# ID: svediakorp-per1061
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,780
# sentences: 628
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


\ Stockholm, N:r 9 (376) Prenumerationspris pr år: Idun ensam ._ _ kr.
5: — Iduns Modet,, fjortondagsuppl.
&gt; 5: — Iduns Modetidn., månadsuppl.
&gt; 3: — Barogarderoben » 3: — Byrå: Klara Södra Kyrkog.
16, 1 tr. A l l m.
telef.
6147.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Marie Charlotte Brun- erona, dotter af öfversten och kabinettskammarher- ren hos konung Oskar 1, Olof A b r a h a m Bruncrona, och hans maka, Kristina Charlotta Lagerheim, föd- des i Stockholm den 24 oktober 1831.
Sina tidi- gare barnaår tillbragte hon delvis i farföräldrar- nes, öfverste N.
A.
Brun- cronas hem i Upsala, lyss- nande med det vaknande barnasinnets lifliga in- tresse till den gamle far- faderns berättelser från sitt skiftesrika lif.
Som officer i arméns flotta Eedaktör och utglfvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J. Nordling.
Charlotte Utglfningstid: hvarje Tryckeri Aktiebolag 8:de årg.
Fredagen den 1 mars 1895.
Marie Kärlek och lidande äro ofta förbundna med hvarandra.
Den, som älskar mycket, får vanli- gen lida mycket, men den som lidit mycket, h a r ock därigenom ofta lärt den himmelska konsten att älska mycket.
Ingen h a r älskat högre än den gu- domlige mästare, som fått namn af » smärtornas man » och » lidandets för- trogne ».
Det är denna växelverkan mellan kär- lek och lidande, som på den kristliga filantropiens område framkallar män och kvinnor, hvilka i kär- lek utgifva sig i den lidande mänsklighetens .tjänst.
D e t är en sådan kvinna, hvars lifsgärning vi i dag vilja framhålla.
Muns heigfri fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar) Annonspris: 35 öre pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Modig.
hade han såsom helt ung deltagit i kriget mot Hyss- land år 1788, u t m ä r k t sig för mod och tapper- het, men råkat i rysk fångenskap, hvarur han dock efter ett år blifvii frigifven vid fredsslutet i Värelä 1790.
Sedermera hade han varit statione- rad på Sveaborg, men blifvit förflyttad därifrån, innan den stolta fästnin- gen föll i fiendens härr- der.
Om denna ödes- digra katastrof talade han än i sena ålderdomen med sorg och grämelse.
Efter förflyttningen från Sveaborg hade han tjänst- gjort vid Karlbergs krigs- akademi, där han ut- nämnts först till major och sedermera, till öfver- ste, samt under krigs- åren 1808 — 1809 deltagit i skärgårdsflottans försvar af inloppet till Stockholm.
Slutligen hade han ock varit med om 1814 års krigståg till Norge.
A t t alla dessa minnen skulle gifva åldringen ämnen för ett aldrig ut- tömdt förråd af berättel- ser är lätt att förstå, och den lilla slukade med be- gärlighet orden från hans läppar, under det hon med barnasinnets varma hän- gifvenhet fäste sig vid farfadern.
Från farföräldrarnes
Din v i s d o m v a r e de g r å a h å r s v i s d o m!
Ditt hjärta v a r e det o s k y l d i g a b a r n e t s h j ä r t a!
F. v. Schiller.
hem återvände emellertid den lilla Marie Char- lotte till föräldrahemmet i hufvudstaden, då hon hunnit den ålder, att hennes egentliga undervisning borde begynna.
Ä t denna ägna- des ock af enskilda lärare den största omsorg.
Isynnerhet hängaf hon sig med förkärlek och framgång åt musikaliska studier, hvilka hade sin särskilda betydelse äfven för utvecklingen af hennes af naturen blyga och tillbakadragna skaplynne.
Den första djupa sorg hon genom- gick, vid ende broderns död i unga år, hade oek en fostrande inverkan på hennes karaktär.
I följd af faderns utnämning till chef för Värmlands regemente, flyttade familjen till Karlstad, där efter några år en än djupare sorg träffade den unga flickan genom den äl- skade faderns plötsliga död, midt under det han som ordförande mästare officierade i fri- murarelogen.
A r e t därefter, 1860, ingick Marie Charlotte Bruncrona äktenskap med domhafvanden i A s k e, Dals och Bobergs häraders domsaga, härads- höfding K.
O. Modig, samt bosatte sig i Vad- stena, där hon under några år fick hängifva sig åt hemlifvets stilla lycka.
Snart nog sköf- lades dock denna genom mannens tidigt inträf- fade död, som lämnade den djupt sörjande makan ensam med en minderårig dotter.
K r i n g detta barn koncentrerade sig nu hela det blödande modershjärtats kärlek.
Tidigt visade sig dock hos den lilla icke blott en ovanlig förståndsutveckling och intellektuel mognad, utan ock fröet till den smygande sjuk- dom, som blifvit så många förhoppningars graf.
Öm omvårdnad tycktes dock till en tid h ä m m a utvecklingen häraf.
F r u Modig hade med sin dotter flyttat till Stockholm, där hon nära nog uteslutande ägnade sig åt den upp- växande flickans undervisning och vård.
Själf hade hon vid mannens död genomgått den andliga kris, som haft till följd ett helt nytt lif med ny blick såväl på de närvarande som tillkommande tingen.
Omsider h a d e den unga dottern uppnått konfirmationsåldern, men med detsamma också målet för sin korta jordevandring.
Efter nå- gon tids undervisning på sjuksängen var dagen för hennes första nattvardsgång bestämd, men innan den kom, kallades hon till ett än högre högtidsfirande af honom, som sagt: » Låten barnen komma till mig, ty sådana hörer him- melriket till ».
D e t var våren 1878, och nu stod modern ensam vid den sextonårigas graf, ett rof för outsäglig saknad och smärta, ja, nära att duka under för mörka, kvalfulla tankar.
Hvaråt skulle hon väl nu ägna sig?
Det var ju in- gen på jorden, som längre behöfde henne.
Och med ett hjärta fullt af kärlek och en naturlig verksamhetslust, som icke kunde finna sig i en själfvisk overksamhet, såg hon sig om, än hit än dit, efter » något att lefva för ».
Särskildt stannade hennes tanke vid de sjuka, de lidande, de öfvergifna i denna värld.
En dag yttrade en vän till h e n n e: » Skulle du ej vilja ägna dig åt blomstermissionen, som h a r till uppgift att med lefvande blommor glädja de arma, som försmäkta på våra sjukhus eller i enskilda, ofta fattiga, h e m?
» Och härmed var det ord uttaladt, som skulle gifva uppslaget till Marie Charlotte Modigs lifsgärning, den första lilla grundstenen lagd till ett blifvande konvalescenthem.
Hon följde vännen till sjukhuset, utdelade sina blommor och såg, med hvilken tacksam- h e t de emottogos och hvilka glädjestrålande blickar de framkallade i matta, fcberheta ögon, men hon såg ännu mer, hon såg den begär- lighet, hvarmed en och annan af de sjuka lyssnade till de allvarliga eller uppmuntrande ord, som beledsagade blomstergåfvan.
D e t var ett utsäde, som mångenstädes syntes falla i beredd jord.
Fortsatta besök ledde till sam- tal med åtskilliga af de sjuka, hvarigenom » sanna berättelser ur lif vet » af gripande art kommo till den vänliga besökarinnans kunskap och väckte hos henne den innerligaste åstun- dan att kunna göra något mer för dessa arma, hvilka, när de omsider utskrefvos från sjuk- huset, ofta långt ifrån fullt tillfrisknade, för att snarast möjligt lämna plats åt någon olycks- kamrat i än större behof af omvårdnad, mån- gen gång med en känsla af den djupaste mod- löshet motsågo sin utskrifningsdag.
Ty huru många af dem stodo icke då öfvergifna, utan arbetskraft och kanske utan hem och utan bröd för dagen!
Härom må vi höra fru Modig själf b e r ä t t a: » En ännu ung, vacker kvinna, med den mest tragiska lefnadssaga, låg hösten 1878 i en af Serafimerlasarettets sjuksalar.
Hennes ögon strålade dock af frid, ty hon hade vändt sig till G-ud och hon hoppades, att det luftrörs- snitt, som för tillfället räddat hennes lif, men kväft hennes röst, snart nog skulle föranleda hennes öfvcrflyttning till ett bättre hem.
Svåra kväfningsanfall hade föregått kanylens insätt- ning.
Vid sin utskrifning från sjukhuset miss- tröstade hon om att kunna försörja sig, ja, att kunna motstå mötande frestelser.
H v a r skulle man väl finna en tillflykt undan världsstor- marne för denna stackars vinddrifna kvinna?
D e t fanns dock i hufvudstaden en tillflykt, dit några » skeppsbrutna » förut h i t t a t väg, ett litet härberge, underhållet af en anspråkslös förening af några obemedlade kvinnor.
Dit fick hon komma, men den, som förde henne dit, fick också stanna där, ej med sin person, men med sitt intresse oeh den djupa öfver- tygelsen om behofvet af en sådan plats för utblottade konvalescenter. » kostnadsfri massage och gymnastik, men ej äga medel att därunder försörja sig, — dels tjänste- flickor och arbeterskor, hvilka sjuknat i sin tjänst eller under sitt arbete och behöfva en tids hvila och lämplig föda för att återfå arbetsförmåga, — dels ock slutligen några äldre, vanföra perso- ner, under afvaktan på inträde i någon stadens sjukvårds- eller försörjningsinrättning.
Hemmet erbjuder sålunda i de flesta fall en hjälp till » själfhjälp ».
Däremot mottager det icke lastbara, sinnessjuka eller sådana sjuka, som behöfva vår- das på sjukhus.
Dessa bestämmelser gifva en förvissning om, att icke obehöriga vinna inträde.
När förhållandena så medgifva, kunna konvale- scenterna under sin vistelse i hemmet fortsätta ett föregående arbete utom detsamma; de, som kunna, få också deltaga i handarbeten inom hemmet, men som dessa rättas efter hvars och ens krafter och för- måga, är inkomsten af arbetet växlande och kan ej vara mycket inbringande.
Däremot är arbetet i och för sig nödvändigt såsom en häfstång för såväl den audliga som fysiska kraften.
Hemmet är, såsom redan namnet antyder, före- trädesvis afsedt för sådana patienter, som gifva hopp om tillfrisknande, som kunna vårdas och fostras till själfförsörjning, och icke egentligt för kroniskt lidande, hvilkas intagande skulle blifva detsamma som » lifstidsförsörjning ».
I motsatt fall skulle hemmet snart fyllas af sådana, men huru många skulle då tillfriskna?
Och icke må man kalla en tillfällig hjälp, som sätter männi- skor i stånd att för framtiden försörja sig själfva, för blott hatf hjälp?
De flesta af konvalescenterna erhålla fritt vivre på hemmet.
För ett mindre antal betalas 25 kr., för några blott 15 kr.
i månaden, men öfverhuf- vud stiger hemmets utgift för hvar och en till 1 kr.
pr dag, hvilket ju må anses billigt, då man besinnar, att dess skyddslingar måste hafva nä- rande föda och hälsosam, luftig bostad.
Ingen betalar emellertid själf sitt underhåll, utan släk- tingar, vänner eller husbönder hafva hittills be- talt den ringa afgiften, då icke fullständig friplats, hvartill intet doneradt kapital finnes, kunnat lämnas.
I årsberättelsen för år 1892 heter det: » Kon- valescenthemmet har under sistförflutna år visat sig omfattadt med vaknande intresse, enär det där- under blifvit ihågkommet med icke mindre än tre donationer, till ett sammanlagdt belopp af 16,000 kr.
Hittills har det under sin trettonåriga verk- samhet varit hänvisadt till mindre, tillfälliga bi- drag.
Genom nämnda donationer har det vunnit en tryggare ekonomisk ställning samt genom an- tagna stadgar med styrelse och revisorer erhållit en beständigare och fastare tillvaro, hvilket synes lofva godt för dess framtida utveckling.
Af de donerade medlen äro emellertid 8,000 kr.
testamenterade under uttryckligt villkor, att halfva årliga räntan därå skall läggas till kapita- let, som icke fär röras.
Meningen är, att af de öfriga medlen söka bilda en fond, för anskaffande af egen grund och härd för hemmet.
Direktions- ledamoten d:r Welterstrand har åtagit sig upp- sikten öfver konvalescentvården jämte det flere af hufvudstadens läkare välvilligt stått förra pa- tienter till tjänst. » Den nyssnämnda föreningen blef snart upp- löst, endast hemmet kvarstod, och genom fru Modigs verksamma ingripande förändrades det till ett hem för fattiga konvalescenter, där de under längre eller kortare tid fingo genom hvila, god vård oeh närande föda återhämta de genom sjukdomen och kanhända genom föregående öfveransträngning och umbäranden förlorade krafterna.
Flere glädjande exempel på de lyckliga re- sultaten af hemmets verksamhet kunde anfö- r a s, men utrymmet tillåter det e j.
I stället vilja vi meddela något af planen för denna verksamhet, i hvilken stiftarinnan med kärle- kens varma intresse understöddes af sin ål- driga moder, öfverstinnan B r u n c r o n a: Under sistförflutna år vårdades på hemmet 52 kvinnor.
D e t t a hem, som numera är be- läget vid Döbelnsgatan n:r 19, inrymmer på en gång 20 personer, hvartill kom under år 1894 ett annexrum i en annan del af huset för lungsotspatienter.
Stiftarinnans innersta ön- skan och förhoppning är att i en framtid få öppna ett särskildt hem för lungsotspatienter, helst läkare på senare tiden mer och mer betona nödvändigheten af deras skiljande från öfriga sjuka och synnerligast från konvale- scenter.
I konvalescenthemmet intagas dels från sjuk- hus utskrifna konvalescenter, hvilka sakna arbets- kraft eller medel till själfförsörjning under väntan på arbete — dels sådana kroniskt lidande, som blifvit utskrifna från sjukhuset med löfte att åter få inkomma, då sjukdomen blifvit akut eller mo- gen för operation, — dels sådana, hvilka erhålla Medan det lilla konvalescenthemmet, såsom vi sett, under årens lopp obemärkt och stilla utvecklat sig till välsignelse för de många fattiga och sjuka, som inom detsamma funnit en längre eller kortare hvila från den dagliga kampen för tillvaron, h a r också den tomhet,
som efter dotterns död lägrade sig öfver stif- tarinnans lif, mer och mer vikit som dim- man för solen.
Denna verksamhet var en di- r e k t bönhörelse på ett krossadt hjärtas bön om kraft att resa sig u p p ur sorgens förla- mande domning, om hjälp att komma ut ifrån sig själf.
H o n har fått ett stort mål att lefva för och r ä k n a r det som en dyrbar förmånsrätt att i de hjälplösa och svaga få tjäna den him- melske mästare, som sagt: » Hvad I hafven gjort en af de minsta mina bröder, det haf- ven I gjort mig! » L.
S. j h i f s k e d s s å n g.
i^ / jfu som trycken, ledt trycken de kära er vandring händer, och stödt er ty svalkan stiger från flodens och dagen lutar nedergång.
Och kyssen, som kyssen hoiska med kårlek ty mörkret och skyn mot ur år dunstfylld Låt i ett famntag allt split, natt emellan hjärtan I kvällen af eld sina moln skall glimta på fjärran Den är nära, snyftar toifoel, nu minnas, fast Skall kinden brinna, skall Lått år att Men sjunken hyddor om som allt, aldrig mig ur fönstret o moder, ögon, tror mig Hvar själ, skall hugnas som hvar jordisk skall strömma din af på plikt!
fromma, dikt: i smärtans Guds som frigjord — skedsblomma, en biblisk känsla, glömma!
mer.
till färdens längtar ljuft att drömma de sorgset läsa låga, återser: blir lika mig, går?
år?
vi skola Räck L dina ögat och svårt styrk jag bort jag sol du ej i skilda skaka fråga: ett annat minnas skall båfvar vännen densamme håll.
hårdt såll.
skall är han vaka som i ödets — välta ätt.
och blixtar Nu röd.
försmälta af samma agnar brunnar och oförrätt fläktar oss, arma glöd, djupets ströfvande storm munnar, och sjukligt all misstro en oviss trogna och andas svämmar gång, stränder berg brutet i evig Axel % dalar, en gång; talar, sång.
Kar / fe / dt.
Vid sexton år.
Af I n a Stockenstrand.
M®lu u p p b ä r r e d a n din första l å n g a k l ä d - &lt;å§Sb ning, lilla E l s a, med den v u x n a d a - mens o b e s v ä r a d e h å l l n i n g, d u g l ä d e r dig å t a t t ä n d t l i g e n få slippa b ä r a den obligatoriska flätan och pröfvar framför spegeln, h u r den högt u p p s a t t a h å r k n u t e n t a r sig u t — — d u l i k n a r a n t i k e n s P s y c h e, d ä r d u s t å r och ler m o t din t ä c k a bild.
H e l t visst ä r d u lika f ö r u n d r a d öfver din förvandling som fjäriln, nyas utflugen u r p u p p a n s s k a l.
Du pröfvar med a l l v a r l i g min en stolt och v ä r d i g h å l l n i n g, men a f b r y t e r den lilla komedien helt t v ä r t för a t t g n o l a » V i o l a ».
Stämnin- g a r n a v ä x l a hastigt, och n y a f r ä m m a n d e t a n - k a r u p p s t å och drifva p å flykten de b a r n s l i g a fantasierna.
D i n a ögon glida bort från spe- gelns b l a n k a y t a och b l i c k a d r ö m m a n d e u t i r y m d e n, d u vidrör en flik af framtidens förlåt och helt p l ö t s l i g t smyger sig en a n i n g in i d i t t sinne om lifvets t r a g i k, dess obe- vekliga k r a f p å kraft, mod och försakelse.
D å höjer d u ditt hufvud helt k ä c k t, d u k ä n - ner dig så s t a r k och d å d k r a f t i g, d u f r u k t a r icke de stormfyllda o v ä d e r s d a g a r n e.
D u ä r ä n n u g e n o m t r ä n g d af konfirmations- tidens heliga tjusning, d u d r ö m m e r om v ä r l d s - försoning, ädel offervillighet och h ö g a lifs- s a n n i n g a r, d u eldas a f ett obetvingligt begär a t t få strida mot a l l t l å g t och ondskefullt, a t t få trösta de l i d a n d e och r ä d d a d e m, som v a c k l a, d u vill v a n d r a i M a r i a s s p å r, hon som » u t k o r a d e den g o d a d e l e n », och d u ön- s k a r s t u n d o m a t t d u lefvat p å m a r t y r e r n a s t i d; d u s k u l l e vilja offra ditt lif för kristen- domens heliga p r i n c i p, l å t a sönderslita dig af P h i l i p p o s lejon p å F l a v i s k a amfiteatern eller bestiga b å l e t vid en af N e r o s blodiga fester.
A c k, b a r n, d u vet icke a t t världen, den re- s p e k t a b l a, p r ä k t i g a v ä r l d e n, k a n fordra l å n g t g r y m m a r e offer ä n dem R o m s d e k a d e n t k e j s a r e å d ö m d e de » irrlärige ».
B l a n d den m å n g f a l d af fantasier, h v i l k a sväfvande och d u n k l a g e n o m k o r s a din själ, finns det en som börjar v ä c k a din u n d r a n.
D å m u s i k e n s g u d första gången införde dig i det s k ö n a s r i k e och d u hörde m å n s k e n s - sonatens v e k a h a r m o n i e r d a l l r a genom luften, fick d u en förnimmelse af, a t t det fanns nå- gonting u n d e r b a r t och h ä r l i g t till i v ä r l d e n, n å g o n t i n g sublimt och upphöjdt, som d u förr a l d r i g a n a t; d u t y c k t e dig som en A r i e i s a n d e sväfva i en atmosfär a f ljus och flammor, u n d e r en ljuf förvirring mottog d u k ä r l e k e n s första b u d, och d u v ä n t a r i salig bäfvan p å d e t förunderliga, som s k a l l k o m m a.
.
.
D i n a s t ä m n i n g a r b r y t a s s t ä n d i g t af flyktiga h u g s k o t t, liksom v a t t n e t i d a m m e n u p p r ö r e s af hvarje f a l l a n d e b l a d, från det l y r i s k a k ä n s l o s v a l l e t eller den u p p j a g a d e öfverspänd- heten k a n d u helt plötsligt öfvergå till de u p p s l u p p n a s t e barnsligheter.
D u k ä n n e r dig liksom y r af glädje, d u m å s t e d a n s a, sjunga, v a r a nyckfull och begå d å r s k a p e r, men d å b a r n e t t a g i t u t sin r ä t t, blir d u åter k v i n n a.
D e t ä r d e n n a t v å f a l d i g a n a t u r inom dig, som u t g ö r ditt största b e h a g; d u u t t a l a r a l l v a r l i g a och djupsinniga ord, men m u n n e n h a r ä n n u kvar barnets vana att mysa, du har redan a n t a g i t v ä r l d s d a m e n s skick, men d u lefver ä n n u s t u n d t a l s k v a r i de smås u n d e r l i g a d r ö m v ä r l d, d e n n a s ä l l s a m m a fantasivärld, hvil- k e n m å h ä n d a hör s a m m a n med de b l e k n a d e m i n n e n a från en a n n a n tillvaro.
D u förstår ej, hvarför vi g a m l a b e t r a k t a lifvet med en så s v å r m o d i g blick, lifvet, som d u finner så skönt, löftesrikt och ljust.
A c k, b a r n, vi g a m l a äro invalider, vi h a varit med i så m å n g a olyckliga strider, fått en blessyr här, en s k r å m a där, sett de ä d l a s t e af v å r a k a m r a t e r s t u p a och m å n g e n affålling t a g a segerns lön.
T i d e n och l i d a n d e t h a s k ä n k t oss resignationen, och vi k u n n a n u m e r a h e l t l u g n t h ö r a på, d å m a n t a l a r om v å r t lifs stora nederlag, v å r a förhoppningars S v e a b o r g.
V i h a i m i n n e t så m å n g a g å n g e r g å t t ige- n o m h e l a striden, g l a d t oss å t hvarje liten s t a c k a r s seger vi k u n n a t d r a g a oss till min- n e s, gråtit, o, så ofta, öfver de m å n g a, måDga nederlagen, å n g r a t v å r feghet, lidit af a t t k ä n n a de g a m l a såren b l ö d a p å n y t t och u n d r a t, om någon a n a r h v a d som döljer sig b a k o m d e t resignerade leende, h v a r m e d vi möta världens medömkan.
D u tillhör den n y a tidens v a l k y r i o r, E l s a; i ditt lilla hufvud hvälfver sig en hel h o p o m s t ö r t a r p l a n e r och d u tror dig v a r a ut- sedd a t t lösa lifvets s v å r a p r o b l e m.
Barn, det h a r u n g d o m e n d r ö m t om u n d e r m å n g a g e n e r a t i o n e r; ä n h a de u n g a s b a n e r b u r i t in- skriften » jämlikhet », ä n » frihet », ä n » upp- lysning ».
D e n n y a tidens budkafle s k a l l blifva m ä n n i s k o k ä r l e k, säger d u, en k ä r l e k så v i d t o m f a t t a n d e, a t t den förenar de högste med de ringaste i ett e n d a b r o d e r s k a p — b a r m h ä r t i g h e t e n s stora b r o d e r s k a p.
Männi- s k o r n a skola blifva r ä t t v i s a, f ö r d r a g s a m m a och rättskaffens, förnöjsamhet och e n d r ä k t s k o l a r å d a p å j o r d e n, och till s l u t a l l t l i d a n d e och nöd försvinna.
D e t ä r m ä n n i s k o s l ä k t e t s gyl- lene ålder, som återlösaren d r ö m d e om, d å stenarne p å G o l g a t a s a r g a d e h a n s fötter, som T i t u s t r o d d e p å, d å h a n från v ä r l d s t r o n e n u t s t r ä c k t e sin h a n d öfver t r e n n e v ä r l d s d e l a r, som föresväfvade P a s c a l, som S h a f t e s b u r y och Tolstoi sökt förverkliga, och som hvarje ä d e l m ä n n i s k o v ä n h o p p a t s p å sedan tidernas bör- jan.
H v e m h a r v ä l hjärta a t t krossa din v a c k r a b u b b l a, lilla E l s a?
D u ä r u n g och o m f a t t a r a l l t u p p h ö j d t och ädelt med ett oför- d ä r f v a d t h j ä r t a s s t o r m a n d e ifver.
H v a d du ä r l y c k l i g, barn, som ä n n u lefver k v a r i illu- sionernas u n d e r b a r a v ä r l d!
H v a d d u ä r rik, som äger hoppets a l l a s k a t t e r!
A c k, d u saliga u n g d o m s t i d med d i n a d u n k l a syner om framtida stordåd, d u lifvets här- liga v å r d a g, d å stjärnorna synas helt n ä r a och m å n s t r å l a r n e s k i c k a h ä l s n i n g a r från det o k ä n - das v ä r l d, d å b l o m m o r n a s s t r å l a n d e skönhet ä r lifvets sinnebild, d å den tillfälliga motgån- gens t å r a r förjagas a f h o p p e t s segervissa le- ende, d å omöjligheter icke finnas till, d å verk- ligheten ä r svept i s a g o s k i m m e r och t r o n låter p a r a d i s e t s gyllene p o r t a r s k y m t a b o r t o m dö- dens m ö r k e r.
Våra barn oeh tidnings- läsningen.
ed r ä t t a skulle v å r tid k u n n a kallas t i d n i n g a r n a s tidehvarf, ty p r e s s e n h a r i d e n s a m m a u p p n å t t ett förut ej a n a d t välde.
K a n detta b e t e c k n a s s å s o m något afgjordt glädjande?
J a g dristar mig icke till att be- s v a r a en så kvistig fråga.
Äro t i d n i n g a r n a ett ondt, så m å s t e det å t m i n s t o n e kallas ett nödvändigt ondt.
F ö r en vuxen m ä n n i s k a med n å g o r l u n d a utveekladt o m d ö m e t o r d e fördelarne af tidningsläsandet helt visst öfver- väga skuggsidorna.
D ä r e m o t m å s t e j a g be- k ä n n a, att det b e r ö r mig s m ä r t s a m t, h v a r
g å n g j a g ser ett b a r n h ä n g a öfver en tidning oeh sluka d e s s brokiga innehåll.
Äfven från- sedt den omständigheten, alt till och med de b ä s t a tidningar m å s t e innehålla åtskilligt, som i förtid ö p p n a r b a r n e n s ögon för allt det onda oeh sorgliga, som r y m m e s i d e n n a värld, s å s k ä m m e r själfva tidningarnas s a m m a n s ä t t - ning lätt d e r a s s m a k för gedignare lektyr.
Inom tre eller fyra spalter få de till lifs små- notiser a n g å e n d e tjugu, trettio olika ä m n e n; d e r a s t a n k e fladdrar från föremål till föremål likt en ostadig fjäril, som omsväfvar femtio blommor, förrän h a n slår sig till ro p å någon af d e m.
Därigenom förlora b a r n e n förmågan att k o n c e n t r e r a t a n k a r n e på ett b e s t ä m d t före- mål, oeh få de s e d a n i h a n d e n en bok, som kräfver en s a m l a d u p p m ä r k s a m h e t, så lägga de den s n a r t nog åsido u n d e r p å s t å e n d e t, att den är tråkig.
Deras hjärna, van vid den lösare m a t e n, tål icke d e n n a h å r d s m ä l - t a r e föda; en viss ytlighet blir lätt följden däraf.
Aro n u b a r n e n — j a g t ä n k e r härvid- lag företrädesvis på gossar — därjämte nå- got n ä s v i s a oeh förnumstiga, så få de lätt den otrefiiga v a n a n att vilja blanda sig i de v u x n a s samtal för att låta det ytliga vetande, de u p p s n a p p a t u r tidningarna, lysa fram; de tillåta sig o m d ö m e n om snart sagdt allt och u p p t r ä d a som s m å löjliga politiei och » för- ståsigpåare ».
Ofverdrifver j a g tilläfventyrs?
Ar j a g k a n s k e den enda, som r å k a t på så- d a n a obarnsliga, lillgamla s m å individer?
Hvilken af b a r n e n s själsförmögenheter får en s u n d och p a s s a n d e n ä r i n g genom tidnings- l ä s a n d e t?
Att den s k a d a r tankeförmågan, tror j a g mig redan lfafva påvisat.
J a g vill gärna tillägga, att b a r n e n s omogna o m d ö m e lätt blir förvirradt genom alla de olika åsikter och framställningar, som ideligen möta i de dag- liga tidningarna.
De förlora k a n s k e förmågan att s m å n i n g o m bilda sig ett eget o m d ö m e.
De bli v a n a att taga allt u r a n d r a h a n d.
Ar det svårt för en vuxen att behålla sitt and- liga o b e r o e n d e midt u n d e r alla d e s s a pres- s e n s skärmytslingar och pennfäktningar, som dagligen förekomma, h u r skall det då gå för ett b a r n s outvecklade urskillningsförmåga?
Men k a n s k e är det de u n g a s känslolif och inbillningsförmåga, som fördelaktigt p å v e r k a s af h v a d de läsa i de dagliga t i d n i n g a r n a?
J a g tror det icke.
J a g vill hellre se min son sluka den ena indianboken efter den a n d r a, till d e s s h a n blir sexton år, än låta h o n o m fråssa i polisunderrättelser, själfmords- skildringar och n e r v r e t a n d e beskrifningar p å alla förekommande brott och olyckshändelser.
J a g vill hellre låta h o n o m läsa litterära alster, som k a n s k e öfverstiga h a n s fattningsförmåga, hellre tillåta h o n o m läsa ett d r a m a af S h a k e - s p e a r e eller en r o m a n af Viktor R y d b e r g, hvilkas s k ö n h e t e r h a n ä n n u ej tillfullo kan u p p s k a t t a, än låta h a n s känsla förslöas oeh h a n s fantasi g r u m l a s genom läsandet af allt det moraliska elände, som återspeglas i d e dagliga tidningarna.
D ä r m e d vill jag dock icke hafva sagt, att icke s å d a n a böcker och tidningar, s o m äro särskildt skrifna för ung- d o m e n, skulle v a r a den allra lämpligaste lektyren.
K a n s k e vi nu äro e n s om, att de dagliga t i d n i n g a r n a äro en o p a s s a n d e föda för gossens tankeförmåga, känsla och fantasi.
Men n u k o m m e r den a n d r a, vida s v å r a r e frågan.
H u r u kan m a n förhindra detta o n d a?
Barn finnas, som icke alls äro r o a d e af läsning, men d e s s a h ö r a säkerligen till u n d a n t a g e n.
De flesta sluka med begärlighet allt, som de k u n n a k o m m a öfver, l ä x b ö c k e r n a oeh veten- skapliga a r b e t e n naturligtvis u n d a n t a g n a.
Att se tidningar i d e r a s h ä n d e r är visst icke ovanligt; b å d e följetongen och notisafdelnin- gen reta d e r a s nyfikenhet.
Skall man n u helt enkelt förbjuda dem att röra vid de intres- santa papperen?
Den förbjudna frukten är söt, oeh det kan lätt h ä n d a, att tidningarna dragas fram i smyg, n ä r föräldrarne vändt ryggen.
Nej, det finns en b ä t t r e utväg.
J a g vill taga mig friheten att å b e r o p a min egen erfarenhet, så att ingen m å k u n n a säga, att jag talar om omöjligheter.
Då vår äldste gosse blifvit så g a m m a l, att han började kasta nyfikna blickar på de af de vuxna så begärligt slukade bladen, talade j a g till honom ungefär så h ä r: » Min k ä r e gosse, du skulle nog h a lust att titta i tid- n i n g a r n a, m e n vet du, af flere skäl föredrar j a g att du låter bli.
Om du n u gör mig till viljes oeh låter dem vara i fred, skall jag i stället b e r ä t t a för dig däraf så mycket, som kan i n t r e s s e r a dig. » Han uppfyllde min ön- skan, och äfven jag höll min del af ö v e r e n s - kommelsen.
J a g b e r ä t t a d e för honom en hel del, exempelvis general Gordons sorgliga öde och hjältemodiga död, Stanleys u p p s ö k a n d e af E m i n P a s c h a, drag af m ä n n i s k o k ä r l e k och m a n n a m o d —, kort sagdt, allt som k u n d e intressera h o n o m.
Ibland, då det förekom en artikel, som förlorade på att ej återgifvas ordagrant, läste j a g den högt för h o n o m, eller också l ä m n a d e j a g h o n o m tidningen och s a d e: » Detta får du g ä r n a läsa, om du vill. » N u är h a n öfver femton år, han vistas ej längre i h e m m e t, och naturligtvis hvarken kan eller vill jag n u m e r a fordra en s å d a n åter- h å l l s a m h e t af h o n o m.
Men jag är glad öfver, att j a g u n d e r de egentliga b a n a å r e n k u n n a t afhålla h o n o m ifrån de fördärfliga tidningarna, och jag h o p p a s, att h a n s smak och urskill- ningsförmåga n u m e r a äro så p a s s utvecklade, att han ej mera skall röna s a m m a s k a d a däraf som i yngre år.
Med h a n s yngre bror förfar j a g på s a m m a sätt och hitintills med s a m m a lyckliga resultat.
J a g bör k a n s k e tillägga, att b å d a g o s s a r n e läsa ofantligt gärna, och att det icke ä r af brist på läslust, som de l ä m n a t tidningarna åsido.
Detta tillvägagående förutsätter naturligtvis tvänne s a k e r: för det första lydiga gossar, som äro r ä d d a att göra sina föräldrar emot oeh för d e r a s skull g ä r n a vilja b ä r a en liten försakelse, för det a n d r a riklig lektyr af annan, lämpligare beskaffenhet; ty n ä r i n g kräfver ett b a r n s känslo- och tankelif, för att icke tala om den lekande fantasien, som ä r d e n n a å l d e r s s k ö n a s t e, men äfven farligaste före- t r ä d e.
Hvad m a n u n d a n d r a g e r b a r n e t med d e n e n a h a n d e n, m å s t e man i en a n n a n form återgifva det med den a n d r a, a n n a r s blir l ä s a n d e t i smyg en n ä s t a n oundviklig följd af en s å d a n njugghet.
Därför, k ä r a föräl- d r a r, om I, liksom j a g, insen faran af det anticiperade tidningsläsandet, så skaffen m å n g a g o d a b ö c k e r o c h u n g d o m s t i d n i n g a r; spåren hellre i något annat, men låten ej de u n g a s själs- förmögenheter svälta eller få en d å l i g n ä r i n g; våren r ä d d a om d e r a s nerver, om d e r a s k ä n s - lighet och icke minst om d e r a s förmåga att k o n c e n t r e r a u p p m ä r k s a m h e t e n på ett värdigt föremål i stället för att låta den splittras oeh förflyktigas bland t i d n i n g s s p a l t e r n a s m å n g a - handa.
Incognita.
En ungdomstidning, som för sitt friska, o m v ä x l a n d e innehåll oeh sin rena, fosterländska a n d a vunnit s å v ä l för- ä l d r a r s oeh l ä r a r e s v a r m a e r k ä n n a n d e som den u n g a publikens lifliga tycke, ä r Kamraten, illustrerad tidning för Sveriges ungdom.
Den h a r från m å n g a håll b e t e c k n a t s som Skandi- naviens obestridligen förnämsta u n g d o m s b l a d och vill göra allt för att fortfarande häfda d e n n a ställning.
» K a m r a t e n » u t k o m m e r med två n u m m e r i m å n a d e n hela året om, äfven u n d e r skolferierna, då de unga ej minst u p p - skatta en hjälpare och deltagare vid syssel- sättningar och lek.
Ä n n u k u n n a alla n u m m e r från årets början erhållas, om p r e n u m e r a t i o n med det första verkställes å n ä r m a s t e p o s t - anstalt.
Yinter.
Två bergslagshistorier.
Ä n k a n s son.
fp|i|et led mot k v ä l l.
Solnedgången b r a n n blodröd p å a n d r a sidan sjön, skogen stod ogenomträngligt svart mot den flamman- de b a k g r u n d e n.
S k y m n i n g e n började falla, s ä n k t e sig som en slöja, s n a b b t och obevekligt.
Ljus blin- k a d e allt flere i stugufönstreu p å s t r a n d e n, och reflexerna af a f t o n r o d n a d e a böljade a l l t b l e k a r e i sjöns s p e g e l b l a n k a is.
E n ä n k a bodde i en af stugorna på stran- den; hon h a d e det smått, men hon h a d e en son, som gjorde h e n n e fattigdomen dräglig.
V a c k r a s t v a r han af t r a k t e n s barn, främst v a r h a n i lek och a l l v a r.
I n g e n j a g a d e s n a b - b a r e än h a n fram öfver den frusna sjön, in- gen stod smidigare och ståtligare än h a n i hoppet, n ä r pojkarne h a d e skidtäfling där- u p p e i Björkebergsbacken.
Och primus var han i skolan — det fanns ingenting, som h a n ej vid första blicken förstod och behöll i min- net.
H a n v a r som s k a p a d af ett a n n a t äm- ne än de a n d r e, h a n v a r ä m n a d a t t stiga högre i världen, än h a n s fäder förmått.
Och u t a n oro i n v ä n t a d e ä n k a n den ålderdom, h v a r s stöd h a n s k u l l e bli.
cSi^&gt; Och hennes spinnrock s u r r a d e i k a p p m e d t a n k a r n a, m e d a n m ö r k r e t föll.
Solnedgången flämtade och s l o c k n a d e b a k o m skogen, och sjön l å g s v a r t som n a t t e n.
M e n d ä r n e r e v a r d e t lif och l u s t i mörk- ret.
D e voro s a m l a d e där, hela byns ung- dom, som s k y a r i storm hvirflade de om hvar- a n d r a, isen y r d e k r i n g s k r i d s k o r n a s s k a r p a klingor, och s k r a t t k l i n g a d e.
D ä r u p p e i stu- gorna v i n k a d e ljusen, och de t y c k t e sig k u n - n a höra b r a s o r n a s hemtrefliga, i n b j u d a n d e var- m a visor — • men h ä r v a r så friskt och skönt, och isen v a r så h ä r l i g t b l a n k och fin — hej, hör, h u r d e t d å n a r oeh b r a k a r, s n a r t ä r vin- tern slut, t a g v a r a p å s t u n d e n, k a n s k e g å r sjön öppen i morgon d a g, t a g fatt, t a g fatt!
.
.
.
D e t v a r då, som det blef tyst och stilla i d e n m y l l r a n d e s k a r a n.
D e t gick som en s u c k öfver isen, så en andlös tystnad, som om m a n v ä n t a d e n å g o t fasansfullt, ingen visste h v a d, ingen v å g a d e röra en lem, för a t t ej det för- s k r ä c k l i g a skulle v a k n a, skulle b r y t a fram — så kom det som en vind, det blef en oro- lig b r å d s k a, d e t v a r som om m ö r k r e t själft fick lif, som om det tog gestalt i m ö r k a s k e p n a d e r, h v i l k a i ä n g s l a n l u p o fram och åter, m a n s å g ingenting, men m a n hörde s n a b b a, o l y c k s b å d a n d e h v i s k n i n g a r, halfkväf- da, tröstlösa snyftningar.
.
.
O c h u t a n a t t de visste, h u r det g å t t till, h a d e a l l a s a m l a t sig p å stranden i en s v a r t k l u n g a, och d ä r i midten låg h a n, den bäste och den störste af dem alla, g e n o m v å t och isig, u t a n a n d a cch u t a n lif.
D e t v a r ingen som sade något, deras stru- p a r voro som h o p t o r k a d e, och deras ögon h ä n g d e som i förtviflan fast vid h a n s d ö d a ansikte, som v a r h v i t a r e än snön.
M e n h a d e n å g o n v å g a t se u p p mot den n ä r m a s t e stu- gan d ä r i b a c k e n, s k u l l e h a n h a sett en s v a r t s k u g g a, som stirrade u t genom fön- stret liksom i en p å t r ä n g a n d e anings s t e l n a n d e skräck — — Gruf-Karin.
N i h a r v ä l hört s a g a n om Bergfrun?
H a r n i inte det, så behöfver ni endast v a n d r a ge- nom s k o g a r n a u p p till F i n n g r u f v o r n a, som g ö m m a sig i v i l d m a r k e n l ä n g s t norr u p p i socknen.
D ä r skall ni fråga efter G r u f - K a r i n, d å finns det alltid någon pojke, som k a n visa er vägen till en g r u f ö p p n i u g litet afsi- des från de a n d r a, den s v a r t a s t e och djupa- ste af dem a l l a, och d ä r vid r a n d e n af bråd- djupet sitter hon, som k a n b e r ä t t a er s a g a n om Bergfrun.
J a g kom dit en v i n t e r k v ä l l h ä r om sistens, och det v a r en k v ä l l, som j a g inte så snart glömmer.
D e t v a r i första s k y m n i n g e n, det v a r ä n n u ljust d ä r u p p e på höjden, men da- l a r n a, som löpte u t ä t alla h å l l djupt under, lågo i d u n k e l, oeh l å n g t bortom bergen p å a n d r a sidan lyste solnedgången med v a r m t eldsken och slog röda flammor u p p genom kvällens k a l l t g r ö n b l å himmel.
N ä r vi kom- mo fram u r skogen, som a l l a r e d a n stod svart och dödstyst, sågo vi ofvanom oss grufbygg- n a d e r n a resa sig d u n k l a och stora, och bred- vid en, som låg afsides från de a n d r a, syn- tes den s p ö k l i k t s v a r t a silhuetten af en män- n i s k o g e s t a l t mot den sidenröda b a k g r u n d e n.
D e t v a r G r u f - K a r i n — folk sade mig, att h o n suttit d ä r d a g u t och d a g in, så i å n g t de mindes t i l l b a k a, b å d e s o m m a r och vinter, tidigt om morgonen gick hon dit, och h o n s a t t d ä r till sent om k v ä l l e n, hon satt d ä r och v ä n t a d e a t t få se Bergfrun.
H o n t a l a d e om sin historia för hvem som ville höra, men aldrig gaf hon sin å h ö r a r e en blick eller tan- k e, det v a r som om hon b e r ä t t a d e endast för sig själf, för a t t smekas af det vemodiga tonfallet i sin egen röst, för a t t höra sin s t ä m m a alltid besjunga d e t t a enda, som v a r hennes lif.
O c h det var så h ä r hon t a l a d e: » Se, att Bergfrun lefver ä n, det tror inte ni, men j a g vet det, j a g.
J a g h a r sett skym- ten af henne, m å n g a gånger, fast j a g aldrig k u n n a t k o m m a henne n ä r a — hon ä r r ä d d för mig, det ä r hon, hon vet, a t t j a g s k a l l h ä m n a s en g å n g, h ä m n a s, därför att hon tog min k ä r a s t e ifrån mig.
N i tror, a t t det är s p r ä n g s k o t t e n, som d å n a och m u l l r a d ä r n e r e i g å n g a r n a, och a t t det ä r d y n a m i t e n, som b ä n d e r k l i p p a n i stycken d ä r n e r e i under- j o r d e n.
A n e j, det ä r nog Bergfrun, det; det ä r hennes dofva röst och hennes vrede som skrattar.
H o n h a r sitt slott därnere, h å l o r n a ä r o hennes g e m a k och schakten hennes k a m - rar.
M e n s t u n d o m får hon l ä n g t a n till da- gens ljus, och d å svingar h o n sig u p p u r djupet p å vingar, som g l ä n s a som bergens a l l a metaller, och d å d a n s a r hon öfver gruf- ö p p n i n g e n.
H v a r f ö r, tror ni?
I n t e vill hon fröjda sig å t solens sken och å t m a r k e n s fägring — ånej, h o n t r å n a r efter älskog, efter v å r a m ä n s s t a r k a f a m n t a g och v å r a gossars v a r m a l ä p p a r.
O c h fager ä r h o n, hon t a r deras h å g och v ä n d e r bort deras tan- k a r, följa måste de, ned störta de utefter k l i p p v ä g g a r n a, och h v a d som blir k v a r af deras u n g d o m, det ä r ett linöst stycke k ö t t och ett p a r stirrande, d ö d a ögon.
D e ögo- nen, de ögonen — de vidgade sig, n ä r de sågo Bergfrun, och de s l u t a sig aldrig, de stirra alltid l i k a isigt, l i k a liflöst.
Bergfrun tog lif och själ u r dem, och det v a r till hen- ne de t a l a d e sina sista ord, i n n a n de föllo — det v a r fagrare ord, ä n de t a l a t nånsin i lifvet.
H u r v a r det, min k ä r a s t e sjöng, n ä r h a n sett henne och n ä r h a n visste sitt öde.
Bergfru, Bergfru, sade h a n, d u ä r hvitare i b a r m e n än någon jordens k v i n n a, ingen ä r så mjuk och fager som du, n ä r du d a n s a r öfver det s v a r t a djupet, din kjol b l i x t r a r af guld och ä d l a stenar, och d u h a r k r o n a af röd k o p p a r och blyets g l a n s d r o p p a r k r i n g dig, och n ä r d u sjunger, ä r det m a l m som klingar, och n ä r d u ser p å mig och ler och bjuder mig din b a r m a t t hvila vid från allt lifvets ångest och möda, då vet j a g, a t t j a g skall dö, d å m å s t e j a g väl följa dig, ned i d j u p e t.
.
.
T r o r ni h a n h a d e ö r a för mig, n ä r han s a d e de orden, fast j a g ä n d å v a r hans käresta?
Och så p å n a t t e n föll han, och det v a r inte likt a t t få lif i honom, Bergfrun l ä m n a r ingenting k v a r, hon.
Där- nere p å botten l å g h a n, h a n s k r o p p h a d e j a g k v a r, a r m e n k u n d e j a g l ä g g a om mitt lif, och l ä p p a r n a k u n d e j a g k ä n n a mot mina — men h a n s t a n k a r h a d e j a g inte, h a n 3 lif h a d e hon tagit ifrån mig, hon Bergfrun — men vänta, ' v ä n t a, j a g s k a l l väl k o m m a hen- ne p å lifvet en gång, och då skall j a g fråga henne, h v a d hon h a r gjort med honom, min gosse, och d å s k a l l det bli en d a n s neri djupet!
.
.
.
» G r u f - K a r i n s l u t a d e med ens, hon gaf till ett h å r d t s k r a t t, och så v a r det tyst.
Det v a r inte godt för mig a t t säga n å n t i n g hel- ler, jag smög mig bort och v ä n d e åter mot dalen.
J a g såg mig om, i n n a n j a g gick in i djupa skogen, och d ä r satt hon än och stir- r a d e ned i grufvan, hennes orörliga silhuett t e c k n a d e sig s v a r t mot den blodröda solned- gången.
D e t ä r l ä n g e sen den kvällen n u, men G r u f - K a r i n sitter nog k v a r d ä r u p p e än i d a g.
Karl Erik Forsslund, Kvinnofrågorna vid årets riksdag.
f vinnofrågan och arbetarefrågan lära ju vara tidens viktigaste, allvarligaste, till sina kon- sekvenser mest genomgripande spörsmål.
I littera- turen märker man det granneligen — men i poli- tiken?
Hvad särskildt angår frågor berörande kvinnans ställning i samhället, kan det visserligen inte på- stås, att riksdag och regering helt och hållet non- chalera dem — det vore för mycket sagdt — men inte heller lägga statsmakterna i dagen något synnerligen varmt reformnit på kvinnolagstiftnin- gens område, det är åtminstone fullt säkert.
Vid innevarande års riksdag har man att an- teckna en k. proposition angående barnmorskors pensionering, en motion-om statsanslag till under- stöd åt läroanstalter, som utbilda lärarinnor i hushållsgöromål och en dito om strängare lag- bestämmelser i fråga om faders skyldighet att lämna uppfostringshjålp till sitt oäkta barn.
Den sistnämnda motionen är väckt af kontrakts- prosten J.
G. Hazén, som i Andra kammaren re- presenterar Vestbo härad af Jönköpings län.
Motionären framhåller skarpt det orättvisa i att modren, kanske oftast den minst felande, i fler- talet fall blir den, som ensam får bära bördan af barnets uppfostran, medan fadren genom att af- flytta från orten och — som det heter — göra sig osynlig, lätt nog undandrager sig hvad som borde vara och äfven enligt lag är hans ovillkor- liga skyldighet.
Föräldrar skola i mån af behof och hvar efter sin förmåga hjälpas ät att försörja hvarandra och sina gemensamma barn, så bjuder lagen, och den gäller äfven för illegitima förbindelser.
Men flyttar fadren, som sagdt, sin kos, eller saknar han ut- mätningsbara tillgångar, så faller hela bördan på modren, och hon har ingen möjlighet att gent emot den försumlige eller tredskande barnafadren göra sin rätt till uppfostringsbidrag från hans sida gällande.
Modren kan lagen nå, men icke fadren.
&gt;En sådan skriande åtskillnad, » säger motionä- ren, » vid i grunden likartad förseelse måste förr eller senare vika för den ur kristendomens djup framsprungna humanitetsidé, hvilken framtränger i denna tid och kännetecknar sig äfven däri, att den häfdar den svagares rätt.
Inför densamma är det visst, att det bör komma till kraftigare erkännande och klarare uttryck, att sedlighetens plikt och upprättelsens förbindelser äro lika för man och kvinna — och detta icke allenast till fromma för sedligheten själf, utan jämväl till för- mån för de arma, vanlottade barn, hvilka redan från början äro ställda utanför ett föräldrahems ljuflighet och därför böra i de öfriga samfunds- formerna vinna ett ökadt stöd. » Hr Hazén har i den danska lagstiftningen funnit förebilden till den reform han påyrkar.
I Dan- mark är en moders ställning i det fall, hvarom här är fråga, långt bättre tryggad än hos oss.
Ar det så att det henne tilldömda uppfostringsbidra- get icke i rätt tid betalas, och kan hon förete attest från den kommun, hvari hon vistas, att hennes förmögenhetsförhållanden och arbetsförtjänst icke tillåta henne att ensam sörja för barnets försvar- liga underhåll och uppfostran, så är hon berätti- gad att fordra bidraget för det sista året från fattig- vården i den kommun, hvari fadren uppehåller sig, utan att detta betraktas som en henne meddelad fattighjälp.
Lyckas det icke att finna hans uppe- hållsort, kan bidraget affordras den kommun, han i fattigvårdshänseende tillhör.
Modren erhåller sålunda under alla förhållanden det henne tiller- kända bidraget, och den kommun som utbetalat det, äger sedan att gent emot den försumlige fadren med rätt stor kraft göra sin rätt gällande, vare sig genom införsel i hans inkomster, utpantning eller tvångsarbete.
Med hänvisning till den danska lagen begär nu motionären af riksdagen, att den måtte hemställa till regeringen om förslag till liknande bestäm- melsers införande i vår fattigvårdsförordning.
Att i dylika bestämmelser skulle komma att ligga förödmjukelse och kännbart tvång för den försum- lige fadren, erkänner motionären villigt, men han anser ock, att farhågan för ett sådant tvång skulle verka hälsosamt och manande till frivillig upp- görelse.
Därigenom skulle också » en mera kraftig förnimmelse göra sig gällande, att förseelse kräfver uppgörelse, och att denna uppgörelse från mannens sida éj är så att säga en nådegåfva, utan en verk- ligt borgerlig plikt inför en icke allt för vanmäktig lag. » Den andra här ofvan omnämnda motionen är väckt af Göteborgsrepresentanten i Andra kamma- ren, folkskolläraren A. F. Liljeholm.
Mat och dryck äro minsann inga oväsentliga faktorer för lösningen af det oss alla intresserande problem, som heter huslig lycka.
Men likasom vi i katekesen lärde oss att med » dagligt bröd » menas allt hvad till lifvets nödtorft och uppehälle kräfves, så måste vi då också till maten räkna duken, hvarpå den framsättes, noggrannheten hvar- med den serveras.
Så fattadt, ligger det icke så litet sanning i den utmärkte doktor Hagdahls hu- moristiska sats, att hustrun tillägnar sig mannens hjärta tvärs öfver middagsbordet.
Emellertid ingår en hel massa annat godt i hvad man kallar hushållsgöromål, hvilket icke torde be- höfva närmare utvecklas för denna tidnings älsk- värda läsekrets.
Det har i Iduns spalter skrifvits så mycket om bästa sättet att med små tillgångar få ett mindre hushåll att \ k ihop, så nog skall hr Liljeholm senteras, när han skrifver: » Man vågar tryggt påstå, att hustrurnas brist- fälliga kunskap i hushållsangelägenheter är en af de väsentligaste orsakerna till arbetsklassens då- liga ställning, » hvilket yttrande väl ändå torde tåla vid någon liten afknappning.
Med rätta påpekar dock motionären, hvilken demoraliserande inverkan ett oordnadt, vanvårdadt hem måste utöfva på samtliga famitjemedlemmarne,
70 icke minst på familjeförsörjaren själf, som af otrefnaden i hemmet lätt nog drifves till krogen, likasom barnen drifvas ut på gatan.
Att under sådana förhållanden undervisningen i hushålls- göromäl är en angelägenhet af den största bety- delse för folkets uppfostran till inre kraft och yttre välstånd, ligger i öppen dag.
Regering och riksdag anslogo år 1892 5,000 kr.
för beredande af undervisning i huslig ekonomi åt eleverna i den vid högre lärarinneseminariet anordnade fjärde årskursen.
Det undervisnings- ämne, som sålunda blifvit upptaget i läroplanen för de högre flickskolorna, bör icke heller undan- hållas folkskolorna, anser motionären, som erinrar, hurusom på senare tiden den viktiga frågan till- dragit sig synnerlig uppmärksamhet, ej blott af pedagoger, utan äfven af statsmän och national- ekonomer.
I Frankrike och Belgien har regerin- gen tagit den om hand, i England och Skottland regeringen och kommunerna, i Tyskland och Schweiz föreningar och enskilde.
Öfver allt anses den som en sak af största vikt.
Första försöket i vårt land gjordes i Stockholm 1881, där f. n. undervisning i hushållsgöromål meddelas i 4- folkskolor.
I Göteborg inrättades tio år senare ett skolkök, hvarest öfver 400 flickor från stadens folkskolor åtnjutit dylik undervisning.
Exemplen från Stockholm och Göteborg hafva bland andra orter följts af Malmö, Nyköping och Lysekil.
Svårigheten har emellertid varit att anskaffa fullt dugliga lärarinnor, och det är för att afhjälpa denna brist, som hr Liljeholm föreslår ett anslag om 3,000 kr.
för år 1896 att användas till under- stöd åt läroanstalter, som utbilda lärarinnor i hushållsgöromål med särskildt afseende fäst vid folkskolans flickor.
Den behjärtansvärda motionen synes förtjänt af all framgång.
Så; återstår då att nämna några ord om rege- ringens förslag till en pensionsanstalt för barn- morskor.
Det har tillkommit på initiativ af riks- dagen, som år 1888 aflät en skrifvelse i ämnet till regeringen.
Redan året förut hade ett i Stock- holm hållet barnmorskemöte petitionerat i samma syfte.
Att verkligen något måste från statens sida göras för att bereda uttjänta barnmorskor en bättre lott på gamla dagar än den, som kommer många af dem till del, har utan undantag erkänts af alla de myndigheter, som haft att yttra sig i frågan.
1 riksdagens ofvanberörda skrifvelse framhölls sär- skildt, att då staten en gång åtagit sig barnmorske- väsendets ändamålsenliga ordnande, staten också borde sörja för, att barnmorskorna blefve bättre tillgodosedda i ekonomiskt hänseende och ej be- höfde motse att tillbringa sin ålderdom i nöd; » blott på sådant sätt kunde man nämligen begära ett fullt tillfredsställande uppfyllande af de med yrket förenade plikter och hindra att dugliga kvin- nor afskräcktes från att ägna sig åt barnmorske- kallet. » Den sist framhållna synpunkten borde i och för sig vara åtgörande.
Allt allmännare hör man den önskan uttalas, att äfven bildade flickor oftare än nu är händelsen måtte ägna sig åt en verk- samhet, som i sanning kräfver eller borde kräfva icke allenast gedigna kunskaper, utan äfven fram- stående personliga egenskaper hos dem, som ut- öfva densamma.
Men förutan större trygghet mot misére i åldrens dagar, kan detta önskningsmål helt visst icke förverkligas.
Regeringens förslag innebär upprättandet af en ålderdomsunderstödsanstalt, hvars kostnader skola bestridas genom afgifter af kommuner och i deras tjänst anställda barnmorskor samt genom fyllnads- bidrag af staten; enskildt praktiserande barn- morskor skola icke erlägga några afgifter till an- stalten, men i stället vidkännas minskning i un- derstödsbeloppet.
Den afgift som årligen af hvarje barnmorska skulle erläggas, är föreslagen till 5 kronor.
Högsta pensionsbeloppet är 200 kr., att tilldelas barn- morska, som under fast anställning i kommuns tjänst förvärfvat minst 30 tjänsteår och antingen uppnått 65 års ålder eller ock fyllt 55. år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit ur- ståndsatt att vidare utöfva sitt yrke.
För en utförlig redogörelse för det omfattande förslaget i öfrigt sakna vi utrymme.
Den som sär- skildt intresserar sig för detsamma kan för en 10 eller 25 öre köpa det i Deléens bokhandel, Stora Nygatan 12, då k. m:ts proposition mr 5 efter- frågas.
Detta är i korthet hvad innevarande års riks- dag har att erbjuda af frågor, som mera direkt beröra kvinnan och hennes ställning i samhället.
Naturligtvis finns det motioner, som också äro af beskaffenhet att tilldraga sig en del kvinnors sär- skilda uppmärksamhet, såsom hr Söderbergs om 1 D U N rätt för lärare och lärarinnor i geografi att mot half afgift beresa statens järnvägar, hr A. Ericsons om förändrad tid för den s. k.
» pigflyttningen » eller i allmänhet tjänstfolks flyttningstid m. m.
De höra dock till ett särskildt kapitel och torde ej i denna redogörelse vara på sin rätta plats.
Damernas älsklingsdryck.
N å g o t o m kaffet, d e s s tillagning, s u r r o g a t e r m. m. af En gammal kaffemosier.
(Forts. o. slut från föreg.
n:r.)
I E n g l a n d, d e r te drickes oändligt myc- k e t m e r a än kaffe, får m a n i regeln eländigt kaffe.
D e t t a beror på, att i E n g l a n d n ä s t a n allt det kaffe, som säljes till k o n s u m t i o n i h e m m e n eller r e s t a u r a n tern a, är b r ä n d t och m å l e t kaffe, som t i l l h a n d a h å l l e s i fina p a k e - ter med p r u n k a n d e etiketter.
M e n b å d e » Fi- nest M o c h a coffee », » Noted old m o c h a », » Finest P l a n t a t i o n Coffee » och » Delicious F a m i l y Coffee » äro i regeln intet a n n a t än cikoria, potatis eller rötter, b r ä n d t och m å l e t t i l l s a m m a n s med en försvinnande portion kaffe.
I F r a n k r i k e d ä r e m o t får m a n oftast ett förträffligt kaffe, liksom i Belgien och H o l - land.
D e s s a t v ä n n e s i s t n ä m n d a l a n d kon- sumera, r ä k n a d t p r person, det mesta kaffet.
D ä r n ä s t k o m m a Schweiz, D a n m a r k, T y s k - land, Sverige och F r a n k r i k e.
E n g l a n d och R y s s l a n d stå sist i fråga om kaffekonsumtion.
E t t alldeles särskildt r u m i vår kaffedrick- ning i n t a g a kaffesurrogaterna, som äro legio.
D e t a l l r a mest b e k a n t a kaffesurrogatet ä r cikorian, en v ä x t med b l å h v i t a b l o m m o r och en frukt som, väl k u l t i v e r a d, blir stor och köttig.
D e n n a frukt t o r k a s, brännes och ma- k a som kaffe och b l a n d a s sedan med v a t t e n, till dess m a n erhåller en b r u n s v a r t, fet och tjock massa.
D e n vid bränningen u t v e c k l a d e oljan gifver cikorian en kaffelik smak, men förtärd i större kvantiteter k a n cikorian v a r a g a n s k a skadlig.
Själfva cikorian förfalskas ofta med tegelmjöl, o c k r a, torfpulver, sten- kolsaska.
M a n u p p t ä c k e r emellertid ytterst lätt, om kaffe ä r tillsatt med cikoria, t y dylikt m å l e t kaffe färgar k a l l t vatten, som hälles däröfver, genast b r u n t.
A n d r a, mer eller m i n d r e s k a d l i g a eller onyttiga kaffesurrogater, äro » Natronkaffe », » L ö w e l a n d » m. fl.
Till tillverkningen af dessa surrogat a n v ä n d a s hvete, hafre, råg, bönor, ärtor, potatis, ollon, rötter, kastanjer, J o h a n - nisbröd m. m.
J a, j a g h a r en g å n g i min ungdom d r u c k i t kaffe, k o k t p å • — b r ä n d a brödkanter!
T y s k l a n d ä r det l a n d, d ä r kaffesurrogater i kolossal s k a l a a n v ä n d t s, och i T y s k l a n d ä r det också, som m a n p å senare åren fram- k o m m i t med ett alldeles n y t t kaffesurrogat, som intager en helt och hållet särskild ställ- ning bland kaffesurrogaten och tillsättningarna.
Det är Kathreiners Kneipp-maltkaffe.
U n d e r det de flesta hittills k ä n d a kaffesurro- gater äro fullständigt värdelösa ifråga om kaffets viktigaste e g e n s k a p, aromen, och som näringsmedel, j a, i de flesta fall k u n n a be- tecknas som skadliga, ä r Kneipp-kaffet icke blott ett u t m ä r k t näringsmedel, som, b l a n d a d t med ä k t a kaffe, tillför d e t t a en ny, god egen- s k a p, u t a n det h a r kaffets egen, speciela s m a k och arom.
Kneipp-kaffet består nämligen af u t v a l d t m a l t, som rostats i h e l a k o r n; men genom en särskild procedur impregneras dessa malt- k o r n med en s t a r k kaffeessence, som distille- 1895 rats u r kaffefrukten och h v a r i g e n o m malt- k o r n e t tillföres det verkliga kaffets smak och arom och det, som ä r kaffets a och o, kaf- fets » själ » så a t t s ä g a: koffeinet.
Kneipp-kaffet h a r v u n n i t en oerhörd m a r k - n a d och h a r n u äfven börjat säljas i Sverige.
D e f ö r n ä m s t a mediciniska auktoriteter i Sve- rige h a u t t a l a t sig med största e r k ä n n a n d e om d e t s a m m a och s ä r s k i l d t r e k o m m e n d e r a t det som familjekaffe.
Kaffets smak, allt kaffes s m a k, v a r e sig m a n a n v ä n d e r e n b a r t kaffe eller b l a n d a r det med en eller a n n a n kaffetillsättning ä r emel- lertid i sista h a n d beroende af tillagningen.
Och, e h u r u konsten a t t k o k a en k o p p godt kaffe ä r g a n s k a lätt, ä r det likväl m å n g e n som icke k a n d e n s a m m a, u t a n förstör kaffet genom felaktig tillagning.
Den urgamla, vanliga kokningen i p a n n a har, som mera ekonomisk, sina företräden.
N ä r kaffet ä r k o k t och a f k l a r a d t, bör det u p p h ä l l a s på ett a n n a t k ä r l, så a t t ej bitter- ä m n e n a i kaffet m å försämra s m a k e n.
Kaffe- p a n n a n bör åtminstone en g å n g i v e c k a n ur- k o k a s med litet soda och v a t t e n.
» P u m p a n » öfvergifves allt mer och mer.
Dess egentliga företräde är, a t t den håller sig r e n a r e än kaffepannan, h v a r s m ö r k a inre ä r mera otillgängligt och s ä l l a n så noga efter- ses.
Slarfvigt tjänstfolk och s m å olycks- händelser, som ofta inträffa med p u m p a n, göra b r u k e t af d e n s a m m a k o s t b a r a r e än an- skaffandet af en ä n d a m å l s e n l i g filtrerapparat, med hvilken m a n ovillkorligen bäst får fram kaffets finaste och a n g e n ä m a s t e egenskaper.
D y l i k a k a f f e k o k n i n g s a p p a r a t e r finnas i m ä n g d, men de d y r a s t e och mest invecklade äro icke alltid de b ä s t a.
F ö r 2 å 3 kronor erhåller m a n i ett v ä l s o r t e r a d t bosättningsmagasin en god kaffe-filtrerapparat af b r ä n d lera.
T i l l a g n i n g e n p å en d y l i k a p p a r a t ställer sig k a n s k e en liten, liten s m u l a d y r a r e ä n a t t k o k a i p a u n a, men d e n n a olägenhet hjäl- pes lätt, om m a n — j a g t a l a r n u h u f v u d s a k - ligen om familjer och till h u s m ö d r a r n a!
— tillsätter en tredjedel eller mer af det K a t h - reiners Kneipp-maltkaffe j a g förut t a l a t om.
E n a n n a n s a k är, att m a n alltid bör b l a n d a flere kaffesorter t i l l s a m m a n s.
D e t t a ä r en af hemligheterna a t t m a n alltid i F r a n k r i k e får så godt kaffe, ty d ä r b l a n d a r m a n i regeln tre sorter t i l l s a m m a n s.
E n b l a n d n i n g af t. ex. en tredjedel h v a r d e r a af J a v a, S a n t o s eller G u a - t e m a l a och K a t h r e i n e r s Kneipp-kaffe ger ett helt e n k e l t y p p e r l i g t familjekaffe.
Beträffanda detta senare i a k t t a g e s följande.
Kneippkaffet bör m a l a s groft p å v a n l i g kaffekvarn.
Det slås därefter p å k o k k ä r l e t och öfvergjutes med k a l l t v a t t e n.
S e d a n det k o k a t u p p, låter m a n det sakta k o k a ett p a r m i n u t e r och slår sedan p å det a n d r a m a l n a kaffet, rör om det hela och k o k a r det ytterligare ett p a r minu- ter.
Ä n n u b ä t t r e är, om det m a l d a kaffet slås p å en filtrer-kaffe-apparat, hvarefter det öfvergjutes med det k o k a n d e K n e i p p kaffet.
T i l l morgonkaffe k a n m a n g ä r n a t a g a t. o. m.
hälften Kneipp-kaffe eller mera, till eftermid- dagskaffe mindre.
E n u t m ä r k t fördel m e d Kneipp-kaffet är, a t t det icke, som a n d r a kaffetillsättningar, k a n förfalskas, d å det säl- jes i hela korn, i förseglade p a k e t.
M y c k e t mera vore a t t säga om kaffet, dess i n t r e s s a n t a historia, öden och äfventyr, men j a g h a r redan p r a t a t nog.
I ett äro vi nog i a l l a fall ense: a t t » kaffetåren den bästa är af alla jordiska drycker I »
I D U N Ur notisboken.
Framtidens kvinnoläkare.
Aderton kvin- liga studerande finnas för närvarande vid Karo- linska institutet härstädes, nämligen kandidaterna Anna Ahlström, Elin Beckman, Anna Dahlström, Maria Folkeson, Thora Granström, Sofia Holm- gren, Hertha Johansson, Signe af Klintberg, Signe Knocn, Matilda Lundberg, Sigrid Molander, Ada Nilsson, Siri von Porat, Julia Rosenbaum, Ellen Sandelin, Berna Skog, Anna Stecksén och Alma Sundqvist.
* Restaurering af gobeliner har hittills i Sverige varit betraktad, om ej som en omöjlighet, så dock såsom ett arbete, förenadt med så stora svårigheter och kostnader, att ägare af gamla med- farna gobeliner hellre låtit tiden fortsätta sitt för- störelseverk än vidtagit åtgärder för deras repa- ration.
Handarbetets vänner har emellertid nu beredt en möjlighet till renovering af gobeliner.
I dessa dagar har den intresserade allmänheten å föreningens lokal vid Brunkebergstorg kunnat öfvertyga sig om, huru lyckligt detta försök slagit ut.
Någon har hittat en gobelin från, som det synes, midten eller slutet af 1600-talet i ett mise- rabelt skick med hål vid hål, stora stycken upp- slitna eller i trasor.
Kanske har detta mästerverk tjänat som en golfmatta i något tarfligt h u s.
Så- dant har man hört talas om.
Af bårdens mönster har man insett konstverkets stora värde.
Så har man vändt sig till Handarbetets vänner, som, så- som man vet, redan drifvit gobelinsväfnadskonsten mycket långt.
Här har emellertid förelegat ett ytterst svårt, tålamod och grundliga insikter kräfvande arbete.
Den senare egenskapen besitter bland föreningens många dugande krafter företrädesvis fröken Ha- milton, som för kort tid sedan med statsunderstöd företagit en studiiresa i Frankrike, och särskildt satt sig in i gobelinväfnadskonsten.
Det är hon som nu är föreståndarinna för denna afdelning af föreningens verksamhet.
Tålamodet har fått ett vackert uttryck i dessa tusen sinom tusen nålsting, som under månader genomfarit den väldiga väf- ven och fullbordat ett af de mest omsorgsfulla renoveringsarbeten man gärna kan tänka sig.
Ty det är väl att märka, att nästan hvar enda lucka, för att ej tala om hvarje litet hål, måst ifyllas genom broderi och ej genom väfnad.
Där denna senare metod användts, märkes skilnaden mellan den äldre väfven och den nyare på ett ganska framträdande sätt.
Denna nya sida af föreningens verksamhet har också genast tagits i anspråk.
På dess verkstäder håller man nu på att renovera en hel serie af vackra gobeliner, och från k. förrådskammaren komma troligen flere sådana att öfverlämnas till behandling.
* Svensk kvinnoslöjd i London.
» Scandina- vian Art Industries » är namnet på en affär, som fru Agnes von Walterstorff från Stockholm forti- det år öppnade vid Brook Street i London för ut- ställning och försäljning af hufvudsakligen sveu- ska konstslöjdalster, ungefär i samma stil som fröken S. Giöbels affär i Palmeska huset härstä- des.
Butiken vid Brook Street befanns emellertid snart vara för trång och obekväm, hvarför affä- ren från och med detta års början flyttades till n:r 19 South Molton Street.
Men äfven där är lokalen för liten, hvarför en ny förhyrts från 1 april i n:r 440 Oxford Street, som bekant en af Londons förnämsta och mest trafikerade butik- gator.
I ett rum innanför den nya butiken kom- mer det för engelska ladies oundvikliga eftermid- dagsteet att serveras af flickor, klädda i skandi- naviska folkdräkter.
71 Vasateatern ger i morgon lördag en med ej så litet intresse motsedd nyhet: Harald Molanders våde- vill » Vasariddare ».
Vi kunna först i nästa num- mer, inberätta något från premieren, af hvilken man väntar sig så mycket vissare framgång, som hr Molanders nya stycke, då det nyligen före- drogs i en enskild literär krets, gjorde synnerlig lycka.
Särdeles skall fru Anna Norrie i hufvud- rollen ha en högst tacksam uppgift.
SSdra teaterns nya program bar fått alla skrat- tarne på sin sida, och då väl åtminstone hälften af mänskligheten ej har något emot att hjärtligen le, bör detta betyda detsamma som en varaktig framgång.
Den lilla inledande enaktaren » Gräs- hoppan » kan saklöst öfverhoppas, men Daschs lustspel » Neckens dotter » är genomgående lustigt och uppfriskande, nästan galliskt trots den tyska källan.
Hr Bergström finner i hufvudrollen till- fälle att utveckla sin saftiga komik från dess allra bästa sidor, och bland öfriga medspelande må särskildt nämnas fruarna Chrisliemsson och Lam- bert, fröken Paldanl samt herrarne Wagner och Sternvall.
Violoncellisten Henry Bramsen gaf i tisdags sin första offentliga konsert härstädes i Musikaliska, akademiens stora sal inför en sorgligt fåtalig, men dess mera tacksam publik.
Den unge konsertgif- varen visade sig vara en verkligt framstående vir- tuos på sitt välklingande instrument.
En solid teknik, känsligt föredrag och god uppfattning kän- netecknade hans spel.
Särskildt dokumenterade han sig som en mycket framstående flageolelt- spelare.
— Fru Dina Edling föredrog på ett för- träffligt sätt några visor, och ackompagnementet sköttes förtjänstfullt af fröken Emelie Ulfsax.
En andra konsert gifves i afton fredag med bi- träde af konsertmästaren F. Book och fröken Alf- hild Larson.
v Fjärde kammarmusiksoarén ' gifves nästkommande tisdag i Vetenskapsakademien efter ett som van- ligt godt program.
Oupplösliga band.
N o v e l l för I d u n af Sylvia.
(Forts.) Tants egen historia, aldrig endast anad.
berättad, Några sirliga p r o m e n a d p o l o n ä s e r, förtju- s a n d e b l o m s t e r b u k e t t e r, ett offer åt principer eller ett uteblifvet frieri och en doft af viss- n a d e rosor.
Teater och musik.
P å detta sätt genomgick j a g h å g k o m s t e r och förhållanden, möjligtvis icke riktigt ' i en följd- riktig ordning, u t a n en s m u l a hit oeh dit.
Icke heller k u n d e j a g för min inre syn fram- trolla de bilder, som j a g mest älskade, ty i stället för farbror Gabriel, tyckte j a g mig se Magnus, och d å j a g ville s k å d a Göstas fina, bleka, tillbedda anletsdrag, förvandlade de sig till ett solbrändt, skarpt, energiskt ansikte, som oförsynt h v i s k a d e: » jag k a n inte lefva u t a n dig! » Men j a g inbillar mig, att om m a n sanningsenligt skulle ge form åt sina inre syner eller p å p a p p e r e t sätta u p p sina fun- deringar, t a n k a r, föreställningar, h å g k o m s t e r och idéer i d e n ordning de infinna sig, så fruktar j a g det skulle bli ett s å d a n t virrvarr, att det lätt nog k u n d e ge anledning till en oeh a n n a n T u f v a p r o c e s s.
Kungl.
operan bjuder under den närmaste tiden på ett synnerligen intressant gästspel.
Den från ett par föregående besök härstädes bekante och högt uppburne operasångaren d ' Ändrade kommer nämligen att uppträda i några af sina mest fram- stående partier.
Början göres i morgon lördag med operan » Don Juan », i hvilken som bekant hr d ' Andrade innehar titelpartiet.
Den framstående sångaren kommer vidare att sjunga titelpartiet i » Vilhelm Tell » och Volframs parti i » Tannhäuser. » Emellertid satt j a g n u h ä r i min m å n b e - lysta enslighet, en f. d. arftagerska eller åt- minstone m e d dåliga utsikter att en gång få öfverta min arfvedel.
Hvad det n ä r v a r a n d e eller den n ä r m a s t e framtiden beträffar, så voro mina förhållanden icke särdeles lysande.
Ty vid kusin M a g n u s ' u p p t r ä d a n d e visade d e t sig snart, att h a n, 4 » h v a d mig beträffar, ej h a d e lust att t r ä d a i sin faders fotspår.
T a n t h a d e naturligtvis varit outtröttlig att skildra d e n ställning j a g intagit d ä r i h u s e t och de donationer, s o m säkert skulle tillför- s ä k r a t s mig i oeh för en framtida utkomst, därest farbror ej h a d e trott sig v a r a b a r n - lös o. s. v. Magnus lyssnade till h e n n e s ord, u t a n att likväl själf fälla ett enda till min förmån, och som h a n därtill icke syntes h a h å g att skapa någon egentlig hemtrefnad omkring sig, u t a n var bäst belåten, om m a n l ä m n a d e h o n o m åt sig själf, s å erforo vi s n a r t en förödmjukande känsla af att v a r a totalt öfverflödiga.
» Han ä r rent af en fruntimmershatare, » sade tant, oeh som detta var en af d e man- liga k ä n s l o s t ä m n i n g a r, hvilka h o n h v a r k e n k u n d e förstå eller tyckte o m, s å började h o n s n a r t vantrifvas i h a n s n ä r h e t.
» En riktig fruntimmershatare, » u p p r e p a d e b o n m e d lätt höjda ögonbryn och en axelryckning.
» Den sköna Heloise m å t t e grundligt h a botat h o n o m •för den svaghet h a n en gång visat det täcka könet, » tillade h o n o c h började efter d e n n a stund g ä r n a själf gå u r vägen för h o n o m, d å han ströfvade ut m e d b ö s s a n öfver axeln.
Efter ett bref från Gösta von Herbert fann tant emellertid, att h o n icke längre k u n d e u n d e r l å t a att r å d g ö r a m e d familjens hufvud a n g å e n d e v å r förbindelse.
Hon framställde vissa o m s t ä n d i g h e t e r s å som de kort före far- b r o r s frånfälle h a d e gestaltat sig.
Men innan hon ä n n u talat till slut om de förhoppningar vi ägt och det ovissa i v å r a n ä r v a r a n d e ut- sikter, s å fick h o n del svar, att min kusin, med salig d u m b o m, a n s å g de ä k t e n s k a p lyck- ligast, s o m icke blefve utaf och, att h a n för sin del icke ville lägga två strån i k o r s för att störta oss i ofärd.
» Kärleken h a r en gång förvillat honom, n u h a r h a n genom d e n blifvit förvildad, » s a d e tant, s o m efter d e n n a s t u n d blef alltmera b e - nägen för en ä n d r i n g i våra dagliga förhål- landen.
» Kusin Gabriel h a r varit temligen generös mot mig, » e r k ä n d e h o n, » oeh s o m j a g h a r n å g r a t u s e n t a l s kronor i b e s p a r i n g a r s a m t där- till i lifränta oeh p e n s i o n e r åtskilliga h u n d r a - tal i s a m m a mynt, så k ä n n e r j a g mig verk- ligen frestad att h ä r s k u d d a stoftet af mina fötter. » Och s å en dag tog h o n gud i hå- gen s a m t mig p å köpet, h v a r p å vi drogo bort från N o r e g å r d, d ä r vi en gång t ä n k t oss få b å d e lefva och d ö.
Kusin M a g n u s rörde icke s å mycket som ett finger för att hålla o s s kvar.
Att se oss på ryggen föreföll honom troligtvis: all right.
» Det ä r bättre att vara själfständiga h ä r än lefva d ä r borta på n å d e r, » bedyrade tant, och s o m h o n fört m e d sig en del antika möbler, h e n n e s enda fädernearf o c h n u v å r salongs förnämsta p r y d n a d, s a m t därtill d e n oöfverträffliga jungfru L o v a benäget följt m e d i släptåg, s å k ä n d e vi o s s s m å n i n g o m t ä m - ligen h e m m a s t a d d a.
Och Gösta von H e r b e r t?
J a o m?
.
.
.
om inte » om » h a d e varit!
Tillfölje af detta ödes- digra » om » började j a g verkligen frukta, att h a n u n d e r n ä r v a r a n d e m ö r k a framtidsutsikter små- ningom skulle d r a sig tillbaka.
P l å g a d e mig d e n n a föreställning?
J a g vet det icke.
Det v a r mig alldeles, som om mitt hjärta i d e n n a stund blifvit förvandladt till en isbit.
» Ella, hvart h a r d u tagit v ä g e n?
» Det var t a n t s röst, s o m väckte mig u r den
I DU N 72 försoffning, hvari jag matt sjunkit tillbaka mot fåtöljens ryggstöd.
» Låt Lova t ä n d a l a m p a n, » fortfor hon, » man kan bli mjältsjuk af att sitta i mörkret.
Hela tiden h a r j a g f u n d e r a t.
.
.
» Det h ö r d e nämligen till tants egenheter, en egenhet, som hon för resten delar med mån- get godt folk, att hon aldrig ville e r k ä n n a, att hon tog sig en liten middagslur.
» F u n d e r a t », u p p r e p a d e hon, m e d a n vi i l a m p s k e n e t åter placerade oss vid divansbor- det, » funderat på, h u r förskräckligt det är, att Magnus låter landthushållningen gå vind för våg.
P å det h ä r sättet b ä r det sig inte ett tiotal år.
Alla Gabriels förbättringar vår- d a r h a n sig inte om.
.
.
och.
.
.
ja, till det yttre ä r han faderns lefvande afbild, men s t a r k a r e, gröfre, en riktig jätte.
.
.
och b a r n - lös som h a n är, så kan du j u alltid r ä k n a s som h a n s n ä r m a s t e arfvinge.
.
.
» 1895 h a n gaf mig, då j a g en gång ville stöka till- rätta i h a n s r u m: ' H v a r e n d a b ö s s a är l a d d a d ', r o p a d e h a n, ' och jag vill inte g ä r n a att tant E b b a får sig en kula i planeten '.
.
.
ja, han sa ' verkligen ' planeten '.
.
.
å h, det är en hor- rör!
S k r a t t a r d u?
J a g får då säga, att det är b r a lite som roar dig! » » Men h a n ä r j u komisk, » s a d e j a g oeh kysste b l i d k a n d e h e n n e s h a n d.
» Åh j a.
.
.
h m.
.
.
Om han inte visat sig så grundligt s m å a k t i g mot dig, så skulle m a n k u n n a t tro, att h a n inte satte ringaste v ä r d e på detta lifvets goda s a m t alt han skulle finna sig lika bra i en j o r d k u l a som i ett p a l a t s.
.
.
Och så n ä s t a n u t e s l u t a n d e omge sig med manliga domesliker, hvilka utan en h u s m o r s omsorger möjligtvis inte så noga akta på mitt och ditt.
.
.
J a g m å u n d r a, om m a n inte för h a n s eget bästa, förstås, skulle k u n n a s ä t t a honom u n d e r f ö r m y n d a r s k a p?
I en framtid skulle han då slippa gå som tiggare från gården och.
.
.
och d u k u n d e å t m i n s t o n e motse en tryggad ålderdom.
.
.
» » Ännu kan h a n lefva en trettio, fyrtio år, och det är således klena utsikter för mig och mina efterkommande, » s v a r a d e j a g, och, allt- j ä m n t i en likgiltig s i n n e s s t ä m n i n g, t ä n k t e j a g ' » Snälla tant, » inföll jag med ett försök att tämligen kallsinnigt på vårdslöst b o r t k a s t a d e hejda h e n n e.
h u n d r a t u s e n t a l s kronor, som om de för mig » Om m a n till exempel, » fortfor h o n allt icke h a d e större v ä r d e än den pris s n u s, hvar- ifrigare, » om m a n tar allt bestyr om egendo- med t a n t för tillfället på ett ytterst graciöst men ifrån h o n o m, så t r o r jag, h a n s n a r a r e sätt t r a k t e r a d e sin r o m e r s k a n ä s a, en trak- skulle tacka oss än tvärtom.
Man behöfde tering, som vanligtvis s k e d d e i största hem- j u endast sätta en g r ä n s för ett vårdslöst lighet, och hvilken endast j a g oeh L o v a en förfarande.
.
.
afkastningen k u n d e han j u få och a n n a n gång h a d e bevittnat.
disponera och så i godan ro sköta sig s j ä l f.
.
.
» F ö r min del, » återtog hon, » skulle jag Nej, j a g kan inte få d e n n e Magnus ur mitt g ä r n a gjort allt för att b e r e d a h o n o m trefnad.
hufvud, det ä r i kväll rent af som förgjordt! » Drag u n d a n l a m p a n en smula, petite, j a g får fullföljde hon och b l a n d a d e rastlöst om kor- » Han är den obehagligaste m ä n n i s k a inte plats med min pafiens.
.
.
merei.
.
.
Han ten.
satte emellertid inte mycket v ä r d e på mitt j a g någonsin träffat!
.
.
.
Har j a g inte r ä t t?
tillmötesgående.
Aldrig glömmer j a g den blick Känslolös.
.
.
utan ringaste hjärta.
.
.
T ä n k aiarorarr.
» « Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas mod tacksamhot.
Logogryf.
Hufvudordet: Jag prisa ville, om jag kunde blott, Den lycklige, som genom lifvets stri- der Som följesven mig fått uppå sin lott Till hjälp i pröfningens och nödens tider.
Om än af sorgens slag han drabbas tätt, Mer kraft han har än den med trot- sigt sinne Tar slaget som personlig oförrätt Och ristar såret djupare därinne I mörka gömslet af ett kvalfyldt bröst, Blott lyssnande till lidelsernas röst.
Ettbarn af smärtan och af ödmjukheten Jag bär min moders bild i hvarje drag — Min faders ock — samt forskar ej förveten I skickelsernas underfulla lag, Men tar emot allt hvad försynen sän- der, Som gunstbevis af kärleksfulla hän- der.
Småorden: Hvad ingen vis i forna tider hade, Men visara i våra tider ha.
Hvad reder han — dödgräfvarn med sin spade?
Hvad du ej ens mot gods och guld vill ta.
En knotig arm, som sträckes ut och famlar I luften, som den sökte något där.
Ett litet hem, hvartill byggmästarn samlar Materiel, ej utan stort besvär.
Hvad drycken blef, som länge stått i kanna, Hvars lock stod öppet både dag och natt.
En plats där lastad skuta skulle stanna, Om skepparn sofvande vid rodret satt.
Hvad såsom oförklarligt många gån- ger Med häpnad män ' skan förr i tiden slog. "
En nattlig musiker, hvars dystra sån- ger Bli exekverade i mark och skog.
En tidens lösen.
Hvad som styrka gifver Åt band med många skilda trådar i.
Hvad ingen människa för alltid blif- ver, Men får med jämnmod just dess mot- sats bli.
I hushållet, som ock i större stater, Hvem är hvars skuldregister fylles först?
Hvad kallas den, som uti språng och låter Är kraftig, smidig och i sporlväg störst?
En titel nämn — en annan med det samma På man — och en på kvinna äfvenså.
En håla där det brukar hiskligt flam- ma, Och hur den blir, som framför den får stå.
Hvad som ens arbete ibland fördröjer, Fastän det ämnadt var att skynda på.
En egenskap som sig i sättet röjer.
Hvad bördan är, som bäras bör af två.
Ett segel, spändt i luften.
Hvad för öfrigt Dess bärare är vackert riggad med.
b a r a, då nyheten om faderns död träffade honom, så gaf h a n inte så mycket som ett ljud ifrån sig.
.
.
detta var å t m i n s t o n e något, som borde ha gripit h o n o m.
.
.
» » K o m m e r tant inte ihåg, » invände jag, » natt så godt som dag h a d e han j u inte nå- gon ro.
.
.
h u r hörde vi h o n o m inte oupp- hörligen v a n d r a fram oeh tillbaka o c h?
.
.
.
» » Jag tror du vill göra Magnus känslofull, petite, » s k r a t t a d e tant.
» Det är dig så likt att alllid vilja se s a k e r oeh ting från b ä s t a sidan, men du synes glömma alt din kusin ständigt h a d e smak för att ströfva omkring så d ä r.
.
.
Tro mig, det var ingenting annat.
Men från det ena till det a n d r a.
.
.
J a g är rädd, att J o h n Wollert inte h a d e särdeles tref- ligt h ä r i går kväll, obekant som han var.
.
.
Den s t a c k a r s gossen riktigt h ä n g d e på huf- vudet.
Nå, det var j u naturligt, att du skulle vara mera i n t r e s s e r a d af alt s p r a k a med öf- verste A d l e r s, j a g säger ingenting d ä r e m o t.
.
.
t v ä r t o m.
.
.
och j a g h a r förut sagt dig, att j a g såg det med stort nöje.
.
.
Nej, afbryt mig inte!
(Forts.) I anehållsförteekning.
Marie Charlotte M o d i g; af L.
S.
(Med porträtt).
— Af- s k e d s s å n e; af Axel Karlfeldt.
— Vid sexton är; af Ina Stoo- kenstrand.
— Våra barn och tidningsläsningen; af Ineognita.
— Vinter.
Tvä bergslagsbistorier af K.
E. Forsslund: Än- kans son.
Gruf-Karin.
— Kvinnofrågorna vid årets riksdag.
— Damernas älsklingsdryck; något om kaffet, dess tillagning, surrogater m. m. af En gammal kaffemoster.
(Slut fr. föreg.
n:r).
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Oupplösli- ga band; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
Ett doldt försåt, som verka kan be- dröfligt För den det icke känner.
Växt på hed.
Ett ringa tidsmått, men hvars län- kar bilda För oss en kedja, ömsom lång och kort.
En annan kedja, utan länkar skilda, Som i oändligheten löper bort.
S.
L. Diamantgåta.
2) 1) En » kanal », 2) något som vi alla behöft och äfven fått, 3) nöd- vändigt för tekannan, 4) hvad man får höra i skogen.
Af begynnelse- liksom slutbokstäfverna får man nam- net på en växt.
Reseda.
Apoköp.
1 — 5) 1 — 4) 1 — 3) 1 — 2) Stadsbudens lefnadsmål.
Mycket ursprungligt.
Tvingande ord.
Kreaturens suckan.
S.
L. a a i * Lösningar.
a a a a a d d e e e e e g k k k k 1 » 1 1 m m P r r r r r s s s s 1 e Jlokstafsgåtan i n-.r O (l ö s n i n g e n h a r p å g r u n d af ett f ö r b i s e e n d e fått stå ö f v e r): Hannibal — Napoleon.
I-Iymen, A l h a m - bra, n a p p, N e b o, idol, B o r e, A l b a n o, Lo- hengrin.
Anagram-gåtan: F ö r s t a o r d e t: » kål » — h v a r a f blir » klå ».
A n d r a o r d e t: » kol » — h v a r a f b l i r » klo ».
1) K o l m a s k, 2) k o l t r a s t.
Sifcrgåta: 8 Charaden: X 1) En bokstaf, 2) ett suhstantiv, 3) en fisk (i pluralis), 4) ett yrke, ö) en sak hörande till herrtoalett, 6) en slags examen, 7) ef t slags pastorat, 8) ett substantiv, 9) en bokstaf.
Carl Å. Ordgåtor.
1) Med sex särskilda bokstäfver bil- das benämningen på: 1) ett rum, 2) ett flicknamn, 3) ett fluidum, 4) en en byggnad.
Tre bokstäfver ingå i hvarje af dessa ord och som de äro lika lästa, vare sig rätt eller bak- fram, får man af begynnelse- liksom af slutbokstäfverna namnet på en hufvudbonad.
HDLTMÅNS Cacao &amp; Chocolad 6 7 2 1 5 9 3 4 Slädnät Lyra-aritmogry / cn: K A D A K A B R A H A M Y A B E E I T R F I N N S Ä M J S K Å N L I N D S K V 1 S TJ D A 0 D A G B, A S T O R U T Ö A D E L!
A N D R E A S E A E E A N Sifferlogogryfen: Orm, elg, m o r g e n, orgel, hem, enorm, gom, Norge, Homér, m o g e n, genom, Holmgren.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gladde, O- J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
