# ID: svediakorp-per1060
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,223
# sentences: 633
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 8 (375) Fredagen den 22 februari 1895.
Prenumerationspris pr år: Byrå: I d u n ensam kr.
5: — Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modetida., månadsuppl.
» 3: — Barn garderoben _. z&gt; 3: — Klara Södra Kyrkog.
1 6, 1 tr. Bedaktör och utgifvare: A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n åker å a l l a post- a n s t a l t e r i riket FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr Alvilde För närvarande vistas på besök hos vänner i Stockholm en af vårt broderlands mest fram- skjutna kvinnor, den nor- ska författarinnan Al- vilde Prydz.
Detta ger Idun en osökt anledning att bringa sina läsarinnor hennes bild och följande skildring af hennes intres- santa personlighet, utförd för vår räkning af en med ämnet väl förtrogen penna: Första gången jag träf- fade Alvilde Prydz var i Paris hösten 89.
A f en gemensam bekant hörde jag, att hon skulle komma, och bad då hälsa henne, att ifall hon ville, var hon mycket välkommen i vårt lilla näste.
En vacker dag knackade det så på dörren och där var hon.
Jag har rest hit ned » i bara lättsinne », sade hon » gud vet, hur länge jag kan bli här, och hur det skall gå i det hela; men det blef alltför gräsligt hemma, och om jag abso- lut skall svälta, så före- drager jag att svälta le- kamligen här — om det icke blir alltför mycket — framför att svälta and- ligen i Kristiania.
Nu har jag hyrt mig rum, » berättade hon vidare, » till och med två rum; det ena är ett gammalt kök, och det andra vet jag Iduns /: helgfri Aktiebolag 8:de årg.
Utglfnlngstid: hvarje Tryckeri fredag.
L ö s n u m m e r p r i s 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar) A inioiis|&gt;ris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Nordling.
Prydz.
icke hvad för sorts skrubb det har varit; vi kunna ju tänka oss, det har varit skafferiet; det hela är 5 trappor upp i vädret, så det är nästan att likna vid en bergbestigning att komma dit upp; men det skall ju vara så utmärkt nyttigt.
Värdinnan har bestått mig med en säng, ett bord och hela två sto- lar, men med tillhjälp af min koffert och ett par lårar med litet täcken öfver, så ser det skapligt ut ändå.
Kom bara och se, och ifall ni inte bli förvånade, ska ' ni få en sou — un petit sou, mera har jag inte råd till. » Så log hon ett litet gladt befrielsens skratt, som om hennes gamla kök rymde skatter, dem vi icke anade • — hvilket det nog också gjorde.
Denna förmåga att taga lifvet lätt, att se på dess skiften med humorns öf- verlägsenhet, är det som gjort det möjligt för Al- vilde Prydz att lefva och utveckla sig, som hon gjort, ty hon har haft mycket att kämpa emot.
Hon är född i Fredriks- hald i en norsk tjänste- mannafamilj med små in- komster och elfva barn.
Hon växte upp i hårdt arbete med en brinnande vetgirighet och en eggande
Är du glad och frimodig, så frukta dig; är du bedröfvad o c h beträngd, så hoppas.
Så går du medelvägen mellan trotsighet o c h försagdhet.
0.
H. v. Bogatsky.
känsla af det orättvisa uti, att medan allt offrades för hennes sex äldre bröder, blef intet öfver för henne, ja mindre än intet, ty det föll ej ens någon in, att hon hade något att beklaga sig öfver.
Tyst och förbehållsam var hon till dagligt bruk; bröt där någonsin fram något oppositionelt yttrande, så skrattade man åt henne och tyckte hon var underlig — och det finns ingenting, som skrämmer ett barn mera än att känna sig i oöfverensstämmelse med auktoritctstryggheten i hemmet.
Då hon var 17 år, reste hon ut såsom lärarinna.
Hon under- visade då.
om dagarne och läste för sig själf om nätterna allt hon kunde få tag uti, från gamla noveller till tysk filosofi.
Efter 5 års slit såsom lärarinna kom hon till Kristiania för att gå igenom ett lärarinneseminarium; det blef också läsning om nätterna och lektions- arbete om dagarna för att kunna lefva.
Det gick, som man kunde vänta — hon blef hopp- löst öfveransträngd, blef tvungen att söka abso- lut lugn och reste så till sin far, som hade sitt ämbetsdistrikt i en Smålensbygd neremot svenska gränsen, för att förestå hans hushåll, medan modern för sönernas skull bodde i Kri- stiania.
Här uppehöll hon sig nu i en hel rad af år, 8 eller 10, under ständig väntan och tro på, att det måtte väl någon gång öppna sig en utväg för henne att komma bort från de små trånga förhållandena i Ödemark — byg- den hette verkligen så — och ut till det större och friare lif, som hon där hemma gick och drömde sig så härligt och storslaget.
Men där kom ingen utväg, och hon var på förtviflans brant, då hon begrep, att det tjänade ingen- ting till att vänta på ett vänligt öde; skulle hon inte gå under alldeles, fick hon själf taga hand om sakerna och skapa sig sitt öde.
Hon skickade då en liten berättelse, hon hade skrif- vit, Agn og Agnar, in till en förläggare i Kristiania, fick den antagen — » i distribution » — och reste så hals öfver hufvud till Köpenhamn.
Det är länge sedan jag läste den nämnda lilla berättelsen nu, och jag har här ej tillgång till den.
Det intryck af den, som står fast i mitt minne, är emellertid intrycket af sentimentalitet.
Naturligtvis: hvad annat skulle man vänta att finna hos en ensam ung kvinna, som skrifver i förtviflan öfver just denna ensamhet, än s e n t i m e n t s?
Hon har ju intet annat.
Precis som den fysiska organismen, när den ej får mottaga näring utifrån, ännu en tid lefver, men då tär på sig själf, så är det också med det andliga lifvet; får det ej impulser utifrån, blir ens egen inre känslovärld det enda man är hänvisad till.
Denna inre känslovärld skulle nu Alvilde Prydz söka fördjupa och utfylla '.
I Köpenhamn fortsatte hon att skrifva.
Hon fick ett par berättelser tryckta i Tilskueren; de väckte upp- seende, Greorg Brändes skref en förmånlig recension, och hon fick en samling smärre no- veller tryckta på Gyldendalske boghandels för- lag under den gemensamma titeln / Moll.
Men sedan mulnade det igen.
Förläggaren, den äldre Hegel, som alltid trott på hennes begåfning och visat henne vänlighet, dog, och hans son visade sig mindre hågad att trycka hennes alster.
Hennes senare böcker ha utgifvits på norskt förlag.
Det är under dessa år märkvärdigt att se, med hvilken seg lifskraft hon är utrustad.
Det som hon i Paris kallade sitt » lättsinne » har allt framgent hållit henne uppe; hvar gång det har sett allt för dystert ut, har hon brutit sig väg ut i det stora, rikare pulserande lifvet i utlandet; hon har varit i Frankrike, i Eng- land, i Tyskland, i Italien, och hon har san- nerligen aldrig legat på latsidan därute.
Alla tillfällen till utveckling och bildning, som de stora kultursamhällena erbjuda, har hon gripit och nyttjat med en girigs begär.
Allt kunde hon hinna med.
Teatrar och museer, föreläs- ningar och folkmöten, och först och sist de stora biblioteken — öfverallt fanns hon.
Det är lätt att skönja i hennes senare för- fattarskap, att hon sett mycket af lifvet och på nära håll.
Där är i hennes böcker en summa af lifserfarenhet, som ibland kommer en att tänka på George Elliot.
Man får något af detta intryck af mogenhet, af lefnadsvisdom, som gör den engelska författarinnan så till- dragande att läsa.
Det är samma vidd i lifsåskådningen, samma öfverlägsna och där- för milda uppfattning.
Men det är ej samma bredd; det tycks ej som om hon, hittills åt- minstone, vunnit samma intresse för allt mänsk- ligt, som utmärker George Elliot; hon har koncentrerat sin författarekraft på hufvudsak- ligen ett enda lifsproblem, som visserligen är det mest centrala af alla, nämligen personlig- hetens frigörelse, personlighetens rätt att lefva sitt eget lif.
I alla hennes senare böcker be- handlas detta ämne.
Som oftast är det — här som i lifvet — den kvinnliga personligheten, som ligger under; men den kanske mest lyckade af hennes romaner På Fuglevik skildrar dock, hur en manlig personlighet smulas sönder i en kvinnas hand.
Den finaste själsanalysen har fröken Prydz enligt mitt tycke uppnått i de båda samman- hängande romanerna Lykke och På Fuglevik.
I Lykke är det d:r Juels unga hustru, som offrar sin personlighet, oeh som till slut är glad att få dö ifrån ett lif som misslyckats, emedan hon ej förstod att värna om sitt, och han ej förstod, att äfven hos henne fanns något, som hade rätt att lefva sitt själfständiga lif.
Hon är en liten svag kvinnosjäl, denna fru Juel, skönhetslängtande och finkänslig, hvilken brytes mot cn starkt utåtvänd, af sin veten- skap och sina intressen för allmogens höjande upptagen personlighet — hennes man.
Hon har endast en hälft omedveten känsla af, att det begås våld mot hennes ungdom och ljusa lifsglädje, äfvensom mot hennes varma, allt gifvande kärlek till sin man, när hon af denne man endast äger hans hvilostunder, då han blott har behof att hämta styrka genom att taga allt hennes och spara sitt eget för att strö ut det på ställen, dit hon ej får följa med.
Hon läDgtar att lära känna och vara med i och äga del i sin mans inre lif, och hennes kamp för detta mål slukar hennes kraft, så att ej ens hennes barn lyckas gifva henne ersättning.
Det förekommer en mycket fin och intressant skildring af, hur hon med religionens hjälp till slut lyckas resignera, endast gå upp i omsorgerna för hus och hem och bli sådan som mannen alltid önskat — och hur han ändå ej känner sig nöjd, saknar något, han vet ej själf hvad, känner sig besviken, att ej mera kunna få tag i den unga, friska kamratlighet, som han själf låtit förhungra hos henne.
I fröken Prydz ' allra sista bok Dröm ställes ett motsvarande problem, men mera direkt, så tillvida som hustrun här kämpar fullt med- veten om, hvad hon vill och hvad hon har rätt att fordra.
Själfva situationen är här egentligen intressantare fattad än i Lykke; per- sonligheterna, i synnerhet fru Gripps, äro mera fylliga och mera moderna, och konflikten dem emellan blir därigenom så att säga mera aktuel.
Bådas personligheter äro särdeles väl skildrade, hvilket bland annat bevisas därigenom, att det är så svårt att beskrifva dem igen.
Det är bäst att gå till själfva boken och läsa författa- rinnans egen skildring.
Endast en sak har jag att invända emot fru Helene, och det är, att hon är så litet uppfinningsrik i sin kamp- metod; hon kan endast direkt diskutera och argumentera, tala oeh ha » uppgörelse », så man till slut känner sig ganska medlidsamt stämd gent emot Knut Gripp, som visserligen är full af fördomar, men ändå i väl hög grad blir en plågad man.
Emellertid blir allting ändå bra till slut; den ömsesidiga kärleken hjälper dem att finna igen hvarandra och att på nytt hop- pas på realiserandet af deras ursprungliga pro- gram: att vara icke » ett kött », utan två män- niskor.
1 Mennesker för författarinnan fram en hel rad af typer från de bildade klasserna i en norsk landsbygd — och de äro väl ungefär likadana äfven i det öfriga Skandinavien.
De äro säkert gripna och säkert tecknade; man ser dem lifslefvande framför sig, och det drag af humor fröken Prydz förmått lägga öfver framställningen, gör boken mycket underhål- lande.
Samma drag af humor kommer också fram i skildringen af en del af bipersonerna i författarinnans öfriga böcker, t. ex. den eman- ciperade och karlavulna länsmansfrun i Lykke, sällskapsdamen Lydia Martini i Mennesker och framför allt herrskapet Balzersen i Dröm.
Man skulle kunna önska, att författarinnan något mera utvecklade sin humoristiska förmåga; äfven lifvets allvarliga sidor kunna så behand- las, utan att därigenom förlora något.
Det som gör Alvilde Prydz intressant såsom människa och författare är den stora förmåga af utveckling hon lagt i dagen.
Så ofta jag tänker på hennes yttre och inre lif, förvånas jag ännu alltid öfver, hur hon kunnat bringa det så långt, hur hon, som ändå ej längre var så alldeles ung och därför kunde tänkas ha förlorat en stor del af ungdomens receptivitet, redan då hon först trädde ut i lifvet, likväl kunnat lefva sig till en sådan andens rikedom, som hon visar sig sitta inne med.
Men diktar- gåfvan är nog äfven den en sorts ungdom, dju- pare och varaktigare än den vanliga, och medan den senare endast tager och suger till sig, är det den förras natur att äfven gifva.
Fröken Prydz står ännu midt i sin utveckling, och vi hoppas, att hon ännu i framtiden skall ge oss mycket och äfven — såsom hittills — alltjämt bättre och bättre.
A.
B.
K a m r a t e n är obestridligen vårt lands för- nämsta ungdomstidning och den enda, som utkom- mer hvar fjortonde dag hela året om.
Hemlig sorg.
J$akom jag din dunkla ögonfrans glimma ser en pårlklar Den jag tår.
sorg, som speglas af dess glans, känner ej och ej förstår, och dock den mig till hjärtat Mitt eget sinne den beskär ett kval, hoars namn jag fastån jag fattar, reflexen som Kom, går.
icke vet, att det är af den hemlighet, nyss ditt inre sönderslet.
älskade, att gråta ut invid det hjärta, som år ditt, likt sensitivan dig ej slut, men bikta mig din smärta fritt!
Ditt ve jag Må — bära skall som mitt.
sorgen kring min egen själ sin djupa midnattsskugga slå, dess törne stinge röd min hål!
Jag skall ej akta stort — därpå, blott dig jag ser i solljus gå.
E.
N. Söderberg.
Järnvägskvinnor.
En studie från ett k v i n n l i g t arbetsfält.
* ffj|a där skulle jag ha en af mina flickor, » * WP sade min vän häradshöfdingen, då han efter middagen i min lilla ungkarlsvåning njöt af sin cigarr och tankfullt blickade ut öfver gatan, in i den motsatta våningens fön- ster.
V i hade Dyss diskuterat en fråga angåen- de gift kvinnas äganderätt, och jag trodde, att hans yttrande utgjorde en fortsättning här- af, oaktadt jag icke rätt insåg sammanhan- get.
Min vän har för vana att tänka högt och tycker ej om, att man då svarar onödigt- vis.
Jag intog därför en afvaktande håll- ning, och vi fortforo att i den tilltagande skymningen blossa på våra cigarrer utan nå- got synnerligt lifligt meningsutbyte.
Plötsligt blef det ljust i våningen midt emot, dit min vän oafvändt riktade sina blic- kar.
Lampor tändes, dörrar slogos upp, och in flög en mängd unga flickor, ifriga och glada, sökande hvar och en sin plats vid de långa skrifbord, som voro ställda i vinkel med fönstren och långt utåt golfven i de stora rummen.
Pennorna doppades, och snart voro de unga damerna i fullt arbete.
Stora folianter slo- gos upp och granskades sida för sida samt förseddes med anteckningar.
Väldiga blå- linierade journaler, fullskrifna med röda och svarta siffror, vändes blad för blad, synades och jämfördes med hvarandra, under det att gigantiska högar af järnvägsbiljetter af alla former och färger, gröna, röda och gula, be- täckte borden och tycktes utgöra det rätte- snöre för de arbetande, efter hvilket de utför- de sina anteckningar.
Alla syntes glada och belåtna, och att någon tryckande tystnad ej rådde, det kunde man se på läpparnes rörel- ser och på de ljusa leenden, som gång på gång flögo öfver de arbetandes anleten.
Emel- lanåt skymtade en eller annan herre fram ur motsatta dörren, men försvann lika hastigt, sedan han aflevererat eller mottagit ett pap- per från någon af de unga dumerna.
Min vän såg förtjust ut och räknade: » ett, två, tre.
åtta — jaha!
Åtta damer i den salen och lika många i den nästa. » » Det är en afdelning af kongliga järnvägs- styrelsen, » upplyste jag.
— » Kongliga järn- vägsstyrelsens biträden, menar du väl? » — » Naturligtvis! » » De lära ha det rätt bra där, och jag hade just önskat en dylik anställning för min äld- sta flicka, » yttrade häradshöfdingen.
» Åhja — men icke kan det just kallas så bra för någon att behöfva gå utomhus och arbeta på aftnarne och att sitta där i det heta lamp- skenet — du ser hur de skugga med handen för ögonen. » » Nej, icke om alla dagar vore lika.
Men jag tror mig veta, att eftermiddagsarbete hör till undantagen och pågår endast ibland, då det är särskilt brådtom.
Endast ett begrän- sadt antal timmar får därtill användas, högst 28 pr månad, och ingen tvingas att deltaga däri mot sin vilja.
Extrabetalning för dessa timmar lämnas ock, så att åtminstone de un- ga, som ha friska krafter, gärna deltaga däri. » » Dock, » tillade min vän, » skulle jag gärna vilja hafva litet närmare reda på en hel del saker rörande de kvinnliga järnvägstjänstemän- nen, kompetensvilkor, aflöning, arbetstidens utsträckning, semester och dylikt. » » Kan icke du, » fortsatte han, » som är riddare af pennan, och som har denna flitens tafla dagligen för ögonen, skaffa mig upplys- ningar? » Samma begäran hade nyss förut min unga kusin Louise ner i landsorten ställt till mig, då jag under julen var därnere och gästade.
Louise är en duktig, arbetsam flicka, som med utmärkelse afslutat sin skola och nu, i saknad af ett eget hem att verka uti, skall ut i världen att tjäna sitt bröd och med vak- nande själfständighetskänsla söker sig en obe- roende ställning.
Statens tjänst föredrager hon framför den växlande lyckan i ett speku- latift företag.
» Kusin, » sade hon en dag, » till lärarinna passar jag ej, utan funderar på något annat arbete.
Telegrafen hade jag tänkt på, men där sliter man så ondt och lönen är så elän- dig.
Man får där gå som extra så länge, att pensionsrätten är nästan ouppnåelig.
Posten vore kanske bättre, men innan jag bestämmer mig för någotdera, ville jag gärna också veta, hur det är stäldt vid järnvägen för kvinnorna där.
Jag har tittat efter i Idun, men besyn- nerligt nog ha de icke alls talat om den sa- ken där.
Idun är annars en så bra tidning.
Där får man reda på allt möjligt, som är nyttigt för oss kvinnor att veta.
De haskrif- vit om posten, om apotekarebanan, om träd- gårdsskolor och slöjd och om mångahanda annat som vi kunna slå oss på.
Men aldrig om järnvägen.
Hur kommer detta sig?
Snälla kusin, tag reda på saken! » Sålunda pressad från två håll gick jag, försedd med penna och anteckningsbok, upp i den kvinnliga generalstaben midt emot och » interwievade » samt nedskref de välvilligt lämnade upplysningarna.
I dag föll det mig in, att Louise kunde få sitt svar från det håll hon helst önskade, och jag sänder därför nedanstående lilla exposé upp till redaktören för » damernas egen tid- ning », viss om, att han använder den på bästa sätt.
Måhända finnas bland tidningens läsare ännu en Louise och någon annan Evas dot- ter, som med intresse tager del af densamma.
För att då börja från början, var det den 17 september 1869, som järnvägsstyrelsen af k. m:t bemyndigades att anställa kvin- nor vid statens järnvägar.
Ett högst spar- samt bruk af denna tillåtelse gjordes dock, så att endast mellan 60 och 70 stycken där- städes tills dato vunnit anställning.
Största delen af dem tjänstgöra i Stockholm vid de olika kontoren.
Kontrollkontoret sysselsätter en tredjedel af alla de antagna, därnäst kom- mer Milkontoret.
Ansökningar om dylik plats adresseras till k. järnvägsstyrelsen.
Den sökande, som vinner anställning, antages till extra skrifbiträde vid någon afdelning, med en lön växlande från 60 till 75 kr.
pr må- nad, hvilket belopp dock kan höjas ända till 125 kr.
efter längre tjänstgöring.
Detta så- som extra.
Den som oklanderligt sköter sig och har tillräckliga kunskapsbetyg, erhåller ganska snart ordinarie anställning — vanli- gen efter ett par års förlopp — och får från denna dag räkna delaktighet i pensionskassan samt rättighet till sjukpermission utan afkort- ning af lönen under en begränsad tid.
Denna snabba befordran är en oerhörd fördel fram- för de båda andra ämbetsverken, posten och telegrafen, där extraordinarietiden vanligen utdrages till 10 å 12 år.
— Pensionsmessig blir hvar och en efter sammanlagda 95 lef- nads- och tjänsteår, hvaraf dock minst 30 år böra utgöra tjänsteår.
Pensionen utgår då med 80 proc.
af aflöningen.
Ingen antages till ordinarie efter fyllda 30 år.
Om en kvinna alltså vid 25 års ålder vinner ordinarie an- ställning, infaller pensionsåldern vid fyllda 60 år, då hon kan räkna 35 tjänsteår och 60 lefnadsår eller sammanlagdt de stadgade 95 åren.
Kvinna, som ingår äktenskap, måste afsäga sig sin befattning och är då med detsamma forlustig pensionsrätt, tillika med de i pen- sionskassan inbetalda medlen.
Härom finnes intet författningsenligt stadgadt, men järn- vägsstyrelsen, som äger oinskränkt makt att till- och afsätta sina tjänstemän, har på senare tiden muntligt tillkännagifvit, att de för framtiden ärna handla efter denna grund- sats.
Saken har dock en juridisk sida, som troligen förr eller senare kommer att vålla hufvudbry.
För att avancera till ordinarie fordras först och främst läkarebetyg, som visar, att den sökande ej lider af lyte eller sjukdom, hvil- ken » menligt inverkar på tjänsten ».
För det andra kunskapsbetyg, utvisande att personen i fråga genomgått fullständigt läroverk för flickor eller äger kunskaper jämförliga med dem, som berättiga till fullt afgångsbetyg från 6:te klassen i de högre gosskolorna.
Åfven utan sistnämnda betyg kan dock or- dinarie anställning vinnas.
Men den sökande erhåller då lägre tjänstegrad och aflöning — den senare i regel uppgående till cirka 1,100 kronor pr år, — räknas i » staten » (•-= aflönings- reglementet) till betjäningen och får titel af kontorsbiträde.
Flere af de extra biträdena ha i saknad af fullständiga betyg skyndat att begagna sig af denna utväg till delaktighet i pensionskassan och större säkerhet för framtiden.
För högre gradens ordinarie lyder titeln: kontor sslirifvare, liksom för deras manliga kolle- ger.
Arbetet är detsamma för män och kvin- nor på samma plats, aflöningen däremot
här, liksom på de flesta andra områden, där båda könen samarbeta, högst olika.
Då en manlig kontorsskrifvare har 2,400 kr.
pr år, måste en kvinnlig nöja sig med högst 1,800 kr.
Grundsatsen att lika arbete fordrar lika lön har likaså litet vid järnvägen som an- norstädes kommit till genombrott.
Vid denna punkt af samtalet steg en fin rodnad upp på min kvinnliga interlokutörs kind, och ögonen fingo eld, då hon tillade.
» Hvarför skall det så vara?
Må den man som är klokare och kraftigare än en kvinna arbeta sig upp till höga äreställen — alla banor och alla möjligheter ligga öppna för honom.
Men vi kvinnor, som stanna på de lägsta poster och där arbeta utan utsikt till avancement och all den lifvande uppmuntran, som ligger häruti, vi borde hafva lika myc- ket betaldt som våra manliga kamrater.
V i göra samma arbete (stundom mer!
), och alla verkliga lefnadsförnödenheter äro lika dyra för oss som för mannen.
Oeh det öfverskott af arbetet, som heter nöje och vederkvickelse, behöfva äfven vi.
Nu pressa de i stället ned lönerna så mycket som möjligt för oss.
Om besparingar kan aldrig blifva tal, och kom- mer en sjukdom eller annan olycka, så äro vi på balans i kassan. » » Men mannen skall vara familjeförsörjare, » dristade jag invända.
» A h — fagert tal!
Om han också icke det är, får han lika mycket betaldt.
Och, » tillade hon, » ett giftermål är icke alldeles liktydigt med en förökad utgift för mannen.
Bland folk i vår ställning gör den gifta kvinnan lika stor in- sats i hemmet genom sitt arbete som man- nen.
Hon kokar, hon stryker och syr och allt det där, som mannen eljes måste betala en tjänarinna eller en handtverkare för.
Han sköter sin befattning utomhus, hon inomhus, det är hela skillnaden — eller bör åtminstone vara det, om allt är riktigt stäldt.
För resten, om nu mannen har en hustru att glädja sig åt, så kunde vi på gamla dagar med vårt lilla öfverskott, i fall lönen vore tillräcklig, få skaffa oss ett hem med moder, syster eller annan kvinnlig anhörig.
Därpå förlorade ej samhället.
Men », tillade hon spetsigt, » istäl- let lägga de sig till pensionsafgifterna, som så många kvinnor förgäfves inbetala. » » Jaså, det är en sådan omsättning, » svara- de jag småleende.
» Ja visst!
alldeles otro- ligt!
— Inte må ni tänka, att vi sitta som » prinsessan på glasberget » hos oss.
Nej, det går friskt undan med förlofningarna, och den gyllene bojan blänker på mången hand. » » Får jag anteckna också detta? » frågade jag.
» Ja, om ni anser det så synnerligen nöjsamt, » svarade hon.
— » Kanske kunde ni dela er rapport i två kapitel och sätta till öfverskrift för det sista: » Utsikter till befordran för damerna vid järnvägen, » och så taga upp den senare notisen däri. » » Ni är trött på min frågvishet, min nådiga! » sade jag, » men blott ett ögonblick till!
— Detta extra arbete på eftermiddagarne, som jag ser eder utföra, är det ej ansträngande? » » Jo, obeskrifligt.
Men vi äro ju ej tvungna därtill, utan taga det stycke för stycke, efter som man förmår.
Alla tycka om att förtjäna, det är för den frestelsen man faller.
Egent- ligen duger man ju ej till mer än 6 timmars stillasittande, intensift arbete pr dag och bör ej arbeta mer.
Ja, mången människa kan ej ens göra detta i längden, utan att en be- tänklig rubbning i alla lifsfunktioner inträder.
Vår lagliga ordinarie arbetstid är 6 timmar, från kl. 9 till 3 hvarje dag.
Någon gång i bråda tider, vid jul och midsommar t. ex., Sp kan en kommendering upp till extraarbete på söndagen förekomma.
Men då ser vår kon- trollör idel mulna ansikten omkring sig, » sade fröken och såg oppositionell ut.
» D å säga vi: denna veckan har fjorton dagar. » » Nå, men ni friska väl upp er med permis- sion emellanåt och med resor? » » Ja, rätt till permission skulle vi egentligen ha sam- manlagdt 30 dagar under årets lopp.
Men begär jag mer än 15 dagar i följd, så göres ett litet afdrag på lönen, ungefär * / s af den- samma.
Detta gäller de ordinarie, de extra erhålla i regeln ej mer än 15 dagar fria pr år.
Men så ha vi ju, förstås, vår sjukper- mission, hvilken får gå upp till ytterligare 30 dagar utan afdrag, ifall sådant skulle visa sig nödvändigt.
V i gå dock och hoppas i still- het, att någon barmhärtig riksdagsman skall motionera om obligatorisk tjänstledighet för oss under sammanhängande en månad minst hvarje år.
V i behöfde det så väl! » » Nå, men resorna då?
— Ni göra väl en och annan utflykt? » » Ahja, från lördags middag till måndags morgon kan man ju hinna långt, särdeles om man tager natten till hjälp för hemresan, » tillade hon leende.
» Och så är det då inte alldeles omöjligt att få en hel måndag ledig emellanåt, fastän den skrif- ves upp och summeras vid årets slut samt afräknas från de trettio lagliga dagarne. » » Icke taxera de edra biljetter så högt som för andra resande? » — Denna fråga verkade som en elektrisk stöt.
» Nej, det fattas bara det, att de skulle göra detta med våra små löner!
D å skulle vi väl dö utaf trånsjuka, att endast sitta och se på bur andra reste.
Ni känner ju det gamla mosaiska kärleksbu- det: » D u skall icke binda munnen till på oxen som drager tröskverket. » Detta har järnvägsstyrelsen besinnat (i vårt land och i alla land), och därför låta de oss göra en och annan liten gratistripp, där arbetet så tillåter.
Men ni utomstående göra alldeles för stor affär af detta.
Man får minsann hos oss, som på andra ställen, tänka på sina plikter först och på sitt nöje sedan. » Jag stod upp och bugade mig, tacksam den erhållna, uttömmande skildringen.
Vid afskedet tillade fröken, som så varmt fört sina medsystrars talan: » Ja, detta är nu de allmänna dragen af kvinnornas ställ- ning vid järnvägen för närvarande.
En komité är nedsatt sedan mer än ett år tillbaka för att utarbeta ett nytt administrations- och af- löningsreglemente för järnvägen.
Hvad de visa männen där besluta, ligger ännu i gu- darnes knän. » för F — d — f —.
" Här ska ' städas! "
Frågan om En rationell städning af våra bo- ningsrum synes på det allra lifligaste ha intresse- rat våra läsarinnor, att döma af den massa skrif- ter, som till den 15 februari ingått i den härom utlysta tättingen.
Icke mindre än 88 kortare eller längre uppsatser ha inkommit.
Genomgåendet och vägandet af dessa skatter af husmoderlig vis- dom ta naturligt nog sin tid, men vi skola göra vårt bästa att raska på med arbetet för att därpå kunna bjuda våra läsarinnor de pärlor, som gå segrande ur konkurrensen.
Ur minnets laterna magiea.
Af E.
R - y.
II.
varje tid har väl en särskild prägel, och ju längre man kommer från den man vill skildra, dess skarpare framträda dag- rarna och skuggorna.
Man må älska århun- dradets slut så mycket som helst, ett är dock visst: midten af detsamma var enklare i sam- lifsförhållauden, innerligare, mera okonstladt och vida mer efter major Schenströms idéer, än slutet tyckes ämna blifva.
Kvinnans ställ- ning var ej så oberoende, bildningen ej så grundlig, det måste erkännas, nöjena voro anspråkslösa, men tillika bildande, och ung- domen hade verkligen roligt utan stor atti- ralj, som nu fordras.
I den högre medelklassen, ämbetsmanna- världen, där jag lefde, rådde en både fin och spirituell ton.
Enda barnet, sedan två yngre syskon dött, följde jag föräldrarne tidigt bland umgängesvännernas trängre krets, och den var rätt stor, långt innan konfirmationens linie var öfverskriden.
Teatraliska föreställningar gåfvos mycket ofta i smärre cirklar, och man var ej rädd för storartade saker ur Shake- speare, Schiller och Göthe.
Med förtjusning emottog den femtonåriga sina roller; man de- klamerade mera än man agerade och tänkte mera på ordens innehåll än på sin dräkt.
Det var nog Jenny Lind, som gifvit dessa nöjen sin arom, ty de äro j u nu nästan af- skaffade inom sällskapslifvet, och skall något dramatiskt utföras, är det ej innehållets djup eller tankarnas skönhet, som få företrädet, utan någon lätt komedi eller skämt, ja, fars för dagen.
Man roas ej af annat.
Jenny Lind hade skördat ära och guld i Tyskland.
Med hvilken förtjusning väntade man henne ej tillbaka hem!
En stor väl- komstfest skulle gifvas af Harmoniska säll- skapet i Stora börssalen.
Min far, genom- musikalisk, en god tenor och skicklig kvar- tettsångare samt pianist, var sekreterare i detta på den tiden af en mängd öfverlägsna förmågor sammansatta sällskap.
Där voro familjen Murray med sina döttrar, alla verk- liga sångerskor och förtjusande flickor, famil- jen Berg, äfvenledes storheter i den tidens musikvärld — hofsåugaren var min lärare, och liksom f.lla andra var jag både rädd och betagen under hans lektioner — vidare d:r Graumhorst, dansk till börden, en lika älsk- värd läkare som skicklig sångare och tvärtom, jämte hans sköna maka, en danska, hvars magnifika röst aldrig glömmes af dem, som hört den.
Dessa voro närmare umgängesvän- ner i vår familj, men många andra namn borde nämnas jämte dem, om utrymmet det tilläte.
De kungliga voro äfven med och bland dem prins Gustaf, den oförgätlige unge fur- sten.
Den som sett honom och känt honom, om än så flyktigt, ser honom alltjämt i min- net, ung och kraftig som då, när hans strå- lande ögon följde Jenny Lind eller lyste af inspiration vid hennes sång.
Harmoniska sällskapet hade beställt en bu- kett, den var bland det utsöktaste den tidens växthus på Haga kunde prestera.
Att när- mare skildra mina känslor, då man åt mig uppdrog att framlämna den, vore omöjligt.
Vid min fars sida, blek af sinnesrörelse som de hvita syrener jag räckte den firade, kände jag mitt bröst fyllas af en hänförelse för Jenny, hvilken säkerligen framlyste i mitt an- o fl p o q |T|m 3 Handväfda T v i n n e h e v i o t e r, K l ä d n i n g s -, K o s t y m - Färgning, beredning ke- " « K a p p t y g e r samt G o s s k l ä d e r, S c h a l a r, F i l t a r, * tvått w t o t u i e.
mycket t p ii n n i _.
•&gt; billigt.
I I lldl!
G a r n e r, G a r d i n e r etc. billigast, da nll o.
stickylle inlämnas.
Alla fänter o. m o c l s h äkta giftfrlai * |^^aSär-Hötorgetla.
Mtotel, Filial: res.
A » m.
M 76 Sodermalmstorg A i i m.
tel. 3 0 1 3 5, 53.
4.
sikte, ty hon omfamnade oeh kysste mig, ehuru okunnig om mitt namn och ej längre igenkännande den lilla » Lindbladska spelflic- kan, ringdanserskan, knäckkokerskan », som hon förr brukade skiftesvis kalla mig.
När min far presenterade sin dotter, kom hon dock strax ihåg sin gamla bekanta, oeh jag fick ånyo en omfamning.
Hvilken nimbus som alltsedan omgaf mig i skolan, fattar nog läsarinnan.
Man tog nu idel språklektioner för hr May och m:lle De- land, hvilka voro de bästa lärare i Stock- holm då för tiden.
Den franska lärarinnan var äfven en af skolans idealer — en dotter till den skicklige skådespelaren Fredrik De- land, var hon född och uppfödd i Paris.
A n i dag beundrar jag i minnet hennes svall af guldgula lockar — Jenny Linds voro äfven rika och vackra, men askblonda.
V i flickor praktiserade alla möjliga konster för att stjäla de möjligen nerfallna hårstrån, som skulle varit en sådan utmärkelse att få gömma.
Den nätta, pikanta Josephine hade emellertid inga sådana oordentliga suvenirer att skänka oss.
Då föll det en klippsk flicka in att leta i hennes hatt, och mycket riktigt, hon fann tre, hvilka sedan i form af vänskapsknut uppklistrades i ett album och nästan öfver- gläuste min Jenny Lind-pensée.
Att man verkligen i ungdomen kan vara så barnslig.
V i voro dock sexton- och sjuttonåringar redan.
D å sporrades jag af täflingslusten till en kanske mindre nobel handling.
Medan vår Josephine lutade sig ned för att rätta min franska kria, af klippte jag behändigt, henne ovetande, en liten, men förtjusande nacklock.
Flickorna sutto stumma och förstenade, men vågade ej omtala eller härma handlingen.
Den bekändes åratal därefter för ägarinnan, då vi gemensamt, ehuru med fuktade ögon, skrat- tade åt dessa ungdomligt sprudlande känslo- stämningar.
Så gingo många, många år — Jenny Lind drog på triumftåg genom världen, hon blef firad, beundrad, älskad alltjämt som få före henne.
Hon hamnade slutligen i ett eget hem i England.
Make, barn och vänner, musik då hon önskade det och lugnt välstånd — så lydde hvad man i Sverige visste om henne.
Vid besöken hemma hade vi aldrig åter träffats; hon bodde då helt enkelt hos sin gamle förmyndare, kammarrådet Munthe, eller hos anspråkslösa vänner, alltid tillgänglig för några få, men undvikande mängden.
Ju all- varligare hennes lifsåskådning blef, dess min- dre uppfattades hon af flertalet.
Man hörde henne t. o. m. klandras, och hon drog sig alltmera ifrån Sverige och stannade i sitt nya hemland, där hon så varmt uppskattades.
Så fördes äfven min lefnads farkost till England.
Att uppsöka henne föll mig ej in, man sade, att hon undvek svenskar, och tro- ligen hade mången missbrukat landsmanska- pet och tröttat ut henne.
Långmodig var hon just aldrig, och med åren kommo ock krämpor till den, som man gärna ville min- nas i ungdomens blomstring med upplyftadt hufvud och ögon glänsande af inspiration.
Den som sett Jenny Lind sådan och hört henne sjunga i en af sina bästa roller, Nor- ma, ville ej se henne gammal, grå, hopkrum- pen.
Utan att vara vacker efter klassiskt skönhetsmått, var hon förtjusande och oänd- ligt själfull, hennes leende oefterhärmligt och intagande, till växten medelstor, smidig och fyllig; det var en frisk, hurtig nordens mö — som tusendetals andra, man dagligen mö- ter, och ändå därjämte med något så oänd- ligt öfver mängdens begåfning, något man ej kan med pennan skildra, blott med hjärtat känna och i själens djup förnimma.
Sådan beskrefs hon af vänner i England, och sådan ville jag behålla henne i mitt minne, bredvid det gulnade albumsblad, där hennes pensée ännu finnes öfver namnet Jenny Lind.
SJ * Iduns läkarartiklar.
i.
Huden och dess vård.
Af D:r Arvid Afzelius.
uppträda också ofta vid grossess, men pläga då efter dennas slut af sig själfva försvinna.
Både fräknar och lefverfläckar förvärras af sol- ljuset, och bör man därför söka skydda huden genom lämpliga hattar, parasoll o. d.
En annan abnorm bildning i öfverhuden äro vårtor och liktornar, som bestå af en höggra- dig förtjockning (hypertrofi) och hornbildning af öfverhuden, hvarjämte vid vårtbildningen äfven läderhudens papiller bli hypertrofiska.
Orsaken till vårtorna är omtvistad; hvad åter liktornarna beträffar, så har man sig själf att skylla för deras uppkomst, ty de bero alltid på för trånga eller till formen olämpliga skodon.
Raskast och säkrast blir man kvitt vårtor och liktornar genom operativt aflägsnande af dem.
Vill man själf söka behandla sina vårtor, så kan man försöka använda rykande salpetersyra, som med en glasstaf eller trästicka appliceras på vårtan, sedan man försiktigt bortskurit det öfversta känslolösa lagret; huden omkring vår- tan bör noga skyddas för salpetersyran.
Efter en eller par dagar bortskär man den bildade, hårda skorpan och applicerar salpetersyra på nytt och fortfar så, tills vårtan är fullständigt borta.
Det enklaste medlet för liktornar är salicylsyrecollodium (10 proc), som penslas på hvarje afton ungefär en veckas tid.
Man kan då lätt aflägsna en god del af liktornen, men måste då upprepa penslingarna på samma sätt ånyo en eller flere gånger, tills liktornen är fullständigt borta.
Varma, långa fotbad un- derstödja kuren.
(Forts. o.
slut.)
De nu berörda hudåkommorna bero på sjuk- liga förändringar i talgkörtlarna.
En besvärlig åkomma är också abnormt ökad afsöndring från svettkörtlarna, i synnerhet då det gäller händerna, fötterna eller axelhålorna.
Förr i tiden och ofta ännu i vår tid fruktade man att söka hämma denna svettafsöndring, emedan man trodde att därigenom inre sjukdomar skulle uppstå.
Detta är grundfalskt; kan man bota detta obehag, bör man göra det, ty det ger lätt upphof till andra hudsjukdomar (eczemer), men detta är ingalunda någon lätt sak.
Vik- tigast är härvid ytterlig renlighet med tvål- tvättningar minst två gånger om dagen och helst Ett sjukligt tillstånd, som jag här torde böra därjämte ingnidningar af spritlösningar (t. ex. i korthet omnämna, så mycket mer som det 2 % naphtolsprit) ett par, tre gånger om dagen.
nu när som helst kan göra sig påmint, är kyl- Dessutom bör man helst förena dessa tvättnin- skada eller s. k. frost, i lindrigare fall vanli- gar och spritgnidningar med något torkande, gen ömkyla, kallad.
För att skydda sig därför antiseptiskt puder, t. ex. lika delar talk och bör man hafva händer och fötter så varmt potatismjöl med tillsats af 3 % salicylsyra; klädda som möjligt, och hvad ansiktet beträf- pudringarna göras omedelbart efter tvättningarna far, söka skydda det på bästa sätt.
Gnidnin- och spritingnidningarna.
Gäller det fotsvett, gar med sprit (t. ex. eau de Cologne) flere bör pudret dessutom strös in rikligt i strum- gånger dagligen, stärka och härda huden; in- porna, som för öfrigt böra växlas ett par gånger gnidning af litet fett, innan man går ut, skyd- om dagen.
dar i någon mån mot luftens inverkan.
Har I öfverhudens djupaste, närmast läderhuden man fått huden på något ställe » hvitkyld », så liggande lager afsätter sig ofta, isynnerhet i måste man akta sig för att hastigt uppvärma ansiktet och på händerna, färgämnet (pigment) den, t. ex. framför en brasa.
Man bör i stäl- i abnorm mängd och bildar fräknar och lefver- let frottera eller massera kraftigt; det gamla fläekar (eloasma).
För att aflägsna dessa ofta medlet att gnida med snö, tills huden åter ganska vanställande pigmentsbildningar fordras fått lif, kan äfven rekommenderas.
Hvad se- mycket skarpa medel, som framkalla en hastig dan efterbehandlingen af ett dylikt » hvitkyldt » afstötning af öfverhuden, emedan, som nämndt, parti beträffar, så sammanfaller den med be- färgämnet sitter i de djupaste lagren af denna.
handlingen af s. k. ömkyla.
Otaliga huskurer Det bästa medlet är sublimat, som dock ej och otaliga andra medel äro rekommenderade, fås utan läkares recept, och som för öfrigt och detta bevisar blott, att de alla äro mer måste användas i så stark lösning, att verkan eller mindre overksamma.
Viktigast är här bör öfvervakas af läkaren, något som också är vid lag att iakttaga hvad jag ofvan nämnt fallet med skarpa fjällande salvor, som äfven på tal om att förebygga kylskador och att al- med fördel användas.
Vill man på egen hand drig begagna kallt vatten till tvättningar.
Där- söka behandla fräknar och lefverfläckar, kan jämte bör man använda något af de medel, man försöka använda vanlig grönsåpa, hvilken som åtminstone i någon mån äro verksamma, i så fall strykes på på kvällen och får sitta såsom kamfersprit, vismutpuder, blysalvor i på till morgonen, då den aftvättas.
Detta upp- förening med karbol, kamfer, ichtyol, terpentin repas 2 — 3 nätter efter hvarandra.
Huden eller jod, collodium med eller utan jod, o. s. v. blir härigenom inflammerad oeh fjällande; ge- Behandlingen måste fortsättas månader, ja t. nom ingnidning af litet vaselin går retningen o. m. år igenom och krönes dock ej alltid af dock snart öfver.
Behandlingen behöfver upp- framgång, isynnerhet om patienten har en sys- repas en eller flere gånger.
Liknande verkan selsättning, som tvingar till vistelse i rum, där och användning hafva starka svafvelsalvor (30 temperaturen är under 15° C.
Massage och — 40 proc).
Som ett mildare, om ock min- elektricitet användas också, men utan större dre verksamt medel kan man använda ingnid- nytta än andra hudretande medel.
ningar 2 — 3 gånger dagligen med boraxlösning Jag vill slutligen också med några ord be- (10 — 15 proc).
Borax ingår också i de flesta röra obehaglig åkomma, som kallas » röd fräknemedel, som säljas i handeln.
Att märka näsa ».
en Denna bero på ömkyla, men står är, att lefverfläckar i ansiktet alls icke bero oftare i samband kan med olämplig diet (särskildt på något lefverlidande, men i måDga fall där- öl- och spritmissbruk) och i mage emot på något underlifslidande, som i sådant och tarmar, underlifslidanden rubbningar och menstruations- fall naturligtvis samtidigt måste behandlas.
De rubbningar o. s. v. Det gäller således i för-
sta rummet att i hvarje fall söka få reda på orsaken och behandla densamma.
I alla hän- delser är viktigt, livad orsaken än är, att und- vika alla hetsiga saker, såsom öl, starka viner, starkt och varmt te och kaffe, soppor (utom mjölk- och fruktsoppor), stora och starka mål- tider, starkt kryddad föda o. s. v. Viktigt är därjämte, isynnerhet när det utom näsan gäl- ler benägenhet för allmän rodnad, hetta och blodvallning i ansiktet, att ej begagna snör- lif eller eljes hårdt sittande kläder.
Hvilka yttre medel eljes kunna vara lämpliga, beror naturligtvis på arten och beskaffenheton af hvarje särskildt fall.
Ofta nog blir det nöd- vändigt att söka med skärningar (s. k. scarifi- cationer) eller bränningar förstöra en mängd blodkärl, för att därigenom minska blodfyllna- den i huden.
Utom nu berörda hudåkommor ges det en stor mängd andra, hvilka i de flesta fall hafva vida större betydelse än de, som jag här om- nämnt, och som mera så att säga beröra själf- va utseendet, d. v. s. hafva en mera kosme- tisk betydelse.
Till dessa mångfaldiga andra viktigare hudsjukdomar höra de mångfaldigt växlande eczemerna, vidare s. k. reformar, hvilka oftast bero på svampbildningar i huden, och som ingalunda alltid äro af samma slag och alltid kräfva samma behandling som allmän- heten ofta tror; vidare skabb, som beror på små djur i huden, » ondskorf », ros och många andra, för hvilka vi ej hafva några svenska namn, motsvarande de vetenskapliga.
Om alla dessa gäller, att de icke lämpa sig för en po- pulär framställning som denna, enär för deras riktiga uppfattning och behandling fordras för- utsättningar, som endast fackkunskaper och en van blick kunna gifva.
Från Iduns läsekrets.
Oordentliga äkta män.
En hjärtesuck.
Till alla äldre och yngre husmödrar vill jag ställa en viktig fråga, sedan jag själf i åratal vän- tat med tålamod på en nöjaktig lösning: Hur skall jag lära min man ordning?
Ordentlig är han ju på sätt och vis, nämligen med sina böcker och papper, ty han kan bli » rasande » då han upp- täcker att dammet försvunnit från skrifbordet och i följd däraf en bok, en ask eller ett nystan tråd står till vänster i stället för till höger.
Vi ha nu varit gifta i 9 år, och ehuru jag känner min gode Pauls vanor » utantill », får jag vara ganska för- siktig med mina lärdomar, och jag blir oftast af- spisad med ett » har inte tid » eller » du har ju god tid, har rakt intet att göra! » Hur skall jag göra klart för honom, att en god del af min tid går åt till att » städa » efter honom, då han ej vill begripa.
Se bär några exempel: l:o) att vika ihop sin serviett efter måltiden; 2:o) att skjuta stolen på sin plats; 3:o) att hänga upp sin nattrock, då den utbytes mot den andra rocken; 4:o) att, då han tvättat sig, hänga upp hand- duken; 5:o) att, då han ömsar krage, manschetter etc, icke lägga de begagnade plaggen tillbaka i lådan, hvilket faller sig » bekvämare » för honom, men ej för mig.
Jag skulle kunna uppräkna otaliga exempel på hans slarf, men detta får vara nog.
Då jag på- minner honom därom, gör han det nog med en onödig omsorg, som endast förargar mig, ty da- gen därpå har han glömt det.
Att se » sur » ut, hjälper inte heller, han låtsar om ingenting eller frågar han deltagande om pigan ställt till något » spektakel », om pojkarne slagit sönder något, eller om hunden ätit upp steken.
Jag har en mycket lugn karaktär, men det pinar mig boksiafligen att ej kunna få så enkla begrepp inplantade.
Därför vänder jag mig till alla dem, som äro i ungefär samma belägenhet och som ej betrakta ofvan upp- räknade fel som » rena bagateller ».
En hårdt pröfvad.
Damernas älsklingsdryck.
N å g o t o m kaffet, d e s s tillagning, surrogater m. m.
Rent språk om » pjollerspråk ».
Några ord till förf.
af » Pjollerspråk ».
Ni tror er förefalla mången moder näsvis och småaktig genom er artikel i Idun n:r 6.
Nej be- vars, vi förlåta er så mycket hellre innehållet, som det ju är både beaktansvärdt och träffande.
Dessutom är det påpekadt i Idun ett par gånger förut, om jag ej missminner mig.
Men hvad vi — vi svenskor — ej kunna förlåta er är formen, språket i er artikel.
Ni talar med ett visst öfver- mod om vårt sätt att tilltala våra okritiska småt- tingar, därtill föranledd af — som jag hoppas — er fosterländska räddhåga att hela vårt sköna svenska språk därigenom blefve bortpjollradt.
Men, kära Erny, hvad är det för språk ni själf talar ?1 I edra stackars två Idunspaiter använder ni ej mindre än 30 främmande ord (utom citaten), och detta fast ni visst ej visat er ha svårt att uttrycka er på svenska, ja t. o. m. bildar nya ord.
Nu får man hålla till godo med ackommodation, emfas, korrektiv, tirad m.
fl., som göra oss enkla — icke akademiskt lärda — kvinnor ett fasligt besvär att rätt tyda.
Att ni själf i er svenska språkfråga tillåtit er ett dylikt språk, anser jag oförlåtligt.
» Men har ni, vid Jupiter, då ingen bildning, min kära mamma! » hör jag er harmset utropa!
Ahjo tillräckligt för att tro, det verklig bildning ej behöfver begagna sig af dylikt skenfagert glitter, tillräckligt för att fordra, att man mot svenska kvinnor ej använder lärdt — språkpjoller!
Ja, förlåt nu, bästa Erny, att jag så farit ut mot er, men då jag funnit ert fel vara ett upprepande af en annan svensk författarinnas, börjar jag finna saken betänklig och vill i min mån inlägga en gensaga mot en återgång till slutet af förra århundradets förkonstlade osvenska skriftspråk.
Dixi et salvavi animam meam — det är ut- tydt: jag hafver utgjutit mig och läskat min själ!
En svensk moder.
af En gammal kaffemoster.
ill en början kan man gärna konstatera, att kaffet ej blott är damernas älsklings- dryck.
Äfven skapelsens herrar äro mycket svaga för » extraktet af coffea arabicas fruk- ter », och om vi damer en och annan gång sticka emellan med en liten » elfvatår », så är det bara bevis på vår finare smak, då vi före- draga en liten stimulering af koffein hellre än herrarnes alkohol.
En kopp godt kaffe är en gudadryck, och den njutes med samma beundran öfver hela världen, af fattig och rik.
Men det är icke alltid så lätt att erhålla en kopp godt kaffe.
Dels är kaffet själf ofta förstördt af förfalsk- ningar, dels är konsten att väl tillaga kaffet icke så lätt som mången tror.
Det finns en ofantlig mängd olika kaffe- sorter.
Allt ifrån det att holländarne i bör- jan af 1700-talet förde kaffeplantan från Mocka till Java, har den allt vidare spridt sig öfver Indien och Syd-Amerika, och Bra- silien är numera det land som producerar det mesta kaffet i världen.
Kaffets produktionsort är af stor betydelse för dess smak.
» A c k, det smakar som äkta mocka! » säger man ofta.
Ä r det någon af Iduns läsarinnor, som druckit en kopp äkta mockakaffe?
Jag tviflar därpå, så vidt det icke skett i själfva orienten.
Det kaffe, som i den europeiska handeln går under namn af Mocka, är vanligtvis småbönigt Java.
I själfva Turkiet, Grekland och flere omgif- vande länder är det kaffe, som serveras i kaffehusen, sällan eller aldrig mocka, utan kolonialkaffe.
Väster om Konstantinopel är det en verklig sällsynthet att få äkta mocka- kaffe.
Detta kommer sig af att araberna själfva äro starka konsumenter af sin vara, och att det, som exporteras, hufvudsakligen går till Persien och Egypten.
Vi få vara glada, om vi i stället för äkta Mocka-kaffe få äkta Java, som i kvalitet ställes näst efter Mocka.
Det bästa Java- kaffet kommer från den holländska ön Cele- bes, och kallas efter skeppningsorten Menado eller när det går öfver Java, Menado-Java.
Det är ett storbönigt, likformigt, gult eller mattbrunt kaffe och mycket rensmakande.
Syd-Amerika har emellertid på de senaste 50 åren upptagit en väldig konkurrens med Java- och Ceylon-kaffet och Venezuela, Costa Rica och Guatemala producera och exportera betydliga kvantiteter kaffe.
Dessa land öfver- träffas dock af Brasilien, som f. n. produce- rar mer än hälften af det kaffe, som före- kommer i handeln.
Det är sålunda mycket sannolikt, att det mesta af det kaffe vi dricka, hvarken är Mocka eller Java, utan sydamerikanskt och brasilianskt.
Men äfven dessa kaffesorter finnas i utmärkta kvaliteter.
D e brasilianska kaffesorterna kallas efter de olika skeppnings- orterna: Rio, Maranhan, Santos Para, Bahia och Campinas.
Santos och Campinas gälla som de bästa sorterna, Bahia som den sämsta.
— Men om allt detta vet husmodern föga, och det skulle fordras ett stort studium för att kunna hålla reda på alla de olika kaffe- sorterna och deras valörer.
Och innan kaffet kommer så långt som till närmaste kryddbod, har det att genomgå en oändlig mängd mel- lanhänder, som ju lätt kunnat, om de velat, blanda kaffet, färga det, förfalska det på åtskilliga sätt.
Den största platsen i Europa för kaffehandeln är London och därnäst Li- verpool.
Vidare Amsterdam, Hamburg, Bre- men och Triest.
Från dessa platser skickas kaffet vidare i mindre partier.
Här i Sverige torde vi få vårt mesta kaffe öfver Hamburg.
Kaffet är redan i sin form af bönor utsatt för en mängd förfalskningar.
Detta gäller först och främst bönornas färg.
I olika land härskar en olika smak beträffande bönans färg, och därför färgas bönan allt efter sma- ken i den ort, dit hon skall exporteras.
I Tyskland finnas stora fabriker endast för detta ändamål.
Men man har gått mycket längre än till den jämförelsevis oskyldiga färgningen, då man till och med tillverkat konstgjorda kaffebönor af — lera.
Smakligt!
Brända bönor till- verkas ofta af cikoriemassa, men en slik för- förfalskning är ytterst lätt att upptäcka.
Öfver hufvud taget bör man alltid köpa sitt kaffe obrändt och omalet, man är då minst utsatt för förfalskningar, och här i Sve- rige kan man i regeln vara säker om att alltid erhålla äkta och oförfalskad vara, då man köper kaffet obrändt och omalet.
Köpes det däremot brändt och målet, kan man aldrig vara säker, då tillfälle till för- falskningar här är » å stort och lätt.
Och i alla händelser är det kaffe, som säljes brändt och målet, alltid från början af sämre kvalitet.
Från handelsorterna kommer nämligen kaffet sorteradt i flere kvalitéer.
Det sämsta kallas » Triage » och det är just detta, som säljes till detaljisterna för att tillhandahållas som brändt och målet.
(Forts.)
Ur notisboken.
Fröken Britte-Sophie J&amp;aab, hvars bio- grafi var införd i n:r 3 af denna årgång, var en af de första kvinnor i vårt land, som invaldes i församlingens skolråd, bland annat som erkän- nande af hennes mångåriga verksamhet i en af henne stiftad handarbetsskola för godsets barn.
Men att hon af länets hushållningssällskap in- valdes i dess styrelse torde vara en ännu ovan- ligare utmärkelse för en kvinna, ehuru stadgarne för hushållningssällskapen icke medgåfvo, att fr. Raab verkligen kunde inträda i nämnda styrelse.
* Fredrika Bremer-förbundets tioårstill- varo.
Fredrika Bremer-förbundet har beslutit att fira sin 10-åriga tillvaro med utgifvande af en festskrift.
Denna kommer först och främst att innehålla en redogörelse för de tio årens verk- samhet samt skall förses med en prydlig utstyr- sel.
För att bestrida kostnaderna för densamma medgaf förbundet, att styrelsen använder 700 kr.
af den s. k. fasta fonden, hvilken för närvarande uppgår till något öfver 13,000 kr.
Södra teatern var i tisdags åter redo med ett nytt program: en fransk liten enaktsfars » Gräs- hoppan » samt » Neckens dotter » (Loreley), fars i 4 akter af Dach, af hvilka särdeles den senare tyckes ha gjort rätt mycken lycka.
Som vi voro hindrade bevista premieren, torde vi i nästa num- mmer närmare få återkomma.
Musikföreningen gaf den li dennes sin trettio- nionde konsert, hvilken inleddes med en målande och rikt instrumenterad uvertyr af Dvorak, för- träffligt utförd af k. hofkapellet.
Följde så » 1 sko- gen », sopransolo med orkester af A. Rubensoh till ord af E. von Qvanten.
Sångstämman i den vackra och romantiska kompositionen tolkades förtjänstfullt af fru Edling.
Konsertens första af- delning slöts med ett förtjusande, melodiöst an- dante för stråkorkester af A. Rubinstein.
Andra afdelningen upptogs uteslutande af konsertens huf- vudnummer, A. Södermans katolska mässa för fyra soloröster, kör och orkester.
Det utomor- dentligt härliga och genialiska tonverket, som på de utförande, särskildt på kören, ställer stora fordringar, erhöll ett i allo berömvärdt utförande.
Af de sju satserna torde som särskildt anslående böra framhållas » Gloria », » Sanctus » och » Benedictus » samt det ofta hörda förträffliga orkesternumret » Offertorium ».
Solopartien utfördes förtjänstfullt af fru Edling och fröken Torpadie samt hrr Dorph och Borgström.
Det hela leddes med vanlig sä- kerhet och finess af prof. Neruda, det blef öfverenskommet, att Gösta tillsvidare skulle dra sig tillbaka.
» Tala om Magnus, » bad han aftonen innan han reste till Stockholm.
» Känner ni ho- nom närmare, tant?
Hvad var orsaken till brytningen? » En sekund vaggade hon hufvudet fram och tillbaka.
» Magnus, » sade hon, » ja honom förstod jag mig aldrig riktigt på.
.
.
men an- gående brytningen så.
.
.
» Nu flyttade hon sig bekvämt upp i soffhörnet.
Hon tyckte om att tala.
och hon hade antagligen väntat, att man skulle anmoda henne härom.
Tants berättelse om Gabriel Hägerklo oeh hans son.
» Jag kom inte hit förrän salig Klara var död, och det blef nu min tur att ha öfver- inseende om det välordnade hushållet.
Mag- nus var då något öfver tjugu år oeh hade * nyss blifvit student.
Anders Fryxells dödsår är, som bekant torde vara, 1881 och icke 1871, såsom genom Boklig kunskap var inte i hans smak och tryckfel uppgafs i biografien öfver Eva Fryxell i hans examen hade inte gått med någon syn- förra numret.
I samma uppsats, sid. 50, spalt 3, The Fish Jubilee Singers, negersångarne, hafva nu står: 1881 utkom » Bidrag till Sveriges historia ändtligen lämnat hufvudstaden, sedan de här på nerlig glans.
Att göra besök i granngårdarna efter 1872 », hvilket bör vara — » Sveriges historia föga mer än en månad gifvit ej mindre än 32 — eller med bössan öfver axeln ströfva omkring efter 1772 ».
säger trettiotvå — konserter, alla för fulla hus.
i skog och mark, syntes vid denna tid vara Detta är ju något alldeles enastående Nekas kan det enda som intresserade honom.
Snart ut- nog ej, att deras prestationer äro af ett visst in- tresse och deras program omväxlande.
En fram- sträckte han likväl sina resor in till närmaste stående musikkritiker har med ganska mycket fog stad, och vi hörde, att han där hvarje afton om dessa prestationer användt det betecknande bevistade ett konstberidaresällskaps presta- uttrycket » andlig varieté », och häri ligger nog till tioner.
stor del dragningskraften.
De hafva ock därför » Han tycker om hästar, det passar sig bra, » Teater och musik.
kunnat samla publik ur alla samhällsklasser.
Som sagdt, de förtjäna ock att höras, och vi taga för sade kusin Gabriel, som nu väckte fråga om, Kung!, operan.
Fru Ellen Gulbranson, född Nord- gifvet, att den tourné, de nu anträdt till lands- att sonen skulle gå in vid något regimente, gren, har under de senaste dagarne uppträdt som orten, skall för dem varda lika framgångsrik som bli militär, liksom han själf en gång varit, och gäst å vår k. operascen, först som Elisabeth i deras sejour i Stockholm.
sedan efter honom i tidernas längd öfverta » Tannhäuser » och sedan som Amneris i » Aida ».
Utförandel af det förstnämnda partiet, som vi led- Konserter gifvas i afton dels af violoncellistvir- Noregård.
samt nog voro hindrade öfvervara, lär hafva varit tuosen Henry Bramsen i Musikaliska akademien Hedan från de år Magnus bar kolt, hade särdeles utmärkt och prägladt af äkta wagneriansk med biträde af fröknarna Kragballe och Tllfsax, uppfattning.
Den framstående sångerskan säges dels af bassångaren Ragnar Greoillius i Veten- han visat sig vara af ett styfsint lynne, och ock hafva af fru Wagner själf instruerats för skapsakademien med biträde af fru D. Sterky och under uppväxten hade detta inte veknat.
detta parti.
Som Amneris debuterade fru G. å fröken A. Hulting samt hrr Hj.
Meissner och H.
» Jag blir aldrig militär, den banan blir mig k. operan för sex år sedan med mycken fram- Alfvén.
alltmera motbjudande, » förklarade han, då gång, och de goda intentioner, hon då ådagalade, Gabriel talade med honom om dessa fram- hafva ytterligare utvecklats, så att hon nu ger en ganska helgjuten bild af den egyptiska kungadot- tidsplaner.
» Jag stannar här och ägnar mig tern.
De skiftande känslor af hat, kärlek och åt landtbruk. » förtviflan, som ömsom råda inom dennas bröst, » Nå ja, som du vill, » svarade Gabriel, komma väl till uttryck så i sång som spel.
Stäm- man har blifvit fylligare och intonationen säk- » jag skall då låta dig gå genom ett institut.
rare än förut, hvarjämte spelet vunnit i intelli- Jag sköter mig efter den gamla slentrianen, gens och uttrycksfullhet.
Det är att beklaga, att Novell för Idun men det är så mycket nytt.
.
.
» gästspelet varit af så kort varaktighet.
Af särde- af » Pappa har praktiska insikter och dettaär les intresse skulle ha varit om » Valkyrian » kun- nat upptagas med fru G. som gäst i det kvinnliga Sylvia.
mig nog. » hufvudpartiet.
(Forts.) Jag stod inne i salen och ordnade glas och Som Eurydike i » Orfeus » debuterar i dag frö- 5n omstörtning, » sade han ännu en silfver i det stora skåpet samt följde just ken Johanne Kragballe, hvilken låtit höra sig på l gång.
» Jag förstår inte riktigt.
Hvem inte vidare med samtalets gång, tills mitt öra ett par privata musiktillställningar och visat sig är då denne Magnus? » träffades af följande anmärkning.
äga en ganska vacker och väl skolad röst.
Hon lär äfven komma att sjunga Rosina i » Barbe- » Gabriel Hägerklos ende son och arfvinge, » » Tant Ebba är nog bra för att hålla huset raren ».
svarade tant med en snyftning, » och han kan vid makt, men om en ung fru gjorde les hon- Vasateatern har upptagit B. Genées underhål- redan vara här om en eller ett par veckor. » neurs.
.
.
» lande och täcka operett » Nanon » — hvilken i med- Min stackars älskling såg alldeles vimmel- Då Magnus med sin kärfva röst uttalade let af 80-talet gjorde stor lycka på Nya teatern — mitt namn, vände jag mig om, hvarvid jag med fru Anna Pettersson Norrie i titelrollen.
Den kantig ut.
Det var min far jag tyckte mig ha förlorat, observerade att gossens far såg en smula öf- ärade gästen fogar i Nanons käcka skepelse idel nya segrar till den långa raden af föregående, och och jag fäste mig mera vid min saknad än veraskad ut.
spel och sång kännetecknas alltigenom af samma de förändrade förhållanden, som hans ankomst » Ung fru, » upprepade han.
medryckande friskhet.
Med framgång täflar vid » Ja v i s s t.
.
.
som jag är myndig tänker jag hennes sida fru Emma Berg som Ninon de 1 ' Enclos, kunde medföra.
Han skulle vara för mig en där särskildt hennes behagfulla apparition kom- bror, därom var jag öfvertygad, och då tant med det snaraste gifta mig.
Jag hoppas att mer ypperligt till sin rätt.
Ett verkligt nöje är gick gråtande omkring och mumlade sitt: pappa inte har något häremot och därför att numera äfven på Vasateaterns manliga sida » vi få se, vi få se! » hyste jag icke någon så.
.
.
ja, i går afton friade jag och.
.
.
» kunna få njuta af åtminstone en frisk och ung- Gabriel, som städse visat sig svag gent domlig röst, hr Svensons.
Som den äfventyrlige synnerlig oro för framtiden, oeh min tillit ver- markis dAubigny hade han äfven vunnit i sä- kade uppmuntrande på Gösta.
emot sonens önskningar, hade ofta blundat kerhet, hvad själfva det dramatiska framträdandet Farbror hade emellertid redan varit jordad för det oregelbundna lefnadssätt, för hvilket vidkommer.
Fru Lindströms madame de Masntenon ett par dagar, oeh alla yttre omsorger, hvilka han tidigt visat sig ha smak.
Ehuru han var full af drottninglik värdighet, och lilla fröken Nilssons näpna kammarpage knep allas hjärtan.
vid en kär persons bortgång kännas så bull- vanligtvis behandlade fadern med en viss non- Det komiska elementet kunde visserligen ha före- rande, så tröttsamma och störande, voro ef- chalans, syntes han dock i denna stund täm- trädts åtskilligt saftigare än nu af hrr Ringvall terträdda af en tomhet, i hvilken funnos tusen ligen orolig, ty handen, som hvilade på den och Klinger i den äldre och yngre de Marsillacs framför honom liggande tidningen, darrade kläder, men de skämde dock visst icke bort hågkomster.
sin sak.
Kostymuppsättningen särskildt är glän- Att midt under denna djupa sorg till- märkbart.
sande, och bifallet på premieren var mycket lifligt.
kännage vår förlofning sattes icke i fråga, och » Jag förstår inte riktigt ...
skulle du så- Oupplösliga band.
ledes ha ingått någon förbindelse, utan att först underrätta mig om dina önskningar?
Jag förmodar emellertid att äfven jag har ett ord med i laget? » » Naturligtvis ... för att ge ett samtycke. » Under de sista sekunderna hade Gabriel blifvit blodröd i ansiktet, men Magnus tyck- tes icke akta därpå.
Den sinnesrörelse han nyss visat hade helt och hållet dunstat bort.
För min egen del fann jag det vara bäst att lämna de båda herrarne åt sig själfva, och jag hade just hunnit till salsdörren, då Gabriel återtog: » Eftersom du tycks anse att mitt gillande faller af sig själft s å.
.
.
hvem har du valt? » » Mademoiselle Heloise! » Vid detta svar hade jag lyckligtvis hunnit ut i förstugan, där jag var nära att svimma, ty ortens ungherrar hade mer än en gång talat om mademoiselle Heloise, konstberidar- sällskapets vackra primadonna.
De ord som nu växlades hörde jag inte, men det blef ett stormigt uppträde och detta var inte det enda.
Det var förfärliga dagar!
Själf uppfostrad i åsikter, som inte tolerera någon mesallians, principer, hvilka häger- kloarna genom generationer förstått respek- tera, ty utom.
.
.
Ja ja, det är ett ömtåligt ämne, som jag kanske inte bort vidröra.
.
.
Gabriels hustru liksom Elias mor voro ju döttrar till en förmögen köpman, de enda ofrälse, som dittills under århundraden varit befryndade med oss och, eftersom det är på tal, erkänner jag också, det vi tyckte, att kusinernas äktenskap inte kastade någon syn- nerlig glans öfver familjen.
Men huru frisin- nad Gabriel än måtte ha varit, fann han dock sonens förbindelse rent af dårhusmässig.
Hvar- 0 C^ - ken goda eller onda ord förde dock med sig ett önskadt resultat, och en morgon, efter ett häftigt meningsutbyte, lämnade Magnus fä- dernehemmet och kort därefter äfven sitt fä- dernesland.
Gabriel talade aldrig om sonen och alla omkring honom följde med grannlagenhet delta exempel.
Orsaken till brytningen kände man för resten inte.
Den var inte sådan, att man önskade ge någon eclat däråt.
Gamle prosten här på orten var den ende man invigt i det sorgliga förtroendet.
Under tidens lopp erforo vi, att Magnus inte hade orsak alt prisa sig synnerligen af- undsvärd.
Till en början gick det an, så länge han kunde tillfredsställa sin unga hustrus nycker samt lämna medel till hennes öfver- dådiga och slösande lefnadssätt.
Det blef emellertid nog si och så, när det var slut med den äkta mannens mödernearf, hvilket utbetalades intill sista skillingen.
För dess betäckande hade Gabriel måst taga inteck- ningslån på egendomen, som genom omtänk- sam hushållning var tämligen skuldfri.
De pekuniära bekymmer, hvilka nu blefvo en följd, nödgade honom att på nytt utveckla hela sin energi.
Om denna ökade verksamhet ej till fullo skingrade sorgen öfver en ohjälplig brytning, så förde den likväl tankarna bort från de be- kymmer, som voro förknippade härmed.
Be- kymmer, hvilka icke minskades, ty jag fruk- tar att Magnus fört en ganska äfventyrlig existens.
Genom prostens son, som är bosalt i Chi- cago, iingo vi underrättelse om en duell, hvil- ken enligt hvad han antog för Magnus tro- Och e \ fin e \ • fi 4 * x a s f o r c t e r Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Anagram-gåta.
Vi äro ord.
— Vi ljuda bägge lika, Fast stafningssättet just ej lika är; Ett af oss ses hos fattiga, hos rika, A trädgårdsland, i » täppor » här och där.
Det andra ses i smedjor, spis, ka- miner Och skattas högt när nordanstormen bviner.
Det ändamål hvardera af oss fått Är sålunda till gagn och nytta blott.
ordet nummer två — förr än det hunnit Den ståndpunkt det i nyttans värf nu nått, Hur har det icke härdats, tärts och brunnit Och genom hårda eldprof luttras fått.
En lätt omskrifning här — och se, det spännes Till ifrig jakt, till kamp och fejd, som kännes, I girig lystnad efter spanadt rof: Af skogens, luftens, snårens lömska bof.
— Identiteten af det ena ordet Tycks stå att söka i en växt, — en rätt Som plä ' r serveras, så på herrskaps- bordet, Som dagakarlens ock, helt rätt och slätt; Men flyttar man bokstäfverna en smula, Får man ett annat ord — ett bland » de fula », Som uttryck af procentar ' ns åtrå är Att kunna få en hvar han kommer när.
E. Charad.
Mitt andra fiskarn lägger ut, Se ' n dagens arbete är slut.
PICOTS T V Ä T T P U L V E R &gt;Lessive Phenix » Öfverträffar alla andra tvättmedel I Det, som sås tidigt på våren, slår djupast rot.
Om också en annan åker senare blir besådd med samma säd, så håller sig den förra bättre i den torra tiden och lönar landtmannen med en rikare skörd.
Hvad som tidigt blir inprägladt i barnels hjärta, gifver riktning åt hela lifvet.
F. Ahlfeldt.
I anehåU sförteekning.
Alvilde P r y d z; af A.
B.
(M e d porträtt).
— Hemlig sorg; poem af E.
N. Söderberg.
— Järnvägskvmnor; en studie fråD ett kvinnligt arbetsfält.
— » Här ska ' städas! » — U r m i n n e t s laterna magiea; af E. R — y.
I I.
— Iduns läkarartiklar.
I: H u d e n och dess värd; af d:r Arvid Afzelius.
(Forts. o. slut).
— Från Iduns läsekrets: Bent ppräk om pjollerspråk; af En svensk moder.
— Oordentliga äkta män; af En hårdt pröfvad.
— Damernas älsklingsdryck; något o&gt;n kaffet, dess tillagning, surrogater m. m. af En gammal kaffemoster.
— U r notisbo- ken.
— Teater och musik.
— Oupplösliga b a n d; noveil för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
Lyra-aritmogryf.
Läses tvärs öfver.
a 11 13 13 u 13 11 " ~ 13 u 15 13 12 12 15 9 20 8 4 11 9 2 3 12 15 16 14 12 10 15 19 20 9 2 11 22 10 11 12 17 13 22 | » 1 " 12 10 11 18 11 9 7 7 18 13 1 10 15 16 15 10 15 11 13 9 1 1) Pelargång, 2) patriark, 3) sjuk- domstillstånd, i) stad i västra Tysk- land, 5) individ af en nation, 6) godt förhållande, 7) landskap, 8) stad i Sverige, 9) behållare, 10) del af Af- rika, 11) djur, 12) mångmillionär, 13) ö i Stockholms skärgård, 14) kvinnonamn, 15) mansnamn.
Bokstäfverna i den lodräta midtel- Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer Sifferlogogryf.
2 6 7 3 4 2 6 5 7 2 6 5 7 17 7 8 2 6 8 1 4 5 11 8 21 14 9 raden bilda namnet på en ryktbar kvinna i Sveriges historia.
Louise.
11 10 5 22 Siffergåta.
I en kvadrat, indelad i 9 lika stora rutor, inskrifvas siffrorna 1 — 9 så, att summan af alla tre siffrorna i hvarje rad — vare sig vågrät, lod- rät eller i diagonalens riktning — utgör 15.
Ä.
Mitt första, tillökt med ett » e », Man mycket ofta kan få se, Då täta snöfjun falla.
Mitt hela äga alla, Som vilja åka fint och nätt Samt träda upp på » fiffigt » sätt.
Moster Emma.
11 6 Lägg » mas / c » till första ordet och du finner, Om ej en centiped, likväl ett fot-rikt djur, Som snart i ny gestalt ny frihet vin- ner Och flyr ur gruset upp mot solljus, klar azur, Vill nu man litet mer » utlägga texten », — Lägg » trast » till andra ordet, och Kan man behandla oss som anagram ditt öra Och taga från och öka till i växten, Skall smekas underbart och tjusas af Tills vår betydelse klart träder fram; att höra Det bästa sätt man därtill dock an- De trollska toner han i sommarnat- vänder ten slog, Är att ej ta ' mer än ett ord i sender Den Ijufva sångaren i dunkel nordan- Till ämne för en » stilla » analys, skog.
Helst som man visst, om oss re ' n Eolus.
fått en » nys ».
ligen skulle få en dödlig utgång, hvilket vi icke betviflade, då såväl bref som tidnings- annonser lämnades obesvarade.
Några med- delanden från fadern hade emellertid inte träffat honom förrän nu, ty knappast tillfrisk- nad hade han lämnat Chicago och dragit långt in i landet.
Detta är ungefärligen allt hvad jag vet om honom.
Jag önskar emellertid, att Gabriel lyssnat till mina råd.
.
.
Det är alltid bäst att ta det säkra för det osäkra.
.
- ty angå- ende Magnus.
.
.
nå, jag är inte van att dra några slutsatser om folk eller tycker om att tyda allt till det värsta.
Jag säger endast: vi få se.
.
. » (Forts.) 2 2 2 7 5 6 4 5 8 4:1.
5:} ° J - 8: Adverb, tyskt.
3: Instrument.
4: Hvad vi älska.
4: Vanligt främmande adjektiv.
2 4: Kroppsdel.
5 7: Land.
7 6: Gammal skald.
7 8: Adjektiv, svenskt.
2 4: Preposition, svensk.
n Ur 1 2 3 4 5 6 7 8: Svensk skald.
Kalla K.
Lösningar.
Logogryfen: Nyckelknippa; knyppla, lyc- kan, ni, nickel, ack, yppa, nyck, nick, le- ka, neka lack, Elna, Lena.
Li:ia, klack, knipa, kippa, klippa, lipa, kapp, pil, ny- pa, icke, knapp, Pan, al, ek.
Charaden: Listig (Li-Hung-Chang, kine- sisk vieekonung).
Vokalförändringsgåtan: Kaka, kika, koka.
IfyUningsgätan: Fras, Riga, amor, Nora, Zeus, Ebro, neka — Franzén.
Kapselgåtan: Kola.
Lyon, Tonkin, An- nam, Eisch, Kanta, Meran, London, Onta- rio, Almeria, Känsö.
Norge, Assain, Ber- gen, Bornu, Rotebro, Boden, Ångerman- land, Derby, Fulda, Haiti, Pau, Harlem, Korsika.
Aritmoremet: Kinetoskop.
Orden äro: skot, Posen, kopek, Skien, Stoke.
Säljes i \ -, | - och J-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant for Sverige: Carl R. Matton, Stockholm Talrika ombud 1 landsorten.
