# ID: svediakorp-per1099
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,096
# sentences: 823
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 42 (461) Fredagen den 16 oktober 1896.
Prenumerationspris p r å r: Idun ensam _. kr.
5: Iduns Modet., fjortondagsuppl.
i 5: Iduns Modet., mänadsuppl.
» 3: Barngarderoben &gt; 3: Byrå: — K l a r a södra fcyrkog.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
— — Prenumeration sker å alla post- — - anstalter i riket.
Bedaktör oon utgifvare: fter mångårig att väl nu, de flesta kamp för k v i n n a n hanor stå h a r d e t n u k o m m i t så l å n g t, för henne öppna.
näst lärarinnekallet, kvinnor m e s t rådet.
D e t är kvinnliga kvinna, dock ej m e r a kontoristerna hvars än ett t r e t t i o t a l år .erhöllo platser, bild i d a g återgifves, Det område, användas, där är a f f ä r s o m - sedan de första och i Göteborg var en b l a n d Aktiebolag.
9:de årg.
A nnonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
FRITHIOF HELLBERG.
För .Platssökande, o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
(lösn.-r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad.
Melanie E Tryckeri d e första, den s o m där U tgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Warberg.
Under med grannhet, alla, sjutton utmärkt och år h a r redbarhet är hon h o n n u skött denna maktpåliggande plats och ordentlighet, af b å d e f ö r m ä n som k o m m i t i beröring m e d henne, kärnfulla och g o d a karaktär samt punktlighet o c h nog- o c h k a m r a t e r, l i k s o m af m y c k e t afhållen sitt t i l l m ö t e s g å e n d e D å K v i n n o f ö r e n i n g e n i G ö t e b o r g bildades, blef för sin sätt.
fröken W a r b e r g togo kontorsplats och banade e n af d e s s f ö r s t a m e d l e m m a r vägen.
i n o m föreningen stiftades firar Göteborgs nämligen Folkhank i dessa dagar dan en sjukhjälpskassa, sitt t j u g u f e m å r s j u b i l e u m, o c h vid hon under tjänst.
har hela dess verksamhet f r ö k e n - " Warberg plats i denna innehaft inrättning.
Louise Melanie Warberg, till kamrer Casten " War- maka, född ter berg och hans dot- år september den 1841. äldsta af Hon fem var systrar.
Genomgick Kjellbergska sko- mycken för- också i flere H o n var revisor i denna, senare afsade däraf, att sig det hennes på tog tid Fröken grund för " Warberg k a n tillfredsställelse tillbaka på d e t j u g u f e m år af bokhållare och e n liflig hon ej ägnade arbetslust, gå overksam, sig genast konfirmation vatlektioner åt efter att tresserad och kassör vid Gö- " Varmt in- af sitt a r b e t e o c h a f ville b a n k e n s f r a m g å n g är d e t m e d utan lif sin g i f v a pri- i språk med sitt lif, h v i l k a h o n t i l l b r a g t s o m teborgs Folkbank.
u t r u s t a d m e d ett g o d t h u f v u d af o c h g l ä d j e se lan o c h u t g i c k f r å n d e n n a m e d naturen mycket i anspråk.
utmärkta hetyg.
Af hvilket förtroendeuppdrag hon Levin, föddes i Göteborg den 1 inlade se- hvar- och van- och alltid lust skött Som hon sköter och detsamma.
privatperson är hon m y c k e t a f h å l l e n af s i n a m å n g a liga s k o l ä m n e n; äfven biträdde vänner hon m e d redaktionsarbete äger den hjärtats godhet, s o m tidningen då » Arbetaren », vid som utgafs.
Den o c h bekanta, vinner och varmt 20 oktober 1871 stif- fästa Med intresse g e n o m b e m e d l i n g af s i n s v å - fröken ger, redaktör A x e l Krook, s o m galagt, v a r e n af d e s s stiftare, e r h ö l l h o n hoppas att bokhållareplats många år hon redbart skötte i flere 15 juli 1 8 7 9 ordentligt skad vakna sitt a r b e t e, som W a r b e r g alltjämt kan man hon må kraft att sig v i d henne.
åda- helt visst under ännu med oförmin- verka på det ar- år, till d e s s d e n betsfält, h o n för sig utvalt, o c h kassörsbefattnin- p å h v i l k e t h o n n u i ett k v a r t s blef ledig sekel h o n d å erhöll d e n s a m m a.
plats.
gen i samma och och hvilken för hon k o m m e r alla d e t lifliga o c h tades Göteborgs Folkbank, och där, ty hank så hedrande fyllt sin — n —
I D U N 330 1896 Var ej för stor; ett korn af kärlek blanda, I hvarje handling, om ock än så sträng ".
Bltlthaupt.
Du kära, kära, tack för en tid, som var så lycklig och solskensblid!
Tack för den sommar, som flyktat har!
Tack får de härliga ljusa dar!
Till sommarens tid jag tillbaka går — så tydligt allt för mitt inre står — jag ser en strålande junidag.
Längs stranden vandra blott du och jag.
På hvita stenar vi slå oss ned — du minns, så var ju vår sommarsed.
Vi sitta tysta och höra på, hur böljor sakta mot stranden slå.
Se ' 11 uti kvällen, så blid och varm, jag vandrar lå ?tgsamt invid din arm.
Till furitskogen nu färden går, där uti skymningen trasten slår.
Och minns du, huru på tennisplan vi kunde tillbringa hela dan.
— fag kan så tydligt dig för mig se och ännu höra ditt glada » play! » Se ' n uti trädgår ' n i vår berså du läste högt och jag hörde på.
— fag ensam boken nu slutat har, men utan dig den ej rolig var.
Och minns du båtfärden sista da ' n?
Vi rodde långt ut på böljans ban.
Du sjöng » Agnete », jag hör den än, tack för den sången, min hjärtevän!
Så gick vår sommar, den var så kort, september kom och du reste bort.
Snart blir det vinter — den är så lång — men ack, jag vet det blir vår en gång.
Då skall du komma, det har du sagt.
Det löftet jag uppå minnet lagt.
Du kom med våren — farväl till dess!
Tack för i sommar, din egen JBess.
jMågra ord i frågan för dagen.
- J-UT det en ironi öfver våra litterära A V förhållanden i allmänhet, att de för- nämsta » händelserna » inom bokvärlden här i landet utgöras af sådana tilldra- gelser som den, hvilken nu sysselsätter allas sinnen?
Man minnes det uppse- ende, som väcktes genom beslagtagandet af Strindbergs » Giftas ».
Att Frödiugs » Stänk och flikar » nu drabbats af sam- ma öde tyckes väcka mindre strid, men icke mindre uppmärksamhet.
Man må betrakta denna smak för » skandal » som ett fattigdomsbevis eller icke, säkert är att den moraliska sidan af saken har en betydelse, som icke får förbises — minst af kvinnorna.
Först och främst uppställer sig den frågan: hvad innebär kvarstadsbeläggan- det?
Och: ha vi moralisk förpliktelse att afstå från läsningen af en bok, som blifvit sekvestrerad?
Vår litterära censur är icke af det ryska slaget.
Den undersöker och dö- mer icke böckerna, innan de utsläppts i marknaden.
Först efteråt, sedan opinio- nen vändt sig mot en litterär produkt och utpekat den som osedlig eller brotts- lig, plägar censuren här ingripa.
Menin- garna må vara delade om nyttan af en så beskaffad censur.
Att den ryska är mer rationel skall icke bestridas, så framt censuren endast afser att skydda publi- ken för skadlig lektyr.
Så som den lit- terära censuren utvecklats och tillämpas här i landet, kan den emellertid icke hafva detta till enda eller ens till första ögonmärke.
T y det är uppenbart (och bestyrkes af erfarenheten), att en bok, som sekvestreras, sedan kanske halfva, eller mer än halfva, upplagan blifvit såld, blir mera läst, än om hela världens upp- märksamhet icke riktats mot densamma.
Nyfikenheten spelar ju en så stor roll, och man vill ju känna det som hela världen talar om.
Det blir vanligen en allmän feber att läsa boken, och de till- gängliga exemplaren vandra ur hand i hand.
Vi få således söka kvarstadens bety- delse och mening i något annat.
Publi- ken kan icke skyddas, men den kan var- nas.
Ingen lägger en beslagtagen bok framme på sitt divansbord eller sätter den i händerna på oerfaren ungdom.
Genom kvarstaden har samhället sålunda påsatt boken en etikett: » farlig », på samma sätt som gifter enligt lag skola förvaras i sär- skildt färgade glasflaskor.
Myndigheterna ha äfven genom kvarstaden — och där är, enligt min mening, censurens för- nämsta betydelse — uttalat ett offentligt ogillande af boken, därigenom gifvande den allmänna opinionen, som redan tagit sig uttryck i sällskapslifvet och i pressen, större eftertryck.
Samhället begagnar sig af denna offentliga handling för att från- säga sig allt ansvar, all delaktighet i saken.
En censur som vår passar för ett fritt och intelligent folk.
Men ett folk, som man tillmäter så stor andlig mogenhet, bör också äga så mycken lojalitet, att det icke läser i hemlighet, hvad som en- ligt lag icke får tillhandahållas allmän- heten.
Det är denna lojalitet jag sätter i främsta rummet, det är den bjudande lag, som befaller oss att ej befatta oss med en litterär produkt, som censuren med stöd af den offentliga meningen dömt.
Nu invänder någon: Ar en bok mera omoralisk, därför " att den blifvit konfiskerad?
Nej, ingalunda.
Lika litet som en fånge är moraliskt sämre efter det han fått sin dom än ögonblicket före.
Det finnes en grupp af människor, som läsa en sådan bok före kvarstaden med god smak, utan att blinka, men som, så fort boken blifvit offentligen brännmärkt, skynda att lägga i dagen hela sin afsky för densamma.
Dessa människor höra till det slags slaf- var under den konventionella moralen, hvilkas omdömen ha någon bismak af fariséens: » Jag tackar dig Gud, att jag icke är såsom denne publikanen! » Invändningen saknar icke sitt berätti- gande.
Det torde också kunna sägas, att mycket af det, som icke konfiskeras, är lika skadligt som de dikter, hvilka nu fastspikats vid skampålen.
Moralen är ju en subjektiv sak: det som är olämp- ligt för en, är det icke för en annan.
Skall jag underkasta mitt eget omdöme en allmän opinions konventioiielt banala moralbegrepp eller en ämbetsmans god- tycke?
Min vän, svarar jag, edra skäl kunde vara riktiga, om det gällde att befrämja något godt eller göra front mot en orätt- visa.
Har ni anledning att befara, att en viktig sanning blifvit undertryckt eller en orättvisa blifvit begången mot förfat- taren genom bokens konfiskering, läs den då, förbudet till trots, och låna ut boken till edra vänner och bekanta, men gäller det blott att skaffa er ett nöje, må vara af estetisk art, eller tillfredsställa er ny- fikenhet, visa då, att ni kan offra något för god lojalitet och som god medborga- rinna!
Hj.
Cassel.
* trotjänarinnor.
Reflexioner i tjänstflyttningstiden af Bell.
I.
[ett af » I d u n s » n u m m e r u n d e r s e n v å r e n ' förekom bland frågorna e n: huru m a n b o r d e b e h a n d l a s i n a j u n g f r u r f ö r att i d e m få d e t r o t j ä n a r i n n o r, v å r a m o r m ö d r a r h a d e till s i n n y t t a o c h h u g n a d.
I n n a n j a g in- låter m i g p å ä m n e t, vill j a g förutskicka s å s o m e n p r i v a t a n m ä r k n i n g, att s å d a n a, p å e t t o c h a n n a t e n s t a k a u n d a n t a g när, n u - m e r a efter all s a n n o l i k h e t k o m m a att b l i g a n s k a s ä l l s y n t a.
D ä r m e d är d o c k e j s a g d t d e t s a m m a, s o m att r a s e n är u t d ö d, eller att f r u a r n a b r i s t a i h v a d d e m t i l l k o m m e r.
Or- saken ligger helt enkelt i sakförhållandet, att m ä n n i s k o r n a f ö r ä n d r a t s p å s a m m a g å n g s o m h e l a lefnaclssättet är v o r d e t n å g o t h e l t annat än i våra mor- o c h farmödrars tid.
D e t är e j m e r a s å s o m d å patriarkalisM.
M e n, o m v i ä n h a att i f ö r h å l l a n d e n a s ö k a u p p k o m s t e n af ett af v å r a d a g a r s b r y d - s a m m a s t e p r o b l e m, s o m därtill m e r ä n an- dra verkar förvirring o c h oro i h e m m e n och h ä m m a n d e inverkar på den husliga t r e f n a d e n, få v i e j a l l d e l e s f ö r b i s e, att v i till s t o r d e l s j ä l f v a h a att s v a r a f ö r d e n n u - varande tjänaregenerationens uppfattnings- s ä t t af o s s o c h d e s s a f ö r h å l l a n d e n.
Och
s o m v i h j ä l p t till att f r a m b r i n g a r e s u l t a t e t, ä r o v i o c k s k y l d i g a att d ä r m e d h å l l a till godo.
P r o b l e m e t s i n n e b ö r d är af s t ö r s t a v i k t för d e t p r a k t i s k a l i f v e t, f ö r d e n r i k e lika väl s o m för d e n s o m har m i n d r e, ehuru- väl djupare ingripande för den senare.
V i stå s t ä n d i g t ö g a m o t ö g a m e d d e t f a k t u m, att d e n g a m l a s o r t e n s t j ä n s t e f o l k är b o r t a o c h s n a r t b l o t t t i l l h ö r g å n g n a t i d e r s minnen.
H u r u v i d a v i i d e s s ställe fått n å g o t j ä m n g o d t, tål att ö f v e r v ä g a.
D o c k, m a t m o d r e n lika väl s o m tjänste- flickan är e n p r o d u k t a f sin t i d, d e n e n a s o m d e n a n d r a är s m i t t a d af t i d s a n d a n.
E n d y l i k p r o d u k t är l i k a l e d e s d e t d a g l i g a lifvet.
D e t ställer k r a f p å matmödrarna o c h u p p f o r d r a r d e m att ej a l l e n a s t taga t i d e n i akt, u t a n o c k att f ö l j a m e d tids- strömningarna.
O c h i d e t d e g ö r a det, l ä m n a s d e n e n a efter d e n a n d r a af » d e n goda, gamla tidens » vanor o c h uppfattnin- gar — ja, väl dess fördomar äfven.
Såväl fruarna själfva s o m m ä n o c h barn göra det, m e n d e hålla fast k r a f v e t p å t r e f n a d, o r d n i n g o c h r e d a i n o m h e m m e t o c h å s t u n d a, att d e t t a s s k ö t s e l skall g å i u t s t a k a d e b a n o r o c h helst i gamla, u p p n ö t t a hjulspår, följda redan i fäders o c h mödrars föräldrahem, h v i l k a i sin o r d n i n g l u p i t i s a m m a s k e n o r s o m mors o c h m o r m o r s husliga vägar.
Oftast utan n å g o n s o m helst skolbildning, fastän vanligtvis m e d n å g o n läsfärdighet, k o m m o tjänsteflickorna v i d rätt s p ä d ålder till d e s s a s h e m o c h v o r o d å, n a t u r l i g t n o g, fullständigt obildade för det arbete s o m väntade dem.
Funnos i hemmen m e d dem j ä m n å r i g a barn, h ä n d e det, o m de s m å tjänarinnorna v o r o v e t g i r i g a, att d e u p p - s n a p p a d e a f d e r a s l ä r d o m så p a s s att d e, m e d p s a l m b o k e n s o m rättstafningslära, kunde n ö d t o r f t l i g e n p l i t a i h o p ett bref.
M a t m o d r e n b l e f i d e n t i d e n e j sällan en f o r d r a n d e o c h sträng lärmästarinna.
Sådant h ö r d e till tidens regime, o c h de a m p r a fruarna stodo i h ö g t a n s e e n d e f ö r sin f ö r m å g a att fostra d u g a n d e o c h vettiga tjänare o c h uppsöktes fördenskull af föräldrar, s o m m ö j l i g e n e n g å n g själfva tjänat i o c h gift sig från huset, där de sedan sökte inträde i tjänst för sina döttrar, d å dessa skulle » u t o c h t j ä n a ».
D e n lilla t j ä n s t f l i c k a n fick biträda husets t j ä n a r i n n o r m e d d i v e r s e i n o m ett h e m före- f a l l a n d e g ö r o m å l, till d e s s att h o n t y c k t e s v u x e n att p å e g e n h a n d å t a g a s i g s y s s l o r o c h sköta en tjänst.
D å h o n sålunda upp- v ä x t i n o m h u s e t, v a r e j att u n d r a p å, o m t i l l g i f v e n h e t o c h i n t r e s s e f ö r f a m i l j e n skjutit u p p t i l l s a m m a n s m e d h e n n e själf.
— M a n b o r d e k u n n a vänta sig s a m m a resultat, o m experimentet försöktes i vår tids h e m, m e n t r o l i g t är d e t e j, att e n d y l i k flicka, m e r ä n husets e g n a döttrar, blir villig » att g å hemma ».
F ö r r s p a n n s, v ä f d e s o c h s y d d e s allt i h e m m e n.
I n g e n gick o m k r i n g m e d färdiga, maskintillverkade klädespersedlar, s å s o m sker i våra dagar.
Penningelönen var m y c k e t r i n g a; d ä r e m o t u t g i c k l ö n e n i så o c h så m y c k e t ull o c h lin, så o c h så m å n g a a l n a r lärft o c h k l ä d n i n g s t y g, j a, ä f v e n v i s s a p a r s k o d o n, d. v.
s. m e s t h e l a l ö n e n i n n a t u r a, till d e s s att e n t i d m e d g a r n f a b r i k e r o c h fabriksväfnader g j o r d e detta löningssätt för o b e k v ä m t för alla.
M e n i o c h m e d det- s a m m a g i c k o c k b o r t e n g o d del af d e t gamla bandet, som knöt samman husbond- folk o c h tjänare.
Hemslöjdsalstren stodo ej l ä n g r e i k u r s att g ä l l a s å s o m tjänste- löner.
S k o m a k a r e n u p p h ö r d e att k o m m a i h e m m e n o c h d ä r u p p s l å sin v e r k s t a d.
K ö p - stadsgrannlåt blef, med penningelönens ö k a n d e, l ä t t a r e å t k o m l i g, o c h s o m d e n all- t i d l o c k a t, b l e f d e t n y a l ö n e s ä t t e t af tjänste- flickorna h ö g t prisadt, g e n o m hvilket d e k u n d e nå det frestande krämet.
Förut h a d e m a t m o r varit den b e s t ä m m a n d e: h o n rutade o c h r a n d a d e o c h satte v ä f v e n i g å n g, o c h m e d t y g e t, s å d a n t h o n o r d n a t d e t, fick m a n låta sig n ö j a.
M a t m o d r e n h a d e d e n tiden, p å v i s s t sätt, flere å l i g g a n d e n ä n e n n u t i d a husmor.
D e periodiska stöktiderna med- förde kanske äfven något mera arbete då än nu, m e n lifvet i n o m hus var lugnare än i våra jäktande, tågtidspassande dagar.
M e d d e lättare k o m m u n i k a t i o n e r n a har e n r a s t l ö s h e t f a t t a t alla s i n n e n, r o o c h l u g n h a f v a f ö r s v u n n i t ur v ä r l d e n, så i h e m m e n s o m hos individen.
Särskildt v i d k o m m a n d e h e m m e n b ö r h e l t v i s s t f r a m h å l l a s, att s a m m a tid, s o m åvägabragt lättnad i samfärdsel och produktafsättning i n o m o c h u t o m land o c h rike, äfven k o m m i t åstad v i d t g å e n d e omstörtningar i h e m m e n därinom g e n o m att h a e m a n c i p e r a t d e s s k v i n n o r.
Under den g a m l a tiden m e d trotjänarinnor och » a n n a n m å n g e n g o d t i n g » f i n g o, G u d i kla- g a d t, d e efter a n n a n v e r k s a m h e t t r ä n g t a n d e döttrarna i familjerna nöta ut sig m e d mer eller m i n d r e n y t t i g a a r b e t e n i h e m m e t, n ö t a b o r t sin l ä n g t a n att få u t f ö r a n å g o t v ä r f i l i f v e t m e d att f ö r r ä t t a s y s s l o r eller u t ö f v a tillsyn öfver sådana i n o m h e m m e t.
Blicka vi o m k r i n g oss i h e m m e n n u i v å r a dagar, finna vi familjernas ogifta döttrar sysselsatta öfver- allt a n n o r s t ä d e s u t o m i h e m m e t; b o d e d ä r i n o m, h a d e i alla fall a r b e t e af n å g o t slag u t o m detsamma.
P r o b l e m e t: huru h a n d h a f v a tjänarne, här n ä r m a s t d e k v i n n l i g a, j u n g f r u r n a, så att dessa bli n ö j d a o c h troget kvarstanna i t j ä n s t e n, f r a m s t ä l l e r b j ä r t a s t sin s v å r l ö s l i g - het, o m m a n v ä n d e r b l i c k e n p å de mat- mödrar, hvilka under lugnare förhållanden klokt o c h mönstergilt skött sina hushåll.
D e r a s h u s h å l l h a i allt u t m ä r k t s i g f ö r o r d - n i n g o c h p u n k t l i g h e t, o c h i m å n g a år i r a d h a d e h a f t s a m m a t j ä n a r e, m e n u n d e r än- drade omständigheter, synnerligast på grund af t i d s p a s s a n d e t o c h d e t a l l m ä n n a s k y n - d a n d e t till a l l e h a n d a s l a g s a r b e t e n, finna s i g n u d e s s a m a t m ö d r a r u r s t å n d s a t t a att så l e d a o c h tillse t j ä n s t f l i c k o r n a, att d e r a s ar- bete kan anses nöjaktigt o c h s o m följd däraf deras tjänstetid i familjen bli af n å g o n varaktighet.
M e n äfven i n o m familjer, där ej » i n a c k o r d e r i n g a r » eller v u x n a b a r n g ö r a d e t t a t i d s p a s s a n d e a f n ö d e n, är e j l ä t t att få j u n g f r u r n a att s t a n n a år efter år.
M a n m å v i l l i g t m e d g e att s y s s l o r n a, i o c h f ö r sig, ä r o d e s a m m a i n o m alla h e m l a n d e t ö f v e r — d e r a s u t f ö r a n d e e n l i g t e n eller a n n a n m e t o d b l i r b e r o e n d e af m a t m ö d r a r s eller p r o v i n s e r s o l i k a p l ä g s e d e r — s a m t att d e t s å l e d e s ej är så m y c k e t att s ä g a o m, att t j ä n s t f l i c k o r n a g e n o m att flytta s ö k a d e n o m v ä x l i n g d e r a s kall tillåter.
Det faktum står l i k v ä l k v a r, att d e t t a b e g ä r efter o m - v ä x l i n g ej alls m o t v e r k a s — eller h ä n d e r d e t, är d e t m y c k e t sällan — a f ett v ä n l i g t b e m ö - t a n d e eller af f ö r h å l l a n d e t a t t h u s b o n d e n s h e m v a r i t t j ä n a r e n ett godt h e m.
Tjäna- rinnor, s o m veta sig uppskattade o c h hvilkas t j ä n s t e r h u s b o n d f o l k e t v i s a t s i g v ä r d e r a, så h ö g t d e r a s t i l l g å n g a r d e t f ö r m å, l ä m n a lik- v ä l e f t e r n å g r a års t i d d e s s a g o d a p l a t s e r » f ö r att f ö r s ö k a sin l y c k a p å a n n a t h å l l ».
* ^vinnokongresgen i Berlin.
Bref från Iduns korrespondent.
(Forts. o.
slut.)
Den första talarinnan, s o m af ordföranden an- mäldes, var fru Stritt från Dresden, hvilken hade att afgifva en berättelse o m kvinnofrågans ställ- ning inom Tyskland.
H o n är en talare af första rang, likaså behaglig s o m kraftig o c h klar, o c h understöddes v i d hvarje framträdande af publi- kens synbara belåtenhet.
Utgångspunkten o c h målet för den moderna kvinnorörelsen äro, ytt- rade talarinnan, lika bland alla folk, o c h de vägar, på hvilka rörelsen slår in, skilja sig blott m e d ringa o m v ä x l i n g från hvarandra, emedan den mänskliga naturen o c h de eviga lagarne för dess utveckling öfverallt äro desamma.
I n o m alla kulturstater visar sig samma förvandlings- process, stundom snabbare, stundom långsam- mare.
I intet annat land var kvinnofrågan teo- retiskt så grundligt undersökt i alla riktningar som i Tyskland, o c h i intet annat land stod den praktiska utvecklingen däraf så tillbaka.
Ingen- städes träffade man en sådan obekantskap an- gående dess betydelse o c h dess mål som i ta- larinnans fädernesland.
Den öfvervägande teo- retiskt doktrinära behandlingen af ämnet hade gifvit föga klarhet, fastmer hade den bidragit att förvirra begreppen, hämma rörelsens sunda ut- veckling o c h försvåra arbetet för dem, s o m gingo i spetsen.
— Efter denna inledning öfvergick ta- larinnan till skildringen af de olika kvinnoför- eningarna i n o m landet, deras mål o c h arbete.
A n f ö r d e klagomål öfver det på senare tiden för kvinnor försvårade tillträdet till universiteten.
På- pekade äfven hur orättvist staten fördelar skolmed- len, i det att 9 3 / proc.
af dessa användas för den manliga u n g d o m e n, under det att _blott 2 / pct k o m m e r den kvinnliga till godo.
Äfven den orättvisa, s o m ligger uti att betala det kvinnliga arbetet lägre, omnämndes.
H o n vidrörde äfven sedlighetsfrågan, stämplande det närvarande till- ståndet på detta område som en skamfläck för vår kultur.
Blott långsamt hade denna fråga trängt den tyska kvinnan inpå lifvet, emedan man dragit sig för att tala därom.
Förtjänsten att hafva bragt denna fråga fram i ljuset o c h satt den under debatt tillkommer fru Bieber- B o e h m, s o m gjort propaganda emot den hyck- lande dubbelmoralen o c h ifrigt arbetar för en sedlig o c h hygienisk uppfostran åt vår u n g d o m.
s 4 i i Under högljudt o c h ihållande bifall afslutade talarinnan sitt föredrag.
Fröken med.
d:r Melik Baglarjantz från Tiflis talade därefter — » e n röst från det sörjande Armenien&gt;.
I hennes hemland existerade ännu ej någon egentlig kvinnofråga.
Armeniskorna gifta sig tidigt, vanligen i det 13:e lefnads- året, o c h detta hindrar en mera själfständig and- lig utveckling.
På sista tiden hade dock de bil- dade armeniska männen v i d valet af maka allt- mer o c h mer börjat se sig o m efter en bildad följeslagerska g e n o m lifvet o c h detta, hoppades talarinnan, skulle gifva upphofvet till, att de unga kvinnorna själfva m e r beflitade sig o m en högre bildning.
H o n anförde sig själf s o m ett bevis på det förtroende en framåtsträfvande kvinna röner i hennes hemland, i det h o n s o m läkare räknade lika många patienter s o m hen- nes manliga kolleger.
— Berättelsen från Kyss- land, framförd af mane v. Tschabanow, öfver- läkare v i d ett hospital i Petersburg, erbjöd m y c - ket af intresse o c h visade att en stark kvinno- rörelse där pågår.
M:me T. var president i n o m Rysslands stora nationala kvinnoförening, hvil- ken grundlades för några få år sedan o c h nu räknar öfver tusen medlemmar, äger ett stort bibliotek o c h ett eget hem, i hvilket föredrag o c h sällskapliga sammankomster hållas.
Filialer af denna förening äro under bildning i andra ryska städer.
H o n redogjorde i korthet för de åtgärder af regeringen, s o m i Kyssland bidragit att grundlägga kvinnans själfständighet, nämli- gen inrättande af akademiska kurser, tillåtelse att bekläda statens ämbeten o. s. v. Kvinnornas ställning i n o m Amerika o c h Eng- land är Iduns läsare alltför väl bekant, för att vi skulle behöfva upprepa h v a d deras o m b u d sade.
Engelskorna uttalade som sitt vissa h o p p, att rösträttsfrågan inom deras land snart skulle gå igenom, då mer än halfva antalet parlaments- ledamöter är för den o c h en liflig agitation drifves därför.
H v a d Amerika angår, äro politisk rösträtt o c h äfven valbarhet införda i flere af dess stater.
Kvinnorna kunna där äfven väljas
IDUN 332 till alla ämbeten.
I Kansas finnes en kvinnlig borgmästare o c h flere domare.
Mrs Belva Lock- w o o d var den, som på kongressen framförde häls- ningar från 1,750 amerikanska kvinnoföreningar och förtäljde deras histora.
H o n hade själf för fyra år sedan varit uppställd s o m kandidat vid pre- sidentvalet o c h samlat omkring sig 600,000 rö- ster.
Till yrket är hon jur. d:r o c h praktiserande advokat.
När man h e m m a i lugna hvardagsför- hållanden sitter o c h läser om en sådan kvinna, är det s o m att läsa om den flygande draken eller ett af sagans fabeldjur.
Här stod hon o c h såg ut som en af oss — helt vanlig till sitt yttre.
Det var som en dröm.
Den unga sköna dottoressa Maria Montessori från B o m var kongressens älsklingsbarn från första stund, då hon visade sig på estraden, mot- tagen m e d en åska af applåder, till sista minu- ten af den festliga banketten, där rosor på hå- ret o c h rosor vid bröstet förhöjde hennes strå- lande skönhet.
Många förstodo nog icke hen- nes språk, m e n njöto likafullt af dess ljufva klang, o c h jag tror verkligen, att de tänkte som gumman, hvilken hörde vår framstående profes- sor B.
predika, o c h då någon sade till h e n n e: » inte förstår du det där », svarade: » ja, men jag har andakten, jag. » Denna andakt förbyttes i ett sorl af medli- dande, då fröken E y Porto skildrade kvinnorna i Spanien o c h Portugal.
Där borta kunde ej blifva tal o m någon kvinnorörelse.
D e portugi- siska kvinnornas håglöshet är enastående, o c h deras bokliga bildning lika m e d noll.
Många unga rika damer, s o m taga sina kläder från Pa- ris, veta ej hvar Paris ligger.
Talarinnan hade en gång på frågan, när Kristus föddes, erhållit det svaret: » I början af detta århundrade, » o c h på frågan: » H v a r föddes h a n?
» — » V i d Lissa- bon. » Icke desto mindre gör sig längtan efter bildning märkbar hos en o c h annan, o c h det fin- nes portugisiskor, hvilka åtnjutit g o d skolbild- ning o c h bekläda offentliga ämbeten.
Men den allmänna meningen klafbinder kvinnan i Portu- gal.
Fåfänga o c h slöseri äro vanliga ibland por- tugisiskorna.
Sparkassor finnas ej.
Äktenskaps- skillnad tillätes ej.
Folkets kvinnor äga på det hela större frihet än i n o m de högre klasserna.
Ä n n u en talarinna, baronessan Gripenberg från Finland, väckte m y c k e n uppmärksamhet.
Hon sade den finska kvinnoföreningens mål vara det: att arbeta för likställighet mellan män o c h kvin- nor i allt, hvad till deras sanna mänskliga väsen hörer.
De sista sex kongressdagarne ägnades åt be- handlingen af specialfrågor, bland hvilka den om sedligheten intog ett stort rum.
V i d det sammanträde, då kongressen sysselsatte sig med frågor rörande kvinnan i handel, indu- stri o c h 3 ' rken, inträffade ett störande inter- mezzo.
Talarstolen bestegs nämligen af fru Braun- Gizycki, som m e d m y c k e n skärpa uttalade sig mot kongressens arbete o c h sade, att dess fruk- ter k o m m o endast den borgerliga kvinnan till g o d o, hvarför socialdemokraterna ock afslagit en inbjudan att vara med.
För dem o c h för proletärerna var kvinnofrågan endast en del af den sociala frågan.
D e kämpade för b r ö c, un- der det kongressens kvinnor kämpade för dok- torshattar.
Här afbröts talarinnan af hvisslin- gar o c h energiska protester, men tog åter till ordet för att å proletärkvinnornas vägnar inbjuda de närvarande till ett stort folkmöte, hvilket m e d anledning af kongressen skulle hållas i Berlin.
Där skulle man få se, att det fanns ett elände större än bland borgerskapets döttrar, o c h hur män o c h kvinnor där gemensamt kämpade för allas befriande ur ekonomiskt o c h moraliskt slaf- veri.
Folkmötet k o m sedan till stånd, m e n vid vår ankomst till lokalen var densamma så öf- verfylld, att vi icke vågade kvarstanna.
Där hade gått ganska stormigt till, o c h intet af de båda partierna kände sig öfvertygadt af det andras argumenter.
Kongressen afslutades den 26 sept.
m e d en festlig bankett i utställningens stora hufvud- restaurang.
» Hafva vi arbetat, skola vi nu ock- så roa oss, » sade fru Morgenstern dagen förut, och detta slog in.
Alla deltagarne voro vid ett strålande humör, maten o c h vinerna 3 ' pperliga, vädret vackert och dagen glad.
Herrarne, s o m nu åter kunde göra sig gällande, höllo flitigt tal och prisade kongressen o c h damerna på både vers o c h prosa.
Pastor Seydel höjde sitt glas för » de tre stjärnorna », kejsarinnan Augusta Vik- toria, kejsarinnan Friedrich o c h storhärtiginnan af Baden, kejsarhymnen speltes o c h alla reste sig upp.
En skål för pressen, föreslagen af fru Morgenstern, dracks äfven.
F ö r kongressens le- ' darinnor o c h däribland främst fru Morgenstern 1806 talade generalkonsul Schlesinger.
En festdikt af fru Arendt-Morgenstern utdelades.
Den skulle vara ett minnesblad från den internationela kongressen i Berlin, sept.
1896.
Den unga kvin- nan på titelbladet, hvilken håller en fackla, står ibland törnen — skall detta månne vara en an- spelning?
Ett ymnighetshorn håller hon i sin hand, o c h därur ramla tofflor, kokbok, barnskor och slefvar.
På hennes hjärta siktar gnd A m o r.
E n skämtsam o c h något hämdlysten okänd herre hade äfven skrifvit en » Styrmansvisa » tillägnad damerna på skeppet » Frauenkongress ».
m e d ön- skan att de snart måtte få landa i fridens hamn.
Den var mycket k v i c k o c h rolig m e d åtföljande teckningar och väckte stor munterhet.
Kongressens allra sista akt utspelades på tea- tern söndags middag d.
27 sept.
Kvinnokamp hette stycket, s o m där gick öfver tiljan, och s o m i samlade drag visade alla de svårigheter en ung kvinna har att kämpa med, då h o n under fattig- domen vill bevara sin dygd o c h grundlägga sin själfständighet.
Salongen var m y c k e t upprörd, damerna gräto o c h en bars ut afsvimmad.
Dagen därpå spriddes de flesta af mötets med- lemmar åt olika håll o c h ett välbehöfligt lugn inträdde.
Man har tillfälle att samla minnen af angenämaste art o c h ordna de intryck, s o m det afslutade mötet lämnat.
Man frågar sig själf, som läraren brukar göra m e d gossen i skolan: hvad lärdom hämtar du häraf?
Framtiden k o m m e r att gifva ett för många kanske oväntadt svar på den frågan.
Augusta Guldbrand.
&amp; Missuppfattningar.
Skiss af Erny.
e b å d a h e r r a r n e s å g o h v a r p å sitt v i s u p p b r a g t a ut, d e n u n g e h e r r E g g e r t, kontoristen, blossande i eld och lågor, hans chef, d e n g a m l e d i r e k t ö r T e l l e r m a n, fast- frasen i kallblodig sarkasm.
» V i d e r a år t o g m a n m o t e n tillrättavis- ning o c h teg, » sade direktören.
» D e t g ö r m a n n u o c k s å, o m d e t finns n å g o n rättvisa i d e n!
» h ö g g h e r r E g g e r t i n med h e t t a, n u f r å g a d e h a n i n t e efter, h u r o r d e n f ö l l o s i g, d å h a n i alla fall p r a t a t h u f v u d e t af s i g.
» nu k a n h e r r n g å, o c h k o m i h å g, att g e s d e t e n s k r a p a, så är d e t af m i g åt m i n a underordnade — o c h inte tvärtom, min gun- stig herre! » Herr Eggert uppfattade blott det barska i o r d e n, g i c k u t o c h s a t t e s i g v i d sin p u l - p e t s a m t a n s å g p å g o d a skäl, att allt n u v a r slut m e l l a n h o n o m o c h affären.
I m o r - g o n v a r d e t d e n 3 1, i ö f v e r m o r g o n d e n 1, d å s k u l l e h a n k v i t t e r a u t sin a f l ö n i n g — o c h så a d j ö!
* U n g a fru E g g e r t b l e f i c k e l i t e t f ö r v å n a d, då en reslig herre m e d grå p o l i s o n g e r u t a n v i d a r e s t e g i n i h e n n e s lilla sal, d ä r h o n som bäst v i d r u n d a b o r d e t förtärde e n k o p p kaffe.
» G e n e r a er i c k e, m i n lilla f r u, » s a d e d e n g a m l e herrn o c h slog sig själf o g e n e r a d t n e d i e n stol, m e d h a k a n o c h d e k o r s l a g d a händerna mot käppens guldknopp.
Den stora, h ö g a h a t t e n m e d d e l u s t i g a r a k a brät- t e n a ställde h a n rätt u n d e r sig p å mattan, precis m i d t emellan de väldiga » fysiologi- s k a » b å t a r, som) b e k l ä d d e h a n s f ö t t e r — d e t v a r e n h ä r l i g s y n a l l t i h o p!
Fru E g g e r t k ä m - p a d e m e l l a n sin s k r a t t l y s t n a d o c h sin h ä p - nad.
D e n gamle gentlemannen märkte det o c h g n ä g g a d e ett i n v ä r t e s s k r a t t m o t hän- derna o c h käppknoppen.
» M e d h v e m har j a g äran.
.
.
?
» f ö r m å d d e s l u t l i g e n fru E g g e r t få f r a m.
Den g a m l e t y c k t e s i c k e alls uppfatta frågan.
» H ä r är j u r i k t i g t t r e f l i g t, » a n m ä r k t e h a n, under det de p i g g a grå ö g o n e n foro öfver r u m m e t s i n r e, » o c h se d ä r är b e s t ä m d t soffan, s o m s k u l l e h a ett b l o m m i g t ö f v e r d r a g.
.
.
!
» » Nå, du milde! » Fru Eggert slog ihop händerna.
» H u r v e t m i n herre.
.
.
?
» » Hå, j a g v e t e n hel h o p till, » b l i n k a d e g u b b e n listigt, » o c h n u k a n s k e j a g k a n få vara m e d o m en k o p p kaffe? » » Så gärna herr.
.
.
herr.
.
.
m e n ... » » H e r r n k a n s k e b ö r b e t ä n k a, att h e r r n är extra k o n t o r s s k r i f v a r e.
.
.
!
» » Ja, d e t v e t j a g, g u n å s, d e t är d ä r f ö r jag n ö d g a t s t a e m o t extra a r b e t e " h e m m a, som råkade försena m i g några timmar, gud- b e v a r s!
H u n d r a i m å n a d e n i f e m års t i d, och d ä r u n d e r f ö r s u m m a t tre h e l a t i m m a r, tänk! » » H e r r - h e r r » r ö j d e ej ett spår af t i l l m ö t e s - gående uppmärksamhet gent e m o t hela den v ä r l d af u n d e r o c h n y f i k e n h e t, s o m l å g i fru E g g e r t s » m e n.
» » H u n d r a räckte g o d t p å m i n tid, m e n m a n rakade inte åstad o c h gifte sig v i d t j u g u f y r a års å l d e r.
.
.
» » D e t är j u s t m i n h u s t r u,.
j a g h a r att t a c k a för att d e t g å r i h o p, s o m d e t g å r, annars h a d e det inte gått alls! » fru » Såå, då borde herrn vara m u h a m e d a n ha.
.
. » » Herr direktör, inte ett o r d till! » Den u n g e m a n n e n s n ä s t a n k v i n n l i g t v a c k r a an- sikte f l a m m a d e af f ö r b i t t r i n g o c h h a n l i k s o m t v a n g s i g t i l l b a k a från ett s p r å n g m o t d e n gamle mannen.
och » D e t är d y r t att v a r a g i f t i v å r a d a ' r, » fortsatte h e r r T e l l e r m a n m e d o r u b b l i g k ö l d, u n d e r det han d r o g i sina isgrå polisonger, » fruarna t y c k a o m l y x.
.
.
» » L y x — j a, n o g är d e t l y x h o s m i g!
» Herr E g g e r t skrattade bittert.
» I ett års t i d h a r m i n K a r i n d r ö m t o m b l o m m i g t öf- v e r d r a g p å d e n g a m l a soffan — m e n t r o r n å g o n m a n h a f t r å d.
.
.
d e t är v å r l y x.
.
.
!
» H a n v ä n d e hastigt bort hufvudet, m e n hade h a n ej g j o r t det, s k u l l e h a n k a n s k e s e t t e n g l i m t af m u n t e r h e t i d i r e k t ö r e n s b l i c k.
» Jaha, » återtog herr T e l l e r m a n kärft, » E t t utmärkt kaffe, » konstaterade han, » j a g får t a c k a så m y c k e t — m e n a f s k e d får h a n i alla f a l l.
» » A f s k e d.
.
.
h v i l k e n h a n?
» F ä r g e n v e k från Eggerts kinder.
» Hå, d e t k o m m e r n o g att v i s a s i g — så d ä r j a, t a c k o c h a d j ö, lilla fru E g g e r t, så s k a ' ett h e m o c h e n l i t e n h u s m o r se u t.
» Då d e n b e s y n n e r l i g e m a n n e n efter e n g a m m a l d a g s, galant b u g n i n g gått, försökte fru E g g e r t att t r ö s t a s i g m e d, att h o n h a f t b e s ö k af n å g o n, s o m i n t e v a r i t a l l d e l e s » riktig ».
H o n h a d e v i s s t l ä s t eller h ö r t t a l a s o m, att d e t f a n n s s å d a n a d ä r g a m l a fina herrar, s o m g i n g o o m k r i n g o c h v a ' e n smula konstiga.
D e n n a uppfattning m e d d e l a d e h o n sin m a n, s o m e n t i m m e s e n a r e k o m h e m från kontoret.
M e n h e r r E g g e r t h a d e från f ö r s t a s t u n d e n sin e g e n a l l d e l e s b e s t ä m d a u p p - fattning o m den besökande herrns obestrid- liga » riktighet », o c h hans uppfattning klädde sig i allt a n n a t ä n g l a d a f ä r g e r.
» Du h a r i n t e sett d i r e k t ö r T e l l e r m a n?
» f r å g a d e h a n sin h u s t r u.
» Nej, » svarade Karin.
» M e n n u h a r d u sett h o n o m, » s a d e h e r r Eggert dystert, » det var en afgrundsande till g u b b e att p å k ö p e t k o m m a h i t och kall- h å n a! »
F ö l j a n d e d a g infann sig herr E g g e r t i v a n l i g t i d p å sin p o s t.
H a n s ö k t e träffa d i r e k t ö r e n, m e n d e t g i c k e j f ö r sig, d e t v a r direktionssammanträde, där viktiga frågor skulle handläggas.
P å eftermiddagen gick direktör Tellerman g e n o m kontorslokalen, o c h herr E g g e r t h a n n så m y c k e t s o m att h o p p a n e d från s t o l e n, b u g a sig o c h m u m l a: » H e r r d i r e k t ö r.
.
.
!
» » V i få t a l a s v i d s e d a n.
.
.
d e t d ä r skall n i k o m m a att å n g r a, u n g e m a n, » s a d e di- r e k t ö r e n sträft o c h g i c k, h ä l s a d a f p e r s o n a - l e n s o m e n Caesar, v i d a r e.
D e t v a r d a g e n därpå, d e n första.
M e d t u n g t s i n n e s t o d h e r r E g g e r t fram- f ö r k a s s ö r e n f ö r att l y f t a sin sista m å n a d s - aflöning.
» V a r så g o d, » s a d e k a s s ö r e n o c h l a d e fram t v å sedlar.
» D e t måste vara m i s s t a g, » i n v ä n d e herr Eggert o c h sköt tillbaka d e n ena sedeln, » d e t h ä r är toåhundra. » » J a, d e t är, s o m d e t s k a ' v a r a, d e t b e - slöts igår p å direktörens förord p å s a m m a n - trädet, » sade kassören och kikade g e n o m g l a s ö g o n e n p å sitt e v i g t v ä n l i g a, p u t s l u s t i g a vis.
» M e n j a g skall j u a f s k e d a s!
» u t b r a s t h e r r Eggert.
» D e t har j a g återigen inte hört något o m, » kisade kassören, s o m o m han funnit saken i fråga u r k o m i s k.
» Herr direktören väntar anmälde en ordonnans.
herr Eggert, » H e r r E g g e r t r a f s a d e till s i g s e d l a r n e o c h stod i nästa ögonblick inför chefen.
» Jaså.
.
.
herr Eggert, j a visst, j a.
.
.
här h a v i d e t i p r o t o k o l l e t: » P l i k t t r o g e n tjän- steman, u t m ä r k t arbetsart, g e d i g n a kun- skaper o c h oförvitligt uppförande.
.
.
» h m.
.
.
h m, j a g s k u l l e tro d e t d u g e r.
.
.
h ö r n u, h e r r n h a r e n fru, s o m k o k a r ett kaffe, s o m också duger, hälsa o c h säg henne d e t!
» » M i t t a f s k e d s b e t y g?
» s t a m m a d e herr Eg- gert m e d blandade känslor.
» Jaha, fastän kaffekokningen icke ingår i d e t.
H e r r E g g e r t s a f s k e d s b e t y g efter f e m - å r i g t j ä n s t s o m extra — o c h i n t r ä d e s b e t y g f ö r d e n ordinarie k l a s s e n m e d h u n d r a kro- n o r s l ö n e f ö r h ö j n i n g p r m å n a d, förra m å n a - d e n m e d r ä k n a d, d ä r är h e l a h i s t o r i e n.
» » M e n, herr direktör, » h v i s k a d e d e n u n g e m a n n e n m e d r ö s t e n s t o c k a d af r ö r e l s e, » j a g s k u l l e j u få å n g r a.
.
.
» » Ja visst, m i n u n g e h e d e r s v ä n, » af bröt h e r r T e l l e r m a n l e e n d e o c h r ä c k t e sin h a n d till ett h j ä r t l i g t v ä l g å n g s s l a g, » h v a d är d e t n i g ö r a n n a t n u — d e t m å t t e m a n v ä l se p å ert g e n o m h e d e r l i g a ansikte.
.
.
!
» * jVlitt \ \ z \ n och jag.
J en småstad — m e n en småstad m e d f o r n t i d, s o m är m i n n e s r i k, o c h e n f r a m - t i d, s o m a n s e s l y s a n d e — l i g g e r ett l i t e t envåningshus i åldrig byggnadsstil utan m i n s t a a n s a t s till m o d e r n i s e r i n g.
Fönsterna äro h ö g a, o v a n l i g t smala, o c h rutorna äro många, små o c h runda.
Ytterdörren af massiv ek ' är.konstnärligt arbetad i beun- dransvärda mönster och utgör den enda l y x m i n farfars far n e d l a g t p å d e n n a b o - ning, s o m han lät u p p f ö r a åt sig o c h sin brud, hvilken enligt traditionen var stadens vänaste och förmögnaste u n g m ö.
Sedan h a d e r a s ä t t l i n g a r i flere l e d u n d e r s a m m a t a k n j u t i t l y c k a o c h s o r g, o c h n u är d e t j a g, ä t t l i n g e n i f j ä r d e l e d, s o m är e n s a m o m att älska o c h v å r d a d e n n a g a m l a b o - n i n g, så t j u s a n d e och vördnadsbjudande g e n o m alla m i n n e n, s o m d e n g ö m m e r, o c h händelser, s o m j a g hört berättas, o c h som t y c k a s m i g så l e f v a n d e, s o m o m j a g s j ä l f v a r i t m e d o m att u p p l e f v a d e m.
J a g är t j u g u s e x år, fri o c h t r o t s m i n ensamhet lycklig.
O m d e t k a n k a l l a s att v a r a e n s a m, n ä r m a n är u p p f ö d d i e n s m å - s t a d, d ä r till o c h m e d h v a r j e g a t p o j k s a n - sikte är e n b e k a n t.
Några intimare vänner har j a g a l d r i g ä g t, j a g v e t ej r ä t t af h v i l - k e n a n l e d n i n g, m e n s o m j a g v a r e n d a bar- n e t, ä g n a d e s i g m i n a f ö r ä l d r a r så m y c k e t åt m i g, att j a g a l d r i g h a d e b e h o f a f lek- k a m r a t e r, o c h n ä r j a g b l e f litet ä l d r e, h a d e jag mina böcker, min hund och min — fantasi, s o m h a d e riklig näring i d e n n a minnenas o c h traditionernas hemvist.
M i n m o r d o g, n ä r j a g v a r a d e r t o n år, o c h m i n far, n ä r j a g v a r t j u g u.
D e t var ett p a r f ö r f ä r l i g a slag, m e n ä n d å l e f v e r j a g n u o c h n j u t e r i fulla d r a g af m i n u n g d o m o c h m i n lilla ä r f d a r i k e d o m, s o m s ä t t e r m i g i tillfälle a t t i n r ä t t a m i t t lif så b e h a g l i g t s o m e n flicka n å g o n s i n k a n d r ö m m a o m.
Jag h a r r e d a n h u n n i t m e d att se e n stor d e l af v ä r l d e n, o c h resor anser j a g vara d e n ena njutningen i lifvet.
D e n a n d r a njut- n i n g e n är att ä g a ett h e m, ett fäste, s o m j a g k a n kalla mitt eget.
Jag kan ej m e d ord beskrifvä det välbe- h a g, j a g erfar, n ä r j a g efter e n t i d s borta- v a r o t r ä d e r ö f v e r t r ö s k e l n till m i t t h e m; m e n det känns, s o m o m en varm, berusande s t r ö m i l a d e g e n o m k r o p p e n ä n d a u t i fin- gerspetsarne, o c h j a g vill innesluta allt detta gamla välbekanta i en o m f a m n i n g.
M i n lilla s a l o n g, h v a d d u är v a r m o c h inbjudande, huru skönt m i n fot sjunker ned i dina mattor och hudar, och hvilket behag att f å slå s i g n e d i d e n k o l o s s a l a, m i n s t sekelgamla länstolen, hvars r y g g o c h armar likasom innesluta m i g i en skön o m f a m n i n g!
M i n b l i c k far ö f v e r h v a r j e l i t e t s m å t i n g, h v a r j e m ö b e l, o c h h v a r o c h e n b e r ä t t a r sin h i s t o r i a, s o m j a g h ö r t så m å n g a g å n g e r o c h t ä n k t på ä n n u m y c k e t m e r.
M e n de läckra, förtjusande småbitarne p å v ä g g a r n a, de h a ä n n u i n g e n historia, o c h flygeln m i d t p å g o l f v e t är m o d e r n, m e n p å n o t s t ä l l e t stå n u n å g r a g a m l a, v e m o d i g a s å n g e r, s o m farfars m o r s j u n g i t till sitt klaver.
Farfars m o r!
H u r u v ä l j a g ser d i g för m i g — s o m e n tafla i p a s t e l l — u n g d o m - l i g, s m ä r t, l å n g, finbyggd o c h m e d s j u t t o n - h u n d r a t a l e t s e l e g a n t a s i r l i g h e t i h v a r j e rö- r e l s e m e d fina, s m a l a fingrar a c k o m p a n j e r a r d u d i g till e n g a m m a l, n a i v v i s a, m e d u n - derligt, nästan ofattligt o m k v ä d e.
.
.
O m v i n t e i k v ä l l a r n e, n ä r e l d e n flammar i c h e m i n é e n, d å d r ö m m e r j a g v a k e n o m allt d e t t a g a m l a, s o m b l i f v i t e n d e l af m i t t lif.
M å n n e d e s s a g a m l a v ä g g a r s k o l a se m i g å l d r a s i e n s l i g frid, eller skall j a g t r o ett par bruna ögon m e d v a r m a blickar, s o m blifvit m i g kära.
.
.
?
Viveka — Sen till, tidning att Idun finnas Lang.
* Iduns Mode- alla e d r a bekanta!
och hos * Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
XI.
Om organismens egna skyddskrafter mot infektion (smitta) af Doktor E.
S. Perman.
G e n o m den bakteriologiska forskningen hafva vi redan fått lära, att de flesta sjukdomar, de s. k. infektionssjukdomarna, äro förorsakade af lefvande smittämnen, som på ett eller annat sätt inkommit i kroppen.
O m dessa smittäm- nens, mikroorganismers, mikrobers eller, som de vanligast benämnas, bakteriers natur har den äfven gifvit oss kunskap.
F ö r ingen af medicinens grenar har denna lärdom haft så stor betydelse som för kirur- gien.
Under den förantiseptiska tiden, d. v.
s. innan man lärt att g e n o m särskilda åtgärder skydda operationssåren för bakteriers inträn- gande i de samma, hörde de s. k. sårsjukdo- marna: blodförgiftning, varfeber, sårros etc., till regeln.
Många patienter genomlefde dessa sjukdomar, men e t t stort antal dukade under för dem, isynnerhet sådana, som hade en svag kroppskonstitution eller hvilkas krafter voro medtagna genom den föregående sjukdomen.
- O c h som erfarenheten visade, att vissa kropps- delar, såsom bukhålan, hjärnan o c h ledgångarne, voro mera ömtåliga än andra, enär de få ope- rativa ingrepp, som gjordes å dem, i regeln hade dödlig utgång, kunde under den föranti- septiska tiden blodiga operationer å dessa kropps- delar ej få någon vidare användning.
Annorlunda hafva sakerna gestaltat sig, sedan g e n o m Listers förtjänstfulla arbete antiseptiken blifvit införd.
Denna k o m mera allmänt i bruk sedan 1870-talets början.
V ä g l e d d af Pasteurs arbeten, har Lister kommit till den öfvertygelsen, att sårsjukdomarna voro förorsa- kade af utifrån i såren inkommande lefvande smittämnen.
Denna öfvertygelse var för h o n o m anledning att söka medel att skydda såren för de faror, som hotade d e m.
D e n antiseptiska sårbehandlingen eller antiseptiken blef resultatet af detta lians arbete.
D e medel, Lister använde, voro först o c h främst den strängaste rengöring af den kropps- del, å hvilken operationen skall utföras, samt af allt som k o m m e r i beröring med såret, så- ledes operatörens händer, instrumenter och för- bandssaker.
M e n en vanlig rengöring, tvätt- ning m e d tvål o c h vatten, var ej nog.
Man måste äfven tvätta m e d någon vätska, som äger förmåga att döda bakterier — Lister an- vände först karbolsyrelösning — o c h förbands- artiklarne, gas, bomull e t c, indränktes m e d dylikt medel.
Ä f v e n spolades såren under operationen med någon antiseptisk (bakteriedö- dande) vätska för att oskadliggöra de infek- tionsämnen, s o m under operationen möjligen skulle kunna komma in i d e m.
Principen för den antiseptiska särbehandlin- gen är ännu densamma, ehuru den numera utföres något olika m o t i början.
Många nya antiseptiska medel hafva kommit i bruk, bland dem i första rummet sublimatlösning.
Såsom redan nämnts, har det skydd, den antiseptiska sårbehandlingen ger m o t infektion af såreD, varit af den allra största betydelse för kirurgien.
Dödligheten efter operationer är nu ojämförligt m y c k e t mindre än förr, o c h att någon opererad dör af infektion, som upp- stått till följd af operationen, hör numera lyckligtvis till m y c k e t sällsynta undantag.
Man vågar numera företaga operationer å kroppsdelar, hvilka man, såsom ofvan nämnts, förut ej vågade angripa — bukhålan, hjärnan, ledgångarna — o c h kan därigenom ofta lyckas rädda patienter, lidande af sjukdomar, hvilka ej g e n o m något annat medel än en kirurgisk operation kunna vändas från en säker d ö d till hälsa.
Det är således alldeles tydligt, att vi uti de antiseptiska åtgärderna äga kraftiga medel m o t infektion, och att det är g e n o m antiseptikens skydd som den operativa kirurgien fått sin nuvarande höga utveckling.
Men vi veta äfven, att organismen äger me- del att själf till en viss grad skydda sig m o t infektion.
O c h vi måste medgifva, att våra antiseptiska åtgöranden vid en del operationer skulle vara fåfänga, o m ej naturen själf k o m m e oss till hjälp.
Erfarenheten lär dagligen, att många g e n o m olycksfall uppkomna mindre sår läkas, utan att suppuration eller blodförgiftning uppstår, oak- tadt inga antiseptiska åtgärder vidtagits o c h oaktadt vi således med visshet veta, att sådana bakterier, som kunna framkalla suppuration och blodförgiftning kommit in i såren.
Vid många operationer, t. e x.
i mun o c h å ändtarm, kunna de antiseptiska försiktighetsåtgärderna ej genomföras på ett så fullkomligt sätt, att ej en hel del bakterier k o m m a in i såren.
Vi veta äfven, att många operationssår läktes utan inflammation o c h suppuration under den tid, då antiseptiken ännu ej var känd, o c h då det särskildt på sjukhusen med all säkerhet var mera godt om bakterier än nu.
Organismen måste därför hafva några egna skyddsmedel, hvarigenom infektionsämnena (bak- terierna) förstöras o c h deras skadliga inverkan förhindras.
Från den experimentela patologien har man äfven iakttagelser, som otvätydigt tala för, att den lefvande organismen äger medel till skydd mot bakteriers inverkan.
O m t. e x.
förrutt- nclsebakterier samtidigt insprutas i blodådrorna på tvänne friska djur af samma slag, och det ena djuret dödas kort efter insprutningen, fin- ner man snart efteråt, att förruttnelsebakterierna förökats i otalig mängd i det döda djuret o c h att förruttnelsen inträder hastigare än den eljes skulle ha gjort.
Man kan däremot snart kon- statera att förruttnelsebakterierna försvunnit i det lefvande djurets blod o c h inre organ, o c h djuret förblir friskt.
V i skola nu se, hvar dessa organismens egna skyddsskrafter m o t infektion finnas.
Det senaste årtiondets bakteriologiska forsk- ning har varit ifrigt sysselsatt med lösandet af denna fråga o c h har lärt, att vi hafva att söka dem förnämligast uti vissa af blodets beståndsdelar, ehuru meningarna varit delade, hvilka af dessa därvid spela den förnämsta rollen.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
* Från Iduns läsekrets.
En » hufvudfråga ».
j itet hvar känner till » Handarbetets vänner » * - ^och fröken Giöbels atelier för nordisk konst- slöjd i hufvudstaden o c h hvilken roll, så att säga, dessa spela öfver hela landet, ty från Ska- nör till Haparanda gifves det väl få hem, där nå- got så när välmåga råder, i hvilka ej ett mönster återfinnes, s o m ledt sitt ursprung från något af dessa ställen.
U n g a damer, tillhörande societe- ten, arbeta på dessa atelierer, sig själfva till fromma o c h till stort gagn för oss andra, som draga nytta af deras, g e n o m studier utbildade fina smak o c h färgsinne.
Båda dessa stora eta- blissement hafva börjat i smått o c h sprida nu så m y c k e n trefnad från sig i många hem.
Månne det ej skulle finnas någon eller några förståndiga kvinnor, s o m skulle vilja ställa sig i spetsen för en annan atelier, som jag är fullt säker o m att den, väl ledd, skulle bära sig o c h med tacksamhet emottagas, blott början vore gjord?
Jag menar en atelier, där unga damer af den bildade klassen kunde få lära sig att blifva modister, ej för att därmed betjäna en hel allmänhet, utan för att sig själfva till nytta och nöje o c h sin pappas börs till gagn kunna förse sig o c h sina närmaste kvinnliga anhöriga med hattar.
Hvar kan en man jag finna, Som äfven, liksom jag, » En djupt olycklig kvinna » En gång sett bättre dag. » » Har någon hört den sången, Hvars början lyder så: » Ja, ut på Oröna gången Tillsammans ska ' vi gå. » » Och hör du unga Dora Vi gifta oss i år » — Så tacksam blifver » Tliora » Om hon upplysning får.
Ty huru dyrbar är ej » hufvudsaken » i en fa- milj, som består af många medlemmar, tillhö- rande det täcka könet.
Och såväl som det gif- ves kurser, dit en förståndig m o d e r sänder sin lilla tös, sedan h o n slutat skolan, att lära sig matlagning, väfnad, konstsöm eller dylikt, så kunde hon väl sända henne att lära modistens fina, alltid lika nödvändiga yrke.
Ty olika an- lag hafva alla dessa unga, som gå ut i lifvet, konsten är blott att sätta hvar o c h en på sin rätta plats o c h att gifva dem sin del af det prak- tiska lifvets uppfostran, en del s o m de kanhända i en framtid behöfva anlita för att försörja sig med.
Tänk huru många fäder i vårt gamla Sverige, som skulle prisa den dag, då de sluppe gifva ut 100-tals kronor pr år för att deras fruntim- mer skola hafva någorlunda presentabla hufvud- bonader.
— Låtom oss i hast göra ett öfverslag.
Familjen består af m a m m a o c h 3 k 4 mer eller mindre v u x n a döttrar.
Två hattar för hvarje års- tid behöfver hvar o c h en af d e m.
Ä r o de unga damerna * vuxna, fås nog ej dessa pjäser, lågt be- räknade, tillsammans under 12 å 15 kronor pr person.
På fyra gör detta 8 hattar pr årstid, summa 50 å 60 kronor höst o c h vår, således omkring 120 kr.
pr år, en rätt försvarlig summa för deiij hvars inkomster ej äro stora.
Vore nu någon af dessa ungdomar kunnig i hattsömnad, kunde säkert lika vackra o c h sti- liga hattar erhållas för betydligt mindre summa., Och så det medvetandet, att man varit mammas hjälpreda o c h besparat pappa en hel del bekym- mer för de usla penningarne, dessa b e k y m m e r, som taga bort så m y c k e n frid i många hem.
För att få saken i gång o c h på ett tillfreds- ställande sätt ordnad vore väl bäst o m någon ville ställa sig i spetsen därför o c h vidtala en erfaren o c h fin modist, s o m för en viss öfver- enskommen summa anordnade kurser, där damer ur den bildade klassen finge grundlig undervis- ning, ställd på termin, så att det från början blefve allvar, ej lek.
E n lämplig afgift erlades för att bestrida lärarinnans lön, lokal, materia- lier till arbetet o. s. v. Blefve det nu en verk- ligt ordnad arbetskurs, skulle den kunna göra m y c k e t godt o c h bespara många b e k y m m e r för den, s o m måste spara i tysthet för att kunna visa sig med heder uti världen, s o m det heter.
Ej behöfver den tanken uppstå, att jag tager arbetet från andra — skulle den satsen hyllas, då skulle intet framåtskridande, intet nytt verk- samhetsfält gifvas.
Om nu mina ord vunnit genklang i något öra, så skulle det vara en glädje o m den eller de, som reflektera på detta förslag, ville i Idun ut- veckla sina åsikter, så att det inom en ej allt för aflägsen framtid öppnades en väg för arbete äf- ven i denna genre för den bildade kvinnan, som vill o c h behöfver lefva af sina händers arbete.
På detta verksamhetsfält kunna väl männen ej gärna säga, att vi taga brödet ur munnen på dem?
— e — Till Iduns » frågvisa » läsarinnor!
Mot Iduns dumma frågor Ju Snorre skrifvit har.
Men ej det hjälpt, ty » plågor » Af alla slag finns kvar.
Om er det roar höra En bit af detta slag, Jag vill ett urval göra, Och här min profbit tag.
» Hur få bort stora fläckar På ljust och präktigt skinn?
När klippas hagtornshäckar?
Hur saltas gurkor in?
Hur botas » aftonhicka »?
Hur bli från handsvelt bra?
— » En » oerfaren flicka » På detta svar vill ha '. '
» Hvar skall jag kunna köpa En » äktenskapsfiol? » Hur skall man talgljus stöpa?
Hur sy en underkjol?
— » Om det jag finge veta, Samt bot mot vårtor se ' n — Så tacksam blefve » Greta » Och » Thyra », hennes vän.
Ja, som Ni ser, här finnes Ju mycket godt och smått, Men mer ej nu jag minnes, Ty nu Ni nog förstått, Att halten ej blir värre Af Iduns spalter ju, Om frågorna bli färre Och klokare än nu.
Omen.
UP notisboken.
Kronprinsessan reser åter till södern.
Kronprinsparet anlände till Stockholm från Skåne som i går torsdag.
Kronprinsessans vistelse i hufvudstaden torde emellertid icke blifva lång- varig, enär hennes hälsotillstånd ty värr fordrar, att h o n tillbringar äfven denna vinter i södern.
* Slottsfrun på Eriksberg sedan 50 år till- baka, grefvinnan Mina Bonde, född Leioenhaupt, afflyttar därifrån [denna vecka till hufvudstaden och öfverlämnar därmed det präktiga gamla her- resätet åt sin son, öfverceremonimästaren frih.
Carl Carlsson Bonde, hvilken under vintern o c h vårens lopp ämnar restaurera slottet h v a d dess inre beträffar.
Grefvinnan B o n d e har inköpt den omkring en half mil från Eriksberg belägna egendomen Gustaf svik för att hädanefter där taga sitt sommarresidens.
Hedrad skolföreståndarinna.
Förestån- darinnan för Brummerska skolan härstädes dok- torinnan H. E. Steinmetz fyllde den 14 dennes 50 år.
Skolans lärarinnor hade hopsamlat en penningsumma, som på födelsedagen öfverläm- nades till fru Steinmetz att af henne användas till inköp af någon prydnadssak för den under byggnad varande skolans samlingssal.
På afto- nen var doktorinnan S. af lärarinnorna inbjuden till supé.
Kvinnlig mästerskytt.
Fru K n u t Ekwall å B o m a n ö i Sömmen, maka till den bekante må- laren, lyckades för några dagar sedan utföra en ovanligare jägarbedrift.
Försedd m e d en jakt- bössa, hade h o n satt sig på en sten, då en tjä- derhöna helt hastigt uppenbarade sig i en träd- topp.
Att expediera denna till de sälla jakt- markerna var ett ögonblicks verk, m e n knappt hade geväret åter blifvit laddadt m e d dubbla skott, förr än två tjädertuppar — s o m n o g v o r o älskogskranka rivaler — slogo sig ned på samma ställe, o c h så fingo äfven de på en gång genom ett skott plikta för sin efterhängsenhet.
» Hur bota röda händer, Som ej jag fått af frost?
Hur mildra värk i tänder?
Hur ta ' bort gammal rost?
Hur sättas skall tårpilen?
Hur bli från fräknar bra?
Ja, mera i den stilen Det frågar » Clara A ».
» Hur bota Som ej jag Hur virkas Hur färga » Jag önskar baka plättar, Men vill beskrifning ha '.
Hur koka gröt, som mättar?
Hur bli från skroffler bra?
Hur färga bomullsgarnet, Som fordom rödbrunt var?
— » Ja, glad blir &gt; Veckobarnet » Af » tillförlitligt » svar.
morgonsnufva, kan bli kvitt?
aftonlufva?
håret milt?
H I L D U R parsamma " V o l o e i p e d d r ä k t e i? "
.
a S ^ J Andersson Fmar!
P stickylle f ° och r.
Herrar o c h Damer.
IS l p K M en s i k, T tv ä ä fV t a e n ri, s F ull.
Gods afhämtas Tillverkas afgiftsfritt.
af gammalt O em ta ä lt.
rgen, t y t m V e l o c i e d d r ä k t e r 12 Hötorget 12 Allm.
tel. 76 53, Rikstel.
163.
Filial: i Hornsgatan 1.
Hörnet af Götgatan.
Allm.
tel. 30135.
s o m också vid de öfriga numren under hr Nord- qvists säkra ledning lämnade ett högst förtjänst- fullt ackompagnement.
s o m aldrig lefvats!
G u d — ångesten är där — jag vill spränga drömmen, jag vill ha verklighetens lycka, den, som gått — jag lider!
Kungl.
operan återuppförde den 7 dennes » Me- fistofeles » m e d delvis ny rollbesättning.
Sålunda utfördes Margareta-Helenas dubbelparti för för- sta gången af fröken Frödin, o c h att den unga sångerskan g e n o m det sätt, hvarpå h o n löste denna uppgift, tagit ett afgjordt steg framåt i sin konstnärliga utveckling, må rättvist erkännas.
Såväl i sång som spel röjde fröken F. sin all- varliga sträfvan att åstadkomma något helt o c h godt.
Kosten klingade varm o c h sympatisk, o c h den böjelse för detonation, s o m förr rätt ofta fö- rekom, synes n u dess bättre hafva öfyervunnits.
Spelet röjde vissa förebilder, m e n visade delvis en själfständig uppfattning.
Det var o c k länge- sedan vi sågo en i yttre hänseenden så behaglig och tilltalande Margareta, en så skön o c h ståtlig Helena.
Aftonens rikliga bifall gällde i främsta rummet fröken Frödin.
H r Ödmann var indispone- rad, särskildt i början, m e n sjöng u p p sig o c h eröfrade sina vanliga applåder.
Som Mefistofeles hade hr Söderman en lycklig afton, o c h i Pantalis ' lilla parti gjorde sig fröken Nilson bemärkt m e d sin ganska vackra mezzostpran.
— Henri Prevöst, en vid operan i Budapest an- stäld, mycket uppburen fransk tenorsångare, har blifvit engagerad för ett kortare gästspel vid k. operan härstädes.
Hans gästspel härstädes, s o m börjar redan i denna vecka, skall omfatta följande fyra o p e r o r: » A i d a », » W i l h e l m Tell », » Hugenot- terna » o c h » Trubaduren ».
— E n annan repris, s o m likaledes visar, att bland k. operans yngre solistpersonal finnas fram- åtsträfvande o c h framåtgående förmågor, gafs i fredags o c h måndags, då » Mignon » uppfördes m e d till stor del n y rollbesättning.
Som vi voro hindrade närvara vid den förra föreställningen, hålla vi oss till den senare.
Titelpartiet hade öfvertagits af fröken Thulin, hvars utförande af detsamma tydligen visar, att h o n redan börjat infria de rika löften, h o n vid sina debuter un- der förra spelåret gaf.
Hennes varma o c h klang- fulla stämma är ovanligt jämnt utbildad, into- nationen ren o c h distinkt samt textuttalet så klart och tydligt, att knappt en stafvelse går förlorad.
Den lilla beslöjning eller sordin, s o m stundom förmärkes öfver det lägre registret, torde n o g småningom kunna bortarbetas.
Spelet röjer därjämte g o d o c h själfständig uppfatt- ning, det ligger lif o c h karaktär däri.
Fröken Thulin är en af de bästa Mignoner vi haft sedan fru Edlings tid.
Allvarligt arbete och god ledning skola föra henne till en framstående plats bland vår operapersonal.
Lifliga applåder hälsade henne flere gånger.
Hr Lemon var här vida bättre s o m V i l h e l m Meister än som Nemorino i » Kärleks- drycken ».
Och här märkte man, att han nog gått framåt, o m o c k de höga tonerna ännu förefalla ojämna o c h spröda.
Benägenheten att gifva stämman en alltför sentimental klang framträdde här ej heller så störande.
Framställningen för- tjänar erkännande.
H r Bergström, elev af prof. Hallström o c h känd från flere konserttillställnin- gar, debuterade i Lotharios parti, i hvilket hans väl skolade o c h maimrika basstämma gjorde sig ganska väl gällande.
Det låg för öfrigt öfver hela framställningen en viss nobless.
Fröken Nil- son o c h hr Forsell voro likaledes nya s o m Fre- drik o c h Laertes.
Båda redde sig ganska bra; den förra föreföll dock något ovan i den manliga dräkten.
Fröken Karlsohn utförde m e d vanlig bravur Philines parti, hvilket vid förra före- ställningen återgafs af fröken Petrini, s o m dock däri ej skall hafva varit rätt lycklig.
Operan gick på det kela taget m y c k e t bra under hr Hen- nebergs anförande.
Filharmoniska sällskapet gifver under det nu ingående musikåret tre abonnementskonserter.
V i d den första, i november, upptager program- met såsom hufvudnummer Cherubinis berömda » Requiem ».
Februari-konserten får ett rent skan- dinaviskt program, s o m skall fyllas af P. Heises kantat » Efterårsstormene » (ny för Stockholms- publiken), V.
Svedboms » I Rosengården » (för soli, kör o c h orkester) samt körer a capella.
V i d tredje konserten, i april, framföres ett större franskt tonverk, Oésar Francks » Les Béatitudes », hvilket på senaste åren väckt stor uppmärksam- het å utlandets förnämligare musikplatser.
På kvällen.
M e d eld äro de tecknade, de få små minnena, som bränna mig.
— — — — En septemberdag m e d blåklinthimmel — minns du d e n?
!
Middagssol strålar öfver björ- karna o c h bäcken, s o m entonigt porlar mellan slippriga stenar.
V i hade skilt oss från ung- domsskaran, vi två — blifvit efter i björkhagen — du tog upp din knif o c h skar mitt namn — tala kunde vi icke.
Sedan gingo vi på den träd- skuggade stigen ned m o t bäcken.
— — Rädd för tystnaden, s o m blef tung af innehåll, sprang jag ut på stenarna, hoppande från en till en annan — jag skrattade som en toka, skämta- de, — o c h du följde med, du log — m e n din bruna kind var het, o c h dina stålblå ögon glän- ste.
— — — Då gjorde jag ett öfverdådigt h o p p — o c h nådde en sten långt ute i strömdraget.
Rundtorn var vatten, det såg illa ut för mig.
Du stod på en smal häll ett godt stycke ute, m e n det var dock den närmaste.
Ett ögonblick stodo vi båda stilla — skämtet fastnade i min hals.
Det genomfor mig så oändligt m y c k e t de korta sekunderna — bland annat att jag väl hade att taga af mig skor o c h strumpor nu o c h vada — i din närvaro!
Tanken gjorde mig nervös på allvar.
Jag stod orörlig, o c h en djup rodnad sköt u p p på mina unga kinder — mina flätor hade fallit ned på axeln.
— Jag såg upp bönfallan- de — — det var så tyst, så skrämmande tyst — Konsert gafs i tisdags å k. operan under medverkan af fru Dagmar Möller, född Bosse, o c h hr Tor Aulin, själf s o m bekant tillhörande k. hofkapellet.
Aftonen blef de båda medverkan- des.
Fru Möller föredrog på ett förträffligt sätt en scen ur Goetz ' opera » Hårdt m o t hårdt » samt tvänne visor af Vilh.
Stenhammar m e d text ur Runebergs » Idyll o c h epigram ».
Dessa tvänne visor m e d sitt anslående orkesterkompagnement verkade särdeles tilltalande, i all synnerhet den senare, s o m ock måste omtagas, samt gåfvo ånyo vittnesbörd o m hr Stenhammars stora begåfning.
H r Aulin skötte på ett öfverlägset sätt violin- stämman ej blott i sin egen nya konsert för violin o c h orkester (c moll n:r 3), utan o c k i Bachs konsert för violin o c h stråkorkester (a- moll) samt i den af hr Aulin själf orkestrerade parafrasen ur o p.
» Mästersångarne » af Wagner.
A f dessa trenne n u m m e r tilltalades publiken oförtydbart mest af hr Aulins egen konsert.
De tvänne första satserna i densamma buros ock af en stämning o c h ett djup, som verkade beta- gande.
Den sista satsen var mera humoristiskt anlagd, m e n gaf ett mindre helgjutet intryck än de båda första.
Programmet inleddes m e d Ber- walds stämningsfulla tonmålning » Minnen från norska fjällen », delikat utförd af k. hofkapellet, Af Teater och musik.
Begär hos Eder specerist 1 Stockholm och de flesta lands- ortsstäder Vasateatern.
» En vintersaga », s o m under den senaste tiden gifvits för nära utsålda hus, upp- fördes för sista gången i går torsdag, enär fru Håkansson o c h hr Svennberg efter slutad före- ställning måste afresa till Helsingfors för att under sex veckors tid uppträda å därvarande svenska.
teater.
I dag fredag gifves ingen fö- reställning, m e d anledning af generalrepetition å sagospelet » Lycko-Pers resa », som uppföres för första gången å denna teater lördagen den 17 dennes.
Södra teatern uppförde i torsdags för första gången ett svenskt originallustspel » Doktorns bröllopsdag », till hvilket vi härnäst skola när- mare återkomma.
öfverallt, bara bäcken porlade söfvande då sträckte du ut dina armar.
Var det » k o m », du hviskade?
Jag har aldrig vetat det bestämdt, dock hörde jag det någonstädes ifrån.
— Men ditt ömma, ljusa leende, det såg jag, din mustasch som skälf- de lätt, dina ögon s o m nästan svartnade.
— — En 3 rsel betog mig, en gränslös kärlek, den svepte in dig, mig själf, allt i ett flor — hade jag älskat mindre, så hade jag vågat hoppa i din famn — öfverdådigt som ett barn.
Nu vågade jag ej, vågade ej tro, att det var kärlek, s o m sträckte sina armar — — vågade ej bjuda ut min kärlek, så kallade jag det.
Jag blef stel, koketteri hade man varnat mig för, en kvinnas blygsamhet gör henne dubbelt begärlig, hade man lärt mig.
D u stod kvar.
Och jag vände mig o m och sade — lät det naturligt?
Jag tror nog det.
r A b o n n e m e n t ä 10 kr., gällande för de tre kon- serterna jämte tillträde till alla repetitioner, kan tecknas i A b r.
Lundquists hofmusikhandel samt vid repitionerna måndagsaftnar i musikaliska akademien.
Kammarmusik.
V i d Aulinska kvartettens kam- marmusiksoaréer säsongen 1896 — 97 äro följande kammarmusikverk påtänkta till utförande: Suite för stråkinstrument af Handel; Stråk- kvartett (B dur) af Brahms; Stråkkvartett (B dur) öfver ett för alla satserna gemensamt motiv af de fyra ryska tonsättarne Rimsky-Korakow, Lia- dow, Borodine o c h Glazounow; Pianokvintett af César Franck; Stråkkvartett (ny) af W.
Sten- hammar; Stråkkvintett af K n u t B ä c k; Serenad för stråk- o c h blåsinstrument af A.
Hallen; Pia- nokvartett af F. Gernsheim; hvilka samtliga äro nyheter för Stockholmspubliken.
Dessutom kom- ma verk af H a y d n, Mozart, Beethoven, Berwald, Norman o c h Grieg till utförande.
Första soarén eger rum instundande tisdag.
Edvard Grieg anländer hit i dagarne för att förbereda ett par konserter härstädes till början af nästa månad.
Att dessa torde få räknas till musiksäsongens evenemanger, kan man taga för gifvet.
• A quarante ans.
Hilma Angered Strandberg.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
En afton.
Jag måste sluta det här, rifva itu dessa blad — eller visa d e m för min m a n!
H u r skall jag någonsin kunna det — o c h ändå måste jag!
— Ä r min själ en af grund?
H a n k o m m e r h e m o m några dagar — jag är rädd att se h o n o m — jag bäfvar för, att han skall läsa min hemlighet i mitt ansikte.
— — Jag är ung igen — så förfärande ung — men det kan j u inte borttaga mina fyrtio år — o c h an- dra än han, som är van vid mitt ansikte, kunna icke se, hvad jag förnimmer.
När jag var med dem i kväll, de unga, så var jag s o m en af dem, talade o c h följde d e m s o m en ung — i min hjär- na fanns icke det minsta, som motsatte sig detta, — och jag var så fylld af verkligheten af min ungdom, att det dröjde länge, innan jag märkte, att de tystnat — förlägna — de förstodo mig e j!
H u r skulle de kunnat.
— — — En middag.
Jag måste d r ö m m a d r ö m m e n till slut — jag förstår, att en gång är det utsjunget, detta farväl till mitt verkliga lif — mitt enda verkliga lif — A Graf ström &amp; C:is l£rx ffU — Då puffar jag er i vattnet!
Och så balancerade jag ut på små kiselstenar, vätte mina fötter, kände förtviflan — o c h du k o m efter, blek o c h stum — — o, minns d u?
Ock ändå var jag inte viss.
Så där viss som de lärt mig, att man måste vara för att gifva en man ett tecken af sin genkärlek.
Ett enda litet språng — o c h jag hade lefvat mitt verkliga lif, kort eller långt — dock mitt lif!
Skymningen var det, o c h de gamle hvilade därinne Jag satt vid pianot o c h spelade sakta, o c h du stod bredvid.
Mitt hjärta krympte sam- man af ångest, ty dagarne ledo o c h vi skulle skiljas.
Älskade du mig verkligen?
Jag hade aldrig mött kärlek, jag väntade ett Niagara o c h aktade ej på de blyga strömdrag, s o m runno bort, m e d rosor i sin famn.
Då hörde jag dig säga halfhögt, medan du piskade noterna därborta m e d ett strå: — Hvarför skulle inte jag ha rätt att sjunga ut, jag s o m andra — hvarför?
det är löjligt.
— Förtviflan grep mig — aningen tror jag af lif- vets hela smärta.
Jag minns, att det flög igenom mig en vild tanke att bryta ut — att kasta mig handlöst ned öfver tangenterna i lidelsefull gråt.
Men lika blixtsnabbt k o m den kalla tanken: det vore ett sätt att påskynda frieri — kanske me- nade han inte det han k o m m e då o c h toge mig i sin famn.
— — Och oviss, sliten — slår jag i stället an en gammal vals, spelar som en galning, slutar m e d ett skratt o c h stiger upp.
Du förstod mig e j!
Jag gycklade väl.
H o s mig fanns ett naturstarkt element, och det skulle jag lydt — aldrig blir den vinnare, s o m sviker naturen!
Hvarför lydde jag ej mig själf!
Du hade ställt till en utfärd.
Alla k o m m o utom jag.
Min m o r förbjöd mig — af intet an- nat skäl än att det gjorde godt att säga nej då o c h då.
Älskade han, så eggades han blott af denna lilla m a n ö v e r!
O lek — förbannad vare du s o m frestar natu- ren!
När jag mötte dig nästa gång, var du så underlig.
Mina tårar fröso invändigt.
Jag öfver- dref m a m m a s ord, o c h det blef, som o m vi båda funnit att det nu vore n o g.
Endast i förseglade paket.
Hnshållskaffe a 1,25 pr paket ä V » kg.
Fint kaffe ä 1,50 » » Finaste kaffe ä 2, — » »
Sedan såg jag dig aldrig mer.
Mins du att detta var sista gången — o c h sådant var vårt af sked?
I c k e afsiktligt — m e n ödet hade pröf- vat m i g nog, o c h du vände stäfven åt andra stränder o c h m o t n y a mål.
— — E n kväll, en natt därefter, då det blef m i g klart, att vi voro oåterkalleligt skilda, då det blef en lefvande sanning — försvann för ett ögon- blick all förmåga att lefva.
Jag hade lagt döds- verktyget o m m i n hals — det var nog allvar detta — omkring mig fanns icke en strimma af ljus.
M e n samma kalla tanke, s o m sprungit fram, när jag velat gifva m i g åt lifvet, den ställ- de sig nu framför döden, o c h d ö d e n vek.
Men den kalla tanken, den blef bofast i hjärtat, ett stelt förfruset något, s o m aldrig tinat upp.
Många dagar senare.
Nej — jag skall bekänna allt — jag härdar icke ut.
Detta lif jag lefvat sista månaderna är ett brott m o t m i n make hvars minsta tan- k e jag äger.
H u r skall det blifva n u?
Ä r det slut m e d den lugna lycka, som synes m i g efter- sträfvansvärdare än någonsin, när jag kanske står i b e g r e p p att förlora den.
— — M e n jag skall vara stark.
Om jag dolde det, så skulle jag känna m i g så brottslig, att jag blefve sjuk — hvem vet — måhända gjorde m i g något illa.
— Och om han skulle upptäcka det ändå — o m jag skulle tala i s ö m n e n — — förråda m i g på något sätt — då — j a — hvad kunde icke då hända!
— Kan han — är det möjligt att han skall fordra — skilsmässa?
M e n det är ju egentligen ingenting jag gjort.
— Och d o c k — tanhe.nl — Det är som o m denna oroliga tvekan utplånat de förbjudna, ljufva drömmarna — minnena — något annat är det j u e j.
.
.
.
Underliga aningar ila g e n o m mig-.
.
.
Egent- ligen har det ju aldrig varit någonting i mitt lif — riktigt — så där, så att jag med ens sett nya syner, hört nya toner, känt nya känslor — — det har gått — en dag i sender, den ena länkad till den andra — en dag äldre för hvar dag.
.
.
.
Det är precis, s o m o m något skulle hända nu — något stort — nytt — något ofattligt — hemskt kanske — men — ändå — — Jag darrar af besynnerliga rörelser.
.
.
nu har Eedigeras af Sophie Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
Den s o m vill hos m i g en ställnin få, Måste lära sig att stå på tå, Slingra sig finurligt, K r y p a helt figurligt Och att endast på k o m m a n d o gå.
Högt En afton — minst en vecka senare.
Ja ha — så var det.
— — Så konstigt lif- vet är — hvad är det s o m verkligen är någonting?
Hvarför i all världen fortsätter jag den här d u m m a d a g b o k e n?
Det har blifvit en gammal vana — s o m när tandlösa g u m m o r prata för sig själfva.
I dag såg jag, hur tunna mina kinder äro, o c h att huden vid tinningarna hade rynkor.
Gammal — ohjälpligt!
Ä r jag verkligen bara 40 å r?
!
— — — Tänk så rädd jag var!
Ju längre det led inemot kvällen, då jag skulle visa Emil den här barnsliga historien, dess ängsligare blef jag.
Händerna v o r o kallfuktiga, jag kände, hur jag bleknade, att ö g o n e n blefvo stora s o m tekoppar — det bli de alltid, när j a g står inför något vik- tigt — åtgörande.
Det ena tillfället erbjöd sig efter det andra — m e n m o d e t svek mig.
Jag kunde icke.
Natten gick — nästa m o r g o n släpa- de sig fram — slutligen efter middagen greps jag af förtviflad beslutsamhet.
Emil hade slagit sig ned i en emmastol — (hvad han börjar bli fet!
Kinderna nästan hänga ned — en smula slappt.
—) — H a n höll tankfullt benen utsträckta framför sig.
Börsnoteringar o c h konjunkturer syntes fjärran från hans sinne.
.
.
nu eller aldrig.
Jag vet inte, hur jag k o m fram till hans stol m e d papperslapparna.
Sakta s m ö g jag d e m i hans lediga hand, s o m jag drog fram ur fickan på kavajen.
— Emil, läs!
— o c h haf förbarmande m e d m i g — jag menade i c k e något — — något ondt — m e n — åh — är allt förloradt.
.
.
mumlade jag virrigt o c h sjönk på knä vid stolkarmen.
.
.
jag darrade så.
.
.
Han tog cigarren ur m u n o c h såg ytterst för- vånad ut.
Därpå läste han igenom första sidan — började den andra — o c h satte åter cigarren mellan läpparna efter att ha slagit af askan.
Innehållsförteckning.
Melanie Warberg; af — n —.
(Med porträtt).
— Tack; af Hess — Några ord i frågan för dagen; af Hj.
Cassel.
— Troijänarinnor; reflexioner i tjänstflyttningsliden af Bell.
I.
— Kvinnokongressen i Berlin; bref från Iduns korrespon- dent Augusta Guldbrand.
(Forts, och slut).
— Missuppfatt- ningar; skiss af Emy.
— Mitt hem och jag; af Vivcka I * ang. — Iduns läkarartiklar.
X I: Om organismens egna skydds- krafter mot infektion, af d:r E.
S. Perman.
— Från Iduns läsekrets: En » bufvudfråga »; af — e —.
Till Iduns » fråg- visa » läsarinnor!
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— A quarante ans; af Hilma Angered Strandberg.
(Forts, och slut).
— Tidsfördrif.
* Sagolik historia.
Och den falska gloria, S o m skall dölja anletsdragens brist.
Något konstrueradt Och så kombineradt Att ej kraft onödig blir förspilld.
Ett gemensamt namn på mina barn.
H v a d kan skvallret utaf ondskans garn Oftast upp ett stycke.
Går i par m e d tycke.
Och hvad dessa göra i en kvarn.
Lagens tjänarinna — brottets skräck.
V ä g g s o m stänger utsikt ifrån däck.
Ett af sagans väsen.
Frossare bland gräsen.
Namn på mången tärna frisk o c h täck.
F. M.
C. Sväfvande o c h luftig resenär.
V ä g s o m mången gång till skogen bär.
H v a d oss näring gifvit.
Den bekant har blifvit A t t för pengar icke sky besvär.
Oftast M e n min lösen är på samma gång: » Frihet, bort m e d allt som kallas tvång!
Alla band s o m trycka Skall man undanrycka. » Det är min predikan dagen lång.
— H a n ögnade i g e n o m bladet, m e n jag såg, att han hoppade öfver rader här o c h där.
Så vidgades hans näsborrar af en lätt gäsp- ning — han såg u p p m e d ögon, s o m voro litet bleka, d r o g u p p ö g o n b r y n e n o c h sade i förbi- gående: — Förlåt m i g — jag hade så förbaskadt lång- trådiga historier på kontoret i dag.
— Hvarpå han återtog läsningen.
M e n nu började han bläddra, tittade lite här o c h hvar — jag tyckte, jag såg ett leende darra i munvinklarna.
Jag erfor en egendomlig blygsel o c h reste mig ovillkorligen u p p från min något teatraliska ställ- ning.
Då kastade han ännu några flyktiga blickar på det olycksaliga klottret, vek i h o p det ordentligt o c h gaf m i g det tillbaka m e d ett skämtsamt slag på handen.
— Lilla toka, sade han, inte är j a g svartsjuk på ett gammalt flicktycke — d r ö m m a r göra m i g ingenting förnär.
— Och han ville draga m i g till sig, under det han h v i s k a d e: — Det är mitt fel, lilla hustru — jag har läm- nat dig för m y c k e t ensam!
Jag rusade ifrån h o n o m.
Så de äckla mig, dessa lappar — måtte det fin- nas så pass kraft i mig, att j a g bränner d e m m e d det snaraste!
jag kanske frambesvurit det, s o m k o m m e r att rubba hela mitt stilla lyckliga lif, och j a g kom- mer kanske ofta m e d en saknadens suck att.
.
.
Det känns s o m när jag i b a r n d o m e n satt rysan- d e på parkett, o c h kronan långsamt hissades u p p i taket, medan alla väntade spändt på ridån.
.
.
Ja, i kväll skall det ske.
Gud hjälpe m i g!
lastens fröjd o c h syndens bror.
Egenskap, m e n icke någon stor.
H v a d man ser af tingen.
Så den lätta v i n g e n U p p å fältets ax.
— O c h valpens mor.
2 3 4 2 5 1 6 3 1 7 6 Dyrbart ämne, s o m o c k tages in.
Hvilken stundom kan ge rifvet skinn.
Aromatisk krydda.
Pärlerader sydda Uti täta led på kjolen din.
M e n af hvarje själfbiografi K a n så lätt det själfberöm blott bli.
Därför punkt b ö r sättas.
Men skall mer berättas, Får m i n lilla hjälptrupp stå mig bi.
Hvilken än bär krona, än bär lock.
H v i l k e n alltid synes klädd i rock.
Sjukdom outrotlig, Som j a g tror obotlig.
Sällskap s o m uppträder uti flock.
Nat — ma —: mau — hil — a — lin — z Tvänne ord, s o m hvarje spiritist E x p e r i m e n t e r a r m e d helt visst.
Sagans kanske skönsta hustru-bild.
Reskamrat från » pigan » förr ej skild.
Ofvanstående bokstäfver o c h staf- velser skola ordnas till 7 namn, så att d e två sista bokstäfverna i ett * a • aöTJsiion&amp;- - V - (rttt f r A n kjor en 4 6 6 4 F l o d i Europa.
Namn på insekt (bestämd form).
H u r spelet b ö r vara.
Namn.
Maj.
Namngåta.
— ma — it — ana — el — r el — ma.
Lutpulvret begagnas vid lak eller tvätt i stället för bästa och renaste aska.
Användningssättet alldeles s a m m a s o m m e d vanlig asklut, och SÅP-PULVEB annan, skall första utbytas så möt att ett an- Ordnas ras initialbokstäfver net på en nam- epokgörande personlighet.
Lösningar.
Ånagrammet•• Akja, jaka, kaja.
Ar Urnor emet: Konstantinopel; al, ek, lo, ask, ton, stop, lans, opal, pion, Stina, netto, nitton, ponton.
Vokalförändringsgåtan: Rar, ror, rår, rör.
Hufvudbrijet: A n t w n t w A n t w e rpe n r t P w e e r p e n Bokstäfverna, lästa från vänster till höger, bilda samma ord som o m de läsas uppifrån nedåt.
1) 2) 3) 4) ord de nya orden rätt, gifva de- Fyrkantaritmogryf.
1 hvart o c h ett af vid- bokstafven Mitt första är fett, Mitt andra plus mitt tredje är ock- så ett fett, Man ofta mitt hela på vågen har sett.
S.
L.
M y c k e t mer o m mig n o g sägas kan, Till e x e m p e l hur min första man Gaf m i g namn o c h h e d e r; H u r min andra leder Mig till ärans h ö j d e r u p p minsann.
Tekniska F a b r l k e n " G Ö T A L E J O N " I stående nat ord uppstår.
H v a d är värre än i takdropp stå.
Och h v a d kunskap är.
— Det sägs j u så.
H v i l k e n stor kan växa.
— Också gammal läxa.
Ointagligt — m e n » tas in » ändå.
rekommendera sitt allmänt erkända I n i ti a l f ö r v a n d 1 i n g s g å t a.
Charad.
i kurs står u n g d o m hos m i g ock, Och af barn har j a g en hoppfull flock; Må det d e m tillhöra A t t m e d äran föra Mina runor under b o c k på b o c k.
i &amp; CÖT L T J T P U L V S H föregående namn äro lika m e d de två första i ett efterföljande.
e r P e n Förvandlingsgåtan: Lika barn leka bäst; 1) Linköping, 2i Imatra, 0) Kaukasien, 4) Al- vastra, 5) Balkanbalfön, 6) Anderna, 7) Ro- stock, 8) Nangasaki, 9) Lissabon, 10) Engel- bolm, 11) Kroatien, 12) Amsterdam, 13) Bränn- kyrka, 14) Ätiopien, 15) Sulitelma, 16) Ta- ganrog.
I fyllnings gåtan: Ernst Westerlund.
1) En- köping, 2) Preciösa, 3) människa, 4) prust- rot, 5) prestost, 6) pressvän, 7) bernsten, 8) Topelius, 9) fläderte, 10) ljungeld, 11) por- trätt, 12) trollspö, 13) ljussken, 14) underkur, 15) dromedar.
Sparar • • Sparar peiUlillffO.r arbete.
Sparar kläder och- - — ont&amp;tt&amp;r * Å p a eller t-råd.
