# ID: svediakorp-per1094
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,960
# sentences: 791
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 18 september 1896.
N:r 38 (457) Prenumerationspris pr.
år: Idun ensam Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns M o d e t.
, mänadsuppl.
Barngarderoben kr.
&gt; » • 5; 5: 3: 3: Byra: Redaktör och utgifvare: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktionssekr.
: J. helgfri Tryckeri Aktiebolag.
9:de årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerpris I S öre Nordling.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Aiinonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
F ö r &gt;Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a annons.
70 öre pr nonp- rad Hedvig Holmström, född Nordström.
Men 23 september 1867 väckte Ola Andersson från N o r d a n ö — B r e d a l ö f i Bara landtbruksklubb förslag om inrättandet af en högre folkskola i Bara härad, Malmöhus län.
E n komité nedsattes att utarbeta förslaget o c h i den invaldes bland andra herrarne Ola Andersson, nu bankdirektör, o c h fil.
d:r O.
Pehrsson-Bendz på A l - narp.
D e n 29 januari 1868 låg deras förslag till inrättandet af en folkhögskola färdigt.
Trettiosex personer, nästan uteslutande till- hörande hemmansägareklassen, tecknade sig som medlemmar af en förening till skolans un- derstödjande, o c h den 17 april (svenska folkhögskolans födelse- dag) konstituerade sig förenin- gen o c h beslöt skolans öpp- nande.
Tanken på folkhögskolan fram- kallades af det m e d represen- tationsförändringen kända be- hofvet af ökade insikter i kommunallagar, statsförfattning m. m.
samt i allmänhet i de ämnen, som vidga blicken o c h stärka karaktären.
Skolans u p p - gift är därför att företrädesvis meddela undervisning i Sveriges historia, modersmålet, statsför- fattning, statsekonomi, natur- kunnighet m.
m.
D e n ställer som sitt högsta mål en allvar- lig, men dock glad oeh frimo- dig kristendom, o c h vid sidan af denna fosterlandskärlek, kär- lek till hela vårt nordiska folk, parad m e d hälsa o c h man- nakraft, som man söker stärka med kroppsöfningar, alltid i förening med trohet m o t den öfverhet, som är, ty hon är af Gud.
I styrelsen för den nya sko- lan hade bland andra äfven in- valts de ännu kvarstående her- rarne Ola Andersson o c h O.
Pehrsson-Bendz, o c h deras första o m - sorg var att välja en föreståndare, som kunde utföra det ofvannämnda programmet.
V a l e t föll på docenten v i d L u n d s universitet, fil.
d:r Leonard Holmström, o c h hur lyckligt detta var, icke endast för M a l m ö - hus läns folkhögskola, utan o c k för vårt lands öfriga o c h Finlands folkhögskolor, har en tjuguåttaårig erfarenhet visat, ty från första stunden förstod d:r H o l m s t r ö m att skaffa sig de bästa med- hjälpare o c h när dessa, den ena efter den andra, tog upp eget folkhögskolearbete i andra län, ersätta dem m e d lika goda krafter.
J ä m t e omsorgen o m att skaffa goda lärare hade också styrel- sen den att få en passande l o - kal.
E n sådan erbjöds i den gamla landsvägskrogen H v i l a n, belägen ungefär midt emellan Malmö o c h L u n d.
H ä r öppna- des skolan den 2 november 1868 och fortgick till 1874, då en eldsvåda förstörde det gamla huset.
Tack vaie styrelsens energi o c h allmänhetens välvilja uppbyggdes snart ett nytt o c h ändamålsenligare, o c h under de sedan gångna åren har detta utvidgats o c h förbättrats.
Svenska folkhögskolan i all- mänhet, o c h äfven Hvilan, har haft mycken fördom af utanför stående att strida emot o c h mången gång en hård mark i unga sinnen att genombryta, men styrelse o c h lärare ha här arbetat gemensamt, garantiföre- ningen o c h den allmänhet, som varit i tillfälle att se den på nära håll eller själf fått njuta dess frukter, ha dagligen om- fattat den m e d liftigare intresse och växande förtroende.
IDUN E t t bo är g o d t, F a s t det är litet; H v a r man är herre h e m m a; F a s t t v ä n n e getter endast Och halmtäckt sal man äger, Det bättre är än tigga.
Havamal.
A r 1873 började den kvinnliga kursen sommar- månaderna maj, juni o c h juli, o c h sedan sko- lans början t. o.
m.
detta år har den varit besökt af 2066 elever, däraf 858 flickor.
Folk- högskolan inskränker dock icke endast sin verk- samhet till sina elever.
Universitetsutvidgnin- gen tillämpades i vårt land först på Hvilan 1893, 2 4 — 2 9 juli, o c h tanken att för skolans elever eller en större allmänhet akademiska lärare o c h andra därtill kompetenta måtte hålla enskilda föredrag eller föredragsserier hade redan under skolans första 25 år varit så för- verkligad, att lärare från Lunds universitet och Alnarps landtbruksinstitut där hade hållit 216 sådana föredrag o c h andra personer 345, alla utan ersättning.
A f dessa 561 föredrag hade 347 haft åhörareskaror, uppgående till flere hundra personer.
E n af skolans forne lärare, d:r A.
U.
Bååth, har i sin dikt » H v i l a n » (krog o c h folkhög- skola) skildrat, hur vinterkvällen lyktades i den kvafva, rökuppfyllda kroglokalen o c h hur den slutades i den ljusa, luftiga skolsalen.
Han säger: » D u stanne en stund.
D u stige s o m förr att rasta ut inom stugudörr.
Här lyser det klart.
M e d friska tag man lyktar en leende arbetsdag.
Här möter din blick friskkindad släkt m e d öppna drag o c h m e d öga käckt.
Snart ljuder en visa, varm o c h fri, o c h unga hjärtan jubla däri. » I dessa ord har skalden gifvit oss resulta- tet af det f e m månaders långa arbetet under nordens mörka vinterdagar, o c h öfverraskade, nästan tviflande på riktigheten af hans upp- fattning, fråga vi, hur har detta tillgått?
D e n svenska folkhögskolan kan lämna ge- digna kunskaper, o c h dock är det icke hennes närmaste uppgift att undervisa, utan att dana karaktärer, o c h hon använder för den skull ett sätt olikt andra skolors.
Svenskar, som besöka A s k o v s folkhögskola i Danmark, kunna icke nog förvånas öfver den stämning, som där breder sig öfverallt, men o m de i stället för att resa förbi skolorna i sitt eget land äfven där ville sitta ner en stund, skulle de finna samma stämning oeh samma metod, ty äfven här äro föredragen di- rekt ställda till åhörarne, o c h ämnet belyses från så allmänt mänskliga synpunkter, att det på någon punkt kan verka väckande på den lyssnande, hvilken samhällsställning o c h hvilka förutsättningar denne än har.
Men skolan stannar icke vid att väcka per- sonen till lif, hon vill ock försöka dana h o - nom, o c h hon gör det genom att gripa fast i hjärtesträngarna och försöka att stämma dem i den rätta tonen samt genom att nära o c h uppfostra fantasien; o c h härtill begagnar hon allt det bästa litteraturen äger, skaldens ska- pelser o c h tonsättarens melodier.
Tanken öf- vas flitigt på våra folkhögskolor, icke minst på Hvilan.
Men icke nog med detta.
Folkhögskolan vill hjälpa sina elever att bilda goda hem, o c h den är själf det bästa.
Familjförhållandena där, husbondens o c h tjänarnas exempel stå som de härligaste minnen för de unga, o c h de ha sett d e m på nära håll, ty föreståndaren, hans familj o c h gäster ha lefvat ibland dem.
Man prisar detta i Danmark o c h vet icke att detsamma sker i Sverige, längst dock kan- ske genomfördt på Hvilan.
Där, då middags- kloekan ljuder, samlas föreståndaren med sin familj, lärare, elever o c h gäster i den stora, smakfullt dekorerade matsalen.
Där lä * er han själf bordsbönen, o c h som husfader i det till nära hundra personer uppgående hushållet ut- delar han med hjälp af de vid hvarje bord sittande värdarna eller värdinnorna den rikliga och väl- smakande kosten.
O c h när måltiden är slut, kanske dock först i kvällsstunden, samlas an- tingen i det trefliga läsrummet eller under de skuggiga lindarna på gården en skara unge män eller unga kvinnor, sjungande o c h lyss- nande till saga, dikt eller lefnadsskildringar o c h föredrag.
Folkhögskolan är ett h e m, o c h modersväl- det är som i alla goda sådana det bästa; det är det kugghjul, som drifver maskineriet, är den kärlekens röda tråd, som löper igenom det hela.
N ä r d:r H o l m s t r ö m erbjöds .föreståndare- platsen på Hvilan, var det icke mer än en af hans fränder o c h vänner, som rådde honom att mottaga den, o c h denna enda var H e d v i g Gustafva Nordström, född på egendomen Öveds kloster den 27 juli 1846.
Föräldrarna voro landtbruksinspektoren där, herr A n d e r s N o r d - ström, o c h hans maka Christine Rosenqvisfc.
I detta musikaliska o c h på litterära intressen rika hem uppväxte H e d v i g med en stor syskon- skara o c h under den ömmaste o c h utmärkta- ste föräldravård.
Sin första skolundervisning fick hon i Helsingborg, där hon under tiden bodde i sin frändes, P.
Wieselgrens, hus, och fastän H e d v i g då ännu var ett barn, ha aldrig de intryck hon där fick kunnat utplånas.
Från Helsingborg kom hon till Eggerska pensionen i L u n d, hvarest hon afslutade sina skolstudier o c h sedan återvände till föräldrahemmet.
H ä r delades hennes tid mellan de yngre systrarnas undervisning o c h hushållsbestyr.
F ö r dessa arbeten glömde H e d v i g dock ej sin egen ut- veckling.
Bland hennes älsklingsförfattare voro Geijer o c h Fredrika B r e m e r, två personligheter mäktiga nog att kunna hjälpa till att dana en kvinna till det värf H e d v i g Nordström var kal- lad att utföra.
D å hon rådde d:r H o l m s t r ö m att antaga föreståndareskapet vid Hvilan, anade hon icke, att hon med honom där skulle dela arbetet.
D e t var o c k nära tre år efter folkhög- skolans invigning, som hon den 20 september 1871 blef hans maka.
E t t i allo lyckligare val kunde ingen af dem göra.
M e d sin varma känsla, sitt lifliga o c h glada lynne, sin fina musikaliska o c h litterära bildning, sin goda smak o c h praktiska duglig- het förmådde hon skapa det angenämaste hem- lif.
O c h då därtill k o m m o gedigna kunskaper, en öppen blick för samhällsutvecklingen o c h ett lätt o c h behagligt sätt att uttrycka sig muntligen o c h skriftligen, var hon den lämp- ligaste att som föreståndarinna för den kvinn- liga kursen undervisa o c h leda de unga.
U t o m allt detta har fru H o l m s t r ö m stor administrativ duglighet oeh är kanske en af de utmärktaste husmödrar i vårt land.
Hennes undervisning i skolan har varit i hälso- o c h hushållslära, litteratur o c h tidtals musik, men dessutom håller hon en mängd föredrag öfver sådana ämnen, som närmast ha afscende på hemmet och dess mångskiftande behof m.
m.
för kvin- nan särskildt af intresse, samt berättar o c h läser högt.
Ä f v e n för de unge männen har hon då o c h då hållit föredrag rörande hemmet och dess förhållanden samt haft uppläsning.
P å folkhögskolan examineras aldrig, o c h det kan därför ibland uppstå det spörsmålet, o m man blifvit förstådd o c h o m arbetet burit frukt.
V i d ett stort nordiskt m ö t e framställ- de o c k fru H o l m s t r ö m den frågan, o m folk- högskolan haft något inflytande på landthus- hållningen.
Svaret k o m ej från manliga läp- par m e d en lång utredning af frågan, utan från blyga yngre o c h äldre husmödrar i ett hviskande j a.
D e t är så i det tysta, i handlingen folk- högskolan skall bära sina frukter, o s h v i d be- sök ute på landet hos forna elever, som byggt hjonelag, har fru Holmström sett välsignelsen af sin verksamhet, välsignelse som gladt hen- nes modershjärta, ty mor är hon icke endast för de egna barnen, som m e d vördnad o c h in- nerlig tacksamhet se upp till henne, utan o c k för den ungdom, som samlas i skolsalen, en ärlig m o r, som utan tvekan säger ut sin me- ning, o c h hvars ord kunna omskapande gripa in i ett människohjärta, ty b a k o m d e m står en personlighet.
E n sådan, hvilken för lifvets stora uppgift glömmer sitt eget lilla jag, o c h därför äfven, när krafterna svikta, får nåd att hålla ut.
Folkhögskolans flickor äro öfverallt vana att i nöd o c h lust väDda sig till » frun » o c h be- gära råd, men få fruar äro i husets ekonomi så förfarna som H e d v i g H o l m s t r ö m.
I långa år har hon med sällspord noggrannhet o c h öf- versiktlighet fört räkenskaperna, o c h det an- tingen hushållet inskränkt sig till familjen eller som nu antagit jättedimensioner.
H o n kan därför icke allenast ge de bästa råd, utan kan ock genast upptäcka ett öfverfiöd o c h göra in- besparingen på rätta stället.
Detta förlänar henne ett lugn, som eljes vore oförklarligt.
A r 1890 samlades i slutet af augusti på H v i - lan nordens folkhögskollärare o c h vänner till ett stort möte.
Trehundrafjorton personer intogo där dagligen sina måtider.
Anordningarna på alla o m - råden voro utmärkta, öfverallt gjorda m e d beräk- ning o c h m e d smak, » sådan s o m, » sade mig en danska, » endast den svenska kvinnan kan utveckla. » Värdinnan var ständigt närvarande i föredrags- salen o c h visade under sällskapsstunderna hvarje gäst ett intresse o c h en uppmärksamhet, som vore hon eller han den ende.
M ö t e t slutade m e d ett festligt samkväm o c h sedan herrarne hållit en mängd utmärkta tal på vers o c h prosa, tackade fru H o l m s t r ö m • norrmän o c h finnar o c h danskar, för att de kommit, o c h uttalade på samma gång ett tack för hvad de olika landen gifvit till hennes egen utveckling.
I den stora salen var så tyst, att en myggas surr kunnat höras, o c h ännu efter sex år ser jag den blida, själfulla kvin- nan o c h hör hennes tal, en dikt i obunden form, harmoniskt ljuda i mina öron.
D e t var en Hvilans högtidsdag.
Nu o m söndag den 20 dennes firas där en
annan, Då gick jag närmare.
Jag fann, hvad ej jag drömt att finna: Den tid som ej gjort mig till man, gjort dig till mogen kvinna- Albert Eriksson.
då fru Holmströms döttrar på den äl- skade m o d e m s hjässa få fästa silfverbrudens krona.
I sådana stunder träder i c k e främlin- gen öfver det gästfria hemmets tröskel, men då gro de korn, som skola blifva då knytas fastare de band, kommande släkten till väl- signelse.
* Amanda Leffler.
En omhuldad klenod, * — — » Ett flickportrått ~Jfär jag for hemifrån i fjol, jag såg dig blek och mager och långbent i din korta kjol, och blott din blick var fager.
Den tindrade, den lyste blå, och i dess djup stod skrifvet: Du Gud, hvad det är skönt ändå, det morgon) ' viska lif vet l Till evigt kvinnligt fanns ej än hos dig en gryning vaken, men väl en öfverlefva, sen den tid då man gick naken.
Den lek vi lekt i sol och snö var munter barnlek bara- När sist jag kom och tog adjö, du neg och lät mig fara.
— Jag kom igen, jag fann dig kvar, men ej densamma var du.
Fast tiden ilat lätt och snar, en annan prägel bar du.
Den bruna locken, som spreds ut för vinden förr i tiden, den lag nu i en grekisk knut i nacken vackert vriden- Och midjan, som du fordom gett en obekymrad lutning, hölls nu med tillhjälp af korsett i rak och spänstig gjutning.
Det låg en stämning öfver dig af ljusa junidagar, då det är sol på våg och stig och blom i alla hagar.
Du fått en trollmakt, hvilken sög mitt blod ur hjärtedjupen och dref upp pulsen feberhög och sammansnörde strupen.
Jag var beredd på spratt och gräl, men som i farans närhet förvirrad bäfvade min själ inför din anblicks skärhet.
Af snärtan ifrån forna dar i ystert korta kjolar blott blicken än densamma var ur samma ögonsolar.
Den tindrade, den lyste blå, och i dess djup stod skrifvet: Det är ju jag från topp till tå, gå mig blott in på lifvet!]
n t e f ö r a t t d e d ä r s p ä n n e n a j u s t äro, A vidare v a c k r a, » sade farbror g o d m o - digt o c h tittade i sin brorsdotters schatull m e d alla d e s s h ä r l i g h e t e r.
» D e d ä r!
» utbrast Ellen, » m i n a yppersta klenoder, mina ögonstenar! » » J a, d e t är j u e g e t.
N å, i n t e t o n d t i d e t.
V ä r r e är att g ö m m a r e n t af f a r l i g a k l e n o - d e r o c h g ö r a d e m till s i n a ö g o n s t e n a r.
» » Hvad sådana? » menar farbror?
Har » A h j a, n o g skulle j a g k u n n a s o m d u är f a s l i g t r ä d d o m.
» » O c h det jag några nämna en, är? » » Ditt stygga lynne. » Ellen slog ihop händerna.
» D u m i l d e — j a g s o m är så.
.
.
» » Snäll o c h präktig, j a!
M e d g e s, m i n un- g e, i d e t s t o r a h e l a s e d t.
M e n af d i n o m - h u l d a d e k l e n o d vill d u ä n d å i n t e s l ä p p a b o r t så m y c k e t s o m e n e n d a l i t e n flisa. » » Farbror t o r d e förklara sig n å g o t n ä r m a r e, » u p p m a n a d e Ellen o c h såg ut s o m en djupt s å r a d k v i n n a m e d ä d e l t ö f v e r s e e n d e i för- väg.
» D u m i n n s, » sade farbror, » att din y n g r e b r o r f ö r e n t i d s e d a n s t ä l l d e till s p e k t a k e l o c h af p a p p a o c h m a m m a fick v e d e r b ö r l i g n ä p s t, så att d ä r m e d b o r d e h i s t o r i e n v a r i t all.
M e n d e t b e h a g a d e i n t e lilla h e n n e s o n å d i g a n å d fröken Ellen, u t a n d u skulle också skipa rättvisa, förstås.
Mamma bad d i g l å t a b l i att r ö r a i s a k e n v i d a r e, d å d e t k u n d e bli sju resor värre.
Det insåg du n o g också, Ellen, neka inte!
M e n — n e h e j!
D u skulle n ö d v ä n d i g t p å d e n syndaren, o c h d u m o t i v e r a d e det m e d din alldeles obe- gripligt storartade rättskänsla — se, den m å s t e h a s i t t kraf, o m o c k s å allt r e d a n v a r försonadt!
M e n hade d u varit sanningsen- lig, s k u l l e d u n ö d g a t s e r k ä n n a: j a g är v i d d å l i g t l y n n e, s o m m å s t e h a e n afledare, o c h h e l l r e ä n att j a g afstår från e n s t u n d s u p p k r y a n d e g r ä l, d å j a g får r i k t i g t l a d d a ur m i g, m å det g å hur s o m helst!
Jag ger i n t e efter e n t u m p å m i t t o n d a s i n n e — o c h j a g h a r s k e n e t af r ä t t p å m i n s i d a.
» » A h, d e t är g e m e n t, t r o r f a r b r o r, att j a g r ä k n a r u t d e t så d ä r p u n k t f ö r p u n k t?
» » N e j, inte precis.
M e n o m d u ransakade d i t t s i n n e efteråt, s k u l l e d u finna, att p å b o t t e n ä n d å legat en sådan t a n k e g å n g, fast d u ej g j o r t d i g r e d a f ö r d e s s d e t a l j e r.
» » H a r f a r b r o r n å g o t m e r a i k l e n o d v ä g att t a f r a m?
» f r å g a d e E l l e n sur m u l e t.
» D e t k a n d u lita p å, » l o g d e n g a m l e herrn s o m en vänlig spjufver.
» D u måste m e d g e, att d i n ä l d r e s y s t e r o c h d u i c k e d r a j ä m n t, f a s t ä n h o n är l u g n a r e o c h m e r a ef- tergifven.
.
.
» » V i måtte väl vara så g o d a v ä n n e r.
.
.
!
» » J a b e v a r s, i själ o c h h j ä r t a h å l l a n i af hvarandra, m e n d u är j u s t i n t e s k o n s a m mot henne i hvardagslifvets småfuttiga frågor.
D e t är m e s t i s å d a n a f o l k t ö r n a r ihop m e d hvarandra.
— D u minns balen hos grosshandlare X?
» » J a, o c h i s y n n e r h e t d e t trefiiga f ö r s p e - l e t h ä r h e m m a, d å s y s t e r A d é l e m e d sitt o r ä t t v i s a g n a t r e t a d e u p p m i g så f ö r f ä r l i g t.
» » Sant.
D u b l e f v e r k l i g e n ö f v e r all m å t t a uppretad.
S e d a n s ö k t e A d é l e så g o d t h o n k u n d e ställa allt till r ä t t a, t y h o n h ö r till d e f ö r s o n l i g a.
N å, d e t h ä n g d e p å ett o r d från d i g, ett e n d a v ä n l i g t o r d, s o m i c k e bort kosta dig den minsta ansträngning, helst det gällde en syster.
Jag glömmer inte, hur din m a m m a o c h syster s t o d o fram- f ö r d i g m e d e n b ö n i b l i c k e n, ä n g s l i g t bi- dande.
D u v i s s t e, att A d é l e s h e l a n ö j e f ö r kvällen hängde på detta enda förlåtande ord.
D u visste, att d u själf inte s e d e r m e r a skulle ha n å g o t n ö j e v i d tanken på din egen hård- het.
M e n n u missbrukade d u s o m en äkta despot din maktställning, o c h ditt resonne- m a n g var d e t: — n e j, j a g behöfver inte g e efter, d e t v a r h o n, s o m b ö r j a d e — h e l l r e får hela n ö j e t g å förloradt för oss båda, än j a g s l ä p p e r efter n å g o t af m i n ä l s k a d e k l e n o d, det o n d a l y n n e t!
— H a d e d u roligt d e n där aftonen, Ellen? » » Neej, » m e d g a f Ellen o c h h ä n g d e hufvu- det.
» M e n s e d a n b l e f allt g o d t i g e n.
» » Jaha, » skrattade farbrodern, » o c h det var m e s t A d é l e s förtjänst; din rara k l e n o d b e h ö l l d u allt i o s p l i t t r a d t s k i c k.
» » M e n h v a r f ö r s k a l l m a n g e efter, d å m a n har r ä t t?
» utbrast d e n unga d a m e n otåligt.
» J o, d ä r f ö r att d e t är k l o k t, d å d e t är f r å g a o m o b e t y d l i g h e t e r, d ä r g e n o m e n ef- t e r g i f t i n g e n t i n g k o m m e r p å s p e l.
F o l k en- v i s a s så v e t t v i l l i g t att i e n eftergift se e n för- ödmjukelse.
Tosingar!
D e t är b a r a d e n e l e m e n s k a d e egenkärleken, s o m stretar e m o t.
M e n, » f o r t s a t t e f a r b r o r m e d ett litet k n i p - slugt leende, » vore m a n egenkär på det r i k t i g a v i s e t, s k u l l e m a n i stället b e r e d a sig en hel liten triumf g e n o m gentilt, ädel- m o d i g t ö f v e r s e e n d e.
D å blir d e n felaktiga k v ä s t, när h a n finner sin ö f v e r m a n i m o r a - liskt h ä n s e e n d e, o c h m a n får g o d t g ö r e l s e m e r än m a n d r ö m t o m.
Inte m å du tro, att d u m e d g r ä l o c h r ä t t s h a f v e r i t r u m f a r in en ny, ö d m j u k öfvertygelse hos din mot- ståndare.
» » Men m a n bör vara principfast. » » A l l d e l e s j a, i m e n i n g e n oresonlig o c h att s t ö r t a allt p å n ä s a n!
H u r h a r d u i n t e ställt till m e d d i n f ä s t m a n t. e i.
?
» » H v a d säger f a r b r o r?
» alldeles förfärad.
utropade Ellen, » H ä r o m d a g e n v a r h a n t o t a l t f ö r b i af öf- veransträngning i tjänsten.
D e t gick inte att s p e l a k a v a l j e r, h a n o r k a d e i n t e, h a n or- k a d e inte ens förklara sig o c h ursäkta sig — m e n j a g vet, hur det var fatt m e d ho- nom, jag.
N å, i n t e b e k v ä m a d e d u d i g att ta n ä r m a r e reda på förhållandet, utan h a n fick g å sin v ä g, f ö l j d af d i n f ö r k r o s s a n d e onåd.
Så k o m han nästa dag, uthvilad, g l a d o c h älskvärd, o c h h a d e teaterbiljetter m e d sig.
M e n s e d å s k u l l e s y n d a r e n straf- fas.
A f i d e l p r i n c i p f a s t h e t fick d u h u f v u d - v ä r k o c h b e s l ö t — beslöt, h ö g v i k t i g s o m ett l a g s t i f t a n d e p a r l a m e n t, att d u skulle s t a n n a h e m m a — gör det samma, hur tråkigt d u s t ä l l d e till f ö r b å d e h o n o m o c h d i g själf.
N a t u r l i g t v i s g a f s i n g e n a p e l l från ett s å d a n t b e s l u t, d e t h a d e j u v a r i t ett r e n t h e d e r s - b r o t t att v i k a ett fjät f r å n sin b e s t ä m d a föresats.
D u m å s t e j u s j ä l f offra d i g f ö r din stora principfasthet, håhå-jaja!
Ja K l a s g i c k l e d s e n sin v ä g, o c h d ä r s a t t d u m e d d e n b i t t e r t l ä s k a n d e n j u t n i n g e n att h a d i n r a r a k l e n o d i o r u b b a d t s k i c k, t ä n k så tref- ligt d u h a d e!
»
» Farbror att s n y f t a.
a t t d e t är ändå! » är f ö r f ä r l i g!
» Ellen var nära » M e n j a g skall s ä g a f a r b r o r, l i k a b r a m e l l a n K l a s och.
m i g » S a m m a historia s o m m e d A d é l e, det tror j a g v i s s t », s m å l o g farbror road, » m e n h a r d u gjort tipp d e n d ä r s a k e n m e d K l a s, h a r d u e r k ä n t, att d u h a d e o r ä t t o c h ång- rade dig? » » N e e j, m e n h a n ser j u ä n d å, h u r m y c k e t j a g h å l l e r af h o n o m, s å att.
.
.
» » Hjälper inte! » utropade farbror med h e m s k u p p s y n, » d e t g å r k ä p p r ä t t åt s k o - g e n m e d h e l a er l y c k a p å d e t v i s e t.
.
.
» » S k r ä m d å i n t e ihjäl m i g!
» E l l e n, » h v a d skall j a g g ö r a?
» jämrade sig » M i d t f ö r K l a s n ä s a slå d e n d ä r s ö t a k l e n o d e n i k r a s g e n o m att e r k ä n n a, att d u f e l a t af e n e l a k n y c k, o c h b e d j a h o n o m o m u r s ä k t.
Ser d u, m i n u n g e, g e n o m e n s å d a n h a n d l i n g af ö p p e t m e d g i f v a n d e stänger " d u v ä g e n f ö r n y a frestelser att b e g å o r ä t t v i s o r i d å l i g t l y n n e, o c h d u f ä s t e r K l a s innerli- g a r e v i d d i g.
H a n k o m m e r att b l i a l l d e l e s f ö r t j u s t o c h i d i g se ett h ö g r e v ä s e n af rättfärdighet.
J a g s k u l l e t r o, att s å d a n t är g a r a n t i, s o m h e t e r d u g a, f ö r ett l y c k l i g t ä k t e n s k a p.
.
.
m e n se h ä r h a v i j u K l a s, då stryker j a g på foten!
M e n g l ö m inte att slå d e n d ä r k l e n o d e n i k r a s, E l l e n!
Adjö, adjö! » » H a r d u så g o d t o m k l e n o d e r?
» Klas förvånad.
frågade » J a g h a r å t m i n s t o n e en f ö r m y c k e t, » l o g Ellen ö m t, » e n riktig fuling, s o m inte heller d u vill v e t a o m — h ö r p å n u b a r a.
.
.
!
» Emy.
* — Q t t s e f i t e m b e r m i n n e, 2 / 1 I ?- • (* &gt;Sömmar n dör •- — i vemod hösten skri / ver iy f sin dunkelröda skrift på nytt, * §gf * S all sin västa bloms ler skönhet gifver — tankar vakna då från Fram från år som flytt.
ros och aster ångor draga t smyga sakta hän i kvällsolssken^ minna om den ljusa sommarsaga^ som gick fram så sällspordt skön ock ren.
Som — förr ' n dagen var till afton skriden — stilla slöts i glans och skimmer glöd: harpolekaren på Ekelidcn var ej mer — så sorgebudet ljöd.
Banden hade glidit ned helt stilla ifrån strängats välljudsrika gull.
Hän från ckartte krin^ fager villa drog en hviskning fram så vemodsfull.
Bitter smärta hvarje sinne kände del var kung s-sorg uti andens värld.
Blommor brölos — aslrar, rosor sände man den döde som cn sista gärd.}
Höstens bästa blomster skönhet höljde härden efter lyklad harpolek.
Och ett tack med hvarje — en välsignelse — i stämning vek.
blo7iima följde * Iduns Sommar ' n dör — i vemod hösten skrifver tyst sin dunkelröda skrift pa 7tytt — men den godes minne, se det än da evig sommar härligt gryttl} blifvcr, det o c h utsätter, o m ni b o r i staden eller på lan- det, o m er verksamhet är utom eller i hemmet, då kunna dessa inlägg i klädpenningfrågan bli till gagn både för kvinnan, h e m m e t o c h samhäl- let, ty g e n o m beräkningar m e d stöd af dessa uppgifter kan må hända maken o c h fadern kom- ma på den lyckliga idéen att gifva hustrun o c h dottern en bestämd årlig I d ä d p e m i i n g, o c h för den utom h e m m e t arbetande kan arbetsgifvaren bättre än förut beräkna, nvad han ovillkorligen måste gifva henne att föda o c h kläda sig på.
A r o däremot uppgifterna fortfarande uppsatta med tanke på att skrytsamt underbjuda den ena den andra i utgifter, så att de af fränder o c h arbetsgifvare användas så, s o m ofvan blifvit sagdt, bli dessa uppgifter i klädpenningfrågan till stort men vid lösningen af det stora spörsmålet, kvin- nofrågan.
A — r.
En.
svensk Juvinna,.
J " klädpenning / rågan ".
XXVI.
» Om jag behöfde bedja min man o m penningar till kläder, skulle jag numera genast läsa in Idun, » sade här o m dagen en mycket sparsam fru.
Jag skulle vilja tillägga: den s o m tänker söka en plats, lage för all del, att hennes arbetsgifvare ej får läsa vår tidning, där kvinnorna en efter annan upp- skattat sitt arbetsvärde till 0.
Där förekommer nämligen ofta i dessa inlägg i » klädpenning- f rågan » tal o m inbesparade sömlöner.
Det är billigare, heter det, att ha sömmerska h e m m a än att sy borta, o c h syr man klädningen själf, kostar det j u ingenting.
Låt oss undersöka detta!
Ni b o r i en större stad o c h tar h e m en an- språkslös flicka, s o m ej i sömlön tar m e r än 1 kr.
pr dag.
I fyra dagar syr h o n ensam på en klädning, o c h hennes mat är under tiden värd, lågt beräknad, 60 öre o m dagen.
Sömlönen blir alltså 6 kr.
40 öre.
Borta får man en enkel kläd- ning sydd för 5 å 6 kr.
Men ni tar i stället en riktigt skicklig söm- merska m e d 1,75 k 2 kr pr dag.
H o n behöfver lika lång tid att sy o c h klädningen kostar er alltså 9,40 k 10,40 kr.
i sömlön.
Priset på sy- atelierer växlar mellan 8 — 11 kr.
Ni svarar mig, att maten tar ni icke m e d i räk- ningen, den kokas ändå.
Tillämpar ni detta på hvarje individ, lefver ni j u på rakt ingenting, ett påstående, s o m motsäges af hvarje husmor.
Det får alltså gå för maten, m e n ni invänder att sömmerskan ej behöfver sy mer än två dagar, ty ni hjälper själf till.
Har ni då själf intet ar- betsvärde, då är sannerligen er make eller far ursäktad, när han protesterar m o t hvarje ö r e, som • han måste gifva er till kläder o c h andra ut- gifter.
Det kan för h o n o m vara nog att behöfva föda värdelösa varelser.
Och mina damer, hvil- ken lön ansen I er, s o m själfva sägen, att ert arbete är utan värde, kunna begära ute på ar- betsmarknaden?
Detta kvinnans tal o m värdelösheten af arbetet i h e m m e t är sannerligen af de ord h o n b ö r göra räkenskap för, ty de äro af social innebörd.
E n kvinna, van att försörja sig, blir förlofvad.
H e m m e t m e d alla dess bestyr o c h plikter öppnar sig för henne.
Hennes tid, tankar o c h arbets- kraft behöfvas där, m e n allt hvad hon k o m m e r att göra där saknar arbetsvärde.
H o n kan inte o c h vill inte för egen del taga något af maken, och därför söker h o n i det längsta att få behålla sin plats, står där i vägen för andra, s o m be- höfva hennes lön, o c h tar ifrån h e m m e t hvad detta m e d rätta tillkommer.
Nej, mina damer, låt oss i stället värdera vårt arbete, åtminstone efter samma måttstock, s o m det skulle ersättas med, o m en främling utförde det.
Den kärleksfulla, intellektuella dottern, mo- dern o c h makan göra dessutom hvad m e d intet guld i världen kan uppvägas.
I ett hem fanns en sjuk dotter, så klen, att hennes omgifning påstod, att h o n för d e m var en börda, o c h dock, när h o n var borta, befanns det, att hennes plats som arbetande i hemmet måste fyllas.
Den fylldes o c k af en främling, som i lön för hvad den sjuka uträttat fick när- mare ett par hundra kronor årligen.
Det var en förträfflig kvinna, men så s o m den sjuka skött sin gärning kunde hvarken h o n eller andra, s o m på den platsen k o m m o efter henne, sköta den.
O m en sjukling är så svår att ersätta, hvad värde i h e m m e t har då icke den friska, dugande kvinnan.
Nog går väl hennes dagslön upp till en kr., m e n gör den så, blir sömlönen, o m hon syr klädningen själf, minst 6 kr.
o c h 40 öre o c h o m h o n är m y c k e t skicklig, 9 kr.
40 öre, eller tillsammans med sömmerskan den förstnämnda summan.
Ni invänder, att ni då ej ger ut ett öre, o c h ni har rätt att en inbesparad krona är en för- tjänst, men som ni i » klädpeimingfrågan » ej uppger edra inkomster, utan edra utgifter föt kläder, så b ö r ni i detalj o c h efter gällande pris uppgifva sybehör, hvad klädningen kostar er efter värdet af den tid ni användt att sy den, värdet af de presenter i kläder stort o c h smått s o m ni får o c h andra ha måst köpa sig själfva.
Gör ni XXVII.
Iduns » klädpenningfråga » tycks, gunås, vara outtömlig.
Ja, det förstås, ännu har man j u ej hunnit få till iifs m e r än 25 anrättningar, m e n tänk bara huru länge det skall dröja, innan hela Sveriges alla fruar o c h fröknar ha lyckats del- gifva den nyhetshungrande allmänheten sitt eget särskilda speciella sätt att klä sig riktigt retsamt elegant ocli ännu mera retsamt billigt.
T} ' na- turligtvis vilja alla nu vara m e d på ett hörn.
Den som inte kau bli intagen i Idun m e d porträtt o c h lefnadsteckning såsom varande sjuksköterska, gammal trotjänarinna eller utrikes ministerfru, den s o m inte kan eller vill (för det kan just k o m m a på ett ut) skrifva noveletter, skisser eller » pennteckningar », den s o m ej kan hitta på arit moremer eller diamantgåtor eller fundera ut en bra matsedel, eller den s o m aldrig i sitt lif har kunnat k o m m a på en tillräckligt snillrik fråga, den har nu ändå här ett utmärkt tillfälle att få se sina egna kära tankar i tryck.
Ty kläder på kroppen ska vi ju ändå alla ha!
Sannerligen, är inte » klädpenningfrågan » s o m e n k o m gjord för Sveriges fruntimmer » en c o r p s »!
Det finns väl också inte en enda af Sveriges Idunsläsande da- mer, s o m ej en lång stund efter det Idun kom- mit varit betänkligt upptagen af, ja inte just precis » hvad skola vi äta o c h dricka » (det är en öfvervunnen ståndpunkt), m e n så m y c k e t mer, » hvad skola vi kläda oss m e d?
» — Vare det långt ifrån mig att vilja trängas m e d insändarinnorna o c h försöka orda o m, hvad jag ansett eller funnit lämpligast, eller hålla tal o m bästa sättet att tvätta gamla klädningar i öl eller quilajabark, och inte heller tänker jag lura nå- gon att sätta smörfläckar på tyget, innan man köper det.
M e n i likhet m e d alla fruntimmer tycker jag det är roligt a t t yttra mig, o c h jag- kan ej.
alls finna, a t t mina yttringar behöfva röja mera brist på förstånd, intelligens o c h sakkänne- d o m än en hel massa andras.
— Min erfarenhet i klädpenningfrågan är den, att jag n o g gör öfver m e d en 300 kr.
o m året, m e n detta oerhörda be- lopp oaktadt finns det tjogtals saker, s o m jag verkligen skulle behöfva, o c h tusen o c h en saker, s o m jag önskade jag hade.
Det skulle ej falla m i g in att kalla mig elegant, o c h jag är lika miss- belåten m e d min yttre s o m m e d min inre män- niska.
Det enda jag har, som åtminstone har varit ganska fint, är en sidenunderkjol, m e n den har jag ej köpt för en spottstyfver, utan den till verkades af en af min mammas gamia sidenkläd- ningar (klädningen kunde verkligen ej användas till något annat än en underkjol, o m den så blif- vit söndersprättad, tvättad o c h vänd 100 gånger, så ingen m å tro, här föreligger något af sky värd t slöseri).
Ja, jag säger ej detta i afsikt att till- råda någon a t t sprätta sönder sin mammas gamla sidenklädningar för att sy underkjolar däraf, ty det är j u ej alla, s o m ha några m a m m o r m e d gamla sidenklädningar, o c h äfven o m så vore, skulle nog de flesta af Iduns läsarinnor o c h » kläd- penningfrågeförfattarinnor » hellre välja att göra sig en » elegant » o c h alldeles s o m ny sidenkläd- ning däraf — eller kanske ett bluslif.
M e n jag fann det mera praktiskt att på detta verkligen billiga sätt skaffa mig en fin underkjol.
J a g tror visst ej, att jag k o m m e r att öka mina klädpengar g e n o m att vinna något pris på detta inlägg i frågan, men k propos pris, så vore det roligt att veta, h v e m s o m till slut skall vinna det.
Skall det bli den, s o m enligt egna uppgif- ter klär sig elegant för minsta möjliga b e l o p p?
T. e x.
den som kan klä sig för 75 kr, o m året.
Men enligt mitt tycke borde de d ä r 75-kronors- människorna tvingas att insända fotografier af alla sina » eleganta » klädningar, så finge Iduns läsekrets se, o m de verkligen vore så särdeles fina, o c h de själfva ett kärkommet tillfälle att M o d e t i d n i n g och B a r n g a r d e r o b e n ä r ~v^„g-
få åtminstore sina kläder afbildade i Idun.
Ä n n u bättre vore j u att anordna en utställning t. e x.
i Stockholm af alla till enormt billiga priser inköpta verkligt eleganta toaletter, m e n det blefve ju för kostsamt o c h alls ej i öfverensstämmelse m e d klädernas föregifna prisbillighet.
M,en n o g borde man få se toaletterna, innan pris utdelas.
Ja, inte tror jag detta var något vidare värde- fullt inlägg i frågan, knappast så värdefullt s o m de • flesta af de föregående ärade insändarinnor- nas respektive klädespersedlar; att jag tog till orda, b e r o d d e endast på, att alla hade rättighet att yttra sig.
Och h o kan veta, hur man skall lära fruntimmer att för hardt när ingenting pryda sig så, att » icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd s o m en af d e m?
» 8.
E. XXVIII.
M e d anledning af en » kvinnlig kontorists » framställning i senaste nummer af Idun, finner jag mig manad vördsammast anhålla, det Idun ville bereda plats för följande ytterligare inlägg.
Ehuru jag själf får försörja mig, hör jag dock till dem, som ha eget hem, m e n sådan verk- samhet, att jag när s o m helst får vara beredd träda en hvar till mötes.
Har i trenne år varit å ett grosshandelskontor samt dessutom en följd af år i främmande familjer i egenskap af guver- nant.
Under min kontorstid hände det, då oförmo- dadt främmande k o m till familjen, att min prin- cipal k o m ned o c h bad mig stiga upp o c h göra sällskap.
Då jag gjorde invändningar o c h ville gå h e m för att göra toalett, tillade han: » Fröken är alltid så klädd, att ingen särskild toalett be- höfver göras för ett litet sällskap. » Och jag tror han hade rätt.
Noga har jag följt m e d klädpenningfrågan, s o m mycket intresserar mig, enär jag är inbilsk n o g tro, det ingen kan bruka mindre för sina kläder än jag för att vara fin o c h någorlunda m o d e r n ändå — ingen m o d e d o c k a!
Mina vänner brukade ock.
ofta säga: » Huru kan du kläda dig lika fint som vi för samma summa s o m af oss användes till nålpenningar? » Då jag hade anställning å kontor, b o d d e jag h o s släktingar o c h skulle gärna fått hemmasydt då där var sömmerska, om.
jag så velat, m e n jag gjorde det icke af samma skäl s o m nu.
Jag anser det nämligen icke vara någon förtjänst för den, s o m sällan låter ändra o c h blott får en n y klädning hvart år, då en skicklig sömmerska, s o m själf har symaskin, icke går under 1: 50 pr dag.
Ä r därtill min tid upptagen, så att jag icke själf är i tillfälle att hjälpa henne, sys icke klädningen på mindre än 2 ä 3 dagar; räknar man så födan därtill, blir uträkningen klen, för- utom all oordning i h e m m e t under tiden.
Där- emot tror jag att det blir billigare ha sömmerska h e m m a för dem, s o m ha stor familj o c h hvilkas kläder ofta behöfva undergå förändringar, m e n nu är j u fråga o m den enskilde.
De trenne senaste åren har jag för sommaren haft en bomulls- o c h en grå ylleklädning oför- ändrade.
Bomullsklädningen, ehuru m y c k e t tref- lig m e d hvita spetsar, är dock omodern nu, så den ämnar jag gifva bort, m e n den grå klädnin- gen får ännu vara m e d ett år.
Ett sommaröf- verplagg köpte jag för 6 år sedan, m e n har denna sista sommar icke begagnat det, utan har jag hulpit mig m e d kragen till en finare lång kappa (som köptes i fjol), för att icke behöfva gifva ut penningar för något sommarplagg detta år.
På sommaren har jag vanligtvis 2 å 3 hattar, hvaraf den bättre i år begagnades oförändrad för 3:dje sommaren; den kostade ny 18 kr., endast ply- m e n å densamma betingade 10 kr.
Nästa som- mar begagnar jag hatten s o m den är, sedan plymen k o m m i t på en litet finare hatt, s o m då icke behöfver kosta mer än 5 kr.
Så förfares flere år, då en fin o c h dyrköpt hatt dock blir billigare i längden än dessa billiga hattar, s o m ofta monteras om o c h så bli dyra.
E n enklare hatt klädes alltid af mig själf m e d hvita spetsar, som på hösten sprättas af för att, tvättade, ånyo på våren pryda hatten.
Så har jag för 7:de året i sommar begagnat samma hatt, s o m nu kas- serats, m e n spetsarne få ännu tjäna i många år.
En parasoll har jag begagnat i 3 år o c h ännu får den vara m e d ett år.
Ett paraply har jag redan begagnat 6 år o c h det får passera än ett par år, men så får jag också alltid iakttaga att, då det är vått, ställa handtaget nedåt.
I mot- satt fall rinner vattnet ned och rostar den stål- tråd, som sammanfogar ställningen, hvarigenom tyget o c k tager skada.
En aftonkappa, s o m begagnats i 10 år, får i parsamma 3 Fruar!
vinter lämna rum för en ny, likaledes ett päls- verk; för dessa plagg beräknar jag 100 kr., m e n så har o c k mitt konto i år till dato icke öfver- stigit 60 kr.
Ehuru det är ett år sedan jag skaffade mig ny klädning, så tänker jag icke köpa sådan förr än nästa vår; får därför m e d något siden låta ändra en finare klädning, s o m kanske då går mig till 6 h 7 kr.
För vintern har jag vanligtvis 4 kläd- ningar, en finare, svart siden, en fin kulört ylle, en svart ylle samt en af, vanligtvis, diagonal för dagligt bruk.
Skor och galoscher skaffar jag mig ungefär hvartannat, kängor hvart 3:dje samt pälskängor o c h morgonskor hvart 6:te år, dessemellan lag- ning.
Under mitt vistande i främmande h e m erhöll jag i klädesväg intet nämnvärdt, o m jag undan- tager en kostbar vinterkappa för 6 år sedan, s o m i år för 7:de vintern skall begagnas oförändrad.
Den är i så mån omodern, att ärmarna äro nå- got snäfva, m e n då kappan i o c h för sig är ele- gant, göra ärmarne icke så m y c k e t till.
Då jag för få dagar sedan stod i begrepp före- taga en promenad, inträdde en vän, som upp- märksammade en svart spetsbarbe, som jag knöt o m halsen.
På tillfrågan o m h o n kunde se, hur gammal den var, invände h o n: » Den ser ej gam- mal ut. » Då jag upplyste henne o m, att den för 15 år sedan s o m n y suttit å en hatt o c h sedan ofta under årens lopp begagnats, förstod jag att hon — som är ordningen själf — i mig fann en värdig medtäflarinna.
H v a d linne o c h underkläder angå, är jag yt- terst noga därmed, o c h då förstås allt öfrigt af sig själft.
För mången torde det förefalla gåt- likt, att kläder oförändrade efter så lång tid dock se fraicha ut, m e n just g e n o m den omsorg, hvar- m e d jag vårdar dem, besparas en del utgifter, som i motsatt fall icke skulle kunna undvikas.
Någon borste k o m m e r aldrig på mina kläder, undantagandes o m det skulle vara nödvändigt till kjolkanten; bästa borsten är handen.
Eljes bör en klädning såväl som kappa blott skakas eller ristas väl, naturligtvis utom dörren, hvar gång man tager plagget af sig, d. v. s. när jag kom- m e r h e m; borta gör jag det väl ej gärna.
Från första gången ett plagg s o m nytt tages på b ö r detta ske o c h allt framgent.
G e n o m ett sådant förfaringssätt, där ordning får taga hand o m allt, kan jag försäkra » kvinnlig kontorist » att det går godt för sig att använda mindre än 200 kr.
pr år för kläderna ensamt o c h dock se fin ut, märk noga, fin, m e n ej elegant.
För öfrigt beror det o c k grufligt m y c k e t på, hur kläderna uppbäras.
Skulle min enkla uppsats kunna föranleda gyn- sammare resultat för dem, som ha liten kassa att tillgå, så v o r e det en glädje för » Beschciden. » Genom J7 ra slätylecl.
Några små kulturbilder från Småland, för Idun tecknade af L.
S. IY » I d a g h a r j a g h a f t att a n t e c k n a ett g a n s k a r sorgligt dödsfall, » yttrade den gamle prosten, då han m e d tobakspipan i m u n inträdde i hvardagsrummet.
» Peter Hanson i Norregården har kört omkull i skogen och fått h e l a v e d l a s s e t ö f v e r sig, h v a r v i d d ö d e n ö g o n b l i c k l i g e n f ö l j d e.
D ä r sitter n u ä n k a n m e d f y r a m i n d e r å r i g a b a r n, s o m u t a n t v i f v e l falla f ö r s a m l i n g e n till l a s t.
» Prostinnan stannade spinnroekshjulet o c h s å g m y c k e t b e k y m r a d ut, i d e t h o n s u c k a d e: » Stackars barn o c h stackars m o r, o m h o n m å s t e l ä m n a u t d e m p å s o c k n e n.
D e t är nästan det svåraste j a g kan tänka m i g för en mor.
M e n s k u l l e vi i c k e k u n n a t ä n k a u t n å g o t s ä t t att h j ä l p a h e n n e?
» Och den ö m h j artade kvinnan syntes för några ögon- blick försjunken i allvarligt eftersinnande.
» D e t faller m i g n å g o t i n, » s a d e h o n slut- ligen.
» J a g h a r l ä n g e t ä n k t, att n ä r barn- b a r n e n s n a r t k o m m a h e m f ö r att s t a n n a h o s oss öfver sommaren, behöfde j a g en flicka, s o m k u n d e litet f ö l j a d e m o c h h j ä l p a m i g a t t h å l l a r e d a p å d e s m å lifliga s t a d s - b a r n e n, s o m ä r o så o v a n a att s t r o f v a o m k r i n g i s k o g o e h m a r k, m e n h v i l k e t i så v ä s e n t - l i g m å n s k u l l e b i d r a g a att s t ä r k a d e m ef- ter k i k h o s t a n i v i n t e r.
För en sådan upp- gift t r o r j a g att P e t e r H a n s o n s ä l d s t a flic- k a, d e n lilla b r u n ö g d a M ä r t a, s k u l l e p a s s a ganska bra.
H o n v a r så flitig att p l o c k a b ä r i s o m r a s o c h s y n t e s så l y c k l i g, n ä r h o n fick e n h a n d full af r å g m j ö l i s i n lilla n ä f v e r - skäppa i utbyte m o t bären.
H v a d säger d u o m att l å t a flickan k o m m a h i t p å för- sök? » » D ä r o m säger j a g s o m vanligt: Gör s o m d u vill, m o r, » svarade p r o s t e n o c h k n a c k a d e askan ur tobakspipan, » vill d u ha besvär m e d ä n n u ett b a r n, j ä m t e d e t r e a n d r a, i c k e vill j a g f ö r m e n a d i g d e t, o c h n o g r ä c k a b r ö d s m u l o r n a till f ö r ä n n u e n l i t e n fågel- näbb.
» Det var i en g a m m a l, tämligen oansenlig p r ä s t g å r d i h j ä r t a t af S m å l a n d, s o m d e t t a samtal ägde r u m en v å r m o r g o n för många^ m å n g a år s e d a n, l å n g t i n n a n ä n n u e t t j ä r n - vägståg brusat fram g e n o m de väldiga sko- g a r n e, s o m d ä r f ö r o c k s t o d o k v a r i all s i n m a j e s t ä t i s k a h ö g h e t, o c h d e t i m i l s v i d a sträc- kor.
V a r emellertid den gamla prästgården o a n s e n l i g till s i t t y t t r e, så v a r d e n d e s s g e d i g n a r e till sitt i n r e, ett h e m f ö r g a m - m a l d a g s t r o o c h h e d e r.
P r o s t e n själf v a r e n af sitt stifts l ä r d a s t e m ä n, s o m i t i d i g a år vunnit lagerkransen i den sydsvenska lärdoms- staden.
H ö g t v ä r d e r a d af s i n stiftsehef, d e n snillrike b i s k o p " Wallqvist, å t n j ö t h a n så s i n a ä m b e t s b r ö d e r s f ö r t r o e n d e, att h a n i s i n krafts d a g a r flere g å n g e r r e p r e s e n t e r a t d e m v i d riks- dagen.
N u var han g a m m a l o c h lefde m e s t i sina m i n n e n.
P r o s t i n n a n, e n ä t t l i n g af d e n i n o m S m å l a n d v i d t u t g r e n a d e Wieselska p r ä s t s l ä k t e n, k ä n d genom Samuel Ödmans » H å g k o m s t e r från h e m b y g d e n », f ö r d e m e d g a m m a l d a g s allvar spiran öfver barn o c h tjänare, o c h aldrig u p p s t o d v ä l h o s n å g o n e n t a n k e p å att g ö r a henne enväldet stridigt.
Husslöjden stod d e n t i d e n i sitt flor.
K l o c k a n 5 o m v i n - t e r m o r g n a r n e satt h o n m e d sina pigor v i d spinnrocken, under det r u m m e t upplystes af e n s t o r s p i s e l d, u n d e r h å l l e n af t j ä r s t i c k o r.
F ö r att i c k e ö f v e r r a s k a s af s ö m n v i d d e t s ö f v a n d e l j u d e t af s p i n n r o c k a r n e s j ö n g m a n m o r g o n p s a l m e r, h v i l k a så s n a r t a d v e n t s t i d e n ingått, utbyttes m o t julpsalmer.
Alla sjöngos ur minnet.
U n d e r de ljusa vårmorgnarne e r s a t t e s s p i n n r o c k e n af v ä f s t o l e n, o c h litet längre fram lyste långa linneväfvar på pro- stinnans » blekplan » utanför prästgårdens fönster.
P r o s t i n n a n v a r e m e l l e r t i d i c k e b l o t t styr- p i n n e n i n o m h e m m e t, ett f ö r all n ö d ö p p e t sinne var o c k kännetecknande för henne.
Al- drig hade h o n väl hört ordas o m den i våra d a g a r så m y c k e t o m s k r i f n a » m o d e r l i g h e t e n », m e n i g ä r n i n g o c h s a n n i n g f a n n s d e n för- visso hos henne i långt högre grad än hos mången avancerad nutidskvinna, på s a m m a g å n g h o n i sitt y t t r e u p p t r ä d a n d e v a r en- k e l o c h a n s p r å k s l ö s m e r ä n d e flesta af h e n - nes medsystrar.
S å b l e f t. e x.
d e n s. k. b i n d m ö s s a n, m e d s i n fint v e c k a d e s p e t s, aldrig aflagd o c h d e n svarta silkesduken aldrig utbytt m o t hatten.
G ä l l d e d e t däre- m o t att s å s o m v ä r d i n n a u n d f ä g n a o c h u n - d e r h å l l a g ä s t e r från n ä r o c h fjärran, t o r d e h o n h a f t få siria likar.
T i l l m i n n e af stift- c h e f e n s u p p r e p a d e b e s ö k i d e n g a m l a präst- g å r d e n h a d e ett af r u m m e n fått n a m n af » biskopskammaren ».
N y h e t e r i k l ä d n i n g s -, k a p p - och k o s t y m t y g e r för h ö s t s ä s o n g e n hos H i l d u r A n d e r s s o n, Stockholm.
12 Hötorget 12 4 Södermalmstorg 4.
Filial: R i k s - och A l l m.
tel.
D e t v a r i d e t t a h e m, s o m d e n lilla fa- d e r l ö s a, t i o å r i g a flickan n u b l e f u p p t a g e n.
D e v ä n t a d e b a r n b a r n e n, alla y n g r e ä n M ä r t a, blefvo snart vänner m e d henne o c h visste i n g e n t i n g b ä t t r e ä n att f å t i l l b r i n g a d e l å n g a, s k ö n a s o m m a r d a g a r n e i d e t fria m e d d e n n y a lekkamraten.
I n g e n k u n d e b e r ä t t a så roliga sagor s o m hon, t y Märta förstod b å d e vindarnes sång i skogen o c h b l o m m o r n a s tysta språk p å tufvan, ja, h o n k u n d e äfven t o l k a d e t så, att d e s m å b a r n e n f ö r s t o d o d e t.
Om » småfolket » i bergen, o m dvärgarne o c h trollen, s o m den tiden ännu spelade en stor roll i folkpoesin, h a d e h o n också m y c k e t att b e r ä t t a.
Dessutom kunde hon så m å n g a roliga- l e k a r, att d a g e n a l d r i g b l e f e n f o r m i g i h e n n e s s ä l l s k a p.
Så f ö r g i c k s o m - m a r e n, o c h r o s o r n a p å b a r n e n s k i n d e r flngo allt s t a r k a r e färg, m e n n ä r t i d e n v a r i n n e att d e s k u l l e m e d f ö r ä l d r a r n e å t e r v ä n d a till s t a d e n, d ä r f a d e r n v a r t e o l o g i e l e k t o r, ro- p a d e d e i k o r u s: » T a c k, m o r m o r, f ö r allt roligt i sommar, m e n allramest tack för Måtta h O c h n u sutto de g a m l a åter e n s a m m a i prästgården.
» M e n icke kunna vi äfven skiljas v i d M ä r t a, » s a d e p r o s t e n o m a f t o n e n till p r o s t i n n a n, » f l i c k a n h a r r i k t i g t s m u g i t sig i n i h j ä r t a t p å m i g, o c h n ä r h o n s e r p å m i g m e d sina klara b a r n a ö g o n, tänker j a g o f t a: H v a d m å n d e v ä l v a r d a af d e t t a b a r n e t?
T y helt säkert har äfven h o n sin u p p g i f t i l i f v e t, d u m å s t e l ä r a h e n n e att b l i nyttig, m o r, o c h s k a l l h o n b l i d e t, v e t j a g i n g e n bättre skola än d i n.
» » T a c k, far, j a g b e h å l l e r g ä r n a barnet, m e n n u m å s t e det v a r a slut m e d l e k e n, » återtog prostinnan o c h s o m n a d e glad vid t a n k e n p å - allt h v a d h o n v i l l e l ä r a d e n lilla k v i c k a, lifliga flickan.
M e d f ö l j a n d e d a g b ö r j a d e o c k ett n y t t lif f ö r d e n n a.
D e t var ej längre fråga o m att s v ä r m a o m k r i n g i s k o g e n o c h d r ö m m a o m t r o l l o c h d v ä r g a r; f r å g a n g ä l l d e n u att h i n n a m e d o c h till p r o s t i n n a n s b e l å t e n h e t u t f ö r a alla s m å s y s s l o r i n n o m h u s.
Märta s k u l l e l ä r a att d i s k a k o p p a r o c h g l a s i k ö k e t, a t t p a s s a u p p v i d b o r d e t, att s t ä d a o c h d a m m a i r u m m e n o c h f ö r ö f r i g t v a r a till hands, när helst m a n ropade p å henne.
O c h M ä r t a l ä r d e m e d lif o c h l u s t, t o g v ä l v a r a p å allt, h v a d p r o s t i n n a n s a d e h e n n e, o c h b l e f s å l u n d a m e d h v a r d a g allt s t ö r r e favorit hos denna.
Efter ett p a r år h a d e h o n fått sin e g e n s p i n n r o c k o c h s p a n n s n a r t i k a p p m e d d e äldre tjänarinnorna, under det h e n n e s röst v i d p s a l m s å n g e n ljöd klarare o c h friskare ä n n å g o n af d e a n d r a s.
U n d e r t i d e n h a d e d e n g a m l e p r o s t e n träf- fats af e n h å r d p r ö f n i n g, i d e t h a n s ö g o n s ljus förmörkats.
T r ä g n a studier h a d e n o g i s i n m å n b i d r a g i t härtill, o c h n u k o m d e n tilltagande åldern.
Efter en m i s s l y c k a d o p e r a t i o n b l e f h a n s ä n g l i g g a n d e, till d e s s h a n v i d n å g r a o c h 8 0 år i f r i d s a m l a d e s till s i n a f ä d e r.
Märta hade under de långa sjukdomsåren b l i f v i t allt m e r a n ö d v ä n d i g f ö r h o n o m.
Så- l u n d a läste h o n hvarje d a g för h o n o m ur b i b e l n o c h g a m l a p s a l m b o k e n, eller ett s t y c k e u r » A r n d t s S a n n a K r i s t e n d o m », m e d hvil- k e n h o n h ä r u n d e r själf b l e f g a n s k a f ö r t r o - g e n; v i d a r e t i l l k o m d e t h e n n e att b ä r a i n frukostbrickan m e d den kära kaffekoppen till d e n g a m l e s a m t att m å n g a g å n g e r o m d a g e n s t o p p a d e n ä n u u alltid o u m b ä r l i g a tobakspipan.
O e h n ä r d e s s a s m å kärleks- tjänster ej längre b e h ö f d e s, s t o d Märta, n u en u p p v u x e n tärna, sörjande s o m den ö m - a s t e d o t t e r v i d g r a f v e n o c h t y c k t e att l i f v e t ej l ä n g r e f ö r t j ä n t e a t t l e f v a s.
Å r e t förut hade emellertid gamle prostens måg, den ofvannämnde teologie lektorn, fått p a s t o r a t p å l a n d e t, o c h h v a d v a r v ä l n a t u r l i g a r e ä n att d e u p p v ä x a n d e b a r n b a r n e n n u b å d o m o r m o r att f å å t e r b ö r d a d e n k ä r a l e k k a m r a t e n från d e t i d i g a b a r n a å r e n.
Och m o r m o r tillät d e t så m y c k e t h e l l r e, s o m dottern, d e n u n g a prostinnan, väl behöfde e n h j ä l p v i d s i d a n, d å ett b e t y d l i g t j o r d - bruk o c h tillsyn öfver m å n g a tjänare lade e n allt f ö r t u n g a r b e t s b ö r d a p å h e n n e.
O c h så h ä n d e s i g att d e n t j u g u å r i g a M ä r t a i c k e l å n g t d ä r e f t e r i n t r ä d d e i ett n y t t h e m, i m å n g t o c h m y c k e t lika, m e n ä n d å så o l i k a det första.
P å detta senare h e m h a d e en nyare tid t r y c k t sin stämpel.
K r a f v e n p å d e n evan- geliske prästen v o r o n u helt olika m o t h v a d de varit under neologiens o c h rationalismens t i d e h v a r f, d å m a n af fruktan att s å r a finkäns- liga öron icke vågat på predikstolen n ä m n a h v a r j e s a k v i d d e s s r ä t t a n a m n, u t a n i för- täckta ordalag predikat o m » högsta väsendet », » försynen », » d y g d e n », o c h huru m a n bäst k u n d e u t t r y c k a s i g f ö r att u n d v i k a b i b e l n s k l a r a t a l e s ä t t.
M e n, s o m s a g d t, e n n y lifs- vind hade börjat blåsa i n o m den svenska k y r k a n o c h flere af d e s s y n g r e p r ä s t e r h a d e b e r ö r t s däraf.
Så äfven den n y e kyrkoherden i den församling, h v a r o m vi här tala.
H a n p r e d i k a d e p å ett sätt, s o m hittills v a r i t f r ä m m a n d e f ö r h a n s å h ö r a r e, o c h f ö l j d e n v a r att s t o r a s k a r o r s ö n d a g ef- t e r s ö n d a g s t r ö m m a d e till h a n s k y r k a, d ä r h a n s o r d f ö l l o s o m d e t m i l d a v å r r e g n e t öf- v e r t ö r s t a n d e ä n g s m a r k e r, f r a m k a l l a n d e lif och växtlighet rundt omkring.
D e t t a i n v e r k a d e ä f v e n p å l i f v e t i n o m präst- gården, b e s ö k a n d e från v i d t skilda trakter s a m l a d e s där, alla v o r o v ä l k o m n a o c h alla funno sig väl u n d e r det låga taket i d e n t v å h u n d r a å r i g a b y g g n a d e n, d ä r så m y c k e n o s k r y m t a d k ä r l e k o c h g a m m a l d a g s gästfri- het mötte den inträdande.
Prosten var en fint b i l d a d m a n, s o m m e d e n rik n a t u r l i g b e g å f n i n g f ö r e n a d e d j u p a v e t e n s k a p l i g a stu- d i e r o c h e n o v a n l i g l ä t t h e t att m e d d e l a sig i snart s a g d t hvilket ä m n e s o m helst, o c h d e t t a g j o r d e att alla k ä n d e s i g d r a g n a till h o n o m, m e n s y n n e r l i g a s t b l e f v o h a n s r å d af v ä r d e f ö r y n g r e ä m b e t s b r ö d e r v i d inträffande svårigheter i deras ämbetsför- valtning.
D ä r e m o t h ö r d e d e n inre o c h y t t r e eko- n o m i e n h e l t o c h h å l l e t till p r o s t i n n a n s ka- pitel.
Prosten älskade sina böcker o c h slöt sig h e l s t i n n e i s i n s t u d e r k a m m a r e, l ä m n a n d e full h a n d l i n g s f r i h e t åt p r o s t i n n a n i allt, s o m rörde jordbruket, tjänstfolket o c h d e hus- liga bestyren; m e n på s a m m a g å n g h o n m e d o m s o r g s f u l l i n s i k t s k ö t t e sitt h u s m o d e r l i g a kall, s t o d h o n o c k v i d h a n s s i d a s o m e n t y p af fin k v i n n l i g h e t, ö d m j u k t s t ä l l a n d e s i g i s k u g g a n f ö r att l å t a l j u s e t falla d e s s star- kare på h o n o m.
Bredvid henne, s å s o m d e n » tjänande sys- t e r n », s t o d n u d e n u n g a M ä r t a, s o m ut- v e c k l a t s i g till e n d u g a n d e, själf u p p o f f r a n d e, energisk kvinna.
O c h var prostinnan den t ä n k a n d e, s t y r a n d e s j ä l e n i a r b e t e t, så v a r M ä r t a d e n v i l l i g a h a n d e n o c h f o t e n s o m ut- förde det.
Sålunda såg m a n h e n n e än i mjölk- k a m m a r e n, än i v i s t h u s b o d e n, ä n i skaffe- riet, s y s s l a n d e m e d d e s s a t u s e n s m å d e t a l j e r, s o m t i l l h ö r a ett s t ö r r e l a n d t h u s h å l l.
(Forts.) « U r notisboken.
En internationell kvinnokongress kom- mer, såsom förut nämnts, att hållas i Berlin den 19 — 27 september.
Representanter från många olika länder, däribland Bosnien, A r m e n i e n o c h Persien, väntas till kongressen.
En armenisk dam, fru Kalanthar, s o m studerar v i d universi- tetet i Berlin, skall tala o m de armeniska kvin- nornas ställning.
Från Bosnien skall k o m m a en af staten anställd läkarinna, doktor Theodora Krajavskaja.
Från Italien k o m m e r en ung kvinn- lig advokat, signorina dottore Montessori, hvil- ken skall tala o m de italienska kvinnornas ställ- ning, särskildt de arbetande kvinnornas.
Äfven vårt land k o m m e r att representeras vid kongressen, o c h som korrespondent för I d u n del- tager fröken Augusta Guldbrand från Stockholm, hvadan våra läsarinnor i sinom tid skola erhålla de underrättelser från det intressanta kvinno- saksmötet, som de kunna ha rätt att vänta i landets kvinnoorgan.
* Kvinnans ställning inom arbetareklas- sen är för närvarande föremål för undersöknin- gar o c h studier af prof. G. Mittag-Leffler.
Jön- köpings tändsticksfabriker samt fabriksarbetarnas h e m ha m e d anledning häraf i dagarna besökts af en fröken Söderberg, s o m reser på Lorénska stiftelsens bekostnad för att insamla statistiska uppgifter åt prof. Mittag-Leder.
Fröken Söder- berg har uttalat sin synnerliga belåtenhet m e d arbetarehemmen därstädes.
* Sömmerskornas sommarhem.
Föreningen för sömmerskor i hufvudstaden har äfven denna sommar haft ett 30-tal af sina medlemmar ute på sommarnöje.
Platsen har varit densamma som under 5 föregående år i Ortala b y i V ä d d ö, där föreningen sommar efter sommar förhyrt en vackert belägen byggnad, bestående af 7 rum o c h k ö k jämte veranda.
Sommarvistelsen har varit begränsad till en månad för hvardera af de två afdelningarna, af hvilka den förra var ute under juli o c h den senare under augusti månad.
* Höstens kapplöpningar å Ladugårdsgärdet äga rum söndagen den 20 dennes, hvilket vi ve- lat nämna för d e m af våra sportälskande damer, som intressera sig för desamma.
Sonja Rowalevskys minne.
I dag fredag kl. 1 middagen k o m m e r att å Lindhagens kulle å Nya kyrkogården härstädes högtidligen invigas ett grafmonument öfver Sonja Kowalevski.
Mo- numentet är skänkt af Rysslands kvinnor.
Den aflidnas 17-åriga dotter, åtföljd af fru Kowalev- skis ungdomsväninna o c h studiekamrat kemie- doktorn från universitetet i Göttingen fröken Julie Lermontoff, är hitkommen för att närvara vid monumentets invigning.
Den kända författarinnan » Turdus Merula-i, fru Aurora von Qvanten, bibliotekarien v o n Qvantens maka, fyllde förliden lördag 78 år — ej 80, såsom i en del tidningar oriktigt upp- gifvits.
Födelsedagen firades på Capri, där ma- karne v o n Qvanten nu äro bosatta.
* Teater och musik.
K. operan återupptog i torsdags efter mångårig hvila Donizettis melodirika o c h glada komiska opera » Kärleksdrycken » m e d n y partibesättning.
Adinas parti, s o m senast återgafs af fru Edling, har nu anförtrotts åt fröken Kragballe; såsom Nemorino, senast representerad af hr Strandberg, gör hr Olof L e m o n sitt återinträde på k. Opera- scenen, hvilken han för ett par år sedan läm- nade för att idka sångstudier i Paris.
Belcor, senast återgifven af hr Johanson, utföres nu af hr Lejdström, o c h Dulcamaras parti, s o m senast återgafs af hr Bottero, skall nu alternativt sjun- gas af hrr Brag o c h Forssell.
Programmet af- slutas m e d hr Glasemanns » Blomsterbalett », hvari hela balettkåren medverkar.
V i återkomma till ett närmare omnämnande.
K.
Dramatiska teatern uppförde i går torsdag f. f. g.
» Undangömd lycka », skådespel i 3 akter af H e r m.
Sudermann, auktoriserad öfvers.
från ori- ginalet af Frans Hedberg, i hvilket styckes kvinn- liga hnfvudroll fru Ida Åalberg började ett gäst- spel å denna sceu.
V i hinna först i nästa n:r närmare skärskåda prem e i ren.
Södra teaterns senaste nyhet, som i lördags för första gången gick af stapeln, ett tyskt lust- spel af R. Kneisel: » En prisgåta », var af den art, att vi helst utan vidare skulle vilja öfver- lämna den åt den snara glömskans välgörande tystnad.
Ett mindre lustigt » lustspel » ha vi till- förene aldrig sett — vare det nog sagdt!
Föga hjälpte under sådana förhållanden de uppträdan- des aktningsvärda b e m ö d a n d e n: hr Warbergs vin- nande sentiment, fru Stavenoivs ungdomliga täck- het, hr E. Wagners ädla deklamationer.
Här- näst vi mötas på Söder, må vi hoppas att det sker under en lyckligare stjärna I ill * * Tatjana.
Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
1 ångt inne i själfva » staden » vid en återvänds- gränd, s o m mynnar ut i Österlånggatan, där stod ett grått hus — smalt o c h inklämdt m e d gatans stenläggning sluttande till en rännsten utanför porten.
Där b o d d e fattigt folk, som måste arbeta da- gen lång för sitt uppehälle, o c h bleka ansikten syntes b a k o m grönskiftande rutor.
Högst uppe tätt under taket b o d d e » damorkestern » — » Les oiseaux » — » Les gaies oiseaux » —, s o m de kal- lades på det stora musikkaféet, där de uppträd- de v i d aftonkonserten o c h visade sig på den för- gyllda estraden under elektrisk belysning i hvita klädningar o c h m e d krusadt hår.
Om dagarne sprungo de i grå, fladdrande släng- kappor o c h kippande galoscher för att köpa sig litet mat i papper från matvaruhandeln i hörnet.
Impressarion, en fet, myndig herre, som brukade hafva sådana flickorkestrar på entreprenad, hade hyrt in d e m däruppe i tre små rum, hvarest de packat in sig, så godt de kunnat, o c h hängt sina små torkade buketter o c h urblekta bandrosetter på väggarna för att skyla de trasiga tapeterna.
Där uppe var ett kvitter af strupar o c h strängar dagen lång.
» Les oiseaux » v o r o j u » gaies oi- seaux ».
Men ibland kunde man höra en grof basröst, barsk o c h hotande, o c h så flickgråt och snyftnin- gar.
Impressarion var ej att leka med.
» Pauvres oiseaux! » Kl. 6 hvarje afton k o m han o c h häm- tade d e m till kvällskonserten på kaféet.
Då blef det ett springande ned, för trätrapporna o c h hela den lilla porten fylldes af grå kappor, under hvilka de hvita klädningarna, som så ofta tvättades, skymtade fram.
Just den tiden brukade herr Birger k o m m a hem o c h han måste alltid vänta på gatan, tills alla » d e små fåglarne » fladdrat förbi med de slamrande fiollådorna i handen.
— » B o n soir!
Monsieur! » — » Bon soir!
Mes dames 1 » så utbyttes de vanliga hälsningarna, o c h så gick herr Birger vidare u p p till sitt lilla rum, hvilket låg i våningen närmast under.
p-Birger — språklärare — litteratör — stod det präntadt på dörrplåten.
Redan i de två orden — språklärare, litteratör — låg det en tunn klang som af fattigdom, o c h fattigdom låg det äfven öfver hela det lilla torftiga rummet o c h öfver herr Birger själf — öfver hans unga, magra an- sikte o c h nötta, blankborstade kläder.
Men icke var det fattigare här inne hos herr Birger än i rummet där bredvid, hvarest den gamle ryske fiolspelaren b o d d e med sin dotter- dotter Tatjana — en lång, smal flicka m e d ett litet blekt ansikte under en yfvig massa tjockt, svart hår.
— » Bodde » — det var ej sant — » hade bott » — det var sannare, ty han var ju död nu, den gamle ryssen, som förtjänade sitt o c h dotterdotterns uppehälle genom att spela en blyg- sam sekundfiol i en teaterorkester, — d ö d för en månad sen.
— Tatjana — h o n b o d d e kvar allt ännu på gunst o c h nåd.
H o n ägnade sig också åt musiken, spelade fiol o c h gick på mu- sikkonservatoriet.
M e n hvad skulle det väl nu bli af henne, stackars flicka, ensam s o m h o n var i världen?
Herr Birger tänkte på hennes svarta ögon, suckade o c h slog sig ned vid sitt nötta träbord.
Han skulle göra en öfversättning.
M e d den måste han hålla på hela natten.
Det var väl bäst, att han först s o m sist tog ned lampan till husvärdinnan för att få den påfylld.
Värdinnan var ej inne.
Herr Birger sökte själf reda på fotgenflaskan; när han fyllt lampan, gick han u p p igen till sitt rum.
På öfversta trappsteget höll han på att snafva öfver något.
H a n steg åt sidan o c h lyste m e d lampan.
— » Fröken Tatjana!
H v a d gör ni här?
— » Tvänne djupsvarta ögon sågo upp mot honom.
» Ingenting » — svarades det entonigt.
» Men hvarför går ni ej dit in till er! » » Till mig! » Det låg en hel värld af hopplös- het i de två orden.
» Ja, dit in, där ni bor, fröken Tatjana. » » Där jag b o r!
Se efter, får ni se, o m jag b o r där. » H o n såg trotsig ut i halfskymningen.
Pan- nan lyste bred o c h hvit.
Herr Birger höjde lampan.
H a n såg en stor messingsskylt, s o m ej suttit där i går.
» Anders- son — skyltmålare. » Och ut i den tysta trap- pan hörde han nu tydligt knakandet af gungan- de vaggmedar o c h en kvinnoröst, som sjöng i släpig t o n: » Sofi Sof!
liten sparf!
Fattig, värnlös liten sparf.
.
.
» Herr Birger sänkte lampan.
Dess sken föll på en liten blanknött fiollåda och ett blått knyte där bredvid.
» Men hur.
.
.
hur.
.
.
hvad skall det nu bli? » » Jag vet i n t e.
.
.
» Tatjana såg ej upp, m e n hennes smala pekfinger drogs nervöst öfver det öfversta trappsteget, på hvilket h o n ännu satt kvar.
» Har ni ej försökt att få.
.
.
få arbete.
.
.
på något sätt.
.
.
» Herr Birger förstummades hastigt af den mörka blick, s o m blixtrade m o t h o n o m ur Tatjanas svarta ögon.
» Har jag icke försökt?
.
.
.
Säg, att jag icke försökt!
Har jag icke sprungit öfver allt.
.
.
svarat på annonser.
.
.
men ingen ville ha mig.
.
.
ingen.
Tror ni icke jag gjort mitt bästa, tror ni icke!
.
.
. » » Jo, j o, jag vet, hur det är att försöka, jag vet nog, att det är ondt o m arbete. » — Herr Birger suckade.
» Jaså, ni vet det, ni också! » Det klang så mildt nästan s o m i gråt från Tatjanas läppar.
Hon- hade en så underlig röst, rik på de finaste skiftningar.
Det blef tyst där ute å trappan.
Herr Birger bröt tystnaden, — » Och direktö- ren för musikkonservatoriet? » frågade han.
» Han! » — Tatjanas stämma blef hård o c h kall.
» Han sade, att han ej kunde hjälpa mig.
Jag hade j u bara varit ett år vid konservatoriet o c h kunde hvarken få understöd eller stipendium.
Han rådde mig ...
.
rådde mig att lämna fiolen och bli.
.
.
något annat, något helt annat. » Tatjana knöt händerna samman o m knäna o c h stirrade envist u p p m o t trappan, som ledde till vinden.
I hennes långa ögonfransar glittrade det något vått, m e n hon blinkade tappert o c h det våta föll i form af en enda stor tår ned öfver den smala kinden.
» Men hur har ni tänkt er det nu då? » » Jag vet inte. » » Men i natt, hvart skall ni taga vägen i natt? » » Jag vet inte. » Tatjana stirrade fortfarande en- vist u p p m o t vindstrappan.
» Skulle ni inte kunna få k o m m a ner till vär- dinnan? » » Värdinnan!
H o n!
» — Det flammade till i de svarta ögonen.
— » H o n bad mig draga så långt vägen räcker — o c h det skall jag också, det skall Så brast m e d ens hela Tatjanas själfbehärsk- ning.
H o n kröp ihop till en liten svart boll, som skakades af snyftningar.
Herr Birger var ej alls van att handskas m e d fruntimmer, allra minst m e d gråtande fruntimmer.
H a n skrufvade ner- vöst på lampans skruf, upp o c h ned.
» Fröken Tatjana! » Den lilla svarta bollen tycktes ej lystra till namnet.
Utifrån skyltmålarens ljöd vaggvisan: » Stackars, värnlös, liten sparf.
.
.
» » Tatjana — stackars lilla Tatjana! » — Herr Birger sträckte försiktigt ut handen o c h strök tafatt öfver den lilla svarta bollen, lätt o c h tve- kande såsom den, hvilken aldrig själf blifvit smekt.
» Ni kan ej bli sittande här i trappan hela natten, vill ni ej k o m m a in till m i g?
kanske ni ändå skulle vilja.
.
.
Kanske ä n d å.
.
.
H ö r ni Tatjana?
Där hos mig är det också fattigt, m e n ändå bättre än här i trappan. » — Herr Birger har öppnat dörren till sitt rum.
Tatjana tar ett par dröjande steg o c h blir ståen- a j g. » Ahjo, de på tröskeln m e d den nötta fiollådan i ena handen, det blå knytet i den andra — ögonen nedslagna.
Herr Birger placerade lampan upp på byrån, sköt samman manuskripten på skrifbor- det och såg tafatt bort till henne, som ej ännu lämnat tröskeln o c h fortsatte att stirra m o t golf- vet med sina förgråtna ögon.
Så hostade han till, drog ett tag i rocken, gick fram till Tatjana o c h tog fiollådan o c h knytet ur hennes händer, som slappt öppnade sig, samt ställde d e m på den ena af rummets tvänne stolar.
» Vill inte fröken vara god o c h sitta n e d?
» sade han slut ligen efter en lång paus.
» Tack! » Tatjana satte sig ytterst på soffkan- ten m e d händerna stelt slutna o m hvarandra.
Så lägrade sig åter den tryckande tystnaden öfver rummet.
Det susade endast svagt i lamp- veken.
Herr Birger hade satt sig ned på rummets an- dra stol, men som rummet var så litet, k o m han, att nästan snudda vid hennes knän.
Där ute i trappan, när h o n grät, hade h o n synts h o n o m s o m ett barn, så liten och värnlös, o c h han hade kallat henne » Tatjana, stackars lilla Tatjana! » Ja, hans hand hade till o c h m e d smekande vid- rört henne.
M e n här, här inne, där tystnaden låg emellan d e m o c h dörren var stängd, här vå- gade han ej kalla henne annat än fröken, o c h blotta tanken på en smekning k o m h o n o m att rodna o c h draga.sig så m y c k e t som möjligt intill väggen.
Där hon nu satt framför h o n o m, svart- klädd o c h allvarlig, tycktes h o n h o n o m som en ung dam.
Och han förblef stum, plågad af sin egen modlöshet.
När ' en man o c h en kvinna tiga, blir det alltid hon, s o m först tager till ordet.
» Ni är då så snäll ni, herr Birger, » sade Tatja- na ödmjukt.
» A h, för all del! » Herr Birger såg förläget förbi Tatjanas svarta ögon.
» Joo, det är ni! » fortsatte; Tatjana » alla de andra voro så ovänliga, m e n då k o m ni o c h lät mig k o m m a in i ert varma rum.
Jag kände mig så ensam o c h öfvergifven där ute i trappan, o c h jag frös så. » H o n lutade sig fram m o t h o n o m o c h hviskade det till honom, o c h åter k o m det barnsliga, hjälplösa uttrycket öfver henne.
Därmed återvann äfven han sin säkerhet.
» Kan- ske ni inte ätit kväll än o c h är hungrig? » frå- gade han.
» Jag har hvarken ätit frukost eller middag eller kväll.
Så n o g är jag hungrig alltid, » svarade Tatjana m e d en liten rysning af välbehag vid blotta tanken på att få äta sig mätt.
Herr Birger hade ej tänkt äta något den kväl- len.
Egentligen tillät h o n o m ej hans kassa att äta kvällsvard hvarje dag.
Ja, en språklärare får endast äta sig mätt hvarannan dag o c h en liten obemärkt litteratör möjligen hvar tredje.
Men nu blef allt omändradt för den svarthåri- ga Tatjanas skull.
Öfversättningen, s o m skulle arbetas färdig i natt, låg skjuten åt sidan.
Och herr Birger själf sprang ned till hökarbutiken m e d sina hopsparade kronor i handen.
Uppe i rummet ordnade Tatjana beskäftigt till » stor supé », som hon kallade det.
Herr Birger åt vanligen ute, halfportioner på en billig matser- vering.
Han hade intet duktyg o c h hela hans servis bestod af en knif o c h gaffel, två tallrikar, några fat o c h glas.
M e n i det blå knytet hade Tatjana ett o c h annat af det, som gårdsvärdinnan lämnat kvar, af barmhärtighet, som h o n sade.
En kastrull m e d ställning fann Tatjana där.
Kastrul- len fylldes m e d vatten.
Ställningen passades in på lampglaset.
Snart kokade vattnet helt hem- trefligt.
En liten serviet, s o m äfven togs fram ur knytet, breddes ut på ett hörn af bordet.
Tallrikar o c h glas diskades o c h ställdes i rader.
Två hvita pappersark, s o m Tatjana fann bland manuskripten, brötos under hennes flinka fingrar till rosor o c h placerades vid hvart kuvert.
Knif- ven o c h gaffeln, s o m skulle bli gemensam, stacks in mellan de två tallrikarne.
Två ljusstumpar, hvilka Tatjana hittat reda på i bordslådan, tän- des o c h klämdes fast på en tallrik.
N u var bordet dukadt.
Tatjana stod midt på golfvet o c h lät sina ögon fara öfver rummet.
H o n var nöjd m e d sitt verk.
Det såg så fest- ligt och förväntansfullt ut m e d ljusen o c h de två stolarna skjutna intill bordet.
Ett hvitt förkläde o c h en hvit snibbkrage, s o m h o n tog ut ur det innehållsrika knytet, gåfvo henne själf ett hus- moderligt utseende.
F ö r rummets enda fönster hängde ingen gardin.
M e n Tatjana hade i sitt knyte några bitar tyll af en slöja.
I n o m ett ögonblick stod h o n på fönsterposten o c h draperade den m e d knappnålar öfver fönstret, allt under det h o n gladt gnolade.
IDUN 304 Så fann herr Birger henne, när han stormat uppför trappan, s o m han tagit i tre steg.
Tatjana vände sig o m, där hon stod på tåspet- sarna m e d hela munnen full af knappnålar.
Så hoppade hon lätt ned, tog paketen ur hans hän- der oeh ropade.
» Nåå!
Hvad tycks? » » Ä r detta verkligen mitt rum? » Herr Birger såg så glad o c h så förvånad ut, att Tatjana gaf till ett litet ystert glädjerop.
Saltkött, skinka, sardiner, ost, bröd, te!
Så myc- ket!
Så m y c k e t!
Storståtligt!
» Och hvad har ni där?
— i rockfickan?
E n butelj v i n!
Ä h, en butelj vin! » Tatjana måste sätta sig i förvåning öfver denna upptäckt.
» En hel butelj v i n!
Jo ni är g o d ni — en sådan storslösare! » Och herr Birger, den sparsamme herr Birger, som aldrig unnade sig själf något, han slog i ett fullt glas åt Tatjana, han log och öfver hans magra, unga ansikte låg ett skimmer af stilla lycka.
Tatjana hällde te i hans spruckna k o p p.
När han såg henne stå där m e d det lilla svarta hufvudet öfver den hvita snibbkragen sysslande, vid bordet för att göra det riktigt bekvämt för honom, greps han af en sådan lust att lägga sitt hufvud ned i hennes knä o c h låta d e m fara, alla de där b e k y m r e n o c h omsorgerna, s o m gnagde sönder hans inre, o c h känna sig lycklig, helt lycklig o c h sorglös, — smekt, omhuldad o c h för- stådd bara för en gång i sitt lif.
Innan han själf ens visste af det, hade han högt nämnt hen- nes namn.
o » Tatjana! » Tatjana vände på sitt lilla hufvud o c h såg rätt på h o n o m m e d stora ögon.
Då fann han sig m e d ens själf dum o c h barns- lig.
En främmande flicka!
Och han log ironiskt åt sig själf.
H a d e då ännu icke det där godhjärtade, blöd- sinta ögonblicksbarnet inom h o n o m blifvit kväfdt?
Och så sade han något helt annat, än han äm- nat, då hennes namn så obetvingligt ljöd från hans mun.
Så åto de tillsammans sin festsupé.
D e delade knif o c h gaffel.
D e drucko ur samma k o p p o c h satte sina röda, mjuka läppar på samma ställe.
De skrattade, de pratade o c h de v o r o unga.
Och Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med Linge.
Man regelbundet mig kan hvart år Bland sommargäster få räkna.
Min bana fram genom lifvet går, Så akrobaterna blekna: Så äfventyrlig är hela stråten, Att en Blondin just må baxna å f e n, Helt afundsjuk.
Ett världsrekord kan jag säkert slå Ibland gymnasternas skara.
Fastän n o g mången skall tycka då, Det uppåt väggarne vara.
Jag fri s o m fågeln n o g synes vara, Men sväfvar d o c k i beständig fara Som fågelfri.
Det finns i världen ej predikant, Som har min väckarförmåga; Ty trots allt tal sof man helt ga- lant, Fast samvetskvalen bort plåga; Men sof man än såsom stock på stenen: En knäpp på näsan ger lif i benen, Det vet nog jag.
Bedrägerier o c h falskhet blott Jag funnit har under färden.
Ja, jag, o m någon, har skåda fått Den upp- o c h nedvända världen.
Jag kan på samvete tryggt förklara, Att intet är, hvad det synes vara, Men motsatsen.
Jag af en läckerhet, riktigt rar, K o m häromsistens att njuta — NEROTH &amp; C ».
Tekniska F a b r l k o n " G Ö T A L E J O N " • • • QÖTXZBORG.
flytta bort från Eyssland.
Visste herr Birger hvad nihilist var?
Och så pratade hon o c h så skrattade hon o c h hennes kinders matth vita hud hade fått samma fina rosafärg som hafssnäckan.
Tatjana visste inte, h v a d nihilist var.
H o n mindes inte Ryssland; när hon lämnade det, var h o n så liten.
R y s k a hade aldrig morfar talat m e d henne, m e n franska brukade de tala.
Skulle hon ha » le b e a u r e s t e » i buteljen?!
Så drack hon ut det sista.
Ä h!
Den, s o m fick dansa o c h ha ro- ligt just så här, lefva just så här!
Och hon grep hastigt fiolen o c h satte den under hakan — » just så här — » upprepade h o n o c h spelade m e d nöjeslystna, glänsande ögon.
Det började så gladt högt uppe i diskanten m e d en drillande munter ton, så en hel kaskad m e d gälla små knäppnin- gar o c h så en öfverdådig liffull dans i mazurka- takt.
Men dansen mattades.
Det var slut m e d glädjen.
Sorgesång smög sig in med gråt o c h smärta.
Stråken gled öfver g-strängen i darran- de, kvidande toner.
Tatjanas läppar lågo tätt slutna intill hvarandra.
Hennes ögon stodo fulla af tårar.
H o n stannade midt i en passage, lade fiolen ifrån sig och brast i våldsam gråt.
Och åter blef h o n förvandlad till den stackars lilla flicka, s o m grät så öfvergifvet, hoprullad till en liten svart boll.
(Forts.) o Innehållsförteckning.
o H e d v i g H o l m s t r ö m, f ö d d N o r d s t r ö m; af Amanda Leff- ler.
(Med porträtt).
— Ett fliekporträtt; af Albert Eriksson.
— E a o m h u l d a d k l e u o d; a f Emy.
— I •klädpenningfrå- gan ».
— E t t s e p t e m b e r m i n n e; / g.
A f » En svensk kvinna '.
— G e n o m fyra släktled; n å g r a s m å k u l t u r b i l d e r från S m å - l a n d, för I d u n t e c k n a d e a f L.
S — Dr notisboken.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— T a t j a n a; skiss f ö r I d u n a f Elsa Lindberg.
— Tidsfördrif.
21 1 Nå, jag blef sjuk, så det troligt var Att mina da ' r skulle sluta.
För att då tvärt göra slut på kva- len Jag tog förgift.
— Ä n i jämmer- dalen Jag larfvar kry.
tacksamhet.
Logogryf.
E herr Birgers ömsinta hjärtnupenhet d o g bort inför Tatjanas fladdrande pladder.
Det var lustigt, att de två sutto så här.
Tyckte han i c k e?
V e t han — herr Birger, att hon, Tatjana, haft en så gruflig respekt för h o n o m förut?
M e n det hade h o n icke alls nu mera, icke alls.
H o n var inte en gång rädd för att kalla h o n o m för Birger, bara Birger.
— Neej-då!
Och när han skrattade så där, ja, se då vågade h o n säga åt h o n o m hvad som helst.
Och hon lade armbågarna på bordet.
D e svarta ögonen glittrade, o c h h o n sköt ut munnen o c h sökte se trotsig ut.
Nej, inte ville h o n dricka mer.
H e r r Birger fick inte fylla på glaset!
M e n ändå höll h o n fram sitt glas o c h drack ut det begärligt, liksom ville hon åt sin uthungrade k r o p p uppsuga lif o c h kraft m e d vinet.
— V e t herr Birger, hon tyckte så m y c k e t o m det, s o m var roligt.
Inte just för att h o n fått vara så m y c k e t med o m det roliga, för se morfar — han ville helst, att h o n satt inne på sitt rum, han.
Ja, tänk.
» L e s oiseaux » däruppe, d e m hade morfar förbjudit henne att besöka.
— - M e n o m kvällarna, när morfar spelade i orkestern.
.
.
ja, det, som h o n nu be- rättade, det var en hemlighet, förstod han, herr Birger,.
.
.
då brukade h o n gå ut o c h drifva på gatorna.
Det var j u intet ondt i det.
H o n talade j u aldrig vid någon, o m också en o c h annan sän- de några ord efter henne.
Så det var intet ondt i det.
— Ja, kanske litet mera v i n!
— Det var så roligt o c h nytt att dricka vin.
Man kände sig så underligt stark o c h glad efter det.
Jo, det var så roligt att gå så där på gatorna o m kvällarna.
— Så m y c k e t ljus o c h så mycket folk o c h så alla de vackra, ljusklädda damerna, s o m foro till sina kalas o c h fester.
Tänk att få dansa!
Dansade inte herr Birger?
Om Tatjana tyckte o m att dansa!?
Det var en fråga det!
O c h hon afun- dades de där lyckliga damerna.
Å h!
Ibland ville h o n kasta stenar på de eleganta kupéernas slipa- de fönster o c h förstöra deras dyrbara kläder.
Hvarför skulle de ha bättre än hon?
.
.
.
B o a sig!
.
.
.
Dansa!
.
.
.
när hon aldrig fick göra det.
Och hennes röda läppar skälfde i de fina, sväng- da munvinklarne.
— Sade herr Birger, att hon var socialist?
Inte visste hon hvad socialist var.
Morfar han var nihilist, därför hade han måst Jag funnit har från min första dag, Att guld ej är allt som glimmar.
Bedrägerierna stämplar jag, Fastän man bråkar och stimmar.
Farväl, g o ' vänner, ni få ursäkta, Om jag, i stället att illa fakta, Till flykten tar!
Och vill du nu höra på min drill, Fast den ej tjusar ditt öra, Jag mången hemlighet gärna vill Förtroligt låta dig höra: H v e m, sedan natten har bredt sin slöja, Sitt väktarrop man kan höra höja Bland berg och skog.
H u r j u den girige gärna hölle Sin egen själ, blott ett guldmynt fölle Uti hans pung.
Tre Säg, hur är färgen på Floras skrud F ö r höstens töckniga dagar?
(Hon än är fager s o m silfverbrud, Och än h o n mången behagar.)
H v a d ju är stiftad att troget värna Om allas rätt, lika väl o c h gärna För h ö g s o m låg.
I imperfektum ett v e r b till slut Jag hviska vill i ditt öra; Och trenne tonsteg, förutan prut, Jag tänker låta dig höra.
— D u rycker till!
— V a r min ton så sprucken?
Du m å väl icke ha känt dig stuc- ken?
Nå, ja, farväl!
L — a.
Litet Hvad finns i tunnan, som saknar band?
(Problem från barndomens dagar!)
På b y g d e n s visa ett slut ibland, Som landtligt öra behagar; Preposition skall du äfven finna, Men endast en kan jag mig påminna I denna stund.
En skogens blodtörstiga tyrann (Turist i ödsliga trakter); Ett sagoväsen, s o m höra kan Till tvänne stridande " makter; rekommendera sitt allmänt erkända I, U T P U L V E R fritt tr&amp;u k l o r a a a a b b d d d a a a d d e i n n hufvudbry.
A f 6 a, 1 d, 2 1, 2 o, 4, r, 1 s o c h 1 t bildas en mening af 4 ord, hvilka — o m de äro rätt funna — ljuda lika, vare sig] man läser d e m (hvart o c h ett för sig) rätt eller bakfram.
Korsaritmogryf.
H v a d morgonhärolden gör m e d fröjd, När solen eldklotet höjer; H v e m l u m m i g står öfver källan b ö j d Och med sin skugga förnöjer; Och hur du blir utaf trumpna mi- ner; Nej, tacka vet jag, när glad du ski- ner Som Karlstads s o l!
namn.
Lösningar.
Logogryf en: Storklockan; kloak, stank, torsk, kork, ostron, krokan, sol, kask, rak, L o k a, lank, krona.
Cliaraden: d e e e f f 1 1 m m u n 0 0 0 0 r r r r r r s s s s t t t t t t u u ö ö Alingsås.
Bokstafägatan: 1) Bernhardina, 2) Blenda, 3) Henrik, 4) A m a l i a, B) Hedvig, 0) Agneta.
Fyrkantgåtan: L Ä S T Ä R T A S T O L T A L L Ordkedjan: Elis — Lisa — Isar — Sara — Aral.
De 45 bokstäfverna i korset skola ordnas, så att de bilda namn på tren- ne europeiska städer, såväl när de läsas vågrätt som lodrätt.
S.
L. Lutpalvret begagnas vid lak eller tvätt i s t ä l l e t för b ä s t a o c h r e n a s t e a s k a.
Användningssättet a l l d e l e s s a m m a s o m m e d v a n l i g asklut, och S Å P - P U L V E B pHttfttokhrt Sparar Sparar peillllllffar.
arbete.
Sparar Kläder «r » » tter * &amp; pa och eller trål-
