# ID: svediakorp-per1101
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,319
# sentences: 624
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 44 (463) Fredagen den 30 oktober 1896.
Prenumerationspris pr är: Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., månadsuppl.
Barngarderoben kr.
5: » 5: • 3: » 3: Byrå: Elära södra kyrkog.
IS, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: 9:de årg.
Aunonspris: helgfri fredag.
35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lcsnummerprls 15 öre 25 öre för hvarje påbärjadt tiotal stafv.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad.
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Emmy Me dagliga tidningarna hafva redan under förliden vecka kring * * f land och stad fört budskapet om fröken Emmy Bappes död, de flesta ägnande några ord af erkännande åt hennes ädla och gagnande lifsgärning.
Många äro ock de, som med känslor af djup saknad emottagit detta dödsbud, på samma gång de med tacksamhet tänka på det myckna goda, som genom den bortgångna kommit dem till del.
Emmy Carolina Bappe föd- des 1835 på fädernegodset Strörnserum i Kalmar län.
Föräldrarne voro löjtnanten, friherre Adolf Fredrik Rappe och Ulrika Katarina Vilhel- mina Hammarskjöld.
Den unga dottern uppväxte i hem- met och deltog i det husliga arbetet inom detsamma, jämte det hon genom allvarliga stu- dier sökte utvidga sitt intel- lektuela vetande.
Härunder vaknade hos henne alltmer längtan efter en egen, själf- ständig verksamhet.
Hon ville lefva för andra och icke blott ett själfviskt lif i njutning och öfverflöd.
Hon ville göra sin insats i det stora kultur- arbete, som alltmer känne- tecknat senare hälften af vårt århundrade.
Ännu var hon dock oviss, hvar denna insats bäst skulle komma till an- vändning och blickade liksom spejande och frågande ut i den stora människovärlden.
Då föll i hennes händer ett upprop i » Tidskrift för hemmet », stäldt till svenska kvinnor, att ägna sig åt sjuk- vård i fält.
Tanken härpå hade uppstått hos den varm- hjärtade ledarinnan af nämn- Utgifningstid: hvarje Rappe.
da tidskrift, Sofie Leijonhufvud (sedermera friherrinnan Adler- sparre), dels i anledning af miss Nightingales verksamhet under Krim kriget, dels af en vid denna tid af d:r Sv.
Sköldberg utgifven skrift: » Sårades vård i fält », och kanske allra mest af de upprörande berättelser, som under dansk-tyska kriget (1864) gång efter annan voro synliga i tidningarna, angående tillståndet bland de sårade och tyfus- sjuka inom danska armén.
Flere uppsatser i samma äm- ne följde härpå.
E m m y Rappe läste dem och blef mer och mer viss o m det arbetsfält, hvartill hon var kallad.
Vid 30 års ålder stod hon nu redo att blifva en banbryter- ska för de bildade svenska kvinnornas verksamhet inom sjukvården.
Men då det vid denna tid i vårt land icke fanns någon sjuksköterska af den bildade klassen och än mindre någon anstalt för ut- bildande af sjuksköterskor, begaf hon sig 1866 tiU Eng- land, där hon för ett år blef upptagen som elev vid det stora S:t Thomashospitalet i London, hvarunder hon hade förmånen att flitigt få um- gås med och handledas af den för sjukvården och sjuk- sköterskekallet så nitiskt verk- samma och vidt frejdade miss Florence Nightingale.
Yid sin återkomst till fä- derneslandet 1867 anställdes fröken Rappe af » Frivilliga föreningen för sjukvård i fält » (numera » Röda korset ») så- som lärarinna för utbildandet af sjuksköterskor vid det nya akademiska sjukhuset i Up- sala.
Och blef hon således
Hvad den är säll, som i sin egen hydda Ser utan oro morgonstrimman gry, Ej saknande de dar, som äro flydda, Ej sörjande för dem som skola fly!
Hvad den är säll, hvars lif så tyst försvinner, Att ingen glansen af hans dygder ser, En källas bild, som genom ängen rinner, Gömd af de blommor, dem hon näring ger!
P. den första offentliga svenska sjuksköterska af den bildade klassen och den, som gick i spetsen för eller bröt väg för utbildande af sådana sjuksköterskor inom vårt land.
Det fostrande, stärkande, helgande infly- tande hon härunder utöfvade på de unga kvinnor, som kommo under hennes vård, har mångenstädes visat sig i rika och sköna frukter, men fulla välsignelsen häraf torde först bli uppenbar på den dag, som skall göra allt klart.
Hon fordrade mycket af sig själf och äfven af sina elever, men så gaf hon dem ock mycket tillbaka, och sä- kert skola de alla, kringspridda öfverallt i landet, i tacksamt minne bevara den kär- lek hon i så rikt mått ägnat dem.
Under tio års tid stod hon kvar såsom en nitisk, kraftfull och kärleksfull vårdarinna af det kall, som blifvit henne anförtrodt.
Härefter tjänstgjorde hon under andra tio år vid hospitalet i Upsala, på samma gång såsom husmoder och föreståndarinna för sjukskö- terskorna.
Det trägna arbetet var henne en glädje, ty hon tjänade villigt och af hjärtat och utan den ringaste ersättning, då hennes ekonomiska ställning gjorde henne fullkom- ligt oberoende häraf.
Trädde hon in i sjuk- salen eller på lärorummet, var det som hade en klar solstråle silat sig in genom fönstret.
Omsider svekö henne dock kraf- terna och hon kände sig efter en svår lunginflammation i behof af hvila, hvarför hon lämnade sin plats vid hospitalet och sökte, under ett par års vistelse i utlandet, återvinna de förlorade krafterna.
I » Röda korsets » årsberättelse för 1886 säges det bland annat: » En kännbar förlust har drabbat föreningen därigenom att frö- ken E m m y Rappe för sjuklighet nödgats lämna sin anställning såsom föreståndarinna å Upsala hospital och i sammanhang där- med det öfverinseende hon under nära 20 år omhänderhaft öfver alla föreningens un- der hennes egen ledning och sedermera vid akademiska sjukhuset i Upsala utbildade sjuksköterskor.
— Utskottet har, med be- klagande af anledningen till det steg hon nödgats taga, medels skrifvelse uttalat sin tacksamhet för det utmärkta sätt, hvarpå hon under så många år arbetat i föreningens intresse och för all den omsorg och välvilja, hvarmed hon omfattat alla föreningens vid sjukhus i Upsala danade sköterskor. » Samma förening omtalar i sin nästföl- jande årsberättelse att icke mindre än 71 sjuksköterskor under fröken Rappes ledning utbildats för sitt ansvarsfulla kall, och till- lägger, att då fröken Rappe vid sin lång- variga och uppoffrande verksamhet ådaga- lagt ett synnerligt intresse och ett aldrig tröttnande nit samt med största omsorg och välvilja omfattat föreningens sjuksköterskor i deras maktpåliggande arbete, — » hade ut- skottet, med bifogande af vederbörande öf- verläkares erkännande af fröken Rappes be- römvärda tjänstgöring å tvänne sjukvårds- inrättningar, hos k. m:t anhållit om något vedermäle af kunglig nåd för hennes lång- variga och plikttrogna arbete i den lidande mänsklighetens tjänst.
I följd häraf hade tilldelats henne medaljen i guld af 12:te storleken med inskrift: » För berömliga gär- ningar » att i högblått band med gula kan- ter bäras om halsen.
Denna medalj, jämte afskrift af det kungl.
beslutet, hade ut- skottet låtit tillställa fröken Rappe, som i varma ordalag uttalat sin tacksamhet därför. » Mera än öfver denna yttre utmärkelse torde dock den anspråkslösa arbetarinnan hafva gladt sig åt det allmänna intresse, som uppstått i landet för den verksamhet, hvaråt hon så oegennyttigt ägnat sin kärlek och sina kropps- och själskrafter.
Efter tvänne års hvila, under stilla till- bakadragenhet och ett stärkande klimat i utlandet, kände hon sig så pass återställd, att hennes forna längtan efter arbete och verksamhet ånyo vaknade.
H o n lyssnade därför till ett förslag, som gjordes henne att emottaga en ledande plats vid någon af de många anstalterna i Biel ef eld.
Men medan underhandlingen härom pågick, hem- söktes hon åter af sjukdom och kraftlöshet och vände i stället tillbaka till fäderneslan- det, där hon vid det natursköna Öresund, strax utanför Helsingborg, redde sig ett hem, omtaladt såsom idealiskt af dem som gästat där.
Hit inbjöd hon nu årligen flere af sina forna elever, som under sitt an- strängande arbete voro i behof af hvila och vederkvickelse.
Och härifrån vände de åter till sina skilda arbetsfält, stärkta af um- gänget med den älskade husmodern samt hvilan och stillheten i det fridfulla hemmet, hvilket i sanning gjorde skäl för sitt namn: Salem.
Där voro de välkomna så ofta och så länge de hade tid och tillfälle att vistas hos den moderliga vännen, som alltid om- huldade dem m e d samma kärlek.
Det allt för nära grannskapet med hafvet, hvars vågor, när de voro i uppror, slogo hårdt mot fönsterrutorna, förmådde fröken Rappe att för något år sedan utbyta sitt landtliga hem mot ett hem inuti själfva staden.
Emellertid nalkades aftonen äfven för henne.
Ljuflig och stilla kom den, efter en gagnande och välsignelserik arbetsdag, om äfven långt förr än hennes vänner tänkt sig.
I syskonhemmet på Drettinge gård i Småland, där fröken Rappe var på ett till- fälligt besök, insjuknade hon hastigt i in- fluensa och lunginflammation.
Hon, som vårdat så mången på sjuksängen och med det eviga lifvets ljus lyst så mången genom den mörka dödsdalen, låg nu stilla och frid- fullt, vårdad af kärleksfulla^händer, väntande på sin himmelske Mästares kallelse att » sitta högre u p p ».
A. Granberg.
Till Grieg.
du &amp; Gnvme-t wi&amp;d s-Hat-t gcH med s-RS$M, sam dj-ujyt tttv - fc-i^tötnct Got ettans i^zån 2) Gvze-cpuåSs-tamm.az&gt; du - tåtet i tanezna oct &amp; fta.
&lt; tzattstzatt stvua, oct dväz^etammat stattaude oSa-tn ^Gzsen $icj&gt; sptittzaz i stup o^uez spetsiga S-tintav, ditt tG-n^tode Szusav Got oot tjäztanas dvata (^Sittzav ^äziittat.
väotez, i p %asez Si-zaz-za, acto-zdez, än gss oct atttid - t^-stza, CMiastiaa, upp, att vi stzatta titt daz / za oct tanezma tustza.
SYCatuzens jfazds&amp;la az,testez i fåättaz, oct stagat- ^ättaz oct sta.
Got &gt; dia täzt Svad på aztet ätten am via vat du gastet natten.
1 3£vaz, dit uz- vmtande med ätstande Stäm tiz.
ddw penna sätz-a-z cct da-taz- - tändez du Snutit.
upp, tåt ditt J^åt ^uzozna Saz- p %itit, tzattspo ^a&gt; väcta tvina, p %z,stzäcta, tåt saten sta Stid ' åpvez- t^zäsen.
Sr stzit oct i tassande- tetat, i våzzec^n oct tatjiet, som ditt S^Caz^e titt Svezi^e Get gzipna ditt namn piata, etaz, vi Fredrik tvista.
Nycander.
Detta sista bud nådde henne måndags aftonen den 19 oktober, då E m m y Rappe i trons frimodighet tillslöt sina ögon i döden.
L.
S.
- $ B e r e d glädje åt d e u n g a!
och prenumerera nu genast med endast 50 öre på årets sista kvartal af den utmärkta ung- domstidningen » Kamraten ».
Ett enastående tillfälle — pr of prenumeration till nedsatt pris!
förening och afsöndring.
Några ord med anledning af uppsatsen » Kvin- nornas palats » i Idun n:r 40, af A v e.
- r^öreningsväsendet, sådant det nu utveck- r lat sig, är en så i alla samhällsför- hållanden ingripande företeelse, att snart sagdt ingen individ undgår att röna någon inverkan däraf.
Orsakerna till förenings-
lifvets uppkomst och snabba tillväxt äro många och behöfva ej här vidröras, ej heller behöfver påpekas det goda och gagneliga, som uträttats genom denna sammanslutning af krafter.
Men, närmast i anledning af det ordskifte i Kvinnoklubben i Stockholm, hvil- ket ' under rubriken: - » Kvinnornas palats » blifvit ämne för en artikel i Idun, torde det ej vara ur vägen att fästa uppmärk- samheten på en af förenings väsendets skugg- sidor.
Denna skuggsida kan närmast uttryckas genom satsen: Föreningslifvet verkar sön- dring.
Detta låter visserligen som en para- dox, men är icke desto mindre en bedröflig sanning, något som vi j u alla nästan dag- ligen komma i tillfälle att erfara.
Det för- håller sig nämligen med de flesta mera lifaktiga föreningar som med de religiösa sek- terna och politiska partierna; medlemmarne däri frestas så lätt att blott fästa blicken på sin respektive förenings fördelar och framgång, att känslan för det allmännas väl samt för nationens solidaritet förslöas eller kväfves.
Personer, hvilka så att säga gifva sig föreningsväsendet i våld, känne- tecknas ofta genom en så starkt ensidig andlig utveckling att, där denna icke rent af röjer sig som ett fanatiskt motstånd mot hvarje sträfvande, som ej står upptaget på deras lilla lifsprogram, bjuder den åtmin- stone till att verka hämmande och förla- mande på dylika sträfvanden.
Denna skuggsida af föreningsväsendet blir ännu djupare därigenom, att det i allra flesta fall är personer af samma klass samt med ungefär samma bildning och intressen, som sammansluta sig i olika grupper, och söndringen blir så mycket svårare, som den största lifaktighet utvecklas just inom före- ningar, hvilkas medlemmar haft minst till- fälle att taga en klar allmän öfverblick öfver samfundslifvet och därvid fått blicken öppnad för samhällsfrågornas inbördes sam- band.
Onskligt hade det varit, om kvinnan, när hon i sinom tid kallades att göra sin in- sats i det allmänna kulturlifvet, haft en klarare blick, än som i allmänhet var fallet, för faran af att isolera sig från mannen och afskilja kvinnosaken från det allmänna kulturarbetet.
Som det nu är, må vi noga vakta oss för att göra söndringen värre och att stå i led med grupper, hvilkas sträf- vanden, kanske ej alltid fullt medvetet, hafva något af » allas krig mot alla ».
Kvinnans arbete för allmänt väl, måste, om hon ej vill förfela sin kallelse och åter sjunka tillbaka i sin gamla ställning, gå i utjämnande och förmedlande riktning.
Med sin hittills hopsparade fond af intelligens, i förening med hennes varmare känslolif, skall hon bidraga till, att klyftan emellan de olika samhällsklasserna fylles och strids- frågorna dem emellan blifva lösta i ömse- sidig kärlek och förtroende.
Hade kvinnan genast förstått detta, skulle aldrig den s. k. kvinnofrågan blifvit ett stridsäpple mellan könen.
Så som nu denna fråga i allmänhet uppfattas, blir hvarje ur denna fråga framsprunget förslag, som kan rubriceras som en demonstration, en ny sten i muren, hvilken isolerar oss från män- nen.
Den röst, som på mötet i Kvinno- klubben i Stockholm varnade föreningen för att sammansluta sig till agitation för den uppkastade planen att uppföra ett » Kvin- nornas palats », förtjänar att blifva hörd, ty detta uttalande röjde en kvinna, som ännu ej fått blick och känsla för det all- männas väl förslöade af något slags före- ningsväsen.
Men äfven under förutsättning, att en dylik plan ej verkade i af söndrande anda, är det föga troligt att den skulle förmå elda sinnena till en framgångsrik nationalsub- skription bland hela landets kvinnor.
Ecce ego, » först j a g!
», har j u nästan blifvit tidens lösen, och af de många tusental svenska kvinnor, som icke ens våga drömma om att få se vår hufvudstad, kan man då knap- past fordra offergåfvor på ett sådant altare.
» Kvinnornas palats » torde, då det ses från Stockholms horisont, tilltala såväl fantasien som fåfängan, men i provinserna ter sig föreställningen därom säkerligen helt annor- lunda, ter sig såsom ett företag, af hvilket på sin höjd endast kvinnor i hufvudstaden och dess närmaste omnejd möjligen kunde hafva någon nytta.
I Danmark, från hvilket land denna pro- blematiska tanke blifvit importerad, möjlig- göres kanske en sådan plan genom de ringa afstånden, ty en färd på en tredje klass järnvägsbiljett från tyska gränsen till Köpen- hamn kostar endast omkring 9 (säger nio) kronor och samma befordran dit från andra punkter på Jylland eller de danska öarna belöper sig ej heller till någon summa, som kan jämföras t. ex. m e d en resa från Hel- singborg till Stockholm.
Det är därför ganska troligt, att Danmarks kvinnor komma att samlas kring planen att genom upp- förandet af » Kvindernes bygning » (benäm- ningen är mera anspråkslös än » Kvinnornas palats ») » väcka aktning för det kvinnliga arbetet och tro på dess nödvändighet och lycka », men därmed är det icke sagdt, att denna byggnad blir lyckobringande för kvin- nornas sträfvan efter större medborgerliga rättigheter.
Planen är i grunden af demonstrativ na- tur och föddes under segerfröjden, då den från männens sida beledda kvinnoutställ- ning, som under förberedelserna tecknade sig illa nog, lämnade ett betydligt ekono- miskt öfverskott, och den har till dels burits vidare fram genom det lilla landet af den harm och ovilja, som blifvit väckta i så mången dansk kvinnas sinne, då hon sett hvarje ny förhoppning om en bättre lag- stiftning till hennes förmån gång på gång förintas.
Men j u skarpare striden mellan könen tillspetsas genom utmanande företag från kvinnornas sida, dess längre fördröjas dylika reformer, och det kan möjligen hända både de kvinnor, som resa » Kvindernes bygning », som dem, hvilka möjligen komma att svärma för » Kvinnornas palats », att de till de två landens lagstiftare se sig försatta i samma ställning som hänsynslösa strejkare till arbetsgifvarne, så att — lock-out proklameras utefter hela linien mot oss kvinnor.
Vända vi så tanken från kvinnopalatset till ett » folkets palats », ter sig en sådan plan, sedd från annan horisont än Stock- holms, föga ägnad att väcka allmänt in- tresse.
T y fråga vi oss hvad där, i sam- band med en sådan benämning, menas med folket, framställer sig genast en hel grupp ord, sådana som folk-skola, folk-läsning, folk- kok, / btt-riksdag, folk-nöjen, / o / fc-park o. s. v. hänvisande till blott och bart en samhälls- klass, hvilken opåtaldt fått tillvälla sig rättig- heten att kallas folket, liksom den också tillägnat sig titeln arbetare, med uteslutande af alla andra verksamma medborgare i landet.
Erfarenheten i landsorten har redan visat, att föreningar, byggnader, parker o. s. v., vid hvilka häfta något af nämnda skefva uppfattning, ha under de senare åren i icke ringa grad bidragit till att söndra samhälls- klasserna och än ytterligare vidga klyftan mellan dem.
I de flesta fall ha personer, som erhållit den kuriösa titeln » folkvänner », skapat sådana » folkliga » ting, men antingen snart nog funnit, att icke allt var godt i en dylik skapelse och därför lämnat den åt dess öde, eller ock ha vissa krafter där- inom underminerat folkvännens ställning, så att han nödgats vika för » folkledare »; men hur som helst ha dessa skapelser under- gått » förvandlingens stora lag » till föga fromma för samhället.
På den ståndpunkt arbetare- och kvinno- frågan just nu befinner sig, torde det vara mindre välbetänkt att föra tanken på upp- byggande af ett kvinno- eller folkets palats vidare.
Först när landets inbyggare hun- nit så långt i verklig upplysning, att de många grupperna sammansmälta och be- greppet folket innefattar oss alla, män som kvinnor, och vi alfa erkänna hvarandra såsom arbetskamrater från skilda fält, först då kan ett folkets palats med heder resas, ty då ha vi alla hunnit så långt i bildning och hyfsning, att vi få ömsesidigt gagn och glädje i hvarandras sällskap.
Detta är hvad jag, som under de senast förflutna årtiondena noga aktgifvit på de skiftande företeelserna i samhället, känner som en medborgerlig plikt att uttala i den fråga, som nu blifvit framställd till dis- kussion i Idun.
Det är j u endast en en- skild persons åsikter, hvilka möjligen kunna gifva annorlunda tänkande anledning till motsägelse.
Det enda jag härvidlag för min person önskar, är att icke blifva allt för illa missförstådd, och för frågans skull, att de som vidare känna sig manade att diskutera densamma, måtte strängt hålla sig till sak samt räkna med gifna fakta, så att ett ordskifte o m » Kvinnornas palats » eller » Folkets palats » ej kommer någon att tänka på, hvad som inträffade, då Babels torn skulle byggas.
: — - * — En fråga af vikt för alla mödrar.
Inbjudning till pristäflan.
dessa tider, då moderligheten särskildt r blifvit framhållen såsom den kvinnliga naturens grundväsen och för så vidt vi fat- tat saken rätt, i afsikt att visa tillbaka på hemmet, hvarifrån nutidskvinnan mer och mer synes aflägsna mot en för långt drifven täflan med man- sig, samt att reagera nen på alla arbetsfält — en täflan, som torde innebära en fara, att äktenskapens an- tal minskas och följaktligen ytterst hotar familjen — vilja vi till våra läsarinnors be- grundande fråga, och besvarande framställa en som, ehuru outtalad, säkerligen rör sig i mången moders hjärta, den nämligen, om föräldrarna, om modern har några plik- ter i fråga om sina döttrars bortgiftande,
eller om hon bör anse hvarje omtänksamt försök att skaffa dottern en passande man med sin kvinnliga värdighet oförenligt.
— Att här alls icke är " Svenska kvinnornas national- förbund " fråga om att införa och forntida tvång, förstås väl af sig själft.
— miss Teresa Inom societetslifvet sammanföras nnge män och unga Frances Wilson.
flickor på baler om vintern och brunnssejourer om sommaren.
Visserligen äro de ej få, som fördöma dessa nöjen och anse, att kärleken, den heliga, där drifves som sport, och att ett ovärdigt utbjudan- de och köpslagande därvid förekommer.
Men, tänka hvad man vill om saken, de unga få dock på detta sätt tillfälle att se och lära känna hvarandra, och de i denna sfär lefvande kulturmänniskorna göra dock något för att hjälpa sina barn i nu ifråga- varande viktiga lifsangelägenhet.
Däremot i andra kretsar, där man antin- gen anser det nu antydda tillvägagåendet af moraliska skäl förkastligt, eller af ekono- nomiska skäl ej kan » lefva m e d », eller där man lefver myrans lif, hvad gör man där för att befrämja de ungas bekantskap med hvarandra?
flickorna Är det rätt att hålla de unga utestängda från umgänget med unga män, förlitande sig på, att en vacker dag underverket skall inträffa och från him- len nedregna dem en passande följeslagare genom lifvet?
Ä r det intrigmakeri, om modern med klok förtänksamhet ligt leder de hemliga trådarna?
ej rent af åt förpliktelser osyn- Har hon härvidlag?
Och hvilka?
Den då tid är lyckligtvis längesedan förbi, flickan blott gick hemma och väntade på att bli gift, och bevare oss Gud från att få igen den!
Flickans intresse bör ej kon- centreras på giftermålstanken, ej ens riktas på den.
lif, Må hon lefva ett sundt verksamt må hon lära sig förtjäna sin utkomst och aldrig behöfva förnedra sig därhän att gifta sig för bröd I med Men modern, skall ej hon sin erfarenhet och sin » framsynthet » i någon mån tänka och leda i förhållanden, där den unga ej förstår eller ens bör förstå?
Frågan är ganska behjärtansvärd, föreställa oss, att och vi den med intresse skall omfattas af våra läsarinnor, och önska, att de ville uttala sig i densamma.
ändamål utfästa vi ett pris För detta af 50 kronor för den bästa utredning af ämnet: Moderns plikter mot sina döttrar giftermåls Täflingsskrifterna, beträffande ingående.
innehållande förseglad namnsedel, böra vara inlämnade till Iduns Redaktion senast den 30 november, och förbehålla vi oss att, mot vår vanliga hono- rarberäkning, prisbelönta möjligen använda äfven icke uppsatser, som däraf kunna synas oss förtjänta.
Redaktionen.
$ M iss Teresa Frances Wilson, hvilkens sympatiska- bild Idun i dag är i till- fälle att återgifva, har tvänne gånger gästat vårt land, nu senast under innevarande må- nad, och har här vunnit varma sympatier dels för sin egen person och dels för den sak, hvars förespråkare hon är, nämligen en sammanslutning af för allmännyttiga mål arbetande kvinnor till ett gemensamt för- bund.
Vid kvinnokongressen i Chicago 1893 ut- sågs, som bekant, lady Aberdeen till ord- förande i Internationella kvinnoförbundet (International Gouncil of Women).
Då likväl svårigheter möta för lady Aberdeen själf, på grund af hennes ställning som maka till vicekonungen af Kanada, att utom sitt eget land direkt verka för denna sak, har hon uppdragit åt sin privatsekreterare, miss Wilson, att uppsöka de ledande personlig- heterna inom kvinnoarbetet i olika länder och för dem utveckla den stora tanken, huru- som internationella kvinnoförbundet borde vara en föreningslänk mellan alla världens arbe- tande kvinnor, samt hurusom de i hvarje land verksamma föreningarna, i hvilkas led- ning och arbete kvinnor taga del, borde sammansluta sig till nationalförbund.
Orga- nisationsplanen är denna: Som medlemmar af Internationella kvinnoförbundet ingå natio- nalförbunden och som medlemmar af natio- nalförbunden ingå föreningarna inom ett land, vare sig dessa föreningar arbeta för filan- tropiska, sociala eller andra frågor, med ett ord — för främjande af det goda för hem och samhälle.
Hvart 5:te år anordnar Inter- nationella kvinnoförbundet en stor kvinno- kongress, hvarvid endast de länder, som representeras af delegerade, valda af natio- nalförbunden, äga rösträtt.
Härigenom vin- nes den beaktansvärda fördelen att.
ingen själfvald representant får tillfälle att föra talan för sitt land.
Att också andra stora för- delar vinnas genom en sådan konsolidering är klart — samarbete främjas och sympati uppstår, icke endast mellan de olika före- ningarna, utan äfven mellan de enskilda föreningsmedlemmarna i skilda delar af världen.
Äfven Sverige har under namn af Sven- ska kvinnornas nationalförbund anslutit sig till Internationella kvinnoförbundet: V i d den ofvan nämnda kongressen i Chicago utsagos nämligen ombud att hvar och en i sitt hem- land söka befordra bildandet af national- förbund.
För Sverige valdes fil.
doktor Ellen Fries och genom hennes initiativ var redan, då miss Wilson första gången, hösten 1895, besökte vårt land, arbetet för denna sak i full gång.
Sedan delegerade för olika föreningar flere gånger sammanträdt och rådplägat, konstituerades på nyåret 1896 Svenska kvinnornas nationalförbund *, f. n. be- stående af följande föreningar: Fredrika- Bremer förbundet, Föreningen för välgören- hetens ordnande, Föreningen handarbetets vänner, Göteborgs flickskoleförening, Kvinno- klubben, Stockholms läsesalong, Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd och Sällskapet nya Idun.
Det Svenska Nationalförbundet har ännu icke haft anledning eller tillfälle att pröfva sina krafter.
Helt annat är det i Kanada, där idén först slagit rot och redan burit rik frukt.
För att med ett exempel visa, på hvad sätt ett sådant förbund vill och kan verka, berättar miss Wilson, huru förra året Kanadas nationalförbund lät anställa undersökningar rörande spridningen af den osedliga litteraturen i landet samt inläm- nade en petition till parlamentet med den påföljd, att lagen förändrades därhän, ätt det numera är belagdt med straff såväl att distribuera som försälja osedliga tryckalster.
Den förenade rösten af landets kvinnor har visat sig vara en verklig makt; där den höjts, ha viktiga reformer genomförts: kvin- nor hafva invalts i skolstyrelser, anställts som inspektriser af fabriker och bodar m.
m.
Miss Wilsöns intryck från sina samtal med ledande personer inom kvinnoarbetet är, att tidpunkten just nu är inne för en sammanslutning.
Öfverallt har hon mötts med sympati och förstående.
T.
o. m. Kina lär, enligt Li Hung Changs uttalande, blifva represenferadt vid Internationella kvinnoförbundets kongress i London 1898.
Älskvärd, intelligent och m e d stark tro på » det stora systerskapets » framtid, är miss Wilson särdeles väl utrustad för sin ansvars- fulla mission.
Till börden skotska, kan hon dock i ordets vackraste bemärkelse kallas kosmopolit, dels på grund af den varma sympati hon hyser för sina medsystrar i hela världen, dels på grund af de vidsträckta kunskaper och den erfarenhet, hon inhämtat under sina resor.
Tio gånger har hon öfver- farit Atlanten och fem gånger har hon rest halfva jorden rundt, » tyvärr alltid samma halfva, » säger hon själf skämtsamt.
- —! — Ett 1 praktexemplar.
Skiss för Idun af Amalia Fahlstedt.
et var i en spårvagn i Stockholm jag fick.
syn på henne, och den synen har ofta återkommit för mig.
För att vara kvinna hade hon en kolos- sal gestalt, mer groflagd än fet.
Hon satt * En redogörelse för detsamma förekommer i Dagny I, 1896.
midt emot mig i samlad kraft m e d de stora händerna hvilande på knäna, men ej stö- dande på dem, utan med handens inner- sida vänd uppåt.
Hennes ansiktsdrag voro äfven högst kraftiga, i synnerhet den böjda näsan och den breda hakan.
Men de voro välskurna, och genom sitt utpräglade ut- tryck af mildhet och blygsamhet blef ansiktet äkta kvinnligt.
Öfver den väl- diga gestaltens linier låg en mjukhet, som äfven uppenbarade sig i hennes stilla rö- relser.
Godhet och redbarhet karaktäriserade för öfrigt hennes utseende och en viss barna- from enfald.
Men äfven något andligt mognadt.
Där hon satt i sin enkla landt- liga dräkt, stor, stilla, from och sluten, ver- kade, hon symboliskt som en bild af » mo- derligheten ».
Ingen kvinna, hur högt hon än älskade sitt barn, skulle ha tvekat att anförtro det helt och hållet i denna kvin- nas vård.
En annan landtkvinna, som var i hennes följe, och som i talfrihet, lifligt väsen och brokig dräkt var hennes motsats, anhöll att passagerarne måtte säga dem, hvar de skulle stiga ur för att träffa en annan spår- vagn, hvilken skulle föra båda kvinnorna till ett sjukhus.
Det tycktes af samtalet, som hade den lifliga kvinnan närmast med sjukbesöket att göra och som vore den an- dra henne följaktig som god vän.
Då de lämnat vagnen och jag förlorat dem ur sikte, följde mig minnet af den stora kvin- n a n; och ' osökt som fågelns sång kommer till oss vid en vandring utom staden berät- tade mig detta minne hennes historia.
Jag såg henne växa upp i landsbygden, sina fattiga föräldrars enda barn.
Hennes kraft hade tidigt tagits i anspråk för ar- bete, och j u mer produktiv den blef, dess mer slaknade hennes föräldrars arbetsifver.
Hon var lik en öfversvallande frisk telning, hvars moderstam efter detta kraftprof viss- nar ned.
Så lärde hon tidigt bära för sig och andra.
Hon arbetade inom hus, hon skötte kreaturen och hon bearbetade mar- ken och skördade dess frukt.
Till nöjen fick hon ej mycken tid, och när hon någon gång k o m till logen, där dansen gick i dunklet efter handklaverets rytmiskt lockande toner, bjöd sällan någon upp henne.
Karlarne tyckte, att hennes kraftfulla utseende likasom tryckte ned de- ras eget.
Och så var hon ej pratsam och skrattlysten som de andra flickorna.
Hur väl hon än, då hon stod och såg på, tyckte sig kunna taga dansstegen och kände med sig, att hon skulle kunna svänga om spän- stigt och lätt, blef hon så blyg, då man bjöd upp henne, att hon hufvudyr trass- lade in sig och öfvergafs af kavaljeren.
Då lämnade hon tyst och modstulen dan- sen och gick vägen framåt med detta drag af lätt vemod, som karaktäriserade henne.
Låg solen öfver bygden, vandrade hon irr- stigar, njutande af naturens fägring, af himlen, fälten, skogarne.
Särskildt älskade hon blads och blommors knopp och stan- nade ofta för att smeksamt beröra dem med sina stora händer, men nändes aldrig bryta vare sig spädt eller utsprunget.
Hon hade en stark känsla af att där det satt var dess plats, där var det vackrast, och där borde det blomstra och dö på sin kvist.
Jag föreställer mig, att kärleken föll öfver henne en midsommar, då folk samlades från olika håll i bygden för att med dans, skämt och spel blanda sig i den allmänna naturglädjen.
Jag ser henne långsamt gå till dansen, betraktande den rikedom af grönska och blomster, som kransar vägarne.
Där står brudträdet i gulhvit skrud med sina purpurröda knoppar i toppen.
Vild- rosen, som hänger öfver den grå gärdes- gården, bär skära strimmor, knopparnes små barnakinder, som blicka fram ur den gröna hufvan.
På ängarne lysa breda fläc- kar af prästkragar och förgät mig-ej; och här och där längs vägen vagga björkens mjukt hängande grenar för en lätt fläkt.
Jag ser henne komma fram till planen, där man samlats, och där hon tyst slår sig ned i närheten af de gamla, delande sin del af trakteringen, en kringla, mellan två knubbiga linhåringar, som förtroende- fullt luta sig mot hennes knän, och hvil- kas hufvud hon smeker med den mjukhet och lätthet, som utmärka hennes handlag.
Det var en sådan afton ett af dessa landsbygdens lejon, den vandrande gesäl- len, som skulle störa hennes hitintills lugnt flytande lif, uppträdde.
Det skulle ett skarpare öga till än hennes för att i hans blonda, finskurna ansikte upptäcka det cy- niska draget.
Det låg skönhet och vekhet öfver honom, två ting, som drogo henne mot honom.
Han dansade en stund om med flickorna, som allt mer äflades om hans uppmärk- samhet.
Han hade sitt särskilda, mer för- näma sätt att dansa, som han lärt i stä- derna.
Då han såg sig eftersökt, gjorde han sig rar och- ställde sig att spela.
Nej, det var » stiliga låtar », sade flickorna och slängde ögon åt honom, då de dansade förbi.
Den där, han kunde allt litet af hvarje, han.
Hur bra han än spelade, tyckte de allt mer om, då han dansade med dem, och de gåfvo honom tydliga vinkar.
Nu hade han dock ej så vaket öga som nyss för det.
Han hade fått syn på en, som inga vinkar hade gett honom, ehuru hen- nes blickar lågo öfver honom, men med ett barns renhjärtade och något af en mo- ders ömma uttryck.
En storväxt kvinna, from som ett barn, stark som en jättinna.
Något inom honom drog honom oemotstånd- ligt mot denna varelse, som han kände skulle kunna bära upp honom genom hela hans usla lif.
Med blicken trollad vid henne lämnade han instrumentet till närmaste man, skred fram till den unga kvinnan och bönföll med en ödmjuk bugning om en dans.
Afunden och det obarmhärtiga gäckeriet framlockade ett flatskratt af de omkring stående.
Skulle hon, den otympliga, dansa med den där kavaljeren?
Då böjde hon sitt hufvud, slog förklädet för ansiktet och brast i gråt, lämnande platsen samt sökande hagarnes ensamhet.
Då hon suttit en stund på en sten och gråtit, märkte hon att all bitterhet smält bort och att det var af glädje hennes tå- rar runno.
Hon hade väl märkt, att han ej gäckades med henne, men att han valt henne af hjärtats ingifvelse framför alla andra.
Med de andra hade han gäckats, men ej med henne.
Och midsommarsolen, hvilken liksom på lek sänkte sig mot ho- risonten i violetta skyar, syntes henne likt en klar morgonrodnad, hvilken kastade en större glans kring henne än hon hittills sett i himlens färgspel.
Bakom henne smyga par om par förbi mellan trädens stammar in åt den dunkla skogen.
Då stod han plötsligt framför henne igen med glödande blickar.
Han bad och loc- kade.
Äter var det som om sansen svikit henne.
Samlande all sin inre kraft reste hon sig och gick stum framför honom efter gång- stigen, som ledde till hennes hem.
Hon stängde behändigt grinden, som ledde till trädgårdstäppan, som omgaf stugan, och hållande fast klinkan, som han ville lyfta, .såg hon ned på honom med en blick, fylld af ömhet, och sade stilla, men bestämdt: » Vill du, så gå in till prästen om sön- dag. » Han stod sedan o c h knackade på hennes dörr, som förblef läst.
Härpå gick han bort, hälft vred, hälft nöjd.
Men på sön- dagen kom han tillbaka, svartklädd, och de följdes åt till prästen.
Och sedan ser jag henne bära och tåligt lida hans elakhet, hans dryckenskap, hans lättja, hans lättfärdighet.
Ser henne arbeta för dem båda, bära hans barn fram till heder i världen och med sin dygderika vandei hålla anseendet uppe öfver deras hus.
Allt förlåter hon för denna enda gång, då han valde henne framför andra i dan- sen och kom henne att gråta af glädje vid midsommarnattens sjunkande sol.
Hon hinner med mer än sitt eget hem.
För kvinnor i barnsnöd är hon en anlitad hjälp; svaga mödrars dibarn lägger hon vid sitt näringsrika bröst; sjuka lyfter och an- sar hon, fattiga arbetar hon åt, då deras krafter svika.
Man skrattar ej mer åt henne i byn.
Många solar ha gått ned, sedan jag såg henne.
Kanske har byns befolkning nu burit denna namnlösa kvinna under tårar till grafven.
Jag tviflar ej på, att jag i min konst- lösa skildring träffat grunddragen i hennes lif.
Den, som bättre berättar mig hennes hi- storia, skall göra mig ett mycket stort nöje.
* Planschen för oktober medföljer, i stället för det vanliga romanarket, detta nummer af Idun.
Då vi i den serie konstverk, hvilken genom dessa månadsplanscher bjudes våra läsarinnor, äfven gärna ville in- rymma något skulpturverk, en reproduktion efter ha vi därtill valt den franske konstnären Aristide Gr oisys förtjusande marmor grupp » L e Nid », » Fågelnästet », hvilken utgör en af det berömda Luxembourggalleriets i Paris högst uppskattade pärlor.
* " Smått folk ".
En pennteckning för Idun af E.
L.
(Forts. o.
slut.)
Det gick en lättnadens suck genom hela ledet, och alla instämde så öfverlägset ned- låtande, som när man uttalar sig om andras svaga sidor: » Naturligtvis. » Men hur det nu var, hade pojkarne mist smaken för sina fiskar och gingo inåt par- ken.
Där gingo de ett par slag omkring.
Någon föreslog lamt, att de skulle leka
» g ö m m a », men det blef inte af, utan man skildes och gick hem.
Följande förmiddag möttes alla fyra med sina metspön.
O m en stund kom Lisa.
Ingen af gossarne låtsade se henne, och när hon hälsade, bad Knut henne » hålla mun » och inte » skrämma fisken ».
Hon satte sig då ner invid gölen, där fisken var.
Om en stund steg hon upp och gick.
När Kalle såg, att hon gått och inte syntes till, gick han fram till Knut och sa ' mycket bestämdt: » Gå sta ' och bed Lisa k o m m a hit! » Knut, utan se bort från sitt flöte: » Hvarför det? » » Du var ohöflig mot henne, och nu har hon gått. » » Det får hon för mig.
Jag tänker inte vara barnpiga åt småflickor. » Kalle gick inpå Knut, som om han äm- nade slå honom, men ändrade sig och fort- satte tyst sitt mete.
Så gick den dagen och halfva den följande.
Gossarne metade, och Lisa var försvunnen.
De sågo en skymt af henne på kvällen, och Tutte föreslog henne att » leka », men hon svarade, att hon ville » gå med mamma. » Efter middagen följande dag hade hvar- ken Kalle eller Tutte metspö med, utan satte sig att se på fiskarna.
En hel mängd af dem hade dött och flöto med buken upp.
Om en stund kommo Knut och Pelle och slogo sig ned bredvid dem.
Allesammans voro moltysta.
» Jag tycker Knut kan gå, » sa ' Pelle slut- ligen, » det var i alla fall du. » » Ja, det är inte mer än rättvist, » sa ' Tutte och Kalle.
Och Kalle tillade: » Du bar dig åt som en — en slusk.
.
. » Knut såg stukad ut.
» Hva ' ska jag säga d å?
» » Ja, du får be om ursäkt.
Och så — — • ja, och så » — sa ' Tutte.
— — » be henne komma ut, » ifyllde Pelle.
Knut gaf sig i väg.
Det låg en viss spänning öfver de andra.
Pelle undrade: » Tror ni hon kommer?
Det är en rasande snäll flicka i alla fall. » » Hon är den bussigaste flicka, som jag har sett, » försäkrade Tutte.
Kalle sa ' ingenting.
Han höll på att peta loss en sten med sin tåspets.
Om tre minuter kom Knut.
Ensam.
På de andras ifriga frågor, svarade han: » Ville inte. » Stor bestörtning!
En mängd förvirrade och vilda förslag om att storma huset och röfva henne haglade om hvarandra.
• — — Så dök där upp ett nytt förslag.
» Kalle ska ' gå.
Honom tycker hon bäst om. » » Ja, Kalle ska ' gå. » » Gå du, Kalle! » Nå, så gick då Kalle.
När han kom in, satt Lisa på en pall med en docka i famn.
När hon fick se Kalle, blef hon röd och satte till att gråta.
Kalle blef alldeles häpen.
Visste inte riktigt, hvar han skulle göra af sig.
» Lissla, » sa ' han slutligen, » han mena ' ingenting med det. » Lisa fortfor att gråta.
Kalle kände det varmt i ögonen och började blinka — — det kom nånting märkvärdigt i strupen, så han måste svälja och svälja.
Hans stora mun vreds i de allra kostligaste fasoner, och så lättade han sig med en mycket h K.
J uveierare A N D E R S O N 1 Jakobstorg 1 suck.
Lisa såg upp.
Grät Kalle?!
Nej, men han gjorde så ' na löjliga grimaser, att Lisa måste skratta midt i sin hjärtesorg.
Och så skrattade Kalle med.
» Kommer du ut med nu, » frågade Kalle.
» Nej, » sa ' Lisa.
Mycket bestämdt.
» Äsch, Lissla, var inte fånig nu. » » Såg du på dem, » sa ' hon, och nu var gråten inte långt borta igen.
» Hvilka?
!
!
» Fiskarna. » » Fiskarna???
? » » Ja, de där i dammen.
Tänk att pina dem så där.
Att bara kunna.
Jag vill inte vara vän med den, som kan göra illa med flit. » De milda grå ögonen hade ett mycket bestämdt uttryck.
Kalle såg skamsen ut: » V i gjorde det inte med flit.
V i tänkte inte på ' t. » » Hvarför kan ni inte ha ihjäl dem med samma? » » Det var så lifvadt att se dem sprattla, förstår du. » » Och så, när de hänga på kroken — och alltihop.
Jag har drömt hvarenda natt, att jag satt på kroken, och det gjorde så ondt, så ondt. » Kalle kände sig illa till mods.
» Men i alla fall är det inte ett dugg lifvadt, när inte du är med.
V i kan väl göra nånting annat, om du inte tycker om meta. » Han tänkte med tillfredsställelse på, att de i alla fall nu voro trötta på att fiska.
— — — — — — » Kalle. » » Ja. » » Jag tycker om dig. » » Ja, jag om dig också, » försäkrade Kalle.
» Lofva mig nånting! » » Jaa.
Hvad då? » » Att aldrig meta. » Kalle härskade sig och funderade.
» När jag blir stor också? » » Aldrig, ser du, aldrig, aldrig. » » Jaa men, ser du, när jag blir stor och får fru, så får vi allt lof att ha fisk att äta ibland. » Det var en hård nöt för Lisa.
Det hade hon inte tänkt på.
Efter en funderare: » Jaa, till att äta.
Men inte på lek. » » Det lof var jag. » » Ge mig hand på det. » » Ja då. » — — » K o m nu, Kalle, springer vi ut och leker » gömma! » * Namnsdagslista för 1 896.
November.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
S.
M.
T.
0.
T. F. L. Alfred.
Sigvard.
Svea.
Nore.
Eugen.
Gustaf Adolf.
Verönika.
17.
T. Napoleon.
18.
0.
Torborg.
19.
T. Elisabeth, Elise, Lisa, Lizzy, Bet- ty, Betsy.
20.
F. Pontus.
21.
L. Magna.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
S.
M.
T.
0.
T. F. L. Martina.
Teodor.
Martin, Mårten.
Aina.
Konrad.
Kristian.
Asta.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28.
15.
S. Leopold.
10.
M. Edmund.
B&gt;ingar, Brosclier, S.
M.
T.
0.
T. F. L. Cecilia, Cissy.
Klemens.
Norna.
Viola, Violetta.
Estrid.
Leontine.
Sten.
29.
S. Elis (m.)
30.
M. Anders.
Armband, Kedjearmband, Kedjor, Nålar, Bref besvaras omgående.
U p notisboken.
Från hofvet.
Konungens och drottningens bebådade vistelse i den norska hufvudstaden under instundande jul synes numera vinna be- kräftelse.
Oaktadt ännu icke något definitivt af- görande lär ha fattats, vill man anse att detta rykte kommer att förverkligas, bland annat på den grund, att kronprinsessan Viktoria, som för sin hälsa är nödgad att tillbringa äfven stun- dande vinter i södern, uppskjutit denna sin resa till efter jul för att under kungaparets vistelse i Kristiania jämte sin gemål representera i Sveri- ges hufvudstad.
Kronprinsparet afreste i lördags med Sköld- mön till Tullgarn.
Kronprinsessan, hvilkens häl- sotillstånd under den senaste tiden varit mindre godt, ämnar, därest väderleken blir gynnsam, stanna på Tullgarn några dagar i hopp att still- heten och lugnet därstädes skola bidraga att stärka krafterna.
* Kvinnlig medaljör.
Medalj i guld med in skriften » Illis quorum meruere labores » har af k. m:t tilldelats föreståndarinnan vid normal- skolan för flickor i Stockholm fröken H. W. .7.
Caselli i anseende till hennes långvariga, nitiska och framgångsrika verksamhet för den kvinnliga ungdomens bildning.
tis 1 Malmö framlidna änkefru So född Westfelt, har donerat, bland annat 10,000 kr.
till riddarhusdirektionen.
Denna summa skall förvaltas under namn af Marta Magdalena West- felts donationsfond, och årliga räntan skall till- delas två i adligt stånd födda behöfvande fruar.
Vidare har den aflidna donerat 5,000 kr.
till Fredrika Bremer-förbundets stipendiifönd.
* Det stora utställningslotteriet.
ningen af lotterna till Stockholmsutställningens lotteri tager sin början den 2 november.
För att förebygga höjning af lotternas pris, som är 10 kr.
pr st., kommer man att till hvarje köpare sälja endast ett antal af högst 20 lotter.
Utta- gas ej vinsterna ett år efter dragningen, tillfalla de Nordiska museet.
Som bekant, afser detta lotteri, i motsats mot det först beslutade, icke någon vinst åt garanterna, utan vinsten tillfaller oafkortad industriutställningen och Nordiska mu- seet, hvadan allmänhetens sympatier för före- taget helt visst böra kunna påräknas.
Vi hän- visa för öfrigt till annonsen i detta nummer.
Handarbetets vänners höstuts har pågått i föreningens bekanta lokal vid Brun- kebergstorg under de första dagarne i denna vecka och som vanligt väckt lifligt intresse inom hufvudstadens damvärld.
Ehuru föreningens tid och krafter för närvarande starkt tagas i anspråk i och för förarbeten till nästa års stora Stock- holmsutställning, hade man dock äfven nu att framlägga många vackra nyheter inom den tex- tila konstens olika grenar.
Som lyckliga och fli- tiga mönsterkompositriser framstodo efter vanan fröken Agnes Branting och den kända » firman » fröknarna Wiäebeck och Västberg, de senare med bl.
a. en kolossal salongsmatta i flossaväfnad och en portiére i läckra gröna färger.
Handarbetets vänner har, som bekant, på de senaste åren med framgång försökt sig inom gobelinväfnadens område, och äfven inom denna konstart förekommo åtskilliga vackra prof, såsom kuddar, stolsväfnader, däraf en komponerad af fru K. Clason, född Petré.
Åtskilliga fina silkes- broderier smekte ögat, i synnerhet ett skärm- broderi på hvitt siden och i empirestil.
I denna stil finnas äfven andra arbeten, däribland en vac- ker divansmatta, sydd i korsstygn på strama] j.
En samling dukar af linne, broderade i platt- söm med rödt och blått bomullsgarn, erbjöd ett särskildt intresse; de voro nämligen samtliga ut- förda af en allmogekvinna, hustru Anna Hult i Delsbo,.
efter af henne själf komponerade mön- ster.
För sin skicklighet har hon i år belönats med det pris på 50 kr.
Handarbetets vänner år- ligen tilldelar någon af sina arbeterskor.
I sam- ma rum voro utställda de diplom och medaljer föreningen erhöll vid Chicagoutställningen 1893 och hvilka först nyligen anländt hit.
Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernast!
Solidastl Billigast I
Till sist må nämnas, att fröken Maria Sjöström, hvilken på ett stipendium från kommerskolle- gium företagit en studieresa till Frankrike, ut- ställde en samling präktigt utförda mönsterrit- ningar, kopior efter gobeliner och andra föremål i Cluny, m. fl.
Parismuseev.
Möller, f. Bosse, samt framkallade det lifligaste bifall och tvänne extrasånger, nämligen » Til Norge » och » Dagen er oppe ».
Bifallet var hela aftonen af den mest entusiastiska art, och sedan sista ackordet i Gynt-suiten förklingat, satt pu- bliken mangrant kvar på sina platser och gaf ånyo sina känslor uttryck i de mest stormande applåder, hvilka gång på gång framkallade mäs- taren, som härvid ock fick mottaga en kolossal lagerkrans med band i de norska färgerna.
Den andra Griegkonserten skulle gifvas som i går torsdag och den tredje och sista är utsatt En f&amp;iniljeticLllinff sådan som Idun, till i morgon lördag.
Till båda hafva samtliga spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan- biljetter utsålts flere dagar i förväg i dubbelt det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste förköp.
och närmast till hands liggande organet för alla tillkännagifvanden om Kung!, operan och För visso är det in- uppförde ändtligen torsdagen den om familjerna, som med det lifligaste intresset följa 22 dennes » Figaros bröllop », som ett par gånger dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge- måst inställas på grund af sjukdomsfall.
Denna nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och opera återhöres alltid gärna, och ehuru utföran- innebära så mycket, och annonser af detta slag, in- det vid denna repris ingalunda saknade brister, förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den måste man dock vara vederbörande tacksam för Den enda, som väl intresserade familjepubliken öfver hela vårt land operans återupptagande.
egentligen räckte till för Mozarts odödliga ton- än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken)) Familj emeddelandem ha vi där- verk, var fru Östberg som grefvinnan.
Fröken för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår Karlsohn var en nätt page och h e n n e 3 sång klin- annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast- gade frisk som vanligt.
Fru Strandbergs Marcel- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt lina är känd sedan gammalt; fru S. bör dock väl akta sig att foreera rösten för mycket, hvil- annars beräknade annonspris eller ket verkar störande.
Fröken Kragballe hade ej någon särdeles lycklig afton som Susanna.
Hon om ram kr.
5: —, ett pris som måste betrak- var ojämn och tycktes ej hafva rätta kornet på tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till rollen.
Med sången redde sig fröken K. ganska vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och bra, men så mycket sämre med den talade dia- utbredda spridning lillkännagifvandet därigenom logen, där den främmande brytningen alltför mycket framträdde.
Hr Forsell återgaf för första erhåller.
gången grefvens parti och redde sig på det hela Redaktionen af Idun.
taget rätt godt med sången, men var för öfrigt en tråkig och intetsägande Ålmaviva.
I Figaros parti var hr Lejdström likaledes ny, och om han än ej kunde sägas gå i land med framställnin- gen af den smidige och sluge Figaro, så förtjä- nar dock hans utförande af rollen att framhållas Teater och musik.
såsom ganska lofvande.
Hr Brags torra och godmodiga komik lämpade sig bra för återgif- Första Grieg-konserten.
vandet af doktor Bartholo.
Hr Henrikson var Till sista plats fylld salong, festklädd publik däremot ej vidare lyckad som don Bazil.
Öfriga och denna väntansfulla stämning, som föregår rollinnehafvare fyllde tillfredsställande sina plat- något ovanligt — se där hvad som mötte en, då ser.
Opran gick för öfrigt på det hela taget man kl. 8 i lördags afton inträdde på k. operan.
bra under hr Hallens anförande.
I hoflogen hade h. m:t konungen tagit plats — Tenoren Prévost har redan återvändt till sitt jämte hertiginnan af Dalarne, prinsarne Carl och Eugen samt talrika uppvaktande.
Hofkapel- land igen, och det var det bästa han kunde göra.
let intog scenrummet och dess vanliga plats var Applåderen 1 upplåten åt åhörare.
K.
Dramatiska teatern gaf i onsdags åter ett Några minuter efter åtta inträdde Edvard Grieg nytt program, då för första gången uppfördes och mottogs ej blott af den lifligaste och var- Victorien Sardor.s 5-aktskomedi » Eabagas ».
Vi maste välkomsthälsning från publiken, utan ock återkomma till ett närmare omnämnande.
af en hyllningsfanfar från hofkapellet, som för Bland intressanta nyheter, som nu förberedas öfrigt denna afton skötte sig på ett sätt, som på denna teater, förtjänar särskildt framhållas står öfver allt beröm.
Grieg visade sig nämli- » För kronan », Francjois Copées stora skådespel gen vara lika framstående dirigent, som han är » Pour la Couronne » i svensk metrisk öfversätt- stor som kompositör.
ning af öfverbibliotekarien grefve Carl Snoilsky.
Det intressanta programmet visade oss mästa- Stycket, som redan 1895 på hösten förelåg fär- rens talang inom skilda områden.
Rena orkes- digt i svensk öfversättning, har således ett helt ternummer voro den präktiga konsertuvertyren år väntat på uppförande.
Orsaken till detta dröjs- » I höst » och Per Gynt-suiten.
Båda äro förut mål med framställningen lär vara att söka i den utförda härstädes, den senare många gånger, men stora och dyrbara utrustning stycket kräfver.
aldrig hafva de klingat som nu eller gjort samma En operettpremiére, till hvilken vi i nästa intryck som nu.
Ej någonsin hafva vi hört Per Gynt-suitens » Morgonstämning » verka så bedå- nummer få återkomma, har Södra teatern bjudit rande eller » Åses död » så gripande, ej heller på under denna vecka i och med uppförandet af » Trolldansen » så vild och medryckande som denna Johan Strauss ' » Waldmeister », på svenska kal- afton.
Och det märktes granneligen, att ingen lad » Förgät mig ej ».
skulle haft något emot att höra suiten i dess hel- Fröken Sigrid Lindberg gaf i tisdags konsert i het omtagas, hvilket den framskridna tiden dock Vetenskapsakademien med biträde af fröknarna ej medgaf.
Till orkesternumren få ock räknas Ruth Hollsten och Emelie Ulfsax m. fl.
Den de båda elegiska melodierna » Hjärtesår » och unga konsertgifvarinnan, som förut låtit höra sig » Våren », hvilka likaledes förlänades det yppersta härstädes, ådagalade att hon fortfarande gör utförande och väckte stormande bifall.
Ett af framsteg som violinist.
Föredraget har vunnit aftonens hufvudnummer utgjordes af konsert för i säkerhet och bredd.
Detta märktes förnämli- piano och orkester (op. 16), ett tonverk af säll- gast i Wilhelmys fantasistycke samt i det min- synt skönhet och helgjutenhet, och som näppe- dre vanliga inledningsnumret af Bach, konsert ligen torde öfverträffas af något annat inom för piano, violin och flöjt med ackompagnement samma genre.
Pianostämman erhöll ett briljant af stråkkvartett, där violinstämman utfördes af utförande af den unge från en konsert under förra konsertgifvarinnan.
Däremot var ej utförandet säsongen härstädes kände norske pianisten Mar- af Saint-Saéns ' Bondo capricioso alldeles utan tin Knutzen.
— Ett område, hvarpå Grieg väl ej brister.
Fröken Hollsten uppträdde, så vidt vi har sin minsta storhet, är sångkompositionens.
erinra oss, första gången offentligt här i Stock- Programmet upptog ock ej mindre än sex sån- holm.
Hon visade sig förfoga öfver en god och ger, däraf de tvänne första » Solveigs vuggevise » hög sopranstämma, något erinrande om fröken och » Fra Monte Pincio » med orkester och de öf- Petrinis, ehuru naturligtvis ännu ej så utvecklad.
riga » Jeg reiste en deilig sommerkvseld », » Mens Fröken H, som visade goda anlag för staccato- jeg venter », » Modren synger » samt » Og jeg vil och koloratursång, är elev af fröken Hebbe och ha mig en hjertenskjser » med ett pianoackompag- nu senast af madame Artöt i Paris, dit hon ock nement, som man ej glirna kan tänka sig för- ämnar återvända för att fortsätta sina studier.
träffligare, då ju mästaren själf satt vid pianot.
Pianostämman i inledningsnumret sköttes för- Sångerna utfördes erkännannsvärdt af fru Dagmar tjänstfullt af hr A. Roth.
Ackompagnementet till sångerna lämnades af fröken Ulfsax.
Kon- serten var mycket talrikt besökt och bifallet lifligt.
Violinisterna Marteau och Viardot gifva, som vi förut meddelat, konsert nästkommande tisdag i Musikaliska akademien med biträde af d:r Karl Valentin.
" Familjemeddelanden ".
döde .. födde, just förlofvade, vigde damerna för förlofnings- födelse- annons hr.
1: 50, för och vig- selannons kr.
2: — och för dödsannons in- Begä „ I h o s E d e r specerist i Stockholm och de flesta lands- ortsstäder Grafström &amp; C:is A u g r o s t a d e ^ Kaffe För femtio år sedan.
Af Ina Stockenstrand.
(Forts, och slut.)
Hon stannade en månad hos gudmodern och då hon återkom, var hon som förvandlad; i det stela, trumpna ansiktet hade kommit lif och ut- tryck, hon hälsade systrarna med ömma smek- namn och kysste modern på kinden.
Då hon berättat alla nyheterna från Danafors, sade hon, att det var någonting annat hon ön- skade tala med föräldrarne om.
Af systrarnas häpna miner förstod hon, att de trodde en friare ändtligen infunnit sig.
Med nedslagna ögon, och darrande för det intryck hennes ord skulle komma att göra, började hon berätta om sina planer att skaffa sig en egen verksamhet.
Hon älskade arbetet och pinades af det onyttiga lif, hon förde i hemmet, hon var en börda för föräldrarna och en plåga för sig själf.
Innan hon reste till Dana- fors, hade hon uppgjort en plan, som genom gud- moderns godhet kunde förverkligas.
Hon ville nu i all underdånighet be sin kära far ge sitt samtycke till, att hon fick lämna hemmet och börja en egen verksamhet.
Patron på Hassle kärr, deras närmaste granne, önskade att få en arrendator på sin utgård, Spånga.
Hon hade ta- lat med patron och han var hågad att låta henne få arrendet, och om hon så önskade, kunde hon framdeles få köpa gården.
Jaqueline hade lof- vat att hjälpa henne med 1,000 riksdaler, hvil- ket var den summa gudmodern tänkt testamen- tera henne.
På Spånga ämnade hon anlägga en fruktträdgård och en bigård.
Smör och ägg skulle hon skicka till Lars, deras förre rättare, som nu blifvit handlande i Stockholm.
Då ingen svarade henne, fortsatte hon att tala om sina förhopp- ningar på framtiden, sin glädje öfver att icke behöfva ligga sin bror, eller någon annan, till last i framtiden.
Hon var ju stark och arbets- duglig, icke var det då rätt att föra ett gagn- löst och overksamt lif.
Hon t} stnade och ka- stade en orolig blick på föräldrarna.
Modern satt och nöp i sin näsduk, utan att se upp, och fadern bläddrade helt lugnt i några papper.
Sy- strarna sågo däremot både häpna och förskräckta ut, där de sutto i rad med vidt uppspärrade ögon.
r Ann-Lovis hade väntat att få höra vreda ord och stränga förmaningar, men fadern endast skrat- tade och frågade, om Jaqueline numera läste Rousseau, eftersom Ann-Lovis fått en sådan smak för det arkadiska lifvet.
Hon hade sam- lat allt sitt mod för att bekämpa det motstånd hon väntat sig, men inför denna lugna ironi var hon svarslös.
Och så blef det allt framgent.
Ingen tycktes ta hennes planer på allvar.
För hvarje gång hon återvände till ämnet, afbröt henne fadern för att berätta någon espieglerie från Jaquelines ungdom, eller skämta öfver hen- nes bizarra idéer.
Men då patron på Hasslekärr en dag underrättade henne om att han fått ett annat anbud på Spånga, gick hon in till fadern och sade de orden, hvilka han aldrig förlät henne: » Med eller utan min fars samtycke ämnar jag arrendera Spånga. » Denna gång fick hon icke förgäfves vänta på ett utbrott af faderns vrede.
Hon måste vara från förståndet för att på fullt allvar framställa en sådan begäran.
Hvilken adlig dam hade väl någonsin företagit sig någonting sådant — arbeta som en torparhustru ute på marken, mjölka kor och mata grisar, och det icke ens på sin f äderne- ärfda gård.
Hon skulle bli en visa i hela Kinne härad och utskrattad af släkten.
Dessutom kunde en kvinna icke reda sig på egen hand, det var otänkbart.
Att hon var myndig betydde ingen- ting, han, hennes far, förklarade henne fortfaran- de vara i omyndighetstillstånd.
Ann-Lovis tänkte på alla de planer, hon redan uppgjort, alla de lyckliga drömmar hon haft om oberoende och själfständighet —, och höll fast vid sitt beslut.
Systrarna, hvilka stodo darrande utanför dör- ren under detta stormiga uppträde, trodde sig höra ljudet af en örfil, och så öppnades dörren hastigt och fadern skrek till Ann-Lovis: » Upp Endast i förseglade paket.
Hushållskaffe ä 1,25 pr paket Fint kaffe ä 1,50 » Finaste kaffe ä 2, — » ä Va
på ditt rum och stanna där, tills vettet växer på dig! » Morgonen därpå, så snart fadern gått ut på ägorna, tog Ann-Lovis gråtande farväl af modern och systrarna, ty redan samma dag skulle hon till Spånga.
Och med sina få ägodelar lassade på en kärra drog hon bort till det nya hemmet.
Då grefven fick veta af dotterns flykt, gick det en stormby öfver huset, som lämnade damerna med angripna nerver och förgråtna ögon.
En afton då Ann-Lovis som vanligt arbetade i trädgården hörde hon hästtraf på vägen.
Hon var rufsig i håret, jordig om händerna och klädd i lif stycke och bomullskjol.
Hon gick mot grin- den gnolande: » God natt, vackra rosor på marken, God natt, kära kuku i lund, God natt, alla liljor i parken, Sött slumren i midnattens stund. » Då hon igenkände sin far, stödde hon armarna mot grinden och inväntade honom utan ett spår af oro i sitt ansikte.
Grefven såg på henne och förstod, att allt hvad han ämnade säga skulle bli förgäfves, och han vände långsamt om hästen.
» Du kommer aldrig inför mina ögon igen, och aldrig får du sätta din fot på Ekeby! » » Som min far befaller, » svarade hon ödmjukt.
» Hälsa min kära mor! » Åldrig mer se Ekeby, aldrig höra modern sjunga!
Hon började gråta, där bon stod och såg efter fadern.
Men så mindes hon det tom- ma, onyttiga lifvet i hemmet och den glädje hon känt under de få dagar hon varit på Spånga.
Hon hade ett mål att arbeta för, hon var fri och oberoende, lifvet var fullt af möjligheter och Spånga den underbaraste plats på jorden, ty där rådde ingen annan än hon.
» Vill man vinna nå- got, får man också offra något, » tänkte hon och återvände till sina grönsaksland.
Under de första åren måste hon arbeta mycket strängt för att kunna sköta gården med hjälp af endast en dräng.
Så kommo motgångarna: det första bisamhället, som svärmade flög till skogs, hennes bästa mjölkko bröt benet och måste ned- slaktas, frukträden växte långsamt, och då de ändtligen stodo i blom, kommo några frostnätter och tillintetgjorde förhoppningarna för det året.
Men hvarje motgång var som en ny eggelse till arbete och ansträngning.
Hennes ständiga tanke var: bättre lycka nästa år, och som mod och uthållighet förr eller sednare vinna seger, så fann hon sig en dag som ägarinna till en frukt- trädgård utan like.
Hennes astrakaner och berga- motter voro efterfrågade i de stora städernas frukthandel, hennes saftiga olsmässepäron täfla- de med de beryktade Grennapäronen och hennes oförlikneliga klarbärssaft, hvilken påstods vara tillredd enligt en beskrifning, som någon af hen- nes förfäder fått af en abedissa i Wreta kloster, var berömd i hela Sverige.
Vid Fabians bröllop försonades far och dotter, och kort därpå tog Ann-Lovis till sig två af systrarna.
Beate och Julie fortforo att sy stra- maljarbeten, soffkuddar med kransar af törnrosor och förgät mig ej, små trubbnosiga mopsar och rikt draperade damer, som lustvandrade bland näckrosor och myrtenbuskar, allt så lysande som regnbågsfärgade pärlor och schattersilke kunde göra dem.
Då de icke broderade, lade de patience, och den största gåta som mött dem i lifvet var Ann-Lovis ' oförklarliga smak för trädgårdsskötsel.
De talade sins emellan om hennes rastlösa verk- samhet som om någonting besynnerligt, nästan beklagligt, och om hennes själfständighet som ett bevis på egensinne.
Men Ann-Lovis hade icke hoppats på att få någon hjälp af systrarna eller bli förstådd af dem.
De hade aldrig, som hon, längtat efter någonting att hänge sig åt, de voro sig själfva nog.
Hvad hennes trädgård var för den praktiska fröken på Spånga, det anade ingen.
Som ung hade hon haft sina förhoppningar, lik hvarje annan ungmö, drömt sina drömmar om lycklig kärlek och det fulla, rika lifvet i ett eget hem, och nu blef hen- nes trädgård liksom en ersättning för allt det ljufva och innehållsrika, som hon gått miste om.
Den första narcissen, som visade sin hvita fäg- ring, kom hennes hjärta att klappa af fröjd, de knoppande fruktträden stodo för henne som för- hoppningsfulla barn, och en sällsynt ros gladde henne som en hälsning från en frånvarande vän.
På dessa blommor och träd slösade hon all den ömhet och alla de omsorger, som varit ämnade Och nu så får väl äfven jag som andra Ett småprat hålla om bäd ' stort och smått: Hvari du nog i forna da ' r sågs van- J a dra; Redigeras af SopMe Linge.
Och hvarpå du ditt hela lif har gått; Bidrag mottagas med tacksamhet.
Hvad du en gång skall bli — så ödet bjuder; Hvad du i lifvet då har spelat ut; Hvad ömsom falsk och ömsom vac- Logogryf.
ker ljuder; Den ena klättrar stolt mot ärans Hvad efter mödor väntar ljuft till slut; höjder Att vinna rykte, makt och rikedom; Så tvänne däggdjur — båda femi- nina; Den andra dansar fram bland lifvets fröjder Hvad du kan sätta endast till din Gud; Uppå en väg af nöjet strödd med blom; Hvad alltid skiljes ifrån mjölet fina; Den tredje sträfvar tungt på mö- Och hvad vid altaret du svär din brud; dans bana, Böjd under arbetsoket dag för dag; Två räkneord.
— Hvad häcklas ju beständigt?
om underg mig dana, En som med bocksprång fordom Och så en vacker dag — så kom- färdats fram; mer jag.
Material till hus — dock högst elän- digt Nog är det hårdt — men ödet må- (Den därmed bygger kommer visst ste råda.
på skam); All sträfvan blir nu tyngre än för- En bland de geometriska figurer; ut; Ej mer så glädtigt kan man dansen Och någonting, som kan dig hålla varm; tråda; Och klättrandet ser något löjligt ut.
Nämn mig också en bland de små filurer, Farväl man säger nog åt skämt och löjen — Som lefva snyltgästlif till allmän harm!
Men grinar som en solvarg rent Hvad kastas ut i hafvets sköte rika utaf.
Man lockas ej af ära mer och nö- Och ofta lönar mödan rikligt nog?
Ett tilltalsord, som ställer alla lika; jen, Men endast af en krycka och en Hvad sportens slaf man kalla kan med fog; gräl Hvad vetenskapen eller konsten gaf Hvad fordom byggdes för att verka mäktigt, en Försökes nog — • dock hjälper ingen- Men nu rätt ofta byggs till löje blott; ting.
— Man resignerad stapplar fram mot En, som du vet kan bryta väg helt präktigt; grafven, Se ' n man, förstås, har smyckat sig Och hvad den är, som nöjes med sin lott; Ms o^ckr.
åt den man, hvilken aldrig kom i hennes väg, och åt de barn, hon aldrig skulle ge lifvet åt.
Först i sin sena ålderdom unnade hon sig nå- gon hvila, och då började hon följa med den nya tidens strömningar.
Hon smålog då hon läste om de öfverdrifna skildringarna af kvinnans förtryck i förgångna tider.
» Ägde någon energi nog att bryta bojorna, » brukade hon säga, » så fick hon också gå sin egen väg.
Men där ingen kraft finnes, där blir äfven ett halmstrå till hin- ders. » Något som förvånade henne var, att så få af nutidens kvinnor ägnade sig åt trädgårdsskötsel och landtbruk.
» Det fordras mycket mera kraf- ter till att dansa, åka ytterskär, hjula på bicycle och läsa latin, » sade hon en gång, då några unga flickor klagade öfver öfveransträngning och den brist på innehåll de funno i i lifvet, » än att så, ansa plantorna och skörda frukten.
Det är jord- bruket, som bör vara vårt lands förnämsta nä- ringskälla.
Tyvärr försvinner den egentliga bonde- klassen, den emigrerar eller har fått smak för stadslifvet, och i enlighet med den motsatsernas lag, som tycks regera världen, får väl öfverklas- sen öfverta de små jordbruken.
Skulle icke nå- gon af de många energiska kvinnor, som söka sig en själfständig verksamhet, kunna göra en början?
Hurudant resultatet för öfrigt blir, så vinnas dock en frisk kropp, ett utveckladt natur- sinne, arbetslust och lifsglädje. » Innehållsförteckning.
Emmy Rappe; af L.
S.
(Med porträtt).
— Till Grieg; af Fredrik Nyamder.
— Förening oeh afsöndring; några ord med anledning af uppsatsen » Kvinnornas palats », af Ave.
— En fråga af vikt för alla husmödrar; inbjudning till pristäflan.
— » Svenska kvinnornas nationalförbund » o. miss Terese Frances Wilson.
(Med porträtt.)
— Ett prakt- exemplar; skiss för Idun al Amalia Fahlstedt.
— Planschen för oktober.
— » Smått folk »; en pennteckning för Idun af E.
L.
(Forts. o. slut).
— Namnsdagslista för 1896: No- vember.
— Ur notisboken — Teater och musik.
— För femtio år sedan; af Ina Stockenstrand.
(Forts, o. slut.
— Tidsfördrif.
* Hvad kännes häftig, kall kring knu- ten fara; Och hvart du styr rätt gärna då din gång; En vikt, som nu ej mer af vikt får vara; Så en symbol af möda blott och tvång; Hvad har den minsta blomma du ser knoppas Såväl som eken i sitt majestät?
Och hvad jag nu, trots all min hård- het, hoppas, Att du har fått på hvarje hemlighet.
L — a.
Geografisk Af nedanstående bokstäfver och stafvelser bildas fem ord, hvilkas begynnelse- och slutbokstäfver gifva tvänne för svenskarne kära namn: ca, ar, fi, ren, or, za, k, nä, so, i, al, s, r, nm, da, r, to, n.
1) Stad i Italien, 2) historisk plats i Sverige, 3) del af Sverige, 4) bergs- kedja i Turkiet, 5) stad i Spanien.
8.
L. Palindrom.
: rekommendera sitt allmänt erkäjuda NE ROTH &amp; Co. L T J T P U L V E R Tekniska F&amp;oHkan " GÖTA LEJON " * » 9 aÖTiSBORG.
fritt fi-Å-ti fcclo * - stafvelsegåta, Charad.
Ett kärl mitt första är, Mitt andra likaså, Och ofta nog man får Tillsammans se de två.
Mitt tredje — det är sant — Är blott en konsonant, Men om den icke fanns, Fick ej mitt hela glans.
S.
L. IfyllningSgåta.
Bättfram: bibliskt namn.
Omvändt: hushållsbestyr.
Trio.
Lösningar.
Logogryfen: Slantar; trana, Sara, last, sa- tan, tala, sant, Sala, ana, trasa, rasa, Lars.
IJyllningsgåtan: Trollhättan — Saltsjöba- den.
1) Teresa, 2) fredag, 3) trogen, 4) bul- lar, 5) Upsala, 0) Molock, 7) migrän, 8) råt- tor, 9) ättika, 10) Karola, 11) nerium, 12) Astrid, 13) krater, 14) Amalia, 151 arbete, 16) Pallas, 17) Hemsjö, 18) föröka, 19) Arboga, 20) matsal, 21) Delsbo, 22) Herman, 23) kontor.
B r s Kvadrat-palindromen: Rättfram: L Y S A Y M E R S E L A 1 a Omvänd: A S Y L R E M Y A L E S S A R A A R A S n Charaden: Bernsten.
Namnen på sex städer, hvilkas begynnelsebokstäfver bilda det sjun- de, ryktbart i Sveriges historia.
Lutpulvret begagnas vid lak eller tvätt i stället för bästa och renaste aska.
Användningssättet alldeles samma som med vanlig asklut, och 8ÅP-PULVEB (wttbfcB.,; Sparar — — peiUllllCrar.
Sparar arbete.
• Sparar Klad.Br crattter och a&amp;JtO.
altar t-réi
