# ID: svediakorp-per1066
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,645
# sentences: 617
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 12 (431) Prenumerationspris pr Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., mänadsuppl.
.
.
.
Barngarderoben '.
Fredagen den 20 mars 1896.
Byrå: år: kr.
5.
— Klara södra k y r k o g.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6117.
» 5: — * 3: — Prenumeration sker ä alla post- » 3: — anstalter i riket.
Kedaktör och utglfvare: Trycken Aktiebolag.
9:de årg.
Annonspris; 35 öre pr nonpareillerad.
FRITHIOF HELLBERG.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje pabörjadt tiotal stafv.
(lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Signe Utgifnlngstid: hvarje helgfri fredag.
Mittag-Leffler, född af Lindfors.
|) är vi beundra trädets lummiga krona, tänka vi nog sällan på att dess fägring delvis har sitt ursprung i den jord, ur hvilken rötterna suga sin näring, men se vi mannen, som genom sin personlighet eller sitt arbete gjort en insats i den mänskliga utvecklingen, och äro vi en liten smula psykologer, då skulle vi bra gärna vilja kasta en blick på hans hemlif och om möjligt lära känna den kvinna, som står honom närmast.
En af desse män, som göra sin insats i den mänskliga ut- vecklingen, är professor Mit- tag-Leffler, och då han i dessa dagar fyllt 50 år och med an- ledning däraf hans namn fram- trädt så att säga mot hem- mets bakgrund, tro vi oss icke träda grannlagenheten för nä- ra, om vi i hemmet uppsöka — icke honom — men hans fru.
Vi begifva oss alltså i den elektriska spårvagnen rit till Djursholm, där vi ej hunnit långt, förrän vi stanna vid en liten station nedanför den lefflerska villan.
Det är en ljum, fuktig augustidag och vägen går ganska brant upp genom parken.
Vi äro dock snart framme och införas i salongen, där vi mottagas af värdinnan.
Vid första ljudet af hennes röst höra vi, att hennes vagga ej stått på denna sidan Öster- sjön.
.
.
Så är också förhål- landet.
Signe Julia Emilia af Lind- fors föddes i Helsingfors den 11 oktober 1861.
Föräldrarne voro generalmajoren Julius af Lindfors och hans maka Emi- lia Borgström.
Sin barndom tillbragte Signe omväxlande i Eyssland och Finland.
" Generalen hade nämligen under tio år sin tjänstgöring i någon af småstä- derna utmed Volgafloden.
Där vistades då också familjen, men somrarna njöto de af naturens fägring i det gamla kära Finland.
Signes undervisning sköttes af enskilda lärarinnor, finska och schweiziska.
Lyckligare än de flesta, slapp hon dock att inhämta kunskaper i språk, geografi m. fl.
ämnen endast i skol- rummet.
Hon fick resa.
Knap- past 15 år gammal följde hon med sina föräldrar till Schweiz och två år senare 1878 till världsutställningen i Paris.
Omhuldad af den kärleks- fullaste modersvård, tillbragte hon dessemellan sin tid med fortsatta studier och med att utbilda sina talanger i mål- ning och musik, tills hon 1881 förlofvades med d. v. profes- sorn vid universitetet i Hel- singfors, Gösta Mittag-Leffler.
Samma år dog hennes mor.
Den 14 maj 1882 firades Signes bröllop, och från Hel- singfors begåfvo sig de ny- gifta till Berlin, Paris och Jersey, en ö i Kanalen, där de tillbragte några veckor.
Under denna hennes första resa med sin man grundlade han den europeiskt ryktbara vetenskapliga tidskriften Acta Matemathica.
Hemfärden ställdes till Stock- holm, där Gösta Mittag-Leffler blifvit utnämnd till professor vid högskolan.
Hängifven sitt hem och in- tresserad af bestyren där, af handarbeten, musik, läsning och målning, hade den unga frun kanske icke alltid så lätt
Kanhända det efterträdda Är det aldrig än förstådda Och livad ingen skall förstå.
^ ^ ^ ^ ^ Men vi måste längta och ana, Vi måste vandra och spana Och söka det ändå.
V. Rydberg.
^ att helt hastigt lämna hemmet och befinna sig i en kupé, färdig att företaga en euro- peisk resa på veckor för att ej säga måna- der; men hon var ju redan från ungdomen resvan, och hon har under årens lopp hun- nit blifva det ännu mer, då hon med få undantag följt sin man på alla hans längre färder. "
Den intressantaste af dessa resor torde måhända varit den, då hon 1888 följde med sin man och sin svägerska, författarinnan Anne Charlotte Leffler, till en vetenskaplig kongress i Oran, norra Afrika, tillbragte en månad i Alger och sedan öfvervar univer- sitetets i Bologna 500 årsfest, vid hvilken professor Mittag-Leffler var den svenska ve- tenskapsakademiens representant och erhöll hedersdoktorsgrad.
Under dessa färder ha naturligtvis en hel mängd intressanta be- kantskaper blifvit gjorda, och fru Mittag- Leffler är därför i tillfälle att taga emot och vara en intresserad och behaglig värdinna för vetenskapsmän, tillhörande snart sagdt alla nationer.
Och hon kan vara det, ty hon talar deras språk, hon är förtrogen med deras sysselsättningar, och hon har varit i tillfälle att på nära håll se mycket af deras hemlif.
Men icke endast vetenskapsmän, utan också andra gäster äro välkomna i det charmanta Lefflerska hemmet.
Hennes tid är dock begränsad, ty på samma gång hemmets ekonomi hvilar i hen- nes hand, är hon sin mans sekreterare, sköter en stor del af hans in- och utländska bref- växling och renskrifver hans vetenskapliga uppsatser.
I det förtroliga hemlifvet är det dock först som Signe Mittag-Leffler kommer till sin fulla rätt.
Där har hon utvecklats till en lugn, säker och bestämd kvinna, där har hon blifvit ett stöd, en hjälp åt honom, som står midt i sitt lifs arbete.
Men äfven utom hemmet till hans vän- ner och fränder når hennes intresse, kanske starkast i de stunder, då vännen pröfvas bäst.
Hon är också i det soliga Napoli en lika efterlängtad gäst som i de » tusen sjöars land », och finge man i augustikvällen träda innanför husets tröskel, så skulle man mellan verandans bladväxter i belysningen af det elektriska ljuset hellre vilja måla än beskrifva henne.
Hon, främlingen från andra sidan Öster- sjön, är därinne i den gamla familjekretsen som låset i kedjan, och af den lugna vän- sälla kvinnan får man en känsla af trygg- het.
Man känner, att här är något att lita på, och tonfallet i hennes röst minner o m hvad hon i alla skiften vill vara — en tro- fast finska.
A R Skidfärd.
j^tod, jag i skogen på backens lerön, Du stod invid min sida.
Bakom oss gingo skidspår i snön, Framför oss ängder vida.
Solstrålar lekte i håret ditt, Glindrade mellan stammar, Lyste skinande, blänkande Kvitt Borta på, bergens kammar.
Solstrålar lekte på friska hyn, Kysste två läppar röda, Smögo sig in under ögonbryn, Där dina blickar glöda.
Vindarne sjöngo en sällsam sång Uppe i skogens tallar, Sjöngo om kärlekens soluppgång, Under det blodet svallar.
Tankarne trådde en yster dans, Svåi^t är att tankar styra — Blodet kan leka med vett och sans, • Känslor och sinnen yra.
Ville jag lägga min arm omkring Midjan den fina, smärta, Drömma om allt och om ingenting Invid ditt unga hjärta.
Ville jag tolka, hvad vinden nyss Kunde i furorna hviska; Ville jag drömma om solens kyss På dina läppar friska.
Rände du drömmarnas vingslag som Tumlande svalors lättat- Hörde du tystnadens röster om Aningars fröjd berätta?
Gif då till minne för sena ddr Hvad jag den stunden drömde; Säg mig, ack säg, att det verkligt var Hvad våra hjärtan gömde.
Stod jag i skogen på backens krön, Du stod invid min sida.
Bakom oss gingo skidspår i snön, Framför oss ängder vida.
Stod jag en hastigt svunnen minut, Mäktigt af drömmen fången; Fort, alltför fort, löpte tiden ut, Stunden var snabbt förgången.
Så utför backen med vindtätt fart Skidorna lustigt glida, Föra oss bort ifrån drömmar snart Långt ut i världen vida.
Om en kvinna efter sitt äktenskap upp- täckte, att detta äktenskap icke var det fullkomliga realiserandet af kärlekens idé och icke gaf hennes personlighet tillräckligt utrymme, ja, då var det icke endast bäst, utan sannast och rättast att, som Nora, gå sin väg, slå igen porten med en smäll och ge sig åstad för att » utveckla sin per- son » på egen hand.
Huru denna utveckling skulle ske, har dock varit för inveckladt att svara på, ty både Ibsen och alla hans efterapare bland damerna ha blifvit oss svaret skyldiga.
Ropet på » kvinnans frigörelse » yttrade sig snart genomgående i ett starkt uttaladt förakt för männen, hvilkas orättvisor, sim- pelhet och alla andra fel blefvo det stående ämnet i damernas skådespel och noveller, och de litterära damerna sågo med hånfull medlidsamhet på de kvinnor, som funno sig tillfredsställda af uppgiften att vara ma- ka, moder och husmoder.
På alla sidor omgifven af dessa kvinnliga krigsrop i kampen mot männen, skref jag på den tiden en artikel: » Ämbetet att vara husmoder ».
Den infördes i en liten tid- skrift, som kallades » Framåt », och som mycket snart gick bakåt.
Senare fick jag veta, att denna tidskrift var ett organ för de mest samhällsupplösande idéer, hvilket jag ej kände, då jag skref i densamma.
Det har aldrig blifvit klart för mig, att » färgen » på den tidning eller tidskrift, hvari ett uttalande blir offentliggjordt, kan sätta sin prägel på det skrifna, då ju innehållet i en uppsats talar för sig själft.
Ett par år senare visade emellertid Iduns redaktion tillmötesgåendet att intaga nämn- da artikel om det husmoderliga ämbetet i Idun.
Den återfinnes där i 1890 års år- gång n:r 4 7 — 4 9.
I denna lilla uppsats utvecklade jag min åsikt, att det husmoderliga kallet är ett af de mest välsignelsebringande och lycklig- görande, som en kvinna kan bekläda.
Då kvinnans kallelse i dessa dagar har blifvit offentligt diskuterad, tillåter jag mig att komma tillbaka till detta ämne.
JVemo.
Kvinnans kallelse.
Af Helena Nyblom.
et är knappt ett hälft tjog år sedan den bildade kvinnovärlden i Sverige, representerad af de litterära damerna i Stockholm, var upptänd af den revolution i åsikterna om kvinnans rättigheter och be- stämmelse, som Ibsens » Nora » hade upp- väckt.
» En frigjord kvinna » var då för tiden deras slagord,.
— och därmed förstodo de en kvinna, hvars hufvuduppgift var att, kosta hvad det ville, andligt och världsligt skaffa sig all den rätt, som hon ansåg nöd- vändig för sin personlighets utveckling.
Under den period, då de skandinaviska litterära kvinnorna så starkt opponerade sig mot kvinnans underordnade ställning i äkten- skapet och med större eller mindre ring- aktning sågo ned på äktenskapet såsom knappt värdigt den rfrigjorda kvinnan », ut- gjorde dock dessa damer blott en högst obetydlig del af de då lefvande kvinnorna.
Liksom alla abnorma fenomen var detta fiendtliga sinnelag mot männen en speciali- tet för de bildade kvinnorna, och bland des- sa hufvudsakligen representeradt af en skrif- vande och kritiserande elitkår.
Hos de flesta kvinnor äro längtan efter och behofvet af kärlek en så djupt rotad känsla, att icke något slags reformation eller oppositionel kvinnorörelse hos ett fåtal skall kunna än- dra det minsta däri.
Denna längtan, att se kärleken realiserad, är så genomgående, att den är, och nog alltid kommer att förbli, den hufvudsakliga orsaken till, att kvinnor ofta gifta sig myc-
ket unga och lätt taga miste i valet af äkta makar.
En mycket ung flicka svarade en dag sin bror, som frågade henne, om hon var kär: » Nej, jag är inte kär, men jag älskar kärleken. » Just detta, » att älska kärleken », är kvinnans allra starkaste och allra van- ligaste egenskap.
Att uppmuntra kvinnorna till att bli hustrur och mödrar behöfs icke.
Det ha de allra flesta lust till.
En annan sak, och en mycket allvarligare, är den att förbli goda hustrur och upp- offrande mödrar, till och med om de stolle upptäcka — hvilket säkert de flesta göra — att äktenskapet icke realiserar kärle- kens idé.
Det gäller härvidlag icke endast att börja bra, utan att fortsätta och sluta bäst, men icke att sträcka vapen och taga till flykten, när verklighetens faror rycka fram.
Det är oberäkneligt, hvilken förfärlig skada den litteratur har gjort, som predikade » kvinnans frigörelse ».
Den har framställt känslorna som det enda sanna.
Så snart känslan icke längre fanns där i hela dess kraft, var förhållandet » osant », och som de flesta människor äro mycket underkastade sina känslors växlingar, skulle resultatet bli, att för hvar gång en känsla var utsliten, hade en annan och friskare rätt, och då behöfde inga band eller för- pliktelser respekteras.
En människa är knappast den samma vid tjugu, trettio och fyrtio år, och skulle bufvudsaken vara att alltid tillfredsställa sina andliga fordringar, skulle konsekven- sen bli, att man vid olika tider af lifvet måste välja en ny man.
På en sådan grund skulle intet samhälle kunna bestå.
De moderna författarne ha länge predi- kat denna lära: » När du icke längre älskar din man, så fordrar sanningen, att du går din väg, en- sam eller med en annan, som dum * älskar. » Kristus har sagt: » Den, som tager en frånskild till äkta, bedrifver hor. » Kärleken som idé är för de flesta kvin- nor höjden af detta lifs lycksalighet.
Äktenskapet är något svårt.
II.
Få kvinnor, som inträda i äktenskapet, ana, hvilket svårt och inveckladt kall de åta- ga sig.
Det är icke blott de lekamliga och eko- nomiska bekymren, som de moderliga plik- terna medföra; det är hufvudsakligen den svåra uppgiften att få två olika personlig- heter att sammansmälta till ett — * • eller att dock samljuda bra.
Att kvinnan alldeles skulle uppgå i mannens personlighet skulle endast vara eftersträfvansvärdt, om mannen alltid och i allting stode öfver sin hustru, hvilket väl dock ingen vill påstå öfver allt vara händelsen.
Kristendomen bjuder kvinnan att vara sin man » underdånig », men detta är något helt annat än att uppge sin person för att upplösa sig i en annan.
Endast få och små despoter önska att alltid endast få ett eko af sig själfva till svar.
En allt för stor brist på själfstän- dighet irriterar.
Till och med barn älska icke de kamrater, som alltid prata dem efter munnen, utan säga som en liten norsk poj- ke sade till en skånsk fiskarpojke, hvilken var hans lekkamrat ja till allting: och beständigt sade » Hvarför säger du alltid ja, j a?
Kan du inte säga nej, din torsk! » Ingen kvinna, ingen människa skall upp- ge sin person, men visserligen fordras af en hustru och en mor, att hon skall kunna uppoffra sig i stort och smått, och det bästa sättet att uppoffra sig är kanske just det att alltid ge något af sin person i hvar enda liten handling.
Ja, äktenskapet är en svår sak, och en hustrus och moders kallelse en af de svå- raste.
Men det finns något, som heter » det svåras tjusning », och hvad som är svårt, är också nästan alltid det mest inne- hållsrika.
Medan alla studier och konster ha ett begränsadt material att röra sig med, har en husmoder lifvet till sitt material, och intet studium är så innehållsrikt och mång- faldigt som lifvet själft.
En gift kvinna kommer på det naturliga- ste sätt i beröring med mänsklighetens oli- ka representanter.
Hon lär känna arbetarne och deras arbe- ten och kan ge sin sympati och hjälp på ett mänskligt sätt.
Genom att sköta sina sjuka barn och tjänare lär hon på ett praktiskt sätt den sjukvård, som behöfs till det dagliga lifvet.
Genom att undervisa sina barn blir hon uppmärksam på alla de frågor, som den kommande generationen för med sig, och en mor är nästan alltid af samma ålder som hennes yngsta barn.
Ju flere talanger, j u flere intressen och kunskaper en husmor har, dess bättre!
Det gäller för henne att lyckliggöra så många som möjligt, som lefva i eller komma i beröring med hennes lilla rike, och ju flere medel hon har till sitt förfogande, dess större utsikt har hon att lyckas.
Man hör så ofta det gamla dumma ut- trycket: » hvardagslifvets prosa ».
Jag skulle vilja byta ut det emot det långt sannare: » Hvardagslifvets poesi ».
Inga festligheter, samkväm eller förströel- ser kunna jämföras med den välsignade enformigheten i hvardagslifvets arbete och hvila.
I hemmet växer poesien bäst, ty den, liksom allt lefvande, behöfver stillhet och tid till att utveckla sig.
Men det tyckes mig, att våra husmödrar för att få den rätta fylligheten i barnens lif icke fullt så mycket skulle sysselsätta sig med att gå på föreläsningar, förenin- gar och sammankomster för det allmänna bästa.
Liksom en familjs lycka till sist be- ror på, att en hvar gör sin plikt, så beror också ett lands lycka till sist på, att där finns mycket lyckligt familjelif.
Har en kvinna talanger och intressen, när hon ingår i äktenskapet, behöfver hon så långt ifrån uppge dem, att de tvärt om kunna förökas och utvecklas så länge hon lefver.
Hvad man har stor lust till, får man alltid tid till, och som en författare har sagt: » Det är otroligt, hur talangfulla människor få tiden att räcka till. » Därtill fordras hufvudsakligen att kunna skilja det väsentliga från det oväsentliga och uppge åtskilliga alldeles onödiga nöd- vändigheter, hvarmed så många husmödrar besvära sig själfva och sitt tjänstfolk.
Jag tror till och med, att en gift sånger- ska, författarinna eller annan exekverande konstnärinna kan k o m m a med mera frisk- het och poesi till sitt arbete, än de perso- ner medföra, hvilkas hela dag skall uppta- gas af deras konst eller författareskap.
En annan sak är att sköta ett ämbete.
En kvinna, som skall vara husmor och mor, kan icke med omsorg sköta mer än detta kall.
Vid de tillfällen, då man ser t. ex. unga fattiga änkor bli tvungna att öfver- taga en bestämd plats, som fordrar hela deras närvaro, skall man också märka, hvil- ket sorgligt offer hon och barnen måste göra.
En hustru och mor bör vara hemma och icke ute.
Under den tid, då det gjordes mest allarm för » den frigjorda kvinnan », yttrade en romare till mig: » Det skulle ändå vara obehagligt, när en ung mor sitter t. ex. på ett valmöte och jungfrun kommer sprin- gande och ropar: Frun, frun, kom hem!
Den lilla vill ha en tår, » — och att för- binda en husmoders och moders kall med offentliga värf förefaller mig, som skulle det vara och förbli en omöjlighet.
(Slut i nästa nummer.)
* F a r b r o r Jeremias.
» J * arbror Jeremias, får jag nu ändtligen kalla dig r så, hvad jag håller af dig! » Dessa ord klin- ga oafbrutet i Jeremias Bruns öron.
Han sitter vid sitt skrifbord och betraktar en fotografi.
Det är bilden af en ung flicka, och det var hon som uttalat de ord, öfver hvilka han nu grubblade.
Ack!
hur olikt mot hvad han tänkt sig hade ej allt gestaltat sig.
Stackars farbror Jeremias!
Tårar skymta i hans ögon, men se, han torkar modigt bort dem och — ler.
Hur belåten och lycklig han plötsligt ser ut.
Han är riktigt vacker, gubben, där han sitter och småler för sig själt.
Akta dig, farbror Jeremias, jag har allt reda på din historia, blif ej ond på mig, för att jag berättar den!
» Historien » började, då han var femtiofem år gammal.
Han ägde då en landtegeudom i mellersta Sverige och hade bott där som en en- störing största delen af sitt lif.
Då kom det plötsligt på honom en lust att se sig om en smula, och han beslöt att resa upp till Stockholm.
En afton sitter han i Berns vid ett bord och betraktar människonia.
Vid bordet bredvid ho- nom har nyss ett sällskap placerat sig.
Han be- traktar dem närmare.
Det är eii medelålders herre, en dam, troligen hans hustru, och två unga flickor.
Men herrn har han bestämdt sett förr, förgäfves letar han i sitt minne.
Då kommer han händelsevis att kasta ögonen på flickan, som sitter midt emot honom.
Jo, dessa drag känner han igen, en gosse har han känt som liknade henne.
Den gossen hette Johannes Karling och var Bruns skolkamrat och bäste vän på den tiden.
Han går fram och ger sig till känna.
Stor glädje ocb öfverraskning öfver återseendet.
Det blir ett kollationerande af gamla minnen ifrån skoltiden mellan de bägge herrarne.
Men hur intresserad än Brun är af sitt sam- tal, kan han ej låta bli att allt som oftast be- trakta Irma, den äldsta af flickorna, fadrens af- bild.
Hon var omkring sjutton år, en slank ung flicka med ett blekt fint ansikte och ett par mörka uttrycksfulla ögon.
Hon gjorde ett outplånligt intryck på honom redan den kvällen.
jeremias Brun hade väl någon gång i sina drömmar mött bilden af en kvinna, men denna kvinna hade han aldrig funnit i verkligheten.
Nu var han gammal, kunde detta barn fram- kalla hos honom känslor, okända, lockande?
Öfver detta grubblade han första kvällen han hade träffat Irma.
Nu blef Brun en daglig gäst i Karliugs hem.
Han hade från början ämnat att gästa staden blott på några dagar.
Nu förflöt den ena veckan och månaden efter den andra, och han — stan- nade.
Nog gingo föimiddagarne en smula långsamt, då han vanligtvis vankade ensam på gatorna, men så gingo eftermiddagarne så mycket fortare.
Irma förblef dragningskraften; hände det någon kväll, att hon ej var hemma, då var Brun ned-
&lt;) 2 IDUN stämd.
Egentligen gjorde han sig aldrig reda för, ty hon kände ju, att hon smärtat honom så djupt.
hvad han kände för henne.
Han var nöjd med Och dock kunde hon icke handla annorlunda!
så litet vänlighet från hennes sida — blott han Nu var hon så glad, så glad öfver att han ej fick vara i hennes närhet.
Han märkte ej, att var ond på henne längre.
Och nu ändtligen hon i sitt sätt mot honom var en smula konst- skulle hon få kalla honom farbror och hålla af lad, aldrig riktigt obesvärad.
Detta minskades honom, mycket mera än förr.
just icke, snarare tvärt om, sedan han bedt Och farbror Jeremias sitter fortfarande med henne att kalla honom vid namn.
Han glömde fotografien i sin hand.
Men ser du på honom alldeles bort, att han var en till åren kommen närmare, så har han nu slumrat af i sin stol.
man, och att han bort bibehålla sin värdighet Se, han småler i sömnen!
Nu drömmer han sä- som sådan.
Då hade Irma kanske funnit mera kert om sitt » hjärtebarn ».
behag i honom.
Nu kände hon sig så stel i hans Adda.
närhet och hade helst velat undvika honom all- * deles.
Men pappa höll ju så mycket af sin gamle skolkamrat, och därför ville Irma åtminstone vara artig mot honom.
Så förflöt vintern, sommaren kom och Brun måste nödvändigt resa ner till sin egendom.
Hur olikt syntes ej allt honom nu mot förr!
Han kunde ej hysa samma intresse för arbetet — hans Några praktiska vinkar för unga husmödrar.
tankar togos i anspråk af en liten flicka med Af Mlen Bergström.
mörka ögon.
Så började han allt mer och mer fundera på, om han ej skulle kunna bosätta sig IV.
i Stockholm.
Som det strax därpå erbjöd sig ett Dukning och servering.
fördelaktigt anbud på egendomen, så kunde tan- ken bli satt i verkställighet.
Hvad han gladde en för gästabudet irfcsatta dagen är sig däråt!
Nu skulle han inreda ett litet fint och inne.
I köket fräser och puttrar det nätt hem, och så skulle han fråga Irma, om hon ville bli hans lilla hustru.
Ej ett ögonblick be- i alla kastruller; ' de kalla entréerna tviflade han möjligheten af, att hon ej skulle stå i hela sin prydlighet färdiga i skaffe- samtycka.
Han höll ju så gränslöst mycket af henne.
Det måste finna gensvar i hennes unga riet; smakfullt upplagda frukter och dall- rande geléer ståta på sina skålar i serve- hjärta.
En söndagsförmiddag gick han upp till Kar- ringsrummet.
Det är lif och rörelse i köks- lings.
Nu skulle hans öde afgöras, tänkte han.
afdelningen, och många flitiga händer äro Föräldrarne hade reda på hans planer förut, och sysselsatta med de kulinariska förberedel- Irma själf visste också därom.
Men hvarför såg hon nu så blek och förskräckt ut?
Han blef serna.
Men icke mindre viktigt är det ar- lämnad ensam med henne, men han hann ej säga bete, som försiggår i matsalen.
Där dukas många ord, förrän hon började storgråta och efter konstens alla regler, och är det dessa sprang ut ur rummet.
Den gången var det synd anordningar vi nu vilja följa.
om Brun, men han förlorade ej modet.
Han Det stora matbordet är utdraget, och duk ägde en sangvinisk natur och lugnade sig med tanken: » Med tiden skall hon komma att tycka och bordlöpare utbredda därpå.
Blommor- om mig, jag vill vara tålig. » nas ordnande pågår som bäst.
Sedan jar- Och han fortsatte som förut att umgås i Kar- diniéren blifvit fylld med mossa, nedstickas lings hus.
Irma, stackars liten, hade genom mo- dern uttryckligen bedt Brun, att han ej skulle blommorna en och en i sender i den, så » fria » någon mer gång.
Och allt blef ungefär som att de ej trängas.
Bäst är om de hafva egna förut.
Han, artig i sitt sätt och liksom tiggande långa stjälkar, i annat fall måste de sättas om litet kärlek af Irma, hon, stel och en smula på ståltråd.
» Vemishår » är ett fint och trött.
vackert gräs, som särdeles väl lämpar sig Ett par år förflöt » på det sättet.
Så i som- mar hade Irma varit vid västkusten.
Tiden hade att sticka emellan blommorna, om dessa ej gått med snigelgång för Brun.
Efter hennes hem- hafva tillräcklig grönska i egna blad.
I komst beslöt han att åter en gång försöka sin blomglasen, som kunna vara j u flere dess lycka, nu kunde han ej vänta längre.
bättre, sättas ej buketter — om ej möjli- ' Det var i kväll precis en månad sedan han gen violbuketter, som likväl ej parera myc- gjorde sitt andra frieri.
Och motstånd rönte han äfven nu, stackars farbror Jeremias.
Förra gån- ket på ett middagsbord — utan ett par, gen var det ett barns instinkt, som tog sig ut- tre blommor med något grönt.
Modernt tryck i tårar.
Denna gång talade hon till honom är att dekorera hela bordet med samma lugnt och behärskadt, som en kvinna, hvilken är fullt medveten om sina känslor.
Hon älskade slags blommor i samma färg, men har den nu en ung man, och denne, men ingen annan i personliga smaken härvidlag full frihet att världen, ville hon tillhöra.
Han var mycket fat- göra hvilka sammansättningar den för godt tig, så de kunde icke gifta sig på länge, men finner.
Och ingen årstid behöfver man nu hvad gjorde det, då de båda voro så unga.
Hon mera stå rådlös i fråga o m anskaffande af kunde ej förebrå sig något slags bedrägeri mot Brun, ty aldrig en minut hade hon uppmuntrat denna lyx, blott man har pengar.
Blomster- honom — eller kunde han säga, att hon gjort det?
bodarna bjuda till och med under hela den Brun stod där, slagen, tillintetgjord.
Så gingo långa vintern — när hos oss middagar, på en gång alla hans förhoppningar och planer baler och supéer äro i sitt flor — på rike- i rök!
En månad förflöt, utan att Brun en enda gång domar af chrysantemum, rosor, orchidéer träffade Irma.
Han stängde sig inne på sina rum m. m., medelhafskustens härlighet som ge- och grubblade öfver sitt lifs sorgliga roman.
Hvar- nom ett trollslag förflyttad upp till vårt för skulle han för evigt bli beröfvad lyckan att nordliga land med sin snö och is.
Att äga en älskad varelse att lefva för?
Men hvarför kommo dessa tankar så sent?
Som ung hade beströ bordlöparen med blommor brukas han snarare undflytt kvinnor än sökt deras säll- någon gång, men ser i det hela taget skap — han kände sig så tafatt i deras sällskap.
namnsdagsaktigt ut.
Stackars Brun, ej kunde han rå för att han trodde Jardinieren placeras nu på hedersplatsen sig älska denna flicka.
Felet var, att han ej haft kärlekens instinkt, som säger, om känslan är be- midt under kronan, dominerande alla andra svarad.
Han hade varit för trygg.
.
.
bordsprydnader, och därpå ordnas utefter Och nu satt han där med sina krossade illu- sioner!
Men så småningom såg han allt med bordets hela längd — på det af bordlöpa- mera klarseende ögon.
Skulle ej hans kärlek till ren täckta midtelpartiet nämligen — socker- Irma kunna öfvergå till varm vänskap, till sådp.na skålar, saladierer, dessert- och kompott- känslor som en far hyser till sin dotter?
Hon skålar med sitt innehåll, de röda och rhenska hade sagt, att hon älskade en ung man och att denna känsla var besvarad.
Hvarför kunde han vinerna i buteljer, de öfriga i karaffer; om ej unna henne denna lycka?
Han skulle ju kunna husets vinkällare likväl har att bjuda på hjälpa dessa unga, och de skulle kanske komma någon åldrig och kostlig butelj madeira att hålla af honom som en gammal vän.
eller kapvin — värdens stolthet — kommer Dessa tankar hade han meddelat Irma i kväll.
denna naturligtvis fram au naturel, ehuru Hon grät af rörelse och glädje.
Under hela denna månad hade hon ej kunnat vara glad en minut, innesluten i en korg af flätverk.
Inga miss- När man skall hålla gästabud ... 189 (5 prydande mineralvattenflaskor framställas ' på bordet, men här och hvar små vatten- karaffiner.
Det faller af sig själft, att d e i det föregående omnämnda champagne- kannorna ej kunna fyllas och framsättas, vid dukningen, utan först en stund innan detta vin serveras.
Som en fantasi kan antecknas, att ett par eau-de-colognesflaskor jämte rafraichisseurer äfven få sin plats på.
bordlöparen, och då det nog låter tänka " sig, att någon blir illamående vid bordet, är denna fantasi j u ej alldeles omotiverad.
Små flaggor här och där äro en effektfull och nu högst modern dekoration.
Den franska serveringen (service a la franeaise), som består i att på bordet framsätta alla rätterna till ett slags exposition, för att sedan borttagas, skäras och kringbjudas, har nu mera blifvit utträngd af den ryska (service å la russe), som lå- ter rätterna inkomma från köket fullkom- ligt varma, men redan skurna och skick- ligt hoplagda, så att de ändock bilda ett helt; det är således af maten endast de kalla rätterna, som tillåtas utgöra skåde- rätter, och nekas kan ej att dessa i hög grad bidraga att öka bordets retande be- hag, hvarför man ej bör underlåta att fram- sätta dem.
Om belysningen från kronan ej är till- räcklig, placeras på bordsändarna ett par kandelabrar, men böra ljusen, för att ej ge- nera någons ögon, vara försedda med ljus- skärmar.
En stake med ett ljus viel hvart kuvert går också an.
För hvart kuvert beräknas sextio centime- ters utrymme för herre och åttio för dam — puffärmar och gasade kjortlar måste nämligen medtagas i beräkningen.
Det framsatta kuvertet utgöres af en flat tallrik och, enligt det engelska bruket, af två vanliga matknif- var, fiskknif, knifläggare och matsked till höger o m den och två matgafflar och fisk- gaffel till vänster, eller, enligt det franska bruket, af en knif, matsked och en gaffel.
Båda sätten användas hos oss.
Det förra kräfver större uppsättning af bordssilfver, men förenklar uppassningen.
Glasen ord- nas efter storlek, så att vatten- och cham- pagneglasen stå längst till vänster, därnäst rödvins- och fiskvinsglasen och sherry- och madeiraglasen till höger.
Peppar och salt vid hvartannat kuvert.
Därpå komma vi in på serviettfrågan.
Skola servietterna vara vikna eller brutna?
Min fransyska sagesman påstår, att det i Paris är en öfvervunnen ståndpunkt att bryta dem och att de blott vikas i en tre- snibb, hvarvid som grund för detta bruk anföres, att servietten därigenom är ange- nämare vid användningen.
Trots detta, tror jag likväl att hos oss — så fransyska vi än i allmänhet vilja vara — intet mid- dagsbord skulle gillas utan brutna serviet- ter, som j u onekligen höja bordets utseende.
Och huru skulle någon för öfrigt väl kunna ha hjärta att slopa hela denna högt upp- drifna konst att af det afiånga tygstycket förfärdiga » biskopsmössor », » källor », » tul- paner », » båtar » och hvad de allt heta dessa konstverk, då man vet huru den utgör så mången vacker frus och älsklig tärnas stolt- het?
Nej, vi rösta för de brutna serviet- terna.
Inne i servietten lägges brödet, om man så vill, och kan den för öfrigt prydas med ett par blommor, som sedan få heder och värdighet af bröst- eller knapphålsbukett.
Är tar om middagssällskapet fåtaligt, underrät- värdfolket utan svårighet sina gäster deras respektive platser.
Är det åter
ett större antal bordsgäster, utmärkas plat- serna med kort.
Dessa innehålla antingen helt enkelt bordsgästens namn och titel, eller ock äro de därjämte, i öfverensstäm- melse med middagens karaktär, försedda med skämtsamma, symboliska eller skön- hetssinnet tilltalande teckningar eller mål- ningar.
Har värdinnan själf talang, kan hon med dessa kort gifva sina gäster ett litet souvenir af middagen.
För att und- vika att dylika kort blifva till besvär vid bordet, finnas för ändamålet särskilda små ställningar af porslin eller lera, som se ganska nätta ut, i hvilka de sättas in.
Menu (matsedel) användes sällan annat än vid utomordentliga tillfällen.
Ett nutida middagsbord prydes endast med låga bordsuppsatser.
De höga deko- rationerna ha kommit ur mod af den or- saken, att de hindrade ett otvunget bords- samtal.
Ett supébord skiljer sig i ganska väsent- lig mån från ett middagsbord, då det n. b.
är » gående supé » eller » gående b o r d », i förbigående sagdt det vanligaste, mest prak- tiska och ofta enda möjliga arrangemanget, då ett större antal gäster är inbjudet.
Blomglasen och en del andra skrymmande prydnader måste uteslutas af den enkla anledningen, att den på båda bordsändarna framdukade smörgåsmaten jämte de kalla rätterna betydligt inkräktar på utrymmet.
Endast jardinieren midt på bordet bibe- hålles; emellertid må nämnas, att äfven den stundom får gifva vika för t. ex. en krokan.
Smörgåsbrickor äro visserligen för närvarande ganska mycket i bruk, dock tro vi för vår ringa del, att detta arrangemang aldrig kan blifva rätt populärt bland vårt folk, hvars manliga hälft, som bekant, par préférance dväljes vid smörgåsbordet, trots de rop, som tidt och ofta höjas rörande denna svenska plägseds mindre fördel- aktiga egenskaper.
Vinerna och glasen ordnas i rader på bordlöparen, tallri- karna i högar, omgifna af knifvar och gafflar eller skedar midt på bordets lång- sidor; faten med de olika varma anrätt- ningarna inkomma från köket efter hand och placeras jämte dem.
Saladerna fram- sättas vid dukningen.
Hvarje gäst går fram och serverar sig själf.
01, porter och mjölk kringbjudas på brickor, men hafva dessutom sin plats på serveringsbordet.
— Teet serveras i salongen vid gästernas an- komst.
— Brännvinskaraffen, omgifven af sina glas, står på smörgåsbordet.
I mat- salen, så långt utrymmet tillåter, och i an- gränsande rum arrangeras småbord.
Dessa täckas med en hvit damastduk, förses med servietter och prydas med en blomvas eller en armstake.
Att mycken påpasslighet i fråga om de begagnade tallrikarnes och glasens bortskaffande är af nöden, måste husmodern göra sina tjänare uppmärksam- ma på.
Serveringen vid en middag för sexton å tjugu personer skötes med ledighet af två vana uppassare.
Som regel kan man be- räkna en tjänare på tio personer.
Två fat kringbjudas från motsatta håll.
Det ena börjar hos den dam, som sitter till höger om värden, passerar denne, går vidare till hans vänstra bordsgranne och fortsätter till och med värdinnan; det andra börjar hos den herre, som sitter till vänster o m vär- dinnan och fortsätter till och m e d värden.
I de fall åter som den serverade rätten for- drar ett bihang af t. ex. legymer, följer den ene tjänaren strax efter den andre.
Jämte detta förslag till ordning må anföras hvad d:r Hagdahl i sin ryktbara bok Kok- konsten som vetenskap och konst säger i sam- ma sak: » Etiketten fordrar, att man först serverar de mest framstående personerna, men jämte denna särskilda hyllning fordrar den äfven, att serveringen af nästa rätt be- gynner hos den person, som förut var den sista, hvarigenom en lika förekommande som billig godtgörelse-bjudes. » Att emel- lertid värd och värdinna ej inbegripas i denna ordning, tro vi oss våga tillägga.
Som hedersplatser vid bordet betraktas för en dam värdens högra sida, därnäst hans vänstra, och för en herre — till följd af att det tillkommer den förnämsta gästen att till bordet utföra värdinnan — dennas vänstra sida, därnäst hennes högra.
Alla andra platser äro i rang, heder och värdig- het likställda.
Värd och värdinna sitta midt emot hvarandra vid bordets långsidor, och är detta platser, hvilka de aldrig, åt hvem det vara månde, afstå ifrån.
Som vi nu tänka oss ett hem, där egna tjänare — ej de vana och skickliga vakt- mästarne — sköta uppassningen, meddela vi här nedan några allmänna förhållnings- regler vid serveringen, som det tillkommer husmodern att delgifva dem.
Maten bjudes på bordsgästens vänstra sida, men vinet serveras från den högra.
Den begagnade tallriken borttages och den nya framsättes från högra sidan.
En tjänare får icke säga: Var så god, icke persuadera; endast framställa en kort fråga såsom t. ex.: Torr eller söt cham- pagne?
eller helt lakoniskt nämna vinets namn, innan han serverar det.
Bordsgästen bör aldrig hafva tomma du- ken framför sig, utan i samma stund den begagnade tallriken borttages, framsättes en ren.
Under det en rätt afätes, ordnas allt noggrant på serveringsbordet för den nästa, så att intet onödigt uppskof orsakas.
Dessert- och frukttallrikar framsättas på samma gång, hvarvid en tallriksserviette bör vara lagd mellan båda.
Före desserten sopas brödsmulorna med en enkom borste eller med en hopvriden serviette ned från bordet på en tallrik.
En betjänt är iklädd frackkostym — hvita trådvantar höra till livré — en husjungfru svart klädning, hvitt förkläde och hvit spets- mössa.
Betjäntens första åliggande är att öppna salongsdörrarna och tydligt uttala ordet: » Serveradt », travestering af det franska: » Madame est servie. » Tilläggas må emellertid att den egentliga vikten ligger vid, att hvardagsmåltiderna serveras så korrekt, att vid festligare till- fällen ingen afvikelse sker från den fast- ställda dagliga ordningen, annat än natur- ligtvis den att flere rätter kringbjudas och flere personer serveras.
Ar ej en husmo- der noga med, huru hennes tjänare passa upp i hvardagslag, kan hon vara viss på, att de komma att dumma sig, då hon har främmande.
En festmiddag innehåller tre af delningar: den första omfattande soppan, hors d ' oeuvre, relevéer, varma och kalla entréer; den andra steken och mellanrätterna; den tredje des- serten, före hvilken serveras ost.
Hvad vinerna angår, må nämnas att de hvita ser- veras kalla, hvaremot de rödas arom först framträder vid högre temperaturgrad, d. v. s. de böra redan på morgonen upptagas ur källaren och ställas i rumsvärme; att ytter- ligare höja deras värmegrad är däremot ett misstag.
I hvilken ordning de böra följa?
Se där ett ämne, som kan vara vanskligt nog att inlåta sig på.
Som regel gäller, att en stegring i fråga om vinsorterna un- der hela måltiden bör göra sig märkbar.
Efter franskt mönster tillåta vi oss lämna ett förslag, hvilket emellertid ej utesluter flerfaldiga variationer.
Marsala och rödt vin på soppan; rhenskt på fisken; Måcon på entréerna; Bordeaux eller Bourgogne på steken, Champagne på samma gång och till middagens slut; Ma- deira eller portvin på desserten.
Vid en förtrolig middag, där man känner gästernas smak, kan man i afseende på vinerna till- låta sig ganska stora friheter, exempelvis att endast servera champagne under hela middagen.
* Från Iduns läsekrets.
Ur ett b ref som kommit redaktionen till hända från en namn- gifven, högt värderad läsarinna i en af våra större landsortsstäder, tillåta vi oss anföra några rader, rörande Mathilda Eoos nu pågående be- rättelse » Helgsmålsklockan » — så mycket hellre som de däri gjorda uttalandena öfverensstämma med talrika såväl muntliga som skriftliga erkän- nanden: » — — — Då jag nu är i farten med att tala om mina intryck, skall jag ock berätta, med hvil- ken innerlig glädje, verklig njutning och till- fredsställelse jag läser Mathilda Eoos ' fina, här- liga, lifsvarma skildringar.
Heder och tack åt redaktionen, som förskaffat sin läsekrets en så- dan värderik läsning.
Med mig instämma mån- ga i detta tack.
Senast i går på ett möte å » K.
F. U. K. » ut- talades varma erkännanden om » Iduns roman » och om författarinnans högstämda och dock så enkla språk samt om hennes ovanliga iakttagel- seförmåga, vare sig det rör naturen eller folket eller själsiifvets djupaste gömmor. » — • * En bröllopsdag i Norden för tre hundra år sedan.
För Idun skildrad af A.
U. Bååth.
(Forts. o.
slut.)
Häraf har det uttrycket kommit: att dricka en skål.
Länge bibehöll sig denna gamla plägsed med kringsänd skål just vid bröllop.
Särskilda regler rörande denna sed funnos.
Det heter i en skråförordning: » Ingen må doppa näsan i skålen eller vid drickandet frusta så, att fraggan står honom om öro- nen. » Den första skål som dracks vid sextonde seklets bröllop, var ännu densamma, som druckits vid forntidens, nämligen Guds skål eller som den i heden tid benämndes: Odens skål.
Därefter drack man konuugens och sist brudparets skål.
Ännu i slutet af det sjuttonde århundra- det var det i Norge ett gängse bruk att börja bröllopsgillen med Guds skål.
Peder Dass säger i sin » Norrlands Troiu- pet » på tal o m bröllop: Där den och som skjänktes i store träboller; evig Guds skål de finge på gang ärede hannem med frydefuld sang, landsens sedvane det holder.
Att denna » Guds skål » ännu föresväfvar folkmedvetandet, visar följande tal, som
mans minne blifvit hållet i Värend, där vid bröllop brudgummen själf plägar föra ordet.
» Jag dricker kungens skål, ty Guds skål skall ingen dricka, förty han är en anda, och han kan icke igen dricka vår skål.
Därnäst dricker jag mina föräldrars och alla släktingars och alla goda vänners och min kära hustrus skål. » När brudparets skål dracks, trädde de båda ut på golfvet, och liksom i hedna ti- den drucko de hvarandra till såsom danne- man och dannekvinna, medan samtidigt väl- önskningar ljödo från alla håll och den stora dryckesskålen gick laget rundt från man till man.
När denna dryckesskål var tömd, inträdde gästabudets mest spännande ögonblick.
T y i denna skål skulle nu hvarje gäst lägga ned en gåfva till brudparet.
Och allas upp- märksamhet var lifligt riktad på hvarje gåf- vas värde.
Flere veckor därefter skulle det dryf- tas, huruvida den ene hade yppat snålhet eller den andra otillbörligt skryt.
Blott af och till afbröts den stela uppmärksamheten af skratt och jubel, då någon berusad tog munnen full och lofvade af idel välvilja och hjärtats öfverflöd för tillfället stora härlig- heter, guld och grönskande skogar — ty det var tillåtet att gifva löften i stället för gåfvor, och löftena voro i så många vitt- nens närvaro bindande.
Det var farligt att här icke vara nykter eller vara oförmögen att väga sina ord.
Tala vax silfver, men tiga var guld.
Så länge skålen gick rundt i laget och skänkerna föllo däri eller löftenas afgåfvos, satt bruden på sin plats hos brudgummen.
I god och ljufvelig ro satt hon dock icke, ty det var skick, att hon, allt medan in- samlingen pågick, skulle utan afbrott gråta.
En lätt gråt vardt nämligen aktad såsom anständig och passande.
Lyckades det henne icke att komma i en sådan rätt sinnesstäm- ning, hviskades det emellan gästerna: det var en hård brud, hon fällde icke en tår.
Grät hon däremot för mycket, var det ej heller bra, ty då kunde detta ofta tydas således: ja, det gör en riktigt ondt om den stackars Maren, för det ser då ut, som om hon alls intet glömt Nils ännu.
Då prästen var på samma gång taleman och köksmästare, skulle han själf följa med dryckesskålen, när den för insamlingen gick från man till man; och han hade därvid att i skämtsam eller allvarlig ton uppfor- dra en och hvar att gifva duktigt.
Han skulle ropa upp hvad som blef gifvet och slutligen tacka därför.
Med föga omväx- ling kunde han efter hvarje gåfvas gifvande säga så: » Brudens fader, far Nils, har gif- vit en f järding gård i skålen; det var myc- ket hederligt, och nu, gode vänner, dricka vi hans skål »; eller så: » Brudgummens far- broder, far Bengt på Skattegården, har gif- vit ett par oxar i skålen; på brudparets vägnar skall jag honom tacka för så rund- lig skänk; fader Bengts skål, goda vänner — den dricka vi af hjärtat » o. s. v. Ett annat bruk var, att innan man steg upp ifrån bordet, sattes stora vattenfyllda handfat därpå till handtvätt, och mera än en gång omtalas den stora fröjd, gästerna hade af att stänka ned hvarandra med vattnet, så att det blef strid och rätter och vin flöto om hvartannat på bordduken.
Det var därför på somliga ställen sed att till sist — för att dölja all förstörelsens styggelse — strö ett godt lager grönt eller grankvistar öfver hela golfvet.
Medan alltså runden af gästernas röd- blossande ansikten säkerligen tog sig emot allt detta gröna ut som en ring pioner kring en stor gräsplan, äskade till sist köksmä- staren ljud.
Först läste han bordsbön och tackade Gud.
Sedan tackade han alla gästerna, för det de hållit till godo.
Därpå tackade han dem, o m de ville komma igen i mor- gon och till dess låta sig nöja med det natt- läger, hvilket var så godt som det kunnat anskaffas.
Efter måltiden började strax dansen.
Då utan tvifvel de fleste manliga gäster- nas tillstånd emot slutet af måltiden var betänkligt nog, var det helt naturligt, att kvinnorna, i synnerhet de yngre, kunde ön- ska densamma afslutad så fort som möj- ligt och gärna sågo, att dansen därmed kom i gång.
För den skull förmådde de ofta, medan man ännu satt till bords, musiken att spela upp en liflig dansmelodi; och de danslystne började så att stampa takten och trängde sig ut på golfvet, dragande andra med sig, trots köksmästarens bordsbön, tal och pro- tester.
Det kunde hända, att de kvinnor, som sutto spärrade inne på hedersplatser längs väggen, utan vidare stego upp på bänken, satte foten på bordet och togo sedan öfver fat och bägare och vinskvättar ett dristigt språng ut i den väntande dansörens armar.
Först genom ett formligt regeringsförbud år 1586 kunde damerna i Danmark förmås att afstå från seden att så lifligt lämna gästabudsborden.
Efter dansen kom omsider det ögonblick, då brudparet skulle » ledas till sängs ».
Om- kring år 1600 skedde detta bortåt midnatt; men i den närmast följande tiden blef en ti- digare timme härför bestämd — åtminstone i de kungliga förordningarna.
Ar 1624 påbjöd sålunda Kristian I V: » Bruden skall bortledas om sommaren, när klockan är tio, om vintern, när klockan är åtta om aftonen, och då skola spelmän- nen vara förpliktade att i det senaste sig hem och ifrån bröllopet förfoga vid vite af 40 mark till oss och staden. » Tecknet till uppbrott gafs både i norden och Tyskland därmed, att gilleslaget » knac- kades u p p ».
Enligt en förordning från Stralsund 1570 skulle, vare sig bröllop stod i enskildt eller offentligt hus, en därtill förordnad person med käpp slå på dörren och säga: » Kloc- kan är tolf slagen ».
Ännu omkring 1700 var det sed i Ber- gens stift, att köksmästaren kraftigt slog tre gånger i bordet med en liten paus mel- lan hvarje gång och sade: » Gifven tystnad, I gode vänner; I skolen strax komma till edert samtal och prat igen; det vare eder vitterligt, att jag kräfver bruden till sängs första — andra — tredje gången. » Sedan tändes åter brudblossen för att skydda bruden emot onda makter, när man följde henne till brudkammaren.
Enligt hvad folkvisorna meddela, följde brudgummen ej m e d; men ett städse före- kommande uttryck är: » han dröjde icke mycket länge. » Därefter företogs afklädningen af brud och brudgum på tidens troskyldiga sätt, och den vardt grundlig.
Då för tiden bru- kade man nämligen ännu såsom under me- deltiden sofva alldeles naken.
Nattskjortan var ännu icke uppfunnen.
Sedan hölls i brudkammaren ett slags gudstjänst, som inleddes med psalmsång och hvarunder paret skulle sitta i bädden i bed- jande ställning, med hopknäppta händer.
Af allt hvad vi veta om det väldiga dric- kandet vid bröllopen kunna vi förstå, att sällskapstonen, allt som gästabudet fram- skred, ej var den allra bästa.
Reglerna för bröllopsgillen från 1500-ta- let äro rätt karaktäristiska.
Om förhållan- dena vid bordet heter det: » Här skall vara förbjudet allt ropande och skrikande, svärjande och pockande, mär- ken slikt, I bröllopsgäster!
Ingen må gifva den andre en kindpust med knuten näfve, ej heller slag på munnen med flata han- den.
Ingen må stöta den andre i sidan med armbågen, med foten eller med knät.
Ej heller må man göra sig saker till näs- eller öronnypning, hårdragning, spottande eller bitande eller vreda ögon.
Ej heller må man se på sned på någon och le så- som hundar le åt svin.
Ej heller må nå- gon sätta sin hatt på tre kvart med vred- gad håg, snyta sig illa, sitta med hand un- der kind och tänka ondt.
Ingen skall hel- ler sig fördrista att krypa in under bordet och bita sin medkristne i benen; så må heller ingen sätta sin medkristne så hårdt i bänken, att inälfvorna runga i honom.
Gån ut och in på ärans vägar!
Ingen må heller taga knappnålar af kvinnornas tröjor eller nålputor och därmed sticka dem.
Ej heller må någon hetsa hundarne mot hvar- andra i stugan eller på golfvet. » Det intryck, man erhåller af sällskaps- tonen genom dylika regler, kan måhända förekomma ensidigt och öfverdrifvet.
Det bekräftas dock genom utländingarnes, isyn- nerhet de finare fransmännens enstämmiga berättelser.
Sålunda kan en fransk ädling meddela följande om sitt afsked med Danmarks för- nämste män efter ett bröllopsgästabud 1637: » Då jag, den dag jag afreste, gick bort till Herr Bjelkes hus för att taga af- sked af honom och de andra, fann jag strax i en stor sal tio eller tolf kroppar utsträckta på golfvet.
Efter att hafva skridit öfver dessa, så godt sig göra lät, kom jag in i ett sidorum, hvarest jag såg Herr Christ- offer Ulrik och Herr Bjelke jämte andra af deras sällskap likaledes utsträckta på golf- vet.
Då jag alltså fann alla människorna här begrafna i sömn och vin, drog jag mig tillbaka, utan att någon blifvit mig varse. » Så firades bröllop i forna tider.
* U P notisboken.
Vårt konungapar har för afsikt att den 30 d:s gemensamt afresa till utlandet.
De färdas å samma järnvägståg till Hamburg, hvarifrån ko- nungen afreser öfver Munchen och Eivieran för att vistas i Cannes, under det att drottningen begifver sig direkt till Honnef vid Enen.
Ko- nungens vistelse utomlands kommer att vara fem å sex veckor, och drottningens ungefär två må- nader.
* D:r Ellen Fries höll i måndags afton inför » Kristliga föreningen för unga kvinnor » härstädes ett synnerligen intressant föredrag: » En historisk vandring genom Stockholm », hvarvid hon gaf en liflig skildring af flere af det 600-åriga Stock- holms byggnadsminnen, hvilka under ' vår tids
allmänna nivellering allt mer försvinna, men hvilka vore förtjänta af att med pietet vårdas som ett dyrbart fädemearf.
På tal om denna vår flitiga kvinnliga forskare kan Idun fägna sina läsarinnor med den under- rättelsen, att d:r Fries för vår räkning under den närmaste framtiden godhetsfullt åtagit sig utar betandet af en uppsats om » Gustaf-Vasaminnets kvinnogestalter », afsedd att, åtföljd af lämpliga porträtt, inflyta i vår tidning till det i början af maj stundande 400-årsminnet af Gustaf Vasas födelse — en värdig och helt visst med stor till- fredsställelse mottagen pendent till den intressanta studie öfver » Gustaf-Adolfs-minnets kvinnogestal- ter », som d:r Fries för vår räkning nedskref till Gustaf-Adolfs festen i december 1894.
Till (jraffrid vigdes här om dagen i stora grafkapellet å Nya kyrkogården stoftet efter fram- lidna fru Hanna Vinge.
Bland de talrika när- varande märktes naturligtvis många framstående medlemmar af konstnärs världen.
Sedan den med kransar rikt prydda kistan placerats på katafal- ken, framträdde kyrkoherde J. Brodén från Med- åker, Vesterås stift, och förrättade jordfästnings- akten.
Till texten i Eomarebrefvets kap. 8, vers 37, knöt griftetalaren en enkel, men anslående dödsbetraktelse.
Sedan de öfliga begrafningsce- remonierna försiggått, bars kistan åter ut och nedsattes i familjegrafven.
Bland kransarne märktes sådana fiån säll- skapet Nya Idun med följande inskription: Din var idéens eld I Den steg som flamma I glädjens stunder, i din allvars id.
Den brann som glöd ännu, när döden sakta Kom att din rika ande skänka frid.
Det lif, som själfullt lefves, är en smärta 1 Sof nu i ro från smärtans långa tid.
.
.
samt från Handarbetets vänner, » med minnesgod tacksamhet till Hanna Vinge, en af föreningens stiftarinnor och dess första konstnärliga ledarinna. » Skolbarns fotbeklädnad blifver ämne för den diskussion, som anordnas å Fredrika-Bremer- förbnndets dräktreformförenings årsmöte, hvilket äger rum måndagen den 23 mars kl. 7 e. m. i läkaresällskapets lokal.
Vid samma tillfälle kom- mer ett föredrag att hållas af fröken K. Dahl från Kristiania, hvilken under en längre tid stu- derat dräktreformen i Amerika.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Ej mindre än tvänne nyheter stodo i måndags på k. operans program, däraf den ena en svensk originalopera.
Det var » Vårdrott- ningen », herdeidyll i 1 akt af Max Kalbeck, med musik af C. W. Gluck, i ny bearbetning af I.
N. Fuchs, samt » Häxfällan, » romantisk opera i 2 akter, fri bearbetning efter Hans Hopfens » Hexenfang » af Frans Hedberg, med musik af Andreas Hallen.
» Vårdrottningen » är ett förtjusande rococo- stycke med särdeles anslående och melodiös mu- sik, i hvilken förekommer mer än en melodi, som lifligt erinrar om vår Bellman.
Det hela erhöll ett förträffligt utförande af fru Linden (herden Philint), fröknarna Frödin och Kragballe (herdin- norna Lisette och Helen) samt hr Strandberg (mar- kisen) och Johanson (förpaktaren).
Särskildt var fru Linden alldeles ypperlig som den unge herden.
Fröken Frödin sjöng här renare än i den följande operan och fröken Kragballe förtjänar loford för sina framsteg i bortarbetandet af den danska brytningen.
Hufvudoperan för aftonen var dock hr Hallens » Häxfällan, » hvars innehåll i korthet är följande.
Albertus, en vis mästare, har tröttnat på sina djupa studier och längtar nu åter efter ungdom och glädje, ja han önskar till och med tråda dansen med häxorna skärtorsdagsnatten.
För den skull har han i skorstenen till sin stora spisel uppsatt en sinnrik fälla, i hvilken han nu hoppas att någon af de häxor, som skärtorsdagsnatten flyga till Blocksberg, skall fastna.
Han lyckas också fånga ej mindre än tvänne dylika, den ena en ung nunna (fröken Frödin), som nu af nyfikenhet för första gången lockats att deltaga i Blåkullafär- den, den andra en mera erfaren kvinna, en rik borgarfru (fru Linden).
Nu blir ett lefverne, de tre berusa sina sinnen med kärlek och vin och flyga till slut på en af Albertus (hr Ödmann) framtrollad flyginrättning upp genom skorstenen och vidare öfver hustaken i sällskap med en mängd andra Blocksbergsfarare.
Detta är första akten.
I an- dra aktens första tablå ser man endast den enkla borgarflickan Maria, som beder för Albertus, hvilken genom det läkemedel, han i första akten lämnat den unga flickan, räddat hennes moder från döden.
I den senare tablån kommer Al- bertus rusande hemåt, alldeles tillintetgjord.
Han har nu öfvergifvits af häxorna samt känner ruelse och ånger öfver sitt lättsinne.
Han stormar in i sitt rum, som nu upptar ena hälften af scenen, medan den andra föreställer gatan utanföre.
Snart samlas folket utanför hans dörr under hotfulla gester och utrop, att de skola förgöra trollkarlen.
Albertus tänker af fruktan taga gift, men hindras härifrån af sin tjänare Kobus (hr Söderman), och slutligen kommer Maria (fröken Sparrman) och räddar honom genom att inför folket rena hans hus med vigvattnet och taga honom med sig till kyrkan, dit nu flere kyrkliga processioner intåga för att fira påskens ingång.
Härtill har hr Hallen skrifvit en musik, som särskildt i första akten är af alldeles ypperlig verkan,- utmärkt som den är af god karaktäristik, friskhet och lif samt präktig instrumentering.
Andra akten är åtskilligt mattare, men vittnar äfven den om sin mästares erfarenhet och rutin.
Utförandet var också i denna opera på alla händer tillfredsställande.
Äfven här togs priset på kvinnosidan af fru Linden, som gjorde en all- deles dråplig framställning af den lättsinniga borgarfrun Rebecka, riktigt en kvinnlig Mefistofeles.
Fröken Sparrman var ganska bra som Maria, och mot fröken Frödin skulle ej heller varit något att anmärka, om hon något modererat sin stämma.
Hr Ödmann hade som Albertus fått en ny Faust- roll, åt hvilken han förlänade ett utförande fullt af lif såväl i vokalt som dramatiskt hänseende.
Hr Söderman var ock utmärkt på sin plats som Kobus.
— Det hela gick med god sammanhåll- ning under hr Hallens eget anförande.
Bifallet var särdeles lifligt, och en stor mängd inropningar af de uppträdande följde både efter första och andra akten.
Äfven hr Hallen och hr Rundberg, regissören, måste upprepade gånger framträda.
Salongen var utsåld till sista plats.
Bland publiken märktes kronprinsen samt prin- sarne Carl och Eugen med uppvaktningar.
— Hade k. operan sålunda all heder af mån- dagens föreställning, så kan detta däremot ej sägas om söndagens, då » Trubaduren » uppför- des.
Hr Mm-ello hade här som Manrico ett nytt parti, hvari han dock ej lyckades prestera något vidare märkligt.
Och om debutanten, norrman- nen hr André, är bäst att tills vidare ej säga ett ord.
Hans grefve Luna blef nästan en parodi.
' •Fruntimmerssidan redde sig bäst.
Fru Östberg som Leonora glänste som vanligt genom sin sång- konst och lyckades besegra den lilla indisposi- tion, hvaraf hon i första akten besvärades.
Och fru Almati-Rundberg hade åter en alltigenom lycklig afton; hennes Azucena blef nästan den mest helgjutna pi estationen för aftonen.
Hr Söder- man skötte likaledes sitt lilla parti med vanlig omsorg.
— Hvartill det nu en gång skulle tjäna att återupptaga denna opera, kunna vi emeller- tid ej förstå.
- Södra teatern har — efter den framgång det gamla Blancheska lustspelet gjorde på hr Boos matiné å Dram.
teatern — nu upptagit » Darda- nell och hans upptåg på landet » med hr Berg- ström i titelrollen samt gifver det för välbesatta och animerade hus.
Icke går väl prestationen i sin helhet upp mot den nämnda å den kungliga scenen med fruarna Hartmans och Sandells oför- likneliga Agapet och Dorotea, men äfven dessas representanter på Söder — fröknarna Ohlson och Lindzén — låta med nöje se sig och hr Bergström är naturligtvis oförbränneligen densamme i alla väderstreck.
Vasateatern har som förpjäs till Lemaitres » Den kritiska åldern » nu ett par kvällar gifvit ett en- aktslustspel » En treflig betjänt », af Claireville och O. Gastineau, till hvilket vi torde få tillfälle återkomma.
Fröken Amanda Bylanders matiné i söndags å denna teater hade lockat ett ganska godt hus, dock icke så fulltaligt, som det varit att vänta på grund af det värdefulla programmet.
Detta inleddes med hr de Wahls nätta proverb » För tidigt », däri författaren själf och fru Elia- son täflade att på ett älskvärdt och behagfullt sätt utföra de två rollerna i stycket.
Härefter följde programmets förnämsta drag- ningskraft, Björnsterne Björnsons tvåaktskomedi De nygifta, i öfversättning af Fr. Hedberg.
Denna med många träffande drag skisserade interiör ur familjelifvet, där författaren skildrar, hur en ny- gift liten fru, som till själen ännu är bara bar- net, omsider, trots hennes föräldrars svartsjuka om henne, bringas att i främsta rummet i sitt hjärta sätta sin man, fick i det hela ett förtjänst fullt utförande.
Rollerna innehades äfven af så rutinerade och samvetsgranna artister som fru- arna IÅthnarck och Björlin samt hrr W. Engei- brecht och O. Lindmark; äfven fröken Torsslow såsom den unga nygifta frun var värd allt er- kännande.
Såsom slutnummer utförde matinégifverskan själf August Blanches — det tyckes nästan blåsa en riktig Blanchevind öfver våra Stockholmssce- ner i dessa dagar — bekanta och roande mono- log » Gamla aktrisen » med en humor och en mar- kerad komik, som flere gånger väckte skrattsal- vor i salongen.
Fjärde kammarmusiksoarén gafs af Aulinska- kvartetten i tisdags å vanligt ställe och inför en talrik publik.
Programmet inleddes af en oktett i b-dur, op. 62, af Ferd.
Thieriot för stråkkvar- tett, kontrabas (hr Stanék), klarinett (dir. Kjell- berg), valdhorn (hr Almgren) och fagott (hr Brun- zell).
Den föreföll något långdragen och tung, men hade flere anslående pointer, särskildt i andra och tredje satserna.
Större intresse väckte Berwalds duo för piano och violin i d-dur (komp.
1860) med det vackra andantet och den ypper- liga finalen.
De båda stämmorna, sköttes af hrr Stenhammar och Aulin.
Programmet upptog som slutnummer Schuberts stråkkvartett i d-moll (opus posthume), säkerligen en af de intressantaste och mest anslående af den framstående tonsätta- rens kvartetter.
Särskildt väckte det härliga andantet med sången om » Der Tod und das Mäd- chen » som motiv det lifligaste bifall.
Frånsedt ett par ojämnheter var utförandet af de olika numren på det hela taget mycket förtjänstfullt.
Fröken Gudrun Torpadies konsert å Vetenskaps- akademien i lördags var talrikt besökt och den intagande unga sångerskan därvid föremål för liflig hyllning.
Någon fullfärdig artist är hon visserligen ännu icke, men hennes vackra mezzo- sopran torde än konstnärligare kunna utvecklas och hennes föredrag präglas af en viss innerlig het och flärdlöshet, som äro goda grunder att bygga vidare på.
Mest anslog äfven nu hennes engelsk-amerikanska visor samt Griegs » Margre- tes vuggesang&gt;, som måste bisseras.
Program- met utfylldes af hr Th. Hofer med några sånger, i hvilka hans präktiga bas gjorde sig väl gällan- de, och af hr Stenhammar, som för sitt föredrag af tre fantasistycken för piano af egen kompo- sition samt ett par franska dylika, af Godard, inhöstade intensivt bifall.
En påskdagsmatiné förberedes som vanligt af k. operans regissör, hr Axel Rundberg.
Som bekant brukar denna matiné höra till vårens intressan- taste musiktillställningar.
Så blir nog förhål- landet äfven i år.
» Stilleben.
Novell af Alvilde Prydz.
*) 1.
|] är fanns icke i hela staden ett hus till, så ståtligt som tullinspektor En- gels.
Och fastän det bodde många hyggliga, rätt bildade människor borta vid smågator- na, fanns det likväl ingen, som i gammal aristokratisk bonitet kunde komma upp mot familjen Engel.
Så långt man kunde minnas tillbaka, hade den haft om händer stadens tullvä- sen, och äldste man, som alltid blef tull- inspektor, förde familjenamnet Nobel fram- för släktnamnet Engel, hvilket således ytter- ligare preciserades såsom varande af bästa sort.
* Författarinnan Alvilde Prydz, hvars rykte som en af Norges allra förnämsta berättare vinner allt större stadga, presenterades redan i fjol i både ord och bild för Iduns läsarinnor.
(Se bio- grafien och porträttet i n:r 8, år 1895.)
Vi vilja nu äfven framlägga ett prof på hennes diktning i följande novell, för Iduns räkning öfversatt från författarinnans manuskript.
i D U N 96 Men ehuru familjens olika medlemmar alltid uppfostrades i fullt medvetande om sin värdighet, var dock hela staden ense om, att de, förutom att vara englar, voro goda människor, och man kände sig stolt öfver, att denna familj under mer än ett århundrade lefvat där; det kastade en viss glans öfver den eljes något oansenliga staden.
Att denna glans syntes de flesta så vac- ker, det var nog den solida förmögenhetens skull — den ingaf en viss respektfull sym- pati, denna sekelgamla förmögenhet, äfven om den gent emot staden endast uppträd- de som skattdragande.
Man hade en gång vant sig vid att betrakta familjen och dess pengar såsom något särskildt förnämt, som det var en ära bara att ha i sin närhet.
Stadens borgare tackade sin gud för det stora skattebidraget och traktade icke efter mera.
Att man var ense i att anse dem för så goda människor hade egentligen icke heller sin grund däri, att de gjorde något godt • — fattiga hittade aldrig vägen in i inspektörens k ö k; bettleri var j u också förbjudet i lagen, och alla visste, att tull- inspektören var en rättfärdig man, som icke tålde något lagstridigt — att man likväl ansåg dem goda låg snarare däri, att de aldrig beredde någon förtret, hvilket män- niskor i deras ställning så lätt kunnat, om de velat, — och däri att de hälsade nästan lika vänligt på gatans madamer och små- pigor som på grosshandlarnes fröknar.
Det var så innerligt rart, tyckte man, att bli så där skuren öfver en rättvis kam.
Det hörde annars till familjens vanor att mest hålla sig för sig själf — det var den för öfrigt nästan tvungen till — det Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Rätt ofta jag tilltalas utaf en lite ' hvar, Och fastän jag är » döfstum » och ej kan ge er svar, Det tycks er ej genera; I kommen snart igen Och talen till mig åter som till en gammal vän.
Jag känslolös förblifver för allt ert skämt och prat, Mig ingenting förvånar och intet gör mig — flat.
Ej ens en min jag ändrar, min mun förblifver stängd.
Det bör er ej förvåna, ty vet, att jag är — hängd.
När nå ' t löjligt man ser, hvad må- ste man då?
När det spöktimma är, hvad hörs klockan då slå?
Ett luftigt väsen från sagovärlden.
Hvad lätt i natten man tar om fär- den.
Hvad man ser växa i mången hage.
Hvad är väl den som har istermage?
Ett gammalt längdmått ännu i bruk.
Ett djur hvars pels är så — hvad?
och mjuk.
Ett redskap hvarmed man fångar fisk.
Hvad Jöns glömt be om, då han fick smisk.
1896 Nobel, som fått för sig, att han skulle blif- va officer-tullinspektör kunde han j u alltid blifva sedan, när han blef gammal.
Det hade väckt en hel del oro i huset, detta Hans Didriks påhitt.
Ingen Engel hade dittils velat blifva offi- cer, och tullinspektorn ansåg, att det öfver- hufvud icke stämde öfverens med familje- karaktären.
Men då Hans Didrik fått mo- dern på sin sida, fann tullinspektorn till sist för godt att gifva efter, ty hemfrid måste man ändå framförallt äga.
Men tullinspektor Engel lofvade sig att för framtiden vara bättre på sin vakt.
Vis- serligen hade han icke flere söner, men i stället hade han fem döttrar, af hvika de flesta redan voro giftasvuxna, och tullin- spektören tänkte med bäfvan på allt, som i skepnad af friare kunde tränga in i hans hus.
Han kunde icke förlika sig med den tanken, att främmande unge män skulle få hand om småflickornas sparbanksböcker och med tiden äfven hans egna säkra värde- papper, för att icke tala om all den oreda dessa friare skulle åstadkomma i huset.
Då vore det j u nästan bättre för dem att icke blifva gifta!
(Forts.) fanns j u endast ett par tjänstemän i staden, med hvilka det kunde vara tal om att umgås; blott vid särskildt festliga tillfällen visade man sig för de öfriga stadsborna.
Det hade varit ett utmärkande drag för hela familjen Engel, att dess medlemmar kände så ytterst litet till af världen, isynner- het af det, som hörde till dess mindre be- hagliga sidor.
Generation efter generation hade vuxit upp i ett stilla öfverflöd, om- sorgsfullt afstängande från sig allt, som kunde störa stämningen i de väl möblerade rummen, och den hade småningom fått in i blodet en viss saktmodig egoism och en märkvärdig omedvetenhet o m all den nöd, hvaraf världen är full och hvaraf äfven den illa staden hade sin andel.
De unga fröknarna uppe i engelska går- den hade ingen aning om, hvarför så mån- ga små barn dogo i de fattiga kojorna på nordsidan.
De visste nog, att fattiga fun- nos; deras far hade j u förklarat för dem, hvarför de måste betala så höga skatter, och deras gamle käre pastor hade ofta i sina predikningar talat om fattigdomen så- som varande nödvändig för en del män- niskor, för att de skulle kunna blifva saliga.
Och de hade känt sig riktigt väl till mods vid tanken på, att detta icke var nödvän- digt för alla, och nickade alltid så vänligt åt dessa fattiga, som icke tålde vid att ha det annorlunda, utan att dock ha särdeles klart för sig, hvari detta » annorlunda » egentligen bestod.
Tullinspektor Hans Nobel Engel hade tvärt emot familjens traditioner en barn- flock på sex stycken.
Af dessa voro fem döttrar, och den sjätte var Hans Didrik I hvilken timma man kommer då, När tåget just ger signal att gå.
En flod som långsamt sig slingrar fram I underjorden.
Hvad lockas fram Ur orgeln, mången?
Af mansnamn två.
Station där järnvägen synes gå.
Och sist en tidrymd oändligt lång.
Se ' n slipper ni mig för denna gång.
F. E.
B. Charad.
När som husfrun kom mitt tredje, Ett mitt första då hon bar.
Och hans favorit, mitt fjärde, Hon serverade åt far.
Han var vresig, börja klandra.
Frun då ropade mitt andra.
» Du vore värd så ' n föda få, Som en mitt hela plär bestå. » Gubben svarte aldrig » smack », Sa ' ej ens för maten tack.
Mitt femte plus ett d, ett i, ett t, han tar Och njuter se ' n af middagshvilan rar.
F. E.
B. Ordkedja.
Rätt ordnade bilda nedanstående bokstäfver en kedja af 7 ord — gri- pande in i hvarandra — med fyra bokstäfver i hvarje ord: a, a, d, e, e, 1, n, n, s, u sålunda: 1 2 3 4, 2 3 4 5 o. s. v. Pirfvel.
Aritmorem.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 = Mansnamn.
4 3 8 9 10 = Grundläggare af ett världsrike.
1 7 8 6 = Högtidlig sång.
3 8 10 = Tysk badort.
* Innehållsförteckning: Signe Mittag-Lefller, f. af Lindfors; af Jl — r.
(Med por- trätt).
— Skidfärd; poem af Nemo.
— Kvinnans kallelse; af Helena Nyblom.
— - Farbror Jeremias; skiss af Adda.
— När man skall hålla gästabud; några praktiska vinkar f ö r u u - ga husmödrar af Ellen Bergström.
IV: Dukning och ser- vering.
— Frän Iduns läsekrets: Ur ett bref.
— En bröl- lopsdag i Norden för 300 år sedan; för Idun skildrad af A.
U. Bååth.
(Forts, och slut).
— Ur notisboken.
— Tea- ter och musik.
— Stilleben; berättelse af Alvilde Prydx.
— Tidsfördrif.
Geografisk cirkelgåta.
* II 2 * * III VI * * IV De 48 stjärnorna i figu- ren utbytas mot lika mån- ga bokstäfver, hvilka, om de äro rätt funna, skola bilda sex geografiska namn med nio bokstäfver i hvar- je samt med bokstafven » N » till gemensam medel- punkt.
De sex orden be- teckna: 1 — I) Landskap i Asien, 2 — II) sjöstad i England, 3 — III) stad i Mähren, 4 — IV) stad i Baden, 5 — V) stad i Sverige, 6 — VI) socken i Upland.
V * Är den riktiga lösnin- gen funnen, så bilda be- gynnelsebokstäfverna namnet på en stad i Danmark.
8.
L.
4 2 5 = Hufvudstad i Sydamerika.
6 3 4 5 = Kejsare.
10 7 4 3 6 = Buske.
8 2 6 9 10 = Räkneterm.
4 3 6 = Husdjur.
Maj.
- Ordgåta.
Tag 3 ord, af hvilka hvarje sär- skildt ords begynnelse- och slutbok- stäfver äro lika.
Dessa bokstäfver skola bilda namnet på en farkost.
Orden beteckna: 1) En kvarlefva.
2) En kanal.
3) Ett byggnadsämne.
Beseda.
Lösningar.
Logogryfen: Eldbrasa; Sara, Esra, bad, el- dar, de, deras, er, edra, led, Balder, bas, Lars, ras, dal, al, bal, rasa, brasa, eld, da- lar, bred, delas, delar, del, dela, blad, rad, lada, ed, sade, lade, Sala, bara, bar, laber, sal, Saba, sedlar, bra, dar, le, reda, sadel, sabel, dra.
Korsgåtan: V E Ä Ö N A O T E I L O REG INA O I I V E R G É.
N É V E S P i J T A
