# ID: svediakorp-per1068
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,975
# sentences: 598
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 14 (433) Prenumerationspris pr Idun ensam _. Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet, månadsuppl Barngarderoben.- Fredagen den 3 april 1896. år: kr.
5.
» 5: » 3: * 3: By D I • Klara södra k y r k o g.
1 6, 1 tr. Allm.
telef 6147.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och FRITHIOF HELLBERG.
Redaktionssekr.
: J.
9.de årg.
AiiiionMj &gt;ris • 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande- o. » Lediga platser » Lösnummerprls 15 öre 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Nordling.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad.
Häckner.
I en s. k. kvinnofrågan, som under det senaste årtiondet ta- git en så framskjuten ställning, var icke helt och hållet främmande för män i en tidigare period i vårt århundrade.
En bland dessa, som i början af sextiotalet varmt talade för kvin- nans rättighet att bereda sig verksamhetsfält och utkomst på andra än de af häfd och vana åt henne utstakade områdena, var den kände riksdagsveteranen, ledamoten af det hedervärda bondeståndet, Jonas Ander- son från Häckenäs, Rogslösa församling i Östergötland.
Sina teorier om kvinnans fri- görelse i detta fall tillämpade han praktiskt med afseende på sina egna sju döttrar, af hvilka tre blefvo bland de första folkskolelärarinnorna i riket, en lärarinna i döfstum- skola, en telegrafist och en gymnast.
Det är bilden af en af den gamle riksdagsmannens yngre döttrar, gymnastikdirektören fröken Alma Häckner, som i dag möter oss " på Iduns första Utgifningstld: hvarje helgfri fredag.
Aktiebolag.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Alma Då kvinnofrågan genom fröken Ellen Keys beaktans- värda föredrag om missbru- kad kvinnokraft inom vida kretsar blifvit ett af dagens lifligaste samtalsämnen, torde det för Iduns läsarinnor icke sakna sitt intresse att göra bekantskap m e d en af dessa ädla personligheter, som med lika stor energi som fram- gång visat till hvilken väl- signelse den kraft, som lig- ger nedlagd hos kvinnan, kan göra sig gällande, äfven på andra områden än det rent husliga.
utglfvare: Tryckeri sida, och det är med tillfredsställelse vi blifvit i tillfälle att återgifva några drag af hennes gagnande verksamhet.
Född 1858, uppväxte den unga flickan i det vid Votterns strand, i närheten af Omberg, naturskönt belägna föräldrahemmet, där hon tillsammans med en talrik syskonskara fostrades för lifvets allvar och tidigt vandes vid ett regelbundet och uthålligt arbete.
Fadern, som omkring i50 år, först under ståndsriksdagarne och sedan under det nya stats- skicket, representerade sin val- krets i riksdagen och tillika var fullmäktig i riksgälgskon- toret, vistades mestadels bor- ta från hemmet samt var under de kortare tider, han uppehöll sig där, upptagen af en mängd kommunala upp- drag, hvilket gjorde att bar- nens uppfostran hufvudsak- ligast hvilade på modern.
Hon var ock särskildt äg- nad för detta viktiga kall.
På samma gång känslan af moderlighet gaf en blid prägel åt hela hennes väsende, var hon en ovanligt begåfvad och intelligent kvinna, som, ehuru utan skolstudier, visste att tillägna sig äfven bokliga kun- skaper.
Härstammande från en gammal krigaresläkt, hvar- af mer än en tillhört Karl den tolftes bussar, var Lovisa Englund dotter till en för- mögen odalman och i sitt äktenskap moder till 14 barn, af hvilka tolf kommo till mo- gen ålder och med den inner- ligaste kärlek sågo upp till henne.
Hon skötte icke blott den inre hushållningen, utan tog äfven verksam del i de
O, ej ännu blommade på jorden Högre sällhet än ett hem oss ger, Där en pröfvad kärlek ler, Som, midsommarsolen lik i Norden, Aldrig sjunker från sin himmel ner.
E. yttre, då hon under mannens ständiga från- varo ägnade sig åt det icke obetydliga landt- bruket, och det med den framgång att egen- domen under hennes vård betydligt för- bättrades.
Jämte detta fann hon dock alltid tid för sina kära böcker.
Fredrika Bremers och friherrinnan Adlersparres arbete för be- redandet af vidgade arbetsfält för kvinnan vann mäktig genklang hos den enkla landt- mannahustrun, som uppfattade betydelsen af ett själfständigt arbete för kvinnan, hvar- igenom denna skulle sättas istånd att själf försörja sig och icke uteslutande vara hän- visad till äktenskapet för att » få en ställ- ning i lifvet ».
Med dessa åsikter, gemensamma för båda föräldrarne, var det en gifven sak, att un- der det sönerna ägnade sig åt studier, äf- ven döttrarna skulle få tillfälle till den ut- veckling som fordrades för ett blifvande lefnadskall.
Utan tvekan för de dryga ut- gifterna sändes alltså äfven flickorna till läroverk i hufvudstaden, en såsom elev vid den första telegrafkursen för kvinnor, en annan såsom en af de första kvinnliga lär- jungarne vid tekniska skolan och ett par af de andra för utbildning till folkskole- lärarinnor.
» Kunskaper äro ju ett bättre arf än gods och penningar », mente föräld- rarne, och resultatet af deras uppoffringar har vitsordat sanningen häraf.
Men här skulle vi ju egentligen tala om en af döttrarna från detta hem.
Såsom en bland de yngre af den stora syskonflocken, fick den lilla Alma från början sin under- visning af de äldre syskonen.
Genom sin vetgirighet och snabba uppfattning gjorde hon härunder så goda framsteg, att under- visningen i hemmet fortsattes till dess hon, för att vinna inträde vid Gymnastiska cen- tralinstitutet i Stockholm, tog examen med afgångsbetyg af lärare vid Vadstena elemen- tarskola.
Sålunda förberedd, intogs hon vid nämnda institut, hvarifrån hon efter slutad kurs utgick med de bästa vitsord samt vann genast anställning för sommaren vid Ramlösa hos institutets dåvarande öfver- lärare, professor Hartelius, hvarefter hon öppnade egen gymnastik i Borås.
Den unga gymnastens inblick i det mång- faldiga mänskliga lidandet väckte emellertid hos henne en liflig önskan att äfven på ett annat område än den allmänna sjukgymna- stikens, komma lidande medsystrar till hjälp.
Och så sökte hon att få tillägna sig den kände sjukgymnasten, major Brandts, myc- ket omtalade behandling af inre sjukdomar.
Att denna på vissa håll var föremål för misstroende och klander, ja, mångenstädes utdömdes, hindrade icke den modiga flickan att under tre år, först som elev och sedan som assistent åt major Brandt, ägna sig åt hans speciela gren af massage och gymna- stik.
Han vitsordade henne ock vid flere tillfällen såsom en bland sina skickligaste elever.
Men mer än sådana loford gladde henne den ofta upprepade erfarenheten af ett lyckligt resultat af det samvetsgranna arbetet.
Dessa erfarenheter utgjorde ock en rik motvikt till det hån och de för- domar, som till en början mötte henne från flere håll.
Emellertid hälsades hon med glädje af forna och nya patienter, då hon på nytt upptog sin gymnastik i Borås, hvilken hon bibehöll under en tid af sex år.
Samtidigt arbetade hon under somrarne som gymnast vid Barnlösa.
Och här vid den celebra syd- svenska badorten, där folk från så många olika håll och af så inånga olika samhälls- klasser och nationaliteter samlas, har Alma Häckner, under de 11 somrar hon tillbragt där, i hög grad vunnit sympatier, icke blott för sin skicklighet att behandla olikartade sjukdomar, utan också för sitt hjärtevin- nande, sant människovänliga sätt mot alla.
Under det hon stundom haft ända till 120 patienter på dagen, har den 120:de rönt samma deltagande, samma noggranna be- handling som den första.
Icke blott många små barn med sneda ryggar eller krokiga ben, hafva under hennes behandling blif- vit raka som små ljus eller börjat med ny kraft springa omkring i berg och bac- kar, äfven aftärda, lidande mödrar, som va- rit hemfallna åt mångåriga plågor utan ut- sikt till förbättring, hafva med glädjetårar tackat henne för återvändande lefnadsmod, hälsa och lifsglädje.
Sedan 1891 är fröken Häckner bosatt i Stockholm, där hon alltjämt utvecklar en liflig verksamhet.
Vid sin flyttning hit, erhöll hon från flere håll hjärtliga välönsk- ningar för det nya arbetsfältet.
Så skrifver t. ex. fru Elise Hvasser, som hon under nå- gon tid skött: » Min hjälparinna!
Det skall blifva mig en glädje att i den ringa mån, som står mig till buds, tillkännagifva i huru stor tacksamhetsskuld jag står till er för den omsorgsfulla och utmärkt konstfärdiga behandling jag åtnjutit af er.
Med till- önskan af god trefnad i Stockholm, säger jag farväl för denna gång och tillägger en önskan: låt mig framdeles med några ord få höra af eder.
— Eder tacksamma Elise Hvasser. » En patient, som det särskildt gladde frö- ken Häckner att få ägna sig åt, var friher- rinnan Sofie Adlersparre.
Hon hade ju, utan att veta det, så mäktigt ingripit i frö- ken Häckners och hennes systrars lif, ge- nom den inverkan hennes skrifter haft på modern, och det blef nu en icke ringa gläd- je för den trötta arbetarinnan för kvinno- frågan att vid slutet af sitt lif erfara detta.
Vi sluta med att tillönska fröken Häck- ner en lång fortsättning af hennes gagnande och välsignelserika lifsgärning.
L.
S. fåilcUr u r b i b e l n.
Två d i k t e r a f Fågel Blå.
ftQctria af Oefartien.
Hon satt vid Mästarens fötter Och hörde heliga ord; — Nyss kom han, af vägen trötter, Som gäst till syskonens bord.
W. Lindblad.
Ty fåglarna hafva nästen Och räfvarna kulor fått Och örnarna starka fästen Bland bergens klippiga slott.
Och rik man sitt mjuka läger, Den arme sin vrå i frid; — Men mänskones son ej äger Ett värn alt sig trygga vid.
— Maria satt tyst och lyddes, Så länge hans röst vardt spord; I hennes hjärta väl tyddes De sanningens ädla ord.
Hon samlat en skatt För lefnadens dagar Hon korat den goda Den henne ej röfvas åt själen all, delen, skall.
Men Marta beständigt vankar I trägna bestyrens id; I tyngande hvar dagstankar Hon spiller den dyra tid.
— Och nattens skuggor de falla På österns vårliga kväll; Snart hvila i trygghet alla I Lasari frida tjäll.
Maria i drömmen röjer Än Mästarens blida drag, Och Marta med omsorg dröjer Vid kommande morgondag.
Men ljuft nasarenen blundar Inunder de älskades tak; Han hvilar från dag, som stundar, Han hvilar från sorg och vak.
Bland lärjungars råa skara, Där skall han väl åter snart I ljufva bilder förklara Sin faders rike och art; Och undrande ögon fastar På honom hans skara då: » Oss tyd den liknelsen, Mastar!
Vi kunna den ej förstå! » II.
(3nl ?ans son i Hain.
Det är i Nain, den sköna staden, Det är i vårens glada tid; I solljus skimra blomsterbladen Och himlen hvälfves blå och blid.
Det är i Nain — ett litet Eden, Där friden syns för alltid fäst ... Dock, se de mörka, sorgsna leden!
Har döden kommit hit som gäst?
Se midt bland friska blcmstervårar Där åter bärs ett lifvets lån: Där föres bort, vid bittra tårar, En död, sin moders ende son.
•
Och hon är änka: ack, hon känner Den tunga grafvens väg förut!
Och henne följa många vänner Till dödens mörka gårdar ut.
De skola henne se ' n ledsaga Till hemmets ödslig blifna vrå Och ömsom trösta och beklaga Samt vänligt mana: » gråt ej så ».
Och hennes tårar skola flöda Beständigt mer vid denna röst, Och såren åter börja blöda.
.
.
O, arma hugnad!
Sorgsna tröst!
Då nalkas han, som helår såren, Som skänker kvalda hjärtan frid; Han stannade och tog på båren, Och skaran bidde tyst därvid.
Och hör, ifrån hans läppar ljuda Uppståndelsens och lifvets ord: » Statt upp! » lian höres mäktig bjuda, Och döden är tillintetgjord.
De Uti Och Och äro åter i sin hydda, sitt eget, varma bo; smärtans stunder äro Ijuflig blommar vårens flydda, ro.
ville göra till trälar, står som ett kraftigt manande exempel för alla tiders mödrar.
Huru otaligt många sådana få icke i vår tid klaga öfver, att deras söner och döttrar göras till trälar under otrons, njutningslyst- nadens, osedlighetens och många andra on- da makters välde.
Måtte icke dessa mödrar därvid glömma — om de än såsom denna kvinna stå ensamma och medellöse — att bönen och särskildt modersbönen är en makt, genom hvilken det förlorade barnet kan återgifvas sin moder!
Den rika sunemitiskan ägde icke heller med alla sina skatter och jordiska ägodelar något annat medel, hvarigenom hon kunde återfå sin son.
Den enkla, gripande histori- en om denne sons sjukdom och död åter- upprepas i tusen sinom tusen familjer ännu i dag.
Då sonen, som gått ut till sin fader bland skördefolket, vänder sig till honom med denna smärtuppfyllda klagan: &gt;Mitthuf- vud, mitt hufvud! », vet fadern ej något bättre medel än att sända honom till hans moder.
Och af denna moder anföres ej ett enda yttrande af klagan eller sorg, då hon emot- tager den sjuke sonen, det säges allenast så rörande enkelt: » Och han satt i hen- nes knä till middagstiden, då han dog. » Det behöfver ej heller sägas mer.
Hvarje modershjärta känner och förstår dock, hvad denna moder kände.
Och i dessa enda ord: han satt i hennes knä till m i d d a g s t i d e n.
.
.
ligger en hel värld af moderskärlek inne- sluten.
ställe säger till sin lärjunge: » vetande att du från barndomen känner de heliga skrif- terna, som kunna göra dig vis till frälsning genom tron i Kristus Jesus » (2 Tim. 3: 15), kunna vi för säkert antaga, att det just var genom denna sin fromma, troende mo- den, sonen fått denna kunskap.
H v e m konung Lemitels moder var, säger oss ej skriften, men i de förmaningar hon gifvit sin son (Ordspråksb.
31) har hon själf karaktäriserat sig såsom en from, äl- skande, vis och gudaktig moder och kvinna.
Och det kvinnoideal hon däri framställer träder ännu efter årtusenden lika skönt och härligt emot oss såsom en alltid gällande mönsterbild för kvinnan, vare sig hon är jungfru, hustru eller moder.
Och de af vår tids mödrar, som i likhet med dessa fromma, bedjande kvinnor bära fram sina barn i bön inför Herren, skola ock för visso erfara bönens välsignelse, och deras barn skola — såsom konung Lemuel säger — stiga upp och prisa dem.
Fanny Ghrysander.
* Första honoraret.
En påskhistoria för Idun.
J !|pTjur man börjar? » upprepade den frejdade «§Me artisten och följde ett ögonblick tankfullt cigarrettens rökhvirflar, hvilka damerna för hans skull tålde.
» De flesta med att kludda ner allt, Men när då allt hopp tycktes vara ute, som råkar i deras väg, om inte annat så med en uppgifver denna älskade, energiska kvinna bit kol eller krita, ifall resurserna äro små och så naturligtvis taga snubbor och luggar, ända dock icke modet eller hoppet.
Beslutsamt tills någon med auktoritet råkar få se kluddet rider hon själf upp till gudsmannen på och utbrister: » Nej men.
.
.
det här är ju verk- * Karmels berg, och då Elisa på hennes be- liga konstnärsanlag! » Då brukar bladet vända dröfvade ord vill sända sin tjänare, att den- sig — det är den gamla historien.
.
.
» » Som blir evigt nv, &gt; afslutade patetiskt en ung dam, som ne skulle lägga profetens staf på pilten, ut- ännu väntade på visdomständernas ankomst.
Bedjande mödrar.
brister hon med hela styrkan af ett bed- » Och lika gammal och vanlig, » fortsatte må- jande modershjärta: » Så sant Herren lef- laren, » är historien att de flesta börja i nöd och \ l / pl) ärmast med anledning af den behjär- ver och så sant din själ lefver, skall j a g försakelse, med alla möjliga motigheter och hin- der, som armodet och folks likgiltighet lägga i &lt;PB % tansvärda uppsatsen i n:r 10 af Idun icke släppa dig. » Hvarpå profeten står upp vägen.
.
.
» och följer henne.
Och så blef genom ho- » Bed med oss mamma! » vill j a g från den » En sådan tidig erfarenhet, » menade den unga heliga skrift framdraga några exempel på nom sonen för andra gången gifven till den damen med psykoplogisk djupsinnighet, » måste bedjande mödrar samt på de välsignelserika bedjande modern.
Och o m henne heter det lämna märken efter sig för hela lifvet — jag » Och hon kom, föll föreställer mig så väl, hur dylika tidiga pröfnin- följder det har med sig, då en moder beder slutligen så skönt: gar för alltid sätta en viss prägel af tafatt stel- ned för hans fötter och böjde sig mot jor- het på hela uppträdandet och då och då tynga med och för sina barn.
den och tog sin son. » ned sinnet med svårmodiga minnen.
.
.
Det där Där se vi den bedjande Hanna, som kallar sin son Samuel = begärd af Gud, enär hon af I Nya testamentets ljus stråla emot oss gäller då minsann inte er, » smålog hon beund- rande, » man behöfver bara se på er för att för- Herren hade begärt honom, och som, då hon modersnamnen: Maria och Elisabet.
Dessa stå, att ni började som en lyckans gullgosse i såg sig bönhörd, utgjuter sitt hjärta i en skön, båda fromma, ödmjuka kvinnor, som vi i idel sötebrödsdagar. » högstämd lofsång samt gifver sin son helt i och med deras moderskap först lära känna, » Jojo, det kan nog hända det, » sade konst- Herrens tjänst.
Och en son, född och fostrad börja detta med att i lof och tacksägelse nären och drog godmodigt på munnen.
» Emel- under så oaflåtlig bön, åkallan och tacksä- utgjuta sitt hjärta inför Herren i de mest lertid kom jag att tänka på en, som just började under allt annat än ' sötebrödsdagar ', jag kan ju gelse, kunde icke heller blifva annat än högstämda och inspirerade ordalag.
få anföra en episod ur hans barndom: » välbehaglig inför både Gud och människor », Och det motto: » Si Herrens tjänarinna » För åtskilliga decennier sedan lefde på ett såsom denne Samuel ock blef.
(1 Sam.
kap. med hvilket Maria invigde sig till moders- litet magert torp en några och trettio års änka, 1 och 2.)
kallet, var hon ock trogen till det sista, mor Anna, med sin åttaårige son Sven.
Mor Anna fick ta hårda nappatag med den karga jord- Samma fromma bedjande sinnelag, sam- såväl då hon själf med genomborradt hjärta, lappen för att aftvinga den så pass mycket äring, ma innerliga tro och upplysta förstånd fin- förkrossad, men ödmjuk och stilla, står in- att man inte rent af svalt ihjäl.
På spanad och na vi äfven hos Simsons moder, och sonen vid sonens kors, som då vi slutligt finna trasmattor skrapade hon ochså ihop en slant, var j u äfven här en Guds nazir, med hvil- henne efter Jesu himmelsfärd med den sam- och hur det var, så knallade det och gick på Guds försyn år efter år.
ken Herrens ande var.
(Dom.
13.)
lade lärjungaskaran » framhärda i bönen ».
Vid den tid, då Sven fyllde åtta år, hade mor I 2 Konungab.
4:de kapitel läsa vi om (Ap.
G.
1: 14.)
Anna legat sjuk i flere veckor, och den sista hö- tvänne mödrar: den fattiga änkan och den Och att Kristus själf alltid med den in- nan, en duktig värphöna, hade i en korg fålt åka rika kvinnan i Sunem.
Den fattiga änkan, nerligaste kärlek och barmhärtighet tog sig till staden för att säljas.
Det närmade sig till påsken, och Sven började tänka på ägg — den som icke ägde mer i huset än en kruka an, tröstade, hjälpte och hugsvalade de idén fick han inte ur hufvudet, det skulle vara olja, hade dock gemensamt m e d den rika mödrar, som kommo till honom, det se vi något till godt för stackars mor, som ännu var så kvinnan ett älskande modershjärta och ett af de sköna berättelserna om änkan i Nain, klen, att hon knappt kunde gå uppe — men värp- gudaktigt, förtröstande sinne.
Och hennes den kananeiska kvinnan och mödrarna, som hönan var borta.
.
.
Det arbetade i Svens hjärna af mångahanda kärlek till de båda sönerna och hennes tro buro fram sina barn att af honom välsignas.
planer.
Slutligen tyckte han, att ett ljus gick på, att Herren är en hjälpare i nöden, visa sig En moder, o m hvilken man kan vara för- upp för honom, men han nämnde ingenting för ock vara en makt, som åstadkommer under- vissad, att bon bad för och med sin son, mor.
Han gick till herrgården och pekades af verk.
Denna den fattiga änkans bönfallan- är Thimolei moder Eunike, o m hvilkens husmamsellen få ett par dussin afrifna rena sidor de vädjan till Herrens profet o m hjälp för oskrymtade tro apostelen Paulus vittnar (2 af gamla bref.
Papperen voro visserligen gul- nade i kanterna, men det betydde mindre.
sönerna, hvilka hennes mans borgenärer Tim. 1: 5).
Och då han på ett annat Nu tog Sven fram sina förnämsta skatter, en Ty jordens sköna påsk är inne, Det vissna nu i grönska byts; Och tröst får hvarje sorgset sinne, Då dödens starka fängsel bryts.
till mer än hälften länsad färglåda och en stor röd blyertspenna, hvilka han också en gång fått på herrgården.
Och så börjades från morgon till käil ett ri- tande och målande, så att snart alla arken voro fulla af brokiga » gubbar » och » gummor » i de underligaste skepnader.
Inte ville mor Anna hindra gossen i hans nöje, hon log och tänkte: » Ger det inte bröd, så ger det inte heller nöd. » Han var ju bara barnet och kunde gärna få hållas med si!
t lekverk.
» Hvad ska du med allt det där? » frågade hon dock slutligen.
» Gå till stan me ' et, » förklarade Sven tryggt och någon vidare upplysning gaf han ej.
Modern hade ingen invändning att göra, och en förmiddag traskade Sven med sitt » tafvelgal- leri » inrulladt i ett stycke skinn i snöslasket in till staden, till hvilken det var omkring en half mils väg.
Han tog till mor Annas undran också en korg med sig.
Som bekant växlas på vissa orter i Sverige s. k. påskbref, innehållande symboliska tecknin.
gar från » Blåkulla », trollpackor på kvastar etc. och öfver hufvud taget alla möjliga och omöjliga bilder, som en fruktsam fantasi förmår alstra — alltsammans presenterande sig i brokiga färger- Under målningen skrifver brefvets afsändare van- ligen vissa traditionella verser, såsom Sopa, raka, smörjehorn Sänder jag till resedon.
.
.
Akta dig för stubbar och stenar, Kvistar och grenar, Så att du inte blir blinder och haltGr Och trillar som en välter.
.
.
Ursäkta min lilla, Jag skrifver så illa, Jag satt i mitt kök Uti dam och i rök, Och pennan var stackot, Och bläcket var blackot ...
Detta bref är skrifvet sent om en morgon och tidigt om en afton, i det sneda huset med den vridna skylten på den krokiga gatan till höger om tuppen, som gal, när månen går ner i en skinnpäls.
Din vän Pelle i Blåkulla.
O. s. v. Utanskriften formuleras med förkärlek sålunda: » Till det största trollet ... mamsell Den eller herr Den.
Påskafton. » Dessa bref, förseglade med rödt lack, hvari en fjäder fästs, inslungas under påskaftonen oför- märkt i adressatens bostad — det gläntas allte- mellanåt på förstudörren, ett bref kommer in- dansande på golfvet; hvem gifvåren är, det är och förblir länge en hemlighet — i alltihop lig- ger en viss mystisk tjusning, som sätter barnens nerver i spänning och till och med berör de äldre.
Det fanns och det finns väl ännu » påskbrefs- artister ».
Dessa måla » gubbar » och sälja dem till de i konsten mindre förfarna.
Sven hade förra påsken lagt märke till en så- dan slags kommers i staden och vedervågade nu helt dristigt det stora steget att blanda sig i kon kurrensen.
Han stannade vid den mekaniska verkstaden, där han kände några arbetare, för hvilka han fick visa sina » gubbar ».
Arbetarne bläddrade i bundten, småskrattade vänligt och tyckte, att det där ju kunde bli något lustigt för deras barn.
» Hvad kostar den här påskmadamen? » frå- gade en af dem.
» Ett öre, » sade Sven och sökte oroligt i spe- kulantens ansiktsuttryck, om han möjligen hade tagit till för dyrt.
Märk väl, det fanns på den tiden äfven ett hälft öre!
Sven fick två öre för sin påskmadam.
Efter detta » handsöl » gick affären bland arbetarne så pass bra undan för honom, att han inom en half- timme sålt bortåt hälften af sitt artistiska kram och i fickan hade hela tolf skilling i utbyte.
Medan då Sven stod vid porten och fotfaran- de förevisade sitt galleri, for plötsligt från verk- stadstaket en smutsig snölavin ned midt på hela härligheten af målningar.
Sven torkade af pap- peren, så godt han kunde, men genom blötan hade största delen af hans verk fördärfvats, fär- gerna fiöto i hvarandra, och det var nära, att tårarna börjat flyta på Svens kinder — nu var det inte värdt att tänka på någon kommers vida- re ", .i. '
Då kom verkstadens ingeniör, hr Eklund, och fick syn på den bedröfvade gossen.
» Hur är det fatt? » frågade han deltagande och såg leende igenom den ramponerade » konstsam- lingen.
» Inte illa, inte illa.
.
.
riktigt bra till och med! » mumlade han och var riktigt intresserad af bil- derna, hos hvilka han tycktes se något helt an- nat, än att de bara voro illa tilltygade af vätan- » Men hvad är det här? » utbrast han och lu- tade sig med spänd blick öfver en af målningar- na, » en ängel med vingar — men hvarifrån har du fått ansiktet, gosse? » » Jag tror änna, att de ' ble ' mors ansikte, » hvi- skade Sven röd i synen, som om man kommit på honom med något odygdigt.
» Jag tror så med, » sade ingeniör Eklund sakta och såg länge på bilden.
» Den här taflan köper jag. » Och innan Sven visste riktigt till sig, höll ban en enriksdalorssedel i handen.
» Nu följs vi åt till din mor, » sade ingeniören, » hvar bor hon? » » Vid Lerbäcken.
.
.
men.
.
.
» » Nå-å I » » Ja ' skulle allt köpa något i stan först.
.
. » » Hvad då? » » Agg åt mor, » sade Sven förlägen.
» Glöm då inte bort risgryn och russin heller, » sade ingeniören och såg nästan ömt på gossen, &gt;köp du, jag skall laga att det blir tillräckligt öfver af dina slantar ändå.
Och när du varit i stan och uträttat ditt ärende, så titta in till mig! » Sven uträttade sitt ärende och tittade med en vördsam fotskrapning in till ingeniören.
En stund senare sutto de i dennes kappsläde på väg till Lerbäcken, och ännu en stund senare sutto de båda i mor Annas stuga.
» Att jag ändå skulle återse dig, Anna! » sade ingeniören och tog hennes hand.
» Tänk så många år sen den där midsommardansen, då jag var fattig verkmästare och trodde, att jag skulle vin- na den vackraste flickan på bygden.
.
.
» » Tyst, ingeniören ... » Tårarna trängde i mor Annas ögon.
» Du gjorde ju förstås rätt, Anna, » sade ingeni- ören vemodigt, » man skall inte ge bort sig åt någon annan än den man har kär.
.
.
Det är därför jag inte gifvit bort mig ännu.
.
.
Nej, nu ska vi vara glada och språkas vid om pojken.
.
.
!
» Sven fick veta, att han hade anlag för kon- sten — kors, hvad det lät underligt i det vid- öppna barnaörat!
Han fick veta, att han en gång skulle få gå genom akademien — det lät ändå underligare, rent som en saga.
Men det kan ju upplysas redan nu, att tack vare iugeniören, » sa- gan sanning blef en gång ».
Då ingeniören rest sin väg, satt mor Anna ännu länge i djupa tankar.
» Mor! » sade Sven med glittrande ögon.
Mor Anna såg upp.
Sven pekade på korgen, som täcktes af skinn- stycket och de öfverblifna » påskbrefven ».
» Där ä ' ägg, risgryn och russin, » upplyste han.
Utan utan ett ord slöt mor Anna sin gosse i famnen.
» Ja, så där kan det börja för en och annan, » slöt konstnären med ett tankfullt leende, » det var mitt första målarhonorar, och det är inte öfver månget senare jag varit lika stolt och l3 ck- lig som då.
.
.
» 7 Erny.
* - Ett af den moderna läkarvetenskapens underbaraste kapitel är utan tvifvel frågan om sjukdomars be- handling medels hypnotisr.-., och då den främste föregångsmannen och kännaren på detta område i vårt land, d:r O. Wetter- st / and, i dagens Idun begynner en artikel öfver detta ' viktiga ämne, behöfva vi väl knappast rikta våra läsarinnors uppmärk- samhet på densamma, förrän deras lifligaste intresse måste vara väckt.
D:r W:s upp- sats utgör n:r V I I I i den värdefulla serien » Iduns läkarartiklar ».
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
VIII.
Psykoterapi eller behandling af sjukdomar med h y p n o s och suggestion.
Af Doktor Otto G. Wetterstrand.
Jen medicinska vetenskapen är i våra da- ^Sy^ci gar rik på upptäckter af stor betydelse och praktiskt gagn.
Vi behöfva endast erinra om, huru forskningarna inom sjukdomsorsaker- nas område, särskildt bakteriologien, ledt till förvånande resultat, dem man för få år sedan knappast kunde ana.
Huru har ej bakteriolo- gien omgestaltat kirurgien?
Innebär ej den s. k. serumbehandlingen rika löften för fram- tiden vid botandet af do smittosamma sjukdo- marne?
Men just på grund af dessa stora framsteg, dem ingen kan annat än skänka sitt erkännande och sin beundran, har en viss en- sidighet blifvit följden, ett materalistiskt be- traktelsesätt har blifvit förhärskande, detalj- studierna ha tagit öfverhand och intresset för människosjälen har fått stå tillbaka.
Ett om- råde, som just därför, särskildt i senare tider, blifvit försummadt, är läran om de psykiska sjukdomsorsakerna.
Det var dock annorlunda förr, ty i slutet af förra århundradet och i början af detta idkades studier i denna rikt- ning rätt ifrigt i England och Frankrike, dal- man i allmänhet haft blicken mera öppen för sjnkdomens psykologiska sida, medan man i Tyskland har haft sin uppmärksamhet riktad mera på de materiella, med sinnena fattbara sjukdomsorsakerna.
Detta beror troligen till en del därpå, att många hysa en viss obenä- genhet för dylika forskningar med dessas kraf på en ingalunda ringa psykologisk insikt, hvar- igenom man förmår intränga i dessa dolda, på djupet liggande orsaker, som så ofta undgå den ytlige iakttagarens öga, och som likväl medföra en sådan återklang inom organismen.
En psy- kologisk analys af en lidande, af det sätt, på hvilket sjukdomen uppkommit, af själfva sjuk- domen blir allt mer och mer af nöden.
Den praktiska följden häraf skall blifva, att den sjuke, för att blifva kvitt sitt lidande, måste säras af den sakförståndige läkaren att begagna lig af sina själskrafter, vare sig för att kunna botas eller för att finna lindring.
Detta är ej möjligt utan ett djupare studium af människo- hjärtat, dess lidanden, dess hemliga ängslan, dess oro, dess kval och ve.
Allt detta kan läkarekonsten icke med en afvisande åtbörd se ned på, den kan icke längre försumma forsk- ningar i dessa riktningar, en reaktion har också trädt i dagen just i och med den moderna suggestionsläran jämte dess praktiska konse- kvens psykoterapien eller konsten att på rent andlig väg behandla och bota sjukdomar.
I alla tider ha läkare användt psykiska me- del vid sjukdomars behandling, men det är först genom en ende läkares snille, D:r Lié- beaulfc i Nancy, som en sådan behandling blif- vit satt i system och en metod blifvit skapad, hvarigenom en psykisk behandling förmår ut- veckla alla sina välsignelsebringande verkningar.
Det är denna psykologiska skola, som uppstått i Frankrike och som nu räknar talrika an- hängare bland läkare i de flesta civiliserade länder — dess läror doceras praktiskt och teoretiskt vid universiteten i Paris, Nancy, Montpellicr, Liége, Wien, Ziirich, Charcow,
Valladolid och Genua — det är denna skola, som lärt oss en praktisk förfaringsmetod vid sjukdomars behandling, jämte det den teoretiskt sökt förklara den verksamma mekanismen här- vid.
Innan denna behandlig och dess innebörd skildras, skola några exempel belysa det .sak- förhållandet, att naturen i alla tider utfört och ännu utför kurer på rent andlig väg, men till fälligtvis och alldeles oförbcredt, medan vi nu metodiskt eftergöra om ej samma sak, så dock liknande, men under helt andra förhållanden.
Det är allmänt bekant, att vissa själstillstånd på mångartade sjukdomar utöfva ett tydlig " in- flytande.
Vi känna alla, huru det ej så sällan inträffar, att tandvärken försvinner, så snart man befinner sig i tandläkarens mottagnings- rum.
Professor Glas i Upsala brukade berätta historien om cn kvinna, som sedan flere år var sängliggande af lamhet och som vid ut- brott af eldsvåda i samma hus, där hon bodde, blef så förskräckt, att hon sprang upp ur sängen, fullkomligt botad från sin lamhet.
Pro- fessor Glas nämnde ej, så vidt jag nu kan er- inra mig, om arten af den lamhet, hvaraf hon led.
Om följande fall, där sjukdomssympto- merna bestodo i nervsmärtor i ena höften och benet hos cn ung kvinna, säger däremot Sir Benjamin Brodie, som berättar det, att det var af hysterisk natur.
Hon föll, under det hon red på cn åsna ned på marken, och ögon- blickligen försvunno alla sjukdomssymptomerna.
Hon kunde gå alldeles obehindradt, utan att hon kände den ringaste smärta, hvilken ej hel- ler vidare inställde sig.
1 båda dessa fall var det förskräckelsen, som verkade botande.
Ett annat fall af hysterisk sjukdom, som berättats för mig af en yngre kollega, och som bevitt- nades af dennes far, hvilken som läkare skötte patienten, är följande: En medelålders kvinna hade under många år varit sjuklig och klen, företeende sådana symptomer, som karaktärisera sjukdomen såsom en blandning af hvad vi nu kalla neurasteni och den sedan gammalt kända, men både af läkare och allmänhet misskända sjukdomen hysteri.
Hon hade under hela vin- tern ständigt legat på sin soffa, klagande än öfver ett, än öfver ett annat.
Så kom våren, men tillståndet förblef oförändradt, hon kunde ej lämna sina rum.
En vacker, solvarm dag lät hon dock bära sig ned i trädgården jämte sin soffa, och hon njöt i fulla drag af det vackra vädret.
Medan hon låg, kommer hon att vända på hufvudet och får se helt nära sig en gumse i en mycket hotande position.
Hon blef så förskräckt, att hon plötsligen springer upp från soffan med nytt lif i sina lemmar och upp i huset, och från den stunden var hon och förblef också för framtiden frisk.
Se här ännu ett, synnerligen intressant fall af hysterisk sjukdom, som blifvit beskrifvet af Sir Benjamin Ward Richardson.
En ung flic- ka, som vistades i Indien, var där vittne till förevisningar och konststycken vid en religiös högtidlighet.
Hon såg en man, på hvilken benen drogos upp mot kroppen och där stadigt fasthöllos.
På flickan gjorde denna syn ett sådant intryck, att man nästa morgon fann henne oförmögen att resa sig upp ur sängen, emedan det ena benet var fast uppdraget mot bålen.
Detta tillstånd varade flere månader osh hvarken genom öfvertalningar eller kraft- medel kunde patienten förmås att räta ut be- net.
Under kloroformens inverkan kunde be- net med lätthet föras i sin normala ställning, men så snart dess verkan var öfver, drogs benet åter upp i sin onaturliga ställning.
Med sitt sjuka ben återvände den unga damen till England.
Medan hon en dag var sysselsatt Begär hos Eder specerist i Stockholm och de flesta lands- ortsstäder med att spela schack, började benet sakta räta ut sig och strax kunde hon stödja på detsam- ma.
Från denna stund blef hon frisk.
Här var ej någon sinnesrörelse orsaken till hennes tillfrisknande, don spänning och ifver, som åtföljde schackspelet, kom henne, som hon sedermera upplyste om, att helt och hållet glömma sammandragningen.
Förut hade tanken på denna aldrig ett ögonblick lämnat henne.
När man ser, att själsrörelser eller förän- drade sinnestillstånd i ofvanstående fall botade de sjuka, som förut på vanligt sätt cj kunnat hjälpas, kunna vi knappast öfverskatta vikten af att angripa dylika sjukdomar psykologiskt, ehuru vi ej kuuna stå till svars med att förmå åsnor att afkasta sina ryttarinnor eller gumsar att stångas, lika litet som vi kunna begagna oss af det farliga oeh kostbara botemedlet att sätta eld på den sjukes bostad; endast schack- spelsordinationen vore utförbar, ehuru jag tvif- lar pä, att detta skulle leda till målet.
Det är naturens exempel, den moderna psyko- terapien söker efterhärma, när det gäller att bota sjukdomen på psykisk väg.
Kraften fin- nes, verkande stundom, oregelbundet, nyckfullt, och frågan är att använda och leda denna kraft med klokhet och förstånd.
Ofta får man höra under en axelryckning, att det vid alla dessa fall, när en kur åstadkommes, utropas: det är bara inbillning.
Denna anmärknings- värda, botande själskraft begåfvas visserligen med en makt, som vanliga läkemedel ej visat sig äga, men å andra sidan skänker man ej vidare någon uppmärksamhet åt saken Se här ytterligare några exempel, illustre- rande själens inflytande öfver kroppen i sjuk- domar af icke hysterisk natur.
Häraf skall det visa sig, att det alls icke går an att af- färda dylika kurer med den triviala anmärk- ningen: det är bara inbillning, liksom om in- billningen ej kunde användas för nyttiga och praktiska ändamål.
(Forts.) Kvinnöden och kvinnobilder.
För Idun af Birger Schöldström.
» Klockar-mor » på Lofön.
y le som minnas omkring trettio år tillbaka erinra sig nog allt det buller, som i offentliga bladen samt samtalsvis uppstod för och emot, när Elfrida André sökte och trots allt motstånd lyckades att inom den lilla finska församlingen i Stockholm erhålla den befattning, som så lustigt beskrifves i gubben Bäckströms allbekanta visa om den som skall, bland så mycket, mycket annat, spola orgel för både gamla och unga och framför allt vara gröm i konsten att sjunga.
Bland allt hvad som anfördes mot att en kvinna kunde få räknas bland » oss prä- sterskap » framkom dock ej påstående o m vatten- och brödstraff samt kyrkoplikt, och dessa påtagliga argument hade dock en gång tillämpats i Sverige mot en kvinna, hvilken halftannat århundrade förut beklädt angifna samma befattning, till hvilken fröken André sedan bröt isen för svenska kvinnor.
I » gamla luntor » ha vi funnit ett » Kongl.
Svea hofrätts utslag om en kvinnsperson hvilken en tid förestått klockaresysslan på Lofön. » Ar 1706 hade till hofrätteu från tings- rätten vid Svartsjö inkommit handlingar A Gr af ström &amp; C:is I / o jämte hemställan angående ett mycket egen- domligt mål.
Ur dessa handlingars vidlyf- tiga meningar må ett helt kortfattadt sam- mandrag här meddelas: I Sande by, Fågelö socken å Åland, hade 1704 en tjugutvåårig flicka vid namn Maria Johansdotter dels af den nöd, som då rådde efter fem hårda år, dels af äfventyrs- lust drifvits att lämna hemorten och begifva sig till Stockholm.
Då hon ej där lyckades få någon tjänst och — som det i rättegångs- handlingen heter — » uti mangel af arbete », nödgades hon söka uppehälle genom att gå omkring och på värdshusen spela nyckel- harpa samt sjunga om » stolts Narva » och om huru » kung Karl bar sorgen för henne » och andra då populära visor samt därefter upptaga de slantar, man räckte henne.
Den vackra och hurtiga ålandsflickan blef snart bekant i Stockholm för sitt spel och sin vackra röst, men som hon dock ledsnade att » söka sin föda på krogarna och med sitt nyckelspel roga dem som druckit », be- slöt hon söka sig om på landsbygden.
En för henne, som hon uppgaf, obekant herreman hade rådt henne att anlägga mans- dräkt, » efter som han hållit före henne sko- lat varit tjäneligare till karle- än kvinnfolks- sysslor, hälst hon därpå åtskilliga prof skall hafva vist, då hon än sina vanliga kvinn- folkskläder brukade ».
Samme okända per- son hade ock skaffat henne ett oriktigt pass.
Med detta pass samt i manskläder begaf sig nu Maria hösten ofvan nämnda år till lan- det, där hon på olika ställen tog plats så- som dräng, kallande sig Magnus Johansson.
Hon blef ock på landet vida bekant för sin vackra sångröst, hvilket hade till följd » at capellanen vållande herr Ericus Kihlmark henne kallade til klockare vid Lofö försam- ling, ehuru capelianen om dess pass något tvifvelsmål burit, hafvandes hon sången ther- sammanstädes i choret uppehållit. » Sam- tidigt tog hon tjänst hos en sockenskoma- kare och följde med lästknippan på ryggen denne under hans » änibetsvandring » i nej- den.
Hvar den vackra klockaren och sko- makarelärlingen kom, tycks han blifvit om- tyckt både för sitt glada väsen och sina vackra visor.
Isynnerhet föll han de unga flickorna i tycket, och mer än en kärleks- förklaring fick han mottaga.
Enligt rätte- gångsprotokollen hade ej mindre än tre för- mögna bonddöttrar samtidigt lagt sina sna- ror för » Magnus », men denne hade natur- ligtvis » så mycket mindre däraf kunnat draga någon försyn som hon var af samma kön som de. » Till sist blef en af dessa tre, en Maria Audersdotter, så förtviflad öfver » Magnus » kallsinnighet, att hon försökte beröfva sig lifvet genom hängning.
Försö- ket misslyckades, och den älskogskranka blef kallad till pastor Kihlmark, för hvilken hon som orsak till själfmordsförsöket uppgaf sin obesvarade kärlek till den unge kloc- karen.
Pastorn lät nu kalla bägge till sig och » föreställde dem deras väsende med till- frågan, om Magnus (som han ännu intet vetat annat än at han var karl) ville taga Maria Andersdotter till hustru?
Hvartill denne så kallade Magnus dock strax nekat » Emellertid fann hon, hemkommen från prästen, sig böra upptäcka för sin husbonde, skomakaren Lars Jansson, sitt rätta kön.
Skomakaren å sin sida ansåg sig ej böra för vederbörande prästerskap hålla detta doldt, och följden blef att pastor Kihlmark för den världsliga myndigheten angaf för- hållandet.
Kronobefallningsmannen Johan - pfp, • I 1 Endast i forseglade paket.
Hushållskaffe ä 1,25 pr paket ä ' / •&gt; kg.
Fint kaffe ä 1,50 » » Finaste kaffe ä 2, — » »
erfarenheter.
Tålamod erfordras det nog, men har man sinne för att iakttaga de små blom- lifvens utveckling, skall det bereda en mången stund af nöje.
En mängd personer synes föredraga, framför att så frön, att köpa hela växter eller att sätta lökar och rotknölar, ja, de tycka t. o. m. det är ett tålamodsprof att vänta på att skott, som de satt, skola växa upp och blomma.
Men jag säger: » den, som väntar på något godt, väntar aldrig för länge. » Jag har just aldrig ägnat mig åt sköt- seln af lökväxter.
Vis k vis dem tänker jag som så, att antingen skall man årligen köpa nya, präktiga lökar — och då är det trädgårdsmästa- ren som får största hedern, om de blomma vac- kert — eller också kan man ha samma lökar ett par tre år, år för år ha en hel hop besvär med dem och likvisst, om det inte vill sig, uppnå ett ganska klent resultat.
Då äro rotknölar bättre att ha att göra med i mitt tycke — i alla hän- delser göra de sin ägare bra mycket mindre be- svär än lökarne.
Jag vill visst inte påtvinga andra mina åsikter, icke en gång i fråga om blommorna.
Må de, hvilka ha pengar till öfverlopps, ge ut dem till blommor — sämre ting kan man köpa, och träd- gårdsmästare måste ock ha något att lefva af.
För min del vill jag helst sätta skott och så frön.
De blommor, hvilka jag dragit upp från frön, tycker jag liksom att jag har mera del i, ja de äro riktigt » mina egna ».
Visserligen blomma de icke första året — vissa arter kanske icke på ett par tre år — men hvad betyder det?
Skulle också icke jag upplefva att de blomma, så är det väl alltid någon annan, som får glädje af dem.
Alltså är detta icke något, som afskräcker mig.
Ett » aber » finnes dock, och det är att för- sta vintern är så farlig för småttingarne.
Så har jag t. ex. af väl ett dussin små heliotroper, som jag dragit upp från frö, endast lyckats bibe- hålla ett exemplar vid lif.
För alla de öfriga har första vintern också blifvit den sista, antin- Herrar råds reskript i denna sak fatta- gen jag behållit de unga plantorna under egen des den 23 april 1706 och bekräftade hof- vård eller mot hösten skänkt bort dem.
Men rättens förslag till straff.
Nåd gafs sällan detta afskräcker icke mig och bör ej heller skrämma andra till att afstå från heliotropodling.
den tiden, och » klockar-mor » i Lofö fick Mina små blommor få nämligen vara med om helt visst undergå den hårda domens till- ganska kalla vintrar — intet under om de dö.
Men jag vill fortfarande strida mot gubben Vinter ämpande.
och söka undandraga honom hans offer.
Gör •V? '
1 1 Hon försvinner därefter i okända ödens jag icke rätt däri?
mörker.
Många människor ha den åsikten, att det icke *.
&gt; är nyttigt att flytta en växt från ett ställe i rum- met till ett annat, ja, det finnes t. o. m. blom- mor, som de äro rädda att vända på, utan låta dem hellre växa sneda eller blifva flata på ena sidan.
Huru skall då en blomma kunna byta För Idun af S — m.
hem, utan att röna inverkan däraf, helst om den förflyttas från drifhustemperatur till boningsrum?
(Forts. o.
slut.)
Jag har här sökt gifva skäl för min en gång förut Nu några ord, livad vattningen beträffar.
Frö- uttalade åsikt att blommor, hvilka fostras upp burkarna måste vattnas mycket försiktigt, isyn- från skott eller frö, blifva härdigare än dem man nerhet då man har att göra med ytterligt fina köper.
Frösådden har dessutom ännu en fördel frön.
I nödfall skulle man kanske kunna hjälpa med sig, att man nämligen kan erhålla nya sig med att bestänka jorden med en mjuk och varieteter, något som alltid är kärt för blomster- fin visp — spritkannan är här vid lag oduglig.
odlaren.
Af somliga blommor finnes det nu- Jag har en liten blomsterspruta, som jag till mera en mängd varieteter, och blandadt frö i nå.rot mer än hälften fyller med kylslaget vatten paket tillhandahålles allmänheten.
Om jag i för- — kallt får det på inga villkor vara — och så väg vet, hurudan den blomma, som skall utveckla blåser jag försiktigt ut vattnet öfver de frön, som sig ur den ena eller andra knoppen, ser ut, så skola vattnas — ett fint droppregn.
Det är något gläder det mig visserligen, om det är en vacker påkostande för lungorna att länge blåsa så, men sort, men — det har dock ett särskildt behag orkar man bara med det, så finnes det knappast med sig att observera utvecklingen af en blomma, något bättre sätt att rengöra krukväxter från hvars form och färg man icke förut känner till, dam.
För vattning af frösådd och späda plantor att se knoppen så småningom tillväxa, svälla och är en sådan liten spruta ovärderlig.
Billig är slutligen slå ut i full fägring.
Det är, tänker den också, och hvilken bleckslagare som helst jag mig, något liknande som föräldrar, fastän i bör kunna tillverka en dylik.
Ett litet rör följer långt högre grad, erfara, då de se den unga utmed » bleckmåttets » insida ned mot bottnen, dottern harmoniskt atvecklas både till kropp och och upptill mötes detsamma af det tvärs öfver själ och plötsligt — utan att de egentligen veta huru det gått till — finna barnet förvandladt till sprutan ligganda rör, som man blåser i.
Såsom ett bevis på, huru man kan få » pjåska » en älsklig och älskvärd ungmö.
Samma häpen- med fröplantorna — i deras » grönaste- ungdom het, samma förundran!
» Hvad hon är skön, vår — vill jag nämna att jag mången gång spjälat blomma! » itu en tändsticka, för att få nog fina stöd till » Men alla blommor äi-o icke vackra, » hör jag veka &gt;glox » - plantor, och nyttjat fin tråd till bind- någon invända.
Säg mig dock, hvilken blomma garn.
Det faller af sig själft att man måste kan kallas ful?
Icke någon, skulle jag tro.
Nej handtera de små plantorna med öm varsamhet.
mer och mindre vackra äro de, livar efter sin För att från de finludna bladen afiägsna en eller art, åtminstone tycka blomstervänner så.
Och annan jordsmula eller dampartikel, som ej på » tycke och smak kan ingen förta ' ».
annat sätt kunnat bortskaffas, har jag begagnat I hopp om att många af Iduns läsarinnor älska mig af — ett sädeskorn.
Ja, vet ni, det går rik- blommor och vidare förutsatt att de icke tröttna tigt bra.
Och där borta i stråbuketten fann jag, på mina små uppsatser, vill jag någon gång åter- hvad jag i den vägen behöfde.
komma, för att i korthet redogöra för mina er- Hvad egentligen angår skötseln af frösådden, farenheter angående några blomsterbarn, hvilka har jag nu icke något vidare att tillägga.
Här- jag fostrat upp från frö.
vidlag, som i mycket annat, torde man vinna Au revoir!
mest genom praktiken.
En och annan lärospån får man säkert betala, men så samlar man också Udde häktade nu Maria och insatte henne Bartholomseusdagen 1705 i fängelse i Svart- sjö slott.
Vid näst påföljande ting ransakades i detta mål, men &gt; som uppå et slikt brott intet något visst straff i Guds och Sveriges lag skall finnas utsatt », afgaf tingsrätten till hofrätten en förfrågan.
Äfven hofrätten tyckte sig ej kunna reda ut målet själft ', utan förde det till kungs medels följande resolution: » Allthenstund denna Maria Johansdotter, som förklädt sig uti mansfolkskläder, har någon tid med samma klädebonad farit om- kring landet och betjänt sig af et oriktigt pass samt therunder på et och annat ställe igenom des förhållande gifvit åtskilliga andra kvinnfolk anledning fatta de tankar at vilja hafva henne till man, och ibland them jäm- väl en i så måtto styrkt i then meningen, att hon tagit af henne åtskilliga små per- sedlar, som hon henne förärt; hvarefter samma kvinnsperson varit på vägen at sig själf lifvet afbända, för det hon icke vidare velat förklara sig til äktenskap med henne; förthenskuld som thetta et ovanligt mål är, på hvilket ingen egentlig lag finnes, så hem- ställes hans Kongl.
Maj:ts nådigaste godt- finnande underdånigast, om icke hon, Maria Johansdotter, för ofvanbemälte des begångne förgripelser kunde beläggas med 8 dagars fängelse på vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. » Litet om frösådd i boningsrum.
U r notisboken.
Vensionsfouden för sjuktilsöfershor.
Un- dertecknarne af inbjudningen till bildande af en pensionsfond för sjuksköterskor sammanträdde här om aftonen å Fredrika Bremer-förbundets byrå.
Förslaget till stadgar förelåg därvid.
Hvad man i förslaget först fäster sig vid är, att stad- garne äro uppstälda så liberalt, att så väl de högst utbildade sjuksköterskorna som de, hvilka fått enbart en minst 2-årig praktisk utbildning vid sjukhus (en stor kontingent af vid våra lands- ortslasarett verksamma sköterskor), äga rätt till delaktighet i kassan.
För erhållande af pension fordras att ha fyllt 50 år, att ha till kassan in- betalat minst 5000 kr.
och att styrka sig ha un- der en tid af minst 8 år haft sjukvård till yrke.
Detta senare stadgande har tillkommit, emedan ganska många genomgå en eller annan sjukvårds- kurs, utan att likväl på allvar ägna sig åt sjuk- sköterskekal 1 et.
Pensionernas belopp blifva varierande allt efter storleken af insättningarna å delägares bok; den minsta summa som får insättas under ett år är 25 kr., den största 1,000 kr.
Ingen delägare får i kassan äga större behållning än 6,000 kr.
Efter en liflig diskussion bl ef förslaget med några förändringar antaget.
De båda förut tillsatta komitéerna anmodades att såsom interimstyrelse kvarstå till dess delägarne i juni 1897, i enlighet med stadgarne, välja styrelse.
Med antagandet af dessa stadgar kan ett länge, djupt kändt behof sägas vara fyldt, i det » Sven- ska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening » numera är konstituerad och därmed tillfälle be- redt för utöfvarne af det ansträngande och an- svarsfulla sjukvårdskallet att på verksammaste sätt sörja för ålderns dagar.
Teater och musik.
En liflig teatervecka har den senast gångna varit, då, som vanligt till denna tid närmast före och omkring påsk, den sceniska och musikaliska säsongen nått sin största kulmen.
Kungl.
operan återupptog i måndags Glucks opera » Iphigenia i Aulis » j hvilken ej gifvits härstädes sedan år 1878.
Denna opera förefaller mera stor- slagen än samme tonsättares tolf år äldre opera » Orfevs », hvilken åter torde kunna anses mera melodiös.
Och dock äger äfven » Iphigenia » gan- ska många anslående melodier.
I orkesterns målning af känslor och situationer förekomma flere likheter i de båda nämnda operorna.
Operans innehåll är i korthet följande.
Den grekiska flottan ligger färdig att från hamnsta- den Aulis afsegla till Tröja, men kvarhålles af en envis vindstilla.
Denna kan endast häf- vas, har öfversteprästen Kalchas (hr Söderman) förkunnat, därigenom att konung Agamemnons (hr Lundqvist) dotter Iphigenia (fröken Thulin) offras åt gudinnan Aramis (frkn Karlsohn).
Och trots modern Klytemnestras (fru Linden) förtvif- lan och hennes tillämnade make Achilles ' (hr JBratbost) försök att rädda henne, föres den unga flickan till offeraltaret, eller rättare, hon går sjelfmant dit, enär hon inom sig själf är öfver- tygad om, att hennes offrande är nödvändigt för landets väl.
På offerplatsen visar sig emellertid gudinnan Artemis själf och upptager Iphigenia till sig i en sky, förkunnande, att hon ej önskar dennas blod, utan endast vill göra henne till sin prästinna.
Utförandet är ej blott godt, utan delvis ut- märkt.
Liksom i » Orfevs » är det äfven här fru Linden, hvilken som Klytemnestra tager priset.
Hennes framställning af den hängifna och djupt förkrossade modern var så i vokalt som drama- tiskt hänseende alldeles förträfflig samt belöna- des med entusiastiskt bifall.
Värdigt vid hen- nes sida stod hr Lundqvist, hvars .agamemnon var en i alla afseenden storslagen prestation.
Hr Bratbost hade flere lyckliga pointer, och hr Sö- derman sjöng som vanligt vårdadt.
I titelpar- tiet hade frkn Thulin en ny debut, och från denna ingalunda lätta uppgift skilde hon sig på ett verkligt hedrande sätt.
Vår först uttalade åsikt, att frkn T. är en af senare tidens mest lofvande debutanter, bekräftades äfven här.
I Artemis ' lilla parti klingade frkn Karlsohns stämma som vanligt skär och klangfull.
Operan, som denna afton gafs till förmån för k. teatrar - nes pensionsinrättning, gick på det hela taget
bra alltigenom.
Särskildt förtjänar orkestern un- der hr Hennebergs ledning beröm.
Bland den ej särdeles talvika publiken märktes kronprinsen och prins Carl med uppvaktningar.
K.
Dramatiska teatern har gått på med sin och allas vår vän » Dardanell » tillsammans med flere olika förpjäser.
Detta ordinariter och om kväl- larne.
Tvänne matinéer ha dock äfven från denna scen bjudit nyhet och omväxling.
På Maria Be- bådelsedag gåfvo Uppsalastudenterna sin förebå- dade » kulturhistoriska matiné » inför en fullsatt, ytterst distinguerad och intresserad salong.
Efter ett kört inledande föredrag af docenten V. Lundström om » Den antika teatern » gick ridån upp för Plautus ' komedi » Pseudolus » (» Storlju- garen »), af hvilken tre scener gåfvos på det klin- gande klassiska originalspråket.
Hufvudintresset anknöt sig dock till programmets nästa nummer, treaktskomedien » Mostellaria »!
» Spöket »), som upp- fördes i sin helhet i svensk språkdräkt.
De van- liga karaktärerna i den grekiska komedien åter- funnos ock här.
En slösaktig, utsväfvande, ehuru i grund och botten ofördärfvad son, en intrigant och illistig slaf, en godtrogen och vidskeplig fa- der, som efter tre års frånvaro återkommer och blir lurad af slafven beträffande sonens lefverne, men slutligen vid upptäckten däraf rasar och vill straffa slafven till lifvet.
Denne flyr dock till Dionysus altare, och omsider inträder försoning och allt slutar lyckligt och väl.
Denna komedi af Plautus delar med de öfriga alstren af hans hand egenskapen af en god och säker planläggning och en träffande karaktäristik.
Just dessa egenskaper hos Plautus gjorde ock, att han och den något senare Terentius flngo tjäna till förebild både för en Moliére och en Holberg.
De många bitande kvickheter, som i » Spöket » förekomma, hade naturligen icke alltid så lätt att komma till sin rätt i en öfversättning, men dock gjorde de sig i den verkligt goda tolk- ning, på hvilken doc. Lundström bjudit, flerstä- des kraftigt gällande och väckte mycken munter- het bland publiken.
Spelet sköttes förträffligt af de unga förmå- gorna.
Den mest ansträngande rollen innehades af den förslagne slafven Tranio, hvilken förtjänar allt beröm för sitt för en amatör särdeles duk- tiga och lediga spel.
Den gamla pigan Scapha gjorde ock mycket drastisk effekt För öfrigt var utförandet i sin helhet erkännansvärdt, och det lifliga bifallet bekräftade tillfullo, att publi- ken lifligt uppskattade det ovanliga och instruk- tiva teaternöjet.
I söndags hade Svenska teaterförbundet å samma scen inbjudit till en premiére, också den af ett särskildt intresse.
Det gällde nämligen ett svenskt original af en debuterande författare: » I lejonets kula » af Frank Truth.
Bakom detta märke, sades det, gömde sig en dam ur societe- ten, redan förut bekant för sitt lifligt ådagalagda teaterintresse.
Frank Truths » lejon », som befanns vara en af damerna afgudad operatenor på sommarsejour i Marstrand, röjde väl icke i alla drag genialite- tens konungsliga märke.
Fastmer lådde rätt många nybörjarbrister vid verket.
Men » ex ungue leonem » (om vi nu våga tala latin med Iduns älskvärda läsarinnor, då vi så nyligen komma från Plautus ' klassiska teater) — och en » liten klo » af tydlig dramatisk begåfning stack esom- oftast fram i debutverket.
Det kan nog växa ut någonting för framtiden af den lejonungen!
Publiken var välvillig och intresserad.
Ut- förandet var också synnerligen vårdadt med så- dana representanter för hufvudiollerna som fru- arna Hoving, Fahlman, Sandell och Stcrnvall samt hrr Skånberg och Olsson.
Vasateatern hade naturligtvis proppfullt hus på premieren af P. Staaffs med spänd nyfiken- het motsedda komedi » Det stora förslaget ».
Det var ett välgjordt och i många moment intressant arbete; det myckna politiserandet torde dock icke i längden kunna locka den stora publiken — allra minst damerna.
Dock finnes för deras räkning äfven en portion romantik, skickligt serverad mellan tidningsledarne och de kungliga riksdags propositionerna.
Fru Håkansson och fröken Gott- schalk göra allt för att tillvarataga detta lyriska element.
Den högpolitiska svärdssidan är äfven förträffligt representerad: excellensen Verelius — G. Ranft, statsrådet Falck — Byström, skrift- ställaren Stern — Svennberg, redaktör Linden — Eliason — alla göra de sin sak godt.
I tredje akten får man till och med närvara som åhörare vid ett andrakammar-plenum.
Det bör väl dock vara någonting för alla de damer, som aldrig i lifvet komma sig för upp på riksdagsläktaren.
Litet » hum » om saken skadar det dock inte att hafva.
Och när men nu kan få den så bekvämt som från en af Vasateatems parkettfåtöljer.
.
.
Stämningen och bifallet på premieren voro lifliga.
Författaren framropades.
I måndags kväll gick så Millöckers » Profkys- sen » öfver Södra teaterns tiljor.
Den befanns vara en treflig och underhållande operett, för hvars libretto det skulle vara föga tack- samt söka redogöra, men om hvilken det må sägas, att den knappast försummar tillgodo- göra sig något enda af de traditionella operett- elementen: förklädda äkta prinsar och oäkta » prinsar för en dag », bortröfvade prinsessor, in- trigerande hofmän, nattliga sammansvärjningar, kabaler och kärlek.
Musiken är veritabelt » mil- löckersk », ej vidare originell, men vimlande af sångbara och glada melodier.
De förnämsta rol- lerna voro väl företrädda, i synnerhet slogo frö- ken Lindzén som prinsessan Leonora, fru Berg som hennes kammarjungfru, den täcka Vreneli, och hr Änder som den falske prinsen, den fiffige Schwarswalderurmakaren Hans Pfeifli, lifligt an.
Den riktige prinsen företräddes af en ung debu- tant, hr Barklind, med en icke oäfven baryton och temligen approbabla ansatser äfven i det dramatiska.
För öfrigt böra med erkännande nämnas fru Fornell och fröken Caspér, hrr R. Wagner och Warberg i deras icke oväsentliga bi- roller.
Mot körer och ensembler kunde nog rätt- visa anmärkningar göras — men vi få väl icke begära allt på en gång, och en / W / färdig operett- premiére hör i vår goda hufvudstad helt enkelt icke till traditionerna.
Det blir väl bättre » fram till påska » I Publiken var lifligt tillfreds, man skrattade, applåderade och gnolade genast refrängerna un- der mellanakterna.
» Profkyssen » stod visst icke illa profvet och torde dra en hel serie hus, lika välbesatta som måndagens.
Symfonikonsert gifves påskdagen å k. operan, hvarvid programmet upptager Beethovens första symfoni, Lalos orkestersuite » Namona » och sym- foni af Sinding.
Konserten gifves till förmån för hofkapellets pensionskassa.
Operasångaren Axel Rundbergs matiné gifves, som förut nämnts, påskdagen kl jz 2 e. m. i K.
Musikaliska akademiens stora sal.
Biträdande på denna matiné äro: fruarna Östberg o. Almati- Eundberg, fröknarna Frödin, Petrini o. Kragballe samt herrar Ödmann, Lundqvist, Morello, Seller- gren, Lundmark, Söderman, konsertmästaren Zetterqvist, kungl.
kammarmusikus O. Östman m. fl.
[Stilleben.
Novell af A l v i l d e P r y d z.
(Forts.) Men Dinah och Berntine ville mer än gärna, ty nu, sedan man blifvit van vid honom, var det inte så farligt att regeras af Hans Didrik kommendera litet måste man ju nästan ha lof till, när man kommit så långt som till kapten.
II.
— I trakten, där de bodde, blef man snart uppmärksam på de fem gamla, pyntade, alldeles lika svartklädda damerna med deras precis lika långa sorgflor på ryggen, och den rödmosige, jovialiske Hans Didrik blef icke heller obeaktad.
De sågo allesammans ut att ha det rik- tigt bra, och det hade de naturligtvis, bättre än de kunde haft ensamma i den lilla sta- den, som föreföll dem så tom efter faderns död.
Och när systrarna fått sansa sig litet, tackade de också Hans Didrik, som varit orsa- ken därtill.
Nu var det så trefligt att få hälsa på hos hvarandra.
När Dinah och Berntine hade nå- got till middag, som icke var i Hans Didriks smak, gick han bara upp till de tre yngsta, som gingo under namnet småflickorna och bodde uppe i » Grottebakken ».
Och när Hans Didrik kom så där på förmiddagen, visste alltid småflickorna, hur det var fatt, och då skickades genast bud efter något extra.
Hans Didrik hade näm- ligen snart kommit att stå väl anskrifven äfven hos småflickorna; det hade icke be- höfts något långt samlif för att komma un- derfund med, att under hans barska och bullrande sätt gömdes den mest medgörliga godmodighet.
De mest synliga bevisen på denna syster- kärlek — utom det att,Hans Didrik stän- digt tilltog i välmåga och slutligen blef en mycket omfångsrik kapten — voro soffkud- dar!
Hans rum prunkade med de granna- ste broderade soffkuddar, hvilka hade blott det enda felet att vara alldeles för många.
Systrarna blefvo också belönade, om än på ett något oblidare sätt.
Men de hade nu vant sig vid hans maner, och att det var något, som följde med hans ställning i sam- hället, blef allt klarare för dem af den om- ständigheten, att han alltid var värst buller- sam, när han nyss kommit hem från exer- cisen eller manövern.
Han kunde vara riktigt dråplig, när han kom hem så där, med regementsmusiken ännu återljudande i öro- nen och med de sista dagarnas bataljer i friskt minne — han kunde fatta humör öf- ver rakt ingenting, kalla systrarna sina on- da änglar, taga de silkesbroderade soffkud- darna och slänga dem i kakelugnsluckan, hotande med att vilja flytta, om de icke togo bort allt det krimskrams, hvari de ville dränka honom.
.
.
Och så kunde han, röd ända upp öfver hjässan, gå upp till små- flickorna eller, när det varit för galet, på ett hotell för att ligga där öfver natten, för att regelbundet nästa morgon komma hem igen med presenter till en hvar af systrarna och med den mest änglalika mild- het ånyo sträcka ut sig i sin gungstol, me- dan Dinah hämtade hans tofflor och Bern- tine fick brådtom att söka fram den lätta- ste af hans med tunga pärlsnören belasta- de pipor.
Och allt efter som dagarna gingo och de krigiska minnena blefvo mera aflägsna, in- lullades Hans Didrik åter så småningom i de gamla vanorna, med soffor öfverlasta- de af mjuka kuddar, en lång ostörd mid- dagslur med middagsdrömmar och kanarie- fågelskvitter.
— Och år gick efter år.
.
.
till sist så många, att slutligen ingen tänkte på det i familjen ofta omdebatterade: om icke Hans Didrik snart skulle ha sig en hustru.
Systrarna hade med tiden blifvit klena af sig.
Men då de voro så många och den ena alltid tänkte på den andra, blefvo alla små krämpor så väl omhuldade, att de al- drig urartade till någon egentlig sjukdom.
Om kvällarna var man gärna tillsammans, och de båda hushållen turade om att ha hvar sin vecka.
Då kunde där uppstå både ifriga och långvariga dispyter, t. ex. om hvem som skulle läsa högt.
De andra ville icke, att Dinah skulle göra det; hennes ögon voro för svaga.
Men Dinah hade icke samvete till att låta Berntine, så svagt bröst som hon hade, och att Hans Didrik skulle läsa med sitt onda i halsen, som han ådragit sig under senaste rekrytmötet, det kunde ej komma i fråga — då ville Dinah hellre själf.
.
.
ty småflickorna kunde det icke alls blifva
tal om, de voro ju ännu icke fria från bleksot och sutto alltid så märkvärdigt kro- kiga i ryggen, när de läste.
Men småflickorna tyckte, att det där var bara pjåsk af Dinah — det kunde så varit förr.
.
.
nu gjorde det rakt ingenting.
Så kunde det till sist blifva nödvändigt att använda lottdragning, hvilken då alltid sköttes af Hans Didrik K o m m o åter några af deras vänner på besök, serverade man helst små oförargliga historier, de senaste dagarnas nya och de gamla dagarnas gamla, med samma frimodig- het o m och om igen, allt efter besökens låugva- righet.
Gaf man sig god tid, kom man aldrig därifrån, utan att vara å jour igen med hela samlingen, lika godt huru många gånger man fått dem till lifs och åter glömt dem.
Det som alltid kom på tal var den even- tuella flyttningen, såsom Hans Didrik ut- tryckte sig.
Hans Didrik berättade annars aldrig hi- storien själf, ty alltid var någon af systrar- na till hands och tog ordet, innan Hans Didrik hunnit så långt som till tanken, som alltid måste föregå hvarje handling.
Det var nämligen så, att en gång under de första åren efter deras inflyttning hade värden haft något kuckel för sig vis å vis mangelboden och låtit undfalla sig något om att de icke skulle inbilla sig, att de sutte i eget hus.
Detta var nu mindre väl öfverlagdt af värden, som kunde vara glad att ha fått sådana hyresgäster.
Därför gick också Dinah upp för att tala med honom.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Mitt välde räcker öfver hela jorden, Du spårar mig i både stort och smått.
Till stridens larm en orsak är jag vorden, Till duellanters kamp, till barnens kif.
I hemska mord af okända motiver, Där är det oftast jag som hetsat, rådt.
Jag är så gammal och jag äldre blifver, Jag kan ej, skall ej dö i denna tid.
Men kanske, när ett tusenårigt rike I stilla sabbatsfrid på jorden rår, När allt som orent är må hädan vika, Då är jag bortstött uti evig natt.
Till dess jag rår bland män ' skorna, bland djuren, Och ofärd i min vapensköld står skuren.
Hvad var för menlöst ord som Eva lydde Och föll och drog ett män ' skosläkte med?
Som andra kvinnor se ' n hon hjärnan brydde Med första syndastraffet i sitt fall.
Om man får tro en gammal lustig visa, Hvad gjorde Adam när Guds gissel hven?
E Men så blir han ohöflig och säger: » Ni kan ju flytta! » Men då är det Dinah, som lugnt och med värdighet ser honom i ögo- nen och svarar: » Ja, det kan v i!
» Här faller alltid någon af systrarna in med ett: Tänk, det sa ' Dinah!
Dinah hade nämligen för sitt blida, lug- na väsens skull af familjen alltid varit an- sedd för en ängel äfven i annan bemärkelse än blotta familjenamnet, och hennes djärf- va svar hade framkallat en årslång öfver- raskning hos både henne själf och de andra.
Därför ser hon också gärna med ett för- nöj dt småleende upp från sin virkning: » Jaha, det kan vi, sa ' j a g!
» Är det nu i skymningen, då en af små- flickorna har stor benägenhet att ta sig en liten lur, kan det hända, att hon plötsligt vaknar och, i tanke att denna bästa del af historien ännu icke varit före, kommer med den så friskt, som o m det händt samma dag: » Tänk du, så säger han: Ni kan ju flytta, säger han, men då säger Dinah: Ja det kan v i!
» Och Dinah infaller bekräftande: » Jaha, det sa ' jag. » Och då kan någon af de andra i detsamma komma in från köket och triumferande inkasta: » Det sa ' Dinah, hvad tycker du! » — Denna eventuella flyttning förblef ett outtömligt tema; men någon verklig flytt- ning kom naturligtvis aldrig i fråga.
När det kom till kritan, visste nog värden, hvad han gjorde — — sådana hyresgäster som Engels behåller man j u helst.
— Så lycklig var emellertid icke värden i Grottebacken.
Hur det gått till var obe- gripligt, men faktum var, att småflickorna, Hvad gjorde Eva för att smärtan lisa Och som hvar kvinna gjort på hen- nes plats?
Hvad kan man få i både kök och domstol?
Ett farligt gift som dock helt van- ligt är.
Hvad som får saf och knopp af för- sta vårsol.
En liten en, af hvilket slag som helst.
Hvad är det godt att ha i vinter- dagar?
Ett husdjur; räkneord, pronomen ock.
Hvad sjukling blir i följd af vissa lagar.
Ett bör du hvarje man dess rätta gifya, Om du ett annat äger själf förstås.
En odling som kineserna bedrifva.
Af dagligt bröd ett tidigt stadium.
Ett som är bra att ha i vilda skogen, När den på sidorna ett annat är.
Hvari låg åkern som blef skött af plogen Och harfven med, fast ingen skörd den bar?
Tekniska Fabrlken " GÖTA LEJON " * * * GÖTEBORG.
Innehålls förteckning ': Alma Hackner; af L._S.
(Med portiält).
— BiHer ur bibeln; två dikter af Fågel Blå.
— Bedjande mödrar; af Fanny,Ckrys&gt;nder.
— Första h o u o r a ' e t; en påskhisloria för Idun af Emy — Idtms läkarartiklar.
V I I I: Psykote- rapi eller behandling af sjukdomar med bypuos och (sug- gestion; af d:r O G. Wetterstrand.
— K v i n u o ö d e n o c h kninnobilder; för Idun af livryer Schöldström: » Klockarmor » på Loföu.
Litet o m frösådd i boningsrum; för Idun af S — m.
(Forts. o. slut).
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Stilleben; novell af Alvdde Prydz.
— Tidslör- drif.
Schack-gåta.
(Efter hästens gång.)
som all ter jag i ten till land fa ra af kä vill jag rör va as ra ös min hans ras till ra sig h bry fa blir land i vad tan rons och hand får gra ef sa mitt män lil vil ter då sinn läng ter sker ös de ste och mig till den min ja ja l. n. Charad.
Mitt första en nödvändig sak, Så ute som ock under tak, För stora som för små plär vara.
Af trä, af skinn, af tyg m. m.
Ja, utaf ämnen ännu flera.
Modeller ock en talrik skara.
Mitt andra är ett vapen, som Kan nödga mången vända om, Då han sig ämnar genom hagen Och hör mitt andras bärare Till lynnet vara tvärare An vanligt — » vara uti tagen&gt;.
När du i » trångmål » är ibland, Du tar mitt hela i din hand rekommendera sitt allmänt erkäoua N E R O T H &amp; Co. i stället för att längre besväras af de vid- lyftigare förhållanden, hvari Hans Didrik bragt dem, snarare tyckte, att de fått för litet af världen, och började tänka på en utrikesresa.
De voro alla öfverens om, att Stockholm skulle det vara — där hade de en gång haft en tant, därför skulle de bo där en vinter — och kanske den följande i södern.
Småflickorna hade blifvit så märkvärdigt oregerliga; Hans Didrik gjorde stora ögon, meu då resan verkligen skulle blifva af, gjorde han sällskap med de andra fem för att köpa koffertar.
Detta kunde måhända synas öfverflödigt, men var det icke, ty de tre, som skulle ha koffertarna, visade sig alldeles omöjliga för dylika affärer.
De hade hört talas om eldfasta skåp, och nu ville de veta.
om man icke helst borde tänka på något sådant, ty det kunde ju så lätt brinna under vägen.
L U T P U L V E R fritt f r å n klor Och kommer så lätt från » Ack, det var skönt, » du » Nog är det ändock godt En hjälp; nu är jag fullt försåten.
säger då, att få belåten. » Ravi.
Diamant gåtan: (f), Dal,, GälIö, Jemshög, Falsterbo, Esperöd, Borås, Aby, (oj.
Palindromen: « Charaden: Byrå.
FÖrvandlinqzgåtan: Grön, rök, gren, ringa, torr, Ulö (Ö vid Norges norra kust), tornen, docka.
" Kaka söker maka » » Ur Lutpulvret begagnas vid lak eller tvärt i stallet for bästa och renaste aska.
Användningssättet alldeles samma som med vanlig asklut, ocb SAP-PULVER (FRITT Les; Ordförvandlingsgåtan: Sigrid Storråda — Olof Skötkonung.
Sofiero, införselstull, gäng- bro, risgrynskorf, inrikes, damastduk, spar- snö, tärningkast, ornamentik, resårsko, rull- gardin, åttiosju, dryckeshorn, askonsdag.
Lösningar.
JBoksta / sgåtan: askan i elden ».
Gnissel Aritmogryfen: Edvard Grieg — Teresina Tua.
1) Enighet, 2) drönare, 8) vårskur, 4) ansikte, 5) rakkyss, 6) difteri, 7) gatsten, 8) rättika, 9) inbrott, 10) enkefru, 11) gaslaga.
F R I N K L O R).
penningar arbete.
Sparar kläder sparar Sparar och — e r s ä t t e r B&amp;pa eller tvål.
