# ID: svediakorp-per1063
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1896
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,737
# sentences: 659
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 3 januari 1896.
N:r 1 (420) Prenumerationspris pr Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., mänadsuppl.
Barngarderoben år: kr.
5.
— » 5: — » 3: — » 3: — Byrå: K l a r a s ö d r a k y r k o g.
1 6, l tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Kedaktör oea FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
TrälTast säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: Fredrika .T.
helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Nordlmg.
Tryckeri Akticbolag.
9:de årg.
Utgifningstid: hvarje _ Iduns Anuonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande^ o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Bremer.
T i l l trettioårsminnet.
f &amp; tisdagen i denna vecka den 31 sistlidne december voro jämnt trettio år gångna sedan Fredrika B r e m e r s d ö d.
I d u n har visserligen en gång tidigare * bringat porträtt o c h lefnadsteckning af den märkliga kvinnan, banbryterskan för hela den moderna kvinno- rörelsen i vårt land, men v i våga tro, att hennes andliga bild i dessa dagar står så lefvande för svenska kvinnor, att äfven ett yttre åter- gifvande af hennes drag på nytt bör vara v ä l k o m m e t i Iduns spal- ter.
V i ha därför låtit utföra en reproduktion af Södermarks oljefärgsporträtt af Fredrika Bremer, ett af de vackrast lika som torde finnas efter henne.
I detta sammanhang vilja vi äfven fästa våra läsarinnors upp- märksamhet på det betydande och värdiga vittra minnesmärke, som nu reses henne genom S o - phie Adlersparres o c h Sigrid Leijonhufvuds utförliga biogra- fiska studie.
S. L — d, friherr- innan Adlersparre, stod Fredrika B r e m e r under d e senare åren af hennes lif personligen nära o c h kände djupt hennes bety- delse, särskildt f ö r den svenska kvinnan.
D e t var därför länge hennes önskan att skrifva F r e - drika B r e m e r s biografi, o c h f ö r öfver femton år sedan började hon samla material därtill.
Fri- herrinnans vidsträckta, dels prak- tiska, dels litterära verksamhet hindrade henne emellertid un- der loppet af 80-talet att ägna biografien den tid hon skulle önskat, hvarför arbetet på den- samma blott långsamt fortskred.
U n d e r de sista åren blef emel- lertid biografiarbetet åter fri- herrinnan Adlersparres hufvud- I n:r 1 för år 1890. intresse.
B e t hade också, innan döden i somras bortryckte henne, framskridit så långt, att blott de sista kapitlen förelågo oafslutade.
Be två sista åren hade friherrinnan Adlersparre till medarbetare i biografien fil.
kand. fröken Sigrid Leijonhufvud, som äfven enligt den aflidnas flere gånger uttalade önskan nu afslutar arbetet.
B e tvänne första häftena ha redan utkommit från P.
A.
Norstedt &amp; Söners för- lag, och k o m m e r verket i sin helhet att omfatta åtta häften om minst fyrtio tryckark.
A t t nu här i I d u n ånyo b e - ledsaga porträttbilden med några allmänt tillgängliga biografiska data, ha vi ansett obehöfligt.
I dess ställe här fröken Leijonhuf- vud f ö r våra läsarinnors räkning nedtecknat följande intressanta: Fredrika-Bremer-minneh vid Arsta.
Under lindarna invid Öster- Hanninge kyrkogårdsmur hyllar stoftet af Fredrika B r e m e r.
H o n har sin graf i den svenska kust- b y g d, till hvilken hennes barn- doms- o c h ungdomsminnens star- kaste rottrådar knöto sig, dit hon efter alla sina pilgrims- färder s o m af en hemlig troll- makt drogs tillbaka, o c h där hennes sista dagar förrunno inom det gamla b a r n d o m s h e m m e t s murar.
Trettio år hafva rullat fram öfver världen sedan den d e c e m - bernatt, då Fredrika B r e m e r utandades sin sista suck.
T i d e n har v u x i t ifrån hennes » t e c k - n i n g a r », de stå undanskjutna och b o r t g l ö m d a på hyllorna, dessa förebådare af äkta svensk verklighetsskildring, m e d deras skatter af lefvande iakttagelse och hjärtegod humor.
T i d e n har
D u u n g a år, far v a r l i g t m e d mänskosläktet!
Men bär en mäktig gnista af evighet, Hög, oförstörbar, i längtansfulla barmen.
Det är af v a x o c h våris, f ö r g å s s o m blomstren, Z. på visst sätt realiserat flere af hennes djärf- vaste drömmar o c h har därför knappast öga för det stora o c h framsynta i d e m.
O c h själfva personligheten, den rika, skiftande, mänskligt intressanta, ända in i ålderns dagar ungdom- ligt mottagliga personligheten, m e d dess ge- nom hvarje fiber skälfvande medkänsla för likars lidande o c h offervillighet för likars väl, är utom kretsen af dem, s o m på sista tiden stodo henne nära, alltför förgäten.
D e t finnes dock en plats, där själfva ste- narna tala om Fredrika Bremer, o c h där in- trycket af henne bibehållit sig friskt o c h lef- vande i månget bröst.
B e t är hennes fäderne- gård Ärsta.
Några drag, som antyda, hvilket minne gammalt folk på godset har af henne, upptecknade under ett besök därute på för- sommaren föregående år, kunna kanske vara af intresse för Iduns läsarinnor.
E j långt från O.
Hanninge kyrka ligger Hesslingby, som på Bremerska tiden var utgård under Arsta.
I öfre våningen af därvarande byggning lät fru B r e m e r, helt säkert på Fre- u n k a s initiativ, i början af 1830-talet inrätta en skola för godsets barn; o c h denna skola var föremål för hennes döttrars lifliga intresse.
L ä n g e öfvervakade den näst yngsta, H e d d a, handarbetsundervisningen där.
E n f. d. lär- junge där i skolan, den fryntliga, klarögda madam J., som sytt sin niärkduk där 1842, berättade för mig, hur Fredrika B r e m e r och hennes syster A g a t h e (H e d d a dog redan 1837) ofta brukade k o m m a o c h höra på lektionerna.
A g a t h e var munter o c h skrattade nästan hela tiden, men brukade just ej tala m e d barnen.
B e t gjorde däremot alltid Fredrika, som där- med från början vunnit madam J — s hjärta.
Ä n n u mer ökades hennes hängifvenhet, då Fre- drika några år senare skötte henne under en sjukdom.
B e t var med verklig rörelse madam J. talade o m, hur g o d mamsell Fredrika varit, icke blott m o t henne, utan m o t alla sjuka på godset.
Ä n d å intressantare var det att höra » m o r Lovisa i B r i n k e n » berätta o m Bremerska tiden.
J a g kan när som helst se för mig den lilla grå stugan uppe på backen o c h den lilla grå gumman därinne.
Hennes infallna profil teck- nar sig skarpt i solljuset inom ramen af det låga, långsträckta, öppnade fönstret, o c h då hon börjar berätta, är det, som döke det förflutnas gestalter upp ur dunklet b a k o m henne.
Gamla sägner om Ärsta slott, o m en hemlighetsfull sadel, som förr i världen hängde där på vin- den, om den stolta frun, som byggde det, o c h som lät dräpa sin make vid » f e m stena r ö » — sägner, vid hvilka Fredrika B r e m e r vuxit upp — få nytt lif på den gamlas läppar.
Men först o c h främst måste hon berätta om mam- sell Fredrika.
B l i c k e n får glans, då hon talar o m henne.
H o n, åttiotvååringen, minns den sedan ryktbar vordna författarinnan redan som ung flicka, då hon brukade gå omkring till de fattigaste o c h eländigaste på godset, till sin mors förskräckelse färdig att ge bort allt hvad hon hade.
H o n minns också en vers, som Fredrika B r e m e r själf i sin ungdom skrifvit o m » lilla vandringskan i Öster H a n n i n g e ».
K a n s k e herrskapet vill höra d e n?
O c h m e d en skälmaktig glimt i ögat reeiterar m o r L o v i s a: » Liten korg och liten kruka, Ifrån friska och till sjuka, Litet tack — och mycket loppor Liten flicka får. » Författarskapet till denna lilla i Ärstatradi- tionen kvarlefvande visa får verkligen Fredrika B r e m e r kännas vid — honny soit qui mal y pense.
I det äldsta af de många album med teckningar af hennes hand, som finnas beva- rade, — ett album från åren 1828 — 30, som till stor del upptages af rimmerier — har hon bland annat inskrifvit en » legend hämtad ur en gammal k r ö n i k a ».
Första versen har där följande l y d e l s e: » Ifrån sjuka och till sjuka Meå sin korg och med sin kruka Liten Frika gick; Pulver bar hon kring och soppor, Ingen lön, men mycket loppor Liten Frika fick. » Traditionen har således i sammandragen f o r m troget bevarat början af legenden om » F r i k a » och därmed också en bild af den lilla späda gestalten, som så många gånger varit en väl- k o m m e n gäst i stugorna i trakten.
H o n var det s o m ung, o c h hon var det i kanske än högre grad på gamla dagar, ty hennes människo- kärlek utvecklades m e d henne.
B ä r f ö r lcfver hon ännu i välsignadt minne ute vid Ärsta.
Sigrid i * Leijonhufvud.
(T) eb glans of snö t st järnet jns oc£) sus af mörfa sfogar — träb, nyår, in i boarjc tms att fylla vinb och, logar; gör buarje blefnab ftnb så rob som höstens äpplen sftna, och beta tycfans öfoerflöb blanb bem, som mest förtuina!
(Sif natten rifltgt öfcer mar!
oct; rtft t brunnen äfoen, spinn träbens spånab fm och starf till ränningen t cäfoen, - låt örtagårbens apelträb af mogna frufter btgna, och, åfern meb ben gyllne säb t ymnigt mått cälsigna!
Några synpunkter af H e r i b e r t.
I. ä s t s j u k d o m, a r m o d o c h b r o t t finns i n g e n t i n g, h v i l k e t så h i n d r a r n j u t a n - d e t af l i f v e t s b e h a g, s o m b r i s t e n p å e n lämplig v e r k s a m h e t för de praktiska förmö- g e n h e t e r n a, » s ä g e r Stuart-Mill n å g o n s t ä d e s.
D e t är l i k v ä l ett o n e k l i g e n v ä l l i n d r i g t ut- t r y c k — » s o m h i n d r a r n j u t a n d e t af l i f v e t s behag. » J a g v å g a r p å s t å, att o m v i e r s a t t e d e t m e d d e t t a, — » s o m så g ö r l i f v e t till ett e n d a långt l i d a n d e » — skulle det icke saknas otroligt m å n g a instämmanden.
Ty h v a d m a n ä n m å s ä g a, d e t är d o c k e n s a n n i n g, att d e t e n d a s o m f ö r s o n a r o s s m e d l i f v e t är ett a l l v a r l i g t a r b e t e.
D e t är d e t v ä l b e h ö f l i g a o c h m i l d a o k, s o m f ö r o s s un- derlättar lifvets s t u n d o m svåra b ö r d a.
Är d e t d å r ä t t v i s t att n e k a r e d a n f ö r u t s v a g a s k u l d r o r d e n n a h j ä l p o c h att l å t a d e m b ä r a b ö r d a n i hela dess oförminskade t y n g d?
D e t t a s k e r a l l t j ä m t, s å l ä n g e flertalet k v i n - n o r af k o n v e n t i o n e l l a h ä n s y n ä r o å d ö m d a o v e r k s a m h e t för lifvet.
L i k v ä l s k u l l e d e s s a u n g a flickors b r ö d e r, v o r e d e af a l d r i g så r i k b ö r d o c h h ö g s a m - hällsställning, m e d rätta brännmärkas s å s o m f ö r a k t l i g e d r ö n a r e, ifall de finge d e t i n f a l l e t att f ö r h å l l a s i g s a m m a l e d e s.
D e t är b l o t t f ö r k v i n n o r n a, en d y l i k f å f ä n g t i l l v a r o s y n e s v a r a i c k e b l o t t f ö r l å t l i g, u t a n r e n t af till - låtlig.
Bjub staf dt bnarje lutab gång och, tröst åt hcarje plåga, » år gläbjes stunb meb spel och sång och muntra löjen råga — men flappar sorgen på pår borr, lär oss bett tåligt bära, att ttfsom uti lycfan fört- ben tjanb, som slog, tu ä r a!
.
.
.
D e t g a m l a b u d e t: d e n s o m i c k e v i l l ar- b e t a, skall i c k e h e l l e r äta, h a r d o c k b l i f v i t s a g d t i c k e till m a n n e n e n s a m t, u t a n till h e l a mänskligheten.
Eftersom nu ena hälften d ä r a f u t g ö r e s af k v i n n o r, k a n o c h b ö r d e n tid icke vara långt aflägsen, då en sysslo- lös k v i n n a skall vara en lika naturvidrig f ö r e t e e l s e s o m e n lättjefull m a n.
Så hälsa tu big, nya år, som sfrtber öfcer uärlbeu, och, samla oss, när mibnatt slår, t sysfonrunb frtng tjärben.
&lt;£n sång, som flingar carmt och, glabt, vi santfäfbt mage sjunga och, prisa i sylcesternatt bet gamla och, bet unga.
Emil Kléen.
• Våra döttrars framtid.
D e t är v i s s e r l i g e n e t t g l ä d j a n d e t i d e n s t e c k e n, att allt flere l i f s b a n o r ö p p n a s f ö r den uppväxande kvinnogenerationen, blott m a n m e r a a l l m ä n t v i l l e b e g a g n a s i g däraf.
V i h a f v a j u r e d a n så m å n g a arbetande k v i n n o r, m e n ä n n u så l ä n g e är d e t a n t i n g e n af e g e n fri h å g d e b e s l u t i t s i g f ö r ett lef- n a d s k a l l, eller o c k h a r n ö d e n d r i f v i t d e m in p å d e n b a n a, d ä r d e f o r t a s t s k u l l e finna s i n u t k o m s t.
Ä n n u så l ä n g e i n g å r d e t i c k e i a l l m ä n n a m e d v e t a n d e t, att d e t h e l t e n k e l t är k v i n n a n s skyldighet l i k s o m m a n n e n s att f y l l a l i f v e t m e d ett eller a n n a t ä n d a m å l s - enligt, gagnrikt arbete.
Ä n n u anses det fullt i s i n o r d n i n g, att flickor t i l l h ö r a n d e d e n h ö g r e s a m h ä l l s k l a s s e n efter s l u t a d skol- g å n g i n t e t a n n a t h a f v a att g ö r a ä n l i k t deras mor- o c h farmödrar p å sin tid sätta sig n e d m e d händerna i skötet o c h vänta på framtiden.
' • € (n ntiånstnsa.
—: — * Topelius.
&lt; K v i n n a n, låt o s s i c k e f ö r g ä t a d e t, är i främsta r u m m e t människa o c h såsom sådan likställd m e d m a n n e n m e d s a m m a allmänt- mänskliga plikter s o m han.
H o n har s a m m a ansvar s o m han gentemot staten o c h det e n s k i l d a s a m h ä l l e t, o c h h o n är k a l l a d att g e m e n s a m t m e d h o n o m g ö r a sin i n s a t s i m ä n s k l i g h e t e n s h i s t o r i a g e n o m att d e l t a g a
i det allmänna arbetet för u p p l y s n i n g o c h framåtskridande.
H v a r f ö r skulle h o n då icke u p p f o s t r a s därtill lika v ä l s o m m a n n e n?
Vi känna väl den gångna tidens kvinno- typ, denna svärmiskt anlagda varelse, s o m d r ö m d e o m ideal o c h s o m d y g d i g t » stack af sitt m ö n s t e r e m o t r u t a n », u n d e r t r o f a s t v ä n t a n p å sitt h j ä r t a s r i d d a r e.
H o n var, det kan ej nekas, en mera poetisk uppen- barelse än nutidskvinnan.
Äfven henne k ä n n a v i n å g o t så n ä r.
H o n har vaknat u p p o c h lärt s i g t ä n k a s j ä l f s t ä n d i g t, o c h h o n har b e g y n t lära sig arbeta.
Men hon står f o r t f a r a n d e p å e n f a r l i g p l a t s, p å g r ä n - sen mellan det g a m l a o c h det nya.
Däraf ännu en viss disharmoni i hennes väsen, som stundom kan verka osympatiskt på hennes omgifning.
M e n framtid skvinnan, h u r u d a n skall h o n väl te s i g?
Vi kunna endast ana det, endast dunkelt s k ö n j a hen- nes konturer.
S å m y c k e t är d o c k v i s s t: e f t e r s o m h o n b l i r ett v e r k af n u t i d s k v i n n a n m e d h e n n e s r a s t l ö s a v e r k s a m h e t s b e g ä r, så m å s t e h o n f r a m f ö r allt b l i f v a e n d u g l i g, arbetande kvinna.
Ä t m i n s t o n e borde h o n blifva det.
H u r u m å n g a äro emellertid d e m ö d r a r, s o m uppfostra sina döttrar m e d detta m å l i klart ö g o n s i k t e?
Redan innan gossen trampat ut barn- s k o r n a, t r ö t t n a vi i c k e p å a t t f r å g a h o n o m: h v a d skall d u bli, när d u blir s t o r?
F r å n första början vänjes han sålunda v i d d e n t a n k e n, att h a n h a r att u t v ä l j a åt s i g ett visst b e s t ä m d t kall.
V i vilja o c k h ä r i g e n o m söka utforska hans g r y e n d e anlag o c h må- hända leda hans h å g o c h fallenhet in i rätta spåret.
I enlighet d ä r m e d bedrifves seder- m e r a hela hans utbildning, o c h inga kost- n a d e r s p a r a s f ö r a t t g ö r a af y n g l i n g e n e n d u g a n d e m a n, v ä l f ö r f a r e n i allt s o m h ö r till hans fack.
H u r u å t e r i g e n f ö r s i g g å r n u flickans u p p - f o s t r a n?
H o n s k i c k a s till e t t e l e m e n t a r l ä r o - verk likaväl s o m brödren.
Därjämte åt- njuter h o n obligatorisk undervisning i musik, får t i l l ä f v e n t y r s ö f v a s i g i m å l n i n g, a n d r a s m å färdigheter o c h talanger att förtiga, h v i l k e t allt a n s e s t i l l h ö r a e n v ä l u p p f o s t r a d ung dams kunskapsförråd.
K a n s k e håller m a n ä f v e n s t r ä n g t p å, att h o n s k a l l l ä r a s i g b l i e n p r a k t i s k h u s m o d e r, o c h låter h e n n e till d e t ä n d a m å l e t g å i g e n o m e n k u r s v i d e n eller a n n a n h u s h å l l s s k o l a.
S e d a n är h o n o c k s å fullfärdig v i d ungefär samma ålder s o m — d e n u n g e m a n n e n s allvarligaste läroår t a g a sin b ö r j a n.
S o m m a n s e t t, h a r h o n fått e n v i s s y t l i g i n b l i c k i m å n g t o c h m y c k e t, u t a n att e g e n t • ligen hafva lärt k ä n n a n å g o n t i n g i g r u n d o c h botten.
O c h h v a d skall då v a r d a resultatet a f d e n n a h e n n e s så m å n g s i d i g a u p p f o s t r a n?
H v a d a n n a t, s ä g e r n i, ä n e n b e h a g l i g, full- k o m l i g u n g d a m, s o m i s i n o m t i d k a n för- s t å att g ö r a d e t e g n a h e m m e t a n g e n ä m t f ö r sin b l i f v a n d e h e r r e o c h m a n!
Alldeles r i k t i g t, j a, t y till n å g o t a n n a t är h o n e j heller duglig.
D e n n a u p p f o s t r i n g s m e t o d är d e n s a m m a, s o m våra m ö d r a r a n v ä n d e p å sin tid, m e n eftersom tidens k u g g h j u l alltjämt går framåt, är d e t v å r p l i k t att s ö k a f ö l j a m e d, o c h j a g skall i nästa n u m m e r i k o r t h e t s ö k a u t v e c k l a de synpunkter, j a g härvid anser böra vara ledande för våra dagars uppfostrare.
* Försök, en hvar, att skaffa en enda ny prenume- rant å Idun f ö r år 1896!
Djursholmslif.
llt sedan villastaden Djursholm fick sin egen restaurant, elektrisk vägbelysning, en väl- skött kälkbacke m. fl.
för de goda stockholmarne lockande dragningskrafter, tqfde den höra till en af de besöktare orterna i Stockholms närhet o c h följaktligen vara känd af lite hvar.
En beskrifning öfver villastadens läge o c h utseende kan därför anses vara tämligen öfverflödig, o c h vill jag endast i förbigående anmärka, att Djursholms natur er- bjuder en r i k e d o m af härliga m o t i v för såväl pennan som penseln.
Dessa rader vore ämnade att för Iduns läsa- rinnor visa Djursholm från en annan sida än den, s o m de besökande se vid sina korta visiter, o " h o m möjligt försöka afslöja den stora hemligheten, hvarför i all rimlighets namn alla djursholmare trifvas så väl eller m e d andra ord lämna några detaljer o m djursholmslif vet.
Ja, det kan nu en gång ej förnekas, att djurs- holmarne — infödingarne kalla sig själfva van- ligen » v i djursholmare&gt; — trifvas godt, äro nöjda m e d sin värld o c h sätta sig öfver de medlidsam- m a utomståendes stilla deltagande i de besvär o c h olägenheter de stackarne hafva, s o m äro så bundna af sina tåg o c h s o m sakna många af de stora fördelar, som d o c k b o e n d e t i hufvudstaden, civilisationens medelpunkt, medför.
Det kan näm- ligen ej förnekas, att ett visst intresse är förknip- padt m e d djursholmarne, s o m hafva det så an- norlunda stäldt än vanliga dödliga, o c h de snälla människorna lida ingen brist på under, då det gäller de, så att säga, på understol sittande djurs- holmarne.
H u r i all världen får man mat därute, hur reder man ' sig m e d tvätten, får man ofta färskt bröd, o c h det är väl fasligt kallt därute på vintern — äro stående frågor; o c h det är nu m e d en verklig lättnadens suck man tänker tillbaka på den tid, då den olidliga frågan grasserade, när månne den elektriska spårvagnen skulle k o m m a att glädja djursholmarnes hjärtan.
Den tiden är nu lyck- ligen öfverstånden, ehuru dock ingalunda anled- ning till suckar af mindre behaglig natur fattas.
Djursholmarne äro ett slags mellanting mellan stadsbor o c h landtbor.
En landtbo rycker för nämt på axlarna o c h förklarar, att djursholmarne ej veta, h v a d riktiga landet vill säga, o c h en stadsbo har, s o m ofvan synes, klart för sig, att de äro genuina landtbor.
M e n detta förhållande är just Djursholms stora dragningskraft.
Man kan hvarje dag, på hvarje timme k o m m a in i stockholms- lifvet, deltaga i alla en stockholmares arbeten o c h förströelser, m e d ett ord agera stockholmare o c h så genom de nu särdeles lätta kommunika- tionerna i en handvändning åter befinna sig på sitt eget fridlysta område, midt uppe i naturens sköte, där det komfortabla h e m m e t är beläget, ty genomsnittshemmen på Djursholm äro kom- fortabla, det kan ej nekas.
Vattenledning, elektriskt ljus, badrum m.
m.
äro en lyx, s o m de flesta villor bestå sig med.
Man ägnar m e d förkärlek både kostnad o c h ar- bete på hemmet, hemkänslan har föruuderligt riklig näring på Djursholm, o c h den har också trefnaden i sällskap.
Man b o r icke härute i ett n u m m e r i en stenkoloss v i d en gata o c h när man vill för någon utpeka sitt h e m, behöfver man ej visa på några fönsterrutor i den eller den vånin- gen, så o c h så långt från hörnet räknadt, väl till skiljandes från grannens alldeles b r e d v i d liggande precis likadana fönsterrutor, utan här är mitt hem något individuelt, för mig specifikt, skildt från alla öfrigas.
De angenämaste årstiderna på Djursholm äro vår o c h höst eller just de tider, då andra män- niskor lida fruktansvärda kval, o m våren vid tanken på, hvart man skall flytta till sommaren och därmed sammanhängande flyttningsbråk o c h ideligen återkommande frågor från intresserade medmänniskor, när flyttningen k o m m e r att äga rum, o m hösten samma flyttningsbråk o c h samma frågor, fastän i form af när man skall flytta in igen.
U t o m den ekonomiska roll, s o m denna djurs- holmarnes stationära egenskap spelar, är den ljufliga känslan att i lugn o c h ostörd ro få njuta af den tidigaste våren o c h den späda grönskans första framkomst så härlig, att den är väl värd att framhållas.
A t t dag för dag på sitt eget lilla område följa med, hur snön smälter, att obser- vera, hur drifvorna blifva allt mindre o c h mindre, tills slutligen endast en liten plätt ligger kvar, hvilken man m e d brinnande otålighet ändtligen ser försvinna för att sedan ifrigt börja efterspana de första tecknen till återvaknande lif i naturen, är ett intresse o c h en spänning, s o m de till som- marnöjen flyttande stadsborna aldrig känna till.
Ofta h ö r man sägas, att endast m y c k e t för- mögna personer skulle hafva råd att b o på Djurs- holm.
M e n det påståendet tål n o g v i d en betyd- lig inskränkning.
Man kan spara, o m man så be- höfver, lika bra o m ej bättre på Djursholm än i hufvudstaden, hvars alla af yttringsställen för pen- gar j u Djursholm totalt saknar.
Man klär sig enkelt o c h sliter ut sina gamla kläder, om som- maren, då man arbetar i sin lilla trädgård, o c h om vintern, då man åker skidor eller kälkbacke.
Frisk o c h ren luft är något som Djursholm har att rikligen bjuda på, ehuruväl den ingalunda är hvad man kallar stark, o c h det kan m e d skäl anmärkas, att sommaren är något kvalmig o c h att temperaturdifferenserna mellan olika platser till följd af terrängens kuperade beskaffenhet då äro ganska betydliga.
M e n så har också al- drig Djursholm af infödingarne prisats som någon idealisk sommarvistelseort.
H v a d beträffar de personer, s o m nedslagit sina bopålar på Djursholm, så har det härliga frilufts- lifvet o c h den ostörda hemtrefnåden på Djurs- h o l m lockat en hel del olika yrkeselement att befolka villastaden, icke minst d e m s o m hafva sin dagliga sysselsättning i Stockholm.
Affärsmän, vetenskapsmän, konstnärer, litteratörer o c h äm- betsmän, alla representanter för de mest olika riktningar, veta att uppskatta det behag och de gratisrekreationer för sinnet, s o m naturens omedelbara närhet erbjuder.
Huru uppfriskande är ej till e x e m p e l en promenad på den vackra strandvägen!
På ena sidan den härliga utsikten öfver A skrikefjärden m e d dess många uddar o c h holmar o c h m e d de mångfaldiga olika dagrar o c h skuggor, s o m lägra sig öfver desamma, på den andra Djursholms omväxlande höjder o c h dalar.
Tyst o c h fridfullt öfverallt, endast några signaler då o c h då från tåget, s o m stannar v i d de olika småstationerna för att slutligen försvinna i krök- ningen o c h ila vidare till hufvudstaden.
Man känner sig aldrig ensam g e n o m dessa tågets stän- diga påminnelser o m den öfriga världen o c h att man, när man vill, kan blanda sig i vimlet.
Men denna kontrast m o t den landtliga stillheten gör, att man njuter desto m e r o c h drar en suck af tillfredsställelse, då man ser tåget ila i väg.
Men äro då inga olägenheter förbundna m e d att b o på Djursholm o c h är det mesta möjliga ordnadt o c h arrangeradt för inbyggarnes trefnad ' och komfort?
V i lefva s o m bekant i en dualistisk värld, där godt o c h ondt, vackert o c h fult o c h angenämt o c h oangenämt ständigt strida o m herraväldet, o c h konsten är j u att alltid söka få det bättre att skyla det sämre, o c h i det fallet tror jag, att djursholmarne äro idealiska; också hafva de rykte o m sig att besitta ett exceptionelt tålamod och vara ett alldeles ovanligt släkte.
Se här en m y c k e t ledsam sak, alla djursholms- fruars förtviflan — tjänarinnefrågan.
Jungfrurna, dessa oumbärliga andar, s o m dagligen kringsväfva oss, kunna nämligen ofta alls ej dela sina hus- bönders kärlek till den egna torfvan på Djurs- holm, utan gripas af en oeftergiflig längtan till- baka till staden o c h lämna ofta utan vidare de stackars husmödrarna, s o m härigenom råka i ett nästan ohjälpligt bryderi.
Det måste erkännas, att m y c k e t litet hittills gjorts för tjänsteandarnes trefnad, o c h det är j u ganska lätt förklarligt, att Djursholms vackra natur o c h bekvämt inredda villor svårligen förmå ersätta frälsningsarmen, sekteristkapellen, gardeskasernerna o c h brand- kåren, m e n detta minskar icke husmödrarnas för- tviflan, o c h säkert är, att för den lyckliga lösnin- gen af tjänarinnefrågeproblemet djursholmsfru- arna gärna sparde ihop till ett hederspris.
En annan sak.
Hvarje bref, s o m en djurs- holmare mottager kostar i hembäring 3 öre.
Det tyckes ju, att det icke är någon stor su m m a o c h att, o m man ej har allt för stor korrespon- dens, den saken ej b o r d e spela någon roll.
M e n i den frågan gör man snart en hel del mindre behagliga rön.
Så t. ex. hafva flere stockholms- firmor den utsökta godheten att alla tider på året tillsända en sina cirkulär o c h tillkännagif- vanden, hvilket j u möjligen kan vara en omväx- lande o c h v ä l k o m m e n lektyr, då man får den gratis, m e n då djursholmarne skola betala hem- bäringsafgift för hvarje sådant bref o c h då de därtill m y c k e t ofta äro ofullständigt frankerade, så att man tvingas skicka sin tjänsteande den icke alltid så korta vägen till posten för att ut- betala lösen, så framkalla de vanligen mindre be- hagliga sensationer.
Brefportofrågan är en retsam sak på Djursholm.
Den kan j u delvis hjälpas därmed, att man låter hämta sin post hvarje dag,
m e n distanserna på Djursholm äro stora, o c h då råkar man kanske i kollision m e d tjänarinnefrå- gan o c h — den är ännu retsammare.
En rätt stor olägenhet är den stora bristen på arbetshjälp.
Ofta behöfver man i ett h e m extrahjälp, så väl manlig s o m kvinnlig, o c h då stäl- ler det sig m y c k e t svårt ibland att kunna reda sig.
Visserligen finnes på e g e n d o m e n Djursholm arbetsfolk, men de äro icke alltid disponibla o c h kunna j u icke räcka till för alla de många familjer, som för närvarande b e b o villastaden Djursholm.
JVågon inflyttning af arbetsfolk är trots det stora behofvet för närvarande omöjligt, emedan bostä- der saknas.
Hvarje liten stuga såväl på Djurs- h o l m s o m i dess närmaste omgifningar är öfver- befolkad; hvar man kan, i synnerhet o m somrarne, inhyser man arbetsfolk, o c h ofta n o g blifver deras nattlogis af den primitivaste art. D e för träd- gårdarna så oumbärliga kullorna äro kanske de, som mest få känna af denna stora bostadsbrist.
Det är att beklaga, att arbetare, som så lätt kunna få o c h gärna vilja hafva förtjänst, af detta skäl ofta icke kunna få sådan o c h att djursholmarne härigenom tvingas till onödiga kostnader o c h be- svär.
Tyvärr finnas för närvarande, så vidt be- kant är, inga utsikter till någon ljusning i denna fråga.
Det är således icke idel solsken på Djursholm, och.
om tänker på den mest ömtåliga strängen, nämligen trafikfrågan m e d ty åtföljande alla olika tidtabeller, tåg- o c h paketkrångel m.
m., så måste man erkänna, att det varit ganska ledsamma moln, som lägrat sig öfver den unga villastaden, men djursholmarne äro n u en gång för alla icke ett van- ligt släkte.
D e bära en tålamodspåse o m halsen o c h äga för resten en hel del andra attribut, som hjälpa d e m öfver alla olägenheter, såsom kärlek till na- turen, trefnad i den stilla, hemtrefiiga bostaden o c h det lifliga intresset för Djursholms utveckling.
Och D j u r s h o l m går framåt.
Nya villor byggas, nya människor flytta hit, s o m nedlägga kostnad och arbete på sitt hem, i det de binda sina in- tressen vid villastaden o c h därmed också lämna garantier för dess framåtskridande.
Djursholm har ju också såväl m e d afseende å läge s o m terrängförhållanden stora förutsätt- ningar att vara en angenäm plats att b e b o, o c h framför allt är Djursholm såsom h e m något helt annat än hvad som synes för den, s o m till- fälligtvis en vinterdag reser ut för att deltaga i ett kälkparti eller afäta en middag på restauran- ten.
Man kan icke, o m man reser ut på en dag, förstå summan af alla de behag o c h fördelar, s o m det ofvan antydda lifvet på Djursholm medför, det är svårt att uppräkna detaljerna, s o m ofta äro obetydliga, o c h det är slutsumman, s o m är det egentligen bevisande.
M e n därför är också den öfriga mänskligheten ofta så skeptisk gent- emot djursholmarne m e d deras entusiasm för sitt Djursholm.
Alde.
o c 0 r (r a j Någ data o m henne kunna måhända intres — d e k u n n a ej bli m å n g a.
De s o m f o r s k a t efter h e n n e s l e f n a d s ö d e n h a e n d t u p p t ä c k t, att h o n v a r i t d o t t e r af l a n d s k a m r e r a r e n i Örebro län, A n d e r s W a r g, och Katharina L e w i n — hvilken senare blef omgift m e d en ryttmästare Eosenstråle — v a r f ö d d d e n 2 3 m a r s 1 7 0 3 o c h h e t t e Kri- stina — h u r n a m n e t K a j s a u p p k o m m i t, är s v å r t att s ä g a, så m y c k e t m e r s o m h o n själf i 4: d e u p p l a g a n af sin b e r ö m d a k o k - b o k k a l l a r s i g v i d, det r ä t t a n a m n e t: K r i - stina.
Hennes » Hjälpreda i hushållningen för u n g a f r u e n t i m b e r », tillägnad » n å d i g a o c h gunstiga fruer », trycktes första g å n g e n 1 7 5 5 o c h h a r s e d a n, till 1 8 4 9, u t g å t t i 1 5 s v e n - ska upplagor o c h minst 4 t y s k a: — ingen s v e n s k k v i n n a har sett sin litterära verk- s a m h e t så u p p m ä r k s a m m a d o c h m å n g f a l d i - d i g a d, m e d u n d a n t a g af — d e n h e l i g a Bir- gitta!
E n d a s t e n s å d a n o m s t ä n d i g h e t är j u t i l l r ä c k l i g att f ö r k l a r a h e n n e s o d ö d l i g - g ö r a n d e i I d u n s spalter.
r a g e r a a s S t u d i e r till d e t t a a r b e t e h a d e m a m s e l l W a r g gjort såsom husförestånderska hos dels en K l i n c k o w s t r ö m, dels grefve W o l t e r R e i n h o l d Stackelberg, i sin u n g d o m k ä n d såsom en käck o c h tapper krigsbuss, på ä l d r e d a g a r v o r d e n e n så r i k s b e k a n t g o u r - m a n d, att h a n, eller, s å s o m s a g d t, h a n s delikata k ö k fått e n m i n n e s p l a t s i e n af Bellmans dikter.
D e t berättas o m Stackel- b e r g, att h a n v ä g d e 1 7 l i s p u n d o c h att m i n s t a a n t a l e t rätter, s o m s e r v e r a d e s p å h a n s b o r d, v a r tolf.
D e t t a talar oveder- s ä g l i g t till h a n s h u s f ö r e s t å n d e r s k a s o c h h e n - nes matlagnings b e r ö m, och ännu mer den o m s t ä n d i g h e t e n, att h a n u p p n å d d e e n å l d e r af 96 år.
S j ä l f b l e f m a m s e l l W a r g e j fullt 6 6 år gammal.
H o n afied n ä m l i g e n i f e b r u a r i 1 7 6 9 i S t o c k h o l m o c h har blifvit begrafven å Klara kyrkogård.
* prenumeranter!
A f en okänd poet hedrades den populära kokboksförfattarinnan h e l t k o r t efter s i n Då af detta nummer af Idun åtskilliga tu- sen exemplar gratis spridas som profnummer, torde flerstädes inträffa, att våra redan varande prenumeranter på så vis erhålla dublettexem- plar.
Till alla dessa rikta vi en vördsam an- hållan, att de godhetsfullt måtte bringa det öfverflödiga profnumret i händerna på någon bekant, som ännu icke har Idun — kanhända med en vänlig, personlig rekommendation för » •eder egen tidning ».
b o r t g å n g m e d ett s i g n i f i k a t i v t m i n n e s k v ä d e.
Till våra — # Kajsa Warg.
En kulinarisk-kulturhistorisk Af Birger skiss för Idun.
Schöldström.
P å d e n h i m m e l, där i våra d a g a r M a - t h i o l a o c h S t e n i a lysa m e d lika mild s o m v ä r m a n d e glans, o c h där J ö r g e n, en k o m e t l i k, b l ä n d a r o c h f ö r v å n a r, h a r en g å n g l y s t e n s o l, s o m k a l l a d e s Kajsa Warg.
Solar äro emellertid, äfven d e, under- kastade förgängelsens lag, o c h o m än solen K a j s a W a r g ä n n u ej har alldeles slocknat, Men nu går h o n bort till grafven: Låt oss fölga henne åt!
Slefwen ware nu Prestawen, W i s p a r ö k e denna ståt.
Saladierer, Sylte-Saker, Soppor, Saucer o c h Gelee, Mandel-Tårtor, Fläske-Kakor Fölgas åt i hvarje le '.
l y s e r d k h e n n e s s k e n m e d allt b l e k a r e glans, c h f ö r d e t y n g r e s l ä k t e t af d e m, som v å j den husliga (köks-) elden på hem- m e t s ä i i är h o n n u n ä r a p å e n m y t.
D e t lästes i tidskriften den 20 maj 1 7 6 9: Nytt och Gammalt D ö d e n rasar i sin yra, Alltid är han lika arg!
H w e m skal nu hans wälde styra, Se ' n han tagit Mamsell Warg, Som til lifs o c h kroppens helsa Lagat oss så mången bit, Hwars Eecepter kunnat frelsa Mången Fru från slät Credit?
Sörje då på denna dagen A l t det K ö n, s o m heter Hon.
Jag kan sjelf få ondt i magen, När h o n dör så dyr person, Skada!
när wi miste Brenner, Skada!
NoräénjlycM flög b o r t!
Witterhet förlusten känner, M e n den sorgen var dock kort.
Uppå grafven b ö r bli skrifvet: Här nu hvilar Mamsell Warg, S o m oss Kokeboken gifvit Och ej war på Rätter karg.
Lefwa skal h o n i wårt minne, W ö r d a s af hwar Delicat, Tils en ann ' Mamsell wi finne, Som så wäl kan laga mat.
Nå, m e n g a m l a K a j s a s anrättningar, ehuru- v ä l så p r i s a d e i f o r n a d a g a r, k u n n a d e ä f v e n falla n u t i d e n s s l ä k t e p å l ä p p e n?
S å f r å g a r h e l t v i s s t m å n g e n, s o m läser d e n n a lilla uppsats.
H ä r p å k a n den, s o m skrifver d e s s a r a d e r, af e g e n e r f a r e n h e t s v a r a: f ö r v i s s o, o, » s e n a t i d e r s b a r n »!
F ö r n å g r a få år s e d a n m o t t o g h a n n ä m - ligen en d a g ett kort, h v a r å lästes: Avertissement Til Middags-Mål a la Cajsa O c h härunder n a m n e t på i n b j u d a r e n, en k ä n d affärsman och litteraturvän i Stock- holm.
A f v ä r d e n s u p p l y s t a s m a k v a r att v ä n t a en o v an l i g fest, o c h det var icke u t a n en viss längtan m a n m o t s å g i n b j u d n i n g s - dagen.
O c h de inbjudna gästerna bedrogo s i g i c k e: — d e t blef n ä m l i g e n ett s t y c k e g a m m a l t kulturlif, m a n fick g e n o m l e f v a, d ä r n å g r a af f ö r f ä d r e n s s e d e r o c h b r u k g i n g o i g e n.
R e d a n i t a m b u r e n fick m a n ett s t y c k e sjuttonhundratalsstämning, då dörren öpp- n a d e s af e n d o m e s t i k i v i o l e t t f ä r g a d f r a c k, knäbyxor, silkesstrumpor o c h skor samt p u d r a d t hår, o c h i n n e i v å n i n g e n v a n n s a m m a stämning i styrka.
Redan smörgåsbordet erbjöd en gammaldags anblick.
K r i n g en väldig, fyrkantig flaska s t o d o i ring g a m m a l - dags spetsglas m e d aktningsvärda dimen- s i o n e r, o c h p å d e m alla s å g s » G u s t a f s n a m n i g u l d ».
B r e d v i d d e t t a b o r d s y n t e s e n 1ig- gare, hvarur utskänktes g a m m a l t hederligt svensk-öl.
A det på g a m m a l d a g s maner m e d brutna servietter s a m t platåer p r y d d a middagsbordet låg bredvid hvarje gästs kuvert en konstnärligt utstyrd matsedel, o r i g i n a l k o m p o s i t i o n af artisten H a l l b e c k, s o m meddelade h e d e r s g u m m a n Kajsas porträtt — fantasiporträtt, ty något äkta konterfej af m a m s e l l W a r g k ä n n e r m a n e j — o m - g i f v e t af k r y d d v ä x t e r o c h k ö k s r e d s k a p.
Denna rätter »: T matsedel bjöd på följande » Mat- Brännevin, Smör, Bröd, Ost m.
m.
Watten Såppa af allehanda slags grönt.
Cottel ets- Aborrar.
Kagout på Oxekiött i facon s o m Fogel.
Fogel uti Gelée.
Blom-Kål m e d söt Grädda o c h Ost.
Kycklingar i fa&lt;,ion af unga Kalkoner.
Kiersbärs-Saft k la Glace — samt W e r s e r ingen hungrig mätta, Witterhet är slät Confect.
AV il man E i m på bordet sätta, K a n man skrämma bort sin slägt.
Magen sjelf skal kunna säga: Lika godt m e d Brenners d ö d!
Blott vi Mamsell W a r g fått äga, Som gaf mat till öfverflöd, Warg.
» Dryckes-Waror »: Öhl.
Cannarie-Säck.
Uhenskt win .. Biörklaka.
Pontak.
Ungerskt win.
H e l a d e n n a m i d d a g v a r t i l l r e d d o c h ser- v e r a d e s ä n d a i n i d e m i n s t a d e t a l j e r efter Kajsa W a r g s kokboks allra ä l d s t a upplaga.
O m den gamla mamsell W a r g kunnat t i t t a i n till d e t f e s t l i g a l a g e t, s k u l l e h o n firat ä n n u e n t r i u m f.
M a n fann hennes k o k k o n s t förträfflig o c h m a t e n a l l t i g e n o m läcker, ehuru för d e n nutida s m a k e n kan- ske något för m y c k e t k r y d d a d *.
S å till e x e m p e l h a d e till f å g e l u t i g e l é e a n v ä n d t s: peppar, ingefära, spiskummin, saltgurkor, vinättika o c h socker.
En favoritkrydda hos Kajsa W a r g var muskottblomma; den var o c k s å y m n i g t a n v ä n d till s ä r s k i l d t s o p p a n och blomkålen.
De fem små Wisborgarne.
I f ö r b i g å e n d e m å n ä m n a s, att d e n åldriga kokfru, s o m, sedan värden förgäfves anmo- d a t flere a n d r a d ä r o m, v å g a d e o c h ä f v e n så förträffligt l y c k a d e s t i l l r e d a d e n n a m i d - d a g efter K a j s a W a r g s k o k b o k s f ö r s t a u p p - laga, var en fru Å k e r l u n d; äfven hennes n a m n förtjänar » k o m m a in i historien ».
Ett e n d a undantag hade måst göras på programmet: — » Biörklaka » hade omöjligt k u n n a t a n s k a f f a s, u t a n fick e r s ä t t a s a f d e n d ä r d r u f m u s t e n, s o m, e n l i g t W i r s é n, för- kunnar Maria af Carl af Wisborg.
Wisborg.
E n rosig lefnadslära, En saga, ystert ö m, n ä m l i g e n S i l l é r y.
A f ö f r i g a v i n e r h a d e vär- d e n m e d m y c k e t b e s v ä r anskaffat d e äkta g a m l a sorterna.
S ä r d e l e s föll d e n m i l d a eld, s o m kallades Cannarie-sec, de närva- r a n d e i smaken, o c h lite ' h v a r sade m e d J e p p e p å B e r g e t: » H e j, n o k et G l a s Car- n a l i e Saek! » V i d b o r d e t f ö r e s l o g o s i d e l g a m - m a l d a g s skålar: » K u n g e n s skål, d e n bäste k u n g, s o m j o r d e n ä g e r », » a l l a v a c k r a flic- k o r s s k å l » o.
s. v.
N a t u r l i g t v i s h ö j d e s p o k a - lerna m e d pontak för demoiselle W a r g s m i n n e, o c h till sist t a c k a d e e n af g ä s t e r n a — d e t v a r d e n b e k a n t e skriftställaren o c h biblioteksmannen Eichorn, hvilken var lyc- k a d B e l l m a n s s å n g a r e — v ä r d e n m e d e l s före- d r a g a n d e af F r e d m a n s s å n g n:r 9: » N å, ö d m j u k a s t e tjänare, gunstig herr v ä r d!
» Efter m i d d a g e n f r a m s a t t e s bischoffsbålar, äfven d e tillagade r e c e p t, o c h a f t o n e n förflöt p å maste under vittert samspråk skämt.
punsch- och efter K a j s a s det angenä- och vettigt R e d a n v i d s a m k v ä m e t ifråga v ä c k t e s tal o m, att det e x e m p e l, vår A m f i t r y o n gifvit g e n o m d e n n a lilla f e s t l i g h e t » å l a K a j s a W a r g », b o r d e v i n n a efterföljd b l a n d våra hrr m i d d a g s g i f v a r e.
Ej u t a n skäl k l a g a de, hvilka äro h v a d m a n kallar » m y c k e t m e d », ö f v e r att d e - — f ö r ö f r i g t allt f ö r d e p e n s i v a — middagar, s o m gifvas både i vår g o d a h u f v u d s t a d o c h i landsorten, äro skäligen meningslösa o c h alldeles för enformiga.
U t a n fester k a n lifvet ej v a r a; välan, m å de s o m gifvas få k a r a k t ä r, få s t i l!
M e n detta beror j u icke minst på älskvärda husmödrar och värdinnor.
våra O c h d e t h a r e g e n t l i g e n v a r i t f ö r att få f r a m k o m m a m e d denna reflektion, s o m d e n här uppsatsen nedskrifvits o c h i n r y m t s i dessa våra husmödrars och värdinnors egen tidning.
* I händelse några af Iduns läsarinnor skulle vilja experimentera, ämna vi i ett af tidningens närmaste n u m m e r meddela mamsell W a r g s » re- cept » till den här skildrade middagen, m e d gum- mans egna ord.
Med.
af Idun.
Sofia a f Wisborg.
Elsa a f Wisborg.
Folke af Wisborg.
Talrika äro de porträtt af vår konungafamiljs olika medlemmar, som tid emellan med- delats i den illustrerade pressen, o c h deras drag äro också välbekanta i alla svenska h e m.
E n stor lucka har d o c k förefunnits o c h — efter hvad vi veta — på många håll lifligt be- klagats.
A f prinsen o c h prinsessan Bernadottes barn ha nämligen hittills inga porträtt offent- ligen förelegat.
D å I d u n därför i dag är i tillfälle för sin talrika läsekrets presentera de f e m små grefvarnes o c h grefvinnornas af W i s b o r g konterfej, äro vi öfvertygade, att dessa k o m m a att mottagas m e d allmänt intresse.
D e äro för vår räkning utförda i xylografi efter de autotypier, s o m återfinnas i ' d e t på Hasse V.
Tullbergs förlag nyutkomna första häftet af » Svenskt porträttgalleri », ett omfattande och till sin plan storstiladt verk, som vi anse o s s.
kunna på det bästa anbefalla.
O c h nu se här de fullständiga namnen, födelsedata o c h födelseorterna för de små W i s - borgarne ': Maria Sofia Henrietta, f ö d d i i Karlskrona den 28 febr.
1889; Carl Oscar, född i Karlskrona den 27 maj 1890; E b b a Sofia, f ö d d i Karlskrona den 17 maj 1892; Elsa Victoria, född på Rosendals lustslott den 3 aug.
1893; Folke, född i S t o c k h o l m den 2 jan 1895.
Vid kaffet.
Amatörfotografier af Hugo Falk.
Fru Björklunds nyårsvisiter.
bara för att m a n ännu råkar vara ung o c h se en smula ut, » o c h lilla frun kastade en förstulen blick m o t hörnet m e d spegeln, s o m återgaf hen- nes onekligen ännu ganska täcka uppenbarelse.
Det arbetade i Ivars hjärna.
H a n ansträngde sig öfver höfvan för att m e d en mästerkupp åter- eröfra sin stränga fru mammas gunst, på hvars totala frånvaro han nyss haft så påtagliga bevis.
I hans hufvud hvälfde sig hemska planer — skulle de där herrarne k o m m a på visit nyårsdagen, skulle de gå öfver hans döda k r o p p — intet offer syntes h o n o m för svårt, blott han kunde hindra d e m o c h i all synnerhet herr Johannes A.
Pin- nander, s o m stod hos hökar Malmberg, För till h o n o m hade han ett särskildt agg, u p p k o m m e t g e n o m ett meningsutbyte herrarne emellan o m lakrits o c h bröstsocker, s o m den samvetsgranne bokhållaren vägrat utlämna utan föregående kon- tant likvid.
Meningsutbytet slöt m e d Ivars full- ständiga nederlag, ett nederlag, s o m han måste hämnas.
I hans nioåriga hjärta fanns ej något förbarmande m e d herr Pinnander — hans kränkta heder törstade efter en obeveklig hämnd.
» Ja, vore nu bara nyårsdagen öfver, » sade fru Björklund o c h jämkade sina gröna hattband fram- för spegeln.
» D o m här nyårsvisiterna ä h v a d jag skulle vilja kalla dumma.
K o m m a till en på skyldighetsbesök!
H v a d jag tycker o m, det är att få bjuda gäster när jag vill — hur gästfri man än är, så skall det vara måtta i allt. » » M a m m a vore glad, o m inga herrar k o m m e hit på nyårsdagen? » frågade m e d misstänkt ifver u n g e herr Ivar, m e d hvilken fru Björklund nyss haft ett längre sammanträde i sängkammaren, m e d anledning af en sönderslagen fönsterruta.
» Ja, det skulle jag visst vara; m e n det är n o g inte så v ä l!
K u n d e du ställa så till, vore du ändå till någon nytta, m e n naturligtvis k o m m a apotekar Svanstrand o c h grosshandlar Fagergrens o c h alla herrarne h o s Malmbergs.
Och så skall Nyårsdagen k o m o c h m e d den den första man sitta o c h höra på, huru de göra sig till, vackra dagen på det nya året, hvilket i betrak-
tände af, att detta ej existerat så särdeles länge, kanske ej b ö r tillmätas någon särdeles vikt o c h betydelse.
Allt n o g — 95 års otillfredsställande väderlek var alldeles glömd, o c h människorna beredde sig på att börja nittiosexan m e d goda föresatser o c h stärkta krafter.
Och fru Björklunds h u m ö r stod i full harmoni med de känslor, s o m böra beledsaga det nya årets inträde.
H o n satte sig i förmakssoffan, bredde ut sin nyaste svarta sidenklädning till 11:50 metern — realisationspris — o c h väntade glad o c h belåten att få se sin stab samlad till uppvaktning; ty hur det var, så var n o g unga fru Adelaide Björklund, född Knattelin, ganska noga o m sina nyårsvisiter, fastän det nu lät så näpet o c h förnämt att visa sig likgiltig för » d o m där besvärliga visiterna. » Och h o n väntade i strålande lynne o c h präktigt upplagdt hår m e d pensé-färgade rosetter.
» Men, Figge, ser du då ingen, » sade h o n till sin man.
» Det här bär sig j u rakt inte, klockan är half tu. » » Kära gumman. » svarade fabrikör Björklund och vände m e d o b e k y m r a d min tidningen ut o c h in, » var bara lugn du, n o g k o m m e r d o m alltid, för att tacka för alla dina rara supéer under hö- sten — man försakar inte gärna din gås m e d champignoner o c h dina gudomliga fyllda maren- ger.
Och skulle de verkligen ej komma, så låtom oss taga saken m e d j ä m n m o d.
Det är j u inte värre det än m y c k e t annat ' i denna jämmerdal, » och suckande fortsatte herr Björklund sin lektyr, utan att fästa afseende vid sin hulda makas stora bekymmer.
Men klockan blef två, hon blef half tre, o c h när pendylen på kakelugnen slog tre, började till o c h med herr Björklund draga öronen åt sig.
Hans ljuf- va maka hade först gifvit luft åt sin harm i många och väl afpassade o r d o c h utgöt den nu i en hy- sterisk tåreflod.
M e n h o n tänkte mest på skan- dalen — skandalen, att ej hafva fått mottaga några visiter på nyårsdagen, medan hennes äkta hälft däremot kände en viss sugning v i d tanken på lilla pärlan o c h kålen, hvaraf hans för tillfället särdeles känsliga luktorgan hade en behaglig förnimmelse.
H a n såg på sin Adelaide, suckade och v e k tidningen åter rätt för att döfva sina marter g e n o m att läsa annonserna, då han m e d ens spratt till såsom stucken af en tarentel.
» Hvad, hvad i all världen vill detta säga, » ropade han o c h svängde tidningen i luften.
» Någon ny eldsvåda kan jag tro, » sade Adelaide matt o c h torkade sina tårar.
» Eldsvåda!
M y c k e t, m y c k e t värre! » » Ny fason på hattar då, » kvittrade unga frun med en matt skymt af intresse i sina sorgsna ögon.
» Läs, » sade herr Björklund majestätiskt, » h v e m än skurken är, skall han blifva straffad exem- plariter, exemplariter, * o c h han utbredde för sin häpna makas ögon tidningen o c h visade m e d ur- sinniga åtbörder på en annons m e d ståtliga typer och af innehåll, s o m f ö l j e r: Då föräldrar skola välja namn åt sina barn, råka de ej sällan i stort bryderi.
Oftast lånar man närmare eller fjärmare släktin- gars namn, hvarigenom i en framtid förväxlingar lätt kunna uppstå.
Dessutom k o m m a på detta sätt ett fåtal namn att i oändlighet upprepas o c h detta mestadels ut- ländska, som sakna allt välljud.
Slår man u p p vår hederliga gamla almanacka för att söka hjälp o c h ledning, finner man ej mycket som kan användas.
A f de i den samma upptagna 350 namnen äro 150 namn på mar- tyrer, påfvar o c h helgon — alldeles omöjliga att använda; nästan alla de öfriga äro af utländskt ursprung.
Och af de klangfulla namn, s o m buros af våra förfäder, äro endast några få upptagna.
För att i någon mån söka afhjälpa denna brist, som nästan har utseende af bristande fosterländsk- het, k o m m e r Idun i år att hvarje månad med- dela en lista, utarbetad af en på detta område bevandrad vetenskapsman, o c h upptagande jämte de flesta nu brukliga äfven ett stort antal äldre, inhemska namn, samt göres i dag början därmed för januari: Namnsdagslista för 1896.
Januari.
1.
2.
3.
4.
O. Nyårsd.
Dagmar.
T. Seth.
F. Algot.
L. Borghild.
5.
8.
Hulda.
6.
M.
Trettondag.
Gurli, Gulli.
7.
T. August, Gusten.
8.
O. Amalia, Amelie, Malla, Malin.
9.
T. Julian.
10.
F. Berta.
11.
L. Blenda.
12.
13.
14.
15.
16.
S. Engelbrekt.
M.
Knut.
T.
Y n g v e.
O. Nanna.
T. Antonia, Toni.
Ur 17.
F. Anton.
18.
L. Gunnar.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
S. Henrik.
M. Fabian.
T.
A g n e s.
O. H u g o.
T. Sture.
F. Vivika, Vivian, Vivi.
25.
Z.
Paulus, Paul, (Pål).
26.
27.
28.
29.
30.
8.
Alfhild.
M. Jenny.
T.
Karl.
O. Valdemar, Valmy.
T. Gunhild, Gunnila, Gundel, Gulla.
31.
F. Alf.
notisboken.
Tillkännagifvande.
Kronprinsessan^ jul.
Om kronprinsessan telegraferas den 29 dec.
från R o m: Kronprinses- san Viktorias hälsotillstånd har efter jul varit mindre tillfredsställande, o c h under de senaste dagarne har hon varit sängliggande.
Julafton deltog kronprinsessan i en julfest h o s italienska konungaparet o c h erhöll af d e m pre- senter samt gaf sedermera själf middag till hvil- ken i staden varande landsmän inbjudits.
Fru Björklund anhåller, att ingen kommer på nyårsvisit, för det är ej roligt att prata med dom, och i synnerhet vore det bra, om P — r hos M — g hölle sig hemma, ty han är en fasligt otrefligfigur.
Våren vid JRhen tyckes drottning Sofia i år ämna tillbringa.
H o n har nämligen i Honnef hyrt en villa för april o c h maj månader.
De två beklagansvärda makarna stirrade på hvarandra.
H v e m i all världen.
.
.
?
Annonsens stilisering förrådde just ingen van hand, m e n h v e m kunde han då vara, bofven — författaren?
» N å g o n b l a n d deras bekanta, m e n h v e m, hvem? » Först v i d efterrätten fick fru Björklund en ljus idé.
H o n fixerade Ivar, s o m synbarligen ej fäst det ringaste afseende vid frågan, utan så lugnt s o m möjligt förtärt sin middag » - ETör du Ivar ... / » Och efter ett skarpt korsförhör erkände han, att just han var den sannskyldige brottslingen, och att det endast varit redaktörens finkänslighet, som gjort att den olycklige Pinnanders namn ej stått fullt utsatt.
Och allt i bästa m e n i n g!
» Uh, uh, bu-uh, m a m m a tycker j u inte om visiter, uh, uh, bu-uh. » » Nå, o m du aldrig fått risbastu förr, » sade unga frun kärleksfullt, » skall du nu få en så m y c k e t bättre. » Och efter middagen uppfylldes hotelsen i så rikt mått, att unga Ivar numera ej kan se en tidningsannons utan rysning.
Otack är världens lön.
Och särskildt b ö r samspelet i ett af de uppförda styckena, » Cavalleria » nämligen, betecknas s o m rent af oöfverträffligt.
Att uppgifva, i hvilken roll fru Duse var bäst, är näppeligen möjligt.
I alla visar h o n en konst så stor, så hög, att man förgäfves söker efter ord att rätt beteckna densamma.
Och det är ej endast i enstaka moment, i de » stora » scenerna, som hennes konst framträder i hela sin fullö- diga halt; nej, från första scenen o c h alltigenom till den sista verkar den öfvertygande, hänfö- rande o c h oftast m e d de enklaste medel.
Hen- nes ansikte o c h hennes röst äro så skiftande, så föränderliga, att man stundom från det ena ögonblicket till det andra nästan kan tro sig se o c h höra alldeles olika personer i samma varelse.
Ån är ansiktet tärdt o c h fult, ja ser rent af gammalt ut, än blir det ungt o c h strålande vac- kert; än låter rösten rå o c h kantig, än blir den ljuf o c h melodisk.
Då härtill k o m m e r, att fru Duse förfogar öfver en smidig k r o p p m e d mjuka och graciösa rörelser, är det ej underligt, att hon m e d sitt snille o c h sin energi kunnat nå den höga plats i konstens tempel, s o m väl ingen kan eller vill bestrida henne.
Svårt är som sagdt att beträffande fru Duses utförande af de olika rollerna sätta den ena framför den andra.
H e n n e s konst står i alla på sin höjd.
Skulle vi våga föredraga någon, så är det hennes Santuzza i » Cavalleria » eller Magda i » H e m m e t » e l l e r.
.
.
ja, så där står man tve- kande.
V a r e sig h o n återgifver den unga itali- enska bondkvinnans skiftande känslostämningar och lidelsefulla utbrott, den återvändande dot- terns främmande känslor för det gamla hemmet, innerliga tillgifvenhet för systern, förakt för för- föraren eller trots m o t den m y n d i g e fadern — det är detsamma, öfverallt rycker h o n oss med.
Och h v e m tänker ej m e d beundran tillbaka på hennes oförlikneliga utförande af Cameliadamen, särskildt i scenen m e d A r m a n d s far i tredje ak- ten, m e d A r m a n d i fjärde o c h så i hela den sista akten, där h o n dör — o c h hur h o n d ö r!
Det, o m något, torde kunna kallas att d ö i skön- het —?
Fru Duses kynne torde väl förnämli- gast få anses ligga åt det tragiska.
M e n att h o n äfven är lika framstående i lustspelet, visade hon s o m den förtjusande o c h koketta värdsbus- värdinnan i det gamla lustspelet » Le locandiera » af Goldoni.
H e n n e s uppsluppenhet o c h skälmsk- het voro öfverdådiga o c h hennes spel äfven här sann o c h fin konst.
Bland de medspelande böra särskildt nämnas Alfredo di Sanctis o c h Ettore Mazzanti.
E n hvar, s o m haft tillfälle bevista någon eller några af dessa föreställningar, torde hafva minne däraf för lifvet.
Och o m än ej salongen vid desamma varit alldeles utsåld, är det oss dock ett nöje att kunna konstatera, att det i hufvud- staden gifves en stor publik, s o m då det gäller att njuta af verkligt stor o c h ädel konst, ej för- summar tillfället härtill.
Lika angenämt har det varit att finna, att ett stort flertal af våra egna mer eller mindre framstående artister begagnat sig häraf — m e d hvad nytta får framtiden utvisa.
U t o m m e d lagerkransar o c h b l o m m o r har fru Duse af h. m:t konungen, hvilken m e d stor upp- vaktning besökt alla föreställningarna utom den sista, hugnats m e d medaljen Literis et Artibus.
Teater och musik.
Eterneller.
Eleonora Duse.
Kungl.
operan har s o m bekant under en del af sistl. d e c e m b e r månad upplåtit sin scen åt ett italienskt skådespelaresällskap m e d den världs- b e r ö m d a skådespelerskan Eleonora Duse i spet- sen.
D e oregelbundenheter, s o m alltid äro för- enade m e d utgifningen af årets tvänne sista n u m m e r af Idun, hafva gjort, att vi först så här post festum kunna nämna något o m dessa före- ställningar.
Och ehuru dessa föreställningar, sär- skildt h v a d Eleonora Duse v i d k o m m e r, varit af den art, att man skulle vara frestad att skrifva spalter därom, måste v i inskränka oss till en- dast några korta erinringar.
Inalles hafva s e x föreställningar gifvits o c h hafva därvid uppförts » Cameliadamen », » Hem- met » o c h » Cavalleria rusticana », hvardera två gånger, samt » Värdshusvärdinnan » o c h &gt;Clau- des ' hustru » hvardera en gång.
Intresset har naturligtvis så godt s o m uteslutande koncentre- rats kring fru Duse, o c h d o c k måste rättvisligen erkännas, att det sällskap, den firade konstnärin- nan för m e d sig, på det hela taget är godt, ja äfven innesluter verkligt framstående förmågor.
Af Amalia Fahlstedt.
I. e ringde på h o s oss en f ö r m i d d a g o c h b å d o att f å g å i g e n o m r u m m e n o c h trädgården, e m e d a n de innehaft vår lägen- h e t s o m n y g i f t a.
M i n m o r k ä n d e d e m lik- som d e h e n n e till u t s e e n d e t, o c h å b å d a s i d o r u t v e c k l a d e s d e n n a p å e n g å n g fina och hjärtliga förbindlighet, s o m utmärkte dessa tiders människor.
D e k o m m o äfven g e n o m r u m m e t, d ä r j a g satt.
D e t v a r » h a n » och » h o n » o c h » v ä n i n n a n ».
» H a n » var en m a n a f ståtlig v ä x t o c h h å l l n i n g, e h u r u b å d a b l i f v i t s t e l a g e n o m att h a n r ö r t s a f slag; o c h åldern hade äfven förvandlat h a n s a n s i k t e, så att m a n e j så l ä t t k u n d e se, a t t h a n, s o m m i n m o r s e d a n b e r ä t t a d e, varit en m y c k e t vacker m a n.
» H o n » där-
e m o t h a d e n å g o t underbart öfver sig.
Ge- stalten var e n äldre m a t r o n a s, h v i l k e t g a f d e s s m e r r e l i e f åt d e t u n g d o m l i g a a n s i k t e t.
R u n d a kinder, hvilka ä g d e n å g o t af äppel- blommans vårliga skärhet; röda, fylliga l ä p p a r o c h e n l i t e n r u n d h a k a s a m t bjärt- b l å ö g o n m e d n å g o t af e n m a j h i m m e l s m i l d - h e t o c h friskhet i b l i c k e n.
O c h öfver det h e l a ett g l ä d t i g t b e h a g, p a r a d t m e d e n vördnadsvärd gummas hela värdighet i skick o c h väsen, liksom i dräkten.
En smula p å m i n d e h o n o m dessa u n g a skåde- spelerskor s o m, d å de spela gamla, ej kun- n a f ö r m å s att helt dölja sin u n g d o m l i g a fägring.
M e n ej m y c k e t — t y m i n s t af allt f a n n s d e t n å g o t af a k t r i s h o s d e n n a förtjusande gamla dam.
H o n s m å l o g ofta, d å h o n t a l a d e; o c h detta s m å l e e n d e skvall- r a d e o m, att l y c k a n s fé e n g å n g b e r ö r t h e n n e m e d sitt t r o l l s p ö o c h d ä r v i d f r a m - kallat h o s h e n n e en d j u p inre glädje, s o m aldrig kunnat vissna.
D e skredo emellertid g e n o m rummen, l ä m n a d e ostörda m e d sina m i n n e n.
Han och hon arm i arm o c h väninnan i deras s p å r.
J a g h a d e f l y k t a t n e d till e n a f l ä g s e n vrå af trädgården, o c h därifrån såg j a g d e m p å af s t å n d g l i d a f r a m u n d e r l u m m i g a, sekelgamla träd, mellan häckar, s o m burit sina rosor åt d e m u n d e r s m e k m å n a d e n, förbi d e t s t e n b y g g d a g a m l a lusthuset, där de g j o r t en brasa åt sig under soliga höst- dagar, o c h framför hvilket de n u stodo stilla e n s t u n d; u p p f ö r t e r r a s s e n, d ä r d e n kinesiska hagtornen bar ljusröda blomklasar u t a n taggar, o c h där d e i sin u n g a kärleks dagar skördat svällande bigaråer.
N e d till den gamla, i syrenhäcken dolda brunnen, d ä r d e ä f v e n s t o d o stilla e n s t u n d, k a n s k e p å m i n n a n d e sig, hur h a n i sin krafts dagar skött den tröga p u m p e n, då hon gick om- kring där s o m en fager vattnarinna — o c h så v i d a r e i m i d d a g s s o l e n, s o m s ä n k t e s i n a strålar n e d öfver d e m, där d e d r ö j a n d e n ä r m a d e sig grinden, i hvilken de ännu n å g r a ö g o n b l i c k s t a n n a d e f ö r att se u p p i den stora lindens ofantliga krona, hvarefter de försvunno.
V ä n i n n a n, s o m följt d e m steg för steg — s t a n n a n d e, d å d e s t o d o stilla, l e e n d e, d å d e l o g o — h a d e en b ö j d r y g g o c h ett vissna dt ansikte, h v i l k e t t y c k t e s h a tagit p å sin lott de rynkor hennes väninnas anlete var helt fritt f r å n.
H o n h a d e en lång näsa, s o m p å n å g o t sätt p r ä g l a d e h e n n e s d r a g m e d redbarhet o c h g o d h e t; o c h hon hade en v ä n l i g g a m m a l m u n, hvars slutna läppar a n t y d d e, att h o n k u n d e t i g a.
H o n v a r t y - pen för sådana slags människor, s o m m a n g e r sitt f ö r t r o e n d e, e m e d a n d e ä r o så g o d a och kunna bevara en hemlighet.
Dessa två egenskaper hade dock min mor i ännu högre grad.
U n g a o c h gamla, lärda o c h o l ä r d a, g o d a o c h d å l i g a, j a g h a d e sett i n d i v i d e r a f alla d e s s a s l a g n ä r m a s i g m i n m o r e f t e r e n h e l k o r t b e k a n t s k a p f ö r att utgjuta sina sorger o c h be o m hennes råd.
O c h så h a d e v ä n i n n a n, m a m s e l l L.
, ä f v e n k o m m i t i n o m h e n n e s trollkrets e n g å n g o c h f ö r h e n n e ö p p n a t sitt h j ä r t a, s o m för- nämligast var fylldt m e d hennes b å d a vän- ners ö d e.
J a g satt kvar i trädgårdshörnet, omsväf- v a d af d e n d r ö m s t ä m n i n g de b o r t g å n g n a fört m e d sig.
Kanske återspeglades något däraf i mitt ansikte, ty m i n mor, s o m k o m - m i t f r a m till m i g, s m å l o g, o c h i h e n n e s l e e n d e låg löftet o m en historia.
» Utanför E lusthuset därborta brukade NEROTH &amp; Q o.
Tekniska Fabriken " G Ö T A * # * LEJON " OÖTEBOMG.
de s o m n y g i f t a hvar m o r g o n dricka sitt kaffe, » sade hon.
» O c h mamsell L., väninnan, p å s t o d, att d e alltid b ö r j a d e s i n d a g m e d a t t h a n s a d e: » h v a d j a g h å l l e r af d i g.
» Och hon svarade: » än jag dig då! » » D e t var väl bra länge sedan, » sade j a g i stilla u n d r a n ö f v e r e t t k ä r l e k s s p r å k u t a n all g l ö d o c h o m v ä x l i n g.
» N e j, » svarade m i n m o r, » d e h a ej va- rit g i f t a så s ä r d e l e s l ä n g e; d e v o r o r e d a n gamla, då de höllo bröllop. » » M e n hur k o m det till? » » D e t skall j a g b e r ä t t a d i g.
» Min mor berättade m i g d å o c h då, h v a d h o n ej be- rättade andra.
» H a n h a d e i sin u n g d o m ingått förbindelse m e d en tjänstflicka.
Han var en enfaldig, m e n hygglig människa; efter s o m åren skredo, m i n s k a d e s h a n s t y c k e f ö r h e n n e, m e n d ä r e m o t ö k a d e s h a n s akt- n i n g, o c h h a n b e s l ö t s i g f ö r att g i f t a s i g m e d henne.
H a n s f ö r ä l d r a r, ett f ö r n ä m t o c h r i k t g a m m a l p a r, v i l l e d o c k e j v e t a af detta giftermål.
O g ä r n a vill h a n g ö r a d e m e m o t, m e n å a n d r a s i d a n k ä n d e h a n allt s t a r k a r e p l i k t e n m a n a att g ö r a älskarin- n a n rätt.
Några barn hade de emellertid ej.
H a n l ä m n a d e n u s a k e n till h e n n e s afgörande — fordrade h o n giftermål, ville han bryta m e d föräldrarne.
M e n h o n for- drade det ej.
D å lärde h a n en d a g k ä n n a sin n u v a - r a n d e fru o c h b l e f g e n a s t lifligt f ö r ä l s k a d i henne.
D e voro ej längre unga, m e n han v a r ä n n u e n v a c k e r, kraftfull m a n, o c h h o n är j u, s o m d u s å g, ä n n u v a c k e r.
D å han m ä r k t e, att h a n s b ö j e l s e v a r b e s v a r a d, b e - r ä t t a d e h a n h e n n e o m s i t t f ö r h å l l a n d e till den andra kvinnan.
Hans nuvarande fru s a d e d å, att h o n p å i n t e t v i l l k o r v i l l e att han skulle öfverge den, s o m så uppoffrat s i g f ö r h o n o m, m e n a n t o g h a n s f ö r s l a g att m e d h o n o m i n g å ett s l a g s p l a t o n i s k t v ä n - skapsförbund.
E n g å n g i v e c k a n b e s ö k t e h a n s i n nu- v a r a n d e fru, o c h alltid v a r h e n n e s v ä n i n n a, mamsell L, närvarande s o m förkläde.
M a n läste h ö g t, m a n samtalade o c h m u s i c e r a d e, o c h så r u n n o år efter år i t r o g e n v ä n t a n.
Ä n d t l i g e n d o g älskarinnan, o c h då gifte sig d e t g a m l a p a r e t o c h flyttade h i t.
M e n m a n h a d e n u så v a n t s i g v i d v ä n i n n a n, att m a n p å i n g a v i l.
k o r v i l l e s l ä p p a h e n n e från s i g — o c h så h a r h o n s t ä n d i g t f ö l j t d e m.
» Jag fann denna passionsfria kärlekshi- storia m y c k e t v a c k e r, o c h d e t v a r alltid m e d stort n ö j e j a g en o c h annan g å n g m ö t t e d e tre p å gatan o c h såg » h e n n e s » a n l e t e, ' s o m l y c k a n s f e g j o r t så s t ä n d i g t blomstrande.
S n a r t f ö r l o r a d e j a g d e m lik- v ä l ur sikte, o c h lifvet, s o m dragit m i g in i s i n a h v i r f l a r af g l ä d j e o c h s o r g, k o m m i g helt att g l ö m m a d e m.
Men en dag stod » hans » dödsannons i tidningen.
» N u v i s s n a r h o n allt ä n d å, » t ä n k t e j a g — o c h så g l ö m d e j a g d e m p å nytt.
En hel d e l år d ä r e f t e r k o m j a g e n m i d d a g N o r r t u l l s g a t a n f r a m e f t e r ett b e s ö k å Nya kyrkogården och i Haga.
P å af- stånd såg j a g två mörkklädda kvinnoge- stalter l ä m n a änkhusets p o r t o c h g å gatan nedåt.
D e s s a b ö j d a r y g g a r v ä c k t e ett d u n - kelt m i n n e hos m i g, m e n snart var j a g på det klara d ä r m e d.
Det var » hon » och » väninnan ».
J a g g i c k ö f v e r till m o t s a t t a sidan af gatan, s k y n d a d e trottoaren fram o c h v ä n d e p å v e d e r b ö r l i g t a f s t å n d f ö r att m ö t a d e m, s a k t a n d e m i n a s t e g f ö r att h i n n a iakttaga d e m i f ö r b i g å e n d e.
P å l å n g t håll rekommendera sitt allmänt erkända L U T P U L V E R fritt från klor lyste v ä n i n n a n s vissna ansikte m e d sin l å n g a n ä s a o c h s i n g l o r i a af r e d b a r h e t o c h godhet m o t mig, m e n det var i hennes följeslagerskas anlete j a g forskande spände b l i c k e n, t y d e t v a r n u e j så l ä t t att u p p - f å n g a s y n e n däraf, d å g e s t a l t e n v a r d j u p t b ö j d, m e r ä n v ä n i n n a n s till o c h m e d, o c h e t t m ö r k t flor h ä n g d e n e r från h a t t e n.
M e n ack, det var s a m m a runda, rosiga kinder, s a m m a fylliga, röda läppar m e d sitt l y c k o l e e n d e, s a m m a b l å ö g o n m e d s i t t s k i m m e r af v å r h i m m e l u t i.
H o n hade hamnat vid denna gata m e d dess g a m m a l d a g s säten u n d e r rader af k l i p p t a l i n d a r, d e s s stora, v i d a t r ä d g å r d s - tomter o c h hus m e d landtligt t y c k e, halm- täckta skrindor m e d bönder o c h landtkvin- n o r uti, s a m t d e s s r i k a s o l l j u s, h v i l k e t allt g j o r d e att d e m å n g a o c h s t ä n d i g a l i k p r o - cessionerna aldrig mäktade förtaga dess ljusa tycke.
O c h där b l o m s t r a d e ännu i ålderns sena d a g hennes anlete, hvars blida, strålande fägring trotsade förgängelsen.
II.
E n vacker eftersommardag k o m min mor i n till m i g, i k l ä d d m ö r k k l ä d n i n g o c h h a t t.
H o n h a d e t v å s m ä r r e b l o m b u k e t t e r i han- den, af hvilka h o n gaf m i g d e n ena, i det hon sade: » Vill d u sätta p å d i g hatten o c h följa m e d m i g?
» U t a n att g ö r a n å g o n fråga, l y d d e j a g h e n n e, sedan j a g m o t t a g i t hennes bukett, och då vi k o m m o i porten, började kyrkklockorna ringa.
Jag förstod då, hvart vi skulle gå, m e n var fortfarande f ö r v å n a d, e m e d a n v i ej b r u k a d e s p r i n g a p å begrafningar.
» H v e m är d e t, s o m j o r d f ä s t e s, m a m m a?
» frågade jag.
» Fru Törn. » J a g s å g, att m i n m o r n u e j ö n s k a d e t a l a, o c h därför fortsatte v i stillatigande d e n k o r t a v ä g e n till k y r k o g å r d e n, m e d a n j a g s a m l a d e m i n a m i n n e n a f fru T ö r n.
Först erinrade j a g m i g en eolsharpa, s o m m i n m o r s a d e, att fru T ö r n s k ä n k t m i g o c h m i n a sy- s k o n, d å h o n u p p h ö r d e att v a r a h y r e s g ä s t i vårt hus.
M e n j a g k u n d e a l d r i g t r o an- n a t ä n att d e t t a v a r e n i n d i r e k t g å f v a till min mor, ty hvad jag sedan mindes var d e t s l u t n a s t e a n l e t e j a g s e t t i m i t t lif; e t t anlete s o m aldrig likt andra h a d e ett leen- de för oss lekande barn, o c h hvars m u n särskildt f ö r e f ö l l m i g att v a r a h o p s n ö r d m e d en dragsnodd.
Jag mindes en lång, m a g e r gestalt o c h en dräkt, ytterligt gam- m a l d a g s o c h f ö r s m å e n d e allt, s o m k u n n a t förläna dess bärarinna ett s t ö r r e b e h a g.
Jag var r ä d d för detta förstenade anlete, då j a g mötte det i förstugan, m e n det fanns d o c k n å g o t distingueradt däruti, s o m till o c h m e d v ä c k t e m i t t b a r n a i n t r e s s e, s å att, d å d ö r r e n h a s t i g t o c h h å r d t s l a g i t s i g e n o m det, j a g k u n d e stå k v a r m e d e n s l a g s l ä n g t a n efter att t r o t s m i n f r u k t a n få s e d e t p å n y t t.
J a g m i n d e s, att d å denna dörr n å g o n g å n g hastigt öppnades f ö r att l i k a h a s t i g t slutas, j a g u p p f å n g a d e e n f ä r g r i k s k y m t a f taflor o c h g a m m a l t porslin.
Jag m i n d e s en folkskygg g a m m a l tjänarinna, hvars karaktär j a g aldrig p å a n n a t sätt k o m u n d e r f u n d m e d, än att d e n förträffligt p a s s a d e i s t y c k e m e d d ö r - ren o c h matmodern.
D e t v a r alltid m e d f ö r v å n i n g j a g h ö r d e, att m i n m o r p å fru Törns ifriga b e g ä r a n ett par g å n g e r varit inne Lutpulvret begagnas vid lak eller tvätt i stället för bästa och renaste aska.
Användningssättet alldeles s a m m a s o m m e d v a n l i g asklut, och SÄP-PULVEH (f r i t t från klor).
Sparar penillllffar.
a r b e t e.
• Sparar k l ä d e r Sparar ersätter såpa och eller tvål.
h o s henne, s o m själf aldrig g i c k bort; o c h j a g k u n d e s o m barn aldrig förstå, hur m i n m o r v å g a d e g å i n d i t eller v i l l e d e t.
Nu v a r j a g u p p v u x e n o c h m o g n a d till f ö r s t å - ende, och då jag under klockornas klang gick genom kyrkogårdsporten m e d min m o r, f ö r s t o d j a g, att d e t s l u t n a h j ä r t a s o m n u skulle j o r d a s, o c h s o m tillhört det slutna a n l e t e t, e n g å n g, l i k t så m å n g a a n d r a hjär- tan, ö p p n a t sig för m i n m o r.
M e d förvåning såg j a g, då vi stannade p å e t t l ä m p l i g t a f s t å n d från g r a f v e n, e n hel m ä n g d fattiga o c h lidande, s o m stodo d ä r o m k r i n g, v ä n t a n d e i stilla a n d a k t — g r å t a n d e!
M e n i n g a v ä l k l ä d d a m e r än v i.
B ä r a r n e k o r n m o m e d k i s t a n, o c h efter d e n s y n t e s e n d a s t n å g r a få, m e n d j u p t s o r g k l ä d d a p e r s o n e r.
D å p r ä s t e n s l u t a t sitt värf, s t e g o d e s s a p e r s o n e r u p p p å g r a f v e n.
D e t v a r n å g r a u n g e m ä n, s o m, m e d huf- v u d b ö j d a af s o r g o c h v ö r d n a d, l e d d e eller s n a r a r e b u r o u p p till g r a f r a n d e n e n ä l d r e dam, hvars sorg tycktes ha gjort henne sjuk, o c h hvars tårar flödade öfver hennes anlete.
Innan g r a f v e n k a s t a d e s i g e n, af- lägsnade sig de u n g a männen, ledande den sörjande m o d e r n; m i n m o r och j a g gåfvo b l a n d de fattiga vår tribut o c h l ä m n a d e kyrkogården.
D å den fuktiga glansen i m i n mors ögon torkat, frågade j a g: » H v e m var det sörjande timret? » » Hennes mans hustru. » gamla frun- » Hennes mans hustru? » » Ja, hon var frånskild, o c h de u n g a män- nen voro hans söner. » O c h n u fick j a g h e n n e s h i s t o r i a.
Fru Törn h a d e varit e n stor s k ö n h e t i sin ung- d o m, d å m i n m o r äfven sett h e n n e.
Hon v a r g i f t m e d e n v a c k e r, kraftfull, liflig m a n.
H a n d r e f e n s t o r e g e n d o m s a f f ä r, h a d e flere landtgårdar o c h reste m y c k e t.
Men de b o d d e i hufvudstaden.
D e hade inga barn, m e n lefde m y c k e t lyckliga, o c h hustrun h a d e ett g o d t a f f ä r s h u f v u d o c h g a f s i n m a n m å n g a g o d a r å d.
D å g j o r d e fru T ö r n p l ö t s - ligt en förfärlig u p p t ä c k t.
Hennes man b e d r o g h e n n e.
U t e p å e n af l a n d t g å r d a r n e fanns en k v i n n a, s o m h a d e ett barn, o c h detta barn var hennes m a n s.
H o n tog h o n o m genast i förhör, han k u n d e ej neka, o c h d å h o n f r å g a d e, h u r h a n p å d e t t a sätt kunnat bedraga henne, talade han något s v ä f v a n d e o m, att deras äktenskap var barnlöst.
F r u T ö r n s t ä n g d e in s i g n å g r a dagar, o c h då h o n härnäst talade med sin m a n, var hennes beslut fattadt.
Hon s a d e, att h o n m y c k e t t ä n k t p å d e t h a n sagt o m deras äktenskap, o c h att hon k o m - m i t till d e n i n s i k t e n, att, d å h a n s ö r j d e ö f v e r ett b a r n l ö s t ä k t e n s k a p, b o r d e d e skil- j a s åt o c h h a n gifta sig m e d sitt barns mor.
H a n blef förtvinad o c h försäkrade, att h a n t r o t s s i t t f e l s t e g ä l s k a d e endast h e n n e, sin hustru.
M e n hur b e v e k a n d e han än bönföll, förblef h o n orubblig.
Det enda han kunde genomdrifva var hennes l ö f t e, att h a n d å o c h d å s k u l l e få h ä l s a p å h e n n e o c h u t b e d j a s i g h e n n e s r å d i affärs- angelägenheter.
D e blefvo skilda, h a n gifte sig m e d d e n andra o c h b e s ö k t e s t u n d o m sin förra hustru.
M e n h a n v a r o l y c k l i g o c h a f f ä r s l y c k a n öf- vergaf h o n o m äfven.
D e t k o m n å g o t oro- ligt o c h jäktande öfver h o n o m, han följde ej fru T ö r n s l u g n a r å d, m e n ö f v e r s p e k u l e r a d e sig, h a n blef sjuklig o c h d o g, l ä m n a n d e sin familj i fattiga omständigheter.
Fru Törn, s o m ägt en stor f ö r m ö g e n h e t, hade ännu denna obesuten o c h välskött.
H o n u p p s ö k t e änkan o c h barnen, t o g helt h a n d o m d e m, s ö r j d e f ö r alla d e r a s b e h o f o c h skaffade sönerna d e n bästa uppfostran.
H o n var s o m en m o r m o t dessa o c h s o m en syster m o t änkan — o c h hela tiden älskade h o n m e r än n å g o n s i n d e n bort- gångne.
» Visade h o n väl, » tänkte jag, detta slutna anlete för ' sin f a m i l j '!
» Sä- kerligen icke.
M e n v a r h o n s l u t e n o c h af- v i s a n d e m o t d e flesta — g o d h a d e h o n d o c k varit m o t de fattiga o c h lidande.
D å m i n m o d e r k o m h e m, grep h o n s i g g e n a s t åter an m e d sitt s t o r a h u s h å l l s m å n g a praktiska sysslor.
Men innan dess kysste j a g henne — hvarefter j a g t o g eolsharpan o c h ställde d e n i det ö p p n a fönstret.
O c h ur den f r a m k o m m o ackorder, s o m påminde o m d j u p a h a r m o n i e r nr ett söndersargadt människohjärta.
Innehållsförteckning: F r e d r i k a B r e m e r; till t r e t t i o å r s m i n n e t, af Sigrid Lei- jonhufvud.
(M e d porträtt).
— E n n y å r s v i s a; af Emil Kléen.
— V å r a döttrars f r a m t i d; n å g r a s y n p u n k t e r af Heribert 1 — D j u r s h o l m s l i f; af Alde.
— T i l l v å r a p r e n u m e r a n t e r.
— Kajsa W a r g; en kulinarisk-kulturhistorisk skiss f ö r I d u n, af Birger Schöldström.
— D e f e m s m å W i s b o r g a r n e.
(M e d p o r t r ä t t af M a r i a, Carl, Sofia, E l s a o c h F o l k e af W i s - b o r g).
— V i d kaffet; a m a t ö r f o t o g r a f i e r af Hugo Falk: Fru B j ö r k l u n d s n y å r s v i s i t e r.
— D å f ö r ä l d r a r s k o l a välja n a m n: N a m n s d a g s l i s t a för 1896.
— U r n o t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— E t e r n e l l e r; af Amalia Fahlsledt.
— Tidsfördrif.
Hur mätte han biten I går, expediten?
Ifyllningsgåta.
5.
L.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 Charad.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
För dem, som sky Allt hufvudbry, Jag säger först som sist, • Att hvad s o m här Serveradt är Bland rätter räknas visst.
Om klent man tål, Ett grundligt mål Kan ganska dyrt en stå; Nej, njut min rätt På bästa sätt, Blott i portioner små.
I Kina en stad.
Af siffror en rad.
Hur gåsen bör vara.
Hur vägen vi fara, Om den skall bli kort.
En listig krabat, Hur kallas hans mat?
Hvad värme oss bringar.
Hur skulle med vingar Man färdas?
Till sport.
I jorden fördold.
Af fisken ej tåld.
Att landet försvara, När det är i fara, Hvad tarfvas därtill?
Af hästen en del.
Tal, utan ett fel.
Hur adeln plär kalla Förfäderna alla.
Hvad dricka hon vill.
Hur är hennes dryck?
Hvad hon bröt af en nyck;.
Mitt första Hvarur han Och det är Som man i bor i svartan mull, långsamt kryper, mest för nyttans.
' •kull, honom nyper.
Mitt Hur Till Om andra är så täck och skön, hon än vill sig smycka; ungmön ges hon som en bön kärleks ljufva lycka.
Mitt Som Och Där hela vårens budskap är, guld hon mot oss lyser ropar: » S e, nu är jag här, » hon står gladt och myser.
J.
S.
Metamorfos.
Hur kan man af Erika genom fyra mellanord?
få roman De med ifyllda rutorna bilda, om orden äro rätt funna, namnet på en af Sveriges mest framslående män.
Orden ä r o: 1) = anseende, 2) hög ämbetsman, 3) ornater, 4) där ve- tande odlas, 5) utmärkelsetecken, 6) belöning, 7) egenskap, 8) tidrymd, 9) sällsynt för ålderdomen, 10) ämbetsförrättning, 11) fosterlandsvän, 12) ställe där det är festligt, 13) adjektiv, 14) framstående ämbetsman, 15) den lyck- liges ställning, 16) egenskap, 17) ämbetsbeteckning, 18) hög ämbetsman, 19) prisas lycklig.
M.
T.
E R R 0 I M Versgåta.
A Följande ord, rätt ordnade, bilda en fyrradig vers ur ett poem af Runeberg.
Herrlig — den — tro — i — dess — spord — dock — sol — lifvets — gått — fattigt — än — mot — opp — blommar — ack — när — män ' skans — för — hopp — själ — och — j o r d — vår — hur — är — prakt.
K A * N Hvarje mellanord uppstår ur det föregående genom att man förvand- lar (ersätter med andra) två bokstäf- ver för hvarje gång.
Hvilka af bok- stäfverna s o m skola förvandlas ut- märkes genom stjärnorna.
Att om- flytta bokstäfverna är ej tillåtet.
Föl- jande 20 bokstäfver skola användas för mellanorden: 5 a, 1 e, 1 i, 4 k, 1 n, 2 o, 4 r, 2 t.
S.
L.
12 10 11 = Färg.
6 7 4 5 10 = Mineral.
1 2 14 = Geometrisk figur.
4 8 7 9 = Stöd.
4 8 5 12 7 = Önskemål för den fat- tige.
8 7 1 6 13 12 = Kronan på verket.
9 7 6 1 = Fågel.
9 6 7 10 3 = Mycket lätt.
9 6 2 10 13 = Gudinna.
2 4 8 = För läckermunnar.
2 8 5 10 = Illa i kortspel.
2 10 1 7 3 = Naturföreteelse.
6 5 1 4 8 7 = Något att noga passa på.
1. n. v Aritmorem.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 = Unionspolitisk fråga.
HDLTMÅNS Gaoao &amp; Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på de var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing.
Nils O:son Gadda.
C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg
