att första steget ändtligen var taget.
» Vet du, hvarför våra gäster inte kommit? » » Neej, » sade han nyfiket.
» Joo, » svarade hon och visade sig i dörren, svängande med ett par hvita pappersark, » joo du, jag har — glömt att sända af brefven! » En suck af lättnad höjde hans bröst, men han hann inte svara, förrän kokerskans röst hördes i matsalsdörren: » Tänker herrskapet någonsin äta middag i dag? » » Ja, » svarade herrn i huset, och det festmiddag ändå. » » Och försoningsmiddag, » tillade hans lilla hu- stru och räckte fram sina läppar till en förlåtande kyss.
På förekommen anledning och för våra ärade annonsörer vilja vi här meddela de officiela siffrorna för tidningarna » Idun » och » Svensk Damtidning », hämtade för ur k. postverkets beställningsböcker den 4 innevarande november: Idun: Sv.
Damtidning: 21,736 ex. 3,167 ex.
Häraf komma ensamt på Stockholm för Idun: Sv.
Damtidning: 11,162 ex.
Dessa rorna, 538 ex. äro som sagdt de officiella postsiff- som af en hvar kunna kontrolleras.
Hvad Idun beträffar komma härtill ytterligare 6 å 7,000 ex., hvilka gå dels genom bokhan- lare och tidningskontor, dels till Finland, hva- dan Iduns hela upplaga under detta kvartal närmar sig 30 tusen exemplar.
Stockholm den 10 november 1896.
Iduns Expedition.
* Innehållsförteckning.
Hedvig Lundström, född Cederborgh; af L.
S.
(Med porträtt) — Till Döden; af Daniel Fallström.
— » Det sva- ga kärilet »; af B.
L.
— Suomessa.
(I Finland).
Några vildblommor samlade af Esstese.
— Hustomten; af Hedvig lndebetou — Under Ebba Brahes brudkrona; af Bjalmar Cassel.
(Med 1 ill.).
— Några reflexioner vid postluckan; af — e —.
— Ur notisboken.
— Tealer ocb musik.
— Vid kaffet; amatörfotografier af Eugo Falk • Första bjudnin« gen.
— På förekommen anledning.
— Tidsfördrif.
Namn, feminina.
Hvad ger man » svina »?
Tiäsf5rårif särskildt till erinran Mosaik.
Än några smulor Man kunde plocka, (Nog finns det » tocka »), Men de få vara, Vi mödan spara.
S.
L. Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Gåt-charad.
Logogryf.
Mitt arma jag!
I många smulor Jag nu skall stötas.
Små näpna kulor.
Hvar kläder blötas.
På rot i skogen.
I hög på logen.
En tankesport.
Ett flicknamn, kort.
Hur vill man hafva Den kära » tåren »?
Bäst att begrafva.
Hvem kläd ' s om våren?
Namn på ett vatten.
En häst med spatten, Hur plär han göra?
En farkost förd Utaf höga vågor.
En höstens skörd Utaf fina tågor; Och fabrikatet Som blir däraf.
Hvad fanns på fatet?
En stad vid stranden Af Österhaf.
Ett blodigt drama (Kurtis med Farna).
E Mitt hela är mitt andra till mitt första.
» Reseda.
Sifferlogogryf.
2 7 7 7 2 2 2 8 2 1 = Ett djur.
8 = Adjektiv.
8 6 2 = En sysselsättning.
8 5 = Del af fartyg.
o 6 = Ett djur.
1 3 = Ett träd.
3 = Hör till toaletten.
9 = Del af klädespersedel.
3 4 5 6 7 8 9 = En rumspryd- nad.
Carl Å. Vokalförändringsgåta.
Med i bedrager det, Med a förfärar det, Med M underlättar det.
Calle C.
1 — 2) 3 — 4) 1.
3 4 Begynnelse- och slutbokstäfverna bilda hvar för sig namn på tvän ne kuststäder.
E. O. N.
1 — 4) 2 — 3) fruntimmersnamn, stödjepelare.
Sibylla.
Prokop.
1 — 5) 2 — 5) 3 — 5) rekommendera sitt allmänt erkända V B B.
~&gt;~- f r i t t r r A n K l o r — «f- Lösningar.
Logogri / fen: Liktorn: kolt, klot, lik, rol, ton, ro, ko, tik, lit, kli, tro, nio, tio, lin, Tor kort, kon, kol, or, not, ni, tok, torn, kil, rik, il, in, ort; ok, rot, korn.
Charaden: Karbunkel.
europeisk stad.
en konungs rådgifvare, infattning.
Jfyllningsgåtan: Berlin; Erfurt, Dublin, Erivan, Rjäsan.
Nystad, Stafvelsegåtan: Sofia — Oskar: 1) Sorrento, 2) Ornäs, 3) Finnmark, 4) Ida, 5) Alcazar.
Palindromen Akab-baka.
namn på en stad, verb, NEROTH &amp; C o.
I J T 7 T P T T I I Tekniska Fabrlkan " GÖTA LEJON " » » « flÖTEBOBff.
1) Politisk lära, 2) stad på Sveriges västkust, 3) vattenblommor, 4) liktydigt med missljud, 5) högtidlig religionshandling, 6) botemedel, 7) spansk stad och fästning, 8) krigsman, 9) dansk ö. Kombinationskvadrat.
d Jag finns i många länder; Jag dingla får i gränder; Man snor mig mellan händer; Man vrider mig och vänder; Man sirar mig med ränder; Jag hettas utaf bränder; Man biter mig med tänder.
Lutpalvret begagnas vid lak eller tvärt i stället för bästa och renaste aska.
Användningssättet alldeles samma som med vanlig asklut ocb 8ÄP-PULVEB » » fttoH^ Sparar — — Sparar peXUllIlffar arbete Sparar Kläder ocb •Mnittar «a \ p * eller tnkX
