# ID: svediakorp-per1074
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,035
# sentences: 651
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockhoha, Iduns Fredagen den 10 januari 1896.
N:r 2 (421) Prenumerationspris pr år t Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet-, mänadsuppl Barngarderoben kr.
» » » 5; 5: 3: 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffast säkrast kl. 2 — 3.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktionssekr.
: J. Alice fjung med oss, mamma! » har det nu under julen ropats af glada barnaröster i hundratals svenska hem.
Våra gamla vänner Borgmästar Munthe, Bä, bä, hviia lam, Fågeln i päronträd, Karl XII, Rida, rida ranka m. fl.
ha efterföljts af syskon, som värdigt ställa sig vid deras sida: Lille Olle, Hanse- man, I kälkbacken, Sockerbagaren, för att nu nämna blott några af A.
T — s förträffliga små barnvisor.
Man känner sig verkligen frestad att räkna upp dem allesammans, ty de äro — som en kritiker så träf- fande yttrat — lika många pärlor, och man vet ej, åt hvilken eller hvilka man skall ge företrädet.
Säkerligen bereda vi Iduns läsarinnor ett nöje genom att lämna ett porträtt af och spra- ka litet om den älskvärda ut- gifvarinnan.
Fru Alice Tegnér är född 1864 i Karlshamn.
Hennes föräldrar voro numera aflidne sjökaptenen Eduard Sandström och hans ännu lef vande maka, Sophie Brobeck, — båda rikt och djupt begåfvade naturer, den förre äfven i musikaliskt hänseende; och denna begåf- ning ärfdes i rikt mått af deras dotter Alice.
Redan vid två års ålder började hon sjunga, och hon var ej mer än tre år, då hon på pianot tog ut lättare melo- dier.
Fadern, som själf spe- lade piano och gitarr samt ägde en vacker sångröst, var den förste, som ledde hennes musikaliska utbildning.
När hon var fyra år, lärde han henne noterna; och hennes öra uppöfvade han bl.
a. genom att låta henne från ett bred- Nordlhig.
helgfri AIdicbolag.
9:de årg.
Utgifningstid: hvarje Tryckeri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Aunonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser- 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Tegnér.
vidliggande rum säga, hvilka toner och ackorder han slog an på pianot.
Också var musiken den lillas käraste sysselsättning.
En nära vän till fru Tegnérs föräldrar, hvilken under nere år nästan dagligen besökte deras hem, har välvilligt berättat mig några små drag från hennes barndom.
Den lilla » Lisa » till- bragte många och långa stunder vid pianot och lät därvid sin egen fantasi kläda sig i to- ner.
Detta kallade hon själf att spela » finn-opp ».
— En gång när hon som helt liten genomgått en svår barnsjuk- dom, men ännu ej fått stiga upp, bad hon att bli buren till pianot.
Modern svepte en filt om henne och bar henne dit; hon tog då ut mu- siken till » Vårvindar friska » och kröp så i säng igen.
— Gripande är, synes mig, föl- jande lilla episod.
På en af sina resor blef fadern tvun- gen att, för tjockas skull, ligga fjorton dagar utanför Cadiz ' hamn.
1 hemmet väntade man underrättelser; men den ena dagen gick efter den an- dra, utan att medföra några sådana, och modren utstod en förfärlig ångest.
Men så kom äudtligen ett telegram med glädjebud.
Kort efter det tele- grammet anländt, ombads Lisa att spela något.
» Hvad skall jag spela? » — » Spela något ' finn opp ', » föreslog min of- vannämnda sagesman; » spela hur ledsen mamma varit och hur glad hon nu är. » — » Ja, det skall jag göra; det skall först vara i moll, så i dur och så — i moll igen. » De, som den kvällen hörde henne, säga, att de aldrig förgäta
Blott en enda olycka är sann: Den — af olyckan att öfvervinnas.
J.
D. Valerius.
hnr härligt hon då spelade; det var ett varmt barnahjärtas heligaste känslor, som gåfvo sig uttryck i den musiken; och när hon slutat, var hennes ansikte alldeles för- gråtet.
Alice Sandströms förste musiklärare var en gammal knarrig herre vid namn Ullman (kompositör till den på sin tid ganska myc- ket sjungna » Brudens fråga »).
Mot sin elev Lisa var han dock allt annat än knar- rig; och det hände ibland, att han slog tipp dörrarna, ropade in familjens öfriga med- lemmar och sade: » Kom, så ska ni få höra hur musik ska låta. » — År 1875 blef W. Th. Söderberg, känd som god sångkomposi- tör, organist i Karlshamn.
A f denne åt- njöt hon undervisning i två år, en del af denna tid äfven i komposition.
Alice var rikt begåfvad äfven på andra områden.
Ännu berättas af familjens vän- ner anekdoter om, med hvilken otrolig lätt- het hon lärde sig läsa.
Föräldrarna, som med aldrig sviktande intresse följde sina barns utveckling och insågo, att när det gällde dessas utbildning det bästa som stod att erhålla borde an- skaffas, skickade Alice, när hon fyllt tretton år, till Stockholm.
Här inskrefs hon som elev i Ahlinska skolan, där hon till en bör- jan antogs vara mogen för tredje klassen.
På sitt eget förslag fick hon emellertid försöka sig i femte; men därifrån bar det, efter en vecka, af ' upp i sjätte och så, efter ytter- ligare en vecka, upp i sjunde; först i denna klass kom den trettonåriga småstadsflickan på sin rätta plats.
Hon genomgick så sjun- de och åttonde klasserna i detta läroverk.
Musiklektioner tog hon under denna tid för professor Herman Berens.
Vid femton års ålder, således samtidigt med att hon afslutat sin skolkurs, förlo- rade Alice Sandström sin far.
Vid denna tid var det på allvar fråga om att hon skulle genomgå Musikaliska akademien.
Men denna plan öfvergafs, antagligen när- mast i anledning af faderns frånfälle —, och nu bestämdes, att hon skulle söka in- träde vid Högre lärarinneseminarium.
Hö- sten 1880 blef hon, ehuru den yngsta bland 57 sökande, en af de 2 5, som då antogos till elever vid detta läroverk.
Hon genom- gick de tre seminarieafdelningarna och er- höll sitt lärarinnediplom våren 1883.
I kamratkretsen var Alice Sandström af- hållen såsom få.
Glad, begåfvad, hjärte- god, framför allt anspråkslös och flärdfri, vann hon sympatier och vänskap hos alla.
Då liksom nu var &lt; hon en alltigenom har- monisk personlighet; från hennes väsen strålade värme och sol, och kamraterna kände sig lyckliga i hennes sällskap.
De stunder hon gladde oss med sång och spel voro för oss högtidsstunder, och vi räkna dem bland våra bästa seminarieminnen.
När det under lofstunderna ropades: » Lisa sitter vid pianot », slungade vi böckerna ifrån oss och rusade in för att höra på henne.
För oss spelade hon ofta » finn- opp » - saker, d. v. s. hon satte en lärobok på notställaren och sjöng ofta igenom, med karaktäristiskt ackompanjemang, hela läxor.
Så som hon nu låter de små » sångfåglarna vid Djursholms skola » under sång lära sig vokalerna (se: Sjung med oss, mamma!
III N:r 1), så sjöng hon i sina seminariekam- rater många knaggliga namn, data och fakta.
Med omsorg och plikttrohet skötte Alice sina stitdier; på sitt diplom har hon nio laudatur och intet betyg lägre än cum laude.
Det var klart, att arbetet vid seminariet ej lämnade henne mycken tid öfrig för musi- ken.
Hon tog dock några lektioner för Ludvig Norman.
Från hösten 1883 till på- följande sommar vistades hon i Finland, på Järvikylä egendom i Savolaks.
Denna tid anser hon själf ha varit för henne i hög grad väckande och utvecklande både på det musikaliska och flere andra om- råden.
Är 1885 ingick Alice Sandström äkten- skap med nuvarande protokollssekreteraren Jalcob Tegnér, en sonson till den store skalden.
I fem år ha Tegnérs nu varit bosatta på Djursholm, där de åt sig inredt ett eget hem, Tegnabo.
I detta vackra hem, som bär en genomgående prägel af glädje, lycka, harmoni och intelligens, ha de små förtju- sande barnvisorna sett dagen.
Hur det kom sig, att fru Tegnér började syssla med dem?
Jo, hon har två små piltar, nu åtta och sju år gamla, som, när de voro ännu mindre och läste » Barnkammarens bok » och » Ängsblommor », tvingade sin mamma att sjunga de däri befintliga små visorna för dem och själfva alltid ville sjunga med.
När då fru T. märkte, att en melodi rik- tigt väl senierades af gossarna, så skref hon upp den.
Rätt som det var, hade hon en hel liten samling färdig.
Hon gaf då vika för vänners enträgna uppmaningar att låta de små visorna försöka sin lycka hos en större allmänhet.
Till julen 1892 utkom första samlingen af » Sjung med oss, mam- ma! » beledsagad af ett varmt förord af allas vår vän Lea.
Hur den blef mottagen?
Jo, med jubel af både föräldrar och barn.
Och ändå torde väl dessa visor ingenstädes sjungas så som i det tegnérska hemmet, där gossarnas barnröster blandas med fa- derns vackra baryton, under » mammas » oförlikneliga ackompanjemang.
Är 1893 utkom andra samlingen och nu till julen den tredje, alla på Fr. Skoglunds förlag.
Fru Tegnér har med sina visböcker tagit de första fjäten på en hittills nära nog obanad väg inom musiken och pedagogiken.
Sina syften att låta sången ingå som ett uppfostrande och upplifvande element äfven i de helt små barnens hemlif, att få dem att ej blott lyssna till sång, utan äfven att själfva deltaga däri, att låta dem i lätt- fattliga och tilltalande melodier sjunga om det som spelar främsta rollen i deras fan- tasi och i deras lekar, med sång drifva bort ledsnaden, när de tröttnat på sin lek eller hvila från sitt arbete, och att få in sången i familjerna, på ett sådant sätt att den där blir ett föreningsband mellan små och stora — dessa syften har fru T. på ett förträffligt sätt realiserat.
En särskild men- tion honorable förtjäna hennes visor därför att de äro tendensfria.
Om ingen af dem kan sägas: » Man merkt die Absicht und man wird verstimmt. » Och just därför gör t. ex. sången o m Betlehems stjärna ett mycket ädlare och djupare intryck än de pietistiska barnsångerna med deras lång- släpiga melodier och deras för barnens fan- tasi olämpliga, ibland rent af skadliga inne- håll.
I familjekretsen är fru Tegnér bekant för sitt ovanliga musikminne — hon » kan all- ting utantill » — och för sitt själfulla piano- spel.
Under de senare åren har hon stu- derat musik för herrar Knut Bäck och Len- nart Lundberg samt med stor framgång ledt undervisningen i sång vid Djursholms läro- verk.
Flere gånger sjöngo barnen där in- för Viktor Rydberg själf den härliga sången Betlehems stjärna.
Han åhörde den alltid med tårar i ögonen; och när hans stoft bars ut från Ekeliden, ljöd där från klara och friska barnaröster sången om stjärnan som leder — » ej bort, men h e m ».
Ett femtiotal visor har fru Tegnér hit- tills skänkt oss, och vi äro henne djupt tacksamma därför; men vi äro ännu ej nöjda.
Vi göra som » sångfåglarna vid Djursholms skola », när deras sånglektion är slut.
Vi ropa: &gt;Mera, mera! » Gurli Linder.
Svensk vinter.
' ^f Än en vehlig fågellek; Hellre ramatag med björnar Än de tama djurens smek!
Hvad är vindarna, som hviska, Emot det jag hörde nyss: Stormens härold med sin piska, Klatschande liksom en ryss!
Veklig låt du stolt begabbar, Kräfver den förutan värn — Vinter!
Du är björn, som drabbar, Rymdens örn med klor af järn!
Kall och bister var den dagen, Då du nedsteg nordanfjälls, Härd och trotsig uti dragen, Klädd uti din hvita päls.
När som allt rundtorn dig bräekes På ditt vilda segertåg, Som af domsbasuner väckes Hvad som nyss i slummer låg.
Så af norrskensglans du timrar Upp ditt ljusa sagoslott; Arla det och särla skimrar Uti silfver och i blått.
Sol går fram med högtidsflamman!
Stormens stämma uti dur Under strålars lek tillsamman Viger dig och all natur.
Fjällen stå i isens pansar — Bröllopsdräkten som du bjöd — Himlen binder purpurkransar TJiaf kväll- och morgonglöd.
All naturen är dig trogen — Se i ljus dess anletsdrag!
Festligt slår den gröna skogen Sina djupa harposlag.
Vattnens vrede Leviatan Uti bojor lägger du; Och den hvita vintergatan Ar din Eriksgata ju.
Hvad har du i hjärtat inne, Norra polens ättelägg?
Ty jag blir så glad i sinne, När jag ser dig, berserkskägg!
Det är något från din lunga, Hvilket ljuder fosterländskt; Det är något få din tunga, Hvilket är så äkta svenskt!
Ejnar.
• — • 7- Våra döttrars framtid.
Några synpunkter af H e r i b e r t.
II.
|f|Met egna hemmet är j u otvifvelaktigt eti^&gt; kvinnans rätta, ja, hennes ädlaste verk- samhetsfält, det område där hon i alla tider vunnit sina största lagrar.
Det är också godt och väl, att hon utbildas till duglig husmoder — men hur är det — äfven ynglingen skall ju en gång bli husfader, och dock tänker ingen på att dana honom ute- slutande för det kallet, ehuru hans unga maka senare i tiden kanske mer än en gång får kännbart erfara denna stora lucka i hans uppfostran!
Och så kommer den stora frågan: har ni någon garanti för, att er dotter verkligen en gång skall få verka i det egna h e m m e t?
Det synes som blefve giftermålen i våra dagar allt färre, och det är fara värdt, att de skola fortfarande minskas i samma mån, som den allt allmännare lyxen ökas.
Hur vågar ni bygga ert barns framtida lycka på en så ytterst oviss möjlighet?
Ni vill j u er dotters lycka, men vet ni, hur hennes lif kommer att gestalta sig, om hon blir dömd att ensam genomkämpa det, utan andra resurser än sin tämligen ytliga skolbildning?
Ack, det finns så många » gamla fröknar », hvilka långt bättre skulle kunna tälja sin sorgliga lefnadssaga, än jag det förmår.
Först fly ungdomsåren under ständig vän- tan på att » det vidunderliga » skall komma, som förespeglats den unga flickan alltifrån uppväxtåren.
Så kommer för henne en tid af bittert svikna förväntningar, ett uppvak- nande till vissheten af att lifvet nu intet mera har att bjuda henne.
Hon söker fylla dess tröstlösa tomhet genom ett nervöst jäktande från nöje till nöje, eller i bästa fall genom en lika febril välgörenhetsifver.
Hon fortares af sin egen inneboende arbets- kraft och ser sig längtansfullt om efter en lämplig sysselsättning, men förgäfves, eme- dan hon icke finner sig kompetent till något, och hon är för gammal att nu börja på nytt från grunden.
V a n att låta sina tan- kar kretsa endast kring det egna jaget, blir hon slutligen till ytterlighet själfvisk och skapar otrefnad för sin omgifning.
Hen- nes ständiga inre oro och missbelåtenhet med sig själf ge sig ofta luft i lynnets sjukliga retlighet, ty det är nu en gång så, att det ligger ett rastlöst verksamhetsbegär nedlagdt i den kvinnliga naturen, och blir detta icke tillfredsställdt, hamnar det sig på henne själf genom att långsamt under- minera hennes nervsystem.
Och så ha vi vår tids blodfattiga, nervösa kvinnotyp fall- färdig framför oss.
Ett nyss öppnadt bref ligger just framför mig och frestelsen att här anföra några rader därur blir mig för stark.
Brefskrif- verskan berättar sig hafva haft besök af en länge efterlängtad ogift ungdomsvän, och nu efter dennas afresa gör hon följande reflexion: » Aldrig trodde jag, att fem år kunde så förändra en människas karaktär, och att jag skulle draga en suck af lättnad efter min förr så afhållna väns afresa.
Hon hade tyvärr urartat till en den mest in- bitra egoist, och genom blott tanklös själf- viskhet förskaffade hon oss en hel del extra arbete och bråk — hela huset måste stå på tå för henne.
Det är väl en följd af hennes ensamma lif, utan någon eller något att sörja för, utom sitt eget välbe- finnande.
Ett har hon emellertid uträttat.
Min man och jag hafva gripits af fasa för, att våra döttrar möjligen skulle komma att likna henne.
Vi ha därför beslutit, att de ovillkorligen skola » blifva » något, hvad det än månde vara.
Hvarje kvinna borde hafva ett bestämdt lefnadskall eller lära ett yrke, tycker du ej det? » — För visso, och det vore i sanning önskvärdt, att alla föräldrar ville komma till samma insikt som dessa, och att de följaktligen ville bedrifva sina döttrars uppfostran enligt alldeles samma principer som sina söners.
Låt arbetet blifva lika obligatoriskt för hvarje kvinna, hög som låg, som för hvarje man, endast så kan grunden läggas till en lyckligare och därför friskare kvinnogenera- tion.
T y än en gång: skall lifvet icke blifva en plåga, måste det fyllas med ett verkligt arbete.
Det går icke an att spilla bort ett helt människolif under sysslandet med idel gagnlösa obetydligheter, hvarje individ måste fylla sitt bestämda värf här i världen.
Men hvarje kvinna får icke genom giftermål sitt lifsvärf sig anvisadt, därför bör hennes upp- fostran ingalunda vara uteslutande riktad mot det målet.
Föräldrarne skola blott icke tro, att de kunna taga det lättare med dotterns än med sonens utbildning, och att de uppfyllt alla skyldigheter blott de gifvit den senare medel i händerna att en gång försörja sig själf.
Denna förutsättning måste i dessa tider läggas till grund äfven för den unga flickans uppfostran.
Här kommer naturligtvis den gängse in- vändningen, att de förmögnare icke behöfva arbeta för sin utkomst, och att det rent af vore orätt af dem att gå de obemedlade i vägen.
Härpå kan svaras, att de tvärtom just behöfva arbeta, om ej deras egen per- sonlighet skall gå under, att det ges många lifsbanor, där de med sitt öfverskott kunna utöfva en välsignelsebringande verksamhet, och att de på otroligt många sätt kunna använda den extra inkomsten till den all- männa nödens afhjälpande.
Dessutom, hur många af de s. k. burgna eller af ämbets- mannafamiljerna äro så verkligt förmögna, att döttrarna icke mer eller mindre ligga föräldrarne till last?
Är det icke snarare ett visst falskt högmod, en ängslig fruktan för det mäktiga: » hvad skall man säga? » som håller dem tillbaka?
Må det förlåtas dem, de hafva j u vuxit upp i den förvända föreställningen, att kvinnan skapats att vara lifvets dyrbaraste lyxartikel.
Låt föräldrarne i stället för de lösa för- hoppningarna arbeta på att från hennes ti- digaste år bibringa den unga dottern en fast öfvertygelse, icke blott om arbetets nödvändighet, utan äfven om arbetets heder.
Det tillkommer dem i sanning att lika upp- märksamt studera sina flickors som sina gossars olika anlag och att, hvarhelst ögon- skenlig begåfning är för handen, på allt sätt understödja och uppmuntra densamma.
Hafva de så hjälpt den unga flickan att utvälja det kall eller rent praktiska yrke, åt hvilket hennes håg och fallenhet peka, böra de äfven gifva henne tillfälle till den mest grundliga, ihärdiga utbildning i hennes fack, på det hon måtte förvärfva största möjliga duglighet däri.
Detta utesluter j u icke — ty ingen är mångsidig som kvinnan — att hon såsom förströelse efter de trägna studierna eller efter arbetet vid fack skolan får i hemmet taga kännedom om de hus- moderliga sysslorna och plikterna.
Hon skall härunder säkert af sig själf lära sig fatta äktenskapets stora betydelse och blicka med aktning på makans heliga kall såsom det största hon någonsin kan ägna sig åt, ty trots hennes ändamålsenliga utbildning i ett visst syfte, behöfver.
man dock aldrig befara, att det » evigt kvinn- liga * någonsin skall förneka sig.
Men hon skall äfven inse det dåraktiga uti att förspilla sina bästa ungdomsår under afvaktan på ett ovisst önskningsmål.
Skulle hon efter slutad lärotid omsider hamna vid det egna hemmets härd, så kan hen- nes utbildning likväl ej anses förfelad.
All kunskap är ett oförstörbart kapital, och hvem vet för öfrigt, om hon icke i en fram- tid kan behöfva tillgripa det såsom familje- försörjerska!
Jag tror fullt och fast, att den praktiska, strängt arbetande kvinna, jag här drömmer om, under utöfvandet af sitt lif skall, oak- tadt dess mången gång tröttsamma tyngd, aldrig skall få skäl att ångra sitt val.
Tvärtom skall hon dagligen varda lyckligare i känslan af sitt personliga värde och obe- roende, och jag tror, att hon vid slutet af sin lefnad af hjärtat skall instämma i Goethes o r d: » Ingen välsignelse är större än arbetets; blott den människa, som under all sin lef- nad har arbetat med lif och lust, kan säga: jag har lefvat! » * Att vara rik.
G uldtörsten har aldrig förr varit så förtärande och jäktandet efter rikedom så rastlöst som i vår tid, då millionernes härskarmakt är oerhörd.
Den spirituelle franske författaren Francisque Sarcey har emellertid funnit intresse i att samla uppgifter om de ryktbaraste mångmillionärernas — deras på andra sidan Atlanten — sätt att lefva och njuta sin tillvaro, och Sarcey kan sålunda genom oväntade afslöjanden göra reflexioner öfver, huru lyckan antager, liksom olyckan, de mest oberäkneliga former.
Se här exempel som bekräfta den satsen.
En af de främsta penningfurstarne i Nya värl- den — känd liksom Kung Midas i den gamla gre-
i D U N 11 kiska fabeln för att förvandla allt hvad han vidrör till guld — beklagar sorgsen för den intervie- ivande europén, förbländad af hans skatter, sitt lifs elände och mödor.
Midt ibland alla de högar af dollars, som omgifva guldkungen, sitter han melankolisk och trött och drömmer med saknad om den flydda tid, då han med varubalar på ryg- gen till fots genomvandrade de vidsträckta prä- rierna och andades deras fria luft — kanske då och då med tom mage, men alltid med hjärtat fullt af lefnadslust, mod och hopp.
.
[hvilka oförgängligl, friska färger har fru Lenn- gren icke målat situationen: » Då lyfte sig mitt öga till den som delat så: palatser åt de höga och glädjen åt de små. » värd att afundas?
Man känner ryktesvis, att han är medlem af ett eller par dussin klubbar både för nytta och nöje, men han syns ej till i någon af dem, vare sig att där är roligt eller oroligt.
Inom dem alla lyser Cornelius Vanderbilt genom sin frånvaro allenast.
Till sin natur oöfvervinne- ligt blyg, är han illa till mods i större sällskaper, och öfverallt förföljes han af fruktan att möta bekanta ansikten.
De obekanta med finare takt hålla sig också helst på afstflnd från » järnvägs- kungen » med sitt ytterligt förlägna sätt; men de som ej hålla sig på afstånd, äro framfusiga tiggare.
Vanderbilt delar samvetsgrant sin tid mellan uppfyllelse af sina religiösa plikter, hvartill höra ett oräkneligt antal barmhertighetsverk, och sköt- seln af affärer för alla de järnvägar, hvilka ägas af honom ensam, och det lika stora antal, hvari han har aktier.
lians största och bästa förströelse, efter hvad man har sig bekant, består i ledningen af barn- trädgården inom en mindre skola i grannskapet af det Vanderbiltska palatset, där herrn i huset oftast står att finna i kontorslokalerna.
Det torde ej finnas någon, som inträngt nog djupt i Cornelius Vanderbilts inre för att kunna säga, om han känner sin lefnadsglädje nycket förökad genom de högförnäma allianser, som nyligen knutits af hans afkomlingar.
Men det vet man med viss- het, att miss Consuela Vanderbilt öfverfört till Europa och åt sin make en ganska vacker hem- gift i amerikanska dollars.
Se där en rad bevis framställda, som ingifva dubier om de transatlantiska penningefurstarnes afundsvärdhet.
Kräfver guldkalfven af sina dyrkare i Europa mindre uppoffring af fröjd och sinnesro?
Tryckas deras skuldror lättare af slafveriet, som följer med millionernas förvärfvande och risken att äga dessa?
På dylika frågor svaras ej af annat än — själfmordsfrekvensen inom de förgyllda gemaken.
Anarkisternas bomber, inpraktiserade i de stora kapitalisternas palatser, måtte ej heller befordra en ostörd trefnad därinom; Eotschild kan ha ett ord att säga om saken efter det sista attentatet mot honom!
Vi lägga arbetsmassornas ledare på hjärtat att eftersinna billigheten och nödvändigheten utaf paralleler mellan olika former såväl af lycka som af lidande under olika lefnadsförhållanden och att inflika detta i sina orationer på folk- och arbetaremöten.
Fattigskarornas ögon kunde då möjligen öppnas för att varseblifva, hurusom ofta arten, men kanske icke vidden af pröfningar skil- jer rikemannens kamp och strid från fattig- mannens under jordelifvet, dit människan ej in- sattes för att njuta af en oblandad sällhet.
Ett är säkert: arbete, försakelse, kamp och strid, i en form eller i en annan, äro mänsklig- hetens allmänna lott, och det finns hvarken mått eller vikt för att kontrollera höjden eller tyng- den af lust och smärta inom individens bröst och göra jämförelser på detta område.
Hade Francisque Sarcey känt till den sven- ska skaldinnans verk, så hade han helt visst i sin mildt filosoferande artikel citerat ofvananförda strof; men vi frukta för, att hvarken den franske kåsören, reportern eller guldkungen nånsin hört talas om fru Lenngren — dessvärre för dem!
M:r Philip Armour från Chicago, som utan ringaste svårighet när som helst underskrifver en chéque på 25 tusen dollars och dubbelt opp, har mistat all lefnadsglädje till följd af sin elän- diga matsmältning.
Sedan långa tider tillbaka har hans läkare ej kunnat föda honom med annat än spenvarm mjölk.
Kan icke detta kallas en gräslig ironi af ödet emot en man, som samlat sina millioner såsom fabrikant af delikatesser.
Grundläggaren af en bland de största ameri- kanska tidningar (New York World) mr Joseph Pulitzer har genom omåttligt arbete förstört sina ögon, så att han hotas med total blindhet, den ingen läkare åtager sig att bota, finge han än millioner i läkarearvode.
» Silfverkungen » John Mackay har visserligen en god hälsa tills vidare, men af brist på tid kan han aldrig njuta af sin kolossala förmögen- het.
Sina måltider inmundigar han så i flygande fläng, att han ej ens rör vid en hel hop läcker- heter på de öfverlastade borden.
Glada middagar, vare sig ute i staden eller bland vänner, måste han mestadels försaka i följd af att han är så strängt sysselsatt både helg-och söckendagar.
Hans enda, nödvändiga förströelse är en morgonpro- menad till fots.
Efter ett föregående kallt bad nju- ter den betungade millionären ofantligt af dessa spatserturer i Central Park, där alla känna honom och gå undan för honom — utom hopen af » soli- eitors » som räcka honom tiggarbref eller anteck ningslistor » för välgörande ändamål ».
Han sållar ut guld till höger och vänster, utan att veta huru detta blir användt.
Därpå åter- vänder han hem och sätter sig till sitt arbete, som ej mera afbrytes under resten af dagen.
Man har ej iakttagit, att hans lif företer någon variation, som då och då kunde förändra det en gång för alla fastställda programmet.
Bröderna Kockfeller, som från den torftigaste Adelaide Ehrnrooth.
början arbetat sig upp till ägare af milliarder, föra ett lefnadssätt, som ej heller utmärkes af någon öfverdådig glädje eller bjuder på mun- trande tidsfördrif.
I yankee-kretsarne när och fjärran, där de äro kända, kallas de (kanske af afunden) » Kockfellers automatiska maskiner för producerande af pengar ».
Nå, sanningen att säga kunna ju dessa rast- Att vi ha skottår i år, det veta natur- lösa samlare af dollars äfven göra skäl för nam- net.
De äro i själfva verket blott intelligenta ligtvis alla våra läsarinnor, och till få kö- märkligt skottår, så till vida, arbetsmaskiner i gång från morgon till kväll — pet ett extra stundom från kväll till morgon.
Visserligen hålla som det sedan dröjer hela åtta är, innan bröderna Eockfeller sig med ekipager och vackra någon ny skottdag inträffar — ett förhål- anspann, men de begagna sig ej mycket häraf; de ha dyrbara ridhästar — men rida ej på dem.
lande som inte äger rum ens en gång på Deras yachter äro bland de praktfullaste i värl- seklet.
Skottåret har ju af gammalt an- den, men ägame segla ej med dem; deras fruar setts innebära åtskilliga privilegier särskildt och döttrar ha juveler af oskattbart värde, hvilka för det kvinnliga könet, och det torde vara för det mesta ligga i sina etuier, ty ägarinnorna frekventera ej mycket societeten.
I detta millio- dubbel anledning att i år bevaka dessa » in- närshus gör klangen af guldet ej umgängestonen tressen », då sedan väntan » till härnäst » särdeles munter; musik idkas där föga — den skulle också blir dubbelt så lång.
inverka störande på arbetet — man sysselsätter » Damernas egen tidning » kan inte stå sig ej med att dechiffrera andra noter än bank- noter.
Literaturen och de sköna konsterna ha likgiltig inför slika tidstecken, utan vill att räkna på msecenat-understöd i pengar, förstås, gärna dra sitt strå till stacken för mär- men ej på förståelse och sympati.
För mycket kesdagens värdiga begående.
Till den ändan upptagen med förvaltningen af sin oerhörda för- mögenhet, kan firman Eockfeller icke förspilla förlita vi oss på alla fyndiga hufvuden tiden genom fraterniserande med Apollo och och pennor inom rår läsekrets och utfästa sånggudinnorna, det säger sig själft.
Och den ett pris p å f e m t i o k r o n o r som males under affärernas eviga kvarnhjul, kän- ner sig ej upplagd för estetiska nöjen och syssel- för det piggaste och trefligaste bidrag om sättningar.
skottdagen, som till oss ingått senast den 8 Den ryktbare Cornelius Vanderbilt slutligen, februari.
förstår han bättre konsten att föra en tillvaro instundande En " skottdagstäfling ".
1896 Vi lämna alla små och stora snillen, som känna sig hågade att fresta saken, full och obegränsad frihet vid ämnets behand- ling.
Om det bör ske på poesi eller prosa, kort och godt eller något grundligare, men därför inte sämre, må hvar och en afgöra med sig själf.
Alla insändare till denna lilla täfling ha endast att påteckna kuver- tet med orden » Till skottdagstäfling en » och så adressera det till Iduns Redaktion, Stock- holm.
Emellertid förbehålla vi oss rätt att ef- ter behag använda äfven icke prisbelönade bidrag.
Stockholm den 10 Jan., skottåret 1896.
Red.
af / dun.
Blommor.
i et finnes väl knappt någonting vackrare än blommor, än dessa skogens och ängens blyga barn, som växa i konstlös oskuld, än de prydliga trädgårdsväxterna, som planteras, vattnas och vårdas af män- niskohänder.
De äro väl högst få, som äro alldeles likgiltiga för blommornas skönhet, om ock kampen för tillvaron, tanke- och kroppsarbetet till den grad upptaga särskildt nutidsmannen, att föga tid och intresse komma naturen och hennes skatter till del.
Blomvän är ändå hvarje människa mer eller mindre och på mångahanda sätt.
En älskar blott vilda blommor, en annan ansar sina krukväxter, en tredje vurmar för rosor, bar- net bryter alla blommor, och vetenskaps- mannen plockar sönder dem.
I våra dagar hafva blommorna blifvit en lyx- och modeartikel för de förmögnare.
Uttrycket skall synas .mången djärft, — men jag påstår, att just nu frodas ett blom- missbruk.
Blommor sändas i tid och otid till födelse-, bröllops- och andra högtidsda- gar, och däremot vore j u intet att säga, om dessa sändningar vore blotta vänskaps- mätare i stället för att, som nu ofta är fallet, vara en tom artighetsgärd, en ren penningfråga.
» Jag blir tvungen offra en lapp på en bukett till fröken R:s lysning; jag har j u varit hos hennes pappa på middag, » suckar den hungrige notarien.
» Det är så godt, att du går in och beställer en korg rosor till herrskapet T:s silfverbröllop, så äro vi lättast ifrån ' et, » säger grosshandlaren till sin fru; » vi få väl ge en tjugufem kro- nor, så att den tar sig något ut. » Hvar- ken notarien, grosshandlaren eller hans fru göra sig besvär att ens se på sina gåfvor, innan de sändas till festföremålen.
Buket- ten kastas tillsammans med femtio andra på ett divansbord för att snart vissna, och då grosshandlaren och hans fru göra visit hos T:s för att gratulera, måste de titta på visitkorten föt att veta, hvilka blommor de skänkt.
Det berättas med anspråk på trovärdig- het om en rik gammal ungkarl i hufvud- staden, att han vid årets början lämnade till en blomsterhandel en lista med namn på personer, naturligtvis damer, som skulle uppvaktas med blommor, datum på de resp. hedersdagarne och de summor, som vid de olika tillfällena skulle offras.
Några dussin visitkort medföljde listan.
Jag beklagar, att sagde herre blef tvungen göra sig oma- ket skrifva en ny lista hvart år, ty det kunde j u hända, att någon af de uppvakta
1896 de flyttat från staden, aflidit eller rent af fallit i onåd.
Jag frågar: hvad kan en blomsterhyllning, om än aldrig så praktfull, hafva för värde, då den tillkommit på detta chablonmässiga sätt?
Är icke en vänlig tanke, ett hjärtligt bref, en tomhändts be- sök tusen gånger värderikare?
Betrakta dem noga, dessa lefvande konst- alster, som belamra salongsbord och brys- selmattor hos en dam i stora världen på hennes högtidsdag!
Jag tror man stundom måste gå ganska nära för att se, att blom- morna äro lefvande.
Det barbariska, blom- vännen stötande bruket att sätta blommor på ståltråd, hvilket var tämligen borta en tid, tyckes hafva återkommit; tråden köres till och med genom själfva blomman, för att den skall se riktigt stel ut.
Jag såg här o m dagen på en födelsedagsfest en korg solrosor, ordnade efter alla konstens regler.
Dessa blommor taga sig j u rätt bra ut på afstånd i en stor trädgård; någon metall- tråd fordra de i sanning icke för att se konstgjorda ut.
Jag vill nu icke tänka på, hur de sågo ut dagen efter.
När jag ser dylika blomanordningar, tänker jag ofrivil- ligt på en godbit, som min bror berättade, då vi voro barn.
Två unga arbetare höllo på att sätta upp en skorsten.
Men det ville ej lyckas; då de trodde, att den stod säkert, föll den omkull.
Den ene, som fått en ljus idé, sade slutligen till kamraten: » Håll du i skorstenen, medan jag springer in och tar betaldt. » Ser det bra och fram- för all dyrbart ut, när det öf verlämnas, befattar man sig ej med, om det skänker mottaga- ren glädje mer än för stunden eller någon glädje alls.
En knippa blommor, som vännen själf ansat, själf plockat och ordnat eller åtmin- stone själf valt åt sin vän, skänker vida större fröjd än den dyrbaraste bukett, skänkt blott af artighet eller blott för syns skull.
Ett mycket ömtåligt kapitet är frågan om begrafningskransar.
För egen del utro- par jag utan tvekan: bort med dem, fastän jag är viss, att ej många skola instämma.
Jag är skyldig anföra skäl för min för- kastelsedom: jag är fiende till all begraf- ningsståt, tanken att pryda ett lik med blommor är mig förhatlig, blommorna hedra icke den, hvars ande flytt från jorden, och slutligen är jag för varm blomvän för att med likgiltighet kunna se mina älsklingar skottas öfver med den svarta inullen.
Man ser numera ofta i tillkännagifvanden om begrafningar uppmaningen: » kransar och blommor undanbedjas »; men var den döde i lifstiden en omtyckt eller uppsatt person, förfelar den visa uppmaningen sin verkan.
Kistan höljes af kransar, och de som ej få plats, köras på därtill särskildt afsedd vagn efter likvagnen och ådraga sig därigenom dubbel, ofta åsyftad upp- märksamhet.
För mången är det en kär plikt att pryda en älskad aflidens kista med blommor; och då blir det j u en hjärtesak.
Men för mången är det och kan icke vara annat än en blott höflighetssak, för att de efterlefvande skola se, att man ej glömt sig.
I stället för att köpa en krans har det nu blifvit modernt att för att hedra den aflidnes minne gifva en summa pen- ningar till en välgörande stiftelse; men saken måste stå i tidningarna under rubriken » ef- terföljansvärdt », eljes tillfredsställes ej få- fängan.
I Frankrike får man på kistor och graf- var se konstmässigt arbetade kransar af I DU N pärlor, ja, detta bruk är t. o. m. mycket allmänt.
Hvilken parodi att hedra en afli- den genom me eller mindre naturtroget ef- terbildade pärlrosor och pärlvioler!
Men detta bruk gifver liksom blomodlingen ar- bete åt många, och det är j u alltid en god sak.
För mången torde hvad jag här sagt vara ett hårdt ord, och jag väntar mig mycket motstånd, ty jag antastar en af det nutida samhällets lögner.
Man skall må- hända beskylla mig för att vilja inskränka odling, köp och bortskänkande af blommor; men detta är ingalunda min afsikt.
Jag ville äga en trädgård, där jag skulle odla blommor.
Dessa skulle jag bära omkring till de sjuka, till de gamla, till de glädje- fattiga.
Jag ville ropa till alla lyckligt lot- tade: köpen blommor, gifven blommor, strön omkring er blommor, men sen till att de göra glädje!
Ilse Franke.
• Vid bordet.
Af Franeois Coppée.
Ofvers.
från franskan för Idun af Pliilibert.
j|å ?l:å den imposante hofmästaren, efter att &gt;S^M ha öppnat dörrarna till salongen, med vördnadsfullt läspande röst tillkännagaf: » Fru grefvinnans middag är serverad, » bjö- do de förnämste bland herrarne armen åt damerna, och alla gästerna vandrade in i matsalen, tysta, nästan tankfulla och lik- som i procession.
Borduppsatsen strålade i ett haf af blommor och ljus.
Hvarje gäst fann utan svårighet sin plats.
Bordsgäster- na voro fjorton, icke flere; där voro fyra unga damer och tio män, tillhörande nobles- sen genom ' börd eller personliga förtjänster.
Herrarne hade för aftonen påtagit sig alla sina ordnar, för att hedra en utländsk di- plomat, som satt till höger om värdinnan.
Hvad damerna beträffar, så hade de fram- letat alla de lysande saker, deras juvelskrin innehöllo.
Det var ett elegant, ett utvaldt sällskarj!
Och hvilken atmosfär af välbefinnannande i den höga, lagom uppvärmda matsalen!
Upppassningen försiggick tyst: tjänarne tycktes glida fram öfver de mjuka mattorna, man hviskade namnen på vinerna i örat på bordsgästerna, liksom man anförtrott dem en lifsviktig hemlighet.
— Så snart soppan blifvit serverad, började konversationen.
I början var det utan tvifvel utnötta fraser man utbytte med halfhög röst.
Men hvil- ken artighet låg ej i de diskreta åtbörder- na!
Hvilken välvilja i blickar och leenden!
Herrarne, af hvilka största delen var gam- la eller mognade män, som mycket lefvat med och voro rika på erfarenhet och min- nen, voro liksom skapade att föra en kon- versation, och närvaron af de sköna kvin- norna gaf dem begär att lysa med fint vett och eggade dem till en höfvisk täflan.
Spiri- tuella ord flögo omkring, och samtal mellau två eller tre personer började komma till stånd.
En ryktbar resande, med bronsfär- gad hy, nyligen återkommen från fjärran land, berättade för sina närmaste bords- grannar om en elefantjakt, och detta gjor- de han utan skryt, så lugnt, som om han talat om en jakt på vilda kaniner.
Längre bort vid bordet lutade sig en berömd lärd 13 med fin profil och hvitt hår glädtigt fram mot grefvinnan, som leende och otvun- gen lyssnade på honom; hon var mycket blond och hade unga, förvånade ögon.
Hon bar ett präktigt halsband af smaragder.
Ja, denna yppiga middag lofvade helt visst att bli förtjusande.
Ledsnaden, denna gäst som alltför ofta infinner sig vid mon- däna fester, skulle säkerligen icke taga plats vid detta bord.
Dessa lycklige skulle till- sammans tillbringa en behaglig stund och njuta med alla sinnen.
Men vid detta samma bord, vid dess nedersta ända, på den blygsam - aste plat- sen, satt tyst en ännu ung man, den minst förnäme, den ringaste af alla dem, som sutto där, en tankarnes och drömmarnes man.
Upptagen bland det förnäma säll- skapet på grund af sitt konstnärsnamn, in- söp den unge mannen, som, ehuru han var aristokratisk till sin natur, dock ej var få- fäng och aldrig glömde, att han var en fol- kets son, med begärlighet doften af den civilisationens blomma, som kallas godt säll- skap.
Han kände i högre grad än mången, huru allt i denna omgifning var ovanligt och utsökt, och han njöt af att något så älskvärdt och harmoniskt kunde finnas till i denna värld.
Han liksom badade i opti- mism.
Han tyckte det vara skönt att det åtminstone någonstädes i denna sorgliga värld fanns varelser, som i det närmaste voro lyckliga.
Måhända voro de tillgängliga för medlidande, måhända voro de barmhärtiga, — ja, de voro det troligen, dessa nöjda, belåtna människor, — hvem besvärades af dem, hvad ondt gjorde de?
Ä h!
hvad för en skön och tröstande tanke det var att tro, att lifvet var behagligt för dem åtmin- stone, att de alltid — eller nästan alltid — hade i blicken detta milda och glädtiga skimmer och detta leende på läpparne, och att de af skuddat sig, så mycket som möj- ligt, allt tråkigt och besvärligt i tillvaron!
Den unge mannen, hvilken vi vilja kalla » drömmaren », hade hunnit dit i sina reflexio- ner, då hofmästaren, den präktige hofmästa- ren, högtidligt närmade iig, bärande på ett stort silfverfat en flundra af väldiga dimen- sioner.
Man serverade den.
Men då » dröm- maren » lade framför sig på tallriken en del af den väldiga fisken, uppväckte den lätta doften af saltsjöfisken hos honom minnet af kusten, af den eländiga fiskar- byn, där han uppehöll sig förra hösten, och där han skådat så fruktansvärda störtsjöar.
Han erinrade sig plötsligen denna fasans- fulla natt, då båtarne hade satt på grund, den natt han tillbragt på hamnarmen, midt i en grupp af förvirrade kvinnor, midt i vågstänket, som slog honom i ansiktet, un- der det den kalla och våldsamma vinden tycktes vilja slita kläderna från hans kropp.
Hvilket lif dessa stackars människor förde!
Huru många kvinnor fanns det ej därborta, som inhöljda i sin svarta schal i dagbräck- ningen gingo att förtjäna sitt bröd, — åh, ingenting annat än groft bröd — genom att i en illaluktande atmosfär arbeta med att inpacka sillen.
Han såg i tankarne kyr- kan med dess dominerande läge, kyrkan, hvars klockstapel var bestruken med hvit färg för att visa vägen genom bränningar och skär för båtar, som kommo långt ifrån.
Han återsåg också i tankarne på kyrkogår- den i det korta gräset, som afbetades af några magra får, grafstenarne, på hvilka så ofta voro inristade orden: Drunknad.
.
.
Omkommen i h a f v e t.
.
.
Den serverade fisken var af det finaste, det mest välsmakande slag och var tillagad på ett sätt, som antydde, att grefvens köks- mästare måste ha genomgått en kurs i kok- konsten vid någon af de yppersta restau- ranterna.
Vår raffinerade civilisation har nämligen drifvit det därhän, att man tager sina ordentliga grader i den kulinariska vetenskapen.
Alla bordsgästerna åto med frisk aptit, men vana som de voro vid läckerheter, prisade de ej den utmärkta maten, något som också skulle ha stridt mot den goda tonen.
» Drömmaren » hade ingen aptit.
Han var ännu i tankarne hos sina fiskare, hos dessa hafvets söner, som måhända fångat den präktiga fisken.
Han erinrade sig, huru han dagen efter ovädret, då han pro- menerade vid stranden och framför sig hade de väldiga blyfärgade vattenmassorna, hade påträffat och igenkänt liket af den gamle sjömannen, familjefadern, som varit för- svunnen sedan tre dagar.
Hvilken hjärt- slitande syn det var att skåda detta dystra strandfynd, som låg i sjötång och hafs- skum med hufvudet öfverhöljdt af sand och snäckskal.
Han kände en häftig inre rys- ning.
Betjänterna hade redan borttagit tall- rikarne och låtit hvarje spår af den jätte- lika fisken försvinna från bordet.
Under det man höll på med att servera en n y rätt, hade de eleganta och sorglösa mid- dagsgästerna åter börjat med sitt gläd tiga prat.
Då de redan tillfredsställt sin aptit en smula, voro de nu mera meddelsamma och talade mera fritt och otvunget än nå- gonsin förut.
Sorglösa skratt ljödo.
Å h!
hvilket förtjusande och behagligt sällskap.
» Drömmaren », den tyste gästen, greps däre- mot af en oändlig sorgsenhet, ty han såg med sin själs ögon allt det arbete och allt det lidande, som kräfvas för att skapa kom- fort och välbefinnande.
Att dessa världs- män kunna vara klädda i blott en tunn frack midt i december, att dessa världsdamer kunna visa sina bara armar och skuldror, det beror därpå att värmeledningsapparaten i rummet sprider en vårmorgons ljumma luft.
Men hvem har bragt i dagen sten- kolen, som behöfs för rummens uppvärm- ning.
Jo, den stackars grufarbetaren, som lefver i jordens innandöme.
Denna unga dam bär ett klädningslif af rödt siden.
Hvilka ha väft detta siden?
Jo, de öfver- ansträngda spindlarne till människor i Lyons väfverier.
Den unga damen bär i sina små vackra öron två underbart sköna pärlor.
Hvilken glans äga de e j!
Huru opalfärgadt genomskinliga äro de icke!
Hvilken vacker, nästan sferisk form de ha!
Men vet hon, den unga damen där, att indierna därborta vid Ceylon, för att hämta upp pärlorna från ostronbankarne, dyka hjältemodigt tolf famnar ned i djupet, hållande en knif i vän- stra handen för att freda sig för hajarne?
Ä n sedan då?
Hvart vill ni komma med detta?
Man är ju vacker och ung.
Mat- salen är varm och parfymerad.
Man kan gladt dinera där, dekolleterad och utstyrd, koketterande för sin kavaljer.
Jag frågar er, hvad gemensamt kan man hafva med en sotig arbetare, som trälar femtio fot un- der jorden, eller med en ledstyf väfvare eller med en vilde, som hoppar i hafvet?
Hvarför skulle mau tänka på dessa tråkiga och obehagliga saker?
Hvilken galenskap att göra det!
Emellertid förföljdes » drömmaren » alltjämt af sin fixa idé.
Sedan ett ögonblick till- baka har han suttit och maskinmässigt söndersmulat på duken, utan att tänka därpå, en del af det lilla guldgula bröd, som låg bredvid hans tallrik.
Åh, hvad bröd var af litet värde vid en sådan här måltid!
Det kommer en att tänka på de naiva ord, som en högt uppsatt dam yttrade med hänsyft- ning på folkets n ö d: » Min Gud, hvarför äter icke folket bakelser? » Denna vackra kaka här på bordet är likväl bröd, bakadt af mjöl, beredt af säd.
Min Gud, ja, det är bröd, och, innan det kommit dit på de rikes bord, har det behöfts tålmodigt arbete från många fattiges sida.
Landtmannen har plöjt, sått och skördat.
Han har kört sin plog och sin harf under höstens kalla regnvädersdagar; han har vaknat, midt i natten, under åskvädret, orolig för sin grö- da; han har förskräckt betraktat de stora hagelmättade molnen.
Och då den gamle giktbrutne mjölnaren fört mjölet tillstaden, så buro salumagasinernas starka karlar de tunga säckarne på sina väldiga ryggar, och redan nästa natt knådades degen till detta bröd af bagargesällerna.
Ja, i sanning!
Det har kostat så många ansträngningar och så många mödor för att tillreda detta lilla bröd, som förströdt bry- tes sönder af dessa patriciers hvita händer.
Detta allt anfäktar nu den oförbätterlige » drömmaren ».
Läckerheterna vid detta bord komma honom blott att tänka på mänsk- ligt elände.
Då nyss en af tjänarne iskänkte åt honom ett glas Chambertin, erinrade han sig icke då, att vissa glasarbe- tare bli lungsiktige och särskildt de som förfärdiga buteljer?
Men, det är j u löjligt att tänka på det!
Han vet väl, att värl- den är sådan!
En ekonom skulle skratta honom midt upp i ansiktet.
Tänkte han bli socialist, kanske?
Det skulle j u all- tid komma att finnas rika och fattiga, lik- som det alltid skall komma att finnas vackra, välväxta människor och vanskapliga, lytta och sneda stackare.
För öfrigt voro de lyckliga människor, han hade fram- för sig, icke orättvist gynnade af lyckan.
De hörde icke till guldkalfvens vanliga trä- lar; de voro inga egoistiska och råa upp- komlingar.
Denne målare t. ex. och denne skald hafva troget tjänat konsten och det sköna.
Denne kemist, som vunnit sitt namn genom sina arbeten, som debuterat som apotekarlärling och till hvilken nu den lär- da världen lyssnar som till ett orakel, är helt enkelt en snillrik man.
Dessa nobla damer äro ädelmodiga och goda, och med grannlaga mod gå de ofta att hjälpa sjuka och nödlidande.
Hvarför skulle icke dessa distinguerade varelser få njuta ovan- liga nöjen?
Han intalade sig själf, » drömmaren », att han varit orättvis.
Det var gamla sofismer, som på sin höjd dugde vid förstädernas arbetarmöten.
Han riktigt skämdes öfver sig själf.
Men middagen närmade sig sitt slut, och under det betjänterna ännu en gång fyllde champagneglasen, rådde tystnad i salen.
Bordsgästerna känna trötthet och slapphet och maten skall nu smälta.
» Drömmaren » betraktar dem då den ene efter den andre, och alla dessa ansikten hafva ett blase- radt och öfvermättadt uttryck, som oroar honom och uppväcker hans afsmak.
Inom honom uppstår en obestämbar, en obeskriflig och bitter känsla, en protest mot dessa människor.
Och då man slutli- gen reser sig från bordet, upprepar han trot- sigt, flere gånger för sig själf: » Veta de väl, dessa människor, att deras lyx har kostat så mycket slit och släp?
.
.
.
Tänka de på det tillräckligt ofta?
.
.
.
Tänka de någonsin på det? » # - " Pauvres honteux ".
ånga kärleksfulla människor finnas, hvilka gärna vilja dela med sig af sitt öfverflöd för att lindra nästans nöd — men de gå ofta kortsynt tillväga.
De gifva gamla kläder eller penningar åt dem, som se torftiga och ruskiga ut, utan att efter - forska, om ej detta lika ofta härrör af lättja och vårdslöshet som af verklig nöd; eller ock gifva de en skärf åt personer, hvilka hafva sin fulla försörjning af kommunen och ej från barndomen äro vana vid bättre villkor.
Men det finns en klass af dina likar, hvilken är ännu mera i behof af ditt stöd, din hjälp!
Jag menar de s. k.
» pauvres honteux » eller sådana fattiga, hvilka hafva sett bättre dagar, hvilka ej orka med eller från yngre år lärt sig grofsysslor, hvilka blygas att tigga, utan hellre sluta sina be- kymmer och umbäranden inom eget bröst och lida oerhörda försakelser, så mycket tyngre som de ej äro vana därvid.
Se dig omkring, och du skall finna många sådana inom din synvidd!
Se där den bildade kvinnan, fastkedjad vid en man, hvilken antingen genom felak- tiga spekulationer eller ett öfverdådigt ute- lif förstört deras existens.
Hon tvingas att hålla god min och bevara skenet; men hvad hon därunder får utstå af försakelser och förödmjukelser, det vet kanske oftast endast den, hvilken föder fåglarne under himme- len.
Om nu någon räckte henne en stöd- jande hand, aftorkade hennes tysta tårar — • skulle ej detta hafva välsignelse med sig?
I en torftig kammare, hvilken på samma gång tjänar som kök, sitter en fattig söm- merska från morgon till afton vid symaski- nen.
Hon har ej endast sig själf, utan tillika tre barn i skolåldern att försörja.
Då mannen gjort ända på allt, reste han till Amerika och lämnade henne åt sitt öde, hvilket hon burit modigt och tappert.
Men hvad skulle ej en liten summa till jul vara för henne, för att hon själf skulle kunna få litet hvila och glädja sina barn?
Längre bort i utkanten af staden bor en s. k. kokfru, van vid bättre dagar, då hon kunde arbeta i sitt yrke — men nu gam- mal och nedbruten af värk.
Hon skötes kärleksfullt af sin sjukliga medelålders dot- ter, hvilken syr linnesöm för en ringa dags- penning.
Hvem lindrar och gläder deras sorgliga tillvaro?
Där vistas i det enkla allmogehemmet ett åldrigt fruntimmer, utackorderadt af sock- nen.
Föräldrar och syskon hafva gått före henne, och hon står ensam och medellös.
Genom umbäranden är hennes förstånd del- vis omtöcknadt, så hon tror sig vara rik, fastän räntorna ej kunna indrifvas.
Hennes enda glädje är att få dela med sig åt sin omgifning och såmedels återgälda den god- het som visas henne.
Men — hvarifrån skall hon få medel därtill?
Så, se här den unga flickan, hvars för- äldrar ej längre kunna hjälpa henne.
Hon har fått ovanlig begåfning för teckning; men den är ju för henne ett dödt kapital, då
IDUN 1896 bon ej kan fä medel att utbilda den.
Skulle det ej kännas ljnft att kunna jämna hen- nes v ä g?
Ja, bistån hvarandra, hvar i sin mån, så länge I vandren tillsammans — då samlen I skatter, hvilka ej rost och mal kunna förtära.
Bien.
* U p notisboken.
En på sitt vis ryktbar personlighet skil- des med det gamla året från en bitter lifslott, då den i Stockholm under binamnet » Trasf röken » allbekanta stackars kvinnan på n3 ' årsaftonen af- led.
Hennes borgerliga namn lär ha varit Do- rotea Eklund, och utan gensägelse var hon en bland hufvudstadens mest populära personlighe- ter.
Man kan väl tycka, att det slags populari tet, som hon förvärfvat, den gamla, i lumpor höljda kvinnan, var föga afundsvärd.
Kanske fann dock hon den allt för tilltalande för att af- stå därifrån.
Ty nog kunde det ha för henne yppats utvägar att visa sig i lifvet under en snyggare yttre habitus, och fastän hon nu slu- tade på Grubbens gärde i hägn af den officiella barmhärtigheten, så hade dock den enskilda väl- görenheten och välviljan hundratals gånger sökt ersätta trasgrannlåten med en mera solid om än mindre extravagant klädsel.
Man förvånas kanske öfver, att hon i ett sam- hälle med ordnadt fattigförsörjningsväsen tilläts öfva ett tiggeri, som uppträdde i så föga este- tiska former.
Men man må besinna, att hon be- traktades som och väl äfven var en lindrigt sin- nessjuk, fullkomligt ofarlig person, som aldrig hade något otaldt med samhället, om ej med dess yngsta medlemmar, hvilka nog voro den gamla en nagel i ögat, föremål som hon var för pojkars glåpord och nyfikenhet.
Och så kom ro- mantiken till.
Olycklig kärlek!
En fras, som ännu i denna nyttans och prosans tid har en nästan magisk klang.
Det gick egentligen ingen nöd på Trasfröken.
Vid hvarje dörr gaf man sin tribut.
För två månader sedan måste hon inställa sitt ambule- rande lefnadssätt och begifva sig till fattigför- sörjningsanstalten.
Döden hade börjat göra sig påmind.
På nyårsaftonen fullbordade han sitt förstörelseverk och hädankallade den gamla i en ålder af nära 70 år.
Ett oriainelt anbud har den nu under ut- rustning varande Andréeska polarexpeditionen erhållit från en norsk dam, fru Signe Éinh, änka efter inspektören öfver Sydgrönland och seder- mera direktören för grönländska handeln d:r H. Eink.
Fru Eink, som är född grönländska, har erbjudit sig att för expeditionens räkning skrifva en liten grönländsk parlör, innehållande sådana ord och uttryck, som sannolikast kunna kom- ma till användning vid ett sammanträffande med grönländare och eskimåer.
I landsorten bosatta personer behöfva ofta kommissioner uträttade i hufvuclstaclen.
Det är emellertid ej alltid sagdt, att man där har några bekanta att vända sig till.
Godt är då, att det finnes kommissionärer, till hvilka man med förtroende kan vända sig.
Ett par kvinnliga sådana med goda referenser äro fruarna Eeuter- dahl och Ström, till hvilkas annonser i Idun vi hänvisa.
Teater och musik.
K. operan återupptog dagen före nyårsaftonen Verdis opera » Otello » med ny besättning i de båda hufvudrollerna.
Titelpartiet utfördes så- lunda af hr Morello, och för att få en represen- tant för Desdemon a hade direktionen tillkallat fröken Ek.
Om detta val var så lämpligt, våga vi betvina.
Eedan de yttre betingelserna för Desdemona saknade fröken E.
Och äfven i rösten fattas den friskhet och klang, som äro nödvän- diga för detta parti.
Det var endast i fjärde ak- ten, som fröken E. med utförandet af » Videvi- san ' förmådde något höja intresset för presta- tionen.
Skulle ej inom operans egna led finnas en Desdemona?
T. ex. fru Brag eller fröken Linde- gren måhända?
Hvad hr Morellos utförande af ti- telpaitiet beträffar, så måste erkännas, att lian i dramatiskt hänseende ganska lyckligt löste sin uppgift, ja flere scener voro af förträfflig verkan.
Slutscenen kunde dock hafva gjorts bättre.
I vokalt hänseende var det ej så litet som brast.
Att här och där en eller annan ton föll bort el- ler ansträngdt frampressades, får ej alltid skrif- vas på den dramatiska färgläggningens konto.
Det är nu godt och väl att i framställningen söka ingjuta så mycket dramatiskt lif som möjligt, men det får ej ske på bekostnad af sången, hvil- ken ju dock är och måste vara hufvudsaken.
Maskeringen var lyckad.
— Den som enligt vår åsikt lyckades bäst i sin uppgift, var hr Söder- man som Jago.
Det gemena och elaka borde dock något mera hafva pointerats.
Det sätt, hvarpå uppgiften löstes, visade emellertid, att den samvetsgranne och arbetsamme sångaren allt fort- farande går framåt.
Oassios och Emilias roller inne- hades af hr Lundmark och fru Linden.
— Åtskil- liga slitningar förekommo i körerna.
Salongen var vid denna föreställning nästan utsåld.
K.
Dramatiska teatern uppförde förliden lördag för första gången Alexander Dumas d. y:s rykt- bara femaktskomedi » Lauri des femmes », i den svenska öfversättningen benämnd » Damernas vän ».
Stycket kan sägas vara ett spirituelt och allt igenom underhållante kåseri öfver kärleken, i hvilket författaren genom den skeptiske, en smula frivole, men gentlemannamässige och rättänkan- de de Eyons mun låter blixtra ett helt fyrver- keri af aforismer öfver det kvinnliga könets sätt att] umgås med den » gudomliga lågan » både i och utom äktenskapet — bitande kvicka för det mesta och rymmande mycken träffsäkerhet, ehu- ru, naturligt nog, på sina ställen mera tillämp- liga på pariserförhållanden än på våra hederliga svenska.
Dock Dumas ' stycke är mer än ett kåseri: som man kunde förvänta af den skicklige dra- matikern är den skimrande dialogväfnaden bredd öfver en intrig, full af scenisk spänning och fi- ness.
Hur den kj-skt renhjärtade, varmt älskan- de unga fru Jane de Simerose just på grund af sina uppdrifna ideala kraf på kärleken slites från sin man, utsattes för de största faror, är nära att snafva och falla, men till sist lyckligt åter- föres i makens famn genom det öfverlägsna sätt, på hvilket » damernas vän », den själf osårbare de Eyons, förstår att länka händelsernas trådar, är på ett så underhållande sätt skildradt genom de fem ganska långa akterna, att åskådarnas intresse, aldrig slappadt, hålles uppe allt intill slutet.
Som man redan af dessa antydningar kan fin- na, tillhör » Damernas vän » just den kategori af modern salongskomedi, som anses ligga synner- ligen väl för vår Dramatiska teaters nuvaran- de artistbesättning.
Och titelrollen — den är väl om någon en Fredriksons-xolW Också blef utförandet erkännansvärdt, snart sagdt efter hela linien, och den värderade direktören firade en sannskyldig » liten triumf » i de Eyons eleganta skepelse.
Fru Sandell förlänade åt Jane de Si- meroses intagande gestalt mycken värme, lif och behag, och fruarna Eartman, Fahlman och Seelig- Lundberg voro förträffliga i sina icke oviktiga biroller.
På herrsidan skulle vi nog vilja göra våra invändningar: hr Palmes de Montegre t. ex. gaf allt för litet öfvertygande uttryck åt den passionens medryckande kraft, man kunde hafva väntat af » den varmblodige jägaren från Jura » — men i ett som allt måste premieren be- tecknas som en förtjänt framgång, och den full- taliga publikens lifliga bifall vittnade godt för de förhoppningar, direktionen kan ställa på det nya programmets varaktighet.
Konungen och kronprinsen öfvervoro föreställningen.
S ö d r a teatern.
Tyvärr är det vår recensent- plikt att konstatera, det Södra teaterns premiére i tisdags afton af den åtskilligt omtalade samt till och med omtäflade engelska pjäsen » Trilby » ingalunda blef hvad nog både teatern själf och dess välvilligt stämda publik hade hoppats.
Man hade såväl unnat de flitigt arbetande Thaliatjä- narne där uppe på Söder en riktigt god kassa- pjäs i nyårsgåfva efter den långa höstens mo- tiga konjunkturer.
Men nej, » Trilby » blir det nog icke, som skall väcka förlig vind i de stam- pande teaterseglen.
I England och Amerika, där hvarenda män- niska slukat du Mauriers roman ur konstnärs- lifvet, af hvilken den nu framförda » dramen » endast är en scenisk resumé och till på köpet en ganska tarflig sådan, kan man dock fatta förutsättningarna för den popularitet äfven den- na senare vunnit.
Bomanen Trilby är visserli- gen också öfversatt till svenska, men helt visst icke ännu läst och känd i synnerligen vidsträckta kretsar.
Och från det melodramatiska skelett, pjäsen » Trilby » presenterar, ha tyvärr fallit bort 15 alla de lifvets behag i form af stilens friskhet, känslans ursprunglighet och äkthet, som ge de Mauriers bok afrundning och färg.
Framförallt kräfves för den kvinnliga hufvud- rollens framställarinna en öfverlägsen och smi- dig artist, om ej det hela på scenen skall verka allt för vidunderligt.
Fröken Signe Wolter fyllde rätt godt betingelserna, hvad apparition och röst- resurser angår, men alldeles icke de dramatiska.
Elevmässig kantighet och bristande behärskning af såväl talets som gestens medel sprungo där- till allt för starkt fram.
Den demoniske Svengali måste också komma i händerna på en verklig / cara / dm-s-skådespelare för att ha någon möjlig- het att bli smältbar.
Erkännas må villigt hr E.Wagners visst icke oäfna ansatser — men de räckte ej till att alltid hålla den konstbesynner- liga figuren uppe öfver det här allt för nära lu- rande djup, som heter » det parodiska ».
Hr Lam- bert kan vara mycket rolig, det veta vi alla, men han är ej skapad för sentimentalitet — och Little Billie är då en riktig sensitiva.
Hans hyggliga ar- tistkamrater, de kära gossarne Sandey-Seftmd och Tatty-EngelbrecM, hans hyggliga engelska präst- gårds-mamma, fru Christiernson, den hyggliga port- vaktarfrun Vinard-Cas^eV och den nästan okrist- ligt hygglige Gecko- Warberg — all denna för- träfflighet sammanslagen kunde dock icke förmå oss att ta stackars Trilbys och Billies tragiska kärlekssaga på fullt allvar.
Ja, se där oberäkneliga ock kinkiga äro vi nere på parketten!
Men hvem vet.
.
.
Vi för- nummo, i synnerhet efter de senare aktsluten, explosiva bifallsutbrott uppe från raderna, som helt visst voro uttryck för en lika ärlig, men alldeles motsatt öfvertygelse.
På Folkteatern hade kanske Trilby blifvit en succés.
Och hvar- för skulle icke den publiken också hitta till Sö- der?
Den har nog varit där förr — och för den saken behöfver teatern då visst icke skämmas!
T r e d j e kammarmusiksoarén gifves af Aulinska kvartetten instundande tisdag i Vetenskapsaka- demiens hörsal.
F r ö k e n Sigrid Lindberg gifver konsert härstä- des nästkommande torsdag den 16 dennes i Ve- tenskapsakademiens hörsal med biträde af frök- narna Ester Sidner och E. Ulfsax samt hrr Sven Scholander och xlug.
Meissner.
F r u E v a Nansen, den framstående norska ro- manssångerskan, gifver ånyo konsert härslädes den 24 dennes.
En nyårsgåfva.
ag hade nog tänkt ut en mycket vac- ker nyårsgåfva åt dig, men.
.
.
» Fru Törnell kom inte längre och såg smått be- svärad ut.
» Bekymra dig inte för det, kära barn, » sade hennes man och klappade henne lätt på handen, » det blir nog bra med d e t.
.
.
» Hvilket svar hon för resten kunnat ana på förhand — John hade minsann annat att tänka på och intressera sig för än så- dana där bagateller, som han aldrig kunde ägna mer än en synnerligen förströdd upp- märksamhet.
.
.
t. ex. som med julklappar- ne.
.
.
Hon suckade litet beklämdt, men tog ögonblicket därpå så att säga tillbaka denna otacksamhetens suck med den reflexio- nen, att John j u var en så innerligt god man, som ändå menade så väl, om han nu också inte hade tid att deltaga i alla hen- nes små funderingar och idéer.
Nej, det var inte godt för herr Törnell att få tid till öfverlopps för småsaker; han var banktjänsteman, stadsfullmäktig och ordför- ande i åtskilliga bolag och komitéer, en man, som från tidigt på morgonen till sena kväl- len outtröttligt nötte sin kraft på de mest skiftande samhälleliga värf — de lade så helt beslag på honom, att någon gång i en- samma stunder till och med han själf med ett visst mismod tyckte sig vara blott en arbetsmaskin.
.
.
Det var en sådan där » ensam stund », han en eftermiddag fram på nyåret unnat sig i sitt arbetsrum.
Det knackade på dör- ren och betjänten tassade in.
» Kan man få vara.i fred — jag har inte ringt! » sade herr Törnell kärft.
.
.
.
men nu förstod han, hvart åtskilligt hennes dryga handpenningar tagit vä- af gen ...
Kvinnan berättade, att Fru Törnell ända sedan julen hjälpt henne och hennes familj, en dödssjuk man och minderåriga barn, med kläder, mat och pengar.
De hade under bostadsbristen fått bo i ett skjul, men fru Törnell hade nu för hela året skaffat dem en varm och God liten bostad, läkarehjälp åt mannen och arbete med fintvätt åt hen- ne själf.
.
.
ja, gud välsigne den frun.
.
.!
pä Om förlåtelse, herr direktör, » sade be- tjänten och stannade villrådig, » det är en främmande kvinna, som nödvändigt vill tala vid direktören, eftersom frun inte är hem- ma för tillfället.
.
.
» Eftersom frun inte är h e m m a?
» efter- sade herr Törnell, » hvad menar hon med det?
— nå, så låt henne komma in då? » Direktören hade hastigt rest sig upp, vänd mot fönstret, på hvars ruta han sakta och tankspridd trummade, under det han med ett underligt spändt uttryck öfver anlets- dragen stirrade ned på gatan.
Men icke ett ord af kvinnans berättelse gick förlo- radt för honom.
Han tänkte och tänkte.
.
.
han tänkte, att de som synas göra mest här i lifvet — såsom han själf till exempel — göra bra nog litet mot vissa andra, som i tysthet godtgöra hvad de förra kallsinnigt försumma.
.
.
Framför direktören stod en torftigt, men snyggt klädd kvinna af sjukligt utseende.
Hon öppnade flere gånger de nervöst skälf- vande läpparne, utan att komina sig för med ett enda ord.
Nåå? » frågade herr Törnell temligen vän- ligt, da han märkte hennes sinnesrörelse.
Detta gaf henne med ens m o d och tanke- reda.
» Jo, » sade kvinnan med en röst, som vanr i hörbarhet och uttryck, j u längre hon fick tala, » jag måste hit och tacka för all den välsignelse, jag fått.
.
.
Det är förstås frun, jag först skulle tacka, men då hon inte var hemma, tyckte jag, att jag i alla fall också måste tacka direktören, som j u är hennes man.
.
.
Jag tyckte inte jag kunde gå härifrån förr.
.
.
ursäkta mej, herr direktör.
.
.
Som direktörn nog vet, är frun så välsignadt g o d mot de fattiga.
.
.
» Det liksom stack till inom herr Törnell — nej, det hade han verkligen inte just vetat om eller gjort sig besvär att ta reda Redigeras af Sophie långe.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Brefkort innehållande Li ft as Innehållsförteckning ': Alice Tegnér; af Gwrli Linder.
(Med porträtt) — Svensk vinter; poem af Ejnar.
— Våra döttrars framtid; några synpunkter af Heribert.
II.
— Att vara rik; af Adela ' ide Éhrnroolh.
— En » Skottdagstäfling ».
— B l o m m o r; af Ilse Franke.
— V i d b o r d e t; af Francois Coppée.
Ofvers.
af Phi- libert.
— Pauvres h o n t e u x »; af Bien.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— E n nyårsgåfva; af Emy.
— Tids- fördrif.
10 17 8 2 5 1 2 22 4 21 9 4 9 Hon såg, hur han valde sig en af dem.
Mitt andra till henne dock fyra och fem Mitt tredje^ mitt första.
Hon fick allt vara, Hur längtande barnsligt än ögat bad.
Men hvarför?
Hon var ju så ung och glad.
Dock, gåtan var ju så lätt att tyda: Hon ful var och fattig.
Om guld blott hon haft, Då hennes mitt första nog hade ägt kraft Att få ungersvennen mitt hela att lyda.
F. M. a.
6 5 12 6 | 1 3 Länkgåta.
5 2 20 &lt;; 2:; 7 4 sextioett Aritmogryf.
namn.
Kära lilla Sissa, har all er bråd- ska genom skedda förändringen af resplanen gjort er omöjliga att skrif- va nu för en tid?
Anledning ha mina bref, telegram och paket bort vara, men det visar sig ej så.
För de sista » krigare » har jag köpt flor, en silkesduk i eldrödt, ti- bet och krep i rosa, den hvita kap- pan m. m. och innesluter hela fi- nessen i samma ask.
Er sunda idé om kappan tog jag fasta på, den är bak utan bälte.
Angående duken tänkte jag först på en i svart (sjö och mossgrön samt brun, nötbrun, bottenfärg var ock bra) med rosor öfver hela botten, men stannade vid denna i mitt val, en tia kostade den visserligen mera (nog begriper du, att jag ville pruta, och vet na- turligtvis, att jag bjudit till); alla finnas i samma bod, ömka ni den på annat vis, bytes gärna.
Det är as således sex saker, som nu sändas.
Jag har lemnat lifvet till sömmer- skan, hon bor nog långt bort, ena gången trodde jag att hon stängt färdigt blir det emellertid, ocli &lt; B på bal kan Ada få komma och allt blir som ni ville.
Roligt, om ni bli nöjda.
Här pågår i dessa dagar damsko- realisation, ej egentligen alla slag annat än i vissa nummer, men jag tänker du har nog af den varan.
» •K » Här, » sade han och ville lämna henne en sedel.
» Nej, herr direktör, » sade kvinnan med fasthet, » det är icke för sådant, jag kommit hit!
Nu har jag gudilof arbete och kan förtjäna en slant själf.
.
.
» » Tag den, jag vill det, » sade direktören nästan strängt, och innan hon hann sansa sig till motstånd, låg sedeln tryckt i hen- nes hand, och direktören hade sakta skjutit Hvad stenarmbandet samt brosch- en i stenkol, din gåfva, beträffar, så bli äfven de som du önskar.
Ack, det var sannt, hattar att ha på lan- det af bast i alla fasoner fås, an- tingen med blandad klädsel, eller rosetter, eller enbart blommor, t. ex. astrarne voro så vackra.
I hast eder b- - 9- inkapslade geografiska Han vände sig om mot kvinnan, då den- na under förnyade tacksägelser drog sig mot dörren för att gå.
henne ut i tamburen, där hon till sin för- våning hörde honom, strax innan han läste igen sin dörr, yttra till henne: » Tack för ert besök och er skildring! » — — Då fru Törnell kom hem, möttes hon af sin man.
» Du talade om en nyårsgåfva, Amelie, » sade han, och hon lade vid erinringen om denna ömtåliga sak i sitt bryderi icke märke till det egendomliga tonfallet i hans röst.
» Ja, kära John, » sade hon, » det var nog meningen, men du får förlåta mig, att ännu har jag inte.
.
. » » Jo, det har du, » af bröt han henne, » tack för din vackra nyårsgåfva — jag fick för en stund sedan.
.
.
» Hon såg förundred och nästan bedröfvad på honm — hade han hjärta att håna henne.
.
.
?
Men då slöt han henne i sin famn, be- rättade hvad som nyss timat, tackade än en gång för nyårsgåfvan och lofvade henne, att sådana gåfvor skulle hon — utan af- saknad för egen del — hädanefter ofta få glädja honom med.
.
.
Er ny.
1 15 3 2 9 5 3 3 4 3 8 11 11 4 5 6 7 19 12 1 7 2 10 8 7 1 9 7 4 O 3 10 18 21 4 h 5 Begynnelsebokstäfvernagifva nam- net på platsen för ett svenskt här- slag och slutbokstäfvérna den be- segrades namn.
1) finns i äpplen, 2) kan en hög- re stående hugna med, 3) namn på » två ädla bröder », 4) individ från Asien, 5) finns på vindar, 6) en skid- frukt, 7) ö i Mälaren, 8) brukspro- dukt, 9) en bortlagd titel.
b-g.
Ur en titel får man, utan att om- flytta bokstäfverna, följande länkar: Länk 1.
Fast ett gemensamt namn det fått, Af skild natur det vara kan; Än är det torrt, än är det vått, Mäts än med mått och än i spann; Ibland i kappsäck eller strut Det sändas kan i världen ut, Ja, till och med i konvolut.
Länk 2.
Beroende på dens natur, Som ifrigt likar efter det, Om det är män ' ska eller djur, Med grymhet eller lågsinthet — Det blifva kan än gods och guld, An kött och blod, för hungers skuld, Ja, någon gång en mö så huld.
Charad.
Mitt första, jag läste i flickans blick, Då ungersvennen sökande gick Bland tärnornas blomstrande, glada skara.
Länk 3.
Länk 4.
Ett blad utaf en liten bok, Som gjort en dåre af en klok, När studiet har gätt på tok.
Länk 5 och 6.
Till sist två djur.
Det ena stort, Det andra ganska litet är; Det första jagas från din port, Det andra käckt din mat förtär, Och ändå håller du god min, Består kanske ett litet grin, Om allt för djupt det tär sig in.
S.
L.
Lösningar.
.
Logogryfen: Hofrätten; ho, ettor, fet, rät, rät ', rof, torf, fort, nät, rot, ref, här, hof, rätt, ätten, te, het, tro, nätt.
Charadcn: Maskros.
Metamorfosen: E K R R I I K T A A K A R T A R O R E A K R O O R M A A N N Iftjlhringsgåtav .- Anton Niklas Sundberg; 1) auktoritet, 2) A.
N. Sundberg, 3) mitra o. kors, 4) lärostaden, 5) ordensband, G) stipendium, 7) skarpsinne, 8) kvartsekel, 9) ungdomseld, 10) installera, 11) patriotisk, 12) högtidstal, 1: ',) oförtruten, l t) prokansler, 15) alundsvärd, 16) snabbtänkt, 17) prestskrud, 18) erkebiskop, 19) gratuleras.
Versgåtan: Ack, fattigt blommar dock vår jord, Hur herrlig än dess prakt är spord, Mot män ' skans själ i tro och hopp, När lifvets sol för den gått opp.
Aritmoremet: Konsulatfrägan; grå, lasur, kon, staf, stuga, taklag, falk, Ilarn, Flora, ost, otur, orkan, lunta.
Hvem har ej i sin barndoms dar I sagans skimmer tjusad sett Ett väsen, som än älskvärdt var, Än någon gång båd ' grvmt och ledt.
HULiMANS Caoao &amp; Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
