# ID: svediakorp-per1082
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 28,790
# sentences: 636
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 27 (446) Fredagen den 3 juli 1896.
9:de årg.
Byrå: Annonspris • Redaktör och utglfvare: Utgifningatld: Prenumerationspris pr år: 35 öre pr nonpareillerad.
Idun ensam _. kr.
5; — Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
h v a r j e h e l g f r i f r e d a g.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — Allm.
telef.
6147.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Lösnummerpris 15 öre Iduns Modet., månadsuppl.
» 3: — Prenumeration sker å alla post- 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Barngarderoben » 3: — (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp- rad anstalter i riket.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Agnes Ekholm.
D:r Nils Ekholms maka.
2) et var den 5 j u n i!
I likhet med så många andra hade j a g i den härliga våraftonen vandrat ned till Centralstationen för att bringa de afresande nordpolsfararne mitt farväl och ännu en gång till- önska dem lycka på deras djärfva färd.
N ä r jag inträdde i vesti- bulen, varsnade j a g genast vid polletteringsluckan doktor Ekholm och hans unga maka.
Denna syn framkallade i min hågkomst en annan, som plötsligt med sällspord klarhet trädde fram ur halfförgätna minnens dunkel.
Det var äfven då en nordisk vårafton, en härlig majkväll med blomdoft och en stämning midt emellan ljusa förhoppnin- gar och hälft omedvetet ve- mod.
.
.
P å perrongen stod samlad en liten skara, som ville trycka en afresande väns hand till afsked.
D e n n a gång var det hon, som var resenären, då ännu icke den öfver hela landet kända makan till dr E k h o l m, men dock in- om musikvärlden bekant och uppskattad såsom tonkonsten varmt hängifven och outtrött- ligt verksam i dess tjänst, frö- ken Agnes Boden.
F ä r d e n gällde ej outforskade ödemarker lång borta bland po- larvärldens is och s n ö; dess mål var den soligt leende världs- metropolen vid Seinen.
Och dock fanns - det mellan dessa båda farväl ett omisskänneligt likhetsdrag.
I bägge fallen gäll- de det att fullfölja långa och mödosamma års s t u d i e a r b e t e; svårigheterna voro stora och skul- le på mången verkat afskräckan- de, men h ä r fanns orubblig för- tröstan om framgång och en energi, på hvilken hindren endast kunde verka eggande.
Dimensionerna voro helt naturligt ej de samma, men det är j u af gammalt mannens farliga företrädesrätt att gripa sig an med de upp- seendeväckande stordåden, under det att kvinnan vanligen är hänvisad att slå in på mera kända, fast kanske icke mindre mödosamma stråt- vägar.
F r u Ekholm är född d.
2 maj 1865 i N o r d m a r k e n s socken i Värmland.
Föräldrarne voro dåvarande komministern därstä- des J.
Boden och hans maka, född Hallen, en systerdotter till den från » Våra öfverliggare » bekante pedagogen Svartengren.
H e m m e t flyttades snart till E d i Dalsland, där fadern blifvit utnämnd till kyrkoherde, — h a n dog därstädes såsom kontrakts- prost 1893.
Äfven modern är död.
I denna härliga nejd vid stränderna af Lee, ändpunkten för Dalslands kanal, och må- hända en af de vackraste plat- ser Sverige h a r att uppvisa, växte den lilla Agnes upp; h ä r fick hon sina första intryck, här lärde h o n sig älska natu- rens skönhet, och från dessa glada ungdomsdagar h a r hon under lifvets alla skiften bibe- hållit något enkelt, okonstladt, som gör hennes väsen så till- dragande.
Bedan i unga år visade hon stora anlag för musik, och i hemmet fick hon också sin första musikaliska undervisning.
Så kom hon 1879 till Upsala, där hon intogs i Högre ele- mentarläroverket för flickor.
Hon inackorderades hos krono-
Den sig för hvarje blomma tacksamt bockar, Lätt nog vid öde stig en knippa plockar.
Julius Lohmeyer.
fogde Graan, en släkting till dr Ekbolm, och h ä r träffade hon för första gången sin man, då en ung filosofie kandidat.
Om detta första möte h a r hon själf en gång- berättat följande: » Det var något ganska eget med detta vårt sammanträffande.
J a g minnes det så väl, som hade det händfc i går, och j a g h a r många gånger sedermera t ä n k t däröfver.
J a g satt med familjens öfriga medlemmar i salon- gen och läste i en bok, då en herre träder in genom dörren och går t r a m, hälsande på de närvarande.
Någon p r e s e n t e r a d e: » Kandidat Ekholm — Fröken Boden! » I samma ögon- blick erfor j a g en förnimmelse som om nå- gon hviskat i mitt öra, och jag hörde tydli- gen dessa o r d: » H a n skall blifva din man. » J a g minns väl, a t t jag tyckte det kändes myc- ket obehagligt, ty j a g ville alls icke gifta mig, åtminstone icke m e d honom, som var dubbelt så gammal som j a g.
J a g var j u också bara femton å r!
» 1 skolan gick det b r a för den unga eleven, ty hon hade en snabb uppfattning och lätt för att lära, om m a n undantager matematiken, ty den var en svår stötesten.
Men betyg fick hon äfven i detta ämne.
» Och ser ni, » för- klarade hon under e t t samtal skrattande, » det var därför a t t jag lät Nils räkna alla talen åt mig. » Musiken var dock hennes käraste ämne, och det var under skoltiden som hennes musika- liska anlag väcktes till fullt lif genom hennes beröring med professor Josephson, som då ledde musikundervisningen vid läroverket.
Sedan hon afslutat sin skolkurs, ville fadern, att hon skulle komma h e m och lära sig hus- håll, men härmed var icke Agnes rätt belåten.
H o n ville fortsätta sina musikstudier.
Efter många om och men fick hon slutligen faderns samtycke a t t fara till Stockholm.
» Men du får hjälpa dig själf, om du vill ägna dig åt musi- ken, » så lydde hans dom.
Detta var på hö- sten 1884.
Med den okufliga energi, som alltid utmärkt fru Ekholm, beslöt hon dock a t t på egen hand söka taga sig fram.
» J a g kunde icke annat, » h a r hon därom sagt, » det var en oemotstånd- lig m a k t inom mig, som dref mig.
J a g måste fram.
Men svårt var d e t!
J a g spelade minst sex timmar om dagen för egen räkning, och då jag icke fick spela så mycket j a g ville hemma, gick j a g u t på pianomagasin och spe- lade där.
O c h så fick jag gå bort och gifva lektioner — för 50 öre i timmen.
Men gick gjorde det, tack vare i främsta rummet den välvilja h r Richard Andersson visade mig ge- nom a t t gifva mig kostnadsfri undervisning och efter en tid taga mig till lärarinna vid sin musikskola. » 1 Under 4 / ä år åtnjöt hon hans undervisning.
Sedan hon slutat hos honom, kom hon un- der professor Nerudas ledning, hvarjämte hon tog lektioner i ensemblespel för konsertmästare Tor Aulin.
Samtidigt utbildade hon sig äfven i sång, hvari fröken Signe Hebbe och professor Hall- ström varit hennes lärare.
A r 1892 företog hon en studieresa till P a r i s, där hon spelade för prof. Marmontel och sjöng för prof. B a x.
O m sin vistelse i P a r i s h a r hon yttrat sig med mycken hänförelse: » Det var en odelad glädjetid, ty j a g fick helt ägna mig åt min egen utbildning och behöfde icke tänka på några elever.
Ty h u r u intresserad jag än är af a t t undervisa, h a r likväl detta, att gifva så mycket lektioner, som jag verkli- gen gjort, och hvilket för mig varit en nöd- vändighet, känts som en tung hämsko på min egen utveckling.
Ty äfven om jag icke tänkt, att det skulle kunna blifva någon » storhet » af mig, så h a r jag likväl alltid inom mig närt ett aldrig tillfredsstäldt begär efter kunskaper. » Hennes mål h a r varit a t t utbilda sig till en skicklig lärarinna, och a t t hon lyckats i denna sin sträfvan, därom vittna bäst de elevuppvis- ningar, som hon vid nere tillfällen under de gångna åren tillställt.
D e t ligger helt och hål- let utom ramen för denna framställning a t t h ä r ingå på något slags bedömande af dem, och jag hänvisar därför angående denna sak till de recensioner, hvilka Stockholms musikkritici re- dan däröfver lämnat, recensioner affattade i de mest berömmande ordalag.
Beträffande fru Ekholms yttre egenskaper är det nog att framhålla, a t t ett naturligt, hjärtevinnande sätt, ett lifligt temperament och ett sympatiskt utseende aldrig förfela sin drag- ningskraft.
J a g talade om utseende.
Ögonen äro måhända det mest framträdande draget hos henne, och den, som en gång sett dessa ögon, glömmer dem icke gärna.
Stora, själfulla, växla de uttryck hvarje sekund.
O c h färgen — j a den är egentligen brun, men ibland synes den sna- rare svart.
D e t är ett helt studium a t t iakt- taga d e m; och om det är sant, a t t ögonen äro själens spegel, så måste denna själ vara mäk- tig af de mest skiftande stämningar, från det vemodigaste allvar till den mest uppsluppna glädtighet.
» H a r ni någonsin sett en sådan miniatyrvå- ning som denna? » frågade hon småleonde, då jag häromdagen gjorde henne e t t besök.
» Men ser ni, » fortsatte hon, » förhållandet är a t t jag- hyrde denna våning för mig och min lilla sys- ter, och n ä r sedan ballongfärden blef defini- tivt af gjord och vi på den grund gifte oss tidigare än ämnadt var, så beslöto vi, min man och jag, a t t för den korta tiden behålla våningen.
O c h det h a r gått så b r a.
H ä r har jag upplefvat m i n lyckligaste tid, en tid vis- serligen blandad med e t t oändligt vemod, m e n dock så lycklig, a t t endast den, som själf känt livad orden hem oeh harmoni innebära, k a n till fullo fatta d e t.
O c h måhända är det till stor del minnet af denna lycka som gör, a t t jag med sådan bäfvan tänker på expeditionens utgång. » R u m m e n voro visserligen små, m e n ovan- ligt hemtrefliga.
D e t låg något personligt öf- ver det hela.
J a g skulle vilja uttrycka det så: konst och vetenskap i harmonisk förening.
H ä r e t t notskåp och e t t piano, där e t t skrif- bord och ett bokskåp fullt af lärda arbeten.
Ofvanpå detsamma stod en byst i kroppsstor- lek af hennes man, hvilken hon fått till skänks af direktionen för Svenska panoptikon, och på notskåpet bredvid en statyett af Beetho- ven i en förgylld r a m e n kabinettsfotografi af konungen m e d h. mt:s egenhändiga, välkända namnteckning.
H ä r blefvo vi afbrutna af brefbäraren, som kom m e d bref från Tromsö.
D e t var från dr Ekholm.
» Ni ursäktar väl, a t t jag läser det, » sade hon, i det hon bröt brefvet.
J a g bugade mig.
Behöfdes det väl någon u r s ä k t härvidlag!
Och så satte hon sig i soffhörnet och läste, medan jag bläddrade i en bok för tidningsur- klipp, som jag fann på divansbordet, innehål- lande notiser och uppsatser angående Andrées polarexpedition från dess allra första början till nuvarande stund.
» Så rysligt vänligt 1 » utropade h o n, i det hon vände sig till mig.
» H ä r h a r jag också fått egenhändigt skrifna hälsningar från Andrée, Strindberg, kapten Zachau och m r.
Lachambre. » Det syntes tydligt, a t t det gladde henne a t t blifva så ihågkommen.
» För öfrigt skrifver min man, » fortsatte hon, » att de haft en förtjusande färd och m å förträffligt.
A t t de slutat de magnetiska mät- ningarna och en del andra arbeten samt a t t brefdufvorna kommit ombord.
A t t han gläder sig mycket a t t få återse Spetsbergen, där h a n för fjorton å r sedan stred sin strid för den vetenskapliga forskningen.
Samt ber mig först och sist a t t icke vara orolig. » O c h så kommo vi in på expeditionen och hvad hon tänkte därom.
Härpå svarade hon, a t t hon naturligtvis t ä n k t mycket däröfver och, så vidt hon kunnat, sökt a t t sätta säg in i dess detaljer.
» O m energi, kunskaper och förutseende äro nog, » yttrade hon, » så måste de komma tillbaka, men det han j u inträffa omständigheter, hvilka man icke på förhand k a n fullt beräkna eller sedan ser sig i stånd a t t behärska, och där- för k a n j a g icke frigöra mig från en stor ängslan, så snart j a g tänker därpå.
Och tän- ker på dem gör j a g ständigt. » Hon satt en stund tyst, och det kom e t t fuktigt skimmer i hennes ögon.
Slutligen sade h o n: » Skulle någon olycka hända, så h a r j a g åtminstone m e d mig genom lifvet minnet af den ädlaste make, af den mest trofasta hängifvenhet.
Men, » tillade hon med en suck, » det är icke roligt a t t vara hustru till en nordpolsfarare.
.
.
» G.
S.
# " Pojkstreck. "
O rdet, det allmänna språkbruket, är ett a n d l i g t u t s ä d e, h v i l k e t, n ä r d e t ej ä r af ä d l a s t e i n n e b ö r d, s t u n d o m u r a r t a r u n d e r t i d e r n a s l o p p till e t t s n ä r j g r ä s för t ä n k e - s ä t t e n och d å i sina slingor n e d d r a g e r och förkväfver m å n g e n spirande andlig brodd, s o m k u n d e h a b r i n g a t g y l l n e k o r n till l j u s e t, och s å i s t ä l l e t a l s t r a r s v a m p • o c h f ö r r u t t - nelse i d e n växande grödan.
O r d e t pojkstreck h a r blifvit till e t t s å d a n t s n ä r j a n d e ogräs g e n o m d e n elasticitet, s o m det n u fått, e n u t t ä n j n i n g, s o m gör, a t t d e t a n v ä n d e s s o m e t t f ö r s k ö n i n g s m e d e l för m å n g a fula s a k e r.
V i lefva för öfrigt i f ö r s k ö n i n g s m e d l e n s t i d, d e t t a icke m i n s t i h v a d s o m r ö r s p r å k - bruk, och vi gjorde väl o m vi samvetsgran- nare, ä n s o m n u sker, kallade fala t i n g
m e d d e n a m n, h v i l k a d e m m e d r ä t t a till- kommer.
Antagligen h a r ordet pojkstreck en gång v a r i t b e t e c k n i n g för y s t r a u p p t å g, f ö d d a af e n frisk lifslust, u p p t å g, e n d a s t a f s e d d a a t t f r a m k a l l a e n h a r m l ö s m u n t e r h e t, eller ock a t t gifva d u m h e t e n, h ö g f ä r d e n eller feg- h e t e n n å g o n läxa.
M a n frestas å t m i n s t o n e till e t t d y l i k t a n t a g a n d e g e n o m a t t se, m e d h v i l k e n f ö r k ä r l e k d e t t a o r d a n v ä n d e s äfven af p e r s o n e r, s o m b o r d e k ä n n a till n ä m n d a ords farliga u r a r t n i n g.
Huruvida brottningskamp, som slutas m e d vilda slagsmål, är (som d e t a l l m ä n t tyckes v a r a a n t a g e t) e n r e n n a t u r n ö d v ä n d i g h e t för p o j k a r, s k a l l h ä r ej u n d e r s ö k a s, och ej heller o m d e t ä r m ö j l i g t a t t förlika e n s å d a n n a - turdrift m e d nutidens fredssträfvanden, då s l a g s m å l e t v ä l k a n a n s e s för e t t frö till krigiska böjelser.
Men det är temligen tro- ligt, a t t p o j k s l a g s m å l blifvit u n d e r k r i g i s k a t i d e r u p p m u n t r a d e s o m förspel till b l i f v a n d e h j ä l t a r s b r a g d e r; d å t o r d e v ä l e n lek, h v a r - est där v a n k a d e s blodiga pannor, äfven h a blifvit k a l l a d p o j k s t r e c k.
M e n h v a d får icke n u g å och g ä l l a för dylika?
A n m ä l n u b a r a för m å l s m ä n och föräld- rar, att en pojke under svordomar, ö k n a m n och a n d r a o k v ä d i n s o r d öfverfallit n å g o n per- s o n m e d s t e n k a s t n i n g eller ock m e d till- h y g g e s l a g i t e n k a m r a t, och i nio fall af tio blir s v a r e t e n a x e l r y c k n i n g o c h o r d e t: pojkstreck!
H o s v i s s a n a t u r e r blifva d y l i k a v å l d s d å d s n a r t n o g e t t s l a g s behof, e n s p o r t, s o m ger dem öfvertaget inom deras kamrat- k r e t s, och p å d e t t a s ä t t u t b i l d a s v i l d a s l a g s k ä m p a r och v å l d s v e r k a r e, s o m finna en o n a t u r l i g l u s t i b l o d s u t g j u t e l s e r och andra brott.
F l e r e eller f ä r r e p o j k a r s l u t a sig t i l l s a m - m a n för a t t p l u n d r a e n t r ä d g å r d eller för a t t p å s a l u t o r g e n s t j ä l a u r frukt- och b ä r - h a n d l a r n e s v a g n a r och k o r g a r.
Trädgår- d e n s ä g a r e l å t e r i d e flesta fall d e u n g a t j u f v a r n e l ö p a, föga s k r ä m d a af h a n s h o t e l - ser, t y d e h a f v a m e r ä n en a n i n g o m, a t t h a n v i d e t t försök a t t få d e m s t r a f f a d e s k u l l e m ö t a s af e t t s m å l ö j e och o r d e t — pojk- streck!
Frukthandlarne, särskildt under b ä r t i d e n, äro f u l l s t ä n d i g t r ä t t s l ö s a g e n t e m o t p l u n d r a n d e pojkflockar, t y p o l i s e n i n s k r i d e r endast nödtvungen mot de unge vildarne och a l l m ä n h e t e n, s o m b e v i t t n a r ofoget, ler och s ä g e r — p o j k s t r e c k!
I d e af v å r a b r e d a folklager, h v a r e s t missförstådda f r i h e t s l ä r o r eller s a m h ä l l s - upplösande teorier undergräft vördnaden för h v a r j e m y n d i g h e t, f r a m t r ä d a n a t u r l i g t - v i s f ö l j d e r n a af n u t i d e n s » p o j k s t r e c k » m e r a b j ä r t och r å t t ä n i a n d r a k l a s s e r.
Men d e t h v a r k e n k a n eller b ö r f ö r n e k a s, a t t äfven b l a n d de bildade klassernas u n g a s ö n e r g å ofta m y c k e t fula s a k e r u n d e r d e n förskönande benämningen.
D e d å l i g a h a n d l i n g a r n a k u n n a v a r a olika till g r a d; m e n b r o t t e n s r o t ä r d o c k af s a m m a a r t, och v i s s t är, a t t m å n g e n y n g - l i n g och m å n g e n m a n s k u l l e h a blifvit be- v a r a d från att r ä k n a s bland de u r s p å r a d e s a n t a l, o m p o j k a r n e s s j ä l f s v å l d och o a r t e r ej blifvit ö f v e r s k y l d a m e d f ö r s k ö n a n d e talesätt.
* N a får h e l a s a m h ä l l e t s k ö r d a f r u k t e r n a af d o n l ä t t v i n d i g a b o l l k a s t n i n g e n m e d ur- a r t a d e s p r å k b r u k och d i t o m e d u p p f o s t r i n g s - ansvarct.
Bland de bildade klasserna m å s t e d e t v ä l nu v a r a alldeles k l a r t, a t t d e t t a s e n a r e ej k a n l ä g g a s p å i n r ä t t n i n g a r, d ä r undervisningen, s å d a n som den n u kräfves, m å s t e, s å a t t s ä g a, drifvas f a b r i k s m ä s s i g t.
M a n m å s t e v ä l n u i n s e n ö d v ä n d i g h e t e n af, a t t f ö r ä l d r a r eller m å l s m ä n, v i d förekom- m a n d e fall, gifva p o j k a r n e en k r a f t i g — h a n d r ä c k n i n g för ä t t l ä r a d e m d e t p e r s o n - liga s j ä l f s t y r a n d e t s s v å r a k o n s t, s o m ä r g r u n d e n för e n g o d och s u n d k a r a k t ä r s - bildning.
M e n o m v i h a alla s k ä l för a t t b l a n d d e b i l d a d e k l a s s e r n a h o p p a s p å e n hälso- sam reaktion mot den slappa moral, som s k a p a t en s å s l a p p f ö r ä l d r a m y n d i g h e t, s å torde det dröja en människoålder, i n n a n d e n n a r e a k t i o n i n t r ä d e r i d e b r e d a r e folk- l a g r e n, och i h v a r j e fall h a vi n u a t t g ö r a m e d u n g d o m s s k a r o r, s o m h o t a a t t blifva e n s t o r f a r a för s a m h ä l l e t.
Därför m å s t e n u h v a r j e v e r k l i g f o s t e r l a n d s - och f o l k v ä n.
h v a r j e b i l d a d s v e n s k m a n och k v i n n a g ö r a sin insats i det m e r än nödvändiga arbetet p å a t t få d e n n e n u t i d e n s u n g e F e n r i s u l f lagd i a n d l i g a b a n d.
O m d e t d å ä r m e n i n g e n, a t t äfven bil- d a d e k v i n n o r s k o l a i n l å t a sig p å f ö r s ö k e t a t t stäfja n å g r a af d e g r o f v a ofog, s o m n u — f ö r e t r ä d e s v i s i s t ä d e r n a — föröfvas af s t ö r r e eller m i n d r e o u p p t u k t a d e p o j k a r?
S å u t b i l d a s h ä r flock efter flock, för h v i l k a s n a t t e r i och t j u f n a d blir e n v e r k l i g s p o r t, och d å d e n n a s p o r t ej l ä n g r e k a n få n a m n af p o j k s t r e c k, h a r m a n, för e n v i s s k l a s s i n d i v i d e r, f å t t t a g i d e t främ- m a n d e o r d e t » k l e p t o m a n i » för a t t d ä r m e d u r s ä k t a böjelser, u p p v u x n a u r b l o t t o c h b a r t o s t r a f f a d t själfsvåld.
J a, i c k e b l o t t äfven, u t a n i v i s s a afseen- d e n främst bör den sant bildade k v i n n a n s t ä l l a sig i d e t t a v i s s e r l i g e n o a n g e n ä m a, men högst nödvändiga samhällsskyddande arbete.
Ännu finnes n e m l i g e n ä f v e n h o s d e m e s t f ö r v i l d a d e u n g d o m a r e n r e s t af v ö r d n a d och r e s p e k t för d e t moraliska m o d e t, isyn- n e r h e t n ä r d e t t a v i s a s af e n k v i n n a m e d bildning.
E n sådan inskrider m e d lugn och b e s t ä m d h e t o c h b e g å r ej u p p r e t a d e m ä n s v a n l i g a fel a t t m ö t a d e u n g a s rå- h e t e r och o k y n n e m e d v a n m ä k t i g a h o t e l s e r.
D e t ä r obehöfligt a t t h ä r n ä m n a d e g r y m - h e t e r m o t s t ö r r e eller m i n d r e d j u r, n i d i n g s - d å d s å d a n a s o m n e d b r y t a n d e af p l a n t e r a d e t r ä d och a n d r a v ä x t e r, s t e n k a s t n i n g m o t f ö n s t e r r u t o r, g r a f v å r d a r och a n d r a m o n u - m e n t j ä m t e ä n n u svårare saker, hvilka den stora allmänheten har en beklaglig tendens a t t k a l l a för p o j k s t r e c k.
O f v a n a n f ö r d a e x e m p e l t o r d e v a r a n o g för a t t b e l y s a a r t e n af d e f r u k t e r, s o m m o g n a t u n d e r senaste årtionden, då h e m m e n från sig s k j u t i t b e s v ä r e t m e d och a n s v a r e t för det uppväxande släktets upptuktande, utan att skolan förmått att u p p t a g a de naturliga uppfostrarnes skyldighet.
H o n e n d a s t p e k a r r a k t p å sak, n ä m n e r ö f v e r t r ä d e l s e n m e d d e s s r ä t t a n a m n och v i k e r e j, f ö r r ä n h o n blir å t l y d d, s k a l l d e t t a så än ske genom polismyndigheternas mel- lankomst.
O m j a g d å själf h a r f ö r s ö k t a t t u t f ö r a något dylikt?
N a t u r l i g t v i s.
H u r skulle j a g eljes d r i s t a m i g till a t t f r a m s t ä l l a e t t s å d a n t f ö r s l a g?
I d e n n a s a k m å s t e m a n j u s t ö d j a sig p å erfarenhet.
Visserligen m å s t e m a n någon gång hålla stånd mot en skur glåpord, m e n s a k e n ä r allt för m a k t p å l i g g a n d e för a t t vi få lof a t t s k y g g a för n å g r a o b e t y d l i g a o b e h a g, och j a g h å l l e r d e t t a d e s s u t o m för en enkel plikt m o t vårt samhälle, i hvilket v i k v i n n o r j u h o p p a s a t t en g å n g e r h å l l a alla e n m e d b o r g a r e s r ä t t i g h e t e r.
Blir d e t b a r a s å s m å n i n g o m s e d för d e n bildade k v i n n a n att u p p t r ä d a m o t de u n g e v i l d a r n e s o s e d e r, så g å r n a t u r l i g t v i s ej h e l - ler någon enda bildad man l i k g i l t i g t u r vä- g e n, d ä r h a n s o r d och i n s k r i d a n d e ä f v e n ä r o e n af d e m e d b o r g e r l i g a p l i k t e r, s o m h a n är skyldig samhället.
Det ä r e n d a s t g e n o m e n s a m m a n s l u t n i n g af alla g o d a k r a f t e r i d e olika s a m h ä l l s - l a g r e n, s o m h ä r k a n å v ä g a b r i n g a s e n re- f o r m i d e t n u v a r a n d e u p p f o s t r i n g s s ä t t e t, så att föräldramyndigheten åter tager i besitt- n i n g b å d e s i n a r ä t t i g h e t e r och s k y l d i g h e t e r och a t t v å r t s p r å k aflägger h v a r j e för rå- h e t e n, b r o t t e n och s j ä l f s v å l d e t s k y d d a n d e f ö r k l ä d n a d och f ö r s k ö n a n d e u t t r y c k.
Oegentligheter i uttryckssätten skapa » o e g e n t l i g h e t e r » i t a n k a r och h a n d l i n g a r; h ä r p å h a f v a v i f å t t m e r ä n n o g af s o r g l i g a exempel i våra dagar.
Aue • ..., • • ' I % 1 A«|: ?t %^ " Litet gnabb ibland. "
En sommarskiss af Mathilda Langlet, K o n s a t t i n n e i s ä n g k a m m a r e n och g r ä t; h a n gick m e d s t o r m s t e g d ä r u t e i s a l e n och s t o d d å och d å u t e p å v e r a n d a n för a t t h ö r a efter, o m å n g b å t e n » b l å s t e ».
T y h a n s k u l l e f a r a i n till s t a d e n, d e t h a d e h a n be- s l u t a t.
H o n fick k o m m a efter n ä r h o n b e - h a g a d e — h a n skulle visst inte tvinga hen- n e.
F r å g a d e h o n ej m e r a ä n så efter h a n s b e k v ä m l i g h e t o c h t r e f n a d, s å — fick h o n g ö r a s o m h o n ville: h a n skulle n o g r e d a sig ändå.
Men här k u n d e h a n inte dröja längre; h a n kunde inte arbeta, h a n vantrifdes, h a n måste härifrån.
H o n s a t t v i d f ö n s t r e t d ä r i n n e och s å g o c k s å efter å n g b å t e n.
H o n g r ä t ej l ä n g r e, m e n d e t v a r icke för d e t a t t s m ä r t a n v a r mindre.
Tvärtom.
Ju mera hon tänkte på d e r a s t v i s t, d e s s s v å r a r e blef d e t.
D e r a s f ö r s t a tvist på fem år!
S m å rneningsskiljaktigheter h a d e n o g f ö r e k o m m i t, e t t och a n n a t l i t e t moln hade ju någon gång sett något hotan- de ut, m e n aldrig h a d e något oväder bru- t i t u t, a l d r i g f ö r r ä n n u!
O c h af e n s å d a n orsak!
Och det var hon, som hade rätt — alldeles b e s t ä m d t h o n!
F l y t t a i n till sta- den den tjugonde augusti, när hyran var b e t a l a d till m e d l e t af s e p t e m b e r!
N ä r a p å e n h e l m å n a d till p å l a n d e t, och d o k t o r n h a d e j u sagt, a t t s e p t e m b e r vore den hälso- s a m m a s t e t i d e n, om v ä d r e t ä r v a c k e r t!
V i s s t h a d e h o n r ä t t — i alla fall k u n d e m a n v ä l ej g e sig af b u r d u s u t a n alla f ö r b e r e d e l s e r, och d e t v a r s å m y c k e t, s o m s k u l l e g ö r a s och s o m k u n d e g ö r a s m e d s t ö r r e fördel h ä r u t e — s p r i t a fjäder, s t o p p a o m m a d r a s - s e r m e d m e r a, a t t icke t a l a o m s t o r t v ä t t e n!
N e j, h o n k u n d e icke gifva m e d sig.
H a n m å s t e inse, a t t h o n h a d e rätt.
H a n s skäl voro icke p å långt n ä r så t u n g t v ä g a n d e s o m h e n n e s — d e t v a r b a r a för a t t hon i n t e s k u l l e få s i n vilja f r a m, s o m h a n höll i sig — d e t v a r h o n v i s s p å.
D e t h a d e h a n n ä r a på sagt he nne rent ut, t y de h a d e v ä x l a t h å r d a och b i t t r a o r d, för f ö r s t a g å n - g e n s e d a n f e m år.
O c h n u s k u l l e h a n en- s a m flytta i n till s t a d e n, s k u l l e r e s a s t r a x — m å n n e h a n verkligen skulle göra d e t?
Jo, det skulle han.
J u s t n u ö p p n a d e h a n
k ö k s d ö r r e n och f r å g a d e i s i n v a n l i g a t o n: » H v a r ä r f r u n?
J a g s k a l l r e s a till s t a n.
» H o n r e s t e sig h a s t i g t o c h gick u t.
Det k o m n å g o t h å r d t i h e n n e s s i n n e, och d e t hördes i tonen, då hon sade: » H ä r ä r j a g, Adolf.
Ar det något du vill? » H a n såg p å h e n n e, litet obehagligt be- r ö r d, t y c k t e s d e t, m e n h o n ä n d r a d e ej e n min.
» Ä n g b å t e n är strax här, » sade h a n.
» Jag h i n n e r ej p a c k a n å g o t, m e n d u k a n j u v a r a g o d och l ä g g a i n m i n a s a k e r och s k i c k a K r i s t i n i n m e d e f t e r m i d d a g s b å t e n, s å får h o n ordna litet åt mig d ä r h e m m a.
» » Hon k a n j u s t a n n a kvar i staden — j a g reder mig nog ändå härute. » » Du s t a n n a r således kvar, Emilia? » » Ja, naturligtvis; den bästa tiden att vara p å l a n d e t å t e r s t å r ä n n u och alla s y s s l o r — » » Låt oss för all d e l icke b ö r j a o m i g e n, » af b r ö t h a n o t å l i g t; » om tio m i n u t e r ä r å n g - b å t e n h ä r — h v a r äro b a r n e n?
» H o n gick u t och k o m t i l l b a k a m e d d e n lilla t v å - å r i g a flickan p å a r m e n; g o s s e n led- de hon vid h a n d e n.
» Säg a d j ö å t p a p p a — • d e t d r ö j e r l ä n g e, i n n a n d u får se h o n o m i g e n, » s a d e h o n till d e n lilla, och m e d a n h o n u t t a l a d e o r d e n, tyckte hon att det liksom m e d en h å r d h a n d grep om hennes hjärta.
H a n lyfte u p p g o s s e n och k y s s t e h o n o m, och s å v ä n d e h a n sig till flickan, s o m s t r ä c k t e a r m a r n a e m o t h o n o m.
F a d r e n s och m o d r e n s ö g o n m ö t t e s e n s e k u n d, och b å d a k ä n d e e n v a r m a r e fläkt, s o m v a r n ä r a a t t s m ä l t a h å r d - h e t e n i s i n n e t, m e n i n g e n d e r a ville först g e v i k a, och s å blef d e t s o m d e t v a r.
» F a r v ä l E m i l i a », s a d e h a n och n i c k a d e å t h e n n e, och s å gick h a n.
H o n s a t t e sig p å v e r a n d a n och s å g u t å t s j ö n: d ä r s k ö t å n g b å t e n f r a m om u d d e n, Adolf v a r r e d a n n e r e p å b r y g g a n — ä n n u n å g r a m i n u t e r och h a n v a r o m b o r d och bå- ten lade u t igen.
Så v a r h a n d å b o r t a, och j u s t i d a g!
I m o r g o n v a r d e t d e r a s b r ö l l o p p s d a g, d e n da- g e n, s o m d e a l l t i d b r u k a t » fira » m e d e n l i t e n familjefest, m e n f ö r n ä m l i g a s t m e d nå- gra ö m m a ord om att deras lycka var lika stor, d e r a s k ä r l e k l i k a v a r m s o m p å d e n första bröllopsdagen.
Och n u b r y d d e h a n sig ej e n s o m a t t v a r a h e m m a p å d e n da- gen!
Det var tydligt — h a n älskade henne ej l ä n g r e.
O c h n ä r h o n t ä n k t e efter, h a d e d e t p å s i s t a t i d e n ej v a r i t så s o m förr.
N e j, d e t v a r s l u t.
S k u l l e h e n n e s l y c k a blif- v a så k o r t?
F e m korta år!
Och hon, som t r o t t, a t t d e n s k u l l e r ä c k a i alla t i d e r!
H o n b ö j d e sig n e d öfver b a r n e t, s o m s a t t i h e n n e s k n ä, l u t a d e sin k i n d m o t d e t b l o n d - l o c k i g a lilla h u f v u d e t och ö n s k a d e i s i t t h j ä r t a, a t t d e n lilla a l d r i g skulle bli s å d j u p t olycklig s o m h e n n e s m o d e r i d e n n a s t u n d.
M e n d e t g i c k ej a n a t t s i t t a o v e r k s a m.
H o n s k u l l e p a c k a e n k a p p s ä c k och t a l a m e d j u n g f r u n o m h u r u d e t s k u l l e o r d n a s » i s t a ' n ».
H v a r k e n b a r n eller t j ä n a r e s k u l l e få e n a n i n g o m d e n n a bedröfliga s c h i s m.
E m e l l e r t i d s a t t f ö r e m å l e t för h e n n e s tan- k a r p å å n g b å t e n i e n allt a n n a t ä n a n g e - n ä m s i n n e s s t ä m n i n g.
D å h a n t a l a t om a t t r e s a i n till s t a d e n, v a r d e t e g e n t l i g e n i n t e så a l l v a r s a m t m e n a d t.
H a n hade en s m y g a n d e förhoppning om, a t t E m i l i a s k u l l e blifva l i t e t s k r ä m d af h o - t e l s e n och gifva m e d sig, m e n d å d e t n u alldeles icke t y c k t e s r ö r a h e n n e, så finge h o n n ö j a sig m e d d e t s o m d e t blef.
H o n h a d e å t m i n s t o n e k u n n a t b e d j a h o n o m d r ö j a öfver morgondagen.
Men naturligtvis tänkte hon inte på, hvilken d a g det v a r!
Förr h a d e hon a l l t i d r ä k n a t b r ö l l o p p s d a g e n s o m en h ö g t i d, och n u g l ö m d e h o n d e n a l l d e l e s!
H a n d r o g en t u n g s u c k.
Skulle deras lycka så snart förgå?
F e m k o r t a år, och h o n ä l s k a d e h o n o m ej l ä n g r e!
J a, h a n h a d e j u m ä r k t p å s i s t a t i d e n a t t h o n v a r i t sig olik — m i n d r e g l a d, m i n d r e villig a t t r ä t t a sig efter h a n s ö n s k n i n g a r, m i n d r e ö m och omtänksam.
Och n u i d a g!
Det vore väl u n d e r l i g t o m icke h a n, m a n n e n, f a m i l j e n s hufvud, skulle k u n n a b e s t ä m m a, h u r u lång eller k o r t d e r a s s o m m a r v i s t e l s e s k u l l e bli.
O c h d e t v a r b a r a för a t t h o n n u n ö d v ä n - d i g t ville h a f v a sin vilja f r a m, s o m h o n s a t t e sig e m o t h o n o m.
D e t h a d e h o n n ä s t a n s a g t r e n t u t, och för öfrigt s k u l l e h o n v ä l eljes h a f v a t a g i t s k ä l, n ä r h a n s a d e h e n n e, att det gick inte a t t a r b e t a d ä r u t e p å lan- d e t, ä n s ä k r a d e h a n d e n e n a, ä n d e n an- d r a b o k e n, och d e s s u t o m s a k n a d e h a n ar- betslust.
Det v a r så förledande a t t sitta ute på verandan, att v a n d r a i skogen eller » ligga u t e p å fiske », a t t h a n f ö r s u m - m a d e s i t t a r b e t e.
H a n b e h ö f d e h v i l a, på- s t o d h o n — b a h!
d e t m å t t e h a n v ä l själf v e t a b ä s t, o m och n ä r h a n b e h ö f d e h v i l a.
Och det behöfde h a n inte.
Nej, j u s t n u skulle h a n arbeta.
D e t s k u l l e bli r i k t i g t s k ö n t a t t få v a r a i fred m e d a r b e t e t.
Äh, h v a d d e t skulle g å a t t s t u d e r a och skrifva, n ä r m a n i n t e blef s t ö r d af n å g o t — i n t e af n å g o t!
Och så v a r h a n då f r a m m e vid sin resas m å l, d e n t o m m a öfvergifna s t a d s v å n i n g e n.
H a n gick först in i salongen, m e n där var ohyggligt!
Nedfällda rullgardiner, möblerna i n s v e p t a i l a k a n o c h s k y n k e n, l u k t af k a m - f e r t och n a f t a l i n i h v a r j e v r å!
H ä r k u n d e h a n i n t e v a r a, m e n d e t b e h ö f d e s ej heller.
H a n var ju ensam.
E n s a m — det låg n å g o t t u n g t i d e n tan- k e n.
M e n d e t v a r j u e n s a m h e t e n och lug- n e t, h a n g l a d t sig å t, h v a r f ö r s k u l l e h a n d å i n b i l l a sig, a t t d e t v a r t r å k i g t?
Så g i c k h a n in i s i t t a r b e t s r u m.
D ä r v a r allt sig likt.
N ä r h a n d r o g u p p r u l l g a r d i n e r n a och s å g sig o m, k o m d e t e n k ä n s l a af t r e f n a d öfver h o n o m — h a n satte, sig g e n a s t till skrif- bordet.
E n s t u n d a r b e t a d e h a n m e d ifver, m e n så hörde h a n några glada b a r n r ö s t e r från gården, som distraherade honom.
H a n kun- d e ej l å t a bli a t t t ä n k a p å s i n a b a r n — o u p p h ö r l i g t t r ä n g d e sig m e l l a n h o n o m och b o k e n s k u g g b i l d e r m e d l j u s a l o c k a r och b l å ögon, och m e r ä n e n g å n g s å g h a n u p p för a t t ö f v e r t y g a sig o m, a t t icke e t t p a r r u n d a a r m a r s t r ä c k t e s e m o t h o n o m eller e n r o s i g k i n d n ä r m a d e s intill h a n s.
Ä n n u en t i m m e höll h a n ut, m e n sedan v a r det omöjligt.
Det v a r j u n u också mid- d a g s t i d — h a n m å s t e g å u t för a t t få m a t.
Ä h j a, d e t v a r i n t e s å otrefligt — för o m b y - tes skull.
E n t i m m e senare k o m h a n tillbaka vid miserabelt humör.
Middagen hade varit » o ä t b a r », ölet v a r m t, u p p a s s n i n g e n t r ö g, in- g a r ä t t e r a t t v ä l j a p å, och d e t s ä m s t a, s o m fanns, h a d e h a n naturligtvis varit idiotisk nog att taga.
Nej, i morgon skulle h a n gå p å en annan » matkrog ».
I morgon!
Den dagen h a d e h a n alltid s u t t i t v i d e t t l i t e t f e s t l i g t b o r d, och E m i l i a h a d e ö f v e r r a s k a t m e d nå- g o n v ä l l y c k a d n y a n r ä t t n i n g, och h a n h a d e h a f t h e m m e d sig e n b u t e l j vin, och fest- stämning rådde hela dagen.
H a n blef s å vek, när h a n k o m att t ä n k a på detta.
Kan- ske h a d e h a n ä n d å haft litet orätt — inte i sak — visst inte, m e n i sätt.
.
.
H a n gick in i s ä n g k a m m a r e n.
Där var allt i b ä s t a o r d n i n g.
P å s y b o r d e t s t o d e n korg, öfverhöljd m e d en duk.
H a n lyfte u p p d e n, och d ä r u n d e r l å g öfverst b l a n d sy- sakerna en nålbok m e d ett litet broderi.
H u r u ofta h a d e h a n ej s e t t d e n i h e n n e s händer!
H a n h a d e s u t t i t och s e t t p å, n ä r h o n s y d d e b r o d e r i e t, och h a n t y c k t e n ä s t a n, att han ännu hörde hennes glada stämma, n ä r h o n u t r o p a d e: » Nu s k a l l j a g d å k u n n a hålla r e d a på m i n a synålar! » Och återigen blef h a n s å d ä r v e k och u n d e r l i g till m o d s.
D ä r u t e .på s o m m a r s t ä l l e t gick d a g e n u n - der växlande stämningar.
När Emilia väl p a c k a t i n allt, h v a d h o n k u n d e t ä n k a sig a t t m a n n e n behöfde u n d e r sin vistelse i s t a d e n, och affärdat Kristin, hade hon b a r n e n a t t s y s s l a m e d och å t s k i l l i g t a n n a t, som upptog hennes tankar.
Men när de s m å k o m m i t i s ä n g och h o n s a t t d ä r en- s a m, d å k o m d e t m e d m a k t öfver h e n n e, allt d e t s o m h o n h e l a d a g e n h å l l i t t i l l b a k a.
H a d e hon verkligen så obetingadt r ä t t?
J o, i sak, naturligtvis, m e n i s ä t t?
Det var m i n s t s a g d t t v i f v e l a k t i g t.
M å n n e d e t icke v a r h o n, s o m f ö r s t blef o n d och r e t a d e h o n o m till e t t h ä f t i g t s v a r?
M e n h o n k u n - d e v ä l o c k s å bli » u r h u m ö r », n ä r h a n v a r s å o r i m l i g och ej ville i n s e, a t t h e n n e s p l a n gick u t p å h u s e t s b ä s t a!
H a n kunde inte arbeta därute, sade han.
Äh, det var ju e n d a s t för a t t icke a r b e t a, s o m h a n v a r h ä r u t e, h v i l a n v a r för h o n o m a l l d e l a s o u n d - gänglig, det h a d e läkaren försäkrat.
Det var för h a n s e g e t b ä s t a h o n ville h å l l a h o n o m k v a r h ä r u t e, och m y c k e t m e r a e k o n o m i s k t var det också.
O c h så v a r d e t s å s k ö n t härute, sådan grönska, sådan blomsterprakt, den friska luften, den vackra sjön — att r e d a n, s å t i d i g t, l ä m n a allt d e t t a!
E n t a n k e slog h e n n e.
K a n s k e d e t ä n d å i g r u n d e n vore e n d a s t egoism?
Hon hade m å h ä n d a b e d r a g i t sig själf m e d f a l s k a g r u n - d e r och s k y l l t p å allt d e t t a för a t t e n d a s t för n å g r a v e c k o r l ä n g r e n j u t a af v i s t e l s e n p å landet, som h o n älskade n ä s t a n m e d pas- sion.
O c h för d e t t a h a d e h o n så d j u p t s å r a t s i n m a k e — s i n a b a r n s far!
H o n s t e g u p p och t o g h a n s p o r t r ä t t f r å n s k r i f b o r d e t.
H u r g o d h a n s å g u t, och h a n var också god, ädel, r ä t t ä n k a n d e!
H v a d h a d e h o n varit u t a n h o n o m, hon, en svag, vack- lande natur, endast genom umgänget med h o n o m u p p h ö j d och f ö r ä d l a d!
J a, h o n h a d e o r ä t t, o r ä t t p å alla v i s, och d e t s k u l l e h o n e r k ä n n a och afbedja.
Det skulle hon.
O c h m e d d e n f ö r e s a t s e n som- nade hon.
Men a n d r a morgonen k ä n d e h o n det litet a n n o r l u n d a.
H o n f ö r s ö k t e skrifva till h o n o m, m e n d e t ville ej g å b r a.
H o n r å k a d e b ö r j a m e d, a t t d e b å d a t a g i t en o b e t y d l i g h e t allt- för d j u p t, och s e d a n ville d e t ej g å a t t få någon bra fortsättning.
H o n sköt otåligt bort papperet.
N e j, h o n s k u l l e r e s a i n till staden i — ja, i eftermiddag.
» M a m m a, få v i g å n e d till b å t e n och m ö t a K r i s t i n?
» b a d lilla H e r m a n.
» A m a n d a g å r m e d oss, o c h vi s k a ' s e efter lilla s y s t e r så väl, så väl!
» » A m a n d a » i n k a l l a d e s och fick s t r ä n g a or- der att inte gå u p p på bryggan, u t a n hålla sig p å l a n d b a c k e n, och s å b a r d e t af m e d det glada sällskapet.
E m i l i a gick i s a l e n och d u k a d e b o r d e t.
B l o m m o r och g r ö n t o r d n a d e h o n s m a k f u l l t, och d e n för d a g e n ä m n a d e t å r t a n s t o d b l o m - stersmyckad midt på bordlöparen.
Hvarför g j o r d e h o n d e t t a?
D e t ville h o n ej e n s till- s t å för s i g själf, o c h e n o b e s t ä m d f ö r h o p p - n i n g, s o m e m e l l a n å t ville t r ä n g a s i g f r a m, höll h o n m e d m a k t t i l l b a k a.
I c k e h e l l e r s å g h o n n e d å t s j ö n, och f a s t h o n h ö r d e, b å d e n ä r b å t e n k o m och gick, k a s t a d e h o n ej e n blick n e d å t s t r a n d e n.
Det v a r underligt, a t t K r i s t i n och b a r n e n dröjde så länge, m e n hon stod h å r d n a c k a d t kvar vid bordet, m e d ryggen m o t dörren.
H o n ville ej gifva r u m å t e n s e n s k u g g a af h o p p, s o m s k u l l e f ö r b y t a s i m i s s r ä k n i n g.
M e n n å g o t ljui?
b a k o m h e n n e s k r ä m d e h e n - n e, o c h h o n v ä n d e ofrivilligt p å h u f v u d e t.
» O! » Mera förmådde hon ej, m e n hon sprang emot honom, som stod där m e d u t b r e d d a a r m a r, och k a s t a d e s i g o m h a n s h a l s.
» Förlåt m i g!
J a g h a d e orätt! » sade h a n.
» Nej, n e j!
D e t v a r j a g, e n d a s t j a g, som h a d e orätt! » utbrast hon.
H a n kysste henne.
» Jag är rädd, a t t vi h a d e orätt bägge två, » sade h a n.
H o n s v a r a d e icke, m e n s e d a n, o m kväl- len, t y c k t e h o n, a t t d e n n a b r ö l l o p p s d a g e n v a r i t d e n ljufligaste af a l l a h o n h i t t i l l s u p p - lefvat.
* g a r n a j o l l e r.
då barnet börjar tala, eller som det kal- 2) en las tid » jollra », hälsas af föräldrarne med jubel, det första » mamma » eller » pappa » göra dem öf- verlyckliga, och de h a i den lilles joller sin stör- sta glädje.
Men längre fram, om jollrandet öf- vergår i pladdersjuka, blir det till en plåga i både skolan och hemmet.
Pratsjukan beror på en inre rörelsedrift, på en viss liflighet i sinnet, på en snabb känsloutveckling, och sålunda h a r m a n rakt inte hjärta a t t göra den lilla pladdermakaren någon förebråelse.
Det är emellertid mycket oriktigt att bygga särskilda förhoppningar vid ett pratsjukt barn.
» Man bör taga sig till vara för det omdömet, a t t talträngdhet skulle tyda på särskild intellektuell begåfning, » säger en tysk psykolog.
» Ofta h a r den just sin grund i tomhet på föreställningar och brist på inre lif, på inre själfständighet.
Den tomma t u n n a n ger från sig starkaste ljudet. » Och rätt lugnande är det hvad h a n vidare säger: » Man bör ej oroa sig, om barnen äro sena att lära sig tala.
Detta är kanske blott följden af en mycket liflig mottaglighet, som först tager i anspråk barnets själskrafter, eller af en redan befintlig rikedom på intryck, som just på grund af sin rikedom blott efter ett längre förarbete kan taga sig uttryck i ord. » Därför bör m a n ej påskynda barnets joller och tal genom att prata för mycket med detsamma.
Dppfostrarinnor, hvilkas tunga aldrig står stilla, äro ett verkligt ondt för barnen.
Ofta förstår barnen alls inte hvad som talas till dem, och därigenom vänja de sig att tanklöst apa efter hvad de stora säga.
Häri k a n m a n ofta söka orsaken till att de s. k. underbarnen, då de växa upp, för det mesta icke alls öfverträffa andra, utan till och med stå efter dem.
Genom att in- plugga hos dem en massa ord, siffror eller andra saker h a r m a n icke lämnat deras unga själ tid att vinna den rätta spänstigheten och att utveckla sin tankeförmåga.
Man bör alltså ej öfverhopa barnen med ord- svall och särskildt ej belamra deras minne med inlärandet af obegripliga verser etc.
Följden af en dylik exercis skall sällan eller aldrig bli god.
Man bör ej själf uppmuntra dem till a t t oupp- hörligt prata.
Om m a n icke blott med tålamod hör på barnens myckna prat, utan genom frågor eller särskilda yttringar af välbehag sätter deras lilla tunga i en alltjämt ökad fart, måste till sist hos barnet utvecklas en riktig mani a t t prata.
Men pratsjukan förleder b a r n e n endast alltför ofta till falska omdömen, till öfverdrifter, lögner och ofta äfven till slarf i språkets form.
Ofta I har redan mången liten pratmakare varit orsaken till split och tvister af bittraste slag inom fa- miljerna.
Det har h ä n d t mer än en gång att b a r n genom att pladdra om sina husliga förhål- landen gjort föräldrarne skada eller gifvit tjufvar anledning till inbrott, såsom den lilla flickan, som på gatan talade om för sin vänninna, att hen- nes far hade skåpet fullt med pengar, men att han inte alls var rädd om dem, u t a n många gånger lät nyckeln sitta i.
Detta hörde en lös- drifvare, och då barnet äfven berättade, att ingen var hemma, gick h a n direkt och plundrade skå- pet.
Man bör sålunda ej tillåta barnen prata för mycket, m a n bör ej låta dem berätta, hvad andra människor säga eller göra, m a n bör ej göra dem några onödiga frågor, m a n bör befalla dem att tiga, om de prata utan eftertanke, eller om de äro näsvisa och lillgamla, m a n bör föra alla deras öfverdrifter tillbaka till den rätta måttstocken och lära dem betänka, att de hafva två ögon och två öron, men blott en mim, att de alltså kunna se och höra mycket, men a t t de böra tala litet därom, och att tala är silfver, m e n tiga är guld.
J. F. - I " r ö d a * s a l o n g e n ".
Ett ungdomsminne.
Skildradt för I d u n af Linnea.
Idun!
— H v i l k a m i n n e n » från l ä n g s t f ö r s v u n n a t i d e r » d y k a icke u p p v i d d e t t a namn!
D u lilla t i d n i n g, s o m r å k a t för- i r r a d i g h i t till d e n n a u n d a n g ö m d a v r å af M i n n e s o t a i d e t f j ä r r a n n o r d v ä s t e r n, sven- skarnes Sverige på a m e r i k a n s k jord, h u r u snäll d u v a r som sökte dig fram ä n d a hit till e n l a n d s f l y k t i g d o t t e r f r å n S v e a s b a r r - s k o g a r!
H u r u e g e n d o m l i g t l j u d a icke » Helgs- målsklockans » toner h ä r u p p e, och hvilka m i n n e n m a n a d e icke f r a m f r å n f o r d o m, från det kära h e m m e t i Norrland, där den, s o m n u skrifver d e s s a r a d e r, e n g å n g i t i d e n l ä r d e sig t a g a d e f ö r s t a s t e g e n p å e n lefnadsväg, som oförtänkt skulle leda så v i d a.
I d u n, d u lilla f r a m l o c k e r s k a af s k ö n a m i n n e n från ett fjärran fosterland, j a g håller af d i g b å d e för d e t t a o c h för m y c k e t a n n a t.
N ä r m a n blir ö f v e r m ä t t af d e n m y c k n a söta maten, detta krimskrams, hvaraf ame- r i k a n s k l i t e r a t u r ä r s å full, d å ä r d e t s å u p p f r i s k a n d e a t t få l y s s n a till d i t t e n k l a språk.
Det gör sinnet u n g t på n y t t att få d e l af d i n a ä p p l e n, o c h d e n d ä r f å t t s m a k p å d e m, k a n icke v a r a d e m f ö r u t a n.
M e n n u ville j a g b e r ä t t a d i g n å g o t, s o m d u g ä r n a, o m d u så vill, i d i n t u r f å r t a l a o m för a n d r a, n å g o n g å n g n ä r d u g ö r d i n r u n d kring Sveas bygder.
Det är blott ett enkelt u n g d o m s m i n n e, m e n k a n s k e skall det dock väcka en g e n k l a n g i n å g r a minnes- goda och t a c k s a m m a kvinnohjärtan.
Det var sista dagen i m a j m å n a d år 1862.
S t o c k h o l m, k u n g l i g t s k ö n t s å s o m alltid, l å g leende på sina sju holmar, m e d a n våren b a n d d e t e n r a m af g r ö n s k a, o ä n d l i g t s k i f t a n d e, s p ä d och fin.
U p p f ö r Ö s t r a B e r i d a r b a n s g a t a n — j a g v e t alls icke, o m d e n n u h a r s a m m a n a m n, t y Stockholms styrespinnar, de van- d a l e r n a, p l ä g a icke h a n å g o n f ö r s y n för u r g a m l a n a m n och k ä r a m i n n e n, då d e t gäller a t t kristna om s t a d e n s gator och torg — s y n t e s e n m ä n g d u n g a flickor m e d s n a b b a s t e g ila f r a m.
M a n k u n d e se p å d e m, a t t det gällde något viktigt den dagen.
För d e m alla v a r d e n n a v ä g så väl b e k a n t.
De h a d e u n d e r h e l a d e n flydda v i n t e r n m e d s i n a b ö c k e r u n d e r a r m e n eller i e n v ä s k a vid sidan k n o g a t i u r och skur, i solsken och v a c k e r t v ä d e r f r a m till h u s e t n: r 1, L o u i s d e G e e r s f. d. m i n i s t e r h o t e l l.
Där- u p p e i öfre v å n i n g e n m e d d e s s s t o r a p r ä k - tiga salar, d ä r fordom d a m e r och herrar från de allra högsta samhällslagren h a d e s a m l a t s v i d s t ö r r e fester, d ä r s a m l a d e s n u e n d e l af d e t u n g a k v i n n l i g a S v e r i g e för a t t, l e d d af d e b ä s t e l ä r a r e h u f v n d s t a d e n k u n d e prestera, taga sina första steg p å p å v e t a n d e t s v ä g, h i t t i l l s för d e m så o k ä n d och m y s t i s k.
R i k s d a g e n h a d e a n s l a g i t 1 0, 0 0 0 k r o n o r till » S e m i n a r i e t för b i l d a n d e t af sven- ska lärarinnor » och Sveriges statsminister, d e n ä d l e o c h h ö g s i n n a d e L o u i s d e Geer, h a d e k o s t n a d s f r i t t ö p p n a t s i t t h o t e l l till s e m i n a - riets förfogande.
* Som ordförande i semineriestyrelsen satt n o r d e n s arkiater, h a n som såg så långt och t ä n k t e så h ö g t, s å v i d t o c h s t o r t o m allt och aUa, e n k r i s t e n i o r d e t s f u l l a s t e och m e s t helgjutna betydelse, generaldirektör Huss.
N ä s t efter h o n o m i f ö r t j ä n s t, m e n fullt j ä m - s i d e s i i n t r e s s e för s a k e n, s a t t r e k t o r Silje- s t r ö m, h a n h v a r s o r d för k v i n n a n s b i l d n i n g v ä g d e så t u n g t, n ä r d e t g ä l l d e a t t b ö r j a företaget.
Och s e d a n k o m en hel m ä n g d af e m i n e n t e m ä n, u t m ä r k t a p å v e t e n s k a p e n s o c h k u l t u r e n s fält.
Ej underligt, a t t det första läsårets kur- s e r blifvit af s l u t a d e m e d e n s å d a n g l a n s.
Med s å d a n a lärare och ett s å d a n t m å l k u n d e det omöjliga bli e n möjlighet.
D e s s a u n g a b o r d e j u n u gifva s å d a n a prof p å duglig- h e t och förmåga a t t tillägna sig en högre bildning ä n den, som hittills varit k v i n n a n t i l l å t e n, a t t m a n icke b e h ö f d e å n g r a e t t s t a t s a n s l a g eller b e k l a g a f ö l j d e r n a af e t t i m å n g a s t a n k e v å g a d t e x p e r i m e n t.
O c h prof- v e n h a d e u t f a l l i t öfver, m e n icke u n d e r all förväntan.
E x a m i n a voro aflagda, l ä r a r n e v o r o n ö j d a, e l e v e r n a — j a, h v a r finna o r d a t t t o l k a, h v a d de k ä n d e?
M e n d e n h ä r d a g e n, o m h v i l k e n vi n u t a l a, v a r d e t e n a l l d e l e s s ä r s k i l d fest, s o m skulle hållas i » röda salongen », så kallad för s i n a p r ä s s a d e r ö d a s a m m e t s t a p e t e r.
I n s k y n d a d e u n g a och t a g a s i n a p l a t s e r.
Ögo- n e n stråla och h j ä r t a t klappar.
Det är ju s i s t a d a g e n p å d e t t a l ä s å r, s i s t a tillfället a t t r å k a s, s i s t a g å n g e n a t t se d e s s a r u m, där » de m å n g v i s a orden » ljudit från älskade lärares läppar.
D ä r i e n a h ö r n e t, l ä n g s t b o r t till v ä n s t e r, är en märklig grupp.
P å en piedestal står e n i g i p s u t f ö r d k o p i a af Q v a r n s t r ö m s p r ä k - t i g a m ä s t e r v e r k — Idun.
H u r u s k ö n s t å r icke s i n n e b i l d e n af d e n e v i g a u n g d o m e n d ä r m e d s i n k o r g af ä p p l e n!
B r e d v i d f o t s t ä l l n i n g e n står p å e t t bord en stor, öfvertäckt korg, och b r e d v i d d e n s t å r hon, s o m u n d e r d e t g å n g n a å r e t s å ofta g l a d t s e m i n a r i e t s elever m e d s i n a b e s ö k, d å h o n k o m för a t t l y s s n a p å n å g o n f ö r e l ä s n i n g eller s ä g a n å g r a u p p - m u n t r a n d e o r d till o s s.
M i l d s o m I d u n själf, f ö r s k ö n a d g e n o m d e n s j ä l e n s u n g d o m, s o m l y s t e f r a m g e n o m å r e n s m ä r k e n, stod Fredrika Bremer o c h log s i t t obeskrifligt i n t a - g a n d e l e e n d e, m e d a n snille o c h g o d h e t s t r å l a - d e u r h e n n e s ögon, h v i l k a h o n r i k t a d e ö m s o m * Gamla Östra Beridare-Bangatan är den nu- varande Sergelgatan.
Exc.
de Geer bodde 18G2 — enligt Stockholms adresskalender för det året — Arsenalsgatan 5, m e n där var naturligtvis ej den lokal, h ä r af ses.
I n ä m n d a kalender upp- tages » Seminarium för bild.
af svenska lärarinnor » till Östra Beridarbansgatan 1.
Nu h a vi, som bekant, två dylika seminarier: Norra och Södra, men om Fredrika Bremers I d u n h a m n a t i någon af dem, är oss icke bekant.
K a n h ä n d a k a n någon af våra läsarinnor, som är bättre underkunnig, välvilligt lämna upplysning härom.
Bed.
af Idun.
p å I d u n s ' bild, ö m s o m p å oss, s o m h a d e h o n velat anställa en jämförelse mellan båda.
A l l a l y s s n a d e vi, s å s o m v o r e d e t i d e n n a h o p b l o t t e t t e n d a ö r a för e n e n d a m u n.
O c h f r å n d e n n a m u n föllo o r d af k ä r l e k, sympati, u p p m u n t r a n, såsom när daggens d r o p p a r falla n e d p å t ö r s t i g ä n g.
F r e d r i k a t a l a d e i d e n n a s t u n d till e n u n g d o m, å t hvilken hon som minne öfveiiämnade Iduns bild.
O r d e n h a n o g d e flesta af oss för- glömt, men stunden, intrycket, det står kvar.
O c h k v a r s t å r v ä l o c k s å I d u n s bild i n å g o t h ö r n af d e n p r ä k t i g a b y g g n a d, d i t S e m i n a r i e t för b i l d a n d e af l ä r a r i n n o r s e d a n flyttades.
F r e d r i k a B r e m e r slutade sitt tal m e d a t t s ä g a, d e t h o n n u ville l ä m n a h v a r och e n af oss e t t af I d u n s ä p p l e n, och s å a f t ä e k t e hon korgen, hvari de allra präktigaste mes- sinaapelsiner lyste så gula mellan klasar af v a c k r a b l o m m a r och g r ö n a b l a d.
En och e n g i n g o v i n u f r a m och m o t t o g o u r h e n n e s h ä n d e r e n a p e l s i n och en b l o m m a.
A c k, h u r u h o n log och n i c k a d e och n i c k a d e och l o g!
D e n s t o r a r e s p e k t e n f ö r b j ö d oss a t t s l u t a d e n lilla g e s t a l t e n i f a m n, m e n v i n e g o d j u p t, och i m å n g e n s ö g a d a r r a d e en tår, från allas läppar hördes e t t tack.
Mycket m e r k u n d e j a g b e r ä t t a dig, I d u n, från d e n n a tid.
H u r u m a n s t u d e r a d e och a r b e t a d e för b r i n n a n d e lifvet!
H v a d m i n d r e b e g å f n i n g icke f ö r m å d d e u t r ä t t a, d e t fick fliten ersätta.
I n g e n t i n g v a r för s v å r t för d e s s a v e t g i r i g a flickor.
I n g a p r o b l e m h a d e g a m l e Euklides uppställt, som icke lyckligt löstes.
Uppför logikens höjder klättrade n å g r a s å b e h ä n d i g t, m e d a n a n d r a å t e r för- d j u p a d e sig i k e m i s k a e x p e r i m e n t e r u n d e r prof. L o v e n s ö f v e r i n s e e n d e.
Prof. F o c k, l i t e n till k r o p p e n, m e n m e d en s t o r själ, exakt som de lagar h a n talade om, lyssnade f ö r n ö j d till s i n a flitiga e l e v e r s b e s k r i f n i n g a r o m t y n g d l a g a r n a, o m l j u s e t s h a s t i g h e t och ljudets vågor.
I d e n zoologiska k l a s s e n f ö r d e prof. S u n d e v a l l o r d e t, m e d a n prof. v o n D i i b e n e t t p a r t i m m a r i v e c k a n förde oss m e d sig e t t l i t e t s t y c k e i n p å a n a t o - m i e n s och fysiologiens o m r å d e.
E e k t o r Silje- ström var vår vägvisare på pedagogikens fält.
» Mina damer, » sade h a n en gång, » kommen ihåg, att n ä r läraren träder in i l ä r o s a l e n skall d e t för e l e v e r n a s y n a s s o m n ä r solen g å r u p p p å h i m l a h v a l f v e t », — och d e o r d e n l j u d a ä n.
B o t a n i k e n blef i n g a - l u n d a en f ö r s e g l a d v e t e n s k a p, n ä r prof. A n - d e r s s o n l e d d e v ä g e n d i t in.
I v ä r l d s h i s t o - r i e n t o g l e k t o r T h a m f r å n K a r l b e r g oss m e d sig, och vi fingo h ö r a s å m y c k e t o m k r i g och k r i g s r u s t n i n g a r, a t t v i t y c k t e oss för- n i m m a v a p e n s k r a m m e l i h v a r j e h ö r n.
» Och, mina herrar, detta var det minnesvärda året 1632, » sade han, förgätande att h a n n u h a d e s e m i n a r i e f l i c k o r f r a m f ö r sig i s t ä l l e t för s i n a k a d e t t e r v i d K a r l b e r g.
D e t v a r b l o t t s k u g g a n af e t t löje, s o m for öfver v å r a a n s i k t e n, d å v i ofta fingo h e t a » m i n a h e r r a r », t y v i v o r o alltför i n t r e s s e r a d e a t t f ä s t a oss v i d s m å s a k e r.
O c h h v a d skall j a g s ä g a o m de s t u n d e r, d å m a g i s t e r P a l l i n slog u p p d ö r r a r n e till Sve- r i g e s P a n t e o n p å v i d g a f v e l och l ä t d e s t o r e h j ä l t a r n e s s k u g g o r g l i d a förbi, m e d a n h a n förtäljde deras u n d e r b a r a lefnadssaga?
Nog t y c k t e v i då, a t t i n t e t l a n d p å j o r d e n k u n d e j ä m f ö r a s m e d v å r t S v e r i g e, » ä r a n s och h j ä l - tarnes land ».
M e n t i d e n r ä c k e r icke till a t t t a l a o m allt, s o m h ä n d e och s k e d d e i d e d a g a r n e däruppe i salarne i n:r 1 Ö s t r a B a n g a t a n.
E f t e r t r e å r s k u r s u t e x a m i n e r a d e s d e flesta af oss och, för s å v i d t j a g v e t, blefvo vi alla a n v ä n d a i n y t t a n s tjänst, d e n ena p å ett, den a n d r a på ett a n n a t sätt.
D e far- h å g o r, s o m u t t a l a t s, a t t s v å r a följder s k u l l e drabba snart sagdt hela samhället, att h e m m e n s k u l l e l i d a m.
m.
för a t t n u k v i n - n o r t i l l ä t e s b e f a t t a sig m e d s t u d i u m af så- d a n a ämnen, som m ä n n e n e n s a m t haft mo- n o p o l p å, h a icke b e s a n n a t s.
F ö r s t a för- s ö k e t aflöpte v ä l, och i n g e n t ä n k e r n u - m e r a p å å t e r g å n g till f o r n a t i d e r s k v i n n l i g a u p p f o s t r a n, o m ock e n och a n n a n lofvar den gamla goda tiden, då kvinnan var kvinn- l i g a s t, n ä r h o n i n g e n t i n g v i s s t e och t ä n k t e m y c k e t litet.
S å h a r d u v ä c k t m i n n e n från f o r d o m, Idun, alltsedan du gjorde ditt första besök hos mig.
Lusten att tala om detta ung- d o m s m i n n e h a r v ä x t a l l t j ä m t, till d e s s d e n i d a g blef m i g ö f v e r m ä k t i g.
T a c k för d i t t tålamod!
T a g en hälsning m e d dig r u n d t k r i n g S v e a s b y g d e r f r å n e n af d e s s d ö t t r a r, s o m i e t t f j ä r r a n l a n d och u n d e r t i d e n s v ä x l i n g a r a l d r i g u p p h ö r t a t t ä l s k a s i t t eget.
H ä r b l a n d M i n n e s o t a s s k o g a r och m å n g a s j ö a r finnes m y c k e t s o m påminner o m Sve- rige, m e n i n t e t s o m k a n ersätta d e s s p l a t s i ett fosterlandsälskande hjärta.
Runebergs kvinnliga anför- vandter.
För I d u n af Hellen Lindgren.
(Slut från föreg.
nummer.)
» _ I a g t y c k e r v i s s t, a t t j a g s t r ä f v a r och " ^-^ b j u d e r till, m e n ä n d å.
.
.
» H o n v a r, s ä g e r h o n själf m e d e n d r a s t i s k l i k n e l s e, som den gamla g u m m a n, hvilken låg drucken under ett bord.
K ä r i n g e n s ä g e r: » h ä r skall j a g l i g g a och k r a f s a och s t u t a och k o m m e r ej ä n d å d e s s l ä n g r e.
» I e n af s i n a s k r i f t e r s ä g e r h o n: hvad skall den gamla?
H ä r g e r h o n sin b i t t e r h e r luft.
Hvad skall den gamla?
» Tyst, t y s t d u ä r en g a m m a l k v i n n a, sof, sof, g o d n a t t!
».
.
. » H v a r f ö r vill ä f v e n d e n g a m l a lefva, h v a r f ö r h a r ä f v e n h o n k ä n s l o r, h v a r - för vill h o n t i t t a u t o m s i n d ö r r?
» Ar 1863 drabbades som bekant Runeberg af slag.
H a n blef s e d e r m e r a e n i n v a l i d, f ä n g s l a d v i d s i n r u l l s t o l i n o m h e m m e t s fyra väggar.
Fru Runeberg säges knappt under d e s s a s i s t a å r h a v i s a t sig u t o m h u s k n u t e n.
M a n k ä n n e r likväl, a t t m a n t y c k e r s y n d o m h e n n e, e n k e l t och u p p r i k t i g t s a g d t, t y h u r u t r ö t t är h o n e j!
I skissen om » Den g a m l a » v i s a r d e t sig, h u r h o n a b s o l u t k ä n d e sig ur- s t å n d s a t t a t t lefva i lifvets g l a d a s t e sfer, d e u n g a f ö r h o p p n i n g a r n a s lifslust — d e n g a m l a h ö r icke till d e n n a k r e t s.
I e t t bref f r å n 1 8 6 5 b e r h o n o m u r s ä k t för a t t h o n g e r en inblick i sitt i n r e: » Förlåt, a t t j a g skrifvit ett underligt, ett f a n t a s t i s k t bref, m e n k o m i h å g, h u r j a g al- drig en s t u n d talar m e d någon m ä n n i s k a fritt så, a t t j a g k u n d e u t t a l a m i n i n r e m ä n - n i s k a, och u n d r a i c k e, a t t d e t b l å s e r e n litet underlig vind, n ä r m a n n å g o n g å n g g l ä n t a r l i t e t p å d ö r r e n till d e n k v a f v a hj ä r t e - k a m m a r e n.
Och dock borde m a n vid snart sextio å r icke m e r k ä n n a b l o d e t så h ä f t i g t s v a l l a i n o m sig. » Aldrig förstod hon konsten att låta detta blod, s o m så g ä r n a ville s v a l l a, l ä g g a s i n a oroliga böljor till r o.
A l l t i d u n g, u t b r i s t e r h o n i e t t b r e f: » J a g v e t ej r ä t t, h v a d j a g b e h ö f v e r för a t t bli frisk — luft, m e n — j a g tror mest — vänlighet. » Det var i samma bref, h o n k l a g a d e öfver s i n k ä n s l a af öfver- g i f v e n h e t p å e n f e s t för R u n e b e r g.
» Ja, det skulle i sanning gjort mig g o d t, om j a g trott, att på festen en e n d a skulle m e d en vänlig tanke k o m m a ihåg » den store mannens » ringa stackars hustru.
— O c h d o c k ä r j a g icke e t t s å d a n t e g o i s m e n s b a r n, a t t j a g vill d r a g a h o n o m n e d t i l l m i g » o. s. v. D e n n a v ä n l i g a t a n k e, d e n n a för h e n n e själf spcielt a f s e d d a u p p m u n t r a n v a r h e n - n e s ä r e l y s t n a d, o m m a n s å vill k a l l a d e t.
H o n vill v a r a s t o r, ä f v e n h o n, p å s i t t s ä t t, h o n m i s s t ä n k e r alltid, a t t k ä r l e k e n s k a p i t a l höll p å a t t s i n a och d e s s s v a l a r e n y a n s e r vill h o n n a t u r l i g t n o g ej h å l l a till g o d o m e d l i k a l i t e t s o m m e d s ä l l s k a p s a r t i g h e t e n s all- m o s a.
H e l l r e ä n a t t f i n n a sig i d e n n a k ä n s - l o r n a s k o n k u r s r e a l i s a t i o n, vill h o n s l u t a sig som snäckan i sitt skal, m e n på s a m m a g å n g k ä n n e r h o n e n s a k n a d, e t t behof a t t lefva m e r p e r s o n l i g t, m e r a r i k t.
Men det g å r h e n n e s o m s å m å n g e n a n n a n m a n eller k v i n n a, lifvets fröjd b l e k n a r f o r t a r e ä n l u s t e n a t t lefva d e t d ö r.
Hennes tröst-blir att h o n får g ö r a n y t t a v i d d e n n a s j u k b ä d d, v i d d e n n a Runebergs solnedgång, som m e d hen- n e s h j ä l p blef så l u g n och s å v a c k e r.
S o m h a n s s j u k s k ö t e r s k a finner h o n, a t t h o n k a n g ö r a n y t t a och, n ä r h o n oaflåtligt v a k a r p å mannens minsta önskningar, vet hon, att h o n fyller e n m i s s i o n.
N å g o n g å n g k a n h o n s m ä r t s a m t k ä n n a, a t t m a n ej f ö r s t å r, h u r u s t o r h e n n e s m i s s i o n ä r, h u r u ä d e l t uppoff- r a n d e h o n u p p f a t t a r d e n, h u r u k r a f t i g t äf- ven hon kunnat utveckla hvad Almqvist kallar sitt väsens blomma.
Då kunde hon i e t t bref m e d h j ä r t e g r ä m e l s e t a l a o m, h u r hon i h e m m e t betraktades som en under- o r d n a d, d ä r f ö r a t t h o n själf t a g i t e n t j ä n a - r e s s k e p e l s e.
E n v ä n gaf h e n n e e x e m p e l v i s e n v a c k e r kaffekopp och h o n b e s v a r a d e gåf- v a n m e d följande ord: stack, käraste, för din vänlighet att sän- da mig den granna koppen, men vet du, nog skall jag småningom göra den till Runebergs, ehuru mitt n a m n står på den, ty att ha något så där enkom för mig, det passar alls ej, går ej ens ihop med mitt vanliga sätt.
Marie fnyste ock strax, när jag sade det skulle bli min kopp, och slog knyck på nacken med ett: nåja, om det vore åt professorn, kunde det så vara, och icke ställer hon heller fram den åt mig.
Aldrig har jag varit en person, för hvars skull något gjorts. » E j f u l l k o m l i g, ej u t a n e t t g r u b b l a n d e, n å - g o t s v a r t s j u k t l y n n e s e g e n h e t e r och äresjli- k a, ä r fru R u n e b e r g l i k v ä l e t t s å d a n t k v i n - n o n a m n, s o m m a n ä l s k a r och s o m m a n m i n n s.
H o n är älskad, därför a t t h o n h a r så m y c k e t af k v i n n a n, j a, m a n k u n d e till- l ä g g a, s å m y c k e t af d e n u n g a k v i n n a n, h o n är ädelmodig, uppoffrande, passioneradt varm, melankoliskt grubblande, rättsifrande — och ur alla dessa egenskaper framblickar slutligen intelligensen hos den öfverlägsna begåfningen.
N ä r h o n t a l a r o m R u n e b e r g i e t t af s i n a bref, h u r u h ä n g i f v e n o c h s t o l t ä r h o n icke öfver h a n s v ä s e n s k l a r a k r a f t och s t o l t a lugn.
D e t ä r s o m o m m a n m ö t t e s af d e n vackra blicken från ett par älskande kvin- noögon, när m a n läser ord sådana som dessa i e t t bref f r å n 1 8 3 6.
N u f ö r s t h a r j a g fullt r ä t t och fullt l ä r t i n s e, h v a d j a g ä g e r i m i n m a n.
H v i l k e n l j u s, sig och v ä r l d e n b e g r i p a n d e a n d e b o r ej h o s h o n o m!
D e t är härligt
a t t se, h u r h a n skingrar hvarje dimma, h v a r j e t v e k a n, h u r allt blir k l a r t o c h l j u s t för h a n s o r d för e n o c h h v a r, s o m b l o t t vill h a f v a ö r o n a t t h ö r a.
D e t k a n j u v a r a e t t å p r o p o s för d a g e n a t t j u s t n u t a l a o m e n f r a m s t å e n d e finsk k v i n n a d å v å r t l a n d n y l i g e n g ä s t a t s af e n finsk författarinna, Alexandra Gripenberg, som i m å n g a fall fullföljt d e t a r b e t e för k v i n n o r - n a s höjande och själfständighet, i hvars t j ä n s t F r e d r i k a E u n e b e r g s t ä l l d e s i g och s o m u t g j o r d e e t t af h e n n e s l i f s m å l.
F ö r öfrigt är d e t också j u s t u r de u t d r a g, som Alexan- d r a G r i p e n b e r g l ä m n a t i e n skiss o m f r u Runeberg, som mycket i denna uppsats är h ä m t a d t, och d e t är således äfven en på- minnelse o m h e n n e s v e r k s a m h e t m e d pen- n a n, s o m d e n n a s k i s s k a n gifva l ä s a r e n.
— * Otsäde.
» 1 / a n d e t v a r a m ö j l i g t!
T o g h o n i n t e m e r 1 V i a r b e t s l ö n för e n s å u t s ö k t v ä l s i t t a n - de k a p p a?
Vill d u gifva m i g h e n n e s adress? » » G ä r n a, m e n s å billig ä r h o n n o g icke i allmänhet.
Min m a n skötte henne, då hon i vintras låg i tyfus, och t o g ingenting be- t a l d t, u t a n s k a f f a d e h e n n e i s t ä l l e t fria lä- k e m e d e l — så a t t därför är h o n så särde- les billig m o t m i g.
» D e b å d a d a m e r n a r y c k t e till v i d e t t r a s s - l a n d e af p a p p e r f r å n a n d r a h ö r n e t af s a - l o n g e n, d ä r d o k t o r n s a t t, l ä s a n d e s i n tid- ning.
D e t v a r tidningen h a n k r a m a d e sam- m a n, u n d e r d e t h a n häftigt reste sig och gick in i sitt r u m.
» O, h v a d k u n d e d e t v a r a!
H j a l m a r v a r alldeles likblek. » » D u m å s t e g å i n.
.
. » » J a g v e t k n a p p a s t.
.
.
H a n t y c k e r ej o m frågor.
D e t är så mycket en läkare ej f å r t a l a m e d n å g o n o m.
.
.
allt h v a d s o m h ö r till h a n s p r a k t i k.
O c h h v a d en- s k i l d t ä r f å r j a g a l l t i d v e t a, u t a n a t t fråga. » » Men o m h o n v a r sjuk.
.
.
» » Ja — det såg verkligen så u t, j a g måste se efter. » » Nå — d u d r ö j d e s å l ä n g e — • h a n v a r v ä l ej s j u k?
» » Nej, n e j, b a r a ledsen. » » D u vill k a n s k e ej t a l a o m öfver h v a d?
Det k a n j u vara så mycket, som äkta ma- kar måste hålla tyst med, m e n n o g v e t du, a t t d e t s t a n n a r h o s m i g, o m d u finner l ä t t n a d i a t t tala.
D u är j u lika blek s o m han nyss. » » Ja, d u skulle k a n s k e t r o något helt an- n a t, o m j a g icke h e l t e n k e l t s a d e d i g or- saken.
Således — h a n v a r ledsen å t a t t j a g, s o m h a n s a d e, t a r s k a t t af h a n s p a - tienter.
D e t v a r vårt samtal o m sömmer- s k a n — du b e h ö f v e r j u ej t i l l ä m p a d e t p å d i g — s a d e h a n, s o m gifvit h o n o m e n i n - blick u t i, a t t v i k v i n n o r v ä x a u p p u t a n r ä t t s - b e g r e p p, h u r h ö g b i l d n i n g v i för öfrigt ä r o i b e s i t t n i u g utaf.
J a g oekrade p å h a n s y r k e g e n o m a t t b e g a g n a m i g af s ö m m e r s k a n s billiga p r i s, o c h d e t f a t t a d e s b a r a a t t j a g s k u l l e t v i n g a h e n n e a t t s y å t alla m i n a b e k a n t a ä f v e n för s å g o d t s o m i n t e t.
O m m i n t o a l e t t k a s s a ej v a r t i l l r ä c k l i g, ville h a n hellre g e m i g dubbelt! » » Är m ä n n i s k a n u n g?
» » Ja, helt ung. » » Och s e r b r a u t?
» » Ja, h o n ä r n ä s t a n v a c k e r o c h h a r e t t behagligt väsen, m e n ser lidande ut. » » Min k ä r a A u r o r e!
D e t ä r n o g s å, a t t h e r r a r m ä n i a l l m ä n h e t ej t y c k a o m frågor, ä f v e n u t o m p r a k t i k e n o c h.
.
.
v i b ö r a ej fråga.
J a g är ledsen, a t t j a g b a d dig g å in.
Och n u är det m i n basartid.
Farväl.
V a r icke l e d s e n.
Det där är intet a t t t ä n k a p å.
H e r r a r ä r o s å n e r v ö s a n u för tiden! » Aurore t o g u p p sitt broderi, m e n d e t fick falla i g e n.
H v a d m e n a d e h o n m e d sina frågor?
Ung?
Vacker?
.
.
.
A.
M.
&lt;2&lt; Af hvilket, utvaldt som det blir bland tusen- tals fotografier från Ystad till Haparanda, lämnar en representativ och sällsynt in- tagande bild af vår tippväxande genera- tion.
Då vi slutligen kunna tillägga, att Idun under det senare halfåret genom alla num- mer och på alla områden naturligtvis skall sträfva att häfda sin erkända plats som landets förnämsta familje- och kvinno- tidning, våga vi hoppas på trofast stöd af alla gamla vänner och många nyför- värfvade därtill.
Verkställ nu alltså omedelbart postprenu- meration för det senare halfåret!
på det intet afbrott ningens regelbundna rum.
Stockholm i juni eller dröjsmål i tid- expedition må äga 1896.
Fted.
af vikt Idun.
* är nu för alla dem, hvilkas prenumeration utgår med juni månad, att genast förnya densamma för det senare halfåret, hvil- ket kommer att bjuda på saker af synner- ligt stort intresse.
Af samma skäl är just nu den gyn- sammaste tidpunkten för alla, hvilka ej förut hållit vårt blad, men hvilka nu ön- ska göra en profprenumeration på vårt lands mest spridda och omtyckta familje- tidning, att med kr.
2: 50 omedelbart verk- ställa abonnement för halfåret juli — de- cember.
På grund af de betydliga kostnader, som nedläggas på det under årets sista kvartal utkommande julnumret, hvilket gratis tillställes alla våra fasta abonnen- ter, nödgas vi nämligen i år, liksom i fjol, träffa den åtgärden att höja prenu- numerationspriset för detta sista kvartal, oktober — december, till 2 kronor.
Hel- och halfårspriset för tidningen blir likväl vid det gamla, så att de, som nu med endast kr.
2: 50 prenumerera till årets slut, därigenom tillskynda sig en lätt in- sedd fördel.
Bland tidningens innehåll under detta senare halfår vilja vi särskildt framhålla det rikt illustrerade Festnummer till It- m:t drottning Softas 60 -- års födelsedag, som utkommer redan i nästa vecka, och hvilket i såväl ord som bild Ull märkesda- gen den 9 juli kommer att gifva en skil- dring af vår landsmoders lif allt från barn- doms- och ungdomsdagar intill den stund som är.
Vidare: IBTOfi omfångsrika och; präktigt illusfreraae julnummer med litterära och konstnärliga vårt lands förnämsta författare ster och med det synnerligen galleriet af barnporträtt: bidrag af och arti- intressanta " Det yngsta S v e r i g e " i I D U N S julnummer, U r notisboken.
Kronprinsessan med sina söner anländer den 7 juli till Fredensborgs slott i Danmark och afreser följande dag till Norge för a t t där uppe- hålla sig några veckor å grosshandlaren Fearn- leys egendom Toreplads i Eingerike.
» Clauäe Gerard » guldbrud.
Guldbröllop firades på midsommardagen af f. d. departements- chefen i fångvårdsstyrelsen Victor Ljungstedt, född 1820, och hans maka, Aurora Lovisa Ljung- stedt, född Hjmi, född 1821 — den sistnämnda, som bekant, en af våra populäraste författarin- nor (signaturen Claude Gerard).
Båda äro till kropps- och själskrafter ganska raska och vistas under sommaren å villan Qvarnbo invid Ture- bergs station.
* Hi Teater och musik.
Sophus Neumann, den utmärkte köpenhamnske komikern, som redan i våras gladde oss med e t t endast allt för kort besök, h a r n u begynt ett nytt gästspel under h r Eanfts egid u t e å Djurgårds- teatern.
Alla vänner af en saftig, men p å sam- ma gång fin och innerligt hjärtevinnande humor böra alltså taga tillfället i akt.
Det gamla äkt- danska lustspel, » Gröns födelsedag », som valts som inlednings pjäs för h r Neumanns uppträdan- de — ty vi vilja väl hoppas, att det blott ä r en inledning?
— verkar visserligen ganska förlegadt och främmande i uppsvenska ögon, m e n den ärade gästens godmodiga, i hvarje detalj mäster- liga spel skulle komma oss a t t tacksamt öfverse med ä n värre longörer än dem som h ä r möta oss.
Äfven hans medspelande h a heder af representationen, och särskildt m å h r Lavens lättsinniga, men varmhjärtade naturbarn till foto- graf erkännas som en duktig skapelse m e d nå- got af den sanna enkelhetens äkthet uti sig.
På Arenateatern rustar man sig till en repris, så gammal och god, a t t den n u nästan blir en nyhet, den m a n motser m e d en viss spänning.
' ' Andersson, Pettersson och Lundström » — och inga mindre — skola åter öfver stockholmssce- nen.
Premiére i början af nästa vecka med nya visor för dag, som är, och många gamla kära erinringar från dem, s o m varit.
* Iduns byrå och expedition hållas under månaderna juni — augusti öppna hvarje söckendag kl. 10 — 5.
Oförrättadt ärende.
Skiss för I d u n af Wilma Lindhé.
(Forts. o.
slut.)
Magda hade ej velat tillstå det för sig själf; men nu rodnade hon öfver att nödgas erkänna att det var kärleken hon farit bort att söka och att hon trott sig älska, blott därför att hon så gärna velat finna hvad hon sökt.
Hon kände sig liksom befriad från tunga fjätt- r a r; men på samma gång var det så smärtsamt bittert, ty säkerligen var det sista gången i hen- nes lif en m a n bjöd h e n n e sitt hjärta.
H o n öppnade skrifportföljen och valde tvek- samt bland papperen, som för att vinna tid, men när hon skref, var det med samma säkra, raska h a n d som alltid.
När hon slutat, stodo ögonen fulla af tårar, ty det var dock ett lifshopp hon begrafde.
» Hvad honom angår, » tänkte hon med en viss bitter- het, » behöfver jag ej oroa mig, ty lika het som han varit, lika fort svalnar han. » H a d e hon k u n n a t se upp till honom, därför att han var större och bättre än hon, med fast- het i karaktären, renhet i sinnet, stål i viljan — då hade ett helt annat bref skrifvits.
Kanske fordrade hon för mycket, därför att hon en gång fått så litet?
Kanske var hennes ideal — m a n n e n hos hvilken allvaret parades med mildhet, kraften med fördragsamhet, ömhe- ten med finkänslighet — endast ett fantasifoster?
Men om hon mött en sådan man, då skulle intet — ej ens hennes barn — hindrat henne att häfda sin människorätt genom att lefva lifvet efter sitt eget sinne till rikare utveckling.
För h e n n e var det för sent — men för dottern?
Om en sådan man funnes?
Då hade hon som mor en uppgift att fylla, som borde taga alla hennes krafter i anspråk — den att göra sitt barn honom värdig.
Vårsolen sken in i rummet, och n ä r hon såg sig omkring, var det som om hon först i denna stund kommit hem.
Där stodo hennes växter med yfviga blad, knoppar och blommor — långt vackrare än då hon for — och Elin, som skött dem, hade ej ens fått ett tack.
Där stod pianot — försummadt och igenslaget — där böckerna, planschverken, de gamla kära möblerna och dessa otaliga småting, som ordnade till ett harmoniskt helt gifva liksom själ och doft åt ett hem.
Och allt var h e n n e s!
Hon kunde göra därmed h u r hon ville.
F r i h e t upp- vägde mycket!
Verksamhetsbegäret trängde sig inpå henne, starkare än någonsin, liksom på en människa som efter en sjukdom vill taga igen den förlo- rade tiden.
I ett nu hade hon h a t t och kofta på sig och stod ute på trappan.
Solen sken v a r m och luften låg klar och tin- drande öfver backar och hult, där löfskogen skif- tade mellan b r u n t och grönt.
Hon stod med händerna i kors och bara såg, medan vinden smekte h e n n e s tinningar.
Det var vår, härlig, välsignad vår — nu först såg hon det!
Middagsklockan ringde in folket.
Arbetarne kommo öfver gården i tunga, leriga stöflar, häl- sande på h e n n e som på en återfunnen vän, och hon talade vid dem, en för en, och lät dem be- rätta om allt sitt.
Äfven de voro så godt som hennes egendom i den mening att de och de deras togo en s å s t o r del af hennes tankar, tid och omvårdnad i an- språk.
Inspektorn kom sist af alla och hälsade skyggt, synbarligen tveksam, om han skulle våga sig fram.
Hon räckte ut sin hand.
» Välkommen åter, » sade h a n bugande.
» Vårsäden står vacker, ser jag, » svarade hon, » vackrare än jag sett den på, hela vägen. » Så smålog hon vid tanken på att hon ingen- ting sett förr än just nu.
H a n stod kvar, t u m m a n d e på mössan.
» Har frun fått någon ny inspektor? » » Har inte herr Engvall skaffat sig annan plats då? » » Nej!
J a g tänkte — jag hoppades i det längsta. » H a n såg upp med något listigt, smått skälm- aktigt i ögonen, som om han genomskådat henne.
» Jag ville åtminstone vänta. » Den har du nu fast.
Var nu skonsam mot fången!
Och såsom troféer du får från min färd: J e i Norrland Sophie Linge.
Ett vattendrag, som kan du finna, H u r lugnt majestätiskt det störtar Bidrag mottagas med tacksamhet.
Eedigeras af Logogryf.
E n fånge jag var, men jag sprängde mitt fängsel Och utgick som segrare, lycklig och fri; Och fulhet och ringhet kring mig satt sitt stängsel, Men nu är mitt lif blott en skön poesi.
Nu mörkret ej längre kring mig drar sin slöja; J a g badar mig ljufiigt i solljusets älf.
H u r härligt det är att från gruset sig höja — Ack, skönt är ju lifvet, och skön är jag själf!
Och fröjder och njutningar leende locka — J a g njuter förnöjd allt hvad lifvet mig gaf.
Från skönhetens läppar jag kyssar vill plocka Och blifva de skönas förklarade slaf.
Och n ä r jag ej mera kan svärma och njuta, K u r t i s e n och nöjet ej hålla mig varm — Då vill jag heroiskt min tillvaro sluta Och sjunka helt trött i förintelsens barm.
Apollogestalten, som tjusat så mån- gen, — Turisten i glädjens och skönhetens värld — B l a n d nu befintliga i haf; H u r ju mången fager, förtjusande kvinna Sig visar emot sin tillbedjande slaf, (Men därmed hon endast sin makt önskar öka, Ty säkert h o n ger både hjärta och hand); H v a d nog under stormar man ifrigt skall söka — Ej endast på haf, u t a n äfven på land; Hvad säkert förmår lyfta hatten från hjässa, Ja, vore det än på den stoltaste man; E t t verktyg hvarmed m a n allt trub- bigt kan hvässa; E n preposition, som i svenskan du fann; Nämn så t r e n n e verb uti imperati- ven; Och hvad ifrån folk m a n väl skil- jer förvisst (Ty nog får m a n antaga skillnaden gif ven); E n allbekant typ för den argaste list; E n gåfva, som är oss från himme- len gifven Och för hvarje varelse dyrbar och kär; E t t verb uti presens och indikativen, Och oregelbundet dessutom det ä r; H v a d nog i processer man söker att finna, J a g tror, mot de vittnen, som mot- parten har.
— Och n u skall ditt bifall helt säkert jag vinna, Fast ej af troféerna fler finnas kvar.
Cacaosorter i n t a g e s s ä k e r t f ö r n ä m s t a p l a t s e n af L — a.
» Så låter vi detta, liksom allt annat, bli vid det gamla, » sade hon trohjärtadt.
» Det skall frun aldrig behöfva ångra! » » Mamma! » Det var Elin som stod bredvid henne, med en bukett blåsippor i handen.
Det hade legat jubel i rösten, men i sättet att räcka fram blommorna, liksom i de förgråtna ögonen, låg en bön om förlåtelse.
Utan ett ord slöt modern h e n n e i sin famn och smekte henne, som hon gjorde då hon var ett litet, litet barn, som skulle tröstas öfver en blånad eller en förolyckad leksak.
» Om m a m m a visste, h u r ledsen jag varit och h u r jag längtat? » snyftade Elin krampaktigt.
» Det tror jag, barnet mitt, men nu är det bra igen!
Kanske h a r din mor inte heller haft det så godt. » » Lilla m a m m a!
— men — du förstår hvad jag menar — är det för min skull? » De klara barnaögonen frågade ännu mera ängs- ligt än den darrande stämman.
» Nej, » kom det dröjande — » för min egen. » » Å, hvad jag är glad! » svarade dottern och smekte moderns hand, medan det rörliga barna- sinnet med ens kastade bekymrens börda ifrån sig.
» Kom då genast och se, h u r det står till med drifbänkarna, hönsen, kalfvarna och allt- sammans! » ropade hon ifrigt och drog modern med sig.
Och denna följde lyckligare än hon k ä n t sig på många, många år.
I n n e h å l l s f ö r t e e k n i n g. Agnes Ekholm; d:r Nils Ekholms maka, af G.
S.
(Med porträtt).
— » Pojkstreck »; af Ave.
— » Litet gnabb Ibland »; en sommarskiss af Mathilda Langlet.
--- Barnajoller; af J. F. — I » Röda salongen »; ett ungdomsminne, skildradt för Idun af Linnea.
— Runebergs kvinnliga anförvandter; för Idun af Hellen Lindgren.
(Forts. o. slut).
— Utsäde; af A.
M.
— Af vikt.
Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Oförrättadt ärende; skiss för Idun åfVilma Lindhé.
(Forts, och slut).
— Tidsfördrif.
Charad.
F / ti mitt första kölden brytes, I värme och i ljus fört^tes.
Mitt andra värme ock förlänar, Om rätt man sig däraf betjänar.
I vetenskapens tjänst mitt hela Martyrers grymma lott få dela.
Pirfvel.
vandlas, utmärkes genom stjärnorna.
A t t omflytta bokstäfverna är ej till- låtet.
Följande 20 bokstäfver skola an- vändas för mellanorden: 2 a, 2 b, 2 e, 4 i, 3], 1 m, 2 n, 4 t.
8.
L. Ordförvandlingsgåta.
Sot, säl, tom, ler, ros.
Triangelaritmogryf.
r r r k 0 0 0 a a a a a n n n n m k r H v a r t och ett af de ofvanstående orden skall, genom förändring af en bokstaf, förvandlas till ett annat ord.
Äro de rätta orden funna, så bilda de vid förvandlingen borttagna bok- stäfverna namnet på en svensk stad och de i deras ställe använda nam- net på en annan sådan.
S.
L.
Lösningar.
1) Sötsak, 2) en bok, 3) turkiskt mansnamn, 4) husgeråd, 5) bokföra- reterm, 6) bokstaf.
a — k.
Metamorfos.
B A S E L * * * * * M E * * * Cliaradcn: Malmö.
Tabvla magican: 2 10 4 10 8 12 7 8 1 6 3 2 11 5 IS 11 8 4 9 2 6 7 7 9 5 Arämoremet: Stegeborg; bro, get, Ester, gret, stege, ost, Set, Georg, Bo, Ebro, eget bo, sorg, torg, rcse, Eger, tre, steg, borste.
Gåtan: Ledas sadel.
B A N Pyramidgålan: A DAM MOROT H Ä N G L Å S EDVARD INA T I O T U S E N T A L H u r kan m a n komma från Basel Ordkedjan: Sade — adel — dela — elak — lake — till Meran genom fyra mellanord?
Åken — Kent.
Hvarje mellanord uppstår ur det föregående genom att m a n förvand- lar två bokstäfver för hvarje gång.
Hvilka bokstäfver som skola för- Redan 1888 intygade prof. Jon.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re kommenderas till hvarje husmoder.
HULTMANS CACAO
