# ID: svediakorp-per1096
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,694
# sentences: 551
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockhoha, N:r 4 (423) Prenumerationspris Iduns Tryckeri Fredagen den 24 januari 1896. pr Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., mänadsuppl.
Barngarderoben år: kr.
» » » 5.
— 5: — 3; — 3; — Byrå: K l a r a s ö d r a k y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och FRITHIOF utglfvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J.
9.de årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 1 5 ö r e (lösn:r endast för kompletteringar.)
Nordling.
Aktiebolag.
A U U U U M piis: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 Öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Hedda Andersson.
Sveriges andra E j blott inom vårt land, utan äfven öfver liufvud taget torde det utan tvifvel vara ett enastående fall, att en kvinnlig läkare kan se tillbaka på en hel rad kvinnliga förfäder, hvilka drifvit läkarens yrke.
Kvinnans rättigheter att utbilda sig i alla de riktningar, hennes naturliga anlag och begåfning fordra, ha så nyligen blifvit erkända, att det också först blef möjligt för den sjätte generationen af den kvinnas släkt, hvilkens bild vi i dag återgifva, att med den erkända legitimationens rätt få ägna sig åt den verksamhet, som hennes mormors mormors mor en gång började.
Föga anade väl också denna, då hon först begynte att i all anspråkslöshet hjälpa sin omgifning, när en eller annan åkomma träffat någon inom densamma, att mera än ett århundrade senare hennes ättling i sjätte led en gång skulle blifva Sveriges andra legitime- rade kvinnliga läkare.
För den, som har sinne för kulturhistoriens detaljer, är det ock ett moment af intresse, dels att se huru inom Hedda Anders- sons släkt erfarenheter och kun- skaper så småningom samlats inom det område, som var den- sammas specialitet, dels också hur rättigheten att tillämpa dessa förvärf, först förnekad, sedan tolererad, till sist blifvit legiti- merad.
Som sagdt, hennes mor- mors mormors mor började syssla med sjukdomars, särskildt yttre sådanas botande.
Hon gaf sin erfarenhet och sina medel som, arf till sin dotter, och släktens - namn var inom vida trakter kändt och värderadt, dä hennes dotter i sin tur öfvertog prak- tiken.
Denna i stort tilltagna, begåfvade kvinna, » Lundakvin- kvinnliga läkare.
nan », eller som hennes borgerliga namn lydde, Elna Hansson, ha vi redan vid ett föregående tillfälle presenterat för våra läsarinnor.
Hon, såväl som hennes föregångare, arbetade med utomordentligt enkla medel, alla signerier, böner etc. voro bannlysta från hennes praktik, men som underlag för den framgångsrika behandling hon använde ägde hon just det medel, som skapar den store läkaren, ett utomordentligt skarpt öga för de kirurgisk behandling for- drande yttre åkommor, hvilka utgjorde hennes egentliga gebit.
Denna egenskap, för öfrigt karak- täristisk för släktens alla med- lemmar, gjorde också att hon kände sm begränsning och att därför i hundrade och åter hun- drade af de » fall », som gingo genom hennes händer, hälsa och krafter återvunnos.
För den, som skrifver dessa rader, står det ännu efter många år som ett imponerande minne, huru fullständig den förtröstan på hjälp var, som uppbar de många hon en gång såg samlade i » Lundakvinnans » väntrum.
Ett karaktäristiskt drag för den rätta syn på tingen som ledde denna kvinna är, att hon, så snart vårt lands lagar det tilläto, be- slöt, att hennes dotterdotter, om hon visade håg och fallenhet därför, skulle studera hvad hon, naturläkaren, och hennes egen dotter endast kunnat få lära på egen hand och af erfarenheten.
Under inflytandet af den tra- dition, som vi nu lärt känna, uppväxte Hedda Andersson, och sedan hon, den första som vid Malmö läroverk aflade student- examen, 1880 inskrifvits som student vid Lunds universitet, bedref hon där sina medicin- ska studier.
De svårigheter,
2 &lt;L IDUN 1896 Kvinnans historia är kärlek.
Pontus Wikner.
som lätt kunde mött den, som skulle så att säga bryta isen för de kvinnliga studen- terna vid vårt sydsvenska universitet, öfvcr- vunnos med största lätthet, därigenom att de manliga studenterna i henne vunno en i bästa mening god kamrat.
Ar 1887 anade hon med.
kand.- och 1892 med.
licentiat-examen.
Liksom alla de af våra yngre läkare, hvilka vilja for- värfva vidgade vyer och lära känna vetenska- pens ställning i de stora kulturländerna, be- sökte hon under närmaste tiden därefter ut- ländska kliniker.
Så vistades hon under åren 1892 och 1895 vid Köpenhamns kliniker samt 1893 i Tyskland, där hon särskildt studerade kvinnosjukdomar under den berömde gynekolo- gen professor Max Sänger i Leipzig.
Hennes verksamhet som läkare knyter sig emellertid närmast till Ronneby.
Där har hon under fyra somrar idkat praktik, dels såsom under- läkare vid sjukhemmet, dels som enskildt prak- tiserande.
I sin födelsestad Malmö bosatte hon sig hösten 1893 och vann där en för en yngre läkare afsevärdt stor praktik, så stor t. o. m., att hon snart nog stod inför det alternativet att antingen afsäga sig en del af densamma eller ock uppsätta egen klinik, ett företag, som särskildt i ett mindre samhälle är förenadt med ej få svårigheter.
Ställd inför denna eventualitet, föredrog hon emellertid att flytta till hufvudstaden, där möjligheter finnas att kunna vårda operativa fall, utan att be- tungas med egen klinik.
Hedda Andersson är ännu ung både som kvinna och läkare, och ingen kan ännu mer än ana den lifsgärning hon har framför sig.
På samma gång vi önska henne välkommen till Stockholm såsom vårt samhälles andra kvinnliga läkare, äro vi henne tacksamma där- för, att hon ägnat sina studier ej endast åt kvinnosjukdomar.
Ty det är ej blott i spe- ciella kvinnosjukdomar, som kvinnor behöfva hjälp af kvinnor, utan äfven i många andra fall kan det vara af stor vikt att kunna råd- fråga en kvinnlig läkare.
A.
G.
A.
- * - " EQissbrukad kvinnokraft. "
Ur Ellen Keys föredrag på Vetenskapsakade- mien den 17 dennes.
Efter föreläsarinnans manuskript.
|n hvar vet, att den s. k. kvinnofrågan är frågan om att på alla områden frigöra de kvinnliga krafterna.
I detta syfte hafva kvinnosakens förkämpar med full rätt framhål- lit de många fall, där kvinnokraften varit miss- brukad genom att vara obrukad.
Man har yr- kat, att hvarken lag eller sed skulle stänga vägen till ett enda fält, där kvinnan vill pröfva sin förmåga.
Man har påpekat alla de miss- bruk, dem kvinnorna själfva, männen och sam- hället öfvat med den kvinnliga hängifvenhetcn, genom orimliga pliktsbegrepp å kvinnornas, orim- liga kraf å männens och orimliga lagar å sam- hällets sida.
Inga af alla dessa missbruk behöfva således nu mera framhållas — lika litet som den art af missbrukad kvinnomakt, hvilka de manliga diktarne, allt sedan Homcros ' dagar, haft skarp blick för.
Lika litet behöfver man framhålla, huru rik på framgång kvinnoemancipationen varit.
Såväl ideelt som matcrielt har kvinnosaken gått från seger till seger.
Krafvct på rätten till full in- dividuell utveckling och full laglig likställighet med mannen, liksom på full arbetsfrihet, har åt kvinnan öppnat den ena banan efter den andra, vunnit den ena lagliga rätten efter den andra.
Visserligen fattas ännu viktiga rättig- heter, bland dem den mest oafvisliga, den gifta kvinnans myndighet öfver sin person, sin egen- dom och sina barn.
Men ingen tänkande män- niska betviflar, att icke vid nästa sekelslut allt skall vara vunnet; att medborgarinna skall be- tyda detsamma som medborgare på alla rätts- områden; att hustrun skall vara likställd med mannen, modern med fadern.
Allt detta ligger såväl i utvecklingens oafvisliga nödvändighet som i rättvisans och samhällets gemensamma in- tresse.
Men om också allt detta vinnes, så skall världen därför icke vara lyckligare; en långt mer tyngande trötthet än nu skall vid nästa sekelslut ligga öfver sinnena, ifall det missbruk af kvinnokraft, som jag ämnar tala om, ökas i samma progression som hittills.
Detta missbruk kan kännetecknas så, att kvin- norna i främsta rummet satt in sina frigjorda krafter på områden, där de täflat med männen, men därunder till stor del försummat att ut- veckla och bruka sin djupaste kvinnliga egen- domlighet.
Att kvinnorna skulle visa sig ifriga att taga examina och pröfva sina krafter på alla möj- liga banor, när de erhöllo frihet därtill, detta var alldeles naturligt.
En af den frigjordes första ansatser är ofta att eftergöra, och utan rätten och möjligheten att missbruka friheten, lär man sig ej att bruka den.
Det behöfdes dessutom att kvinnorna lade i dagen sin dug- lighet på de manliga arbetsområdena, emedan det bornerade motståndet mot kvinnofrigörelsen till stor del grundat sig på hennes oförmåga.
Många ytliga fördomar om kvinnans » natur » hafva sålunda för alltid blifvit skingrade genom de olikartade och värdefulla arbetsresultat, som kvinnorna vunnit på de manliga arbetsfälten.
Dessa hafva emellertid allt mera kommit kvin- norna att förbise, hurusom deras djupaste egen- domlighet därunder ofta icke kommit till an- vändning.
Jag utgår nämligen från den åsik- ten, att en bestämd väsensolikhet finnes mellan mannens och kvinnans natur, en olikhet, som icke upphäfves af det sakförhållandet att kvin- nor finnas med manligt skaplynne, liksom män med kvinnligt, eller att gemensamt mänskliga egenskaper finnas hos båda könen, eller att en ömsesidig inverkan äger rum, genom hvilken männen i viss grad tillägna sig de för kvin- nan och kvinnorna en del af de för mannen egendomliga dragen.
Kvinnofrågans målsmän hafva med all rätt framhållit dessa sakförhållanden som argument för frigörelsen.
Men de hafva försummat att rikta kvinnokraften in på dess allra väsentli- gaste områden, just emedan deras mål framför allt varit att främja och bevisa likställigheten mellan könen.
Medan endast helt få af kvinnoemancipatio- nens fanatici påstå, att kvinnornas del i den materiella eller andliga produktionen redan nu kan jämföras med mannens del i densamma, så mena dock nästan alla kvinnosakens anhän- gare, att man alldeles icke kan sluta sig till framtiden genom det förflutna.
Först efter flere generationers utveckling af kvinnans kraf- ter skall en rättvis jämförelse kunna äga rum.
Och af denna, hoppas de, skall kvinnornas fulla andliga likställighet med mannen på det kla- raste framgå.
Under denna förhoppning för- biser man dock allt för mycket erfarenheten från det förflutna.
En af dessa erfarenheter är, att kvinnorna i samhällenas öfverklass al- drig, under någon tid, varit så illa ställda i fråga om utvecklingsmöjligheter som männen i under- klassen under samma tidsskeden.
Och dock är det ofta just ur underklassen, världens » öfver- människor » framträdt, sedan de genombrutit mycket svårare hinder än dem, den snillrika kvinnan i öfverklassen samtidigt hade måst be- segra för att följa sin väsensbestämmelse.
Äfven dessa manliga snillen hafva saknat arfvet » från flere generationers utveckling och frihet »; och de hafva dock nått den högsta andliga höjden i sin samtid.
Men, svara kvinnorna, för männen hafva funnits bildningsanstalter, hvilka varit stängda för oss.
Detta skäl väger, men mindre tungt än det synes.
Ty dels hafva många män sent eller aldrig fått denna hjälp och dels hafva t. ex. de konstnärer, som sökt sin utbildning hos en enskild mästare, ofta fått en ypper- ligare skola än de, hvilka besökt akademier.
Och denna enskilda bildningsväg har stått kvin- nor öppen lika väl som män.
Än mindre gäller det skälet att öfverklasskvinnans, från förvärfs- arbete så länge fritagna ställning hämmat hen- nes arbetsenergi utåt.
I fråga om yrkesdug- lighet har detta varit ett verkligt hinder.
Men seden har däremot alltid tillåtit kvinnan att ägna sig åt musik, diktning och konst.
Och hvarje tid har något hedradt kvinnonamn, hvilket vittnar om att kvinnan utan hinder från allmänna me- ningen skulle kunnat nå det högsta på de om- råden, där hon nu i regeln förblifvit dilettant, om verkligen hennes anlag inneburit konstnärs- skåpets möjlighet.
Samtidigt hafva män inom öfverklassen, hvilka äfven behandlat sin andliga produktion som en bisak — och likaledes kunnat ägna sig åt den utan tanke på förvärf — nått konstnärsskapet.
Allra mest bevisande är, att på de områden, där seden särskildt anvisat kvinnan hennes verksamhet, uppfostran och hemmets ordnande, där äro också männen de nyskapande, de, som tagit initiativ till re- formatoriska uppslag och geniala idéer, som där frambragt nya metoder och nya stilar.
Till och med inom kokkonsten är det mannen, som är uppfinnaren, och i fråga om den första barna- vården var det en man — Rousseau — som hos kvinnan återväckte hågen att fylla sin mest instinktiva modersplikt 1 Men, svarar man, kvinnans uppfostran och verksamhet hafva dock hittills alltid fört hen- nes tankar in i de gamla hjulspåren och en- sidigt riktat hennes känsla på hemmet och familjen.
Först nu, då hon fått en mindre trång synkrets och hon icke längre hämmas genom ett ensidigt kvinnoideal, utan hvarje kvinna kan utveckla sin säregna individualitet, först nu kan man säga, att hennes skaparkraft
och förmåga af initiativ verkligen erhåller an- vändning.
Man glömmer då, att under mer än tusen är frikallade rundt om i Europa klostren kvinnor från hemmets och familjens band, och under denna tid var det helt visst ofta just de ypperst begåfvade, de mest personligt ut- vecklade kvinnorna, hvilka sökte klostrets frid.
Inga fördomar hindrade dem där att ägna sig åt vetenskap, konst och litteratur, hvilket de äfven gjorde.
Men alla stora namn från kloster- annalerna äro dock manliga, utom diktarinnan Roswilkas, och hela detta tidsskede frambragtc endast ett stort kvinnligt snille, vår Birgitta.
Slutligen bör man minnas att, inom som utom klostret, har religionen varit ett för kvin- nan som för mannen öppet område, men värl- den har dock icke fått en enda berömd andakts- bok af en kvinna, än mindre finner man någon stor kvinnlig religionsstiftare — i fall man ej mäter med teosofiens mått.
Till och med i vårt århundrade har kvinnan icke nått verklig likställighet med mannen annat än i två fall.
Det ena är som filantrop.
Det andra är som reproducerande konstnär, medelbart skapande ur det stoff, diktaren eller tondiktaren gifvit henne.
Skådespelerskor, sångerskor och tonkonst- närinnor, lika väl som kvinnliga filantroper, kunna uppräknas jämsides med de största manliga namn på samma områden, och båda dessa kvinnans likställighetsförhållanden be- kräfta hvar på sitt sätt den kvinnans väsensart, hvilken århundradets största kvinnliga skald, Elisabeth B. Browning, karaktäriserar, när hon säger henne längta att » smälta som hvita pär- lor i en annans vin ».
Icke ensam, utan med sig införlifvande en annans tanke eller skapelse; stående i förhållande till en annans personlig- het, medkännande i de mångas lidanden — så är det, som kvinnans eget individuella väsen blommar.
Dessa djupa behof af personliga förhållanden och personlig hängifvenhet, för att nå sin egen fulla personliga utveckling, är en af kvinnonaturens djupaste egendomligheter.
Männen tillhöra ej blott etnografiskt, utan psyko- logiskt flere raser; kvinnorna tillhöra endast tvänne: de som kunna älska, och de, som icke kunna det.
För dessa senare gäller intet af hvad jag här kommer att yttra.
Hos den äkta kvinnan når detta behof af personliga förhållanden sin högsta styrka på det område, som är högsta ändamålet med det- samma: nioderskapet genom kärleken.
De otaliga fysiska och psykiska bestämnin- gar, som sammanhänga med modcrskapet, och hvilka omedvetet eller medvetet hvarje dag ingripa i det kvinnliga väsendets innersta till- varo, de äro afgörande för såväl den kvinna, hvilken aldrig blir moder, som för den, hvil- ken blir det.
Och för denna senare absorberar nioderskapet så mycket af hennes såväl fysiska som psykiska krafttillgångar, att hennes andliga produktion måste blifva det sekundära, måste komma att få mera af tillfällighetens än af nödvändighetens skaplynne.
Men det är endast det med nödvändighet frambragta som blir oför- gängligt.
Det är med insatsen af hela sin sär- egna produktiva kraft, af sitt hjärteblod och sina nerver, af dagars och nätters möda och kval, som kvinnan ger och fostrar ett nytt lif åt mänskligheten.
Det är med en lika stor insats, mannen ger mänskligheten en ny konst- skapelse, en ny tanke.
För båda dessa arter af födslosmärta kan icke samma varelse hafva samma styrka.
Därför är det, som ingen kvinnas namn strå- lar bland mänsklighetens eviga namn.
Därför är det, som inom detta århundrade — kvinnans århundrade — ej ens tio kvinnor kunna näm- nas, hvilka, i andlig energi och värdet af sin produktion, äro jämförliga med de manliga sckularsnillena inom litteraturen, konsten och vetenskapen.
Och dessa få kvinnor, hvilka uthärda jämförelser, hafva antingen icke blifvit mödrar, eller hafva haft de egentliga modersom- sorgerna bakom sig, då de skapat sina yppersta verk, eller åsidosatt dessa omsorger för att lyda skapardriften.
Men, invänder någon, erkännas måste dock, att från och med vårt århundrade är den kvinnliga produktionens såväl kvalitet som kvantitet betydligt stegrad.
Och däraf följer ju, att kvinnans nya bruk af sina själs- krafter, hennes rikare mänskliga utveckling småningom måste komma att utjämna den ännu rådande skillnaden mellan kvinnans och man- nens andliga höjd?
Man glömmer emellertid, att denna kvinnans rikare utveckling kommer att ärfvas af söner lika väl som af döttrar.
Om än framtidens kvinnosnillen — hvilket är i hög grad troligt — bli flere och uppnå en högre nivå, så böra framtidens manliga snillen också erhålla en i samma grad höjd nivå.
Så- lunda kommer ingen väsentligt ändrad propor- tion att inträda mellan de båda könens intellek- tuella förmögenheter, lika litet som naturens fördelning af det produktiva arbetet, inom hvil- ket kvinnan i främsta rummet har att bära bördan af de nya lifven, mannen af de nya idéerna.
Hoppet om kvinnans slutliga likställig- het med mannen i andlig produktionskraft borde — om kvinnorna vore följdriktiga — hvila på den pessimistiska filosofiens lära om släktets frivilliga utdöende.
Så vidt jag vet har dock den Schopenhauer- Hartmannska pessimismen få kvinnliga anhän- gare.
Kvinnorna önska behålla kärlekens och nioderskapets lycka och dessutom blifva med männen andligt jämbördiga.
De bekräfta där- igenom en ypperlig manlig definition af be- greppet » kvinna »: » En varelse, som när en man säger: två gånger två är fyra, svarar honom: Det där tror jag inte, och huru ni än bevisar, behåller jag min egen tanke om saken. » Kvinnorna äro numera matematiskt och veten- skapligt skolade.
De tro på orubbliga natur- lagar, bland andra också den, att man icke kan bruka en stor summa af lifskraft för ett ändamål och ändå hafva hela summan kvar för ett annat.
De inse således, att atletens muskler tagas från hans hjärna, vetenskapsmannens hjärna från hans muskler; att affärsmannens duglighet vinnes på bekostnad af hans kontem- plativa djup; och att skaldens fantasi måste göra honom mindre vaken för hvardagsnyttor.
Men med afseende å sig själfva behålla kvinnorna undertron och vänta att naturen, för en gångs skull, ej skall taga med ena handen hvad den ger med den andra.
På denna vidskepelse grundar sig kvinnans djärfhet i missbruket af sina säregna krafter.
Men en omhuldad vidskepelse visar sig, förr eller senare, ödesdiger.
» V e den, som intalar sig, att dess väsens nödvändighet är tillfällighet », lyder ett djupt diktarord.
Det är endast genom att göra själfva sitt väsens nödvändighet till ut- gångspunkt för sin sträfvan efter frigörelse, som en personlighet verkligen blir fri, ej blott från något, utan äfven till något.
Genom att intala sig att deras allmänt kvinnliga väsens natur- nödvändighet är tillfällighet, hafva kvinnorna kunnat uppställa sitt abstrakta jämlikhetsideal mellan könen på grund af den rent mänskliga väsensgemenskapen.
Under sin ifver för en framtida jämlikhet hafva kvinnorna brukat ar- gument ur evolutions-läran.
Men denna visar ju urartnings- lika väl som utvecklingsprocesser.
Och under det kvinnorna alltjämt hoppas, att deras intelligens skall visa sig perfektibel, hafva de glömt möjligheten, att andra af deras för- mögenheter kunna försvagas.
Man har redan en del vittnesbörd från de land, där kvinnosaken hunnit längst, att kvin- norna allt mindre mäkta moderskapet och, till följd däraf, allt mindre önska det.
Och öfver- allt kan man få höra yttranden, där celibatet framställes som det för kvinnan värdigaste, ja, det anses som en rest af lägre instinkter, när en kvinna icke väljer sin utveckling som in- telligensvarelse hellre än som könsvarelse, ifall icke bägge delarna kunna förenas.
Det är känslan af den i naturen grundade svårförson- liga dualismen i kvinnans varelse, som i val- tid kommit kvinnor att så ifrigt skildra och studera snillrika kvinnors lefnadsöden.
Som- liga hoppas finna kvinnogeniet segra öfver kär- leken; andra att finna det i full harmoni med denna; andra åter att få se hjärtat häfda sin rätt på bekostnad af produktionen.
Alla hop- pas kunna ställa kvinnofrågans horoskop efter dessa få kvinnliga stjärnor.
Läsa vi emeller- tid stjärnorna rätt, skola vi iakttaga, att för den ovanliga som för den vanliga kvinnan kräf- ver den offentliga verksamheten inom affärs - lifvet, statstjänsten, vetenskapen, konsten oeh litteraturen oupphörliga offer.
Tusen ömhets- impulser måste af dem undertryckas; tusen per- sonliga omsorger om de sinas lycka måste de uppgifva.
En sådan kvinna nödgas förhärda sitt hjärta för dagliga vädjanden till detsamma; dagligen rycka sig ur små fästhållande barna- händer eller ur det hem, där hon som dotter eller hustru har kära plikter att fylla.
Ännu gör flertalet kvinnor, äfven de snillrika, allt detta med saknad.
Men låt kvinnans offent- liga arbete allt jämt ökas och pågå fem, sex generationer, och — kvinnorna skola visa sig själsligt modifierade.
Deras instinkt om att 2 + 2 = 4 skall då vara manligt klar och fast.
Men kulturens och lyckans summa blir då en- dast en addition af samma slags värden, icke en organisk produkt af olika väsenarters för- ening och harmoni.
(Efter denna inledning berördeföreläsariimaiide kvinnliga arbetsområdena, men endast i förbigå- ende, då hon ägnade detta ämne en särskild ut- redning i det föredrag om » naturenliga arbetsom- råden för kvinnan », som afhöUs inom » Föreningen för befrämjande af ett naturenligt lefnadssätt » den 23 dennes.
Hon öfvergick därefter till en analys af mannens och kvinnans olika sätt att arbeta och de villkor, kvinnan måste uppfylla, för att nä samma resultat som mannen, samt framhöll där- under flere af de väsensolikheter, som käime teckna man och kvinna.
Sedan hon betecknat det erotiska och moderliga området som det, där kvinnan äger sin geniala öfverlägsenhet, fram- höll hon önskvärdheten af att den andligt ska- pande kvinnan skall sätta in hela sin personlig- het i sitt verk, och, om hon ej har mod till detta, hellre omsätta sin andliga begåfning i sym- patiskt förstående än i produktion.
Till konsten liksom till inånga andra arbetsom- råden, där hennes kvinnliga egendomlighet ej får ett uttryck, drifves kvinnan genom brödnöden.
Nu öfvergick föreläsarinnan till den sociala frågan, i hvilken kvinnofrågan utmynnar; fram- höll huru kvinnan missbrukar sin kraft genom att ej bruka den på den sociala frågans, upp- fostrans och fredsfrågans områden, och betonade att just för sådana sträfvandeii var det mänsklig heten behöfde kvinnans egendomliga väsen, fram- för allt hennes moderlighetskänsla.
Bet synner- ligen intressanta föredraget, af hvilket endast en liten del här ofvan meddelats, utkommer inom kort i tryck.)
_ # .-
IDUN Efter den första balen.
?
ågelnngen är flygfärdig.
I går lyfte hon för första gången vingarne och svingade sig ut i det brokiga, lockande, glänsande lifvet!
Ännu spritta alla pulsar.
Hvilket sällhetsrus, hvilken tjusning!
Omsvärmad, hyllad, utdelande ynnestbevis genom hvarje bortskänkt dans, härskande öfver de unga männens skara, som ifrigt trängdes om hen- ne!
Annu lefver hon som midt i en dröm.
Hvad allt har man icke sagt henne med blickar och ord!
Nu begynner för dig, du trogna moders- hjärta, en ingalunda lätt, men dock makt- påliggande uppgift.
Det gäller att dämpa hänförelsens vågor, att återföra din dotter till den nyktra verklighetens rike.
Att säga henne, att icke allt, som smickrande läppar hviska under kronljusens glans, får tagas för kontant, att göra henne upp- märksam på, att lifvet icke kan bli den dans bland rosor, som hon kanske är böjd att antaga efter sina gårdagserfarenheter.
I sanning ingen lätt uppgift inför dessa ögon, som ännu glänsa af det unga hjär- tats förtjusning — men en nödvändig!
Ty försummar modern detta, ligger den faran nära, att dottern fångas in i ett fan- tasilif, snärjes i illusioner, invaggar sig i inbillningar och förhoppningar, som kunna bli ytterst skadliga för hennes vidare sunda utveckling till själ och sinne — ja, kunna göra henne till ett löje för utomstående.
På modershanden beror det att fördrifva behagsjukans, njutningslystnadens skuggor, som nalkas denna unga själ.
Lycklig den unga flicka, vid hvars sida en sådan trogen vakterska står, väl redo att kärleksfullt smycka henne till festens fröjd, men samtidigt ingjutande i hennes sinne den lefvande öfvertygelsen, att h e m - m e t är den bästa platsen för hennes kraf- ter att utveckla sig och härligt blomstra.
I s t i l l h e t.
Skiss af A.
L — d.
on satt vid fönstret och sydde, sydde oafbrutet, så till slut sjönko händerna ned i knäet, och hon blickade ut.
Naturen var klädd i höstskrud; några träd voro redan aflöfvade, men de andra skiftade i rödt och gult, och de vissna blad, som lågo strödda här och där på gräsmattorna, skim- rade som guld i solskenet.
Där var glans, där var prakt öfver allt, men den unga kvinnan tyckte det liknade de röda rosorna på den lungsiktiges kind — dödens bud- bärare i glädjens dräkt.
Hon ryste lätt till, började att sy igen och tänka sina tunga tankar.
Hon hade j u suttit på denna plats dag efter dag, år efter år, och sett huru träden och buskarne därute på gårdsplanen hade grönskat, blommat, gulnat och vissnat, om och o m igen.
Äh, hvad det hade varit svårt i de första ungdomsåren, då det sjöd och brusade inom henne, då där funnos värme och glöd och en längtan att komma ut, få se något af världen — få lefva!
När hon någon gång öppnade sitt bjärta för modren, förstod denna henne icke.
» Kära barn, » brukade hon få till svar, » det går j u ingen nöd på dig, och förresten, hvart vill du hän '?
Någon resa utomlands ha vi icke råd att bekosta dig, och en in- ackordering i Stockholm är minsann också dyr.
Du är j u pappas och mammas enda glädje, icke vill du väl lämna oss en- samma? » » Men hvad skall jag taga mig till i detta enformiga lif, » utbrast hon i förtviflan, » jag har j u ingen verksamhet, gör ingen nytta, utan sofver blott bort min dag? » » Hvad tror du andra flickor göra, som äro bosatta på landet, Gärda lilla?
Du får ju sköta dig alldeles som du själf vill, och hvad kan du mera önska!
Sigrid Berg och du ha j u så mycket sällskap af hvarandra, och när du vill göra nytta, kan du hjälpa mig i hushållet. » Gärda undrade, hvad hon kunde göra för nytta i ett hushåll, där det var tillräckligt med tjänare, och där husmodern själf öfver- vakade allt i detalj, men hon teg och fort- satte sitt stilla lif.
Handarbete och läsning blefvo hennes enda tröst, och så försökte hon att så mycket som möjligt vara föräld- rarne till någon hjälp och glädje, men de voro båda raska, dugliga människor, som gingo helt upp i sina praktiska sysselsätt- ningar, som icke riktigt förstodo sig på sin mera ideelt anlagda dotter.
Ären gingo sakta och omärkligt hän; det blef mera stilla och lugnt i Gärdas inre.
Hon tänkte så sällan hon kunde öfver sitt lif och sin framtid; de där gyllne flickdröm- marne om hur » han » väl skulle komma till henne också någon gång, taga henne på starka armar, bära henne ut i den stora, vida världen, där det fanns så mycken skön- het och jublande lycka, de voro alldeles försvunna.
Hon hade j u så mycket att vara tacksam för, men hennes sinnesstäm- ning var tung, och lifvet föreföll henne ofta tomt och öde.
Nu satt hon och sydde på en lysnings- present till Sigrid, barndoms- och ungdoms- vännen.
På samma gång hon kände en stor glädje öfvet vännens lycka, bodde där vemod i hjärtat — hon blef j u så gräns- löst ensam nu, när Sigrid reste.
Egoism, egoism, tänkte hon.
Det hördes raska steg i rummet utanför, dörren öppnades litet häftigt och den unge målaren trädde in.
Han hade gästat huset endast några dagar, men tycktes redan vara fullt hemmastadd.
» God middag, g o d middag, fröken, » sade han lifligt och slog sig ned i en länstol vid fönstret midt emot Gärda.
» Ä h, ett sådant härligt väder det är i dag, sådana färger, sådan prakt!
Jag har suttit däruppe vid stättan i skogsbrynet och målat ända sedan i morse. » » Jag tycker det skulle vara kallt o m fingrarne, » sade Gärda i afmätt ton.
» Äh, när man är intresserad af sitt ar- bete, tänker man minsann icke på att frysa om fingrarne.
Vill ni icke komma och se på min skiss i morgon, fröken; den är nä- stan färdig? » » Jo tack!
Hvad föreställer d e n?
» » Ingenting annat än ett höstlandskap, och där är rödt och gidt i otaliga skift- ningar.
» » Ni måtte älska hösten. » » Alla årstider ha sina behag, men hösten är den mest måleriska, så ur ren konstnärs- synpunkt bör jag tycka bäst om den; dess- utom är hösten så storslagen, så djupt ve- 181) 6 modig, på samma gång som den är löftesrik och förhoppningsfull. » » Förhoppningsfull? » Gärda stirrade på honom.
» Se icke så förvånad ut, fröken, » sade den unge mannen småleende; » har ni aldrig tänkt på detta? » » Nej, » svarade Gärda allvarligt, » för mig är hösten en melankolisk tid, allt vittnar ju om död och förgängelse. » » Och pånyttfödelse, » tillade målaren sakta.
Gärda såg ånyo förvånad på honom.
» Det tyckes låta som en paradox för eder, men det bevisar blott, att ni icke nyttjat edra ögon.
Se på linden där, » han reste sig upp och pekade ut genom fönstret, » se på de grenar, som förlorat sina blad, äro de kanske afbrutna, förvissnade för alla tider — nej — de äro fulla af knoppar, som blott längta att få slå ut i sol och vår. » Han började gå af och an i rummet.
Gärda satt tyst en stund, men slutligen sade hon: » Det måtte vara lyckligt att ha samma uppfattning af lifvet som ni, herr Skogh. » » Ä h, » svarade han muntert och slog sig ned i länstolen igen, » vi konstnärer äro j u kända för att » ta lifvet från den glada si- dan » och — det komma vi för resten längst med.
Pessimismen är visserligen modern, men i själfva verket tycka människorna, åt- minstone flertalet, bättre om friskhet och sund glädje, såväl i konst som litteratur. » » Ja, mänskligheten måste j u söka gläd- jen i dikten, när verkligheten ej har någon att bjuda på. » » Men fröken, ni är j u en pessimist! » » Ja, det är jag, » sade hon hälft trotsigt, hälft vemodigt.
Skogh såg frågande på henne.
» Och här sitter ni i ert goda hem, skyd- dad och vårdad af kärleksfulla föräldrar; icke har väl ni kunnat ha några stora sorger eller bittra lifserfarenheter! » » Nej, det har jag icke, » svarade hon li- tet häftigt, » men jag har sett, huru lifvet gestaltat sig för andra, och — för egen del tycker jag hela vår tillvaro är så tarflig, så intetsägande — hela lifvet så litet värdt att lefva! » Målaren såg på Gärda länge, pröfvande.
Hon var så älsklig och söt, där hon satt framför honom i rak profil, med ett vemo- digt drag kring munnen och blicken hvi- lande drömmande på träden därute.
» Jag tror icke ni har rätt att säga så, fröken Gärda, » sade han slutligen.
» Lifvet är icke tarfligt, utan det har solbelysta höjder och mörka djup; det är en vand- ring upp och ned, upp och ned.
Hufvud- saken är blott att vi äro trogna vår kallelse och aldrig glömma att målet är — där- uppe! » » Ja, det kan ni säga, som har en kal- lelse och ett mål. » Det var något bittert uti Gärdas röst.
» Ett andligt lifsmål ha vi j u alla, fröken, och en jordisk kallelse äfven, fast det dröjer kanske, innan vi få en klar uppfattning af den.
Men eget är ändå att se, huru vi föras dit, hvart vi äro ämnade.
Ni känner icke min historia, fröken Gärda, men j a g tänker ofta på, huru jag, som blef föräldra- lös vid 12 års ålder, skickades af min för- myndare först i skräddarelära och sedan till sjös.
Jag förklarades oduglig till både det ena och andra, fick sedan reda mig på egen hand, och när jag då till slut började förtvifla om mig själf, fördes jag i den mans
väg, som blef miu välgörare och genom hvars hjälp jag blifvit den jag nu är. » Det var ett sådant varmt, innerligt ton- fall i Skoghs röst.
Gärda vände sig om och såg på honom — deras blickar möttes, och det var ett uttryck i hans ögon, som förvirrade Gärda och kom henne att rod- nande se ut genom fönstret igen.
Solen höll just på att gå ned och sände sina sista strålar öfver all naturens döende rikedom och gyllne prakt, men Gärda såg på lindens knoppar, som skulle bida och vänta stilla i höstetid och vintertid, innan de flngo slå ut i blad och blom.
Så hade j u också hennes varmaste önskningar och innersta tankar fått slumra och vänta i långa, långa tider, men — tänk — o m — o m?
r * Från Iduns läsekrets.
Ett förslag att tänka på synes oss nedanstående verkligen vara, och skola Iduns spalter gärna stå öppna för meningsutbyte i frågan: Hvarför bilda ej 12 flickor, som ständigt haf- va sin syssla i Stockholm, bolag, hyra sig en vå- ning på 7 ä 8 rum, jungfrukammare och kök, för en summa af 1,400 kr.
eller så omkring, ej mera.
Betalar hvar och en 30 kr.
för kost och 10 kr.
i hyra pr månad, — gör sammanlagdt en summa af 5,760 kr.
pr år.
Då hyra, 1,400 kr.
afgår, återstår således till hushållet 4,360 kr., en ganska stor summa, som med omtanke förvaltad, bör räcka mera än väl till.
— 1 rum att använ- das till mat- och samlingsrum, 1 rum för en äldre fröken eller fru, hvilken bör vidtalas som hemmets » skyddsande », 6 rum för 12 flickor.
(Kanske det inom ett sådant bolag kan finnas någon person, som gör öfverflödigt att vända sig till utanför stående för att uppehålla hemmets anseende; (om så, så mycket bättre.)
Hvarje flicka med sm säng, byrå, kommod, ett par stolar och ett eller två bord bidrager att möblera sitt rum, värdinnan sitt.
Matsalens, kökets och jung- frukammarens enkla utrustning fås lätt nog på rimliga afbetalningsvillkor.
Om hvar och en gör sitt till trefnad och sämja inom hemmet, bör det blifva ett godt och gladt hem.
Se här i korthet en fråga och ett förslag, som endast gälla dem, som gärna ville och måste spara, men som ej trifvas med en 2:dra och 3:dje klassens inackordering.
Vidare ett par frågor: i r saken värd att af handlas i detalj?
Hvad har saken mot sig?
Ich.
» Blommor ».
(Med anledning af Ilse Frankes uppsats i Idun n:r 2.)
Hvi skulle jag ej få sända en vacker bukett till min vän?
— Om själf jag den ej har bundit, min kärlek dock följer den.
Hvi skulle jag ej få smycka den hänsofnes svarta bår?
- De bleka, vissnande rosor frambära min suck, min tår.
Den min men ett döde behöfver icke hyllning, det är nog visst; jag har behof att hviska » tack och farväl » till sist.
» De fattiga hafveri I alltid ... » dem möta vi dagligen, men vännen är från oss gången och kommer ej mer igen.
Med rosor sira vi bruden, som strålar i lyckans glans; af liljor och immorteller den döde vi binda en krans.
Ty rosor och liljor — alla — framspirat i Edens lund.
Med bud och hälsning de komma i glädjens, i sorgens stund.
Charlotte Lindholm, - När man skall hålla gästabud ... Några praktiska vinkar för unga husmödrar.
Af Ellen Bergström.
M®lå och då har bland Iduns läsarinnor en fSkga önskan försports, att i tidningen måtte inflyta några anvisningar rörande anordnin- garna vid en festmåltid i hemmet jämte några dithörande etikettsregler, och är det denna önskan vi — efter måttet af vår erfa- renhet och med ledning af kunniga och väl förfarna föregångare på detta område — i det följande vilja söka tillmötesgå.
De tider äro länge sedan flydda, om hvil- ka det i rimkrönikan heter: » Den som vill till gästabud draga, Han måste gaffel och sked med sig taga. » Framstegen i fråga om gästabudsanord- ningar hafva hållit jämn takt med framste- gen på de flesta andra områden, och den forn- svenska enkelheten, då gästen sans facon vid bordet själf framtog de redskap, med hvilka de många bastanta rätterna skulle inmundigas, har fått vika för ett allt mer och mer kompliceradt skick.
Till och med dukningen af ett gästabudsbord är nu för tiden en ganska vacker konst.
En och an- nan torde nog tycka, att den likväl är vakt- mästarnes specialitet, och att husmodern ej har anledning att besvära sig med dess in- lärande; men må det då ihågkommas, att nian på ganska många håll ej har tillgång till dessa hjälpare, hvadan nödvändigheten kräfver att värdinnan själf tager bestyret om hand, och att det för öfrigt tillhör hvarje husmoder att förstå bedöma, o m de, åt hvilka dukningen är anförtrodd, utföra den väl och skickligt, samt äfven att genom blommornas ordnande o. d. åt bordet gifva » the finishing touch ».
Det berättades om vår drottning, att hon, då tyske kejsaren förlidet år gästade konungafamiljen, ej fann med sin höga vär- dighet oförenligt att öfvervaka dukningen af familjetaffeln vid den middag, som till kejsa- rens ära gafs på Dottningholms slott, och att hennes majestät själf noga beräknade, att hvarje bordsgäst erhöll det för trefnaden erforderliga utrymmet.
Hvad angår en del konvenansfrågor, som vi emellanåt komma att beröra, inläres så- dant, som hvar man vet, bäst på den prak- tiska vägen.
Förhållanden låta emellertid tänka sig, då det kan vara godt att äga ett skrifvet ord att rådfråga.
En ung flicka t. ex.,- uppfostrad i ett hem på landet — godt och bildadt, men utan hvad man egent- ligen betecknar med umgänge — befinner sig genom sitt giftermål försatt i en ny och främmande värld, där hon, till följd af sin mans samhällsställning eller förmögenhets- villkor, ser sig tvungen att » se folk », som det på hvardagsspråk heter.
Måhända är ej heller hennes man så noga hemma i sällskapslifvets lagbok, och hon äger ingen äldre intim väninna att rådfråga.
Vår önskan är, att hon och hennes gelikar i dessa ra- der må finna några stödjepunkter och dy- medels om möjligt förskonas från de för- ödmjukelser ett ovisst famlande efter det korrekta så ofta orsakar.
Och må det vara oss medgifvet att en passant till henne öf- verbringa ett af » Försiktighet, den kloka - gumman » suffleraclt råd, det att ej alltför brådstörtadt kasta sig in i societetslifvct, utan blott småningom, steg för steg, allt under det hon med vaken blick lär och iakttager och förvärfvar säkerhet, inträda på denna mark.
I motsatt fall skulle ej ens de mest detaljerade teoretiska förhåll- ningsregler kunna rädda henne från att » göra bockar » — något som aldrig glöms och sällan förlätes.
Tänka hvad man vill om stora världen, mild och öfverseende är hon ej.
För dem, som äro väl bevandrade i alla hithörande stycken, skrifva vi ej.
Och efter ofvanstående lilla inledning öf- vergå vi nu att tala om I.
Matsalen.
För att gifva en middag, fordras i första rummet en prydlig matsal.
Huru en sådan anno domini 1896 bör vara inredd för att motsvara då rådande mod och smak, vilja vi nu så noggrant som möjligt söka redo- göra för.
Salen hålles helst i renässans.
Kring väggarna gå höga mörka ekpaneler, slutan- de i en rundt kring rummet löpande hylla; väggytorna mellan denna hylla och taket täckas af gobelänger — äkta eller imitera- de * — af marketeriarbete eller gyllenläders- tapeter, eller ock målas de i vertikala fält med blommor, t. ex. tulpaner, i krukor (se hertig Karls sängkammare på Gripshölms slott); varmt, djupt rödbrunfärgade eller mossgröna väggar äro äfven, så vidt vi kun- na förstå, ganska stilenliga och kunna af flere skäl förordas.
Taket bör utgöras af .eller imitera bjälklag, golfvet vara inlagdt och bonadt samt eldstaden helst bestå af en öppen spis.
Kulörta fönster med figu- rer i blyinfattning göra särdeles ' god effekt.
De sättas på gångjärn och så att de kun- na öppnas inåt.
Dörrarna i mörk ek som panelerna.
En krona i vanlig kyrkstil, ehuru egent- ligen i regel barockstil, stämmer dock gan- ska bra, så mycket mer som på detta om- råde denna stil tidigt gjorde sig gällande.
Belysningen utgöres af vax-, nej — stearinljus.
Den som vill kan i kronan låta inleda elek- triskt ljus.
Lampetter och stakar böra så- ledes ock vara senast i barock, hvilket äf- ven är lättast erhålla.
Väggarna dekoreras, utom med nu nämnda lampetter, med sköl- dar och vapen, hvilka dekorationer göra sig bäst mot den enfärgade, släta bakgrunden.
Ganska vanligt är att pryda väggarna med grupper af gammalt dyrbart porslin, sådant som i generationer gått i släkten och som af våra mormödrar för profana blickar svart- sjukt inlästes i skåp och skänkar för att en gång om året vid den stora nyårsmid dagen eller vid barnsöl och bröllop framtagas och presenteras i all sin ståt.
Prydliga äro nog sådana porslinsbesättningar, men de hafva det felet, att de ofta verka kyligt, hvarför vi ej förorda dem.
Att en del af nyss om- ordade väggbeklädnader ej tål någon som helst dekoration, förstås af sig själft.
På den kring salen löpande panelhyllan placeras dryckeshorn, dryckeskannor, tenn- stop, bägare och stånkor, bäst gamla, om man har sådana, annars eftergjorda.
1 denna branche ha vi en ganska storartad inhemsk industri, hvarpå man i Fr. A. San- tessons utställning i Stockholm kan se vackra prof och där ytterst smakfulla och stiltrogua * Man vände sig i fråga om sådana tiil Hand- arbetets Vänner, Stockholm.
efter bildningar kunna erhållas.
På hyllan stäl- las äfven, Mariebergsterriner, om man så hafva kan koppar och fat — fatet bakom, ej under koppen — m. m. d., men väl till märkandes ej tenn och porslin blandadt på samma sida.
För fönstren draperas kring mörka gar- dinstänger gamla svenska, helst skånska all- mogeväfnader i varma djupa färger.
Enfär- gade gardiner af sammet eller b o j, med eller utan handbroderade bårder, lämpa sig äfven bra.
Som en smakfull sammansättning må nämnas senapsfärgade gardiner mot en moss- grön vägg.
Klart blått, som stundom ses förekomma i krabbasnår och dukagång, und- vikes sorgfälligt, såsom ej harmonierande med ekboaseringen.
På tal härom tillåta vi oss i förbigående fästa uppmärksamhet på, att blått är en kall färg, som man vid möb- leringen af sitt hem så litet som möjligt bör begagna.
Dörrförhängen bannlysas ur matsalen — dels äro de till hinders vid gästernas in- och uttågande vid en större middag, dels för serveringen.
Dörren till köksdepartementet bör vara så inrättad, att den ljudlöst öppnar sig utåt och inåt, och ej vara försedd med lås.
Mer för trefna- dens skull än stilenligt täckes golfvets midt- parti af en flossamatta.
Och nu till själfva möblerna!
Dessa ut- göras af matbord, ett par serveringsbord och stolar samt, om man så vill, en ekkista för bordssilfret, hvilken kan inredas i likhet med de vanliga silfverskrinen med sämsk- skinnsklädda fack.
Buffeten, ehuru en i sig själf både vacker och nyttig möbel, passar dock ej till den nu beskrifna matsalen, för så vidt den ej å la bonne heure är inbyggd i själfva väggen och korresponderar med ekpanelningen.
I annat fall ersattes den af ett bredvid salen liggande serveringsrum, inredt med skåp och skänkar för silfver, glas, porslin och duktyg.
De prydnader, som bruka uppställas på buffeten, få då sin plats på panelhyllan.
Matbordet, ett aflångt, fyrkantigt ekbord, skall kunna utdragas, — lösa bordsskifvor användas ej numera — och elektrisk ringledning, slutande i en knapp vid husmoderns plats, däri vara in- ledd.
Stolarna spela en mycket viktig roll.
De få ej vara höga, tunga och skrymman- de, men ett hufvudvillkor är, att man skall sitta väl och bekvämt på dem.
Vackert är att kläda dem med brunt skinn som fast- nubbas med mässingsstift; men äfven okläd- da ekstolar med träsitsar användas.
Det elegantaste, men också dyrbaraste är att kläda sitsar och ryggstöd med läderplastik, hvilket arbete, — läderplastik nämligen — emellertid lätt inläres och kan utföras af frun i huset själf, o m hon n. b.
hör till de mycket flitiga.
(Ganska nöjsamt!)
Om vi nu till sist påminna o m ett säkert väggur, hvars fodral är i stil med rummets inredning i öfrigt, tro vi oss ej hafva för- bigått något till en tidsenlig matsal hörande.
Må nu emellertid ingen af det sagda dra- ga den oriktiga slutsatsen, att den nu be- beskrifna matsalen vore den enda tillåtna eller den enda att anse som fullt chic.
Det står naturligtvis en hvar fritt att själf välja, hvilken stil han behagar, blott den troget genomföres.
Hvarför icke t. ex. en forn- jtiordisk gästabudssal med gamla sentenser kring väggarna, för att icke nämna en hel .del fantastiska inredningar å la japonaise, å la mauresque etc,?
Icke heller vilja vi tillråda någon, som har ett gammalt möble- mang från en tid, då ännu ej detta tal om olika stilar låtit höra sig, att göra sig af därmed.
Dessa gamla möbler äro vänner till ens vanor, och ej utan saknad, ja må- hända vantrefnad, skulle man se sig skild från dem.
Och vare det långt från oss att vilja förleda ungt folk, hvars tillgångar äro strängt begränsade, att begå extravaganser, då de sätta b o!
Ingen kan vara mer villig än den, som skrifver detta, att medgifva, att hemtrefnaden ingalunda är en produkt af ett praktfullt möblemang och en fullt ge- nomförd stil.
Vi hafva blott velat för dem, som hafva g o d råd och stå i beredskap att bilda ett nytt hem, framhålla, hvad vi skulle vilja kalla idealmatsalen.
Det fula och stil- lösa kan ofta blifva ganska dyrbart.
Hvar- för då ej hellre det prydliga och stilenliga?
För öfrigt komma ju dessa uppsatser att handla o m gästabud, hvadan man äger rätt antaga att de, som hafva råd att ställa till dylika, ock ha råd inreda åt sig en mat- sal, som — harmonierar med ostronen och tryffeln.
* Kvinnoöden och kvinnobilder.
För Idun af Birger Schöldström.
Karin Du Rietz.
flere svenska tidningar har nyligen setts en liten notis om » Lifgardi- sten som blef prostirrna ».
Titeln är oriktig, ty p r o s t i n n a hann » Lifgardisten » aldrig bli, ehuruväl utnämnd kyrkoherdefru.
Den sällsamma historien rör fröken Karin Du Rietz, hvilken, » född på Sommenäs gods i Småland invid Sömmens härliga stränder, genom romanläsning och kanske äfven genom oblid behandling af föräldrarne blef såsom förvildad », hvadan hon ryiade, tog, förklädd som karl, värfning vid Svea lif garde, men upptäckte sitt rätta kön för konung Gustaf III, » som blef högst förvånad öfver att finna en så förtjusande kvinna bland sina lifgardister » samt skaffade henne en man bland sina hofpräster och gaf det unga pa- ret Kongsbacka pastorat som hemgift.
Namnet väcker minnet af ett utdrag, jag en gång gjort ur en gammal kyrkobok från 1788.
Nästan omedelbart på hvarandra följa dessa tre anteckningar: Kyrkoherden i Kongsbacka och Hanhals för- samlingar mag. Erland Joli.
Paulins k. maka fru Catharina Du Reits [sic f] död i Kongsbacka d.
31 juli i dess 22 års ålder.
Kyrkoherden i Kongsbacka och Hanhals, Kongl.
Bibliothekarien, Magister Erland Johan Paulin, död i Kongsbacka d.
25 augusti i dess 28 års ålder.
Afl.
kyrkoherden E.
J. Paulins och dess jäm- väl afl.
frus, född Du Rietz, efterlämnade dotter Eva Catharina död i Kongsbacka d.
7 oktober, 11 veckor gammal.
I några få rader historien om en kort jordisk lycka och en ännu kortare skils- mässa!
.
* Slår man upp Adelns Ättartaflor på släk- ten Du Rietz, finner man, att Carl Du Rietz till Sommenäs, löjtnant och k. lifdra- bant samt död år 1801, med sin hustru, född friherrinna Cronhjelm, haft tolf barn, däribland: » Catharina, född 1766, gift med en Pastor Paulin ».
Intet vidare.
Jag kan emellertid o m Paulin tillägga, att han vid ingåendet af sitt äktenskap och utnäm- ning till kyrkoherde var fil.
magister, e. o. hofpredikant samt bibliotekarie hos hertig Fredrik Adolf — hvaraf den tomma titeln af k o n g l.
bibliotekarie.
Den på sin tid så beryktade förre rytt- mästaren von Scheven, sorgligt känd från skalden Almqvists lefnadssaga, var å mö- dernet kusin med Karin Du Rietz, och af hans hand föreligger en egendomlig berät- telse o m hans frankas egendomliga ung- domsäfventyr — originalmanuskriptet fanns i gamle boktryckar Bergs i Stockholm ä g o; hvar det efter hans död hamnat, vet jag ej.
Uppsatsen har till titel: E t t n å g o t u r G u b b e n s F a m i l l e - K l a d d, och lyder orda- grant: Ar 1788 den 21:sta Januari försträcktes af min ädle, alltid vårdande fader [öfver- stelöjtnant v. Scheven å Siggesta] de nödige rese- och bosättningsmedlen för Kongl.
Hof- predikanten Paulins tillträde af sitt, med min moders å då-tiden nog ryktbara äldsta systerdotter, erhållna Kongsbacka Regal- Pastorat.
Till Amazonlig bildning, kraft och mod, och temperamentets lif och snillets eld, förenande sitt köns behag, framblixt- rar minnet af fröken Carin D u Rietz som en i yppigaste strålglans slåcknande meteor, ett den lekande naturens fantasmagorispel af nog sällsamt könblandad syftning.
A f romangift som af föräldrars hårdhet må- hända lika förirrad, förlöpte hon deras på Smålands gräns af Somensjön vattnade gods, men blef i Stockholm af sina bröder er- tappad, i Castenhof inhäktad och föräl- drarne för lämpligare fängsel återförd.
Dock snart från Somenäs så kallade tornkam- mare åter flydd, kastade hon sig herstädes, på Wermdön, under vår oldrige morfaders [frih.
Jakob Cronhjelm å Söderhofva på Wermdön] och mina föräldrars milda be- skydd.
Under tiden af de sina återhemtad, men icke återvunnen, uteblef ej länge dess under karlförklädnad lyckade tredje escapad, illustrerad af anvärfning vid Kongl.
Lifgar- det, i hvars grofkornade kommismundur den intagande soldatfiguren ständigt ägde all sin qvinnolist af nöden för att oupp- täckt afleda äfven sitt eget köns henne så frugtlöst bjudande vinkar.
Redan tjänst- görande gardist, hade hon, svärjande fanan, ägt fintlighet undgå visitationsformelns vå- da.
Men då hon af sin allt i låga tän- dande fägring, med hvarje dag mera be- märkt, med hvarje dag fann sitt äfventyrs fortgång omöjligadt, fångade hon, postande vaktkarl vid Drottningholms slott, ögonblic- ket af Konungens utgång, för att knäfal- lande yppa honom sitt namn och sitt kön.
Af den alltid store Gustafs originela mildhet upphemtad, lugnad och genast till den in- tressantaste flicka förvandlad, anordnade henne monarken, jemte ungraötractamente hos Lovö pastor som pensionaire, en mera feminine uniform som brud-costume och en mera maskulin hofpredikant som man, med Kongsbacka pastorat som hemföljd.
Hän- förd af sin lycka, hastade den i sin fru förtjuste Paulin, att, blygsam mot sin Ko- nungs redan flödande nåd, medels min fa- ders berörde offerpenning tillträda sin nya — alltför snart frånträdda — bostad, der, netto anländ, den presterligt välsignade f. d. gardisten nedkom i barnsäng och dog; bar- net — d o g; den ytterligt sörjande mannen — dog; inom en och samma vecka var detta älskade hem försvunnet af jorden,
och mina förträffliga föräldrars vårdnads- offring gäldad af — välmenandets.
Denna berättelse af en nära frände bär alla tecken af pålitlighet.
Men det är emel- lertid besynnerligt, a t t.
.
.
för så vidt jag vet.
.
.
ingen enda af de många memoar- författarne från Gustaf III:s tid upptecknat den så pikanta bistorien om den först till gardist och därpå till prästfru metamorfo- serade småländska fröken.
anledning af dagen lät drottningen öfverlämna till Stockholms allmänna skyddsförening en sum- ma af 1,000 kr., att utdelas till fattiga familjer, tillhörande Stockholms kommun.
På torsdag gaf utrikesministern grefve Douglas, med anledning af furstebesöket bal.
En musika- lisk soaré, till hvilken inbjudits omkring 200 per- soner, gifves i dag fredag af kronprinsen, och i morgon går den stora Amaranterbalen af stapeln å Börsen.
Ur notisboken.
Från riksdagen.
I den i lördags till riksdagen öfverlämnade k. statsverkspropositionen förekomma följande för- slag af k. m:t rörande det kvinnliga undervis- ningsområdet: Anslag till högre flickskolor.
Som vi förut om- nämnt hafva de högre flickskolornas föreståndare m. fl.
petitionerat om en höjning af årsanslaget från 100,000 till 300,000 kr.
På ecklesiastikmi- nisterns hemställan föreslår k. m:t, att anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom måtte varda förhöjdt med ett belopp af 150000 kr., eller från 100,000 kr.
till 250,000 kr., att understöd af det- samma på hittills gällande villkor må kunna till- delas sådana skolor med högst 4,000 kronor åt hvar och en, dock att skola med minst tvåårig fortsättningskurs må kunna erhålla 5.000 kr.
Undervisning i huslig ekonomi.
K. m:t begär till den med Upsala enskilda läroverk förenade fackskolan för utbildning af lärarinnor i huslig ekonomi 3.200 kr.
; till lärarinnekursen i huslig ekonomi vid Ateneum för flickor i Stockholm 1,500 kr., samt till Göteborgs allmänna folkskole- styrelse för utbildande af lärarinnor i huslig eko- nomi för folkskolan 1,300 kr.
Statsbidrag åt slöjdskolor för flickor föreslås i statsverkspropositionen och begäres härför ett förslagsanslag af 90,000 kr.
Vid hofvet och inom de högsta leretsarne ger det kära danska frändebesöket för närva- rande anledning till mycken liflighet och lysande fester.
Tyvärr har dock tillstötande sjukdom blandat en droppe bitterhet i glädjebägaren.
Så har drottningen några af de senare dagarne måst hålla sängen för en ihållande hosta, och prinsparet Bernadotte har alldeles utestängts från all beröring med de furstliga gästerna och den öfriga yttre världen genom sin lilla dotter Marias skarlakansfeber.
Som ämnadt var anlände det danska kronprins- paret samt prinsessan Louise och prins Christian till Stockholm på måndag morgon kl. 10.
De mottogos vid stationen af konungen, kronprinsen, prinsarne Carl och Eugen samt hertiginnan af Dalarne.
Eedan samma förmiddag anade kron- prinsessan Lovisa ett besök hos den sjuka drott- ningen.
Därefter intogs frukost en famille.
Stor middag gafs denna dag af konungen och drott- ningen för ett femtiotal inbjudna.
På tisdagen fyllde konung Oscar 67 år, och högtidlighölls dagen som vanligt med stor bal å k. slottet, till hvilken inbjudits högre ämbetsmän, medlemmar af riksdagens båda kamrar, i Stock- holm varande officerare och deras vederlikar m. fl.
till ett antal af omkring 2,000 personer.
Med Ur en må a l r n i nas dagbok af Ludw g i Sa o l mon.
Öfvers.
för Idun af Philibert.
(Slut från föreg.
n:r.)
Teater och musik.
Öfver den plats, där stoftet af Karin Du Rietz, hennes make och lilla barn blifvit till stoft igen, har den, som skrifver dessa rader, många gånger som barn lekt och sprungit; — Kongsbacka gamla begraf- ningsplats blef efter den stora branden år 1846 omlagd till öppet torg.
Men aldrig hörde jag de gamle på den tiden, hvilka dock visste att tälja många drag ur den lilla västkuststadens forna krönika, berätta något om det unga prästparet och dess korta lycka.
Det var alldeles glömdt.
Och det är blott genom » Siggesta-bu- sens » berättelse o m sin vackra och excent- riska kusins ungdomsäfventyr som Karin Du Rietz ' romantiska lefnadssaga gått till eftervärlden.
Drottning Margheritas skyddsling.
Kungl.
operan uppfördeilördagsförförstagången » Manon, » opera-comique i 5 akter af Jules Mas- senet, med text af Meilhac och Gille.
Till denna text, som nästan alltigenom är tråkig och osym- patisk, har kompositören salt en musik, som vis- serligen vittnar om, att han är en god faisör, men som ingalunda tillfredsställer de anspråk man har rätt att sätta på en god opera-comique.
Både libretton och musiken tendeia mera åt operetten.
Operan är nog ganska melodiös, och kompositören visar flerstädes goda ansatser, men det stannar i allmänhet härvid.
Det saknas håll- ning i det hela såväl som originalitet.
Med un- dantag af ett par melodier som t. ex. Manons romans » Men ack, Manon » och duetten mellan henne och Des Grieux » Är det ej min hand » är det föga, som varaktigt fäster sig i minnet.
Bäst i musikaliskt hänseende förefaller oss andra och tredje akterna, ehuru äfven där banaliteter före- komma.
Duetten » Till Paris » i första akten är ett fullkomligt operettnummer.
Förspelet till tredje akten, i menuettstil, är af anslående art liksom ock baletten i samma akt.
Reminiscen- ser från Bizet, Donizetti m. fl.
återfinnas litet hyarstädes.
Upplösningen på » historien om Manon Lescaut » är orimlig och verkar nästan tragikomisk.
De få körer, som förekomma, äro delvis alltför bullrande och operettmässiga.
De gingo ej heller alldeles oklanderligt.
Hvad utförandet för öfrigt beträffar fästes na- turligtvis hufvudintresset vid Manon och cheya- lier Des Grieux med fröken Petrini och hr Öd- mann som representanter.
Den senare fyllde nog bäst sin plats, om man ock måhända kunde märka, att uppgiften — och därpå är ej att undra — ej vidare intresserade honom.
Fröken Petrini försökte i dramatiskt hänseende göra hvad göras kunde af sin allt annat än sympa- tiska roll.
Ett felgrepp var det i alla händelser att redan i första akten låta kokötten allt för mycket framträda.
Önskligt vore ock, att hen- nes väl inskränkta skala för mimik och plastik kunde något utvidgas.
I vokalt hänseende fyllde hon däremot skäliga anspråk.
Af de öfriga upp- trädande var det ej någon, som vidare intres- serade eller kunde intressera.
Iscensättning och dekorationer äro särdeles vår- dade och baletten i tredje akten — nya och fraicha kostymer — stilfullt inöfvad.
Salongen var ursåld till sista plats.
Hon kände ju hvarje fasad vid Piazzettan och Rivan, så hon kunde lätt komplettera sin teckning, äfven o m hon ej hade stran- den för ögonen.
Så satt hon där, ända tills badgästerna kommo tillbaka för att återvända till staden.
Då gick hon ånyo ombord och satte sig så, att hon skulle få staden midt framför sig, och när nu de sol- skimrande palatsen åter började dyka upp ur floden, passade hon på att gifva bilden den rätta harmoniska belysningen.
Hennes sällsamt upprörda sinnestillstånd fortfor, ja hon var nu o m möjligt ännu mera upphetsad än förut.
Då båten kom fram, gick hon skyndsamt i land och ilade hem.
Där väntade henne ett nytt arbete.
Ägaren af en stor butik, belägen under kolon- naderna på Markustorget, för hvilken hon visat några af sina blomstermålningar, hade skickat henne ett stycke tyg af dyrbart hvitt atlas, och hon skulle nu måla ett blomster- stycke på en del däraf, som var ämnad att användas till en solfjäder.
Denna beställ- ning k o m just i läglig tid för Concetta, all- denstund hon önskade betvinga sin oro ge- nom strängt arbete.
Hon gick därför ge- nast in i sin lilla atelier för att arbeta.
Men när hon nu såg igenom sina blomstu- dier för att välja passande blommor, blef det utomordentligt svårt för henne att bestämma sig för några vissa.
Ä n vid den ena, än vid den andra blomman kom hon ihåg, att hennes rike tillbedjare stått och sett på, då hon målat densamma; och då hon kom till en mörkröd ros, tyckte hon sig nästan höra honom, med hans egen- domliga, något hesa röst, tala om England och det präktiga engelska godsägarelifvet.
En yppig syrenkvist kom henne att häftigt spritta till: det var som om hon plötsligt fått se hans frågande, vattenblå ögon stirra sig till mötes.
Hennes hjärta drog sig krampaktigt sam- man, hon lade häftigt undan sina skisser, Galaföreställning gafs i onsdags med anledning som blott uppväckte plågsamma minnen hos af det danska furstebesöket, hvarvid uppfördes » Navarresiskan », » Blomsterbalett » och » Pajazzo ».
henne — och i ett nu stod åter för hen- Alla biljetter voro utsålda i förköp.
nes själfulla blick det solbelysta Doge-pa- Södra teatern har med afgjord framgång åter- latset med Piazzettan och hela det brokiga upptagit en af våra favoritoperetter från 80-talet, vimlet.
Utan att närmare tänka på hvad Millöckers muntra och melodiösa » Gasparone ».
hon gjorde, tog hon ritstiftet i handen, och Fru Emma Berg, hemvänd från Köpenhamnstri- inom kort hade hon fästat på duken ett umferna, lade nu på nytt sina trogna stockhol- mare sig till fota i Soras parti, och hennes man helt virrvarr af konturer.
Därpå fick pen- Benozzo hade i hr Änder fått en förträfflig re- seln tjänstgöra i flere timmars tid och när presentant.
Fru Fornells Zenobia och hr R. Wag- solen dalade mot Santa Maria dei Frasi, ners podesta Nasoni glänste med sin gamla glans.
var den präktiga målningen färdig med den I gref vinnan Carlottas roll debuterade en ung fröken Rubenius — till hvilken vi kanske få återkomma, skönaste strand i världen.
Med lätt hand då den första förklarliga osäkerheten och rädslan skref hon under målningen de orden: O, gifvit vika.
Bifallet från den fulltaliga publiken mia bella Venezia!
var på premieren synnerligen lifligt.
Så kom hon plötsligen att tänka på, att Fröken Ester Sidner, den framstående och upp- hon j u målat något helt annat än konst- burna sångerskan, gifver konsert härstädes in- handlanden beställt af henne.
Bestört strök stundande måndag i Vetenskapsakademiens hör- med handen öfver hufvudet.
Huru sal med biträde af fröknarna Sigrid Lindberg, hon Heléne Munktell och Alfhild Larson samt en hade hon kunnat glömma sig så?
Hvad damkor.
skulle nu konsthandlanden säga?
Månne Fru Eva Nansens konsert äger rum i Musika- han skulle fordra, att hon skulle betala det liska akademien nästkommande torsdag den 30 dyrbara atlastyget?
Hon ' ville genast för- dennes med biträde af konsertmästaren Tor Au- skaffa sig visshet härom och slog därför en lin och fröken Alfhild Larson.
duk om ramen och gick direkt till den bu- tik, för hvars räkning hon skulle utföra arbetet.
Naturligt nog blef butikägaren att
börja med obehagligt öfverraskad, då Con- cetta omtalade missödet med beställningen, men då han såg närmare på målningen, teg kan.
Med sin skarpa kännareblick upp- täckte han genast, att Concetta i och med detta arbete utvecklat sig till en fulländad konstnärinna.
Han sade dock ingenting, ty han är, liksom alla sina kolleger, en myc- ket klok och beräknande man.
Han an- märkte blott, att det möjligen skulle lyckas honom att afyttra äfven detta arbete, och just som Concetta lämnade butiken, ställde han taflan i fönstret.
Där hade den knappast stått en kvarts timme, då drottning Margherita, som vid denna tidpunkt uppehöll sig härstädes i flere veckors tid, fick se den, under det hon pro- menerade längs efter kolonnaderna.
Hon stannade genast framför butikfönstret, öf- verraskad af det natursanna i målningens kolorit; därjämte kände hon sig lifligt till- talad af det lätta vemod, som trots den varma dagern omsväfvade taflan.
Ack, äf- ven drottningens sinne var vid denna tid uppfyldt af sorg och oro!
Hennes make, som är hennes allt, hade i Neapel varit ut- satt för ett afskyvärdt attentat, och häftigt uppskakad häraf hade hon först dragit sig tillbaka till Monza; därifrån hade hon be- gifvit sig till det lugna Venedig, hvars tjus- ande melankoli alltid behagat henne.
Hon gick nu in i butiken och köpte målningen och gaf tillika butikägaren i uppdrag att låta aptera den till solfjäder.
Därjämte bad hon att få veta namnet på målarinnan, och påföljande morgon lät hon kalla Concetta till sig.
Med sitt älskvärda och vänliga sätt lyc- Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag är en filosof af äkta halt, Beständigt böjd för djupa reflektio- ner.
Ändå, gu ' nås, beskylles jag helt kallt För ytlighet af tanklösa personer.
Jag på min blanka sköld bär som devs Ett » känn dig själf » I Det vet ju he- la världen; Men ändå får jag höra den sottis, Att jag ett redskap endast är åt flärden.
Nå ja, jag vet alt jag är illa tåld, Ty sanning blott jag säga kan åt alla!
Och hvarje sanningshärold, käck och båld, Skall gifvetvis i mångas onåd falla.
Den mänskliga naturen är så svag — Man endast komplimanger önskar höra.
Men smickre hvem som vill, ej smick- rar jag, Hur söta miner än man månde göra.
Jag alltid ansett som en hederssak Att säga folk min mening rakt i sy- nen; Och därför just man talar på min bak Och åt min uppgift rynkar ögon- brynen.
Dock: många kan jag rättvis hyll- ning ge, Och de mig äfven i sin tur beundra.
Mitt värde måste ju enhvar väl.se, kades drottningen snart öfvervinna den un- ga flickans försagdhet och blyghet.
Och då hon sedan uppmanade Concetta att redo- göra för sina lefnadsförbållanden och sina konstnärliga sträfvanden, anförtrodde denna henne alla sina bekymmer.
Och nu blef det för Concetta med ens slut på all nöd och allt själslidande.
» O, nej!
O, nej! » utropade drottningen.
Hon skulle icke behöfva lämna sitt sköna Vene- dig, och hon skulle icke gifta sig med nå- gon annan än den hon älskade.
Hon ville själf göra allt, för att hennes vackra talang måtte bli erkänd; redan nu beställde hon af henne fyra å fem solfjädrar med vyer af Venedig, och dem ämnade hon utdela som minnen bland sina väninnor i R o m.
Ni kan lätt tänka er Concettas glädje.
Hon hastade hem, men hemkommen sjönk hon afsvimmad ned på golfvet, och hennes moder måste bära henne till hennes bädd.
Då jag en timme därefter kom på besök, låg hon fortfarande till sängs, men hon hade hämtat sig så pass mycket, att hon genast kunde berätta alltsammans för mig.
— Jag ombestyrde sedan hennes bröllop och här, vid detta bord, afåts bröllopsmiddagen.
Nu har Concetta naturligtvis en stor, väl- renommerad affär.
Hennes man sköter med omtänksamhet och försiktighet den affärs- mässiga delen däraf, under det hon själf förestår det konstnärliga.
I en stor atelier sysselsätter hon flere såväl äldre som yngre fruntimmer, och alla dessa äro upptagna med att efter hennes anvisningar och under hennes medverkan måla solfjädrar med vyer af Venedig.
I hela Italien bär man nu med förkärlek venetianska solfjädrar å la Såvidt han ej är skapad som en flundra!
— 1 många former trifs det sköna ju — Liksom det fula — det får jag er- fara.
Här nedan några t} ' per finner du — Jag tror de äro tydliga och klara.
Hvad öfver böljorna, de djupa blå, Du i sitt stolta majestät ser glida; Hvem du i skogens gröna djup kan få Se lika stolt, konungslig framåt skrida; Hvad nog i skogen fordom vandrat har, Fast nu för tiden du med den ses vandra; Hvad blott bevis på tarflig kvickhet var Att göra af den ena eller andra; Ett verb — det står just i impera- tiv; Och tvänne verb — i konjunktiv stå båda; Ett ord som innebär långt mer än lif För den som aldrig dagens ljus kan skåda; Hvad saligare ju än taga är — Det hoppas jag har gensvar i ditt hjärta 1 Hur steken blef, trots kostnad och besvär, Till herrns förtret och ungmors dju- pa smärta; Hvad nog till slut de båda göra dock Åt sorgen, som från köksregionen stammar; Hur den nu blifvit liar, den gråa lock, Som gumman ännu så prudentligt kammar; Hvad, såsom konst, dig tjusa skall med makt, Om-själ och känsla lifva skönt det- samma — Men såsom konstgrepp ses det med förakt, Ty vilda lidelser därunder flamma; Om du kanhända nu för öfnings skull Tog tvänne toner, kunde det ej ska- da 1 — Concetta, och detta beror helt visst ej blott därpå, att drottning Margherita föredrager dessa solfjädrar framför alla andra.
En olägenhet, » slöt min värdinna, » åtföljer dock ägandet af dessa solfjädrar, och jag kan ej underlåta att varna er.
Det är visst och säkert, att den som af Concetta köper en solfjäder för att taga den med sig som minne af Venedig, han känner alltid och allestädes längtan efter den förtrollade sta- den.
Vågar ni nu, » tillade min värdinna leende, » tillhandla er en sådan? » Jag beslöt att lämna varningen opåaktad och gjorde snart bekantskap med fru Con- cetta, en skön och ståtlig kvinna med ett vin- nande, älskvärdt sätt och begåfvad med en så fin takt, att man nästan var frestad att tro, att hon var omedveten om sin egen tjusmakt.
Det gick så, som min värdinna sade.
Ehuru redan lång tid förflutit, sedan jag hemkom till mitt nordliga fädernesland, har jag aldrig kunnat glömma mitt sköna Italien, och slår jag upp den solfjä- der, jag köpte hos Concetta, då utropar jag ofrivilligt: O, mia bella Venezia!
Innehållsförteckning: H e d d a A n d e r s s o n; Sveriges a n d r a k v i n n l i g a l ä k a r e af A.
G.
A (M e d porträtt).
— » M i s s b r u k a d k v i n n o k r a f t »; u r Ellen Eeys f ö r e d r a g p å V e t e n s k a p s a k a d e m i e n d e n 17 d e n n e s.
— E f t e r d e n första b a l e n.
— I s t i l l h e t; skiss a f A L — d.
— F r å n I d u n s l ä s e k r e t s: E t t förslag a t t t ä n k a p å; af Jch.
» B l o m m o r »; af Cliarlotte Lindholm — När man s k a l l hålla g ä s t a b u d; n å g r a p r a k t i s k a v i n k a r för h u s m ö - d r a r af Ellen Lergström.
I: Matsalen.
— K v i n n o ö d e n och k v i n n o b i l d e r; för I d u n af Birger Sehöldström: Karin du R i e t z.
— U r n o t i s b o k e n.
— T e a t e r oeh m u s i k.
— D r o t t - ning Margheritas skyddsling; u r en målarinuas d a g b o k af Ludvig Salomon.
(F o r t s.
o. slut).
— Tidsfördrif.
Schack-gåta.
b !om ier träd ligt stund na vis tar ta in mor fruk sa vän e räc re få tä ma lön.
ka mog du ne löf ti blad sitt blom dra mot u dan i ma sam dig om dra verk al nan än och tå lat an in mor men den vän sig an ligt la blom nu veck La ut blä • Pirfvel.
Jag vet nog, hvad du spetsar på, mitt gull, Att sätta som en damm för all min svada.
L — a.
Apoköp.
1 — 6) 1 — 5) 1 — 4) 1 — 3) 1 — 2) Musik, men ej galopp.
För barnen då,?
— Nej stopp.
Ruin, fast flffad opp.
Hvad är väl grodans hopp?
Hvad unna vi vår kropp?
Pirfvel.
Lösningar.
Loyoyrj / fev: Manuskript; kant, minut, nu, krut, ask, asp, stia, ram, rita, Krim, sura, HULTMÅNS Cacao &amp; Chocolad kria, kran, is, piskan, snut, pruta, skri, m a n, mun, prat, pust, par, mask, pank, rips, pri- m a, skum, krita, punkt.
Charaden: Trolofvad.
Geografiska namnqåfan: Serbien — Belgrad.
1) Biarrits, 2) Elbe, S) Labrador, 4) Godthåb, 5) R a w i, G) Algarve, 7) Dublin.
Triangelaritmogryfeii: rim, 4) is, 5) a.
1; - Maria, 2) axis, 3) Ordförvandlingsgåtan.- Elias Sehlstedt — ebenholts.
lavin, Innsbruck, Abednego, sill- sa lad, signora, elegant, hästfluga, Lidner, Sulitelma, tusensköna, elgko, diamant, T i bern.
Tabala magican: 2 3 5 9 11 4 10 4 3 9 11 5 7 4 3 12 8 4 5 1 1 4 10 9 G m rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
