# ID: svediakorp-per1065
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,164
# sentences: 566
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholra, Iduns Fredagen den 13 mars 1896.
N:r 11 (430) Prenumerationspris p r å r: Idun ensam kr.
5: Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: Iduns Modet., månadsuppl » 3: Barngarderoben » 3: Byrå: Klara södra k y r k o g.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: Tryckeri Aktiebolag.
9:de årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
FRITHIOF HELLBERG.
För ' Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
(Iösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Ida Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
G a v e 11.
» Delsbostintans yJet är nu många år sedan den så kallade landsmålsrörelsen njp- stod i vårt land, och vi hafva haft tillfälle att se, huru den- samma sedan med frisk lifskraft burit både blomma och frukt — blom på skönlitteraturens och de glada själsyttringarnas fält, frukt inom forskningens svårtillgängligare område.
Men inom båda gebiten har det hufvudsakligen varit det manliga könet, som fört nämnda sträf- vans runor mer eller mindre med den äran *, och uteslutande torde detta till in på allra se- naste tid hafva varit fallet hvad beträffar det allmänt så om- tyckta muntliga föredraget på allmogemål.
Dock äfven här har nu omsider kvinnan gjort sin röst hörd offentligen.
De sista dagarne före Skan- sens senaste vårfest talades inom mer invigda kretsar med ej liten nyfikenhet om att » allas vår Jödde » ej mer skulle bli allena- härskande landsmålare på Skan- sen, utan under festen få med- täflare i — och här kom det uppseendeväckande — tvänne damer, en ung fru och en än- nu yngre fröken, från Gefle.
Att detta väckte sensation, må också icke förtänkas.
Allt se- dan den kände författaren och » landsmålaren » A.
Bondeson, nu mera läkare i Göteborg, dragit sig tillbaka, hade man, och detta med orätt, mer och mer vant sig att med den munt- * Inom den vetenskapligare folkmåls- och folksedskännedo- men har dock en kvinna, den icke minst för Iduns läsarinnor väl- bekanta författarinnan, fru Eva Vigström (Ave), inlagt ' särdeles stor förtjänst, hvilken är värd att ihågkommas med hedersbety- gelse både af samtid och efter- värld.
ligt föredragna allmogeberättelsen förbinda icke endast något drastiskt, utan ofta äfven något groteskt, ja ej sällan något rent grobianmässigt- Huru skulle nu damer med bibehållande af sin värdighet kunna fram- träda på detta område och därvid roa en ingalunda anspråkslös och merendels efter det pikanta lysten publik?
Mången spådde nederlag, men en och annan, som redan kände de två debutanterna, tvekade icke att sia seger.
Emellertid ingick festen.
I Bollnässtugans gästabudssal eller harrstuga, såsom den på hel- siDgmål kallas, hade de två da- merna, fru Hilda Jernberg, född Lönnberg, och fröken Ida G-avell, båda för tillfället förvandlade till delsbostintor, tagit sitt kvar- ter och mottogo där alla, som ville infinna sig för att höra de roliga berättelser med motiv från Delsbo och omnäjd samt de på en gång skämtsamma och melodiska sånger, som de visste att på äkta delsbomål och dels- bosätt förtälja eller sjunga.
Och gäster saknades ingalunda.
Man stod tåligt i kö i timtal för att komma in i den för så stor publik aldrig ämnade stugan; envoyéer, ministrar och andra högt uppsatta personer anade besök, ja, till och med h. m. konungen hedrade de båda stin- torna genom att med ofta åda- galagdt och uttaladt nöje åhöra deras föredrag och åskåda deras dans.
I korthet sagdt, de båda delsbostintorna kommo, sågos, hördes och segrade — segrade med den omedelbara, naturliga fyndighetens och den behag- fulla, okonstlade lefnadsfriskhe- tens vapen.
Den ena af dessa damer, fröken Ida Albertina Gavell,
Där kärlek i hjärtat bott en gång Kan aldrig dess minne dö: Det är som en hälft förgäten sång, Som en blomma gömd i snö.
hvilken äfven efter nämnda vårfest låtit stock- holmarne åtskilliga gånger — dels å Skansen, dels å Börsen samt i Vetenskapsakademiens hörsal och hotell Continentals salong — glädja sig åt hennes på en gång friskt hnmoristiska och lyriskt känsliga framställningsförmåga, har med anledning af det berättigade uppseende och den allmänna beundran hon allt mer till- vunnit sig på fleres begäran blifvit porträtterad i detta nummer af Tdun.
Fröken G. är född den 4 november 1869 och syster till den för ungefär fyra år sedan under utöfvande af sitt ämbete i Alfta mör- dade kronolänsman A.
Gavell.
A f den vildhet i lynnet, hvarför dessa trakters invånare gjort sig kända, har fröken G. alltså fått ett dystert och outplånligt intryck.
Emellertid må fram- hållas, att länsman Gavells banemän icke voro infödda alftabor, utan från Orsa finnmark i Dalarna inflyttade personer.
Detta är ett för- hållande, som fröken G. själf är särdeles an- gelägen att få betpnadt.
Spörjer man henne angående hennes omdöme om helsingarne och särskildt om delsboarne, utfaller hennes svar obetingadt till dessas fördel.
Delsboarne bevara ännu mycket af det fornnordiska lynnet, och detta gör, att de hällre själfva hämnas liden oförrätt än hänvända sig till lagen och dennas handhafvare.
Det finns för öfrigt hos delsbon något helt och grundligt så i godt som ondt.
Äro de goda, äro de det med besked; äro de dåliga, äro de också det med besked.
De hylla som regel: » antingen, eller », icke den eljes hos oss så vanliga: nhälft om hälft ».
Detta enligt fröken G:s utsago, hvilken vi icke äro i tillfälle att granska och därför utan vidare anföra.
Såsom häraf ses, äro » delsboarne » fröken G:s afgjorda favoriter.
Fröken G. är dock icke född i Delsbo, utan i Arbro, där hennes fader, Jonas Gavell, var kyrkoherde, och först vid omkring femton års ålder kom hon till Delsbo, där hon » jock å las », d. v. s. gick och läste till skrift, för sin svåger, kom- minister Wåhlén.
Det var nu hon under sina besök i bonde- hem och å fäbodvall först varsnade månget af de drag, som sedan genom henne kommit ett flertal till godo, och det var nu hon af vall- flickorna i » föjs » och mark lärde sig de första låtar och visor, med hvilka hon sedan väckt så mycken förtjusning.
Det var också nu hon egentligen kom till full klarhet om att, för att använda en skotsk skalds uttryck, hennes » hjärta tillhörde höglandet » och dess folk.
Så småningom började hon efter denna tid- punkt med dels sina löjeväckande berättelser, sådana som t. ex. historien om insektpulvret, järnvägen, kristningen, om » när länsman skulle samsa delboan », m.
fl., dels sina på en gång humoristiska och stämningsfulla visor såsom » Allratäckaste morgonstjärna », » Lärka oppi björkens topp », » A giftas gett fäll vära » samt andra, i enskilda sällskapskretsar roa en alltid tacksam åhörarekrets.
Först på en basar i Gefle 1894 uppträdde hon emellertid första gången offentligen, och det var ryktet om den framgång hon då vann, hvilket sedan förde hennes bana till Skansen, där, såsom redan nämnts, hyllningen ingalunda blef mindre.
Från Stockholm vände då fröken G. efter festens slut åter till Gefle, där hon hade anställning såsom kassörska vid Norrlandspostens redaktion, Så ljuder en ton, ett ord.
.
.
och på nytt I vårt minne sången står opp; Det sjunger, det jublar, vintern har flytt, Rosen har knopp vid knopp!
K. A. Melin.
men sedan dess har hon kommit tillbaka hit till hufvudstaden, där hon för närvarande å tekniska skolan utbildar sina anlag för teck- ning och skulptur, hvilken senare konstart sär- skildt intresserar henne, och med hvilkens ut- öfvande hon sedan längre tid tillbaka på egen hand med talang sysslat.
Vi hade anmodat fröken G. att på delsbo- mål uppteckna någon af sina berättelser för detta nummer af Idun, men erhöllo till svar, att » detta för att få någon karaktär icke kunde gå för sig utan en hel massa konstiga ljud- beteckningar, hvilka blefve alldeles för vidlyf- tiga både för sättare och allmänhet.
Dess- utom blir ofta landsmål i tryck ej egentligen något roligt. » Vi medgifva, att fröken G. kan ha rätt i det förra af dessa påståenden, men i det senare endast så till vida, att hvad nu särskildt beträffar fröken G:s berättelser och visor, hennes älskvärda person och uppträdande därvid spela en så viktig roll, att dem förutan en högst väsentlig del af det hufvudsakliga går förloradt.
Till en lund, Hesperiens lik, Du i andanom mig ledde.
Jättebladet mörkt sig bredde, Guldfruktsprakten svällde rik.
Palm och fikus och granat, Västerlandets drifhustvungna Dvärgar, syntes yppigt sprungna Här i solens frihetsstat.
Drömsynfagert sceneri Öfverallt.
.
.
Turbanklädd skara Med kameler från Sahara Vid ett gathörn drog förbi.
Museimannen i moskén Såg jag, stoftböjd, fotatvagen, Högljudt mumla enligt lagen: » Gud är Gud och Gud är en! » Som en spöksyn på bazarn Såg jag österns unga kvinna, Djupt beslöjad, skymta, svinna, Skygg för vimlet, stackars barn!
Hvari ligger då hemligheten i fröken G:s konst, om vi få använda detta uttryck?
Jo, helt visst däri, att denna konst icke är konst i detta ords vanliga bemärkelse, utan natur; däri att fröken G. med åsidosättande af allt sippt pryderi vet att med sann kvinnlig fin- känslighet förena ett ursprungligt och oförvil- ladt sinne för såväl det humoristiska och ko- miska som för det folkliga och stämningssanna; samt sist och icke minst däri, att hon aldrig förgäter, att det sanna och i längden tilltalande alltid är enkelt, okonstladt och rättframt.
Frö- ken G. har intet gemensamt med en tillgjord och utstuderad teateringénue, utan är, när hon fått sin delsbodräkt på sig *, rätt och slätt en lefnadsglad, vacker och munvig säterjänta med fjälluftens ogrumlade friskhet i blod och hug, i blickar, skratt och tonfall.
Må hon alltid få behålla den!
N — t.
Du, som nu i fulla drag Njuter lifvets friska bägar, Som går fri på alla vägar, Tänkte säkert då som jag: » Slöjan kring din själs mystér Ej min hand förmår att lyfta.
Mellan oss är djupsvart klyfta, Öfver oss är drömtung sfer.
Höljet kring ditt anlets vår Tycks mig likväl, unga syster, Dunkelt vittna om en dyster Lifslott, hvarur anden trår.
Efter frihet, efter ljus.
.
.
Rodnar dagen ej i öster, Tränger ej från tidens röster Äfven hit ett sakta brus? » * En blomma från Alger.
Anna Knutson.
* " ^eJå en höstdag, mjältsjukt grå, l Brefvet kom, det soligt glada, Kom från länder, hvilka bada Sig i luft balsamisk, blå.
Kvinnorna och utställning.
Förr ' n din andes friska fläkt Kom milt dufna sinn ' till fromma, Fick jag hälsning med en blomma, Prunkande i skiftfull dräkt.
års ästa år blir ett bemärkelseår i den sven- ska odlingens historia.
På öfver trettio Pressad l ä t t.
.
.
på gröna blad Än tropikens färger smälte Samman till ett skönhetsbälte, Till en strimma, regnbågsglad.
Men dess doft jag först förnam, Då jag af din skildring rycktes I en krets, där sagan tycktes Idel under trolla fram.
år, eller sedan 1866, ha vi icke haft någon stor af allmän utställning, vid hvilken alster svensk produktion på alla områden haft att täfla med grannländernas.
Det blir en generalmönstring af vårt lands utveckling under den sista mansåldern och af den eko- nomiska och kulturella ståndpunkt, som den skandinaviska norden intager vid detta år- hundrades slut.
* Det är enkom för våra läsarinnors räkning, fröken G. haft den vänligheten för första gången afkonterfeja sig i denna dräkt, sådan hon i dag presenterar sig på Iduns porträttsida.
Bed.
Man har all anledning att tro, att 1897 år utställning skall blifva vederbörligen upp- märksammad af utlandet.
Icke nog med
att från utställningens och turistföreningens handarbetet.
sida stora ansträngningar föreningen skola göras för Det var började icke så lysande, då sin verksamhet.
Det att leda turistströmmen till vårt land; den gällde då att rädda spillrorna af en konst, internationella presskongressens förläggande som till Stockholm och konung Oscars i septem- kats öfver förväntan.
ber höll på att dö ut, och arbetet har lyc- månad nästa år inträffande 25-årsjubi- De svenska kvinnorna veta, hvilken rang- leum som regent komma hvar för sig att plats de intaga.
De ha, som nämnts, visat märkligt bidraga till att göra Stockholm och det i Köpenhamn och i Chicago, det gäller utställningen bekanta.
att äfven visa det i Stockholm.
Vid denna utställning, där alla anstränga här De kunna åstadkomma en utställning, som skall så väl och så repre- ådraga sig allmän uppmärksamhet och låta sentativt som möjligt, få kvinnorna icke sak- höra mycket af sig.
I icke ringa mån kunna nas.
de sig för att uppträda Utan en kraftig medverkan från deras sida, utan sprida glans öfver 1897 års utställning.
De en allmän uppvisning af hvad kvinnliga utställarna erhålla i Stock- svenskt kvinnoarbete kan åstadkomma, skulle holm ingen egen byggnad.
1897 har väckts, men ifrigt bekämpats från kvinn- års utställning lämna en mycket ofull- ligt håll.
ständig bild af våra dagars Sverige.
Litet hvar veta vi mycket väl, hur för- hållandet är.
Den svenska konsten, den Förslag därom Hela denna idé torde i själfva verket ha råkat i baklås genom den i stort sedt misslyckade » The Womens Building » svenska industrien, hela vår kultur, den må i Chicago.
ge hvartill det skall tjäna att skilja på man- sig uttryck i konstnärens och vetenskaps- Man kan också med skäl fråga, mannens verk eller i ingeniörens och fabri- ligt kantens arbete, skall icke väcka utländin- männa lifvet ha så många gemensamma be- gens öfverraskning.
röringspunkter, och då de på en utställning Man skall i oss se sin jämlike, men icke sin öfverman.
Men hvad och kvinnligt arbete, då de i det all- genom att uppträda sida vid sida just ge- icke det manliga arbetet kan göra, det är nom möjligt för det kvinnliga.
hela lif och omväxling.
Detta är hvarken ett tomt ord eller en innehållslös artighet.
nog sin olikhet bidraga till att skänka det Det Det finns verkligen Ursprunget röjer sig själft utan alla yttre åtgärder.
är i Nordiska museet och dess vackra ett område, där vårt land intager den obe- tillbyggnad till höger om själfva hufvuden- stridt första platsen.
tréen, som de kvinnliga utställningarna kom- oss, Man har sagt det åt vi själfva ha sett det, utlandets stora utställningar ha ådagalagt det.
1888 Vi sågo det i Köpenhamn, vi fingo det bekräftadt ma att inrymmas jämte grupperna uppfost- ran, undervisning, vetenskapliga hjälpmedel och hälsovård m. m.
Men äfven i stora Hvarken våra grannländer, hvar- Industrihallen kommer plats att beredas för ken Tyskland, Frankrike, England eller Ame- större kollektivmontrer af kvinnligt arbete.
i Chicago.
rika kunna med oss.
på detta vackra område täfla Det är ett faktum och kan icke Jag har mig bekant, att Iduns redak- tion m e d dess vakna blick och lifliga in- tresse för allt, som rör kvinnans verksam- rubbas af vår blygsamhet.
träffa het, ämnar följa de förberedelser, som göras på det kvinnliga handarbetet i någon afse- för att värdigt representera den svenska kvin- värd blomstring.
nan vid 1897 års utställning, med mycken Man får senteradt resa rätt långt för att Det fanns vackert repre- på den tjeckiskt-etnografiska ut- uppmärksamhet.
Då de förberedande arbe- under förliden sommar i Prag, tena framskridit något längre och man bör- det finnes i de nationella museerna i Prag jar på att kunna erhålla någon föreställning och i Agram, förvaradt som dyrbara konst- om de kvinnliga utställningarnas omfattning, verk och förevisadt som s å d a n a — m e d detta skall redaktionen ha för afsikt att öppna en lyckliga leende, som icke tigger om främ- särskild afdelning i sina spalter för utställ- lingens beundran, utan fordrar den såsom ningsfrågan.
ställningen en rättighet.
de slaviska länderna, Med ett ord, det existerar i Thore Blanche.
hållet vid makt af allmogens böjelse för kokett broderade na- —: * s — ' tionaldräkter, eller det finns som klosterar- beten, religionen och kyrkan till ära.
Men den det finns icke som hos oss, som bildade kvinnans arbete, i hvilket hon nedlägger sin odlade smak och sin artisti- ska begåfning, det finnes icke som hos oss, där man pryder sina borgerliga hem med arbeten, hvilka utomlands skulle hamna i klosterkyrkans enslighet eller i millionärens palats.
Det är i detta afseende, som Sverige intager en så framstående ställning.
Förtjänsten härför tillkommer hufvud- sakligen » Handarbetets vänner », som i öfver tjugu år verkat för att höja det kvinnliga En gång oeh aldrig mer ...
Skiss för Idun af Mari Mihi.
En gäng och aldrig mer!
Ej kommer tillbaks den Ijnfva tid, som for.
.
.
Pusckkin.
Sturegatan en vinterdag strax efter tre.
Knut och Elsa vandra långsamt framåt, Knut bär Elsas böcker, och Elsa bär en stor påse med choklad- praliner, som hon fått af Knut.
» Du kommer väl på Nybroviken i afton?
Det stod anslaget musik mellan sex och åtta, och isen är nedrigt stilig. » » Nej, vet du, jag tror knappt det, för jag har så ' na förfärliga läxor: repetition af hela Gustaf Vasa, bifloderna till Donau och fyra sidor i stora Olde, » menade Elsa, som ville göra sig svårbedd, förstås.
» Ja, flickor är då alltid flickor.
Tror du inte jag har mina bekymmer också?
Två kapitel i Livius och en t3 ' sk kria, men det klarar jag af i natt. » Elsa sänkte ödmjukt hufvudet inför alla dessa fakta.
» Förresten vill jag påminna mig, » sade rid- daren af gymnasistmössan med mycken illslug- het, » att jag lofvat Annie Walkov att gå på » kon- dis » med henne i eftermiddag.
Annie är en liten söt unge och går inte och fånar om läxor jämt inte.
Det hade nog varit roligt att åka tillsam- mans i kväll, förstås, men när du inte har tid så ... » Elsa hade blifvit rysligt röd i ansiktet, ty dels tyckte hon, att Knutte var förskräckligt ohöf- lig som kunde säga, att hon » gick och fånade », dels voro Annie och hon sedan fjorton dagar » fiender », och dessutom var det det roligaste hon visste att » gå på kondis ».
Men hårstrået, som knäckte kamelens rygg, var dock Knuttes omdöme om Annies utseende, ty både Knut och Elsa visste endast allt för väl, hvem som såg bäst ut.
» Kanske jag har tid ändå, » menade hon, fort- farande litet tveksam, dock mera för syns skull.
» Men om du tar den där Annie med dig, så går jag inte alls. » Detta sista yttrande följdes af ett lika trotsigt som energiskt framskjutande af underläppen.
» Nej, för min del tycker jag naturligtvis det är roligast att åka ensamma, » försäkrade Knut med en nådig nick, och så skildes de i hörnet af Kommendörs- och Sturegatorna.
Knutte strök af sig gymnasistmössan med den vräkiga elegans, hvari hans äldre bror excellerade, och Elsa böjde sitt lilla blonda backfischhufvud lika korrekt och förbindligt, som hon sett stora syster göra, då hon någon gång fick gå ut och gå med henne.
När Elsa kommit hem, hörde hon med dold tillfredsställelse, att pappa och mamma och stora syster skulle bort på middag.
När de väl voro gångna, smög hon sig in i syster Annas rum, ställde sig framför den stora spegeln, granskade sin enkla skolklädning af mörkblå merino med en djup suck och sände slutligen en hopplös blick till sina stackars snedgångna knäppkängor.
För att reparera eller åtminstone öfverskyla dessa brister i sin toalett » högg » hon beslutsamt ett par eleganta musketörhandskar och tömde en half parfymflaska öfver klädningen.
Därpå satte hon sig vid böckerna och började riktigt storm- läsa med händerna för öronen och tankarna på Nybroviken, ty Elsa var en liten snäll och flitig flicka, fast hon tyckte om parfym och ville åka skridskor med - Knutte.
Precis tio minuter före sex kastade hon på sig kappan och skramlade i väg med skridskorna nedåt Nybroviken.
Vid nedgången till banan stod Knutte troget på post.
» Jaså, du kom ändå.
Det var väl inte för min skuil, inte! » » Nej, det var för musikens, » log Elsa med gryende koketteri.
Så åkte de oförtrutet omkring musikestraden i två runda timmar, och när Elsa blef trött, åkte de bort till en bänk.
Medan hon så hvilade sig, åkte Knut baklänges ytterskär och gjorde de mest äfventyrliga amerikanska treor, eller hvad det nu heter — allt för att imponera på det oerfarna, beundrande flickhjärtat.i Läsarinna, du kanske skänker de unga tu ett modernt sarkastiskt leende — det gör du orätt i.
Hvem tror du var stoltast, Napoleon efter slaget vid Jena, eller den af dig en gång omhuldade sjätteklassisten, när han som segrare återvände från sitt första snöbollskrig, hvem tror du var lyckligast, lilla Elsa-, när Knutte åkte baklänges ytterskär för henne, eller stolts jungfrun, då den nyslagne riddaren med hennes färger segrade i torneringen.
II.
Innocenceordens bal på Stora Börssalen.
Re- ceptionen har nyss försiggått, och de nyintagna sprida sig åt alla håll med de små ordensstjär- norna på frackar och sidenklädningar.
» God afton, Elsa. » » God afton, Knut. » » Har du någon dans ledig åt mig? » » Låt se, nej, jag tror bestämdt, att alla äro upptagna — så tråkigt det var då.
Men vänta, andra polkan tycks vara ledig och.
.
.
och.
.
.
da- mernas vals.
Vill du ha den, Knutte lilla? » » Åh, charmerad!
Det är ju en stor ynnerst att få dansa damernas vals med balens drottning. » » Charmerad.
.
.
ynnest ... » » Ja visst, hela världen har ju endast ögonen fastade på dig. »
» Säger du det, » sade Elsa så där kokett lik- Vigseln är slut, och bröllopsgästerna närma giltigt.
sig för att lyckönska.
Bruden är rörd till tårar » Ja visst, hannoveranske attachén frågade och sluter sin mor och tärnorna i famn; brud- mig nyss, hvem du var. » gummen mottager gratulationerna med sitt ste- » Är det den där harskramlan med hvita byxor- reotypa paradleende.
Sedan lämnar man kyrkan na och alla ordnarna.
Han borde ha ännu flere för att intaga middagen på Grand.
Champagnen ordnar för att se mänsklig ut, » menade Elsa med rinner i strömmar, tal hållas i oändlighet för » de en sista rest af sin gamla skolflicksjargon.
unga tu, hvilka nu tillsammans börja vandringen » Ja visst, cré nom de Dieu, men säg inte så genom lifvet », telegram uppläsas, man hurrar för där, folk skulle undra hvad du var för en vilde. » de nygifta Elsa såg upp på honom med sina glada nitton- Under middagen börjar brudgummen känna åriga ögon; hon tyckte att hon inte kände riktigt en viss trötthet vid all denna glädje, all denna igen honom.
Han var så förnäm och rak i sin mat, alla dessa viner.
Han kan ej trifvas bland nya uniform,, och öfver hans ansikte låg ett ut- dessa människor, han är ej född bland dem; han tryck, ej af weltschmerz, ty den har försvunnit lägger mot sin vilja märke till svärfaderns, den med romantiken, utan af en viss öfverlägsen lik- rike uppkomlingens, simpla, ehuru välmenade ord giltighet för ' allt annat här i världen än den egna och åthäfvor; han är ej alls smickrad af sina personen.
många nyblifna bröders sällskap, denna samling Då de dansade, hade hon så mycket att fråga godt folk, hvilkas ögon lysa af belåtenhet öfver honom.
De träffades ju nästan aldrig nu för den lysande middagen, och hvilka behandla ky- tiden.
Var han mycket borta, roade han sig parne med en min af högtidlig nedlåtenhet, som under andra förhållanden skulle förefallit honom mycket?
Usch ja, han var borta jämt och ständigt.
En oemotståndligt komisk, middag och ett par baler om dagen under den hetaste sä- songen.
» Nå-ja, men det var ju ro- ligt, » menade Elsa i sitt hjär- tas oskuld.
Knut dolde med nöd en jättegäspning.
» Tusan heller, man blir ju alldeles utschasad, vet jag. » Elsa tyckte, att allt detta var så underligt.
Hon var också ganska mycket borta, ty de hade ju så stort umgänge.
Men hon hoppade högt i tak för hvarje inbjudning hon fick.
Ja-så gjorde hon det?
Det var ju rysligt intressant.
Och så dog samtalet bort.
Elsa, som trott, att hon skulle ha så mycket att säga honom, började att känna en viss sveda i sitt lilla kärleksfulla hjärta.
Hon sänkte hufvudet.
Och det blef plötsligt myc- ket, mycket tyst.
Men då knöt den unge löjtnanten med en gammal världsmans vana ihop den brustna samtalstråden.
Han blef i högsta grad charmant, gestikulerade ifrigt med hän- der och ögon och började ut- breda sig öfver teater och litteratur och allt det där.
Och Elsa tyckte, att det var så fas- ligt instruktivt alltsammans, fast nog var det konstigt, att Knut och hon skulle sitta och konversera, så riktigt konver- sera — Knut och hon, som åkt skridskor tillsammans på Nybroviken.
Och andra polkan tog slut, och damernas vals tog slut, och de två från fordom skildes i festens brokiga vimmel.
Och ELLEN KEY.
när Elsa åkt hem och kysst Xylografi af G. Fortseli efter ett oijeporträtt af Richard Bergh.
pappa och mamma och krupit ned i sin lilla säng och släckt ljuset, tog hon fram sin näsduk och grät en liten vers öfver Knutte, som hade gått och förändrat sig så där.
Medan han så sitter där, dyker ett gammalt Men snart slutade snyftningarna, och liten Elsa minne upp för honom.
Han fattar sitt glas; alla vandrade i drömmens fagra land, och hon tyckte, tystna, ty de tro, att han ämnar hålla tal, men att hon dansade med Knutte, och att han var han tömmer glaset under tystnad, och därefter glad och munter igen och gaf henne chokolad- krossar han dess fot mot bordsskifvan.
Han hade praliner och kallade henne sin egen lilla fästmö, druckit en skål för det förflutna.
alldeles som förr.
Vid 7 - 8-tiden lämnade man hotellet för att resa till Centralstationen.
Där blir afsked till höger och vänster.
Tårar och löften om att snart skrifva.
Svärfar och svärmor springa beställsamt III.
omkring.
De glada gästerna hurra af hjärtans Jakobs kyrka kl. två en vacker april-dag.
Koret lust, när stationsinspektoren blåser af tåget, som är prydt med lefvande växter; en talrik bröllops- skall föra de nygifta på deras weddingtrip till so- skara är samlad.
Från orgelläktaren brusa to- lens land, till Medelhafvets silfverglittrande blå.
nerna af Mendelssohns prunkande marsch.
Bruden är inte just vacker, hennes utseende IV.
är tämligen hvardagligt; dock förläna ju alltid Samma dags afton i en liten hemtreflig sa- kronan och slöjan en viss obeskriflig skönhet.
Hon ser så hoppfullt glad och stolt ut, där hon long på Kommendörsgatan.
Assessor Rinde har sakta skrider fram vid brudgummens arm.
Han slutat sitt arbete för dagen, de torra luntorna är iförd paraduniform, hvilken utmärkt väl har- äro inlåsta i dokumentskåpet, och han har mak- monierar med den martialiska gestalten.
Hans ligt tagit plats i en emma vid divansbordet med blickar tala dock ej samma språk som brudens; pipan i munnen.
Ty han har en idealisk liten den hårda kalla glansen i hans ögon har ej veknat.
hustru, hvilken i sitt hjärtas oskuld hade räknat 2 ut, att det obehag hon kunde ha af att låta tvätta gardinerna litet oftare fullt uppvägdes af det be- hag hennes herre och man hade af att ostraffadt få röka hvar han ville.
Fru Elsa Rinde satt där och läste högt för honom.
De hade det så lugnt och fridfullt i sitt unga hem, och han var så grufligt belåten med sin lilla älskling.
Det varma skenet från lampan belyste mildt hennes väna, oskuldsfulla anlete, där hon satt lätt framåtlutad med hän- derna knäppta öfver knäet och ögonen så där flickförnumstigt allvarligt fastade på boken från Gyldendals officin.
Ovisst är, huruvida det var den store skaldens ord eller läsarinnans fagra uppenbarelse, som kom honom attlyssna så spändt.
Och hon läste med sin klara, rena stämma: » Lad gå.
Det er j o gammel brug at k0be gods for sind o g hug.
Jeg gav fra f0rst en större pris; jeg tror, jeg g a v mit livs förlis.
Jeg någet gav, som nu er slukt, det står m i g for som Zys o g flugt; som någet både dumt o g smukt; jeg gav, hvad knapt jeg länger v e d; folk kaldte det för kasrligbed. » Just som hon läst de där raderna, trillade en stor tår ned öfver hennes lilla näsa, ba- lanserade där ett ögonblick och föll därpå handlöst ned som en stor punkt efter ordet kserlig- hed.
Elsa tog upp näsduken och begrof sitt ansikte; det var så grufligt bedröfligt all- ting denna dag, tyckte hon.
Men Axel Rinde, som var van vid hennes små fasoner, tog sin gråtande älskling om lifvet och gaf henne en högst prosaiskt smällande kyss.
Det var äfven- det förståndigaste han kunde taga sig till, och ändå större vishet låg där i de ord han sedan yttrade: Om hon slutade upp att gråta och vore Axels snälla flicka igen, så skulle hon få gå på teatern och se » Damernas vän », och sedan skulle de rik- tigt släppa Barrabam lös och supera på Du Nord och äta hummer och järpe och Camem- bert och dricka Pommery.
Jurister ha nu i alla tider varit ena arga skalkar och veta i allmänhet litet mera om saker och ting än någon dödlig ens kan drömma.
Med mycken ill- slughet hade han räknat upp det bästa liten Elsa visste, så att hur det var, fick han snart sitt lilla vif giad igen.
Och hon stoppade med stort allvar in näsduken och lofvade så grufligt trovärdigt att bli snäll flicka igen, hvarpå hon med lätt hjärta trippade af in i sitt rum för att klä sig till att gå och se » Damernas vän ».
Aprilväder!
Kvinnokraft.
Ellen K e y s senaste föredrag.
Ellen Keys föredrag om » kvinno- r kraft » i måndags afton hade fyllt Ve- tenskapsakademiens hörsal till sista plats med ett uppmärksamt auditorium, af hvil- ket minst 95 procent utgjordes af damer.
Föredraget framfördes med den för före- läsarinnan egna, öfvertygande värmen och höjde sig allt s o m oftast till verklig väl- talighet.
Här kan dock endast bli fråga om att återge de viktigaste af dess ledande tankar.
Föreläsarinnan hade ej bestigit talarsto- len för att jämka sina tidigare uttalanden.
Men hon ville medge, att h o n begått ett miss- tag.
Hon hade förutsatt som själffallet - Töröken
hvad som tydligen ej var det och hade därigenom blifvit utsatt för missförstånd, som hon ej drömt om.
Hon hade velat spela slafvens roll vid triumftåget och ropa till segraren: K o m i håg att du är dödlig!
Men hon ansåg sig ej därmed ha förtjänt misstanken för att vilja spänna hästarne från den segrande kvinnorörelsens vagn och påyrka att triumfatorn skulle stiga ned i dammet och vända tillbaka samma väg han kommit.
Hennes ståndpunkt kunde i korthet åter- ges så: Mannen har sitt speciella, af könet bestämda verksamhetsområde och kvinnan sitt.
Hvardera har att söka framgången på sitt särskilda fält.
Det är meningslöst att tala o m öfver- och underordning där- vid lag.
Likställigheten är den mest full- ständiga könen emellan, då de icke upp- träda som hvarandras rivaler, utan dela upp arbetsområdet så, att mannen i öfver- ensstämmelse med sin speciella begåfning ägnar sina krafter åt produktionen i idéer- nas riktning, medan kvinnan har sin styrka i känslolifvets intensi- tet och konkretion.
Moderskapet och mo- derligheten äro hen- nes verksamhets hög- sta ändamål.
Hvad hon därigenom ger är icke kraftförstöring, utan kraftutveckling i dess värdefullaste form, och den insats hon därmed lämnar i kulturarbetets tjänst, har sannerligen evig- hetsprägeln lika visst som mannens storverk.
narrat dem att af falsk ambition öfveranstränga sina krafter; 4) försummat undervisningsfrågan, där dock den kvinnliga moderliglietskänslan borde komma till sin fulla rätt; 5) lockat kvinnorna massvis in på vissa arbets- områden, som händelsevis varit öppna, utan att undersöka om de passa därför; 6) lämnat underklasskvinnan utanför sina sträf- vanden och därigenom ökat de sociala olikhe- terna; 7) underlåtit att egga kvinnorna till att göra det bästa möjliga af sitt eget patos och förledt dem att under arbetet ständigt snegla efter ett manligt ideal att eftergöra; 8) bidragit att minska aktningen för arbetet inom hemmet, samt slutligen 9) gjort sina anhängare dogmatiska och ytliga.
Fröken K e y förklarade, att hon mycket väl förstod, hvarför rörelsen börjat och måst börja som den gjort.
Men hon ansåg tiden mogen att till de gamla sanningarna lägga en ny, den nämligen, att man vid sträf- vandena för kvinnans emancipation bör lägga lika stor vikt vid frågan om del rätta arbetsområdet, som vid själfva arbete *.
Och S n notabel frolofning.
t måndags eklaterades i Enköping entro- lofning, helt visst ägnad att i de vidaste kretsar väcka sympatier och lifligt intresse — och detta icke allenast inom vårt eget land, utan långt utom dess gränser!
Den ena af de ungdomliga parterna i d e D n a för- ening är nämligen bäraren af ett namn, hvars klang, som få af samtidens, nått ut öfver hela den bildade världen.
Och äfven den andra parten — den svenska ungmö, som nu från fjärran land bundit en hjär- tanskär — är dotter till en fader, som gjort sitt namn högt aktadt, kärt, ja, vi kunna nästan säga dyrkadt bland otaliga lidande och hjälpsökande både i Sverige och vida därutom.
Naturligtvis syfta vi på förlof- ningen mellan grefve Leo Tolstoy d. y., son till den frejdade ryske skriftställaren med samma namn, och fröken Dora Westerlund, dotter till doktor Ernst Westerlund i Enköping och hans maka, född Floderus.
Genom god- hetsfullt tillmötesgå- ende af närmaste ve- derbörande, är Idun redan i dag i det ange- näma tillfället att för sina läsarinnor kunna framlägga de unga tus porträtt.
Grefve Löw Leo- vitch Tolstoy, som på ren ryska fästmannens fullständiga namn ly- der, är den fjärde i ordningen af den rykt- Föreläsarinnan fann bare författarens nio det förvånande, att barn, men bland dem man från kvinnohåll alla helt visst den, som kunnat rikta förebrå- stått och står fadern elser mot henne, där- närmast så i hans för att hon pekat på skrifställareverksam- denna begränsninghos het som i hans vid- kvinnan.
Lika väl lyftiga filantropiska kunde det falla män- arbete.
Nu en 26-årig nen in att klaga öfver man, har han själf, att hon ej ville erkän- efter medicinska och Fröken DORA WESTERLUND.
G r e f v e L E O T O L S T O Y d. na deras gränslöshet.
filologiska universi- Och hon bestred be- tetsstudier, med fram- stämdt, att hon nå- gång uppträdt som för- gonsin sagt ett ord, som kunde tydas så- hon trodde, att kvinnan fortare, eller åt- fattare, men den bästa berömmelsen har han som ett underkännande af arbetet för kvin- minstone säkrare, skulle vinna den efter- förvärfvat sig genom det outtröttliga och upp- nans frigörelse.
H o n protesterade mot hvarje traktade likställigheten med mannen, o m offrande sätt, på hvilket han deltagit i fa- skranka, som hindrar en enda af lifvets hon slutade upp med att tala om de stor- drens välgörenhetsverk bland Rysslands nöd- krafter att komma till nytta.
Genom så- verk, hon en gång skall utföra på för henne lidande.
Det var ock under detta frestande dant utarmar mänskligheten sig själf.
Men främmande fält, för att i stället proklamera, arbete, bland sjukdom, umbäranden och nöd, hon vidhöll sitt påstående, att det är ett att det verk, hon utför och utfört i sam- hans unga krafter till sist togo ett hqtande missgrepp af kvinnan att till hvarje pris vilja hällets och kulturens tjänst, är lika värde- afbräck.
Efter nöd- och koleraåren i Ryss- följa mannen i spåren äfven på de vägar, fullt, lika oumbärligt som mannens samt land 1 8 9 1 — 9 3 måste den unge grefve Tol- på hvilka hon, enligt sin natur, ej kan fullt förtjänt att få fullbordas i frihet och stoy under år 1894 i södra Frankrike söka komma så fort som han.
Sina anmärk- jämlikhet.
återvinna sin vacklande hälsa; sedermera ningar mot den moderna kvinnorörelsen har han behandlats af ryske läkare, men sammanfattade fröken Key i följande nio var fortfarande alltjämt ytterst klen.
För- teser: liden sommar vistades han vid Hangö, men I detta sammanhang vilja vi påpeka, att från och med hösten uppsökte han den vidt fröken Keys tidigare tvänne föredrag: » Miss- beryktade läkarhjälp i den svenska småsta- Kvinnorörelsen har brukad kvinnokraft », hvilka väckt en så den, hvilken för honom, liksom för så många 1) förkväft intresset för utforskandet af kvin- liflig uppmärksamhet och diskussion, nu andra, skulle medföra så öfverraskande och nans särskilda egendomligheter; 2) ledt bort uppmärksamheten från frågan om äro tillgängliga i bokhandeln för de många, hugnande resultat.
Från det långvariga, den gifta kvinnans rättsliga ställning, som är som helt visst själfva önska bilda sig en kvinnorörelsens viktigaste, och som visst ej är mening i saken genom att i detalj taga närvösa lidande, som nästan nedbrutit ho- nom, är han nu i det närmaste återställd på minsta sätt löst hos oss, fastän föreningen för gift kvinnas äganderätt i dagarne upphört del af desamma.
— att inom kort återvända till fädernes- att finnas till; landet, dubbelt lyckliggjord genom sin unga 3) gjort sina förkunnare fanatiska, kommit dem brud och sin unga hälsa.
att känna sig som präster för en ny kult samt
Fröken Dora Westerlund står ännu i sin lefnads knoppande vår, en 17-årig tärna.
Efter hvad vi låtit oss berättas, skall den lyckliga fästmön dock kännetecknas så- väl af en utvecklad intelligens som af ett mognadt allvar, vida öfver det vanliga vid denna sorglösa ålder.
Helt visst blir hon alltså en värdig liten grefvinna till det stora nam- net.
Hennes några år äldre syster är sedan ett par år tillbaka gift i Kristiania med li- teratören, fil.
kand. Marius Selmer, en bror- son till förre statsministern Selmer.
Äfven denna bekantskap inleddes i Enköping under tunga sjukdomsdagar, senare bytta i hälsa och glädje.
Det har således blifvit föräld- rarnes egendomliga, säkerligen en smula ve- modiga lott att bortskänka båda sina dött- rar — de enda barnen — åt långväga gil- jare, sökare och lycklige finnare af såväl kroppens som själens läkedom.
Konstnärstäflingen angående omslaget till Iduns julnummer 1896.
S o m bekant, riktade vi i början af januari en inbjudning till svenska konst- närer att deltaga i täfian o m en teck- ning till omslaget för vårt j u l n u m m e r för detta år.
Ett trettiotal täflings- skisser ingingo i n o m den utfästa tiden.
Efter dessas sorgfälliga granskning och b e d ö m a n d e beslöts att tilldela priset, kronor 300, åt det förslag, s o m bar mottot: „ I sista minuten. "
Vid den förseglade namnsedelns brytande be- fanns detta ha till mästare den kände artisten hr Victor Andrén.
Det blir nu således hr Andréns pris- belönade skiss, hvilken k o m m e r att följas vid tryckningen af vårt julnum- merornslag, och hvilken, s o m en arti- stisk och helt visst kärkommen jul- klapp, i s i n o m tid k o m m e r alla våra läsarinnor tillhanda.
Tyvärr kunna vi ej för ovissa fram- tida behof binda o s s vid något eller nngra andra af de flere förträffliga för- slag, s o m föreligga, huru stor frestel- sen därtill än kunde vara.
M e d upp- hofsmannen till teckningen: „Också ett förslag " önska vi emellertid få träda i personlig underhandling.
De öfriga skisserna kunna nu när som helst, m o t uppgifvande af märke eller motto, få afhämtas å vår byrå.
Stockholm den 10 mars 1896.
Red.
af Idun.
* En bröllopsdag i Norden för tre hundra år sedan.
För Idun skildrad af A.
U. Bååth.
(Forts.) Brudgummen skulle först rida gården rundt trenne gånger, och bruden skulle själf taga betslet af sin häst och lossa bukgjor- den, ty härigenom åstadkoms, att hon med glädje födde sina barn.
När de inkommit i huset, skulle bruden se till elden på härden, maten på bordet, ja, äfven titta in i stallet — detta för att medels sin närvaro viga allt och därmed äfven skrämma allt olycksvållande trolltyg dädan.
Tillsammans med brudgummen skulle hon sedan njuta något bröd samt dricka något litet af en bägare, hvarefter det öf- riga af drycken skulle kastas bort, » bakut öfver hufvudet », såsom dryckesoffer åt de osynliga.
Sådant och annat mera hade de båda att företaga.
Man ansåg, enligt den nyss citerade Troels Lund, att medan kyrkans välsignelse ännu var så ny, häftade vid bruden något af dess signande kraft, och däraf borde man begagna sig, när » brudparets framtidsöden af osynliga händer nu började spinnas. » Vi öfvervara sedan den del af bröllopps- högtidligheterna, som till sist k o m att bilda själfva hufvudafdelningen, nämligen mid- dagsmåltiden, hvilken, enligt hvad borgmä- staren Henrik Mogensen 1572 föreslog bor- garena i Helsingör, borde » räcka en fem eller sex timmar, så att all kraft därpå ne- derlägges. » Vi förbigå allt det stora och ofta lustiga bråk, som köksmästaren — så kallades nu- mera talemannen, oftast prästen — hade för att få gästerna placerade efter fullt an- taglig ordning d. v. s. efter rang och an- seende.
Det fanns tvänne sätt att ordna en sådan middagsmåltid på: ett mera gammaldags och borgerligt och ett annat, mera nytt och aristokratiskt.
Vid det gammaldags sättet gick man ut därifrån, att en middag bestod af så och så många rätter, och utan tvifvel njöt man i det 16:de århundradet de samma, som ännu brukas hos landtbefolkningen i nor- den: torkad fisk, sötsoppa, svinstek, risgröt och kaka.
Kunde härtill i förmögnare hus komma » en eller två färska rätter mera » — så dess bättre.
Det nya mera aristokratiska sättet för- skref sig ifrån den fornromerska republikens och det fornromerska käjsardömets dagar, och dess återupplifvande var ett uttryck för den vid denna tid på nytt väckta kun- skapen om forntiden.
Det bestod däri, att man indelade mål- tiden, ej i särskilda rätter, utan, så att säga, i anrättningar, motsvarande — fastän i stort mått — hvad de svenska så kallade sexorna ha att bjuda.
På alla tenn- eller silfverfaten inkommo på en gång alla mathärligheterna.
» Liksom i sjöslag de enskilda skepxaen numera ej skulle kämpa för sig själfva, utan skulle möta massvis och på sådant sätt verka, således bröto numera under måltiden in en mängd rätter på en gång och besatte alla borden. » När alla bröllopsgästerna ändtligen blif- vit bänkade — män och kvinnor skilda åt — hörde det till sextonde århundradets sed, att maten skulle spelas in, vare sig den kom i form af rätter, en och en i sender, eller som anrättningar massvis.
Hvarje gång en ny uppsättning mat skulle inkomma, gafs vink åt musiken; och » un- der pipors och trummors ljud gjorde de rykande faten sitt intåg i gästabudssalen ».
Oftast var melodien olika allt efter arten af det, som inbars, så att kännare och fin- smakare kunde af musiken lätt sluta sig till, hvad det var för läckerhet, som när- made sig.
» Rätterna hafva sin bestämda musik, men hedersmarschen tillkommer dock steken, skinkan eller gröten. » Musik allena var dock ej ett tillräckligt underhållningsmedel.
Mellan musiknumren utfördes sång af skolgossar, vanligast från den närmaste sko- lans öfversta klass.
Mot ersättning sjöngo dessa salmerna såväl före som efter mål- tiden, medan de under densamma fägnade gästerna med så pass mustiga, gycklaude sånger, att » kvinnorna rodnade och män- nen voro färdiga att brista af skratt. » Under all denna munterhet och detta gyc- kel glömdes dock aldrig en sak: att sörja för de fattige, ett drag, hvilket vackert ad- lar det sextonde seklets matstarka, bullrande, rusiga bröllopshögtider.
Allt slags fattiga, värkbrutna, vanföra, tiggare i mängd, räckte under måltiden i bröllopsgården in sina svarta händer genom fönster eller dörrar för att erhålla, hvad man så väl unnade dem.
» T y bröllopens stora välfägnad och godheten emot all fat- tigdom höra väl tillsammans. » Biskop Niels Hemingsen berättar, huru- som man på hans fäderneö Låland ofta vid bröllop och andra stora festligheter plägade duka bord till de elända, tiggare och andra, och man besatte borden med lika många rätter som till öfriga gäster.
» Och fanns det en värd, som icke ville hafva de elända med eller bestod dem en torftigare anrättning, så benämnde man ho- nom en gnidare, en gudsöfvergifven kropp och en hård hand emot de fattige.
Detta samma skall vara skick och sed på andra ställen, såsom Skåne, Jutland, Fyen och Seland. » Denna gifmildhet står i vacker samklang med hvad biskopen Palladius manar till.
Biskopen skrifver: » När I sitten hemma i edert hus, vid edert bord och hafven en ugn rakt framför eder, vänjen eder då vid att hafva ett litet fat bredvid edert eget stora fat och slån så en sked, full af varmt, däruti samt ett stycke bröd eller fisk.
Och låt din dräng eller piga löpa hän därmed tvärs öfver gatan, där du vet att fattigman är.
Välj dig ut en Lazarus, som kan göra dig något godt, när du brygger, när du bakar eller spisar mat, en Lazarus, som sedan kan taga dig med i himmelen. » Dessa tiggare, som omgåfvo bröllopsgår- darne och där så rikligt trakterades, sen- terade också vänligheten.
» Som flyttfågelskaror svärma de till fots, till vagns från den ena landsändan till den andra, så snart ett fett bröllop är i sikte. » Under middagsmåltiden fortgick natur- ligtvis drickandet lika lifligt som på mor- gonen före kyrkfärden.
I salens midt stod » skänken », vare sig denna, såsom vid anspråkslösare bröllop, endast bestod i ett med öl fyldt kar eller den var ett med bägare, pokaler och dryc- keskärl rikt besatt kredensbord, där tre hvit- klädda munskänkar voro i stånd att skaffa hvarje slags dryck, som önskades.
Utifrån denna gästabudets medelpunkt liksom strömmade drycken åt alla sidor.
Mestadels iakttogs ännu det forntida enkla sättet, att man doppade en stor skål i det
Vasateaterns senaste nyhet — Jules Lemaitres » L ' åge difficile », i den talangfulla svenska tolk- ningen af hr Alvar Arfioidson återgifvet: » Den kritiska åldern » — gjorde ganska mycken lycka Ett Camilla Collet-monument.
Tre hundra på premieren i måndags.
Det är icke, som man norska damer ha på Camilla Collets dödsdag ut- kunde vara frestad förmoda, om damernas kriti- färdat en inbjudning att teckna bidrag till ett ska ålder, frågan här rör sig, utan om herrarnes, monument öfver den stora norska författarinnan.
enkannerligen de gamla ungkarlarnes, om denna Bland inbjudarna märkas följande norska damer ödesdigra åldersgräns, bortom hvilken hotar ett i Stockholm: Antoinette Gram, Andrea ^jälfviskt Kleen, småsinnadt och innehållslöst lif i sak- nad af maka och och eget hem.
Ett franskt spiri- Maria Olrog, Wilhelmine Holmboe-Schenström tuelt och underhållande försvar för äktenskapet Anna Bugge Wiclcsell.
# alltså — dock, tyvärr, ej heller utan sin franska * frivolitet!
Ett dödsbud från Transvaal.
Från Pre Stycket äger flere roller såväl af träffsäker ka- toria i republiken Transvaal har till härvarande raktärsteckning som af förfinad komik, och de släktingar ingått den sorgliga underrättelsen, att utföras samtliga mycket godt, på fiere händer Drottningens tillfrisknande har under fru Anna Victoria Wedberg, född Gustafson, den vistelsen på Ulriksdal så fortskridit, att hostan 8 februari afiidit i klimatfeber, i en ålder af 25 förträffligt.
De uppriktigaste loford kunna så- numera plägar påkomma blott några få gånger år 10 månader.
I slutet af juni månad förlidet lunda i främsta rummet skänkas hr Justus Hat / - på dygnet.
Hostans fullständiga försvinnande år ingick hon härstädes äktenskap med gross- man och fröken Borgström; likaså äro hr O. torde dock först med inträdande blid väderlek handlar A. Wedberg och anträdde en månad där- Byström, hr de ViaM, fru Eliason, och hr Laman, vara att motse, liksom ock då, under daglig vi- efter den långa resan till södra Afrika, där hon förtjänta af allt erkännande för ett samvetsgrant stelse i det fria, de ännu nedsatta krafterna torde strax efter framkomsten insjuknade i klimatfeber, och intelligent arbete.
Stämningen i salongen, som till en början var fullt återvinnas.
Till sommaren lära underhand- som hon då lyckligt gick igenom.
Genom öfver- lingar pågå att för h. m:ts räkning på nytt för- ansträngning vid sin sedermera insjuknade makes något reserverad, blef efter hand mycket sym- hyra Hook, där hon i fjol befann sig så väl.
och sina båda bröders sjukläger angreps hon för patisk, och inropningarna vid de två sista akt- andra gången af febern, som medförde döden.
sluten voro både talrika och allmänna.
Viktoriadagen.
Kronprinsen gaf i går tors- Hon sörjes af make, fader, moder och tre bröder.
Södra teatern.
Ja, vi skulle återkomma, så var dag med anledning af kronprinsessans namnsdag Den aflidna var mångårig ledamot af Stock- det ju — men, uppriktigt sagdt, vi göra det ej middag för sitt hof och sin stab.
holms förenade fruntimmerssällskap.
Hennes med nöje.
Man återvänder ej gärna, ej ens i min- * make har sedan många år varit bosatt i Pretoria, net, till en så bråkig, oordentlig och meningslös Hanna Winge f. I måndags afled i Enkö- där han idkar köpenskap, och är bördig från inrättning som » Wahlboms pensionat ».
Den främ- ping fru Hanna Mathilda Winge, född Tengdin, Venersborg.
mande idén kunde gärna ha fått förbli det för den aktade konstnären professor M.
E. Winges hvarje svensk bearbetare och svensk publik.
De maka och själf värderad målarinna.
Då Idun Af » gamla stammen.
* I lördags afton af- ärliga ansträngningarna från de uppträdandes redan tidigare (i numret för den 1 nov.
1889) led i hufvudstaden fröken Maria Buchman efter sida att höja pensionatets aktier må villigt få meddelat porträtt och utförlig lefnadsteckning en längre tids sjuklighet i en ålder af 86 år.
sitt erkännande — tyvärr kan väl dock detta af den förtjänta kvinnan, inskränka vi oss i dag Den aflidna, en å hufvudets och hjärtats vägnar icke länge uppehålla den nu något kinkiga situa- till några kortare notiser.
Hanna Winge föddes rikt utrustad personlighet, var dotter till den år tionen på » södra höjderna ».
Vi tillönska upp- i Stockholm den 3 december 1838 och visade 1862 aflidne, på sin tid mycket bekante koppar- riktigt snarast ändrade och lyckosammare sig- tidigt framstående anlag för målning samt blef stickaren J.
G. Ruckman.
Hon har i synner- naler!
1859 elev i prof. Boklunds enskilda målareskola het gjort sig känd genom sina gåfvor till offent- för damer.
Ett par år därefter började hennes liga samlingar.
Så skänkte hon till Nordiska Fröken Carlheim-Gyllenskölds konsert i tisdags taflor, i synnerhet genrebilder ur folklifyet, vinna museet sin faders arbetsbord med tillhörande konstälskares uppmärksamhet och funno köpare graverad plåt öfver Franzén, grafsticklar m. m., afton var besökt af en fulltalig och distinguerad äfven i konstföreningen, på hvars utställningar samt till k. biblioteket en rik samling af hans publik, som med lifligt bifall mottog det värde- de ofta förekommo.
Då konstakademien öppnade » oeuvresi.
Biblioteket fick senare äfven mottaga fulla programmets olika nummer.
Konsertgif va- sin undervisning äfven för fruntimmer, vardt fröken Ruckmans synnerligen vackra och dyrbara rinnan själf fick i pianostycken af Chopin, Ru- Hanna Tengelin en af akademiens första kvinnliga boksamling.
Sin fäderneärfda egendom vid Norr- binstein, Liszt samt i tvänne större uppgifter — elever och gjorde där raska framsteg samt be- tullsgatan öfverlämnade hon för flere år sedan en Beethovcnsonat och Schumanns karnavalsce- ner — tillfälle att ådagalägga sina välkända och lönades med Meijerska medaljen.
Ar 1867 ingick till Tysta skolan mot en årlig lifränta.
solida, om än något tunga virtuosegenskaper.
hon äktenskap med professor Mårten Eskil Winge En charmant rosenbukett och en väldig lager- och lefde med honom i lycklig förening i nära krans blefvo de synbara bevisen på publikens * trettio år.
uppskattning — de hörbara voro lika talrika som pro- Småningom vände hon sin verksamhet allt grammets nummer.
Grefvinnan Mathilda Taube, mera från målning och ägnade sig åt den upp- ackompanjerad af fröken Ulfsax, utfyllde med Teater och musik.
gift, som utgjort föremålet för Handarbetets vän- vanlig utsökt konst den vokala afdelningen med ners betydelsefulla och fosterländskt välsignelse K.
Operan.
Den tredje symfonikonserten i » fågelarian » lördags ur » Pajazzo » samt några smärre rika sträfvanden, samt utöfvade på dem ett högst hade — trots den nu nästan oerhörda trängseln sånger.
gagnande inflytande.
Det var endast de genom af musiknöjen — samlat i det närmaste fullt hus.
sjuklighet allt mera aftagande krafterna som Mozarts symfoni n:r 5 D-dur fick ett synnerligen Åstri Andersens konsert, torsdagen den 5 d:s, hindrade henne att så träget hon önskade fort- förträffligt utförande, och den luftigt lekande sätta med denna verksamhet, som dock hade ut- finalen måste efter enträget bifall bisseras.
I var tämligen talrikt besökt.
Den unga konsert- gjort hennes förnämsta lifsgärning, och uti hvil- den därpå följande konserten för piano och or- gifvarinnan dokumenterade sig genom utförandet af pianostämman i Beethovens Kreutzer-sonat ken hennes namn alltid skall lefva i högt aktadt kester af Saint Saens fick man förnya den ange- minne.
Sjukdomen förvärrades allt mera, till näma bekantskapen med ett spirituelt, äkta mo- (a-dur, op. 47) samt Brahms Walzer op. 39 som dess hon nu i döden fann sin befrielse.
Hon dernt musikverk samt nystifta sådan med en helt en ganska lofvande förmåga, hvilken dock ännu såväl i teknik som i uppfattning behöfver brin- sörjes närmast af sin efterlefvande make, men ung norsk pianovirtuos, hr Martin Knutzen, som dessutom af ett stort antal vänner och af alla, det säges en protegé till excellensen Gram och gas till bättre mognad.
Att här emellertid fin- som i den ädla kvinnans lika talangfulla som utan tvifvel en värdig dylik.
Den endast 23-årige nes något att göra af, torde ej kunna förnekas.
sträfsamma arbete lärt sig vörda en både out- konstnären besitter redan en utmärkt teknik samt Som biträdande förmågor hade fröken A. tyckats tröttligt verksam och upphöjd personlighet.
förstår breda både glans och stil öfver sitt förvärfva sin fader violoncellisten Anton Andersen spel.
Detta ådagalade han, utom i pianokonser- i k. hofkapellet, konsertmästaren Zetterqvist, och sångaren herr Oscar Lejdström, hvilka hvar och ten, äfven i några solostycken, etyder af BacJcer- lämnade värdefullt biträde.
Men att låta en En internationell kvinnokongress skall Gröndahl, Chopin m. m.
I öfrigt utfylldes en pro- sångerska sådan som fröken Bidenhap och en i år hållas i Berlin.
Inbjudningar till densamma grammet af Fritz Arlbergs ballad Sten Sture, med hafva i dessa dagar utskickats och äro under- orkesterackompanjcment ypperligt tolkad af herr sångare som herr Danckwardt utfylla det ändå alldeles för långa programmet, det är minst sagdt tecknade af bl.
a. fru Lina Morgenstern, fru Lundqvist, samt Smetanas nyligen gifna symfo- oförlåtligt, ty därigenom neddrages en musik- Kempin, professor och jur. doktor fru Eliza niska orkesterdikt » Moldau ».
tillställning rent af till det underhaltiga.
Man Ichenhäuser m. fl.
Kongressen, hvars officiella namn är Interna- K.
Dramatiska teatern.
Den proppfulla mati- kan ej annat än beklaga såväl konsertgifvarinnan tionaler Kongress fur Fraueniverke und nén Frauenbes- i söndags middag var en liten äkta glädje- som de båda uppträdande för den fullkomliga trébungen, skall hållas den 19 — 27 sept.
Program- stund af numera sällsyntare slag.
Blanches gamla brist på själfkritik, som härigenom ådagalägges.
met är ytterst rikhaltigt och upptager föredrag lustspel » Herr Dardanell och hans upptåg på och diskussioner rörande kvinnorörelsens fram- landet » fick nya friska färger, nytt intresse ge- Herr Hjalmar Freys matiné i Musikaliska aka- steg, kvinnans rättsliga ställning 1 Tyskland och nom detta förträffliga uppförande.
Hr Gustaf demien sistl. söndag hade naturligtvis samlat andra länder, kvinnans deltagande i välgören- Bergströms Dardanell kom en att le — riktigt nästan fullt hus.
Och äfven nu lyckades sån- hetsarbetet, i skolråd och fattigvård, uppfostrings- hjärtligt, bredt och godt — från den första af garen genom sitt förträffliga föredrag och sin frågor, kvinnors vetenskapliga studier vid hög- de många tablåerna till den sista, och fru Hart- klangfulla och härliga stämma alldeles entusias- skolor och deras utbildning till läkare, tandlä- manns slyngel till Agapetus var något af det dyr- mera publiken.
Bland de förnämsta numren kare, apotekare, sjuksköterskor och barnmorskor.
baraste man kunde höra och se.
Fru Sandell torde få räknas duett ur » Gioconda » med fru Ed- Vidare nykterhetssträfvanden, hushållsskolor, sekunderade dråpligen den unge byeleganten ling, som äfven i öfrigt lämnade det värdefulla- folkkök, feriekolonier, kvinnans arbete inom in- som hans mameluck-klädda Dorothea.
För öfrigt ste biträde, samt Pacius ' vackra » O barn af Hel- dustri, handel och yrken, kvinnliga fackföreningar voro nästan alla rollinnehafvare godt på sin plats, las » och de tvänne extranumren vid slutet af och hjälpföreningar, sedlighetsfrågan, kvinnan särskildt att nämna fröken Åhlander som Hedda konserten, nämligen Rubinsteins » Asra », folk- inom konsten och literaturen, kvinnans delta- Fox, hr Griinder som Krak och hr Envall som visan » Fjärran han dröjer » och Runebergs » Sol- gande i fredsrörelsen etc. mjölnaren.
Stor munterhet, stort bifall, bisserade datgossen ».
Jublet ville aldrig taga någon ända.
Kongressdagarnes eftermiddagar äro anslagna kupletter — och för herr Eoos en vacker, väl- Af särdeles intresse skulle vara att få höra hr Frey på k. operan.
till besök i industriutställningen, i olika slags förtjänt recett.
stora karet och lät den sedan gå borden rundt, till dess den åter behöfde nytt inne- håll.
Man drack emellertid icke af själfva denna stora skål utan i den sam en min- dre, försedd med hank och utskuren i form af en båt, en fågel eller dylikt.
Denna skulle hvarje gäst doppa ned i den stora och sedan tömma.
Granne drack ständigt granne till.
(Forts.) U p skolor och uppfostringsanstalter, i sjukhus, väl görenhetsinrättningar, folkkök, hushållsskolor m. m. notisboken.
N E R O T H &amp; Co. Tekniska Fabriken " GÖTA LEJON " # * * GÖTEBORG.
rekommendera sitt allmänt erkända T t t t p t t t TTtpT5 I l U JL Jr W Jat V JSj aCTw fritt från klor - 4.
iak eller tvätt i stället Sparar peillliXlff ' 9,1 '.
sparar „ arbete.
Tr-lHrln-n, c i p samma pTTT som, T med vanlig asklut, och Sparar och- alldeles „ TrJä s= » * * * - J T u J-I v A n (f t frän klor), — ersätter såpa eller tvål.
Lutpulvret begagnas vid K b s t a o c h r e n a s t e a s k a L laeies f samma som mea: vanng ™ asKiui, f f ocn ' — A n P n d n i n C rit tte Äiaaei *
Fröken Gudrun Torpadie ger i morgon lördag sin förut i de dagli ga tidningarna bebådade kon- sert i Vetenskapsakademiens hörsal.
Om få sångerskor har pressen under denna säsong haft så mycket att tala som om fröken Torpadie, och få ha varit så mycket eftersökta och anlitade som hon vid alla möjliga konserter soaréer, matinéer m. fl.
musiktillställningar af en offentlig eller mera privat natur.
Och öfver allt har hon gjort lycka.
En af sina största fram- gångar rönte den unga sångerskan vid en privat soaré för några dagar sedan, då hon sjöng inför en stor del af diplomatiska kårens damer och herrar.
Vid Musikföreningens sista konsert bi- trädde äfven fröken Torpadie.
Det är därför att förmoda, att hon äfven vid sin egen konsert skall röna den framgång hon förtjänar på grund af den präktiga stämman, en något mörk, fyllig mezzosopran med någol af violoncell uti sig, det intelligenta och af smak präglade föredraget och den aktningsvärda grad af utveckling hon redan nått i sin konst.
Fröken Torpadie biträdes af konsertmästaren Tor Aulin, hr Wilh.
Stenhammar, operasångaren Th. Hofer och fröken Alfhild Larsson.
Matiné gifves den 15 dennes å Vasateatern af fröken Amanda Rylander med biträde af hrr En- gelbrecht, Lindmark och de Vahl samt fruarna Ottilia Littmark och Eliasson, fröken Torslow och fru Clara Björlin, född Rylander, hvilken sist nämnda icke på lång tid uppträdt på scenen och som teatervännerna därför utan tvifvel vilja gärna återse, upplifvande minnet af en tid, då hon var en af hufvudstadens mest omtyckta skå- despelerskor och hennes intagande spel afton efter afton fyllde Mindre teaterns salong.
Pro- grammet är ock mycket tilldragande och upp- tager » För tidigt » af A. de Vahl, » De nygifta » af Björnsson samt Aug.
Blanches roliga monolog » Gamla aktrisen », som utföres af matinégifver- skan.
Aulinska kvartettens fjärde kammarmusik-soaré äger rum å Vetenskapsakademiens hörsal nästa tisdag efter ett omväxlande och intressant pro- gram.
• Iiäsförärif.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
och då måste hvarje dess medlem nöja sig med 27 öre per dag, och i alla händelser blir det in- genting till ränta och amortering för den betyd- ligt längre lärokursen.
Några natura prestationer bestås aldrig en lärare, men oftast en lärarinna.
Våra uppfostrares bröd.
Skulle vi också antaga att både läraren och lära- Med anledning af uppsatsen » Från min små- rinnan kunde få inackordera sig, hvilket oftast är skollärarinnetid » beder undertecknad att få in- omöjligt, så veta vi nog litet hvar, att priset flika ett par tröstens ord.
M. E — n säger: » Ja, ställer sig ganska olika äfven då för ett fruntim- 300 kronor jämte husrum och vedbrand pr år mer och en herre.
Vid denna jämförelse tror är, hvad en småskollärarinna har att existera jag, att en lärarinna har mer orsak att vara på.
Tänk hela 81 öre om dagen.
Det är ju nöjd än En lärare.
storartadt eller hur?
— — det kräfver större kunskaper och är mera ansträngande än mången annan bättre aflönad post i samhällets tjänst. » Utan att påstå, att småskollärarinnornas löner Barnvisor.
äro för stora i förhållande till tjänstgöringen och kunskaperna, vill jag blott genom en jäm- Säkerligen minnes någon eller några af Iduns förelse söka göra dem litet mer belåtna med läsarinnor en eller flere af det slags barnvisor sin lott.
(ramsor), som innehålla förvridna namn på gård, Småskollärarinnorna här i församlingen hafva ägaren och hans husdjur.
Till exempel: » Där 48 öre i kronoutskylder och 20 öre i kommunal- bodde en man vid strand, som hade and.
Man- utskylder.
Om dessa 68 öre åtdragas från 300 nen hette Vede.
Slabber i hand hette hans and » kr.
och resten sedan delas emellan årets 365 o. s. v. Eller t. ex. » Fåret hette Trippatrappa, dagar, så blir det ändå 82 öre om dagen jämte geten hette Snippasnappa », eller dylikt.
Som bi- husrum och vedbrand.
Tre af härvarande lärarin- drag till jämförande namnforskning i de nordiska nor hafva förutom de 300 kr.
dessutom 50 kr.
folkens naturdiktning äro alla dylika ramsor af för slöjd hvardera.
Alla hafva genomgått 1-årig värde, och äfven det allra minsta bidrag i denna kurs och läsa 1 timme mindre för hvarje dag än riktning emottages med största tacksamhet af folkskolans lärare, som genomgått 4-årig kurs och Ai / e, Helsingborg.
hafva 600 kr.
i lön, 75 kr.
i ersättning för kofo- der samt husrum och vedbrand.
Räknar man från dessa 675 kr.
kommunal- och kronoutskylder, hvilka i år utgå med tillsammars 98 kr 15 öre, återstå 576 kr.
85 öre.
Fördelade på 365 dagar Innehållsförteckning: gör det visserligen 1 kr.
58 öre pr dag; men då Gavell, » Delsbostintan »; af N — t.
(Med porträtt).
— läser han också 1 timme mer hvarje dag, har En Ida b l o m m a från Alger; poem af Anna knutson.
— Kvin- minst dubbelt så stort elevantal och har kostat norna o c h 1897 års utställning; af Thore Blanche.
— En på sig 3 år mer vid seminariet, så att nog måste gång och aldrig m e r.
.
.
Skiss för Idun af Mari Mihi.
— Kvinnokraft; Ellen Keys senaste föredrag.
(Med porträtt kunskaperna och ansträngningen vara minst lika af Ellen K e y).
— En notabel trolofning.
(Med porträtt af stora.
Dessutom är han nästan nödsakad att gifta fröken Dora Westerlund o c h grefve Leo Tolstoy d.
y.).
— Konstnärstäflingen angående omslaget till Iduns julnum- sig.
Blir det så ett par barn, så nödgas 4 personer mer 1896.
— En brölloppsdag i Norden för 300 år sedan; lefva på 1,58 kr.
d. v. s.
39V öre per person för Idun skildrad af A. V. Bååth.
(Forts.).
— Ur notisbo- per dag.
ken.
— Teater o c h musik.
— Från Iduns läsekrets i Våra Från Iduns läsekrets.
2 Det är visserligen sant att efter 5 års tjänst- göring höjes lärarens lön med 100 kr.
; men så har familjen kanske ökats med en person till, Jag därför vet, att man varmt för-.
svarar Mot vandalismen hos alla dem, Som borde sändas till — Nifelhem.
Hvaraf del hela se ' n i pluralis Består.
— Nämn samma i singularis!
Förfaringssättet — hvad kallas det?
Jag tror du äfven den saken vet.
Om du nu har litet fantasi, Du nog kan tyda det galleri Af bilder, som jag så k !art dig visar; (Din siargåfva jag hört aian prisar).
Ett namn på kvinna och ett på man Uti vår bibel du genast fann.
Hvad i en bok du ju finna kan; Hvad på hvart sådant man mången fann; Förvaringsrummet för jordens gröda; Med hvad ju många i otid öda; I imperfektum två verb, du sett; En stad i Sverige helt rätt och slätt.
Med varma känslor af välbehag Man alltid skådat mitt muntra jag.
Den själ mig lifvar ju påstås stamma Från själfva himmeln — jag tror detsamma.
För nordisk hemtrefnad är och var Och blifva skall jag en typ så klar.
Nu följa hastigt i snabba led En mängd af bilder — säg, är du med?
Ett reningsmedel för alla kroppar; Hvad fordom tändes på bergens top- par; Pronomen visas dig äfven nu Jämnt hela kastet — du ser dem ju?
Ty hvar ett hem än i norden fanns, Där har jag uppträdt i all min glans.
Mig öfverflödig vår tid sökt göra Och vill min tillvaro helt förstöra — Men fågel Fenix jag lik, min vän, Ur askan reser mig upp igen.
Hvari, så täta, ju trupper gå, Är nästa bild du kan skåda få; En gud, så from, i vår gudasaga; Ett namn bland andra på grundlig aga; Hvad pojken hette, som aga fick; Och under hvad han sig ju förgick.
Väl är det sant, jag en Molock är, Som nya offer alltjämt begär: Så mången lofvande späd förhopp- ning, Så månget ungt lif uti sin knopp- ning, En bräcklig åldring, en jättekropp För min skull skoningslöst offras opp.
Men säg, om något på jorden finns, Som riktigt helt utan offer vinns!
Jag död åt tusende måste vålla Att lif åt tusende uppehålla.
— Jag i en orolig, stormig tid Är bilden just af behag och frid.
Med glöd och ifver jag verkar glad För allt och alla i land och stad.
Denguma, hvilken mitt stoft förva- rar, HULTMAMS uppfostrares bröd.
Hvad mellan fjällarne ligger täck; Hvad säkert där skuggar liten bäck; Hvarom — sin första - ju tärnan drömmer Och sedan aldrig den helt förglöm- mer; Hvad stormar göra i höstens dag; Hvad du då reser, förmodar jag.
Hvad af en gnista ju blifva kan Rätt stor ' — ibland allt för stor minsann; Hvad solen gör uti serla timma — Snart af dess glans ses ej minsta strimma; Hur skuggan faller allt mera se ' n, Tills nattens drott härskar helt alle ' n.
Hvad lätt kan göras med hvart ett helt, Du vet det säkert — det slår ej felt!
Cacao &amp; Hur träden blifva i höstedag; Och marken — enligt naturens lag; Hur vinden var under segelturen; På större rum säg titulaturen!
Och hvarifrån kom hon, drottningen, Som ville lyssna till visheten?
Nämn » lappar », hvilka stå högt i rang, Ha guldets värde, fast ej dess klang!
Hvad helt belåten du säkert sade, Om slika lappar du många hade; Hvad många glada du gjorde dig — Det skulle alls ej förundra mig.
Hvad äfven fattiglapp kan, förstås — Men ej så ofta det blir, gu ' nås —; Hvad han får göra sig, bäst han kan det — Det blir väl kinkigt, tyvärr, ibland det.
Förgängligt är dock det snöda gull.
Säg, hvad du kallar den våta mull.
Hvari bör ryttaren sitta fast, Ty eljes ramlar han af i hast; Hvad krigets man bär så stolt vid sidan.
Hvad han den måste i strid ur slidan.
Tills nu jag brunnit af nitiskhet — Men ifvern slocknar, den var för het.
L — a.
Korsgåta.
Hvar och en af kvadratens 24 ru- tor skola fyllas med en bokstaf så att de vågräta raderna beteckna: Ghooolad Barnvisor.
— Tidsfördrif.
- &lt;s2_ g i i v / 3_ 1) Stad i Italien, 2) person i en af Shakespeares dramer, 3) fruntimmers- namn, 4) frukt, 5) stad i Schweitz, 6) stad i det gamla Grekland (nu kö- ping).
Är den rätta lösningen funnen, så skola de tredje och fjärde lodräta raderna vara lika med de tredje och fjärde vågräta (korset).
S.
L.
Lösningar.
Geografiska namngåtan: Skön, Tana, Sken- ninge, Ala, Helena, Lena, Mi, Neapel, Kal- mar, Aden, Mons, Lomma, Huron, Ems, Mörsil, Paris, Rigi, Linde, Vara, Husaby, Odessa, Kanton, Hull, Varanger, Gamleby, Fiume, Ramsjö, Alavo, Åbo, Boda, Enare, Gustafs, Var, Vardö, Vik, Memel, Myra, Mi- tau, Sofia, Tiisse, Härnäs, Mora, Fors, Se- dan, Turin.
Diamantgåtan: 1) m, 2) buk, 3) behof, 4) Muhamed, 5) komet, 6) fet, 7) d. Anagrammet: Karon.
Krona, koran, orkan, ankor, Versgåtan: Härligt är i storm att glida öfver fjärdarne de vida, genom brännigarnes brus.
Ljufligare kosan ställa mot en vik och sakta fälla ankaret och seglet berga lugnt i lä och mojnadt stis.
(» I lugn och lä " af E.
Fredln.)
Fyrkantgåtan: 4) asar.
1) Lada, 2) anis, 3) Disa, rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils O:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
