# ID: svediakorp-per1102
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,784
# sentences: 606
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag- N:r 45 (464) Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., månadsuppl.
Barngarderoben 9:de årg.
Fredagen den 6 november 1896.
Byrå: kr.
5: — Klara södra kyrkog.
16, l tr. Prenumerationspris pr år: » 5: — J 3: — t 3: — Allm.
telef.
6147.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
TJtgifnlngstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För &gt;Platssökande&gt; o. &gt;Lediga platser&gt; 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad.
hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre Hilda Casselli.
IcM trädande föreståndarinnan vid den med Högre Lärarinnese- minarium i Stockholm förenade Normalskolan för flickor, fröken Hilda Casselli, hvars bild vi här framställa, fyllde förliden lördag, den 31 oktober, sextio år.
Kvällen före denna bemärkelsedag gaf ordföranden i k. di- rektionen öfver Seminarium och Normalskolan, justitierådet Nils Claeson, i sitt hem en större fest till fröken Cassellis ära.
Bland gästerna märktes statsrådet Gilljam, f. d. ecklesiastikministrarna " Wennerberg och Hammarsköld, biskop Billing, direktionens leda- möter, åtskilliga ämbetsmän i ecklesiastikdepartementet samt Seminariets och Normal- skolans lärare och lärarinnor.
Efter att hafva gifvit en lif- full historik af Normalskolan, därvid särskildt betonande, hurusom fröken Casselli ge- nom sin nitiska och fram- gångsrika verksamhet på det kraftigaste främjat detta läro- verks utveckling, öfverlämna- de justitierådet Claeson åt Normalskolans föreståndarin- na den henne — som vi i föregående nummer medde- lade — af k. m:t tillerkända gnidmedaljen Iltts quorum me- ruere läbores, hvilken af hu- sets unga dotter, f. d. nor- malskole-elev, fästes på fröken Cassellis bröst.
Efter talet dracks hedersgästens skål i champagne.
På födelsedagen erhöll frö- ken Casselli af kamrater från de båda förenade läroverken en värdefull gåfva samt af forna elever en prydligt textad adress af följande lydelse: Hilda Casselli den 81 oktober 1896.
Af tacksamhet för ädelt före- döme i kärlek, enkelhet, omutlig rättskänsla, aldrig sviktande plikt- trohet och själfuppoffrande nit för ungdomen önska forna elever hug- fästa Hilda Cassellis minne och anhålla därför, att hon i dag måtte skänka sitt namn till en fond, hvars ändamål hon själf äger bestämma och hvartill grundplåten härmed till henne öfverlämnas. » Adressen åtföljes af en anvisning på 2,800 kronor.
Vid an- komsten till Normalskolan hälsades fröken Casselli i den flagg- prydda peristylen med körsång, utförd af läroverkets elever, hvarjämte skolans rektor, doktor L.
M. Wsern, å kamraters och lärjungars vägnar till den sextioåriga framförde de varmaste lyck- önskningar.
Efter slutade lektioner vidtog ett festligt samkväm i seminariets solennitetssal, och under aftonens lopp upp- vaktades fröken Casselli i sitt hem af ett stort antal vänner.
Föremålet för denna stor- artade hyllning, fröken Hilda Vilhelmina Josefina Casselli, föddes den 31 oktober 1836 på Gammelbo bruk i Väst- manland.
Hennes föräldrar voro brukspatron Jöns Cas- selli och Vilhelmina Hedin.
Efter att hafva åtnjutit enskild undervisning i hemmet ingick fröken Casselli vid tjugotvå års ålder som elev i den s. k. Klo- sterskolan i Upsala, där hon förblef i två år.
För att ut- bilda sig i engelska språket, sedermera hennes förnämsta undervisningsämne, vistades hon därpå någon tid i Eng- land, hvarefter hon blef an- ställd som lärarinna vid Klo- sterskolan.
Då dennas före- ståndarinna, fru Jane Theng- berg (sedermera fru Norrby), två år därefter, 1864, öf- vertog ledningen af Högre lärarinneseminarium, gjorde fröken Casselli i egenskap af lärarinna sitt inträde i den samma år upprättade Normal- skolan för flickor.
År 1868 utnämndes hon till förestån- darinna vid sistnämnda läro- verk, en ställning, som hon
Se ' n hushållsräkningar och laga fång Och taxor öfver lyckans markegång, Ett stycke lögn, ur ärans drömbok brutet, Och spökelsehistorier till slutet.
Esaias Tegnér.
En bok är lifvet.
Inom samma band Finns något godt med mycket lumpet bland.
Först glada sagor, teckningar ur skolen, Så en roman, som sluts vid kullerstolen, fortfarande innehar och i hvilken hon utfört sin största gärning.
På grund af den erkända skicklighet, hvarmed fröken Casselli skött denna infly- telserika och ansvarsfulla befattning, hafva under årens lopp andra viktiga pedagogiska värf blifvit henne anförtrodda.
Hedern att vara en af de båda första kvinnor, som fått säte och stämma i en kunglig svensk komité, tillföll henne sålunda 1885, då hon jämte fru Sophie Adlersparre inval- des i den samma år upprättade Flickskole- undervisningskomitén.
I det verk, kalladt » Undersökning af Sveriges högre flickskolor », som framställer resultatet af komiténs arbete, hafva de båda kvinnliga komiterade gjort én betydande insats.
För närvarande leda- mot af utställningskomiténs undervisnings- utskott, har fröken Casselli dessutom vid flere skolmöten varit medlem af skolmötes- styrelsen.
Genom att framställa de yttre dragen af fröken Hilda Cassellis verksamhet i förening med de vördnads- och tillgifvenhetsbevis hon rönt på sin högtidsdag hafva vi endast velat antyda hvad hon varit och är på upp- fostrans och undervisningens område.
Med den utförligare skildring af hennes lifsgär- ning, som ensam skulle kunna klargöra hela innebörden af denna, måste vi, med känne- dom om fröken Cassellis stora anspråks- löshet, för denna gång låta anstå.
" JTTin page, tjoarför står bu så ensam?
Kom meb mig i ljuset fram!
OTig lyster meb big att bansa!
iEtbs nog blir!
man alloarsam! "
prinsessan unbranbe lybbes G l i orb, som bon fnappt förstob, IfTen öfoer sfogarnes toppar Stob månen, röb som blob.
— — Det nar prinsessan, s o m talte; Ejon Då fom en äbltng till slottet tog tionom meb till bans.
Det låg som ett sfimmer af osfulb ITTeb fouungstig bållning ocb s f i d, 3 ögonens bjupa glans.
ITteb fagra orb på sin tunga ©cb elb i sin bunfla blicf.
(Då) allt från ben stuuben scennen ^örföljbes af tjennes blicf; prinsessan robnanbe lybbes Ejan såg t) ennes ögon stråla ©11 talets odj stämmans smef, £mot sig, bcart än tjau gtcf.
ITten stum oib sin strängabe luta Satt soennen, byster odj blef.
De lyste Ijonom som facflor ©dj säfert, s o m natten nalfas, Sin lycfas solljus ban såg ITTeb blefnanbe strålar sjunfa Iteb mot förintelsens cåg.
S o r t till tians scala bäbb, £jan brömbe om bem om natten ©d?
oafnabe ocb, car räbb — — — JTten frnftan smalt tjän t Iycfa, Här sommarens solsfen fom, Ijon oäjte boar bag till brottning, © d) scennen sjöng för priusessan £jan sjönf till en fattig scen.
©dj i bennes ögon Ijan läste: 3 lunben bagarne om.
" Dt mötas albrig igen! "
£jan sjöng om ben färlef, som täuber, Som bränner lift elb ocb, förtär; Då talabe fungen i salen: " 3 foäll ct smyeFe till fest!
Dår botters trolofniug ci fire ITTeb ribbarn, oår böge gäst!
£jan sjöng om ben färlef, som cärmer, S o m stärfer, lyfter odj b ä r.
.
.
S å satt ban en afton inb lutan, ©et; parfen blef soal ocb.
sfum, TTEen ännu till strängarnes flagan prinsessan lyssnabe stum.
ITTirt page, big oill jag som forbom 3 afton oib lutan s e!
Du sjunge oss oisor om färlef ©dj loife oss gråta &amp; d) kl " Då lät fjon meb ens f^elt safta Xutan Sin smala, snötjoita ijanb Sätt som ett blomblab falla ITten soennen soarabe stilla: p å strängarnes toinnabe banb.
" ITTirt fonung, fåfängt bu ber!
3 roäff månbe anbra sjunga!
f m page, bu stämmer så ofta talabe © m färieferts iycfa od?
s o e f? "
" UTtn page, " tio " långsamt, " Den färlef, bu sjunger om, Du själf bar täubt i mitt sinne; 3ag car ett barn, bå bu fom.
S å talte ben gamle fursten, VlXen Qlitt färlef bin strängalef!
fjoab farmer t&gt;äl bu af lifoet, JTTen soennen steg fram till sin fung: " OTin tjärsfare!
Hatt bu sabe, ©pröfoab är jag od) ung.
(Dd) intet fänner jag lifoet (Di) satte " ITTin fouung!
Itu fänner jag lifoet • färlefens od; soef!
^örbi äro mina brömmar; ^örstummab min strängalef!
(Dd) i \ m banat S o t min strängalef!
fjoab anbra om färlef ' biftat, 3ag foäber ur sorgfritt bröst, (Dd) brömmens flabbraube syner Dib lutan få orb od) röst! "
ITTen scennen föll neb od] fysste prinsessans pärlsybba s f o: " DTin brottning, bår, utan eber, 3ag soär big mitt bjärtas tro!
UTen fonungens unga botter log så osfylbigt glab: " Sjung mera om bina brommar, " ITteb smefanbe röst t; on bab.
3ag fänner bitt carma oasen, Din anbe är Ijuflig ocb (Dd) starf är min unga färlef!
3ag älsfar big som musif!
ITten färlefens alla stämmor fjan grep om sin gulbprybba luta ben fjårbt mot fnät, — — Det sprang s o m ett sfrif öfoer strängarne, Det brast, bet buftabe trä ' t!
lifoet inom mig oaffiat!
Din stämma mitt bjärta banb!
3ag bars af bin lutas toner Cill lycfans od?
färlefens !anb!
Du själf meb bin sång Min farlefs nyoäcfta cärlb.
— — — lUin tro odj mitt unga bjärta 3ag ger big till återgärb! "
(Dcb färlefens iycfa ocb soet ", 3ag bar inga oisor mer! "
Soab anbta ly da om färlef biftat, Det foab jag ur sorgfritt bröst!
UTin fung, för min egen smärta ^titns bjoarfen orb eller tröst! "
Sjon Ellen 2Lunfcberg, f.; Qn&amp;Inm.
* " Att be o m pengar ... " Några synpunkter af en gift man.
* l ©dj scennen sjöng, tills månen Hann röb öfoer sfogarnes frans, (Dd) inne i rtbbarsaien Sär tänbes facflor till bans.
Du är bett fostliga luta, 3ag längtar att spela på!
Ur big oill jag l o d a toner, Som enbast jag fan förstå! "
Jm en hustru känner sig förtryckt, sårad och kränkt, därför att hon för att kun- na tillgodose t. o. m. de mest anspråkslösa * Som våra läsarinnor till en del skola finna, häfdar författaren af denna uppsats en åsikt
personliga behof ser sig nödsakad att mer eller mindre förödmjuka sig inför » husets herre », så måste någonting i förhållandet mellan man och hustru ombildas till det bättre.
Men jag vågar starkt betvifla, att detta skulle kunna ske genom någonting, teore- tiskt sedt, så krasst och vidrigt som att hustruns arbete i hemmet skulle värderas i klingande mynt och hon undfå detta som sin lön, hvaröfver hon ägde fritt förfoga.
Hvad som ger en hustrus arbete värde öf- ver en vanlig hushållerskas är väl den kär- lek, hvari och hvarför arbetet utföres, och man borde väl icke behöfva säga till kvin- nor, att kärleksverk icke kunna värderas i penningar.
En aflönad hustru!
Jag törs icke tänka tanken ut, hvart detta leder.
» Hustrun äger icke den ringaste summa, öfver hvilken hon fritt kan förfoga, » heter det.
Hvad menas då med detta » fria för- f o g a n d e »?
Om därmed förstås, att hustrun bör hafva ett årligt penningebelopp, som hon får använda utan någon hänsyn till den öfriga familjen; om det skall vara så, att hustruns » lön » aldrig får användas till annat än hennes personliga behof och så- lunda vara lika skild från husets öfriga af- färer som en utbetald piglön; om hustrun vid oförutsedda rubbningar i den uppgjorda hushållsstaten skall äga rätt att tänka: » Min man får skaffa penningar till dessa utgifter hvar han behagar, men mina pengar an- vänder jag som förr, » då frågas: äger man- nen någon summa, öfver hvilken han så där » fritt » kan förfoga?
Och o m det icke skall vara så, om hustrun äger rätt att an- vända penningarna endast då hon vet, att de öfriga familjemedlemmarna icke behöfva försaka något af det, som är beräknadt till deras utgifter, då kan jag ej se annat, än att hela lönetillställningen blir ett nonsens.
Hon måste äfven nu rådgöra med sin man, lika väl som han bör rådgöra med henne om sina utgifter, och är mannen gnatig och » orättvis », så blir han icke bättre, där- för att hon på förhand har penningarne i sin ficka.
Hvad äger nu min stackars hustru, hvil- ken inte har » ett öre, som hon kan kalla sitt »?
Hon äger först och främst sitt hem!
Hvarenda sak, som finnes härinne är hen- nes.
Då hon går här och ordnar småsaker och taflor och sköter om blommorna, så är det alltsammans hennes; hennes verk är den hemtrefnad man genast känner, då man kommer inom dörren, hennes är det sol- ljus, som äfven under mulna dagar strålar inom dessa väggar.
Och barnen, för hvilka hon sträfvar, och som framkalla leendet på hennes läppar, de äro också hennes.
Ja, till och med den där svåre förtryckaren, som af kvinnosakskvinnorna så ironiskt plä- gar kallas » husets herre », till och med han är hennes egendom.
Men när » herr ' n » kommer hem och midt för näsan på all frihets- och själfständighetssträfvan, ja, midt för näsan på fräsande stekgrytor och ko- kande kaffepannor (hvilket vill mycket m o d till) tar sin hustru i sitt knä, då rår han o m henne, och då rår han också o m allt det andra, både stolar och bord, ja, till och med » mina » gardiner och » mina » mattor, som han så grufligt förstör med sin cigarr- motsatt den, för hvilken flere röster — och nu senast fru Ellen Bergström — förut så varmt tagit till orda.
» En gift mans » välskrifna inlägg förtjänar emellertid att beaktas och torde möj- ligen kunna gifva uppslag till vidare menings- utbyte i den viktiga frågan.
Sed.
rökning.
Allt är hans, och allt är hennes, så ock de penningar, som finnas i huset, äfven om mannen har den dumma vanan att läsa in dem och bära nyckeln på sig.
Allt är hans, och allt är hennes!
Jag vå- gar påstå, att äfven den mest gnatige man i grunden erkänner detta, om han eljes är i alla afseenden normal.
Men där två ofullkom- liga människor gemensamt skola förvalta ett anförtrodt pund, där kan det nog komma till meningsskiljaktighet, och konsten är just att kunna förena de skilda meningarna utan misshällighet.
Icke sker detta genom ett tudelande af det, som skall vara gemen- samt, ty detta skulle i och för sig kunna söndra lika mycket som nålpenningfrågan i sitt nuvarande läge.
Om hustrun vill ha sina klädpenningar för sig, hvarför icke ut- sträcka detta » sitt för sig » till alla områ- den inom samlifvet?
Hvarför icke säga: Jag aktar mina saker bättre än du, jag vill därför ha den här stolen för min räk- ning, och det här bordet och det här skå- pet.
Jag äter mindre än du, jag vill där- för ha så mycket penningar i ersättning, som din mat kostar mera än min o. s. v.
?
Nej, de nu åsyftade missförhållandena kunna hjälpas endast därigenom, att både man och hustru alltmer lära sig inse, att de verkligen äro ett.
Jag ville gå så långt, att jag påstår, att vid äktenskapets ingående har begreppet » personliga behof » för dem upphört att finnas till.
O m genom den enes försumlighet eller slöseri ekonomin kom- mer på obestånd, få båda lida; om hemmet vanvårdas, få båda känna vantrefnaden, om den ena parten är slarfvigt klädd, är det bådas skam.
Idealet vore, att alla familjemedlemmarna handlade liksom drifna af en gemensam vilja, icke någon enskild medlems, utan så att säga den gemensamma familjeviljan.
Men därhän kommer man icke genom ett enda steg.
Innan man lärt sig, att man måste pruta af på sina önskningar som en- skild person, att man måste ta hänsyn äf- ven till andras mening, uppstå många svå- righeter.
Huru skall nu denna penningfråga ord- nas?
Enligt mitt förmenande sålunda: In- nan vare sig mannen eller hustrun gör nå- gon i förhållande till deras inkomster afse- värd utgift, böra de i vänlighet rådgöra med ' hvarandra om behofvet, tillgångarna och lämpligaste sättet att anskaffa det önskade o. s. v. O m då den ena parten skulle anse utgiften onödig, bör icke detta ensamt för sig vara afgörande skäl emot.
Hvad den ena parten finner nöje i bör motparten icke utan vidare förkasta, utan detta först då äfven andra skäl tala däremot.
Sedan enighet uppnåtts, böra de pennin- gar, som äro afsedda för hushållets utgif- ter, finnas för båda parterna tillgängliga, så att icke den ena behöfver be om penningar, utan kan taga det behöfliga.
Den där rådplägningen kommer nog att i många fall åstadkomma misstämning, men den är icke dess mindre nödvändig.
Och, låtom oss komma öfverens därom, att lika ofta som tvisten härleder sig från mannens gnatighet och egoism, lika ofta ligger or- saken i hustruns oförmåga att rätta sina önskningar efter de för handen varande omständigheterna.
Det finns dock kvinnor, som äro oförståndiga och tänka allt för myc- ket på sina kläder och på detta » att vara med ».
Jag finner alltså förslaget, att hustrun skall få en bestämd årlig summa såsom er- sättning för sitt arbete, teoretiskt sedt mot- bjudande och härledande af bristande ge- mensamhetskänsla hos både man och hust- ru och anser, att det icke annat än un- dantagsvis kan leda till det åsyftade målet, hvilket uppnås endast genom denna känslas fullkomnande.
* Böcker och öden.
K ur behandlar du månne lånade böcker?
Det är verkligen en samvetsfråga, som ställes till dig, eho du än är.
Egentligen är frågan så enkel, att där icke borde kunna gifvas mer än ett svar: » Jag läser dem och sedan skickar jag dem tillbaka till ägaren. » Svaret är logiskt rik ' tigt, mot detsamma skulle ej den skarpaste jurist kunna uttala något jäf.
Skada blott, att prakti- ken härvidlag så himmelsvidt skiljer sig från teo- rien.
Gå till ditt bokskåp eller dina bokhyllor, och du skall kanske själf blifva förvånad öfver att där finna en och annan bok, försedd med namn eller initialer, som hvarken tillkomma dig eller dina närmaste.
Hur .länge den stått där, skall du måhända ej alls kunna säga.
Men icke alla lånta böcker äro försedda med namn, och då blir det än kvistigare att taga reda på ägaren.
Hur mången har ej den älskvärda ovanan att icke nöja sig med att endast läsa den lånade boken själf.
Det kommer en god vän upp och samtalet föres på litteraturområdet.
— » Apro- pos har du läst E — s nya roman? » — » Nej, » sä- ger vännen » men jag skulle gränslöst gärna vilja läsa den — men den är så dyr! » — » Kära du — jag har den — ja, det vill säga — den är visserligen inte min egen — men jag tror nog att du kunde få låna den, men med ett villkor — - du skall skynda dig att läsa ut den, så jag kan få skicka igen den. » Vännen lof var — och boken är ute i sväng.
Den nya låntagarinnan har en bror, som får se boken.
» Jaså, E — s nya roman!
Hvar har du fått tag i den?
En af mina kamrater frågade just nyligen, om vi ej hade den.
Du har ju ännu inte läst ut den boken jag gaf dig i julklapp — min kamrat kan under tiden gärna få läsa denna, lian slukar böcker som en haj slukar negrer.
Adjö med dig " — jag tar boken till Kalle. » — » Nej, nej, hör du — boken är inte min och jag har lofvat skicka igen den så snart som möjligt. » — » Prat — om 3 — 4 dagar är den här igen. » Ynglingen marscherar åstad, glad i hågen, till Kalle och knac- kar på hans dörr.
Den öppnas — men » herr Kalle » är på gymnastiken och kommer ej hem förrän senare, heter det.
» Jaså — var så god lägg denna bok på hans skrifbord, så ser han den, när han kommer hem. » Under tiden kom- mer Kalles högst egna mamma in i sonens rum och får sikte på boken.
Dess eleganta utstyrsel tilldrager sig hennes vaksamma ögas uppmärk- samhet.
Hvad är detta för en bok?
Har min- sann alls ingen likhet med vare sig grammatika eller algebra.
Hon tittar i den — intet namn finns där — tyvärr intet alls.
» Bäst att jag tar den fina boken i mitt förvar — Kalle som far så illa med böcker!
Pojkar behöfva för resten inte läsa romaner — så här midt i terminen allra minst! » Mamma är ett praktiskt fruntimmer — det mär- ker man på resonnementet — hon tager boken in till sig.
Jungfrun är glömsk — hon omtalar aldrig för » herr Kalle », att hans vän sökt ho- nom — än mindre att han lämnat bud om en bok.
Nu fogar händelsen sig så, att ett bref anlän- der som kallar modren till hufvudstaden, där hennes far blifvit sjuk.
Hon packar i hast sina effekter, ger nödiga ordres för hemmet och tän- ker afresa följande morgon.
Hon påminner sig i sista stund, att det blir så långsamt sitta hela dagen ensam på tåget, hon måste hafva någon lektyr.
» Så dumt, nu har jag stängt mitt bok- skåp och gömt in nycklarna — åh, jag kan ju taga den där boken, som låg inne hos Kalle.
Jag kommer ju snart hem igen, och då skall jag taga reda på hvems den är. » — E — s nya roman stop- pas utan minsta betänkande i resväskan.
Uppe- hållet i hufvudstaden blir långvarigt, stackars pappa kan ej bli fri från sin gikt.
— D » t är synd att boken skall ligga där till ingen nytta, den lånas ut och är ej utläst, när den goda fru X skall fara tillbaka.
Låntagarinnan yttrar:
» Kära du, jag skall skicka den på posten så fort jag hunnit med den — så vänligt att du lånade mig den, du har den snart igen. » Snart; ja — den goda hufvudstadsdamen gjorde sig inte vi- dare brådt med den saken — hon hade många, många vänner.
Slutet?
Det öfverlämnar jag åt mina läsare att gissa själfva!
Ett annat exempel: En ung flicka skall resa till G. för att stu- dera, men på sina fristunder vill hon gärna läsa litet lättare lektyr, hon lånar af en » tant » en hel del böcker, som sedan placeras i en garderob i hemmet, där hon är inackorderad.
Där finnes emellertid en jungfru, som med förkärlek idkar romanläsning om nätterna.
Det var så rysligt stiliga " och roliga böcker, de där, så hon lånade dem till Pettersons Karolina, som städar hos bankkamrerns^ " om lördagarna.
Henne känner förresten hela kvarteret, för hon är så duktig — etc, etc.
Katta ägarinnan hade nöjet få veta åt- skilligt mer om Karolina Petterson — men alls inte något mer besked om böckerna.
Hon åter- såg dem aldrig, ej ens i drömmen.
En ung fru fick låna en alldeles ny bok af en väninna; den återkom verkligen — efter tämligen lång tid — men ehuru inte » blodig », såg den ut som om den varit med i trettioåra kriget.
Erun bad om ursäkt — det gjorde hon verkligen — men bon rodnade inte, och det kunde vid detta tillfälle ej varit ur vägen!
Bad om ursäkt, för den var » lite solkig » — men det fattades bestämdt inte mer än 6, högst 8 blad i den, och då var ju ingen skada skedd.
— Denna fru var stark i konsten att låna, men hos den väninnan fick hon inte flere böcker.
Fröken B. lånar ofta, mycket välvilligt, ut böcker till sin väninna, fröken G., men det skulle hon ej göra, ty hon har alltid mycket krångel innan hon, i bästa fall händelsevis, kan återfå dem.
Tio ä tolf gånger säger hon muntligen till om att få igen dem.
Vännen slår döförat till.
Fem å sex gånger skrifver hon små vänli- ga billet-doux — ordalagen variera, temat är detsamma.
Böckerna komma ej.
Fyra gånger har ägarinnans jungfru varit på ort och ställe för att hämta dem, femte gången lyckas det.
» Men säg till fröken, att hon lånar mig några andra i stäl- let. » Jungfruns » fröken » är en mycket godmodig person och samma tragedi upprepas år efter år!
Kanske de uppräknade exemplen nu äro nog — och vi sluta med att tillägga, att vi skulle vara glada om dessa små » samvetsknackningar » kun- de ruska upp något sjukt samvete, vare sig det nu gäller böcker, paraplyer, pengar eller andra saker.
Ja, gå fram till ditt bokskåp och se grund- ligt efter, om alla de böcker där stå äro dina egna!
Det beder vänligen Pax.
hvilken g o d och älskvärd människa den fru Myhrman är.
Jag umgås med henne all- deles som med en mor, hvilket jag äfven kallar henne, då ingen mer hör det.
Du skrattar kanske, o m jag gjorde dig förtro- endet af min passion för hennes yngsta dotter.
Den är dock mera stark än jag förmodat.
Hon söker äfven att underhålla den och ville gärna, att jag kunde få hen- nes A.
M., och har utsatt en tid om åtta år, hvarpå jag kunde bereda mig; men ut- sikten för min framtid är så mörk och så aflägsen, att jag väl ej kan hoppas mycket; men jag vill dock ej öfverge hoppet. »: Esaias Tegnérs maka.
Några minnesblad, hopplockade för Idun af Birger Sefiöldström.
let var vid den vackra, af björkskogar kantade Ramsjön, belägen i Filipstads bergslag, nära gränsen mot Dalarne, som den store skald, hvars minne i dessa dagar återupplifvats i vårt fosterland, första gån- gen såg sitt lifs blifvande ledsagerska.
Den unge Esaias ' vistelse på den Myhr- manska bruksegendomen Ramen är närmare skildrad uti Bottigers i klassisk skönhet ännu oupphunna mästerverk: lefnadsteck- ningen öfver Tegnér.
Själf har skalden uppdragit bilder från dessa da ' r, » då mor- gonens dagg låg på lifvet kvar »: Jag minns en tid, fast det är längese ' n, då lifvets vårdag för oss bägge sken vid Ramsjöns gröna strand, där idog hammar slog takt till glädjen mellan björkens stammar.
Vistelsen vid Ramen hade börjat redan under Esaias ' barnaår, och han återvände därifrån till sin moder och för att beredas till sin första nattvardsgång.
Emellertid kom han snart tillbaka till den Myhrman- ska familjkretsen.
Nu hade den ungdom- liga ysterheten hos honom vikit för allvar Två år senare var det Elofs tur att vistas å Ramen som informator, och han skrifver då den 5 maj 1801 till Esse: » A.
M.
(Anna Maria) och jag umgås med ett slags förtrolighet.
Det är en hygglig, kvick och älskvärd flicka. » Och kort därefter samma år heter det: och en okuflig läslust.
Både dagens och nattens timmar funno ynglingen lutad öfver en bok, än någon af de gamla nordiska hjältesagorna, än Homér, ej hälft förstådd, men älskad desto mer.
» Ljusen, som den ordentliga husmodern för dagen lämnade ut, ville på hans rum aldrig förslå, » berättar Bottiger i of van nämnda lefnadsteckning.
» Ljus var det bästa man kunde gifva honom och ljus hans en- stafviga svar, när han tillfrågades, hvarmed man kunde bereda honom något särskildt nöje.
Den af hans lärjungars systrar, som i detta fall ofta visste att hjälpa honom ur förlägenheten, vann också mer och mer hans tacksamma hjärta. » Den tärna, hvilken sålunda i ordets ful- laste mening lyste sig in i det sjuttonåriga skaldehjärtat, var den då fjortonåriga Anna Maria Myhrman.
Då Esaias lämnade Ra- mens björklundar för att vid det sydsvenska universitetet grundlägga sitt rykte och sin lefnadsställning, medföljde främst bland hans bästa tankar och förhoppningar hennes väna bild.
Och äfven hans bild stod i blyg förhopp- nings dager för den unga flickan, hvilken nu gått in i sin knoppande lefnadsvår och som från sina tankars föremål fick dessa skalkaktiga verser: Ljuf och mild och skön som dagen, njut er glada ungdomsvår, som vid edra sjutton år följer glädjen och behagen.
Än bekymmerslös och glad, lik en dans, er dag försvinner, öfverallt ni nöjet finner, till och med i Filipstad.
Utvecklingen af de båda ungas kärlek till hvarandra kan eftervärlden följa i den å Lunds bibliotek förvarade brefväxlingen mellan Esaias Tegnér och hans äldre broder Elof.
Här må ur dessa bref några utdrag meddelas.
Redan i maj 1799 skrifver den då sjutton- årige Esaias från Ramen till brodern: » — — — Du kan aldrig föreställa dig » Men jag gör dig väl, bäste Esse, en allt för stor orättvisa, om jag längre dröjer att nämna något o m Y.
(Anna).
Nå väl då, jag har lyckligt uträttat min kommission.
Efter någon liten förberedelse lämnade jag henne ditt bref.
Hon ville för ett ögonblick ej mottaga det, efter jag, som hon sade, skrifvit det blott för att narra henne.
Emel- lertid rodnade hon starkt och äfven blek- nade.
Ögat visade förvirring och blygsam- het.
Hon tog episteln och sprang upp på sin kammare.
O m någon stund fann jag henne gå till trädgården.
Jag gick efter.
Hon sökte undvika mig.
Jag envisades.
Hon hade gråtit; hela ansiktet var sig olikt.
Hon grät ännu.
Jag beklagade, att jag emot min vilja var en slags orsak till hennes oro och förtrytelse.
Hon försäkrade, att hon ej vore ond eller stött; hon vore endast rörd.
» Det är ej så godt för en så ung flicka som jag att emottaga ett sådant bref. » Hon grät åter.
Jag ville tala.
» Lämna mig blott ensam. » Jag gick innerligen nöjd med hvad jag sett.
Ännu samma afton visade hon brefvet för sin mamma.
Dagen därpå var hon munter och förtrolig efter vanligheten eller rättare, litet mer än van- ligt.
Hon berömde mycket brefvet; sade, att det innehöll vers och så mycket, så mycket smicker och artigheter.
Hon tillade: » Denna gången skall jag visst svara, ty det är min skyldighet; men jag tror ej, det skulle vara nyttigt för oss någondera, att vi vidare fortsätta vår påbörjade korrespon- dens. » Jag försäkrade, att du ej ens vågat önska, mindre hoppas en sådan lycka.
Emellertid är jag ganska säker, att hen- nes hjärta och tal åtminstone denna gång voro i stridighet med hvarandra.
Efter hvad jag redan nämnt, kan du ej miss- tänka, att du för henne skulle vara lik- giltig.
Ett ännu tydligare bevis lärer med- följande bref innehålla.
Det må vara än så förbehållsamt det vill: dess öfversändande är ändå en säker pant på hennes tillgifven- het.
Hon har ålagt mig, strängt ålagt mig att på det högsta anmoda dig att icke näm- na ett hälft ord härom för någon dödlig.
Jag behöfver endast, därom är jag säker, hafva nämnt detta, för att vara öfvertygad om din tystlåtenhet.
Y.
är verkligen en bra älskvärd flicka.
Munter, liflig, känslo- full, förtrolig, utan nycker eller pretentioner, skall hon visst göra sin tillkommande man rätt lycklig.
Hon är ej vacker, men hygg- lig är hon i bra hög grad.
För läsning har hon mycken smak, som flicka nämligen, och i synnerhet är hon road af vers.
Att
hon är nöjd att få svar på sitt bref, tycker jag är så godt som apodictice bevisadt.
— — Det vore icke omöjligt, att du om sex å sju år blefve vice bibliotekarie med lön.
Sextio tunnor korn göra oftast tvåhundra- femtio rdr cirka.
Med lektioner kunde du utan svårighet förtjäna etthundrafemtio till och med tvåhundra rdr.
Blefve du där- jemte notarius i filosofiska fakulteten, hade du därigenom femtio rdr i lön och visst tjugufem i sportler.
På sådant sätt kunde du bringa dina årliga inkomster till inemot femhundra rdr.
Med den summan lefver mången gift, till och med rätt bra.
Du vet, att jag just ej är synnerligen för luftförsla- ger, men då jag tänker härpå, finner jag din spekulation ej så orimlig.
Om Y.
är dig tillgifven, och det tror jag hon är täm- ligen starkt, skulle hon ännu kunna gärna vänta i åtta år.
Ni vore ändå äfven vid den tiden bägge unga. » Det är med egendomliga känslor man läser dessa broderliga reflektioner, från en tid, då en akademisk lärare som familje- fader kunde lefva på » inemot femhundra rdrs » årlig inkomst, och det » till och med rätfc bra! » Den 30 juni 1802 skrifver Elof: » — — Hvad för öfrigt Y ": s tänkesätt för dig angår, tyckas de mig vara fördelaktiga.
Ännu beständigt berömmer hon dina kvicka bref, skrifver ditt namn på papperslappar, talar ofta om dig, med mera. » Lagerkransen hade samma år satts på den unge magisterns hjässa.
Modern mot- tog hans första besök i hembygden, men från henne ilade han till Ramen, där ett sextonårigt hjärta klappade honom till mötes.
Det var en augustiafton 1802 som Esaias Tegnér och Anna Myhrman växlade sina trohetslöften vid den sten, hvilken ännu synes vid den till Ramens bruk ledande vä- gen, och å hvilken sten inristats bokstäfverna E.
T. och A.
M.
Fyra år därefter, eller den 22 augusti 1806, böjde det unga brudparet knä vid altaret i Ramens kyrka och mottog välsig- nelsen.
Brudens lockar voro — då en från närmaste stad beställd myrten ej hunnit framkomma — smyckade af lingonris från hembygdens skog.
Esaias Tegnérs förening med den brud, han redan som sjutton års yngling valde, blef på det hela taget lycklig.
Visserligen finnes det ingen oblandad lycka här i denna ofullkomlighetens och de växlande ödenas och växlande känslornas värld, och ett äkten- skap som räcker i fyrtio år bjuder van- ligtvis ej endast på sol och värme.
Det är nu mer en känd sak, att Tegnér icke var en mönstergill make, helst på äldre dagar.
Han var en man med starka lidelser, och han var allt för ärlig och äfven i sina för- villelser redlig att kunna hyckla.
Hvad del hustrun, med sitt mer prosaiskt nyktra lynne, möjligen kunde hafva i de häftiga scener, som särskildt på 1820-talet en eller annan gång lära uppstått mellan makarna, ligger mindre öppet för eftervärlden.
Emel- lertid försäkrar man från trovärdigaste håll, att de gamla skvallerhistorier, hvilka under senaste årtiondet från ett visst håll utom Sverige framdragits, äro dels alldeles falska, dels snedvridna och öfverdrifna.
Och angående de dikter, Tegnér skrifvit till andra kvinnor än sin maka, torde utom allt tvifvel om de allra flesta — dock ej alla — bland dem gälla hvad i förra num- ret af Idun en insändarinna på » Svar » - afdel- ningen mycket riktigt påpekar, nämligen att i färd med nordpolsfararne, italienske kron- de ej få anses för annat än poetiska uttryck prinsens förlofning och nykterhetsfrågan.
af det intryck ett eller annat sammanträf- Då jag nickade instämmande, fortfor hon: fande med » föremålet » gjort på skalden samt » Tänk bara, hvad det talas om plikt och således blott gälla för exempel på, huru man plikttrohet.
Och sådana begrepp därom, du!
versifierade artigheter på den tiden.
Såsom t. ex. min vän, fru Andergren, du Huru som helst — då den store skalden vet.
Det är ju ett så arbetsamt och präk- genomgått lidelsens eld och vansinnets natt tigt fruntimmer som någon, och man kunde samt bidade förlossningens stund, var hon, väl tycka, att hon borde förstå, hvad lifvet den vid dödsbädden vakande, åter hans allt, fordrar af oss.
Jag skall relatera litet af hon var åter den brud, hans hjärta valt vårt samtal härom dagen, då hon kom in och funnit bland Ramens björkar, och hennes till mig i förbifarten, då hon varit ute nå- blickar voro de sista som följde honom, när gra ärenden på förmiddagen.
Det kan kan- ske vara nyttigt för dig att också tänka » af norrskens strimmor litet på hithörande. » han lystes hem till evig ungdoms strand. » » Ja, tack, det tror jag nog, » svarade jag.
I sju år öfverlefde Anna Tegnér sin make.
» Ja, då berättar jag!
Jo, då hon kom Hon hade just en högsommardag i Lund in såg hon blek och trött ut.
Mager har öfvervarit aftäckandet af hans staty och hon alltid varit, som du vet.
från » Föreningens » fönster sett, huru, un- » Äh, kära du, » pustade hon, » åh, hvad der kanonernas dån, klockornas klang och jag är trött!
Och hvad ditt rum är tref- folkets jubel, täckelset föll och ligt, » fortsatte hon, under det att hon tungt » med ens ur bronsen trädde dragen sjönk ned i en bekväm länstol.
af solens sångare i solens glans, » Innan jag hann svara, fortsatte hon åter: när hon, under ett besök hos sin dotter, » O, kära du, du kan aldrig tro, hvad jag öfverstinnan friherrinnan Rappe, hastigt af- är klen.
Fem satser järnpiller har jag tagit led i Kellstorp, strax utanför Helsingborg.
in efter hvarandra, och det hjälper inte det Det var den 18 augusti 1853 och hon hade minsta.
Och läkare, söta du, det är då al- i det närmaste uppnatt 68 års ålder.
drig någonting.
Jag har nu på kort tid Vid hennes jordfästning i Helsingborgs varit hos fem, och allesamman sjunga sam- kyrka talade denna stads dåvarande kyrko- ma visa: frisk luft, järn och hög diet. » Då herde, den fräjdade Pehr Wieselgren, och frågade jag, om hon förde hög diet.
» Kära vittnade bland annat: du — äggen kosta 2: 5 0!
Kan du tro, att vårt stora hushåll kan lefva på det sättet?
Såg du hans hus, det länge tarfligt enkla, Att inte jag som husmor vill förbehålla mig fullt af behag, där hvarje veck var skönt i draperit af flit och dygd och kärlek!
det bästa, då inte ' de mina ' kunna få det Hvems var förtjänsten, om ej ädla husfruns?
— det vet du nog, att jag är för plikttro- Såg du den milda i triumfers vimmel, gen till! » såg du den tåliga i pröfningsstunden, hvad skedde?
Allt var lugn och allt var jämn- » Ger du ' de dina ' järnpiller också, » frå- vikt.
gade jag då, spetsigt nog.
» Nej, så du Det var dock ej den känslolösas lugn, skämtar, » fick jag till svar, » det vilja de ej tanklöshetens vanmakt.
Nej, ett hjärta, som kände djupt, en blick, som vidsträckt såg, nog slippa, minsann. » » Men de kosta pen- ej kunde brista skaldens brud och maka.
— gar i alla fall, dina järnsatser, » tyckte jag.
Hon varit i sin hemort, hvar den fanns, » Ja, det kan vara.
Men ingen skall kunna ett fattigdomens stöd, en sorgens ljusglimt, stiga fram och säga, att jag som husmor en föresyn i hvarje husmors dygd, inte gjort min plikt, » svarade hon med en och grundfast i den tron, att tron allena, den kristeliga, föder lifvets kraft energi, som anstått en bättre sak.
och dödens frid.
Jag fick också en blick, som betog mig På Vexiö kyrkogård hvilar hennes stoft, lusten att fortsätta.
bredvid makens.
För att komma ifrån det farliga ämnet, sade jag efter en liten paus: » Nu kan du % likväl vara glad, som har din Anna så stor, att hon kan hjälpa dig med litet af hvarje i hushållet. » » Ja, det kan väl så tyckas, men den har nog rätt som sa ': små barn — små bekym- är jag satt i mitt lilla rum med brasa mer, stora barn — stora bekymmer, » sva- i kakelugnen och en packe skrifböcker rade hon mig då med bekymrad min och framför mig, knackade det på dörren.
Det ögonen mot taket.
Jag kunde just ingen- var fröken Mörk som kom.
Hon var alltid ting invända häremot.
Då fortsatte hon och talade om, att hon välkommen till mig, ty oaktadt olikheten i ålder sympatiserade vi riktigt med hvar- suttit uppe halfva nätterna och sytt brode- andra.
Hon tog af kappan, som blifvit fuk- rier till en öationaldräkt till Anna, tills hon tig af den täta dimman och strök varligt inte visste till sig för trötthet.
sitt slätkammade, gråsprängda hår, som ge- Anna hade nämligen blifvit invald i säll- nom dimman fått lust att helt kokett krusa skapet » X.
Y.
» och skulle vara med på en fest där.
Jag vågade då säga, att flickan sig.
Jag satte fram två stolar till brasan, och kunde ha sytt dem själf, men nu råkade så satte vi oss nära intill hvarandra, be- hennes mor i eld och låga.
» Nej, så du pratar!
För det första är låtna med hvarandra och hela världen — inte vårt eget jag ens undantaget.
Eldske- hon inte van att brodera, och för det andra net föll rödt och flammande öfver min väns var hon ute och hjälpte till att anskaffa litet böjda gestalt och bröt sig lekande i och anordna dekorationer — flaggor och hennes lifliga mörkblåa ögon, hvilka allde- hvad det var för skräp. » les inte tycktes höra ihop med håret och » Kunde hon då inte ha haft enklare dräkt, hellre än att du skulle öfveranstränga d i g?
» det andra.
Och så pratade vi.
» Ja, kära du, hvad det pratas mycket kom jag åter på tvären.
hit och dit i världen, » sade fröken Mörk » Ja, du säger så, du!
Det hörs minsann, Att bli vald in i plötsligt, just under det vi som bäst voro att du inga barn har!
Själfpålagda bördor.
K
de, som intressera sig för de » arbetande systrar- nas » sociala lyftning, måste känna sig tacksamma.
* det sällskapet, skall jag säga, står inte till buds för hvem som hälst.
Du vet ju också, att hon lyckats bli bekant med flera fina flickor, och då måste tösen förstås vara klädd som folk, så att de inte känna sig generade.
Och har hon så fått dyrbara dräkter, så måste hon j u också få tillfälle att begagna dem — det inser du nog.
Så någon hjälp i hushållet är inte att påräkna, fast jag nog var så dum och gjorde det, då hon ännu gick i skolan.
Så får jag väl streta och göra min plikt — mera kan man inte göra. » Jag funderade just på ett lämpligt sätt att föra mitt bättre vetande till torgs, då vi genom de öppna dörrarna sågo min vär- dinna lägga en snöhvit duk på matbordet och ordna vackert porslin och snyggt silf- ver.
Midt på bordet stod en vacker blad- växt, och det hela såg trefligt och inbju- dande ut.
Fru Andergren iakttog det noga.
» Så fint i hvardagslag!
Jag tänker på vår servis där hemma, den är både spräckt och annat — men det får gå.
Anna be- höfver vara ute litet och de stora gossarne också, och så få vi ta ' det hemma som vi kan.
Ja, du, sådana plikter får man, när man blir mor och husmor, men det kan väl du knappt sätta dig in i! » Därmed gick hon, utan att jag fått säga, hvad jag tänkte. » Fröken Mörk tystnade och såg tankfull in i glöden.
Jag satt också tyst och tänkte på, huru människor gå suckande öfver själf- pålagda bördor och tro, att nödvändigheten kröker deras rygg.
» Det gör mig innerligt ondt o m fru An- dergren.
Det tycks ju vara den enklaste sak i världen, att hon skulle hålla ordent- lig kost och trefligt i hemmet och så göra medicin, öfveransträngning och extra utgif- ter för ungherrskapet öfverflödiga.
De blefvo bestämdt nöjdare därmed allihop, » sade fröken Mörk till sist, under det hon sakta strök min hand.
» Men det vore kanske inte så det, » tillade hon skälmskt.
Nu var brasan i kakelugnen slut.
Jenny Hallin.
fint, * En svenska, dekorerad i Turkiet.
Våra tidningar ha nyligen innehållit berättel- sen om det behjärtade och för det svenska foster- landet hedrande uppträdande, som vår vice kon- sul i Konstantinopel herr C.
G. Fredholm iakttagit under de där rådande orolighetevna och upprö- rande förföljelserna mot de kristna armenierna.
Nu kommer budskapet, att hr F. till och med från det barbariska landets egen regering erhål- lit ett officielt erkännande för sitt vackra man- namod, i det sultanen tilldelat honom Osmanie- ordens andra klass.
Samtidigt har emellertid äfven hans maka, fru Fredholm, ihågkommits med en ordensutmärkelse, nämligen Ohéfakat- ordén i briljanter, en utnämning som säges ha » väckt stort uppseende ».
Detärej hellerdagligdags, som kvinnor dekoreras, och helt visst torde ve- derbörande därvid haft skäl att hålla före, det makans del i mannens förtjänster varit värd denna ovanliga utmärkelse.
Det är den nu regerande sultanen, som varit nog tidsenlig och chevaleresk att instifta orden Chéfakat, hvilken utdelas endast till damer.
Den har redan förut tilldelats fyra svenskor, nämli- gen grefvinnan Elisabeth Iiochschild, friherrin- nan Antoinette Ribbing, drottningens numera aflidna hoffröken Martha Eketrä samt vår mini- sters i Konstautinopel gemål fru Louise Reuter- skiöld.
Vi ha trott, att det skulle, som ett pikant ä propos, intressera våra läsarinnor att se en af- bildning af denna orden för damer, som en af Fröken Cecilia Engstedt, som afled härstä- des den 27 oktober, har jämte sin förut aflidna syster, fröken Emma Engstedt, genom testa- mente förordnat, att efter den förstnämndas död följande storartade donationer skola utgå: Eugeniahemmet 40,000 kr., Stockholms sjuk- hem för obotligt sjuka 10,000 kr., härvarande sjukhuset för fallandesjuka 10,000 kr., asylet för Pauvre honteux 10,000 kr., Borgerskapets gubb- hus 10,000 kr., Borgerskapets änkehus 10,000 kr., härvarande Institut för blinda 5,000 kr., In- stitutet för döfstumma å Manilla 5,000 kr., Stif- telsen för gamla tjänarinnor 5,000 kr., härva- rande Hemmet för kvinnliga idioter 5,000 kr., Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn 5,000 kr., Ålderdomshemmet för blinda kvinnor 5,000 kr., Sällskapet för dygdigt och troget tjänstefolks belönande 5,000 kr., hvarjämte donationer till enskilda personer lämnats med 4,500 kr.
Af två af dessa kapital skall en årlig lifränta utgå till testamentsgifvarnes 25-åriga trotjänarinna med 1,200. de svenska bärarinnorna godhetsfullt satt oss i tillfälle taga.
Den vackra dekorationen bäres i hvit, vatt- rad sidenrosett med gröna och röda kanter.
Det innersta runda fältet är af guld, ramen omkring af guld och grön emalj; stjärnans fem uddar äro emaljerade i rödt med gyllene kanter, den strålande stjärnsolen där bakom är rikt inlagd med briljanter och ametister; halfmånen och stjärnan, som förena rosetten och dekorationen, äro emaljerade i rödt.
* U p notisboken.
Det industriella kvinnoarbetet i Stock- holm har under de senast gångna åren gjorts till föremål för en serie statistiska undersöknin- gar, bekostade af den bekanta Lorénska stiftel- sen.
Öfver dessa höll härom aftonen d:r J. Leffler, den nämnda stiftelsens sekreterare, ett föredrag vid Nationalekonomiska föreningens samman- träde.
Det första uppslaget till en undersökning gafs af d:r D. Bergström 1890, då sömmerskornas förhållanden undersöktes.
Därnäst var det Kvin- noklubben, som gaf impulsen till en mera om- fattande enquéte, och arbetet uppdrogs nu åt fröken Anna Söderberg och fullföljdes sedan med de af stiftelsen anvisade medlen.
Omkring 3,220 arbeterskor hade tillfrågats.
Om man toge hänsyn till de egentligen indu- striella arbeterskorna, kunde man antaga att enquéten omfattade 40 proc.
af hufvudstadens arbeterskor, men medräknades sömmerskor, tvät- terskor och strykerskor, så omfattade den om- kring 20 proc.
Detta vore ett ganska afsevärdt resultat, hvarpå ganska tillförlitliga beräkningar kunde byggas.
Undersökningarna hade hufvudsakligen rört sig om arbeterskornas födelseort, om deras olika yrkesval samt om hälsotillståndet och lönein- komsterna inom olika yrken.
En mängd af siff- ror och grafiska tabeller ha sammanbragts och nppställts, belysande dessa olika förhållanden och helt visst af synnerligt värde för deras be- dömande, ehuru naturligtvis af väl abstrakt na- tur att här i en kort tidningsnotis med fördel mera ingående kunna behandlas.
De komma emellertid att för intresserade snart nog finnas tillgängliga i tryck genom Lorénska stiftelsens försorg.
Talaren slutade med att framhålla, att genom den verkställda undersökningen, som.
utförts utan alla tendenser, visserligen hade upptäckts en mängd missförhållanden, men också icke endast missförhållanden.
Våra arbeterskor svältlönades icke i så hög grad som arbeterskorna i utlandets storstäder, utan ha det jämförelsevis drägligare.
Dock vore förbättringar och reformer högeligen önskvärda.
Men nödvändiga förutsättningar för reformerna äro en rätt kännedom om förhållan- dena, och för en sådan ha nu genom denna un- dersökning öppnats möjligheter, för hvilka alla let kvinnliga studerande finnas f. n. vid Karolinska institutet, nämligen Anna Ahlström, Thora Granström, Hertha Johansson, Signe Knoch, Inez Laurell, Gärda Lidfors, Anna Loven, Ma- thilda Lundberg, Sigrid Molander, Maria Myhr- man, Siri von Porat, Julia Rosenbaum, Ellen Sandelin och Anna Stecksén.
En nordpolsfar are förlofvad.
Förlofning har eklaterats mellan fröken Anna Charlier, dot- ter till framlidne postmästaren i Klippan C.
A. Charlier och hans maka, f. Ohlsson, samt ama- nuensen vid Stockholms högskola, Nils Strind- berg.
Viktor Rydberg syster, fru Hedda Clark, född Rydberg, den enda kvarlefvande af skaldens sy- skon, är f. n. stadd på resa öfver Atlanten från Amerika, där hon är bosatt, för att besöka Sverige och tillbringa någon tid å Ekeliden hos sin svä- gerska, professorskan Rydberg.
Kvinnliga stationsmästare har man nu- mera i Norge.
Från invigningen af den nya Ottabanan berättas nämligen, hur Norges första kvinnliga stationsmästare därvid förde komman- dot på Losna station.
» Faar se om jeg kan greie det da, » sade hon, och det tycktes icke vara nå- gon lätt uppgift, som väntade henne, skrifver norska » Morgenbladet ».
Alla mammor, som ha småttingar att kläda och pynta, torde helt visst hafva både intresse och nöje af ett besök i den filial, som firman M. Bendix nu öppnat i Sturegatan n:r o. Denna synnerligen renommerade och väl sorte- rade affär för barnkläder för gossar och flickor i alla åldrar har, som bekant, sin hufvudlokal vid Drottninggatan 29 C, men har genom den nya lokalen velat tillgodose hufvudsakligen det stora och folkrika Östermalm.
Den eleganta bu- tiken gör redan genom sitt vackra skyltfönster, där de stilfullaste babykostymer för säsongen ut- ställas, ett angenämt intryck, som än mera för- höjes, när man stiger in i den rymliga lokalen med dess inbjudande bekväma soffor för de be- sökande, glänsande speglar och strålande elek- triska ljus.
I glasskåpen efter alla väggar ut- breder barnkammargarderoben sina modernaste lockelser för pröfvande modersögon, och i det in- nanför belägna profrummet kan på stället utrö- nas, hur förtjusande den nya vinterkappan eller sjömansblusen klär » mammas älskling ».
Ett länge kändt behof vill ett af fru Elisabeth Olsson i Stockholm upprättadt hem söka fylla.
Hemmet är afsedt för damer i landsorten, hvilka behöfva vistas i Stockholm för undergående af läkarebehandling, och specielt för fruar, som på grund af särskilda omständigheter måste vid fö- restående barnsäng hafva läkare i närheten.
Det inträffar ofta i dylika fall, att sjukhusen i Stock- holm anlitas, men som dels utrymmet vid dessa är tämligen begränsadt, dels ett privat hem för under större delen af tiden icke sängliggande patienter bereder större frihet och trefnad än ett sjukhus kan lämna, torde säkerligen många
föredraga att begagna sig af detta sjukhem, hvil- ket så vidt vi veta, är det första i sitt slag i Stockholm.
Vi hänvisa i öfrigt till den i detta nummer intagna annonsen.
Svenska sjuksköterskornas allmännapen- sionsförening — af oss förut flere gånger fram- hållen — börjar nu sin verksamhet, i det att sty- relsen från och med den 1 dennes mottager an- sökningar om delägareskap.
För rätt att vinna inträde i föreningen fordras att hafva genomgått teoretisk-praktisk sjuksköterskekurs samt att hafva därefter tjänstgjort såsom sjuksköterska, och bör såväl lärokursen som tjänstgöringen hafva ägt rum vid större sjukhus och tillsammans omfatta en tid af minst 1 år — 6 månaders elevkurs och 6 månaders verksamhet såsom ansvarig sköterska.
Delägare erhålla vid 50 års ålder en pension af 6 till 9 proc.
å sammanlagda behållningen af för henne gjorda insatser jämte därå uppkommen ränta och arfsvinst.
Såväl sjuksköterskorna själfya som den all- mänhet, hvilken direkt eller indirekt drager nytta af deras verksamhet, skola förvisso mer och mer lära sig inse vikten och fördelarna af att pen- sionsföreningen kommit till stånd och med an- slutning och understöd bevisa detta.
— Insam- lingen till denna fond har endast under 17 år pågått, men har omfattats med den sympati, att man har skäl hoppas, att fonden snart skall se sitt nuvarande belopp, 25,000 kr., betydligt för- ökadt.
Enligt styrelsens beslut får pensionsut- delning icke äga rum, förrän garantifonden stigit till 30,600 kr.
Från och med början af 1897 få sjuksköterskorna börja verkställa sina insätt- ningar i pensionsföreningen.
2 Teater och musik.
samt fyra mindre solostycken för piano, utförda af den unge pianisten hr Knutzen.
Att bifallet vid dessa båda konserter var minst lika lifligt, om ej lifligare, säger sig själft, liksom ock att en musikaliskt intresserad publik till sista plats fyllde operasalongen.
Nu äro de förbi dessa högtidsstunder.
Edvard Griegs kompositioner voro kända och högt skat- tade, redan innan mästaren nu anlände hit.
Många voro i ordets bästa mening populära.
Men lika populär, om ej mera, har mästaren personligen blifvit hos oss under dessa dagar.
Den lille mannen med det stora snillet har visat, ej blott att han har idéer och genialiska sådana, och att han förstår att sätta dem på papperet; han har och tydligt lagt i dagen, att han tillika har en förmåga som få att hos de utförande in- gjuta sin egen ande, en fläkt af sitt eget geni.
K. hofkapellet har vid dessa konserter visat, hvad det verkligen kan åstadkomma beträffande samspelning.
fin nyansering och förståelse af kompositören.
Vi kunna ej erinra oss hafva hört hofkapellet så till sin fördel som dessa aftnar.
Ett likartadt utförande inom det hvardagliga ar- betet vid k, operan skulle i det hänseendet ställa detsamma i jämbredd med utlandets bästa operaorkestrar.
I detta liksom i andra afse- enden hoppas vi, att Griegs uppträdande här- städes skall lämna gynnsamma spår efter sig.
Dessa konserter hafva ock visat, att vi här i Stockholm hafva en stor musikaliskt intresserad publik, som ej försummar att infinna sig, då något verkligt godt bjudes, gäller det ock att här- för göra för mången rätt kännbara uppoffringar.
Denna publik har ock skäl att vara k. operans chef kammarherre Buren särdeles tacksam för hans initiativ till dessa Griegkonserter.
Enligt hvad med tämlig visshet förljudes, torde det ej dröja så länge, förrän vi ännu en gång få nöjet se den framstående mästaren från vårt broderland på anförarepallen härstädes — detta i samband med de tillämnade musikfesterna un- der utställningen härstädes nästa år.
Grieg-konserterna.
Dramatiska teatern uppförde i onsdags f. v. Andra konserten gafs å k. operan torsdagen den 29 oktober och hade endast den genialiska piano- för första gången Victorien Sardou ' s farsartade konserten gemensam med den första konsertens komedi » Rabagas ».
Stycket är redan ett kvarts- program.
Konserten inleddes med tre orkester- sekel gammalt och uppfördes i början på 70-talet stycken till Björnsons skådespel » Sigurd Jorsal- å Djurgårdsteatern.
Hvarför det nu framgräfts far », nämligen den ståtliga » I Kongshallen », den och upptagits på Dramatiska teatern är svårt att anslående » Borghilds dröm » och den pompösa förstå, helst som det ingalunda är någon mön- Hyllningsmarschen, alla förträffligt och effekt- sterkomedi, utan företer flere brister.
Att styc- fullt instrumenterade.
Aftonens andra orkester- ket delvis är ganska roligt och underhållande, nummer utgjordes af suiten » Fra Holbergs Tid », särskildt andra och tredje akterna, kan ej för- för stråkorkester.
Redan från föregående kon- nekas, men dessa egenskaper torde ej vara svårt serter härstädes populär, väckte den, det var ju att uppleta äfven hos betydligt bättre skrifna gifvet, ett ännu större bifall, helst som den ock komedier af både äldre och nyare datum, som erhöll ett utförande bättre än någonsin.
De det vore större skäl att införlifva med teaterns trenne sista satserna skulle nog publiken ej haft repertoar.
Aftonen tillhörde hr Personne såsom innehaf- något emot att få omtagna.
— För öfrigt upptog programmet trenne sånger för baryton och orkes- vare af titelrollen.
Den fräcke storskräflaren ter, af hvilka de två första, » Den Bergtekne » Rabagas, som till en början ställer sig på folkets och » En Svane » utfördes af hr John Forsell och sida och söker arbeta sig upp på dess axlar, den tredje, » Henrik Wergeland », af hr C. F. för att sedan som furstetjänare och lycksökare Lundqvist.
Medan de båda förstnämnda präglas bli detta folks värste tyrann, till dess han slut- af ett visst vemod och en underlig mystisk stäm- ligen störtas genom sin egen uselhet, gaf hr P. ning, uppbäres den sistnämnda af en öfversvallande tillfälle att på ett framgångsrikt sätt lösa en ny kraft och klang, som ej kan verka annat än uppgift.
Fru Fahlman förtjänar äfven loford för medryckande, helst då utförandet af sångstäm- sin framställning af mrs Eva Blount, hvilken är man är anförtodd åt en härför så särskildt lämp- den som håller intrigens trådar i sin säkra hand.
lig person som hr Lundqvist.
Såväl » Henrik Fursten af Monaco har fått en god representant Wergeland » som den af hr Forsell vackert ut- i hr Fredrikson liksom ock hans dotter i frök.
förda » En Svane » måste omtagas.
Det mäkti- Janson.
En rolig trio af revolutionärer represente- gast gripande numret i programmet var väl dock rades godt af hrr Hamrin, Backström och Envall.
slutnumret » Landkjending », förbarytonsolo, mans- Öfriga rollinnehafvare skötte sig på det hela taget kör och orkester.
Sällan hafva vi hört en båttre förtjänstfullt.
Men sådana brister i memorerin- körverkan.
Också var manskören sammansatt af gen, som förmärktes vid premieren, borde ej få halftannat hundrade af våra bästa sångare från förekomma vid den talscen, som vill anses som k. operan, Filharmoniska sällskapet och sång- landets första.
sällskapet O. D. m. fl.
Utförandet — med hr Södra teaterns operett, » Förgät-mig-ej » aiJohann Lundqvist för solot — var helt enkelt briljant och framkallade en storm af applåder, som jämte Strauss, har slagit lifligt an, tack vare den le- den omständigheten, att publiken orubbligt satt kande, melodiösa musiken, i hvilken naturligt- kvar på sina platser, tydligt ådagalade att man vis de medryckande valsrytmerna spela en fram- med tacksamhet skulle höra det präktiga stycket trädande roll, och den ganska underhållande och ännu en gång utföras.
Härför lade dock den lustiga libretton.
I synnerhet den andra akten långt framskridna tiden hinder i vägen.
Gång utmärker sig fördelaktigt från bägge dessa syn- på gång framropades tonsättaren och fick från punkter.
Utförandet — det måste medgifvas — såväl publikens som sångarnes sida mottaga den lämnar musikaliskt rätt mycket öfrigt att önska, hjärtligaste hyllning.
Och endast motvilligt bör- men i detta fall får man dock rättvisligen betyd- ligt nedpruta fordringarna, sedan vi ej längre jade publiken slutligen troppa af.
äga någon operettscen ex proferso, utan genren Tredje och fjärde Griegkonserterna — den se- mera tillfälligtvis skall odlas af ett efter helt nare i form af matiné — gåfvos i lördags och andra ögonmärken sammansatt skådespelarsäll- söndags å k. operan efter program, som hufvud- skap.
I spelet nedlades däremot en liflighet och sakligen sammansatts af nummer från de båda ett friskt humör, som buro öfver med mycket.
första konserterna.
Nya voro endast några sån- Fröken Gerda Nilsson i den kvinnliga hufvud- ger med piano, förträffligt föredragna af fru rollen, eri upptågslysten operasångerska, som med Dagmar Möller med mästaren själf vid pianot äkta kvinnlig behändighet länkar gud Amors Juvelerare K. A N D E R S O N T Jakobstorsr 1 Ringar, Broscher, Armband, Kedjearmband, Kedjor, Nålar, Bref besvaras omgående.
stigar, tog sig täck och graciös ut, och hr Berg- ström som en lärd, men därför ingalunda bort- kommen botanistprofessor väckte mycken mun- terhet, ej minst med sina kupletter, där han ådagalade, hur pass mycket ett intelligent före- drag kan åstadkomma, alla vokala brister till trots.
I mera framstående roller må för öfrigt med erkännande nämnas hrr Änder och Stavenow samt fröknarna Ohlsson och Berggren.
Hos den sistnämnda täcka unga damen tycks finnas godt gry att taga vara på — till och ined i röstväg!
Marteau-Viardot-konsert gafs i tisdags i Musi- kaliska akademien inför en ganska talrik och mycket tacksam publik.
De båda framstående violinisterna äro välkända sedan föregående upp- trädanden härstädes.
Henri Marteau var här förra året, hans lärare Paul Viardot i början af 80-talet.
De båda konsertgifvarne biträddes af d:r Karl Valentin från Göteborg.
Programmet inleddes med en sonat för piano och violin af Viardot, som själf på ett förträffligt sätt utförde violinstämman.
Följde så en suite (n:r 3) af F. Ries, utförd af hrr Marteau och Valentin.
Den väckte mycket lifligt bifall, särskildt de bägge sista satserna.
De båda konsertgifvarne spelade härefter Bachs d-moll-konseit för två violiner.
Återstoden af programmet utgjordes uteslutande af småstycken, som de konserterande utförde an- tingen växelvis eller tillsammans.
Af dem vilja vi särskildt framhålla den af Viardot komponerade och briljant spelade gavotten, Valentins af Mar- teau utförda adagio, som framkallade ett extranum- mer, nämligen Schuberts » Ständchen », samt flere af Godards duetter för två violiner, i all synner- het Serenaden, som afslutade programmet.
Mar- teau synes fortfarande vara en gunstling hos pu- bliken, särskildt den kvinnliga delen däraf.
Båda äro emellertid utmärkta virtuoser som värdigt stå vid hvarandras sida.
— En andra konsert skulle gifvas som i går torsdag.
Alexander Petschnikoff, en yngre rysk violinist, som skördat storartade triumfer i utlandet samt nu senast i Köpenhamn och Kristiania, gifver konsert å Musikaliska akademien nästkommande måndag den 9 dennes med biträde af hr Vilh.
Stenhammar.
* t a c k s a m jordmån.
Af E l i s a b e t h Kuylenstierna.
- Kröken Hilda Marek hörde till de individer r af mänskligheten, som ödet icke frågar stort efter.
Hon hade blifvit en sextioårs gammal flicka, utan att äga något ungdoms- minnenas potpourri af vissnade, en gång doftande rosenblad.
Sedan sitt adertonde år hade hon gifvit lektioner i språk och musik, först medan hon ännu var kvar i det tysta, stela föräldrahemmet, hvilket sällan uppvärmdes af några små sympatiens solstrålar, och därefter ensam ute i världen.
Sparsamt och tillbakadraget lefde hon af en liten pension efter fadern och sina lek- tioner; då och då fick hon en present af elever, till och med klädningstyg ibland, men hvad ingen tycktes förstå att hon be- höfde, var kärlek.
Om de anat, hur mycket värde en smekning kan ha, hvilket lifselixir ligger i ett hjärtevarmt ord, skulle de troli- gen skänkt det, men det är oftast så, att hvar och en går upp i sina intressen.
Fröken Marek hade sitt sommarnöje på en bänk på Skeppsholmen.
Där satt hon troget med sin stickstrumpa svajande fram och tillbaka mellan de flitiga händerna.
Stickorna blänkte mot solen, de gamla skrumpna läpparna sköto ut i fundersam sträfvan med hoptagningen, så blef den strumpan färdig och en ny påbörjades.
Men ibland gled arbetet ned på den svarta ylleklädningen, fröken Mareks nedböjda huf- vud höjdes och det kom ett fuktigt skim- mer i de små, ljusblå ögonen, blekta af umbärande.
Hon såg på de små snabbt framilande ångsluparna, på de ståtliga ån- Silfverarb eten, Bordsilfver.
Modernast!
Solidast!
Billigast I
garna, på hela det rörliga lifvet därute på strömmen.
Nog visste hon, hur muntert det pratades och skrattades under suntäl- ten, fast hon icke varit med om det.
De skulle välkomnas därute på de många små täcka landställena; man skulle tycka att » sista båten gick alldeles för tidigt ».
Och så i morgon skulle de ha ett ljust minne att lefva på.
När fröken Marek så där råkade i stäm- ning, köpte hon alltid för tio öre blommor på hemvägen, sådana som luktade godt, och satte dem i en liten blå vas på byrån.
När hon sedan på morgonen vaknade med blomdoft i rummet, tyckte hon, att det var lättare att börja den nya dagen.
En förmiddag hade hon varit på Nyga- tan för att köpa garn; hon gick upp Grå- munkegränd till Västerlånggatan för att titta litet i fönsterna.
Ett elegant klädt ungt fruntimmer kom i detsamma emot henne.
» Förlåt mig — är det inte fröken Marek, » frågade hon.
» Jo, men.
.
.
» » Ah, tant Hilda, känner inte tant igen m i g?
Lilla Eva, som tant läste med ott par år.
Jag for till England sedan, minns tant inte? » » Jo, visst minns jag Eva!
Ar det — skulle det kunna vara Eva Eydner? » » Ja, då var det så.
Nu är jag gift med nen raraste man som finns och heter Var- der, min man är löjtnant vid flottan och ute på expedition för närvarande, men jag har min lilla gosse att trösta mig med.
Honom måste tant Hilda se; han är så vacker, det är inte bara hans mamma, som tycker det. » Hon log, den unga, lyckliga frun, och det leendet reflekterades på fröken Mareks gamla rynkiga ansikte, det föreföll som när man skrynklar ihop ett stycke styft omslags- papper.
» Kära Eva, det var bra snällt att hälsa på mig, » sade hon nästan ödmjukt, och strök öfver fru Varners lilla spändt behand- skade hand med en trasig bomullsvante.
» Det skulle jag väl, lilla tant.
Jag höll alltid så mycket af tant Hilda.
Nog kommer tant ihåg, hur ledsen jag var, när vi skildas. » Ja visst mindes fröken Marek det, men hon visste också, att barnatårar och som- marrägn torka lika fort.
När lyckan allt- jämt vändt en ryggen, blir man skeptisk, äfven om den för en gång skull vända ansiktet till.
» Hur har tant det nu, bor tant på lan- det?
— Inte!
— I sta ' n hela varma som- maren, stackars lilla tant!
Får jag komma och hälsa på någon gång? » » Ja, så gärna, men det är nog för långt bort.
Jag bor på Asögatan n:r.
.
.
» » Hvar — är den gatan? » frågade fru Varner häpen.
» På söder, Eva lilla? » » På söder, » upprepade hon med ett ton- fall, som vore det frågan om en alpbestig- ning, men så lugnade hon sig.
En droska vore inte hela världen.
» Adjö nu, tant lilla, vi träffas snart, lita på mig! » Hon gick med en glädtig nick och en varm handtryckning, och fröken Marek fort- satte sin väg, men fönsterna fingo vara för den gången, de skulle endast speglat ett ungt, gladt ansikte i en ram af ljusa hårlockar och skärt tyll.
Det var ett litet, litet frö af glädjens B l a n d nu befintliga Cacaosorter ntages säkert förnämsta platsen af och som man viftade åt.
— — — — • — En sådan härlig färd ut öfver de blåa solglittrande böljorna.
Litet orolig kände frö- ken Marek sig nog öfver sitt vågsamma företag att resa ut och tro sig vara väl- kommen, men när de kommo till » Evas brygga » och lilla fru Varner redan på af- stånd nickade och viftade åt tant Hilda, då gick det lilla glädjefröet i blom inom den Hon dammade dubbelt så noga i sitt lilla gamla, och hon viftade igen med all kraft.
Arm i arm gingo de upp till villan, där vindsrum med utsikt åt gården, hade friska blommor hvarannan dag och köpte till och en liten läcker kaffefrukost stod framdukad på verandan.
med en butelj saft, Eva vore törstig Så kom sköterskan med lille Erik, en ett- om hon komme.
årig, knubbig gosse, som envist vände bort En hel månad förgick, utan att fru Var- ner lät höra af sig, men ännu hade icke hufvudet och skrek ett litet illskrik, när fröken Marek uppgifvit hoppet, och en dag fröken Marek försökte ta honom.
» Han är litet blyg i början, men det går stannade verkligen en droska utanför por- ten och snart därpå — så fort hon hunnit nog öfver, » lugnade hans mamma.
Och uppför de fyra trapporna — knackade fru hon tycktes känna sin sons karaktär, ty på eftermiddagen ropade tant Hilda förtjust: Eva på fröken Mareks dörr.
» Han räckte armarna åt mig.
Eva, du, Hade hon någonsin blifvit så välkomnad?
Hon trodde det knappast, och hon hade hör du, han räckte armarne åt mig! » Eva skrattade gladt, men hon förstod icke hjärta att säga de ord, som lågo henne på tungan, att hon så när glömt bort allt- icke djupet af den tillfredsställelse, som låg sammans.
Det kunde hon icke få fram, i den gamla, ensamma frökens utrop, för- då hon såg, hur tåligt och troget den gamla stod icke, att det var en triumf öfver lik- giltighet och årslång glömska de små mjuka väntat.
Tant Hilda pysslade om henne som om barnaarmarna skänkt henne.
» Evas gosse hade räckt armarna åt henne, » det var hon varit ett litet sjukt barn.
» Kära lilla tant, inte går det an att det första rosenbladet i minnenas potpourri- skämma bort en gammal gift fru på det kruka.
Dagen gick fort, allt för fort, tyckte fröken sättet!
Hur skall jag kunna visa min er- känsla?
Tant får lof att komma till mig Marek, men när hon åter satt på båten ute på landet och vara en hel dag!
Ja, det med en väldig bukett höstblommor och ett märke af Eriks lilla bruna känga på svarta är tant tvungen till. » sidenklädningen, då kände hon sig så lyck- » Nej, nej, kära Eva! » » Ah j o, säg inte n e j!
Vi bli alldeles för lig, som låge en hel solvarm sommar bak oss själfva, tant och pysen och jag.
Vi om henne, och hon tänkte icke på att en skulle ha det så trefligt.
Nu väntar jag tant lång, kulen vinter snart skulle komma.
blomster, som fallit på fröken Mareks väg, men hur ömt vårdade hon det icke.
Hon gick omkring med ett solljust leende på läpparna i dagar efteråt.
Visserligen sade hon sig att Eva skulle glömma bort att komma, men hur det var bedrog hon sig själf, ty innerst inne i sitt längtande hjärta bar hon en liten vårfrisk förhoppning, att hon skulle hålla ord.
ifall om söndag.
Tant vill väl inte, att jag skall * - gå förgäfves ned till båten? » » Kära lilla barn — jag.
.
.
» » ' Jag ' får inte göra några invändningar, utan bara komma.
Adjö nu, käraste tanten, måste i dagens nummer uteslutas på grund af jag har mycket att styra med, och klockan det i öfrigt hårdt anlitade utrymmet.
fyra går båten. » Tant Hilda fick en varm kyss och en vänlig omfamning.
Tafatt besvarade hon båda delarna, men så underligt uppmjukadt En sådan som Idun, det kändes inom henne.
spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan- När Eva gått, knäppte hon ihop de kno- det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste tiga händerna, kanske tänkte hon bedja och närmast till hands liggande organet för alla tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde eller tacka, men inga ord kommo öfver och döde.
För visso är det just damerna in- hennes läppar: de stora tårarna, som lång- om familjerna, som med det lifligaste intresset följa samt rullade ned för kinderna, sade dock dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge- nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och tydligt nog hvad hon kände.
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in- Hela veckan gick fröken och undrade, förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den om hon skulle resa eller inte, och för hvarje intresserade familjepubliken öfver hela vårt land gång synade hon sin spetshatt och sin svarta än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken » Familjemeddelandeni&gt; ha vi där- sidenklädning.
Under funderingarna kom för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår det en ny blomma och nya hakband i hat- annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast- ten, och på lördagskvällen köpte hon ett ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt födelse- par enknapps handskar för alla händelser.
annars beräknade annonspris eller för annons kr.
1: 50, för förlofnings- och vig- Klockan fem på söndagsmorgonen vak- selannons kr.
2: — och för dödsannons in- nade fröken och lyfte på gardinen.
Strå- om ram kr.
5: —, ett pris som måste betrak- lande vackert väder!
Hon vände sig emot tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till väggen.
Mycket snällt af Eva att be henne, vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom men naturligtvis brydde hon sig inte om, ifall hon kom eller icke.
— Men hvarför erhåller.
hade hon då sökt upp henne?
Fröken * Marek kom upp på armbågen.
— Tänk om Innehållsförteckning.
hon ändå brydde sig litet om henne, om hon väntade!
— Och gossen, Evas Hilda Casselli.
(Med porträtt).
— Lulan; ballad af lilla pys, som hon skulle få se.
— Det var Elltn Lundberg, iödd Kyblom.
— » Att be om pengar.
.
. » Några synpunkter af En gift man.
— Böcker ocb öden; af rysligt hvad solen brände i dag, det skulle Fax.
— Esaias Tegnérs maka; några minnesblad, hop- för Idun af Birger Sehöldslråm.
(Med porträtt.)
bestämdt bli olidligt hett i Stockholm, och plockade — Själfpålagda bördor; ai Jenny Hallin.
— En svenska, när man kunde få fara till landet så!
— dekorerad i Turkiet.
(Med illustration.)
— Ur notisbo- ken.
— Teater och mnsik.
— Tacksam jordmån; af Eli- Vara med ibland dem, som voro väntade, sabeth Kuylenstierna.
" Jidsfördrifsafdelningen " Familjemeddelanden ".
familjetidninff FtedaRtionen af Idun.
verkligen HULTMANS CACAO Reaan 1888 intygade prof. Jon.
L a n g i Lund, att Hultmans Cacao v a r fullt lika med van H o u t e n Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder s
