# ID: svediakorp-per1088
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,240
# sentences: 607
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


&gt; Stockholm, Fredagen den 7 augusti 1896.
N:r 32 (451) Prenumerationspris pr år: Idun e n s a m Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns M o d e t.
, mänadsuppl.
Barngarderoben kr.
» » * 5: — 5: — 3: — 8: — Byrå: Redaktör och utgifvare: Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
Al !m.
fredag.
telef.
6 1 4 7.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: /.
Maria jCNland de många » milda stiftelser », som under årens lopp allt mer uppblomstrat inom den svenska hufvudstaden, intager kronprin- sessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn ett framstående rum.
Det var den kände människovännen, generaldirektör Magnus Huss, som redan under sina tidigare år som läkare väcktes till tanken på en så- dan stiftelse.
I många fattiga hem voro de sjuka små i saknad af den vård de så väl behöfdc, hvarför ock dödens skördar bland dem voro häpnadsväckande stora.
I den folkrika staden fanns ännu ingen vårdanstalt, inom hvilken de fattiga klasserna kunde söka till- flykt för sina sjuka barn.
Med ett hjärta, som ömmade för de lidande små och brann af nit- älskan för lindrande af nöden bland dem, åtog sig Huss deras sak och på initiativ af honom och kamreraren C.
P. Dahlgren grund- lades det barnsjukhus, som vid sitt öppnande 1854 fick namn efter landets dåvarande kronprinsessa.
En vän och kamrat till Huss, d:r Elmstedt, hade ge- nom testamente af 12 000 kr.
lämnat grundplåten till det nya företaget.
Men då denna sum- ma icke ens närmelsevis kunde anses tillräcklig för öppnande och underhåll af ett sjukhus, ställdes en vädjan till allmän- heten, företrädesvis till lyckliga mödrar, och detta med ett högst lyckligt resuhat.
Själf skrifver Huss i sina efterlämnade an- teckningar härom: » De förhopp- ningar vi gjort oss, uppfylldes i så rikt mått, att inom två år nära 80,000 kr.
influtit.
Ett hus inköptes på Kungsholmen och inreddes för sitt ändamål, hvarefter anstalten började sin verksamhet med 30 sjukplatser, men har, under den Högstes välsignelse och genom varm- hjärtade barnavänners gåfvor, helgfri L ö s n u m m e r p r i s 15 ö r e &lt; ' Iösn:r endast för kompletteringar.)
Nordlirig.
Tryckeri Aktiebolag.
9; cLe årg.
Utgifningstid: hvarje Idims AiinoiiS2 &gt;ris: 35 öre pr nonpareillerad.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad Brodin.
småningom utvidgat sig så, att den då detta nedskrifves, efter 30 års tillvaro, underhåller 60 sjukplatser.
Under tre år förestod jag sjuk- värden vid anstalten samt deltog såsom medlem af dess styrelse i ut- vecklingen af dess verksamhet under följande 24 år. » Porträttet härunder presenterar för oss den nuvarande förestån- darinnan för kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, fröken Maria Brodin, som nu sedan tjugu år innehaft denna maktpåliggande plats och med innerlig kärlek och uthållighet vårdat sina små skydds- lingar.
Dotter af kyrkoherde Brodin och hans maka, Maria Norman, föddes hon i Bro präst- gård den 22 juni 1841, men förlorade redan vid 6 års ålder sin far och k * om ett par år se- nare till farmodern i Gefle, där hon erhöll sin skolbildning.
Farmodern var på sin tid mycket berömd för sin väffabrik, där de präktigaste duktyger till- verkades så väl i dammast som dräll.
Och som hon i allmän- het var en genompräktig och duglig kvinna, var hon ange- lägen att gifva sin unga son- dotter den uppfostran, som med tiden skulle göra denna till en nyttig och verksam medlem i samhället.
An mer utvecklades dessa egenskaper hos Maria Bro- din, då hon under flere år kon- ditionerade i andras hem, dels såsom lärarinna, dels såsom hus- föreståndarinna.
Under tiden bodde modern i hufvudstaden och det var un- der en tids vistelse hos henne, som Maria utan sitt eget sö- kande fördes in på ett helt nytt verksamhetsområde, där hon skulle få tjäna den himmelske mästaren i de minsta af hans bröder.
Hon hade lärt känna en liten fattig flicka, hvars fort- farande sjuklighet gjorde att
Våga att ha karaktär; var böjlig, men icke som säfven; Kvinnan ej k v i n n a blott, utan ock människa är.
Lita på ingen maxim, men lef så att känslan dig evigt Säger: hvad världen är skön!
Säger: hvad Skaparn är god!
Atierbom.
hon blef intagen på vårdanstalten för sjuka barn.
Marias intresse för den lilla kom henne att ofta besöka denna äfven på sjukhuset, hvar- under hon genom sitt vänbga, uppmuntrande sätt snart blef en efterlängtad gäst i sjuksalen, en omständighet som mer och mer fäste dåva- rande föreståndarinnans uppmärksamhet vid henne.
Som denna just då sökte en efterträ- derska för att själf få lämna den ansträngande platsen, föllo hennes tankar på Maria, som icke utan bäfvan lyssnade till detta förslag, men när hon mera hunnit sätta sig in däri, icke heller vågade tillhakavisa det.
Vårdanstaltens läkare, professor Kjellberg, föreslog henne för styrelsen, och drottning Sofia bekräftade genom sin utnämning detta val.
Alltså stod nu Maria Brodin vid ett afgörande skede i sitt lif.
Det gällde här att på en gång bli hus- moder för ett hem med femton friska personer och sextio sjuka barn, hvilka senare fordrade ständig och kärleksfull omvårdnad.
Det gällde vidare att vara med om alla operationer och att en- sam inför läkarne ansvara för iakttagandet af deras föreskrifter, och det för en person, som själf aldrig genomgått en kurs i sjukvård.
Det fordrades i sanning mod- och framför allt lit till Herren och kärlek till de lidande små för att våga ett sådant försök, men de tjugo åren, som nu ligga bakom, hafva tillräckligt visat, att där man går åstad i en högre kraft än sin egen, där går man ock segrande fram.
Vårdanstalten är som sagdt belägen pä Kungs- holmen och inrymd i eget hus, n:r 14 Handt- verkaregatan.
Men då detta hus icke är byggdt för ändamålet, lämnar det naturligtvis, oaktadt tillbyggnader och förbättringar af mångfaldiga slag, mycket öfrigt att önska i afseende på utrymme och bekvämlighet.
De barn, som mottagas till vård inom anstalten böra i regeln vara under åtta år, och endast undantagsvis hafva öfverskridit denna ålder.
Då dessa små, som ofta lida af svåra plågor och måste un- derkastas smärtsamma operationer, med det- samma de intagas i vårdanstalten skiljas från allt som förut varit dem kärt eller åtminstone bekant, är det ju tydligt att de behöfva myc- ken kärlek för att icke alldeles förtvina, ty äfven de fattigaste barn älska ju sina mödrar, liksom äfven små sjuka barn kunna för ögon- blicket fröjdas åt småsyskonens joller och lek.
Att en sådan omhuldande moderlig kärlek från husmoderns sida kommit dem till del torde häst bevisas däraf, att de små sjuklingarne snart nog känna sig hemmastadda i de ljusa, rymliga sjuksalarne och de små rena bäddarne, i allmänhet helt olika dem de varit vana vid.
Och när det blir fråga om att till det fattiga hemmet återsända en eller annan liten parfvel som tillfrisknat, får man icke sällan höra: » jag vill inte hem — jag vill bli här », eller något liknande, bevisande att den lille funnit sig väl inom anstalten.
En tämligen stor park, som omgifver denna, är om somrarne en kär tillflyktsort för sjuk- lingarne, då bäras de små sängarne ut i det gröna, och under de höga träden eller ett skyd- dande tält få barnen där inandas den stär- kande, friska luften och lyssna till småfåglar- nes kvitter.
Under vintern åter, kommer julen med sin julfest, sin julgran och sina små gåf- vor af hvarjehanda slag.
En annan festdag bereder en familj i Stockholm också årligen de små, då föräldrarne till minne af en afli- den sjuttonårig dotters födelsedag, särskildt låta undfägna dem med hvarjehanda godsaker.
De talrika ansökningar om inträde å vård- anstalten, hvilka af bristande utrymme måste afslås, ha under årens lopp gjort en tidsen- ligare byggnad för denna allt mera behöflig, och kraftiga initiativ för åstadkommande af en sådan ha också tagits.
Så har man t. ex. redan 1891 lyckats af Stockholms kommun er- hålla en kostnadsfri byggnadstomt.
Vidare ha betydande penningegåfvor ingått till byggnads- fonden.
Så inbragte den bazar, som under h. k. h. kronprinsessan Viktorias beskydd, anordnades mot slutet af 1893 en summa af icke mindre än 36,667 kronor.
Vidare har ett belopp af 21,366 kronor, som insamlats bland medlemmar af Stockholms samhälle för att be- fästa minnet af danska kronprinsparets silf- verbröllop, enligt de höga makarnes önskan öf- verlämnats till sjukhuset för erhållande af fri- platser.
Från den framstående barnläkaren, pro- fessor Abelins sterbhus, äfvensom i testamente efter aflidue kapten Grondré ha ock betydande summor blifvit skänkta åt anstalten, hvarför man har skäl att hoppas, det man inom en icke allt för långt aflägsen framtid skall få se en utvidgad och bättre byggnad resa sig till för- mån för de små värnlösa sjuklingarne.
Förbi vi gledo.
Med den fina handen, som brynts af sol vid åra och vid skot, du vinkade » god morgon » ifrån stranden, — i dessa rader tag min hälsning mot!
Hvad namn du bär jag aldrig någon frågat en drömsyn var du, skapt af morgonljus.
Att återse dig har jag aldrig vågat, men böljan sjunger om dig i sitt brus.
Och ofta — ofta fjärdens blanka spegel din bild mig ger i aftonrodnans färg, når slupen glider under slappa segel i lä af barrskogskrönta skärgårdsberg.
Daniel Fallström.
Kvinnan i publicitetens tjänst.
M edan utlandets press alltmera tager kvinnlig arbetskraft i anspråk, har den Emellertid har sjukvården i Sverige under dagliga tidningspressen i Sverige hittilldags senaste decenniet gjort beaktansvärda framsteg räknat ytterst få kvinnliga medarbetare.
Det är ett egendomligt och anmärknings- och fröken Brodin har som biträde vid sin sida fått en från Sofiahemmet utgången sjuk- värdt faktum, att våra svenska kvinnor till sköterska.
Själf står hon, efter tjugu års out- datum hållit sig nästan helt utanför ett om- tröttligt arbete, tålig och trogen på sin post.
råde af litterär verksamhet, och därtill ett Hennes inträde i sjukrummen verkar där som som år från år blir mer betydelsefullt, un- ett varmt solsken, hvilket återspeglar sig i många der det att andra litteraturens fält af dem små bleka anleten, och den besökande kan vid odlats med kanske allt för stor intensitet.
åsynen häraf icke annat än önska, det hon ännu Icke så som om kvinnan ej vore den upp- gift, hon påtagit sig inom vår litteratur, länge måtte få framkalla detta solsken.
vuxen.
Den långa listan på utmärkta för- L S. fattarinnor och skaldinnor utgör ett direkt * och oemotsägligt bevis för hennes eminenta begåfning just för detta fack.
En hastig blick i ett bokhandelsfönster skall öfvertyga oss om, att det kvinnliga författarskapet, särskildt för det novellistiska området, är ff§tW«Mj gyllne morgonstund, när fjärdens vatten dominerande.
Och låta vi allmänhetens s j l l f f jungfruligt kyskt i stilla slummer låg smak vara afgörande, skola vi finna, att ^ och drömde om den flydda sommar- våra författarinnor, icke blott i produktion, utan äfven hvad alstrens värde beträffar, natten — ingalunda stå efter sina manliga kolleger.
då jag dig första — enda gången såg.
Då jag säger, att det skönlitterära fältet odlats af våra kvinnor med allt för stor intensitet, menar jag helt enkelt, att här Marinblå klädning, låderskärp kring lifoet finnes en litterär öfverproduktion, som icke och.
korpens fjädrar i en blekgul hatt — motsvaras af köpförmågan, och att en del det var din dräkt, men aldrig fås beskrifvel, af den kvinnliga arbetskraft, som förbru- kats på skönlitterär alstring, kunde bättre hur väl den klädde, och hur väl den satt.
ha användts på andra områden.
Detta är tyvärr en sanning, som gäller hela vår litterära verksamhet.
Den i Sverige myc- På bryggan stod du, stolt som en prinsessa ket fåtaliga publik, som » har råd att köpa från något jaktslott, gömdt i dunkel skog; — böcker », kau tydligtvis icke absorbera den förförisk ifrån folabjäll till hjässa, oerhörda ström af original och öfversätt- du strålade af ungdom, när du log.
ningar, som särskildt vid jultiden flödar ut öfver landet.
Det torde vara få länder, där missproportionen mellan litterär produktion Och måsens vingar nära nog dig smekte, och litterär publik är så framträdande som när han kring bryggan gjorde sina slag — just i Sverige.
Följden: gäckade förhopp- ningar, fruktlöst arbete, ekonomiska svårig- din runda kind i hågen honom lekte: heter, att icke säga misére för många af han var betagen, han, så väl som jag.
än puäum.
dem, som med g o d vilja och vackra förut- sättningar gått in på författarbanan.
Huru många rikt begåfvade kvinnor ha icke fun- nits och finnas icke just nu, som kunna illustrera dessa ord!
Man frågar sig då ovillkorligen: finnes någon särskild orsak, som gör, att våra litterära kvinnor ogärna egna sig åt jour- nalistik?
Är orsaken ett visst förnämt för- akt för » dagblads-litteraturen », såsom en estetiker med en benämning, som i hans mun icke klingar väl, kallat vår press.
Eller är orsaken, att den art af litterär verksam- samhet, som odlas inom pressen, icke ligger väl till för kvinnlig begåfning, för kvinn- ligt författar kynne?
Tillåt mig att besvara den första frågan med en annan: Finns det någon slags mänsk- lig verksamhet som icke får sin prägel af dem, som utöfva den?
Är en del af » dag- bladslitteraturen » icke mycket värd, beror det naturligtvis därpå, att de personer, som arbeta i dessa tidningar icke äro mycket värda ur litterär synpunkt.
Om således grundad anledning skulle förefinnas att ej ställa vår journalistik så synnerligen högt (vi hafva också hört motsatta omdömen), är så mycket större orsak för verkliga lit- terära förmågor, äfven de kvinnliga, att ägna sig åt och arbeta upp denna efter deras mening försummade del af litteraturen.
Vi kunna i alla händelser icke komma från det faktum, att den dagliga pressen år från år tillvällar sig allt större andligt inflytande, att den tum för tum eröfrar mark från det gebiet, som förut ensamt tillhört boklitteraturen, och detta icke blott i den meningen, att pressen absorberar mer och mer af litteraturens andliga intressesfär, utan äfven i den, att tidningarnas publik växer på bekostnad af böckernas.
Våra författarinnor skola därför med tiden tvin- gas in på journalistiken — • så framt de icke helt och hållet vilja förlora den stora all- mänheten som läsekrets.
som låter rösten tränga fram till den stora allmänheten.
Nu skall någon invända: att vara jour- nalist och att vara novellist äro två skilda saker; man kan inte vänta att våra för- fattarinnor, därför att den skönlitterära mark- naden är dålig, skola kasta sig in på jour- nalistiken, som för dem är främmande.
Denna invändning har sitt berättigande, i all synnerhet då det gäller skriftställare- talanger, som redan äro erkända.
För dem är också det ekonomiska problemet i all- mänhet mindre svårlöst, ehuru det skulle kunna framdragas exempel på motsatsen.
Det kan naturligtvis icke vara min mening, vare sig att öfvertala författarinnorna att lämna det belletristiska området eller att söka utrota romanen såsom konstform.
Jag vill endast å ena sidan framhålla, att myc- ket, som nu tolkas i diktsamlingar, som ingen läser, eller i digra roman-volymer, som trots sin storlek drunkna på boklåds- disken, kunde sägas i en direktare (kanske njutbarare?)
form i den dagliga pressens spal- ter.
Och å andra sidan vill jag bedja de unga kvinnor, hvilkas håg står till litterär verk- samhet, att gifva akt på den vind, som nu blåser.
Romanen har under ett långt skede varit den moderna, helt dominerande konst- formen.
Men tecken tyda på, att detta herravälde nu är på retur, och hvem skall upptaga den fallna manteln?
Pressen.
Hellre än att öka bokmarknadens öfverflöd på ro- maner, noveller och diktsamlingar, öfver- sättningar såväl som originalarbeten, borde den unga kvinna, som vill ägna sig åt skrift- ställeri, bryta sig en ny väg på det visser- ligen för henne obanade område, som heter journalistik.
T y o m än tistlarne växa ym- nigt, är marken där säkerligen mer fruktbar.
några, hvilka så att säga höra till deras fack.
Jag förbigår här de områden af jour- nalism, som ligga skönlitteraturen nära: no- velletter, kåserier för dagen, krönikor, upp- satser i estetiska frågor, teater- och littera- turkritik, öf versättningar.
Det ligger i sa- kens natur, att den skriftställarinna, som öfvergår till tidningsarbete, först skall tänka på dem.
Jag vill i stället påpeka några, som mera uteslutande tillhöra pressen.
Först och främst hafva vi då behandlin- gen af skolfrågan och alla ämnen som be- röra undervisningen.
Här är ett rikt fält för kvinnlig insikt och fackkunskap, och det är att beklaga att vår tidningspress vid dessa viksiga frågors behandling i så ringa grad haft till sitt förfogande kvinnliga pen- nor, utan hvilkas medverkan de helt säkert få endast en ensidig belysning.
Vidare ha vi de etiska frågorna.
Oui det är sannt, att kvinnan är mer ideelt an- lagd än mannen, att hennes sedlighetskraf är strängare, att hennes uppfattning af no- bless och g o d takt är finare än hans, då är också alldeles säkert hennes medver- kan vid de etiska frågornas behandling i pressen ovärderlig.
Kanske skulle myc- ket af den grofhet, den brist på finess, som tyvärr ofta vidlådt den offentliga disskus- sionen i vårt land, hafva varit borta, o m i tidningsredaktionerna suttit flera kvinn- liga medarbetare.
Kanske skulle då ett och annat lagförslag, afsedt att utjämna orätt- visorna i fördelningen af ansvaret för ett begånget sedligt felsteg, rönt större erkän- nande.
Kanske skulle också något af den moraliska fariseism, som i kvinnans namn pålägger olidliga konventionella band och predikar förföljelse mot allt, som är osmin- kadt och naturligt, då vara afslöjad.
Är då öfver hufvud taget journalistisk verksamhet passande för kvinnor?
Har en kvinna med litterär begåfning de nödiga förutsättningarna för att lyckas på detta område af skriftställen?
Den första frågan lämnar jag, för så vidt det är en konvenansfråga, helt och hållet å sido.
Hvar och en följer i våra dagar den väg, på hvilken böjelser och omstän- digheter föra henne in, och någras fördomar skola säkerligen icke hindra någon att egna sig åt publicistiskt arbete.
Men har frågan den innebörd, som jag strax därefter gifvit den, förtjänar den allvarligt begrundande.
Ganska säkert skulle samhället i lika grad som pressen själf vinna därpå, att våra skrift- ställarinnor mera ägnade sig åt publicistisk verksamhet — och för dem skulle öppna sig ett nytt, stort oeh fruktbart fält.
Hj.
Gasset.
Dessutom, vår tid är ju en demokratisk tid.
Dess sträfvan går ut på att göra så breda lager af befolkningen som möjligt, politiskt, kommunalt, litterärt, konstnärligt intresserade.
Böckerna äro barn af ett mer aristokratiskt tidehvarf.
De äro för dyra för att direkt och i tillräckligt antal kunna nedtränga till de djupa lederna.
Därför är det, som vår tid tillgripit journalistiken, därför är det också som pressen blifvit och T y tidningsarbetet är icke blott ett fy- än mer skall blifva vår tids främsta bild- siskt fordrande och ansträngande arbete, ningsmedel.
De författarinnor, som hafva eftersom tiden för dess fullgörande vanligen något att säga den stora allmänheten, måste är strängt begränsad och knappt tilltagen, i framtiden göra det genom tidningarna.
utan det kräfver äfven specialkunskaper, Och i själfva verket är det så, att de allra som endast förvärfvas genom omfattande flesta af våra skrifvande kvinnor tala studier eller långvarig rutin.
För egen del till den stora allmänheten.
De äro i detta är jag emellertid förvissad om, att många fall helt och hållet genomträngda af tidens kvinnor äga en äfven bland män sällsynt demokratiska anda.
Om de fortfarande säga arbetsförmåga och energi.
Andra än pro- sin mening i bokens form, är det i allmän- duktiva och nervkraftiga personer böra emel- het icke därför, att de önska vända sig till lertid icke ägna sig åt detta slags arbete, en liten » elitpublik », utan därför att de som är mer enerverande än något annat.
hänga fast vid en gammal vana.
Hvad nu kunskaperna beträffar, är det En framstående kritiker har nyligen ut- naturligt, att ett så vidtomfattande fält, talat den förhoppningen, att svenska skrift- som det, på hvilket den moderna journalis- ställare och konstnärer skola närma sig all- men rör sig, erbjuder många skilda om- mänheten genom att göra sin konst mer råden, som hvar för sig fordra en särskild lättförstådd.
Den klyfta, som nu faktiskt utbildning.
Man skall kanske säga, att få ligger mellan konsten och den stora publi- kvinnor äro hemmastadda i politikens irr- ken, kan minskas endast genom ett allvar- gångar eller förtrogna med den mångfald ligt bemödande från konstnärernas sida att af praktiska frågor, som uppställa sig inom träda folket närmare.
Och det sker icke det kommunala lifvet.
Detta är sannt.
Men blott genom att tala ett förståeligt språk, det finnes återigen andra ämnen, som ägna utan äfven genom att välja ett språkrör, sig mycket väl för kvinnliga publicister, ja vilja * £ r e / lickor F r å n på e n t u r i s t f ä r c l vandring.
i D a l a r n e af Mabel.
(Slut från föreg.
n:r.)
Klockan 3 på morgonen aflägsnade vi oss och gingo att bese utsikten från Käringberget.
Sol- uppgången fingo vi ej se i följd af moln, men Siljan låg härlig i den tidiga morgonstunden.
Kl. 5 gingo vi till kojs i vår hederliga koppar- slagares kök och voro så tidigt uppe morgonen därpå för att åter se kyrkbåtarna och kyrkgåugen.
En synnerligen anslående predikan hölls af pro- fessor Ekman från Upsala.
Det var äfven ett brudpar i kyrkan, öfver hvilket vid altaret lästes välsignelsen, vigseln hade förut ägt rum.
Bru- den var klädd i en vacker kulldräkt, prydd med glaspärlor och pappersblommor.
På kvällen foro vi åter med båten till Rättvik, lågo där öf- ver natten och anträdde på morgonen vandringen till Mora.
Det är fyra mil dit, hvaraf vi dock fingo följa med på en vagn en mil.
I Mora besågo vi Utmelandsmonumentet.
Det är en liten byggnad uppförd öfver den källare i hvilken, som bekant, Gustaf Vasa doldes af Tomte Mats hustru.
Monumentet är enkelt och värdigt det stora minne det ägnats.
På torsdag förmiddag besågo vi Mora, dess kyrka, en liten utställning m. m.
Gärna hade vi också besett arti- sten Zorns konstsamlingar, men som Prins Eugen väntades dit som gäst, vågade vi ej störa.
Där- efter gingo vi till Orsa, under vägen gjorde vi en liten afstickare till utsiktsberget Kisa.
Väd- ret var mycket gynnsamt och utsikten härlig öfver Siljan och Orsasjön.
Vi rastade här flere timmar och anlände först kl. 8 e. m. till Orsa.
Vägen till Orsa är särdeles vacker och omväx- lande.
I Orsa var svårt att få rum, slutligen fingo vi godt logis.
På morgonen gingo vi till Fryksåsen, en fäbod nordväst om Orsa, på grän- sen till Finnmarken Med fäbod menas som bekant en liten bondby uppe bland bergen, dit bönderna om sommaren skicka kreaturen på bete.
Kvinnor och barn följa med, och männen komma upp ibland för att sköta det lilla åkerbruk, som ibland finnes däruppe.
Fryksåsen ligger 1760 fot öfver hafvet.
Folket däruppe är egendom- ligt nog ända från Mora.
Vägen dit upp går genom en mycket vild och vacker skog, och un- der vandringen genom denna välsignade vi fler- faldiga gånger Turistföreningen, som genom röd färg på somliga träd visade oss rätta vägen.
Framkomna till Fryksåsen, togo vi in hos en gumma, som gaf oss mjölk och tunnbröd.
» Mo- rän » var en riktigt rar gumma, men kunde ej gifva oss logis annat än i en lada, ty stugan var bort- tingad åt andra turister, som skulle komma se- nare på kvällen.
Vi lågo hela eftermiddagen uppe i skogen, njöto af den ljufliga fridfullheten och utsikten, sprakade med vallgummorna och läto dem berätta sagor och sägner.
Vidskepel- sen är ganska stor där uppe.
Vi fingo åtskilliga historier, om hur trollen velat narra dem till skogs, bytt bort barn m. m., till bästa.
Solnedgången var härlig och göt sitt trolska skimmer öfver Orsasjön strax nedanför skogen och Dalälfven, som förenar Orsasjön och Siljan vid Mora strand.
Åt andra sidan ser man öfver Finnmarkens i alla möjliga gröna skiftningar skim- rande skogar, och längst bort Skattunge by och sjö samt skogen som förtonar i fjärran.
Sedan gingo vi till kojs i vår lada och skrat- tade hjärtligt åt allehanda små missöden där- inne.
Klockan / .,3 väckte » morän » oss och vi besågo tillsammans med åtskilliga turister och ungdomar från Orsa den vackra morgonrodnaden ocli soluppgången.
Så åto vi frukost allihop till- sammans, och därpå bröto vi upp för att gå mot Wåmhus.
Alla tre äro vi ense om, att dagen vid Fryksåsen var den härligaste på hela resan.
I Orsa var visst dans på kvällen, men vi ansågo oss ej ha tid till en så stor krok.
I Våmhus hämtade vi våra ränslar, som fått följa med en vagn dit direkt från Orsa, så skaf- fade vi oss tre koppar varmt vatten i en bond- stuga, bröd från en bagare och hade sedan en treflig chocoladfrukost på tre man hand i det gröna.
Vi åhörde äfven gudstjänsten i kyrkan.
På eftermiddagen togo vi våra ränslar på ryggen för att gå mot Mora strand, men blefvo visade en alldeles orätt väg.
Vägen var mycket vacker och alldeles obebodd.
Klockan 6 på eftermidda- gen mötte vi en kulla, som sade oss, att vi voro på väg till Älfdalen.
Först visste vi ej hvart vi skulle taga vägen så sent på kvällen, men så kom kullan ihåg, att i en närbelägen fäbod fanns en mas, som skulle fara till Morastrand den kväl- len.
Vi gingo dit, träffade masen och fingo, som väl var, skjuts på en rankig kärra utan fjädrar.
I alla fall anlände vi på kvällen, välbehållna och muntra, till Moranoret.
Där togo vi in på hotellet och sofvo riktigt ut.
Måndag - morgon gingo vi till Gesunda fäbod, åto hos en » mora » och gingo sedan öfver en ståtlig 3 km.
lång pålbro öfver till Sollerön.
Där fingo vi logis hos en mycket vänlig familj, som dock endast hade två ytterst smala sängar och ett minimum af sängkläder att erbjuda.
Att komma i säng alla tre var därför lättare sagdt än gjordt.
Först gjordes energiska försök att få rum två i samma säng, men detta befanns på goda grunder vara omöjligt.
De båda som skulle ligga i säng fingo då afstå hvarsin persedel ur sin bädd, hvilket kompletterades af våra gångkläder och därpå fick sedan nummer tre ligga på golfvet.
o 1 Vår afsikt hade varit att morgonen därpå be- stiga Gesundaberget, men som molnen lågo som en nattmössa på bergets topp, afstodo vi därifrån, Vi togo därför skjuts till Björka fäbod (/ - mil) och gingo sedan till Siljansnäs (omkr. 3 mil).
Hela västra stranden, som vi nu voro på, är yt- terst glest bebygd och ännu mycket litet besökt af turister, men den är ojämförligt den vackraste delen, som vi sågo.
Skogarna äro gränslöst stora och vackra.
Märkvärdigt nog ser man dock mest unga späda träd, inga stora skogens jättar.
I Siljansnäs lågo vi hos klockaren och gingo på onsdags morgon öfver Leksand till Insjön.
På vägen rodde vi ett par gånger för att slippa om vägar.
I Insjön var mycket folk samladt till missions- möte och i följd däraf ondt om rum, men efter litet sökande fingo vi ligga hos en bondhustru.
På fredags morgon foro vi till Säter med tåg, uppehöllo oss där för att se grufvorna, hvilket dock 3 4 ej lyckades.
Därifrån foro vi till Krylbo, lågo där öfver natten och inträffade fredag förmiddag i Stockholm.
Från Insjön och hem kunde nog färden fördel- aktigare hafva gjorts mindre hastigt och någon annan väg valts, exempelvis genom Norbergs kanal och Mälaren, men af många skäl måste vi skynda hem.
Som af ofvanstående framgår, drog vår resa 14 dagar.
Hvar sin bädd hafva vi endast undantags- vis haft, utan turvis sofvit två i samma.
Hufvud- sakligen ha vi lefvat på mjölk, som vi köpt i stugorna, och bröd, som vi fått i bagarbodar eller stugor, och hafva vi ätit med strykande aptit hvad vi än fått.
Kräsen får man ej vara, ty både ordentlighet och snygghet kunna ofta nog vara omtvistliga i stugorna.
Vi beräkna, att ha gått till fots omkring 20 mil, hvarunder vi burit ränslarna på ryggen under circa 10 mil, under resten ha de endera kvarlämnats eller fått följa med något åkdon eller båt.
Resan gick oss till omkring 60 kronor hvar.
Ja, nu törs jag väl ej göra berättelsen om vår lilla färd längre, ty äfven en redaktörs tålamod har gränser.
Jag kan blott tillägga, att om den hos någon ung läsarinna kan väcka håg och tjäna till någon ledning vid en liknande färd, skulle den uppfylla min djärfvaste förhoppning.
Säkert är att vår färd hos oss tre deltagarinnor efter- lämnat oblandadt glada minnen, stärkt och här- dat vår kropp och lärt oss att än mer än förr älska vårt sköna fosterland.
V- f '.
" .n:.
' * — — " " Hoffröken ' '.
En Djurgåidsbild från 70 talet.
Af Ebba.
| nder loppet af flere år hade hon varit en daglig företeelse på vägen, omsväf- vad af ett tätt dammoln.
Hon var nämli- gen vägsoperska, och något annat namn än » hoffröken » hade jag aldrig hört på henne.
Förmodligen hade folkhumorn gifvit henne denna benämning, emedan hon stod under » hofjägarens » kommando.
Då man, fröjdande sig åt de klara, so- liga vår- och sommarmorgnarne, plötsligt såg de närmaste föremålen insvepas i en tjock sky af damm, visste man, att » hof- fröken » var utanför på vägen.
Och såg man henne inte, hördes hon dock på långt håll, då hon med sin stora kvast skrapade bland stenar och grus, med gäll och skarp diskant grälade än på bröd- och ölutkörare, som aldrig visste hålla ur vägen, utan styr- de kurs rätt på » fröken » och sedan skrat- tande undskyllde sig med » tjockan », än — hotfullt lyftande sin kvast — på okynniga pojkar, hvilkas största förnöjelse tycktes vara att springa rakt på och öfver de hopsamla- de sophögarne, på så sätt spridande deras innehåll utefter vägen igen.
Eller ock kom » hoffröken » i delo med sina yrkessystrar, öfver hvilka hon tycktes hafva ett visst öf- verinseende.
Att dessa ej ordentligt begag- nat sin kvast och sina ögon, det kunde » hoffröken » ofta visa » papper » på.
T y in- för de pliktförgätnas ögon och under deras näsor stack hon papperslappar, hvilka hon med egna händer hopsamlat efter dem på deras vägstycken samt diken och bac- kar däromkring.
Till en sådan försumlig- het gjorde sig » fröken » själf aldrig skyl- dig — ingenting undgick hennes uppmärk- samhet, hon sopade sina vägstycken lika noggrant som nånsin en kammarjungfru sin våning.
Den enda, med hvilken hon tycktes stå på fredlig fot, var en smutsig, snusig och krokryggig gubbe, hvars uppgift det var att i sin kärra upptaga och bortföra, hvad » frö- ken » och hennes yrkessystrar hopsamlat.
Vid detta sitt arbete åtföljdes han troget af » fröken », som med sin kvast beställ- samt makade upp allt på hans skofvel, hvarunder ett gladt och lifligt samspråk all- tid fördes mellan de tu.
Men hvad » hof- fröken » i lugn och vänskaplig sinnesstäm- ning hade att förkunna, kunde ej af utom- stående uppfattas, emedan hennes röst där- under icke på långt när hade den » kläm », som den i vredens ögonblick ägde.
Att den lilla smutsiga gatsoperskans käns- lor någonsin skulle kunna höja sig öfver vänskapens nivå, eller att hon, under det hon med sin kvast skrapade den torra, dam- miga vägen, drömde någon ljuflig dröm om » gröna skogar, ett eget bo och en hälft så ö m » — det föll mig dock aldrig in.
» Hoffrökens » yttre liknade till det mesta hennes eget arbetsfält: » grått i grått » var det intryck man först erhöll af henne, när hon stod uppå vägen.
Endast hufvudet vi- sade en gladare färgton.
Och på söndags- morgnarne var hennes hvita, hårdt stärkta » tresnibb », som bakåt gick ihop i en spet- sig vinkel, riktigt bländande.
För hvarje vec- kans dag försvann dock så småningom så- väl den bländande glansen som den spet- siga vinkeln och på lördagen harmonierade hufvudbeklädnaden med den öfriga dräkten.
Det var likväl inte blott färgtonen i hen- nes toalett, som var anmärkningsvärd, det var äfven hennes sätt att drapera den.
För- modligen på det ej kjolen skulle blifva kvastens konkurrent, hade hon dragit upp den under förklädesbandet högt mot ryg- gen, hvarvid den uppdragna delen bildade en stor turnyr eller — puckel, hvilket man vill; och under den ridå som bildades af den uppdragna kjolen skymtade ett par grå nedhasade strumpor på ett par stora ned- hasade kängor, hvilkas » tungor » aldrig bun- dos af något fängsel, utan ständigt voro i en glappande rörelse.
Under kulna och ky- liga dagar fulländades dräkten af en gam- mal trasig sjal, som flere hvarf var lindad omkring lifvet.
Emellertid försvann den » gråklädda da- men » en vacker dag ifrån vägen och blef där ej mer synlig.
Det blef ock jämförel- sevis tyst därute, öl- och brödvagnarne skramlade förbi utan ackompanjemang af okvädinsord, och mot pojkarnes och gardi- sternas ryggtaflor höjdes ej längre någon hotande kvast.
Jag tänkte i mitt stilla sinne, att » hof- fröken » tillföljd af det myckna damm, hon under årens lopp inandats, ryckts bort af galopperande lungsot, och i tankarne höll jag öfver den hädangångna följande paren- tation: Så har då den stackars fattiga vägsoper - skan slutat sin vandring, blifvit frigjord från stoftet och får hvila sig ifrån sitt ar- bete.
Flennes namn var okändt, hennes kall ringa och föraktadt, men samvetsgrant och plikttroget stod hon dock städse på sin post.
Och ehuru ingen skulle ha velat till- erkänna henne någon som helst ställning i samhället, var hon dock nödvändigare för detta än mången firad skönhet.
T y huru tilltygade skulle icke de erkända samhälls- medlemmarnes blanka fötter, de promene- rande fina damernas broderier och plisséer hafva blifvit, om ej vägsoperskan varit deras föregångare.
Och huru skulle ej den bildade människans ordnings- och skönhetssinne rå- kat i uppror vid åsynen af flottiga pappers- lappar, halmstrån, stickor och oändligt myc- ket annat skräp, om ej hennes skarpa öga
och dito kvast samt hennes hårda och smutsiga hand långt förut varit i verksam- het och gjort deras väg behaglig.
Och lik- väl tänkte nog ingen däruppå — och ännu mindre tänkte väl någon på att tacka hen- ne därför!
Men af en, som ser längre än till ytan, har hon kanske dock nu fått det erkännan- det: » Hvad hon kunde, det gjorde hon. » Med ett visst deltagande betraktade jag den gamle körsvennen, som nu mer fick gå ensam vid sin kärra och ensam fylla den.
Med bästa vilja i världen kunde jag likväl icke hos honom skönja ett spår af saknad eller sorg efter hans trogna följeslagerska; tvärtom såg gubben kryare, piggare och gladare ut än någonsin förr.
Jag höll äfven några små reflexioner öf- ver männens otacksamhet och öfver deras märkvärdiga förmåga att kunna glömma, men dem nedskrifver jag icke här.
Jag fick ju i alla f a l l — i hvad som rörde » sopgub- ben » åtminstone — snart återtaga dem.
Den härliga söndagsaftonen hade till Djur- gården lockat mycket folk och på » Stora vägen » vimlade det af åkande och prome- nerande, stora och små.
Från mitt fönster betraktade jag den fiffiga taflan, och mitt öga följde de från arbetsveckans id frigjor- da, hvilka alla skyndade ut att i Guds här- liga natur hämta vederkvickelse och hvila, vare sig de kommo en och en eller grupp- vis och parvis.
Men där kom till sist ett par, som ute- slutande för en stund tog min uppmärksam- het i anspråk.
Den lille krokryggige gub- ben med de släpande stegen igenkände jag genast, ehuru han nu ståtade i snygg sön- dagshabit och med skinande hvita » hals- don » — men kvinnan vid hans sida?
Var det en gengångerska?
Eller var det » hof- fröken » själf, som i lefvande måtto åter gick vid sin gamle kavaljers sida?
Ja, det var hon, men dock i en ny skepnad.
Den- na söndagsafton uppträdde min gamla be- kanta från » Stora vägen », min hypotes om galopperande lungsot till trots, frisk och kry i hel, rödrutig, garnerad kjol, svart som- markappa med frans omkring, hela, blanka- de kängor och en stor blomsterkvast i han- den.
Hufvudduken, bländande hvit och ut- sirad med en spets, omslöt det lilla torra, solbrända ansiktet, som sken af lycka och belåtenhet.
Jag stirrade och undrade öfver hela den- na metamorfos.
Men då paret kom midt framför mitt fönster, sträckte » fröken » upp vänstra handen och ryckte fram sitt huf- vudkläde ett tag och — på ringfingret glänste två släta ringar.
Gåtan var löst på samma gång som mi- na antaganden rörande » hoffrökens » känslor visade sig vara ohållbara.
Hon var j u så- ledes mäktig kärlek, den lilla smutsiga, arg- sinta gatsoperskan!
T y att det var denna känsla, som om- skapat hennes yttre, tryckt sin stämpel på hennes anlete, blomsterkvasten i hennes hand och ringarne på hennes finger, kunde icke betvinas, lika litet som att hon fått både eget bo och en hälft så öm.
Ej heller kunde man betvifla, att hon nog nu lika omsorgsfullt och väl sopar rent för sin egen dörr, som hon förr gjort det framför andras.
tillhör jag, såväl genom släktskap som vänskaps- förbindelser, den högre samhällsklassen.
Eme- dan jag är gammal, är jag mer oberoende af modets växlingar, som jag hvarken behöfver el- ler vill låta mig tyranniseras utaf, fast jag icke v. heller vill vara så klädd, att jag på något vis Med både tacksamhet och förundran har jag väcker uppmärksamhet, vare sig genom den ena tagit del af de uppsatser, som hittills förekom- eller andra ytterligheten.
mit i denna fråga.
Jag fäster största vikten vid, eller om jag så Vill nämna, att jag är man till en fru, som må säga, lägger mest an på mina underkläder, jag allt hitintills ansett vara både sparsam och förståndig.
Efter att ha läst de nämnda upp- och som jag vill vara rikt utrustad med sådana, satserna finner jag dock, att hon ej måtte vara har jag alltid, utom det gamla, 2:ne dussin nya någotdera — åtminstone ej i sin klädsel.
Af af hvarje sort, hvaraf det ena finare att begagna denna anledning blir det nu jag, som skall helt borta, och det andra något enklare i hvardags- och hållet beställa om hennes kläder och visa lag; men båda af l:a kvalité, sydda i prydliga, henne, att det går an att kläda sig billigt, men mig passande modeller och besatta med riktigt fina och goda broderier, som jag till detta än- på samma gång elegant.
damål finner vackrare och hållbarare än spetsar.
När jag ser, att » M.
S. » kan kläda sig » lika Allt nytt, såväl under- som ytterkläder, låter jag elegant som någon förmögen » på 75 kr.
om året sy borta af skicklig sömmerska, och så snart — för att nu ej tala om Teodors fru, som ibland plaggen äro till min belåtenhet som färdiga af- ej använder mer till kläder än 31: 74 pr år, så profvade, betalar jag genast räkningen, hvilket kan det härma mig ända in i plånboken att ha jag håller för en samvetssak, men hvarigenom en så slösaktig och oförståndig hustru.
Men — jag ock anser mig ha rätt att fordra redbart ar- som sagdt — nu ska ' jag visa henne, jag, hur bete, ty jag är ytterst noga med mitt linne.
det ska ' gå till att kläda sig biHigt och elegant.
Därnäst ägnar jag största uppmärksamheten Nu ber jag så vackert » M.
S. » ge mig några åt mina skodon, hvaraf jag ej har många par åt upplysningar att börja med; se ' n ska ' jag nog gången, blott så, att jag utan förlägenhet är ru- reda mig själf.
stad, både för ute- och inne lif, således med både Vi skola snart på en större bjudning; och till gröfre och finare, men jag begagnar aldrig dåliga dess ska ' hon få sig en ljus, fin, elegant ylle- eller underhaltiga, utan det bästa jag kan erhålla.
klädning för 5 kr.
Genom att själf sy mina kläder skulle jag Snälla » M.
S. », säg mig nu hvar jag ska ' gå kunna inbespara mycket, men jag saknar håg och köpa tyget; och hvad jag kan betala pr mtr?
och fallenhet därtill; flere mina vänner taga sy- — Det lär gå åt 7 mtr.
— hjälp i hemmen af anspråkslösa, men skickliga Bör jag köpa foder och de olika slagen af till- syflickor, som betalas med 1 kr., 1: 25 a 1: 50 behör själf, eller låta sömmerskan släppa till pr dag; själf va hjälpa de till att sy och låta dem?
både sina döttrar och sina jungfrur biträda där- Till hvilken sömmerska bör jag gå?
Fröken med samt hinna då på 14 dagar få mycket sydt, Lundin lär göra bra, men är måhända något som eljes skulle gå till hög sömlön, att ej tala för dyr.
om åtskilligt gammalt som därigenom kan komma För denna gång vill jag ej veta mera, men ber till användning, men under tiden derangeras att få återkomma när hon — hustru min — ska ' hemmet och blir ofta otrefligt, isynnerhet för de ha något nytt igen.
På samma gång lofvar jag manliga individerna och barnen.
att stå till återtjänst med råd och erfarenheter, Vid alla mina inköp har jag till sträng grund- när jag litet bättre hunnit sätta mig in i denna sak.
sats att alltid betala kontant, äfvensom jag är För snart svar vore jag tacksam.
angelägen att erhålla så reella och goda varor, Uppretad äkta man.
som med mina tillgångar är förenligt, och hellre än att ta något på kredit eller af sämre beskaf- fenhet väntar jag och hjälper mig så godt jag kan.
I följd af min kontanta betalning behand- VI.
las jag som en kund, värd att bibehållas, och Det är visserligen ytterst vanskligt att orda i genom att vända mig till förstklassiga handels- en fråga, så helt och hållet individuell som den bodar vinner jag tillfälle till rikare urval.
Före- föreliggande, i all synnerhet som meningarna trädesvis väljer jag mörka, varaktiga färger till därutinnan nödvändigt måste skifta i det oänd- vintern, ljusare, ofta grått till sommaren; men liga, men hvar och en uppställer väl för sig själf genom olika halsgarnityr och hufvudbonader vissa regler eller gränser, som blott undantags- samt öfverflyttande af äkta spetsar och finare vis öfverskridas.
Dessa gränser heta samvets- guipiirer söker jag åstadkomma någon omväx- grannhet, ordning och skönhetssinne, och om man ling, och bryta enformigheten i färg genom an- från barn- och ungdomen hos dottern genom bringande af någon rosett eller band af lifligare både lära och föredöme inpräglade dessa dygder, färg, eller att genom något passande smycke äfven med afseende å kläderna, så skulle många gifva dräkten en mera festlig prägel.
hem te sig annorlunda än de nu göra och ma- Vid köp af klädningstyg tar jag alltid så myc- kar och fäder sluppe då se sina under arbete ket, att jag kan få öfver till ett par nya ärmar.
och bekymmer förvärfvade penningar lättsinnigt Jag skaffar mig ej många klädningar till ombyte, bortplottrade af ovärdiga och fåfänga hustrur utan sliter hellre på de få jag har, så att de ej och döttrar.
En ädel man sade mig en gång: bli för gammalmodiga, men som jag begagnar » Kläderna äro oss gifna för syndens skull », en goda tyger och ytterst väl vårdar mina kläder visserligen från gammalt känd sanning, men så räcka de jämförelsevis länge, utan att bli, som föga beaktad, att det skulle medföra en troligen man säger, ^sjaskiga ».
Vid i hemmet förekom- hälsosam ändring i en mängd galna moder, om mande stök, bakning inbegripen, har jag en sär- den rätt allvarligt inskärptes och noga begrun- skild dräkt, som kan tvättas, men annars lägger dades.
jag mig ej till tvättyger, hur trefliga de än äro, Att vara » väl klädd » är ett tämligen gängse emedan sömlön och tillbehör mångdubbelt öfver- uttiyck, hvari hvarje individ inlägger sin egen stiga tygets värde.
Mina underkläder lagar jag olika uppfattning; enligt mitt förmenande är den alltid själf, så omsorgsfullt som möjligt, och så » väl klädd », hvars dräkt är för henne ändamåls- fort mina kläder visa tendens att nötas eller el- enlig samt harmonisk, icke blott till sin yttre jes gå sönder, lagar jag dem så fort sig göra sammansättning, utan äfven till sina betingelser.
låter — » one stitch in time saves nine! » — och Med förutskickande af dessa anmärkningar, har fläckar tager jag genast ut.
Svart ylle tvättar jag äfven ant) ' dt min egen ståndpunkt i denna jag i enelag, och andra ömtåligare färger i kvi- fråga och vill nu därför öfvergå mera till detalj.
layalut eller hvetekli; med ett ord jag reparerar och moderniserar i tid så godt jag kan och sö- Jag vill då allra först nämna, att jag är bo- ker då använda så mycket af det gamla jag har satt i en af Syd-Sveriges städer och använder dugligt, men antingen nytt eller gammalt, ser till min toalett i rundt tal årligen 125 kr., dock jag tili att mina kläder äro välsittande och af så, att denna summa kan rätt betydligt öfver- för mig passande snitt.
Efter lång tvekan har skridas ett eller ett par år, men minskas sedan jag, i likhet med signaturen » A — s » i n:r 29 af de kommande åren med lika stort belopp, bero- Idun försökt låta färga diverse och funnit resul- ende på anskaffandet af dyrbarare, ej så ofta tatet särdeles fördelaktigt, så jag ämnar vid be- förekommande plagg, såsom linneuppsättning, hof fortfara därmed.
Med brännvin eller kallt te kappor eller en sidenklädning och dylikt.
Jag restaurerar jag siden, band och spetsar.
bevistar ej supéer eller större tillställningar, men väl en eller annan finare middag och äfvenledes Mina hårklädslar, utom de finaste, förfärdigar familjehögtider, såsom t. ex. bröllop och barn- jag själf.
Till hattarna, som jag köper, tar jag dop, men någon s. k. representationsskyldighet riktigt goda materialier, som kunna hålla sig har jag ej.
Om somrarna vistas jag mycket på länge och flyttas öfver från den ena stommen resor, gör längre besök hos fränder och vänner, till den andra, men därvid begagnar jag mest som hafva både stort och fint umgänge, och själf spetsar och band, blott undantagsvis blommor, J " klädpenning / rågan ".
Nyheter klädnings-, kapp- kostymtyger 8 Fp liar!
vårsäsongen Hildur Andersson, och i p a r s a m m a för hos Stockholm.
12 Filial: Hötorget 12 i Södermalmstorg R i k s - och Allra.
tel. 4.
som, när de äro fina, falla sig dyrbara och ändå snart se passerade ut.
Jag söker åstadkomma en viss öfverensstäm- melse mellan de olika plaggen i min toalett, så att det ena ej svär mot det andra eller genom sin dyrbarhet eller anspråksfullhet sticker af för mycket mot min enkelhet i öfrigt.
För närvarande vid en badort, är jag i till- fälle att göra mina iakttagelser i den vägen, ty ej sällan ser jag en dyrbar sammetskappa på en rätt tarflig kjol eller en med bjärta blommor och vajande plymer öfverlastad och efter sista modet utstyrd hatt tynga ett hufvud, som redan krönes af ålderns gråa hår.
Dylika kontraster stöta mig, och jag kan bättre sentera och sym- patisera med dem, som af sparsamhetsskäl ej begagna annat än svart och därigenom äfven undvika de mest omöjliga färgsammansättningar.
Ej heller är det ovanligt att se t. o. m. äldre damer uppträda i rätt mycket grannlåter och nipper af ganska tvifvelaktigt värde; en hvar har sin smak, men enligt mitt tycke böra smyc- ken vara af äkta slag samt blott sparsamt och med urskiljning användas.
Sådana köper man sig väl också vanligtvis ej själf, utan utgöra de i allmänhet familjeklenoder och minnen eller vän gåfvor.
Jag älskar ej illa lifliga färger, men tror att det vore lämpligt att i deras användande vid klädseln lära af naturen, ty där hos växter och djur lysande färger förekomma, så finnes bred- vid dem någon mörkare eller dunklare färgton, som dämpar dem, och ej sällan förmedlas de af mjukare och mildare öfvergångar.
Det nuvarande bruket att begagna olika lif till kjolarna finner jag särdeles förträffligt, enär man lättare kan tillgodogöra sig sina gamla dräkter, äfvenså finner jag det särdeles praktiskt med de lösa insättningarna i lifven eller jac- korna, hvarigenom man på ett bekvämt och en- kelt sätt kan inlägga liten omväxling i en äfven enkel toalett.
Vid besök ibland i Malmö eller Köpenhamn gör jag mina inköp där och kan äfven under- stundom komma öfver goda stufvar på realisa- tioner.
Emellanåt får jag ock till jul något vac- kert klädningstyg eller värdefullare toalettartikel och härigenom kan också förklaras att mina klädpenningar ej gå till mer än 125 pr år.
Jag anser ock att en äldre dam i allmänhet bör kunna reda sig med lägre klädpenningsbelopp än en ung i samma ställning.
Härvid har jag nu ej berört kostnaden för barntoaletten, emedan jag ansett den ligga utan- för denna fråga eller kanske rättare vid sidan om den.
Kanske jag satt tålamodet både hos Iduns Red.
och dess läsekrets på allt för stort prof och äfven stött mången för hufvudet, men jag har bara velat häfda min individuella smak och, där frågan är fri, så är ju svaret samma- lunda, tänker Enkel.
* Iduns l ä k a r a r t i k l a r.
(Eftertryck förbjudes.)
IX.
Några ord om nervositet och s. k. nervösa sjukdomar, af Professor F. Lennmalm.
(Forts.) De direkt framkallande orsakerna äro af hvarjehanda slag.
För att nervsystemet skall kunna på ett tillfyllestgörande sätt sköta sitt arbete inom organismen, är det en nödvändig förutsättning, för det första att dess näring är tillräcklig och sker på ett normalt sätt, för det andra, att det ej anstränges öfver höfvan utan får tillräcklig hvila.
Mot dessa båda vill- kor syndas ofta, och om också nervsystemet, likasom kroppens öfriga organ, förfogar öfver en viss fond af reservkraft för att kunna möta tillfälliga ogynnsamma omständigheter, så dröjer det vanligen ej länge, innan nervsystemet blir lidande, ifall ett af de bägge eller bägge de omnämnda villkoren ej komma till sin rätt.
De orsaker, som framkalla de nervösa sjuk- domarna, kunna nu i allmänhet hänföras till, antingen att nervsystemet näres på ett otill- räckligt eller på ett förvändt sätt eller rent af förgiftas, eller ock till att nervsystemet öf- veranstränges på ett eller annat sätt.
Ofta samverka orsaker, hörande till dessa båda grupper.
Jag vill först redogöra för de orsaker, som verka genom att öfveranstränga nervsystemet.
Inledningsvis må påpekas, att, såsom förut är nämndt, vid allt slags arbete nervsystemets verksamhet tages i anspråk, och att vid intel lektuelt arbete detta äger rum i vida högre grad än vid kroppsligt arbete; vidare att alla slags deprimerande affekter och sinnesrörelser, såsom sorger, bekymmer m.
ni., ha sitt mate- riella underlag i en viss, ofta särdeles ansträngd verksamhet hos hjärnan, och att sådana affek- ter i särdeles hög grad synas verka upprifvande och slitande på nervsystemet.
För ett normalt fullgörande af sin verksam- het behöfver nervstemet en viss, afpassad hvila, det behöfver sömnen.
Ofta stjäles nu sömnen från detsamma, och redan på denna grund ser man svåra nervösa rubbningar uppstå; vanligen verkar dock denna orsak tillsammans med en eller flera af de nedan nämnda.
Så t. ex. ser man ofta nervösa sjukdomar utveckla sig hos kvinnor, hvilka vakat länga tider under svår oro vid en kär anhörigs sjukbädd.
Den andliga öfveransträngningen plägar an- föras såsom en af de viktigaste orsakerna till de nervösa lidandena.
Denna andliga öfveran- strängning visar sig törhända allra skadligast, då den äger rum hos ett barn, hos en hjärna, som ännu är stadd i tillväxt.
En tillväxande hjärna behöfver naturligtvis mera näring och äfven mera hvila än en utvecklad hjärna under för öfrigt lika förhållanden.
Emot denna enkla regel syndas förvånande ofta.
Vid tal om öf- veransträngning under skolåldern må man väl erinra sig, här liksom vid all annan öfveran- strängning, att öfveransträngning är ett relativt begrepp och i sista stund beror på hvad man tål; den ene tål mer, den andre tål mindre, den tredje tål nästan ingenting.
Om man tåget- en samling barn af en viss ålder, hvilka del- taga i det arbete, som på grund af erfaren- heten bör kunna anses vara det normala för den åldern, så finner man, att de barn, hvilka ha en frisk kropp, äro utgångna ur friska fa- miljer, ha minst medelmåttig begåfning och lefva under så pass goda hygieniska förhållan- den, att de få tillräcklig mat, tillräcklig sömn och tillräcklig rörelse i fria luften, så finner man, säger jag, att sådana barn ej bli öfver- ansträngda och cj nervösa.
Däremot ser man ej sällan, att barn, hos hvilka de nämnda be- tingelserna ej äro uppfyllda, råka ut för öfver- ansträngning och nervositet, och särskildt äger detta rum i desto högre grad, ju flere af dessa betingelser fattas.
Så t. ex. inträffar ej säl- lan, att just hos barn med utpräglad ärfd nervös diposition redan under skolåldern nervösa lidanden grundläggas, så vida ej särskild omsorg ägnas åt sådana barns hygieniska vård.
Ofta ser man nervösa åkommor utveckla sig hos fattiga yng- lingar, hvilka dels lefva under dåliga hygieniska och dietetiska förhållanden, dels ock undandraga sig den behöfliga hvilan och sömnen, därige- nom att de för sitt uppehälles skull undervisa andra om dagarna och själfva arbeta om nät- terna.
Men den andliga öfveransträngningen inskrän- ker sig ej till den tidigare åldern.
Så fort man arbetat sig igenom skolan, måste man arbeta sig till en ställning i samhället, och för många blir detta arbete ännu mera prof vande.
Vårt århundrade har utmärkt sig genom civili- sationens och kulturens storartade framsteg och särskildt också genom den allmänna bildningens nedträngande i allt djupare lager af samhället.
Häröfver kunna vi med skäl känna oss stolta, men — medaljen har äfven sin frånsida.
Gre- nom bildningens, d. v. s. boklärdomens, allt vidsträcktare spridning har kroppsarhetet kom- mit att på sätt och vis bli allt mer och mer ringaktadt, och det har ock kommit att bli allt mindre och mindre väl aflönadt, åtminstone om man tar hänsyn till dc, just i och genom bildningens utbredande, stegrade anspråken på lifvets bekvämligheter och dess fördelar.
Följ- den af detta blir, att så många som möjligt, och egentligen flera än möjligt, kasta sig öfver det intellektuela arbetsfältet I följd af en oafvislig naturnödvändighet behöfves dock i ett samhälle ett visst, betydligt stort antal kropps- arbetande ledamöter för hvarje dess ledamot, som har tillfälle att blott ägna sig åt inteilek- tuelt arbete.
Sålunda måste det mellan dem, som vilja fram på den senare vägen, bli en vild kappränning, en kamp för lifvet.
Hvar och en vet, att han har hundratals medtäflare, som sträfva efter samma mål, och att den som kan arbeta fortast och bäst, kommer först fram.
Därigenom spännes nervkraften till det yttersta, en del komma oskadda fram, en del duka under, en del nå visserligen målet men bära med sig märken af kampen i form af mer eller mindre svåra nervlidanden.
Vid våra högskolor af olika slag har man särskildt till- fälle att åse detta skådespel, men icke blott där, utan äfven sedermera i lifvet öfverallt är det ungefär samma förhållande.
Embetsman- nen, vetenskapsmannen, köpmannen, alla intel- lektuelt arbetande (om man undantager ett få- tal särdeles gynnsamt lottade) måste kämpa samma strid.
Nu är det likväl här som förut väl a t t märka, att det oftast icke är det öf- verdrifna intellektuela arbetet i och för sig, som vållar de nervösa sjukdomarne, utan de som företrädesvis drabbas af dessa sjukdomar äro de, som arbeta under ogynnsamma förhål- landen, såsom under tryck af svåra motgångar och bekymmer af ekonomiskt eller annat slag, under missbruk af spritdrycker eller dylikt, och de som kanske allra minst tåla vid det ansträngda intellektuella arbetet, äro de som ha en utprägladt svag, nervös konstitution.
Det synes ej lida något tvifvel, att kvinnan på grund af sin svagare konstitution (ty hen- nes konstitution är otvifvolaktigt i civiliserade samhällen svagare än mannens, detta mest be- roende dels på att hon under hela sitt lif i allmänhet har mindre kroppsrörelse i friska luften, dels på hennes tätt åtsittande, för flora viktiga funktioner hindrande klädedräkt) i högre grad än mannen är utsatt för intcllektuel öf- v e r a n s t r ä D g n i n g; detta är t. ex. särdeles iögon- fallande, om man jämför talrikheten af nervösa lidanden hos lärarinnor och lärare.
Ehuru det egentligen är andlig öfveransträng- ning, som mest sliter nervsystemet, så ser man dock äfven nervösa sjukdomar framkallas af öfveransträngning med kroppsarbete.
Emeller- tid iakttager man detta företrädesvis hos per- soner, där äfven andra orsaker, särskildt sorger och bekymmer, föreligga.
Ifall både kroppsligt och andligt arbete samtidigt utföres i öfver- måttan hög grad, så inträder sjukdom så myc- ket lättare och så mycket förr.
Exempelvis må anföras, att sådant ofta inträffar hos telc- grafister och telefonister, arbetet är i och för sig ansträngande, och ofta nog utsträckes det, särskildt hvad telefonister beträffar, till alltför inånga timmar om dagen, emedan arbetslönerna till följd af den ohäjdade konkurrensen äro I nedbringade ytterligt lågt.
På samma sätt som öfveransträngning med arbete kan framkalla nervösa lidanden, så kunna äfven utsväfningar af olika slag, hvilka ock kräfva en viss verksamhet i nervsystemet, göra detsamma, och man ser ibland sorgliga exempel därpå.
Jag har redan förut nämnt, att vissa sinnes- rörelser, såsom sorger, bekymmer, oro, ängslan m. fl.
äro medverkande orsaker till här afhand- ladc sjukdomars uppkomst.
Man ser nog ganska ofta, huru dessa orsaker i och för sig kunna framkalla nervösa lidanden, och de göra det så mycket lättare, ju mera utpräglad disposi- tionen för nervsjukdomar är.
Ibland ser man t. o. m. huru personer i lycklig samhällsställ- ning, och som ej bchöfva arbeta och ej heller göra det, få nervösa åkommor rent af utaf brist på sysselsättning; d. v. s. det framkallande momentet brukar då vara en känsla af leda och tråkighet, förenad med oförmåga att rycka upp sig och ta sig något arbete före.
Häftiga, akuta sinnesrörelser, särskildt för skräckelse, framkalla ofta omedelbart nervösa lidanden.
Förskräckelsen kan väl knappast verka såsom direkt öfveransträngande nervsy- stemet, utan den verkar väl därigenom att den, såsom ett abnormt starkt retmedel, bringar nerv- systemet ur jemvikten, och hos en person med nervös konstitution (och det är egentligon hos sådana, som förskräckelsen framkallar sjukdo- mar) är jämnvikten sedan ej så lätt att åter- ställa.
De nervösa åkommor, som så ofta ut- veckla sig efter yttre skador, bero i allmänhet på den sinnesrörelse, som åtföljt skadan.
En egendomlig sjukdomsorsak är härmnings- begäret.
Detta ligger, som bekant, djupt ro- tadt i den mänskliga naturen, och ger t. ex. upphof till de gängse moderna inom klädedräkt, inom literatur och konst m. m.; under vissa förhållanden kan detta härmningsbegär, ifall det uppträder hos redan förut nervöst dispo- nerade individer, ge upphof till en del nervösa åkommor.
Så förekommer det ej sällan, att sådana individer, ifall de få se en person, som lider af t. ex. danssjuka eller af ett epileptiskt anfall, själf va öfverf allas af hvarjehanda ryck- ningar eller anfall och, hvad mera är, kunna länge bibehålla dessa symtom.
I större skala har detta härmningsbegär ofta spelat en viss roll, så t. ex. har det i forna tider framkallat de s. k. hexeriepidemierna, och ända in i våra dagar och äfven i vårt land har det orsakat så besynnerliga saker som epidemierna af den s. k. predikosjukan.
Jag nämnde förut, att nervösa lidanden kun- na orsakas af en otillräcklig eller abnorm nä- ring af nervsystemet, och detta kan komma till stånd på hvarjehanda vis.
Emellertid är nervsystemet ganska segt och motståndskraftigt gent emot sådana orsaket.
Så t. ex. hänger nervsvagheten ej direkt tillsammans med den så vanliga blodbristen.
Man ser ofta personer med ytterligt höggradig blodbrist, som ej visa spår af nervösa rubbningar, och å andra sidan ser man ofta stora, starka, blodfulla karlar med svåra symtom af nervösa lidanden.
Dock bör det påpekas, att båda åkommorna, blod- brist och nervsvaghet, äro särdeles vanliga och därför ofta förekomma tillsammans hos samme individ.
Nervsystemet är för sin näring i behof af en viss mängd fett, och vid dess arbete synes det som om särskildt fettämnen skulle tagas i anspråk.
De s. k. dietkurerna begagnas för tillfället särdeles mycket, och särskildt komma ofta afmagringskurer till användning för hvarje- handa åkommor.
Om sådana afmagringskurer ske hastigt, ser man ofta nervösa sjukdomar efter desamma utveckla sig, och dessa kurer, oförståndigt handhafda, ha just en sorglig rykt- barhet såsom framkallande svår neurasteni.
Sjukdomar af hvarjehanda slag, isynnerhet om de äro svåra och långvariga, kunna nu under för öfrigt lämpliga förhållanden fram- kalla nervösa lidanden, men i allmänhet be- höfvas dock därtill medvärkan af öfriga här nämnda orsaker, särskildt den nervösa disposi- tionen.
De sjukdomar, som äro mest illa be- ryktade såsom framkallande nervösa lidanden, äro en del infektionssjukdomar, såsom tyfoid- feber och i all synnerhet influensa.
Denna sistnämnda åkomma har på sitt syndaregister uppkomsten af en otalig massa nervösa sym- tom.
Bland sjukdomar, som orsaka nervösa rubb- ningar, få vi ej förglömma en del själfför- vållade förgiftningssjukdomar.
Isynnerhet al- koholismen spelar härvidlag en stor roll, så mycket viktigare som den ej blott värkar på den individ, som är direkt utsatt därför, utan ock värkar i samma riktning på hans afkom- lingar.
Äfven den kroniska morfinförgiftnin- gen värkar på samma sätt, men härvid är dock att ihågkomma, att de fleste morfinister redan förut äro nervösa, och att de börja an- vända morfin för sina nervösa krämpor; mor- finet värkar dock i dessa fall i hög grad för- sämrande på de nervösa symtomen.
Äfven andra gifter, såsom kaffe, te och tobak, kunna, om de höggradigt missbrukas, ge upphof åt nervösa åkommor.
Alla dessa nu nämnda orsaker, hvilka alle- sammans äro särdeles vanliga, kunna nu, isyn- nerhet om flera af dem verka samtidigt, framkalla mer eller mindre svåra funktionella norvlidanden.
(Forts.) • " Två små prinsessor ".
Skiss af Elsa Lindberg.
f idt emot hvarandra tvärs öfver gatan lågo två höga stenhus.
Det ena var som ett palats, stort, tungt och präktigt, nästan som ett medeltidsslott med burspråk, tornbyggnader, spet- siga gaflar och förgyllda gallerverk.
Det andra var smalt, högt — fönster vid fönster tätt vid hvarandra — en sådan där kasernlik byggnad, där små, osunda lägenheter hyras ut åt fattigt folk.
Öfver palatsets breda port, skulpterad i svart, var ett grefligt vapen uthugget i blekröd granit.
I första våningen ofvanför vapnet, bak glänsande spegelfönster, frasande sidendraperier och fina spetsväfnader, bodde grefve Kugge, äga- ren till palatset och vapnet öfver den svarta porten.
Från första våningen sågos ibland två små runda flickhufvuden blicka ned på gatan mot det fattiga huset — det fattiga huset, som gref- ven tänkte köpa för att rifva ned.
Grefve Kugge tycke ej om utsikten.
Men hans små döttrar sågo gärna ditåt, sågo, hur barnen därifrån lekte sina vilda lekar på gatan, sågo på tyst och still- samt, smått förnämt, med stora, allvarsamma ögon.
De voro så fina och sirliga, de två små gref- vefröknarna — nästan jämnåriga, lika långa, lika smala och nätta.
Båda hade ljust hår; hvarje hårstrå så fint, glänsande och välskött.
Den enas var endast en nyans mörkare än den andras, men på bägge hängde det ned öfver den höga, smala pannan, tvärklippt intill de raka ögonbry- nen och ned på ryggen tvärklippt intill midjan, liksom på två små medeltidspager.
De hade granna namn, de två små grefvefröknarna, tunga, stora drottninganamn, släktnamn inom Kugge- släkten.
Lovisa Ulrika — det var hon med en nyans mörkare hår och ögon.
Magdalena Kristina — det var hon den ljusa, något yngre systern.
Grefven och grefvinnan kallade dem alltid vid dessa stolta namn.
Men sinsemellan hade de för- kortat dem.
Isa och Mag — det var lättare att hviska under små, näpna dockhemligheter och ömsesidiga kyssar och omfamningar.
De voro tvänne stillsamma, en smula lillgamla barn, som aldrig rasade och aldrig skreko högt och gällt, vare sig af sorg eller glädje.
De endast lekte fint, nätt och förståndigt.
Under dessa små täcka lekar kifvades de aldrig, de hade ju också af alla dessa fina, ömtåliga leksaker hvar sin.
Då Isa fick en pariserdocka med blå ögon, hvilken kunde sofva, så fick genast Mag en likadan.
Då Mag fick en liten silfverspis, i hvilken man kunde » låtsa » koka med sirliga, fina silfverkärl, hvilka voro mindre än fingerborgar, så fick Isa strax en likadan.
Hvad skulle de väl då näbbas och kifvas om?
Därför älskade de hvarandra i stället.
Och slösade all kärlek, som kunde rymmas i deras - små hjärtan, på hvarandra och kysste hvarandras små röda mumnar, som voro alldeles lika mjuka, fina och kysstäcka — kysstes hvarje morgon — hvarje afton och dessemellan hela dagen.
Grefven och grefvinnan Kugge voro alldeles för » mondäna » att sysselsätta sig med sina barn.
Men de höllo af dem på sitt » mondäna » sätt — en smula på afstånd — liksom genom en spegelruta.
De sågo hvarann, talade vid hvarann, voro tillsammans, men alltid med spegelrutan emellan; de kommo hvarann ej närmare — glaset var i vägen.
Och när Lovisa Ulrika och Magdalena Kristina kysste sina föräldrar — grefven och grefvinnan — då sked- de det också genom glaset och därför kändes det så kallt på läpparna.
Då de små runda flickhufvudena, som liknade hvarandra så mycket, omramade af det hängande pagehåret lutade sig intill hvarandra i fönstret, var det isynnerhet en af gatans pojkar de tvänne stora ögonparen följde med ett intresse, som de båda — Isa och Mag — smått blygdes för och gömde djupt innerst, utan att yppa för hvarandra.
Det var en mager byting, utsvulten och gänglig — en liten gatpojke full af påhitt och odygd, men så morsk, stark och kavat.
Han hette na- turligt ?is Kalle.
Isa trodde att.
Mag icke visste det och Mag trodde det samma om Isa.
Men båda visste de det.
Det namnet hade trängt ända in i grefvepalatset buret af hvassa pojkröster, som ropade det högt och gällt på gatan.
Kalles mamma var västsömmerska — liten, ma- ger och torr.
Symaskinens surr gick hela dagen, ja, ibland också om natten.
Det måste gå — oafbrutet gå — surr ' - urr; på det lefde Kalle och hans mamma.
Annars lefde Kalle » som fågel på kvist » — fritt och ledigt; i hans yttre låg också mycket af detta » fria — lediga ».
Ett par byxor, som ursprungligen tillhört en fullvuxen karl; om lifvet en rem, som höll dem uppe, en tröja mycket urvuxen och mycket sliten, bar i halsen och kort i ärmarna.
Sådan var Kalle och så såg han ut, där han stod i sin portgång, bred- bent och » katig » med händerna stuckna ned i byxfickorna, ögonen plirande i det muntra pojk- ansiktet, som var fräknigt om sommaren och röd- fruset om vintern.
Utefter hela gatan var han den morskaste och kavataste pojken.
Ingen kunde hvissla som han, jublande och skärande, med två förkylda fingrar instuckna mellan läpparna.
Ingen kunde slå volt och hoppa som han.
Ingen kunde hjula och gå på händerna som han.
Ingen kunde finna på sådana upptåg och odygder som han, och ingen kunde slåss som han: en puff i magen, en i sidan, krokben och hvarje pojke låg i gatan.
Nej, ingen i hela kvarteret var som Kalle och därför var också Kalle » gatans kung ».
Det säges, att äfven under den gladaste yta finnes en mörk sorg.
Äfven Kalle bar på en sorg — • en sorg, som han gömde innerst i sitt pojk- hjärta — en hemlighet som ingen visste af — en hemlighet, hvilken om den yppades, ohjälpligt skulle hafva sänkt honom i de andra pojkarnes ögon.
Kalle saknade det, som äfven kvarterets oansenligaste » puttefnask » ägde.
Kalle hade ingen skjorta.
Han måste gå i mammas linne.
Han, — gatans » katigaste » pojke i ett dekolleteradt frun- timmerslinne med korta ärmar och spetsuddar I Spetsuddarne hade han naturligtvis genast rifvit af, men det faktum kvarstod, — han hade ingen skjorta — bara mammas linne.
Kalle och hans mamma bodde i det fattiga huset, men icke i någon af de små våningarna, nej, högst uppe på vinden var det.
Kummet hade egentligen varit ett vindskontor, afbalkadt med träplankor, öfver hvilka man klistrat tapeter.
Västsömmerskan kokade i kakelugnen.
Då rökte det alltid in.
Fönstret måste upp och dörren måste upp för att bilda drag.
Midt i draget satte hon sig så att sy och trampa på maskinen.
Då brukade det ibland komma öfver henne som en häftig hostattack.
Det sorlade i bröst och hals.
Och hon fick som en salt smak af blod i mun-
nen.
» Västsömmerskan förtar sig, » brukade grann- kvinnorna säga.
» Hon måste unna sig en smula hvila. » Men hon unnade sig ingen hvila.
Ja, när hon fick tag på Kalle och hade makt att få ho- nom att sitta stilla, då måste också han hjälpa till.
Det gick lättare, när det var vinter och kallt och mörkt ute på gatan, då fick hon Kalle ned på stolen med sprättknifven i hand och en väst öfver knäna.
Och medan den lilla lampan, som alltid hade sprucket och sotigt glas, osade och dess skrumpna veke sög i sig den grumliga oljan, sutto mor och son midt emot hvarandra tysta, endast symaski- nen ljöd enformigt och söfvande surr-urr-surr-urr.
Då brukade Kalle släppa sin fantasi lös och hans tankar togo färg och form.
De två små grefvefröknarna från palatset midt emot, de voro ofta i Kalles tankar.
I synnerhet, när han om aftnarna satt stilla uppe i vinds- rummet.
Deras små vackra pagehufvuden, som tittade fram bak spegelrutan mellan sidengardiner och spetsväfnader, hade brännt sig fast i hans fan- tasi.
Och det var för dessa små fina aristokrat- hufvuden, som han gjorde sina högsta och djärf- vaste volter där nere på gatan, det var för de- ras skull, som han gick så länge på händerna med hufvudet nedåt, tills blodet höll på att spricka ut genom näsa och ögonhålor — endast för de- ras skull.
Fastän det visste ingen af hela den där gapande, beundrande pojkskaran, som vid sådana tillfällen skockade sig omkring honom.
Den lilla västsömmerskan hade en gång för länge sen i tiden varit ung, glad och täck; då hade hon haft halfva hufvudet i stor bränd lugg.
Nu för tiden brändes aldrig luggen, utan stod rakt ut, blandad medgrofva grå hårstrån.
Mellan luggen och det längre håret, som var slätt kammadt bakåt och hopsnörpt nere i den magra nacken uti en hård knut, hvarifrån rostiga hårnålar brukade stå ut, gick en bena.
Den hade blifvit så bred, den hvita benan under alla dessa år, som maskinen gått och Kalle växt upp.
Luggen och det långa håret liksom åkte allt mer ifrån hvarann, för hvarje dag, som gick.
När Kalle satt där och sprättade, vanligtvis på de sömmar han ej skulle sprätta, brukade Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
han sitta och se på den där benan, som lyste hvit i halfdunklet.
Den blef i hans fantasi en bred väg, som ledde till ett slott och slottet var hårknuten i nacken och de rostiga nålarna, som stodo ut, blefvo vakter med dragna svärd och den raka, grå luggen blef en tät skog, hvarifrån hotade tusen faror.
Och Kalle själf vandrade på den breda, hvita vägen och han trotsade och öfvervann de tusende farorna och hindren, ty i slottet sutto tvänne prinsessor med hängande pagehår och sågo på med sina stora, allvarsamma ögon, hur han stred för dem.
— Det var tidigt på våren.
Då tilldrog sig en mycket viktig händelse hos de små fröknarna Kugge.
Jacques — den ståtlige betjänten, som brukade sitta bredvid kusken uppe på kuskboc- ken, stram och styf med korslagda armar, då grefveherrskapet skulle ut och åka i den lake- rade vagnen efter de blanka, svarta hästarna, — kom en dag in i de nådiga fröknarnas rum le- dande vid en silfverkedja en hund — en vacker dogg af oblandad ras.
Han var grå med fina, mörka tigerstrimmor — kraftigt bröst — smärta, smidiga lemmar.
Hufvudet litet mörkare med svart, uppfläkt nos, hvars underkäk sköt en smula utanför öfverkäken med uppstående, skarpa, bländ- hvita tänder, öron och svans korthuggna — ögonen små, svarta och lifliga i ett helt fång af mjuka rynkor.
Isa och Mag visste om intet.
De hade suttit och lekt — nätt och stilla.
Isa hade bjudit Mags dockor på en » låtsad » fest, hvarvid dockorna sutto raka och stela och » låtsade » äta från små silfvertallrikar, hvarpå låg » låtsad » mat, som Isa » låtsat » koka på silfverspisen.
Det var just icke så roligt.
Men de små fröknarna » låtsade » hafva roligt och sökte inbilla hvarann det i största sämja och endräkt.
Då stod en lefvande, riktig hund i rummet.
Isa släppte Mags vackraste docka handlöst i golfvet.
Mag märkte det icke fast det sade » knack » helt hårdt.
De hade båda sprungit fram.
» Mini » ropade Isa.
» Min! » ljöd i samma ögonblick Mags röst, hvilken hade nästan samma klang och tonfall som Isas, endast en smula ljusare, något sprödare.
De två små flickornas ögon möttes tvärs öfver doggens mörka hufvud.
De voro så lika hvarann, Hvad bör man göra den, i ungdoms- åren Ej vill på sina lustar lägga band?
En gammal, som blir mycket lätt vår herre.
Hvart faller stenen, slungad högt mot sky?
Hvad sägs vi göra hvarje dag dess värre, Mot egen graf, i stället för att fly?
Hvad heter Sveas syster bortom sunden?
Hvad man båd ' vinna och förlora kan.
Hvad är som växer ymnigt där i lunden?
Ett väsen, hvarken kvinna eller man.
Tre namn på flickor, alla söta, rara, Det bästa ju till slut man jämt bör spara.
Apollonia.
Från söderns länder säges att jag stammar, Där solen är så het och luften ljum; Men nu jag flyttat hit min lilla kam- mar, Och mången vänlig boning gett mig rum.
Jag är en prydnad som rätt mån- gen äger, Charad.
Som rikedom och välstånd fått till lott.
Om med mitt andra Förundrad blir du väl, när dock jag Du tar mitt första, säger, Hvad händer då?
Att jag ej finnes uppå Stockholms Jo, mången gång, slott.
Om du ut skall vandra, Du efter sådant har svårt att gå.
Och nu jag några gåtor små och Ja, hvar och en som mitt hela gjort, lätta, Rätt ofta obehag däraf sport.
Tjll litet tidsfördrif vill dig berätta.
En man af patriarken Jakobs söner.
Vokalförändringsgåta.
Ett djur helt eget för vår höga nord.
Hur ' dan är den som ej beveks af böner?
Med a.
En sak som ju består af blotta ord.
Fast fågel ej, jag ändock vingar har, Hvad är som litet sår kan dödligt Med hvilkas hjälp jag öfver hafven göra?
far; Hvad gifver värme uti vinter kall?
De bära mig ej högt, men utan dem En fru som sägs med sjömän ofta Jag aldrig skulle åter hitta hem.
föra En farlig lek och bringa dem på Med e. fall.
En fågel, hvilken flyttar hit om vå- Hvad den som saknar föda gärna såg, Om det uppå hans egen tallrik låg, ren Och bygger bo och häckar invid Ehuru olycksbrodern strax intill Om samma förmån gärna bedja vill.
strand.
E NEROTH &amp; C o.
Tekniska Fabrlken " GÖTA LEJON " I • • a Ö T K M o n a.
rekommendera sitt allmänt erkända L U T P X J L V E f r i t t frÄu te » or — ^- R dessa fyra, vackra ögon med en fäi-gton midt emellan blått och grått och med smala, fina strim- mor af svart i den glänsande, blanka iris.
Endast Mags ögon voro blekare i färgen, hennes långa, uppåtböjda ögonhår ljusare.
» Hans nåd grefven sade, att de nådiga frök- narna skulle hafva honom tillsammans, » anmärkte betjänten vördnadsfullt.
» Tillsammans! » ljöd det på en gång från två röda munnar.
Det låg ett uns af begynnande afund och en stor portion ovilja i detta rop.
Så stodo de båda en stund och endast sågo på hun- den, stilla och allvarsamma.
Då sträckte doggen litet på kedjan och nosade på de två korta kläd- ningarna och så utefter de fyra välformade benen i svarta sidenstrumpor.
» Han är snäll, han bits inte, » sade Isa och lade försiktigt _sin lilla, hvita hand på doggens lena hufvud.
Ögonblickligen låg också Mags hand, som var lika liten och hvit, på hundens breda hufvud invid systerns.
Betjänten hade gått.
De två små grefve- fröknarna lågo på knä invid bunden och under- sökte honom försiktigt och varligt, såsom de bru- kade med sina nya ' leksaker.
Doggen stod stilla med halfslutna ögon.
Det kittlade så skönt lik- som till sömn, när de små fina frökenfingrarna gledo öfver hans glatta, snagghåriga skinn.
Isa läste högt på det breda silfverhalsbandet, där det stod något graveradt under greflig krona.
(Slut i nästa n:r.)
Innehållsförteckning.
M a r i a B r o d i n; af L.
S.
(M e d p o r t r ä t t).
— » E n pas- s a n t »; p o e m af Daniel Fallström.
— K v i n n a n i publicite- tens t j ä n s t; af Bj.
Cassel.
— T r e flickor p å v a n d r i n g; f r å n en turistfärd i D a l a r n e, af Mabel.
(Forts. o. slut).
— » Hof- f r ö k e n »; e u D j u r g å r d s b i l d från 70-talet, a f Ebba.
— I » k l ä d p e n n i n g f r ä g a n ».
— I d u n s läkarartiklar: I X.
N å g r a ord o m n e r v o s i t e t af prof. F. Lennmalm.
(Forts.).
— » T v å s m å prinsessor »; skiss af Elsa Lindberg.
— Tidsfördrif.
Med i.
Ett ondt som hvarje sjöman pröf- vat på, När som hans färd gått öfver bölja blå; Ibland mer fruktansvärdt än storm och sjö, Det kommit mången tapper buss att dö.
Med u.
Med » M » jag vara kan af många slag, Men alltid närande och till behag.
På landtmans panna slätas vecken ut, När efter väntan han mig får till slut.
S.
L.
Orden äro: 1) rotfrukt, 2) pre- sident i Frankrike, 3) stad i Tysk- land, 4) enastående fabrik inom Sve- rige, 5) stad i Spanien, 6) landskap i Preussen, 7) sjukdom, 8) ytmått, 9) flod i England, 10) mansnamn, 11) stad i Finland, 12) köping i Sverige, 13) karpfisk, 14) stad i Dan- mark, 15) sjö i Finland, 16) stad i Sverige, 17) fruntimmersnamn.
De med stjärna försedda rntorna bilda namnet på en svensk här- förare.
Beda.
Ifyllningsgåta.
Lösningar.
Länkeharadcn: is — isa.
Lovisa; l o - ovis — vi — vis — Ordgåtan: Landskrona; 1) la, 2) aln, 3) Nero, 4) dalar, 5) sork, 6) kors, 7) rad, 8) orkan, 9) Nora, 10) al.
Sifferlogogryfen: H ä n g l å s; häl, gäs, äng, sälg, säng, häl, näl, ås.
Diamantgåtan: kom, Kil.
Lysekil; Sya, näs, slån, Kosta, L ö - Stafvclseqåtan: Kleopatra — Semiramis.
1) Kaukasus, 2) Linde, 3) E d a m, 4) O. Taiti, 5) P a m u r, 6) Altona, 7) T b u m, 8) Rigi, 9) Arbois.
Ordspråksgåtan: » N y a kvastar sopa väl. » 1) Nansen, 2) nyckel, 3) Blanka, 4) nickel, 5) drufva, 6) reseda, 7) batist, 8) pastor.
9) A m a n d a, 10) Andrée, 11) Ulfåsa, 12) Alba- no, 13) Aleppo, 1 4; ankare, 15) Arvika, 16) väfnad, 17) lingon.
Fyrkantsgåtan: A s k a, stöl, K o m o, aloe.
1f Lutpulvret begagnas vid lak etier tvätt i stallet för bästa och renaste aska.
Användningssättet aildeles samma som mad vanlig asklut och s A p - p u l v e b — {m l r i P pennmgrar.
sparar Sparar SLX^ToetB Sparar kläder och
