# ID: svediakorp-per1098
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,214
# sentences: 746
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Irluns Tryckeri N:r 41 (460) Fredagen den 9 oktober 1896.
Byra Prenumerationspris p r ä r: Idun ensam kr.
5.
— K l a r a södra k y r k o g.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5; — Iduns Modet., mänadsuppl.
&gt; 3: — Prenumeration sker å alla post- Barngarderoben » 3: — anstalter i riket.
Redaktör och u t g i f r a r e: Aktiebolag 9.de årg.
AonotiNpris: FRITHIOF HELLBERG.
35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Redaktionssekr.
: J. Nordling Clösn r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr nonp- rad.
Utgifningstid:.
hvarje helgfri fredag.
Charlotte Pendleton.
^^tockholm gästas bemärkta Namnet målaren för närvarande damer, är förut af en icke okändt väckt berättigadt våra konstutställningar som bäst bygga Släkten sitt på hem.
adel d i t i o n e r från med tra- korstågen.
Se- dan mer än t v å har den uteslutande redan uppseende som man på n e v ö till henne, m e d några läckra en o c h annan s e t t af af tidningarna, och hennes samtliga s o l åt talkonst tendera de stora och hennes d e m o t ett städernas tusen bleka S å till e x e m p e l » F a i r m o u n t P a r k » I denna föräldrar stora födda stad, barn där stämmas gemensamt bland i århundraden bebott andra så m å n g a på enskild väg gaf upphöfvet till ma • k y l d e luften mardagar, o c h där s k u g g a n d e beträdas, barn parken och äga och som en park, sjuka skulle hetsförklaringen 1776. springbrunnar under heta som- träd hägnade gräsmattor, rätten, år plats, e n s t o r v i d floden b e l ä g e n den betydelsefulla oafhängig- af på en park, där friska stadens som svenska förut var öde, åstadkom- med den, af v ä x a u p p, v ä c k t e miss P e n d l e t o n förslag att finge Edmund, var —; barn.
N o r d a m e r i k a o c h e n af s l ä k t e n, förnamnet klangfullhet mål, n ä m l i g e n luft Philadelfia.
som P e n d l e t o n är g a m - engelsk skildra men i Sverige. '
En o c h är n u, i fart m e d att Djursholm af N o r d a m e r i k a s m e r a Pendleton.
" William M a r c y P e n d l e t o n, h a r porträttdukar mal miss besittnings- inom färdig där stadens kort som stod trollad Ä f v e n p å k o n t i n e n t e n är n a m - fram net n å g r a m å n a d e r s e d a n lät m i s s Pendleton En broder den nu orge icke till okändt.
miss P. var aflidne ministern Ge- P. i Berlin o c h hennes b r o d e r E d m u n d, f a d e r till m å - l a r e n, är e n af A m e r i k a s m e r a framstående Själf land författare.
P. i d e n n a p a r k täckelset falla för dess första m o n u m e n t ett j ä t t e m o n u m e n t mördade lyrisk författarinna.
Hennes erfara, dikter för görande stort herrvälde öfver o c h för en v a r m af ett formen underström religiositet.
Sin hon emellertid de hemland och hennes lativa som i hennes på grund som tidningarna hemland uttryck, genom den svenska flertalet att hennes införts i lorna i Philadelfia.
åt- slöjden af flicksko- Pendleton erbjuder i f ö r e t e e l s e n af e n v e r k l i g v ä r l d s - M å n g a äro talarinna stora att läsare intressant s å s o m e n ini- vidtagits en de För svenska det vara sin p e r s o n d e n m i n d r e v a n l i g a af h e n n e s o r d — h o n är n ä m - ligen undervisningen äger kvinna.
åtgärder, torde Miss största betydelse tiativets för intresse.
begåfvad sig — den Garfield.
Äfven som en utmärka öfver har miss P e n d l e t o n visat v a r m t är m i s s P.
i sitt h e m - känd i en saga, j a, för endast få, i dam, med som lif ägnar på s i g åt idéer.
för henne synnerligen gång mån realiserandet allmännyttiga del samma o c h lust i sin är af E n för- därvid oberoende den ställ- söka super- n i n g h o n såväl i e k o n o m i s k t då det gäller afseende som eljes innehar.
IDUN 322 1^96 Låt tryggt med hälften nöja dig: Det är för mer än det hela.
Vid allt, hvad lyckan bjuder dig, Hvad glans och nöje dela, H.
Sin t i d t i l l b r i n g a r h o n o f t a p å r e s o r; d e s s - emellan drager h o n sig tillbaka, vare sig till sitt h o t e l l i P h i l a d e l f i a eller s i n s o m - marvilla i Bar Harbor.
I Sverige torde miss Pendleton k o m m a att s t a n n a ö f v e r v i n t e r n.
Landet o c h fram- förallt S t o c k h o l m m e d d e s s härliga omgif- ningar hafva på henne gjort det angenä- m a s t e i n t r y c k, o c h d e t är att h o p p a s att h o n i c k e skall u n d e r l å t a att m e d sin p e n n a b i d r a g a till k ä n n e d o m e n i A m e r i k a o&lt;n S v e - rige s o m turistland.
F ö r v å r t i n t e l l e k t u e l l a lif h y s e r h o n lika- så d e t lifligaste i n t r e s s e.
G e n o m E l l e n K e y, h v a r s b e k a n t s k a p h o n haft f ö r m å n e n g ö r a, t o r d e f ö r h e n n e v ä g e n till u p p f a t t n i n g o m särskildt d e n kvinnliga svenska intelligen- sens sträfvanden blifva lätt n o g.
V å r k o n s t har i h e n n e en v a r m beundrare; framför allt i n t r e s s e r a r h e n n e L i l j e f o r s, af h v i l k e n redan europeiske konstnär h o n nyligen be- ställt ett a r b e t e.
V i h o p p a s, att m i s s P e n d l e t o n, j u m e r h o n lär k ä n n a v å r t l a n d, d e s t o m e r m å t t e l ä r a sig v ä r d e r a d e t.
M å h ä n d a skall h o n finna ett o c h a n n a t m å l, s o m i n o m p e d a g o g i k e n s och människokärlekens områden föresväfvat henne, redan häruppe i vårt u n d a n g ö m d a h ö r n af v ä r l d e n v o r d e t v e r k l i g h e t.
Estelle.
jfur blick i blick sig omolståndligt sänker, när ömt intill hans bröst hon sluter sig!
" Och i den kyss, hon blygt och skuldlöst skänker, hon tolkar sitt: $ag Icfvcr blott för dig!
" Och markens tusen blomster vagga sina af dofter fyllda kalkar mot de två, och skogen signar, fjärdens vågor skina, och himlens kupa hvälfs än mera blå.
Xf af åt att dessa unga, hvilkas pulsar glöda lifvets lust i doftrik sommarnatt, dem är ämnad framtidsdagars möda enigt bäras under ve och skratt.
^De korats ut en stor mission att fylla och därför hälsas de af markens blom.
oom unga träd i vårens mjuka mylla, de löften ge om skördars rikedom.
.
.
" Och tåget brusar rastlöst fram i natten, men genom dånet utaf tung vaggon det klingar något öfver land och vatten: det är all ungdoms fagra bröllopssång.
_Od bröllopsresa.
K, &lt;n sommarkväll, som intet moln förmör- kar, går nattexpressen rastlöst söderut, längs vallen buga nyutslagna björkar och sol förgyller torpets röda knut.
3 sofvaggonen trötta resenärer ha slumrat in i dammets hvirfvelsky; för dem är resans enda mål: affärer, för dem kan himlen vara grå som lly.
jylen han och hon, i hvilkas öron klingar ännu en ton af bröllopsmclodin, och som i jubel fly på ångans vingar, med läppar fuktiga af kyss och vin — för dem är solen en gudinna vorden, som hägnar deras väg med idel ljus, för dem i sommarkvällen hela jorden står härligt smackad som ett bröllopshus.
jfå blir allt och vagnens platform lämnade allena, deras värld en drömvärld, underbar, medan hjulen dåna mot sin skena sprängda klippors ekon gifva svar.
Ernst Högman.
sjrr _ " 1 55 Kamelen.
1 Jet finnes k v i n n o r, h ö g s t få l i k v ä l, h v i l k a d e t i c k e m i s s k l ä r att g r å t a.
D e r a s ö g o n - l o c k bli h v a r k e n r ö d a e l l e r s v u l l n a, e n d a s t iris f u k t a s; o c h t å r a r n a b i l d a i n g a fåror eller fläckar på deras glatta kinder, utan tindra där, en o c h en, likt d a g g d r o p p a r på m a r m o r; deras snyftningar äro väl afpassade o c h följa i en viss r y t m; o c h bröstet stiger o c h sjun- k e r, i c k e allt f ö r s t o r m i g t.
M e n d e t t a är en sällsynt talang.
F r u E v a h a d e d e n i c k e, å t m i n s t o n e ut- öfvade h o n den icke i detta ögonblick, där hon s a t t v i d sitt s k r i f b o r d m e d h u s h å l l s - b o k e n ö p p e n framför sig o c h näsduken för ögonen.
H e n n e s t å r a r v o r o r a k a m o t s a t s e n till of- v a n o m t a l a d e paradtårar, o c h när h o n såg u p p, f ö r s k r ä c k t af k n a r r a n d e f o t s t e g, lik- nade hon, m e d håret uppstruket öfver ena s i d a n af p a n n a n, m e r a e n t u k t a d s k o l p o j k e ä n d e n v a c k r a, u n g a fru, s o m h e n n e s m a n v a r så s t o l t ö f v e r.
O c k s å k u n d e i c k e o n k e l Staffan å t e r h å l l a s k y m t e n af ett l e e n d e, s o m b l a n d a d e s i g i d e t u t t r y c k af h j ä r t l i g t d e l t a g a n d e, h v a r m e d h a n n u k o m f r a m till sin g u d d o t t e r E v a, v a n s o m h a n v a r att m ö t a s af i d e l f r ö j d e r o p, n ä r h a n så d ä r ö f v e r r a s k a d e.
» Men m i n kära flicka!
? » Det v a r h e n n e i c k e m ö j l i g t att h ä m m a sin g r å t eller att g e n å g o n f ö r k l a r i n g ö f v e r d e n s a m m a, o c h så f ö r d e h a n h e n n e till sof- Hoffmann.
fan o c h g j o r d e d e t b e k v ä m t f ö r h e n n e, allt under det han talade vänligt lugnande ord o m att h o n n o g m å s t e g r å t a ut, efter h o n n u e n g å n g, m o t sin v a n a, b ö r j a t, o c h s e -, dan skulle han hjälpa, o m det stod i h a n s makt.
H a n mildrade solljuset m e d en skärm, g i c k ett par slag o m k r i n g i r u m m e t o c h s a t t e s i g så n e r v i d s k r i f b o r d e t p å d e n p l a t s fru E v a l ä m n a t o c h b l i c k a d e m e k a n i s k t p å sidorna i hushållsboken.
Emellertid började han vända på bladen ett efter a n n a t, o c h j u t y s t a r e s n y f t n i n - g a r n a b l e f v o från soffan, d e s s ifrigare fort- s a t t e h a n sitt s t u d i u m, tills h a n i ett n u slog ihop boken o c h utbrast: » F y katten, sådan persilja!
Jag undrar h v a d j a g s k u l l e g e s y s t e r I d a f ö r att få h e n - n e till ett s å d a n t a r b e t e.
H o n skulle inte gråta hon, m e n väl kasta boken på elden!
D u b e h ö f v e r i n t e s ä g a m i g, att d u g r å t e r ö f v e r att så h ä r b e h ö f v a s k r i f v a u p p d a g efter d a g: 2 ö r e p e r s i l j a, 5 ö r e m o r ö t t e r, 1 0 ö r e dill — o.
s. v.
i o ä n d l i g h e t, d e t är tårar värdt.
I n t e vill H e r m a n d e t?
» » Nej, » vill n o g för m i g, att v e t a, sade E v a m e d snyftande röst, » h a n i n t e, att n å g o n t i n g skall v a r a s v å r t m e n j a g måste j u s k r i f v a u p p f ö r hvart pengarne taga vägen. » » V i s s e r l i g e n, v i s s e r l i g e n — m e n i c k e så i detalj, d e t v o r e j u a l l d e l e s n o g att s k r i f v a för v e c k a n, h v a d h u s h å l l e t g å t t t i l l; m e n d e t är n u i c k e s j ä l f v a s k r i f n i n g e n, h u r t i d s - o c h h u m ö r f ö r s t ö r a n d e d e n än kan vara, s o m k o m m i t m i n t a p p r a E v a att fälla m o d e t — b e k ä n n!
O c h s ä g, att d e t s o r g l i g a l i g g e r där- uti a t t: det icke hjälper.
D u silar h e l a m y g g - s v ä r m a r s i d a efter s i d a — m e n k a m e l e n, kamelen g å r l ö s!
V i h a här oktober m å n a d.
L å t o m oss be- t r a k t a d e n s i d a n s o m e n flxerbild o c h f r å g a: H v a r är k a m e l e n?
I c k e är d e t p e r s i l j a n eller m o r ö t t e r n a eller e n s d e n n y a v i n t e r - h a t t e n, u t a n h v a d s ä g e r d u o m d e n n a lilla figur, f ö r e t r ä d d af t i t e l n » h y r a n för kvar- talet »: 250?
N u är d e t f i x e r b i l d e r n a s e g e n s k a p att d e - ras h e m l i g h e t är f ö r d o l d f ö r ö g a t i d e t all- r a l ä n g s t a • — m e n har m a n fått r e d a p å den en g å n g, så kan m a n icke förbise d e n sedan. » » Ja, vi vänner.
» bo som andra våra umgänges- » Ni g ö r det — m e n den s o m bor för 1, 0 0 0 o m året, m å s t e h a e n i n k o m s t af 1 0, 0 0 0 å r l i g e n, o m d e t e n a skall v a r a ef- ter d e t andra.
D e t är d e n r ä t t a p r o p o r t i o - n e n; o c h h a r d u e n g å n g fått k o r n p å den k a m e l e n, så v e t d u, att allt b e s v ä r m e d m y g - g e n är t o t a l t b o r t k a s t a d t.
» » D e t är 10,000. » sant: vi ha visst icke några » N e j, o c h därför har d u heller i c k e råd att g r å t a ö f v e r s m å k r a f s.
E n stor v å n i n g d r a r m e d s i g s t o r a u t g i f t e r eller — s t o r otrefnad.
M e n j a g v i l l i c k e f ö r allt i värl- d e n se d i g l e d s e n i g e n.
» » D u g ö r m i g l u g n i stället, o c h j a g lof- v a r att t a i h o p m e d k a m e l e n, så s n a r t j a g k a n få H e r m a n att se h o n o m.
» » Rätt så! » A.
M.
IDUN 18P6] §vinnokongressen i Berlin.
Bref från Iduns korrespondent.
J - K t t det icke finnes något nytt under solen, * påstod redan den vise Salomo, o c h detta har sedan under tidernas lopp upprepats så många gånger, att det till slut nästan ansetts som en oomtvistad sanning.
M e n den kongress som söndagen den 20 september samlades i Ber- lins stora rådhus var verkligen något så full- komligt nytt, att världshistorien aldrig haft att uppvisa något liknande.
1,500 kvinnor från jor- dens alla länder samlades där för att öfverlägga o m sina plikter m o t samhället, sina behof o c h önskningar för framtiden.
Kongressens officiella namn lydde: Intematio- naler Kongress fiir FrauenwerJce und Frauenbestreb- ungen.
Inbjudningen var utfärdad af tjugu bland Berlins mest framstående damer, hvilka m e d sig associerat ytterligare trettio, tillsammans utgö- rande en komité, s o m hade att bestämma öfver- läggningsämnen o c h ordna allt för kongressen.
Bland dessa märkas en filosofie o c h en medicine doktor (- inna), lärarinnor, skriftställarinnor o c h konstnärer, åtskilliga representanter för fabriks- arbete o c h slöjd samt en kvinnlig trädgårds- mästare.
Främst såsom den drifvande kraften o c h till- lika l:a ordförande stod den bekanta skriftstäl- larinnan fru Lina Morgenstern, o c h vid hennes sida såsom 2:a ordförande den icke mindre fram- stående fru Minna Cauer, hvars utmärkta sätt att leda förhandlingarna väckte allmänt erkän- nande bland såväl åhörarne s o m pressens män.
Kongressen var bestämd att hållas d.
19 — 27 september, och programmet var ytterst rikhal- tigt.
Det upptog föredrag o c h diskussioner rö- rande kvinnorörelsens framsteg, kvinnans rätts- liga ställning inom Tyskland o c h andra länder, kvinnans deltagande i välgörenhetsarbetet, i skol- råd o c h fattigvård, i uppfostringsfrågor, kvinnors vetenskapliga studier vid högskolor o c h deias utbildning till läkare, apotekare, sjuksköterskor o c h barnmorskor.
Vidare nykterhetssträfvanden, hushållsskolor, folkkök, feriekolonier, kvinnans arbete i n o m industri, handel o c h yrken o c h den därmed sammanhängande lönefrågan, kvinnliga fackföreningar o c h hjälpföreningar, sedlighets- frågan, kvinnan inom konsten o c h litteraturen, kvinnans deltagande i fredsrörelsen in.
m.
Frågan om kvinnans politiska rösträtt stod icke på programmet, och den första talarinnan, fru Stritt från Dresden, som hade att gifva en öfversikt af kvinnornas ställning inom Tyskland, förklarade, att hennes landsmaninnor ännu icke uppsatt denna fråga på sitt program, ehuru rö- relsen var så stark i n o m angränsande länder o c h frågan där stod så nära en lycklig lösning.
Men så m y c k e t ifrigare kämpade engelskor o c h ame- rikanskor för denna sak, utan att af någon mot- sägas-, o c h en fransysk talarinna m:me Potonié- Pierre berättade, att det i Frankrike för närva- rande allvarsamt ifrågasattes att uppställa kvinn- liga kandidater vid de allmänna valen.
Någon diskussion förekom dock lika litet angående den- na fråga, s o m någon af de öfriga.
Tiden med- gaf det icke.
Endast inom sektionerna ägde diskussion rum, o c h där^upptog sedlighetsfrågan en dryg del af tiden.
Äfven den kvinnliga klädedräkten un- derkastades där en skarp kritik, o c h med.
d:r Spener betecknade densamma som » ett bety- dande hinder för kvinnorörelsens framgång ».
Några pedagogiska frågor äfvensom lämplighe- ten af kvinnliga trädgårdsskolor dryftades äfven inom sektionerna.
En varm förespråkare för de senare var fröken E. Kastner, själf förestånda- rinna för en dylik anstalt vid Friedenau, en af Berlins många förstäder.
Denna skola besöktes af de flesta kongressledamöterna, o c h med sär- skild hänsyn till de många förfrågningar angå- ende trädgårdsskötsel, s o m ingå till Idun, gjorde vi oss underrättade o m förhållandena där samt begärde program, hvilket dock icke för ögon- blicket fanns tillgängligt, m e n s o m sedermera skulle skickas.
Kursen är tvåårig m e d teoretisk o c h praktisk undervisning af både manliga o c h kvinnliga lärare.
Afgiften i ett för allt 85 mark pr månad.
Men vi återgå till kongressen.
Aftonen före densamma var ett festligt samkväm anordnadt i ett af Berlins förnämsta hotell, det så kallade English House vid Mohrenstrasse.
Mer än 1,200 deltagare strömmade uppför de blomstersmyc- kade o c h mattbelagda trapporna in i de präktiga salarne, hvilka snart fylldes af en högtidsklädd skara i magnifika toaletter, alla s o m igenkän- ningstecken bärande en rosett i sitt lands fär- ger o c h m e d det därunder hängande förgyllda kongressmärket.
Marskalkarne hade två långa fladdrande band fastade vid axeln.
Det var en intressant o c h mångfärgad tafla, som utbredde sig för ögat.
U n g d o m o c h skönhet v o r o här lika starkt representerade — o m ej mer — än ålder- d o m e n s stilla resignation.
Karaktäristisk var frånvaron af blåstrumpetypen, sådan vi fordom föreställde oss den o c h ännu se den återgifven i våra skämtblad.
Herrar funnos äfven tillstä- des, o m o c k i minoritet.
Mötets internationella karaktär gaf sig genast tillkänna genom de många olika ansiktstyperna o c h den språkförbistring s o m härskade.
På ett eller annat sätt lyckades man dock alltid göra sig förstådd af sin granne, o c h ett gladt sorl fyllde rummen, tills ordföran- dens väldiga klocka ringde samman, fru Mor- genstern uppsteg på estraden o c h hälsade gä- sterna välkomna, särskildt de främmande, till hvilka h o n riktade många vänliga ord.
Talet be- svarades och en dikt upplästes, hvilken belöna- des m e d lifliga applåder.
Efter några skämt- samma anmärkningar till de närvarande herrar- ne — äfvenledes från estraden — uppmanades man så att storma borden.
Detta skedde o c k med mer eller mindre framgång för hvar o c h en.
Blygsamma naturer fingo lida hungerns kval.
I allmänhet blefvo dock de uUändska deltagarne väl försedda, ty hvar en rosett i de främmande färgerna syntes, räcktes strax en vänlig tysk hand fram för att hjälpa.
Redan kl. 10 var festen slut, o c h man gick h e m att sofva den rättfärdiges s ö m n o c h bereda sig till de k o m m a n d e dagarnes mödor, hvilka sannerligen ej blefvo få.
Tio ä tolf föredrag hvarje dag, alla eftermiddagar anslagna till be- sök i industriutställningen, i olika slags skolor o c h uppfostringsanstalter, i sjukhus, välgören- hetsinrättningar, folkkök o c h hushållsskolor m.
m.
samt dessemellan en och annan liten sällskaplig sammankomst — se där hvad programmet bjöd på.
M e d förvånande ihärdighet höllo de flesta ut i allt detta.
Alla föredrag voro till trängsel besökta o c h intresset tycktes för hvar dag sna- rare till- än aftaga.
Också anmärkte skämtsamt de tyska tidningarna, att man efter denna dag knappast mer kan tala o m ett » svagare k ö n ».
K o m så mötets första dag i rådhusets stora festsal, hvilken r y m m e r ett par tusen personer.
På midten af ena långväggen var talarstolen rest mot en fond af b l o m m o r och grönt o c h — na- turligtvis!
— kejsar Wilhelms byst öfvervakande det hela.
Jag begriper ej, hvart man skulle gå här i Tyskland för att ej träffa på kejsarens porträtt eller byst.
Det är så gifvet s o m amen i kyrkan.
Bismarck o c h kejsaren öfver allt, både högt och lågt.
Denna hyllning är vacker o c h springer strax i ögonen på en utländing.
Nå, kejsaren satt där äfven nu o c h nedanför h o n o m i lefvande måtto stadens borgmästare o c h råd, inbjudna såsom hedersledamöter.
De, jämte de delegerade, tronade i stora fåtöljer, hvilka till- hörde rådhuset o c h s o m voro prydda m e d sta- den Berlins vapen.
Det såg mäkta präktigt ut.
Andra dödliga sutto på vanliga stolar med höga ryggstöd, o c h de allra yttersta, s o m försenat sig, fingo nöja sig m e d en ståplats mellan eller bak- o m kolonnerna.
Äfven det kring salen löpande galleriet var fullt af åhörare.
Detta oaktadt var det så tyst, att man kunnat höra en knappnål falla, när fru Morgenstern tog ordet o c h ' förkla- rade att mötets första arbetsdag ingått.
Tretton föredrag v o r o bestämda för förmidda- gen af delegerade från lika många land.
Menin- gen var, att hvarje talarinna skulle gifva en kort öfversikt af kvinnofrågans ställning i n o m det land hon representerade.
Till o c h m e d Persien o c h A r m e a i e n skulle hafva sitt ord m e d i laget.
Denna planläggning för kongressens arbete var förträffligt uttänkt o c h bildade ett godt under- lag för vidare ingående på speciella frågor un- der de följande dagarne.
Tyvärr kunna vi här knappast mer än uppräkna namnen på de ta- lande o c h antyda något af innehållet.
M e n för den, som är vidare intresserad, finnas alla mö- tets förhandlingar ordagrannt återgifna i en bok, hvilken framdeles kan rekvireras från Berlin mot erläggande af 3 mark o c h postporto.
V i skulle vilja rekommendera denna lektyr både som ett intressant studium o c h som en handbok för statistiska uppgifter från alla land.
(Slut i nästa nummer.)
* — — 323 Bobbie.
Skiss för Idun af Lilli.
1 Jet var en vacker, varm septemberdag.
M i d t i hetaste solskenet p å stora gräs- planen i prästgårdsträdgården låg Bobbie helt m a k l i g t utsträckt.
H a n h a d e sofvit l ä n g e o c h låg n u o c h tittade sig o m k r i n g med omorgnade ögon.
N å g r a s t e g ifrån h o n o m p å v e r a n d a t r a p - pan stod hans unga ägarinna leende o c h g l a d s o m alltid, h o n b a l a n s e r a d e p å y t t e r - s t a s p e t s e n af s i n lilla f o t, i d e t att h o n m e d en vacker, b l o d r ö d r o s e n k n o p p slog efter e n n ä r g å n g e n fluga.
E t t p a r t r a p p s t e g n e d a n f ö r h e n n e s t o d en u n g m a n, d e t v a r p a s t o r s a d j u n k t e n — e n s ä r d e l e s g o d v ä n till B o b b i e — h a n såg u p p till d e n v a c k r a, strå- l a n d e u p p e n b a r e l s e n f r a m f ö r h o n o m o c h ta- l a d e v a r m t o c h ifrigt, fast i n ä s t a n h v i s k a n - d e t o n, till h e n n e.
A l l t d e t t a f ö r e f ö l l B o b b i e t ä m l i g e n oin- tressant, m e n m a n k u n d e j u inte heller be- g ä r a f ö r m y c k e t af h o n o m, h a n v a r b a r a e n l i t e n s v a r t v a l p af f ö r e g i f v e n u l m e r d o g g - r a s, o c h d e t f a n n s så m y c k e t, så m y c k e t, s o m h a n rakt inte förstod sig på.
B o b b i e s l ö t åter i g e n s i n a s m å s ö m n i g a ö g o n f ö r att f ö r s j u n k a i sitt f ö r r a d v a l l i k a tillstånd, m e n i det s a m m a väcktes h a n h a s t i g t till m e d v e t a n d e af ett litet k l i n g a n - de, ö f v e r m o d i g t skratt, han for u p p o c h s t o d m e d ett h o p p p å alla f y r a o c h s t i r r a d e m e d ett f ö r v å n a d t u t t r y c k p å d e b å d a u n g a m ä n - niskorna på trappan.
B o b b i e s ä g a r i n n a, E s t e r, slet n u m e d ett e n d a r y c k alla b l a d e n af d e n s t a c k a r s tÖrn- rosen och kastade d e m skrattande upp i luften.
D e f ö l l o n e d i g e n s o m ett r e g n af blod, somliga stannade i hennes eget ljusa h å r o c h l å g o d ä r likt t u n g a, r ö d a d r o p p a r.
H e j, det såg lustigt ut!
B o b b i e r u s a d e f r a m m e d ett m u n t e r t s k a l l o c h l y c k a d e s efter ett k l u m p i g t h o p p att f å n g a n å g r a af d e s i s t a f a l l a n d e, r ö d a b l a - d e n i sitt u p p s p ä r r a d e g a p.
E s t e r s v ä n g d e o m p å k l a c k e n o c h för- svann g e n o m glasdörrarna, och strax därpå t r ä n g d e t o n e r n a af d e n m e s t y s t r a, u p p - s l u p p n a lilla g a l o p p a d, f r a m h v i r f l a d p å pia- n o t, u t till d e b å d a p å t r a p p a n, d e n u n g e mannen och Bobbie.
B o b b i e s v ä n s t o d stilla e n s t u n d, stel o c h blek s o m en m a r m o r s t o d, endast de m ö r k a ögonen, s o m sköto blixt på blixt, förrådde, att h a n var en l e f v a n d e varelse.
Slutli- g e n s t e g h a n n e d f ö r t r a p p a n, t r y c k t e hat- t e n n e d i p a n n a n o c h g i c k därifrån m e d h a s t i g a s t e g, å t f ö l j d af B o b b i e.
D å d e p a s - serade förbi förstugudörrarna, höll den u n g e m a n n e n p å att falla ö f v e r e n af d e m å n g a lårar o c h koffertar, s o m s t o d o d ä r.
Han g i c k i c k e i n o c h u p p p å sitt r u m, s o m B o b - bie h a d e tänkt sig, utan marscherade m e d fasta, stolta steg öfver g å r d e n o c h landsvä- gen, m e n då han k o m in i den skyddande s k o g e n, förlorade han sin strama hållning o c h saktade sina steg.
B o b b i e larfvade helt beskedligt b a k o m h o n o m, då o c h då kastan- d e e n ifrigt f o r s k a n d e b l i c k åt s i d o r n a, f ö r att m ö j l i g e n få s y n p å n å g o n e k o r r e eller h a r e eller n å g o t a n n a t trefligt.
M e n intet v i s a d e s i g d e n n a d a g f ö r att fresta B o b b i e till o l y d n a d, u t a n h a n t r a s k a d e snällt o c h undergifvet i hälarna p å sin v ä n, s o m h a n b l i f v i t l ä r d att g ö r a.
Efter en lång v a n d r i n g n å d d e d e en liten
IDUN 32 i skogstjärn m e d djupt, dystert vatten.
D e n u n g e m a n n e n s t ä l l d e sig p å e n u t s k j u t a n d e sten o c h stirrade n e d i den svarta, botten- l ö s a a f g r u u d e n.
H a n s a n s i k t e v a r fortfaran- de blekt, o c h hvarje d r a g däri tycktes stelnadt i sorg och smärta.
B o b b i e satt en lång s t u n d helt tåligt o c h b e t r a k t a d e sin v ä n o c h u p p f o s t r a r e, så m o r - rade han ett p a r g å n g e r, g ä s p a d e o c h v i f t a d e m e d s v a n s e n, allt f ö r att väcka pastorns uppmärksamhet, m e n förgäfves.
D å v a k n a d e h o s h o n o m ett s t a r k t b e g ä r efter a t t r y m m a, h a n k a s t a d e e n o r o l i g b l i c k åt s i d a n, s m e t i n u n d e r ett p a r b u s k a r, k r ö p u t p å a n d r a s i d a n o c h v a r s n a r t l å n g t ifrån sin d y s t r e f ö l j e s l a g a r e.
I n g e n h v i s s l i n g för- n a m s f ö r att k a l l a h o n o m t i l l b a k a till plik- t e n s o c h l y d n a d e n s b e s v ä r l i g a stråt.
S e g e r - g l a d r u s a d e h a n n u h i t o c h dit, j a g a d e u p p harar o c h fåglar, skällde p å ekorrarna, hoppade, skuttade o c h sprang, glad som en o d y g d i g, ostyrig hundvalp kan vara.
D å h a n l å n g t o m l ä n g e å t e r k o m till sin herre, upphettad o c h m e d h ä n g a n d e tunga, fann han denne liggande på mossan, stödd på ena armbågen och m e d blicken dröm- m a n d e r i k t a d p å d e n b j ä r t a, r ö d a k t i g a sol- g l i m t, s o m o f ö r v ä g e t t r ä n g t sig i n b l a n d d e mörka granarna.
Bobbie stack svansen mellan benen o c h k r ö p f r a m till h o n o m, v ä n t a n d e d e n a g a, s o m aldrig uteblef, d å h a n varit olydig.
Men den hand, som nu dådaren, slog icke, utan p å g å n g s m e k a n d e öfver U t o m sig af t a c k s a m h e t B o b b i e sin v ä n s h ä n d e r.
sträcktes mot miss- s t r ö k i stället g å n g hans svarta päls.
och glädje slickade N u fick d e n n e s y n p å n å g o t, s o m t y c k t e s i h ö g grad uppröra h o n o m o c h störa det n y s s å t e r v u n n a l u g n e t.
H a n b ö j d e sig f r a m o c h l ö s g j o r d e f ö r s i k t i g t från B o b b i e s hals- b a n d ett stort, b l o d r ö d t r o s e n b l a d, s o m s u t t i t i n s n ä r j d t däri, t o g d e t v a r s a m t m e l - l a n s i n a fingrar, t r y c k t e e n h ä f t i g k y s s därpå och lade det sedan mellan bladen i sin p l å n b o k.
» D e t e n d a m i n n e t, » s a d e h a n bittert, » e t t halfvissnadt, sönderrifvet törnrosblad.
.
.
» D ä r p å r e s t e h a n sig o c h g i c k t i l l b a k a till p r ä s t g å r d e n, f ö l j d af B o b b i e, s o m ä n n u fläm- t a d e efter j a k t e n s a n s t r ä n g n i n g a r.
Det var några timmar senare s a m m a dag.
B o b b i e b e f a n n s i g åter p å g r ä s p l a n e n.
H a n var m y c k e t m i s s b e l å t e n: allting var s o m förgjordt denna eftermiddag, ingen b r y d d e sig o m h o n o m.
E s t e r v a r f ö r s v u n n e n, p a s t o r n l a r m a d e, i n s t ä n g d i sitt r u m, m e d byrålå- d o r o c h koffertar, o c h till o c h m e d K u r r e, d e n lilla f e t a k n ä r a c k a n, v a r u t o m h ö r - o c h synhåll.
A n n a r s h a d e stackars B o b b i e kun- n a t skaffa sig en m u n t e r s t u n d g e n o m att reta o c h plåga b e m ä l d a argsinta kreatur, s o m inte k u n d e fördra d e n stora, o t y m p l i - g a v a l p e n m e d d e t g r o f v a skallet o c h d e hvassa tänderna.
S o m sagdt, Bobbie var ytterst missbelåten.
O m bara inte det där s t e n k u m l e t funnits där!
Det var en nagel i ögat på Bobbie, h a n h a d e allt s e d a n h a n f ö r s t k o m till präst- g å r d e n haft e n b r i n n a n d e l u s t att s p r i n g a upp bland de konstiga stenarna i kumlet o c h se efter, h v a d s o m f a n n s u n d e r d e s t o r a o r m b u n k a r n a, s o m tillika m e d d e r ö d a kras- seblommorna växte däruppe.
Det måste n a t u r l i g t v i s v a r a n å g o t a l l d e l e s s ä r s k i l d t in- t r e s s a n t, efter s o m B o b b i e t r e o l i k a g å n g e r fått m y c k e t s t r y k, d ä r f ö r att h a n f ö r s ö k t k l ä t t r a u p p o c h se efter.
.
1896 S e d a n h a d e h a n a l d r i g v å g a t n ä r m a sig s t e n k u m l e t, h a n h y s t e stor r e s p e k t för d e t.
Alla de r ö d a krasseblommorna, d e m hatade h a n r i k t i g t af h j ä r t a t.
sagda m e d bruten röst, saint snyftningar.
M e n sedan, plötsligt, hörs ett halfhögt rop, tolkande d e n djupaste glädje, s o m kan r y m - mas i n o m en människas bröst.
H a n t y c k t e sig alltid l ä s a ett h å n g r i n i deras eldröda ansikten.
» V i v e t a det, v i v i v e t a d e t, » h v i s k a d e d e o c h s v ä n g d e tri- u m f e r a n d e sina smala halsar.
J u s t n u d r o g en vindfläkt g e n o m trädgården o c h k o m de r ö d a b l o m m o r n a att p å s i n a l å n g a, b ö j l i g a stänglar utföra en vild dans, de körde ihop sina hufvuden, hviskade, nickade och svängde.
Bobbie uppfattade detta s o m en personlig förolämpning o c h v ä n d e förtretad r y g g e n åt h e l a s ä l l s k a p e t.
Allt det där bryr B o b b i e sig inte o m, h a n springer s o m en g a l n i n g i cirkelrunda ringar under buskar o c h öfver blomsterkul- lar, sliter o c h r u s k a r i n ä s d u k e n, m o r r a r o c h skäller o c h b ä r s i g åt j u s t s o m h v a d h a n är, e n k l u m p i g, s v a r t o c h lekfull h u n d - valp.
I d e t s a m m a fick h a n s f ö r a r g e l s e e n afledare i e n stor, h v i t fjäril, s o m s l a g i t sig n e r p å ett g r ä s s t r å h e l t n ä r a B o b b i e.
D e n n e, s o m a n s å g d e t t a v a r a v ä l n ä r g ä n g e t, l y f t e sin e n a t a s s f ö r att k r o s s a d e n p å f l u g n e g ä s t e n.
F j ä r i l e n flög u p p o c h b ö r j a d e p å ett h ö g s t s i n n ö s f ö r v i r r a n d e s ä t t hvirfla r u n d t k r i n g stackars Bobbies nos, s o m oupphörligt gäcka- d e s i s i n a tafatta f ö r s ö k att f å n g a d e t l e k f u l l a b a r n e t af luft o c h s o l.
S l u t l i g e n u p p g a f B o b b i e s t r i d e n o c h rusa- d e i n i ett b u s k a g e, föll n e d u n d e r e n sy- r e n b u s k e o c h s t r ä c k t e alla f y r a b e n e n ifrån sig, f ö r att i e n v ä l g ö r a n d e s ö m n g l ö m m a alla s i n a v e d e r v ä r d i g h e t e r.
M e n hans hvila g å n g blifva ostörd.
skulle ej heller D ä r finner h a n E s t e r l i g g a n d e p å soffan, m e n icke d e n glada, strålande uppenbarelse, h a n är v a n att se, u t a n e n E s t e r, u p p l ö s t i tårar o c h s o m m e d en hvit liten n ä s d u k söker kväfva de häftiga snyftningar, s o m skaka hennes gestalt.
B o b b i e l ä g g e r sitt s v a r t a h u f v u d intill h e n n e s b r ö s t o c h ser p å h e n n e m e d s o r g s n a ö g o n, här är n å g o t r i k t i g t g a l e t fatt, d e t känner han.
» O, B o b b i e, » utbrister h o n i en lidelse- full h v i s k n i n g, » ä l s k l i n g, d u k a n i n t e h j ä l p a m i g.
D e t kan i n g e n.
.
.
ingen.
.
.
m e r än han.
.
.
o c h n u.
.
.
reser h a n!
» H o n s l o g f ö r ett ö g o n b l i c k a r m a r n a o m B o b b i e s hals och f r a m h v i s k a d e: » J a g har v a r i t så g r ä n s l ö s t elak, att h a n k a n a l d r i g förlåta m i g — aldrig.
.
.
» Hon betäckte vid dessa ord sitttårsköljda a n s i k t e m e d h ä n d e r n a, g l ö m m a n d e allt f ö r sin s o r g o c h å n g e r.
V i d d e n n a r ö r e l s e rullar n ä s d u k e n till m a r k e n, B o b b i e, s o m alltid är f ö r s p e k t a k e l, n a p p a r d e n åt s i g o c h r u s a r h u f v u d s t u p a ut ur buskaget.
H ä r v i d är h a n n ä r a att r ä n n a i k u l l sin v ä n — d e n u n g e p r ä s t e n — s o m just k o m m e r g å e n d e förbi.
D e n n e h u g g e r t a g i d e n s v a r t a t j u f v e n, f ö r att f r å n t a g a h o n o m det stulna, m e n i detta ö g o n b l i c k h ö r e s åter e n s v a g, k v ä f d s n y f t n i n g, o c h d e n u n g e m a n n e n s l ä p p e r sitt g r e p p i B o b - bies nacke.
A n d l ö s lyssnar han, närmar sig b u s k a g e t, b ö j e r u n d a n g r e n a r n a, h v i l k a slå i g e n efter h o n o m — o c h h a n är d ä r i n n e.
öra nås af l j u d e t af o r d, / romanbilagan afslulas, som våra Mathilda Eoos ' gripande klockan », hvilken, allestädes mottagits I nästa äfven värde namn fram- finna, berättelse efter nummer följetong, rärt läsarinnor hvad i dag » Helgsmåls- vi förnummit, med välförtjänt beundran.
begynner den af så en ny mindre och rik på spännande roman- alldagligt lite- intresse.
Dess blir: Guldmakaren En modern aikemistroman denna M i d t i n n e i d e t s t o r a t ä t a b u s k a g e t fin- nes en rund ö p p n i n g, där det nätt o c h j ä m n t är p l a t s f ö r e n t r ä d g å r d s s o f f a.
D e t t a är E s t e r s l u s t h u s, h o n h a r själf i n r ä t t a t d e t.
H o n tillåter i n g e n m ä n n i s k a att s ä t t a sin f o t dit, d e t är h e n n e s lilla o s t ö r d a r i k e, o c h d i t g å r h o n, d å h o n a n t i n g e n är m y c k e t g l a d eller m y c k e t l e d s e n o c h vill v a r a i r o.
M e n B o b b i e har varit därinne många, mån- g a g å n g e r, o c h d å h a n s ö r a n u n å s af ett l j u d likt e n k v ä f d s n y f t n i n g, k o m m a n d e d ä r inifrån, s m y g e r h a n s i g o c k s å d i t.
Bobbies * af Richard Det tyska originalet stämningsfulla stort Norclhausen.
bok uppseende, tygade, att äfven skall komma som underhållande Ull denna har i egendomligt hemland väckt och vi känna oss fullt öfver- vår svenska läsekrets att tilltalas af sitt dess lika lifligt gedigna egenskaper.
Ftedaktionen.
* Våra flickors skoldräkt.
G e n o m g o d h e t s f u l l t t i l l m ö t e s g å e n d e från fru G u r l i L i n d e r ä r o v i i tillfälle att r e d a n i d e t t a n u m m e r m e d d e l a ett referat af d e t f ö r e d r a g, o m e n h y g i e n i s k o c h p r a k - tisk skoldräkt för flickor, h v i l k e t fru L.
i går torsdag h ö l l å V e t e n s k a p s a k a d e m i e n s hörsal.
E f t e r att i n l e d n i n g s v i s h a y t t r a t sig o m dräktreformens utveckling i A m e r i k a o c h den svenska Dräktreformföreningens bildan- d e o c h v e r k s a m h e t, ö f v e r g i c k t a l a r i n n a n till ä m n e t för a f t o n e n s f ö r e d r a g.
Å s t a d k o m m a n d e t af e n p r a k t i s k o c h h y - g i e n i s k s k o l d r ä k t var e n a f d e första u p p - gifter d r ä k t r e f o r m f ö r e n i n g e n f ö r s ö k t e sig p å att l ö s a.
M a n g j o r d e sig d å f ö r s t r e d a för, i hvilka afseenden den vanligen brukliga be- k l ä d n a d e n för f l i c k o r i s k o l å l d e r n v a r o l ä m p - l i g o c h ur h ä l s o s y n p u n k t f ö r k a s t l i g.
Det b e f a n n s, att d e n n a d r ä k t är i h ö g g r a d ojämnt värmeförclelancle — s o m l i g a partier ö f v e r h e t t a s, u n d e r d e t a n d r a få alltför litet v ä r m e — tung o c h obekväm — exempel- v i s k a n n ä m n a s, att d e t finns h e l t s m å s k o l - f l i c k o r, s o m b ä r a p å e n u n d e r k j o l s t y n g d af ä n d a till 4 k g.
— s a m t utöfvar p å åtskil- l i g a d e l a r af k r o p p e n ett skadligt tryck.
I d e t t a s a m m a n h a n g n ä m n d e t a l a r i n n a n, att s k o l f l i c k o r o f t a b ä r a snörlif, s a m t p å v i s a d e, h v i l k e n s k a d l i g v e r k a n s n ö r l i f v e t m å s t e haf- v a p å e n i c k e fullt u t b i l d a d k r o p p o c h or-
ganer, stadda i utveckling.
Dräktreform- föreningen utarbetade alltså modeller till en beklädnad, i hvilken alla dessa brister voro af hjälpta.
Denna dräkt hade dessutom för- delen att kunna användas som gymnastik- dräkt.
Flickorna hade endast att för gym- nastik taga af klädningskjolen och byta om på fötterna.
Underkjolarna voro nämligen ersatta med ett par yllefodrade byxor af samma tyg som klädningen.
Att eleverna tillåtas gymnastisera i kjolar och tätt åtsit- tande klädningslif, trodde talarinnan cj nu- mera förekom i någon skola.
Man borde emellertid se till att göra omklädningen till gymnastik så litet tids- och kraftödande som möjligt.
Men dräktreformföreningen hade ej tagit tillräcklig hänsyn till att flickor fort växa ur sina kläder.
Den reviderade därför sina skoldräktsmodeller och vidtog ett par för- ändringar, som skulle göra underkläderna lämpliga att » växa uti ».
Lif stycket försågs med en lång, rynkad isättning öfver brö- stet; baklinningarna å byxorna gjordes myc- ket större och försågos med dragband, så att de småningom skulle kunna vidgas ut.
Mot skoldräkten i detta skick har dräkt- reformföreningen ej hört mer än en enda anmärkning, nämligen att den är försedd med för många knappar med ty åtföljande knäppning.
Dräktreformföreningen frågade sig då: » Hur skall man kunna bibehålla alla de vunna fördelarne och ändå minska plaggens antal och de många påknäppnin- garna och på så sätt göra midjan i det när- maste alldeles fri? » Det var resultatet af dessa bemödanden talarinnan nu hade att framlägga.
Underplaggen i den nya beklädnaden äro — om man undantar strumporna — endast två: en chemilett och en mellanårakt.
Che- miletten (ett plagg, motsvarande linne och byxor) är af bomull.
Den göres hög i hal- sen, vid öfver bröstet, förses med ett långt bakstycke, ungefär till knävecket, samt med dragband i klaffen och med ärmar till arm- bågen.
De flickor, som bära tröjor af ylle eller Lahmannsbomull, försedda med är- mar, behöfva ej ärmar i chemiletten; denna knäppes i så fall ihop öfver axlarna.
Mellandräkten (lifstycke och delad kjol i ett plagg) göres af ylle.
Flere sådana dräkter i olika tygsorter visades och be- skrefvos.
På sommaren användas natur- ligtvis mellandräkter af bomull.
Klädningen består af kjol, försedd med en ficka i hvar sida, och blus.
Fru Linder nämnde så några ord om foten och dess beklädnad Hon förordade långa, varma strumpor, helst olika formade för höger och vänster fot.
Detta bör na- turligtvis äfven kängorna vara; de moderna, öfverdrifvet höga kängskaften ha visat sig i flere afseenden skadliga och böra därför undvikas.
Skodonen böra beställas och ej, som det heter, köpas färdiga.
Fru L. afslutade föredraget med att ut- tala den förhoppningen, att allt flere skola inse plikten och fördelen af att ge sig själfva och sina barn en sund och ändamålsenlig beklädnad, och varnade mödrarna för att påtaga sig ansvaret att låta sina döttrar få samma dåliga vanor med afseende på klä- dedräkt, som de själfva vuxit upp uti.
Hon hoppades vidare, att sporten och undervis- ningen i hälsovårdslära skola ge reform- vännerna ett godt handtag, samt påpekade hur behofvet af en arbetsårakt för kvinnan gör sig allt mer gällande.
Det resultat m a n n u f o r d r a r af d e t k v i n n l i g a a r b e t e t är så stort o c h så v i k t i g t, att k v i n n a n, h v i l - ken verksamhetskrets m a n än m å företrä- d e s v i s h ä n v i s a h e n n e till, m å s t e h a e n d r ä k t, s o m ej h i n d r a r h e n n e i h e n n e s a r b e t e, ej f o r d r a r af h e n n e e n stor d a g l i g kraftför- b r u k n i n g o c h ej p å n å g o t sätt m e n l i g t in- verkar på hennes hälsa.
* Konsten att låta foto- grafera sig tt fotograferandet är en konst, vet hvar o c h en, men att det äfven kan vara en konst att låta fotografera sig, därom öfvertygar du dig bäst g e n o m att ta första bästa fotografialbum i han- den o c h bläddra igenom det.
Att hvar och en på sitt porträtt vill se så hygg- lig ut s o m möjligt, är j u helt naturligt; skada blott att just denna önskan så ofta för till all- deles motsatt resultat!
Denna din önskan får alltså inte understödjas blott af din fåfänga, den måste också underordna sig din eftertanke, hvari egentligen det karaktäristiska i ditt yttre ligger, och huru du kan bidraga att låta det m e d för- del k o m m a till uttryck.
För att nu börja m e d dräkten, är det inga- lunda nog, att denna i o c h för sig är vacker o c h smakfull, utan den måste vara bägge delarne just för din person.
Om du alltså redan i det alldagliga lifvet endast bör bära, hvad s o m » klä- der » dig, d. v. s. framhäfver dina förtjänster ocli döljer dina brister, så gäller detta i än högre grad vid séancen hos fotografen.
Toalettkonstens o c h den goda smakens allmänna lagar göra sig naturligtvis gällande äfven här.
Det är icke lämpligt att vid fotograferandet bära en alldeles ny dräkt.
V e c k e n i en redan nyttjad toalett smyga sig bättre o c h ledigare ef- ter din gestalt än i en n y — en allt för begag- nad dräkt, s o m redan förlorat sin fason, väljer du naturligtvis ej heller — o c h vidare medför en spritt ny klädning, s o m ännu ej hunnit bli riktigt ett m e d din person, lätt det oangenäma intrycket af något uppsträckt o c h utpyntadt.
Af samma skäl må din toalett gärna vara mo- dern, blott icke hvad man kallar » h ö g m o d e r n ».
Hvarje modeöfverdrift gör dig dubbelt märk- bar på en afbildning, o c h du gör väl i att und- vika dem, ej endast därför att de oftast gå stick i stäf emot den estetiska känslan — så t. ex. äro de moderna vida ärmarne en fasa för alla fotografer — utan äfven emedan de hastigast bli föråldrade o c h bilden därefter, sedan m o d e ' nycken är förbi, ter sig snart sagdt parodisk Helt o c h hållet fritt tar sig ansiktet bäst ut; en rund, stor hatt bör undvikas redan för den skugga, som den ovillkorligen kastar öfver an- siktets öfre partier.
En nätt o c h vacker liten kapotthatt kan däremot bilda en rätt klädsam ansiktsram för unga fruar; dock är en hatt, vare sig sluten eller rund, tillåtlig endast på knäbil- der, aldrig på bröstbild.
Bör porträttet visserligen ej göra intrycket af något uppklädt, så må du därför dock icke låta fotografera dig i en allt för hvardaglig dräkt.
En bild, s o m j u saknar rörelsens o c h färgens behag, behöfver flere yttre medel för att tilltala än personen själf; drag därför försorg o m att g e n o m någon lämplig tillsats: en blomma, ett band, ett stiligt smycke, en vacker spets höja toalettens verkan.
En mörk, enfärgad klädning kräfver framför allt en genom kontrasten verk- sam komplettering, under det en ljus, liflig toa- lett g e n o m dylika tillsatser lätt gör ett för bro- kigt och oroligt intryck.
De dagar, då man nästan utan undantag lät fotografera sig i svart, äro förbi; nu för tiden äro, särskildt för unga flickor, ljusa dräkter m y c - ket m e r omtyckta.
Detta har sin förklaring i de framsteg, s o m fotograferingskonsten gjort, ty o m förr i världen hvarje ljus klädning tog sig ut s o m en mjölsäck eller en hvit plätt, göra nu de färgkänsliga plåtarne det möjligt att få fram de finaste nyanser i de ljusa toaletterna, så att till o c h med utpräglade brunetter ej behöfva dra sig för att låta fotografera sig i sin bruddräkt.
Att många färger förändra sig vid fotografe- randet är bekant.
E ö d t o c h gult bli mörkare, grått o c h blått ljusare, det sistnämnda emellanåt till o c h m e d alldeles hvitt.
V i d enfärgade toa- letter kan man j u lätt ta hänsyn härtill; för fler- färgade o c h mönstrade tyger förändrar den ena eller andra färgens oberäknade framträdande el- ler dämpande ofta verkan till den grad, att det alltid är bäst att i denna punkt på förhand råd- göra med fotografen.
Broderier, pärlor, ljusa spetsar, sammetsbesätt- ning te sig fördelaktigt; allt för obestämda o c h förtonande färger liksom oklara mönster göra sig ej gällande.
Ylletyger bilda vackra, mjuka v e c k; sammet o c h siden göra g o d effekt g e n o m sitt färgspel, men atlas är för styft o c h af för stark glans.
Stärkta saker göra sig stelt o c h oklädsamt.
A f stort inflytande på fotografien o c h af ännu mera omedelbar verkan är hårklädseln.
Äfven här gäller att iakttaga den goda smakens all- männa lagar o c h följa modet endast så tillvida, som detta låter sig bringa i samklang m e d ditt utseende.
Ett ledigt arrangeradt, lätt vågadt hår gör sig i allmänhet bättre än ett slätstruket och glättadt.
Bär en ung flicka håret rakt tillbaka- struket o c h i hängande fläta, är det lämpligt att lägga fram ändan af flätan öfver ena skuldran, ej blott för att framhålla hårets fägring, utan äf- ven för att detsamma åtminstone på ena sidan ej må ligga för stramt efter hufvudet.
Unga flickor klädas för öfrigt ofta n o g förträffligt af ett utslaget, i lätt oordning anbragdt hår.
D o c k må man vid denna pittoreska » oordning » ej gå så långt, att vederbörade få utseendet af vild zigenare eller indiansquaw.
Å n viktigare än både dräkt o c h hårklädsel är naturligtvis ansiktet själft.
» Ja, » menar du, » det står nu tyvärr inte till att ändra, det får man ta, sådant det är! » Insåge blott alla detta or- dentligt, skulle m y c k e n m ö d a besparas fotogra- fen, ty just b e m ö d a n d e t att se annorlunda ut än man är medför de olyckligaste resultaten.
Fotografens uppmaning att ge ansiktet ett all- deles naturligt uttryck är tyvärr lättare gifven än följd.
Medvetandet att våra drag nu skola fästas på bilden ger så lätt åt dessa något an- strängdt och tvunget, och den bestämda riktning, s o m anvisas vår blick, gör denna stel o c h stir- rande.
En erfaren fotograf känner också, hur denna nödda orörlighet stör anletets behag, o c h han förstår — för att ej låta ditt ansikte antaga denna stelhet, utan bibehålla dess smidighet — att samtala m e d dig ända in i det åtgörande ögonblicket o c h att begagna en gynnsam sekund för bildens tagande, kanske utan att du själf anar det.
Ett direkt skratt kläder ej, då det förvränger ansiktet för m y c k e t på bredden.
Däremot för- skönar mycket ett leende, s o m ligger mer i ögo- nen än kring munnen.
Sammanpressade läppar ge ansiktet ett hårdt uttryck; bäst är att lindrigt skilja dem åt, s o m o m man just skulle till att tala.
Ju enklare ställningen är, dess bättre motsva- rar den den goda smaken; äfven för många o c h påfallande accessoirer verka ofint.
Alla dessa tropiska landskap, vildt romantiska klipp-partier o c h balustrader, dessa på alla kråkvinkel-fotogra- fier stereotypa blomsterkorgar, vaser o c h palm vippor äro af högst vulgär effekt.
En svagt för- tonande bakgrund, på hvilken ett par växt- eller landskapskonturer nätt o c h jämnt antydas, är nu också det af m o d e t mest gouterade.
Innan du går till fotografen, gör du klokt i att klargöra för dig själf, om ditt ansikte gör sig bäst i fjärdedels, half, trefjärdedels, en face eller profilbild.
Och om spegeln härvid ej ger dig nö- dig ledning, kunna n o g tidigare fotografier hjälpa dig.
Profilbilder äro i allmänhet intressantast, dock ägna de sig blott för ädelt o c h skarpt skur- na ansikten, i synnerhet måste näsan vara väl- bildad.
För fylligare damer äro bröstbilder, för smärta knästycken att föredraga.
Helfigur begagnas föga i våra dagar, då fötterna i allmänhet verka oskönt.
Endast när dräkt, ställning o c h min på så sätt harmoniskt sammansmälta o c h du själf g e n o m hållningens behag och uttryckets vänliga natur- lighet arbetar fotografen i händerna, kan det bli h o n o m möjligt att i porträttbilden uppnå idea- let: att icke blott låta din yttre f.ysiognomi kom- m a till förmånligaste verkan, utan äfven ge en bild af din inre personlighet, din andliga indi- vidulitet.
Att detta må lyckas dig vid nästa » sittning », ärade läsarinna, därtill önskar jag dig bästa fram- gång.
Helene Stöld- — *
" Familjemeddelanden ".
En familjetidninff sådan som Idun, spridd och läst i de vidaste leretsar öfver hela lan- det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste och närmast till hands liggande organet för alla tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde och döde .. För visso är det just damerna in- om familjerna, som med det lifligaste intresset följa dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge- nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och innebära så mycket, och annonser af detta slag, in- förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den intresserade familjepubliken öfver hela vårt land än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken » Familjemeddélandeni) ha vi där- för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris eller för födelse- annons kr.
1: 50, för förlofnings- och vig- selannons kr.
2: — och för dödsannons in- om ram kr.
5: —, ett pris som måste betrak- tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
* Genom fyra släktled.
Några små kulturbilder från Småland, för Idun tecknade af L.
S.
(Forts, o c h slut.)
M en h o n teg m e d sin smärta, liksom h o n t e g a t m e d sin l y c k a, o c h d å p r o s t i n n a n i n ä s t a ö g o n b l i c k r o p a d e till h e n n e: » M ä r t a, Märta, j a g tror d u g l ö m m e r julbullarne i u g n e n, » s k y n d a d e h o n från sin lilla k a m m a r e m e d d e t b å r d t h o p k r a m a d e b r e f v e t i fickan.
O c h j u l b u l l a r n e b l e f v o ej b r ä n d a o c h i c k e e n m i n f ö r r å d d e d e n u n g a h j ä l t i n n a n s tår- lösa smärta.
Här hade j u icke varit en » r i n g f ö r l o f n i n g », s å l e d e s b e h ö f d e ej h e l l e r slutscenen bli k ä n d, o c h Märta b e g r o f i t y s t h e t sin g r u s a d e u n g d o m s d r ö m.
Det var först i en långt senare tid h o n för en närstående vän omtalade den.
I p r ä s t g å r d e n r u s t a d e s s a m t i d i g t till b r ö l l o p.
E n af d ö t t r a r n a g i f t e s i g n ä m l i g e n m e d e n u n g p r ä s t i n o m stiftet.
D e n n a g å n g var det v i s s e r l i g e n h j ä r t a t s o m talat, m e n i n o m d e n g a m l a prästsläkten r å d d e eljes kastväsen- det icke m i n d r e strängt än i I n d i e n: en p r ä s t d o t t e r kunde ej t r ä d a i ä k t e n s k a p m e d en m a n, s o m icke var präst.
Märta h a d e hela året u n d e r prostinnans tillsyn m e d intresse arbetat på d e n vackra utstyrseln: linneskåpet skulle blifva rikligen försedt o c h dukar o c h servetter, handdukar, örngott o c h lakan lågo nu gläsande hvita o c h m a n g l a d e i l å n g a r a d e r f ä r d i g a att in- packas, och under det Märta och den unga bruden sysslade härmed, utbrast d e n senare g å n g p å g å n g i j u b e l ö f v e r sin l y c k a.
» M e n, » a f b r ö t h o n sig s l u t l i g e n, » h v a r f ö r skall j a g tala m e d dig h ä r o m, Märta, d u vet icke h v a d d e t är att älska, o c h o m d u ä n för- står allt a n n a t, f ö r s t å r d u i c k e h v i l k e n l y c k a s o m ligger häri. » Märta teg, o c h den lyck- l i g a b r u d e n a n s å g d e n n a t y s t n a d f ö r ett e r k ä n n a n d e af h e n n e s s i s t a o r d.
På detta första bröllop i prästgården f ö l j d e u n d e r d e n ä r m a s t e åren ä n n u ett o c h s l u t l i g e n ett t r e d j e, o c h så h a d e » a l l a dufvorna, » s o m prosten sade, » flugit ut ur dufslaget. » Märta såg härpå utan afund, g l a d m e d d e g l a d a o c h m å n o m att g e n o m sin k ä r l e k f y l l a t o m r u m m e t i h e m m e t, d ä r n u d e e n s a m m a makarne åldrades tillsam- mans.
D e t tjänande sinnet hos Märta h a d e k o m m i t till allt s t ö r r e u t v e c k l i n g, s e d a n h o n icke mer d r ö m d e o m n å g o n äktenskaplig tycka f ö r s i g själf, m e n l y c k a n s m ö g s i g ä n d å, så att s ä g a, ö f v e r h e n n e, i d e t d e u n g a f a m i l j e m ö d r a r n a s l y c k a k a s t a d e sin reflex ö f v e r h e n n e o c h d e u p p v ä x a n d e bar- n e n i deras h e m blefvo n y a föremål för hennes kärlek.
O c h l å n g t ifrån att h e n n e s lif s k u l l e k ä n n a s t o m t, v a r d e t t u s e n g å n g e r r i k a r e ä n d e t s j ä l f v i s k a lif, s o m så o f t a lefves i världen o c h prisas s å s o m d e n h ö g s t a g r a d af l y c k a.
hennes pröfvande blick.
O c h h o n å sin s i d a k ä n d e sitt g a m l a h j ä r t a k l a p p a af f r ö j d, hvar gång h o n hörde de muntra rösterna och de hurtiga stegen i trappan, o c h skyn- d a d e att ö p p n a m e d sitt alltid g l a d a: » V ä l - k o m n a, b a r n, n u s k o l a v i se till, o m j a g h a r n å g o t g o d t att b j u d a p å.
» Å r e n g i n g o o c h i Märtas m ö r k a hår glänste redan en o c h annan silfverstrimma.
H o n hade öfverskridit zenit, m e n i n g e n tänkte därpå, ty ännu alltjämt var h o n s a m m a Märta s o m f ö r r.
D å inträffade o v ä n t a d t o c h till s o r g f ö r v i d s t r ä c k t a k r e t s a r, att d e n så a l l m ä n t vär- d e r a d e p r o s t e n b o r t r y c k t e s af d ö d e n.
P r o - s t i n n a n f ö l j d e h o n o m s n a r t efter, o c h så v a r det lyckliga hemmet upplöst.
Själf b a d h o n m å n g e n g å n g i sitt h j ä r t a: » K ä r e H e r r e, låt m i g g å k v a r, så l ä n g e j a g k a n v a r a d e m till n å g o n n y t t a, o c h s e n g i f mig skollof. » D e t r e u n g a h e m m e n t ä f l a d e n u o m att få t i l l ä g n a s i g M ä r t a.
H o n h a d e b l o t t att välja emellan d e m, o c h h o n valde det, där h o n t r o d d e s i g m e s t k u n n a t j ä n a, t y att tjäna var ännu på ålderns dagar hennes l i f s b e h o f, o c h u n d e r m e r ä n ett t i o t a l af år var hon äfven här en trogen hjälp för den af s j u k d o m o c h ö f v e r a n s t r ä n g n i n g f ö r s v å gade husmodern.
Barnskaran slöt sig m e d f ö r t r o e n d e till M ä r t a, s o m n u f ö r d e s s a s m å u p p r e p a d e alla r o l i g a s a g o r, h o n e n g å n g b e - r ä t t a t f ö r d e r a s m a m m a.
T i l l allas n a m n s - o c h f ö d e l s e d a g a r b a k a d e h o n åt d e m russin- k a k o r m e d n a m n p å o c h s t ö p t e till j u l e n, såsom seden varit i morföräldrarnes hus, präktiga grenljus.
O c h n ä r d e s m å så tagit de första stegen på kunskapens v ä g o c h b ö r j a d e läsa, v a r d e t M ä r t a, s o m ö f v e r - v a k a d e läxläsningen o c h så g o d t h o n k u n d e förklarade bibliska historien, under det h o n s t o p p a d e d e r a s s t r u m p o r eller s t i c k a d e n y a åt d e m.
K o m så e n t i d, d å g o s s a r n e s k u l l e s k i c k a s till l ä r d o m s s k o l a n i s t a d e n, e n t i d, s o m m e d - förde oroliga dagar o c h nätter för m o d e r n, s o m b ä f v a d e t i l l b a k a f ö r t a n k e n p å alla fres- telser o c h faror, s o m skulle m ö t a det o b e - fästade barnasinnet.
» Märta, » sade h o n en d a g efter e n s å l u n d a g e n o m k ä m p a d n a t t, » M ä r t a, d u måste följa m i n a gossar o c h b e r e d a ett h e m åt d e m; åt i n g e n i värl- d e n a n f ö r t r o r j a g d e m så g ä r n a s o m åt dig.
D u skall g e n o m d i n k ä r l e k s k y d d a d e m f ö r m y c k e t af s t o r s t a d e n s o n d a.
Du skall f o s t r a d e m till d u g a n d e m ä n, d u, s o m af e g e n e r f a r e n h e t k a n s ä g a d e m så m y c k e t o m a r b e t e t s v ä l s i g n e l s e.
D u skall l ä r a d e m b e t y d e l s e n af ett g o d t h e m o c h v ä r n a o m barndomsminnena.
M ä r t a, d u vill j u f ö l j a dem? » O c h u t a n t v e k a n o c h u t a n att r y g g a till- b a k a för u p p d r a g e t s s t o r h e t eller d e s j u t t i o årens t y n g d, svarade Märta ö d m j u k t o c h enkelt » j a ».
O c h så p a c k a d e h o n i n g o s - sarnes kläder, skolböcker o c h leksaker samt s i n a e g n a s m å t i l l h ö r i g h e t e r o c h f o r v i d ter- minens början m e d sina små skyddslingar till s t a d e n, d ä r h o n åt d e m o r d n a d e ett h e m i öfverensstämmelse m e d det h e m de l ä m n a t.
O c h här t r i f d e s d e g o d t o c h u t v e c k - l a d e s till k r o p p o c h själ, u n d e r b i b e h å l l a n d e af d e t ä k t a b a r n a s i n n e, s o m a l l t j ä m t f ö l j t dem.
S ö k t e n å g o n k a m r a t l o c k a d e m till af s t e g från r ä t t a v ä g e n, h e t t e d e t s t r a x: » N e j, nej, icke kunna vi göra Märta ledsen, » och så m ö t t e de m e d d e t g o d a s a m v e t e t s frid Visst kände h o n sig emellanåt trött o c h b e s v ä r a d af a l l e h a n d a ålderdomskrämpor, m e n sinnet ändrades e j, o c h yttrade n å g o n e n u n d r a n, att h o n ä n n u o r k a d e m e d d e t eller d e t, s v a r a d e g o s s a r n e, n ä s t a n förnär- m a d e å hennes vägnar: » M ä r t a blir aldrig gammal. » O c h s k o l l o f fick h o n, m e n i c k e f ö r r ä n hennes u n g a vänner en solig v å r d a g hälsat h e n n e m e d d e n hvita mössan.
Då kände h o n l i k s o m de, att s k o l g å n g e n var slutad, o c h å t e r v ä n d e m e d d e m till h e m m e t i präst- g å r d e n, där f ö r ä l d r a r n e m e d t å r a r i ö g o n e n tackade den g a m l a för outtröttligkärlekstjänst intill fjärde led.
O c h M ä r t a l o g sitt b l i d a s t e leende o c h sade sakta: » N u behöfs j a g ej m e r.
N u får j a g g å.
» O c h efter n å g r a v e c k o r s stilla a f t y n a n d e, u p p f y l l d t af l j u f l i g a d r ö m m a r, fick g a m l a M ä r t a, v i d f y l l d a 8 0 år, sitt s k o l l o f.
* U r notisboken.
Bidrag till Stockholms flickskolor.
Stock- holms stadsfullmäktige, s o m ansett det vara i k o m m u u e n s välföistådda intresse att de högre skolorna för kvinnlig u n g d o m sättas i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sitt ända- mål, hvilket svårligen kunde ske, utan att de er- hölle det af k o m m u n e n s bidrag beroende stats- understödet, ha nu bifallit att Wallinska skolan, L y c e u m för flickor, Södermalms och Östermalms högre läroanstalter för flickor samt Ahlinska sko- lan o c h Kungsholms elementarskola för * flickor en hvar skall erhålla ett årligt understöd för åren 1897 — 1899 af 3,000 kr.
af stadens medel samt dessutom A t e n e u m för flickor o c h Öster- malms nyssnämnda f lickhögskola 500 kr.
hvardera för anordnade kurser i huslig ekonomi, äfvensom den af fröknarna Anna Sandström, Maria L o d i n o c h Thalia Schoug ledda skolan 2,000 kr., allt under förbehåll att statsunderstöd till lika stort belopp beviljas dem.
De lefvandes gärning.
Fröken Fredrika Hassel, Svenska lärarinnornas pensions förenings f. d. räkenskapsförare, fyllde den 1 dennes 80 år.
H o n uppvaktades på förmiddagen af forna o c h nuvarande medlemmar af pensionsföreningens styrelse.
Fröken Hilda Caselli, i egenskap af styrelsens f. d. ordförande, frambar å de öfrigas vägnar till den gamla ett hjärtligt tack för hvad h o n verkat o c h varit för föreningen.
Under 20 års tid, till 1884, ägnade fröken Hassel oafbrutet tid o c h krafter åt pensionsinrättningens tjänst.
M e n h o n gjorde ej blott det, s o m ålåg henne s o m rä- kenskapsförare.
Föreningen står till fröken Has- sel i den djupaste tacksamhetsskuld, ty det är förnämligast g e n o m hennes insiktsfulla o c h ener- giska organisationsarbete, s o m föreningens eko- nomiska ställning blifvit i h ö g grad solid o c h för dess dälegare gynnsam.
Trots de 80 åren åtnju- ter fröken Hassel en ganska g o d hälsa, o c h — hvad mera är — hon äger ännu det varmaste intresse för det lif, s o m rör sig omkring henne.
— Geheimerådinnan Alexandra de Labensky, född Bergien, änka efter framlidne ryske envoyén vid hofvet i Darmstadt verkliga geheimerådet Camille de Labensky, fyllde i söndags 92 år.
Den vördade gamla damen är m o d e r till ledamo- ten af första kammaren frih.
K l i n c k o w s t r ö m s maka, m e d hvilken dåvarande militärattachén i Wien, öfverstelöjtnanten frih.
Klinckowström 1863 vigdes i Darmstadts slottskapell.
Bruden var då hoffröken hos ryska änkekejsarinnan Alexandra
F e o d o r o w n a o c h kejsarinnan Maria Alexandrowna.
Geheimerådinnan har under många år varit bo- satt i hufrodstaden.
A quarante ans.
Af De dödas eftermäle.
Sista m e d l e m m e n af ätten Crusenstolpe, fröken Charlotte Catharina Omsenstolpe, har aflidit i Stockholm af de skador h o n erhöll, då h o n en dag i förra veckan öfver- kördes af en velocipedryttare, ett telegrambud.
Fröken O. k o m gående Kommendörsgatan från Humlegårdshållet, medan velocipedryttaren åkte Grefturegatan uppåt.
Det var just i själfva skär- ningen af dessa gator den olyckliga sammanstöt ningen inträffade, v i d hvilken fröken C. kastades omkull o c h m o t trottoarkanten erhöll ett sår å högra tinningen.
Af polis fördes hon till läkare, som ägnade henne den första vården, hvarefter h o n fördes till Sabbatsbergs sjukhus.
Fröken Crusenstolpe var född 1826 o c h dotter till den bekante skriftställaren, assessorn Magnus Jakob Crusenstolpe.
— Den 30 september afled härstädes i en ål- der af 77 år fru Maria Mathilda Sterky, f. Moll.
Den aflidna hade två gånger varit gift, första gången m e d grosshandlare C. F. Bohnstedt, an- dra gången m e d f. d. ministerresidenten i Ham- burg Sterky, hvilka båda aflidit före henne.
H o n sörjes nu af två barn i första o c h fyra i andra giftet samt flere barnbarn.
Utom af familjekret- sen k o m m e r den ädla o c h varmhjärtade kvinnan äfven att saknas af en stor vänkrets samt af de talrika fattiga, bland hvilka hon i tysthet utöf- vat en storartad välgörenhet.
Under sin ung- d o m intog den aflidna g e n o m sin skönhet o c h sitt behagfulla väsen en framstående plats inom vårt stockholmska o c h efter sitt andra giftermål under många år inom Hamburgs societetslif.
Under de senare åren lefde h o n i stilla tillbaka- dragenhet bland o c h för de sina.
— Den 2 dennes afled härstädes efter en längre tids sjuklighet fru Adele Haasum, född Jones, gift m e d chefen för Blekinge bataljon, öfverste- löjtnant James D. Haasum.
Den aflidna, s o m i sin u n g d o m gjorde sig bemärkt i hufvudstadens sällskapskretsar så väl för en mindre vanlig fägring o c h intagande umgängessätt s o m för sin vackra sångröst, har sedan några år jämte familj varit bosatt i Ronneby, hvarest hon ej minst ge- n o m sin medkänsla för samhällets fattiga, till hvilkas förmån h o n då o c h då arrangerat kon- serter o c h föreställningar, förvärfvat allmän sym- pati.
En tilltagande sjukdom, struplungsot, tvang henne helt nyligen att i hufvudstaden söka lä- karhjälp, ehuru förgäfves.
H o n var omkring 45 år gammal- o c h sörjes af make o c h sju barn.
Teater och musik.
K.
Dramatiska teatern.
Fru Ida Aalberg-Yx- kulls gästspel gaf oss denna gång endast tvänne karaktärer: den Sudermannska kråkvinkelfrun i » Undangömd lycka » o c h, s o m en dennas mot- sats o c h likväl i grunden — den allmänt kvinn- liga, djupa, till sist segrande moderskänslan — så nära frände, Odette, den Sardouska demi- mondestjärnan, med blixtlikt sken fallen från samhällets höjder.
Båda voro i den talangfulla konstnärinnans kraftigt färglagda framställning af högt intresse.
Om den förra ha vi redan ta- lat.
» Odette » blef nu afslutningen på den finska gästens allt för korta besök.
I synnerhet i tredje o c h fjärde akterna — vid återseendet m e d den u p p v u x n a dottern o c h in- för öfvervinnelsen o c h offret af sig själf för den- nas lycka — presterade Ida Aalberg ett djupt känsligt o c h öfvertygande spel, som måste gripa alla hjärtan.
Hyllningen var också den mest varma o c h hjärtligt stämda.
Odettereprisen gaf oss för öfrigt tillfälle återse några af våra egna bästa krafter i förträffliga uppgifter.
Så är hr Fredriksons Béchanel fort- farande glänsande o c h oemotståndligt spirituel, fru Hartman s o m den unga flickan alltjämt lika intagande ungdomlig.
En vinnande värdighet hvilar öfver hr Uillbergs grefve de Clermont, o c h hr Skånbergs sympatiske Philippe sekunderas för- träffligt af fröken Janson s o m hans täcka lilla hustru.
Nu är fru Aalberg redan rest, o c h det är skada, ty denna » Odette » hade säkerligen kunnat gå många gånger.
Kan icke fru Björke- gren-Fåhrseus förmås att ännu en gång framträda i sin gamla glansroll?
Hilma Ang-ered Strandberg.
En afton.
Hvar k o m m a drömmarna ifrån?
.
.
.
Någon har sagt, att kvinnan vid trettio år har sin rätta tid — sin intressantaste period, m e n jag förnam ingenting särskildt den tiden.
Inga känslor, inga tankar kvarstå s o m märken i mitt minne.
All- ting hade samma färg.
Aren sprungo åstad — och jag blef 40 40 å r!
.
.
.
När jag var ung, så — o m jag då alls trodde, att jag kunde upp- nå denna hiskliga ålder, — var jag viss o m, att allt då skulle vara slut, sagan för länge sedan ändad, det underbara, som naturligtvis måste inträffa, redan upplefvadt, tillvaron en torr skrämmande öken.
Jag tyckte, jag då rent af måste blygas att gå o c h skräpa bland folk, s o m ännu ägde rättighet till lifvet.
.
.
Och det är väl så ock- så.
.
.
sagan är slut.
.
.
m e n — hvar k o m m a drömmarna ifrån?
Ä r det ett ålderdomstecken?
H a kanske alla kvinnor en sådan lönlig, hemlig tid — en hägring — en d r ö m lefvande s o m lif- vet själft.
.
.
?
Fast de tiga, — dölja.
.
.
Här sitter jag, som aldrig skrifvit en dagbok, som hatat allt det där, som bara sträckt mig efter lifvet själft ' — o c h talar till ingen — till ett dumt papper — till mig själf.
M e n jag måste — det förtär mig detta overkliga, s o m k o m m i t öfver mig, sannare, hungrigare än verkligheten!
H v e m skulle förstå den fyrtioåriga m e d lifvet b a k o m sig, • — ett lefvadt, fylligt lif till o c h m e d, — s o m känner lifsångest, som skriar efter lif, s o m h o n aldrig lefvat!
Icke ett snille, icke ens en g o d människa skulle förstå mig — endast jag själf, som vet, hvad jag m i s t.
.
.
Morgonen därpå.
Återigen har jag drömt — drömt.
— Jag vet inte, hur jag blef klädd.
— När jag såg mig i spegeln, mötte mig ett ungt ansikte — mjuka drag — — fuktiga ögon — — jag!!
— — Jag kastade mig ned öfver toalettbordet o c h glömde allting.
.
.
jag såg m e d tio ögon, jag hörde m e d tio öron de smygande fjäten, de lätta glidande konturerna af h o n o m — min drömbild.
— E n ljuf, förintande känsla steg u p p i bröstet, beröf- vade mig andedräkten.
Jag ville stiga u p p — gå ut i solljuset — till nyttig id — till mina barn — skrifva till min man, som färdas så långt borta — men jag låg kvar.
En vällustig smärta innerst inne i hjärtat — en gnagande smärta — den brann som eld, m e n den var ljuf.
.
.
.
Jag ville inte, jag var rädd för att göra det, o c h ändå gjorde jag det.
Gick fram till skrif- bordet o c h ref fram alla gamla bref, slet u p p buntarna o c h letade fram det gula, sköra arket.
Det frasade sprödt i min hand.
G u d — när jag läste det första gången för tjugu år sedan!
Jag minns dagen — minuten — hur det borrade, bor- rade — o c h sved.
» Kära Louise — ett kan du vara glad för — han sade till m i g: » fröken Bernt har aldrig hyst någon varmare känsla för mig, det hjälpte mig att glömma. » — Du slipper således den fatala rollen af öfvergifven! » Så skref h o n till mig, min bästa vän, hans syster 1!
På kvällen af en lång dag.
» Förlorat » — » mist » — ringer det i mina öron.
Jag har ju aldrig ägt d e t!
— Nej, men jag kunde ha ägt det, n u vet jag det.
Jag tror inte m e r på förutbestämmelse, på att det skedde, som skulle ske, på att jag handlade, som allenast jag kunde handla — på att hans känsla naturligtvis var för svag till att fylla ett lif, när den icke öfvervann mig.
Å h dårskap — begräns- ning!
En eller annan gång ligger vårt lif i vår hand m e d alla chancer, o c h då gäller det att ha m o d att handla o c h ej vänta — — aldrig, aldrig bygga upp, hvad s o m ej finns, aldrig svika natu- ren!
— Odet väntar, att v i skola taga dessa minuter — det dröjer, töfvar i det längsta, det står dödsstilla, det hjälper oss icke — det bidar att se, hvartåt vår kraft ligger — o c h därefter vänder det o m, styr ut i andra farvatten, o c h b a k o m oss förändrar allt karaktär — vi kunna icke mer vända åter o c h ångerfullt gripa in, ty förutsättningarna finnas icke mer.
H v a d jag talar vist — o c h inuti mig gråter min själ!
Jag känner förtviflans raseri öfver det dåraktiga flickebarn, s o m en gång såg det ö m m a, skälfvande leende, s o m aldrig ljuger, på den mans läppar, hon älskade — och som icke vågade tro på sin kärleks makt, icke vågade lämna efter- tanken o c h följa instinkten — vågade det blinda språnget i naturens famn.
Man kallade det blygsamhet, som bara var feg misstro.
Detta underliga band, som jag ej kunde rifva itu — var det natur, ömtålig jungfrulighet?
Aldrig!
Det var början till den lek, den lek m e d kärleken, s o m sedan väft sig in i mitt lån- ga lif, lekts på allvar utan skämt, lekts under det innerst inne något suttit — fruset till is, som aldrig tinat upp.
Det k o m m e r n o g den tid, då man vågar språnget — men hvad är det sedan mödan värdt!
Lyckan är afkyld, innan hon når ditin — allra innerst.
Nu känner jag kärleken, nu vet jag, hur jag kunnat lära h o n o m älska.
Å h Gud — nu vet jag, att honmn älskade jag, sedan har jag blott älskat kärleken.
Det fanns ingen nyfikenhet, ingen undran, ingen jämförelse, ingen klarhet — när han var i rum- met, stod tiden stilla o c h r y m d e n var fylld af het, skälfvande luft, som stod stilla äfven den, o c h min själ stod stilla i lyckosmärta utan namn.
Ingenting hade konturer — allt var en vibreran- de, tonfull massa, o c h jag gled — gled emot min älskade.
H v e m såg det icke på m i g!
Äfven han — men han vågade väl ej — hvarför vet jag inte, jag vet ingenting — kanske såg han det ej ens, ty då aningen o m lycka grep mig, hisnade jag och började leken, s o m af människorna fått så många upphöjda namn — förstod ej det omät- bara allvaret s o m b j ö d mig gripa, skjmda att gripa innan tiden runnit ut.
— — H v e m mäter allvarsdjupet af att vi två skildes istället för möttes — allvaret människoåldrar framåt — — —.
En middag.
När jag hörde andra tala o m hans person, hans lynne, hans utseende, hans karaktär, hans utsik ter — då lät det s o m gatusorlet, vid hvilket jag somnar in.
Det föreföll mig så aflägset — från första stunden var du min älskade, älskade — du sådan du var eller icke var.
Hvad band m i g?
— — Jag grubblar därpå med en ångest, som vaknat efter långa års glömska.
— — Aftonen.
Jag har sedan jagat efter kärlek o c h lycka m e d ilande fötter, ty tomheten har varit min största skräck — — jag har mättats, sett, förstått.
Slutligen har jag sjunkit hän i fredlig ro m e d en make, hvars innersta själ jag känner o c h aktar.
När jag älskade honom — då jagade jag icke.
Stilla satt jag i vårglans, o c h kärleken k o m till mig, föll ned i mitt sköte som en doftande, full ros.
Intet begärde jag — icke en beröring af hans hand — jag hade inte förmått bära det — luften var han, rummet därinne var han, björk- dungen o c h skogsbäcken därute v o r o han — hvar plats där han gått fram, var fylld af h o n o m.
Och då jag såg honom, hörde h o n o m, stodo min d r ö m o c h mitt lif stilla i ett rodnande töcken.
En morgon.
Det är vansinne att skrifva ner detta — brott alt tänka!
M e n jag tänker inte — smygande som sjukdomen ha drömmarna kommit, hans an- dedräkt nått mig.
— Ibland frågar jag m i g: är det bud från dig?
Vaknar äfven hos dig ett m i n n e?
Å h n e j, jag vet j u att du glömt för län- ge, länge sedan.
— — Då jag somnat, k o m m e r du, så lefvande lik — din röst, ditt leende — m e n du lutar din kind mot min, du drar mig intill dig, jag känner din kärlek, s o m jag aldrig fick känna.
.
.
.
Och där är en fullkomlighetens, har- moniens renhet, som gör alla andra minnen så fula o c h loja — det är detta jag känner, då jag vaknar.
Det som varit blir styggt, endast det som inte varit är fagert — men jag begär nu, jag har lärt att begära, det är icke längre nog för mig att drömma, jag kunde slå mig själf af raseri öfver den lek, som icke ens vann åt mig ett enda uttryck af hans kärlek.
T y du älskade mig — åh — låt mig hviska d e t: du älskade mig.
— — (Forts.) Sänd Eder angående omröstning premiefördelningen i » Klädpen- ningfrågan » före den 15 dennes.
*
i P U N 328 Tatjana.
Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
(Slut från föreg.
n:r.)
' a m o r k e r s l e r n spelade stycke efter stycke.
D e glada melodierna, de beundrande blickarna stego Tatjana åt lmfvudet liksom vin.
H o n u n d v e k icke mer gästernas långa ögonkast.
H o n skrat- tade o c h hviskade m e d de andra » o i s e a u x ».
H o n antog deras slängiga, koketta rörelser.
Och i hennes svarta ö g o n försvann det allvarliga.
Nå- got nöjeslystet, uppsluppet k o m dit i stället.
Herr Birger kände igen det uttrycket, det hade funnits där i de stora ögongloberna, då hon t ö m t sitt glas till botten, då hon sagt: » Å h den s o m fick dansa o c h ha roligt! » » Les gaies oiseaux » spelade slutnumret.
Det var en yrande vals.
M e n herr Birger lyssnade ej till valsen.
Sekundfiolerna hade hela tiden samma accompagnemangstämma. '
Herr Birger hörde endast dem.
» T a!
ta!
Tatjana!
ta!
ta!
Ta- tjana! » lät det hela tiden för hans öron.
» T a!
ta!
Tatjana! » Och i alla ögon, hvilka voro fasta- de på Tatjana, tyckte han, att det låg det samma, s o m sekundfiolerna ropade ut.
Ta!
ta!
Tatjana I-Ta!
ta!
Tatjana!
Hans lilla värnlösa sparf, som slumrat så oskyldigt förra natten i hans rum, hvilket han lämnat för hennes skull, för att själf vandra ut på de kalla gatorna.
D e fingo icke k o m m a henne för när!
Nu kände han, att han ej kunde förlora henne.
H a n ville kämpa för att hålla henne kvar.
O c h det k o m kraft o c h beslutsam- het i hans bleka ansikte.
Nu slutade orkestern.
» Les oiseaux » reste sig och lade in sina instrument.
Herr Birger såg Tatjana tillika m e d de andra försvinna b a k o m spegeldörrarna.
H a n ville skynda efter henne.
En kypare hejdade h o n o m.
Inte den v ä g e n!
Ville herrn tala m e d någon af » artisterna », kun- de han gå in här.
Inne i det s. k.
» Artistrummet » stod Tatjana.
Mot väggens röda ripsdraperi trädde hon fram som en vacker, leende tafla.
Sina rosor höll hon i handen.
Deras b l o d r ö d a blad stucko bjärt af m o t klädningens hvita veck.
En ung, elegant herre m e d uppåtstrukna mustascher samtalade Tiaroranf.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Ariagram.
med henne.
Ingendera märkte d e herr Birger, förrän han stod tätt invid dem.
» Och ni tillåter m i g att bjuda er på s u p é?
» Den unge herrn böjde sig närgånget fram m o t Tatjana.
H o n hann ej svara.
Herr Birger hade fattat henne hårdt o m armen.
» N e j, fröken här kan ej antaga er inbjudan! » De två unge männen sågo hvarann skarpt i ögonen.
» M e d hvad rätt, m i n herre, blandar ni er i detta? » — brusade den andre ut.
Herr Birger var blek ända intill läpparna.
Han andades onaturligt häftigt.
» T y jag är.
.
.
j a g är.
.
. » » Fröken själf afgör, » klippte den andre högdra- get af.
» Säg, fröken, » fortsatte han, » har denne rätt att förbjuda er antaga m i n i n b j u d n i n g?
Ä r han kanske er b r o r?
» » Nej, » klang det från Tatjanas m u n klart o c h tydligt.
• » Har han rätt öfver er på något annat sätt? » Tystnaden sänkte sig ned mellan d e tre.
Herr Birgers pulsar stodo stilla, hela hans varelse gick u p p i väntan på ett svar, hans ögon häng- de fast vid hennes mun, m e n Tatjana fortsatte att tiga.
Endast hennes händer, som höllo rosor- na, darrade häftigt.
T v å b l o d r ö d a blad föllo af och sväfvade lätt o c h sakta ned m o t golfvets mjuka matta.
» Nej, han har ingen rätt öfver mig. » Tvänne svarta ögon sågo stelt o c h främmande förbi herr Birger.
Orden hade k o m m i t så tydligt o c h lugnt.
» Tillåt mig, m i n fröken! » Den unge eleganten krökte artigt sin arm.
Tatjana lade sina yttersta fingerspetsar därpå.
D e n hvita klädningen, — samma klädning s o m mademoiselle Anette be- gagnat sista kvällen, innan hon flydde, — sopade ljudlöst öfver mattan.
Herr Birger stod ensam kvar.
Stelt stirrade hans ögon på samma fläck — på två röda rosen- blad.
— » Lokalen skall stängas.
Väntar h e r m på någon? » Vaktmästaren måste gifva herr Birger en puff för att få h o n o m att höra upp.
Nej, herrn vän- tade icke på n å g o n; o c h han gick.
— 13 1 = träd.
14 11 = djur.
6 4 1 = träd.
5 11 3 = ljud.
4 8 2 12 = kärl.
14 6 10 4 = vapen.
11 12 6 14 = ädelsten.
12 9 2 10 = blomma.
4 8 9 3 6 = fruntimmersnamn.
10 13 5 8 11 = köpmansterm.
7 9 5 8 11 3 = räkneord.
12 11 3 8 2 7 = öfverfartsmedel.
E. O. N. l:sta ordet.
2:dra ordet.
Tänk väl dig för, Förrän milt andra Du till en fråga går att göra; Din välgång kan däraf bero.
Ett feltag tör Ditt lif förstöra, H e l s t o m det gäller hjärtats tro.
Med a hur den medaljen var, Som samlaren fick dyrt betala; Med o h v a d hvarje sjöman gör, Om armarne ej äro skrala; Med å g ö r den sin öfverman I stridens hetta icke finner; Med ö hvad ingen botten har Men hvari ofta vatten rinner.
S.
L.
Litet S.
I E t | r r r | W \ V W TV Bilda af ofvanstående 7 delar — tillsammans innehållande 31 bokstäf- ver — en figur (slinga), så att resul- tatet blir namnet på en stad, fyra gånger upprepadt.
S.
L.
Geografisk L. förvandlings- gåta.
Aritmorem.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 = stor stad.
6 14 = träd.
intages befintliga säkert » Stackars, värnlös liten sparf. » — Nej, det var ej sant.
H o n var ingen liten sparf mer.
H o n var en riktig, flygfärdig fågel, en glad fågel som de andra.
Lifvet var j u sådant.
Det var endast sådana där hjärtnupna, blödsinta stackare s o m han, hvilka ha så svårt att fatta det.
Och ändå.
.
.
ändå.
.
.
.
I n o m h o n o m smalt den stela sorgen i stora, varma tårar.
Månen hade gått bak molnen.
In- gen såg o c h ingen hörde.
I det lilla fattiga rum- met satt en man i mörkret.
F ö r sina ögon höll han en liten hvit, hopskrynklad snibbkrage — o c h han grät.
E n gång i sitt lif begråter en man sin tro på det goda.
Sedan har han inga stora, varma tårar mer.
Innehållsförteckning.
Charlotte Pendleton; af Estelle.
(Med porträtt).
— På bröllopsresa; dikt af Ernst Högman.
— » Kamelen »; af A.
M.
— Kvinnokongressen i Berlin; bref från Iduns kor- respondent.
— » Bobbie; skiss för Idun af Lilli.
— I ro- manbilagan.
— Vara flickois skoldräkt; efter Gurli Linder.
— Konsten att luta fotografera sig; af Beiene Stökl.
— » Fa- miljemeddelanden ».
— Genom fyra släktled; några små kulturbilder från Småland, för Idun tecknade af L.
S.
(Forts, och slutt.
— — Ur notisboken.
— Teater och mu- sik — A q ' - arante ans; af Hilma Angered Strandberg — Tatjana; skiss för Idun af Elsa Lindberg.
(Slut fr. föreg.
n:r).
— Tidsfördrif.
* Ifyllningsgåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 i * * » v •v £ * ' ' t?
1) Gni p ö n kil = stad i Sverige.
2) Mari ta = vattenfall.
3) A u k i en ask = landskap i Ryss- land.
4) Rata slav = ruin.
Cacaosorter förnämsta platsen af j &amp; * &amp; 2 * ' 1) E n svensk stad, 2) person i ett kändt skådespel, 3) hvad du är, 4) ett väckelsemedel, 5) b e r ö m d matvara, 6) intresserad läsare, 7) strandfynd, 8) utmärkt finsk författare, 9) ett slags medicin, 10) telefon ofvanifrån, 11) bildspråk, 12) undergörare, 13) mörkrets fiende, 14) lyck- träff, 15) djur.
Om orden äro rätt funna, bilda d e i stjärnorna infallande bok- stäfverna namnet på en vida bekant » undergörare ».
Trio.
| e e e | | n n n n p p p p r | 111 Mitt tredje plär Väl icke ställa Så högt som herr A n d r é e sin kosa, Men trifs d o c k g o d t i luftig rymd.
Han fjädrar bär, Har vingar snälla, Och vill ej se sin utsikt s k y m d.
hufvud bry.
| a a e e e | 3:dje ordet.
nu » O m den människan hade sitt fulla förstånd i behåll, vill jag ge mitt hufvud, » sade vaktmästa- ren, när han låste dörrarna.
Hem k o m herr Birger, o c h u p p på sitt lilla fattiga rum k o m han.
Där satte han sig ned på soffan m e d ytterrocken på.
Hatten föll af hans hufvud, m e n han gaf ej akt på det.
Lampan tände han icke.
Månen sken in i rummet, stor och klar tvärs g e n o m den lilla tyllbiten, s o m Tatjana satt u p p med knappnålar i går kväll.
Herr Birger satt tyst o c h stilla, o c h rundt o m h o n o m var det tyst o c h stilla.
Endast från skylt- målarens ljöd åter vaggsången liksom i går afton.
Sof!
sof!
liten sparf!
Stackars, värnlös liten sparf!
Vokalförändringsgåta.
Med is o c h snö, Med vilda färder I kalla, norrskensljusa nätter Mitt första du förbinda bör Och ej med tö Samt ö p p n a välten, Ty då det ingen nytta gör.
B l a n d 1896 5) Nölhaf kabaln = del af sydöstra Europa.
6) Erna dan = bergskedja.
7) So torck = stad i Tyskland.
8) Isak ag ann = stad i Japan.
9) Bas lo sin = stad i Portugal.
10) Holl g e m e n = stad i Sverige.
11) Korta nie = provins i Österrike.
11) Madam rest = stad i Holland.
13) K r y n n rä k a b = socken i Sverige.
14) I p o tä eni = rike i Afrika.
15) Malte lius = berg.
16) G r o na gat = stad i Ryssland.
Begynnelsebokstäverna kändt ordspråk.
U I 11 T M A M Q M U L 1 IflMIYO Lösningar.
Logogryfen: Trosfriheten; Rio, ren, Tor, ro, ros, senor, tenor, toner, son, tro, ris, torf, torrt, fet, tior, fin, fest, fenor, rot, trofé, stor, tofs, rost, fort, hof, tre, ferier, hot, ost, teori, het, reson, frost, ref, fors, is, nors, stoft, fri.
Körsgåtan: 1) Bramin, 2) nymåne, 3) Aman- da, 4) måndag, 5) badare, 6) Skagen.
gifva ett PÅPAn V * H \ * Hv / Redan 1888 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re kommenderas tillhvarje husmoder
