# ID: svediakorp-per1084
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 27,804
# sentences: 647
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 29 (448) Prenumerationspris pr år: Idun ensam _. kr.
5: Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: Iduns Modet., månadsuppl » 3: Barngarderoben » 3: Fredagen den 17 juli 1896.
Alexandra J_ J e t n a m n v i t e c k n a t h ä r of v a n h a r e n g o d k l a n g i n o m t a l r i k a • - ' k r e t s a r i F i n l a n d, o c h d e s s b ä r a r i n n a s k a l l v i n n a allt flere o c h flere v ä n n e r, s e d a n n u m e r a t r ä d f r u k t s o d l i n g e n ä f v e n h o s o s s fått större fart och v u n n i t m e r a e r k ä n n a n d e ä n förut.
Fröken A l e x a n d r a Smirnoff ä r b a n b r y t e r s k a p å p o m o l o g i e n s fält i d e t t a land.
P å s a m m a g å n g v i a n t e c k n a d e t t a, vilja v i tillika b e t o n a hvarför vi j u s t n u a n s e hen- n e s p o r t r ä t t och h u f v u d k o n - t u r e r n a af h e n n e s l e f n a d b ö r a i n g å i » d a m e r n a s e g e n tid- ning ».
H o n h å l l e r n ä m l i g e n för närvarande på att på upp- d r a g af f ö r l ä g g a r e f l r m a n P.
A.
N o r s t e d t &amp; S ö n e r i Stock- holm redigera en n y upplaga af s i n l ä r a r e s, d o k t o r Olof E n e - roths pomologiska verk.
Vi h a f v a l y c k a n k u n n a m e d - dela följande data u r v å r upp- b u r n a landsmaninnas lefnad: F r ö k e n A.
Smirnoff f ö d d e s 1838 i Vasa, d ä r hennes fader M. Smirnoff v a r h a n d l a n d e.
H e n n e s moder, född Linde- qvist, v a r e n h u r t i g n o r d i s k k v i n n a, af h v i l k e n d o t t e r n ä r f t ifver o c h i n t r e s s e för b l o m s t e r - vård.
F a d e r n, som v a r född lifegen o c h h ö r d e till d e n för sin h ö g s i n t h e t k ä n d e grefve Scheremetjeffs u n d e r h a f v a n d e, var godmodig och ömsint.
U p p v u x e n b l a n d flere brö- d e r, blef h o n h v a d m a n k a l l a r » pojkaktig ».
D å m a n förä- r a d e h e n n e e n d o c k a, flickors vanliga förtjusning, begrofs d e n m e d p o m p o c h s t å t.
Spor- ton d ä r e m o t v a r h e n n e s huf- v u d n ö j e, och h ä r i v a r h o n ock en v e r k l i g m ä s t a r i n n a.
R e d a n från s i n b a r n d o m k u n d e f r ö k e n S. a n s e s s å s o m 9: de årg.
Redaktör och utgifvare: Annonspris: Utgifningstid: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
h v a r j e h e l g f r i f r e d a g.
35 Öre pr nonpareillerad.
Allm.
telef.
61-17.
For » Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Prenumeration sker å alla post- Redaktionssekr.
: J. Nordling.
(Iösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad anstalter i riket.
Smirnoff.
s t å e n d e f r a m o m s i n t i d, ej m i n s t i s å m å t t o, a t t h o n h y s t e b r i n n a n d e lust a t t p å d e n lärda b a n a n tillkämpa sig studentvärdigheten.
Tids- f ö r h å l l a n d e n a l a d e d o c k h i n d e r i v ä g e n för h e n n e s å t r å i d e t t a a f s e e n d e, s a m s k o l o r f u n n o s d å ä n n u e j, o c h ä f v e n i öfrigt v a r v ä g ä n n u ej b a n a d för k v i n n a n i v å r t l a n d a t t n å e t t m å l så- dant som det nyss påpekade.
F r ö k e n S:s b a r n d o m k a n, t r o t s alla d r ö m m a r e j blefvo verklighet, betecknas som den l y c k l i g a s t e ä n d a till å r 1 8 5 2, d å f ö d e l s e b y g d e n af e n h ä r - j a n d e e l d s v å d a till s t o r d e l l a d e s i a s k a.
O c k s å h o n blef genom denna katastrof hemlös » Modern hade under bran- d e n blifvit s å ö f v e r a n s t r ä n g d, att h o n strax därefter rycktes bort från m a n och barn.
Des- sa lidanden och m o t g å n g a r n e d t r y c k t e så faderns ö m s i n t a k a r a k t ä r, a t t h a n ej längre k u n d e hålla ihop hemmet, utan barnen kringspriddes på olika håll, » h e t e r d e t i d e biografiska anteckningar, s o m s t ä l l t s till v å r t f ö r f o g a n d e.
F r ö k e n S:s n y a h e m blef Saarela gård invid Viborg, och m o d e r s v å r d e n öfvertogs h ä r af grefvinnan Steven-Steinheil.
Trots kontrasten i omgifningar m e l l a n förr o c h n u: d e t fria o k o n s t l a d e lifvet i f ö d e l s e s t a - d e n och d e n stela aristokra- tiska a n d a n h ä r, fann fröken S. s i g d o c k g a n s k a b r a, t a c k vare den vänlighet hon mötte f r å n alla h å l l.
Grefvinnans f ö r k ä r l e k för b l o m s t e r o d l i n g, åt hvilket håll j ä m v ä l fröken S:s h å g s o m s a g d t l å g, b i d r o g därjämte a t t n ä r m a dessa bå- d a k v i n n o r till h v a r a n d r a.
M ä n s k a, vill du lifvets vishet lära, O, s å h ö r m i g!
T v ä n n e l a g a r s t y r a D e t t a lif.
F ö r m å g a n a t t b e g ä r a Ä r den första.
T v å n g e t a t t f ö r s a k a Ä r d e n a n d r a.
A d l a d u till f r i h e t Detta t v å n g och, helgad och försonad, Öfver s t o f t e t s k r e t s a n d e p l a n e t e r Skall du ingå genom ä r a n s portar.
Siagnelius.
Också v a r d e n förras önskan, a t t d e n senare efter h e n n e s d ö d finge k o m m a till S v e r i g e och d ä r s t u d e r a t r ä d g å r d s k ö t s e l n för a t t sedermera k u n n a öfvertaga och sköta de storartade trädgårdsanläggningarna å Saarela gård.
P l a n e n blef o c k s å delvis v e r k l i g h e t, m e n m ä r k b l o t t delvis.
A r e t efter g r e f v i n n a n s d ö d 1 8 7 3 r e s t e f r ö k e n S. öfver till n ä m n d a l a n d, d ä r h o n h a d e l y c k a n k o m m a till g r e f v e T r o l l e - B o n d e s vidsträckte egendomar i Södermanland och h ä r stifta b e k a n t s k a p m e d ställets s t o r a r t a d e orangerier och fruktträdgårdar.
H ä r l ä r d e h a n äfven k ä n n a Sveriges po- m o l o g, d o k t o r Olof E n e r o t h, h v i l k e n d ä r g r u n - dat en stor exemplarisk y m p n i n g s a n s t a l t.
Doktor Eneroth u p p m a n a d e henne a t t helt och h å l l e t ä g n a s i g å t p o m o l o g i e n.
H o n blef n u d e n n ä m n d e v e t e n s k a p s m a n - n e n s l ä r j u n g e o c h fick till s i n u p p g i f t a t t hufvudsakligast ordna de ryska fruktsorterna, h v i l k e t för h o n o m själf e r b j ö d s v å r i g h e t för s p r å k e t s s k u l l.
H ä r a r b e t a d e A l e x a n d r a Smir- noff i t r e å r.
D o k t o r E n e r o t h v a r s j u k l i g, o c h d ä r f ö r fick h o n u t f ö r a e n h e l h o p af a n s t a l - tens göromål, och därigenom utvidgades hen- nes kunskaper i större m å n, än de kanske a n n a r s h a d e gjort.
Doktor Eneroth om- n ä m n e r i f ö r e t a l e t till s i t t p o m o l o g i s k a v e r k m e d t a c k s a m h e t f r ö k e n S:s n a m n.
V i d af s k e d e t f r å n s i n elev y t t r a d e d r.
E.
: » Jag ä r öfvertygad om, a t t n i m e d finsk ihärdighet och kvinnans tålamod k a n ut- r ä t t a n å g o t för e r t l a n d s b ä s t a!
» — D e t t a v a r h e n n e s orlofsedel.
» Ingen ä r profet i sitt fädernesland », heter d e t e m e l l e r t i d.
D e t t a fick f r ö k e n S. s n a r t ef- t e r h e m k o m s t e n e r f a r a.
H e n n e s g o d a afsik- ter a t t i h e m l a n d e t realisera de lärdomar, hon i d e t g a m l a b r o d e r l a n d e t i n h ö s t a t, m ö t t e s af allehanda motgångar.
S å l u n d a afslogs e n af h e n n e g j o r d a n h å l l a n o m r e s e u n d e r s t ö d för a t t s ä t t a s i tillfälle a t t u n d e r s ö k a l a n - dets trädgårdsförhållanden, och d å h o n t. ex. i e n s o c k e n föreslog, a t t h o n u t a n n å g o n s o m h e l s t e r s ä t t n i n g s k u l l e l ä r a folkskoleele- verna fruktträdgårdsskötseln och dessutom själf anskaffa alla t i l l b e h ö r o c h t r ä d g å r d s - r e d s k a p, af slog k o m m u n a l n ä m d e n d e t t a f r å n all e g o i s m fria e r b j u d a n d e.
M å n g e n s k u l l e m e d d y l i k a m o t g å n g a r för ö g o n e n förlorat m o d e t, m e n fröken S. l ä t sig ej f ö r s k r ä c k a s; m e d t å l a m o d o c h i h ä r d i g - het sträfvade h o n vidare.
D å d e t a l l m ä n n a ej ville t i l l g o d o g ö r a s i g h e n n e s i n s i k t e r, d e l a d e h o n af s i n a h å f v o r å t d e e n s k i l d a o c h d e l t o g m e d s å d a n ifver i sitt arbete, a t t h o n m å n g e n gång glömde a t t t a g a l ö n e n för s i n m ö d a.
Helsingfors t r ä d g å r d s f ö r e n i n g h a r b l.
a. h a f t l y c k a n få d e l af h e n n e s r i k a i n s i k t e r p å d e t a r b e t s - fält, h v a r å t h o n ä g n a r s i g.
A t t f r ö k e n S. d o c k ej h e l t v a r i t f ö r g ä t e n af s t a t e n, d ä r o m v i t t n a r b l.
a. a t t h o n å t - n j u t i t fribiljett å j ä r n v ä g a r n a u n d e r s i n a r e - sor i p o m o l o g i e n s t j ä n s t.
F r ö k e n Smirnoff h a r g j o r t s i n a i n s i k t e r och å s i k t e r p å d e t o m r å d e, h v a r å h o n v e r k a r, för e n s t ö r r e a l l m ä n h e t t i l l g ä n g l i g a ä f v e n i b o k f o r m, b l.
a. i a r b e t e t: » N å g r a o r d o m t r ä d - fruktsodling och dess framtida o r d n a n d e i Finland ».
säkert skulle göra stor glädje, där den hamnade- Vårsändningen behöfde därför ej uteslutas.
I likhet m e d den lille gosse, som gaf den fat- tige Fritz sin upplagade porslinsgubbe, borde alla små gifvare — detta ville jag v a r m t förorda — åtminstone en eller annan gång själfva öfyerbringa gåfvorna.
Mamma, moster, » stora syster » eller en pålitlig tjänare k a n j u ledsaga dem, om de ej äro stora nog a t t sändas u t på egen hand.
V. Lindman.
Det k a n vara nyttigt för barnen a t t få en liten inblick i hvad fattigdom och lidande vilja säga.
När de se de fattiga barnens glädje öfver de upp- lappade leksakerna, måste de ovillkorligen k o m m a att t ä n k a på, h u r u oförnöjda de själfva mången gång äro och h u r u knotande, då de icke få sin vilja fram.
Och månne icke mammas lille rosen- I d u n för d e n 22 maj förekommer en högst kiudade, ostyrige gosse, som knappast k a n stå behjärtansvärd u p p s a t s: » Barnaglädje », hvil- stilla e t t ögonblick, får åtskilligt a t t fundera på, ken — jag hoppas det — i vida kretsar skall då h a n på Eugeniahemniet ser några små pysar, blifva läst och beaktad.
Emellertid m å det till- hvilka äro lama i benen, liggande rak långa på låtas n o g a t t m e d anledning af uppsatsen i fråga golfvet hasa sig fram så godt de k u n n a för a t t yttra några ord.
Ämnet är af för stor vikt a t t få litet motion.
Skall det n u gå så till å r efter år, a t t ett stadsbud, en betjänt eller tjänarinna skic- ej tåla vid a t t ännu en gång framdragas.
Om vi t ä n k a på de fattiga barnen och särskildt kas bort m e d leksakskorgen och barnen ej få småttingarna på välgörenhetsinrättningarna, där följa med, tycker jag a t t » det blir klent med va- lutan » för de små gifvarne, åtminstone förlora de väl knappast någon bitterhet m e d anledning af ståndsskillnad o. d. bör k u n n a tränga sig in för mycket därpå.
Kärt borde det också vara för att grumla barnasinnena, så är allt godt och väl.
småttingarne att, så vidt förmågan räcker, fiffa Få fattiga barn äro väl så bortskämda, a t t de ej upp de gamla leksaker, som skola skänkas bort.
med fröjd skola emottaga de gamla, upplagade J u mera barnen intresseras för detta » kärleks- leksakerna.
Likvisst vore det j u möjligt, a t t en verk i det lilla », j u mera de själfva befatta sig liten fattig flicka kunde drömma om och af hela därmed, desto nyttigare för dem.
Nu händer det sitt hjärta önska a t t en gång få en alldeles ny, nog, hvad b a r n h e m m e n beträffar, a t t deras små fin docka, eller en fattig p y s uppställa som sitt invånare skulle finna en k ä r sysselsättning i a t t högsta önskningsmål — en ask nya tennsoldater, laga sina n y a tillhörigheter, och det vore j u synd hvilka skulle k u n n a » stå på benen ».
H ä r vill jag att beröfva dem detta nöje.
Man bör därför först meddela sig m e d det » hem », m a n vill begåfva.
dock n u egentligen orda om de s m å gifvarne af gamla leksaker.
Det tyckes mig nämligen, som I hvad fall som helst få de barn, hvilka vilja om just för dem en och annan fara vore förbun- visa vänlighet m o t fattiga likar, många tillfällen att utöfva små kärleksgärningar, då de gifva åt den m e d det där gifvandet.
enskilda.
D e n där lilla sjuka flickan t. ex., som E m y framhåller, hurusom en moder, genom hela dagen ligger ensam i det s k u m m a r u m m e t sitt personliga ingripande i en fråga som den nere p å bakgården — föräldrarne äro borta på föreliggande, k a n tillföra sina barn mycket godt dagsverke — h u r u skulle h o n k u n n a h a vare sig vid daningen af deras karaktär.
Javäl, moders- krafter eller förmåga a t t laga en docka eller sy ögat måste äfven h ä r vara vaksamt.
Om anlag kläder åt henne.
Men, o, hvad det skulle vara till högmod och öfversitteri förefinnas hos barnen, för en tröst i ensamheten, om h o n hade en docka, ligger det j u så nära till hands, a t t den tanken som kunde ligga på hennes a r m och sofva och faller d e m i n: » Vi äro någonting bättre än de fat- vaka m e d sin lilla m a m m a.
tiga barnen.
Vi ska ' h a nya, fina leksaker, m e n åt de där stackrarne duger skräpet. » Och dess- » När medkänslan e n gång väckts hos barn, utom — skola barnen vinna i hjärtegodhet och känner den snart sagdt inga gränser, » säger Erny.
gifmildhet, måste väl gifvandet vara förenadt med Ja, äfven häri ligger en fara — a t t barnen äro så åtminstone någon liten försakelse.
Skänker man lättrörda.
- Kanske äro de i dag färdiga a t t ge bort endast hvad som för en själf är värdelöst, bort sin käraste leksak — finge de göra det, skulle då k a n det knappast blifva tal om välgörenhet, de i morgon ångra sig och bedja a t t få en ny.
ännu mindre om något karaktärens danande till Men så får det ej gå till.
Därför måste modern det goda i och m e d gifvandet.
förmana småfolket a t t först något betänka sig Det finnes j u förmögna hem, där pappa och på saken.
m a m m a bokstafligen öfverösa sina älsklingar med För a t t n u ej tala om de ömhjärtade, utan i leksaker af alla slag.
Eller också händer det, och stället om de själfsvåldiga och bortskämda bar- det ofta nog, a t t en hel del tanter och farbröder nen, fruktar jag a t t m e r än e t t af dessa kommer för a t t visa föräldrarne en artighet begåfva barnen.
att t ä n k a som s å: » Det gör ingenting, om j a g bry- Resultatet blir detsamma — barnen blifva rika p å ter sönder leksakerna, då få barnhemsbar ' na dom, leksaker.
H u r u skulle det vara, ifall lilla Mia, och jag får nya. » J a g såg en gång, hurusom en då en och samma julafton tillfört henne en hel gosse, hvilken likvisst ej var hvad m a n kallar rad dockor, tillfrågades, om hon ej skulle vilja elak, utan endast bortskämd, med sin knif gjorde gifva en af de n y a dockorna å t t. ex. tvätthustruns skåror i pärmen p å en skolbok, och jag förebrådde lilla bleka, sjukliga flicka, som ingen docka fått honom det.
Svaret blef: » Hvad gör det?
Den — alltid känner m a n väl till någon fattig familj är så gammal och ful.
När den h ä r blir slut, får — eller hvarför icke å t en liten tös på Eugenia- jag en ny. » J a g frågar: är icke detta ett sätt h e m m e t eller annat b a r n h e m?
Och lille Olle att bedraga föräldrarne?
Kanske rå emeller- se ' n, som fått en sådan mängd af tennsoldater, tid dessa själfva för, då barnen resonnera på piskor och snurror och roliga gubbar m. m.
— ett dylikt sätt.
Barnen få aldrig bannor, då visst kunde också h a n dela m e d sig!
Kanske de förstöra sina tillhörigheter, och det går allt tycka de små a t t börja med, a t t det d ä r ä r en för lätt a t t få nytt, nytt, nytt, bara m a n pekar orimlig begäran, m e n då vädjar m a n till deras på en sak.
Så länge man h a r pappa och mamma, goda hjärta.
Något tvång bör icke komma i fråga, är det godt och väl.
Men en gång sändes man nej, af fri vilja bör offret göras — då bortfaller ut i världen på egen h a n d — den som då från också dess egenskap af offer.
Visst kan det hända, barndomen är van a t t få hvarje önskan tillfreds- att liten Mia väljer både länge och väl bland sina ställd, vill a t t det så skall fortfara hela lifvet ige- nya dockbarn, och a t t hon till slut kommer med nom.
Finnas där tillgångar, nekar man sig ingen- den dockan, h o n tycker minst om, m e n det får ting, blir slösande och kanske utsväfvande — man ej undra så mycket på — äro vi, äldre, vil- hvem vet, h u r en sådan existens slutar?
H a r man liga a t t offra det vi h a kärast?
F ö r Olle blir åter litet eller intet a t t komma med, försöker nian valet troligen ändå svårare, m e n också h a n kom- sig kanske på hvilka utvägar som helst för a t t ej behöfva ålägga sig någon försakelse, eller — mer slutligen m e d sin tribut.
Om så något af barnens gamla leksaksförråd — där öfverflöd fin- om m a n icke blir vinglare, så blir m a n i stället nes, behöfver m a n väl ej däribland uteslutande djupt olycklig, känner sig orättvist behandlad » af välja kasserade saker — lades till de n y a gåf- Gud och hela världen », blir bitter och stygg till vorna, kunde m a n få ihop en julsändning, som sinnes.
A t t f r ö k e n S. f å t t u p p d r a g a t t f u l l ä n d a sin f r a m s t å e n d e l ä r a r e s v e r k, l ä n d e r h e n n e till r ä t t m ä t i g h e d e r, o c h a t t h o n m e d s a m - v e t s g r a n n h e t o c h p i e t e t för d e n b o r t g å n g n e k o m m e r a t t fullgöra sin uppgift, är visst och f a s t.
Helsingfors i juli 1 8 9 6.
Olika M synpunkter.
J a g kan ej hjälpa, att jag tror, att dessa oupp- hörliga ombyten i dockskåpet äfven k u n n a alstra en viss lätthet i karaktären.
» Den där dockan, som vrakats, därför att toaletten är solkig och ena benet afbrutet, » säger E m y.
Tänk om m a m m a skulle handla på samma sätt, när lillan kommer inspringande, storgråtande, med klädningen sön- derrifven, våt och smutsig.
» Hvad är det där för en smutsig, våt och trasig unge?
H e n n e vilja vi ej ha något att göra med. » Nej, så säger hon icke, u t a n hon hjälper kärleksfullt till rätta, tor- kar tårarne, tvättar bort fläckarne, lagar ref van.
Och hvaije litet ämne till en sann kvinna borde väl handla på samma sätt vis å vis dockan.
» Kära mitt lilla barn, så smutsig din klädning h a r blif- vit.
Din m a m m a måste visst ge dig en ny. » Eller: » stackars liten, som brutit af sig benet!
Vi ska ' be doktorn spjäla det. » Och alltid funnes där väl någon i familjen, som ville tjänstgöra som doktor åt den skadade dockan.
J u flere farlig- heter ett barn blifvit räddadt ur, desto dyrbarare brukar det vara för föräldrahjärtat.
Så h a r man också förr hört sägas, att just ett sådant dock- barn, som man mer än en gång gifvit förloradt, men som en skicklig » doktor » lappat ihop igen, blifvit det käraste för sin lilla ägarinna.
Likasom det går till i de små flickornas lek- saksvärld, så också i gossarnes — där är för stor omsättning.
Gunghäst och piskor och snurror etc. älskas med passion en liten tid för att sedan vra- kas och ersättas af nya föremål.
Så växa barnen upp och komma i beröring med en hel del män- niskor, och där knytas vänskapsband och kärleks- band, ack, mången gång allt för litet fasta — m a n är ju så van att byta om leksaker.
Ingen m å nu af ofvanstående få den uppfatt- ningen, att jag söker motarbeta, hvad Erny så varmt förordar.
Ack!
det vill jag för ingen del.
Men jag skulle vilja säga till hvarje fader och moder: för dina barns, » de små gifvarnes » skull, låt icke högfärd råda i dina handlingar eller ord, ty hon är en begynnelse till allt fördärf!
Öfver- flöd i leksaker, liksom i fråga om godsaker och toaletter, är ett fördärf för barnen.
Tids nog vaknar fåfängan — ej vill väl du vara den, som väcker h e n n e till lif.
Vis å vis leksaksgifvandet till b a r n h e m och enskilda fattiga barn skulle jag ock vilja anföra några af den gamle Tobie ord till sin son: » Hafver du mycket, så gif rikligt; hafver du litet, så gif ock af det lilla med godt hjärta! » Leksakerna k u n n a vara gamla eller nya, allt efter råd och lägenhet — må de blott gifvas i kärlek, med fin- känslighet och urskillning!
Det är ju klart, att om redan gamla leksaker äro kärkomna för barnhemmen, en sändning nya dylika skulle hälsas med jubel.
Därför h ä r till sist ett förslag!
Tänk, om en eller annan af de familjefäder, hvilka årligen ge u t stora summor till julklappar åt sina barn, någon jul då och då skulle föreslå småfolket att dela med sig åt ett barnhem, d. v. s. att en fjärdedel, en tredjedel, eller kanske t. o. m. hälften af den summa, pappa tänkt köpa upp för barnens räkning, i stället linge komma de små barnhemsbaruen till godo.
Där köptes t. ex. några enkla, men välgjorda dockor, dito trähästar, några vackra bilderböcker, tenn- soldater, byggbitar och hvad öfrigt, som kunde passa.
Lades nu härtill något nämnarn, hvad be- höfdes väl mera för att få de fattiga barnens hjärtan att klappa af glädje och deras ögon att stråla?
De små gifvarne linge naturligtvis själfva gå till b a r n h e m m e t och dela ut sina håfvor.
H v a d de skulle hafva mycket att berätta om, då de komme tillbaka.
Troligen hade pappas och mam- mas älsklingar aldrig känt sig så förnöjda, som de då skulle göra, aldrig erfarit en rikare, skö- nare julglädje, ty » det är saligare att gifva än att taga. » S — m.
Ql S f r i d.
Skiss för Idun af Gerda f å Meyerson.
e t t staffli i d e n finska m å l a r i n n a n M ä r t a H j ä l m s a t e l i e r s t o d d e n tafla, för h v i l k e n h o n p å s e n a s t e s a l o n g e n h e d r a t s med » mention honorable ».
Det var en r ä t t s t o r, fint u t f ö r d och i l ä c k r a f ä r g e r m å - lad genre, kallad » Astrid », föreställande e n u n g, s j u k flicka, s o m l å g till s ä n g s.
V ä g g e n s m ö r k b l å a t a p e t e r b i l d a d e e n för- träfflig b a k g r u n d till d e t v a x b l e k a a n s i k t e t m e d d e s s r a m af g l ä n s a n d e g u l t h å r, s o m i e n t j o c k fläta h ä n g d e n e d öfver d e t h v i t a nattlinnet, h v a r s öfversta k n a p p v a r upp- k n ä p p t, s å a t t e n d e l af d e n m a g r a h a l - sen blottades.
Med ena armbågen stödd m o t k u d d e n och h a k a n m o t h a n d e n r e s t e h o n sig i s ä n g e n, u n d e r d e t h o n m e d d e n a n d r a h a n d e n — e n förträffligt l e f v a n d e m å l a d, g e n o m s k i n l i g t m a g e r och s p ä d h a n d — d r o g u p p d e n b r o k i g a filt, s o m l å g öf- ver bädden.
P å bordet bredvid h e n n e stod ett glas med ängsblommor, vallmo, blåklint och p r ä s t k r a g a r, och en u p p s l a g e n b o k h a d e h a l k a t n e r p å golfvet b r e d v i d e t t p a r s m å b r o d e r a d e tofflor.
D e t l å g e n d j u p t v e m o d i g s t ä m n i n g öf- v e r d e n n a tafla t r o t s d e l ä t t a, l j u s a f ä r g e r n a, och s o l s k e n e t, s o m föll i n g e n o m f ö n s t r e t, f ö r g y l l d e d e n u n g a flickans h å r s a m t spe- lade på det hvita lakanet och den m ö r k a tapeten.
H e l a t a f l a n b e h ä r s k a d e s af d e stora m ö r k a ögon, som blickade fram u r d e t lilla m a g r a a n s i k t e t p å k u d d e n, och d e s s a ö g o n h a d e e t t obeskrifligt r ö r a n d e uttryck.
D e t låg i deras blick n å g o t m i d t e m e l l a n f r u k t a n och h o p p, d e t a l a d e o m d e n dödsdömdes resignation på s a m m a gång som o m u n g d o m e n s o v i l l k o r l i g a f a s a för d ö d e n och o f ö r m å g a a t t t r o p å d e s s n ä r h e t, s å länge blodet ä n n u pulserar v a r m t i ådrorna.
D e t a l a d e orh d e n l i d a n d e s t r ö t t h e t och l ä n g - t a n efter ro p å s a m m a g å n g s o m o m h e n - n e s s o r g öfver a t t ej få lefva lifvet, och d e g å f v o i n t r y c k af något, p å e n g å n g b a r n s - ligt och brådmoget.
M a n k u n d e se, a t t d e n n a tafla v a r e t t s t y c k e v e r k l i g h e t, m å l a d m e d k ä n s l a och t a l a n g, e n bild, g r i p e n d i r e k t u r lifvet, och d e n unga, förut så godt som o k ä n d a finskan h a d e g e n o m d e n m e d e n s förskaffat sig e t t n a m n som konstnärinna.
M ä r t a H j ä l m h a d e löfvat b e r ä t t a för oss om hur hon kom att måla » Astrid ».
Me- d a n t e v a t t n e t p o r l a d e i s a m o v a r e n och e l d e n i d e n ö p p n a s p i s e l n ö k a d e t r e f n a d e n i hen- n e s p r ä k t i g a atelier, b ö r j a d e h o n: » D e t v a r f ö r r a s o m m a r e n, s o m j a g allde- les af e n h ä n d e l s e k o m a t t slå m i g n e d p å T r o l l å s e n s lilla t u r i s t h o t e l l i S m å l a n d.
J a g h a d e r e s t e t t p a r v e c k o r i S v e r i g e och ä m - n a d e m i g till d a n s k a k u s t e n för a t t v i s t a s där någon tid m e d en k a m r a t, i n n a n vi m o t h ö s t e n t i l l s a m m a n s b e g å f v o oss af till P a r i s.
M e n d å m i n k a m r a t blef h i n d r a d att möta mig, som bestäm dt var, stannade j a g k v a r p å T r o l l å s e n, d ä r bref v e t m e d å t e r - b u d e t j u s t t r ä f f a d e m i g; j a g ville b e g a g n a tillfället a t t t a g a s k i s s e r i d e n v a c k r a t r a k t e n.
J a g v a r o c k s å u t e och m å l a d e f r å n m o r - g o n till k v ä l l och j a g h a d e b o t t flere d a g a r på stället, u t a n att h a gjort b e k a n t s k a p m e d n å g o n af d e öfriga g ä s t e r n a.
Ej heller visste jag, a t t värdinnan h a d e en dotter.
E n förmiddag, n ä r det regnade, så a t t j a g icke k u n d e g å u t och m å l a, u t a n h a d e s a t t mi p å öfre v e r a n d a n och a r b e t a d e p å e t t l i t e t s t i l l e b e n, fick j a g p l ö t s l i g t g e n o m e t t af d e f ö n s t e r, s o m v e t t e u t å t v e r a n d a n, se e t t b l e k t flickansikte m e d e t t p a r s t o r a m ö r k a ögon, s o m b e t r a k t a d e m i g.
D e t v a r j a l u s i e r för f ö n s t r e t, m e n d e n e n a m å t t e af b l å s t e n h a r y c k t s l o s s, d e n h a d e s n o t t sig k r i n g f ö n s t e r b å g e n s m i d t p e l a r e, och g e n o m d e n så- hinda u p p k o m n a öppningen var det, som j a g såg Astrid.
J a g k u n d e förstå, a t t h o n h a d e v ä n t a t a t t j a g s k u l l e se u p p och v a r s e b l i f v a h e n n e, t y s å s n a r t j a g m ö t t e h e n n e s blick, r o d n a d e h o n till, n i c k a d e och r o p a d e h e l t i f r i g t: » Å h förlåt, m e n k a n j a g få se, h v a d n i m å l a r för v a c k e r t?
» I d e t s a m m a g j o r d e h o n e n r ö r e l s e, och d å först m ä r k t e j a g, a t t h o n l å g till s ä n g s därinne.
» Är n i s j u k?
» f r å g a d e j a g och gick f r a m till f ö n s t r e t.
» Å n e j, » s v a r a d e h o n s t i l l a och r e s t e sig litet, j u s t såsom j a g h a r h e n n e på taflan.
» Inte är j a g sjuk precis, m e n j a g h a r inte orkat v a r a uppe på ett par dagar n u igen.
Det k o m m e r på litet emellan, värst är a t t j a g s å v ä l b e h ö f d e h j ä l p a till i h u s h å l l e t n u, n ä r v i h a s å fullt m e d g ä s t e r.
» » Är ni dotter h ä r i huset? » frågade j a g helt öfverraskad.
» Visste ni inte det? » smålog hon.
» Jag ä r A s t r i d, h a r i n g e n t a l a t m e d er o m m i g?
J a g vet m y c k e t väl, a t t ni är fröken Hjälm, d e n finska m å l a r i n n a n, och j a g skall bli s å förfärligt g l a d a t t få se e r a taflor. » Och m e d en bedjande åtbörd sträckte hon han- d e n m o t m i t t s t i l l e b e n p å staffliet.
J a g h ä m t a d e det åt henne, hon låg så n ä r a fönstret, a t t j a g m y c k e t väl k u n d e r ä c k a h e n n e d e n lilla t a f l a n.
D e n f ö r e s t ä l l d e n å g r a rosor i en vas.
Astrid såg p å dem e t t p a r m i n u t e r u n d e r t y s t n a d.
» Så v a c k r a d e äro, » u t b r a s t h o n s l u t l i g e n m e d en s u c k, » de se alldeles l e f v a n d e u t!
» Sällan h a d e något beröm synts mig så u p p r i k t i g t s o m d e s s a d e n s j u k a flickans ord.
N a t u r l i g t v i s f ö r s t o d h o n sig icke alls p å k o n s t, m e n h o n b e t r a k t a d e m i n lilla obe- t y d l i g a m å l n i n g m e d e n r i k t i g t h ä n r y c k t blick.
» O m n i visste, h v a d j a g g ä r n a skulle vilja k u n n a m å l a, » fortfor h o n.
» Jag har nog f ö r s ö k t a t t k l u d d a l i t e t för m i g själf, m e n d e t blir så dåligt.
J a g har ju aldrig lärt m i g, och n u ä r d e t i n t e v ä r d t a t t b ö r j a.
» D e t l å g n å g o t obeskrifligt v e m o d i g t i h e n - nes röst, när hon y t t r a d e detta, som väckte min uppmärksamhet.
» H v a r f ö r s k u l l e n i i n t e k u n n a l ä r a er måla? » frågade jag.
A s t r i d s v a r a d e icke s t r a x, d e t r y c k t e n e r v ö s t k r i n g h e n n e s l ä p p a r och h o n v ä n d e sig till h ä l f t e n b o r t.
N ä r h o n å t e r s å g u p p, h a d e h e n n e s blick e t t u t t r y c k af t i l l k ä m p a d u n d e r g i f v e n h e t.
» Nej, » s a d e h o n h e l t s a k t a, » d e t s k u l l e i n t e t j ä n a till n å g o t.
J a g k o m - m e r i n t e a t t lefva s å l ä n g e.
» Men i nästa ö g o n b l i c k u p p l y s t e s h e n n e s a n s i k t e af e t t hoppfullt leende.
» Ja, doktorn säger det, » tillade hon, » men j a g tycker inte, att j a g ä r s ä m r e n u ä n j a g v a r i t i flere å r.
Ser n i, j a g ä r f ö d d m e d e t t s v å r t h j ä r t f e l, och alla l ä k a r e, s o m u n d e r s ö k t m i g, h a s a g t a t t j a g k o m m e r a t t dö u n g.
Härom året sade e n d o k t o r, a t t j a g o m ö j l i g t k a n bli m e r ä n s j u t t o n, år; får j a g lefva så l ä n g e, s å ä r d e t märkvärdigt.
J a g är n ä r a sjutton nu, det är m i n födelsedag o m ett p a r veckor. » M ä r t a H j ä l m höll u p p ett ögonblick i sin b e r ä t t e l s e och k a s t a d e e n t å r f y l l d blick b o r t m o t staffliet. "
» J a g k a n i n t e b e s k r i f v a, h u r A s t r i d s a d e d e t d ä r, » fortfor h o n, » m e n j a g k a n höra tonfallet i h e n n e s röst, när helst jag tänker på det.
Det var tydligt, att hon i c k e r i k t i g t k u n d e f ö r m å sig a t t t r o p å lä- k a r e n s u t s a g o, a t t h o n p å b o t t e n af s i t t h j ä r t a h o p p a d e s, a t t h a n m i s s t a g i t sig, e h u r u h o n f ö r s ö k t e v a r a m o d i g och u n d e r g i f v e n.
M e d a n j a g, h e l t u p p r ö r d, l e t a d e efter n å g o t a t t säga, som k u n d e u t t r y c k a det medli- d a n d e j a g k ä n d e för h e n n e, b ö r j a d e h o n åter beundra rosorna, som jag målat.
» Hvad d e se l e f v a n d e u t!
» s a d e h o n i g e n.
» K a n s k e n i vill h a t a f l a n?
» u t b r a s t j a g d å, g l a d a t t p å n å g o t s ä t t få v i s a h e n n e m i t t d e l t a g a n d e, » ni s k a l l få d e n, n ä r d e n blir färdig. » D e t föll s i g h e l t n a t u r l i g t för m i g a t t er- b j u d a A s t r i d d e n lilla m å l n i n g e n, n ä r h o n tyckte o m d e n, och inte k u n d e j a g a n a, a t t h o n s k u l l e bli så ö f v e r v ä l d i g a d af d e n n a lilla v ä n l i g h e t.
J a g blef h e l t f ö r s k r ä c k t, n ä r h o n nu plötsligt r u s a d e u p p u r sängen och f r a m till f ö n s t r e t, d ä r h o n h ä f t i g t slog a r m a r n a o m halsen p å m i g.
» O, h v a d ni ä r s n ä l l, n i ä r a l l d e l e s för s n ä l l!
H u r skall j a g k u n n a t a c k a er, » s t a m m a d e h o n n ä s t a n snyftande.
+ Karrki fåeecljer Siou&gt;e *.
Så slog d u ditt stora, m ä k t i g a slag för rätt o c h l a g: s n a r t å t e r m e d » D r e d » en seger v a n n d u; i allt h v a d d u gaf, ljöd m i l d h e t s sus, s p r e d kärlek ljus — och städse v ä g till vårt hjärta fann d u.
S t t fack: för allt h v a d d u t ä n k t o c h sagt, för t r o g e n v a k t; G u d h ä g n e d i n sista hvila, du k ä r a!
— D u b l i d a H a r r i e t B e e c h e r Stowe, hur å r e n g å, ditt ljusa m i n n e vi m e d oss b ä r a.
J a g försökte lugna h e n n e m e d, a t t d e t i n t e alls v a r n å g o n s t o r a r t a d p r e s e n t j a g gaf h e n n e, m e n d e t ville h o n ej h ö r a p å.
» Ar d e t v e r k l i g e n er m e n i n g a t t g e m i g den? » frågade h o n upprepade gånger.
» O m n i visste, » sade h o n, n ä r h o n kom- m i t i s ä n g i g e n, » h u r förfärligt f ö r t j u s t j a g ä r i allt h v a d taflor h e t e r.
Ser ni, j a g är n o g v a n a t t få p r e s e n t e r af g ä s t e r, s o m b o h ä r, t y alla t y c k a d e t ä r s y n d o m m i g, m e n e n r i k t i g tafla af e n v e r k l i g a r t i s t, d e t h a r j a g aldrig ägt. » M ä r t a H j ä l m s å g å t e r till d e n lilla sjuk- l i n g e n p å taflan, h v a r s b l e k a a n s i k t e fick ett ä n n u m e r a lefvande uttryck genom d e n s k a r p a d a g e r, s o m föll öfver d e t.
» J a g m i n n s s å f ö i u n d e r l i g t t y d l i g t, » bör- j a d e h o n i g e n, » allt h v a d A s t r i d s a d e d e n d ä r d a g e n.
M e d h v i l k e n o k o n s t l a d förtjus- n i n g y t t r a d e h o n icke d e t d ä r: » e n v e r k l i g artist ».
J u s t i d e t s a m m a — h v a d j a g kom- m e r i h å g d e t v ä l — v a r d e t s o m solen med ens bröt fram ur molnen.
När den k a s t a d e s i n a s t r å l a r öfver A s t r i d s b l e k a d r a g, förgyllde h e n n e s lockiga h å r och lyste u p p h e l a d e t tarfliga r u m m e t, d å v a r d e t s o m d e t slog m i g, a t t d ä r f r a m f ö r m i g h a d e j a g j u d e t b ä s t a m o t i v för e n tafla j a g g ä r n a kunde önska mig.
Visst sade j a g m i g genast, a t t uppgiften n o g s k u l l e b l i för s v å r för m i n r i n g a för- m å g a, a t t j a g aldrig skulle m ä k t a återgifva u t t r y c k e t i A s t r i d s blick, m e n j u m e r j a g t ä n k t e d ä r p å, d e s s o e m o t s t å n d l i g a r e blef l u s t e n att försöka.
A s t r i d blef öfverlycklig, n ä r j a g föreslog h e n n e a t t b l i m i n m o d e l l, ocb r e d a n d a g e n därpå började j a g.
Medan j a g målade, rörde sig v å r a s a m t a l m e s t o m k o n s t o c h k o n s t - n ä r e r.
A s t r i d h a d e a l d r i g k ä n t n å g o n » verk- lig a r t i s t », s o m h o n s a d e, m e n m å l a r k o n s t e n v a r för h e n n e n å g o t s t o r t o c h heligt, o c h dess utöfvare b e t r a k t a d e h o n n ä s t a n s o m ett slags högre väsen.
Till m i g s å g h o n u p p m e d e n s å d a n b e - u n d r a n, a t t j a g formligen blygdes.
Och fastän j a g upprepade gånger sade henne, att en artist endast är en vanlig, m e d m å n g a fel o c h b r i s t e r u t r u s t a d m ä n n i s k a, h a d e h o n m y c k e t svårt a t t låta öfvertyga sig därom.
Inte hade hon någon aning om, huru k o n s t n ä r s l i f v e t v e r k l i g e n t e r s i g, h u r ofta v i a r t i s t e r m i s s t r ö s t a o c h förtvifla, h u r m y c k e t vi h a a t t k ä m p a emot, och h u r t r ä g e t vi måste arbeta.
H o n f ö r e s t ä l l d e s i g v å r t lif s o m e n e n d a följd af fröjder o c h t r i u m f e r, t r o d d e a t t e n k o n s t n ä r blir u p p b u r e n o c h hyllad, hvarhelst h a n kommer, s a m t u t a n svårighet vinner ä r a och rikedom.
(Slut i nästa n:r.)
— — * ' Det vemodsmättade ångestrop från slafvehop ljöd s n a r t i t u s e n f ö r d u b b l a d t e k o, d e t växte, växte.
.
.
d e n n y a t i d b r ö t in så blid, och n a t t e n s m ö r k e r o c h v å n d a v e k o.
En svensk huinna.
* sommardagens skimrande glöd ett b u d d ä r ljöd, och sorg o c h v e m o d d e t m e d sig f ö r d e: en solklar d a g g å t t s a k t a n e d i västerled — så l y d d e b u d e t, s o m nyss vi h ö r d e.
D ä r n ä m n d e s ett n a m n, s e ' n g a m m a l t k ä r t och d y r k a n s v ä r d t, som troget vi g ö m t i hjärta o c h sinne.
Du blida Harriet Beecher Stowe, så ä g a vi d å dig b l o t t s o m e t t solljust, e t t ä d e l t m i n n e.
N u tyst du h v i l a r i h ä g n o c h frid i sommartid — så sakta d e n s k y m m a n d e n a t t sig s ä n k t e, d e n k o m m e d hvila o c h m ö d a n s lön, k o m ljuflig o c h s k ö n, och stilla, s i g n a n d e r o d e n s k ä n k t e.
L å n g var den dagen, som svunnit hän, m e n härlig o c h v ä n och rik p å m a n a n d e b r a g d gick f ä r d e n; v å r kärlek m ö t t e d i g h v a r d u k o m: din » O n k e l T o m » h a r vunnit h e l a d e n v i d a v ä r l d e n.
H u r slog d u ej d ä r ett m ä k t i g t slag för ljus o c h d a g m e d ö m m a n d e, skälfvande k v i n n o h j ä r t a.
D ä r d r o g s o m e t t doft, förpinadt skri oss tätt förbi, ett skri af ångest, s u c k a r o c h s m ä r t a.
D ä r k l a n g s o m e n längst f ö r s t u m m a d röst ur k v a l d a b r ö s t: N ä r k o m m e r hjälpen af Zion o m s i d e r?
Ack, H e r r e, h u r l ä n g e skola vi så i mörker gå — så säg o s s, säg oss, h v a d n a t t e n lider?
* Då I d u n redan i en af sina tidigare årgån- gar meddelat en biografisk uppsats öfver Harriet Beecher Stowe, den världsberyktade författarin- nan till » Onkel Torns stuga », hvilken n u vid nyss uppnådda 85 års ålder den 1 dennes afli- dit i Hartford i Connecticut, Förenta Staterna, meddela vi i dag, som r a m till hennes bild, en- dast följande stämnigsfulla dikt, som sändts oss af en värderad medarbetarinna.
J " klädpenning / rågan ".
n ärad insändarinna skrifver n u till o s s: » Att gifva eder förslag till anordningar för en pristäflan i » klädpenningfrågan, » utförd i samma stil som » hushållspenningfrågan » härom sist, tror jag mig visst ej om, då detta efter min uppfattning är en nästan outförbar sak.
Vid hushållsfrågan hade m a n hygienens kraf a t t stöda sig på, och då fick smaken gifva vika för nyttan.
Men i klädfrågan är det j u nästan ute- slutande den hos olika individer högst olika sma- ken som vill föra talan.
Att därför h ä r upp- ställa regler och gifva allt för bestämda råd går nog ej.
L å t oss därför slippa en pristäflan i detta ämne och nöj eder m e d a t t u p p m a n a till tankeutbyte i saken.
Vill man, k a n m a n nog draga rätt stor nytta af hvarandras erfarenheter, äfven om m a n ej gör m e r eller mindre misslyc- kade försök a t t arbeta om dem, den ene åt den andre, utan lämnar hvar och en fritt a t t göra sig till godo det h a n vill och k a n.
Vill ni gifva mina medsystrar del af mina små rön i frågan, så följa de här.
(Se A — s uppsats h ä r nedan!)
H a r jag gjort någon liten nytta med a t t för eder ha öppnat den annars endast för mig själf af- sedda sidan i min utgiftsbok, vore det mig en sann glädje. » Vi t r o, v i d n ä r m a r e e f t e r s i n n a n d e, a t t den ä r a d e brefskrifvarinnan h a r fullkomligt riitt i s i n f r a m s t ä l l n i n g, o c h a t t d e t b ä s t a r e s u l t a t e t af e t t m e n i n g s u t b y t e i d e n n a f r å g a t o r d e bli följden, o m v i h e l t o c h h å l l e t gifva d e t den fria och obundna diskussionens form.
Vi u p p m a n a d ä r f ö r alla o c h e n h v a r a t t in- s ä n d a s i n a personliga erfarenheter i saken, unga och gamla, förmögnare och m i n d r e b e m e d l a d e, f a m i l j e m ö d r a r eller e n s a m m a p å d e t p r a k t i s k a lifvets olika o m r å d e n a r b e - t a n d e k v i n n o r, i s t a d eller p å l a n d.
Ju flere s y n p u n k t e r, d e s s m e r l ä r d o m a t t h ä m t a!
Alla.
äro v ä l k o m n a, o c h i n g e n m å a n s e s i t t s t r å för r i n g a a t t d r a g a s till s t a c k e n.
F ö r a t t d o c k gifva e n l i t e n e g g e l s e o c h u p p m u n t r a n och i någon m å n fasthålla täflingsidéen utfästa vi till prcemier femtio kronor, o m h v i l k a s u t d e l a n d e våra läsarinnor själfva få omrösta, sedan vi i sinom t i d förklarat diskussionen afslutad.
Och n u v ä n t a vi talrika » insändare » från våra läsarinnor, i n s ä n d a r e d e m vi skola m e d - d e l a efter h a n d s o m d e a n l ä n d a.
Vi g ö r a i d a g början m e d ett p a r redan inkomna.
i.
» Klädpenningfrågan » är en fråga, som på det lifligaste borde intressera alla, som sträfva att förstå och hjälpa den kvinnliga ungdomen, såle- des först och främst våra fäder och mödrar.
Men icke minst för ungdomen själf är den en fråga af vikt, och äfven de unga göra sig därför själfva den största tjänsten, om de skynda att meddela Idun sina erfarenheter.
H v a r och en vet, att en ung m a n måste lära sig sköta pengar, och det anses orätt att ej i tid vänja honom vid ansvar, ty han behöfver känna penningens värde för att i framtiden k u n n a bruka och använda den väl.
Det vore lyckligt, om vi hade kommit lika långt i insikt om hvad som är gagneligt för våra döttrar.
Den » nybakade » studenten, ja, vanligen redan gymnasisten skall ha fickpenningar efter råd och lägenhet att röra sig med.
Att detta är tillbörligt och rätt, anses alltför solklart för att behöfva diskuteras.
Att i framtiden mer än hälften skall gå genom kvinnans händer, att husets bestånd (eller ruin) oftast beror på kvinnans förstånd, omtanke och sparsamhet (eller motsatta egen- skaper), därvid fäster m a n vid uppfostran ingen eller åtminstone mycket ringa uppmärksamhet.
J a g ville h ä r blott lägga fäder och mödrar på hjärtat att göra för sina döttrar, hvad de anse sig skyldiga att göra för sönerna, emedan de där- igenom uppfostra döttrarna till lyckliga, själf- ständiga, sparsamma och nöjda kvinnor.
J a g tror, att de flesta unga flickor gärna skulle stanna i hemmet, ägna det sina omsorger och göra det med glädje, om de blott både genom ord och handling finge den sanningen inpräglad, att dessa plikter mot h e m m e t äro lika mycket värda och k u n n a förskaffa dem mer glädje än de, som de nu åtaga sig på kontor, bank, telegraf o. s. v. Och bvarför, om icke för » de usla slantarne », ty därtill inskränker sig i de flesta fall den eftersträf- vade själfständigheten och därvid stannar det.
Det är ju lätt att förstå, att den unga kvin- nan liksom den unge mannen skall lida under det dagliga trycket att ingenting k u n n a företaga i brist på kontanta resurser.
Föga underligt då a t t de söka förskaffa sig det oumbärliga.
Men vi hafva då att betänka, om vinsten därvid mot- svarar offret.
Säkert vore det en lycka för den unga kvin- nan, familjen och samhället, om deltagandet i arbete utom h e m m e t kunde inskränkas blott till sådana fall, där nöden tvingade eller en utpräg- lad fallenhet droge därhän.
Men h u r ofta får m a n ej höra välbergade fäder och mödrar om- tala och därmed egga sina döttrar, att den eller den förtjänar 70 eller 80 eller kanske 100 kro- nor i månaden.
» Hvarför skulle ej våra döttrar k u n n a göra detsamma? » - •- Längtan ut i världen, längtan att pröfva egna krafter griper säkert förr eller senare edra döttrar, eller tar den sär- skilda begåfningen, det gifna anlaget ut sin rätt, och säkert skaffar sig den lifskraftiga och ar- betsdugliga ett nyttigt arbetsområde, om h e m m e t ej är nog för den unga kraften.
Men låten ej pen- ningbegäret, under sken af själfständighetsträng- tan, drifva dem ut därifrån.
Låten därför äfven edra döttrar h a sin egen kassa!
Jag menar ej så, att den ständigt skall förnyas, så snart de omsatt den redan er- hållna.
Men gifven dem en bestämd månads- penning, om än aldrig så liten!
Låt er dotter veta, h u r mj^cket eller litet hon kan disponera för egen räkning!
Låt henne t. o. m., om det skulle så vara, tillfredsställa sina små d u m m a fantasier — af skadan blir m a n vis, fast inte rik!
Så snart hon vet, att hennes utgifter måste be- gränsas (om hon själf får bestämma dem), skall hon nog sätta sin stolthet i att visa, h u r för- ståndigt hon kan beräkna.
Det torde då nog också visa sig, att hon själf kan förfärdiga en hel del saker, för hvilka man förut utan betän- kande kastade ut pengar åt höger och vänster.
H o n skall för hvarje dag allt m e r och mer komma att intressera sig för lifvet omkring sig, så snart hon börjat komma underfund med, att hennes kraft ej blott ligger i » tankarnes höga flykt ».
Hon skall lära sig att försaka något öfverflödigt eller mindre nödvändigt för att k u n n a tillfreds- ställa sin längtan att utveckla några särskilda anlag — eller m å h ä n d a för att spara för fram- tiden.
Kanske skall hon gärna afstå från ett nöje för att med de besparingar, hon därmed vunnit, hjälpa någon behöfvande, som kominer i hennes väg.
Att detta i hög grad skall ut- veckla hennes karaktär, stärka hennes omdöme och lära henne k ä n n a sig själf, skall nog erfa- renheten komma att visa.
Tacksam, att I d u n bragt denna fråga på tal, hoppas jag, att diskussionen må vinna stor till- slutning och ge goda praktiska resultat.
I så fall torde det blifva till god hjälp ej blott för de flickor, som erhålla klädpengar af sina för- äldrar, u t a n ock för dom, som genom arbete » ute » förvärfva sitt uppehälle, men endast kunna af- sätta en ringa summa för toaletten.
Som det isynnerhet vore af vikt för dem, som endast ha ett mindre årligt belopp att använda för toaletten, att ställa det så billigt som möjligt, ville jag föreslå, att förslagen komme att om- fatta klädpengar belöpande sig till 100, 150, 200, 300 och 400 kr.
om året.
Kanske skulle följande rubriker kunna a n v ä n d a s: 1) toaletten, 2) gåfvor, 3) böcker, papper och postporto, 4) sysaker och diverse, 5) nöjen, 6) läkarvård, bad och medicin.
- Ig.
* * H.
På I d u n s förnyade uppmaning till oss intres- serade att yttra oss i denna fråga vågar jag mig för första gången att bjuda eder taga del af mina små funderingar i saken.
Att gifva råd och an- visningar med afseende på klädpenniugarnes rätta användande och fixera den summa, en kvinna i olika samhällsställningar bör få använda, håller jag före vara långt svårare än att behandla den härom året till täfling uppställda » hushållspen- ningfrågan. » Kanske k u n n a vi dock draga nytta af hvarandras erfarenheter, och därför erbjuder jag h ä r mina till den eller dem, som möjligen vilja taga del däraf.
Först bör jag kanske tala om, att jag är bo- satt i en af våra större städer och därför hvar- ken vill eller kan uppträda allt för urmodigt.
Mycket deltager jag ej i sällskapslifvet, dock vill jag gärna vara så försedd, att jag ej af brist på kläder behöfver försaka en bjudning, en kon- sert eller en teaterföreställning då och då.
Mina plikter att som husmoder själf göra mina torg- uppköp, och det i alla väder, vill jag också vara rustad för.
Mina dagliga promenader vill jag ej heller inställa, och att i h e m m e t gå slarfvigt och mindre presentabelt klädd anser jag vara under min värdighet.
H ä r m e d tror jag mig ha gjort reda för de fordringar jag ställer på mina klä- der.
Nu till hvad jag får använda till dem och h u r jag använder detta.
Under de senaste tio åren h a r jag i medeltal användt 160 kronor årligen, dock naturligtvis så fördeladt att jag det år jag skaffat mig en kappa, en finare klädning eller en ny uppsättning un- derkläder måst använda något mera.
Så gick t. ex. mitt klädkonto ett år till 267 kr., men då fick det därpå följande ej öfverstiga 40 kr., och så hade det ena hjälpt det andra.
Som materiel använder jag alltid riktigt goda tyger, och så är jag mycket noga med att få en på samma gång modern och för mig klädsam modell.
Jag trifs därför sedan också i mina klä- der alldeles oändrade, så länge det goda tyget håller.
När så sömmar och kanter börja se slitna ut, sprättar jag sönder den, tvättar tyget i på quillaiabark (finnes på apotek och hos färghand- lare) kokad lut och får så med min sömmerskas hjälp snart åter min gamla klädning rätt fin igen.
Nytt foder bör alltid bestås.
Skor, handskar, band, spetsar och a n d r a små- saker väljer jag alltid af bästa sort och behöfver därför ej så ofta nya sådana, som fallet blir om man köper dessa saker af billig kvalité.
Ar man händig och har tid att själf sy sina kläder, är detta naturligtvis bäst och billigast.
Men som jag för min del hvarken har tid eller förmåga till klädsömmad, måste jag sy borta, och följer jag där samma princip som med afseende på materialierna, jag väljer det bästa, det vill m. a. o. säga, jag vänder mig till en skicklig sömmerska, ty får jag också där betala ett par kr.
mer i arbetslön, har jag igen den många gån- ger om, då en välsittande och elegant sydd klädning varar mycket längre än en, som sit- ter illa.
Det som också bidrager att nedtvinga kläd- penningarna är det u t m ä r k t a sätt, hvarpå man nu för tiden kan få kläder både färgade och tvät- tade, kanske vid många färgerier, men jag för min del vet intet, där det sker så u t m ä r k t väl som hos Elgérus i Örebro, J a g hade i det längsta stor missaktning för färgade kläder, men sedan jag fått en ljusgrå alpackaklädning färgad i en fin, ljusblå, modern färg och en min stora sons blå cheviot-kostym färgad svart och båda delarna fullkomligt som hade de varit nya, kan jag ej nog prisa detta sätt att göra urblekta kläder åter användbara.
Dock gäller h ä r att tyget måste vara af god be- skaffenhet.
Halfylle och sämre ylletyger bli ej vackra.
Nämnda firmas förmåga att tvätta klädningar och kappor, utan att de behöfva sprättas sönder, har jag också pröfvat, och står denna öfver allt beröm.
För att kunna reda mig med så litet klädpen- ningar, som jag gör, måste jag också vara ytterst rädd om mina kläder, ej försumma omkantning och dylikt, ty få små brister blifva stora, kostar det både tid och penningar att afhjälpa dem.
För fläckar skyddar jag mig genom att vid hus- hållsgöromål, maskinsömnad och dylika sysslor begagna stora förkläden.
Detta är nu mina egna små erfarenheter och mina döttrar följa mig i detta stycket troget i spåren och anse mig handla klokt.
Så låg s u m m a som jag h u n n i t till, h a r visserligen ingen af dem ännu nått, och det vore ju också orimligt begärdt, då ju ungdomen sliter mer och gärna också begagnar ömtåligare både färger och tyger än en äldre dam kan nöja sig med.
Öfver 250 kr.
får dock ingen af dem an- vända, och då måste de dock alltid vara n ä t t a och fina.
Så länge barnen äro små, gäller det nog ofta att låta den ena ärfva efter den andra, så långt ske kan, om man h a r litet att taga af.
Dock bör m a n aldrig af bekvämlighet tillåta den ena krypa i hvad den andra vuxit ur, utan att tänka på, h u r det sitter och tar sig ut.
Af snygghets- och sundhetsskäl bör plagget sprättas sönder, grundligt tvättas och sys om åt den, som skall ärfva.
Så behandlade, bli kläderna både star- kare och framför allt vackrare, hvilket jag lifligt senterar, fastän jag hör till dem, som ej göra kläd- frågan till ett af mina största intressen, tvärs om tycker jag den är både ledsam och besvärlig.
Må nu den.
som vill och kan, draga nytta af hvad jag pröfvat, och väntar jag att i min t u r få goda vinkar och råd af eder, värda medintres- sevaclo i den visserligen i sig själf värdelösa, men dock för vår egen och vår omgifnings trefnad ganska betydelsefulla frågan om » våra damers klädpenningar ».
A — s.
• *.
P d runclresa.
N å g r a k o r t a bref f r å n f r ö k e n ©uct.
Uppsnappade och afskrifna af Georg Nordensvan.
3.
Paris.
* fag h a r b e h ö f t e t t p a r v e c k o r för a t t s&gt;y k u n n a b e s l u t a m i g för a t t s k r i f v a o m mina pariserintryck.
M a n s k i l d r a r ej d e n n a l u s t i g a s t a d efter e t t f ö r s t a k r i n g - flackande där — om d e t t a också varar i veckotal.
D e t j a g vill s k r i f v a ä r e n d a s t e n l i t e n h ö n s h j ä r n a s o m e d e l b a r a i n t r y c k af den stora myrstacken.
Min g a m l a A d a m h a r alltid påstått, a t t P a r i s ä r i d e a l e t b l a n d s t ä d e r, och a t t j u s t d ä r b o r d e h a n b o.
A n d r a p l a t s e r ä r o tref- liga a t t h ä l s a p å i, n å g r a y t t e r s t l ä m p l i g a a t t h v i l a u t i, m e n stanna vill m a n e n d a s t i P a r i s.
Så h a r A d a m s a g t h u n d r a g å n g e r.
J a g tror n ä s t a n, h a n är öfvertygad om, a t t h a n skulle v a r a en celebritet p å något om- r å d e — j a g v e t i n t e h v i l k e t, och d e t v e t h a n n o g l i k a l i t e t — i fall h a n b o s a t t sig i e t t v i n d s r u m i Q u a r t i e r L a t i n och b ö r j a t f ö r f a t t a eller s l a g i t sig n e r p å en stol i e t t ä m b e t s v e r k för a t t bli m i n i s t e r.
Det var m e d ett visst nöje j a g, då vi åkte från bangården, frågade honom, om d e t v a r delta, h a n f a n n s å f ö r t j u s a n d e.
S m a l a g a t o r, s m å b o d a r s o m ej s å g o v i d a r e smakliga ut, gråa h u s m e d höga fönster och s m u t s i g a j a l o u s i e r.
Hvad man kunde se af r u m m e n d ä r i n n a n f ö r v a r b a r a s v a r t - het.
Allt s å g u t a t t b e h ö f v a u n d e r g å en grundlig stortvätt.
» Ja, » s a d e A d a m, s o m n a t u r l i g t v i s l a d e m ä r k e till m i n i r o n i s k a t o n, s o m h a n i n t e ä r h e l t och h å l l e t o v a n v i d, » i n t e ä r h ä r
så s n y g g t och p u t s a d t s o m i Berlin. » D e t h a d e h a n v e r k l i g e n r ä t t i!
V i s n o öfver e t t p a r b r e d a a v e n y e r m e d alléer, v i k o m m a för e t t ö g o n b l i c k i n i b o u l e v a r d e r n a s v i m m e l af v a g n a r o c h p r o - m e n e r a n d e; s å t r ä n g d e v i o s s å t e r in i e n s m a l g a t a, o m g i f v e n af h ö g a, g r å h u s m e d g r å jalousier och s v a r t a fönstergap, och d ä r låg v å r t hotell, som u t h ä r d a d e jämförelsen m e d d e t i Berlin och d ä r portieren k u n d e tala franska, m e d a n v å r h e d e r v ä r d e berliner- p o r t i e r e n d a s t k u n d e b e r l i n s k a, s o m j a g ej f ö r s t o d e t t o r d af.
D e n e n d a k v i n n a, vi sett bli e r b j u d e n en s i t t p l a t s h o n oj h a d e r ä t t till i e n s p å r - vagn i Paris, var en u n g moder som bar ett litet barn.
M e n så tackade h o n ock Efter v å r första promenad, som p å m i n med det vackraste småleende.
B a r n e n draga b e g ä r a n sträckte sig n e d å t Louvre och Sei- de m e d sig u t i världsvimlet från deras n e n och s e d a n u p p f ö r a v e n u e d e 1 ' Opera, f ö r s t a l e f n a d s d a g, s e r d e t u t i b l a n d — därför bli s m å t t i n g a r n a också v ä r l d s v a n a.
måste A d a m m e d något snopen uppsyn b e k ä n n a, a t t h a n själf ej v a r r i k t i g t b e l å t e n.
D e ä t a p å r e s t a u r a n t e r, i n n a n d e ä n n u K l e n u p p l y s n i n g p å g a t o r o c h k a j e r, lika- k u n n a g å, o c h d e r e d a s i g f ö r v å n a n d e v ä l ledes p å den v ä r l d s b e k a n t a avenyen, d ä r b å d e m e d d e t e n a och d e t a n d r a.
b u t i k e r n a r e d a n voro s t ä n g d a och e n d a s t V ä r l d s v a n a, d e t är först och sist pari- n å g r a b i e r k n e i p e r l y s t e u t öfver t r o t t o a r e n.
s i s k o r n a s i ö g o n e n f a l l a n d e e g e n s k a p.
D e n Och vi gingo t r ö t t a h e m och lade oss, j a g första parisiska, vi gjorde b e k a n t s k a p m e d, s t o l t o c h A d a m s l o k ö r a d öfver d e t o v ä n - f ö r e k o m p å j ä r n v ä g e n i K ö l n.
E n ganska t a d e i n t r y c k, v i b å d a f å t t af P a r i s.
s t o r v ä x t u n g d a m m e d e t t friskt o c h ö p p e t ansikte, b r u n a ögon och m ö r k t hår.
H o n Nu f i n n e r j a g P a r i s f ö r t j u s a n d e o c h f r a m - s a t t till e n b ö r j a n o c h l ä s t e L e F i g a r o y t - för a l l t k a r a k t ä r s f u l l t s o m k n a p p a s t n å g o n t e r s t k o r r e k t, m e d a n v i s p r a k a d e m e d e n a n n a n s t a d af d e m j a g s e t t.
Och A d a m r y s k familj o m skandinavisk literatur — s e r ö f v e r l ä g s e n u t i m e d v e t a n d e t o m, a t t d e n r y s k a d a m e n h a d e g o d t r e d a p å » oss », t y c k t e m e r a o m B j ö r n s o n ä n o m I b s e n, af- d e t v a r h a n s o m ä n d å fick r ä t t.
V i s s t ä r o h u s e n g r å o c h h ö g a o c h g a t o r n a s k y d d e S t r i n d b e r g, k ä n d e till S o n j a K o v a - t r å n g a, o c h v i s s t b l i r m a n f ö r a r g a d öfver l e v s k y o c h f r u Leffler-Cajanello.
D e n fran- e t t o c h a n n a t — h v a r o m m e r a h ä r n e d a n s k a d a m e n s a d e ej e t t o r d — f ö r r ä n d å k a n s k e — m e n P a r i s h a r ä n d å öfver s i g m a n b j ö d u t j o r d g u b b a r v i d e n s t a t i o n i e n c h a r m e o c h, s o m j a g n y s s s a d e, e n B e l g i e n.
D å u p p l ä t h o n s i n m u n o c h höll karaktär, s o m t a g e r e n f å n g e n o c h h å l l e r e t t l i t e t t a l, s å a f r u n d a d t o c h f a s t stilise- en fast.
J a g förstår så väl, a t t förståndige radt, som h a d e d e t s t å t t t r y c k t i en r o m a n m ä n s å d a n a s o m A d a m h a d e n n a k ä n s l a af P a u l B o u r g e t, m e n p å s a m m a g å n g k o h i d e t f r a m h e l t o k o n s t l a d t o c h u t a n alla a n - af a t t v i l j a s t a n n a h ä r o c h a t t k ä n s l a n af a t t d e r a s m ö j l i g h e t e r i d e n n a luft s k u l l e s p r å k.
k u n n a utvecklas i möjligaste grad.
Vi h a v a r i t r u n d t o c h t i t t a t o c h v i h a sett både passande och opassande saker.
Vi h a d i n e r a t h o s V é f o u r o c h p å k u s k - restauranter, vi h a varit p å stora operan och p å Moulin rouge, vi h a sett ex-drott- n i n g e n af S p a n i e n o c h F o l i e s bergéres drottning Liane de Pougy, vi h a kastat rosor p å parisare och fått rosor igen p å blomsterfesten i Boulognerskogen, vi h a spatserat i Trianon och superat p å Robin- son, vi h a sett d e n stora världen — i dess loger p å F r a n c a i s — o c h d e n s å k a l l a d e half-världen p å B a r Japonais, som under- l i g t n o g ä r b e l ä g e n i själfva G r a n d H o t e l, fastän p å medaljens frånsida.
Och v i h a å k t r u n d t alla g a t o r i o m n i - b u s o c h på o m n i b n s t a k.
» Nu är m a n inte i Stockholm, » säger A d a m, där h a n sitter i s p å r v a g n e n o c h l å t e r d a m e r stå.
O c h s å h å l l e r h a n f ö l j a n d e lilla f ö r e d r a g, s o m f å r s t å för h a n s r ä k n i n g: » I P a r i s, i L o n d o n, i B e r l i n a n s e s d e t själf k l a r t a t t d e n, s o m b e t a l a t s i n p l a t s i en s p å r v a g n, skall h a r ä t t a t t behålla d e n, o c h a t t d e n s o m k o m m e r, d å alla s i t t p l a t s e r äro u p p t a g n a, får s t å.
A t t h e r r a r n e skulle stiga u p p och bjuda inträdande damer a t t t a g a d e r a s p l a t s faller ej d e n a r t i g e p a r i - saren in, lika litet s o m londonbon.
H a n k a n g ö r a u n d a n t a g för e n g a m m a l k v i n n a l i k s o m för e n g a m m a l h e r r e, m e n d å ä r d e t också u n d a n t a g.
I Stockholm åker j a g y t t e r s t s ä l l a n i s p å r v a g n i n n e in s t a d e n, t y j a g blir b a r a a r g — j a g k a n j u v a r a s ä k e r p å a t t vid första hållplats ' t å g a d ä r in tio d a m e r, o c h d e b l a n d d e m s o m ej ögon- blickligen få sittplats, ställa sig a t t t i t t a sänd en trofast hälsning till Linnea, som, fast fjärran skild från moder Svea, likväl h a r sin barnakärlek kvar för d e t land, som h e n n e fostrat h a r.
p å m i g s o m ville d e s ä g a: » U p p m e d d i g, tölp! » Och n ä r j a g d å stiger u p p, sätter sig d e n v ä l u p p f o s t r a d e d a m e n u t a n a t t e n s säga tack.
J a g s k u l l e vilja b j u d a h e n n e p å e n p a r i s e r r e s a e n k o m för a t t h o n s k u l l e få s t u d e r a k v i n n a n s l i k s t ä l l i g h e t m e d m a n - nen tillämpad på omnibusförhållanden i de verkliga storstäderna. » Så talade A d a m.
D ä r m e d v a r isen bruten.
S a m t a l e t blef a l l m ä n t, o c h p a r i s i s k a n blef m e d e l p u n k t e n i v å r lilla k r e t s.
H o n var förtjusande.
» Praktfull », sade A d a m h ö g t till m i g.
H o n v a r i c k e i allo t y p e n för e n p a r i s i s k a, d e t v a r n å g o t g e - n o m f r i s k t o c h h v a r d a g s t r e f l i g t i h e n n e s per- son, h e n n e s r u n d a kinder och klara b r u n a ö g o n b o r d e förskrifva s i g f r å n e n l a n d s b j ^ g d snarare ä n från de t r å n g a g a t o r n a i d e n stora myrstacken.
Men h o n var parisiska i sitt hela s ä t t och u p p t r ä d a n d e — allt i g e n o m k o r r e k t o c h p å s a m m a g å n g allt igenom natur, på en gång behärskadt och okonstladt, medfödt b e h a g och l u g n säker- h e t i hvarje rörelse, i hvarje tonfall.
» Hon ä r f ö d d till v ä r l d s d a m, » s a d e A d a m, » h o n k u n d e godt uppträda i hvilken salong i världen s o m helst. » M e d h v i l k e n r e n t af j u b l a n d e g l ä d j e i r ö s t e n b e s v a r a d e h o n oj f r å g a n, h v a r h o n b o d d e, m e d o r d e n: » j ' h a b i t e Paris », hur blef h o n ej u p p l i f v a d, n ä r v i k o m m o i n o m F r a n k r i k e s g r ä n s — » nu äro vi i F r a n k - r i k e » — o c h h o n fick s e d e n f ö r s t a g e n - d a r m e n — » och s e d ä r ä r e n f r a n s k m i - litär ».
(Slut i nästa nummer.)
Säg, a t t dunkla furuskogen ä n n u gömmer, tyst och trogen, allt hvad h o n som u n g där drömt.
Om Linnea själf det glömt och hon, lockad utaf kära röster, återvänder till sitt h e m i öster, skall jag uti all förtroligliet.
uti hennes öra hviska det.
Genom I d u n s varma h ä n d e r hvarje hemlandsblomma sänder n u ett vänligt: » Tack för sist! » Lilla fågeln på sin kvist, sjungande som förr i skog och lunder, ock sin hälsning sända vill därunder.
Så i öfversättning ljuder d e n: Gör som jag — och flytta h i t igen! » Fanny Chrysander.
• " En ungkarl, som söker värdinna. "
H elt o f ö r m o d a d t k o m j a g i g å r a t t s e g e n o m I d u n för 1 8 9 5; m i n a ö g o n föllo d å i n: r 3 8 p å » N å g r a r å d af e n u n g k a r l, som söker värdinna. » Ehuru många med m i g s ä k e r t till e n d e l gilla d e d ä r i u t t a l a d e råden, så torde dock åtskilligt k u n n a sägas emot.
A mina medsystrars vägnar tager jag m i g friheten framlägga m i n a tankar, i h o p p a t t d e m å välvilligt u p p t a g a s och be- grundas.
T i l l å t m i g f ö r s t h e m s t ä l l a, h u r u v i d a ål- der och u t s e e n d e böra v a r a afgörande v i d v a l e t af v ä r d i n n a?
S å ä r d e t n o g i d e flesta fall, f a s t d e t i c k e borde s å v a r a, o c h h u r m å n g e n k v i n n a blir icke därför u r s t å n d s a t t fylla d e n p l a t s, för h v i l k e n h o n s k u l l e p a s - sat bättre än mången annan.
J a g h a r en v ä n, som är 4 7 år, m e n d e t t a m å s t e m a n v e t a för a t t t r o d e t!
H o n t a l a - d e o m för m i g, a t t d å h o n för 1 0 å r s e n kom som guvernant å en främmande ort, h ö r d e h o n s ä g a s: » H u r s k a l l d e n u n g a flic- k a n k u n n a trifvas här, d ä r d e t är så tyst. » H o n k u n g j o r d e d å s i n å l d e r, s o m d e till e n b ö r j a n b l o t t ville t a g a för s k ä m t.
N ä m n d a v ä n s p e l a r p i a n o till h u s b e h o f, ä g e r e n all- deles ovanlig förmåga a t t m e d o r d n i n g och s p a r s a m h e t s t y r a e t t h e m och s k u l l e h e l t v i s s t, g ö r a e t t s å d a n t till d e n k ä r a s t e till- flyktsort; h a r i flere å r ö n s k a t o c h s ö k t värdinneplats, m e n uppgifvit sin ålder, hvilket gjort, a t t h o n ingen plats fått.
Och dock ä r m i n öfvertygelse, a t t, därest h o n personligen infunnit sig, skulle m e r ä n e n s å d a n s t å h e n n e till b u d s.
H v a d n u f o t o g r a f i e r n a beträffar, s å, i n i o fall af t i o, t a l a d e s s a icke s a n n i n g.
J a g h a r b l a n d a n d r a e t t p o r t r ä t t af e n v e r k l i g t ful k v i n n a, m e n alla, s o m s e k o r t e t, h a s a m m a mening, nämligen a t t h o n är vacker.
L i k s o m m a n u n d r a r öfver å l d e r n h o s d e n som börjar sin a n n o n s: » E n u n g flicka », så skulle m a n ock m e d skäl k u n n a spörja: * H u r g a m m a l är » en u n g karl »?
Ar h a n 3 0, 4 0, 5 0 å r eller ä n n u ä l d r e?
J a g läste nyligen en annons, som började som s å: » En u n g karl (52 år).
.
.
» För- TILL » LINNEA ».
öfrigt h a r j a g a l l t i d h ö r t t a l a s o m e n ogift (Med anledning af uppsatsen » I röda salongen » m a n s o m u n g k a r l — ä f v e n o m h a n v a r i t i I d u n n:r 27.)
70 å r; n å g o n g å n g tillägges v ä l: g a m m a l Skogens djupa röst u n g m a n a r: ungkarl.
» Ifrån gamla hemiandsgranar, Enligt m i n åsikt borde och skulle ingen under hvilkas höga loft I flicka förr ä n efter f y l l d a 3 0 å r å t a g a s i g sprider sig linnöadoft, Från Iduns läsekrets.
231 1806 massiva stolarna voro föremål, som uteslutande kommit till för att främja nyttan.
Golfvct var belagdt med trasmattor, och öfver de nedfällda, b a r under den gångna veckan med idylliska landskap försedda rullgardinerna genljudit af den hjärtligaste m u n t e r h e t från en hängde hvita, nystärktä gardiner.
De öfver soffan talrik och tacksam publik, som tagit del af h r hängande portratten af Fredrik Wilhelm I I I och Sophus Ncumaims öfverlägsna framställning af drottning Louise, den förgyllda pendylen och de Argans roll i Moliéres komedi » Den inbillade blankpoleradc silfverljusstakarna på spegelbordet sjuke ».
Utan gensägelse betecknar denna kärn- samt ett öfverflöd af antimakassar voro rummets fulla, af den saftigaste humor mättade presta- enda prydnadsföremål.
Men en fläkt af frid och tion höjdpunkten af hvad den ärade konstnä- hemtrefnad präglade såväl r u m m e t som det gamla par som bebodde det.
rens gästspel bjudit oss.
Inför hans uppfriskan De gamles tysta funderingar afbrötos af en de naturlighet förlåter m a n så gärna det Moliör- ska skämtets grofkornighet, och vi sågo på pre- ringning.
mieren de talrika damerna lägga en lika oför- F r u Grunder lyssnade, och vid ljudet af röstenia ställd gamman i dagen som någonsin den man- från tamburen lade hon undan sitt arbete.
liga delen af publiken.
» Nå, det var snällt a t t ni kommer och ser om Argans roll utfyller så helt de t r e akterna, a t t oss gamla litet! » ropade h e r r Grunder m o t de de medspelandes åtgöranden bli mindre väsent- inträdande — son och svärdotter; h a n en lång liga.
Fullt lyckad bland dessa var också endast ljuslagd karl af odecideradt utseende, och hon h r Hultman som d e n unge Diaforus; förtjänst- en liten ganska täck, men fotlagd dam.
» Tag af er, tag af er!
Ni måste stanna till fulla moment hade fröken Borgströms Toinette, som emellertid i det hela v a r allt för tam.
I kvällen.
Mutter h a r just i dag lagat korf, och alla händelser stanna vi i tacksamhetsskuld till den få vi väl af smaka.
Få vi inte det? » » Jo, jo, och syltan också. » direktör Ranft, som genom inöfvandet af den Sedan den lilla frun pälsat af sig, kom hon klassiska komedien beredt oss njutningen af den fram i lampskenet.
danske komikerns glänsande framställning.
» Så varmt och skönt h ä r inne är, » sade hon, E n älskvärd liten » bagatell », » En guldbröllops- afton », ' gafs som förpjäs, och fingo vi i denna gnidande sina stela fingrar; » men mamma h a r lära känna h r Neumann som författare samt ju också redan satt in sina dubbelfönster. » F r u Grunder nickade jakande.
hans konstnärskap från en delvis n y sida — den » Ja, Minna och jag h a det varmt samt lugnt känslosamma.
Att h a n äfven h ä r k o m hjärle- strängar att sympatiskt dallra, därom buro klara och godt på alla sätt, n u sedan vi slagit oss i ögon och smattrande applåder nogsamt vittne.
ro.
Då vi gifte oss, trodde vi aldrig, a t t vi skulle Helt a n n a t är förhållandet m e d dem, s o m behöfva taga oss en så h e t dust med lifvet, som går allt fortfarande oförtrutet på med vi gjort; m e n n u h a vi det så mycket bättre, h a r i k a r e k ä l l o r a t t ö s a af.
Hodells gamla » Andersson, Pettersson och Lund- och n u skola vi verkligen njuta af lugnet, » och D å n u v i d a r e » en u n g k a r l » vill förvissa ström », hvilken i sin n y a gestalt med moderni- herr Grunders ögon lyste af lefnadslust och för- sig om,, h u r h a n s b l i f v a n d e v ä r d i n n a s e r u t, serade kupletter och med h r r .7.
Hagman, A. nöjsamhet.
s å k u n d e v ä l h o n å s i n s i d a ö n s k a s a m m a - Ranft och E. Strömberg i den toujoura gesäll- F r u Grunder tycktes inte besitta samma för- trion hvarje afton framkallar det lifligaste bifall.
måga att njuta af lifvet som m a n n e n; m e n det l e d e s; m e n h v a d m å n n e h o n finge för s v a r, flög ett lugnt och belåtet leende öfver hennes om h o n ifrågasatte detta?
något tungsinta anlete.
D ä r f ö r: f ä s t i c k e för s t o r v i k t v i d å l d e r » Har du då skilt dig från allt, pappa? » frå- och u t s e e n d e, v a r ö p p e n o c h u p p r i k t i g v i d gade sonen.
» Allt är klappadt och klart, och jag h a r inte annonsers besvarande, framställ pretentio- ett dugg m e r att uträtta h ä r i världen, » svarade n e r n a o c h h v a d s o m k a n offras p å h u s h å l - fadern belåtet.
let.
Ä r d e t så n å g o t m e d d e n sökande, E n ringning ljöd återigen.
skall h o n n o g lika ärligt m e d d e l a sig och » Tänk, om det vore Marie!
Det vore då riktig Berättelse för Idun visa sig som en öppen bok.
Efter en t i d s tur, om bägge våra barn komme till oss i kväll, » sade gamla fru Grunder.
korrespondens är j a g säker om, a t t m a n nå- af Vera Vinge.
Men det var inte dottern som kom, u t a n en- g o r l u n d a k a n b e d ö m a h v a r a n d r a; s k u l l e där- amle Grunder satt, insvept i sin gamla natt- dast ett bref, som aflämnades.
till a f s t å n d e t icke v a r a fullt s å l å n g t s o m rock, bekvämt tillbakalutad i gungstolen och H e r r Grunder bröt det.
» Nå, det var gentilt!
» Y s t a d f r å n H a p a r a n d a », s å blefve d e t n o g läste sin tyska tidning.
E n långpipa hängde ned Minna och jag äro bjudna på fest till herrskapet i c k e s å s v å r t p e r s o n l i g e n r å k a s o c h v i n n a vid hans sida, och framför honom på bordet Ekegrens, » och h a n lämnade sin h u s t r u bjud- stod en sejdel öl; så att förutsättningar för en ningskortet.
d e n a n g e n ä m a v i s s h e t e n, a t t i n g e n af p a r - lugn och treflig afton tycktes således inte saknas.
&gt; ' • !• » De fira sitt silfverbröllop.
Ni är väl också terna just liknade en » markatta ».
Med e t t: » Ja, mutter, vi skulle väl rakt inte bjudna, » frågade h a n de unga.
H u f v u d s a k e n ä r v ä l för e n v ä r d i n n a a t t k ä n n a igen oss, om vi n u komme tillbaka till » Ja, vi fingo bjudningskortet, strax innan vi h o n m e d h e d e r fyller s i n p l a t s.
S k u l l e e t t vårt gamla land.
Du m å tro de h a ett bråk där- gingo hit, » svarade unga fru Felix.
ute, » eller ett b r u m m a n d e: » Sådana tilltag! » eller » Nå, då skola vi riktigt roa oss, mutter, » sade v a c k e r t y t t r e icke h a fallit p å h e n n e s l o t t, dylika utrop beledsagade h a n då och då sin läs- gubben.
s å h a r h o n n o g a n d r a e g e n s k a p e r, s o m u p p - ning med.
» Jaså, går ni? » sade sonen litet stramt.
» Det är synd om Bismarck!
H a n är en duktig väga detta, och k a n kanske genom glädje » Visst gå vi — till min forne principal, » sade och v ä n l i g h e t b l i h e m m e t s s o l s t r å l e, s o m karl.
Det är ändå han, som gjort Tyskland till gubben m e d eftertryck.
» Minnas svarta siden- hvad det nu är.
Nog borde den unge kejsaren klädning ä r väl fin och i godt skick? » lyser och värmer.
besinna detta.
H a n som satt helt bekymmers- » Den är då inte ofta begagnad, så det måtte N u t i l l s i s t ö n s k a r o c h h o p p a s j a g, a t t löst på sin gunghäst och som stafvade på sitt den väl vara, » svarade fru Grunder.
o m I d u n ö p p n a r s i n a s p a l t e r för m i n a väl- a b c, då Bismarck skapade Tysklands kejsar- » Men det ä r längesedan den syddes.
Mamma m e n t a r a d e r, d e s s a d å m å t t e l ä s a s af » e n krona.
Och n u — ja n u k a n m a n undvara den får allt taga den på sig, så att vi få se, om den gamle statsmannen. » inte behöfver ändras på något sätt.
Alla söm- u n g karl, s o p.
söker v ä r d i n n a ».
Gubben lade helt otåligt tidningen ifrån sig, merskor äro så upptagna, a t t det ä r bäst a t t » Bescheiden. » tog en djup klunk u r sejdeln och drog ett p a r ställa om det i tid, » föreslog unga frun.
* bloss u r sin långa pipa.
Gamla fru Grunder prutade emot, m e n det Fru Grunder, som satt och räknade u t ett hjälpte inte; hennes m a n gaf inte med sig.
mönster på ett tapisseriarbete — » femton, sexton, » Se så, mutter, passa n u på, n ä r du h a r E m m a sjutton från vänstra kanten » — • såg u p p.
H o n här.
J a g förstår mig inte på det. » Fredrilca Uretners Idunsstaty.
Med an- hade i sina dagar haft så föga tid att följa med Däruti låg en god del sanning, så att fru Grun- ledning af redaktionens förfrågan, hvar Fredrika politiken, och det lilla politiska vetande hon ägde, der fogade sig efter sin mans önskan.
H o n gick Bremers Idunsstaty n u finnes, kunna vi meddela, hade h o n inhämtat af sin gubbe; så det kunde ut, och efter en stund inträdde h o n ånyo, iklädd att den pryder ena kortväggen i Kongl.
högre inte väntas, att hon genom någon originei an- sin högtidsdräkt.
lärarinneseminariets högtidssal.
Detta semina- märkning skulle gifva samtalet mera omväxling.
H e r r Grunder bjöd armen åt sin gumma och rium h a r n u sin lokal tillsammans med statens H o n nöjde sig m e d a t t nicka bekräftande och förde henne fram till spegeln, så att h o n skulle normalskola för flickor, Riddaregatan n:r 5. säga: » Ja, ja, kejsaren handlar inte rätt, och en k u n n a se sig i all sin glans.
— I — n.
riktigt god son är h a n inte heller, » hvarpå hon » Ni m å tro, barn, att mutter var vacker i sina * fortsatte sin uträkning, medan gubben uppmärk- unga dar.
Det fanns inte vackrare flicka i hela samt iakttog de gråa rökhvirflarna från pipan, Examen af svenska vid utländskt uni- Neustadt.
Och h o n är minsann inte ful på gamla versitet.
Enligt » Cambridge University Repor- på samma gång h a n höll sin gungstol i sakta dagar heller. » H a n såg helt belåtet på sin gumma, rörelse.
ter » h a r fröken Augusta Ljtmgqvist, bördig från som med sina nobla anletsdrag och sitt lugna, Det v a r ett medelstort r u m, med tunga gam- värdiga väsen tog sig riktigt b r a u t i den tjocka, Jönköping (Munksjö), vid universitetet i Cam- Det stora klumpiga svarta sidenklädningen och d e n hvita spetsmös- bridge aflagt » Medieval a n d modern Languages maldags mahognymöbler.
Tripos », den högsta examen inom antydda bransch, spegelbordet, och den smala — i en bred ram in- san — trots sina arbetshänder och den lutande hvilken Cambridge-universitetet erbjuder.
Frö- klämda — tvådelade spegelskifvan, öfverst prydd hållningen.
ken Ljungqvist h a r förut varit lärjunge vid Gö- med den förgyllda örnen, voro de enda föremål » Marie är nog lik henne, m e n inte på långt teborgs högskola under första åren af dess verk- med pretention i rummet.
Den stora gammal- när så vacker, som Minna var i sina unga dar, » modiga — med lösa kuddar försedda — soffan, fortsatte herr Grunder ihärdigt att komplimentera samhet.
den höga chiffonieren, de stadiga borden och de sin hustru.
* plats som värdinna, och nog borde » e n u n g karl » k u n n a v a r a viss om, d å h a n besvarar e n a n n o n s, s o m b ö r j a r: » en u n g f l i c k a s, a t t icke d e n n a ä r 16 å r eller d ä r o m k r i n g.
Nå- g o n vill k a n s k e g ö r a i n v ä n d n i n g a r h ä r e m o t; d å s v a r a r j a g: för d e n unga flickan s t å m å n g a h e m öppna, där hon under en dug- lig h u s m o d e r s l e d n i n g k a n g ö r a n y t t a för sig, s å a t t h o n v i d m o g n a r e å r själf k a n styra.
M e n till d e s s ä r b ä s t a t t styras.
Nu torde m å n g e n inpassa, a t t d å en m a n gifter s i g m e d e n u n g flicka, s å s t y r h o n j u sitt h u s vid u n g a år.
J a, alldeles rätt, h o n t r ä d e r d å i n i h e m m e t s o m hustru, o c h m a n n e n f å r s k y l l a s i g själf, o m h a n » hop- pat i galen t u n n a ».
F ö r s t å r d e n u n g a h u s t r u n s i g icke p å a t t o r d n a o c h s t y r a h e m m e t, s å a t t d e t b l i r till m a n n e n s b e l å t e n h e t, n å j a, d å blir d e t h a n s ensak, h a n h a r gjort sitt val.
H a n får d å t ä n k a: efter n å g r a å r h a r m i n h u s t r u m e r a e r f a r e n h e t, h u s e t blir d å b i l l i g a r e, o c h d e t är dock e n tröst, såvida icke skuld p å skuld h o p a t s i n n a n d e s s, s å a t t d e s s a d å allt för b i t t e r t l i g g a efter.
D e t gäller a t t f r å n b ö r j a n s p a r a, s å a t t v i d p å f a l l a n d e behof n å g o t k a n finnas a t t t a g a af.
Teater och musik.
Djurgårdsteatern Arenateatern 3 S U P notisboken.
ro.
fostran och dottern en solid hemgift vid hennes giftermål.
F r u Grunders arbete under de svåra åren hade inte varit det minst ansträngande, och hennes tidigt åldrade — m e n det oaktadt vackra — an- lete, de framåtböjda skuldrorna och den lindrigt krökta ryggen buro äfven tydligt vittne om hen- nes sträfsamma lif.
H o n hade nästan alltid måst hålla spisning för fabriksfolket.
U n d e r de första åren hade detta varit en välbehöflig inkomstkälla; m e n sedermera hade hon inte k u n n a t upphöra därmed till följd af fabrikens afstånd från staden och de ogifta arbetarnes svårighet att få ordentliga måltider.
H u r u hade hon inte under alla dessa år trälat dag u t och dag i n!
I lan hade alltid, efter slutadt dagsarbete, haft sin absoluta hvila, sin ostörda ro om aftnarna; m e n h o n — ja, sedan de första lugna åren af sitt äktenskap mindes h o n ingen stund p å dagen, bon k u n n a t kalla sin egen.
När den ena omsorgen slutat, tog den andra vid.
H o n hade visserligen långt förut k u n n a t lätta på ar- betsoket, m e n h o n hade blifvit van därvid och trifdes därmed.
Och så länge m a n n e n — som ändå v a r tio å r äldre än h o n — höll u t m e d sitt arbete, ville hon äfven hålla på m e d sitt.
Att inom hushållet låta främmande händer ut- föra en del af hennes göromål, stod alltför myc- ket i strid m e d hennes tyska husmoderliga åsik- ter.
Ingen kunde stoppa strumporna så väl som h o n; ingen laga den tyska lefverkorfven på det sätt, som Gottlieb blifvit v a n vid och tyckte så mycket om.
Det var också, som om den spiseleld, hon m e d så mycken omsorg underhållit, alldeles förtorkat h e n n e själf, u n d e r det a t t den hos m a n n e n läm- nat det mest glädjande resultat genom en ganska ansenlig embonpoint och e n dito dubbelhaka.
Detta, i förening med det grånade håret, var dock det enda sätt, hvarpå åldern dittills tagit u t sin rätt hos honom.
Det rödlätta, skägglösa anletet såg helt ungdomligt ut, m e d sin fina, raka näsa, de klarblå ögonen m e d deras trohjärtade barna- blick samt den fint bildade m u n n e n.
Det var som hade h a n barnaanletet kvar, endast tillökadt med en r a m af godt hull.
Det låg ett så till- talande drag af öppenhet öfver detta gamla an- Fru Grunder stod lika lugn inför sin mans beundrande som inför sin sonhustrus granskande blickar.
» Nå, är jag n u färdig? » frågade hon, då prof- ningen pågått eh liten stund.
Hon blef befriad, återtog sin gamla kostym och skyndade u t a t t ordna om kvällsmaten, som genom toalettbestyren blef fördröjd till något öfver åtta, hvilken t i d herr Grunder annars höll p å m e d omutlig punktlighet.
Men i kväll hade han sig själf a t t skylla, han, som narrat sin hustru till denna gärd å t modet och fåfängan.
Nu kom hon i alla fall och hämtade d e m u t i det lilla m a t r u m m e t, där många slags anrättnin- gar stodo uppdukade på bordet.
Gubben slog sig belåtet ned och beredde sig a t t gripa verket an, i det h a n mycket omständligt stack sin ser- vett under hakan.
Själfva herr adjunkten glömde en del af sitt pedanteri och sin strama värdighet, i d e t h a n lät anrättningarna full rättvisa veder- faras.
Det var nu i det närmaste trettio år sedan de gamle Grunders utbytt det tyska fäderneslandet mot Sverige, sedan de — efter a t t hafva sett sitt välstånd och sin lycka h e m m a i Tyskland falla i spillror — dragit till detta främmande land och där lyckats bygga sig e t t nytt h e m och ernå en tryggad ställning.
De hade varit gifta endast fyra år, då den stora förlusten drabbade dem, och de stodo där med sina två barn och m e d tomma händer.
Då, när det sett som mörkast u t för dem, hade — tack vare gamla relationer, hvari fru Grunders familj stått till en svensk-pommersk släkt — h e r r Grunder erhållit plats som verkmästare vid en fabrik e t t stycke utanför den lilla svenska staden N.
Och, tack vare h a n s plikttrohet och outtrött- liga arbetsförmåga, hade h a n snart lyckats göra sig oumbärlig på den n y a platsen, och efter nå- gra års hård arbetsdust hade hans villkor små- ningom förbättrats.
Nu, då h a n efter trettio å r skulle slå sig i ro, sutto de m e d en — efter deras förhållanden o c h ' anspråk på lifvet — ganska betydlig samlad styfver.
De hade ändock sett sig i stånd a t t gifva sin son en akademisk upp- Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Hufvuäordet: H u r ä r dagen som k o m m e r Och dagen som går?
H u r är vinden, som omkring dig susar?
H u r är böljan som smeksamt Mot strandbädden slår?
Fjäriln, som sig m e d blomdoft be- rusar?
H u r den bäfvande sucken, Den glänsande t å r?
H u r den bild, som i drömmen dig tjusar?
E t t » småfolk » i vågen.
E n släkting till sågen.
Hvad vilden föraktar som onödig ståt.
E n plåga för gubben.
E n dag för tulubben.
Hvad tårar framkallar, m e n ej Kö- rer gråt.
E n småsven å t Bore.
H v a d onödigt vore, Om ej v å r t klimat vore kyligt och grått.
Nu vill jag ej dröja Mitt tillnamn a t t röja; J a g är, m e d all heder, er vän Don Qnixote.
Geografisk Fig. 1.
1 0 0 0 0 Småorden: H u r jag borde vara Att riktigt förklara Den mening som ligger i gåtan min gömd.
Hvad alla tillhopa Mig skulle tillropa, Om artighet vore i Norden förglömd.
Hvad ej j a g vill göra Att icke förstöra Det rykte j a g vunnit a t t strida helt käckt.
Nej, hellre j a g mister Mitt — h v a d?
— om i klister J a g råkar a t t fastna se ' n lansen är bräckt.
E t t utrop som k o m m e r m i n kind till a t t glöda.
Hvad kan, i all tysthet, en varelse döda?
gåta.
* * - * - * * * * * * 0 0 0 2 0 3 * 0 0 0 * * * * 0 0 * * * 0 0 0 * * * * - * _ * * * * 0 0 0 0 0 2 Eig.
- 2. sikte, a t t det — p å s a m m a gång det gaf ett nå- got komiskt intryck — verkade värmande och hjärtevinnande.
Både h e r r G r ä n d e r och hans barn hade full- ständigt slagit rot i det n y a hemlandet.
Äfven fru Grunder trifdes väl — såsom hon skulle gjort öfverallt, där hon haft m a n och barn — m e n hon talade det n y a tangomålet mera b r u t e t ä n mannen.
Med sitt mera afsöndrade lif hade hon inte heller haft s a m m a lätthet som h a n a t t sätta sig in i förhållandena, utan stod så godt som främmande för allt, som låg utom h e m m e t s krets.
Han däremot hade — tack vare sitt rörliga ocli gemytliga lynne och sin myckna beröring med människor — snart blifvit förtrogen m e d både språk, folk och sedvanor.
H e r r och fru Grunder gjorde sin entré på den fest grosshandlare Ekegrens gåfvo m e d anledning af sitt silfverbröllop.
Det var ett riktigt reputer- ligt gammalt par, där de skredo genom salen: h a n i sina fina svarta kläder af litet gammal- modig snitt och h o n i sin uppfiffade svarta si- denklädning.
Sedan hälsningsceremonierna blifvit undanstö- kade och fru Grunder vederbörligen placerad bland damerna, uppsökte h e r r Grunder sin son, som h a n fann alldeles undangömd bland herrarna.
Adjunkten kände sig i allmänhet besvärad bland främmande damer och höll sig helst fjärran från dem.
(Forts.) * Innehållsförteckning.
Alexandra Smirnoff, af V. Lindman.
(Med porträtt).
— Olika synpunkter, af S — m.
— Astrid; skiss för Idun af Gerda Meyerson.
— Harriet Beecher S t o w e (m e d porträtt), af En svensk kvinna.
— I / klädpenningfrågan »; tvänne in- lägg af — Ig och A — s.
— På randresa; några korta bref af fröken Eva, uppsnappade och afskrifna af Georg Norden- svan.
(Forts.).
— Från Iduns läsekrets: Till Linnea, af Fanny Chrysander.
— » En ungkarl, som söker värdinna », af)) Bescheiden) &gt;.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— I ro; berättelse för Idun af Vera Vinge.
— Tidsfördrif.
berg, 3) asiatisk stad.
Fig. 2 (ned- ifrån uppåt): 1) italiensk stad, 2) kan- ton, 3) italiensk stad.
Om, n ä r de båda figurerna skju- tits tillsammans, så a t t de bilda e t t helt, de femte och sjätte horisontala r a d e r n a angifva n a m n e n på tvänne städer, så ä r d e n rätta lösningen funnen.
S.
L. Aritmorem.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 = e n del af Sverige.
13 7 9 3 17 8 = begagnas vid var- ning- 3 2 13 17 15 0 = religiös sekt.
13 10 6 12 = n a m n.
7 14 5 = » 17 12 16 4 = 6 3 13 17 = 14 3 11 13 6 = » 3 17 15 13 = 3 11 13 17 = » 15 9 13 4 = » 13 11 3 = e t t slags galler.
13 10 11 16 = husdjur.
1 17 5 13 10 11 16 = djur.
1 17 3 = förarglig insekt.
10 11 16 = dryck.
13 10 17 1 7 = växt.
13 10 4 3 17 = fågel.
7 11 4 12 9 = musikinstrument.
4 13 7 = trädslag.
17 3 1 = 7 15 11 16 13 = hög person.
7 9 3 11 13 = ordningens upprätt- hållare.
10 2 12 16 6 15 = nära bekanta.
13 6 8 10 14 15 17 = betjäna vid bordet.
1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 8) 9) 10) 11) 12) 13) 14) fall sju = h e m m a h ö r i sagan.
b r o t e ko = en arbetsam tid.
b e t u ty =• en vexling.
vidd ini = en enhet.
vilsne tankar = någonting » för- handenvarande ».
ok moi e n = dagens lösen.
karm skal = förekommer vid hög- tidliga tillfällen.
alg ina = vid rättegång.
a b c = brukas i England.
roa Rhon = eftersträfvansvärdt.
en et al = hafva människorna.
r e m äldsk = husgeråd.
kol ed väf = h ö r till skaldeyrket.
ni gaf din röd = finns i alla land.
De funna ordens begynnelse- och slutbokstäfver bilda n a m n e t på tvän- ne kvinnor, som gjort sig bemärkta.
b-a.
Lösningar.
Logngryfen: Fjäril, älf, fjär, Iii, il, fil, i, ärf, iär, rif, fä, räf, lif, ur, jäf.
(' häraden: Mars-vin.
Krokan, TrifViigdarUiiiogrtjfcn roman, Omar, kar, an, n.
Metamorfosen: B fe T T M M A I I I I E S B T H E E E B A A A L L L N N N Förvftndlingsgulan: Säter Falun.
— Fot, sal, lom, lur, nos.
A.
E. B — g.
Förvandlingsgåta.
De 32 stjärnorna skola utbytas Af nedanstående stafvelser bildas mot lika många bokstäfver.
Fig. 1 ord m e d för h v a r t och ett utsatt (uppifrån nedåt): 1) historisk ort, 2) betydelse.
Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO Redan 188S intygade prof. J o h.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao v a r fullt lika med v a n Houtens Cacao.
Hultmans Cacao k a n således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
