# ID: svediakorp-per1100
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,419
# sentences: 643
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 43 (462) Fredagen den 23 oktober 1896.
Prenumerationspris pr är: Idun ensam [ii:;!!
: Modet., fjortondagsnppl.
idans Modet., månadsuppl.
Barngarderoben kr.
» « » 5: Sl- 3: — 3: — Byra: Klara södra kyrkog.
16, l tr. Allm.
telef.
6147.
Redaktör och utgifvare: 9:de Utgifningstid: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerprls 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad.
FRITHIOF HELLBERG.
hvarje helgfri årg.
Annonspris: fredag.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
H i l d a L u n d q vi st. I Jen resande, som en vacker sommardag passerar G-öta kanal och anländer till Söderköpings sluss, har mycket vackert, storslaget och angenämt att se på.
- t * ena sidan tornar Kamunders häll upp sina väldiga granitmassor, på den andra ligger den lilla staden inbäd- dad i lummig grönska; och låter man sedan blickarna glida upp eller ned öfver eller utmed kanalens blanka vatten, har man framför sig tvänne landskapsbilder af oför- gätlig fägring.
Kanske ser den resande minst på staden, men alltid får den någon blick.
Och alldeles sä- kert är, i så fall, att densamma företrädesvis stannar på en liten intagande villa, som ligger strax intill slussen, omgifven af grönt och blommor och utemot kana- len öppnande en stor balkong, med glasväggar på sidorna och fladdrande nätgardiner framtill.
Den lilla byggnaden gör alls icke anspråk på att vara något arkitektoniskt mästerverk, men ändock ser den förtjusande ut.
Det måtte bero på läget och ännu mer på den närmaste om- gifningen — den lilla lustgård, som kransar villan.
Ser man den när vårsolen nyss smält drifvorna och lockat fram den första, gröna brodden på bergs- branterna midt öfver, stråla där- inne mot den svarta mullen tu- sentals snödroppar, crocus och hyacinter.
Då dessa fagra blom- ster gått in i förgängelsens värld, aflösas de af färgblixtrande tul- paner och silfriga narcisser.
Så följa rosor af ädlaste slag, skära, gula, hvita, purpur- och svart- röda, en obeskriflig, doftande rikedom, som parfymerar hela trakten.
I den lilla blomster- gården vagga hvitstammiga björ- kar sina fjäderlätta kronor, granarna skjuta stolta spiror mot skyn, ekens kraftiga rötter gripa säkra tag i den feta myllan, äpplen och päron svälla och rodna på unga, lifskraftiga träd, vildsmultronen kanta ena gafvelns stenfot med en röd bård och till all denna poesi kom- mer äfven en angenäm prosa — sparris, som på sommaren bildar en lummig, grön häck emot granntomten mot söder.
På gångarna i detta lilla pa- radis eller ock på balkongen utåt kanalen varsnar den re- sande ofta en åldrig dam, hvars hela hållning annonserar — » ägarinnan ».
Han frågar då helt säkert efter hennes namn och får genast veta det, ty en hvar i staden känner henne — fröken Hilda Lundqvist.
Och en hvar, som uttalar det nam- net, ger åt detsamma en ton- vikt, som oförtydbart talar om oskrymtad aktning, tillgifvenhet eller sympati.
Hvem är hon då, denna kvin- na, som nu i detta lilla Eden framlefver sina lugna dar?
— En person, som redbart och plikttroget ägnat sitt lif åt ett betydelsefullt arbete i kulturens tjänst — det är allt!
Sådana personer ha » i regel ingen äfventyrlig eller braskande historia bakom sig, men just därför kan denna vara mycket lärorik.
De långa, enformiga dagar, som tillbringats under stilla arbete, lämna inga djupa spår i häfden, men betyda än- dock oändligt mycket.
Den en- staka kuggen i ett hjulverk har ju i och för sig en ringa roll, men den måste dock finnas där;
Uppå resan till den ljusa sal genom j o r d e n s mörka sorgedal är den borta, så haltar det hela och gången blir osäker.
Hilda Lundqvist såg dagen 1825 i det idyl- liska Vimmerby, där fadern, Karl Lundqvist, en kärnkarl af gamla stammen, som var fan- junkare och bataljonsadjutant vid Kalmar rege- mente i 54 år, då var boende med sin maka, Ester, född Bergenholtz.
Här växte den unga flickan upp i hemmets frid, här lärde hon att göra sig nyttig samt att värdera arbetet, och här vaknade jämväl hos henne lusten att bryta sig en egen väg — en arbetets väg — genom lifvet och världen.
På den tiden var det icke så vanligt, att kvinnor gjorde anspråk på en plats i det all- männas tjänst, som det sedan blifvit.
Då höll man strängt på den poetiska regeln » att det täcka könet var uteslutande skapadt för hem- mets värld, » och på den grundsatsen dömdes också åtskilliga tusental unga kvinnor att för- spilla sin begåfning och sina krafter i relativ overksamhet eller hvila.
Men Hilda Lundqvist var ej sinnad att gifva sig själf till offer på dådlöshetens altare.
Småländingarne äro af naturen ett arbetsamt folk och därtill ej så litet envisa.
Nu hade hon fått i sitt hufvud, att hon skulle uträtta någonting här i världen.
Det gällde sålunda blott att afgöra hvad.
I september månad 1853 öppnades i vårt land den första elektriska telegraflinien, mellan Stockholm och Upsala, och redan året därpå sammanknöt den mystiska tråden hufvudstaden med Göteborg.
På tredje året, d. v. s. 1855, blef östra linien färdig och sedan utvidgades nätet år efter år, till dess det fick den väldiga omfattning det nu har.
Svenskarne ville ej förhasta sig.
Det var dyrt att telegrafera och den stora allmänheten betraktade de långa stolplinierna och de på dem upphängda trå- darne med en misstro, som blott långsamt gaf vika.
Fröken Hilda Lundqvist såg emellertid den nya inrättningen med allt annat än misstrogna blickar.
De trolska trådarne ådrogo sig tvärt om hennes lifliga intresse och uppmärksamhet, och hur det nu var, lyckades hon omsider, ehuru efter åtskilliga svårigheter, att bli an- tagen till elev vid telegrafverket, med place- ring vid Kalmar station.
Detta skedde 1863 och » eleven » hade så- lunda redan nått sitt trettioåttonde år.
Men läraktigheten var icke mindre för det.
Hon tycktes liksom född att telegrafera och skötte sig snart så flinkt och bra samt visade sådan stadga och pålitlighet i utöfvandet af sin tjänst, att hon fick ordinarie anställning i verket.
Snart nog, eller 1865, bereddes henne tillfälle att återvända till födelsestaden, Vimmerby, som föreståndare för dess telegrafstation.
På denna post stannade hon i 23 år — öf- ver 8,000 dagar, under hvilka alla hon utförde samma arbete, utan att tröttna, utan att längta efter något annat, utan att bli » nervös ».
Hon lefde sig under tiden så in i sin verksamhet, att densamma fyllde hela hennes lif.
Tele- grafen i Vimmerby — det var hon.
Hennes person drog rent af » kunder » till densamma.
Och - vänner fick hon i hundratal — vänner för lifvet — bland höga och låga.
Lugn såg hon därför tiden gå och åren samlas öfver hennes hjässa.
Hon hade ju sin lifsräkning så klar.
Arbete, vänskap, ett dagligt bröd Ville Skaparn ställa, att o s s göra sälla, Glädjen i en trogen makas val.
B.
H. Alstermark.
och ett förnöjdt sinne — livad behöfde hon mer?
Denna stilla och lyckliga tillvaro skulle emel- lertid och omsider rubbas af yttre förhållanden: stationen » bar » sig icke; den måste indragas.
Telegraffröken fick år 1888 ordres att packa in och flytta sina penater till Söderköping.
Då blef det sorg i det lilla Vimmerby.
• Ge- nom sin okonstlade rättframhet, sin originella humor och sin trygga torrolighet hade hon där vunnit många vänner, som nu alls icke ville släppa henne.
Men plikten manade och hon följde dess bud.
Firad blef hon emellertid, så väl enskildt som offentligt, och aldrig går det smärtsamt glädjande afskedet ur den gam- las minne.
Därför tåras hennes ögon ännu i dag, då hon talar därom.
Hennes arbetsdag led redan emot kvällen, då hon anlände till Söderköping, men icke för ty grep hon sig äfven här an med sin vanliga sega kraft.
Alltid var hon på sin post, aldrig slappades uppmärksamheten; och många må- nader hade icke gått, förrän människorna äfven här lärde akta och älska henne, som de för resten göra ännu i dag.
I fem år kvarstod fröken Lundqvist på sin nya post, men då hade hon pensionstiden inne och det var tid att afgå samt lämna rum för en annan.
Hon hade emellertid så samman- vuxit med sitt arbete att det sved i hjärtat, då hon måste lämna det; och då hon en mor- gon — afskedad och pensionerad — vaknade och kom ihåg, att hon icke vidare behöfde gå på stationen — då grät hon; ty hon tyckte att hon kunnat arbeta ännu några år.
Men nu var det som det var!
Från och med året 1893 drog hon sig tillbaka till privatlifvet — den första kvinnliga telegrafist, som tjänt sig fram till pension.
Talrika voro de bevis på sympati och tack- samhet, som nu kommo henne till del.
Tele- grafstyrelsen sände henne ett ampelt erkän- nande för det synnerliga nit och den plikt- trohet hon under sin verksamhet i telegraf- verkets tjänst städse ådagalagt; förmän i ver- ket tackade henne, för att hon alltid varit en föresyn för de yngre, för hennes plikttrohet, ordningssinne och duglighet, och från kamra- ter erhöll hon talande bevis på tillgifvenhet och vänskap.
H vilotidens början hade sålunda många ljusglimtar att bjuda på.
Fem år blott hade fröken Lundqvist varit bosatt i Söderköping, då hennes fritimme slog — fem år, mot ett helt lif i Vimmerby, men ändock hade den nya boningsorten fängslat henne med starka band.
En broder hade va- rit henne behjälplig att bygga ett Tusculum vid Söderköpings sluss.
I det hade hon nu inflyttat och där hade hon vant sig att lefva och minnas.
Och så hittade hon på att förena hvad hon hade kärt, ty det nya hemmet — det döpte hon till » Villa Vimmerby ».
Hade hon vid afskedet trott, att dagarne skulle bli ensliga och långa, så hade hon dess bättre missräknat sig.
Kanalens närhet ger åt hemmet lif och växling.
Hundratals ån- gare stryka förbi hennes balkong och hon kan varseblifva, hurusom passagerarne med glada blickar betrakta det trefna stället.
Så är det badgästerna, som stanna utanför, tilltalade af blomsterprakten, och ändtligen uppvaktas hon flitigt af trogna vänner, så att det nästan al- drig är tomt i hennes angenäma hem, där smak och skönhetssinne präglat allt, från det största till det minsta.
I flere år ha hennes vänner bedt om hennes porträtt, i afsikt att söka få det införlifvadt med Iduns bildergalleri, men hon har envist sagt nej och tillagt: » Icke är det någonting att tala om, att man gjort sin plikt. » Det kan ju i alla fall vara tu tal därom, särskildt när man gjort den så, att man af kompetenta bedömare ställes som en föresyn för andra.
Nu delar » den första kvinnliga telegrafisten » sin tid mellan sina blommor och sina vänner och ser dagar komma och dagar gå.
Ofta nog vallfärdar hon i minnenas land och stannar så gärna framför ett litet porträtt å ena salongs- väggen, porträttet af generaldirektör C. Akrell, hennes förste, vördade chef.
Då är det som om den gamla arbetslusten fölle på henne igen, och kanske stiger då en suck ohörd öfver läp- parne; men så komma vännerna och muntra upp henne eller för att själfva muntras upp; och hon accepterar då hvad som är samt njuter i verkligheten sitt otium cum dignitate.
Må hon göra det ännu många och sorgfria år, till glädje och hugnad för alla, som hålla af henne och som nu, mot hennes vilja, lyckats smuggla ofvanstående porträtt in i Iduns galleri!
Reinhold Winter.
• ^Dsifiis i rosenlund.
^J^syke gick i rosenlund, Kände icke tingens grund.
Gladdes blott åt ytans unga, Skära blomsterklunga.
Ormen kväste bak en ros, Psyke flydde blek sin kos.
Molnet sig i skurar tömde, Vänlig sol sig gömde.
Psyke jämrade och gret, Skimmerljusa vingen slet.
Men förnam dock trösteorden Från sin moder jorden: » Rosenlunden Dagen glänser Psyke, Psyke, Du skall åter är ju kvar, åter klar.
.. du skall glömma, drömma: Om en himmel evigt blå, Om en bädd på blomster små, Om ett paradis med palmer, Spegelfrid och psalmer.
Kära själ, gif dig till freds, Lifvet är ej annorleds.
Blott i drömmen får man vara Fri från sorg och fara. » Anna Knutson.
* En önskvärd reform.
Måtte snart den tid vara inne, då män- blir den samhällsvådliga följden.
— Emeller- tid må i förbigående sägas, att det ej så nen få ögonen öppna för, att ett vänligt be- mycket är den i hemmet kvarstannande viljande af ifrågavarande önskan blefve till dottern som icke fastmer den gifta hustrun, fromma, ej allenast för dem det i första hvilken lider af ifrågavarande missförhållan- rummet rör, utan för dem själfva, hemmet Hvarför låta ett småaktigt de.
Den förra är tämligen fri att, när hon så och husfriden önskar, förändra sin ställning; den senare är och trivialt käbbel o m skor och strumpor bunden på lifstid.
För den förra i egen- störa en förening, som är afsedd att » främja skap af dotter torde det ej heller vara lika den högsta lycksalighet på j o r d e n »?
svårt att fortsätta ett från barndomen in- Ellen Bergström.
vandt system som för den senare att på ett så förödmjukande sätt underordna sig den likställde maken o. s. v. — Vidt och bredt talas i vår tid om refor- mer, behöfliga och obehöfliga, men vore ej en reform på nu berörda område af nöden?
En reform med syfte att göra hustruns och e fleste hafva nog genom hörsägen eller tidnin- dotterns ställning i ekonomiskt afseende gar reda på » la voyante de la rue de Pa- drägligt, därigenom att henne efter råd och radis », franska pressens gemensamma benämning lägenhet tilldelades en bestämd årlig sum- på mademoiselle Couédon; men jämförelsevis få ma penningar, öfver hvilka hon hade fri kunna i likhet med mig skryta af att hafva sett dispositionsrätt?
Vi våga på of van anförda och talat med denna ryktbar vordna unga flicka, och icke blott en, utan t. o. m. två gånger.
Un- grunder påstå, att den i rent samhällsintresse der min senaste vistelse i Paris hörde jag myc- är det.
Ingen torde ' väl vilja bestrida, att ket talas om m:lle Couédon.
Lärde och olärde, höge ej hemmet, som har att fostra det kom- och låge, präster och lekmän dryftade frågan om mande släktet och bör vara det sedliga lif- hennes inspirationer och förutsägelser.
De tro- ende äro öfvertygade om hennes himmelska mis- vets härd, behöfver de och ej de säm- sion, de mer klentrogne draga den i tvifvel, sta krafterna.
Och att en sådan reform många mena, att ängelen Gabriel alls ej hviskar varit ett länge kändt behof, däri skola helt i hennes öra, ja, många äro nog oartiga att för- visst hemmets kvinnor enhälligt instämma.
klara den unga flickan för en inbiten hycklerska.
Nog hade jag att göra henne ett besök, icke Hvad kvinnoemancipationen i sin helhet be- för att utforska mitt framtida öde, utan för att träffar, kunna meningarna vara delade: som- själf se och döma, huruvida hon själf tror sig liga äro entusiastiskt hängifna densamma, himlasänd eller om alltsammans är ett försök att bedraga hopen.
Men det kunde ej falla mig andra betrakta den med misstänksamma in att ens försöka få träffa henne, då jag hörde, blickar, åter andra förhålla sig fientligt till att hon tar emot omkring 50 personer dagligen, den — men i det stycke, där den tangerar af hvilka de flesta sedan månader vänta på före- nu förevarande förhållande, råder tämligen träde.
Men en dag omtalade en svensk läkare för mig, att han besökt m:lle Couédon och att säkert från kvinnlig synpunkt blott en han kommit in utan synnerlig svårighet och utan åsikt.
att ens hafva skrifvit på förhand.
Hans upp- fattning är, att den unga flickan är djupt gud- Men saken har en annan sida, som ute- fruktig, och att hon själf fast tror på sin sänd- slutande berör familjelifvet.
Tvifvelsutan ning.
» Vid afskedet, » berättar doktorn, » höll skulle, om statistiska uppgifter förelåge, de jag en 20-francs i handen och frågade med stör- sta grannlagenhet, huru jag skulle godtgöra henne äktenskapliga tvister, som härröra från nål ' - för det besvär jag förorsakat; men hon vägrade penningfrågan, ej förete en obetydlig siffra, mottaga något.
Jag frågade då, om jag ej kunde likasom det skulle visa sig, att många bittra få lämna en gåfva åt hennes fattiga; men äfven tankar och mulna blickar hos den hemma- detta af slogs.
Jag tror fullt och fast, » tillade doktorn, » att hon arbetar på detta sätt från mor- varande dottern i nämnda fråga hafva sin gon till kväll utan någon ersättning, emedan hon upprinnelse.
Hvarför då ej ändra en regi- anser det som sin plikt, och emedan hon är viss, me, som visat sig vållande till upprepade att en belöning väntar henne i en bättre värld.
obehag och ledsamheter?
Alla parter skulle Om ni besöker henne, så lyd mitt råd: erbjud ingen ersättning. » vinna därpå.
Mannen och fadern skulle få frid, och med lättare hjärta och gladare På aftonen af detta samtal skref jag till m-.lle ansikte skulle de husliga plikterna fyllas af Couédon och begärde att få rådfråga henne — ängelen Gabriel borde jag hafva sagt — följande hustrun och dottern.
dag kl. 11.
Vid denna tid infann jag mig n:r Det duger ej längre att komma med all- 40 rue de Paradis 4 tr. upp och lämnade mitt männa talesätt och slitna fraser om att kort åt en jungfru med ytterst svagt hopp att komma längre än in i tamburen.
Efter ett par kvinnan ej kan sköta pengar m. m. dylikt.
minuter kom en fin medelålders dam, rnadame Dessa invändningar gå hem igen.
Det är Couédon, ut med mitt kort i handen.
Jag för- till full evidens genom tusentals exempel klarade, att jag skrifvit dagen förut och bedt bevisadt, att hon just kan den konsten om företräde kl. 11, hvarpå madame Couédon svarade: » Min dotter har redan tagit emot 15 eller åtminstone är högst bildbar i dessa personer och väntar ytterligare omkring 40, som afseenden.
Men först med ansvaret vaknar komma i dag.
Hon har just nu en kvarts timme ledig och samtycker att taga emot er. » Därpå hågen att akta.
infördes jag i en enkel, men prydlig salong.
Att på ett för båda parterna fullt be- Möblerna voro försedda med stärkta hvita öfver- tryggande och fullt tillfredsställande sätt drag, och på konsoler stodo ej synnerligt konst- ordna äkta makars gemensamma affärs- närligt utförda helgonbilder.
Jag mottogs af angelägenheter är ett af de svåra juridiska m:lle Couédon, som bad mig taga plats och själf satte sig midt emot mig, och jag studerade henne problemen.
Dess lösande tillhör personer med intresse.
Jag hade framför mig en enkel, med skarpa hufvud och omfattande rätts- smärt ung flicka om knappt 24 år med ett vän- kunskaper.
Att inlåta oss på ämnet i denna ligt, intagande ansikte, omgifvet af vackert brunt omfattning har ej varit vår afsikt och skulle hår.
Af svärmeri syntes ej ett spår, och ingen kan tro, att hon ådragit sig någon uppmärk- endast burit vittne om okunnighetens tvär- samhet.
säkerhet.
Ändamålet med dessa rader är » I ert bref säger ni, att ni är svenska, » bör- att påpeka, att, frånsedt hvilken än hennes jade hon, » ni är då landsmaninna med doktor juridiska rätt må vara, icke vara eller i en N., som var hos mig i går.
Han är den första framtid blifva, äger den kvinna, som åt svensk, som besökt mig; eljes har jag mottagit hemmet offrar sin tid och sina krafter, mo- representanter från nästan alla folkslag.
Jag har ralisk rätt att få det här framställda billiga omkring 50 besökande om dagen, och somliga vänta sedan två månader. » (Hvarför upprepas anspråket uppfyldt.
detta så ofta, undrade jag.)
* et är icke meningen att återupptaga » klädpenningfrågan » — den härpå ett uttömmande sätt blifvit dryftad.
Men af en del yttranden, som i ämnet förekommit, har framgått, att denna fråga har en sida af social innebörd, och är det för den vi en stund vilja dröja, alldenstund den står i närmaste sammanhang med kvinnofrågan i sin helhet och äger en för familjen gan- ska ingripande betydelse.
Ur de publicerade uppsatserna, härröran- de från kvinnor i skilda samhällslager, tyc- ker man sig understundom förnimma en undertryckt suck öfver ett rådande missför- hållande, och man läser än mellan raderna, än en öppet uttalad önskan att detta miss- förhållande måtte afhjälpas, en vädjan till rättvisa och billighet.
Hvad vi åsyfta, för- stås lätt.
Det är det, att arbetet i hem- met ej anses värdt någon lön; att den där verkande kvinnan, hon må vara hustru eller dotter, följaktligen ej äger den ringaste sum- ma, öfver hvilken hon fritt kan förfoga, något hon kan kalla sitt; att hon, för att kunna tillgodose t. o. m. de mest anspråks- lösa personliga behof, ser sig nödsakad att mer eller mindre förödmjuka sig inför hu- sets herre.
Och ej nog därmed!
Den rika arftagerskan, som tillfört mannen den för- mögenhet, han efter godtycke disponerar, delar samma öde.
Tia för tia, krona för krona måste hon begära.
I bästa fall får hon, när hon begär, men begära måste hon; i många fall ger hennes framställning an- ledning till tvister och osämja, som sluta med att hon drifver sin vilja igenom eller ock, sårad och kränkt samt med bitterhet i hjärtat, afstår från alla anspråk.
I sanning må man förvåna sig öfver, att när kvinnorörelsen i öfrigt hunnit så långt och kvinnans rättigheter på många områden så framgångsrikt förfäktats, ett så- dant förhållande som det antydda ännu kan i sådan utsträckning existera.
T y hvad är det väl annat än ett den svagares för- tryckande af den starkare?
Om någonsin har väl ordet öfvergrepp här sin berättiga- de tillämpning.
Det skulle blott vara en konsekvent följd, om det till sist komme därhän, att hem- mets kvinnor rekryterades ur de odugligas och tåpigas klass.
T y huru kunna tänka sig, att en dugande, kunskapsrik person, som i frihet kan förtjäna 1,000 å 1,800 kronor årligen, skall kunna vilja binda sig för lifvet på sådana villkor som att lik ett omyndigt barn få gå och be om handskar, skor o. s. v. och jämte detta måhända riskera en uppsträckning för bristande hus- hållsaktighet?
Eller huru kunna tänka sig, att en dotter, genom en vårdad uppfostran och naturlig begåfning iståndsatt att för- värfva en årlig summa som den nämnda, skall kunna nöja sig med att stanna i hem- met i en dylik beroende ställning?
Nej, alla, som något duga, komma att vilja ut, men icke många komma att vilja in.
Det En " siei * ska ".
2) bästa lust
» Då är det bra vänligt af er att vilja taga emot mig, som ej skref förr än i går, » sade jag.
» Jag hade aldrig vågat, om ej just doktor N. talat om er älskvärdhet och uppmanat mig att besöka er.
Jag hoppas, att jag ej skall trötta er allt för mycket. » » Nej, » svarade hon, » jag blir ej trött, ty Gud ger mig krafter att utföra min mission.
Jag tar emot alla utan undantag, om det än dröjer en tid, och jag gör det med glädje och tacksamhet att få verka.
Om en stund slutas mina ögon.
Då inträffar inspirationen.
Det är då icke längre jag, som talar, utan ängelen Gabriel, som ta !ar genom min _ mun, och han säger er det som ni bör veta.
Ängelen kallar er du.
Jag vet ej, hvad ängelen säger, och när jag öppnat ögonen, minns jag intet af det min mun uttalat. » Knappt hade hon sagt sista ordet, förrän ögo- nen slötos och hon började tala.
Hennes med- delande var ungefär som följer: » Du skall ej vara orolig.
Ditt lif har en lång tid varit uppfylldt af sorger (m:lle Couédon an- tar förmodligen, att endast djupt olyckliga vända sig till henne), och du är mycket bedröfvad i denna stund.
Men var ej sorgsen, hoppas och tro.
Dina sorger skola omsider skingras.
Jag (d. v. s. ängelen Gabriel) ser din framtid ljus och klar.
Någon, som älskar dig, har bedragit dig och bedrar dig än (m:lle Couédons 24-åriga hjärna tar för afgjordt, att alla sorger äro hjärte- kval).
Men hans sinne skall vekna, och han skall inse värdet af det han förkastat, » o. s. v., o. s. v. i all oändlighet.
När hon tyckts hafva uttömt sitt förråd af dylika allmänna förutsägel- ser, som ju kunna passa in på hvarje dödlig, till- lade hon: » Ängelen tillåter dig att göra frågor, och han skall svara, om han finner det nyttigt för dig. » Och jag började: » Är jag flicka, fru eller änka? » Svar: » Det vet du själf, därpå be- hof ver jag ej svara. » (Det var tydligen ej nyt- tigt för mig att få veta.)
Jag gjorde tre frågor af den beskaffenhet, att jag, om de blifvit nöj- aktigt besvarade, hade kunnat bilda mig ett om- döme om halten af den unga flickans mission.
Men svaren voro dels sväfvande, dels alldeles oriktiga.
Och — jag tviflade.
Jag bör förutskicka den upplysningen, att jag icke är en person, som tror på hvad som helst, och icke heller är jag skeptiker.
Klarsyntare och lärdare personer än jag stå frågande.
Om jag till en början äfven stod frågande, så kom jag genom en iakttagelse till visshet.
Om rcdle Coué- don, som hon säger, ej vet hvad hon talar un- der inspirationen, hur kan hon, sedan hon slutit ögonen, svara på de frågor jag framställt, medan hon var i vaket tillstånd?
Hon var vaken, medan jag ställde min fråga; därpå slöt hon ögonen och gaf sitt svar.
Där förrådde hon sig.
Hon vill ju själf göra troligt, att hon vaken är m:lle Coué- don, men sofvande ängelen Gabriel eller hans ofrivilliga redskap.
Det är egendomligt, att ej alla de 50, som dagligen besöka henne, göra samma iakttagelse.
Jag berättade om mitt besök för en väninna, som genast blef mycket hågad att se » sierskan » och bad mig följa med.
Men skulle jag kunna hoppas blifva mottagen en gång till?
Jag skref med ännu mindre hopp än sist att få företräde.
Utan att afvakta svar infunno vi oss på den af oss själfva utsatta tiden och fingo strax komma in.
Af den omtalade svärmen besökande såg jag ej heller denna gång en själ.
Dörren till ett litet arbetsrum stod öppen, och på ett skrifbord lågo minst 100 bref uppstaplade.
Medan min väninna var inne hos m:lle Couédon, satt jag och pratade med hennes mor, som med öfver- tygelsens värma, men utan all tillgjordhet, talade med mig om dotterns stora mission, om hur hon inspireras att förutsäga storartade tilldragelser, om hur hon får kraft från höjden, om hur hon fyller sin uppgift utan jordisk lön o. s. v., och jag satt hela tiden och frågade mig själf: Äro denna till det yttre så sansade dam och hennes väna, tilldragande dotter båda blinda, tro de eller tro de icke, äro de hycklerskor, bedragerskor, lycksökerskor, och om så är, hvarför offra de tid och krafter på ett så föga inbringande yrke, äro de snikna efter rykte, eller hvad söka de vinna?
Eller är » la voyante » månne utskickad att i sin stad söka återtända det sjunkande påfvedömets slocknande gloria?
^.r här fråga om ett annat » Lourdes »?
Och hur kunna nittonde århundra- dets klarsynte fransmän nappa på en sådan krok?
Ilse Franke.
" Smått folk ".
En pennteckning för Idun af E.
L. e voro alltid fyra pojkar tillsammans och så en liten flicka.
Och hvar enda dag var den härligaste, trefligaste, » bussiga- ste » dag i världen.
Alltid vackert väder.
Och regnade det någon timme — hel dag blef det aldrig — var det lika trefligt inom hus.
åtminstone för de fem.
Jag är inte säker, att den mamma, som för tillfället blef hemsökt, tyckte det var lika roligt.
Jag skall be att få presentera de fem.
Det var två bröder: Knut och Kalle.
Knut var äldst, tväraxlad och säker, mössan all- tid i nacken och ett par kvicka blå ögon på jakt efter odygd.
Kalle var längre med ett oregelbundet, mörkt ansikte — mycket allvarsamt, men med ett par bruna ögon, som lyste upp det hela.
Så var det Pelle Bode, kvick som en fisk, obetänksam och retsam och skrattlysten, alltid i lufven med några af kamraterna, som ändå inte kunde bli riktigt arga på honom.
Den fjärde var Pelles gode vän, som icke förty oftast dunkade på ho- nom — Tutte, en vacker pojke med mörkt hår och kisande ögon, när han skrattade.
Den femte i laget, den allra viktigaste personen — fast det ville förstås ingen af de andra erkänna — var Lisa.
För resten hette hon inte bara Lisa, ty hvar och en af pojkarna hade sitt namn på henne.
Knut kallade henne Lisabetta; Kalle kallade henne vanligen Lisa, men skulle det vara riktigt rart.
så blef det Lissla.
Tutte hade från början kallat henne Lisinka.
Men naturligt- vis tog då Pelle precis detsamma, och efter att Tutte klått opp honom för det, fick Pelle behålla det.
Själf kallade han henne Lisatinka.
Lisa var det mjukaste, raraste lilla ting i världen, alltid traskande efter pojkarne och beundrande dem.
Hon hade ljust hår, som låg som ett » krusifix » omkring ansik- tet, som Pelle uttryckte sig.
Så hade hon stora grå ögon, en grop i hvardera kinden och en mun som alltid var glad • — sjöng och skrattade jämt.
Det är någonting märkvärdigt med ett sådant där mjukt litet kvinnobarn.
Det är så lätt och så rart och så fint, det dansar omkring, och egentligen är det inte alls ro- ligt, o m det inte finns nånstans inte allt för långt borta.
» En flicka — ph!
— just som man brydde sig om henne.
Men hon kan j u vara med, eftersom hon inte har nån ann ' att leka med. » » Javisst! » Första dagen hade allesammans hvar sin segelbåt och satte ut i hafvet.
Lisa hade också en, en gul en med rödkantade segel.
Och så seglade hela flottiljen långt, långt bort.
Pelle och Knut och Tutte seglade till Ba- tavia.
A, hvad det var härligt att få lägga ut från land och sträcka ut på det vida, vida hafvet.
Först var det lugnt och stillt — men så kommo storm och oväder — men hvad gjorde det — där stod man man sä- ker och bredbent på däcket och kommen- derade.
Ett segel!
Ah, hvad är det!
Man kikar efter flaggan!
Ja, minsann, sjöröfvar- flagg — skott — vapen som blixtra — svarta ansikten grina m e d hvita tänder — blod, som strömmar öfver däcket seger — naturligtvis!
Så löper man in i hamnen och äter apel- siner.
Det är Pelle, som spenderar på en half apelsin, som de förtära liggande på magen på klipporna.
Men Lisa-lill, hon vågade inte så vidt hon, lilla kryp.
Hon ville bara segla öfver till ön midt emot och plocka blommor — och med henne följde Kalle.
Och när de lyck- ligt voro komna öfver efter många äfventyr, där Kalle var hjälten och Lisa den beskyd- dade, så sa ' Kalle: » Hör du, Lissla, vill du gärna få blommor från ö n?
» » O, ja, Kalle, hvad det vore roligt.
Här finns ju inga. » Och klockan 5 på morgonen dagen efter kom Kalle in till lotsen Ström, som skulle segla efter sand till ön, och bad att få följa med.
Och när Lissla vaknade, hade hon en riktig jättekvast med blommor på sitt bord.
Om natten hade det regnat ganska duk- tigt, så att, när de fem kommo ner på klip- porna, var det fullt med vatten i alla för- djupningarna.
» Bussigt, » sa Pelle, » nu ska vi ösa. » Det räckte hela den dagen, ty när alla fördjupningar voro torrösta, så fylldes de omigen, skurades, sköljdes och gjordes rik- tigt fina.
Märkvärdigt nog hade alla fyra mammorna kläder ute till tork den kvällen, men det var kanske bara en tillfällighet.
Tredje dagen.
Hvad ska man nu göra?
Båtarna gammalmodiga, klipporna snustorra!
Ända till middagen var stor öfverläggning och fåtagiattgöranånting-feber.
Lisa gick och flanerade ute på klipporna, och gossarne stodo i klunga och sågo på svallvågorna.
Så småningom blef det stillt därute i solskenet, och oupphörligt såg man någonting, som blänkte till, och en vågring drog sig mer och mer ut.
» Fisk, » sa Knut.
Och efter middagen hade alla pojkarne hvar sitt metspö och hvar sin gammal ansjovisburk med mask.
Alldeles tyst, medan masken högtidligt trades på kroken.
Med en ståtlig sväng slänges ref ven ut.
Lisa satt orörlig ytterst på en klippa och såg på i spänd väntan.
Pojkarne hade andra hand i byxfickan och sågo vårdslöst likgiltiga ut öfver vattnet.
Emellanåt släng- des refven om.
Moltyst.
— Nu ryckte det i Knuts flöte — spänd väntan, handen ur byxfickan.
.
.
Se där, en blank en, två tum lång, som sprattlade på kroken.
Alla ref var in.
Hvar skall man nu göra af fång- sten, det var den stora frågan.
Döda den?
Det kom inte på frågan.
Medan pojkarne diskuterade, kom Lisa fram och såg på fisken, som låg flämtande på klippan.
» Kasta ' n i hafvet igen, » sa Kalle.
» Åh, tig, » tyckte Pelle.
» Fick du ingen, du, » sa ' Knut.
Ja, så kom man öfverens att ösa vatten i en fördjupning och ha fisken där.
Efter ett par timmar hade gossarne fått en åtta, tio fiskar, som lamt summo omkring i gölen.
» Lisabetta, » sa Knut, » kom får du se. » Han brydde sig inte o m att se efter, om hon var där, så säker var han på det.
Intet svar.
» Lisinka, » sa ' Pelle.
Intet svar.
Pojkarne sågo upp förvånade.
Ingen Lisa.
Och så alla på en g å n g: » Hvar är L i s a?
?
?
»
Tutte satte händerna för mun som en lur och gallskrek; » Lissatinka!
Lissaaatiiiinkaaa! » Fåfängt!
Hon fanns inte.
Kalle hade blifvit blek och gick utåt klip- porna och såg ner i vattnet.
De andra gossarna efter med förskrämda ansikten.
Så morskade Knut till och sa: » Hon har naturligtvis gått hem till sin mamma. » (Slut i nästa nummer.)
* i Fram igenom larm och ve och villa » Helgsmälsklockan » klingar klart och stilla; hågen tjusas — sakta går en fläkt, som med glöd och vårsol är i släkt.
vittnesbörd om det stora intresse, som meningsutbytet i denna sak väckt till lif.
Ej • t r o t j ä n a r i n n o r.
Reflexioner i Tack — af och af fager tack!
—: jag hjärtevarmt trofast kärlek sinnet fylles stämning allt förgylles — länge velat säga så, — med sol i ögonvrå — — — mindre än fyra femtedelar af samtliga de af- En svensk kvinna.
gifna rösterna ha därvid uttalat sig för att priset odeladt tillerkännes signaturen " f. d. lärarinna, numera ett hus- kors ", författarinna till upp- satsen n:r XXX.
I delvis ganska utförliga skrifvelser ha insändarinnorna varmt tagit till orda för den- na sin uppfattning, framhållande, huru den nämnda uppsatsen genom sin prägel af omedel- bar sanning djupt gripit dem och mer än de flesta andra torde kunna bidraga till uppnåen- det af alla kvinnors behjärtansvärda önsknings- mål: att erhålla en viss bestämd summa pr år att för så stark egen räkning förfoga öfver.
För en och vacker opinion är det oss ett nöje att böja oss, och tilldöma vi alltså de utfösta femtio kronorna åt den nämnda signa- turen, hvilken torde ha godheten snarast och förtroendefullt uppgifva sitt namn och sin adress till redaktionen i och för prisbeloppets öfver- sändande.
Stockholm den 20 okt.
1896.
Red.
af I dun.
* Från Iduns läsekrets.
Till » H e l g s m å l s k l o e k a n s » författa- rinna fröken Mathilda Roos.
Tackl — af trofast kärlek sinnet fylles, och af fager stämning allt förgylles — tack!
— jag länge velat säga så — hjärtevarmi, med sol i ögonvrå!
Tack, du mycket härligt åt oss skänkte, tack, dn stora, ljusa tankar tänkte!
Hvad i kärlek du oss gifvit har ädel genklang väckt hos en och hvar!
Djupa bilder hågen helt betaga, friska fläktar fram emot oss draga — där är härlig luft att andas i, där är stämning, ren och vek och fri!
Skälfvande och varmt där slår ett hjärta för all sorg, allt ve, all natt, all smärta, icke tröstlös dock — där går ett sus: » genom skuggor — hän mot evigt ljus » — — hårdt.
I kommen mig att tänka på ett koppel hundar, förföljande ett skadskjutet villebråd.
I skrifven ju själf va: » den sjuke skalden », » sjuk till kropp och själ », o. s. v. Omöjliggören då icke ett tillfrisknande.
Sägen honom istället, att Sveriges barn behöfva hans diktning och att vi vilja hafva igen den sådan den var förr — utan stänk.
Och sägen honom, att jag är repre- sentant för många, när jag af hela min själ ut- talar den önskan, att hans sinne åter måtte blifva så lätt och sorglöst som den unge bonddrängens i » B fin vise ».
Och fastän sorgens och syn- dens skuggor nu tyckas lägra sig kring honom, önska och bedja vi: » Må solskenet skina, må solskenet skina på dig. » * * * * " klädpenningfrågan " har varit synnerligen liflig och burit ett ytter- ligare Visande från sorg och allt elände på den Ende, på den Oudasände, manande en hvar på villsam stig till att höra Mästarns-.
» Kom till mig !- » Oenom allt den röda tråden glänser: kärlek, helig kärlek utan gränser, » egoism » är ej » lycksalighet », kärleken är lifvels hemlighet!
O m r ö s t n i n g e n angående priset Anden — trängtande från sorgen, kvalen — släpper icke ljusa idealen, de som stjärnor lysa dimhöljd led, strålande från Herrens himmel ned.
» Må solskenet skina ... » Herr redaktör!
Hvarför skrifver jag till er, när jag på för- hand är öfvertygad om att hvad jag skrifvit kommer att hamna i papperskorgen?
Jo, mitt hopp är, att någon åtminstone skall göra sig besvär med att genomläsa hvad jag skrifvit.
Kanske då den där någon tycker som jag, att Gustaf Frödings skaldskap är en äkta pärla, att om den också fått en fläck, som hårdhändt måste tagas bort, må de, som göra detta, se till att pärlan inte ohjälpligt krossas.
Och om jag väc- ker den tanken, att någon, som har talang och bildning (det jag saknar) bör betona detta, gärna får då min skrifvelse sjunka i papperskorgen, bara min tanke får lefva, om också i helt förän- drad dräkt.
Skulle någon sympatisera med mig i sak och vilja veta mitt namn, skall jag genast uppgifva det.
Nu vill jag endast tala om, hvad mina kråk- fötter nog redan skvallrat om: att jag är en kvinna.
Och se här hvad jag vill hafva sagdt till er, herr redaktör, som ju är kvinnans vän, och genom er till många, många.
Jag har aldrig sett Gustaf Fröding.
Jag visste om honom endast, att han var en af våra yngre skalder, ända till dess hans dikter kommo i mina händer.
Sedan dess tror jag mig känna honom och jag älskar hans dikter så högt som någon kan älska dem.
I fjol när hans lilla bok » Eäggler å Paschaser » kom ut, med hvilken förtjusning läste jag den inte — om och om igen!
Ty ju mer jag läste den, dess mer fann jag, hur skär och fin den var.
I hvarje rad upptäckte jag nya skönheter.
Nej, jag kunde inte behålla den för mig själf.
Jag tog den med mig till alla mina bekanta.
I fint bildade hem läste jag den högt och jag läste den i torparens stuga.
Och det kom som en frisk vind med den boken, och hvar den lästes, blef den älskad och förstådd.
Och nu, nu kan jag inte taga en tidning i min hand, utan att där ropas: korsfäst, korsfäst!
Det är samme författare detta gäller, ty nu är hans skrifsätt ett annat.
Det är ej längre friska fläk- tar, utan heta förhärjande sarnumvindar.
Och alla ropa » Korsfäst », äfven de som förut » strött palmer och bredt kläder ».
Under tårar, så bittra som dem en moder gråter öfver sitt vilsegångna barn, har jag hört och sett allt detta.
Men döma kan jag icke, nej, ack nej.
Må de lägga kvarstad på dylika alster, må de åtala!
Det är rätt, ty lagen måste hafva sin gång och, såvidt möjligt är, vara lika för alla.
Men må de som döma och de som anse sig böra uttala sin förkastelse öfver skalden göra det med mildhet och med sorg.
Jag hörde som barn, att hermelinen ej tål någon fläck på sin hvita dräkt, utan att han då, i förtviflan att ej få den hvit igen, söndersliter sig själf.
Kanske är det en saga, men jag min- des den, då jag hörde talas om » Stänk och fli- kar ».
Det är stänk, som kommit på, och flikar af den sönderslitna hvita dräkten.
O, I alla som ropen: korsfäst, domen icke så tjänstflyttningstiden af Bell.
II.
V år tids tjänstflicka har litet ytlig skol- bildning och, o m utgången från ett godt hem och af g o d släkt, har hon från början goda grunder och är en hygglig och snäll flicka.
Från hemmet på landsbygden har hon vanligen först kommit i tjänst på torpställe eller bondgård, som hon lämnat för att tjäna någon mindre landtbrukare, hvarifrån färden styres, kanske via någon småstadstjänst, till Stockholm eller annan stor stad, beroende på, från hvilken del af landet hon härstammar.
I den större staden börjar hon oftast hos en mindre, enk- lare familj och, när hon är uppklädd och fått stadsskick, avancerar hon till högre aflönade, men ock mer fordrande platser.
Nu reser hon till Amerika.
Här börjas åter en färd uppåt, ty för att lära språket får mången först en tid tjäna eller hjälpa i släkthus, så komma i svensktalande familj, som kan hjälpa henne i språkstudierna, och slutligen då dessa gjort henne något så när hemmastadd i språk och förhållanden, ham- nar den svenska tjänstfliekan i amerikansk familj och har nu nått det drömda idealet, hög lön, som dock till största delen, liksom lönerna alla graderna igenom, går åt till kläder.
Husbönder, som veta med sig, att de både välvilligt, väl och samvetsgrant behandlat sina tjänare, tycka det, och detta med rätta, föga uppmuntrande att se sitt mer än hu- mana bemötande så ringa aktadt, att de, allt till trots, ständigt och jämnt nödgas finna sig i att öfvergifvas af tjänare, hos hvilka de snarare tänkt sig kunna räkna på uthållig tillgifvenhet, just till följd a£ att de mot dem mera varit som föräldrar än som fordrande husbönder.
Liksom » the allmighty dollar » dragit tjä- narinnan till Amerika, så har under tidigare skeden af hennes tjänstebana förnämligare hus än det, i hvilket hon för tillfället inne- haft tjänst, ständigt stått som en lockelse.
På de förnäma herregodsen äfvensom i de till följd af rang, förmögenhetsvillkor eller umgängeskrets glänsande storstadshushållen har aldrig och kommer sannolikt heller al- drig att yppa sig brist på tjänare, och ej heller är i dem det rastlösa flyttandet så permanent återkommande.
Det är de med mindre medel sig rörande, medelklassen, » de stilla i landena », som måste låta sig nöja med, att deras hem blott bli såsom lämpliga stationer för kortare eller längre uppehåll i jungfrurnas ambulerande verk-
samhet.
Förmodligen är dock denna äflan att » flytta upp sig » ett för alla tider ge- mensamt drag.
T y fåfänga och begär efter glans äro inga hos människosläktet uppträ- dande nya skötesynder.
Tidens religiösa anläggning i förening med det hyfsande och utvecklande inflytande, som borde bli ett resultat af folkskolan, har man trott skulle fostra en om andras, här hus- bondens, rätt mån och värjande tjänare- klass.
Husböndernas klagomål och ett från alla håll ifrigt spörjande efter goda tjänare tyckas dock komma denna förväntan på skam.
Likväl torde härutinnan en förändring vara att hoppas i en ej aflägsen framtid, sedan några generationer haft förmånen af folkskolan plus hushålls-, kokskolors, barn- hems och skollofskoloniers uppfostrande in- verkan.
Älskade, ljufva hem!
Kanske finns du en gång blott i våra ordlistor och uppslags- böcker, i fall ej fruarna vilja komma dig till undsättning, uppoffra sig själf va, om det kan kallas så, med att verka för den lilla värld, som du representerar!
Grundorsaken till mycket af det trassel, som nu förnimmes emellan husbonde och tjänare, är otvifvelaktigt att söka i det lös- liga förhållandet som blifvit en följd af att allt mera allmänt parterna ej längre vilja förbinda sig till de plikter och skyldigheter, de ikläda sig genom att taga och gifva städsel.
Genom städselpenningens upphö- rande är husbondens ansvar minskadt, men därigenom är ock tryggheten mindre för sysslornas skötsel och det dagliga lifvets ostörda gång.
Legohjonet förband sig för att gifva sina tjänster utan afseende på tid, ort och beskaffenhet, men i det vår tids tjänare ej mottaga handpenningar, känna de sig som » frie arbetare », om de än därmed be- röfva sig utsikten till huld och skydd i händelse af sjukdom.
Moraliskt skyldig kän- ner sig nog allt fortfarande den samvets- granne husbonden att åtminstone för nå- gon tid sörja för tjänare, som ådragit sig sjukdom i tjänsten.
Undantagsvis blott står våra dagars husbonde i ställning såsom jordä- gare och med förmåga att på sin egendom försörja i tjänsten grånade åldringar intill deras sista stund, ett onus, som han un- dandrog sig genom att ingå på tjänstefol- kets önskan att taga tjänst, utan att taga städsel.
— I alla tider har händt, att hus- bönder omsorgsfullt iakttagit att i tid från- skilja de krafter, som visat tecken till nöt- ning, att fria sig från underhållsskyldighe- ten, men i och med detsamma ha de ock frigjort sig från trotjänare.
Har en tjänare nött ut sina krafter i en och samma familjs tjänst, då är den familjen förpliktad att på ett eller annat sätt trygga tjänarens ålder- dom mot brist och nöd.
(Forts, och slut.)
En rysk vetenskapsman, Metchnikoff, har med goda skäl framställt den åsikten, att det är de hvita blodkropparna — leukocyterna — som i organismen upptaga striden mot de inträngande bakterierna.
Man hade redan länge vetat, att de hvita blodkropparna i sig kunna upptaga i blodet in- sprutade främmande ämnen, såsom fina kolpar- tiklar, cinnoberkorn och dylikt, och sedan hade man iakttagit, att de på samma sätt kunna upptaga bakterier, men hvilken stor betydelse detta hade för organismen, visste man ej.
Metchnikoff studerade några små vattendjur (daphnia), hvilka äro så små och genomskinliga, att de inre delarne utan någon sönderstyckning af djuret kunna ses under mikroskopet.
Han hade funnit, att dessa små djur under vissa för- hållanden, nämligen genom inverkan af en för dem patogen (sjukdomsbringande) mikrob kunde blifva utsatta för sjukdom, som sedan kunde öfvergå till hälsa eller djurets död.
Han kunde därvid iakttaga följande.
Den ifrågavarande mikrobens sporer (frön) genomträngde tarmväg- gen och kommo in i bukhålan.
Sedan de kommit in i denna, omringades de af en svärm hvita blodkroppar (leukocyter), hvilka i sig upp- togo sporerna, förhindrade deras tillväxt och slutligen förstörde dem.
De föllo sönder.
Dju- ret blef då friskt.
Om en större mängd spo- rer genomträngt tarmväggen, kunde det hända, att ej alla upptogos af leukocyterna.
De som förblefvo fria utvecklade och förökade sig, och sjukdomen slutade då med djurets död.
Allra senaste tid uppställer krafvet på en åtta timmars arbetsdag.
Huru skola väl hushållen förhålla sig gent emot detta?
I de flesta hus bli dagens arbetstimmar all- tid tolf, oftast fjorton, ej sällan sexton.
Skall en matmor i en aflägsen framtid ha en för- middags- och en eftermiddagsuppsättning af tjänare, eller skola alls inga tjänare finnas i hushållen, utan endast personer, som » gå från och till », och allt, som det kan, göras med maskin och uträttas medels telefon?
Skall det uppstå en kvinnlig kår, motsva- rande stadsbudskårerna, med anställning vid ett kontor, en byrå, med sin gifna kund- krets att passa på, där hvart hushåll är ett nummer med en beräknad tid pr timme i kontorets böcker?
Husbonde och matmor gå och komma, tjänarena likaså, barnen bortlämnas till någon inrättning, som till- kommit för att vårda dem per dygn, dag eller timme?
Hvad blir väl se ' n af hem- met?
* Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
XI.
Om organismens eg-na skyddskrafter mot infektion (smitta), af Doktor E.
S, Perman.
Metchnikoff utsträckte sina undersökningar till högre djur och flere olika sjukdomar samt kom till liknande resultat.
Så kunde han t. ex. beträffande sårros, (erysipelas), konstatera sam- ma för organismen nyttiga arbete af de hvita blodkropparna.
I denna sjukdom tränga sig bakterierna in i huden samt utbreda och föröka sig där och intränga ofta äfven i underliggande väfnad.
I fall som utan någon behandling gingo till hälsa hade leukocyterna i sig uppta- git bakterierna.
I andra fall, som gingo till döden, således antingen till följd af för stor lifskraft (virulens) hos bakterierna eller för svag motståndskraft från organismens sida, hade leukocyterna ej upptagit bakterierna, utan dessa kunde fritt föröka sig.
På grund af sina iakttagelser uppställde Metchnikoff den läran, att det är de hvita blodkropparna, leukocyterna, som inom organis- men upptaga striden mot bakterierna.
Med anledning af denna egenskap hos leukocyterna gaf han dem namnet fagocyter.
Den nämda striden utfaller olika.
Den ena gången rå fagocyterna på bakterierna, den an- dra gången äro de senare dem öfvermäktiga, och organismen dukar under.
Denna Metchnikoffs lära rönte i början myc- ken motsägelse.
Många forskare sade, att det ej var leukocyterna, som ' dödade bakterierna, utan att dessa genom inverkan af andra be- ståndsdelar i blodet redan voro förstörda, då de upptogos af dem.
Metchnikoff och hans lärjungar ha emellertid genom ihärdigt fullföljda och lyckligt utförda experiment visat, att bak- terierna verkligen äro lefvande, då de upptagas af leukocyterna.
De hvita blodkropparna äro emellertid ej de enda af blodets beståndsdelar, som hafva en bakteriedödande förmåga.
Man har under de senare åren funnit, att äfven blodserum har en sådan.
En forskare fann nämligen, att renodlade mjältbrandsbakterier, som sattes till defibrineradt hundblod gingo under, och många olika försök hafva sedan bekräftat denna iakt- tagelse, beträffande blodserums bakteriedödande egenskaper.
Denna förmåga hos blodserum har visat sig mycket växlande hos olika djurslag.
Hos ett djurslag, t. ex. kanin, förefinnes den beträf- fande vissa bakterier, beträffande andra där- emot ej.
Serum från ett annat djurslag, t. ex. möss, kan äga den beträffande de bakterier, som ej rönte inverkan af det förra djurslagets serum, beträffande de andra bakterierna där- emot ej.
Om blodserum från två olika djur- slag blandas, kan det hända, att blandningen får en svagare bakteriedödande verkan än hvart serum ensamt besitter.
Denna egenskap hos blodserum att vara bak- teriedödande har gifvit uppslag till den s. k. serumterapien d. v. s. vissa sjukdomars, t. ex. difteriens, behandling med blodserum från vissa särskildt för ändamålet (genom ympning etc.) preparerade djur.
Meningarna hafva varit delade, om de hvita blodkropparne eller blodserum hafva den för- nämsta rollen vid organismens strid mot infek- tionsämnena.
En del hafva hållit uteslutaude på den förra åsigten, andra på den senare.
På de senaste åren har man å ömse sidor gifvit med sig något och börjat enas om den åsikten, att bägge dessa blodets beståndsdelar hjälpas åt i den nämda striden.
Och sanningen torde ligga i denna medelväg.
— Några forskare anse, att de beståndsdelar i blodserum, som betinga dess bakteriedödande egenskaper, här- stamma just från i blodet sönderfallna hvita blodkroppar.
Äfven i några andra kroppens safter till och med i sårsekret har man ansett sig kunna påvisa bakteriehämmande egenskaper.
Genom bakteriologien ha vi fått en inblick i den rustkammare, hvaröfver naturen förfogar, då det gäller människo- och djurorganismens strid mot de fiender, som omge densamma.
Vi hafva sett, att den förfogar öfver mäktiga kraf- ter till sitt försvar, och vi hafva därvid fått en förklaring öfver det faktum, att den ej dukar under eller ofta ej ens sjukdom uppstår, oaktadt dess fiender, bakterierna föras direkt in i dess väfnader; att många sår läkas utan att någon svårare inflammation eller blodförgiftning uppstår, oaktadt ingen antiseptisk sårbehandling användts eller kunnat användas.
Men den största tjänsten har den gjort oss genom att gifva oss kunskap om, hvarifrån fa- ran hotar och om fiendens natur, det första villkoret för åstadkommande af ett verksamt skydd mot densamma.
Och kirurgiens stora framsteg under anti- septikens skydd samt erfarenheten om de olyck- liga följder, som försummandet af en omsorgs- full, af fullt kompetent person ledd, antiseptisk behandling af genom olycksfall uppkomna sår hafva, är en tillräcklig maning att ej försum-
U t * notisboken.
Teater och musik.
En handarbetsutställning.
» Svenska konst- slöjdutställningens handarbetsafdelning » (Selma Kungl.
operan har åter presenterat en ny ut- Giöbel) 26 Norrlandsgatan, öppnade sistlidne tis- dag sin höstutställning, hvilken under liflig till- ländsk tenor för oss, nämliajen hr Prévost, till strömning af för saken intresserade fortgick äfven börden fransman och anställd vid operan i Buda- onsdagen och torsdagen.
Genom stilfulla och pest.
Nog hade valet kunnat falla på någon originella mönster samt lyckliga färgsammanställ- bättre, synes det oss.
Visserligen förfogar hr P. ningar gjorde sig de nya arbetena utan undan- öfver en ganska hög tenorstämma, men denna tag förtjänta af det varmaste erkännande.
Som är så svag och tunn, ja nästan gossaktig, att den karaktäristiskt för utställningen må nämnas, att verkar allt annat än anslående.
Klang och fyllig- motiven till öfvervägande delen utgjordes af sti- het saknas alldeles.
Kommer så härtill ett föga tilltalande yttre, en tafatthet och något vänster- liserade dekorativa växter.
händt i spel och gester, är det ej underligt, om De föremål, som tilldrogo sig största uppmärk- öfver hela prestationen nästan bredde sig ett skim- samheten, voro en gobelinmöbel i nordiskt mön- mer af löje.
Något vidare intresse att göra något af ster, en af fröken Adelborg komponerad portiére- Arnolds parti märktes ej heller hos sångaren.
bård med vårfriska vattenväxter (såld redan för- Att denne, såsom sedermera meddelats, varit in- sta dagen), en magnifik portiere i götisk stil, öf- disponerad för aftonen, kan väl vara.
Det hade versållad med den heliga Birgittas vapen och emellertid då varit bättre att uppskjuta det första florentinska liljor (för öfrigt till färger och mön- uppträdandet.
Sångaren hade därigenom visat ster i närmaste öfverensstämmelse med den i taktfull hänsyn gentemot publiken.
Måhända våras utställda, af kronprinsessan för Birgittas kan hr P. lyckas bättre vid ett följande upp- kapell i Rom beställda mattan), en dito med mo- trädande.
Vi vilja hoppas det både för hans tiv af rosor och tistlar, två andra i flamsk och och publikens skull.
— Aftonen blef hr Lund- gammalfransk stil, två praktfulla dukar med qvists, hvilken som Vilhelm Tell var vid briljant applikationsbroderi, den ena med färgtoner af röstdisposition.
Hän hälsades ock med det lif- ostindiskt porslin, den andra med näckrosmön- ligaste bifall, särskildt efter tredje akten.
Sådant ster i tämligen naturalistiska färger, samt två erhöll äfven fröken Frödin som Matilda, och hon - präktiga braskuddar i renaissancestil.
förtjänade det så mycket mer, som hon sanner- ligen borde hafva haft svårt att hålla kontenansen bredvid en sådan Arnold.
Öfriga rollinnehafvare Dekorerad kvinna.
Vasamedaljen i guld, fyllde alla väl sina platser, och operan gick i af femte storleken och att i grönt band å bröstet sin helhet bra under hr Hennebergs ledning.
bäras, har af konungen tilldelats den bekanta Uvertyren applåderades särdeles lifligt.
hotellföreståndarinnan fru Wilhelmina SJcogh, i Storvik.
— Första Grieg-konserten äger rum i morgon lördag under mästarens egen ledning.
Program- * Åttio år fyllde i måndags en för många äldre met upptager bland annat konsertuvertyren » I stockholmare välbekant person, f. sidenkramhand- höst », vidare sånger med orkester, en pianokonsert lerskan fröken M.
E. Glasset.
Infödd stockholm- och första Per Gynt-suiten m. m.
De flesta bil- jetterna hafva sålts i dubbelt förköp.
Den andra ska har fröken Glassel snart sagdt allt ifrån sin Grieg-konserten äger rum nästa torsdag.
barndom och till dess hon för ett par tiotal af år sedan drog sig tillbaka från rörelsen tillhört Vasateatern uppförde i lördags för första gån- hufvudstadens affärsvärld, och hon utgör ett gen och med obestridlig framgång August Strind- vackert exempel på kvinnlig företagsamhet och bergs välbekanta sagospel » Lycko-Pers resa », här kraft.
Hennes fader, en från Österrike inkommen, icke gifvet sedan Nya teaterns dagar.
Det poe- särdeles skicklig sidenväfvare, gifte sig härstädes, tiskt stämningsrika och med etsande satir öfver lyckades arbeta upp sig och anlade själf en min- det moderna samhällets missförhållanden mät- dre sidenfabrik på Södermalm, men afled i jäm- tade stycket visade sig fortfarande med raden af förelsevis tidig ålder, efterlämnande änka och ej sina sceniskt effektfulla och växlande taflor lif- mindre än 8 minderåriga barn, hvaraf flertalet ligt fängsla åskådarne, hvilka, trots föreställnin- döttrar.
Till allas förvåning lyckades det emel- gens ovanliga längd — hufvudstadens klockor lertid änkan, en fattig handtverkardotter från ringde midnatt, när premiérpubliken strömmade Stockholm, att med » sina flickors » hjälp bibe- ut — till sista stund lade ett oförminskadt in- hålla och utveckla fabriken, hvilken i många af- tresse i dagen.
seenden och ej minst med hänsyn till förhållan- De två viktigaste betingelserna för sagospelets det mellan arbetare och arbetsgifvare den tiden framgång voro ock från teaterns sida lyckligt kunde tjäna som mönster för många större eta- fyllda: i hr de Wahl en god representant för den blissement.
Sedan de öfriga systrarna efter hand maktpåliggande, det hela bärande titelrollen och trädt i äktenskap och den enda af bröderna, som i de från Köpenhamns » Folkteater » lånade de- ägnade sig åt yrket, aflidit i helt unga år, blef korationerna af O. Lund en glänsande scenisk det slutligen » mamsell Marie », den näst äldsta ram.
Den nämnde unge skådespelaren med sitt af systrarna, som ensam skötte hela den vidlyftiga impulsiva temperament, hvilket ibland finner så och vinstbringande affären, hvilken efter själfva lyckligt omedelbara och värmande uttryck, me- fabriksrörelsens upphörande på 1850-talet öfver- dan det däremellan mången gång maktlöst fam- lar efter ett rätt grepp på uppgiften, hade här gick till försäljning af andras tillverkningar.
fått en roll, som » låg » särskildt gynsamt för de bästa sidorna af hans begåfning.
Aftonens stor- För idérika, htifvuden erbjudes ett tillfälle mande bifall blef äfven till väsentlig del hans, till extra förtjänst, ett artigt bidrag till de stun- om ock rättvisligen af erkännandet bör delas dande julutgifterna.
En pristäflan har nämligen främst åt fröken Borgström, som gaf en synner- anordnats af Stora bryggeriet härstädes och gäller ligen täck bild af Lisa, samt åt flere af de tal- förslag till annonser, hvilka på det mest effekt- rika birollernas innehafvare, hvilka tydligen gjorde fulla och i ögonen fallande sätt framhålla bryg- sin allra bästa möda.
Säkerligen blir » Lycko- geriets ölsorter.
Fem pris på tillsammans 700 Pers resa » en riktig långresa för teatern med kr.
utdelas, efter granskning af en nämd, åt de hänsyn till varaktighet och utsträckning i publi- bästa förslagen.
De närmare bestämmelserna kens ynnest.
återfinnas i annons i dagens nummer.
* En vacker lifsgärninff.
Efter en kort sjuk- dom har i Göteborg aflidit öfversköterskan på medicinska afdelningen å Sahlgrenska sjukhuset fröken Amalia Danielsson i en ålder af 46 år.
Juvelerare K. A N D E R S O N 1 JakobstorjT 1 Södra teaterns nya program tyckes ha gjort lycka och må ju ock vara förtjänt däraf genom sin harmlösa munterhet.
Den lilla förpjäsen, » Änkefröken » af Ludvig Fulda, börjar visserligen sentimentalt, men upplöses snart i en veritabel Ringar, Broscher, Armbaud, Kedjearmband, Kedjor, Nålar, Bref besvaras omgående.
2 - K Fröken Alma Hulting gaf i tisdags å Veten- skapsakademiens hörsal en talrikt besökt kon- sert, hvarvid den unga sångerskan hade tillfälle ådagalägga erkännans värda resultat af de musikstu- dier, hon under det senaste halfåret idkat i Paris.
Utom tvänne större arior, ur Gounods » Drott- ningen af Saba » och Wagners » Lohengrin », före- drog hon en del mindre sånger och romanser, bland hvilka Griegs visor och Peterson-Bergers » Til Majdag » mest slogo an.
Programmet utfyll- des af hr Oscar Bergström, hvars vackra baryton gjorde sig präktigt gällande i sånger af Kjerulf och Josephson, samt af hr S. Kjellström, som i bland annat Sarasates » Zigeuner-Weisen » pre- sterade en aktningsvärd, om ock ännu ej full- mogen teknik på sitt instrument violinen.
Violinkonserter gifvas härstädes af fröken Sigrid Lindberg den 27 dennes i Vetenskapsakademien samt af hrr Henri Marteau och Paul Tiardot den 3 november i Musikaliska akademien.
•3 ii an * studentspexburlesk.
Hr Ekelunds naturaliserade muhamedan och framför allt fröken Caspérs sol- vargsgrinande negress dra därvid godt försorg om skrattsuccésn.
Kommer så en svensk originalfars, » Doktorns bröllopsdag », som det en fars anstår, full af orim- lighet, men också full af besatta upptåg, de där locka till glamman.
Den kan fullt ut mäta sig med många de bättre af sina tyska förebilder och förtjänar således dubbel uppmuntran som in- hemskt fabrikat.
När den anonyme författaren framropades, befanns han vara en ung man, som härmed gör sin debut som dramatiker, men som ej är okänd inom andra literära konstarter.
Iduns läsarinnor ha flere gånger stiftat hr Ernst Höqmans angenäma bekantskap som skald.
Vi afstå från alla beskrifningar af de märke- liga tilldragelserna på » doktorns bröllopsdag ».
Vare nog sagdt att teaterns bästa komiska kraf ter — med hr Bergström i spetsen — däri taga den verksammaste del och att de fagra elemen- ten — med fru Stavenow som ledstjärna — in- galunda äro uteslutna.
» Hvad därutöfver är » torde bäst inhämtas på ort och ställe.
Första kammarmusiksoarén för innevarande sä- song gafs i tisdags afton å vanligt ställe af den Aulinska kvartetten, med hvilken som bekant hr Stenhammar nu förenat sig.
Det särdeles väl valda programmet inleddes med Mozarts utom- ordentligt sköna stråkkvartett i b-dur (mr 22), hvilken erhöll ett nobelt och pietetsfullt utförande.
Föga mindre intressant var det därpå följande numret, Berwalds trio i d-moll för piano, violin och violoncell.
Äfven denna utfördes briljant och framkallade liksom det följande numret myc- ket lifliga applåder.
Programmets sista num- mer, Griegs stråkkvartett i g-moll, op. 27. fram- kallade nog det lifligaste intresset, dels genom sin egen innebörd, dels ock därför att komposi- tören själf var närvarande bland åhörarne.
Så- som ofta annorstädes har tonsättaren äfven här användt norska folkmelodier som motiv, särskildt i det pikanta intermezzot.
I andra satsen, den vackra romansen, spårar man tydligt inflytande af Gade.
Kvartettens alla fyra satser kunna emellertid ej annat än väcka det lifligaste in- tresse, mästerligt utarbetade som de äro.
Utfö- randet, som något stördes genom ett par strän- gars afspringande, förtjänar emellertid beröm.
Efter konsertens slut ägnades en liflig hyllning åt kompositören Edvard Grieg, som från sin åhö- rareplats måste begifva sig upp på estraden och mottaga densamma.
Bland åhörarne märktes på främsta bänken prinsarne Carl och Eugen med uppvaktande.
im.
• D C B &lt; C D CD 03 - o För femtio år sedan.
Af Ina Stockenstrand.
M ellan Lidköping och Kinnekulle ligger det gamla grefliga godset Ekeby, tillhörigt Dra- kensköldska släkten.
Boningshuset är en enkel envåningsbyggnad af trä från förra århundradet, med massiva fönsterluckor och en klumpig för- stugukvist.
Ofvanför fönstren finnas ännu kvar handskurna träornament, föreställande drakhuf- vuden och sköldar.
Trädgården är sådan som man endast kan få se i Västergötland, en skog af körsbärs- och äppelträd, omgifven med en häck af bärbuskar.
Det enda storståtliga vid Ekeby är den väldiga lindalléen, som leder upp från landsvägen till hufvudbyggnaden.
Sådana träd finnas ingenstädes i granskapet, skyhöga, raka.
och med lummiga, sammanflätade kronor, Silfverarb et en, Bordsilfver.
Modernast!
Solidast!
Billigast!
cc a.
« ca co rt e - o — • * - &gt; n 3 mföi Den hädangångna, hvars förtidiga bortryckande ur den verksamhet, hon gjort till sitt lifs gär- ning, allmänt beklagas, var en sällspord kraft i sitt kall.
Själf en bräcklig kroppshydda, skydde hon dock ej mödan, då hon natt och dag togs i anspråk vid bibringandet af hjälp och tröst åt de lidande.
Under de 9 år hon sålunda uppfyllt sjuksköterskans svåra och mödosamma kall, har hon ock ' räckt till att följa sjuklingarna äfven sedan de lämnat sjukhuset och då efter måttet af sina tillgångar stått dem bi och öfvat en väl- görenhet i det tysta, som ock vittnar om hjärtats godhet.
: a 111 ma de skyddsmedel, som vetenskapen gifvit uti antiseptiken och endast lita på naturens egna krafter.
Ej ens små sår skall man för- akta — såsom ett gammalt ordspråk lär — ty om olyckan är framme d. v. s. om såret kommer i beröring med mycket lifskraftiga sjukdomsbringande (patogenä) bakterier, kan en svår infektion med olyckliga följder inträda, om än såret synes litet och obetydligt.
CO &gt; CD Cf- q= J C 3 CD T3 — 2 £ zs .C O _ ti- B
afkomlingar af dem Åke Bure till Ekeby plan- terade, då han slog sig ned på sin gård, efter att ha tagit del uti Västgötha bullret.
Det gamla herresätet har den särskilda charm som tilltalar dem, hvilka uppskatta en förgången tids blek- nade konstskapelser.
Under storhetstiden fördes på Ekeby mycken ståt, isynnerhet på Svantepolk Drakenskölds tid.
Han var kansler under Carl XII:s minderårig- het och samlade en ansenlig förmögenhet så som förmögenheterna samlades på den tiden.
Store mäns söner synas i alla tider, kanske af pietets- skäl, ej eftersträfvat att öfverglänsa fädren.
Svante- polks efterkommande utgjorde intet undantag från regeln, mittens glans bleknade allt mer mot seklets slut, och då grefve Magnus tillträdde arfvet, var Ekeby en obetydlig gård, vanvårdad och förfallen.
Grefvens giftermål med en af hofvets skönaste prydnader förbättrade icke hans ställning synnerligen, ty efter hvad grefvinnan en gång fick höra af sin herre och man, så ägde hon icke ens skorna på fötterna, då han gifte sig med henne.
Grefve Magnus var hvad man redan på den tiden kallade en man af gamla stammen, ener- gisk, kraftfull och bestämd, men också häftig, despotisk och envis.
Då skörden lofvade att bli mindre god, befallde han, att det skulle serveras h af re välling och potatis till middag.
Var det ej dukadt då han kom in hungrig från egorna, kunde han gå in i skafferiet och ta en sill ur tunnan, lägga den på en brödskifva och låta sig väl smaka.
Bland sina underhafvande skipade han rätt- visa på sitt sätt, och olydnad mot hans ukas straffades med några käpprapp.
Men ingen af torparna klagade för länsman eller stämde till tings, ty allt hvad grefven gjorde var rätt.
Han var en man med jättelika kroppskrafter, och det var ingenting ovanligt, att då han kom hem sent från ett besök hos någon af grannarna och icke lyckades väcka de sofvande, han med en spark öppnade de tillbommade ekdörrarna.
Barnen fingo aldrig visa sig för honom, förrän de fyllt fem år.
Vid födseln lämnades de till någon af godsarne för att fostras.
Hvad vården beträffar så var den nog bättre än de skulle erhållit i det adliga hemmet, ty grefvinnan brydde sig icke Fabian, ende sonen, faderns och moderns gunst- ling, påminde på intet sätt om sina systrar, han var vacker, liflig och hurtig, och om man till- lägger att han hade en smula extravaganta va- nor och var militär, torde det ej finnas mycket mer att säga om honom.
För att han skulle kunna lefva enligt sitt stånd, måste familjen göra hvarje tänkbar besparing.
Föräldrarna gjorde det med glädje, systrarna med låtsad beredvil- lighet, men med inre knot.
Uppe i gafvelrum- met, som var fröknarnas gemensamma jungfru- bur, brukade de tre äldsta beskärma sig öfver kära brors extravaganser, hur de för hans skull blefvo tillbakasatta, hur de måste försaka hvar sin nya nettelduksklädning till midsommar o. s. v. Ann-Lovis, den yngsta, åhörde systrarnas klago- visor med missnöje och otålighet.
» Då far en gång dör, » sade hon, » äro vi alla beroende af Fabians godhet, såvida vi inte kunna ta ' oss till någonting. » » Ta ' oss till någonting! » skrek fröken Beate, me- dan Julie och Ull-Charlotte höjde händerna i stum förvåning.
» Ska ' vi kanske bli guvernanter eller husmamseller? » frågade Beate harmset.
&gt;Du har då alltid de besynnerligaste idéer, söta Ann- Lovis. » Inom familjen hade Ann-Lovis alltid ansetts för » egen ».
Hon gick häist för sig själf, syss- lade i trädgården och ladugården, var med om Hvad kan man göra det man icke vet?
Och så ett ting i all dess uselhet.
Hvad ungdom plägar i sin vilda yra.
Nu sist ett mansnamn med bokstäf- ver fyra.
Eedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Ifyllningsgåta.
' t * Logogryf.
AV Vårt hela visst kan räknas få Till våra favoriter små, Och många nog utaf vår sort Få följa oss båd ' hem och bort Samt röna mycken sympati, Men få ej länge stanna i Ett hem — nej ständigt få de flytta, Till allmänhetens gagn och nytta.
Af rang det finnes skilda slag Uti dess stora brödralag, Men de som gälla högst för värld, Ej lida dock af bördshögfärd — Ett småfnask och ett hufvud krönt I samma bo sig hvila skönt, Och stundom det ock hända kan Att där de klinga med hvarann.
Först ha vi då, ej annat jag kan finna, Namn på en fågel, liksom på en kvinna.
Så någonting som skam och sorg bereder Och vanligtvis tar bort en män ' skas heder.
Det finns blott en — säg huru nam- nes han?
— Som välbehag till sådant hysa kan.
Hvad nog de allra flesta kunna göra.
Hvad icke allting är, som vi få höra, Fast rätteligen det så borde vara.
Namn på en stad, men icke är det Skara.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af bislakt och syltning, äppelplockning och ostning, Allt saker som icke intresserade systrarna.
En gång hade hon bedt fadern att få en täppa, hvars afkastning skulle tillfalla henne själf, men här- till nekade grefven bestämdt.
Hennes plats var inomhus, hon hade sin tapisseribåge att syssel- sätta sig med, eller sin väfstol, ifall hon önskade ett nyttigare arbete.
Men Ann-Lovis saknade håg för handarbeten, och hon fortsatte med att tillbringa sin tid omväxlande i mjölkkammaren och trädgården.
På sin tjugufemte födelsedag bad hon fadern att få fara och hälsa på sin grandtant och gudmor, grefvinnan Jaqueline på Danafors.
Hela släkten var i harnesk mot gref- vinnan.
Hon hade slösat bort sin förmögenhet, hon var excentrisk, hon talade om Voltaire, som en mänsklighetens välgörare, citerade encyklo- pedisterna och sade att människan hade plikter emot sig själf, hvarför släkten och umgänges- vännerna ansågo henne för att vara en smula besynnerlig och alltid talade om henne som den otillräkneliga Jaqueline.
Men eftersom grefven ämnade sig på besök till en egendom i grann- skapet af Danafors, fick Ann-Lovis efter mycket betänkande lof att följa med.
(Forts.) om husliga göromål.
Sammanlefnaden med en make sådan som grefve Magnus var icke ägnad att utveckla en bortskämd kvinnas ädlare kän- slor.
Grefvinnan fördref tiden med att sy ta- pisseri, förfärdiga vaxfrukter och drömma om den tid, då hon strålade bland stjärnorna vid konung Gustafs hof; för öfrigt led hon af mi- grän, som på den tiden var hvad nervositet är nu för den fina världens damer.
Ingen af dött- rarna ärfde hennes skönhet.
De voro alla stor- växta som fadern och hade hans grofhuggna drag.
Utom fröken Ann-Lovis visade ingen af dem att de, tillika med örnnäsan och den höga pannan, fått det Drakensköldska lynnet i arf.
De sydde kuddar och knöto gardiner, lade patience och samlade blommor för sina potpourriurnor, medan de väntade på att bli gifta, och sedan de förlorat hoppet, fortsatte de därmed af vana.
» afe R ä t t e l s e.
I F e r c y F. L u c k &amp; C:is H.
A.
B F r i s - kurant, som var införd i n:r 42 af » Idun » som annons, finnes å spalt 18 följande tryckfel: » Fikon, Smyrna Primissima, press, pr kilo 1: — » skall vara: pr kilo 1: 60.
Innehållsförteckning.
Hilda Lundqvist; af Reinhold Winter.
(Med porträtt).
— Psyke i rosenlund; af Anna Knutson.
— En önskvärd reform; af Ellen Bergström.
— En » sierska »; af Ilse Franke.
— » Smått folk »; en pennteckning för Idun af E.
L.
— Omröstningen angående priset i » klädpenningfrågan ».
— Från Iduns läsekrets: Till Helgsmålskloekans författarin- na, fröken MatMlda Roos; af " En svensk kvinna ».
— » Må solskenet skina.
.
.
» Af * * *.
— Trotjänarinnor; reflexio- ner i tjänstflyttningstiden af Bell.
— Iduns läkarartiklar.
XI: Om organismens egna skyddskrafter mot infektion, af d:r E.
S. Perman.
(Forts. o. slutj.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— För femtio år sedan; af Ina Stoeken- strand.
— Tidsfördrif.
1) Kvinnonamn, 2) en af veckans dagar, 3) hundens egenskap, 4) bröd, 5) stad i Sverige, 6) » gulduppsluka- ren », 7) sjukdom, 8) skadedjur, 9) surt, 10) kvinnonamn, 11) krukväxt, 12) kvinnonamn, 13) hos Vesuvius, 14) kvinnonamn, 15) nödvändigt för att lefva, 16) en af » Bomans flic kor », 17) svensk järnvägsstation, 18) » ett plus », 19) svensk stad, 20) större rum, 21) socken i Helsingland, 22) mansnamn, 23) affärslokal.
De bokstäfver, som infalla i de med stjärnor markerade rutorna, bil- da namnet på två svenska sevärd- heter.
L — ris.
K v a d r a t - p a l i n d r o m.
1 2 * t » 3 4 2 3 4 5 6 7 3 6 1 4 4 7 4 3 Lösningar.
2 3 4 Logogryfen: Gymnastik; mystik, magi, myt, smink, gymnast, nysta, sikt, sikta, sky, stig, mat, tysk, skam, minst, ytan, agn, tik, gnat, makt, gnista, Kina, mysk, kam, anis, stygn, ask, man, gikt, stim, Sigyn, kista, maskin, ting, mist, gast, mask, Stina.
8.
L.
Hvad vissa maskar pläga göra, person ur nordiska mytologien, bibliskt ord, liten flod i Armenien.
Orden omvända: * &lt; * Charaden: Flottister.
Fyrkantaritmogryfen: E B R O B R O I E T ENT TTO Namngåtan: Hilma, Malin, Ina, Natanael, Elma, Mauritz.
X », AV Vill du mitt förstas trakter se, På utländsk resa dig bege, Men är du rädd, så stanna hemma, Det eljes blir ett svårt dilemma När plötsligt — mörk och hemsk — för dig En afgrund spärrar af din stig, Och bakom dig en bergvägg skjuter Sin krumma rygg och passet sluter, Att du ej vet hvad helst du skall För att ej råka uppå fall.
För att mitt andra träffa på, Behöfver man så långt ej gå; Det finns dock där, till öfverflöd, Af många slag — än grå, än röd, Ja, mången dyrbar däribland, Som sedan går ur hand i hand, En ganska kostbar handelsvara.
Mitt hela — namnet lika bara — Man får dock icke söka där, Ty utaf annan art det är.
1 Orden rättfram: i * * " t * Charad.
2 ' t * 1) 2) 3) 4): * 1) Tillflyktsort, 2) (med tillägg af s:t) en stad i Frankrike, 3) stad på Sardinien, 4) fruntimmersnamn.
S.
L. HULTMANS CACAO Initwlförvandlingsgåtan: Martin Luther.
Malt, anka, ram, turk, ister, nos, lur, Ulla, tolf, häst, etter, raka.
Redan 1888 intygade prof. Jon.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas tillhvarje husmoder
