# ID: svediakorp-per1090
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,858
# sentences: 527
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 34 (453) Fredagen den 21 augusti 1896.
Idun ensam - Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl, Iduns M o d e t.
, månadsuppl.
Barngarderoben kr.
» » » Bedaktör och utgifvare: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Byrå: Prenumerationspris pr år: 5: 5: 3: 3: hvarje helgfri Redaktionssekr.
: J.
Tryckeri Aktiebolag.
9:de årg.
Utgifningstid: Annonspris: fredag.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Prenumeration sker å a l l a post- anstalter i riket.
Iduns L ö s n u m m e r p r i s 15 ö r e Nordling.
(Iösn:r endast för kompletteringar.)
35 öre pr nonpareillerad.
F ö r &gt;Platssökande » o. &gt;Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a annons.
70 öre pr nonp- rad Ellen Nordgren-Gulbranson.
M ed gladt berättigad stolt- het ha den svenska sångkonstens vänner i dessa dagar erinrats om ett namn, som länge varit dem kärt, och som de bevarat i tacksamt minne, äfven sedan omstän- digheternas spel — här när- mast den lille gud Amors lustspel i form af gifte med en norsk man — fört det ut ur kretsen för vår närmaste iakttagelse.
Ellen Nordgren, sedan 1890 fru Ellen Gulbran- son, har rönt utmärkelsen att bland en krets af Tysk- lands mest lysande " Wagner- tolkare kallas till delta- gande i de nu pågående fest- spelen i Bayreuth, hvarmed 2 O-års-minnet af Wagnerope- rans första öppnande därstä- des firas; och hvad mera är, hon har som Brynnhilde gjort en genombrytande framgång, en för en främmande artist inför den fordringsfulla tyska kritiken nästan enastående succés, hvilken först och främst måste glädja alla landsmäns hjärtan.
Idun har redan tidigare, i november 1890, bringat sina läsarinnor Ellen Nordgren- Gulbransons bild jämte en teckning af hennes personlig- het och konstnärskap.
Emel- lertid ha vi ansett, att just nu, då hennes stjärna står i strålande zenith, då hon fullt och rikt infriat de löften, som då dock delvis endast voro hägrande framtidsdrömmar — att hennes bild på nytt bor- de vara välkommen i den svenska kvinnans blad, så mycket mer som vi haft för- månen reproducera den efter den nyaste befintliga fotografi, hvilken fru Gulbranson på vår telegrafiska begäran personli- gen sändt oss från Bayreuth.
Porträttet framställer henne i Brynnhildes dräkt tillsam- mans med hennes trogna stridshäst — en episod, hvil- ken beskrifves som särdeles verkningsfull, och hvilken en- dast lär gifvas på Bayreuth- scenen.
I Med hänvisning till den om- nämnda tidigare uppsatsen ämna vi nu fatta oss kort som biografer.
Däremot kun- na vi ej förneka oss nöjet att genom nå^ra utdrag ur den tyska pressens entusiasti- ska utlåtanden, omdömen från de mest ansedda och vittnesgille auktoriteter inom musikkritikens gebit, bestyr- ka, hvilken verkligt äkta la- ger här hemförts åt den sven- ska sångkonsten genom en af dess hängifnaste och talang- fullaste utöfvarinnor.
» Amneris, Ortrud, Brynn- hilde — det är ett vackert klöfverblad, förvärfvadt under två år af en börjande bana såsom dramatisk sångerska.
Hvad skall icke då fortsättnin- gen blifva?
Finnas icke stora skäl för det på samma gång vemodiga och glädjande anta- gandet, att Ellen Nordgrens
Se lifvet splittrar, skiljer, förstör Hvad icke är äkta; det bleknar och dör Och döms att i sanden förrinna.
konst skall kallas till större och mera väx- lande verksamhetsfält än förhållandena här hemma förmå erbjuda den? » Med dessa framtidsfrågor af slutade för sex år tillbaka biografen i Idun sin essay.
En sannsiare förde visserligen den gången pennan.
I dag kunna vi gifva svar — den kontinentala kritikens oförbehållsamt gyn- nande domslut.
Vi lyssna då först till Wiener Tageblatt, där den högt ansedde d:r Schoenaich, en af samtidens mest betydande musikkritiska auktoriteter, i en längre anmälan af fru G:s Brynnhilde bland annat yttrar: » Hon har till fullo rättfärdigat festspelsdirek- tionens förtroende och vann redan första afto- nen i » Walkiire » en genomgående framgång.
Hon betog genom ungdom, röst, poesi, tempera- ment och apparition.
Hennes organ utmärker sig för stort omfång, vekhet och egalisering i alla lägen och genom en särskildt ädel klang- karaktär.
En högrest gestalt af äkta germa- nisk typ, rör hon sig på scenen med sparsam- ma, nobelt måttfulla gester, men kan i de af- görande ögonblicken bryta ut i en af situationen omedelbart framkallad häftighet af stor skönhet.
Fru Gulbranson betonar i sin Brynnhilde mer den älskande och lidande kvinnan än det vilda naturbarnet, stridsjungfrun.
Men öfver gestal- ten breder hon en så rörande grundton, utan att låta den förlora något af sin skönhet, att man ej för ett ögonblick upphör att fängslas af förtroll- ningen i en framställning, hvars kännetecken är enkelhet.
Det är som om skogens doft strömma- de en till mötes därur.
— — — — — I Bayreuth har man alltid haft säker blick för krafter och individualiteter och därifrån har myc- ket af det högsta värde tillförts den tyska skå- debanan.
Fru Materna är utgången från Bay- reuth, Scaria utvecklade sig där till en stor konst- när, van Dyck gjordes där till en tysk sångare.
Fru Gulbranson är i år också ej den enda, väl däremot den utan jämförelse dyrbaraste skatt som Bayreuth bragt i dagen. » Den välkände Dresdenkritikern Arthur Seidl har i flere högeligen lofordande artiklar sysselsatt sig med fru Gulbransons Wagner- framställning och i en af dessa samman- fattar han på följande vis sina intryck: » Många af dem som i år besökt festspelen — bland dem äfven den som skrifver detta — älska att samla sina Bayreuth-intryck, allt hvad de där upplefvat, i namnet Gulbranson.
Sällan har på någon skådebana personlig adel i apparitionen så harmoniskt förenats med öfvertygande innerlig- het i känslan till en verklig sångstorhet och be- redt en så hög och ren scenisk njutning; sällan har man väl också haft tillfälle att hos någon, än så begåfvad framställarinna i det musikaliska dramat se ett så vältaligt, rikt nyanseradt spel, som det man kunde följa moment för moment hos denna idealiska Brynnhilde.
Jag vet ju myc- ket väl, att jag här begagnat starka uttryck.
Och jag är ej heller blind för det missförhållandet, att den tyska musikvärlden, när den nästa vin- ter möter fru Gulbranson i konsertsalen eller på operascenen midt uppe i en stilförvirrad och stil- förvirrande repertoar, skall med ett skeptiskt: Du rasar, Paulus 1 öfvergå till slentrianens dagord- ning och med en betänksam skakning på hufvu- det ha svårt att riktigt begripa, hvad denna märk- värdiga konstnärinna under dessa festdagar varit och blifvit för oss.
Men jag skulle begå en för- brytelse mot sanningen, om jag af försiktighet skrefve annat, än mitt hjärta bjuder mig. » Och i Frankfurter Zeitung yttrar E. Hum- perdinck, den kände operakompositören, » Hans och Gretas » mästare: » Fru Ellen Gulbranson utmärker sig genom ett präktigt röstmateriel och genom en ursprunglig enkelhet och sanning i framställningen, som man förgäfves söker bos våra i konventionella teater- vanor uppvuxna primadonnor.
Hade jag att välja Men sanningens lycka mot seger går, Det verkliga lif, som mot lifvet trär, Skall vägen till frihet finna!
Ellen Lundberg.
mellan fru Gulbranson och fru Lilli Lehmann, skulle mitt val gifvet falla på fru Gulbranson, då Uennes prestation synes mig stilriktigare, att icke säga mer bayreuthisk. » För öfrigt genljuder nu vidt om hela den kontinentala pressen af den svenska konst- närinnans lofprisande.
» Ellen Gulbransons Brynnhilde är jämbördig med fru Maternas af 1876.
Hennes framgång var sensatio- nell, » heter det i Neue freie Presse, och Bayreuth er Tageblatt konstaterar den all- männa meningen vara, » att man i henne funnit en kraft, som icke kan skattas nog högt.
Hela hennes konstnärliga väsen har något inspireradt, vi kunde säga gudom- ligt! » Hvad göres oss vidare vittne behof?
Eedan då Ellen Nordgren växte upp i sitt hem i Stockholm, där hennes fader ännu är verksam i en sockerbruksaffär, visade sig hennes utpräglade begåfning och intresse för musik.
A r 1880 gjorde hon sitt inträde vid Musikaliska akademiens konservatorium, och på hösten 1883 begaf hon sig till Paris och började studera först för fru Marchesi, sedermera för fru Kenneth.
Här hemma hörde vi under dessa år föga af den unga sångerskan.
En och annan gång meddelade Paristidningarna, att hon låtit höra sig på privata soaréer, alltid med bifall, men därvid stannade också under- rättelserna.
Men en vacker dag på hösten 1886 kom fröken N. tillbaka till Stockholm, och den 5 oktober samma år trädde hon fram för allmänheten såsom konsertsånger- ska.
Eedan 1887, då hon bland annat bi- trädde vid Filharmoniska sällskapets och Cäciliaföreningens konserter, hade hon tagit fatt på större och allvarligare uppgifter.
Hon började allt mera närma sig den dra- matiska musiken och upptog på sin reper- toar flere moderna och klassiska operaarier.
Det dröjde dock någon tid, innan sånger- skan lät höra sig från scenen.
Detta skedde för första gången den 10 januari 1889 då hon på Operan i Stockholm återgaf prin- sessan Amneris i Verdis » A i d a ».
Äfven i de då ovanligt debutrika tiderna framstod detta fröken Nordgrens första uppträdande såsom synnerligen vackert och lofvande.
På våren samma år grep sig fröken N. an med en vokalt och dramatiskt ännu mer betydande uppgift, hennes första Wagner- parti: Ortrud i » Lohengrin », och hon gaf oss en Ortrud, lika imponerande genom sin gestalt som genom det breda, lidelsefulla sångföredraget, den kraftiga dramatiska framställningen.
En framstående musik- kritiker yttrade då på tal om hennes Or- trud: » Den enhet i vokal och dramatisk aktion, som Wagner mer än någon annan kräfver, har fröken Nordgren medfödd, » och han uttalade såsom sin åsikt, att fröken Nordgrens begåfning särskildt lämpade sig för Wagnerpartier.
Under de senare åren — efter hennes giftermål — har fru Nordgren-Gulbransons konstnärskap hufvudsakligen kommit vårt broderland och den köpenhamnska.lyriska sce- nen till godo, till dess hon nu, som sagdt, i sommar kallats till bayreuthspelens ännu mera bemärkta plats och kräfvande upp- gift.
/ månsken.
rfjfcer vikens kornblå vatten Stiger sval augustinatten.
Snöhvitt fullmånsanlet ser Genom lätta strömoln ner.
Blomstergruppens vackra röda Georginer mörka glöda.
Kolsvart tecknas lönnens gren I det silj " verbleka sken.
Vinden sofoer, daggen faller I små skimrande kristaller Öfver gråset.
Pårlbesatt, Blir hvar spindeltråd i natt.
Då och då från andra stranden Skriar spofcen, klagar anden, Men på skugglätt vingepar Läderlappen ljudlöst far.
Från en våt resedatufva Strömma dofter, rika, ljufva.
Från spalierens veka bukt Faller doft en mognad frukt.
Öfver marmorflorans fina, Fagra anlet strålar skina, Glimra i fantastisk lek Öfver panna sorgset blek.
Glimra, skimra, tanken draga Till antikens hulda saga Om en vek, odödlig mö, Sänd att jorden blomsterströ.
Anna Knutson.
Tafatta oeh glömska döttrar.
För Idun af J o h a n n a Kurfel.
ii [när konsulinnan steg in i salen hos sin goda vän, mötte henne vänliga ögon, och hon hälsades af glada röster från flere damer, som redan församlat sig kring ett välförsedt älfvakaffebord.
Efter konsulinnan följde hennes sexton- åriga fröken dotter.
» Min söta, » hviskade en fru till en annan, » förklara mig den som kan, hur den lilla gåsen kan vara dotter till en så utsökt personlighet som vår kära konsul- inna! » Och hon följde med beundran mo- dern, som med stor ledighet hälsande gled ur den ena famnen i den andra, alltjämt talande, svarande, frågande, småleende, och dock ägde ett öga att följa dottern, som gjorde sin komplimang för tanterna med en täm- ligen ograciös förening af fullväxta damens bugning och barnets häftiga knix, samt all-
tid var till hands att på en fråga till dot- tern gifva ett gladt och hurtigt svar.
Nu till exempel, när den gamla vänliga doktorinnan började tala vid den unga flic- kan o m hur hon tillbragt sommaren, så svarade genast konsulinnan.
» Jo, Gärda hade haft så trefligt.
Gärda glömde alldeles af, att hon var en fullväxt flicka, när hon kom ut på landet och var tillsammans med alla kusinerna.
Doktorinnan skulle se henne springa omkring alldeles som en pojke, eller som en katt flyga i och ur båtarna. » Och doktorinnan följde med undran och en smula vemod den långa gängliga flickan, som efter att hafva sluppit svara belåten smög sig in i ett annat rum, där ungdomen höll till, medan konsulinnan riktigt fick till- fälle att lätta sitt betryckta hjärta.
» Ingen, som såg Gärda borta, kunde tro, att flickan kunde vara så glad och liflig, som hon var i hemmet. » Det var verkligen konsulinnans stora bekymmer, att flickan var omöjlig i sällskap, så ytterligt blyg och tafatt.
» Det kan nu visserligen vara tråkigt, » sade en liten liflig hofrättsrådinna, som själf stod för rusthållet i sitt hem, » men man behöfver ej taga sig allt för djupt af, om de unga flickorna till en början äro en smula tafatta ute i sällskapslifvet, utan hoppas, det skall nötas bort med tiden, men ack, sådana små våp de kunna vara med de enklaste saker i hemmet.
Hur har ej min Berta snart sagdt från första stun- den fått vara med om hvarjehanda sysslor, ty » — och här såg hofrättsrådinnan sig utmanande omkring med kaffekoppen ut- sträckt på rak arm efter påtåren — » det hör nu engång till mina principer, hur gammalmodiga de än må vara, att en kvinna icke skall vara som bocken till trädgårdsmästare, om hon slappes på egen hand i köket.
Nej, det är min mening, och den håller jag på, att liksom det skulle stå i lagen, att hvarje gosse, om han också icke skall blifva snickare, skall lära sig sköta hyfvel och såg för att få begrepp om, att han på lediga stunder kan taga annat i hand än cigarrstumpen, så skall hvarje flicka, hon må sedan få eget hem eller ej, kunna göra upp eld i spisen och koka kaffe.
— Ja, ni skratta för att jag just nämner kaffe, men tro mig, mycket slarf med maten får mången gång en man, en far, en bror tåla och gör det också, men gif honom icke för ofta dåligt kaffe.
Det där tunna okokta skvalpet eller det där svarta grumset, som hotande blickar mot honom från koppens botten, gör på längden ingen människa glad, och just den där trefliga eftermiddagsstunden strax på ma- ten har mången gång förbittrats, då man- nen slungat ut sin mening om det elän- diga kaffet och hustrun varit nog oklok att upptaga stridshandsken.
» Nå, det var nu ett kapitel för sig, nu skulle jag tala om Berta, den kära flickan.
Hon satt häromdagen under flere timmar alldeles fördjupad i sina böcker, och som jag nu tror, att den där forcerade läsnin- gen till slut måste göra vissa flickor all- deles för abstrakta, brukar jag bryta af den en eller annan gång för att i stället låta min flicka syssla med något praktiskt.
Därför ropar jag ut henne i köket, där jag just skulle laga en sockerkaka och ber henne hjälpa mig — allt var ändå utmätt, det var bara äggen, som skulle slås sön- der och vispas i.
Nå, där står hon och fumlar och fumlar, och innan hon kraschat fyra ägg — naturligtvis så, att gulorna gått sönder — har j a g i en blink slagit sönder resten — det är ändå tolf till sat- sen.
Så tar hon några tag med vispen, utan ordning, än med- och än motsols.
Det kunde ingen människa stå och vänta ut, tills hon blef färdig, utan till slut må- ste jag naturligtvis själf slå några slag, så att smeten gick upp. » » Ack ja, mina vänner, » suckade den gamla hennes nåd Svalstjärna och skakade sitt gråa hufvud, så att de äkta struts- fjädrarne i hårklädseln behagfullt vajade af och an.
» Hofrättsrådinnan har alldeles rätt: vår tids unga flickor äro ofta alldeles bortkomna i de enklaste praktiska saker, som det i vår ungdom hade varit en skam att ej känna till, att ej äga talang i.
Men dessutom har jag tyckt mig finna, att de i allmänhet hafva synnerligen lätt för att glömma, så att, om man också vet, att de verkligen kunna en sak, vågar man sällan alldeles säkert lita på, att den blir ordent- ligt utförd, och jag nekar icke för, att jag anser, att skolorna hafva sin icke ringa skuld i denna minnesslöhet, detta mång- läseri, som gör, att alla möjliga ämnen surra rundt i våra stackars flickors hjärnor som bin i en kupa.
• » De skola lära sig så mycket, att intet blir grundligt, de skola läppja på så m y c ket vetande, att intet hinner fastna ordent- ligt.
Deras fattiga hjärnor måste oupphör- ligt stå redo att mottaga nya intryck; däraf blir förmågan att mottaga och hastigt smälta i hög grad uppdrifven, men de kunna ej länge bevara sitt vetande, — jag skulle vilja säga, att de unga flickorna i våra dagar hafva riktiga hönsminnen. » » Det var ett sant ord, Konstance, » — den gamla hennes nåd mötte fröken Hele- nas sympatiserande ögon tvärs öfver bordet — » det är verkligen så.
Jag kan le nu, men i sanning var jag ej grundligt för- argad på min systerdotter Metta härom- dagen.
Jag sitter och stoppar duktyg, fina damastservietter, som skulle med på man- geln dagen därpå, och då jag just tar sista trådänden, ber jag henne, som i alla fall skulle ut i några ärenden, att skaffa mig mera tråd.
Det vill hon mycket gärna, — bevars, villig är hon nog, men som jag känner till, att fröken är litet glömsk af sig, påminner jag icke en gång, utan fyra, och då hon redan är i förstugan, springer jag efter och ropar: » Glöm för all del icke min tråd! » Nej bevars, tycker någon det skulle vara möjligt, att hon skulle glömma bort något!
Nej visst!
— När hon kom- mer h e m: — hvar har hon nu tråden?
— » Tråden, hvilken t r å d?
» — » Stoppgarnet till servietterna, som du skulle köpa. » — » Ack det, det var så rätt, det har jag glömt, men det skall jag skaffa på ett ögonblick! » — och som en pil är hon utför trapporna.
— » Finaste kinesiska linnetråd, » ropar jag efter, men hon var redan utom hörhåll.
Nå, en halftimme gick, en timme gick och ett godt stycke in på den andra.
Jag sä- ger icke, det var synnerligen varmt möte från min sida, då hon ändtligen kom till- baka.
Hon hade träffat ett par kamrater, som hade så mycket nytt att förkunna, som de inhämtat på de timmar de varit skilda från Metta, och just som Metta som bäst fått hufvudet fullt af deras historier, slår klockan åtta och med ett: » nu stängs bodarna » rusar hon i väg för att hinna skaffa tråd, tråd — hvad för tråd — det har fröken glömt, och på vinst och förlust köper hon i första bod ett nystan — kan ni gissa hvad — ankartråd n:r 40.
» Det blir väl alltid nyttigt till något, » tröstade hon mig med, där jag sitter med tre ser- vietter, som för hennes skull komma ola- gade på mangeln. » • — — — » Min vän, » sade den gamla fru dokto- rinnan på hemvägen från kafferepet till sin sonhustru, » d u som har två unga döttrar att uppfostra, skall bland annat akta dig för att göra dem tafatta och glömska. » » Hvad menar svärmor, » sade den unga frun, » icke är det väl mödrarnas fel? » » Understundom, min vän.
Ic.ke med af- sikt, naturligtvis, men mången gång kunna vi föräldrar och uppfostrare omedvetet hos de unga lägga hyende under lasten, som vi af hela vår själ tro oss i stället i färd med att arbeta bort.
Till exempel konsul- innan.
Hon äger själf ett ovanligt ledigt och behagligt sätt samt har en förundrans- värd förmåga att med hvem som helst tala om hvad som helst.
Jag brukar skämta med henne och säga, att komme hon till- sammans med ett sällskap vildinnor, skulle hon ändå inom tre minuter hafva en liflig konversation i gång, och de skulle skiljas från henne fullt öfvertygade, att de träffat den angenämaste person under solen.
Ett godt sätt är en stor och lycklig gåfva, och det är ej underligt, att konsulinnan varit angelägen att söka bibringa den åt sin dotter Gärda.
Hon har därför hållit en mängd tal för flickan, hur hon bör göra, hvad hon bör säga, hur hon skall skicka sig o. s. v. och det kan nu till en viss gräns vara i sin ordning; hon öfvervakar dessutom på det noggrannaste att Gärda efterlefver hennes ordinationer, men ser du, just därmed får man vara en smula för- siktig.
Den stackars ungen är af naturen litet blyg, och den där känslan af att be- ständigt stå under en annans kontroll gör henne tafatt och förvirrad.
Och så det allra sämsta.
Säger man något åt henne, flickan, glömmer mamma, som alltjämt är van att föra ordet, att flickan för länge sedan vuxit ur kolten och är genast färdig att svara i hennes ställe.
Jag förstår så väl, hvilka själskriser en sådan där tillbakasatt, and- ligt omyndig flicka går igenom.
Först måste det förtryta henne, att hon ej får svara för sig själf, sedan resignerar hon med slö lik- giltighet, och till slut blir det henne en riktig lättnad, att hon slipper från ett svar.
» Men kära du, hvart skall sådant taga vägen, ty hon kan väl ej bestädigt segla i kära mors kölvatten?
Hon blir olycklig för hela sitt lif, ty mycket är svårt att kämpa mot här i världen, men bland det svåraste är dock att vid minsta kollision med något nytt, något främmande, tvingas att göra våld på sin natur, som helst vill, att man skall gömma sig i den mörkaste vrån och icke säga ett ord af fruktan för, att det skall låta dumt.
Nej, det är bättre att icke genast söka dana sina unga skat- ter till några mönsterupplagor.
Ett ord då och då, en liten vink, en liten hjälp, o m så behöfs, och så får man hoppas, att de smärre kantigheterna nötas bort så små- ningom.
Hufvudsaken är, att vi fostra dem som barn så, att vi kunna lita på de upp- växte, ty känslan af, att vi lita på dem, gifver dem förtroende för sig själfva, och detta är dem en stor hjälp, en i vår tid nödvändig hjälp, då kvinnan mera sällan
stannar inom hemmets väggar, ntan måste ut och arbeta sig fram för sin existens.
» Den andra sortens tafatthet, som hofrätts- rådinnan förde på tal, och som vi mödrar nog oftare beklaga oss öfver, är i stället vida mindre att ängslas för.
Det är j u naturligt, att våra döttrar, som tidigt sän- das i skolan, som där tillbringa sina för- middagar och på eftermiddagen bereda sig på dess fordringar, ej kunna svänga visp och sked lika kvickt som vi, hvilkas hela uppfostran gått i en mycket mer praktisk riktning, och som sedan kunna hafva dag- lig öfning.
Emellertid tror jag som hof- rättsrådinnan, att det ej skadar dem att mellan bok och läxa få vänja handen att syssla med hemmets värf.
O m de då bära sig en smula bakvän dt åt, böra vi emeller- tid ej vara för snara att kalla dem tafatta, — det är ganska nyttigt att ibland erinra sig, att den största mästerkock en gång varit en liten kökspojke, — eller o m det ej går fort nog, taga arbetet ifrån dem för att göra det själfva.
Den som kommer med god vilja blir missmodig däraf, och den an- svarighetskänsla, som väckes hos den unga flickan, då man öfverlämnar ett göromål åt henne, dör bort, då hon ser, att hennes hjälp är öfverflödig.
D u förstår nog, att om tårtsmeten blir färdig tio minuter förr eller senare, det gör egentligen så försvin- nande litet, men ansvarighetskänslan, käns- lan af att det är min plikt att på bästa möjliga sätt utföra, hvad som ålägges mig, är en lifssak för den unga, på hvilken plats hon än ställes, och därför bör det vara oss äldre angeläget att söka väcka och nära denna känsla, äfven när vi finna jordmånen ofördelaktig.
Och ofördelaktig kan den vara, och bidragande orsak därtill är ofta just den opålitlighet och den glömska, som vi talat om i dag.
» Där är en svag punkt hos det unga släk- tet, som är svår nog att arbeta bort.
Dock tror jag svårligen, att fröken Helena får sin Metta mindre glömsk genom att oupphör- ligt påminna henne o m samma sak.
Det där » glöm icke », » glöm icke », antagandet att man bestämdt ändå glömmer måste ovillkorligen verka slappande på minnet — och Metta glömde mycket riktigt.
Men om hon verkligen är så glömsk, hur bär hon sig då åt i skolan?
Jag vet att lärarinnan af princip aldrig säger till om läxor eller dylikt mer än en gång.
Ja, jag finner in- gen annan förklaringsgrund, än att viss- heten härom liksom vissheten om en skrapa i händelse af glömska gör det till en nöd- vändighet att höra upp och lägga på min- net den första och enda gång, något säges.
» Men, kära barn, hvad ser jag, vi äro redan vid hemmets port, och du har hela tiden varit som på föreläsning.
Ja, hvad jag vill betona är, att vi uppfostrare vid de fel och lyten vi se hos de unga böra undvika det myckna talandet och bekla- gandet öfver dem.
En läkare, som vill bota en sjuk, måste iakttaga de förhållan- den, under hvilka han lefver och hvaraf han får intryck, för att förstå, hvaraf det onda härleder sig, och hur det möjligen skulle kunna upphäfvas.
Ungefär den vä- gen tror jag, vi också skulle gå, under- sökande hvarifrån felet kan komma, och hur det kan fortlefva, och främst vändande oss till oss själfva.
Kanhända är det mitt ord, mitt exempel, som hjälper ogräset att v ä x a?
En sådan ärlig fråga skadar aldrig.
Den är för oss uppslag till en.
nyttig själf- pröfning, och tanken på, att vi själfva kunna vara skröpliga, gör kanske bäst vår hand lämplig att — mildt så att ingen god brodd skadas — söka rensa bort ogräset ur de unga sinnen, som äro i vår vård. » $ J " klädpenning / rågan ".
XI.
Förnuftigt och klokt är det väl däremot, att en kvinna så väl som en man har sin garderob så i ordning, att hon ej af brist på kläder be- höfver hålla sig hemma från en bjudning e. d.
Behöfver därför någon del af garderoben förnyas, bör ' väl detta ske, vare sig en bjudning är för handen eller icke.
Men följer man denna regel, behöfver man ej skaffa sig ny utstyrsel, därför att man är bortbjuden.
Det lider ej något tvifvel, att brist på beräk- ning, omtanke och måtta i fråga om hustruns kläder mycket ofta medför oreda i familjens eko- nomi, ja kanske bringar den på fall.
Vi känna t. ex. en man med ganska måttliga inkomster.
Själf är han ganska » sjaskigt » klädd, och i hans hem är det si och så.
Men så snart frun visar sig utom hus, är hon klädd som » den finaste grefvinna ».
Ständigt har hon något nytt att uppvisa.
Huru många nj ' a hattar, klädningar och kappor hon årligen erhåller är svårt att säga.
Sina beställningar gör hon i de finaste affärer, och de skola alltid vara efter nyaste modet.
Ofta ledsnar hon på det nya plagget och vill då ha ett annat.
Bäst är i sådant fall att sälja det förra.
Det kostar så mycket att ändra det, och så blir det ja dessutom aldrig riktigt bra, när det skall ändras.
Behåller tycket sig något längre för ett plagg, så får det hänga på för jämnan och blir snart fördärfvadt.
Där förhållandet är sådant, må en man väl vara glad, om han slipper med att sätta en nolla efter talet 120.
Men om hushållningen i detta fall är sådan, huru skall den då gestalta sig i allt öfrigt, och månne mannens ekonomi länge tål vid de mer och mer stegrade utgifterna?
Kanske, kanske inte.
Säkert är att penningarna kunde användas bättre och att trefnaden i hemmet kunde vara större.
Teodor.
Med anledning af de invändningar en » upp- retad äkta man » gjort mot hvad som rörande denna fråga hittills varit synligt i Idun anhåller jag vördsammast ännu en gång få taga till orda.
Den ifrågavarande insändaren synes hålla före, att de lämnade uppgifterna ej äro tillförlitliga.
Han tager visserligen saken skämtsamt; men me- ningen är väl dock den, att en fru eller fröken omöjligen kan kläda sig hyggligt för de uppgifna beloppen, 75, 100, 120 å 160 kr.
årligen.
Låt oss tänka efter!
Om vi hålla oss till den af mig uppgifna me- delsumman 120 kr., huru många, om vi endast hålla oss till den bildade klassen, ha då verk- ligen råd till mera?
Tänk oss t. ex. en familj med tre barn och en årsinkomst af 2,500 kr.
1 Låt oss räkna!
— Mannens kläder 150 kr., hustruns d:o 120 kr., barnens d:o 150 kr., hyra 400 kr., bränsle 100 kr., tjänarinnans lön 120 kr., skatter 150 kr., hushållet (matvaror, tvätt, belysning etc.) 100 kr.
i månaden 1,200 kr.
Sedan dessa utgifter blifvit bestridda, har man 110 kr.
till böcker, tidningar, nöjen, gåfvor, medicin, läkarearvode m. m., och det är ju ändå bra litet till så mycket.
Man bör ju ock dessutom spara något för kommande da- gar.
Jag tror nog också, att en förståndig och sparsam husmoder anstränger sig i denna rikt- ning genom att nedbringa en eller annan post Denna fråga är om någon individuell, men något; men jag tror näppeligen, att hon gör en då ju Iduns redaktion tillåter alla sina läsarinnor sådan ansträngning för att kunna använda mer att draga strå till stacken, vill äfven jag delgifva för egen räkning.
min erfarenhet.
Min man önskar alltid se mig Nu är likväl att märka, att 2,500 kr.
är i för- nätt och väl, d. v. s. smakfullt klädd och så att hållande till våra lefnadsvillkor i allmänhet en jag när som helst, äfven under stökdagar, kan hög årsinkomst.
Ty det är en nrycket liten pro- komma emot en främmande, utan att se sjaskig cent af de gifta männen i vårt land, som nå dit ut.
Vi bo i stad, ha jungfru, och min mans in- eller däröfver.
Och då red.
af Idun upplåter sina komster äro 2,000 kr.
— på dessa måste vi två spalter för en diskussion i denna fråga, så af- och två barn lefva utan skuldsättning — hvarför ses väl därmed i främsta rummet, att den skulle omtanken om klädpengarne måste vara stor hos vara till gagn och ledning för dem, som behöfva husmodern.
se på kronan.
De, som ha stora inkomster, ha Se då här, huru jag under vårt 6-åriga äkten- ock råd att gifva ut mera, ehuru det ju nog vore skap sökt göra: Alltid köpt de bästa, starkaste bra, om alla vore sparsamma.
Lyx och fåfänga tyger jag kunnat få och låtit den skickligaste ha ruinerat många, och de högres föredöme vin- sömmerskan sy dem efter en s. k. genomsnitts- ner lätt efterföljd bland de lägre.
typ, då de ej så fort se urmodiga ut.
Ett väl- Låt oss därför i främsta rummet ha det klart sittande plagg håller dubbelt så länge som ett för oss, att våra hustrur ha i allmänhet ej råd illa sydt.
Oftast vänder jag klädningarna, tyc- att för sina egna kläder använda mer än 120 ä ker alltid att färgade se så fort nötta ut.
Min 160 kr.
årligen.
Vi svenskar ha en nedärfd be- .man har funnit det vara i längden billigast att, nägenhet för att slå på stort, och däraf kommer då jag ' är » klädd », d. v. s. på bjudningar, kon- det sig ock, att det ej anses berömvärdt att kunna serter etc, alltid ha siden, svart eller kulört; en lefva billigt, utan snarare anses detta tarfligt och svart sidenklädning ter ju sig alltid mera mo- simpelt.
Detta nationalfel böra vi af alla krafter dern än en mycket begagnad ylleklädning.
Till motarbeta, ihågkommande, att vårt land är fat- kulört har jag s. k. tvättsiden; ljus linnefärg är så tigt, och att vi i allmänhet lefva under små för- bra därför att fläckar lätt uttagas och efter tvätt- ning (kemisk) ser den lika fin ut som ny.
Med hållanden.
En » uppretad äkta man » synes nästan helt litet olika spets-, band- eller dylik besättning är och hållet förbisett villkoren för att ett fruntim- den sig olik för hvarje gång.
I hvardagslag som- martid har jag alltid bomullsklädningar, tar då mer skall kunna kläda sig billigt.
De, som yttrat sig i sak, ha ju dock framhål- hem en sömmerska, som syr en ny dylik hvarje lit, att det ej går att kläda sig billigt för ett vår — den förra året sydda blir nu stökdräkt fruntimmer, om det gäller att vara grann, ut- och ser då efter hvarje tvättning, som af mig styrd och efter sista modet.
Vidare fordras att själf eller jungfrun är lätt gjord, fraiche och ny köpa med förstånd och god beräkning, hafva ut, den nya, är för sådana dagar, då mindre är god smak, själf sy eller hjälpa att sy sina klä- att göra.
En ylleklädning i mörk färg skaffar der, vara rädd om dem och i tid laga dem, ej jag mig hvarje höst, välsydd och proper, som hafva stor garderob, endast 3 k fyra klädningar.
jag sedan nyttjar ute och inne utom i stökdagar, Dessa villkor äro ju dock ej svårare, än att hvil- då den förra hösten anskaffade får tjänstgöra.
I ket ordentligt fruntimmer som helst kan upp- linne skaffar jag mig det finaste och bästa jag kan få och låter sy hemma samt sedan äfven fylla dem.
tvätta det hemma af en lejd gumma, ej precis där- Men månne det också i allmänhet sker så?
för att blir billigare, men jag ser då att linnet En » uppretad äkta man » och hans fru skola, väl handteras och ej skurborste användes.
Ett såsom vi få veta, snart på en större bjudning.
Till par skor och ett par kängor af bästa sort köpas dess måste frun ha en ny elegant ylleklädniug.
per år.
En ny vinterhatt med goda band köpes — Här framskymtar genast ett galet bruk, som hvar tredje vinter, moderniseras dessemellan, en förorsakar stora utgifter.
Till nästan hvarje sommarhatt med band hvartannat år.
Till hvar- större bjudning eller annan högtidlighet skall frun dagslag nyttjar jag bastbattar af eget fabrikat, ha en ny klädning m. m.
Det går näppeligen de äro lätta, billiga och se med litet tyll snygga an att visa sig i en förut begagnad, den må vara ut.
Om sommaren har jag fina vantar, sådana än så fin och bra.
Mannens fåfänga likaväl som finnas ju i de läckraste färger, om vintern föl- hustruns begär att utmärka sig och öfverglänsa skinnshandskar: de äro dyrare, men kunna tvät- andra är orsaken till denna lyx.
Och när sådana tas flere gånger.
I hemmet nyttjas alltid stora makter drifva spelet, hvad frågar man då efter förkläden.
Fina, vackra sommar- och vinterkap- kostnaden, äfven om det skulle svida » ända in por har min man gifvit mig till julgåfvor, de i plånboken » 1 xn.
äro ju eljes dyrbara saker.
Till underlif, kjolar och kalsonger nyttjar jag god trikå: dyrt i bör- jan, men snyggt och — outslitligt.
Aldrig snör- lif, det sliter klädningar betydligt och sparar ingalunda apoteksräkningen.
Och om ett litet hål blir, lagar jag strax — plagget håller dub- belt längre.
Min man tycker jag är en liten förståndig gumma — få nu se, om redaktionen tycker det- samma, eller låter detta hamna i sin pappers- korg.
Fru Elisabeth.
XIII.
Just nyss har jag slutat läsningen af Teodors tänkvärda inlägg i klädpenningfrågan och jag kan ej annat än i sak af hjärtat instämma med honom, fast jag anser några modifikationer nö- diga och tillåter mig påpeka dem såsom jag upp- fattar saken.
Till följd af det sväfvande och växlande be- greppet af det annars nog så goda och uttrycks- fulla, äktsvenska ordel » lagom » kan ej gärna detta enligt min tanke ställas som » norm » för mitt görande och låtande i denna sak, utan fastmer må det utgöra det lyckade resultatet däraf, men som regel eller rättesnöre måste jag hafva något absolut, något som ställer sig lika för alla, lefnadsställning och yttre villkor må nu växla hur som helst.
Detta abssoluta anser jag vara plikten, sådan den i Guds ord är angif- ven och i ett vaket samvete uppenbarar sig, och härmed har jag angifvit min hållning äfven till » klädpenningfrågan ».
Där den kristliga troheten tydligen får göra sig gällande i lifvets äfven obetydliga handlin- gar, enligt Luce 16:10, så att man äfven i hvar- dagslifvets ringare bestyr dock söker omsätta de lärdomar bibeln gifver oss under alla förhållan- den, där blifver äfven toalettfrågan, huru under- ordnad den nu i sig själf än må vara, dock ej för ringa att med trohet behandlas.
Äfven i dräkten måste inläggas det passande och höf- viska, som anstår en kvinna, den där i allt vill underordna sig Guds ords föreskrifter och äfven- ledes i sitt yttre visa den kyskhet och renhet, som böra råda i det inre.
— Som bekant hafva t. o. m. de store apostlarne Paulus och Petrus i Tim. 2: 9, 10 v.v. och 1 Petr.
3: 3, 4, 5 ej räk- nat under sin värdighet att taga till orda i en sådan sak för att gent emot de hedniska kvin- nornas oblyghet och lättsinne i klädedräkt upp- mana den kristna kvinnan till föredöme af mot- satt beskaffenhet, om ock de behjärtansvärda uppmaningarna icke under alla förhållanden äro att taga i rent bokstajiig bemärkelse.
Att äfven i sant kristliga kretsar kvinnan mången gång alls icke i klädedräkt iakttager den önskvärda och bibli- ska hållningen kan blott beklagas, ej försvaras, och följderna däraf blifva också de fördärfliga- ste, ej blott för henne själf, utan både för fa- miljen och hela samhället.
Man får ofta se dräk- ter, hvars speciella ändamål tyckes vara att ådra- ga sig så mycken uppmärksamhet som möjligt samt att blotta kroppen i stället föratt hölja den, och sådant visar gifvet att resultaten med afse- ende å beklädnaden äro helt och hållet förfelade eller misslyckade, helt naturligt för resten, då de rätta förutsättningarna saknats.
Genom den kvinnliga ståndspersonsklassens öfverdrifna lyx i kläder gifves dåligt föredöme för den arbetande kvinnan, som äfven genom den lätta åtkomsten att för billigt pris kunna erhålla aflagda, visst icke utslitna, men genom bjäfs, grannlåter och snitt fullkomligt ändamåls- lösa kläder, uppmuntras att gifva vika för sin medfödda fåfänga.
Ja, nog behöfves en reform med af seende å klädedräkten, men vid hvarje genomgripande för- ändring måste man börja med ungdomen och i hem- met och med ord och gärning sträfva efter det goda och sköna; åt kläderna måste gifvas den rätta stämpeln och ungdomen bör samtidigt hand- ledas i den svåra konsten att på bästa och lämp- ligaste vis få debet och kredit att gå ihop.
Ge- nom lära och lefverne böra nödvändigheten af ordning och hushållning inskärpas, och noga bör tillses att samvetsgrant må bokföras hvarje in- komst och utgift, beloppen må nu vara aldrig Först och främst bör väl då just vid anord- nandet af beklädnaden halsan tillgodoses och skäligt afseende fästas vid förmögenhetsvillkor och samhällsställning, att ej tala om estetikens enklaste fordringar, som ofta få gifva vika för modets nycker.
Af naturen är kvinnan i mer eller mindre grad praktiskt anlagd, och denna fallenhet kom- mer henne väl till pass vid hennes toalettbestyr, för att med jämförelsevis ringa medel kunna ernå ett godt resultat, som ju ändå måste ut- falla ganska olika, beroende på olika begåfning och skicklighet, mycket annat att förtiga.
Ty i motsats till » Teodor » anser jag, att » klädpen- ningfrågan » ovillkorligen måste blifva mer eller mindre individuel, ty om ock vissa hufvudreg- ler för alla måste vara gemensamma, så blifva ändock genom de öfverallt i världen förekom- mande olikheterna afvikelserna oändligt väx- lande.
Med afseende på den närmare utredningen i det omtalade ämnet, så ansluter jag mig på det hela taget till A — s åsikter, hvars erfarenheter i det närmaste äro mina egna, äfven hvad utgifts- posterna per år beträffar.
Villigt instämmer jag dock i M.
S:s uttalande, att betydlig minskning i klädpengarna kan åstadkommas genom att själf för- färdiga sina olika klädesplagg, dock händer ju ofta, att just den, som bäst behöfver denna be- sparing, ej har tid att därmed sysselsätta sig, om hon äger förmågan, och dessutom får man väl tänka sig att yrkessömmerskan dock i allmänhet bör ha större förutsättningar att lyckas i förfär- digandet af välsittande, passande dräkt än den, som blott emellanåt därmed sysselsätter sig.
Måste man uteslutande ha till mål att för till- fället nedbringa klädpengarna till möjligen min- sta summa, då tror jag nog att M.
S:s råd äro lämpliga, dock tilltalar mig mera att efter min fot låta förfärdiga en sko än köpa den färdig, om än för stunden billigare.
Själf under många år bosatt på landet, lät jag då tjänarinnorna väfva mycket af olika slag, men måste tillstå, att det ställde sig nästan dy- rare än köptyget, visserligen något starkare, men kunde ej mäta sig med detta i smidighet och utseende i öfrigt; hvarifrån jag dock undantager cheviot.
Med ett par exempel ur lifvet vill jag vidare belysa min ståndpunkt i toalettfrågan.
Jag har 2:ne mycket förtroliga vänner, båda tillhörande den s. k. öfverklassen i ganska lika villkor och samhällsställning, ehuru den ena är gift med en man i tämligen framskjuten ställ- ning, medförande representationsskyldighet, den andra ogift, men i alla fall ganska mycket ute bland människor.
Den gifta, ännu ej hunnen 40-talet, har under sitt 19-åriga äktenskap i me- del-summa under de 10 första åren på sin toalett användt 130 kr., men under de senaste åren 120 kr., ibland t. o. m. under denna siffra och hon har alltid varit väl klädd, som man säger.
Sina underkläder, af god, fin kvalité (mada- polam och hollands samt l:ma 4-skaft och piké) och riklig mängd har hon sytt själf och ensam.
De finaste klädningarna har hon låtit skicklig sömmerska förfärdiga, och de enklare har hon sytt i hemmet med biträde af syflicka.
2 svarta siden- och 2:ne finare modernare och nyare ylle- klädningar hafva fått tjänstgöra vid de ofta före- kommande supéer och middagar hon måst be- vista, men hon har omväxlat med kulörta garni- tyrer, en vacker blomma (lefvande då sådan bil- ligt kunde åstadkommas ') eller rosett på håret och hon har ändå i all sin enkelhet sett lika fin ut som de, hvilka på sin toalett användt dubbla beloppet.
Hennes hvardagsclräkter i hemmet,, ej så många åt gången, kännetecknas genom an- språkslöshet och smak samt äro lämpade efter hennes husliga sysselsättningar både som maka och husmor, den där ej skrämmes af ett ovän- tadt besök, blef ve hon än öfverrumplad i köket.
Höst och vår tar hon hem syhjälp och vidtager då med dennas biträde större nödiga ändringar och reparationer, förvandlande klädningar, förut behörigen tvättade, till bluslif eller underkjolar, långa kappor till koftor o. s. v., men under mel- lantiderna ägnar hon äfven nödig omsorg åt till- synen af sina kläder och låter dem ej slitas för hårdt, innan de vändas och stufvas om.
Samma metod begagnar hon vid sin nu balfvuxna dot- ters beklädande, och då så med fördel kan ske, får dottern moderns kläder omsydda till sig, mon- terade trefligt, så de se fullkomligt nya ut.
I valet af kappor och hattar är hon äfyenledes enkel, men det är stil i det hela, och alla finna hennes klädesätt behagligt och tilltalande, utan all stötande pretention.
Vända vi nu blicken till den ogifta damen, som öfverskridit 50-talet, så är resultatet af hennes klädesätt lika gynnsamt, fast tillvägagåendet för dess ernående är olika det nyssnämnda.
Först må då nämnas, att summan för toaletten under de senaste 15 åren växlat mellan 112 och 118 kr., så att somliga år varit dyrare, andra billigare, men likväl sistnämnda belopp aldrig öfverskridits; därom ha hennes toalettkonton öfvertygat mig.
Hon låter sy allt borta, med undantag af lagnin- gar, som hon ej vill betro åt främmande händer.
Hon kläder sig företrädesvis i mörka färger, ej sällan svart, men icke förty ligger en ädel vär- dighet i hela hennes dräkt, troligen en åter- spegling af den inre förfiningen.
Hennes tyger äro af gedignaste beskaffenhet, men snitten enkel, lämpande sig för hennes vackra figur; be- sättning, då den förekommer utgöres mest af sam- met eller siden, och till finare plagg spetsar, som hon påstår genom sin hållbarhet blifva billigare än annat.
Hon nyttjar sina kläder ovanligt länge, är ej klädd hvad man egentligen kallar modernt, men förefaller ändå icke gammalmodig.
Med utprägladt färg- och ordningssinne är hon ytterst noga i valet af kläder samt angelägen att hela sammansättningen ter sig så, att enskild- heterna ej sticka af mot hvarandra.
Själf säger hon sig vara ytterst försiktig med de små, oftare förekommande utgifterna, ty vid de större betän- ker man sig i allmänhet bättre på förhand.
Hon beräknar noga och är glad öfver hvarje besparing, den hon deiar ut åt dem, som mindre hafva än hon själf.
För öfrigt kunde ju åtskilligt mera vidröras i denna klädpenningfråga, men jag finner mig re- dan varit för vidlyftig och slutar därför med en uppmaning, nyttig för en hvar att följa: » Pröf- ven allt, men behållen det godt är. » Georgina.
11 8 .2 •a &amp; SÄ EJ ö :0: c« fca o f * t m * ' ' Familjemeddelanden ». "
Flere af I d u n s intresserade läsare o c h v ä n n e r ha v i d olika tillfällen uttryckt sin förundran öfver, att » familjemeddelanden », födde, för- döde, så sällan före- d. v. s. tillkännagifvanden o m lofvade, vigde komma En i och vår tidnings annonsafdelning.
familjetidning sådan s o m Idun, spridd o c h läst i de vidaste kretsar öfver hela landet, b o r d e väl d o c k, förmena de, vara ett af de allra till hands lämpligaste o c h närmast l i g g a n d e organen för dylika annonser.
V i k u n n a själfva icke u n d g å att biträda denna ofta uttalade uppfattning.
F ö r v i s s o just damerna i n o m är det familjerna, s o m m e d det lifligaste intresset följa dessa till- dragelser i n o m h e m m e t s värld, hvilka ge- nom det k n a p p a annonsspråket d o c k ut- trycka o c h innebära så m y c k e t, o c h an- nonser af detta slag, införda i Idun, skulle där i vidare utsträckning träffa den in- tresserade familjepubliken öfver hela vårt land än g e n o m något annat svenskt tid- ningsorgan.
galunda Detta b e h ö f d e j u därför in- utesluta den häfdvunna annon- seringen i orttidningarna eller n å g o n dag- lig hufvudstadstidning.
S o m det är v å r tro, att den påpekade o m - ständigheten m e r a berott däraf, att ingen egentligen ännu gjort början, än af något s o m helst annat skäl, o c h att vår läsekrets snart skulle vänja sig att för dylika med- delanden m e d förkärlek anlita ett så Sär- skildt lämpligt organ som Idun, h e m m e n s tidning, vi endast hädanefter isen under rubriken meddelanden » plats döde.
nonser ket alltid ämna • » Familje- anslå en bestämd p å andra sidan i vår annonsbilaga för annonser o m och vore bruten, födde, förlofvade, vigde V i vilja äfven för dylika an- fastställa understiger annonspris, eller ett pris, s o m rätt m y c - vårt annars beräknade för födelse-, förlofnings-
fromma önskningarnas och vigselannons 2 kronor, för dödsan- från hygienisk synpunkt nons inom ram 5 kronor, ett pris s o m måste betraktas s o m synnerligen moderat, då hänsyn tages till vår upplagas ovan- liga storlek o c h den j ä m n a o c h utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
* Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
IX.
Några ord om nervositet och s. k. nervösa sjukdomar, af Professor F, Lennmafm.
(Forts. o.
slut.)
Ila kroppens organ kunna vid densamma vara angripna.
Man finner förlamnin- gar, kontrakturer, krampryckningar ock kramp- anfall af alla upptänkliga slag ocli i alla tänk- bara kombinationer; man finner fullkomligt uppliäfvande af känseln i hela eller i halfva kroppen eller i enstaka dess delar eller ock abnormt stegrad känslighet i form af de våld- sammaste smärtor, man finner upphäfvande eller försvagande i olika grader ocb på olika sätt af syn, hörsel, lukt och smak; man finner vidare en massa symtom från de inre organ, hvilka i allmänhet kunna föras tillbaka till nervsystemets stegrade retbarhet, såsom t. ex. nervös heshet, nervös hosta, nervös blodkräk- ning o. s. v., o. s. v.; från de högre nervösa funktionerna konstaterar man analoga symtom, särskildt hallucinationer.
För att förstå denna ytterligt stegrade retbarhet måste man antaga att verksamheten hos de högsta psykiska centra, särskildt viljan, ligger nere, så att den ej kan utöfva vederbörlig kontroll öfver lägre, mera automatiska centra i hjärnan.
Jag kommer nu till sista afdelningen af mitt ämne: huru skall man kunna bevara sina ner- ver friska och starka, huru skall man kunna skydda sig för de nervösa sjukdomarna?
Sva- ret på dessa frågor framgår utan vidare af den här lämnade redogörelsen för de orsaker, som framkalla de meranämnda sjukdomarna.
Man bevarar sitt nervsystem friskt, dels genom att undvika de orsaker, hvilka framkalla nervsvag- heten, för så vidt som dessa orsaker kunna undvikas, dels genom att på förhand stärka sina nerver, så att de bättre kunna stå emot, ifall man råkar ut för några af de nämnda orsakerna, hvilka man ej kan undvika.
För den som från början har ett friskt och sundt nervsystem är det lättare att bevara det friskt, men äfven för den, som har en s. k. nervös konstitution, är det i allmänhet ej- omöj ligt att, ifall han iakttager några enkla lefnadsregler, skydde sig för de nervösa åkom- morna; den senare måste naturligtvis iakttaga dessa regler vida mera noga och samvetsgrant än den förre.
Hvad nu först den ärftliga nervösa konsti- tutionen beträffar, så har man plägat uppställa som en hygienisk regel, att äktenskap ej böra ingås mellan två utprägladt nervösa eller på annat sätt sjukliga porsoner; emellertid tagas vid äktenskaps afslutandc så liten hänsyn till de hygienska förhållandena, att detta önsknings- mål väl fortfarande kommer att höra till de antal.
Däremot kan föga invändning göras däremot att en nervös person gifter sig med en fullt frisk sådan, ty genom sådana äkten- skap kan man hoppas, att den nervösa belast- ningen så småningom utplånas och försvinner.
Då det gäller att uppfostra barn af nervösa föräldrar, så har man teoretiskt uppställt den fordran, att sådana barn ej böra uppfostras i hemmen utan bland främmande, men äfven denna fordran lär väl i allmänhet ej leda till någon praktisk påföljd.
En sak väl värd att uppmärksamma är, att barn lätt taga efter de nervösa symptom, hvilka de tilläfventyrs se hos sina föräldrar eller sin omgifning, och föräl- drar med sådana sjukliga symtom böra därför anse det som en skyldighet att i detta hän- seende taga väl vara på sig själfva, för så vidt som det låter sig göra, I allmänhet vid barns uppfostran och isynnerhet då det gäller barn af nervsjuka föräldrar bör den noggran- naste omvårdnad ägnas såväl åt deras fysiska som deras psykiska hygien, och särskildt bör all nödig försiktighet iakttagas, då barnen skola börja med intellektuelt arbete, med skolarbete.
Det som för öfrigt är att iakttaga för alla, barn, som äldre, hvilka vilja bevara sina ner- vers spänstighet, kan sammanfattas i några ord: tillräcklig föda, tillräcklig frisk luft, till- räcklig sömn, omväxling af arbete och hvila i lämpliga proportioner efter hvars och ens olika krafter, och vidare lämplig form af arbete ef- ter hvars och ens olika anlag och krafter.
Att afgöra, huru mycket och hvad slags arbete cn individ lämpligen tål, är ofta rätt svårt, men några allmänna synpunkter böra dock framhållas.
Intellektuelt arbete frestar alldeles ovcdersägligen mera på nerverna än kroppsligt arbete.
Det vore därför att önska, att nervöst disponerade individer i allmänhet mera än brukligt är ägnade sig åt rent prak- tiska sysselsättninar; därigenom skulle tvifvels- utan en god del nervösa åkommor förekommaas.
Det arbete, som för sådana personer bäst läm- par sig, är praktisk verksamhet och isynnerhet sådan, som kan ske så mycket som möjligt i friska luften, d. v. s. landtbruk och liknande sysselsättning såsom trädgårdsskötsel, skogssköt- sel o. d.
Ofta ser man, huru personer, som lidit af nervösa sjukdomar, bli återstälda, då de öfvergå från intellektuelt arbete till landt- bruksarbete, och man borde egentligen mera än det sker göra sig den erfarenheten till godo och söka att redan från början få in nervöst disponerade individer på de praktiska banorna vid den tid, då valet af lefnadsbana äger rum.
För dem, som syssla med intellektuelt arbete, bör påpekas, att de ej alltför många timmar om dagen kunna utan men hålla på med det- samma.
Då ombyte af arbete redan i och för sig är en hvila, är det af stor vikt för de intellektuelt arbetande att såväl under uppväxt- åren som äfven allt framgent ägna en eller annan timme af dagen åt kroppsarbete och helst kroppsarbete i friska luften.
Ifall till- fälle därtill finnes, hvilket dock endast undan tagsvis torde vara fallet, så är vanligt jord- bruksarbete eller annat grofarbete utomhus en lämplig omväxling med intellektuelt arbete, livarvid dock bör ihågkommas, att lika litet det ena som det andra slags arbetet får drif- vas till trötthet; i allmänhet får man nöja sig med annan rörelse i friska luften, och detta bör lämpligen ske i form af fria lekar (för barn) ridning, velocipedåkning, skridskoåkning, skidlöpning eller dylikt.
En person, som ar- betar intellektuelt, har i en timmes daglig kroppsöfning af dylik art ett ganska säkert preservativ mot nervsvaghet.
Gymnastik och slöjd inomhus äro naturligen också af stor vigt, men de få ej användas i stället för rö- relse i friska luften, som är vida att före- draga.
Emellan arbetstimmarna bör tillräcklig hvila beredas, särskildt är att iakttaga, att efter hufvudmåltiderna en hvilostund bör inträda, samt att efter dagens sista måltid i regel intet arbete, särskildt intet intellektuels arbete bör få förekomma.
Den viktigaste formen af hvila är sömn, och under inga förhållanden bör den, som vill behålla sin nervkraft i späDStigt skick, stjäla någon tid från sömnen.
Till hvila hör ock, att man bör hvila från allt arbete under den s. k. hvilodagen, Sön- dagen; detta måste särskildt påpekas, ty det är särdeles vanligt att träffa personer, som ar- beta lika intensivt då som andra dagar.
Utom hvilotimmar och hvilodagar bchöfva arbetande människor ibland längre hvila, ferier, och för den, som har ansträngande intellektu- elt arbete, är detta en ren nödvändighet, för så vidt han vill bevara sina nerver i fullgodt skick.
Också känner en sådan person sig lik- som föryngrad, då han efter ett par eller några veckors sommarferier återtar sitt arbete.
Och så är ytterligare en sak att iakttaga för den som vill undvika nervositet i dess oli- ka former, nämligen måttlighet i bruket af de s. k. njutningsmedlen sprit, tobak, te och kaffe.
Särskildt är detta af stor vik för alla dem, som ha något nervöst påbrå, ty dessa äro i mindre grad än fullt friska personer i stånd att motstå dessa medels skadliga inverkan på nervsystemet.
Isynnerhet skadligt är det att vänja barn vid spirituösa drycker.
Äfven den rätt gängse oseden att » stärka sig » med vin eller andra spritvaror emellan målen bidrager i sin mån till nervsystemets försvagande.
Ofvanstående regler äro särdeles enkla, men genom iakttagandet af desamma kan man ej sällan förekomma åkommor, hvilka om de få rota in sig ofta äro särdelet svåra att med framgång behandla.
Det är nämligen alltid lättare att förekomma än att bota sjukdomar, detta gäller som en allmän regel inom hela medicinen.
Hvad behandlingen af de utbrutna nervösa sjukdomarna angår, så kan jag ej här ingå på densamma.
Jag vill blott påpeka, att den hy- gieniska och dietetiska behandlingen är den viktigaste, och i svårare fall får man använda en hel del olika terapentiska medel, dietkurer, badkurer, massage, isoleringskurer m. m., m. m.
Hvarje svårare fall får i allmänhet göras till föremål för ett särskildt studium, innan man finner den för detsamma lämpliga behandlingen, och det behöfves ofta mycken insikt och er- farenhet för att nå ett godt resultat.
Särskildt svårt är det ofta att bestämma, i hvad mån den sjuke kräfver hvila och i hvad mån han behöfver arbete, och hvilket slags arbete för tillfället är lämpligast.
En viktig och för be- handlingens framgång ofta afgörande sak är att kunna bedöma, om den sjuke bör vårdas i sitt hem eller i mer eller mindre grad iso- leras från detsamma.
Isolering kan af flera- handa anledningar behöfva förekomma, ibland för att aflägsna den sjuke från nervösa anför- vandter, hvilkas åkommor ha en direkt psy- kisk inverkan på honom, ibland därför att den sjukes omgifning ofta missförstår honom och anser honom för inbillningssjuk, hvilket direkt försämrar hans tillstånd, ibland därför att den sjukes anförvandter genom alltför stor klemig- het underhålla hans sjukliga föreställningar och därigenom motverka den psykiskt stärkande be- handling, som kan vara nödvändig.
En viktig faktor i behandlingen är den psy-
kiska delen af densamma, hvilket är klart re- dan däraf, att den sjukes psykiska verksamhet ofta är mera lidande än den fysiska; också finner man att den läkare i allmänhet har största framgången vid behandlingen af dessa sjukdomar, som bäst förstår att vinna och bi- behålla patienternas förtroende.
En alldeles särskildt stor roll spelar den psykiska eller om man så vill den suggestiva behandlingen vid de hysteriska sjukdomsformerna.
Vid dessa är såsom nämndt den psykiska retbarheten så stegrad, att ofta blotta föreställningar fram- kalla sjukdomar; denna stegrade retbarhet kom- mer nu till nytta vid behandlingen på så sätt, att sjukdomar, som åstadkommits genom före- ställningen om en sjukdom också botas ge- nom föreställningen om tillfrisknande.
För att på ett kraftigt sätt psykiskt inverka på patienters sjukligt stegrade inbillningskraft kunna nu allehanda slags metoder komma ' till användning, och som typ för desamma kan man betrakta hypnotismen, där, såsom allmänt bekant, botandet sker genom att man direkt med sitt ord bibringar patienten, som för tillfället är försatt i ett särskildt, s. k. hypnotiskt tillståad, föreställningen om till- frisknandet.
Utsikterna för de nervösa sjukdomarnas åter- ställande till hälsa äro beroende af åtskilliga faktorer.
Om orsakerna till sjukdomen kunna häfvas, och om den sjuke är i tillfälle att un- kasta sig den stundom långvariga behandling, som kräfves, så återställes i allmänhet hälsan.
Däremot äro de åkommor svårare att rå på, där orsakerna ej kunna undanrödjas, och där patienten af en eller annan anledning ej kom- mer i åtnjutande af lämplig behandling.
En synnerligen försvårande omständighet är det, då patienterna, såsom ej sällan är fallet, i ytter- ligt hög grad lida af ängslan och oro samt äro fångna under hypokondriska föreställningar om sin sjukdoms farlighet elleä obotlighet; i dessa fall pläga de gå från läkare till läkare, från kvacksalfvare till kvacksalfvare, försöka den ena behandlingen efter den andra, men ge sig aldrig tålamod att fullfölja någon.
Emellertid kan man äfven i sådana skenbart förtvinade fall ibland få se, att dock hälsa slutligen åter- vänder.
Öfverhufvudtaget får man aldrig vid dessa sjukdomar misströsta, ty, då inga svårare anatomiska förändringar förefinnas, så finnes alltid möjligheten för tillfrisknande, och där möjligheten finnes, bör man alltid bibehålla hoppet om en slutlig god utgång.
• IJp n o t i s b o k e n.
Kvinnlig simkonst.
Simuppvisningen i da- mernas badinrättning vid Skeppsholmen hade i måndags e. m. lockat åskådare i mängd till det, dagen till ära, med flaggor och grönt rikligt och smakfullt prydda badhuset.
Under musikens to- ner förde fröken Anna Laurent fram sina elever, hvilka först i lilla och sedan i stora bassängen ådagalade många om synnerligen god ledning och aktningsvärd färdighet vittnande prof. Lif- liga och ihållande applåder framkallade flytnin- gen i stjärna och ankare samt hoppen från tor- net, där graciösa och smidiga rörelser parades med styrka och säkerhet.
Efter slutad uppvisning höll revisor L. F. af Klintberg ett väl framsagdt tal om simsporten och dess betydelse, hvarefter han hjärtligt tac- kade fröken Laurent och öfriga lärarinnor för deras arbete.
Tvänne dugande kvinnor ha under de se naste dagarne här i hufvudstaden skördats af liemannen.
Den i sitt yrke särdeles skickliga hof- och slottsfältskären fru Charlotte Berggren, känd och värderad i vida kretsar, afled i mån- MEROTH &amp; Co. T » l&lt;niska Fabriken " GÖTA LEJON " * * * aöTJKBOFta.
dags.
Hon sörjes närmast af bröder och andra anhöriga.
Sistlidne fredag afled fröken Johanna Sojia Fo- gelqvisi, i en ålder af 53 ' /., år.
Hon var vid sitt frånfälle första biträde hos sin nära frände, fru S. Avén, i dennas bekanta charkuterihandel vid Eegeringsgatan, hade där haft anställning under 30 års tid och belönades i sistlidne november månad med Patriotiska sällskapets stora guldme- dalj.
Länge hade han haft tålamod och för- dragsamhet — kanske allt för länge.
Det hade varit för barnets skull Hur för- färligt hade det icke varit nu under den sista tiden — detta gräl och oväsen t. o. m. då barnet var närvarande — denna ursin- niga svartsjuka — o!
Gud!
Ingen visste hvad han lidit under dessa år — — Men bort med alla dessa tankar nu — det är • förbi — förbi — hvarför då se tillbaka — — — Hon sitter framför honom så skön — hon den enda!
Han ser på den unga kvinnan, som fortfarande håller ögonen slut- Kungl.
operan återupptager sin verksamhet om na, men då hon känner att hans blick hvi- måndag, då » Lohengrin » uppföres.
Under sä- lar på henne, slår hon upp ögonen, ser ömt songens första veckor komma därjämte att upp- föras operorna » På Sicilien », » Orfevs », » Kron- på honom och säger: » Vet du, hvad jag tänkte på, H a n?
» juvelerna » och » Figaros bröllop ».
Nyengagerad för spelåret är tenorsångaren hr » Nej, hvad var d e t?
» Lemon, hvilken som bekant under det senaste » Jo, jag tänkte på, då du och jag första året idkat sångstudier i Paris.
gången sutto tillsammans i en kupé — Dramatiska teatern gaf sin första föreställning kommer du ihåg det? » under den nya säsongen i går torsdag, då Su- » Ja, för tio år sedan då du var ute och dermanns skådespel » Ära » uppfördes.
Reperto- aren upptager för den närmaste tiden dessutom reste med din far.
Det var första gången &gt; Sällskap där man har tråkigt », » Romantik », » Herr jag såg dig • — om jag kommer i håg det!
Jag Dardanell och hans upptåg på landet », » Damer- ser dig ännu för mig — minnes allt så väl, nas vän », » Trettondagsaftonen », » Offrad », » I lif t. o. m. hur du var klädd. » och död » samt slutligen » Den beryktade fru Ebb- » Ja, jag minnes dig också!
— Ett så- smith » och » Om kronan », hvilka stycken repe- terades redan under förra spelterminen, men då dant barn jag var på den tiden!
Jag hade ej kunde blifva färdiga till uppförande.
ju knappt lämnat skolan.
Jag kommer ännu så väl i håg, hur glad jag blef, då pappa * dagen därpå sade, att han tyckte du var en riktigt hygglig ung man. » » Men då den där hygglige unge mannen sedan k o m och begärde hans dotter — då Från holländskan för Idun slog bladet om » — det var något bittert i hans ton — » då var målaren icke god nog.
Om af Elin Sch — y.
jag hade varit officer eller embetsman — I. men artist — fl d o n c!
» » Pappa var litet gammaldags och en smula ärelysten, när det gällde hans enda dotter.
n grå novemberdag.
Allt är så tyst och stilla i den kalla hvita dimman, Om han fått se att det verkligen varit mitt som hänger tung kring träden och öfver allvar, skulle han kanske ändå gifvit vika husen.
Intet ljud — ingen rörelse — intet — men då — — » » Då var det för sent, emedan jag begått lif — allt hvilar i en tung, drömlös slum- mer under den fuktiga, genomskinliga slöjan.
den galenskapen att gifta mig.
Nå, för det Tåget jagar fram genom dimman, timme har jag då fått plikta hårdt nog! » » Stackars, käre Han! » säger hon ömt och efter timme, timme efter timme — alltjämt samma grå enformighet på alla sidor.
De smeksamt.
» Men det kunde pappa ju inte tjocka, hvita rökmolnen, som ej kunna stiga hjälpa.
D u får inte mer lägga skulden på upp genom den tunga luften, hvirfla i fan- honom — han är död nu och led så mycket tastiska figurer förbi kupéfönstren och irra de sista åren. » » Men jag har också lidit — både mycket sedan som hemska spöken bort öfver de och länge — och du också gode Gud!
dimhöljda fälten.
I en första klassens kupé sitter en ung tio långa år — och hvilket elände under kvinna och midt emot henne en ung man, hela den tiden! » De tystnade åter och försjönko i tankar.
som tycks vara några år äldre.
Hon sluter ögonen.
Han ser tankfullt ned på golfvet.
De tänkte på sin ungdoms kärlek, på hen- En station.
Tåget stannar.
I det ore- nes fars vägran och på hur han tagit henne diga sorlet af röster får han plötsligt höra med sig utomlands, för att hon skulle glöm- De tänkte på " hans förhastade gifter- en gäll, grälande kvinnostämma alldeles ma.
mål med sin värdinnas dotter, som vårdat utanför kupén.
Nästan ofrivilligt ser han ut — men tåget har redan ilat förbi — den honom under hans sjukdom och blifvit kär skarpa, grälande stämman dör bort i fjärran.
i honom.
Han gifte sig med henne dels Han ryser till.
O!
den rösten — den af medlidande, dels af tacksamhet och äfven tonen!
Den var så fullkomligt lik den, som af grämelse öfver att han ej kunde få den han nu för åtta dagar sedan hört för sista han älskade.
Ett par år därefter kom hon tillbaka — gången, och som han hoppades att aldrig ännu ogift — hrn såg henne åter — • och mer få höra.
Äter genomilas han af en rysning.
01 den gamla kärleken flammade upp på nytt, det afskyvärda uppträdet i förra veckan — häftigare än någonsin förr, då han förstod, det häftigaste af många, många liknande att det var för hans skull hon afslagit alla under hans åttaåriga äktenskap — men det anbud.
var också det sista.
De oåterkalleliga orden Då började det lidande, som tärt honom hade hon själf uttalat — nej ropat — skri- under de sista åren — de plågsamma själf- kit ut på sin grofva dialekt, svärjande som förebråelserna öfver en förspilld lycka — en fiskmånglerska under detta vilda utbrott, hans hustrus häftiga svartsjuka, som så då hennes råa natur bröt fram och förkväf- småningom växte till ett ursinnigt hat mot de den yttre förfining, som han med så den kvinna, som hon kände alltid hade haft mycken möda sökt bibringa henne.
företräde framför henne och alltid stått öf- Teater och musik.
Förbil rekommendera sitt allmänt erkända lak eller Lutpnlvret begagnas vid tvätt i s t ä l l e t Sparar pSllIliXICfclX * Ideles samma som med vanlig asklut, ocb f r i t t f r i n k l o r — &lt;- c- A TO I W » T * * T » * !&gt; V " I T K J B, n ffritt frin klor) „ 7 &gt; _ • • 7 „ kiaaer — P » n ä t t e r s i c a ellor och- tr&amp;J s a r a r
ver henne, och som hon i sin småsinnade kortsynthet gjorde ansvarig för den afsky han allt tydligare visade henne efter hvarje nytt uppträde.
Och mellan honom och allt detta elände stod barnet — hans lilla Lolo med de stora frågande ögonen — o!
Gud!
Han sitter och vaggar oroligt fram och tillbaka och tar mekaniskt fram sitt ur.
Klockan är två.
Alldeles vid samma tid för åtta dagar sedan tog han afsked af henne.
— » Adjö pappa, — blir du länge borta? » Han hör ännu hennes röst, känner hennes små händer.
Men hvad nu?
— ingen svaghet!
— det kunde ju inte vara på annat sätt — han måste läm- na barnet hos modern nu till en början.
Sedan — längre fram skulle han ordna det på annat sätt.
— — — — » Ja, det har varit svåra år, » börjar hon åter, och han är glad att hon säger någon- ting — det gör honom så godt att höra hennes röst — den jagar bort.
minnet af den andra — — » Och det sista året — ensamheten! » » Hvarför kom du då inte tillbaka? » frå- gar han ömt.
» För din skull — för att du skulle få ha lugn.
Jag visste, att hon var svartsjuk och plågade dig. » » Och om jag nu inte hade kommit och sökt upp dig därborta — skulle vi då al- drig mer ha råkats?
Skulle du aldrig mer ha kommit tillbaka? » » Aldrig?
— det vet jag inte — men sä- kert inte de första åren — sedan — kan- hända.
Och hvarför skulle jag också kom- Ii&amp;iföi&amp;af.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
mit tillbaka?
Utom pappa hade jag ingen annan än dig — men — — — » » Men i mig hade du intet — nej!
Jag fick inte ens komma och besöka dig — o!
när jag tänker på allt detta! » — Äter blir han orolig och vrider nervöst på musta- scherna.
Plötsligt rycker han upp sig ur förstämningen.
» Nej, jag vill icke mer tänka på detta!
Nu vill jag blott tänka på dig — • på vår kärlek — på vår lycka!
Hur lyckliga vi skola bli tillsammans!
— inte sant?
Säg, Klara, älskade, det tror du j u också? » » Ja, säkert, Han, säkert!
Men — — » Hon ser ut och ryser till.
» Hvad är det, fryser d u?
» och han sve- per resfilten kring henne.
» Nej, Han, — tack — det var inte or- saken.
Men jag kan knappt tro att det är sant.
Det är mig så ofattligt alltsammans — först ditt besök, som kom så oväntadt i min ensamhet — sedan hela den sista veckan och nu detta — att vi resa bort tillsammans — insvepta i den täta spöklika dimman.
Det är som o m vi jagade fram genom molnen — högt öfver jorden — all- deles som i en dröm! » Sedan säger hon Jeende, men ändå allvarligt: » Tänk om det bara skulle vara en dröm, Han! » — — oss, det ha vi kraft att sätta oss öfver!
Ser du, nu låta vi all sorg och allt elände — hela vårt förflutna lif försvinna i dim- man, som står som en skiljemur mellan oss och världen! » Efter ett ögonblick säger han ö m t: » O!
jag kan inte säga, hur tacksam jag är mot dig, för att du har velat göra detta!
Det är så stort — så ädelt — • så högsin- nadt af dig!
— det är en uppoffring, som jag aldrig skall kunna värdera nog högt. » Han har fattat hennes händer och tryc- ker dem vördnadsfullt till sina läppar.
» Det är ingen uppoffring, älskade.
Att lefva med dig och för dig är min enda lycka.
Jag har aldrig hållit af någon annan än dig — aldrig haft en tanke på någon annan!
Och nn, när pappa är död, har du ensam blifvit mitt lif.
Du är mitt allt, och jag vet att också du alltid har hållit af mig.
Därför är också vår resa så mycket för mer än ett vanligt bröllop — och förenar oss med ett innerligare och heligare band. » Sedan tar hon hans hand och ser på ho- nom, full af ömhet och högtidligt allvar.
Och den kyss af vördnadsfull kärlek, som han trycker på hennes panna, är en helig bekräftelse på deras förbund.
(Forts.) » Men det är det icke, älskade!
Det är den härliga, sälla verkligheten!
Ändt- ligen — ändtligen äga vi då hvarandra! » » Nej, det är ingen dröm — jag vet det, men vi stå likväl utom världen — ty nu bli vi naturligtvis utstötta, men vi behöfva inte heller någon människa — eller hur, Han? » » Nej, Gud vare lof!
Må världen utstöta * En kvalmig sommardag, hur godt att vandra Uti en svalkande och skön mitt andra.
Mitt tredje, med mitt första ökt, är namn på mången kvinna, Mitt hela däremot bland våra mans- namn skall du finna.
. / — n S — TO.
Geografisk namngåta.
Länk-logogryf.
Hufvudordet.
Ack, mycket väsen det en gång gjorde, Det lilla- ordet — oskyldigt nog — - När som det sattes där sig ej borde, Och ut i härnåd rätt mången drog För att det skydda i all dess glans, Fast därmed intet, till sist, dock vanns.
Länkarne.
Halfva dussinet af länkar Och en liten ked vi ha.
Hvad som uti säng och bänkar Trifs förunderligt så bra.
Gvad för.
stadga ej man prisar, Hvad — ibland — oss » vinden » visar.
Hvad en hästkarl ej, för lifvet, Kan uti sitt stall fördra '.
Ett motiv som borde draga Mången » argsint » symholist.
Och till sist, hvad man bör taga Varsamt, för att få en kvist.
8, L. Charad.
Mitt första märk det noga — det första också är Uti den långa rad, som oss alla gjort besvär.
s Af nedanstående bokstäfver bil- das 8 ord, hvilkas begynnelsebok- stäfver — lästa uppifrån och ned — utgöra namnet på ett konungarike i Europa och slutbokstäfverna nam- net på en stad i detsamma.
6 a, 2 b, 1 d, 3 e, 2 f, 1 g, 3 h, 4 i, 3 1, 5 n, 3 o, 1 p, 3 r, 4 s, 4 t, 3 u, 1 v, 1 w, 2 å, 1 ö.
Orden beteckna: 1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 8) E l l e n N o r d g r e n - G u l b r a n s o n.
(M e d porträtt).
— I m å n - sken; p o e m a f Anna Knutson.
— Tafatta och glömska d ö t t r a r; för I d a n af Johanna Kurfel.
— I » klädpenningfrå- gan ».
— .Familjemeddelanden. '
— Iduns läkarartlklar: I X.
N å g r a o r d o m n e r v o s i t e t, af prof. F. Lennmlm.
(Forts, o c h slut).
— U r n o t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— För- bi: F r å n h o l l ä n d s k a n f ö r I d u n af Elin Sch — y.
— Tids- fördrif.
Kedjegåta.
ii 1 2 3 X X |x X X 6 5 1 3 X X Anagram.
l:sta, 2:dra och 3:dje ordet.
Till manlig » idrott » hör det första, andra, Men kvinnan ock ibland den öfva kan, Och är därvid — det sägs ej för att klandra — Behaglig ej — hon liknar då en man.
I regel ej det tredje hennes värde, Men är pikant i en och annans smak.
1 X X 4 4 X X 6 5 2 3 X X 1 2 3 X X X X 6 5 x| X X X 6 5 4 4 I den ordning som siffrorna i hvarje särskild länk angifva, utby- tas x mot bokstäfver, så att fjärde bokstafven i föregående länks ord äfven utgör begynnelsebokstaf till ordet i den nästfoljande: Länk I, stad i Sydamerika, länk II, mansnamn, länk III, magistrats- person,__länk IV, husgeråd.
Är den rätta lösningen funnen, så gifva de fem bokstäfverna i sammanbindningslänkarne namnet på en stad.
Sibylla.
Tio inkapslade geografiska namn.
ii.
IV ni 2 Dock re ' n i skolan vi af gammalt lärde Att första var en dum och skadlig sak.
Sibylla.
Bergskedja i Schweitz, en af Australiens öar, stad i Norge, stad i Finland, stod i Kyssland, hamn på Grönland, flod i Italien, stad i Polen.
1.
Innehållsförteckning.
Kan du sno raskt, min vän?
Ja.
— Pannan är het, är omslaget än- nu kallt?
Skaffa mig några ägg- skal, Maria!
Här ha vi en låda full.
I lådan får du ej ha skedar, men i en korg, om det finnes nå- gon.
— Jag såg i vår matsal er not- bok.
— Känner ni Lenas syster?
Passar din i en hattaffär?
Om du ber Lina, så hjälper hon dig.
Lösningar.
Logogryfen:Högsommaren; gran,ros, os, rc- son, sena, S ö m m e n, 3 o m m a r, söm, A m o r, sagor, moras, hane, grön, en, m a g e, snö, g a m, ren, hare, örn, gös, hage, harem, ös- regn, m o, Göran, hö, m a n, Ornö, ro, öra, remna, h e m m a, ögon, högar, garn, sömn, orm, smör, gro, gas, oas, gom, höna, harm, e m m a, m e n, hes, mars, öre, Harg.
Stafvclscgätan: Sokrates — Grekland.
1) Sarkofag, 2) oldfader,: i) klädloge, 4) R a g n a - rök, 5) aftonsol, 6) Taragona, 7) Eliasson, 8) .Själland.
Paragrammet: S p e n a t; socker — lag, per — s i l - - j a, elf — en — ben, natt — fjär — il, a r — t i g - het, tur — ister.
Triangelaritmogryfcn: Ninne.
parsamma N y h e t e r i k l ä d n i n g s -, i k a p p - och k o s t y m t y g e r Fruar!
för höstsäsongen, hos Hildur Andersson, Stockholm.
\ Vädur Din Ur R 12 Hötorget 12 Filial: 4 S ö d e r m a l m s t o r g R i k s - och A l l m.
tel. 4.
