# ID: svediakorp-per1059
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,972
# sentences: 639
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 7 (374) Fredagen den 15 februari 1895.
Prenumerationspris pr år: I d u n ensam Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns Modetida., månadsupp !.
Barngarderoben kr.
».
» 5: 5 3 3: B yr »: Redaktör och utgifvare: Klara Södra Kyrkog.
16,1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
P r e n u m e r a t i o n s k e r ä a l l a post- ans taltsr i r i k e t.
Redaktionssekr.
: Eva fver land och stad flög under förli- den vecka genom dagspressen berättelsen om ett svenskt hundra- årsminne, fästadt vid vår berömde häfdateck- nare, Anders Fryxell.
Det var nämligen den 7 februari jämnt hun- dra år, sedan han i Ed- sleskogs prästgård på Dalsland, icke långt från Wärmlandsgränsen, skå- dade dagens ljus.
Här är emellertid icke vår uppgift att ingå i en mer eller mindre detal- jerad skildring af hans betydelsefulla insats i vår odlingshistoria.
Men med hans arbete sam- manfaller på det när- maste en annan lifsgär- ning, väl värd att bli känd af svenska kvin- nor.
Eva AndrieMa Fryxell, äldsta dottern af dåva- rande rektorn vid Maria skola, Anders Fryxell och hans maka, Julia Lagergren, föddes i Stockholm den 15 ja- nuari 1829.
Den lilla lifligä flickan sattes re- dan vid sitt sjunde år i den af fadern kort förut upprättade s. k. Wallinska skolan.
Om uppkomsten af denna skola berättas följande: Fryxell, hvilken se- Nordling.
helgfri Tryckeri Aktieholoa 8:de årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerpris 15 ö r e (16sn:r endast för kompletteringar) A n n o n s j&gt;ris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafy.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Fryxell.
dan några år varit an- ställd först som lärare vid Djurgärdens folk- skola, där han införde den s. k. växeluncler- visningsmetoden, och sedan vid Maria skola i hufvudstadeu, samt visat ovanliga pedago- giska insikter, umgicks lifligt med tanken på inrättandet af en egen privatskola för gossar.
För rådplägning härom vände han sig till då- varande pastor prima- ritts i Stockholm, seder- mera ärkebiskop J. O. Wallin, som därvid ha- stigt utbrast: » Nej, icke en skola för gossar, ma- gistern skall nu öppna, en skola för flickor, ty däraf äro vi i än större behof. » Wallin hade allt mer börjat inse vik- ten af en högre upp- fostringsanstalt för flic- kor ur bildade hem, och huru han nu framställ- de sina skäl för den nye magistern, blef följden den, att en flickskola under Wallins protek- torat och med hans namn samt Fryxell så- som rektor kom till stånd, en skola, som bibehåller sig intill den dag, i dag är, och från hvilken årligen kvinn- liga studenter med grundliga kunskaper ut-
IDUN 50 Varma, lyckliga svenska hem Eld i ugnen o c h snö på taken, Långa vintermånader fem Glädjen hållen I vaken.
gå.
I tacksam hågkomst af sin grundläg- gare firade ock Wallin ska skolan på.
hun- draårsdagen af hans födelse en vacker minnesfest.
Det var i denna skola lilla Eva under en kort tid erhöll sin första undervisning, hvilken dock afbröts när fadern redan 1836 tillträdde Sunne pastorat i Wärmland, hvar- efter följde mångårig undervisning i hem- met för henne och tvänno yngre systrar.
Att fadern, hvilken framträdt som en så, intresserad skolman, själf skulle på ett verksamt sätt ingripa i döttrarnas uppfost- ran, var ju en gifyen sak, och j u mera de utvecklade sig, dess mottagligare visade sig jordmånen för de kunskapens frön han med öppen hand utsådde.
Detta så.nings- arbete afsåg dock icke endast meddelandet af kunskaper, utan än mer danandet af ka- raktären — hjärtats bildning.
Själf arbet- sam som få — • hvarom de 46 delarne af hans » Berättelser ur svenska historien » bära det ojäfaktigaste vittnesbörd — fram- höll han arbetets välsignelse på ett sätt, som gjorde, att de unga redan tidigt funno sin glädje däri och aldrig under någon tid af sitt lif kunnat finna sig i en dådlös overksamhét.
Farmodern, den gudfruktiga, arbetsamma, försakande prästhustrun, som då hennes familj hotades af ekonomisk ruin, genom otrolig ansträngning, själfupp- offring och sparsamhet lyckades uppehålla huset, ställdes dem såsom en skön före- syn för ögonen.
Sonen nämnde alltid hen- nes namn med den innerligaste kärlek och bibehöll lifvet igenom icke blott i minnet, utan i tillämpningen den förmaning, hon gifvit honom vid hans första utflykt från hemmet, att framför allt undvika skuldsätt- ning.
Att Fryxell äfven i praktiskt hänseende stod långt före sin tid i afseende på kvin- nofrågan, ådagalade han på mångfaldigt sätt vid sina döttrars uppfostran.
De erhöllo icke blott de bokliga kunskaper och bild- ning, som för den tiden voro ovanliga för prästdöttrar på landet, han ville framför allt fostra dem till själfständighet och obe- roende, ehuru visst icke till emaneiperade kvinnor i den bemärkelse detta ord i en nyare tid fått.
Tidigt lärde han dem att " blicka in i affärerna, och redan vid 14 års ålder fingo de sköta räkningarna med hans underhafvande.
Vid 16 år erhöllo de egen handkassa för att därmed bestrida utgifter- na för sina kläder, och då den yngsta af systrarna längre fram önskade ägna sig åt diakonisskallet, satte han sig ej däremot, ehuru det då för tiden var något ovanligt i vårt land, att kvinnor af god familj in- trädde på denna bana.
Att vi uteslutande talat om fadern vid döttrarnas uppfostran kommer sig däraf, att modem redan tidigt genom en mångå- rig sjukdom blifvit urståndsatt att deltaga däri.
Detta gjorde ock att Eva, såsom äldsta dottern, k o m att helt ung öfvertaga vården om det lilla hushållet.
Till Sunne naturskönt belägna prästgård hörde ett stort landtbruk med många tjänare, och uppsik- ten öfver dessa tillkom nu den unga flic- kan, då faderns tid var hårdt upptagen af i8U5 Soliga inre sommar — hell, Som, då den yttre oss lämnat, varar Och ännu i skymmande kväll, Trefnad åt hemmen sparar.
Curt Tkelander.
pastoralvården inom den vidsträckta för- samlingen med dess mer än 10,000 invå- nare, hvartill kom prosteriet öfver Frykdals kontrakt och jämte allt detta det fortsatta trägna arbetet med hans svenska historia.
Inom församlingen fanns ännu intet ord- nadt skolväsen, hvilket naturligtvis vållade den nitiske skolmannen mycket bekymmer, men när äfven de yngre döttrarna hunnit växa upp, blef en stor sal i prästgårdens flygelbyggnad upplåten till skolsal, där de unga flickorna årligen undervisade ett stort antal fattiga barn, under det kyrkoherden själf bestod skolmaterialerna.
Af ven en större söndagsskola kom småningom till stånd.
Vid inträffande sjukdomsfall vände sig i första hand den fattigare befolknin- gen alltid till prästgården, där man till lindrande af nöd och plågor med kärleks- full beredvillighet gjorde hvad man kunde, i det icke blott goda råd och anvisningar, utan äfven fria läkemedel utdelades, och detta tillkom också husets döttrar.
Inom prästgården rådde således ett fli- tigt, men därför icke nedtyngande arbete, ty det var frivillighetens, och kärleken gör j u.
allting lätt.
När arbetstimmarne för da- gen voro slut, företogos uppfriskande prome- nader i de vackra omgifningarna, hvarun- der fadern förstod att på ett för de tinga anslående sätt samtalsvis upprulla lefvande taflor ur historien, konsten eller naturveten- skapen.
Den ena gången var det ett blad ur vår svenska historia, en annan gång ett skede ur Tysklands, Englands eller Frank- rikes historia, som utgjorde ämnet för dessa af tonsanita], och åter en annan gång fick den omgifvande blomstermattan eller den tindrande stjärnhimlen gifva uppslag här- till.
Det var m e d ett ord ett lif i tankens och de stora verkligheternas värld, som icke lämnade ram för småsinnets sysslande med dagens » on dits ».
Vid den tända aftonlampan lästes sedan ankommande tidningar och nya böcker, hvarigenom man inom litteraturen alltid följde med sin tid.
Att ett så allvarligt arbete icke kunde inrymma mycket umgängeslif i vanlig me- ning är lätt att förstå, dock förnekade sig icke gammaldags gästfrihet i hemmet, och värderika, ofta längre besök af litteraturens och vetenskapens målsmän utgjorde väl- komna afbrott i det stilla landtlifvet.
Sedan Fryxell, för att uteslutande kunna ägna sig åt sitt stora nationalverk, » Berät- telser ur svenska historien », erhållit tjänst- ledighet från sitt prästerliga kall, blef Eva hans handsekter, såväl i hemmet som un- der hans många forkningsresor till utlandet, då han i offentliga och enskilda arkiv i Danmark, Tyskland, Polen, Österrike, Frank- rike, Belgien och Holland sökte de upplys- ningar, som fordrades för fortgången af hans arbete.
Från denna tid gällde det för henne att mera helt ägna sig åt faderns tjänst i detta hänseende, hvarunder hon naturligtvis själf med hela sitt intresse uppgick i arbetet, vid hvilket han ock gär- na inhämtade hennes omdömen och råd.
Och så förgick en lång följd af år un- der oafbrutet och förtroligt samarbete mel- lan far och dotter, ty ännu de åttio åren funno den gamle häfdaforskaren vid hans arbetsbord, och först sedan han 1871 lagt sitt trötta hufvud till hvila, fick Eva Fryx- ell tid att upx^taga ett eget själfständigt arbete.
Dock hade hon redan under åren 1 8 6 2 — 1 8 7 8, under pseudonymen Edmund Gammal, skrifvit flere, mest kritiska, upp- satser i Tidskrift för hemmet.
De " väckte uppseende, och leende berättade hon, huru man äfven inom hennes närmare vänkrets i hufvudstaden undrande frågade, hvem som kunde dölja sig under detta författaremärke.
Hon lyckades emellertid att till sin stora belåtenhet länge bibehålla sin anonymitet.
Sedermera inflöto så väl i Svensk som i Finsk tidskrift samt i den af Elisabet Kjellberg utgifna: » Läsning för hemmet » flere upp- satser i dagens frågor af Eva Fryxell under pseudonymen F. A.
Ek.
1880 utkom som första häfte af serien: » I tidens frågor », också under pseudonymen Edmund Gam- mal, uppsatsen: » Kvinnofrågan », en studie, anmäld i flere tidningar med beröm, bland andra, af Camille Collet.
Kvinnofrågan är ett ämne som fortfaran- de omfattas med lifligt intresse af Eva Fryxell och af henne gärna, diskuteras i kretsar, där man sysselsätter sig härmed.
Hennes ställning till frågan torde framgå af det svar hon nyligen gaf en vän, som bad henne i korthet klargöra den: » Min åsikt, » sade hon, » är den, att intet verksam- hetsfält, för hvilket kvinnan fått anlag och duglighet, bör af fördomar stängas för henne. » Och så tillade hon: » Genom det förtroende min far visade mig, äfveii med afseende på våra ekonomiska förhållanden, sattes jag i stånd att öfvertaga affärernas vård och därigenom bespara honom myc- ken tid för hans historiska arbete.
Och sedan han fallit ifrån, var jag van och duglig nog att förestå utredningen af boet och handhafva affärerna, hvarigenom utgif- ter och beroende undvikits. » 1 Att en kvinna, med den uppfostran, be- gåfning och lifstidslånga erfarenhet, som Eva Fryxell fått, skall varmt nitälska för sina medsystrars sanna frigörelse ur fördo- mars och sekelgamla orättvisors fjättrar, är själfklart.
Däremot finns hos henne in- tet spår till sympati för det slags kvinno- emancipation, som funnit uttyck i en viss art af vår moderna skönlitteratur.
, Därtill är hennes sinne allt för rent och hennes lifsåskådning allt för upphöjd.
Belysande för denna sistnämnda är hennes uppsats i Svensk Tidskrift: » Kvinnliga författaretyper från den naturalistiska riktningen på 1880-ta- let », med därpå följande tal och svar.
1881 utkom » Bidrag till Sveriges historia efter 1872 », posthumt verk, utgifvet och försedt med noter och företal af af E.
A. Fryxell, samt 1 8 8 4: » Min historias historia », autobiograflsk uppsats, försedd med inled- ning och afslutning, utgifven af E.
A.
Fryx- ell.
Båda dessa skrifter bekräfta hvad vi redan sagt, nämligen att dottern på det innerligaste uppgått i faderns arbete och det icke blott med handen, utan med huf- vud och hjärta.
Och för alla, som älska sanna skildringar ur lifvet, måste de bilder
IDUN 189i från förgångna tider, som så enkelt och så lefvande framställas i den sistnämnda bo- ken, vara på ett helt eget sätt tilldragande.
Vi kunna icke annat än lyckönska Eva Fryxell, som fått rikta vår litteratur med dessa pärlor af ädel skönhet.
Ar .1886 utgaf hon under pseudonymen F. A.
Ek en ny skrift i dagens brännande frågor: Omstörtning eller utveckling, och äf- ven denna rönte välförtjänt uppmärksam- het.
En dag yttrade en person till den ännu okända författarinnan: » Jag har gif- vit bort sex exemplar af den präktiga boken af Ek — hvem månde väl denne författare vara? » Sedan 1882 är Eva Fryxell sekreterare i styrelsen för Stockholms Läsesalong.
Hon har ock under flere år varit en verksam medlem af styrelsen: * Adresskontoren för arbeterskor », hvilken med 1895 börjat fem- tonde året af sin verksamhet för anvisande af arbetsförtjänst åt behöfvande kvinnor.
Äfven nykterhetsverksamheten har af den för allt godt så varmt nitälskande kvinnan omfattats med varmt intresse.
Ofvertygad om exemplets stora betydelse, har hon själf anhtgt » blå bandet », i hopp att därigenom komma någon svag inedvandrare till hjälp och uppmuntran.
Eva Fryxell är sedan flere år för vint: rarne bosatt i Stockholm.
Vid inträdet i hennes arbetsrum märker man genast af de gedigna bokhyllorna, att hon lefver och rör sig midt i kretsen af äldre och yngre för- fattare.
För somrarne har hon byggt sig en stuga vid Sandhamn, omkring hvilken hon själf till stor del uppbrutit marken, och där friska vindar och enkelt landtlif stärka kropp och sinne för fortsatt arbete i den svenska odlingens tjänst.
Vi sluta denna fragmentariska teckning af ett innehållsrikt lif med önskan, att det måtte vara Eva Fryxell förunnadt att ännu länge fortsätta sitt gagnande lifsarbcte.
L.
S. Kvällsstämning.
, Qjjupt som i milt spelar bröst en fiol jag liar, för mig i ensamma, stun- der — den klingar som lärksång, jublande Mar, den klagar som höstvind i gulnade hinder.
Och om jag en kväll ut åt vägen går, när västern i gyllene färger skimrar och månen, som tält ofvan skogen står, sin glimmande spång öfver böljorna timrar, da sakta.
.
.
helt sakta strängarna rörs — jag lyssnar och ord, till tonerna sätter, och buren af drömmar bort, jag förs från sof vande skogar och di inhöljda slätter.
All världens vrånghet och lögn och svek förvandlas till gtddstoff, i kvällssolsglöden, och jag känner mig dä sä sällsamt vek, som var jag ett barn och blef vyssjad af döden.
.
.
Daniel Fallström.
Juridisk rådgifvare åt kvinnor.
|f|lle senaste 50 åren hafva medfört åtskil- $lMo liga förbättringar i vår lagstiftning, hvilka göra kvinnans ställning i lifvet helt olika mot förr.
Så har t. ex. syster erhållit lika arfsrätt med broder, hon blir myndig vid 21 års ålder, har rösträtt vid stadsfullmäktig- val samt vid val af präst, klockare m. fl.
och är själf valbar till ledamot af skolråd och fattigvårdsstyrelse.
Samtidigt hafva ock kvinnans verksamhetsområden väsentligt för- ändrats.
Hennes arbetskraft användes ej mera uteslutande i hemmet; hon har erhållit rätt att blifva organist, fältskär, tandläkare, läkare, apotekare m. m, att vinna anställning vid post- och telegrafverken samt järnvägarne, äfvensom att aflägga mogenhetsexamen och de flesta akademiska examina, hvarförutom hon erhållit utvidgade handelsrättigheter.
Äf- ven en del af de lagar, som röra äktenskapet, hafva ändrats till förmån för kvinnan.
Så är hon t. ex. numera sin egen giftoraan och har rätt att råda öfver, hvad hon genom eget arbete forvärfvar.
Dessa och åtskilliga andra förändringar hafva ställt kvinnan inför uppgifter och för- hållanden, för hvilka hon hittills i de flesta fall stått alldeles främmande.
Förr voro släk- tens manliga medlemmar hennes naturliga så- väl förmyndare som beskyddare.
Nu däremot måste kvinnan, särskildt den ogifta, till myn- dig ålder komna kvinnan, i allmänhet själf svara för sitt görande och låtande, för sin ekonomi, ja, för hela sin framtid.
Men då blir också frågan: äger kvinnan i allmänhet de insikter och kunskaper, som äro nödvändiga för en så själfständig och ansvars- full verksamhet i lifvet?
Tyvärr torde denna fråga i de flesta fall böra besvaras nekande.
I kvinnans uppfostran ingår nämligen i all- mänhet ännu ingen undervisning om de rät- tigheter, som tillkomma, och de skyldigheter, som åligga henne i samhälleligt hänseende.
Då därtill kommer, att kvinnan icke heller har samma tillfällen som mannen att i um- gänget ute bland kamrater af olika yrken skaffa sig dessa kunskaper så att säga » sam- talsvis », blir följden numera ofta den, att kvinnan äger en del rättigheter, hvarom hon är okunnig, eller som hon ej förstår att ber gagna, och äfven att hon har en del skyldig- heter, som hon ej kan på önskvärdt sätt full- göra.
En viktig faktor härvidlag är äfven kvin- nans naturliga blyghet och hennes motvilja så väl för offentligt uppträdande, som ock för all inblandning af främmande personer i hen- nes angelägenheter; hellre låter hon mången gång och till stor, ofta ohjälplig skada för sig själf » udda vara jämnt » och blir i det praktiska lifvets många invecklade förhållan- den ett lätt byte för dem, som icke draga i betänkande att ockra på hennes godtrogenhet och — okunnighet.
För att under sådana förhållanden vårt lands kvinnor skulle äga tillgång till en ju- ridiskt bildad och i öfrigt kompetent person, till hvilken de vid förefallande behof kunde med förtroende hänvända sig i juridiska och ekonomiska angelägenheter af hvarjehanda slag, har Fredrika-Bremer-förbundets juridiska afdelning kommit till stånd, och vi hoppas, att förbundet därigenom fyllt ett af många länge kändt behof.
Fredrika-Bremer-förbundets jurist besvarar frågor såväl muntligen som skriftligen, såväl 5 * 1 till medlemmar af förbundet, som till utom- stående samt träffas å förbundets byrå, 54 Drottninggatan, Stockholm, hvarje onsdag och lördag kl. 10 — 11 f. m. Iduns läkarartiklar.
i.
Huden och dess vård.
Af D:r Arvid Afzelius.
(Forts.) f e i handeln förekommande skönhetsmedlen äro så talrika, att det här ej kan bli fråga om att omnämna mer än några få till namnet mera allmänt kända, dels för att visa, att priset i all- mänhet är oskäligt högt oeh dels för att, hvad viktigare är, varna för dem, som innehålla far- liga och skadliga beståndsdelar.
Till det förra slaget höra bland många andra de skönhets- medel, som utbjudas under namn af jungfru- mjölk (lait virginal), orientalisk iiljemjölk, eau dc Bayaderes och åtskilliga andra slags » mjölk » eller » skönhetsvatten », hvilka samtliga hufvud- sakligen bestå af en mjölklik uppslamning af hartsartadt ämne (oftast ben / oeharts) i rosen- vatten med eller utan tillsats af borax eller också helt enkelt af en parfymerad lösning af borax eller andra alkalier.
Deras verkan är vanligen minst sagdt tvifvelaktig, men priset är ganska högt, trots det att ingredienserna ej kosta många ören.
Samma är förhållandet med s. k. björkbalsam (cn parfymerad lösning af kolsyradt kali i välten utan ett spår af björk- saft) och s. k. odalin (med fuchsin färgadt boraxvatten).
Andra skönhetsmedel dela vis- serligen med de nyss nämnda egenskapen att vara oskäligt dyra i förhållande till ingredien- sernas verkliga pris, men innehålla därjämte incr eller mindre giftiga ämnen, som kunna vara mer eller mindre skadliga för huden.
Hit höra t. ex. s. k. fräknemjölk (lait antépheli- quc), som innehåller blyoxid och kvicksilfver- sublimat i betydlig mängd, prinsessvatten (eau de princesses), som innehåller blyoxid och kvick- silfver (calomel), samt vidare de sminkpreparat, som äro blyhaltiga eller cinnoberhaltiga (rödt smink), äfvensom inånga andra.
Om clen förra gruppen skönhetsmedel åtminstone i vanliga fall äro oskadliga, om ock oskäligt dyra, så äro däremot de sist nämnda ingalunda ofarliga och hafva nog mer än cn gång framkallat hudsjuk- domar (cczcm).
Man gör därför i alla hän- delser klokast uti att ej på god tro använda dessa hundratals skönhetsmedel, hvilkas be- ståndsdelar och verkliga egenskaper (oftast alls icke motsvarande de uppgifna) man ej känner.
De bästa skönhetsmedlen äro cn förständig all- män hygien och god tvål och vatten.
Behöfver huden utom detta af vissa orsaker fett, puder eller dylikt, så bör man hålla sig till af läkare föreskrifna eller indiffcrenta dylika, hvilkas be- ståndsdelar man känner.
Bland fetter äro att rekommendera mandelolja (helst med tillsats af litet salicylsyra) eller en blandning af lika delar lanolin oeh vaselin eller också s. k. coldcream (en blandning af vax, valraf, mandclolja och rosenvatten), hvilket sist nämnda preparat har fördelen att verka kylande på samma gång som lenande.
Glycerin, hvilken liksom de nämnda fetterna mycket begagnas för torr, spröd eller sprickig hud, är däremot ej så lämplig, emedan den verkar något irriterande och uttorkande på huden.
När det behöfves pudring till skydd
mot luft, sol eller retning, bör man helst hålla sig till vanligt potatismjöl, talk eller rismjöl; (inskar man puder af rödaktig färg, sker detta bäst genom tillsats af litet karmin, hvilket är oskadligt.
Att åter begagna puder af hvarje- handa slag som täekmedel för dålig hy, är afgjordt skadligt för huden, något som i ännu högre grad gäller om smink.
Att i handeln förekommande puder och smink för kosmetiska ändamål dessutom ofta nog innehålla giftiga eller skadliga ämnen, har jag redan antydt.
Hvad nu slutligen hudsjukdomarnas behand- ling beträffar, så kan jag här ej beröra mer än några få hudäkommor, dels för utrymmets skull och dels och ännu mera därför, att fler- talet af dem kan blott af läkaren säkert igen- kännas och behandlas, och därför att oftast jämte yttre behandling äfven en inre behöfver förordnas.
Till dessa senare hör t. ex. den stora gruppen eczem, till hvilken hör mer än hälften af alla hudsjukdomar och som inne- fattar en mängd olika former och grader, hvilka kräfva efter hvarje fall lämpad, olika behand- ling.
Här kan jag blott omnämna några få, som patienten själf kan igenkänna och som till namn och utseende äro mera allmänt kända.
Jag börjar då med den lika vanliga som miss- prydandc hudåkomma, som kallas finnar.
Den uppträder vanligast i åldern fjorton till tjugofyra år, oftast i utvecklingsåren, den så kallade pubertetsåldern; den kan vara ärftlig, men oftast träffar man finnarna bos bleksiktiga flickor, vanligen i samband med några rubb- ningar i magens och underlifvets funktioner.
Det är därför så godt som alltid nödvändigt att med allmänna, hygieniska medel i samband med lämplig inre medicin söka förbättra dessa rubbningar, om man skall vinna önskadt resul- tat.
En stor roll spelar härvid dieten, som därför måste anordnas särskildt för hvarje fall efter magens och tarmkanalens olika symptom, men för alla patienter med finnar gäller det att undvika öl (och maltdrycker i allmänhet) samt spirituösa och kaffe.
Hvad den yttre be- handlingen beträffar, så pläga lättare fall vä- sentligt förbättras (om dieten samtidigt ordnas) genom tvättningar med varmt vatten och någon lämplig tvål, t. ex. svafveltvål eller s. k. Krankenheilerseifc; tjärtvål är däremot mindre lämplig.
Hjälpa ej dylik * tvättningar, kan man lämpligast försöka en 10 — 20 % stark svafvel- salva (med benzoesyradt istcr), som ingnides några kvällar å rad, tills huden genom salvan blir sträf oeh fjällig, då man gör ett uppehåll, tills huden med eller utan användning af litet borvaselin fjällat af och åter är slät och mjuk, hvarefter svafvelsalvan åter användes o. s. v. Ännu bättre verkan hafva starka resorcinsalvor eller sublimatbehandling, men dessa medel måste utskrifvas af läkare och deras verkan öfver- vakas, så att retningen afpassas och hålles inom higom gräns.
Finnar äro oftast förenade med pormaskar, och i så fall måste tvättningarna göras ännu mera energiskt och upprepas 2 — 3 gånger dagligen; de största pormaskarna måste dessutom utkramas (med urnyekel eller mellan ett par naglar).
En svårare och ännu mera vanställande art af finnar äro s. k. rosfinnar eller » kopparros ».
Dessa kräfva ännu nog- grannare dietisk behandling och starkare yttre behandling samt därjämte oftast en kirurgisk behandling med s. k. scarificationer för att för- störa en mängd blodkärl och därigenom minska den starka rodnad, som alltid åtföljer denna hudsjukdom.
I nio fall af tio lida patienter med pormaskar eller finnar samtidigt af mer eller mindre stark mjälibildning i hufvudet, ett sjukligt tillstånd i den hårklädda delen af huf- vudet, hvilket äfven kan förekomma utan att samtidigt pormaskar eller finnar förekomma och som ofta nog beror på liknande inre orsaker som dessa sistnämnda.
Mjällen bestå till största delen af abnormt ökade afsöndringsprodukter från talgkörtlarna jämte afstötta öfverhudsfjäll.
Behandlingen af denna åkomma är viktig där- för att den ofta medför håraffall, om också anlaget till detta i många fall medärfves.
Be- handlingen af mjälibildning (och därpå beroende håraffall) består icke i de afgjordt skadliga » fin- kamningarna », utan hufvudsakligen i väl ut- förda tvättningar.
Dessa tvättningar göras bäst med s. k. såpsprit (lika delar grönsåpa och koncentrerad sprit) och gå så till, att såpspriten först gnides in enbart rikligt på hufvudsvålen, så att denna blir väl fuktig och slipprig däraf.
Sedan pågjutcs litet varmt vatten, hvarefter gnides med cn borste eller ännu bättre med fingertopparna, då det bildas rikligt med såp- löddcr, och det är genom grundliga gnidningar med det så bildade såplöddret, som mjällen skola upplösas.
Såplöddret afsköljes därefter väl med ljumt vatten, hvarefter hufvudet torkas mycket väl.
Slutligen ingnides litet salicylolja (1 %) öfver hela hufvudet.
Det hela är en tidsödande och svårutförd, men nödvändig pro- cedur, som bör göras första tiden 2 — 3 gånger i veckan, sedan en gång i veckan.
Oftast är det nödvändigt att jämte tvättningarna begagna någon lämplig (helst af läkare ordinerad) hårtinktur en gäng om dagen.
1 lättare fall kan därtill användas en blandning af 3 delar cognac och 1 del ricin- olja.
I samband med frågan om mjälibildning bör påpekas, att, om mjällen uppträda i mera begränsade, runda fläckar och håren på dessa fläckar visa benägenhet att falla af, man då bör fortast möjligt rådfråga läkare, emedan denna form af mjälibildning ofta beror på svamp (» ond- skorf »), som är ytterst svårbotlig och vanligast förekommer hos barn.
(Slut i nästa n:r.)
" Straffad ...? "
Skiss af H e r m i n e V i l l i n g e r.
et snöar, och bland de glimmande hvita flingorna ila människorna fram, som hade de alla uppskjutit sina bestyr, inköp och öfverraskningar till dessa sista timmar före den heliga julkvällen.
Trots den mängd af färdande, som brådska framåt, förlorar sig hvarje ljud af steg i den nyfallna snön, och man förnimmer endast siädbjällrornas klang och det dofva sorlet från människorna, som trängas och knuffas och ej ens gifva sig tid att väja för hvarandra.
Hur många knuffar hade hon icke redan fått mottaga, den torftiga kvinnan utanför polisdomstolens byggnad, som ensam af alla ej syntes ha någon brådska, utan åter och åter vandrade den korta vägen från det ena hörnet af huset till det andra — utan ro, utan uppehåll.
Hon väntade på sin son, hennes lifs stolt- het, på sin begåfvade, kloke, af far och mor afgudade käre gosse.
Äfven läraren hade sagt om honom: » Det blir någonting af ho- nom — en gång! » — Oeh hon hade vakat nätter igenom, endast för att han, den duktigaste bland skolgossar, ej skulle behöfva gå i trasiga, dåliga kläder, och fadern hade vant sig af med sin rökning.
» Det gör alltid ett par kängor åt honom, » sade han.
» Och — han måste ha det bästa, » hette det vid bordet.
» Har du sett, » förundrade sig föräldrar- ne, » hur fort han är färdig med sina läxor, — knappt en timme använder han på dem och är ändå den bäste af alla, — vår son, så fattiga föräldrars son, — ja, han kan all- ting, han kan allt, — tänk, hvad skall det inte en gång kunna bli af honom! » Och nu stod den trettonårige gossen där- inne för domarens skrank, anklagad för stöld, och hon, hans moder, väntade på honom.
Sedan klockan två gick bon fram och åter därutanför och upprepade för sig själf, hvad mannen hade sagt: » Han blir en straffad människa för hela sitt lif, och det kan aldrig tvås utaf honom! » » Aldrig, aldrig! » stönade hon.
— Det är- liga namn, som hans fader gifvit honom, var nu förspildf; den ljusa framtid, hon drömt för sin son, var nu en brusten bubbla.
» Kanske, » hade far sagt i natt, &gt;kanske ta de nu inte ens emot honom i skolan längre, och det blir aldrig något mera af honom än af mig själf. » Redan flämtade gaslyktorna genom snöyran, och benen buro knappast längre den väntan- de kvinnan.
» Gud i himmelen, » mumlade hon mellan sina stelnade fingrar, » jag har kanske syndat, som väntat för mycket af honom!
— Gud i himmelen, straffa mig ej för hårdt, gör en ända på det, jag håller inte längre ut —!
» I samma stund kom därinne turen till det mål, på hvars utgång modern bidade.
Sedan saken ropats upp, sköt en blek man en dar- rande gosse framför sig till domarbordet.
» Det är min son, herr domare, » kom det doft från den äldres läppar.
» Tag plats därborta, » sade ordföranden, » ni kan öfvervara förhandlingarna. » Mannen följde tillsägelsen, sedan han låtit en kort, skygg blick glida genom salen.
D e annars af nyfikna fyllda bänkarne voro i dag tomma.
Så kort före den stora helgen hade ingen lust att ta notis om de stackars miss- dådarne.
Domaren betraktade ett ögonblick tigande den torftigt, men med omsorgsfull renlighet klädde gossen.
Den unge syndaren grät ej, men under hans ögon visade sig mörka rin- gar, och rundt om den hårdt sammanpressade munnen, som röjde karaktär, ryckte det kramp- aktigt.
» D u är tretton år gammal? » frågade ho- nom rättens ordförande.
Den anklagade nic- kade.
» Hvad är din far? » » Arbetare. » » Har han inte sagt dig, att man ej får stjäla?
Har du inte fått lära dig det i skolan? » » A c k jo, jag vet det nog, » kom det tyst från den anklagades läppar.
» Och vet du också, hvart de människor komma, som begå stöld? » s i fängelset. » » Och ändå har du gjort det? » » Ja. » » D u har tagit en korg med äpplen på tor- get och sprungit därifrån? » » Ja. » » Hvarför gjorde du det?
Tänkte du äta upp dessa äpplen? » » Nej, jag ville visa kamraterna, att jag kan allting. » » Att du kan allting, » upprepade domaren, men afbröts af gossens fader.
Denne hade vid gossens sista ord förskräckt farit med
handen öfver sitt ansikte, som om ett plöts- ligt ljus ginge upp för honom.
Och nu steg han fram, — ordföranden lät honom välvil- ligt tala.
» Herr domare, vårt — endast vårt är fe- let • — vårt, hans föräldrars.
V i voro så dum- ma, så dumma, herr domare, vi ha satt ho- nom i hufvudet, att han kan allting.
V i äro obildade, herr domare, och — vi ha beundrat honom så mycket! » Allmänna åklagaren påyrkade en varning, och ordföranden sade till gossen, som med sänkt hufvud stod vid skranket: » Se mig nu ordentligt i ögonen!
D u tog korgen, en- dast för att visa dina kamrater, hvad du kan?
Men ni ha väl ändå ätit af äpplena?
Berätta mig nu ärligt förloppet af saken. » Den anklagade såg honom öppet i ansiktet och började med tydlig, fast stämma: » De hade retat mig; jag hade på morgonen fått det bästa betyget för mitt tema, — som all- tid — » naturligtvis, » hade läraren sagt, — och på vägen från skolan munhöggos vi, men jag hade alltjämt öfvertaget, och så ropade jag: » Jag kan för resten allt! » Och så slogo de vad, att en sak kunde jag ändå inte: — midt på ljusa dagen nappa korgen från frukt- gumman, — till det hade jag ändå inte ku- rage.
— Men jag gick bort och gjorde det, — ja, och så, » tillade han dröjande, » så åto vi alla af äpplena • — jag tre. » » Saken förhåller sig just som du sagt, » tog ordföranden åter till orda, » jag har frågat både din lärare och dina kamrater om dig.
Hvad du har gjort, var illa och oöfverlagdt!
Du skulle dock för denna gång icke komma i fängelset, men äfven om du bara erhåller en rättslig varning, blir du för hela ditt lif en straffad människa och det kan aldrig tagas från dig! » Den bleke mannen stönade högt, och hos gossen strömmade blodet så häftigt till hjär- tat, att han ett ögonblick vacklade.
» Hvad menar ni, » hviskade domaren till åklagaren, » den unge mannen ser ju så hygg- lig ut, — är ni inte också böjd för en liten oformenlighet i detta fallet? » De båda herrarne samspråkade en stund i hviskande ton, därpå vände sig ordföranden åter till gossen: » Vill du gifva mig ditt ord att bli en hederlig man och aldrig mer för- gripa dig på främmande egendom, hvartill nu detta dumma högmod, denna farliga tro, att du kan allt, har förledt dig?
Vill du lofva mig att bli en god och präktig son, som en gång rikligen lönar dina föräldrar för alla deras mödor, all deras kärlek? » » Ja, det vill jag, » svarade den anklagade med hög, beslutsam stämma.
» Så kom fram och gif mig ditt handslag på den saken. » Gossen sträckte sin lilla darrande hand öfver bordet, men den hade ett fast grepp, ett så fast, att en fuktig glans steg upp i ögat på den grånade rättsskiparen.
» Håll ditt ord, » sade han och omslöt hårdt barnahanden, » att hvad som skett må lända dig till välsignelse och du må uppstå från ditt fel som en bättre människa.
Tag emot det som en skänk från julens heliga ängel, att du ostraffad lämnar detta hus! » Fadern brast ut i en våldsam snyftning, men gossen såg med stora ögon upp på den människovänlige domaren och bugade sig där- på djupt, djupt, oförmögen till ord.
Ett par minuter senare stodo de därute, far och son, utan att rätt veta huru.
Och framför dem, snöhöljd och orörlig, stod modern, frågande med ögon, ur hvilka en dödlig ån- gest lyste.
» Nej, nej mor, » stammade mannen, » oroa dig ej, mor!
Han är fri, han är inte en straffad människa! » D å störtade hon, i högljudd gråt, i man- nens armar.
På det förskräckliga var hon beredd, på denna glädje icke.
Och de gingo hand i hand genom den hvirflande snön under julklockornas högtidliga ljud, förbi otaliga boningar, fulla af höglids- glada människor, utan att säga ett ord, en- dast tätt tryckta till hvarandra.
Här oeh hvar strålade en liten julgran ur bottenvånin- garna eller böljade ett haf af ljus ut öfver gatan från de högre upp belägna fönstren.
Äfven jublande barnastämmor trängde dämpadt ut på de nu tysta, folktomma gatorna.
De tre hade blifvit helt varma af sin inre lycka, trots de hvita snöbräm, som lagt sig öfver dem.
D e skyndade icke hem, ty dem väntade intet julträd, inga gåfvor, ingen öf- verraskning.
D e hade redan fått sin skänk, den största, som de kunde önska sig: skän- ken af deras ära, deras oantastade människo- värde.
Nya Idun.
» M§§l) ét är bra ledsamt den första lördags- t^åM aftonen i hvar månad, då våra män regelbundet bevista sällskapet Iduns samman- komster, » yttrade för tio år sedan en fru, hvilken bjudit några vänner för att hjälpa henne förkorta en af dessa ledsamma lördags- aftnar.
» Hvad skall man hitta på för att också vi fruntimmer under dessa timmar kun- de få något förädlande nöje? » Dessa ord blefvo upprinnelsen till stiftan- det af fruntimmers-sällskapet Nya Idun.
Jord- månen var färdig, idén behöfde bara kastas ut för att slå rot.
Det väckande och lifvan- de arbetet för kvinnosaken, som främst på initiativ af Tidskrift för Hemmet under flere år pågått, hade verkligen åstadkommit så mycket, att där nu fanns en skara framstå- ende kvinnor, hvilka försökt sina krafter och sin begåfning inom många riktningar i and- ligt utvecklande och praktiskt nyttiga lifs- uppgifter; det fanns inom hufvudstaden stoff för en sådan förening.
Till sällskapets stamtrupp eller styrelse utvaldes tjugu medlemmar, hvilka första gån- gen sammanträdde i hushållsskolans lokal, Jakobsbergsgatan 11, den 7 februari 1885.
Men genom nya inval vid nästan hvarje sam- manträde har dess medlemsantal nu ökats till 167.
Under de 80 sammankomster sällska- pet haft, hafva föredrag hållits öfver exempel- vis sådana ämnen som: » Svenska kvinnors affärsverksamhet på 1600-talet », » O m Bal- kanhalfön », » Om stil », om » Det moderna Athen », om » Yrkesskolor i Paris », om de s. k.
» Settlements » i östra London, om » Växter- nas transpiration » m. m. m. m. Uppläsnin- gar från manuskript antingen i form af en skiss eller ett kapitel ur en roman af de fle- sta af våra svenska författarinnor, musik af våra mest talangfulla amatricer eller yrkes- konstnärer, tafvelutställningar af framstående målarinnor, slöjdutställningar m. m. hafva dessutom gifvit sammankomsterna en estetiskt utvecklande prägel.
Däremellan hafva diskus- sioner hållits öfver viktiga frågor för dagen.
Men hvad som företrädesvis gjort Nya Idun så angenämt har varit den vänliga och hjärt- liga stämningen, glädjen att träffa likatänkan- de eller att lära sig förstå, om också icke antaga och omfatta andra åsikter än sina egna.
Det är den hjärtliga, förbrödrande an- de, som besjälar Iduns sällskap, hvilken för de flesta gör dess sammankomster så dyrbara.
När det beslöts, att Nya Idun skulle fira sin tio-åra-fest, och att hvarje medlem skulle få medföra en gäst, visade det sig, att sällska- pet äfven utomkring tillvunnit sig intresse, ty det blef en liflig efterfrågan efter inträdesrätt.
Också samlades i Hotell W G stora våning förliden torsdag den 7 februari en väldig skara damer.
Den vanliga stämningen för- nekade sig icke.
Festen började icke med någon stel tillbakadragenhet, man var genast inne i situationen, och under tedrickningen försiggingo hälsningar och igenkännanden uu- der högsta gemytlighet och dito sorl.
Man måste j u betänka, att det var bortåt trehun- dra damer!
Flere främlingar, särskildt ame- rikanskor och norskor, besökte festen.
Så skyndade man in i stora salen för att skaffa sig platser till den sceniska föreställ- ningen, där, enligt hvad ett behagligt måladt program meddelade, gudinnan Idun, biträdd af de nio sånggudinnorna, gaf en grekisk fest i nordisk pelarsal.
Sällskapet har nog under föregående års vårfester haft tillfälle att se, hvad som kan åstadkommas i dramatiskt hänseende af dess egna krafter, men denna föreställning var dock en öfverraskning för Nya Idun själf.
Sedan gudinnan Idun i en prolog förklarat, att hon, sorgsen öfver att se nordens kvinnor åldras, öfvervunnit gudarnes betänkligheter och begifvit sig till jorden för att glädja och föryngra dem och för samma ändamål engagerat de nio muserna, uppträdde de hvar efter annan.
Så representerades tragedien genom den mästerligt utförda sömngångar- scenen ur Macbeth, där man med rörelse återsåg den så länge saknade Olga Björkegren på tiljan, så ut- förde Erato i Anna Zetterbergs person, accompag- nerad af en smältande musik, en förträffligt fram- sagd, från flamländskan öfversatt dikt om kärleken.
Därpå framträdde den väna Klio, historiens gu- dinna, som i ett mycket roligt föredrag gaf en liten » Världshistorisk öfversikt », bara från världens skapelse och till 1200 år efter nuvarande tid.!
Kring Euterpe och Terpsichore, sängens och dan- sens gudinnor (fru Edling och fröken Ek) sväfvade lätta och täcka gratier i vackra danser.
Den duett de båda sångerskorna utförde, danserskorna med luftiga slöjor, allt gaf åt denna scen ett idylliskt, trollskt behag, som gjorde att den måste bisseras.
Så infördes man i Kluddiopes atelier med de vid- underligaste skisser ä la Munch.
Kluddiope själf står målande med en jättepensel framför en kolos- sal tafla, som föreställer midgårdsormen, resande sig i rödbruna bukter mot en bakgrund af eld och grådask.
Polymnia (vältalighetens gudinna) förkla- rar för sällskapet, hur Kaliope lämnat hjältedikten, sedan hjältarne småningom försvunnit, och ändrat namn och sysselsättning.
Jag tillåter mig att ci- tera några få af Polymnias med hög patos och förträfflig komisk verkan framsagda strofer.
Här hos Kluddiope en stund vi dröja För att beundrande, men varsamt höja Af konstens täckelse en helig flik.
Dock tryta orden .äfven en gudinna, Dä hon skall tolka något stort och skönt.
Och där, som hvar och en af er kan finna, Står konstens genius af lager krönt.
Se, hur hon målar och med färger kluddar, Hon kaos lockar fram och mörker suddar, Hon ger oss lifvet genom symbolik.
Hon målar sjukdom, målar stum förfäran, Hon målar kärlek, och hon målar äran, Hon målar kyssar, och hon målar skrik.
Hon målar döden och dess yngre broder, Det bleka vanvett — ack, hur underbart.
Hon målar hafvet, målar berg och floder, Som de i kolsvart mörker te sig klart.
Hon målar färger uti regnbågsskala, Hon målar det, hvarorn man ej kan tala, Hon målar själfva himlens tåreskvätt.
Hon ger en bild af dagen efter rusen, Och uti en åt oss hon målar tusen, För allt resurs hon har på sin palett.
Och där, det sista verket på staffliet, En duk, så underbar, så skön, så stor!
Det pärlan är i hela galleriet, Ett tankedjup — oändligt däri bor!
Det högsta, skönsta, det kan ej beskrifvas, Och gudagnistan kan ej tas, men gifvas, Du dödlige, dess dolda mening sök.
Om fantasi du fått, då skall ditt öga Förslå, att duken där, den stora, höga, Dig ger en bild af Konstens Ragnarök.
af arbetskraft och mödor.
Det är danadt af idel flyktiga ting, af vänliga blickar, af glada leenden, af sångeroch toner, af tankarsblixt och af stämningars färgspel, af gnistrande infall och af varma hjärte- slag.
Men också det flyktiga har sin uppgift.
In- tet i lifvet är för ro skull allenast.
Barnets lek främjar också dess växt, och äfven för oss, vuxna barn, som samlats att leka i Iduns lund, har le- ken under de flydda tio åren främjat ett djupare syfte än endast nöjet för stunden.
Thalias medverkan bestod i en pjäs, bearbetad efter en grekisk komedi af Aristofanes.
Den kal- lades Koinnoförsamlingen.
Eftersom Idun är damernas tidning, så kan jag i tysthet tillstå (om den vore herrarnes, så skulle jag visst icke göra det), att den utmärktes af åt- skillig drift med fruntimmerna.
Kvinnorna i Athen hade nämligen lyckats komma till herraväldet, men snart utvecklade sig ett betänkligt split mellan de styrande.
Praxagora, deras anförarinna, hade ut- färdat en mängd stadgar om sparsamhet för att rädda den af slöseriets kräfta angripna staten.
Stadgarne innehöllo åtskilliga förbud i toalett- och hushållsväg, hvartill husfruarna i Athen på inga villkor ville bekväma sig, och snart stod Praxagora ensam med sina reformplaner.
Slutet på all denna förvirring blef, att styrelsen måste återlämnas i männens händer.
Utrymmet förbjuder 03S att lämna talet i sin helhet.
— Efter ännu ytterligare några tal på vers och prosa skildes man åt, och jag tror att alla i festen deltagande skola medgifva, att Nya Idun på ett fullt värdigt sätt firat sin tioåriga minnes- och högtidsdag.
« 1.
Grunder, debuterade år 1882, efter fleråriga stu- dier vid musikkonservatoriet å Stora teatern i Göteborg, som Rose Friquet i » Villars dragoner »; hon har sedermera å olika teatrar utfört flere sångroller och äfven debuterat å k.
Operan, hvilket skedde 1884 såsom Neméa i » Konung för en dag ».
Hädangången läroverksföres tån daritma.
1 tisdags jordades i Jönköping stoftet af enkefru Sojie Stridbeck, född Carpelan, som i förra vec- kan afled härstädes.
Hon var född 1816 och dot- ter af öfverpostdirektören frih.
Wilhelm Carpelan och bans maka, född Smedberg.
Efter att ha in- gått äktenskap med assessorn i Göta hofrätt B. V. Stridbeck förlorade hon under koleraåret 1853 sin make.
Fjorton år senare blef hon vid grun- dandet af Jönköpings elementarskola för flickor detta läroverks första föreståndarinna och kvar- stod på denna post till 1870.
De senare tiotalen af år har hon varit bosatt i hufvudstaden.
f U Ml islapt Att pjäsen slutade med ett så stort fiasco angående innehållet eller utstyrseln af Iduns för kvinnoregeringen, få vi naturligtvis skylla jidnummer för i år, hvilket insändes till re- på den gamle Aristofanes; hade handlin- gen passerat i våra dagar, hade resultatet säker- daktionen före denna månads rågång, erhåller ligen blifvit helt annat.
Den, liksom alla de öfriga scenerna, utfördes i lysande greki- ska dräkter och med säkerhet, lif och verve.
Uranias roliga verser samt den glänsande sluttablån, där alla de nio muserna visade sig i en vackert anordnad grupp, och där Melpomene i svart med lagerkransen om pan- nan, en hög för att icke säga högtidlig ge- Ett kvinnligt rösträttsmöte hölls härstä- stalt, tog sig präktigt ut mot de öfriga i ljusa des i tisdags afton uti Arbetareföreningens stora färger och graciösa ställningar framträdande sal, hvilken var alldeles fullsatt, så godt som ute- slutande af kvinnor utaf olika samhällsklasser.
muserna, afslutade på ett lyckadt sätt den På uppdrag af Stockholms allmänna kvinnoföre- dramatiska afdelningen.
Belåtenheten var all- ning, hvilken anordnat mötet, höll fru Bugge- män både hos de åskådande och de uppträ- Wicksell inledningsföredraget.
Huru skulle kvin- norna bäst bära sig åt för att få del af rösträtts- dande.
arbetet?
Jo, de skulle göra som männen: gå in i Men så var det också en tacksam publik rösträttsorganisationen.
De kvinnor, som ej hade att uppträda ror.
Det var en växelverkan tid att deltaga i själfva agitationen, kunde bidraga med anskaffande af agitationsmaterial.
De kunde, mellan gifvare och emottagare, som var högst om ej annat, skicka sina hushållsräkningar.
Kvin- lifvande.
Hvarje kvickhet senterades hörbart, norna måste göra något själfva, taga del i röst- och det endast förhöjde stämningen, om någon rättsdiskussionen och därvid häfda sin egen sak, af de gudaborna själfva ej kunde återhålla ty det var alldeles gifvet, att den allmänna röst- rätten borde omfatta äfven kvinnan.
ett leende.
Applåder för öppen ridå före- Vid den därpå följande diskussionen hade den komrno i mängd.
allmänna rösträttens anhängare sin hufvudtala- Efter den animerade supén började talen, rinna uti fru Kata Dalström.
Hennes mening blef omväxlande med vackra sångnummer af en den segrande, enär mötet slutade med att uttala mångtalig fruntimmerskör.
Telegram från sig för, att kvinnorna borde arbeta för den all- männa rösträtten.
Vidare beslöts att ingå till röst- fjärran och när upplästes.
Bland de sistnäm- rättsvännerna med begäran om att få vara med i da mottogs den vänliga hälsningen från det organisationen, under villkor, att kvinnornas röst- manliga Iduns sekreterare, bibliotekarien Wie- rättsfordran äfven kom med uti programmet.
• selgren, med lifligt jubel.
Till sist kan jag ej neka mig nöjet att, Utmärkelse ät svensk kvinnlig Icomponist.
trots det trångt tillmätta utrymmet, meddela Vid i Bruxelles anordnad internationell täflan i några rader ur det tal, hvarmed ordföranden musikalisk komposition har första hederspris — stora guldmedaljen med diplom — blifvit tiller- hälsade sällskapet.
kändt domkyrkoorganisten i Göteborg fröken Att fira en minnesfest, det är att i främsta rum- Elfrida Andrée för en af henne komponerad sym- met blicka tillbaka.
Och när här en hvar nu för foni för stor orkester.
Inom de särskilda täflings- sig upprullar de flydda åren, är det en mångskif- afdelningarna har dessutom fröken Andrée erhållit tande väf vårt ödes trådar danat.
I hvardagarnes pris dels för en stråkkvartett, dels för en kompo- gråa ränning finnes både sorgens svarta och gläd- sition för orgel och militärmusikkår.
De täflan- jens röda inslag.
Här oeh där lyser en gyllene des antal var 77. tråd — de nya, stora lifsvärden, som kommit in * i vår tillvaro.
För ingen af oss hafva de gångna åren varit så fattiga, att icke någon guldblank Vrån lifsscenen ha i dagarne två konstens tråd skimrar bland de mörka, för ingen hafva de f. d. tjänarinnor gjort sitt utträde.
Fru Fanny varit så rika, att icke någon mörk slinga går ige- Elisira XVillman, f. direktören för de k. teatrarne nom lyckans gyllene röda väfnad.
Anders Willmans maka i andra giftet, afled den 5 Ack, så som lifvet varit för Iduns medlemmar, så dennes i Stockholm efter en tids svårare sjuklig- har det varit för sällskapet själf.
Iduns åttio kvällar het.
Den aflidna, som vid sin död var 48 år hafva haft mer hvardagligt entoniga eller mer festligt gammal, tillhörde en tid före sitt giftermål som brokiga färger.
Också i Iduns minnesduk glimmar en skådespelerska k.
Dramatiska teatern.
och, annan oförgänglig guldtråd, också där hafva Endast ett par dagar senare ingår underrät- svarta trådar blifvit inslagna.
• Om den påtagliga telse om, att den särskildt för sin vackra röst vär- nyttans händer skulle trycka samman våraldunsmin- derade skådespelerskan fru Selma Grunder, f. Jons- nens stoff, då skulle den skimmerlättaväfnaden för- son, hastigt aflidit.
Fru Grunder, som var född vandlas till en handfull sköra trådar allenast.
Tydetta 1858 i Sköfdetrakten och endast några få år varit stoff är icke väfdt af handlingar eller händelser, förenad i äktenskap med skådespelaren Mauritz ett pris af 25 kronor k U r notisboken » Teater och.
musik.
BellmansförestäJningen å K.
Operan.
Till högtid- lighållande af den oförgätlige skaldens minne på hundraårsdagen af hans död gaf i måndags — den 11 dennes — k. operan en festföreställning med särskildt lämpadt program inför en lysande och fullsatt salong.
I den kungliga logen syntes prins Carl och ett stort antal af hofvets damer och kavaljerer.
Efter ett potpourri af Bellmans- melodier som uvertyr följde folkskådespelet » Ett svenskt minne » i 3 akter med epilog af den nu åldriga förra skådespelerskan och dramatiska för- fattarinnan fru Louise Stjernström.
Stycket i det skick det i måndags uppfördes är en omarbet- ning af den redan för ett trettiotal år sedan gifna Bellmaniaden » Johan Fredman » och väckte en varm och liflig stämning hos den festberedda pu- bliken genom den rikedom af gustavianska figurer och typer, som föres fram i de växlande scenerna, den stilenliga uppsättningen och de många af pro- fessor Hallström skickligt inpassade Bellmans- melodierna.
Något högre literärt värde äger stycket visserligen ej.
Främst knöt sig naturligtvis intresset kring Bellman-Fredmans representant — ty de två äro här förkroppsligade i en person — och vi erkänna med nöje att hr Johanson skildes från denna upp- gift med stor heder.
De inlagda sångerna före- drogos med känsla och smak, och i spelet betona- des verksamt den vemodiga blandningen af smärta och lifslust hos den sjuke sångaren.
Vidare må nämnas fru Strandbergs drastiska » mutter på Tuppen », fröken Holmstrands Ulla Winblad, som dock ej skulle ha förlorat på att göras litet min- dre vulgär, samt fru Lindens ståtlige kronprins Gustaf.
Programmets senare del upptog först Snoilskys charmanta dikt » Amaryllis », som vackert recitera- des af fröken Zetterberg, och till hvilken anslöt sig en stämningsfull tablå, tydligen anordnad efter Alb.
Edelfelts motsvarande stora helsidesillustra- tion i » Svenska bilder ».
Härefter föredrog hof- kapellet tre Bellmansmelodier, arrangerade för slråkorkester af Rich.
Henneberg, en högst elegant rrfusikalisk bearbetning, som också lifligt slog an och applåderades.
Det hela afslutades med en » Bellmansapoteos », mera fignrrik än egentligen meningsrik.
Emellertid var tydligen tillfredsstäl- lelsen med operans » Bellmansprogram » i dess helhet synnerligen liflig bland de närvarande.
K.
Dramatiska teatern.
Sedan några år tillbaka hade ryktet haft stora saker att förtälja om den ovanliga framgång Vwtorien Sardous och More- aus komedi » Madame Sans-Géne » gjort, först i Paris, hvilket var mindre underligt, då man visste, att författarne hämtat sitt ämne från den förste Napoleons för alla franska sinnen naturligtvis så populära hjältehistoria, men sedan äfven på de stora kontinentscenerna, ja, i själfva Berlin.
När vi sedan kommo så långt, att stycket förbereddes på vår egen Dramatiska teater, sparades ej heller här hemma på reklamen.
Sedan långt ha tidnin- garna på förhand skvallrat om den gedigna prakt och sliltrohet, man ämnade nedlägga på uppsätt- ningen, de öfverdådiga dekorationer, ' ' som sågo dagen på Grabows atelier, de bokstafiligeii taget furstliga möblemang, som genom själfva konun- gens tillmötesgående och intresse ställdes till tea- terns förfogande, de dyrbara kostymerna från Berlins förnämsta teaterskräddaretablissement, hvil- kas blotta uppackande lär ha väckt en riktig
55 1895 förtjusningsfeber bland teaterns artister o. s. v. i oändlighet.
Vidare förespordes, att af styckets stora bravurroll, » madame Sans-G6ne », revoluti- j onens dotter, den käcka tvätterskan- marketenter- skan, hvilken slutar som hertiginna af Danzig, i fru Bartmanns händer väntades ett glänsande prof på hvad den rikt begåfvade konstnärinnan nume- ra högst förmådde i en uppgift af vida mera om- fattande kraf än de små ingenueföreteelser, som så länge ansågos vara hennes enda rätta fack.
Ej underligt om efter allt detta en ovanlig spän- ning i tisdags kväll hvilade öfver salongen, när ridån höjdes till premieren.
Man väntade mycket, och därför kan ej heller den obestridliga framgången i någon för teatern hugnesammare eller hedersammare form konsta- teras, än då vi säga, att publikens högt spända stämning ingalunda sveks.
» Madame Sans Géne » blef äfven här en triumf, en hel triumf för fru Hartmann, en liten bit triumf åtminstone för flere af de medspelande, ett stort stycke triumf för regissören, dekoratören, kostymören — och helt visst äfven en ganska varaktig för teaterns kassa.
Älskvärda läsarinnor, viljen 1 riktigt frossa i åskådandet af eleganta toaletter, dyrbara stoffer, praktfulla smycken och broderier, öfverdådiga rumsinteriörer, gån och sen » Madame Sans Géne »!
Men den ger mer än så.
Den upprullar en spän- nande historisk intrigroman, som knappast ett ögonblick släpper ert intresse.
Ytlighet och tek- niska svagheter gifvas där nog, men så mycket också af färg, stämning och lif, som kommer en att glömma bristerna.
Fru Hartman år charmant i denna roll, och hon har aldrig förr bättre förtjänt några blommor än dem som i talrika väldiga buketter i tisdags regnade ned för henne.
Käckhet, naturlighet och sann känsla präglade alltigenom hennes spel, som nådde ganska långt ut öfver de vidder, hon hit- tills behärskat.
Utrymmet befaller oss att endast helt kort näm- na några af de öfriga mera framträdande roll- innehafvarne.
Hr Olssons Napoleon gaf en gan- ska acceptabel porträttbild af den store härska- ren, och äfven hans uppträdande var värdigt och verkningsfullt.
Ypperlig var hr Fredrikson som Fouché, hr Personnes Lefebvre likaledes förträff- lig.
Hr Palme som von Neipperg ådagalade en naturlig enkelhet, som han ej alltid lyckas upp- nå.
Och att fruarna Hoving och Fahlman med framgång uppburo sina roller som Napoleons ly- sande, men intriganta systrar, drottningen af Ne- apel och prinsessan Elise, var ju blott att vänta.
Att » Madame Sans-Gene » således blir ett styc- ke för » hela Stockholm » och nog i sinom tid för » hela Sverige », behöfva vi ej vara några profeter till att förutsäga.
f inför en ganska talrik publik.
Erkännas måste, att den unge hofpianisten, han må nu vara 10 eller snarare 1-4 år, är ett sannskyldigt fenomen.
Han föredrager ej sina nummer såsom inlärda minnesläxor, utan inlägger verklig känsla och rik- tig uppfattning i sitt föredrag.
I tekniskt hänse- ende är han ock mycket långt hunnen.
Bäst tol- kar han sin landsman Chopin.
Valsen och scher- zot erhöllo sålunda ett förträffligt utförande.
Beetho- vens djup förmår han däremot ännu ej fullt fatta.
I Liszts ungerska rhapsodi saknade man den tän- dande rhytmen.
Som tonsättare visar den unge pianisten en god receptivitet; någon vidare origi- nalitet kan man naturligtvis ännu ej begära.
För- vånande är att se, huru väl han har pianoklavia- turen i sitt våld.
Rätt länge kan han se ut öfver salongen, under det han spelar ganska svåra sa- ker.
I alla händelser förtjänar Raoul Koczalski att höras.
Den tredje konserten, till nedsatta pri- ser, har annonserats till onsdagen i denna vecka.
Negersångarne, » Fisk Jubilee Singers », konsertera å olika lokaler nästan hvar enda dag och ständigt för öfverfulla hus.
Ett tjugutal konserter har väl nu gifvits, och allt fortfarande är bifallet lika lif- ligt, men ock lika väl förtjänt.
Negermelodierna äro mycket karaktäristiska, men verka i längden något långtrådiga.
De gladare numren slå ock mest an.
Bäst i hela sällskapet är den genom- humoristiske basen mr Caldaell, en charmant stämma för öfrigt, samt sopranen mrs Cole, hvil- ken sjunger förträffligt, ehuru hennes stämma dock börjar verka något nött; den måtte emellertid hafva varit särdeles präktig för åtskilliga år se- dan.
Sällskapets samsjungning och nyansering, särskildt dess pianissimo, äro beundransvärda.
Musikföreningens trettionionde konsert har utsatts till torsdagen i denna vecka, och hinna vi sålunda ej omnämna densamma förr än i nästa nummer.
Oupplösliga band.
N o v e l l för I d u n af Sylvia.
(Forts.) K ^ v a d man vidare talade uppfattade jag icke.
Ig™ Jag visste förut, alt min far ej förstått samla några skatter, men då tant nu vidrörde detta ämne, kände jag en nästan skä- Södra teatern har föranstaltat en repris af den rande smärta.
I denna stund fattade jag full- välbekanta vådevill-operetten » Clairette i dragon- lägret » för att låta sin populära unga primadonna, komligt den stora tacksamhetsskuld, hvari jag fröken Lindscn, lysa i en ny bravurroll.
1 den stod till farbror Gabriel.
Att störta in till honom, vackra Clairettes käcka skepelse utvecklar också falla på knä och kyssa hans hand, därtill kände den begåfvade artisten alla sina goda egenskaper: jag ett starkt begär.
Men om man här i huset lif, friskhet, grace och en, med de jämförelsevis små röstmedlen, ingalunda föraktlig natursång- afskydde något, så var det en scen.
Upp- konst.
Hennes aktier äro tydligen alltjämt i sti- fostrad af tant, insåg jag också, att det lin- gande, och det bifall, som hvarje kväll hälsar drigast sagdt var indiskret att ha åhört ett denna nya Clairette från välbesatta salonger, grän- samtal, som hade den mest förtroliga anstryk- sar till entusiasm.
Af öfriga rollinnehafvare ge vi främst vårt erkännande åt hr Hirschs gemytlige ning.
Jag lade därför band på mina känslor kvartermästare och hr Lamberts olycksfågel till och smög mig sakta ut, i det jag lofvade in- sockerbagare.
om mig, att om jag inte kunde ersätta honom den son han förlorat, så skulle jag åtmin- Hr Sven Scholanders Bellmansfest i måndags hade fyllt Musikaliska akademiens stora sal ända upp stone vara för honom en lydig dotter.
* på estraden, där en vacker byst af den store skal- Detta blef mitt lefnadsmål.
den var upprest mot en grönskande bakgrund.
» Du är ständigt la reine du bal, » försäk- Sedan ledamoten af Svenska akademien, prof. C.
R. Nyblom, på ett varmt och formfulländadt sätt rade mig tant, då jag åtskilliga år varit med tolkat den odödlige sångarens storhet som skald, i soeietetslifvet.
» Jag undrar endast hvilken härvid framhållande hans ovanliga välde öfver af dina beundrare det är, som skall bli din formen, hans märkliga förmåga att få ord och utkorade? » musik att på det innerligaste sammansmälta med hvarandra, framträdde vår samtids berömdaste » Tycker tant, att farbror kan undvara mig? » Bellmanstolkare, hr Seen Scholander.
Till sin frågade jag och kände mig på intet sätt fre- luta sjöng denne nu med den vältaligaste mimik inemot ett dussin af Fredmans epistlar, alla väl stad att åtaga mig andra plikter än de dot- kända och aldrig för ofta hörda.
Det hela var terliga.
» Jag tycker det är bra som det är. » en den vackraste illustration till Tegnérs ord: » För mig må du gärna vänta, » sade hon Del finns ej tid, som dessa toner söfoer, det finns snäft.
oj land, som deras like har.
Och att den talrika » Än om jag hela mitt lif skulle vänta, » publiken nog var af samma åsikt, märktes granne- ligen på det lifliga jubel, hvarmed särskildt vid inföll jag glädtigt.
» Om jag skulle ta exem- konsertens slut hr Scholander hyllades.
En del pel efter tant? » af denna hyllning gällde nog ock den för hundra » Det är i detta fall inte efterföljansvärdt ... år sedan allidne nationalskalden.
Hvem vet, om jag hade några anbud.
För Raoul Koczalski gaf onsdagen den 6 dennes sin resten får man ibland offra sina tycken för andra konsert i Musikaliska akademien härstädes att stå fast vid vissa principer. » » Det här låter intressant.
.
.
tant har så- ledes? » » Principer och tycken böra följas åt, » af- bröt hon och höjde sitt hufvud med en åt- börd, som tystade alla frågor.
» Men då du verkligen har antagliga friare.
.
. » » Gabriella kan gärna vara nogräknad i sitt val, » inföll farbror, som ögnade i en tidning.
» Den som har Noregård i arf står på obero- ende grund.
Du behöfver endast låta sympa- tierna tala, min flicka.
Men om jag med godt hjärta skall skänka bort dig, » tillade han efter en kort tystnad, » så gör jag ett förbehåll.
.
.
jag har inte samma vigör som förr.
.
.
den tillkommande måste öfverta går- den.
Du har rätt.
.
.
jag kan inte undvara d i g.
.
.
du måste ständigt vara i min när- het.
.
.
» » Att få bosätta sig här på Noregård och därtill få Ella på köpet.
En blifvande äkta man kan väl inte begära bättre, » utbrast tant, som på ett skämtsamt sätt sökte skingra den sinnesrörelse, hvarmed farbror nyss hade talat.
» Han tål inte vid alt bli upprörd, » sade hon, så snart vi kommo på tumanhand.
Den minsta småsak gör honom altererad.
På långt när är han inte så kraftfull som för ett tio- tal år sedan.
Tjänare kunna nog vara bra och pålitliga, men han behöfde någon, som stod honom närmare, någon åt hvilken han med fullt förtroende kunde öfverlämna gårdens skötande. » Oeh härvid gaf hon mig en upp- manande blick.
Men liden gick utan någon synnerlig än- dring, då jag en dag måste tillstå för mig själf, alt jag låtit » sympatierna tala », och som mina känslor öfverensstämde med far- bror Gabriels » önskningar » och tants » prin- ciper », motsåg jag med gladt hjärta kommande dagar.
» Hans släkt är lika gammal som vår, » sade tant, » fadern, baron von Herbert, var en ståtlig man.
Han var min kavaljer, då jag togs in i Amaranten. » » Jag tycker om hans öppna väsen, » er- kände farbror.
» Han har biktat sig för m i g.
.
.
hm.
.
.
visserligen har han lefvat öfver sina tillgångar, men inte värre än det kan godt- göras.
Inte heller prutade han emot, då jag bad honom för alltid slå sig ned ibland oss.
.
.
att helt och hållet öfverta gården.
Det skall bli mig kärt att vägleda honom.
.
.
Hufvud- saken är emellertid, att jag får behålla dig, Ella, och därtill gläder det mig, att han är son till en af mina gamla värderade kamrater. » De välvilliga omdömen, som mina närmaste slösade öfver Gösta, fyllde mitt hjärta med glädje oeh stolthet.
Aldrig i sällskapslifvet hade jag funnit någon, som fört sig med större elegans.
Han hade i sitt sätt något, som för mig var på en gång tilldragande och blän- dande, och dagarna vid hans sida försvunno nästan som en dröm.
Oeh så.
.
.
ännu i denna stund tycker jag mig känna, hur vårluften strömmade omkring mig, där jag i parken vandrade vid min äl- skades sida.
Det är mig som hörde jag tants välbekanta röst: » Gabriella! » och jag tycker mig på långt håll se hennes svarta klädning fladdra mellan krusbärsbuskarna.
» Hvad går åt tant, » sade jag skrattande.
» Hur har hon kunnat slita sig från tillredel- serna för vårt förlofningskalas? » » Ella, Ella, skynda till farbror! » fortfor hon, och rösten var så ångestfull, att jag orörligt stannade en sekund och såg efter henne, medan hon lika brådskande skyndade bort, som hon hade nalkats.
aiaroranf.
el e Redigeras af S O P H I E L I N G E.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
ETT TACK TILL Snart sagdt kring hela den vida jor- den Jag finnes till och i alla land, Men särskildt husmodern uti norden Mig sällan skiljer ifrån sin hand, Ty uti mig har hon all sin styrka, Och jag är medlet till hennes makt.
Förutan mig måste allt hon » dyrka », Och därför ständigt hon är på vakt.
Till garderoben och drifhusbänken, Till kök och källare, skafieri, Till visthusboden och vinden, skän- ken, Till skåp med sylter och safter i, Jag skickar ut mina undersåter!
Demonstrationer ej tålas här.
Om någon ytlran sig höra låter, Med smörj man genast den kväsa plär.
• De äro vana att vrida, vända I kryphål utan båd ' namn och tal, Figurer hafva de utan ända, Ty en är tjock och en annan smal!
Ett tidsfördrif för vackra kvinnohän- der.
Och hvad oss allt för ofta ryggen vänder.
Ett tilltalsord, och en metall.
Ett utropsord i känslosvall.
Och hvad en hemlighet man icke bör, Såvida man sin vän till viljes gör.
Hvarmed en kvinna kan sitt lif för- därfva.
I » Upsis », denna lärdomsort, En vis professor talar.
Då hörs: » Han » jobbar » immerfort Och blott på tiden halar! » En skoltös ej sin lexa kan, Får snubbor då för sina brister.
Hon hviskar: » Ingen, ingen ann ' Så " jobbig » är som vår magister! » VAPENBRODERN.
Ja — » jobbigt », » jobb » och » jobba » Nu höres, hvart man vänder.
Och mången finner kanske mig Bra » jobbig » — sådant händer.
Herr redaktör!
Skulle ni vilja genom Idun på något lämpligt sätt för herr H.
G. uttrycka min varma tacksam- het för hans arlikel » Ett nationallyte » och min glädje att hafva funnit en vapenbroder i striden mot det usla och låga, så skulle jag hos eder stanna i stor förbindelse.
Högaktningsfullt sig Hans.
Sara.
Innehållsförteckning.
» Jobbigt »!
Eva F r y x e l l; af L.
S.
(M e d porträtt).
— Kvällsstäm- ning; poem af Daniel Fallström.
— Juridisk radgifvare åt kvinnor.
— Iduns läkarartiklar.
I: H u d e n och dess värd; af d:r Arvid Afxmus.
(Forts.).
— » Straffad.
.
.
?
.
Skiss af Her- mine Villinger.
— Nya I d u n; ni.
.
.
.
a.
.
.
.
t.
— U r n o - tisboken.
— Teater och musik.
— Oupplösliga b a n d; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.).
— Frän Iduns läsekrets: E t t tack till vapenbrodern.
» J o b b i g t!
.
— Tidsfordrif.
Har du väl märkt ett litet ord, Som blifvit nu på modet.
Det sägs om allt uppå vår jord, Just ^jobbigt » — kan du tro det!
En flicka talar om en fest, Där hon beundrad blifvit, Men » jobbigast » dock allra mest Hon tycker, att en » korg » hon gifvit.
Och hvarmed hon ibland en vän kan värfva.
Hvad barnen göra helst af allt.
Och stundom männen mycket kallt.
Hvad som till julpaketen hör, Som man vid öppnandet förstör.
Tre kvinnonamn.
En del af skor och känger.
Hvartill man brukar alla tänger.
Hvad mången efter andan får Hvad mamma måste lillaris hår.
Hvad kallas det när tåren ständigt rinner?
Hur har du sprungit, när du bägarn vinner?
Ett litet vapen, som begagnas illa.
Hvad ville Klas den stackars Anna lilla?
En negation i bruket ofta.
Hvad fattades i Stinas kofta?
Ett litet namn på hund så trogen.
Till sist två gröna träd i skogen.
Essa.
; Logogryf.
Två herrar prata politik.
De vidt och bredt orera, » Att Norge alltid » jobbar » sig Med » rene Flag » m. in. » Från Iduns läsekrets.
Tant nickade jakande, men såg därvid icke ut, som om hon till ett välkomnande hade lust att slakta den gödda kalfven.
» Han har varit långt borta, » sade hon.
» Gud vet hvar han vistats.
.
.
Af en händelse har han fått en gammal tidning, i hvilken kusin Gabriel på det entrrgnaste ber honom återvända ... oeh nu?
Det blir en omstört- ning i förhållandena.
.
.
få se hur det går? » Och med ett bekymradt uttryck såg hon från mig och bort till Gösta.
En tärna » flirtar » med en snobb.
Han hviskar uti hennes öra.
På nacken knycks!
» Nej sådant » jobb » Jag orkar icke längre höra. » » En omstörtning, » upprepade han.
Jag hade gått fram till honom, och fattande en af hans händer, satte jag mig vid hans sida samt lutade mig mot hans bröst, medan mina tankar uteslutande dröjde vid den stora förlust vi alla hade gjort.
Sorgen öfver far- bror Gabriels bortgång låg tung öfver mig och, sökande tröst, blickade jag in i Göstas vackra ögon, för hvilka de omgifvande före- målen tvcktes dansa rundt.
(Forts.) Han handtverket sitt får hedrifva I kungliga, furstliga kök.
Tre äro männen uti fråga, Och orden uti gåtan tre.
Med mycken jämkning, eld och låga Skall numro ett fulländning ge Åt hvad jag stafvar först med a.
Poröst och lätt så är det bra.
Med i det blir hvad han får göra Som i det blå jämt sväfvar ut.
Och med ett o — vänd hit ditt öra, Så gör jag nu på gåtan slut — Med o vi göra för vår gäst — Vi själfva — men vår » tredje » mest.
8.
L. Ifyllningsgåta.
r Charad.
Tre män här jag förer tillsamman, Och likas de väl är det bra; Fast alla de lefva af flamman, De olika vyer dock ha.
nens skam, Ack, tag litet mera, Nora, litet melon.
Donation tar i ojämnt tal mer i anspråk än sönerna trodde.
Tag dessa linor, ge dem åt Klas, samt en tub.
General bor nu i vår rote.
Brodérgarn köpte vi i hennes bod en gång, er man landsatte oss där, byn var ful, dagen regnig.
Ha i tid mat åt pappa.
Ulrik har lemnat boken; där är gjordt ett kors i kanten.
b-g.
Aritmorem.
7 8 6 5 = Finnes på segelfartyg.
1.0.97 1 3 = Provins i Preussen.
1 6 10 4 8 = Ett mynt.
7 8 2 4 3 = En af Norges äldsta stä- der.
7 5 9 1 4 = Fabriksstad i mellersta England.
1 2 3 4 6 6 7 8 9 10 = Enstorupp- tinning.
* Bon jour ».
m En vicekung i ett land bland destörsla, Han heter mitt första, En ojämn, med törnen beströdd mitt andra En tid har fått vandra, Och ändå sägs han mitt hela vara.
Mig detta förklara!
John.
Vokalförändringsgåta.
TO Något olyckligt måste ha inträffat!
Vid denna föreställning följde jag henne, oeh snart satt jag flämtande och nästan and- Iö3 bredvid farbror Gabriel, som blek och med slutna ögon låg orörligt utsträckt på en soffa.
Plötsligt öppnades dessa ögon, som jag trodde för alltid voro slutna och, i det han krampaktigt tryckte mina händer, mumlade han: » Säg honom.
.
.
säg.
.
.
att du och han.
.
.
» Med ett skri kastade jag mig till farbrors bröst, och i samma ögonblick förlorade jag hågkomsten af allt hvad som tilldrog sig om- kring mig.
» Ack petite, » sade tant, sedan jag sansat mig något och hon och jag gråtit ut i hvar- andras armar.
» All sinnesrörelse var skadlig för honom.
.
.
brefvet var orsaken till hans död. » » Brefvet, » upprepade jag.
» Att under åratal ha trott honom död, och så.
.
.
» » Trott honom död. » sade jag som ett eko, men plötsligen fattande en själfständig tanke, ropade jag: » Magnus lefver! » Lösningar.
r Charaden: e repparrot.
Stjärngålan: r Falster, Horsens.
F B G B 5,1 B H L A A R A O 1 e 1) Hvad en herre vanligen säger en dam, 2) stad, 3) hvem är alltid beväpnad?, 4) fruntimmersnamn, 5) en grekisk gud, 6) en flod, 7) mot- sats till bekänna.
Begynnelsekokstäf- verna beteckna en finsk skald.
Den första — att du måtte lefva — Är halfdöd af hetta ibland.
Den andra, där skyn har en refva, Studerar en värld uti brand.
Tjugufyra inkapslade g e o - grafiska n a m n.
Den tredje — hur skall jag beskrifva Hans värf?
— jo, han jämt står i stök; Ni skola sända en kolly onsdag afton.
Kinden är svullen på Jan.
Namnet schackrare länder till man- H U L T H A N S Cacao &amp; Chocolad O Y L E R S N R O L S 1 K I) E N E L T N N G A I U Z E E S E O U A N R Länkgåtan: H o n d u r a s; — ur — ras — as.
ho — hon — du — dur Ärifö / iogryfen: S p a n i e n — S e g o v i a.
1) s v a n - hals, 2) e n k h j ä l p, 3) g r ö n s å p a, 4) o e r f a r e n, 5) v i n g l e r i, 6) isstycke, 7) a d e l s m a n.
Egyptiska lifvet l ä t t.
hieroglyfen: E t t g l a d t hjärta g ö r Sifferlogogryfen: Lust, Pius, Leo, utopi, polis, L e p u s (hare), stipel, p l u s, Stolpe (k o m p o s i t ö r), P l u t o, list, T o p e l i u s.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gadde, 0.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
