# ID: svediakorp-per1085
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,846
# sentences: 641
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 17 januari 1896.
N:r 3 (422) Prenumerationspris pr Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
iduns Modet., mänadsuppl Barngarderoben Hyra: år: kr.
» » » 5.
— 5: — 8: — 3: — K l a r a s ö d r a k y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
R e d a k t ö r och FRITHIOF Redaktionssekr.
: Sjuttio år fyllor i dag, den 17 januari, den finska kvinna, livars namn läses här of van, en respektabel ålder i denna de talrika strömningarnas och fejdernas nervösa tid, unnad helt säkert få af representanterna för de yngre generationer, hvilka skola upptaga de äldres arbete, sedan dessa slutat sitt lifsvärf.
Och dock kunna vi säga, att, här ej ännu skönjas spår af ett afstannande, en läng- tan efter hvila.
Om ock kin- den fårats och locken grånat, klappar dock hjärtat fortfarande varmt för den sak, hvars fram- gång hon ägnat nära nog hela detta långa lif, och att tanken ej mist något af sin skärpa, därom vittna de inlägg i dagens mest brännande frågor, dem den aktade författarinnan ända in i senaste tiden gjort, inlägg, hvari — vi våga uttrycket — ung- domsglöden ännu märkbart fram- lyser.
» En gång när den finska kvin- nans historia skall skrifvas, » yttrade hon, » skall häfdateck- naren stöta på stora svårigheter.
Han skall bland annat nödgas ur romantiskt uppskrufvade teck- ningar och sparsamt förekom- mande tidningsuppsatser i svam- lande anda konstruera en bild af de då rådande tänkesätten angående kvinnans ställning.
Men efter medlet af 1860- HELLBERG.
hvarje helgfri J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
9:de årg.
Utgifningstid: fredag.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
AdelaVde Efterföljande uttalande skall bättre än något annat karak- tärisera fröken A.
Ehrnrooths arbete i kvinnosakens tjänst.
Dessa ord yttrades af en annan välkänd finsk kämpe för kvin- nans frigörelse ur sekelgammalt förtryck, fröken Alexandra Gri- penberg vid en fest, som Finsk kvinnoförening 1887 föranstal- tade för fröken E.
: utgifvare; Iduns Lösnummerpris 1 5 ö r e (lösmr endast för kompletteringar.)
Ailiionspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Ehrnrooth.
talet skall don hand, som i bibliotekens dammiga volymer söker den finska kvinnans spår, allt oftare finna icke blott hennes eko, men äfven henne själf.
Han skall finna, att hon från denna tid långsamt, men säkert begynte vakna till insikt af, att en förändring förestode också för henne — att de idéernas frön, som flögo öfver världen, hade ned- fallit äfven här, grott och spirat upp.
Och han skall ' tidigast, långt förr än annorstädes, finna spåren däraf i de skrifter, som bära författaremärket A — i — a.
Han skall finna, att den finska kvin- nan funnit sin första lepresen- tant uti henne, som stod bakom detta märke, och att hon aldrig skydde att träda i främsta ledet uti kampen för en rättvis sak.
Men man behöfver icke vara häfdatecknare för att redan nu inse detta.
Äfven vi, hennes samtida, hafva lärt att i henne se den första kvinna, som i Finland upptog bördan och äran af att föra sina systrars talan.
Vi minnas alla, huru det små- ningom blef en vana att med hennes signatur förena tanken på ett oförskräckt och outtrött- ligt arbete för våra rättigheter.
Innan en idé får sin offentliga förespråkare, har hon icke blif- vit rotfast.
Det är kanske be- tecknande för vårt unga, lifs- kraftiga folk, som icke haft att släpa på hela bördan af de stora kulturfolkens lärdomar, att kvin- nofrågan så att säga vid sitt första uppvaknande hos oss fann ett så klart, så helgjutet uttryck.
Ty om man jämför de första uttalandena i A — 1 ' — as skrifter med hvad som blifvit skrifvet i kvinnofrågan de senaste åren, skall man emellan dem finna en skillnad endast i formen,
Familjen hvilar på kärleken, och samfundet hvilar pä familjen.
Kärleken är alltså det första uti allt.
J. Michelet.
aldrig i krafvets intensitet och klarsynthet.
Detta visar oss, att den stora idén i hela sin klarhet uppsteg inom henne, långt innan flertalet af oss ens kommit att tänka på, att vi i främ- sta rummet voro människor, i andra rummet kvinnor.
Nu inse vi det.
Men det är äfven ännu något vi hafva sett och känt.
Att gå i första ledet är visserligen godt och väl, men något beror äfven af sättet huru man gör det.
På skaldens väg stinga törnen bland rosorna.
Är den jordmån, ur hvilken han diktar, någon af tidehvarfvens idéer, då äro rosorna tunnsådda.
Han nödgas lida, icke blott af sin mänskliga ofullkomlighet att endast svagt kunna återgifva de poesiens för- nimmelser, hvilka te sig så undersköna inom honom själf, men äfven af vissheten att ett människolifs arbete icke förslår till insats i kampen för en idé.
Är det en kvinna, som beträdt denna väg, öka sig svårigheterna.
Det är en egenhet hos kvinnonaturen — jag vet icke ojn det är styrka eller svaghet — att hon införlifvar de idéer, för hvilka hon arbetar, med sitt eget jag.
Hon upptager ett miss- förhållande med hela kraften af sitt inre lif och lider därför icke blott kollektivt, utan äfven individuelt.
Därtill kommer den ovilja och det klander som alltid blir hennes del, då hon icke nöjt sig med att på af stånd åse tids- böljornas kamp, utan modigt uthärdar stänket af dess skum — stundom äfven deras smuts- vatten.
Det är mänskligt, om mången kvinna blifvit utsliten och bitter under den allmänna opinionens pilregn.
Att helbrägda genomgå det är att äga en stark tro på sanningen och rätt- visan i sin idé, hvilken man gifvit sitt arbete, ringa egenkärlek och ett hjärta, mäktigt af stor själfuppoffring och kärlek.
Fröken Ehrnrooth, ni har visat, att man ett helt lif kan kämpa emot missförhållanden och dock bibehålla hjärtats barnasinne.
Ni har i ett af edra arbeten sagt, att vi människor ofta glömma det stora vi äga, för det lilla, vi för- lora.
Ni har själf varit ett exempel på, att vi dock icke alltid göra det.
För den intelligens och det skarpsinne, hvarmed ni så länge fört vår talan, kunna vi icke tacka eder.
Därför tillkommer äran Honom, som gaf eder dessa gåfvor.
Men vi kunna känna och uttrycka vår erkänsla för den hjärtats värme, hvarmed ni kämpat och fortfarande kämpar för oss. » Hvad fröken E:s verksamhet i nu anfördt afseende beträffar vilja vi ännu tillägga, att hon var den första finska kvinna, som dristade fram- komma med åsikten, att kvinnan borde bli läkare.
För att bringa denna tanke närmare dess förverkligande lade hon grunden till en stipendiefond för Finlands kvinnliga medicine studerande.
Denna fond bär namn af » Rosina Heikels stipendiefond ».
Fröken E. har, utöfver hvad vi redan nämnt, jämväl på mångfaldigt annat sätt verkat i det allmännas tjänst, och de fattiga och vanlottade hafva i henne städse räknat en varm vän och hjälparmna.
Sålunda har fröken E. under en lång följd af år på ett utmärkt sätt skött sekre- terarebefattningen inom Helsingfors fruntim- mersförening; vid särskilda välgörenhetstillställ- ningar och andra för det allmänna bästa an- ordnade festiviteter, senast till förmån för de blinda i fjol, har hon lämnat sin benägna med- verkan och därigenom i ej ringa mån bidragit till företagens fromma.
Äfven djurskydds- arbetet räknar i henne en varm väninna.
Sitt förnämsta inlägg till kvinnosakens fromma har hon de senaste åren gjort såsom medlem inom den senare än Finsk Kvinno- förening tillkomna » Unionen, kvinnosaksförbuad i Finland », samt genom spirituella, ofta bi- tande uppsatser i dagspressen.
Bland frågor, hvilka hon på senaste tiden särskildt behandlat, är den om den legaliserade prostitutionen, om vigselformuläret m. fl.
Såsom skriftställarinna intager fröken E. en framstående plats inom vår litteratur; särskildt genom sina spirituella skildringar från sina många och långa resor både i Europa, Asien och Afrika har hon förskaffat sig ett uppburet namn.
Den röda tråden i fröken E:s författare- verksamhet är och förblir förbättrandet af kvin- nans ställning i samhället.
Vi uppräkna här några af hennes arbeten: Sagor och minnen (med förord af Z.
Topelius) (1863), Julklapp för barn (1865), Familjen Värnsköld (1866), Gråsparfven, nytt och gammalt på vers och prosa (1868), Dagmar, enhvardag$historia {\ %70), Tiden går och vi med den (1878), Hvardags- lifoets skuggor och dagrar, de omnämnda rese- skildringarna m. m. samt nu senast Höstskörd, reseminnen och novelletter, hvaraf inkomsten tillföll den storartade penningeinsamling, före- ningen » De blindas vänner » härstädes anordnat.
Lägga vi härtill ännu, att hon i talrika ka- lendrar, tillfälliga publikationer, barntidningar och illustrerade blad lämnat värdefulla bidrag med det kända märket A — i ' — a, måste hon, som redan sagdt, äfven såsom skriftställarinna skattas högt.
Äfven till Iduns spalter har, som dess läsarinnor känna, hennes bidrag då och då funnit väg.
Fröken Lovisa Adelaide Ehrnrooth är född den 17 januari 1826 å Seesta gård i Nastola.
Hennes föräldrar voro generalmajoren och divisionschefen för finska militären Gustaf Adolf Ehrnrooth och Johanna Christina von Plåten.
Sin uppfostran åtnjöt hon dels i hemmet, dels i friherrinnan v. Rosens flickskola i Helsing- fors.
Af utmärkelser, som kommit fröken E. till del, må bl.
a. nämnas, att hon utnämnts till officer af Franska akademien samt kallats till hedersledamot i Universal-fruntimmersför- eningen i Paris.
Vi kunna ej bättre afsluta detta biografiska utkast än med följande ord, yttrade i tidnin- gen Hufvudstadsbladet af författaremärket E.
N.
(Emil Nervänder) vid hans anmälan af fröken E:s senaste arbete Höstskörd: » Lycklig den ande, som årens börda ej kan böja att vemo- digt skåda endast tillbaka till den gamla, goda tiden, utan som har späDstighet kvar att städse sända varma, glada blickar framåt i kapp med generation efter generation och ej sällan i spet- sen för dessa.
Måtte denna rika, åt förverk- ligande af vackra idéer ägnade lefnad ännu länge få njuta af själens vårsol, då kan för- fattarinnan, om än ålderdomen bryter rösten, tillämpa på sig Franzéns vackra ord, då han af en dagens kritik anvisades tystnadens ålder: Om för den gamle skaldeyran är med sitt sköna spel förbi, han dock vid hjärtat lägger lyran, att det må ljuda än däri. » Helsingfors i jan.
1896.
* V Lindman.
Fruset skum.
Jjr detta hafvet?
— Tyst och kallt och glatt?
Jag känner det ej mer!
Jag minns det sist en mörk novembernatt, Då månen blek bland rifna skyar satt Och såg på jorden ner; Då vågorna som vilda hundar tjöto, Och stormens händer skogar sönderbröto.
Nu ljuda, inga skri kring skär och strand, Förstummad är dess röst, Och isen lagt sitt silfverblanka band Så ljust och lätt, och dock med järnhård hand, Kring hafvets breda bröst.
En enda isig vinternatt det kräfdes, Och lifvets stora strid i döden kväfdes.
Men långt där ute kring ett naket skär En snöhvit sjöskumsfrans, Till is förstenad, ännu vittne bär Om lifvets kamp, som maktlös hejdats här Mot hårda stenars krans.
Af en förtrollning träffad död den hänger Och som i ångest fast vid branten klänger.
Jag ser därpå, som väntar jag hvar stund, Att den skall sjunka ned Och lyfta sig igen om en sekund Och stånka fräsande kring klippans grund, Hvitskummande och vred.
.
.
Men vinterns stora vaggsång hafvet söfver, Och tunga bördor vandra tryggt däröfver.
Så sofver själen ock, när sorgen trött Sig vaggat själf till ro; Likt skummet där, som skärets stenar nött, Så domna tankarna, som smärtan födt; — Men skall man dödens stränga anlet tro?
Nej, om en vinternatt kan lifvet släcka, En vårdags sol kan det ur döden väcka!
Ellen Lundberg, f. Nyblom.
* Nyfikna » * f [let var barn.
då fägnesamt, att någon finnes, som kan sjunga ut om barnungars odrägliga nyfikenhet, » torde någon utbrista, när han ser titeln på denna uppsats.
Den som så tänker, blir dock svårligen besviken, i fall han gör sig besvär att ögna igenom följande rader.
T y här gäller det att ta en stor kategori af s. k. nyfikna barn i varmt försvar.
Taga nyfikna barn i försvar!
Ja, sådana barn som äro vakna, intresse- rade, vetgiriga.
Men detta är ju något helt annat än att vara nyfiken.
Ja visst är det så, men olyckan är att dessa goda egen- skaper oupphörligt förblandas just med egen- skapen nyfikenhet och behandlas därefter.
Barns begär att veta, hur en sak är be- skaffad, hur man bär sig åt för att åstad- komma det eller det resultatet, hvad det
ordet betyder o. s. v. är ju, såsom man lätt finner, om man tänker närmare på sa- ken, ett oundgängligt villkor vid barnens utveckling, i synnerhet under de första fem sex åren af deras lefnad.
T y det finnes väl ingen uppfostrare, hur skicklig han än må vara, som ej skulle komma ansenligt till korta, i fall han vid sitt arbete ej hade denna faktor att räkna med.
Hvad är nu den så mycket omskrikna barnanyfikenheten?
Jo, antingen är den helt enkelt liktj^dig med kunskapsbegär, eller också är den en afart af detsamma, nämligen missriktad vetgirighet.
Blott i det senare fallet får ett utrotningsarbete komma ifråga, och det måste utföras med stor varsamhet och försiktighet.
Men nu är det så, att vare sig barnen fråga af nyfikenhet eller af vetgirighet, få de allt som oftast till svar på sina frågor: » Man skall aldrig vara ny- fiken. » » Små barn ska inte lägga sig i allting. » » Det behöfver du inte ha reda på. » » Du tröttar ut mig med dina frågor, » o. s. v. I tanke att man bekämpar nyfikenhet hos barnen, för man i själfva verket krig mot deras sunda och vakna intresse för den värld, som omger dem, och i d e fall, där ny- fikenhet verkligen förefinnes, drar man i här- nad mot den efter en så dåligt uppgjord krigsplan, att de dödande huggen på samma gång drabba vetgirigheten, vakenheten och intresset, ja i värsta fall endast dessa senare.
Hur ofta har man ej sett t. ex. små ob- servanta fem- och sexåringar, om hvilka man tio år senare fått konstatera, att de gingo andligen blinda genom sin värld; det lifliga intresse man så mycket beundrade hos dem hade ömkligen afsomnat.
Till dy- lika förändringar äro orsakerna naturligtvis flere; men en af de allra oftast förekom- mande är just den, att barnens kunskapsbe- gär betraktas som nyfikenhet, behandlas därefter och går under.
Men när vakenhe- ten och intresset en gång dödats, är det i ytterst få fall man kan fira deras uppstån- delsefest.
Jag vågar därför dristeligen göra det påståendet, att de barn som få behålla dessa förmåner, äfven om nyfikenheten följer med, äro lyckligare än de, som visserligen befrias från denna senare, men på samma gång förlora två af de säkraste ledsagare de kunna ha under lifvets alla förhållan- den.
Den verkliga nyfikenheten är, som ofvan nämnts, missriktad vetgirighet.
Barnen fråga om allt, som möter deras ögon.
De kunna ej förstå, att det är för dem lämpligt att få reda på t. ex. hvad ett visst träd heter, men högst olämpligt att få del af den skan- dalhistoria, som deras mamma med sådant brinnande intresse åhör; deras omdöme kan icke säga dem, att lusten att få den ena kunskapen betraktas som vetgirighet, men lusten efter den andra som nyfikenhet.
Det torde därför i de flesta fall vara vi äldre, som få taga ansvaret för att barn äro ny- fikna; skulden därtill blir vår, om vi tidt och ofta i deras närvaro bringa på tal äm- nen, som vi ej anse vara för deras öron, och om vi genom exemplets makt inplanta nyfikenheten hos dem, missrikta deras vet- girighet.
Göra vi, föräldrar och andra uppfostrare, oss aldrig skyldiga till något sådant, ge vi med lugn och tålamod barnen klart besked vid alla de tillfällen vi kunna göra det, be- möda vi oss om att skaffa ett sundt och godt innehåll åt deras dagliga lif, då blir det oss lätt att leda deras intressen i rätta » men jag tror, att utsikterna till lycka kunna strömfåror, och då kunna vi, utan att alls vara mer eller mindre goda, och att man ibland kan riktigt säkert säga: det här måste gå på tok.
väcka deras nyfikenhet, när det behöfver Hvarenda kvinna råkar åtminstone en gång i sitt klargöras för dem, att de ej äga förutsätt- lif ut för en man, som hon bestämdt blir olyck- ningarna för att begripa eller inhämta kun- lig med.
Är det då inte bättre, att hon följer ett godt råd från någon, som vill henne väl och skap om den eller den saken.
som ser längre än hon, och tar en man, som åt- Barn, som få verkligt vetande, afpassadt minstone tycks kunna göra henne lycklig? » för deras uppfattningsförmåga, bli sällan &gt; söta du, det var rysligt så sorgligt!
An- nyfikna; hos dem, som få ett tillräckligt tingen bli olyckligt gift eller giftas bort på be- och sundt lif sinnehåll, finnes i regeln ej plats ställning!
Då föredrar jag att vara ogift! » och den medelålders damen, hvars glada min gaf syn för denna småsinnets förnämsta egenskap.
för sägen, att hon tog sitt ogifta stånd med jämn- Mycket väl må man emellertid akta sig mod, gjorde den mest energiska åtbörd med virk- för att i barnens närvaro berömma dem för nålen.
En yngre herre, som med korslagda armar kunskapsbegär; om de ofta få höra denna småleende åhört konversationen, blandade sig nu helt naturliga egenskap utropad såsom i i samtalet.
Medan han sakta och varligt strök hög grad lofvärd, tillräkna de sig den gärna ' med handen öfver det plyschklädda armstödet som en stor förtjänst, och frestelsen att in- på länstolen, började han med låg och allvarlig för främmande personer lysa med sin vet- röst: » Det kan också vara en annan omständighet, girighet förleder dem att göra frågor, ej af som förmår gifta damer att sätta ihop partier.
intresse, utan för att bli observerade.
Har Man vet, hvilken roll hämndkänslan spelar här i man genom oförstånd kommit barnen att lifvet.
Antag nu, att en fru känner sig besviken falla för den frestelsen, så får man genast i sina förhoppningar på äktenskapet.
Hon vill tagarevanehe på männen för sin förlorade ungdom, visa, att man genomskådat dem och låta sin svunna lycka och sina krossade ideal » dem veta, att de hos dem, som de tänkt » Gud ske lof, dit ha vi inte kommit än » — imponera på, ej uppnå annat än att anses det var en söt och sipp liten borgarfru som ta- för påflugna och nyfikna, och klargöra för lade — » ni ungkarlar tro aldrig på någon äkten- dem lumpenheten och småaktigheten i dessa skapslycka, bara därför att ni äro för själf viska, för att gifta er, och flickorna, de äro för blyga egenskaper.
att visa sina känslor.
Då är det vår uppgift, ser Hvad som är oblandad nyfikenket bör j u herr notarien, att besegra er själfviskhet och utrotas, men dess område är oändligt myc- hjälpa de små blyga blommorna till rätta, då de stå i valet och kvalet.
Jag vill säga, att det vill ket mindre, än man vanligen anser det vara.
litet själfuppoffring till, ty det är minsann det Må vi väl komma ihåg detta, så att vi ej otacksammaste man kan ta sig till. » Den lilla borgarfrun, som sagt allt detta i ett rycka upp hvetet, när vi rensa bort ogräset.
Och må vi akta som guld barnens vakna andedrag, drog efter andan.
Notarien fortsatte: » Jag återgår till min revancbe-tanke.
Det är intresse och sunda vetgirighet; må vi aldrig den enda ljusa punkt jag finner i detta mörker.
behandla dessa som nyfikenhet!
En kvinna är besviken och förolämpad — hon tager revanche.
Detta är den naturliga och följd- Erk.
riktiga förklaringsgrunden.
Det ligger i hennes * natur att taga revanche.
Hvad bar hon då att göra?
Antingen måste revanchen gå ut öfver hennes egen man eller också öfver andra män.
.
.
giftaskandidaterna.
Kvinnorna tycka om att göra männen solidariska.
Hon gör alla män ansvariga Det var i en salong i en landsortsstad och da- för ens fel.
Det är därför hon så gärna hämnas merna jämte två eller tve herrar, som räddats un- på de stackars giftaskandidaterna, som intet ondt,.
dan virabordet, sutto samlade kring aftonlampan.
gjort ... » » Fy, herr notarie! » ropade alla damerna i ko- Ett intressant samtalsämne var å bane, det syntes tydligt, ty samtliga damer sågo upp från rus.
» Fy!
Hur kan notarien ha så dåliga tankar sina arbeten, lystrande som en flock betande om oss! » hästar, livilkas uppmärksamhet väckts af något » Visst icke, jag ber om ursäkt mina damer, ovanligt.
mina tankar om er äro visst icke dåliga ... de Man talade också om ingenting mindre än en ärö tvärtom höga.
Ni måste medge, att jag ställt förlofning — en förlofning som visserligen icke damernas intelligens betydligt högre än vare sig var en fullständig nyhet, enär det var en offent- fru löjtnantskan eller ni, min nådiga (han vände lig hemlighet, att borgmästarinnan sammanfört sig mot den lilla borgarfrun) - Den första sup- de unga och liltigt intresserade sig för deras för- ponerar, att fruarna gifta bort unga flickor för ening, men som likväl nu för första gången in- att rädda dem ur samma predikament, som de själfva befinna sig i.
.
.
» för societeten framstod som ett fait accompli.
» Nej, min bäste notarie, nu är ni för elak ... » » Kan ni förklara, ätt fruar äro de mest ange- Det var naturligtvis löjtnantskan, som talade, men lägna af alla att gifta bort unga flickor? » Den, som ställde denna fråga, såg själf mera den oförbätterlige lät henne icke fortsätta.
ut som en ung flicka än en fru, och hade icke » Den andra har de högsta tankar om den äk- två tjocka guldringar glänst på vänstra handen, tenskapliga sällheten och anser, att fruarnas skulle man säkert tagit henne för ett af de gifta högsta mission är att hjälpa upp det dåliga föret damernas utvalda offer, så utprägladt oppositiö- i helgedomens inkörsport, men erkänner på sam- nel lät tonen.
ma gång så älskvärdt, att när de unga väl kom- mit in och portarne slutits, så.
.
.
glömma de all- Man skrattade.
» Det är sant, » sade en äldre fru och nickade.
deles bort att tacka (undertryckt skratt frän flere » Men hvarför?
Jag vill inte för allt i världen håll).
Men jag, mina ärade damer, jag tror inte ha något annat parti på mitt samvete än mitt alls, att kvinnorna äro så naiva.
Deras intelligens är vida öfverlägsen männens.
.
.
» eget. » » Kära lilla du, » sade f. löjtnantens fru, som En röst halfhögt: » Det var då snällt, att han öfverskridit fyrtiotalet och följaktligen beskyd- erkänner det. » dande klappade den oppositionelt anlagda på ».
.
.
i sådana här fall.
De begripa, hvad vi stac- axeln, » det är därför, att vi veta, att flickorna kars män aldrig lära oss att förstå, oaktadt det ovillkorligen vilja bli gifta, och då anse vi rättast inte saknas varningar ... de begripa, att äkten- att spela en smula försyn ... du förstår, vi ha skapet är en snara.
Ni minns kanske den där ju litet mer erfarenhet och kunna ju bättre välja, sentensen: äktenskapet är en råttfälla: den som och ju förr vi få en flicka bra gift, desto säkra- är ute, han vill in, och den som är inne, han re äro vi, att hon inte råkar fästa sig vid någon, vill ut.
Den sentensen förstår kvinnan.
Hon som inte kunde göra henne lycklig. » förstår, hvilken dämonisk makt den där råttfäl- » Bah, det är precis detsamma som att säga, lan utöfvar på en stackars fri manlig individ, att en ung flicka inte har någon egen vilja eller likaväl sam hon har erfarenhet om, hvilka för smak.
.
.
och för resten, om det också skulle lyc- tvinade ansträngningar de fångna råttorna, her- kas att väcka kärlek, där ingen finns, tron I verk- rarne, göra för att blifva fria, låt vara bara föl- ligen, att någon människa, hon må nu ha ring en kväll.
När en liten söt och älskvärd fru inte på fingret eller inte, kan förutse, hvad sorg eller får den nya vinterkappan, som hon särskildt ön- skat sig, och märker att hela hennes äktenskaps- lycka som ett äktenskap kan medföra? » » Nej, det tror jag visst inte, åtminstone inte lycka är en tom — tom illusion, vet ni, hvad sorgen, » och f. löjtnantens fru suckade djupt, hon gör då?
Jo, då går hon ut och funderar på, Hvarför fruar ställa till partier.
v
hur hon bäst skall kunna ställa råttfällan för sin ogifte kusin.
Och då gillrar hon opp locket så fint och sätter ett riktigt välluktande bete på kro- ken och ställer sig själf på lur med de rysligaste hämndtankar mot alla världens män i hjärtat ... » » A, hvilken hemsk teori! » utropade flere af da- merna.
Men den gamle häradshöfdingen, som kommit in och oförmärkt åhört notariens tal, tog den hemske teoretikern i kragen och sade barskt: » Sitt nu inte här och prata gallimatias, utan kom och tag ett glas med mig.
Jag som haft gumma i fyrtio år, måtte väl känna kvinnorna bättre än ni ungtuppar.
Jag skall säga dig, hvar- för de styra till partier.
Det är därför, att de ska ' något ha att tjattra om. » Och under all- mänt skratt försvann den gamle herrn, hållande notarien under armen.
Hj.
Gossel.
* Falska läror smyga kring i tiden, Deras stämma blir i stormen spord.
Lyssna till, förrän din dag är liden, I Ivilken framtid bådas för vår jord.
Höj din röst, när mörkrets väfnad spinnes, Strid för dygd och sanning!
Seger vinnes Ofta af ett enda manligt ord.
A.
A. Grafdröm.
* Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
VII.
Om menstruationen o c h dess hygien.
Doktor Karolina r o p p e n s V rt o m s o r Widerström.
e n o m e s s n o r ?|ff » ^ * ^ ^ " eH? "
mala utveckling tilldraga sig i våra da- gar ett allt större intresse.
Och med rätta, ty en frisk själ trifves bäst i en frisk kropp.
En period, som af kvinnan särskildt förtjä- nar uppmärksammas, då det gäller bevarandet af hennes hälsa, är menstruationsperioden.
Menstruationen är det synliga fenomenet af en periodiskt stegrad lifsverksamhet hos köns- organen.
Vid tidpunkten för en menstruation inträda nämligen dessa i ett tillstånd af stark blodöfvcrfyllnad.
Inverkan häraf inom lifmo- dern blir den, att blod så att säga silar igenom kärlväggarna och tvärs igenom slemhinnan ut- tränger på dennas yta.
Eran lifmoderns inre fortskaffas blodet sedan genom dess halskanal, genom slidan och ut ur kroppen.
Samtidigt med detta fenomen från lifmodern pågår emel- lertid ett annat — och det viktigare af de två — inom äggstockarna.
Ett af deras många ägg bringas nämligen till följd af blodöfver- fyllnadcn till mognad, väggen till det lilla rum, uti hvilket det legat inneslutet, brister och det slungas ut ur äggstocken — för att sedan vandra in i en af äggledarne och genom denna in i lifmodern.
När organen på så sätt så att säga urladdat den spänning, i hvilken blod- öfverfyllnaden försatte dem, går denna tillbaka och de inträda i en relativ b.vila, tills nerv- systemet — organismens klocka — på gifven tid ånyo manar fram den nyss beskrifna blod- öfverfyllnaden.
Det ligger mycket nära till hands att an- taga, det detta tillstånd af blodöfvcrfyllnad skall göra dessa organ vid sagda tidpunkt syn- nerligen känsliga för snart sagdt alla möjliga inflytelser.
Blodöfverfyllnad gör nämligen dels ett organs nervändar känsligare, dels gör den det lättare mottagligt för infektion — för de sjukdomsalstrandc mikroorganismernas inverkan.
I själfva verket är det ock ett af de säkrast observerade fakta på kvinnosjukdomarnes om- råde, att sjukdomens början ofta kan dateras från någon menstruationsperiod, under hvilken den sjuka utsatt sig för någon skadligt inver- kande faktor, hvilken vid annan tidpunkt skulle fördragits af organismen, eller för hvilken denna skulle reagerat på annat sätt.
Så åstadkommer t. ex. ett för långvarigt kallt bad vanligen blott ett allmänt obehag för några timmar, eller blir följden t. ex. snufva eller reumatiska smärtor.
Taget under menstruationen bringar det däremot ofta denna att stanna och fram- kallar en mer eller mindre allvarsam, kortvarig eller för lång framtid bestående, inflammation i lifmodern eller äggstockarna.
Det är därför tydligen af stor vikt, att kroppen under menstruationsperioden skötes på ett rationelt sätt, att omsorg ägnas åt att lyua de bud, naturen gifvit för denna period.
Hos äfven den friskaste kvinna gör sig un- der denna period, i synnerhet i dess början, ett utprägladt behof af hvila gällande.
Vidare är känsligheten för temperaturväxlingar större och kroppen har större behof af värme.
Lyn- net är känsligt och mera stämdt för sorg än glädje.
Med stöd af dessa symptom och med tan- ken fäst på könsorganens tillstånd under men- struationen komma vi osökt till följande reg- ler för förhållandet under denna period: Alla mera betydande kroppsansträngningar böra undvikas.
Mot denna regel syndas ganska ofta.
Så kan mången ung dam dansa en hel natt på en bal, utan att akta på sin tillfälliga kroppsliga svaghet.
Och dock är under denna period dansen ett bland de farligaste nöjen hon kan deltaga uti, ej blott på grund af den öfver- måttan häftiga och långvariga kroppsrörelsen, utan ock genom det sinnenas rus, som är nä- stan oskiljaktigt från dansen, samt genom de starka temperaturväxlingar, som den dansande så ofta — och så gärna — utsätter sig för.
Äfven långvariga och häftiga ridter, skrid- skoturer och långa promenader böra försakas under menstruationen; så ock annat sport, äf- vensom friskgymnastik.
Mera ansträngande kroppsarbete bör inskränkas, särskildt när det tar i anspråk de nedre kroppsdelarna, t. ex. sömnad på maskin.
För den kroppsarbetande kvinnan kan det nog mången gång vara svårt att tillbörligt skona sin kropp under menstruationsperioden.
Lyck- ligtvis är emellertid hennes fysik just genom arbetet mera härdad, så att en blott minsk- ning i arbetet för henne kan utgöra tillräck- lig hvila.
Men denna relativa hvila bör hon ock med nödvändighet unna sig; hon må ej anse den som pjosk, utan betrakta den som en plikt mot sin hälsa.
I grunden vinner äf- ven arbetet därpå, i det att arbetsdugligheten bättre och längre bibchålles.
Förkylningar böra sorgfälligarc än eljes und- vikas under menstruationsperioden.
För detta ändamål är det af vikt, att beklädnaden verk- ligen skyddar kroppen mot köld, särskildt un- dcrlifvet.
Det tillfälliga större behofvet af värme bör tillgodoses genom en för tillfället något varmare beklädnad.
Särskildt är detta nödvändigt, om man ej kan undgå att utsätta sig för köld, t. ex. vid arbete under bar him- mel eller i dragiga lokaler, vid långvarig åk- ning under den kalla årstiden i öppen vagn.
Till detta kapitel hör frågan om bad under menstruationen.
En härdad kropp fördrager visserligen ett kort kallt bad äfven under denna period, men de mindre härdade, d. v. s. de flesta, göra klokt uti att då undvika såväl kalla som varma bad.
En annan sak är det däremot med den lokala renligheten; denna är vid detta tillfälle ännu viktigare än eljes.
Man förstår » etta lätt, då man betänker, dels att det afgående blodet är ett det bästa odlings- materiel för bakterier, dels att organens blod- öfverfyllda tillstånd gör dem svaga gent emot dessa små farliga fienders menliga inverkan.
Ordentliga rentvättningar af ytterdelarna böra därför göras en till två gånger om dagen, med ljumt vatten och tvål (använd ej svamp eller tvättvante härtill!
), och torkning ske med ren duk.
Stoppdukarna böra vara väl rena och bytas minst lika ofta som rentvättning sker.
Angående stoppdukar hör man ofta undras, dels om de äro hälsosamma plagg, dels af hvad konstruktion och material de böra vara.
Frågan om deras lämplighet sammanhänger med den om öppna eller slutna kalsonger.
Det påstås af somliga, att lufte is fria tillträde till underlifvet skall vara så särskildt hälsosamt.
Sant är ju ock, att tillsölade plagg bli mindre ohälsosamma ju mindre de täppas till.
Men hålles detta kroppsparti rent genom tvagningar och bytas plaggen tillbörligt, är det blott till yttermera stor fördel för hälsan, att plaggen ock äro så beskaffade, att de skydda för köld.
Stoppdukarna bli således ock lämpliga plagg, om de uppfylla vissa villkor.
Främst af dessa är det, att de anbringas fullkomligt rena.
De böra därför ej bestå af flere med hvarandra sammansydda tyglager, ty då äro de svåra att väl rengöra, och de torka långsamt, hvarvid förskämning ytterligare uppstår i deras inre.
Ett enkelt stycke tyg, blott sammanviket till huru många lager som önskas, är däremot lämpligt.
De böra vidare lätt suga upp vätskor och få ej skafva; böra därför vara af mjukt tyg, bäst taget på snedden.
Ett material, som i synnerhet på resor är fördelaktigt, är renad vadd, hvaraf klippas lämpligt långa och breda stycken, af den tjocklek som är af nöden; i hvardera ändan klippes ett hål, hvari kan in- trädas ett elastiskt band, som sedan fästes vid en linning kring midjan.
Vid ombyte bränner man upp den använda vadden.
För öfrigt äro flere olika » menstruationsbandager » uppfunna.
Så t. ex. är ett, förfärdigadt af den för sin goda uppsugningsförmåga kända trämassan, in- sydd i gas och preparerad med sublimat för antiseptikens skull.
De äro utan tvifvel för- träffliga och kunna ej annat än förordas; bli dock i längden något dyrbara, då hvarje trä- massekudde förstöres efter användningen.
Hvad antiseptiken beträffar, så kunna vi på detta område tillämpa erfarenheten från den moderna särbehandlingen, som lär, att renlighet, systema- tiskt och noggrant genomförd, är viktigare än alla antiseptiska medel, och att man i mänga fall reder sig fullkomligt utan dylika.
En gammal rätt inbiten fördom är, att man ej bör byta linne under pågående menstruation.
Förmodligen har den sin grund dels i spar- samhet,- dels i fruktan för förkylning.
Ett fuktigt och kallt linne vore tvifvelsutan under denna period än mera olämpligt än eljes att sätta på sig, men ett väl torrt, uppvärmdt plagg bör ej blott icke vara skadligt, utan i renlighetens och därmed, såsom nyss framhål- lits, i sundhetens intresse, bör detta plaggom- skiftc, då det för öfrigt behöfs, vara synner- ligen fördelaktigt.
Att vid de lokala tvättningarna kroppen ej bör onödigtvis blottas och utsättas för förkyl- ning, är ju gifvet.
Oseden hos många kvinnor att vid sin toalett morgon och afton promenera omkring, i det närmaste afkläclda och barfo- tade, borde åtminstone under denna period bannlysas.
Vi nämnde nyss, att lynnet under menstrua- tionen är mera känsligt, mera stämdt i moll, liksom å andra sidan sinnesrörelser kunna di- rekt inverka på menstruationen.
En häftig
förskräckelse kan bringa menstruationen att afstanna och kan t. o. m. komma den att uteblifya för lång tid; oro och fruktan kunna ofta framkalla densamma på olaga tid.
Kon- sekvensen borde vara, att man skulle söka undvika sinnesrörelser, särskildt under men- struationen.
Till en viss grad är detta må- hända utförbart — alltid åtminstone eftersträf- vansvärdt.
Men är tillbörlig skötsel under själfva men- struationen af vikt för dennas normala förlopp, så är en motsvarande lämplig skötsel under mellantiden det icke mindre.
G-if den upp- växande flickan tillfälle till en sund och all- sidig kroppsutveckling, genom lekar, gymnastik och lämpligt kroppsarbete, och härda hennes hud- och nervsystem genom bad och vistelse i friska luften, och hennes första menstruation skall i regel infinna sig utan sjukliga symptom.
Må.
sedan den unga kvinnan fortsätta att ägna sorgfällig vård åt sin kropp, att på tiderna mellan menstruationerna yttermera öfva, stärka och härda den, den kroppsarbetande kvin- nan ock särskildt att gifva öfning åt de vid arbetet försummade kroppsdelarna — och dessa alltför vanliga menstruationsrubbningar och plå- gor under menstruationen och denna öfvermåt- tan känslighet under denna period, hvilka för- bittra en så stor del af många kvinnors lif, skola förekomma hos allt färre af vårt släkte.
• E n inbjudning l a n d s till v å r t k o n s t n ä r e r.
Iduns redaktion har i dessa dagar utfärdat samt inom konstnärskretsar låtit sprida en så lydande inbjudning: K armed inbjudas ärade konstnärer all deltaga i en täflan om en teck- ning Lill omslaget för Iduns julnum- mer 1896.
Teckningen skall vara afsedd all ulföras i fem modellerade färger.
Omslagssidans storlek: Höjd 35,4, bredd ' 2b ', 8 c m.
I kompositionen böra inrymmas o r d e n: Iduns Julnummer 1896 — Utgifoare: Frithiof Hellberg.
Segraren bland de läflande erhåller för sin teckning ett pris af tre hundra (300) kronor, men är då skyldig all sedermera utföra teckningen så, alt den bäst lämpar sig för reproduktion.
A f öf- riga inlämnade teckningar äger Iduns Hedaktion förelrädesrält till dem, hon efter särskild öfverenskornmelse med konstnären anser sig vilja inköpa.
Teckningar, som äro afsedda för läflin- gen, skola vara inlämnade till Iduns Re- daktion, Stockholm, senast den 15 näst- k o m m a n d e februari o c h å omslaget bära påskriften » Iduns J u l n u m m e r ».
Hvarje leekning bör för öfrigt vara försedd med signatur eller motlo och namnsedel.
De förslag, som ej kunna användas, få åter- hämtas under maj månad.
Stockholm den 9 januari 189G.
För Iduns Redaklion Frithiof * ffeliberg.
M i n konst.
Af Eleonora Duse.
Till Zacconi * kom en dag en läkare, som hade sökt upp honom blott för att fråga, om han endast spelade sina roller, eller om han också kände dem, och Zacconi hade svarat: » O m jag känner?
Tänk er — efter första akten af Dostojewskis » Andras bröd » är det mig, som vore jag gammal — för- skräckligt gammal, gammal ända in till det innersta djupet af min själ och min kropps mest fördolda tågor ».
En kritiker, en myc- ket framstående kritiker, skeptisk som alla kritici, har skrattat åt dessa ord och me- nat: » Den kära Zacconi, han behöfver då sannerligen inte posera.
.
.
!
» O, detta skratt!
.
.
.
— O, dessa o r d!
.
.
.
— Hur ondt ha de icke gjort mig!
.
.
.
Skrattet var tvifvel — sarkasmen ironi — ordalagen öppet, kränkande hån!
— Men jag vill bli den store skeptikern en Paulus, en Paulus som öppnar hans ögon på vägen från Damaskus, på det han må se det sanna ljuset.
Ack, I tron alltså verkligen, verkligen att en konstnär ej är något annat än en automat, som hasplar af sina roller, som satte man bara in en annan, en ny vals?
I tron alltså verkligen, att han kan vara än Othello, än Mercadet — än Osvald, än Armand — än Hamlet, än Loris, utan att i sin själs innersta djup fullkomligt lefva med den person, han framställer, i alla hans lidanden och smärtor?
— O, hvilken missuppfattning, i hvilken I ären fångne!
Hören — och förlåten mig, o m jag är nog oblyg att använda mig själf som exempel.
Analysera mig, studera mig, då jag står däruppe på scenen och mina nerver, mina arma sönderslitna nerver skälfva — då mitt blod svallar — mina pulsar hamra och bulta — mitt hjärta slår, som ville det sprängas — och min hjärna tycks mig söndersmulas och upplösas i sin fruktans- värda hyperästhesi.
Studera mig — ana- lysera mig — tag er kritiska sond till hjälp — uppdela allt i min prestation med edert förstånds tväeggade lancett, och I skolen se, att jag icke vet, att jag är på scenen, att jag förgäter den sceniska fik- tionen, och att jag lefver » verkligheten », att jag icke är » j a g », utan allt efter om- ständigheterna Magda eller Caesarine — Marguerite eller Mirandolina — Cyprienne eller Fedora — att jag skrattar med dem — gråter - - svärmar — fråssar — hatar — älskar — kämpar och — förråder; att jag hängifver mig och sätter mig till mot- värn — hämnas — förställer mig — rasar mot mig själf och andra — att jag lefver — älskar — dör!
I Fedora är det verk- ligen giftet, som bränner i mina inälfvor.
Det är lungsot — den tärande, smygande, förfärliga lungsoten, som verkligen kväfver mig i Armands armar.
Där på scenen, där bakom rampens ljus- rad försiggår det sällsamma — det under- bara — det oförklarliga, där blir min na- tur fördubblad — öfvergår i en annan män- niska.
Och — liksom genom en hypnotisk själfsuggestions trollkraft — som genom inflytelsen af en af dessa drycker, hvilkas hemlighet nedärfts från de gamla thessa- lierna ända till vår tid genom släktled efter * Erneste Zacconi är Italiens störste nu lefvande karaktärsskådespelare, släktled — som genom en mystisk gåfva från något högre väsen vibrera alla mina nerver i skälfvande smärta, af äkta, verk- lig smärta från de lidelser, som storma ge- nom min själ — de vibrera så som eols- harpans strängar för vinden — under ha- tets andedräkt — under kärlekens smek- ning — svartsjukans stormilar — vällu- stens rasande hvirflar — hämndens — li- delsens — under dödens sakta utandade fläkt.
.
.
Sådan är konsten — den sanna konsten, mina vänner, — konsten, som för oss be- tyder skratt och gråt, jublande lust och fruktansvärda kval — ursinne och martyr- skap — vällust och förtviflan — sådan är konsten, som kräfver vårt hjärteblod.
Ja, konsten, den härliga, för hvilken jag lefver, och i hvilken jag skall gå under och vill gå under.
* Bland våra sjömän i London, Bref till Idun.
London i januari 1896.
K ellregn själf va julaftonen.
Du väntar dig så litet af dagen — bar ingen julkänsla alls — då du på morgonen reser af med järnväg till East End.
När du väl kommit till » Scandinavian Sailors Home », vittnar dock allt om, att en stor högtid där står för dörren.
Ifriga händer binda guirlander af grönt, andra åter drapera fanor kring väggarna eller sätta upp kulörta lyktor i den stora mat- salen, där sjömännens egentliga julafton skall taga sin början kl. 5 e. m.
Men blott att få del- taga i själfva förberedelserna tycks för mången vara halfva julglädjen.
» Tio år har jag varit till sjös vid den här tiden, » sade en väderbiten tim- merman till mig, » och tyckte därför, jag en jul kunde få vara i land. » Nu äro granarna färdiga, — och hvilka fat med smörgåsar sedan!
När så ändtligen turen kom- mer till kaffet med den rikliga » doppen », visa våra sjömän, att de förstå göra all heder åt sven ska hvetebullar, pepparkakor, m. m.
Därpå följde sång samt bön och tal, omväxlan- de af ingeniör och fru Velin.
Det var så myc- ken värma i bådas deras föredrag, — ett förståen- de af dessa blott alltför ofta lättledda, stora barn, som kom ögon att ömsom tindra, ömsom tåras.
Och just att det i främsta rummet vädjades till deras hederskänsla, måste väcka hänförelse, stär- ka och höja.
» Ni ha uppfört er som gentlemen i afton, gos- sar, — och utan att vara det är ingen verkli- gen sjöman.
Den, som förra året gick och sålde en skön ylletröja han just fått som julklapp från Sverige, för att få sig några supar, kan inte kal- las sjöman.
— Tag vara på edra goda namn, så att ni ej heta Andersson i dag, Pettersson i mor- gon och Lundström i öfvermorgon.
Men tag fram- för allt vara på edra tankar, eder hälsa.
— Vänd på slantarna nio gånger och stoppa in dem den tilonde, — och ni kan få er en präktig hustru hemma i Sverige, en sådan där med nära nog lika valkiga händer som ni, som inte är rädd att ta ' i, då det gäller-, och aldrig låter - er gå till sjös igen med hål på byxorna.
I en framtid ska ' ni helt säkert kunna slå er till ro i er stuga med både piga och ko, om ni bara följer dessa fä, enkla råd. » Nu skulle julklapparna delas ut, och en och en iingo sjömännen komma fram för att få hvar och en sitt lilla paket.
Under tiden sjöngo de, som så hade lust, psalmer, — och sedan jag spra- kat några ord med en här, en där af de väntan- de männen, stannade jag att lyssna till vår gamla julpsalm: » Var hälsad, sköna morgonstund. » Den sjöngs långt ifrån vill, men det gjorde en godt att se dessa stora » gossar *, som själfmaut samlats kring orgeln, många i små giupper, för att kunna se ur samma bok.
— Ensam närmast orgeln stod en äldre man, som tycktes leda sån- gen.
Då den förklingat, vände jag mig till ho- nom med ett par ord, hvarvid han — med af inre ljus strålande blick — upprepade slutorden: » En gång varda Honom lika. » Hvad han före- föll rik och lycklig, denne gamle sjöman!
Och dock — utom kamp och strid med sig själf hade
han fått lida smälek af kamrater hela lifvet ige- nom.
Men han visste, hvad frid nte på stormigt haf ville säga, han jublade af trosvisshet på sitt eget, enkla sätt.
Och den gamle sjömannens få ord gjorde ett djupare intryck på mig än mån- gen så till innehåll som form fulländad predikan.
Annandagen — denna nöjenas dag i London — var det engelsmän, som i en annan del af Kast End — i det s. k. Strangers ' Eest — ställde till fest för sjömän af olika nationer.
Genom de ruskigaste gator, där man mötte sorgliga uppenbarelser af sitt eget kön, hvilka, grant utklädda, skrikande och sjungande drogo oss förbi, fördes vi af en svensk sjömanspredi- kant till ett litet oansenligt hus.
Allra högst uppe var skandinavernas sal, och ord af väc- kande sanning fingo vi där höra af den, som en gång själf såsom sjöman lidit mer än de fleste och därför också desto djupare kunde känna för och sympatisera med sjömännen.
Han ansåg dock, att de alldeles skämdes bort här i London under julen.
De kunde då gå från fest till fest, tillställda så af kyrkan som sjömans- hemmen och enskilda, I andra engelska kust- städer däremot gjordes intet för våra sjömän.
Det skulle därför nu blifva en uppgift för denne sjömanspräst att söka få intresset och julgåfvor- na fördelade äfven bland vårt sjöfolk på andra orter i England.
Kom så nyårsaftonen, då jag fått löfte följa med en här bosatt ung svenska till skandinavi- ska sjömännen å Greenwich Hospital.
Och där förflöto några af årets sista timmar fortare och in- nehållsrikare än kanske dagar och veckor af detta 95, som aldrig vänder åter.
Hon kom som en frisk fläkt, denna deras kvinn- liga vän, från sjuksäng till sjuksäng — med ett gladt, ett uppmuntrande ord, ett vänligt leende, och grofva näfvar fattade så kraftigt hennes hand, att bara däri låg en hel fond af tacksamhet, om än orden ofta ej tycktes så lätta att finna.
Det var gripande bilder ur lifvet, ja, många t. o. m. från dödens port, som här mötte den, som kom från det jäktande världsvimlet där utan- för, från det på öfverflöd liksom elände rika London.
Där ligger en finne med ett af dessa ärliga, öppna ansikten, som man kan lita på.
Han föll under arbetet ombord ned i lastrummet och ska- dade sig så, att han blef oduglig för resten af resan, men hoppades nu efter lyckligt genomgån- gen operation snart få komma till sjös igen.
Hvad hans ögon lyste i kapp med de hvita tänderna, då man talade med honom om Finland, detta äfven för oss svenskar så kära land.
Här räcker oss en gottlänning med ett bredt grin • — en hjärtlig välkomsthälsning — sin vän- stra hand.
Den högra är omlindad ända till armbå- gen.
Vår sjöman tycker emellertid, att armen bor- de ha blifvit bra för länge se ' n, som det plåstrats med den.
» Kapa bort det alltsammans, » säger han på sitt skämtsamma sätt, » så jag får kom- ma härifrån bara. » Men bitterheten låg och grodde därinne, då han talade om de sina hem- ma, som » motat ut » honom som en liten pojke.
Sen hade han skrifvit bref på bréf och en gång skickat pengar till dem samt genom posten hört, att de blifvit lyftade, men aldrig fått en rad till svar.
Nu har vår unga flicka att hviska några ord till en döende lungsiktig och en kräftsjuk, hvars hela ansikte är förstördt och som lider förfärligt.
Den där unge gossen däremot, som sitter på- klädd vid kolelden och blott längtar att få kom- ma ombord igen, ser ju alldeles frisk ut.
» Mina lungor bli alldeles bra, bara jag kommer till ett sydligare klimat, det tror doktorn också, » säger han helt glädjestrålande.
Han har ett så vekt, nästan kvinnligt uttryck denne yngling.
Men svag har han varit, glömt sin fars förmaningar, då han kommit till hamnarna med guld i fickor- na, och nu är hans hälsa i förtid bruten.
.
.
Efter att ha sagt farväl åt en gammal islän- dare, som med synbar belåtenhet visat oss sin » hustru »: ett etui för sysaker, som någon vänlig norska arbetat åt honom till jul, stanna vi vid ännu en hufvudgärd.
» Hvilket stilla, fridfullt uttryck öfver det an- siktet, » tänker jag genast.
Jag märker då ej, att mannen är blind, ty de stora, blå ögonen äro fort- farande helt klara.
Äfven där möter oss ett inre ljus, som gått upp under de tre och ett hälft års natt,hvari denne sjöman legat å hospital, långt borta från hem och fädernesland.
Minnen från hans barndoms dagar draga säkert förbi hans inre syn, då han hör, att äfven jag sett de stora, majestätiska skogarne i Norrland, varit till Avasaksa, vid hvars fot han som liten pilt lärde sig tala på finska.
— I lan var nu ej mer än 26 år, — men hvad behöfde han de strumpor, hvilka till julen som gåfva från Sverige fallit på hans lott.
Han var ju lam i hela kroppen, dock så att benen genom tyng- der måste hållas utsträckta.
Några af den vänstra handens fingrar kunde han ännu röra, och då en ros stacks mellan dem, så att han kunde lig- ga och känna doften af den, log han ett så lyck- ligt, tacksamt leende.
— » Kom fröken,- » sade han till min vän, » jag måste berätta, hur stygga tankar jag haft, sedan fröken var här sist.
Jul- afton var det så kallt här, jag kände mig då så ensam och riktigt låg och knotade för mig själf. » Jag torkade en tär, ett par ...
Det var mina intryck från julen bland våra sjömän i London.
Nell.
Hvi skulle granna kläder och lyx och fiärd och ståt på barnafesten skilja just barnahjärtan åt?
Hvi skulle hos de unga från fattigdomens härd ett frö till afund läggas samt längtan efter flärd?
Jultomte.
* U p notisboken.
Sjöhjältens dotter.
Här om dagen afled i Karlskrona lugnt och stilla vid 84 / års ålder efter ett långvarigt aftynande fröken Christina Louise af Puke, dotter och den längst kvarlef- vande ättlingen af den långt före detta hädan- sofne sjöhjälten från tredje Gustafs dagar general- amiralen grefve Johan Puke och hans maka Christina Charlotta, född Giertta.
Den nu bortgångna vördnadsvärda gamla damen, för sitt goda och hjärtevänliga, enkla och glad- lynta sinnelag af hållen och högt värderad af en hvar, som med henne stått i någon beröring, var — sedan hennes äldre syster Flora för ett par år sedan afled — den sista af en urgammal svensk adlig ätt, som ristat mången runa i vår historia.
* J 3 • / Från Iduns läsekrets.
• » Jultomtames- » fest Jultomtefest skall firas af » tomtarne » i stan.
Med glitter, ljus och flaggor de prydt en jättegran.
Ren står den midt i salen i all sin prakt och glans ock väntar på små gäster och deras muntra dans.
Och fattiga små gäster ren i tamburen stå.
I splitternya kläder de klädts från topp Ull tå.
Och barnaögon stråla af tacksamhet och fröjd, och hvarje julens tomte sig känner glad och nöjd.
Ty intet tillfredsställer ett hjärta ändock så, som det att kunna, kläda de stackars nakna små samt mätta hungrig mage och glädja barnasjäl.
Det kärleksverk må kallas, det är att göra väl!
Men, i den stora salen en annan flock ock fanns af andra små, som samlats, en riktig blomsterkrans i rika, glada färger, rödt, blått ock skärt och hviti — - med bjäfs och broderier af sista modets snitt.
I skor, så smidigt mjuka, så lätt som älfvor små, de fina tomtebarnen där sväfva fram på tå.
Med lätta, glada sinnen de ila salen kring och längta att kring granen få taga hop i ring.
Då ljuder Narvamarschen ifrån musikestrad, och fattiga små gäster ses tåga in i rad.
Och alla » tomtar » blicka med vänligt välbehag nppå den unga skara, de bjudit hit i dag.
Men när musiken tystnat, försagda barnen sta.
Och rundt omkring dem trippa de ljusa älfvor små.
Hvarann de nu beskåda med kvicka ögonkast.
Och • — klädning, nyss så vacker, blir ful uti en hast.
Men tomtebarnen åter uti sin fina stass, de se sig genast vara utaf en — » bättre klass ».
Och så emellan dessa och hvarje liten gäst på själfva högtidsdagen där blef ett svalg befäst.
FM ikvinnopalats » efter amerikanskt mön- ster planeras i Köbenbavn.
De damer, som till- hört komitén för kvinnoutställningen förliden sommar, ha satt sig i spetsen för saken och valt ett verkställande utskott, bestående af författa- rinnan Emma Gad, statsrådinnan Gamél samt fröknarna Holten, Grundtvig och Frimodt.
En nationalsubskription skall sättas i gång, i hvilken man beräknar att minst 100,000 kvinnor skola deltaga.
* Ett gif akt för våra damer!
Genom gift- stadgan har man sökt skydda allmänheten för arsenikhaltiga varor, som » hållas till salu eller utbjudas. » Det gifves dock äfven andra sätt, hvarpå man kan få arsenikhalt i sina tyg.
Såsom exempel därå må nämnas, att en klädning, som bortlämnats till omfärgning i ett af hufvudsta- dens större färgerier, efteråt, enligt verkställd undersökning, befanns starkt arsenikhaltig (lik- ställd med i handeln förbjuden vara), oaktadt den förut var arsenikfri.
Det finnes sålunda skäl att tillropa allmänheten ett: se upp vid färgning!
Att själf sy sina kläder i hemmet — där- till skulle nog mången ung kvinna hatva både tid och lust, om hon finge lära sig det.
Utmärkt tillfälle härtill gifves hos fru W. Hallman, hvilken hufvudsakligen af intresse för saken mottager några få elever, de där under hennes ledning få sy åt sig själfva.
Vi hänvisa för öfrigt till annon- sen härom.
* Teater och musik.
Kungl.
operan har fortfarande på programmet Wagners » Valkyrian », och det är verkligen ett nöje att se, med hvilket intresse den hvarje gång talrika publiken följer det härliga tondramat.
Att döma af måndagens föreställning synas ock de uppträdande ännu mera hafva vuxit in i sina maktpåliggande uppgifter.
Det hela går förträff- ligt, och särskildt förtjänar k. hofkapellet under hr Hallens utmärkta ledning fortfarande de amp- laste 1oford.
f morgon lördag uppföres för första gången å härvarande opera » Manon » af Massenet.
Hufvud- partien innehafvas af fröken Petrini och hr Ödmann.
Aulinska kvartettens tredje kammarmusiksoaré för denna säsong bevistades i tisdags af en syn- nerligen talrik och animerad publik, bland hvil- ken märktes hertiginnan af Dalarne och prins Eugen.
Efter Mozarts härliga stråkkvartett, n:r 14, ess-dur, hvilken fick ett högst beröm- värdt och jämnt utförande, introducerades en för Stockholms musikvärld — som vi tro — helt och hållet ny bekantskap i den franske kompositören César Franck.
Belgare till bör- den, var han under sin lifstid bosatt i Paris som organist och musiklärare och har som tonsättare bland annat vunnit anseende genom en violin- sonat, tillägnad Yssaye.
Den sonat för piano
och violiji, a-dur, hvilken stod på tisdagens pro- gram, var ock ett allt igenom gediget och intresse väckande verk och kom i hrr Stenhammars och Aulins besjälade tolkning förträffligt till sin rätt.
Bifallet var efter hvarje sats i jämnt stigande.
— Som slutnummer gafs en här äfvenledes ny stråksextett af Tchaikowsky, » Souvenier de Florence », d-moll, ett af mästarens allra sista arbeten.
Kvartetten var härvid utvidgad med hrr E. Sundqvist och E. Borgstedt.
Äfven denna nya bekantskap mottogs med lifligt bifall, särdeles den vackra adagiosatsen.
I ett som allt hade åhörarna odelad tillfredsställelse af sin innehålls- rika och omväxlande musikafton.
Fröken Sigrid Lindbergs konsert få vi omnämna i nästa nummer.
Herr Sven Scholander gifver måndagen den 20 dennes en musik- och Bellmans-afton i Veten- skapsakademiens hörsal.
Biljetter säljas i Abr.
Lundqvists hofmusikhandel.
Fru Eva Nansens konsert är uppskjuten till den 31 dennes.
Drottning Margheritas skyddsling.
UR EN MÅLARINNAS DAGBOK AF LUDWIG SALOMON.
ÖEvers.
för Idun af Philibert.
Snöflingorna dansa i täta flockar fram- för fönstret till min atelier, och jag sitter i gungstolen framför brasan.
Bjud- ningen i afton har jag försakat, ty sedan jag hemkommit från min italienska studie- resa, skulle jag helst vilja lefva i djupaste enslighet; o m möjligt vore, ville jag också gå omkring med slutna ögon.
Sedan jag skådat söderns färgprakt, förefaller det mig ändå, som om jag här beständigt vandrade omkring i dunkel natt.
Liksom händelse- vis sträcker jag ut handen efter solfjädern, som ligger på det lilla bordet till höger, jag slår upp den och jag utropar ovillkor- ligen: O, mia bella Venezia!
En tjusande vy af Dogepalatset och Piazzettan lyser emot mig trots skymningen.
Och nu för- flyttar jag mig i tankarne tillbaka till sago- staden, jag befinner mig ånyo på den skim- rande kanalen, jag vandrar omkring i Mar- kus-kyrkans trolska skymning och jag sitter bredvid min vänliga värdinna, i hvars säll- skap jag tillbragte så många behagliga tim- mar.
Ja, jag hör t. o. m. hennes klang- fulla röst.
Jag sitter ånyo framför henne för att taga afsked, och hon skänker mig ännu en pratstund.
Jag hade sagt henne, att jag önskade taga med mig som minne en solfjäder, prydd med en v y af Venedig — jag hade sett flere sådana solfjädrar i butikfönstren — och nu kunde hon gifva mig det bästa råd: » En sådan solfjäder bör ni ej köpa an- norstädes än hos Concetta, endast hon har verkligt konstnärligt målade solfjädrar af detta slag.
Ni skall få se, att det förhåller sig såsom jag säger.
Concettas namn är kändt i hela Italien.
T. o. m. från Neapel får hon beställningar.
Jag bör tillägga, att hennes goda ängel, den sköna drottning Margherita, icke så litet bidragit härtill. » » Ah, drottning Margherita? » frågade jag förvånad.
» Ja, just hon, » tillade värdinnan.
» O, drottningen har fin smak.
Hon älskar ej det prunkande, utan det verkligt sköna.
Med sin vanliga snabba urskillningsförmåga upptäckte hon äfven Concettas talang, och därigenom räddade hon den olyckliga från undergång. » E » Kran undergång? » invände jag.
» Sade ni icke nyss, att hon förestår en stor, blom- strande affär? » » Ja, nu gör hon det, » svarade värdinnan, » men hon har varit mycket olycklig.
På den tiden kom hon ofta hit till mig för att söka tröst och råd.
Huru ofta har hon icke suttit här hos mig och bittert snyftat!
Jag var sen gammalt hennes bästa vän- inna, och därför invigde hon mig i alla sitt hjärtas hemligheter. » » Ni retar i sanning min nyfikenhet, » ut- ropade jag, » alla hjärtats hemligheter — drottning Margherita.
.
.
» Värdinnan log.
» Det är ingen stor ro- mantisk tragedi i stil med Lucrezia Borghia eller Caterina Cornaro; då hela Venedig nu känner till saken, så anser jag, att jag kan fritt berätta er den enkla historien, utan att göra mig skyldig till någon indiskre- tion. » Min värdinna satte sig bekvämt tillrätta i sin breda korgstol och berättade följande: » Concetta tillhörde en fattig tjänste- mannafamilj.
Hennes fader omkom på Canale Grande, då hon var 12 år gammal.
Som den lägre klassens ämbetsmän här i Italien uppbära i lön nätt och jämnt så myc- ket, att de kunna draga sig fram för da- gen, så råkade Concetta och hennes moder i stor nöd, då deras stöd bortrycktes.
Con- cetta beslöt nu att lära sig måla.
Hon hade länge önskat utbilda sig till målarinna.
För detta ändamål tog hon lektioner i målning af den gamle Matteo vid Biva degli Schia- voni och gjorde så snabba framsteg, att hon redan efter ett hälft års förlopp kunde arbeta för åtskilliga affärer.
Hon bemödade sig dock att alltjämt utveckla sina konst- närliga anlag och gjorde för den skull stu- dier efter naturen i de offentliga parkerna och på ön Lido och arbetade upp sig till en duktig målarinna.
Med förkärlek må- lade hon solfjädrar, såväl med blomster- stycken som med landskapsbilder.
Hennes målningar voro ofta så tjusande, så natur- sanna, att jag omöjligen kunde se mig mätt på dem.
Naturligtvis fick hon nu många beställningar, men det oaktadt förtjänade hon ej synnerligen mycket.
Som vanligt togo uppköparne största vinsten.
Emeller- tid kunde hon, tack vare sin arbetsför- måga, lefva ett någorlunda bekymmerfritt lif tillsammans med sin mor.
Paolo — så hette Concettas trolofvade — hade blott en klent aflönad plats i en lyx- affär på Markustorget och var för öfrigt lika fattig som Concetta.
Concettas moder, ett praktiskt anlagdt fruntimmer, ville därför på inga villkor ge sitt samtycke till deras förening.
» Huru skulle det g å?
» sade hon alltid, när man sökte öfvertala henne att Under det han talade, var hon som för- lamad och kunde ej få fram ett ljud; hon hade ej heller märkt, när han gått; hon hade blott hört modern tala vänliga ord —, o, afskyvärdt vänliga ord!
— som nästan kommo henne att skrika högt af smärta.
Jag sökte lugna henne med, att det ännu var fjorton dagar till den afgörande stun- LUTPULVRET B E G A G N A S V I D LAK E I I E R T V Å A I S T A U E I FÖR B Ä S T A O C H R E N A S T E A S K A.
A N V Ä N D N I N G S S Ä T T E T ALLDELES S A M M A SOM M E D V A N L I G A S K L U T, OCH L E J O N " GÖTEBORG.
Under det hon nu satt där, ifrigt upp- tagen med att teckna och måla, kom ofta fram till henne en ung man, som envist och uppmärksamt betraktade henne.
Då han till slut äfven tilltalade henne, blef hon i början orolig och förskräckt, men då han iakttog ett i allo höfligt sätt och då hans accent genast förrådde främlingen — gent- emot främlingar är man ju i dylika fall mera obesvärad — så lugnade hon sig åter och svarade höfligt på hans frågor, och så uppstod ett kort samtal dem emellan.
Kort tid därefter sammanträffade de ånyo med hvarandra, och under det samtal, som nu följde, anförtrodde han henne, att han var en rik engelsk godsägare och att han nu vistats ett helt år i Italien, under hvilken tid han besökt Florens, Bom och Neapel; nu måste han säga farväl till detta sköna land och resa hem, något som han trodde ej skulle falla sig lätt för honom, trots det att han älskade sitt hemland.
Därpå ta- lade han om henne, berömde hennes mål- ningar och ville ha reda på hennes lefnads- förhållanden.
Efter allt detta hade han uppsökt henne i hennes hem, — o, hon hade blifvit all- deles utom sig af förskräckelse, då hon såg hans blonda hufvud dyka upp vid trappan — och formligen friat till henne.
Han lof- vade, att han skulle inreda åt henne en stor atelier, och rosor det skulle hon få både sommar och vinter!
Han begärde ej, att hon genast skulle vara färdig med sitt svar; han skulle komma tillbaka om fjor- ton dagar, — under tiden ämnade han be- söka Dalmatien —, och han trodde fullt och fast, att hon då skulle antaga hans tillbud, och sedan ville han taga henne med sig och genast resa sin väg.
rekommendera sitt allmänt erkäu^a « # * Mina egna angelägenheter lade ino v. kort beslag på min tid och mina tankar, jag gifte mig och måste öfverta värdinneskapet här; ni förstår nog då, att jag ej hade nå- gon tid öfrig för andras affärer.
Jag hann ej ens • besöka min käraste väninna.
Så en eftermiddag — table aVhoten var just slutad och gästerna hade gått in till sig för att hvila middag — stod jag här och hoplade servietterna, då Concetta in- trädde i salen.
Då hon fick se mig, skyn- dade hon, höjljudt gråtande, fram till mig.
Jag blef att börja med både öfverraskad och bestört, men snart återvann jag fatt- ningen och förde henne till en hvilsoffa.
I början var hon alldeles förvirrad, men slutligen lyckades det mig att lugna henne, och nu berättade hon, att hennes moder ville, att hon skulle göra slut med Paolo och gifta sig med en annan.
För att slippa ifrån hemmets kvafva tryckande luft, hade hon på sista tiden alltemellanåt brukat gå ut i Stadsträdgården för att studera blom- morna.
Eosorna blommade just nu som bäst därute; för öfrigt fanns där alltid en präktig flora.
Under dessa lugna arbetsår besökte jag ofta Concetta, och om aftnarne promenerade vi tillsammans på Markus-torget och på Piazzettan.
Så kom min förlofning emellan, jag fick tusen nya plikter att uppfylla, och jag kunde blott sällan besöka min väninna.
Gud Amor passade nu på att göra en ny eröfring.
Jag kände den unge man, som vunnit Concettas hjärta: det var en präk- tig, väluppfostrad ung man, och jag gladde mig i början åt, att Concetta gjort ett så godt val, men snart ställde jag de bittraste förebråelser till mig själf, därför att jag försummat henne allt för mycket på sista tiden; hennes kärleksfy eka blef af kort var- aktighet och hon fick upplefva många bittra stunder.
NEROTH &amp; Co. L U T P T T L V E R TEKNISKA FABRIKEN " G Ö T A ge efter i denna sak.
Ofta tyckte man, att hennes ord voro rätt hårda, ehuru mau inom sig nog måste erkänna, att hon kunde ha rätt.
Nå-ja, i alla fall deltog jag lif- ligt i Concettas sorg.
FRITT F R A N K L O R S Å P - P U L V E R Cfrit fräa klor) SPARAR peiXXllJlCrar.
arbete.
S P A R A R kläder SPARAR - CRSIITLOR såpa OCH- ELLER TVÅ-I.
24 _ den, att under denna tid kunde mycket förändras, och att j a g ville tala med hen- nes moder för att om möjligt beveka henne att gifva efter, föröfrigt hade ju, tillade jag sedan, många unga flickor i Venedig blifvit lyckliga genom giftermål med engels- män.
Vid dessa ord skakade hon häftigt på hufvudet, men blef dock allt lugnare och återvann slutligen fullkomligt fattnin- gen; en djup nedslagenhet trädde i paro- xysmens ställe.
Så småningom blef hon dock så utmat- tad af denna själskamp, att hon blott med möda kunde motstå moderns bevekande föreställningar, och då jag en morgon kom till henne, såg hon så slapp och förstörd ut, att jag ifrigt rådde henne att taga ett stärkande bad ute på Lidoön, ja, jag lyc- kades t. o. m.
förmå henne att genast följa mitt råd.
Hon tog sin skissbok i handen och vi gingo ned till ångbåtsbryggan.
Un- der vägen sökte jag gifva hennes tankar en gladare riktning, men hon svarade mig ej.
Hon gick bredvid mig liksom en sömn- gångerska, och då hon stigit ombord på ångbåten och jag tillvinkade henne mitt farväl, nickade hon knappt med hufvudet.
4 K?
p: rj) H P rf- pd » ti » Ännu fjorton dagar, » sade hon med klanglös röst och med ett stelt uttryck i sina ögon.
» Nå väl, jag vill hoppas allt af denna korta tid, jag vill anropa himlen om hjälp, jag vill dag och natt utgrunda medel till räddning, o, jag vill » — här svek rösten henne; hon tryckte ännu en gång krampaktigt min hand och lämnade rummet.
Och nu kom hennes svåraste tid, efter hvad hon själf efteråt berättat för mig.
Dag och natt marterade hon sin hjärna med den frågan: skall jag göra min moder till- viljes och följa den rike främligen, eller skall jag lyda mitt hjärtas maning och blifva Paolo trogen?
Moderns långa förma- ningstal verkade ofta därhän, att hon be- slöt att antaga engelsmannens lysande till- bud; men när hon sedan i den tysta nat- ten satt gråtande på sin bädd och det klara ljudet från Campanilens klockor plötsligt afbröt nattens stillhet, då var all under- gifvenhet som försvunnen.
» Nej, nej! » ljöd det från djupet af hennes själ, » jag kan icke svika dig, Paolo, och jag kan ej hel- ler lämna dig, du, mitt oförlikneligt sköna Venedig! » 67^° ' e&gt;.
fin « • f?
J G Redigeras af Soph e i Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
IDUN Mitt hjärta blödde, j a g fick tårar i ögo- nen, och jag föresatte mig att ännu en gång allvarligt föreställa Concettas moder, huru sorglig hennes dotters framtid kunde komma att gestalta sig trots all yttre prakt.
Under de närmast följande dagarne hann jag dock ej att sätta mitt beslut i verkställig- het, ty två stora sällskap från Triest togo in hos oss, och när jag ändtligen fick tid att tala med Concettas moder, hade dennas öde plötsligt och på ett oväntadt sätt för- ändrats.
Då den olyckliga den nyssnämnda dagen for ut till ön Lido, betraktade hon oaf- vändt det panorama, som mer och mer ut- bredde sig för hennes blickar.
Hon hade framför sig Doge-palatset, det kupolprydda San Marco, Campanilen och alla de torn, kyrkor och palats, som höja sig öfver hus- massorna och spegla sig i det solbelysta vattnet.
Det är j u också en syn så skön, att man ej kan uppleta något därmed jäm- Ett djur som vi så grymt förtrampa.
Hur tråkigt i vår börs det vara!
Skogsfågel i de höga fjällen.
Hur kallas skolans första klass?
Hvad kastar uppröiflt haf mot stran- den?
Hvad brukas vid den svarta taflan?
Hvad sätter du, när skrift är slutad?
S — g- Charad.
Logogryf.
Tusentals sådana fabriceras dag- ligen.
Somliga alldeles värdelösa.
Mångas åtminstone imaginära värde ökas genom åldern och betalas då ganska högt.
En filosof för hundra år se ' n.
Två tidsmoment, det ena kort, Det andra ännu kortare.
En farlig sak att leka med och allra mest i pojkars händer.
Två trädslag uti våra parker.
En boning för ett hemtamt djur.
livad björnens tass också plär kallas.
Hvad arkitekter måste kunna, Men oek för litet hvar är nyttigt.
En halfö uti Svarta hafvet.
Hur tyckte räfven rönnbär vara?
• En uppsats ' namn för skolungdo- men.
Hvad släpper ölet utur tunnan, men ock tillsluter det därinom?
Hvad vintern alstrar, men ej som- marn.
Hvad pojken gärna sköta vill.
f bagarbo ' n man sådant köper.
T) et damers sed är sådant göra 1 köpmansboden mer än männens.
Hvad uppges i en plötslig fara?
En hästens prydnad.
Hvad behöfver en män ' ska för att kunna tala?
Men nrycket tal är bara — hvad?
Skön sådan känns i hettans kvalm.
När man och hustru ha förenats, Hvad äro de för världens ögon?
1890 Fastän mitt första flickan redan gif- vit, Hon är det hela ej ändå.
Till pappa har hon icke ännu skrif- vit Med ödmjuk bön om att hans an- dra få.
Men som han älskar varmt sin lilla flicka, Ett tredje om det svar, han då skall skicka, Jag, utan risk, med publieum kan slå.
8.
L.
• Fyrkantsgåta.
a a d e n n e 0 0 r r r s s 1 t förligt.
Ej blott främlingar hänföras däraf, äfven vi, som ständigt äro bosatta här, känna glädje och stolthet hvar gång vi be- trakta den härliga taflan.
På den åter, som står i begrepp aft lämna sin födelsestad, verkar den som en hemlighetsfull förtroll- ning.
Det förefaller då, som o m San Marco icke ville låta sitt barn draga bort, utan höll det fast med båda händerna.
Äfven Concetta greps af denna hemlig- hetsfulla förtrollning, och för att frigöra sig därifrån, slog hon upp sin skissbok och började hälft omedvetet och nästan dröm- mande att teckna.
Alldeles som det föll sig, gjorde hon ett lätt utkast, och utan att hon själf riktigt märkte det, blef det en sällsamt tjusande bild af Doge-palatset, Piazzettan, Kiva degli Schiavoni och den skimrande kanalen, öfver det hela höjde sig en molnfri himmel.
Så småningom för- djupade hon sig så i sin teckning, att hon glömde allt annat, och då ångbåten lade till vid ön, gick hon visserligen i land, liksom de öfriga passagerarne, men hon for icke på spårvägen till badinrättningen, utan tog i stället en fotpromenad utmed stran- den och slog sig slutligen ned under ett skuggigt träd och började att ånyo teckna.
(Slut i nästa n:r.)
* Innehållsförteckning: A d e l a i d e E h r n r o o t h; af V. Lindman.
(M e d p o r t r ä t t).
— F r u s e t s k u m; p o e m a f Ellen Lundberg, f. Nyblom.
— N y - fikna b a r n; a f Brk.
— H v a r f ö r f r u a r ställa till partier; a f Hj.
Cassel.
— I d u n s l ä k a r a r t i k l a r.
V I I: O m m e n s t r u a - t i o n e n o c h dess h y g i e n; a f d o k t o r Karolina Widerström.
— En i n b j u d n i n g till v å r t l a n d s k o n s t n ä r e r.
— M i n k o n s t; af Eleonora iuse.
— B l a n d v å r a s j ö m ä n i L o n d o n; b r e f till I d u n a f Nell.
— F r å n I d u n s l ä s e k r e t s: » Jultomtarnes » f e s t; af Jultomte.
— U r n o t i s b o k e n.
— T e a t e r och m u s i k.
— Drottning Margheritas skyddsling; ur en målarinnas d a g b o k a f Ludvig Salomon.
Öfvers.
för I d u n a f Philibert.
— Tidsfördrif.
Nuck brins = en stad i Tyrolen, E god bena = bibliskt namn, Liss dalla = maträtt.
Rosa nig = en titel.
Ge talen = ett adjektiv, Slug häfta = en insekt.
Rid nel = en skald, Elma i lust = ett berg i Sverige, Ut ska sonen = en blomma, Eklog = ett djur, - Mana dit = ett slags kol, Ren bit = flod i Italien.
H.
8. rika, 4) hamn på Grönlands väst- kust, 5) flod i Indien, 6) provins i Portugal, 7) stad på Irland.
1. n. Triangelaritmogryf.
1 2 3 3 3 4 4 4 4 5 5 5 G 9 9 4 7 8 9 a a i i i 3 m r r 4 s •&gt; Tabula magica.
1 1 a s a | i | r&gt; v 1) Ett omtyckt namn, 2) något som kan bringa både sorg och lycka, 3) livad poeter söka, 4) någonting genomskinligt, 5) ett utrop.
Viktor.
10 10 11 11 12 Omflytta talen i de 25 rutorna, så att sifferraderna — antingen man hopsummerar dem lodrätt, vågrätt eller diagonalt — gifva summan 30.
S.
L, Geografisk namngåta.
Lösningar.
Kapselgåtan: Sahara, Skagen, Omsk, .Or (Elfsborgs län), Ingen, L a n e, R o m, If, Öre (elf i Lappland), Tidan, Refiele, Var, Isar, R i g a, Florens, Kiel, Tibet, Epiros, Itaka, Essen, M a a s, Askersund, K a p, B a k u, Balt, Kent, Svartsjö, M o s s, Brunn, Sorö, Botten (sjö invid Vaberget), Valentia, K o s t a.
M e - ran, Prut, Etna,, Inn, Bodö, Visby, E s s e x, Harlem, Born, A n g e, Gcnt, Täng, Balkan, Kanada, Iller, Gärda, Korea, Lagan, A r n o, y a d s t e n a, Kolding, Skara, Å l a n d, Bastia, Asa (Halland), L a n d a (Elfsborgs I ä n \ R o - sette, T e x a s.
o 1) Namn, 2) namn, 3) indelning, 4) adjektiv.
Maj.
Ordförvandlingsgåta.
Nedanstående bokstäfver, rätt sam- mansatta, bilda 7 ord, hvilkas slut- liokstäfver, lästa uppifrån och ned, blifva namnet på ett konungarike i Europa och begynnelsebokstäfverna, på samma sätt lästa, en stad i det- samma riket.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en omtyckt humoristisk för- fattare.
a, a, a, a, a, a, b, b, b, b, b, d, d, d, e, e, e, g, g, b, i, i, i, i, 1, 1, 1, 1 n, o, o, r, r, r, r, r, r, s, t, t, u, \ v, v, å. Heben k&gt;ts = Ett trädslag, In val = namn på snöskred, Orden äro: 1) stad i Frankrike, 2) flod i Tyskland, 3) del af Nordame- HULTMAHS Cacao &amp; Chocolad Aritmogryfen: Fyrisvall — Styrbjörn; 1) fröhus, 2) ynnest.
3) R a m s a y, 4) indier, ö) skrubb, 6) vanilj, 7) Adelsö, 8) lerrör, 9) lag- man.
Charaden: Kommenderingen.
Länkgåtan • Professor; prof — rof — fe — ess — so — or.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
