# ID: svediakorp-per1086
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 30,789
# sentences: 601
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 30 (449) Fredagen den 24 juli 1896.
9: de årg.
Byrå: Redaktör och utgifvare: Utgifningstid: Annonspris: Prenumerationspris pr år: 35 öre pr nonpareillerad.
Idun ensam kr.
5: — Klara södra kyrfcog.
16, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
h v a r j e h e l g f r i f r e d a g.
Allm.
telef.
6147.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — För ' Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Lösnummerpris 15 öre Iduns Modet., månadsuppl.
» 3: — Prenumeration sker ä alla post- 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Barngarderoben » 3: — (lösnir endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr norjp- rad anstalter i riket.
Wilhelmina Schuck.
- pör några dagar sedan stod i ett p a r af våra förnämsta tidningar r att läsa en liten notis om att änkefru Wilhelmina Schilek, änka efter den på sin tid som pedagog högt aktade fil.
doktor Martin Sehiick och själf känd som skicklig pianist, fyllt 80 å r och därvid uppvaktats med bref och telegram från n ä r och fjärran.
Bland de minnesgoda märkles äfven flere elever i den frivilliga » lärokurs för fruntimmer », biand hvars stiftare och förste lärare äfven Martin Sehiick var en och säkerligen icke den minst nitiske — den egentlige upphofsmannen till detta det första försök a t t skaffa den svenska kvinnan en haltfullare undervisning än den vanliga pensionsbildningen var som be- kant P.
A.
Siljeström.
Denna lärokurs, ombildad efter 3 år (1862) till » Seminarium för bildande af lärarinnor », en läro- anstalt, som sattes under statens hägn och vård.
Schuck öfver- gick då till denna, vid hvilken han tjänstgjorde dels som lä- rare, dels som sekreterare och kamrerare, men samtidigt (1864) öppnade h a n en privat läro- anstalt » Nya elementarskolan för flickor », som förtjänar a t t minnas som den första i stor stil anlagda flickskola, som Sve- rige ägt.
Med denna voro näm- ligen till en början förenade såväl en &gt;; förberedande lärokurs till Lärarinne-seminariet och te- legrafverket », där hl.
a. de första kvinnliga telegrafisterna i vårt land fingo sin grundläg- gande utbildning, som äfven en verklig » gymnasialafdelning », denna sistnämnda närmast af- scdd för de kvinnor, hvilka, sedan tillstånd därtill vunnits, skulle vilja förbereda en blif- vande läkarebana genom full- ständiga studentexamensstudicr, som man ser, en framtidstanke.
N ä r doktor Sehiick 1872 afled, fortsattes denna skola under några år af hans änka, som emellertid icke besatt den pedagogiska utbild- ning, a t t hon själf kunde fungera som föreståndarinna, till i en ålder då hon kunde göra anspråk på hvila, utan sköttes denna plats af en skolad lärarinna, fru H a n n a Ostberg, till dess skolan slutligen öfver- gick i andra händer.
Som änka efter en m a n, som gjort så mycket för den svenska kvinnans utbildning, som Martin Schuck, vore fru Schuck alltså väl förtjänt af en plats i I d u n s porträttgalleri, men hon h a r äfven sin egen historia som för- tjänar att ihågkommas, och det är denna, j a g n u går a t t skildra.
D e t var den 2 juli 1816, som hon såg dagens ljus.
Föräl- drarna voro grosshandlanden Salomon Josephson och Beata Levin, och hon utgick alltså från en judisk familj, en af dem, som längst vistats i Sve- rige och äfven en af dem, som skänkt d e t nya fosterlandet mäst dugande söner, j a, gjort insat- ser i dess kultur.
D e t var en talrik barnskara, som växte u p p i det Josephsonska hemmet, och allteftersom barnskaran tillväxte, aftog välståndet, så att då hus- fadern koleraåret 1834 bortryck- tes, så grinade fattigdomen med alla dess försakelser och um- bäranden emot änkan och de 10 barnen.
D e t hade dock varit ett ljust och gladt h e m.
Fadern tycks h a haft något af artist- blod uti s i g; så mycket ä r åtminstone säkert, att vid sin violin glömde h a n alla verldens sorger.
Och i det h e m m e t musicerades flitigt.
V i d pianot omväxlade den lilla Mina och hennes två år yngre broder J a k o b — sedermera direetor musices vid universitetet i U p -
Att våga tänka tanken ut, Det är det svåra, är det stora, Att ej pä vägen sig själf förlora Att icke stanna förrän vid slut.
Sturzen-Becker.
sala, komponisten J.
A.
Josephson.
— D e n egentliga pianisten var dock Mina, b vars talang utvecklades så hastigt, a t t hon vid 12 års ålder gaf sin första konsert i det Kirsteinska huset (beläget midtför nuvarande Centralstationen, ungefär d ä r hotel Continental n u ligger.)
Och stolt var hon, då hon med recetten kunde bi- draga till anskaffandet af ett nytt piano.
Mindre stolt kanske, d å h o n måste stiga u p p på en stol för a t t visa sig för åhörarne; hon var nämligen då så liten — stor h a r h o n för öfrigt aldrig varit — a t t de längst bort sit- tande åhörarne icke annars alls kunnat se henne, och a t t gå p å konserter endast för a t t höra, därtill v a r man tydligen då lika litet lifvad som n u för tiden.
Sin utbildning som pianist hade den lilla Mina Josephson fått hos en den tiden ansedd pianolärare, Semmy Grisigo eller Giesecke, som jag tror slägten sedermera kallade sig.
H a n tycks h a varit e t t original, ehuru icke precis i d e t ordets bättre bemärkelse.
F ö r honom lärde sig Mina emellertid endast den egentliga fingerfärdigheten, här spelade hon Herz och Kalkbrenner, den tidens virtuoskomponister.
Klassisk musik spelade hon däremot för fa- dern, hvar jämte hon hade tillfälle a t t i hemmet tidigt deltaga i ensemblemusik, hvarvid med- verkade flere af den tidens förnämsta förmågor.
Kvartettaftnar höllos äfven reguliert i hemmet.
Ruckman slöt Mina e t t så varmt vänskapsband, att de af brodern J a k o b i ett bref nämndes treklangen; själf var h a n septiman och hans vän, den r i k t musikaliskt begåfvade • Anders Lidner, död som konsistorienotarie i Hernösand, grundbasen.
När J e n n y Lind 1842 konserterade å Caro- lina i Upsala till förmån för J.
A.
Josephson, och såmedelst skaffade honom medel till en utrikes studieresa, medverkade äfven Mina bl.
a. med appassionatan, som då ännu var föga känd.
U n d e r dessa år var hon en af de förnämsta i Stockholm uppträdande pianister oah konserterade flitigt Som bevis på, h u r väl hon förstod a t t följa m e d sin t i d, kan nämnas, a t t det v a r hon som först i Stockholm offentligen spelade såväl Schumann som Chopin.
Af Schumann var d e t kvintetten, som förmed- lade bekantskapen, af Chopin, som jag tror, något af hans scherzon.
Bland hennes elever denna tid v a r äfven den unga Sophie Leijonhufvud, god pianist, sedermera gift m e d kommendör Adlersparre och som författarinna känd under signaturen Esseide.
D e t var i hennes familj, som Mina introducerade J e n n y Lind och såmedelst in- förde henne i societeten.
Efter Minas giftermål, 1844, afstannade så småningom hennes m e r offentliga musikaliska verksamhet.
Under sin egentliga glanstid var Vid faderns död v a r Mina redan 18 år.
hon emellertid den förnämsta af våra pianister, Hon började nu a t t gifva pianolcktioner och och såsom bevis på, h u r långt hon verkligen bidrog p å detta sätt kraftigt till den talrika var hunnen i virtuositet, kan nämnas, a t t då familjens underhåll.
Några år senare fick h o n Charles Mayer, en af den tidens mest firade en elev, som gjorde henne den största glädje, virtuose, 1845 besökte Stockholm och då gä- ehuru h a n icke kunde bidraga till kassans för- stade hennes h e m, den unga frun trots sin stärkande.
D e t v a r en liten fattig 8 års gosse, ifriga anhållan icke kunde få m e r än t v å lek- H o n behöfde icke fler, han hade intet som på e t t gammalt piano i en tarflig våning tioner.
åt gården i Skomakaregatan, fantiserade så mer a t t lära henne, löd den firade virtuosens underbart, a t t det var en lust a t t höra.
E n utsago.
Några år förut hade en annan fram- af Minas yngre bröder upptäckte underbarnet stående pianist m:e Dulcken velat t a henne och förde honom till syster Mina, som med med till London för a t t d ä r göra hennes karriär.
glädje åtog sig hans utbildning, som hon se- Hon föredrog emellertid hemmets stilla lycka dermera i 3 års tid ensam handledde, och spe- framför en professionell artists skiftande, stun- lade h a n enligt sin lärarinnas försäkran vid 11 dom glänsande, stundom stormiga, alltid oroliga års ålder Bachs preludier och fugor » som en bana, och i makens och barnens kärlek fann hel k a r l ».
A t t det lilla underbarnet i rikt hon en r i k belöning för livad hon sålunda m å t t höll, hvad d e t lofvade, förstå nog alla, försakat.
då jag nämner hans nämn.
D e n lille gossen Af en svår sorg hemsöktes hon, då hennes hette Ludvig Norman.
äldsta barn, den lilla 10-åriga Betty, äfven hon e t t verkligt musikaliskt underbarn, bort- rycktes af en härjande sjukdom.
Den yngre dottern, Berna, som n u p å d e t ömmaste vår- dar den åldriga modern, h ä r äfven hon musi- kaliska intressen och h a r bl.
a. med framgång uppträdt som sångerska, för hvilken verksam- het hon utbildats hos m:e Artöt.
Trots sin höga ålder h a r fru Schuck alla sina kropps- och själskrafter fullt i behåll och deltar ännu med lifligt intresse i hufvudstadens musiklif, och ofta ser man den lifliga och rörliga gamla damen på operan eller någon konsert.
Bland moderna pianister h a r h o n mest tilltalats af Teresa Carrenos briljanta och naturfriska spel.
Äfven för kammarmusi- ken h a r hon e t t lifligt intresse, och den Aulinska kvartettens intressanta soaréer för- Bland öfriga musikaliska förmågor, som vid summar hon ogärna.
Äfven n u äger j u Stockholm framstående denna tid umgingos i d e t Josephsonska hem- met, var äfven en u n g sångerska, som icke så kvinnliga pianister, hvilka af allmänheten om- många å r därefter skulle förvåna en värld med fattas med lifligt intresse.
Kanske skall det sina toner, J e n n y Lind.
Med henne och Maria därför icke h a varit utan sitt intresse för en Bland dem, som vid denna tid umgingos i det Josephsonska hemmet, var äfven den såväl i yttre som inre måtto högt begåfvade Maria Ruckman, en dotter af gravören Ruckman och den förnämsta tragiska skådespelerskan vid Gustaf l l l: s teater, m:lle F r a n k.
Maria Ruck- man v a r äfven en skicklig pianist och hade lifliga musikaliska intressen, och det var hon, som först fäste Minas uppmärksamhet å de underbara Beethovenska sonaterna, som då efter mästarens död begynte sitt segertåg omkring världen.
D å kom j u än mer än nu allt nytt långt senare h i t u p p än till andra länder.
I förbigående kan j a g nämna, a t t Maria Ruck- m a n p å sin ålderdom var mest känd genom sina storartade donationer bl.
a. till Tysta skolan, som till stor del ä r hennes verk.
och annan a t t så h ä r upplifva minnet om den, som för 50 å r sedan på detta område förde våra runor med den äran.
Och för den som inbillar sig, a t t tiden å alla områden, äfven det konstnärliga, alltjämt går framåt, kan d e t kanske vara hälsosamt a t t framhålla bilden af en konstnärinna, hvars konst var af d e t ge- digna slag, som numera icke längre är vanligt.
— s — n.
* Ett sommarminne.
^SSp » s där bäddad i doftande törnrossnår, fjärran från allfarvågens kosa Ufoels störande färdsel går?
Nere eld branta insjöstranden vaggande båten, förtöjd, på svaj — tidt vi den lossat, når öfoer tanden strålande gled en morgon i maj.
Rätt öfoer solig sjö gick färden, seglen soälde för förlig bris, blå i dyning vaggande fjärden, grandet glänste i solhvitt glis.
Fiskarns stuga borta på näset lyste ur skogen i ljusröd prakt och dårnedanföre på gråset glittrade lärft på bleke lagdt.
Själf oid rodret, du kursen ledde — tyst jag i fören satt och såg huru din unga byst sig tedde fritt mot en fond af sol och våg.
Leende låg i nobla dragen, sprudlade ut ur mörkblå blick — var som af ljusa, oårliga dagen hela dess soliga glans den fick.
Emil Kléen.
— * — — Falska etiketter.
J t i d e t d a g l i g a lifvet gifves d e t s å a t t ^•f s ä g a e t t s p e l för ö p p e n r i d å — och e t t b a k o m k u l i s s e r n a.
D e t f ö r r a u t g ö r v å r t för- h å l l a n d e till d e n y t t r e v ä r l d e n i a l l m ä n h e t, d e s s e n a r e v å r t f ö r h å l l a n d e till o s s själfva och v å r n ä r m a r e omgifning.
D e t vore godt, o m d e t f ö r r a i allt, s o m r ö r k a r a k t e r, skick och s e d, v o r e e n å t e r s p e g l i n g af d e t s e n a - re — och d e t t a senare också m e d heder kunde återspeglas.
H e l a d e n n a a p p a r a t af förkonstling, hyckleri och falskt glitter, s o m t y v ä r r s å ofta r e g l e r a r e t t h e l t familjelif och för d e t i n i skefva r i k t n i n g a r till m e n s å v ä l för d e s s e g n a f ö r e t r ä d a r e s o m u t o m s t å e n d e, skulle d å f ö r s v i n n a, o c h ärlighet blefve p a - rollen i hela v å r hållning g e n t e m o t d e n y t t r e v ä r l d e n, i s t ä l l e t för a t t n u m e r e n d e l s lögnen s p e l a r i n h ä r o c h h v a r för a t t för- gylla u p p — och bedraga.
Låt oss blott göra n å g r a grepp u r d e allra vanligaste förhållandena inom det hvardag- liga familj e- o c h u m g ä n g e s l i f v e t!
1896 D e t fins g o d t o m h e m, d ä r o r d n i n g och s k i c k b l o t t v i d m e r a h ö g t i d l i g a tillfällen l i k s o m e n g a l a m a n t e l b r e d e s u t öfver d e n eljes f ö r h ä r s k a n d e hållningslösheten och o o r d n i n g e n.
M a n m ä r k e r d e t s t r a x vid sin t i l l ä f v e n t y r s ej f ö r b e r e d d a a n k o m s t d i t — ty ett oförmodadt besök är här det s a m m a sem öfverrumpling.
D e t f r a m k a l l a r f o r m l i g e n f a s a, alla t a g a till flykten, d e t s m ä l l e s i d ö r r a r och m a n h ö r h v i s k n i n g a r från olika h å l l.
Af n å g o n t j ä n a r e föres m a n ä n d t l i g e n i n i s a l o n g e n, d ä r m a n får v ä n t a e n r u n d l i g t i d, i n n a n h u s e t s fru u p p e n b a r a r sig m e d f ö r l ä g n a ur- s ä k t e r för s i n e g e n » tillfälliga » t o a l e t t, d e n » tillfälliga » o o r d n i n g e n och G u d v e t e h v a d för alla a n d r a » t i l l f ä l l i g h e t e r ».
D e s s a u r s ä k t e r å h ö r m a n, själf e n s m u l a f ö r l ä g e n, t y m a n k a n ej slita sig f r å n d e n t a n k e n, a t t d e t t a h e m och d e s s a m ä n n i s k o r, s o m m a n f ö r r a g å n g e n s å g i en v i s s an- s p r å k s f u l l » s t a s s », i själfva v e r k e t d å b u r o e n falsk e t i k e t t och a l l t j ä m t g ö r a d e t, n ä r de u p p t r ä d a i presentabelt skick.
Kontra- s t e n m e l l a n d e t f ö r r a tillfället och d e n s i s t a i n t e r i ö r e n s villervalla ä r för s t o r, för a t t m a n ej s k u l l e e r f a r a d e n n a b e s v ä r a n d e och s t ä m - ningen nedtryckande misstanke.
E n h u s m o d e r bör väl hvarje t i m m e på d a g e n v a r a n o g p r o p e r t k l ä d d för a t t u t a n förlägenhet k u n n a m o t t a g a en besökande.
O m h o n, k l ä d d i e n tarflig h v a r d a g s d r ä k t, s t ö k a r i h u s h å l l e t och till och m e d e n l i t e n s o t s t r i m m a t e c k n a t sig p å h e n n e s h a n d — hvad gör det?
Icke bör sådant j a g a h e n n e p å flykten, d å d e t r i n g e r p å t a m b u r k l o c k a n.
L i g g e r h ä r och d ä r p å golfvet e n l e k s a k — n å, ä n s e d a n?
D e n b e s ö k a n d e v e t eller för- s t å r, a t t h o n h a r s m å b a r n, s o m för a t t r i k t i g t k u n n a r o a sig, m å s t e få r u s t a litet.
Men däremot är det åtskilligt a n n a t, som aldrig, v a r e sig m a n v ä n t a r f r ä m m a n d e eller e j, b o r d e få finnas i e t t h e m: s m u t s i g t linne, kringkastade klädespersedlar, t o m m a kärl m e d m a t r e s t e r från sista måltiden, s t å e n d e k v a r p å e t t ä n n u ej a f d u k a d t b o r d, d a m p å m ö b l e r n a och sopor i v r å r n a p å e t t o s k u r a d t golf.
L i k a l e d e s b ö r a h u s m o d e r n och h e n n e s b a r n a l d r i g b e f i n n a sig i en så- d a n d r ä k t, a t t h o n å e g n a och d e s i n a s v ä g n a r b e h ö f v e r s k ä m m a s inför f r ä m m a n d e blickar.
D e n ä k t a g o d a s e d e n, d e t v e r k l i g t fina s k i c k e t, h a r n å g o n s a g t, finnes e n d a s t i d e t h e m, h v a r s h e l a g ö r a n d e och l å t a n d e ligger ö p p e t för all v ä r l d e n s o m u n d e r en k r i s t a l l - skål.
D e n t o n, s o m i öfrigt r å d e r i n o m e n så- d a n f a m i l j, ä r af t v å f a l d i g t s l a g, m a n skulle k u n n a s ä g a d e n o r d i n a r i e och d e n e x t r a - ordinarie.
Till d e n s e n a r e h ö r b l a n d a n n a t m a n n e n s inför f r ä m m a n d e i a k t t a g n a s ä t t m o t h u s t r u n — och vice v e r s a.
I u m g ä n g e t m e d a n d r a ä r o d e ä l s k v ä r d h e t e n och u p p m ä r k s a m h e t e n själfva m o t h v a r a n d r a; d e v i l j a l i k s o m an- n o n s e r a u t och e x p o n e r a för v e r l d e n s i n a a n g e n ä m a e g e n s k a p e r och gifva e n s k r y t - s a m t h å l l e n b i l d af h e m m e t s g o d a a n d a.
M e n ä r d e n n a ej i n v u x e n m e d s i n a y t t e r s t a f ö r g r e n i n g a r i d e r a s d a g l i g a, i n t i m a samlif, får d e t h e l a l ä t t n å g o t f o r c e r a d t, s o m ver- k a r o n a t u r och gifver k l a v e n till f ö r s m ä d - liga u p p t ä c k t e r från u t o m s t å e n d e s sida.
Man märker, att de b å d a m a k a r n a i sitt m a n e r b l o t t a n l a g t en s ö n d a g s d r ä k t; s o m e n lös k l ä d n a d o m f l a d d r a r d e m d e n g o d a tonen, ett oförmodat luftdrag blåser m e d e n s b o r t d e t l ä t t a h ö l j e t, och d å v i s a r sig DUN e n m a n, s o m i h e m m e t b o r t l ä g g e r all t a k t och förfining, s o m n y t t j a r grofva o r d och s v o r d o m a r, s n ä s e r s i n h u s t r u, g r ä l a r och d u n d r a r öfver m i n s t a s m å s a k — och p å h e m m e t s » fridlysta » o m r å d e b e g a g n a r ä f v e n h u s t r u n f ö l j a k t l i g e n t y v ä r r u n g e f ä r alldeles samma ton!
H u r u d e n n a ton, d å den också b e g a g n a s m o t b a r n e n och t j ä n s t e f o l k e t, å t e r v e r k a r p å dem, är j u lätt a t t inse, liksom i det hela h v a d s l a g s » familjelif » p å en s å d a n g r u n d m å s t e k o m m a till s t å n d.
D e t blir en ful r ä t s i d a och e n m e d s t o r s v å r i g h e t f r a m t v u n - g e n p r å l i g och l ö g n a k t i g a f v i g s i d a.
O m icke a n n a t f ö r r å d e s d e n s e n a r e s till- v a r o och b e s k a f f e n h e t af b a r n e n, h v i l k a icke så lätt som föräldrarne k u n n a göra ett t v ä r t afbrott från h v a r d a g s m a n é r e t, u t a n stå där och b e t r a k t a b å d e m e d f ö r v å n i n g och löje d e ä l d r e s p l ö t s l i g t k r u s e r l i g a s ä t t.
De bibe- h å l l a h e l s t d e n » o r d i n a r i e » t o n e n, och p a p p a och m a m m a ä r o i n o m sig h e l t förtviflade, f a s t ä n d e m e d s ö t s u r a m i n e r f ö r s ö k a ur- s ä k t a » de s t a c k a r s ä l s k l i n g a r n e s » o s t y r i g - h e t — » de ä r o l i t e t b o r t s k ä m d a och m e n a ej s å i l l a ».
M e n » ä l s k l i n g a r n e », s o m i h v a r - d a g s l a g j u s t i n t e r ö n a d e t t a n a m n eller en b e h a n d l i n g d ä r e f t e r, t y c k a, a t t p a p p a och m a m m a ä r o r i k t i g t p u t s l u s t i g a och g r a s s e r a tio g å n g e r v ä r r e ä n n å g o n s i n.
D e t t ö r v ä l h ä n d a, a t t äfven i e t t d y l i k t h e m b a r n e n t v i n g a s a t t l ä r a sig e t t v i s s t s l a g s s k i c k, m e n d e t blir e n d a s t e n y t t r e a n s t ä n d i g h e t, t o n e n s d ö d a form, och af d e m blir d e t s å d a n a m ä n n i s k o r, för h v i l k a d e n verkligt bildade känner en instinktlik afsky.
T y d e t gifves v e r k l i g e n e n del m ä n n i s k o r, h v i l k a i a l l m ä n h e t s t ä l l a sig r e g l e r n a för s a v o i r faire s k a p l i g t n o g till e f t e r r ä t t e l s e, m e n likväl f ö r n i m m e r m a n alltid v i d b e r ö - r i n g e n m e d d e m en viss k ä n s l a af o b e h a g och t v å n g.
M a n h å l l e r s a m t a l e t i n o m d e t a l l d a g l i g a s g r ä n s e r och a k t a r sig n o g a a t t l å t a e n s å d a n m ä n n i s k a bli h e t eller a t t visa h e n n e större förtrolighet.
D e t ä r lik- s o m en o b e s t ä m d f a r a m a n vill u n d v i k a.
Å t e r i g e n finnes d e t m ä n n i s k o r, g e n t e m o t hvilka m a n känner, att, hvad vändning sam- t a l e t ä n t o r d e t a g a, a l d r i g n å g o t r å t t eller s i m p e l t k a n f r a m k o m m a; därför ä r m a n t r y g g och f ö r t r o e n d e f u l l i d e r a s s ä l l s k a p.
T y d e s s a m ä n n i s k o r ä r o s å d a n a, h v i l k a icke b l o t t h a n d l a och u t t r y c k a sig, u t a n äfven t ä n k a och k ä n n a p å e t t finbildadt och ä d e l t sätt.
D e förra äro d ä r e m o t sådana, som b l o t t till d e t y t t r e i n l ä r t v i s s a r e g l e r för d e t p a s s a n d e, och m e r e n d e l s s t å d e r a s en- s k i l d a lif och v a n d e l i s k a r p a s t e m o s a t s till deras umgängesbelefvenhet, hvilken är en t u n n y t t r e f e r n i s s a, en falsk e t i k e t t, d e n d ä r ej ä r r å d l i g t a t t s k r a p a o v a r s a m t p å.
P å tal o m det sken, som är a n l a g d t a t t vilseleda, bör p å p e k a s ett visst drag, som t r y c k e r sin p r ä g e l p å s n a r t s a g d t allt i n o m m å n g e n f a m i l j e k r e t s och s o m för e n och a n n a n k a n synas tämligen oskadligt, ehuru d e t u r s y n p u n k t e n af all lögns f ö r k a s t l i g h e t väl borde bannlysas.
D e t ä r d e n u t i allt sig u p p e n b a r a n d e m e r eller m i n d r e f y n d i g t maskerade skrytaktigheten.
Ni h a r n o g b e s ö k t en s å d a n d ä r i öfrigt g a n s k a h y g g l i g familj m e d e t t s y n n e r l i g e n a n s p r å k s l ö s t n a m n och d i t o s t ä l l n i n g, d ä r m e d ängslig n o g g r a n n h e t vissa förnäma n a m n a l l t i d h å l l a s öfverst i v i s i t k o r t s k o r g e n.
D e l i g g a d ä r och l i k s o m t i g g a er o m a t t t i t t a d i t — m e n ej för d j u p t n e d, t y d ä r v i d t a g a d e b l y g s a m m a r e n a m n e n och » k a r a k - t ä r e r n a ».
D e t är familjens egen bön, som 235 strax fläktar e m o t er u r d e n d ä r kor- g e n, h v a r s öfre i n n e h å l l s k a l l gifva er e t t b e g r e p p om h e r r s k a p e t s » e g e n t l i g a » u m - gänge.
Vid hvarje det obetydligaste föremål fäster sig g ä r n a n å g o t, i u p p l y s n i n g s f o r m m e d d e - l a d t, m e r eller m i n d r e m ä r k v ä r d i g t.
En l i t e n p a s t e l l blir f ö r e m å l för er b e u n d r a n, » Ahja, » m e d g i f v e s d e t i l ä t t och s k e n b a r t likgiltig t o n, » d e n ä r i n t e illa, d e t ä r e n p r e s e n t af v å r v ä n b a r o n X.
» P å snarlikt sätt omstrålas n ä s t a n allt s m å t t och g o d t, s o m ä r f r a m p l o c k a d t p å h e m m e t s » p r e s e n t e r b r i c k a », af e n v i s s di- stingerad n i m b u s, som framhålles u t a n groft s k r y t — m e n d o c k a l l t i d och l i k s o m i för- bigående framhålles.
F r u n i h u s e t a n t y d e r icke alltför o g ä r n a och icke alltför s ä l l a n, a t t h o n ä r b e f r y n - dad m e d en förnäm d a m.
Det kommer icke p l u m p t f r a m, m e n s ä k e r t och seger- v i s s t och i s k e n b a r t o s ö k t s a m b a n d m e d d e mest skiftande ämnen.
» Nej, Charlotte, » säger h o n m e d diskret h a l f h ö g t o n till t j ä n s t e f l i c k a n, » i m o r g o n m å s t e C h a r l o t t e v a r a h e m m a, d å vi n u se- d a n s å l ä n g e lofvat o s s b o r t till m i n svä- gerska justitierådinnan ».
E f t e r m i d d a g e n, s o m m e d all s ä k e r h e t icke v a r e n l i g t f a m i l j e n s h v a r d a g s d i e t, får n i h ö r a e t t l ä t t b e k l a g a n d e, a t t » allt v a r s å tarfligt, m e n m a n v a r j u i n t e b e r e d d p å främmande ».
V i d s i d a n af r ä t t m y c k e n v e r k l i g älsk- v ä r d h e t får m a n — d e t k a n i n t e h j ä l p a s!
— • d å och d å e n d o s i s s k r y t s a m m a f ö r t r o e n d e n i sig.
— » I å r h a vi b e s l u t a t a t t va på V a r b e r g » - - t.
ex. — » Eljes ä r d e t j u för- stås mera modernt i Marstrand — vårt gam- la stamhåll ».
Y n g s t a dotterns spellektioner kosta fem k r o n o r i t i m m e n — d e h a ej r å d till d y r a r e!
H o n får å d a g a l ä g g a s i n f ä r d i g h e t, och d e t g å r, s o m d å m a n d r a g i t u p p en s p e l d o s a, t y d e n lilla s t a c k a r n ä r n u m e r a f ö r s k r ä c k - ligt v a n a t t å d a g a l ä g g a s i n f ä r d i g h e t m e d e n s ä r s k i l d k o m p o s i t i o n » d e n och i n g e n annan ».
I n i d e t t a m a s k i n e r i för f ö r n ä m i t e t s p r e - s t a t i o n e r d r a g é s n i till sist m å h ä n d a själf, a l l d e l e s m o t er vilja.
En person kommer p å b e s ö k, och a l l t s e d a n d e n p e r s o n e n k o m, i a k t t a g e s e n till d e t y t t e r s t a s t e g r a d t a k t - fullhet m o t e r; t y d e n f r ä m m a n d e m å s t e p a r t o u t i er se e n f ö r n ä m l i g a r e m ä n n i s k a, ä n n i t i l l ä f v e n t y r s ä r eller a n s e r er v a r a.
P å d e t t a s ä t t får äfven n i en falsk e t i k e t t er p å k l i s t r a d; och d e t ä r s a n n e r l i g e n i n g e n lätt sak att på ett grannlaga sätt i hast befria sig f r å n d e n.
prof E n s å d a n naiv fåfänga ser m a n u n d e r v ä x l a n d e f o r m e r m y c k e t ofta i n o m f a m i l j e - lifvet, och å t d e t t a ä f l a n d e a t t s y n a s.
v a r a m e r ä n h v a d v e d e r b ö r a n d e är, ä g n a s m e r e n - dels b l o t t löjet, d å m a n i e n s y n e s ofarlig och p å s i n h ö j d e n d a s t k a n s k a d a d e s s offer själfva.
M e n ofarlig ä r d e n d o c k icke, all- d e n s t u n d d e n ä r l i g h e t e n s och s a n n i n g e n s g r u n d, på hvilken h e m m e t s h ä r d bör v a r a m u r a d och u t a n h v i l k e n d e t u p p v ä x a n d e s l ä k t e t a l d r i g h a r e t t f a s t u n d e r l a g för s i n m o r a l, blir u n d e r g r ä f d och f ö r s t ö r d.
I lifvets s t r i d h ä n d e r d e t, a t t d e f a l s k a e t i k e t t e r n a en g å n g s l i t a s b o r t m e d så m y c - ken skonlös våldsamhet, a t t h j ä r t a t blöder och h e l a lefnad s l y c k a n g å r i k r a s.
Emy, =
(Jsfricl.
Skiss för I d u n af Gerda Meyerson.
(Slut från föreg.
n:r.)
J a g b e r ä t t a d e för h e n n e s å g o d t j a g k u n d e o m d e g a m l e m ä s t a r n e och d e r a s taflor s a m t om de konstskatter i utlandets stora mu- seer, h v i l k a j a g h o p p a d e s i n o m k o r t få se e n del af, och A s t r i d t r ö t t n a d e a l d r i g a t t höra på.
S t a c k a r s l i t e n, h o n v a r d e n vil- ligaste, mest intresserade modell m a n k u n d e ha!
D e d a g a r h o n v a r u p p e och b ä t t r e, k r ö p h o n g e n a s t till s ä n g s i g e n, s å s n a r t j a g b a d h e n n e d ä r o m, och a l d r i g ville h o n e r k ä n n a a t t h o n blef t r ö t t.
» Vill d u verk- ligen inte m å l a mer, j a g orkar mycket väl e n s t u n d till, » s a d e h o n för h v a r g å n g j a g slutade.
När h o n var dålig, var hon allra ifrigast, a t t j a g s k u l l e a r b e t a p å taflan, j a g t r o r h o n v a r r ä d d, a t t h o n s k u l l e dö, i n n a n j a g h u n n i t få d e n f ä r d i g.
Och e h u r u hon, d å j a g blifvit v a n v i d h e n n e s b l e k h e t, icke föreföll m i g så s j u k, och f a s t ä n j a g s a d e m i g själf a t t l ä k a r e n n o g m i s s t a g i t sig o m h e n n e, k u n d e j a g l i k v ä l icke h j ä l p a, a t t h e n n e s oro i n v e r k a d e p å m i g.
J a g a r b e t a d e m e d feber- a k t i g ifver.
A l d r i g h a d e j a g m å l a t e n tafla u n d e r en s å d a n spänning, m e n aldrig heller s å fort och så s ä k e r t s a m t m e d en s å d a n öf- vertygelse att lyckas.
J a g kände, hur min f ö r m å g a v ä s t e för h v a r d a g.
A s t r i d s b a r n s - l i g a b e u n d r a n s p o r r a d e och i n s p i r e r a d e m i g, H o n var så ärelysten å mina vägnar, att h o n öfverträffade m i g själf i m i n a d j ä r f v a s t e drömmar.
J a g skulle blifva n o r d e n s r y k t - b a r a s t e m å l a r i n n a, m i t t n a m n och m i n a taflor s k u l l e bli b e r ö m d a öfver h e l a v ä r l d e n, g j o r d e h o n u p p.
J u s t d e n n a tafla, till hvil- k e n h o n var m i n modell, skulle göra m i n lycka.
» J a g f ö r s t å r d e t j u icke, m e n j a g k ä n n e r att den blir ett m ä s t e r v e r k, » s a d e h o n.
» Och, » f o r t s a t t e h o n d r ö m m a n d e, » n ä r m ä n n i s k o r n a d ä r u t e i v ä r l d e n fråga, h v e m d e n s j u k a flickan är, d å m å s t e d u b e r ä t t a för d e m o m lilla A s t r i d, s o m själf s å g ä r n a v e l a t l ä r a sig m å l a och bli e n s t o r k o n s t - n ä r i n n a, m e n s o m v a r d ö m d a t t dö så t i d i g t.
» » D u m å t r o j a g blef g l a d d å, » s a d e A s t r i d, » f a s t ä n j a g v ä l b a r a v a r en å t t a, nio år.
J a g v i s s t e icke o m, a t t j a g v a r s j u k, och h v a r gång farbror kom h e m sedan, påminte jag h o n o m o m h a n s löfte.
M e n efter e t t p a r å r r e s t e h a n till A m e r i k a, och s e d a n d e s s var det slut med mina förhoppningar att få l ä r a m i g m å l a.
T y om j a g också varit frisk, s k u l l e p a p p a och m a m m a icke h a f t r å d a t t l å t a m i g v a r a i S t o c k h o l m och g å igenom akademien, ännu mindre att låta m i g r e s a till P a r i s, f ö r s t å s.
M e n n u ä r j a g s å g l a d, a t t d u får r e s a d i t.
» Och Astrid s t u d e r a d e m i n a resehandböc- k e r och k a r t o r och t a l a d e m e d f ö r t j u s n i n g o m allt d e t s k ö n a och m ä r k v ä r d i g a j a g s k u l l e få se.
M e n n ä r j a g lofvade a t t skrifva till h e n n e och b e r ä t t a o m m i t t lif d ä r u t e, skakade hon på hufvudet m e d ett sorgset l e e n d e: » Du k o m m e r inte länge att behöfva öda bort din tid m e d det, » sade hon.
.
O f t a s t l å t s a d e s j a g icke f ö r s t å, n ä r h o n h ä n s y f t a d e p å, a t t h o n s n a r t s k u l l e dö, j a g f ö r s ö k t e s k ä m t a och l e d a h e n n e s t a n k a r på annat.
Afven n ä r j a g icke m å l a d e, v a r jag ständigt tillsammans med Astrid.
När h o n o r k a d e d e t, p r o m e n e r a d e vi eller l å g o i v å r a h ä n g m a t t o r i s k o g e n, n ä r h o n v a r för k l e n a t t l ä m n a s ä n g e n, höll j a g h e n n e säll- s k a p p å h e n n e s r u m, d e t h ä n d e till och m e d ibland, att jag åt mina middagar uppe hos henne.
» J a g ä r icke l e d s e n a t t d ö n u l ä n g r e, » s a d e h o n en g å n g, » ty n ä r d u h a r r e s t, blir d e t så förfärligt t o m t.
» J a g a r b e t a d e r a s t l ö s t.
D a g efter d a g gick, g ä s t e r k o m m o och g ä s t e r foro p å T r o l l å s e n, m e n j a g t o g b l o t t föga n o t i s o m d e m.
J a g k u n d e icke t ä n k a p å a n n a t ä n A s t r i d och taflan och o m j a g skulle t a g a d e n m e d m i g till P a r i s och försöka få d e n u t s t ä l l d d ä r.
» D e t m å s t e d u g ö r a, » s a d e A s t r i d, » om d u för t a f l a n m e d dig till P a r i s, k o m m e r j a g j u p å s ä t t och vis dit. » S t a c k a r s lilla A s t r i d!
H e n n e s förhopp- n i n g a r ä f v e n d ä r o m skulle g ä c k a s.
T y j a g måste j u helt plötsligt l ä m n a Trollåsen m e d alldeles o m i n t e t g j o r d a f r a m t i d s p l a n e r och u t a n u t s i k t a t t få f o r t s ä t t a p å k o n s t n ä r s b a - n a n b e g e m i g h e m till F i n l a n d i s t ä l l e t för till P a r i s.
M e n A s t r i d gaf m i g i n g e n r o; alldeles s o m om hon anat, att det var något särskildt m e d det där brefvet, frågade h o n m i g oupp- h ö r l i g t, h v a r f ö r j a g icke ö p p n a d e d e t, o c h s l u t l i g e n g j o r d e j a g h e n n e till viljes.
M i n b r o r skref, a t t h a n g e n o m en s t ö r r e firmas b a n k r u t t p å en g å n g s å g sig allde- les r u i n e r a d, o c h a t t m i t t lilla arf efter för- ä l d r a r n a, p å h v i l k e t j a g dittills lefvat, ä f v e n g å t t f ö r l o r a d t.
N a t u r l i g t v i s, skref h a n, k u n d e d e t n u icke bli t a l om n å g o n P a r i s e r r e s a för m i g.
H a n u p p m a n a d e m i g d ä r f ö r a t t slå k o n s t n ä r s p l a n e r n a u r h å g e n och f ö r s ö k a få n å g o n k o n t o r s p l a t s, g e n o m h v i l k e n j a g k u n d e förtjäna mitt uppehälle.
Ty han k u n d e icke h j ä l p a m i g, h u r o n d t d e t ä n g j o r d e h o n o m, h a n h a d e j u h u s t r u och b a r n a t t sörja för.
I alla h ä n d e l s e r b o r d e j a g ofördröjligen r e s a h e m.
N ä r j a g l ä s t e d e t t a, s v i m m a d e j a g för för- s t a g å n g e n i m i t t lif.
S l a g e t k o m så oför- b e r e d t och o v ä n t a d t, och s å v a r j a g n o g o c k s å ö f v e r a n s t r ä n g d af d e t t r ä g n a m å l a n d e t under de sista veckorna.
N ä r j a g k o m till s a n s i g e n, s å g j a g s t a c k a r s lilla A s t r i d, dar- r a n d e och f ä r f ä r a d, l u t a sig öfver m i g.
F r u k - t a n för a t t h a s k r ä m t h e n n e g j o r d e d o c k att jag snart återvann min själfbehärskning.
Så m å s t e j a g n a t u r l i g t v i s b e r ä t t a för A s t r i d hvad som händt.
H o n blef alldeles u t o m sig.
» Men d u m å s t e till P a r i s, d u m å s t e dit! » u p p r e p a d e hon.
» Hvad skall du t a g a d i g till? » J a, h v a d j a g s k u l l e t a g a m i g till, k u n d e j a g i m i n f ö r s t a b e s t ö r t n i n g n a t u r l i g t v i s ej få k l a r t för m i g, m e n j a g i n s å g, a t t d e t b ä s t a j a g k u n d e g ö r a v a r a t t följa m i n b r o r s r å d och g e n a s t f a r a h e m.
Om jag ville h i n n a m e d d e n b å t, s o m g i c k f r å n S t o c k h o l m d a g e n d ä r p å, m å s t e j a g följa m e d a f t o n t å g e t f r å n en s t a t i o n, d i t d e t v a r t v å mil a t t åka från Trollåsen.
D e t blef a t t p a c k a och g e sig af m e d d e t s a m m a.
A s t r i d s ö k t e icke h å l l a m i g k v a r, h o n för- s t o d n o g, a t t j a g v a r för u p p s k a k a d af d e n u n d e r r ä t t e l s e j a g f å t t för a t t k u n n a t ä n k a p å h e n n e.
H u r j a g h a n n bli f ä r d i g, v e t j a g i n t e, m e n n ä r j a g f å t t m i n a s a k e r i ord- n i n g, v a r d e t k n a p p a s t t i d till e t t b r å d - s k a n d e farväl.
A s t r i d h a d e f ä s t sig v i d m i g m e d e n nä- s t a n svärmisk tillgifvenhet, sade a t t jag T a f l a n, s o m icke v a r a l l d e l e s t o r r, ville blifvit s ä n d till h e n n e för a t t förljufva h e n - A s t r i d s f ö d e l s e d a g v a r p å e n s ö n d a g.
j a g först l å t a s ä n d a efter m i g, m e n A s t r i d n e s s i s t a d a g a r och för a t t h o n, i n n a n h o n P å f r e d a g e n f ö r u t h a d e h e n n e s m o r och d e ö f v e r t a l a d e m i g a t t t a g a d e n m e d.
» När d o g, ä n d å s k u l l e få g ö r a n å g o t för k o n s t e n, öfriga g ä s t e r n a r e s t till s t a d e n för a t t g ö r a d e se d e n, m å s t e d e f ö r s t å, a t t d u icke k a n s o m h o n ä l s k a d e så h ö g t.
u p p k ö p.
M a n t ä n k t e n ä m l i g e n fira A s t r i d s öfvergifva k o n s t e n, » s a d e h o n.
H v a d d e t g j o r d e m i g o n d t o m h e n n e!
f ö d e l s e d a g m e d e n fest, d e t s k u l l e bli t a - H o n g r ä t icke, n ä r hon o m f a m n a d e m i g H o n h a d e b å d e s m a k och f ä r g s i n n e, och d e b l å e r och f y r v e r k e r i, f ö r b e r e d e l s e r n a h a d e till f a r v ä l.
» Vi träffas a l d r i g m e r, » hvi- r i t n i n g a r och s m å v a t t e n f ä r g s t a f l o r, h o n vi- p å g å t t flere d a g a r.
A s t r i d själf v i s s t e in- s k a d e h o n m e d d a r r a n d e l ä p p a r, » m e n j a g s a d e m i g, t y d d e — s å v i d t j a g k u n d e se — g e n t i n g h ä r o m, h o n t a l a d e icke o m s i n fö- ä r s å g l a d, a t t d u h a n n få taflan f ä r d i g.
J a g p å icke o b e t y d l i g a a n l a g.
K a n s k e h a d e h e n - d e l s e d a g, icke e n s m e d sin m o r, h v i l k e t ä r s ä k e r p å a t t d e n ä r b r a.
» n e s d r ö m m a r o m a t t bli m å l a r i n n a k u n n a t d e n n a b e k y m r a d a n f ö r t r o d d e m i g.
Förr J a g m i n n s a t t j a g försökte svara h e n n e f ö r v e r k l i g a s, o m h o n f å t t lefva och v a r a h a d e A s t r i d alltid b r u k a t g l ä d j a sig å t d e n m e d e t t l e e n d e, t y t a l a f ö r m å d d e j a g icke.
frisk.
N u gick h o n h e l t u p p i min m å l n i n g och d a g e n och v e l a t h a d e n festlig m e d kaffe- S å s t e g j a g u p p i v a g n e n, och i n ä s t a mi- mina f r a m t i d s p l a n e r.
M i n f ö r e s t å e n d e r e s a b j u d n i n g a r för folket och g ä s t e r n a, m e n n u t b a r d e t af i f y r s p r å n g utför b a c k e n.
till P a r i s i n t r e s s e r a d e h e n n e p å d e t lifligaste.
d e t t a å r h a d e h o n icke n ä m n t e t t o r d o m F ö r u t h a d e j a g ofta o r o a t m i g för, h u r H o n h a d e h ö r t så m y c k e t o m P a r i s, n ä r n å g o t s å d a n t, e h u r u h o n v a r i t o v a n l i g t k r y af s k e d e t från A s t r i d s k u l l e bli, och f r u k t a t hon var barn — berättade hon — ty hon de sista dagarne.
a t t h o n s k u l l e bli m y c k e t u p p s k a k a d.
Nu h a d e h a f t e n f a r b r o r, s o m b o t t d ä r i flere N u v o r o h o n och j a g e n s a m m a h e m m a, h a d e d e t t a a f s k e d k o m m i t så h a s t i g t och år.
N ä r h a n v a r h e m m a p å b e s ö k, b r u - j a g s a t t i h e n n e s r u m, s y s s e l s a t t m e d d e o f ö r b e r e d t och h o n t y c k t e s ej h a t ä n k t p å k a d e h a n b a r a t a l a om » v ä r l d s s t a d e n v i d s i s t a r e t o u c h e r i n g a r n a p å t a f l a n, och h o n sig själf, e n d a s t p å a t t u p p m u n t r a m i g och S e i n e n », s o m h a n s a d e.
A s t r i d m i n d e s o c k s å h a d e g å t t till k ö k e t efter t e.
N ä r h o n k o m s t y r k a m i n t r o p å f r a m t i d e n.
a t t h a n k a l l a t P a r i s » k o n s t e n s r ä t t a h e m ».
t i l l b a k a, h a d e h o n e t t bref m e d sig till m i g.
Många gånger sedan har jag undrat, om H a n h a d e v a r i t k ö p m a n, m e n h a d e h e l l r e » M å t t e d e t i n n e h å l l a g o d a n y h e t e r, d e t ser icke A s t r i d h a d e n å g o n s l a g s p r o f e t i s k g å f v a, v e l a t v a r a m å l a r e, h v i l k e t h a n h a f t a n l a g s å o t ä c k t t j o c k t u t!
» s a d e h o n, n ä r h o n och o m h o n k a n s k e k ä n d e i n o m sig a t t d e t för, e h u r u h a n a l d r i g f å t t u t b i l d a d e m.
l ä m n a d e m i g d e t.
s k u l l e b r i n g a m i g l y c k a, om j a g t o g e t a f l a n Astrid h a d e en g å n g visat h o n o m sina rit- J a g såg a t t brefvet var från min bror, m e d mig.
T y det var j u p å resan h e m, n i n g a r, och d å h a d e h a n lofvat h e n n e, a t t l a d e d e t å t s i d a n och fortfor o b e k y m r a d a t t p å å n g b å t e n m e l l a n S t o c k h o l m och H e l s i n g - n ä r h o n blefve s t o r, skulle h o n få k o m m a m å l a.
J a g ville icke h i n d r a m i g m e d a t t fors, s o m j a g träffade g r e f v i n n a n S a m a r o w, till h o n o m i P a r i s och l ä r a sig m å l a d ä r.
l ä s a d e t, t y j a g v a r ifrig a t t a f s l u t a t a f l a n.
| m i n r y s k a b e s k y d d a r i n n a, h e n n e s o m j a g
h a r a t t t a c k a för a t t j a g fick f o r t s ä t t a a t t ägna mig åt konsten.
H o n blef g e n a s t s å i n t a g e n af m i n tafla, e m e d a n A s t r i d lik- n a d e e n d o t t e r, s o m h o n förlorat, a t t h o n n ö d v ä n d i g t ville k ö p a d e n m e d d e t s a m m a.
Men h o n förstod sig äfven m y c k e t b r a p å konst och h o n sade mig, a t t » Astrid » skulle göra uppseende p å hvilken konstutställning som helst.
Den, som målat något sådant, måste g å framåt, sade hon, och n ä r h o n h ö r d e, h u r föga u t s i k t j a g h a d e a t t v i d a r e få u t b i l d a m i n t a l a n g, e r b j ö d h o n s i g g e - n a s t a t t bli m i n b e s k y d d a r i n n a.
Pd runäresa.
N å g r a k o r t a bref f r å n f r ö k e n S f a.
Uppsnappade och afskrifna af Georg Nordensvan.
(Forts.) liten den allra s o m sötaste a p a, klädd i r o s o r o c h m e d e n s l i n g a af b l å k l i n t o m halsen.
Och m e d hvilket godt lynne hela d e n n a m a s s a af å k a n d e o c h af å s k å d a r e k a - s t a d e b l o m m o r till h v a r a n d r a!
H u r m a n s k r a t t a d e, n ä r e n d a m fick e n k n i p p a r o s o r m i d t i ansiktet, och m e d hvilken lust och g l ä d j e h o n g a f i g e n e t t f å n g af s i n e g e n b l o m s t e r h ö g till d e n h e r r e, s o m k a s t a t d e m!
Gamla korrekta herrar, unga korrekta damer och ej m i n s t b a r n e n i v a g n a r n a o c h v i d vägkanten skrattade och skämtade i kapp, och d ä r r e g n a d e b l o m m o r öfver h ö g a o c h l å g a u t a n a n s e e n d e till p e r s o n e n och s p r e d sig e n r u s a n d e p a r f y m af r o s o r öfver Bou- lognerskogen.
D e t v a r e n f ö r m ö g e n h e t af blommor, som den dagen kastades u t — m e n vackert var det.
— N u k ä n d e h o n s i g h e m m a, blef t a l t r ä n g d och l u s t i g.
H o n h a d e v a r i t i " Wiesbaden och t a l a d e m e d h u m o r i s t i s k u p p f a t t n i n g o m d e t y s k a officerarna.
H o n s p r a k a d e p o l i t i k med ryssen, som köpt » LTntransigeant »: » Monsieur Rochefort m a n q u e la raison » — Det v a r som en dröm alltsammans, hela h a n h a r a n v ä n d t s i t t h e l a lif till a t t u p p - v i s t e l s e n p å T r o l l å s e n, r e s a n d ä r i f r å n och h e t s a m a s s o r n a o. s. v.
H o n t a l a d e o m d e få d a g a r j a g t i l l b r a g t e h e m m a m e d m i n a h e r t i g e n af A u m a l e o c h o m p r ä s t e r n a, h o n s l ä k t i n g a r, i n n a n j a g följde g r e f v i n n a n Sa- talade o m de ryska s y m p a t i e r n a: » tout est m a r o w till P e t e r s b u r g.
å la Russie d a n s la France. » N ä r v i nal- F ö r s t d ä r i f r å n skref j a g till A s t r i d.
H o n k a d e s P a r i s o c h b ö r j a d e s a m l a i h o p v å r a h a d e icke b e d t m i g a t t skrifva, m e n j a g r e s s a k e r, fick h o n u p p e t t f å n g m e d 6 p a r a - J a g s k u l l e vilja s k r i f v a e t t h e l t bref o m l ä n g t a d e n a t u r l i g t v i s a t t få m e d d e l a h e n n e soller o c h n å g r a s t y c k e n p a r a p l y e r: » J a g moderna n u, m e n d e t törs j a g inte.
Till de goda nyheterna.
Till s v a r fick j a g e t t g l ö m m e r d e m a l l t i d efter m i g, h v a r j a g ä n och m e d A d a m finner d e m stilfulla o c h bref f r å n h e n n e s m o r, s o m b e r ä t t a d e a t t ä r — j a g m å s t e h a flere s t y c k e n m e d m i g.
» s m a k f u l l a.
D e t roliga ä r j u s t a t t se, h u r A s t r i d, allt s e d a n j a g l ä m n a d e T r o l l å s e n, Så fick h o n u p p e n s t o r h a t t a s k, o c h u r m å n g f a l d i g t e t t m o d ä r h ä r i P a r i s.
D e t v a r i t m y c k e t k l e n, m e n a t t h o n g l a d d e s i g d e n t o g h o n f r a m e n p r a k t f u l l h a t t af d e t ä r i n t e ett m o d, s o m h ä r s k a r — l i k s o m m e d m i g o c h h o p p a d e s s n a r t o r k a s k r i f v a m o d e r n a s l a g e t — m e d r ö d a r o s o r p å h v i t t h e m m a, d ä r om v å r e n h v a r e n d a d a m t a r till m i g.
— och d ä r e f t e r ä n n u e n m e d s y r e n e r o c h p å s i g e n k a p p a, a b s o l u t l i k alla a n d r a s F ö r s t flere v e c k o r s e n a r e, j a g v a r d å r e - g r ö n a b l a d.
» Se h ä r, h v a d t y c k e r n i?
» n y a k a p p o r — u t a n d e t u p p t r ä d e r i h u n - d a n i P a r i s — g r e f v i n n a n S a m a r o w b o r i H o n s a t t e d e m s k r a t t a n d e p å s i g för a t t d r a n y a n s e r efter h v a r s o c h e n s e n s k i l d a P a r i s o c h v a r e n d a s t p å e t t k o r t b e s ö k i visa, h u r d e k l ä d d e h e n n e.
Allt k l ä d d e s m a k o c h b e h a g.
J a g i m p o n e r a d e o f a n t l i g t R y s s l a n d — fick j a g v e r k l i g e n e t t bref f r å n h e n n e.
J a g t o g m o d till m i g o c h f r å g a d e, p å A d a m g e n o m a t t e n d a g ö f v e r r a s k a A s t r i d själf, d e t f ö r s t a o c h s i s t a j a g f å t t h v a d e n d y l i k h a t t k u n d e k o s t a.
honom med att uppträda i bländhvit jaquette, från henne.
hvita handskar, svart sidenklädning, gula » Femtio francs, » gissade d e n r y s k a d a m e n.
s k o r o c h öfver d e t h e l a e n s t o r l j u s g u l h a t t » Jag visste j u, a t t taflan skulle göra d i n » J a g g ö r d e m för t j u g u, » s k r a t t a d e p a r i - m e d r ö d a r o s o r — d e t ä r för tillfället d e n l y c k a, » skref h o n, » j a g k ä n d e d e t h e l a t i - siskan.
» J a g g ö r d e m själf, j a g ä r m o d i s t.
m e s t distinguerade p r o m e n a d d r ä k t, j a g vet.
den och önskade det så innerligt.
Det är S e d a n j a g gifte m i g, h a r j a g m i n e g e n k a n s k e barnsligt, m e n j a g k a n inte låta bli D a g e n d ä r p å fick j a g m i g e t t g o d t s k r a t t.
butik vid r u e Lafayette. » att tycka, a t t j a g s o m d i n modell ä n d å h a r T y då u p p t r ä d d e A d a m d i s t i n g u e r a d t, k l ä d d V ä r l d s d a m e n, s o m skulle v a r a e n p r y d - en liten del i d i n framgång, s o m o m j a g n a d för h v i l k e n s a l o n g s o m h e l s t, v a r e n i e n r e d i n g o t, s å d a n j a g a l d r i g ä n n u s e t t h a d e g j o r t n å g o t till, a t t d e n blef b r a.
M e n liten modist!
J a g s k u l l e s n a r a r e t r o t t a t t i S t o c k h o l m, e t t s å d a n t d ä r fodral, s o m så underligt a t t j a g skulle v a r a lik d e n d ä r h o n v a r e n h e r t i g i n n a, s o m r e s t e i n k o g n i t o.
r ä c k e r ä n d a n e r p å h ä l a r n a o c h till h v i l k e t r y s k a grefvinnans dotter, d e t är precis s o m flera F ö r t j u s a n d e v a r h o n i alla fall — b r e d v i d h ö r: u p p å t e n b r e d h a l s d u k, v i r a d i en roman, h o n h a d e kanske inte intres- h e n n e t a r j a g m i g n o g u t som en riktig hvarf o m halsen m e d e n smal skjortkrags- s e r a t s i g s å m y c k e t för d i g a n n a r s.
» k a n t ofvanför u p p e v i d ö r o n e n o c h n e d å t landtlolla.
A s t r i d skref v i d a r e, a t t h o n l e g a t till svart- och hvitrutiga byxor, hvita damasker S e d a n h a vi s e t t m å n g a p a r i s e r d a m e r af sängs ända sedan j a g lämnade henne, och och s v a r t a l a c k e r a d e s k o r.
D ä r t i l l e n ' s t o r m ' olika k v a l i t e t, f r å n d e f ö r n ä m a s v a r t k l ä d d a a t t h o n icke t r o d d e, a t t h o n s k u l l e k o m m a m e d alldeles p l a t t a b r ä t t e n — o c h n a t u r - m a r k i s i n n o r n a, s o m å k a i s i n a e g n a kor- u p p m e r.
» J a g ä r icke s j u k, b a r a t r ö t t, » ligtvis h v i t a h a n d s k a r.
H a n väckte ändå rekta ekipager och som äro hjältinnor i skref h o n, » och d a g a r n a b l i s å o ä n d l i g t alls i n t e t u p p s e e n d e p å b o u l e v a r d e r n a, d e n G y p s o c h L a v e d a n s b ö c k e r, och till d e drif- långa.
J a g tänker mycket på dig och p å gode A d a m, m e n vänta n ä r h a n kommer t i g a, d u k t i g a, f r y n t l i g a o c h l i t e t d r y g a bor- h u r d e t k u n d e h a v a r i t, o m j a g v a r i t frisk h e m till S t o c k h o l m!
garfruarna, s o m knoga och arbeta hela da- och f å t t l ä r a m i g m å l a, o m d e t v e r k l i g e n De svart- och h v i t r u t i g a b y x o r n a äro gen och sedan ä t a en g o d m i d d a g m e d k u n d e h a blifvit n å g o t af m i g.
D e t ä r b e - dagens högsta mod i Paris — de kunna stek, salade och vin.
s y n n e r l i g t a t t j a g icke k a n l å t a b l i a t t u n d r a O c h s å d e f ö r s t å a t t k l ä d a sig, d e s s a h a s m å r u t o r, m e n u t a n r u t o r k a n e n r ä t t - däröfver, k a n s k e d e t ä r o r ä t t af m i g, m e n parisiskor!
N å j a, d e t ä r j u k ä n d t o c h er- skaffens p a r i s e r - e l e g a n t k n a p p t g å u t p å g a - jag k a n inte hjälpa det.
Och j a g v e t nog, k ä n d t, a t t d e s t å f r ä m s t af alla v ä r l d e n s t o r n a.
att j a g inte är så undergifven, som j a g N e j, n u f å r j a g börja t ä n k a p å a t t f å e t t kvinnor i konsten a t t åstadkomma mycket b o r d e v a r a, k a n s k e d e t ä r d ä r f ö r j a g f å r lefva ä f v e n m e d s m å r e s u r s e r.
D u s k u l l e h a s e t t s l u t p å d e t t a bref, s o m ej k a n r ä k n a s pre- ännu, fastän doktorn säger a t t m i t t hjärta är d e m p å å r e t s s t o r a b l o m s t e r f e s t i B o u l o g n e r - cis till d e k o r t a.
J a g skall h o p p a öfver e n s å s v a g t, a t t h a n k n a p p t k a n h ö r a d e t slå. » skogen d e n 6 j u n i.
D e n v a r helt ordinär, m a s s a saker, s o m vore a t t skvallra om, H u r v ä l m i n n s j a g i n t e h v a r t o r d i d e t d ä r s ä g a p a r i s e r t i d n i n g a r n a, för o s s b ö n d e r från och b a r a t a l a o m t v å s t o r h e t e r b l a n d d e m brefvet, m e n j a g h a n n a l d r i g s v a r a p å d e t.
p o l a r l a n d e t v a r d e n s t o r a r t a d.
Hela Long- j a g sett.
= o a E t t p a r d a g a r s e d a n h o n skrifvit d e t, gick c h a m p s a l l é n e t t e n d a v i m m e l af v a g n a r, a&gt; - a Den e n a är Yvette Guilbert, d e n berömda lilla A s t r i d b o r t till d e t l a n d, d ä r i n g a bref och flertalet af v a g n a r n a k l ä d d a m e d b l o m - c h a n s o n e t t s å n g e r s k a n.
H o n h a d e n u s e n a s t träffa h e n n e.
D å d e s s k r a f t v a r s l u t, u p p - m o r, ej b l o t t v a g n s k o r g e n, u t a n h j u l e n, h ä - v a r i t i L o n d o n o c h alla p a r i s e r t i d n i n g a r h ö r d e h e n n e s h j ä r t a a t t slå, d ö d e n k o m s t a r n a, t y g l a r n a, b l o m s t e r g u i r l a n d e r öfver s j ö n g o u n i s o n t h e n n e s lof, d å h o n å t e r k o m, n ä s t a n o m ä r k l i g t, m e d a n h o n sof, m o d r e n, allt, k u s k e n s p i s k a till o c h m e d h a d e e n 1 CD » s t ö r r e ä n n å g o n s i n », till s i n a t r o g n a pari- •a — s o m s a t t h o s h e n n e, h ö r d e e n d a s t e n s u c k l i t e n b u k e t t.
O c h d e t h e l a ofta n o g y t t e r s t s a r e.
= «£ och s å g e n s a k t a r y c k n i n g k r i n g d e b l e k a s m a k f u l l t, e t t h e l t p o e m af a r t i s t i s k t a f v ä g d a J a g, s o m k o m till » A m b a s s a d e u r s », d ä r läpparna. » — — f ä r g n y a n s e r.
O c h d a m e r n a k l ä d d a i s t r ä n g d i v a n u p p t r ä d d e och s j ö n g 6 — 7 v i s o r u r M ä r t a H j ä l m h a d e s l u t a t s i n h i s t o r a, m e n ö f v e r e n s s t ä m m e l s e m e d b l o m s t e r m a s s a n, d e sin r e p e r t o a r, u t a n n å g r a s o m h e l s t förut- ä n n u s u t t o v i t y s t a i flere m i n u t e r.
I a t e l i e r n s i t t a u t i — h v i t a d a m e r, l j u s g u l a, l j u s g r ö n a.
s ä t t n i n g a r, j a g blef s n o p e n.
b ö r j a d e d e t s k y m m a o c h p å taflan p å staff- D ä r v a r e n l i t e n v a g n, k l ä d d u t e s l u t a n d e H o n s å g alls ej s å u t, s o m j a g ville h a liet k u n d e v i n u icke k l a r t u r s k i l j a d e t a l - m e d s p ä d l j u s g r ö n s k a o c h h v i t a b l o m m o r, henne.
Yvette Guilbert lär j u vara inkarna- j e r n a.
M e n d e t b l e k a flickaasiktet l y s t e e m o t d ä r v a r för o m b y t e s s k u l l e n a n n a n, s o m t i o n e n af p a r i s e r l y n n e t u n d e r d e n t i d, s o m oss ä n n u b l e k a r e ä n f ö r u t o c h d e m ö r k a v a r k l ä d d m e d e n d a s t s m å b a l l o n g e r i h u n - j u s t n u ä r i n n e.
J a g h a d e s e t t h e n n e af- ögonen tycktes ä n n u m e r a sorgsna och dröm- dratal — röda, gula, blå — och en tredje, b i l d a d p å C h é r e t s affischer, och j a g före- mande.
en m i n i a t y r v a g n, s o m d r o g s af v ä r l d e n s ställde mig h e n n e — visserligen inte vacker, * • allra m i n s t a å s n a, p å h v a r s r y g g s a t t e n t y d e t v i s s t e j a g a t t h o n ej v a r — m e n m
pikant och elegant, något ormaktigt slankt o c h fint o c h i n t a g a n d e.
Och så k o m hon fram, klädd helt vanligt u t a n någon elegans eller k a r a k t ä r.
Ful var hon, men hon såg o c k s å grof o c h s i m p e l u t, o c h n ä r h o n s j ö n g, v r e d h o n till s i n m u n p å e t t obe- hagligt sätt och hade en mycket motbju- d a n d e mimik.
J a g knuffade A d a m i sidan: » Hvad tycker du? » » Jo — sången är j u förstklassig, » sa ' h a n, o c h d e t v a r d e t e n d a, j a g fick u r h o - nom.
H a n b e g r e p a l l t s å d e t fina, h v i l k e t j a g tillstår a t t j a g inte gjorde.
J o, a t t h o n b e h a n d l a d e sin röst m e d m ä s t e r s k a p och a t t h o n g j o r d e af d e visor, h o n s j ö n g, a l l t hvad göras kunde, det begrep jag.
Men hennes tjusningsförmåga förstår j a g inte.
J u d i c s k u p l e t t s å n g k a n m a n f ö r t j u s a s af, m e n för d e n g u d o m l i g a Y v e t t e förblef j a g iskall, och d e t visar (kanske) a t t j a g är dum.
Men det k a n j a g inte hjälpa numera.
D e n a n d r a s t o r h e t e n — j a, d e t är h v a r - k e n m a d a m e R e j a n e eller d e n g u d o m l i g e v a n Dyck, tenoren, u t a n det är presidenten Faure.
D e t ä r e n r i k t i g t stilig o c h treflig g a m - m a l h e r r e a t t s e p å.
Vi m ö t t e h o n o m h ä n - delsevis, d å h a n k o m från en resa p å e t t p a r d a g a r för a t t i n v i g a e n b y s t i e n p r o - v i n s s t a d — i F r a n k r i k e ställer m a n u p p s t a t y e r o c h b y s t e r öfver s n a r t s a g d t alla aflidne, i s y n n e r h e t o m d e v a r i t g e n e r a l e r och f ö r l o r a t n å g o n b a t a l j u n d e r k r i g e t eller om de varit ministrar ett par månader, hvilket n ä s t a n hvar a n n a n m ä n n i s k a h a r varit.
E n hel del tidningar h a d e h a c k a t och bjäffat i k a p p p å m o n s i e u r F a u r e u n - der dessa d a g a r liksom förut och efteråt, på boulevarderna utbjöds en broschyr m e d titeln » La verité s u r la vie de Felix F a u r e » — insinuationer och lögner höra till o r d n i n g e n för d a g e n, m a n s k u l l e t r o a t t h a n är y t t e r s t i m p o p u l ä r och m o g e n a t t köras bort — Så k o m m e r h a n åkande p å boulevard St. Germain.
F ö r s t en afdelning kyrassierer — de båda främsta m e d karbiner på armen — i kort galopp.
Så presidentens öppna vagn.
Alla människor s t a n n a d e, de som s u t t o p å o m n i b u s t a k e n s t e g o u p p o c h alla hälsade.
Intet skrän och inga hurrarop, m e n e n v e r k l i g t v ö r d n a d sfull h ä l s n i n g, s o m F a u r e besvarade p å ett m y c k e t sympatiskt och vinnande sätt.
E f t e r v a g n e n k o m en n y kyrassiertrupp.
A d a m, s o m v a r i t öfver a l l t o c h s e t t all världens monarker, påstår att med undantag af k u n g O s c a r k n a p p a s t n å g o n af d e m h a r ett så ståtligt och nobelt y t t r e som Faure, d e n för d e t t a g a r f v a r e n.
M ö t e t m e d h o n o m k o m m i g a t t p å m i n n a mig, n ä r vi en d a g i konstutställningen i Berlin stötte p å kej- s a r i n n a n af T y s k l a n d.
D ä r k o m m o o r d n i n g s - m ä n o c h s t ä l l d e sig f r a m f ö r d ö r r a r n a, m a - k a n d e folket å t s i d a n.
Så inkommo t v å damer, klädda i svart siden, och en gam- m a l herre.
D e t i t t a d e p å tafiorna och åskå- d a r n e b e s k å d a d e d e m o c h s p r u n g o efter dem ur sal i sal.
M e n d ä r v a r m y c k e t få, s o m h ä l s a d e d ä r d e g i n g o f r a m.
N ä r d e g å t t, f r å g a d e j a g e n af o r d n i n g s - m ä n n e n, h v i l k a » die H e r r s c h a f t e n » v o r o.
H a n s å g n e d p å m i g m e d e n blick full af ö m k a n öfver m i n o k u n n i g h e t, d å h a n sva- r a d e » die M a j e s t ä t ».
S å d a n a m ä r k l i g a u p p l e f v a n d e n får m a n v a r a m e d om, n ä r m a n är u t e och reser!
" Jungfrun. "
E t t kvinnligt handelsgeni, skildradt för Idun H af Chieoi on k a l l a d e s » j u n g f r u n » r ä t t o c h s l ä t t, d ä r f ö r a t t h o n själf ville k a l l a s s å, därför a t t h o n aldrig u t b y t t e schaletten m o t en h a t t, därför a t t h o n ansåg, a t t hvarje m ä u n i s k a borde hålla fast vid d e t stånd, h v a r i h o n blifvit f ö d d, o c h s l u t l i g e n d ä r f ö r a t t b l o t t få m ä n n i s k o r till s l u t v i s s t e h v a d h o n e g e n t l i g e n h e t t e, e m e d a n h o n till s i n femtioåra handelsrörelse aldrig begagnat n å g o t t e c k e n till s k y l t.
Se d ä r h v a r f ö r » J u n g f r u n » s t å r h ä r ofvan s o m e t t n o m e n p r o p r i u m o c h m e d cita- tionstecken.
N u till h e n n e s h i s t o r i a!
I sjö- o c h s t a p e l s t a d e n G * * * " * finnes ä n n u v i d e n l i t e n g a t a, ej l å n g t f r å n d e n b o r t - t a g n a Islandspumpen, e t t rödfärgadt tvåvå- n i n g s h u s, till h v i l k e t g e n e r a t i o n e r af d e g e - n o m s ö d r a, v ä s t r a o c h n o r r a t u l l a r n a in- komna landtbefolkningarnas kvinnor under ett hälft å r h u n d r a d e syntes r ä n n a i väg m e d d e n för a l l m o g e n i d e s s a t r a k t e r v ä l k ä n d a, lidande gången.
Där var deras » modemaga- s i n », o c h » j u n g f r u n » f u r n e r a d e i öfre v å - n i n g e n a l l t h v a d s o m h ö r d e till d e r a s » helg- dagsblåsor » och p å senare å r e n äfven deras hvardagskostym.
D e t t a h u s h a d e för öfrigt g a m l a b o n d - traditioner, m e d a n » jungfrun » ä n n u t u l t a d e i d e n lilla t ä p p a n, d ä r för t r e t t i o å r i d a g sedan stodo t v å stadens ädlaste äppleträd, u p p d r a g n a af s t i c k l i n g a r, s o m h u s e t s f ö r s t e ä g a r e, e n k o f f e r d i k a p t e n, h e m f ö r t f r å n Azo- rerna.
D ä r var nämligen en krog i botten- våningen, dit bönderna, som om vintern f o r s l a d e s t o r a t r ä d o c h v ä l d i g a t a l l r ö t t e r till de längre n e d liggande skeppsvarfven, van- ligen körde in p å å t e r v ä g e n m e d sina tom- k ä l k a r och » p u s t a d e » e n s t u n d, h v a r u n d e r d e t n o g h ä n d e, a t t d e iifven v ä r m d e u p p sig m e d n å g r a s u p a r.
I öfre v å n i n g e n b o d d e e n s j ö m a n s h u s t r u vid n a m n Östberg, som sydde fruntimmers- kläder.
H o n förfärdigade Vahlbogummor- n a s » kyrkrockar », som buros åtsittande och v o r o af b l å t t k l ä d e.
D e s s a för d e n t i d e n g a n s k a d y r b a r a p l a g g blefvo s å o m t y c k t a, a t t stor-morarna från g r a n n s o c k n e n Hille äfven k o m m o dit, b e d j a n d e h e n n e göra d e m liknande.
Emellertid h a d e k v a r t e r s m a n n e n v i d En- neska varfvet köpt gården, hvarifrån n u krogen försvann.
Ö s t b e r g s k a n fick l i k v ä l s t a n n a kvar, och s o m h e n n e s rörelse v a r s t a d d i a l l t m e r a flor, s å a t t h o n ej m ä k t a - de e n s a m fullgöra beställningarna, t o g h o n h y r e s v ä r d e n s u n g a v a c k r a d ö t t r a r u p p till sig s o m e l e v e r.
D e n ä l d r e blef gift, m e n d e n y n g r e f o r t s a t t e o c h blef s n a r t l i k a skick- lig s o m sin m ä s t a r i n n a.
Östbergskan var en företagsam kvinna, s o m s n a r t i n s å g, a t t h o n k u n d e g ö r a sig e n d u k t i g förtjänst m e d a t t köpa sybehör och foder i p a r t i.
O c h s e d a n h o n f å t t r e d a p å, h v a r d e s s a k ö p b ä s t k u n d e g ö r a s — hvil- k e n k u n s k a p m i n s a n n s e d a n d e s s i c k e er- b j u d i t n å g r a s v å r i g h e t e r, d å l a n d e t öfver- s v ä m m a t s af p r o f r y t t a r e s o m g r ä s h o p p o r — b ö r j a d e h o n s å s m å n i n g o m äfven s t y r a u t sina kunder m e d a n d r a » Stockholmsnyheter » för k l ä d e b o n a d e n.
M e n t y s t s k u l l e d e t v a r a, t y H a n d e l s b a n k e n v a r d e n t i d e n e n f a s t för- skräckeligen h å r d balk att stångas m o t!
I s y n n e r h e t för k v i n n o r.
D e h a d e i n g a r ä t t i g - h e t e r alls, m y c k e t m i n d r e h a n d e l s r ä t t i g h e t e r.
D e v o r o ej e n s m y n d i g a, o m d e ä n blefve e t t helt sekel g a m l a och händelsevis inte r å k a d e blifva ä n k o r u n d e r t i d e n.
Men att sy kläder kunde ingen mänsklig m a k t n e k a dem; och a t t därvid litet a n n a t » geschäft » f ö r e k o m i d e n n a a f l ä g s n a v r å e n t r a p p a u p p, v a r n o g icke så lätt a t t s n o k a u p p, äfven af d e n t i d e n s a r g a b ö n h a s a r.
Detta insåg den unga Maria Elisabeth M a r t i n e l l — s å l y d d e » j u n g f r u n s » h e l a bor- g e r l i g a n a m n — s n a r t lika b r a s o m d e n klipska Östbergskan.
H o n förstod också a t t g e n o m s i t t trefliga s ä t t o c h v a c k r a a n s i k t e t j u s a till k u n d e r n a i m y c k e t h ö g r e g r a d ä n sin lärarinna, s o m p å senare tiden gick i e n s t ä n d i g f ö r b i t t r i n g öfver m a n n e n, d e n d ä r efter e n l ä n g r e r y m n i n g o f ö r m o d a d t k o m - m i t h e m o c h u t a n k r u s l a g t s i g för a n k a r i h e n n e s bästa r u m m e d sin dagliga lands- r a n s o n af e n k a n n a b r ä n v i n s t å e n d e v i d hufvudgärden.
H a n skulle enligt egen utsago » t a i g e n sig » till n ä s t a r e s a, h v i l k e n d o c k g i c k v ä s t e r u t i s t ä l l e t för å t ö s t e r.
H a n h a m n a d e nämligen i kyrkogården på Väster - l ö t e n efter t r e å r s g r u n d l i g a n k a r s ä t t n i n g.
O m d e t n u k o m af d e v a l d a m a t r o s s å n - g e r b å t s m a n Ö s t b e r g icke s å s ä l l a n l ä t e k a ä n d a u p p till I s l a n d s p u m p e n s m ä r k v ä r d i g a u r n a eller af o m t a n k e för d o t t e r n s f r a m t i d, k a n n u ej n ä r m a r e u t r e d a s; m e n s ä k e r t ä r, a t t Ö s t b e r g s k a n n ö d g a d e s l ä m n a lokalen, d ä r s e d a n » j u n g f r u n » till s i n d ö d blef e n v ä l - dig h ä r s k a r i n n a.
R e d a n f r å n b ö r j a n gick h e n n e allt v ä l i h ä n d e r, b e t r ä f f a n d e själfva h a n d e l n.
Kun- d e r n a s t r ö m m a d e till u r ä n n u a f l ä g s n a r e socknar.
Trots att m a n inte hade några telegrafer och jungfrun aldrig annonserade, fingo d e d o c k n y s o m, a t t d ä r n e r e p å I s - landet fanns en sömmerska, som var ändå styfvare ä n Östbergskan.
Men en vacker dag inträdde hos jung- f r u n e n h e r r e k a r l — figurer, n ä s t a n o k ä n d a då i dessa gårdar a n n a t än vid brandsy- n e r n a.
E n s i r a t l i g l i t e n m a n m e d fina pol i- songer, m e n förskräckligt skarpa ögon.
Alla k ä n d e d e n m a n n e n.
D e t v a r ingen m e r och ingen mindre ä n d e n b e r y k t a d e stadsfiskal K., s o m s e d e r m e r a flyttade till S t o c k h o l m p å g r u n d af s i n a u t o m o r d e n t l i g a f ö r t j ä n s t e r som polisman, hvilket d å egentligen d e n tiden hufvudsakligast bestod i a t t vara hvad m a n kallade en flåbuse.
H a n h ä l s a d e m y c k e t höfligt.
» Hör n u, min söta vän, » började h a n, också m y c k e t artigt, » här håller m a n visst m a r k n a d hvarje dag, mamsell? » H o n blef f ö r s k r ä c k t, m e n ä n n u m e r a för- b i t t r a d öfver h a n s » s ö t a v ä n » o c h » m a m s e l l ».
(Forts.) * U r notisboken.
Två bekanta porträttmålarinnor, fru Hildgard Thorell och fröken Elisabeth AVarling, h a nyligen fullbordat hvar sitt n y a arbete, den förra ett större porträtt af drottningen och den senare ett porträtt af borgmästare von Stocken- ström, hvilket är ämnadt a t t upphängas i magi- stratens sessionsrum i Helsingborgs n y a och ståt- liga rådhus.
Om kvinnorörelsen i Sverige (Le mouve- ment féministe en Suéde) innehåller julihäftet af VEtranger, organe de la société d ' études internatio-
I D U N 2X9 nales, en artikel, författad af Gerda Meyerson, välbekant för Iduns läsekrets.
Artikeln berör kvinnorörelsens uppkomst genom Fredrika Bre- m e r samt den af Ellen ICey i vinter väckta stri- den om kvinnans arbete och uppgift.
dade sig riktigt däråt.
H o n hade inte sytt något sådant sedan det första året hon var gift — soff- kudden, med kvistar af violer och rosenknoppar, i zigzag strödda öfver en ljusblå botten.
H o n tog fram sina gamla mönster, skaffade sig en myckenhet sefirgarn, och under de långa höst- kvällarna sydde hon kuddar och mattor af alla slag till julklappar åt siua barn.
Teater och musik.
Så vackra dessa yppiga rosor och hvita liljor voro, och h u r väl hon mindes, då hon sydde samma mönster på en matta, som hon i sin ung- doms dagar gaf bort till bröllopsgåfva.
De väckte en hel h ä r af gamla minnen och tankar till lif.
Det var just, n ä r hon höll på med detta arbete, som Gottlieb börjat slå sig u t för henne.
J u s t den där skära blomman hade hon sytt så fel- aktigt, då Gottlieb en kväll suttit och pratat och förvirrat henne, så att hon följande morgon måst sprätta u p p den.
Nå, nu hade hon då sytt den alldeles korrekt.
Och ett lätt småleende lekte ofta öfver de t u n n a läpparne, medan h o n åter genomlefde mången tilldragelse från ungdomen.
De många broderierna fingo inte precis de fram- skjutna platser, som fru Grunder tänkt sig, fast de mottogos med tacksamhet.
Men, då h o n efter jul ånyo tog fram sitt garn och sina sybehör, fick hon så många handräckningar af dotter och svärdotter.
De skaffade h e n n e n y a mönster och gåfvo henne en mängd råd m e d afseende på garn och färger, som n u m e r a voro moderna.
vara tillsammans med alla dessa vänliga och hyggliga människor — ty i sin egen människo- vänlighet hänförde h a n nästan alla till denna kategori.
Såsom alltid, då h a n blef upprymd, ville inte det svenska språket räcka till för ho- nom, utan h a n måste äfven taga till hjälp det språk, som varit hans uttrycksmedel i ungdomens; *; mera emfatiska dagar.
Gubben pratade med unga och gamla, och alla tjqde ett vänligt leende och några m u n t r a ord för denna gamla hederliga själ, som ovillkorligen meddelade litet af sin egen stämning åt den h a n Djurgårdsteatern, vid hvilken h r Sophus Neumann nu afslutat sitt intressanta gästspel, gaf i onsdags talade med.
Slutligen kunde h a n inte motstå för första gången » Spökhotellet » af Georges Fey- att taga del i ungdomens dans, utan uppsökte deau, Paris ' populäraste farsförfattare.
Angående sin gumma och drog h e n n e in i den pågående stycket och dess utförande å denna scen få vi valsen.
n ä m n a vidare i nästa nummer.
Stycket h a r öf- Bortsåg m a n från herr Grunders tunga corpus verallt, hvar det uppförts, vunnit den mest af- och hans hustrus arbetsböjda skuldror, då paret gjorda framgång.
Hnfvudrollen innehafves h ä r — m e d lätta trippande danssteg och små sirliga af h r Eliasson.
Bland de öfriga uppträdande må nignmgar — i sakta svängningar framgled genom nämnas fröknarna Rustan och Borgström samt salen, utgjorde de gamla ingen ofördelaktig kon- h r r V. Lundberg och Laven m. fl.
trast mot den hastigt flängande ungdomen.
Så hade unge Gottlieb Grunder dansat med sin unga Minna i » das grosse Vaterland » för ett Arenateatern uppförde i går för första gången fyrtiotal år sedan.
Det låg ett slags reminiscens utstyrsel stycket » På hafvets botten ».
Äfven här- af ungdomssvärmeriet i det höfviskt varsamma till få vi återkomma i nästa nummer.
sätt, hvarpå h a n n u förde sin Minna i dansen.
Men h a n s lungor ville inte tillåta honom den; — * uthållighet, h a n i ungdomens dagar visat i dan- sen.
H a n stannade i närheten af sin son, som — helt chokerad af det sätt, hvarpå hans för- äldrar drogo uppmärksamheten på sig — tillika med sin hustru dragit sig u n d a n i ett hörn af rummet.
» Nå, skall inte du nu u p p och dansa med din Emma, liksom jag dansat med mutter? » frågade Berättelse för I d u n gubben helt andfådd.
» Jag h a r verkligen lämnat dansen bakom mig af Vera Vinge.
för längesedan, » svarade sonen med värdighet.
(Forts. o.
slut.)
Det unga paret hade intet a n n a t att göra än » God afton, Felix!
Det är j u flere dagar sedan att svälja sin förlägenhet och nöja sig med sin jag sist såg dig.
J a g var visserligen uppe hös tro, att de, i sitt ängsliga aktgifvande på etikett ditt ett slag i går, m e n det var skoltid, så jag och god ton, gjorde bättre figur än det gamla träffade endast E m m a och barnen.
Lilla Rosa paret i sin okonstlade giädtighet och naturliga otvungna ledighet.
var riktigt söt och vänlig mot farfar. » Vid supén — sedan den högtidliga skålen för Någon klappade herr Grunder på axeln; det silfverbrudparet var drucken — nådde stämnin- var värden.
» Det ä r riktigt roligt att se er h ä r hos oss i gen sin kulmen, och det ena talet aflöste det afton, h e r r Grunder.
Det är så underligt att andra.
Gubben Grunder blef allt mera lifvad; om af glädje ensamt eller af för mycken väl- n u m e r a se er så sällan. » * » Ja, h e r r Ekegren, det k ä n n s också underligt fägnad, var svårt att afgöra.
Slutligen skred h a n att n u h a slagit sig till ro.
J a g kom som en fram till bordet; h a n ville tydligen hålla tal, h a n olycklig skeppsbruten m a n till detta land, och med.
Sonen blef orolig, då h a n förstod hvad här hafva n u jag och m i n famij funnit lycka och meningen var, och ville träda emellan och söka välstånd.
J a g känner också en djup tacksamhet aflecla gubbens tankar därifrån; m e n h a n h a n n inte mot det samhälle och den familj, som upptagit utföra sin afsikt, innan denne energiskt slog på mig; m o t er salig h e r r fader i främsta rummet. » sitt glas.
Adjunkten hade intet annat att göra » Och min far ansåg sig alltid stå i skuld hos än att resigneradt afvakta utgången.
Med sin den aftonen ovanligt starkt tyska er för ert outtröttliga nit och er plikttrohet, herr brytning sade gubben med hög röst: » Jag vill Grunder. » » Er far var också en mycket vänlig m a n.
J a g också föreslå en skål — die Gesundheit aller minns så väl första året vi bodde här.
Vi hade derer, die wir lieben — för alla som vi älska! » inte lätt att få det gå ihop för oss, ty jag hade Gubbens glada stämning smittade sällskapet, i Tyskland en del skulder, som hängde efter.
och m a n drack entusiastiskt den föreslagna Och första julen såg det riktigt bedröfligt u t för skålen.
oss, n ä r Felix — som ju n u är så stor och stark Sonen drog en lättnadens suck öfver att det som trots någon — sjuknade och i många veckor ändå aflupit så pass lyckligt.
I sin ängslan att var så illa däran, att vi knappast trodde, att vi behöfva blygas för fadern, gjorde h a n det aldrig skulle få behålla honom.
Minna höll på att all- klart för sig, om det verkligen fanns någon grun- deles slita ut sig med sjukvård, nattvak och alla dad orsak till denna farhåga.
Hade inte barnens sina andra göromål.
Läkare måste vi ju också enda anledning att blygas för fadern hittills be- anlita.
Och hvarje oförutsedd utgift vållade oss stått i dennes förkärlek till nattrock och tofflor då för tiden stora svårigheter.
J a g var nykommen samt hans egendomliga gammalmodiga snitt på och okänd, ville därför inte bedja om förskott, sina kläder?
för att inte väcka misstroende och möta svårig- Herrskapet Grunder var bland de sista gästerna heter i min nya ställning.
Men h u r det var, hade som aliägsnade sig.
Gubbens u p p r y m d h e t och grosshandlaren väl fått veta, att vi hade det be- glada lynne fortsatte på hemvägen, då han, med kymmersamt, och en vacker dag erbjöd h a n mig sin gumma under armen, dryftade dagens hän- själf förskott, Och till julen skickade er fru mor delser.
Men, enerverad som sonen varit hela oss en hel del matvaror samt kläder till b a r n e n; kvällen, lyckades fadern inte meddela honom och det var en stor hjälp för oss på den tiden, något af sin egen glada stämning, och adjunkten det kan ni vara öfvertygad om. » började k ä n n a sig något lättare om hjärtat, först Adjunkten skrufvade besvärad på sig.
Fadern sedan h a n sett föräldrarne försvinna genom por- fortsatte dock lika ogeneradt a t t tala om sina ten till deras bostad.
minnen och erfarenheter, medan sonen då och då — med sin själfsäkra ton — sökte förbättra ett och annat af faderns yttranden, hvilket denne De gamle Grunders lefde sitt lif i stilla belå- var alltför upplifvad och förtroendefull för att tenhet, ro och trefnad.
ens lägga märke till.
För fru Grunder hade öfvergängen från strängt Grosshandlare Ekegren kastade en flyktig, hälft arbete till stillhet och hvila inte varit så s n a r p; ironisk blick på adjunkten, där h a n stod bred- den hade skett småningom.
Dessutom hade h o n vid sin gamle öppenhjärtige fader, djupt med- sitt lilla hushåll, som fortfarande höll h e n n e i veten — som det tycktes — om sin öfverlägsen- en verksamhet, hvilken hon för ingen del skulle velat afstå ifrån.
Men trots sina tyska begrepp h e t och sin större världserfarenhet.
Gubben Grunder var inte ofta ute på festlig- om allt hvad en husmor borde beställa i sitt h u s, heter; m e n n ä r det inträffade, deltog h a n » con fick hon ändå ett stort öfverskott af tid både amore ».
Och denna kväll var h a n riktigt i sitt förmiddag, eftermiddag och de långa vinterkväl- esse; ännu inte van vid förändringen i sitt eget larna, och då kunde h o n syssla med handarbete.
lif, värmd af dagens betydelse och af nöjet att Nu skulle h o n få tid att sy tapisseri — h o n fröj- 3 ro.
Nå, de voro mycket snälla, som så intresserade sig för hennes arbete.
Men, h u r som helst, h o n fann det på långt när inte så roligt att sy dessa moderna mönster, med ornamenter och stiliserade blommor, som de gamla välkända blommorna med de glada och leende färgerna efter fritt val.
Och inom kort tog hon till sin stickstrumpa igen.
Hennes strumpor voro af bästa beskaffenhet och senterades alltid af barn och barnbarn.
Och strumpstickorna flögo mellan hennes flitiga fingrar lika oförtröttadt som i forna dagar.
Gubben promenerade i sin nattrock med sin oskiljaktiga långa pipa; läste sina tidningar och drack regelbundet sin sejdel om aftnarna.
Då och då tog h a n sig en promenad i det fria.
Mutter var alldeles omöjlig att få med.
Att gå u t bara för att h ä m t a frisk luft var något h o n inte förstod sig på — ett sådant ödande med tiden kunde då alldeles inte falla henne in.
H o n var sin gubbe följaktig, endast då bon hade några uppköp att göra, eller då de gingo för att hälsa på sina barn.
H e r r Grunder kände sig egentligen mera hem- mastadd hos barnen än hans hustru.
H o n mot- tog d e m helst i sitt eget lilla h e m.
Då kunde hon känna liksom en reminiscens af förtrolighe- ten från deras barndomsdagar.
Men i deras egna hem k o m genast fläkten af något främmande störande emellan.
Barnen lefde i en annan värld, med andra intressen, annan blick på lifvet, med parvenyens böjelse för prål och ömtålighet om sin ställning, litet dryga och kälkborgerliga som de i grunden voro.
Men de voro ömma och vän- liga mot föräldrarna på sitt sätt, om också deras egna omsorger och intressen något aflägsnat dem från dessa.
Dottern hade knappt vuxit u p p, innan hennes blonda milda utseende slagit an på patron Lund- gren, ägaren af en rätt ansenlig egendom en kvarts mil från staden.
Föräldrarna kunde blott känna sig stolta och nöjda öfver det fördelaktiga parti, som erbjöds henne.
Outvecklad, som hon var, och af en ljum passiv natur, hade hon snart helt och hållet gått u p p i sin mans familj och omsorgerna om sitt h u s.
H o n var visserligen alltid vänlig och kärleksfull mot föräldrarne; m e n hon räckte så litet till för dem, och det föll henne heller aldrig in, att hon möjligen borde försöka att göra det mera.
Sonen sågo de oftare.
Hederlig, godhjärtad och välmenande, höll h a n uppriktigt af sina för äldrar.
Men h a n hade sitt h e m och sina göro- mål, som upptogo honom.
Och emellanåt kunde han, i sin inskränkthet, låta sin högfärd och öm- tålighet om sin ställning löpa af med hans bättre jag.
Öppen, omisstänksam och barnsligt förtroende- full, hade fadern inte minsta förnimmelse af den förlägenhet, hvaruti h a n ofta försatte sin son.
Och h a n kunde sällan motstå att, under sina promenader, på ett litet slag kvista in till denne för att se om lille Karl och lilla Rosa.
När fadern en gång — vid ett tillfälle, då so- nen hade visit af en f. d. universitetskamrat, som n u gjort sig ryktbar och berömd, och för hvilken adjunkten gärna ville framstå från sin mest imposanta sida — genom sitt okonstlade småprat och sina förtroliga meddelanden hållit
IDUN 240 sin h e r r sons fåfänga liksom på sträckbänk, kunde denne (irriterad, som h a n härigenom blifvit), se- dan gästen aflägsnat sig, inte låta bli a t t gifva sin otålighet luft och framkomma ined några vinkar, som voro alltför tydliga för a t t gubben skulle k u n n a undgå a t t förstå dem.
Gubben brusade u p p: » Alla veta, att jag är en enkel m a n, och a t t det är mitt arbete, som satt mig i stånd a t t ge mina barn en bättre upp- fostran ä n jag själf erhållit.
Det skäms jag inte föi ', och gör du det, bevisar detta a t t d u är en- faldig.
.
.
och.
.
.
och.
.
.
otacksam. » Gubben sade intet mer.
H a n s ärliga, trovärdiga barnaögon fingo ett fuktigt skimmer.
H a n vände ryggen till sin h e r r son och gick m e d värdighet u t u r rummet.
Då h a n kommit hem, sjöd dock h a r m e n öfver.
Han slog näfven i bordet och sade: » Fastän h a n är m i n son och en lärd man, så är h a n i alla fall en dumbom och därtill otacksam. » Fru Grunder var u t e i sitt kök och styrde med middagen.
När h o n k o m in, hade gubben lugnat sig, och h a n berättade aldrig för h e n n e sin sam- mandrabbning m e d sonen.
Under den närmaste tiden blefvo de gamle föremål för täta uppmärksamhetsgärder från de ungas sida.
Ä n kanske d e t kunde roa far och mor a t t följa m e d u t och åka; än skulle de nöd- vändigt hafva med af den salta laxen, som adjunk- ten just tagit h e m.
Gubben var inte långsint, och snart återtog h a n sina täta besök och hade sin lust i sina små barnbarn.
Mellan farfar och de s m å rådde också d e t bästa förhållande.
Lilla Kosa skrek af glädje, då h o n fick gunga p å farfars a r m och rida ranka p å hans k n ä eller leka titt-ut m e d honom.
Den lille sonsonen tj^cktes också finna sin farfar särdeles roande och angenäm a t t un- derhålla sig med.
Farfar var ej heller den som inte i rikt m å t t återgäldade deras kärlek.
Ro- sas ömma omfamningar kommo hans hjärta a t t smälta, och h a n betraktade med stolthet och för- tjusning unga h e r r Karl, som — i motsats till sin nappa — tycktes k ä n n a sig fullt hemmastadd och trygg under alla förhållanden och fullkomligt kommen p å sin rätta plats i lifvet.
H e r r Grunder fick inte länge njuta af sin sorg- fria ålderdom.
Fram p å våren började h a n då och då lägga sin pipa.
H a n blef mindre språk- sam, och ögonen mattades.
Snart kunde h a n inte göra rättvisa vare sig å t lefverkorfven eller åt inånga andra anrättningar, som h a n annars tyckt, att hans Minna lagat så förträffligt.
H a n v a r inte frisk, det var tydligt.
F r u Grun- der och barnen voro oroliga och ville förmå ho- nom a t t rådfråga läkare; m e n det satt h å r d t om, innan de kunde öfvertala honom därtill.
Inom kort blef det klart, a t t h a n b a r p å ett svårt inre lidande.
H a n hade inte — m e d sin kroppskonstitution och efter sitt förra rörliga lif — tålt vid detta stillasittande, overksamma lef- nadssätt.
H a n s hvila efter arbetsdagen blef inte lång.
Efter några månaders lidande låg h a n på bår.
H a n s hustrus trofasta h a n d hade redt hans sista hvilobädd.
H e n n e s sorg hade inte gifvit sig häftig luft, utan h o n hade tyst gått omkring och ordnat och ställt som vanligt.
Allt v a r färdigt, och h o n tyckte sig intet mera hafva a t t beställa i världen.
H o n stod framför sin makes lik, och genom hennes själ drogo dunkla smärtfulla tankar öfver vanskligheten af allt jordiskt och öfver fåfängligheten af planer och förhoppningar h ä r, hvarest vi inte hafva nå- gon varaktig stad.
Det låg ett lidande drag kring h a n s mun, och marmorblekheten hade b r e d t ett sublimt uttryck öfver det vackra gamla anletet.
Och d ä r det n u låg stelnadt i döden, hvilade däröfver liksom en återspegling från ett rent, fromt sinnelag, e t t varmt, förtroendefullt hjärta och e t t redbart, plikttroget lif.
Måhända var det detta uttryck af renhet, barna- fromhet och oskuld, som hos Minna väckte en föreställning af ungdom och för minnet manade fram en bild, hvilken, midt under hennes sorgsna betraktelser, k o m h e n n e a t t ofrivilligt t ä n k a: » Så vacker h a n är!
Alldeles som i ungdomens dagar. » Bidrag Linge.
mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag Och När Jag Och räknar anor från hedenhös mycket h a r jag erfarit.
blodig, mördande kamp bröt lös, första vittnet h a r varit.
stålklädd h a r jag i striden dra- git, Och hugg jag gif vit och hugg jag tagit På ärans fält.
I borg och kungsgård jag präktig var I silkesömmade s k r u d e n; Juveler äfven jag stundom b a r Så festligt smyckad som b r u d e n.
— En järnhård kämpe i strid och fara — E n smidig hofman i fredstid bara — • Så var mitt sätt.
Men annan tid fordrar annan sed, Den satsen ingen bestrider: Bland världens store jag blott var med I goda, gammaldags tider; Men se ' n om jämlikhet n u m a n talar, Från samhällshöjderna till dess dalar Jag h a r mig sänkt.
Med mjukt behag vet jag forma, '; • mig Fullkomligt efter personen: Är m e d i fred och är m e d i krig, I kojan liksom vid tronen; EROTH &amp; (V Tekniska Fabriken " GÖTA LEJON " * f * QÖTEBORO.
det tyska hemlandet h o n längtade — hon skulle inte k ä n t sig mindre främmande d ä r — d e t v a r till det land, d ä r h o n skalle återföreuas med sin Gottlieb.
H o n satt ensam i det svagt upplysta rummet.
Gungstolen.
stod tom, tillbakaskjuten i e t t h ö r n; tidningarna lågo bortglömda och olästa.
Där kän- des så kyligt och obebodt.
Ingen värmande svag tobaksdoft, som för h e n n e liksom hörde till hem atmosfären; ingen att samspråka med, ingen att ägna några omsorger.
Hon hade just nyss i skj^mningen kommit hem från sin son och svärdotter, hos hvilka h o n ätit sin söndagsmiddag.
Ännu tyckte h o n sig k ä n n a trycket af lilla Rosas varma a r m kring sin hals, höra lille Karls betänksamma frågor: hvarför far- far dött; om h a n aldrig, aldrig mer ville komma tillbaka n e r ifrån Gud.
— Men detta kunde inte dämpa hennes känsla af ensamhet och öfver- gifvenhet.
Hon framtog sina gamla andaktsböcker på det kära modersmålet, det enda språk hvarpå h o n kunde tala m e d sin Gud.
Men d e t v a r något från middagens gudstjänst — hvilken hon bevistat trots sin oförmåga a t t förstå svenska tillräckligt för a t t följa m e d u n d e r en hel predikan — som funnit genklang i hennes själ, och som n u åter kom för h e n n e och blef det ämne, hvartill hen- nes betraktelser egentligen knöto sig, oaktadt ögonen följde raderna i hennes b o k: » Och n ä r d e t som bäst varit hafver, hafver det möda och arbete varit. » * - Innehållsförteckning.
Vilhelmina Schack (med porträtt); af — s — n.
— Ett sommarminne; poem af Emil Klém.
— Falska etiketter, af Emy.
— — Astrid; skiss för Idun af Gerda Meyerson (siat fr. föreg.
n:r).
— På rundresa; några korta bref från frö- ken Em, uppsnappade och afskrifna af Georg Nordensvan.
(Forts.) — » Jungfrun »; ett kvinnligt handelsgeni.
skil- F r u Grunder kunde inte bli sig riktigt lik igen dradt för Idun af Chicot.
— Ur notisboken.
— Teater.
— berättelse för Idun af Vera Vinge (slut fr. föreg.
n:r).
efter sin gamle makes död.
Det v a r som om I — ro; Tidsfördrif.
hon med ens känt tryck af främlingskapet, som lede h o n af hemlängtan.
Men det var inte till Och deltar gärna i enkla kretsar Fast u t i yttersta fingerspetsar Aristokrat.
Redigeras af Sophie 1890 Så d ä r jag tvungits att efter h a n d Mig enligt tidsandan skicka.
Men nog behandlar man mig ibland, Att jag af vrede m å spricka: Ser du ej ofta h u r uppå torgen J a g b ä r och knogar den tunga kor- gen?
Hå, hå, ja- j a!
E t t ord som innebär sorg och skam — Du kanske kommer ihåg det?
Hvem nyss p å insjön så vackert sam; Hvari du satt, n ä r d u såg d e t; Hvad präktigt klädes af röda ljungen; Och hvem, bestämdt, är den stolta kungen Bland svenska träd.
Hvad, se ' n d u kärestans hjärta fått, Du äfven önskar att vinna; Pronomen, som m a n begagnar blott Om man, m e n aldrig om kvinna; Hvarmed m a n fordomdags mätte ti- den, Ooh som, n ä r timman var helt för- liden, J u s t runnit ut.
Jag är — ja, påtagligt vet du h v e m!
— (Presentation ej nödvändig.)
Ty m i n historia på dina fem Du har, om äfven knapphändig.
Och om detaljer du önskar finna Så se h ä r nedan.
— Men väl be- sinna — De dödas rike, du vet dess namn, Min tid är k n a p p I Såvida minnet ej brister; Hvad jagas u p p u r dess kalla famn l i v a d ju högst sällan är verklighet — Utaf v å r tids spiritister?
Hvad från Iduna man nog vill stjäla, Men stundom motsatsen riktigt; Hvad k a n din Brunte, så yr och het, Men som d e t tillfälle jämt lär fela, Hon h a r den kvar.
Om ej h a n handha ' s försiktigt?
E t t medel just, som befordrar maten Till m u n n e n din från de fyllda fa- Hvad gästen svär d ä r p å källaren ten; (Han fasligt väsen hörs hålla); Vår sols härold.
Hvad är det då uti biffsteken, Hvad m a n får taga, det är då visst, Dit m a n i världen k a n k o m m a; H v a r p å ej växten får lida brist, Om den skall frodas och blomma; Flvad ofta glänsande bärs på brö- sten; H u r blef du under den r å a hösten, Så våt och kall?
Hvad stackars gumman n u dåligt kan (Hon h å r d t behandlats af åren); H u r sitter m ö s s a n därför, minsann P å silfverfärgade h å r e n?
H v a d till hvar hyska j u borde höra Såvidt den n y t t a skall k u n n a göra; l i a r jag ej r ä t t?
rekommendera sitt allmänt erkända L T J T F V L V E R fritt frAn k l o r Som slikt spektakel kan vålla?
E t t bland de Napoleonska fälten; Hvad d u b ö r finna just d ä r du ställt den, Om den ej rörts.
Hvari m a n skeppet j u borradt fann Att allt därinom förstöra; E t t verb i infinitiv, m i n s a n n!
Två utropsord m a n får höra; H u r gick n u solljusets sista s t r i m m a?
Hvad är nog därföre dygnets timma Förmodar jag?
P å m u n t r a visor han aldrig p r u t a r — Refrängen, hvarmed h a n gärna slu- tar, H u r låter d e n?
E n buske som d u i skog såg s t å; Och så pronomen, j ä m n t p a r e t; I imperfektum n ä m n verben tvål I presens ett — m å n n d u h a r ' e t?
Nn p å detaljerna in jag knappar, Ty tålamodet totalt du tappar, Befarar j a g!
L — a.
Namngåta.
Sammansätt af följande bokstäf- ver och stafvelser 7 mansnamn så uppställda, att de båda sista bokstäf- verna i ett föregående n a m n äro lika med de båda första i ett efterföl- jande: Os, rea, ar, sto, sa, am, s, ne, a, os, sia, and, ss, r, n e, ar, m, n.
Lösningar.
Logogryfcn: Flyktig; klyftig, tig, fly, lif, fy, gift, gli, fil, tyg, gikt, kylig, lik, il, filt.
Geografiska gåtan: Aitona — Madrid.
Fig. 1: 1) Anjala, 2) Tabor, 3) Bagdad.
Fig. 2: 1) Parma, 2) Waadt, 3) Turin.
Aritmoremet: Mäiareprovinsema: spolar, läsare, Sven, Per, Anna, Elsa, Elise, Lars, Lisa, R.osa, sil, svin, marsvin, mal, vin, svamp, svala, piano, ask, alm, prins, polis, vänner, servera.
Förvandlingsgåtan: Louise Michaeli — Fredrika Bremer: ljusalf, oktober, utbyte, individ, silkesvantar, ekonomi, marskalk, in- laga, cab, honorar, anlete, eldskärm, lofkvä- de, infödingar.
En don J u a n, fast en landtlig fyr, Som kom hvar » tösa » a t t darra; Hvari sin tärna så käckt h a n styr, Att alla golftiljor k n a r r a; Lutpulvret begagnas vid lak elier ivctu.
siciiiöt öparar peillHIlffiiX '.
för bästa och renaste aska.
Användningssättet sparar arbete.
alldeles samma som med vanlig; asklut ocb ' Sparar kläder SAP-PULVEH M TRIP; och — —
