# ID: svediakorp-per1058
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,972
# sentences: 669
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 6 (373) Prenumerationspris pr år Idun ensam kr.
5 Idims M o d e t.
, fjortondagsuppl.
« Iduns Modetidn., rnånadsuppt.
» 3 Barngardeioben &gt; 3: Fredagen den 8 februari 1895.
Redaktör oeh utglfvare: Byrå: Klara Södra Kyrkog.
16,1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl.
Prenumeration sker å alla a n s t a l t e r i riket.
post- Redaktionssekr.
: Johanna J.
2 — 3.
NordUng.
helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 ö r e (lösn:r endast för kompletteringar) 1 Aklleholnq 8:de årg.
Utgifningstid: hvarje Tduns Tryckeri Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Strömberg.
ill det galleri af kvin- nobilder, som Idun under årens gång sammanbragt, hugfä- stande- kvinnlig gärning, alstring, kärlekstjänst, vilja vi i dag foga ett blad af säreget intresse.
I radett af mera be- märkta namn, mera framskjutna samhälls- platser, mera lysande lifsmål skall kanske den enkla sagan om det kärfva arbetets dot- ter synas Hvar daglig och matt.
Men så visst som det är sant, att en trogen pliktuppfyl- lelse — vore det än i sin fiskhandel på sam- ma plats; sommar och vinter, i ur och skur, hade hon under denna långa tid stått Hötorgs- allmänheten till tjänst med sjöarnes och haf- vets begärliga håfvor, och hos generationer af torgköp an de h usmö d ra r samt våra förnämsta restauranters storkonsu- menter hade hon där- under förvärfvat en säll- synt popularitet för sina alltid förstklassiga va- ror, sin osvikliga rätt- skaffenshet, sin affärs- duglighet och sitt kärn- friska,, originella väsen.
den anspråkslösaste ställning — är ett lifs högsta berömmelse, och att arbetet mäktigare än något annat adlar sin utöfvare, har den kvinna, som dessa rader röra, själf skrifvit sitt adels bref, hvars rättmä- tighet ingen ädelsinnad skall söka bestrida.
Men huru många af alla dessa, som troget och med odelad till- fredsställelse litade till den käcka fiskhancUer- skan vid sina torgaffa- rer, ha väl pä allvar ägnat en tanke åt den omsorg och den hårda möda, som utgjorde villkoren för hennes sträfsamma lif.
Och än- nu färre ha väl bakom den af väder och vind Strax i början af detta år innehöllo de dagliga tidningarna, och äfven Idun, underrättelsen, att en för breda lager af stockholmspublikeu väl- känd personlighet un- der en af det gamla årets sista dagar skat- tat åt förgängelsen.
' » Gumman Strömberg » hade i fyrtio år clrifvit hårdgarfvacle ytan trängt in att kasta en blick i en ömhjartad, finkänslig och äkta kvinnlig personlighets djup.
Johanna Kristina Malmberg föddes i ett a n sp råks!
öst h a n d t ver-
IDUN i-2 I ångestsvett o c h eldsdop blifver Det pröfvadt hvad du duger till; karhem i Tierp, där fadern utöfvade det vällofliga kopparslagaryrket.
Någon annan bildning än den primitiva, som den tidens folkskola erbjöd, kunde aldrig sättas i fråga.
Men hvad som stod till buds tillgodogjorde sig den pigga lilla, flickan med en så ovanlig vakenhet och minnesgodhet, att hon snart betraktades smått som underbarn i hela.
socknen, då.
hon redan vid fem års ålder kunde katekesen och en stor del af psalm- boken utantill.
För öfrigt tyckes en sär- skildt och förvånande himmelens gåfva ha sänkt sig ned öfver den lilla handtverkar- familjen i form af synnerligast konstnärliga, anlag åt barnen, då, som vi skola se, båda hennes bröder på det artistiska området bröto sig banor, som voro märkliga, nog för söner ur ett ringa hem.
Redan vid femton års ålder måste den fattiga flickan ut att förtjäna sitt eget bröd och fick då en vanlig tjänarinneplats i huf- vudstaden.
Något år senare gjorde hon ombyte — en » flyttning », som skulle blifva åtgörande för hela hennes lif.
Sonen i den familj, där den unga Tierps- töscn nu funnit sitt tillfälliga hem, kände nämligen snart en varmare böjelse uppstå för den raska flickan, hvars bruna ögon ständigt utstrålade så mycken hjärtevärme och friskt humör.
Och så begaf det sig, att den anspråkslösa tjänarinnan vid tjugu - två års ålder blef fiskhandlaren Karl Bergs hustru.
Med stor hurtighet och förmåga, kastade hon sig genast helt in i mannens verk- samhet och blef från första stunden ledande i densamma.
Ett plötsligt ödesslag var dock nära — efter en månads äktenskap bortryck- tes den unge maken, och Johanna, som om- fattat honom med den mest hängifna kär- lek, blef för en tid nästan nedbruten af sorg.
Men ännu flere pröfningar förestodo.
Hon blef moder åt en faderlös son; några månader gingo, och äfven denna späda lifs- gnista, som för henne syntes innesluta ett nytt hopp och en ny framtid, släcktes.
Under dessa tunga tider hade hon al- drig helt uppgifvit sitt arbete med torg- handeln, men att håg och krafter mäktigt nedtrycktes, var ej att undra på.
Så små- ningom reste sig dock det spänstiga sinnet upp nr den förlamande sorgen till förnyade, kraftiga arbetstag, och några, år senare in- gick hon ett nytt bolag för lifvet med Jo- han Strömberg, hvilken sedan allt till sin död år 1890 som medhjälpare stod vid hennes sida i affärerna.
Först och sist var det dock fortfarande » gumman Strömberg » själf, som var själen och den drifvande kraften i desamma.
Och att både krafter och friskt m o d i ovanlig grad kräfvas och förbrukas under ett fyrtioårigt a.rbetsslit af dylikt slag, det är visst.
Ha våra älskvärda läsarinnor, som kanske själf va någon gång med handskklädd hand försik- tigt vändt på de metallskimrande aborrarne eller den svartklibbiga ålen mellan isstyc- kena i » gumman Strömbergs » fisktråg, ha de besinnat, hvilka strapatser, hur mycket tungt arbete fiskhandlo&gt;rskans yrke medför?
De kalla vintermorgnarne, i hvarje väder, i becksvart mörker, i yrande snöstorm, läm- iåéo A t t du ej k a n, dig Gud tillgifver, Men aldrig, att du icke v i l l.
H. Ibsen.
nade hon sin varma bädd och sitt hem re- dan klockan fem och anträdde genom drif- vorna sin halfmilslånga vandring utom tul- larne, Skanstull, Hornstull, men oftast för- bi Manilla ut till Stora Sjötullen på Djur- gårdens yttersta spets, för att redan där möta skärgårdens fiskarbefolkning, som i sina båtar kämpat sig in i nattens mörker.
Här gjordes de stora affärerna upp, det bä- sta möjliga af tillförseln utvaldes och hand- penningar gåfvos.
Så åter in till staden — allt till fots — till platsen på torget för att mottaga leveranserna.
Här mellan husväggarna är man j u litet bättre skyddad än under de nakna Djurgårdsekarna, men det kan vara bistert nog i b l a n d ' i smällan- de vinterkyla, nedisad från topp till tå, att handskas med den frusna fisken eller att med till armbågen nakna armar röra om bland isvattnet i sumparne och baljorna.
Den brännande sommarglöden har också sin pinohistoria på ett öppet, oskyddadt salu- torg.
Och så var det att hålla ut, dag ef- ter dag, år efter år, med alltjämt orubbadt mod, med lika friskt humör, lika vänliga miner mot kunderna, samma vakenhet och noggrannhet vid uppgörandet af affärerna.
Aldrig tröttna, aldrig slappas, trots dessa, slitande dagsverken, som togo sin början, långt innan hufvudstaden vaknat, och ej slutade, förrän dagen och all dess kommers voro förbi.
Tvänne barn föddes i hennes senare äk- tenskap, en son och en dotter, och fingo en öm och vårdad uppfostran.
Sonen är den unge talangfulle skådespelaren vidKongl.
Dramatiska teatern Johan Strömberg.
Genom den goda ekonomiska ställning, hon snart med sitt driftiga arbete förvärf- vade, blef hon i stånd att i det tysta ut- öfva en rik hjälpsamhet, hvarvid hennes deltagande och varma hjärta var den enda förespråkaren.
Främst gick denna ut öfver hennes närmaste, som j u naturligt var.
Som vi ofvan antydde ', visade bägge hennes brö- der mindre vanliga artistiska anlag.
Brodern Josef sattes, helt och hållet genom systerns understöd, i tillfälle att genomgå konstaka- demien och blef en på sin tid ganska fram- stående porträtt- och genremålare, från hvil- kens pensel särskildt den nu ofvan sakri- stian i Östermalms kyrka hängande altar- taflan förskrifver sig.
Den andre brodern, Karl Malmberg, blef hofarkitekt och skapare af Börsen och Nya teatern i Göteborg samt verkställde sedermera restaureringen af Hed- vig Eleonoras kyrka i Stockholm samt slu- tade sina dagar som hofintendent.
En svå- ger till Johanna Strömberg i hennes första gifte med Karl Berg är den ännu verksam- me, kände skulptören Oskar Berg, hvilken likaledes under sina studier rönte frikostigt understöd af sin mot konstnärer alltid så rundhändta unga svägerska.
» Gumman Strömbergs » Hötorgsaffär upp- arbetades, som sagdt, hastigt till den i sitt slag mest ansedda.
En bättre fisk än hen- nes stod icke att få i Stockholm, ett sam- vetsgrannare bemötande ej heller.
Därför räknade hon ock under hela denna serie af år de förnämsta kunderna, som sina, de fi- naste privathusen, ministrarnes kök, de största restaurantema, bland dem främst Hasselbacken, som alltid troget fyllt sina ansenliga fiskbehof hos fru Strömberg.
Men det var ej blott för (ränderna och för konstnärliga, ändamål hennes hand och hjärta, öppnades.
Hvarhelst hon under sitt långa lif såg ett behof eller ett lidande och i tysthet kunde lindra dem, var hon lika redo.
I det gästfria hemmet stod alltid bordet dukadt för hvem som komma ville.
I dag var det den hungrande från gatan, som kände husets sinnelag, och hvilken oför- märkt fick en sedel tryckt i sin hand, när han mättad lämnade dess tröskel.
I mor- gon satt kanske kring samma bord ett ar- tistiskt litet middagslag vid en angenäm festmåltid, där värdinnan presiderade i an- språkslös bonhomie.
Sonens konstnärskam- rater och vänner trifdes ypperligt, och » gum- man Strömbergs » delikata fisk och för öf- rigt genom hela matsedeln lika öfverlägsna kök » afprofvades » flitigt.
Många berömda personligheter ur hufvudstadens literära, konstnärs- och teaterkretsar gingo hemvana från oeh till i detta trifsamma hem.
Den ovanliga minnesskärpa, som allt se- dan barndomen utmärkt henne, kom i den växande affären till den största hjälp.
Allt efter som kommunikationsmedlen till hufvud- staden ökades och förbättrades, järnvägar uppstodo och ångbåtstrafiken ordnades, un- derlättades leveranserna, och då den stora Hötorgshallen 1879 uppbyggdes och hon inom dess hägnande murar fick sin salu- plats, blef äfven härigenom handeln bekvä- mare.
Men samtidigt växte kundkretsen oupphörligt, hon hade snart att föra räk- ning med ett femtiotal olika leverantörer, och en dräng och tre kvinnliga biträden stodo under hennes kommando.
Alla dessa vidlyftiga affärer höll hon samman i hufvu- det — någon egentlig bokföring kom aldrig i fråga.
Hon var en minneskonstnär om någon.
På de senare åren fann hon i sina dot- terbarn, hvilka från späd ålder erhöllo sitt hem hos mormodern, nya föremål för sin moderliga ömhet.
När hon sent omsider vändt hem från dagsarbetets mödor, var hon dock aldrig för trött att sysselsätta sig med de små, föreläsa för dem ur sina älsklingsböcker, till hvilka främst hörde Aiigust Blanches skrifter.
Hon läste gärna och mycket, men endast det som var ge- diget och godt, hade en liflig och vaken fantasi och skref till och med själf vid » högtidliga tillfällen » riktigt trefliga små verser.
Se där några kort skisserade drag från detta driftiga lifs utsida!
Man skulle vara frestad tro, att en så ansträngande och vid- lyftig praktisk gärning icke skulle lämna mycket öfrigt för mera ideela intressen eller för familjelifvets intimare kraf.
Dock tvärt- om!
Johanna Strömberg var en allt för gedi- gen natur att tillfredsställas endast af ett yttre värf; hon lefde därbredvid ett rikt På sin post höll hön ut till det sista, själs- och känslolif, och hon var en maka, i Ännu förliden sommar vandrade den kraft- én moder, en svster, en vän som få.
fulla gamla mod korgen på armen hvarje
dag till fots den milslånga vägen fram och åter mellan sitt sommarnöje och sin plats på salutorget.
Ännu i höstas stod .hon vid, outtröttlig och punktlig.
Men så kommo sjukdomens dagar.
Ett recidiv i en åkom- ma, af hvilken hon tidigare lidit, nämligen blindtarmsinflammation, nödvändiggjorde fle- re svåra operationer.
Till slut följde blod- förgiftning och, trots all strid, dukade hon under den 28 sistlidne december.
En varm och onkel barnatro hade ogrum- lad genomsyrat hela hennes lif, alla hennes tankar och gärningar.
När hon kände slu- tet nalkas, log hon ännu uppmuntrande mot do kära, som, fyllda af smärta, omgåfvo hen- ne, knäppte sina händer och bad: » Hjälp mig du, Herre Gud, öfver tröskeln till ditt rike! » Så miste den sista flamman de ögon, som oss förtrollat: de brusto oeh föllo samman, som aska man på dem sällat.
En rossling ar bröstet skrämde, d,u fäll som ett flarn tillhopa,.
Om strupen en hand oss klämde, vi, ville af ångest ropa.
Du låg som en sjö så stilla, dit liemmcts fagraste lycka.
Da, gått, ar all världens villa, att själf va himmelen smycka.
.Na, var au oss undangliden, na gick da, i ljusa vårar.
Vi gräto, vi barn af tiden,, vi gräto förutan tårar.
Fredrik » Gumman Strömborg » ville aldrig låta fotografera sig, men dess bättre har Idun icke stått hjälplös, då vi i dag ville bringa våra läsarinnor hennes bild.
Den unge por- trättmälaren Axel Peter, Persseus ' bekante elev, som en tid hade sitt hem hos henne, passade en dag på och » tog » den moder- liga vännen, sådan hon gick och stod bland sysslorna i sin familj, i en rask cskiss på sin palett.
Eran detta porträtt har Herman Feychting, äfven en af umgängesvännerna i hennes hus, nu verkställt den lavering, hvilken Iduns skicklige träsnidare, Gunnar Forssell, återgifver i xylografi.
Johan Nordling.
När ögonen brusto.
sommarsolen en strimma, till sjuksängen knappast nådde i bleknande serlatimma, oeh tystnad, i, rummet rådde.
Du låg mellan hvita kuddar, så hvit såsom snö af smärta, lien sänkte sig dödens loclclar emot ditt förpintu hf ärta.
Vi hörde dig sit,cka och flämta, du döende, bleka kvinna.
Vi kyrkklockor hörde klämta, oeh sand vi, ut sågo rinna.
Och när du oss blickar sände ur ögon, så hjälplöst matta, vi, själarna gråta kände och hjärnorna svindel falla.
Din hand i en skälfning röjde: jag mäktar ej af sked, taga.
Till ord sig läpparne böjde, men slut var d / in, stämmas saga- Din själ re ' n höll på att glida ur stoftet, likt vårens blomma- Vi gräto invid din sida, vi ögonen gräto tomma.
Då!
Snabbi dina- kinder rörde en fläkt ntaf is och eter.
Du skalf — men da, log, som hörde d,u suset af evigheter.
Du syntes så glad oeh bitter, som blod ur ditt hjärta runne, mens skäraste fågelhvitter intill, dina, öron Ivunne.
Nycander.
Pjollerspråk.
Också en språkfråga.
en fråga, som jag härmed ödmjukast tar mig friheten framdraga, förefaller tilläfveutyrs mången moder som uttrycket af en pedantisk småaktighet och därför utan någonsomhelst egentlig betydelse, hvarjämte den måhända kommer att betraktas som en näsvis inblandning i en gammal kärleksfullt omhuldad praxis, hvilken borde vara fridlyst för klåfingrade profana angrepp.
Men jag tilltror frågan någon betydelse, underkastar mig den möjliga oviljan och sjun- ger ut mitt hjärtas mening, att man så tidigt som möjligt bör öfva barnet att tala rent och icke i onödan fördröja uppnåendet af detta mål genom det föredömesvidriga pjoller- språk, som mödrar och i allmänhet ömma individer af genus femininum med förkärlek begagna gent emot de små.
För bébés räkning är en ackommodation ända ned till det mest primitivt tänkbara, teckenspråket och det själfvalda mesopotami- ska, naturligtvis af nöden.
För tvååringen, som lallande stapplar fram mellan de omöj- liga r-ljuden och många andra, är också en ackommodation, dock nu väsentligt reduce- rad, nödvändig för att lättare förmedla en öfvergång.
Men då tre åringen börjar förråda ansatser till de konsonantala svårigheternas lyckliga besegrande, då bör det sättas punkt för den där ackommodationen, och det är tid på att » tala svenska » med de små sträfvar- ne efter uttalsriktighet.
Då är det skede en redan öfvervunnen ståndpunkt, hvilket en liten gosse, på tillfrå- gan om hans mammas kunskap i lefvande språk, kom att i sin oskuld mycket karak- täristiskt beteckna medels svaret: » Jo, mamma talar tre språk: tyska, sven- ska och så ett med barnen. » Det är då ej längre på sin plats att till den lille säga: » tå fåj du inte göja, ninne Hajald! » eller: » ä du tå pömnig, din tac- kale? » eller: » jattå, du vill sitta i kä på momo! » och alla de där onödigt vrängda, forpjåskande glosorna, som en gång föran- ledde en förståndig karl att till ömma möd- rars, mostrars och fastrars sjudande indigna- tion anmärka: » Tott i all valen, en tån konti fenka di talal i de häl hutet!
K a dotten och fickan läla sej de däl också? » — allt framsagdt i den välbekanta sötsliskigt affek- terande diskanttonen med hopsnörpta läppar och fånigt glad min.
Kopian var för oförskämdt trogen, och det mest förkrossande låg i den kritik, som fyra-äringarne själfva afgåfvo med ett utbrott af äkta flinande barnamunterhet öfver den lyckade efterhärmningen.
Det ligger ju oförnuft i att med ett för- vridet, bortpjunkadt språk fördröja barnets linguistiska utveckling, och ännu oförnufti- gare är det väl att, sedan denna utveckling börjat afgjordt stadga sig, rent af motverka den genom att fortsätta med galenskapen.
Eller är det ett obetvingligt uttryck för en innerlig ömhet, denna mani att klämma in och strypa talet i ett slags klemande diminutiv- former?
Hvilka underliga vändningar på de enkla- ste uttryck får man ej höra!
Där ligger ett fruntimmer på knä framför ungen och idis- lar mad stegrad emfas: » jaa — du ä allt så pöt, så pöt! » hvilket äfven ur den syn- punkten är tokigt, att den lilla möjligen kan, öfversätta » pöt » till » söt » och väl starkt sentera komplimangen.
Man får veta, att den femåriga Greta » fyser om fossarne » eller ännu värre » tossingarne », att hon skall tvätta » hansarne » och borsta » tansarne », att hon är » sussig » o. s. v. » Jag talar med mina barn, som jag vill! » svarar mig en förtörnad moder.
Naturligtvis, min nådiga, det är er obe- stridliga rätt att lära edra barn tala baklän- ges och att på kinesiskt maner förkrympa deras fötter.
Mina anmärkningar kunna ju tyckas gälla en mycket oskyldig företeelse; men onödig är den i alla fall — och till och med inte så oskyldig, att den icke kan ha menliga följder.
Barnen bli bortpjåskade af detta förke- lande abrakadabra, som kan hänga i dern så länge och segt, att det blir svårt att ut- rota, trots det förödmjukande begabberiet af äldre kamrater, hvilket väl för öfrigt utgör det bästa korrektivet mot ynkedomen.
Ett redigt, korrekt språk, af hvars klang och säkerhet örat hos den talande själf lik- som har en belåten förnimmelse, stegrar ovil-.
korligen begreppsklarheten och stärker käns- lan af personlig själfständighet; det inverkar mäktigt på karaktärsdaningen.
Det är ett iakttaget historiskt faktum, att kraften och karaktären hos en nation stått i motsvarighet till kraften och karaktären hos dess språk.
Och därvidlag råder en vexel- verkan, så att, lika fullt som nationalkarak- tären utvecklar språket i skönhet och styrka, språket i sin ordning återverkar lyftande och stärkande på nationalkaraktären.
Så gifves det äfven exempel i motsatt riktning.
De förolyckade pompejanerna och hercula- nerna ha lämnat ett litet naggande godt prof på, hura förvekligadt lif och förvekligadt språk följts hand i hand.
På väggar i de uppgräfda städerna ha upptäckts inristade tirader ur romerska skaldeverk, såsom ur Ver- gilii Eneid den bekanta introduktionen — men med de kursiverade konsonantförändrin- garna —: » AZma vi / umque cano T / oja?
qui p / imus ab o / i s.
.
.
» etc. jämte ett flertal an- dra inskriptioner, hvilka ådagalägga, att det förklemade folket icke lärt sig besväret med r-ljudet.
De hade i detta hänseende och tro- ligen i flere andra rörande språkets uttal stannat på barnets ståndpunkt!
Så kan det gå med ett helt folk.
Skulle det icke kunna inläggas lika myc-
ken öm vänlighet i ett ljudrent talande med barnen?
Och vore det icke skäl att tilläm- pa den metoden, så fort sig göra låter, så att man sluppe höra sju-, åttaåringar, af hvil- ka det i skolan fordras, att de snart kunna läsa rent, i hemmet och utom skolan, i lek och allvar, jollra två-, tre-åringens förbistra- de idiom?
Jag har observerat, hur det där jollret an- vändes som ett litet fult knep.
När stora tolfårs flickan vill beveka söta mamma till något, smyger hon sig intill henne med plöts- ligt försötmad eller gudsnådligt hängfärdig min och andrager sin supplik på det där pjollerspråket, som skall låta så behändigt inställsamt och oemotståndligt näpet, att mam- ma väl måste ge med sig.
Det hela är så motbjudande, tillgjordt och " lögnaktigt som hvarje manipulation med oärliga medel, söm hvarje illfundigt skrymteri.
Men mamma är nog af gammal vana blind härför och gör säkert sin älskling till viljes med ett: » gärna, tota du! » Som vuxna damen ansätter fröken kära pappa i och för hatt och sidenklädning, tea- terbiljetter och slädpartier med samma för- ledande barnkammarspråk, som väl bör göra åsyftad verkan, ty annars (med den allra som sötaste martyraktighet) — » gjåtej ja, du tygga pappa! » Dixi et salvavi animam meam.
.
.!
Eller — för Iduns icke latinkunniga läsa- rinnor: Jag har talat och fredat mitt sam- vete!
Emy.
% Ett För pris.
att uppmuntra allmännare fullt ifylla våra läsarinnor än hvad hittills och insända de angående Iduns återfinnas i annonsbilagan är, nästa ha vi beshdit e k p r i s lär, slaget.
a f Därför i alla punkterna svara 2 5 välkomna.
Ni vinner k r o n o r månads ut- af dessa formu- det bästa för- bör ingen litebli med sina ämnet.
Vill i formuläret, dem delvis, ja, äro som till n:r 4 för i denna oss framställa funderingar frågoformidär jidnummer, med antändande synes att, godhets- utdela ål den, som före gång, skett, Ni ej * ifylla kan Ni blott en enda.
Och hvem be- Alla vet, om - ej just priset!
Iduns läkarartiklar.
i.
Huden och dess vård.
Af D:r Arvid Afzelius.
(Fort.&lt;.)
i Ijed dessa antydningar angående bad och tvättningar har jag sökt visa deras be- tydelse för att bibehålla en normal hud och S T S S 111 111 3 Handväfda P _ T en frisk hy och i viss mån äfven för att före- komma hudsjukdomar.
Men detta är, så att säga, blott den yttre sidan af saken.
Huden är nämligen icke en yttre beklädnad eller ett plagg, som man kan hålla rent och fint blott med tvättningar och andra renlighetsmedel.
Lik- som man säger: en frisk själ i en frisk kropp, så skulle man nämligen också i allmänhet kunna säga: en frisk hud på en frisk kropp, emedan huden står i ett innerligt samband med och beroende!
af de inre organens och kroppens allmänna tillstånd.
Hudens vård sammanhän- ger därför i hög grad med kroppens allmänna hygien. '
Då denna berör en mångfald af fak- torer, kan jag naturligtvis ' med det begränsade utrymme, som.
här står mig till buds, blott antydningsvis beröra detta stora och.
' viktiga ämne.
Här må blott nämnas, att motion och frisk luft .äro bättre » skönhetsmedel » än de otaliga, som utbjudas åt allmänheten, och det är också ej en tillfällighet, att landtflickorna med sitt friluftslif och " sitt mera naturenliga lefnadssätt i regeln hafva friskare hy än stads- flickorna, och att de, som - af sitt-arbete tvin- gas att dagen igenom sitta innestängda, oftast få blek och » oren » hy.
Utom frisk luft hafva äfven bad (tagna i vidsträcktare mening än de ofvan nämnda rcnlighetsbaden) en stor bety- delse för kroppens välbefinnande och därigenom indirekt för huden.
I.
detta afseende kunna äfven s. fe.
afrifningar vara af stor nytta för dem, som öfver hufvud ' taget tåla vid denna nervstärkande och härdande badform.
Att natt- vak och i allmänhet ett oregelbundet lefnads- sätt äro saker, som störa kroppens (och där- igenom hudens) välbefinnande, torde blott be- höfva påpekas.
Och slutligen spelar dieten i denna allmänna hygien en stor roll, hvilken gör sig gällande redan i den tidigaste barna- åldern.
De hos späda barn så vanliga och så plågsamma utslagen, såsom » mjölkskorf », » skrofler » o. d., bero i det öf vervägan de anta- let fall, utom på andra hygieniska bristfällig- beter, på en felaktig diet, som barnet under- kastas ofta nog i trots af läkarens råd och föreskrifter.
Och äfven vid mera framskriden ålder skvallrar huden ofta om, att vederbörande ha åtskilligt att förebrå sig i fråga om dieten.
Sä äro; t. ex. den röda näsan och den » orena » hyn ofta bevis på, att man förtär för mycket spirituösa, öl, kaffe eller eljes allt för mycket skattar åt bordets nöjen, och därför får också å andra sidan mången, hvars » röda näsa » be- ror på andra orsaker, oskyldigt beskyllningen för att ha dyrkat Baechus.
1 samband med dessa antydningar om hudens allmänna hygien i afseende på frisk luft, regel- bundet lif, diet o. d., torde det vara lämpligt säga några ord om hudsjukdomarnes viktigaste orsaker.
Att brott emot dessa allmänna hygie- niska lagar och felaktig hudskötsel i öfrigt kunna framkalla hudåkommor, har jag redan antydt, men de uppstå lättare hos vissa per- soner på grund af medfödd svaghet och ' käns- lighet hos huden.
Af ven med afseende på hud- sjukdomarna kan dessutom ärftligheten ha stor betydelse, i det vissa hudåkommor förekomma hos, flere släktmedlemmar i olika generationer.
Genom ' smitta kunna hudsjukdomar öfverföras, inen detta är på långt när icke så vänligt som man i allmänhet tror; det gäller hufvudsakli- gast om vissa parasitiska hudåkommor, såsom skäggsvamp, hårsvamp, skabb och s. k. impe- tiginösa (variga) eczemér.
Yrke och sysselsätt- ning spela en stor roll vid uppkomsten af vissa hudåkommor, så ock rubbningar i nervsystemet.
Däremot spelar blodet en vida mindre roll trots den motsatta meningen hos allmänheten, som, när det gäller hudutslag, nästan alltid af läka- T v i n n e h e v i o t e r,.
I II 3 I!
och K a p p t y g e r G a r n e r, samt G a l r d i n e r K l ä d n i n g s -, K o s t y m - ren begär något af dessa » blodrenande » medel, som stå så högt i kurs hos allmänheten, men så lågt hos läkaren, som på grund af sitt me- dicinska vetande förstår, att dessa äro ett non- sens; en efter hvarje särskild sjukdom ordnad diet, bad, frisk luft o. d.
— det är hans » blodrenande » medel.
På tal om hudåkom- mornas orsaker är också skäl att varna för alla dessa • annonserade och utpuffade s. k. universal- medel vid hudsjukdomar.
Hudåkommorna äro nämligen af så olika slag och ha så vidt skilda orsaker, att det helt enkelt är en omöjlighet, att ett och samma medel skall kunna hjälpa så godt som möt alla.
Om köparen har tur, kan det utpuffade medlet passa hans åkomma, men mycket oftare slår det fel och skadar i stället-för att- gagna.- - Ju flere - åkommor det annonserade universalmedlet uppges kunna bota, desto tveksammare ' - bör man: vara i att använda detsamma.
På samma sätt kunna åtskilliga huskurmedél förvärra en från början obetydlig hudåkömma ', ja rerit af framkalla en ' svår sådan, då dylika -- medel ' af annan orsak användts.
Jag vill härvidlag, för-att taga ett exempel, blott nämna ett par mycket använda dylika nämligen janiniplåster och sensalva, hvilka genom sina starkt retande egenskaper kunna på en känslig hud framkalla mycket svåra och plågsamma utslag.
Jag kari här ej heller underlåta att påpeka ett annat tillvägagående, som allmän- heten ofta skadar sig med, när det gäller hud- åkommor.
När man nämligen får en hudsjuk- dom, får man af en bekant, » som haft det- samma », något medel, som hjälpt denne, och använder det, men det onda blir värre för hvarje dag.
Hvarför?
Jo, det var ej alls samma hudåkomma, fastän vederbörande trodde det på grund af någon viss yttre, skenbar lik- het, och därför hjälpte samma medel den ene, men stjälpte den andre.
Jag ber, för att ytter- ligare få varna för dylika själfordinationer, att få påpeka, att den hudsjukdom, som kallas eczem, är en mycket vanlig hudåkomma, men att det ges många olika former däraf, som alla kräfva olika medel oeh olika behandling, under det att allmänheten vanligen tror, att eczem är ett och detsamma.
Det har därför händt mig mer än en gång, att patienten uttryckt den högsta förvåning öfver, att hans eczem förvärrats i betydlig grad genom t. ex. cn tjär- salva, som en af hans bekanta rådt honom eller henne att använda, därför att denne blifvit bra från sitt eczem just genom nämnda salva.
För- klaringen på detta för patienten obegripliga för- hållande är helt enkelt den, att deras eczem var af olika slag och därför kräfde olika be- handling, och att tjära, som är ett utmärkt medel vid vissa kroniska, torra eczem, retar och i hög grad förvärrar ett akut, vätskandc eczem.
1 samband med dylika olämpliga medel bör jag också beröra frågan om s. k. skönhetsme- del (cosmetica).
Dessa datera sig ända från den grå forntiden; ja, begäret att försköna sig med mer eller mindre konstlade medel är nog lika gammalt som människosläktet själft.
Denna människans svaghet har också samvetsgrant eller rättare sagdt samvetslöst begagnats af åt- skilliga geschäftsmakare, ofta tillhörande par- fymfabrikanternas eller s. k. teknicis krets.
Deras fabrikat utbjudas åt allmänheten i stat- liga annonser, om hvilka man i regeln kan säga, att de » lofva rundt och hålla tunt », och hvad värre är, dessa skönhetsmedel innehålla ofta nog för huden retande eller rent af far- liga saker, så att de kunna inregistreras bland hudsjukdomar framkallande orsaker.
(Forts.) ^ m ^ k Färgning, beredning o. ke- m l s G o s s k l ä d e r, S c h a l a r, F i l t a r, * tvätt jerkstaiies eket etc. billigast, då ull o. stickylle inlämpas.
Alla färger äkta o. giftfria!
my H I L D U R A S r » K B S S O X Hufvudaffär: Hötorget 1 2.
Rikstel.
163.
A l l m.
tel. 76 53.
F i l i a l: Södermalmstorg 4.
A l l m.
tel. 30 « 5.
Bellmans maka.
Några anteckningar med anledning af hundraårs- minnet, för Idun af B i r g e r S c h ö l d s t r ö m.
J Iland Bellmans kamrater den tid lian tjänst- gjorde i tullverket fanns våg- och stämpel- mästaren i packhuset Gabriel Grönlund, en mycket aktad man.
I sitt äktenskap med Maria Engel Friedlein hade han elfva barn, hvaraf dottern Lovisa Fredrika, född den 6 okto- ber 1757.
Det är både möjligt och troligt, att Bell- man umgåtts i denne sin äldre kamrats fa- milj och där gjort första bekantskapen med sin blifvande maka, men det var först då hon — som hushållsbiträde eller sällskaps- dam — vistades i skaldens förtrogne vän Elis Schröderheims hus, som han friade och fick hennes tro och löfven.
I Eds kyrka ' — fästmön var skrifven å Schröderheims egendom Bisslinge. — lystes det ock för paret, hvarefter bröllopet d.
19 december 1777 ägde rum i svärfaderns hem i Stockholm, Drott- ninggatan n:r 34.
Först hade emellertid skal- den underställt Gustaf I I I sitt giftermål, och konungen hade, efter erhållen kännedom om Lovisa Grönlunds, rykte, hvilket i allt var tadelfritt, gifvit sitt bifall till föreningen — något som fru Bellman på äldre dagar med en viss liten stolthet omtalade.
1 1 Äktenskapet blef i längden i c k e lyckligt.
De båda ' mäkarnes karaktärer voro väl myc- ket skiljaktiga.
A hufvudets och begåfningens vägnar voro de i harmoni, men.mellan h a n s lätta lynne, sorglöshet och oförmåga attställa för sig och de sina till en.
bättre " ekonomi och, h e n n e s sfräfva stolthet, uddhvässa ögon- kast, skoningslösa ord samt stränga ordnings- sinne uppstod en klyfta, som ej en gång barnens födelse kunde alldeles fylla.
Härtill kommo mannens ohjälpliga affärstrassel.
.
.
nå- got som han för öfrigt delade med nästan hela sin samtid, från och med konungen själf och hans gunstlingar ned till de tragikomiska figurerna i fredmanskretsarne.
.
.
samt hans allt mer ökade begärelse att} glaset finna tröst mot lifvets bekymmer och en härjande sjukdoms framfart.
Att Bellman a l d r i g var någon f ö r f a l l e n d r i n k a r e, är visst, men mer än ett ojäfvaktigt bevis finnes för att han, egentligen under sina s e n a s t e år, varit ett svagt barn af en lättsinnig och njutnings- lysten tid.
Att några svårare uppträden ' nå- gonsin ägt rum mellan makarna Bellman, må dock på det högsta, bétviflas,, och skal- dens allra senaste biografs antydan om att fru Bellman möjligen kunnat vara den » Ma- lin », pm hvilken Bellman sjunger i én af sina visor, att då mannen kommer hem från krogen hon helt enkelt smörjer upp honörn, faller inom det rent löjligas område.
Till sina svärföräldrar och sin husfrus syskon tyckes Bellman.
ha stått, i ett oafbru- tet godt och hjärtligt förhållande.
Bellmansbiograferna ha som något b e t e c k - n a n d e anmärkt, att skalden.
.
.
om man undantager en liten hälften fransk, hälften svensk ariette » till Lousie », hvilken dock torde varit riktad till annat föremål.
.
.
aldrig ägnat någon af sina i hundratal räk- nade dikter till sin maka eller ens i någon af dem nämnt henne.
Ett sådant poem finnes dock, fastän det, såsom icke kändt af vare sig Sondén, Carlén eller Eichorn, ej intagits i någon upplaga af Bellmans skrifter.
I Sjöholms arkiv finns nämligen ett dokument, egenhändigt skrifvet af Bellman, och särskildt af ett stort lite- r a t u r h i s t o r i s k t intresse, såsom visande det f ö r s t a u t k a s t e t till en af skaldens allra skönaste och mest bekanta sånger.
Doku- mentet i fråga, stäldt till ej namngifven person, men, som man finner, egentligen adresseradt till Armfelt, då ståthållare på Haga lustslott, lyder: » Min Herre, Broder och Vän!
Efter gifvet löfte får jag härmedelst äran att aflämna en afskrift af det poem, jag i min makas ärender, till Herr Generalen m. m.
Baron Armfelt afgifvit.
Det har roat mig att utrita den gu- domliga Hagaparken, blott i några drag; framde- les ärnar jag i cantable kapitel på det nogaste få afmåla den minsta vue, så n ä r den läses och sjunges man lifligare skall igenkänna den och den gången, rundel eller berceau.
Fjäriln kring det lugna Haga redan syns i vingadt lopp i .sig sitt gröna skjul tillaga under blommans bleka knopp.
Minsta kräk på slumrig yra till naturens högtid väckt, (' narrar vid sefirens fläkt ur sin dvala mygg och myra.
Re ' n Brunnsvikens små najader opphöjt sina gyllne horn, att i gungande kaskader höjas öfver Solna torn.
Re ' n i skydd af krönta slammar ' på den väg man städad ser bonden mildt åt Haga ler, fålen yfs och hjulet dammar.
Snart i klara rosenbäckar ovanorna oppresa sig att inom de strödda häckar höja sina stolta stig.
Snart all nejdens ungdom stimmar, •då vid blixt af dubbla skott minsta mö med rågadt mått Gustafs skål i skuggan rimmar.
Hvad gudomlig lust att smaka inom, en så ljuflig park; att där bofast se sin maka, skyddad af en mild monark; att åt hennes fönsterruta någon gång med häpen blick och med eldad ögnaprick • ägna klangen af sin luta.
Skilj, T i i i n nådig Herre, gärna, skilj oss åt i Gustafs namn; slit vid första morgonstjärna, slit L o v i s a ur min famn.
Gäck, min ögoalust att taga, hälften af mitt glada lif.
.
.
Men mig henne återgif som en åldfru — hvar?
— på Haga!
Suppliken tyckes ej ledt till önskadt resultat. '
Den visar emellertid Bellmans för- sök att bereda sin maka, jämte barnen, ett fastare och lugnare lefvebröd än det som det fattiga hemmet kunde erbjuda.
Efter skaldens bortgång blef detta hem ännu fattigare: — rena nöden gjorde då där sitt inträde.
Nummerlotteriet gaf de efter- lefvande en liten begrafningshjälp, men de flere rörande ansökningar, hon, dels i eget, dels i äldste sonens namn *,, ingaf under de närmast följande åren om att dels få behålla den pension, mannen haft från Gustaf I I I och äfven ur hans sons handkassa, dels nå- gon liten befattning vid hofekonomien, blefvo af hertig Karl och Reuterholm hjärtlöst » lagda till handlingarna ».
Först då vid slutet af århundradet Gustaf I V Adolf själf tillträdt regeringen och förmält sig, tyckes man vid * De läsas i kontrollör Björkmans härom året utgifna märkliga arbete » Bellmansforskning ».
hofvet erinra sig Bellmans änka: hvarje jul sände drottning Fredrika henne 50 rdr b:ko.
Till äldste sonen, Gustaf, hade Gustaf I I I och hans drottning stått fadder, och konungen hade vid mer än ett tillfälle lofvat draga försorg om hans framtid, men konungens broder fann sig ej på ringaste sätt bunden vid dessa löften.
Sedan en Gustaf Bellmans ansökan att intagas som frikadett vid Karl- berg af hertigen afslagits, tvang nöden den ännu ej 14-årige gossen att taga värfning som simpel nummerkarl vid Lifgardet till häst.
Här tjänade han upp sig till först korporal, sedan fanjunkare och blef 1800 som kornett utan lön förflyttad till Smålands dragoner.
Aret^därpå gick han i Napoleons tjänst och stupade i Spanien, man tror 1 8 1 1.
Sonen Karl ingick, också han som barn, vid flottan i underofficersgraden, fick.sedan tjänst- ledighet för att segla i handelstjänst och hördes sedermera aldrig af.
Yngste sonen, Adolf, ägnade sig åt handeln och detta med framgång: han var sidenkramhandlande (boden var i huset n:r 57 Västerlånggatan, hörnet af Tyska brinken) och en mycket aktad man.
.
.
hvarpå som bevis må bl.
a. fram- hållas, att han var en af Borgerskapets femtio äldste samt ledamot af sällskapet Pro Fide et Christianismo.
.
.
; men äfven honom skulle den åldriga modern se före sig nedstiga i grafven och detta under mer än vanligt sorgliga förhållanden; Adolf Bellman blef nämligen sinnesrubbad, gjorde i yrseln slut på sin förmögenhet, omkr. 30,000 rdr, och måste intagas till vård å en asyl för svag- sinta, där han 1834 under badning fick slag och drunknade.
Om det senaste kvartseklet af fru Bell- mans lif skulle eftervärlden ' varit i det när- maste okunnig, därest ej två personers vitt- nesbörd funnes.
Den ena var den först för några år sedan i hög ålder bortgånga s t a t s - r å d i n u a n E h r e n s t a m, hvilken 1S79, i en offentlig gensaga mot åtskilligt af hvad pro- fessor Fryxell velat finna, berättade, att hon i många år umgåtts med Bellmans änka, men a l d r i g hört denna om sin make fälla andra än vänliga omdömen.
Den andre var C r u s e n s t o l p e, hvilken i en liten nu mera alldeles förgäten tidning från 1840-talet om- talat sin bekantskap med fru Bellman.
Ar 1824 hade Crusenstolpe under en lust- färd till Gripsholm blifvit bekant med henne.
Till växten var hon.
.
.
beskrifver han henne.
.
.
magerlagd och lång samt mycket låghalt.
Hufvudet utgjorde hos henne i a l l a afseen- den och bemärkelser den h ä r s k a n d e delen.
De starkt framträdande anletsdragen, hvilka hade ett visst äktenskapstycke af skaldens, voro öppna och ädla, och ur de stora, eldiga, bruna ögonen blixtrade ännu i hennes höga ålder stolthet och satir.
Att göra hennes vidare bekantskap var ej lätt, säger Crusen- stolpe.
Det anade henne, att den söktes för den ryktbarhets skull, som hennes make fäst vid det namn hon bar.
Det slags uppmärk- samhet, hvaraf de flesta skulle fuunit sig smickrade, besvärade, nästan förtröt henne.
Hon blef då kall och " sluten samt gaf ej sällan luft åt sitt missnöje i bitande skämt och ett öfverlägset leende.
En hög ämbets- man, varm vän af snille och konst, hvilken en gång i ett samkväm samlade hos sig de återstående lämningarna från Gustaf I I L s tidehvarf, bjöd henne i en utsökt artig biljett och anhöll att få med sitt ekipage hämta sin » nådiga cousii.e » hvilken tid hon själf behagade bestämma; men hon afslog bjud- ningen, skyllande på sin höga ålder och sin
skröplighet; rätta orsaken omtalade hon dock for Crusenstolpe: » Jag vill ej låta begapa mig som ett underligt djur. » Men om, efter länge fortsatt umgänge, hon fann sig vara sökt äfven för sin e g e n skull, blef hon slutligen meddelsam och förtrolig, och man kunde då ej infinna sig nog ofta.
Själfmant upprullade hon för den, hvilken lyckligen genomgått skärselden af hennes miss- tankar, mången härlig tafla från tjusar- konungens dagar.
Redighet och bestämdhet utmärkte hennes berättelser, hvilka merendels kryddades med någon träffande satirisk an- märkning.
Hon förstod mycket väl att be- döma sitt umgänge och att lämpa beteendet efter den vänskap, hon hyste för hvar och en.
V i d ett tillfälle sade hon sig vilja in- skärpa i Crusenstolpes minne dem hon högst värderade inom litteraturen, och hon förärade honom tre jettoner, öfver fru Lenngren, Kell- gren och — Bellman.
En annan gång tog hon fram ur ett skrin och gaf sin gäst en af bruten, nedrökt kritpipa, hvilken hon för- täljde vore just densamma, som hon på sin mans begäran, tio minuter innan han afled, stoppade åt honom, och hvilken pipa, som slocknade med honom, Bellman höll i mun- nen, då han gaf upp andan.
Ej heller Crusenstolpe hörde henne någon- sin fälla något förklenande eller nedsättande ord om maken, mer än att hon lät förstå, att hon i deras äktenskap i rågadt mål erfarit lifvets bitterhet, beroende på att Bellman ej f i c k lefva med och för sin hustru så uteslu- tande, som bägge makarna önskat och som han gjort, om icke samtidens beundran och de talrika vännernas enträgenhet belägrat deras tjäll.
Bekant är.
.
.
i förbigående s a g d t.
.
.
hen- nes berättelse till annan person: » Michaél satt en afton hemma och sjöng för mig och lekte med barnen, och vi beredde oss på att få en riktigt treflig kväll; men så kom den skojarn Sergel och drog utaf med honom, och se ' n såg vi honom inte på ett par, tre dygn. » Den föraktliga benämningen på Sve- riges störste konstnär må vara i Bellmans stackars hustrus mun både förklarlig och ursäktlig!
På de små pensioner — de voro 60 rdr b:ko årligen från civilstatens pensionskassa, 50 rdr b:ko fråu Knigge ' ska fonden samt 133: 16 s. m. från sällskapet Par Bricole — hvilka efter sonens bortgång utgjorde hennes enda tillgångar, drog hon sig, med sitt efter- dömliga ordningssinne och sina små behof, fram.
Hennes tarfliga bostad.
.
.
den var sist i huset n:r 1 Lappgränd.
.
.
och hennes klädsel prålade endast med den utsöktaste snygghet.
Ända till september 1846 kunde hon om dagarne sitta vid sitt fönster och sysselsätta sig med läsning och smärre handarbeten.
Några veckor innan hon fyllde sitt 90:de år fick hon en åkomma i fötterna och måste lägga sig till sängs.
Hon förnötte sedan ti- den i samtal med de få besökande och i joller med en kanariefågel, som flaxade mel- lan sin bur och hennes säng.
Det var tör- hända i hennes inbillning makens ande, som omsväfvade henne, ty hon kallade fågeln M i c h a é l.
Ända till de tre sista dagarne af hennes lefnad sprakade hon och smått skämtade på sitt vanliga sätt.
Hon aflägs- nade samtalen, men icke tankarne, från sitt förestående slut.
» Ur denna sängen kommer jag aldrig mer, » yttrade hon med sin vanliga bestämdhet till den besökande Crusenstolpe.
Natten före dödsdagen sade hon till sin skö- terska: » Hälsa alla, a l l a bekanta och fortfar att ge mig vatten och dricka, äfven sedan jag ej kan begära det längre. » Den 24:de januari 1847 utrann hennes timglas.
Det var 101:sta årsdagen efter tredje Gustafs födelse.
I samma tempel, där Bellmans stoft d.
19 februari 1795 invigts till förgängelsen, Klara kyrka, jordfästes hans maka, d.
4 i samma månad 52 år därefter.
Par Bricole bekostade sorgeakten, och dess sångkör tog i toner far- väl af sin förste ordensskalds lifsledsagarinna.
I grafven med n:r 134 å Nya kyrkogården hvilar, bredvid sonen och sonhustrun, Carl Michaél Bellmans maka.
" De rysliga telefonisterna ".
N å g r a bittra erfarenheter af en K v i n n l i g telefonist.
(Forts, och slut.)
När ett samtal skall kopplas af, behöfver tele- fonfröken också en smula tid på s g.
Hon har då att tvänne gånger räcka ut handen — ofta i hvarandra motsatta riktningar — för att draga ur två stycken proppar.
Nu har ni nyss kallas hr Y. till sammanträde och skall också säga till her- rar Z .. Å-, Ä-, Ö., m. fl.
och ni har förfärligt hrådtom.
— &gt;ÄU revoir, käre Y. » Ni knäpper till på telefonklykan, och samtigt vrider ni induktors- vefven möjligast minsta stycke framåt.
På sta- tionen höres blott en liten knäpp i afringnings- klaffen, och telefonfröken, som just håller på att taga emot » en beställning » ä samtal, hinner nätt och jämnt tänka: » tro, om det skulle vara afring- ning », då en lång » stilig » signa!
öfvertygar henne om att så varit meningen.
Ni, hr X., kommer tillbaka till hr Y. och — » nu har den där gamla hexan på station inte kopplat af, » ja, så låter det, men gaf ni henne lid att koppla af?
Jag frågar bara det.
En liten otålig fröken X. bjuder pr telefon nå- gra väninnor till sig på kafferep — hon har na- turligtvis också » rysligt brådtom » och har icke tid att ge en ordentlig afringning, icke heller att göra minsta uppehåll mellan af- och påringning, kommer alltså tillbaka till sin goda vän, som hon nyss bjudit, och: » Åh, kära du, nu har fröken på station inte kopplat af. » — Nej, min bästa hr X. och ni också, min lilla fröken!
På stationen finnas många afringnings- klaffar och icke alla kunna vara lika justerade.
Några klaffar ha därför » större motstånd », andra » mindre ».
För att afringning må ordentligt höras på stationen, för att undvika att komma tillbaka till den person, man nyss talat med, och ännu ett, hvilket borde vara en glädje för goda hjär- tan — för att slippa harmas på den lilla telefonfrö- ken, för alla dessa orsakers skull bör man,litet ge akt på sina ringningar.
Vid afringning bör man sålunda kraftigt och hastigt kringvrida induktors- vefven minst ett hvarf, om man talat pä en kort ledning, men två å tre hvarf, när ledningen är läng.
Sedan bör man också — om man har aldrig så brådtom — vänta ett par ögonblick med att åter ringa på, så att telefonisten hinner koppla af.
Jag tror, man skall vinna mycket genom ett dy- likt lillvägagående — äfven tid.
Ofta uppkomma i telefon små löjliga missför- stånd, förorsakade genom abonnenters oförmåga att sätta sig in i en och annan » telefonsituation », Och hvems blir felet?
Telefonistens förstås.
Hvems eljes?
— Där ringer Axel Andersson.
» Får jag be om Kalle Petterson? » — » Klart K. Petterson. » Men » Kalle&gt; har i detta nu hittat på, att han skulle ringa på till » Axel ».
Och där stå herrarne och ringa mot hvarandra gång på gång.
Den ene får icke något svar från sin gode vän och den andre icke från stationen.
» Axel » tror, att telefonfröken » kopplat fel », och » Kalle » tror, att samma fröken sofver.
Är det nu verkligen möj- ligt, att de båda herrarne upprepade gånger sam- tidigt trycka ned klykan, ringa fullkomligt lika långa ringningar, samtidigt lyfta upp klykan igen och sätta hörtelefonen till örat — det skulle åt- minstone vara ett mycket märkvärdigt samman- träffande.
Men huru annars förklara, att » Axel » och » Kalle » icke hvardera får den andres ringnin-; gar rakt i örat och sålunda, åtminstone någon af dem, kommer på den ljusa idéen att här är frågan om vexelverkan.
Äro kanske båda ynglin- garne för blygsamma att tänka sig möjligheten af att någon kan vilja träffa dem i telefon?
Eller lida de af döfhet, eftersom de icke höra ringnin- garna?
— Då telefonisten icke fått någon slutsig- nal, har hon ingen skyldighet att ingripa, men hon är hjälpsam och snäll.
» Nu stå herrarne visst och ringa mot hvarandra, » säger hon.
— Ja, så var det med den saken.
Men hade bara A. eller K. försökt sig på med ett enda litet » hal- loh! » hade de kanske sluppit att så länge stå och ringa förgäfves.
— En vacker dag ringer Lundström på till Krook.
» Krooken » kom allde- les nyss hem från en treflig frukost.
I det sam- ma påminde han sig, att han i dag bestämdt har en vexel som förfaller — klockan är snart tolf.
Han bokstafligen rusar in på » kontoret », och utan att akta på några små » klingelikling » — det sista af Lundströms signal — skyndar han fram till telefonen och ringer pä för att komma till statio- nen och så till banken.
Lundström får hans sig- nal i örat och förstår verkligen, att det är någon som ringer på — svarar: » Halloh »!
— » Hvem där »? — » Lundström, Lun-n-dström!
— » Jag vill ha banken.
Nu har dom kopplat rasande, » mutt- rar K.
En kort afringning och så ny påringning.
Nu frågar jag bara: hade Krook fått något svar från centralen?
Och hade telefonfröken hört att han ville till banken?
— Nej!
Men det där var ju bara småsaker för K. Vexeln, vexeln!
— Så ringer Mattson på.
» Bolagshandeln »!
— » Klart bolagshandeln. » Men innan fröken hinner koppla samtalet, ringer bolagshandeln och vill fram, icke till Mattson, utan till en annan abon- nent.
Hvad är att göra?
M. är en riktig » krut- gubbe », icke går det för sig att nu säga honom att: » det är upptaget », sedan han nyss hört: » det är klart ».
Enda utvägen är att bedja mannen på bolagshandeln först svara Mattsson.
Emellertid har M. redan ringt.
» Halloh!
är någon där? » — » Brummer » (en främling, för tillfället inne i boden).
» Brum-Brum-Brummer — jag vill ha bo- lagshandeln, » och utan att akta på B — s: » halloh, halloh, men det är ju, » etc. ringer han af och därefter till stationen igen.
» Ge mig bolagshan- deln!))
Samtalet kopplas för andra gången och M. ringer på nytt.
» Är det bolagshandeln? » Ja, det kunde han ha frågat nyss också.
— — Ännu ett fall.
A. och B. ringa samtidigt pä till stationen.
A. som först får svar — en måste ju bli den förste — vill till B., men icke är det därför sagdt att B. vill till A.
För att undvika oreda har telefonisten då alltid den utvägen att säga A. att B. är upptagen.
Men tänk då, om B. ändå ögonblicket därefter ringer på till A.
» Jag tyckte, fröken sa ', du var upptagen, » säger A.
— » Jaså, den där telefonfröken brukar narras ock- så. » — Jo, jo, det såg så ut.
Jag vill till slut framdraga ännu ett par bevis för, att det icke alltid är så roligt att vara telefo- nist, och att en sådan ibland måste riktigt » kom- ma i valet och kvalet », hura hon skall handla.
Låter telefonfröken ett par herrar abonnenter länge stå kopplade, kan hon vara viss på, att en eller båda ha ringt af — naturligtvis på sin egen behagliga melodi, så knapphändigt att ingen af- ringning gått fram till stationen.
Går hon åter in på linien — mol tyst, hon vågar sig på ett » halloh »!
— Intet svar, ett » halloh »!
ännu högre, fortfarande tyst.
Hon kopplar af samtalet.
Men nu ringa hr X. och Y. båda samtidigt långa, vre- da ringningar, och båda gräla öfver att samtalet — blifvit afbrutet.
Ack, hvad gjorde dessa her- rar då nyss, eftersom de icke hörde telefonfrö- kens » halloh »?
Jo, den ene letade efter ett me- morandum, en räkning eller något dylikt, och den andre — han hvilade sitt trötta öra för ett par ögonblick — och just då: en så ' n otur!
— Kan ske står också den ene herren kvar med » telefon » för örat och ett morskt: » låt bli att af bryta sam- talet, » blir svaret på telefonistens försiktiga: » halloh! » Det blir nya abonnenter på en ort.
För att få telefon på så billiga villkor som möjligt sämjas flere personer om samma linie.
För hvar och en af abonnenterna å den nya linien bestämmes nu en särskild signal.
Sedan en så pass lång tid förflutit, att allmänheten redan kan antagas känna till dessa olika signaler, underlåter telefonisten en dag att upplysa en abonnent om sättet att ringa och får sig därför — en liten uppsträck- ning.
Varnad häraf och i förhoppning att nu göra rätt, upplyser hon några dagar därefter en annan abonnent om antalet ringningar.
Detta las också illa upp.
— Huru skall den stackars människan bära sig åt?
— Tala eller icke tala — » det är frågan ».
IDUN Detsamma tänkte jag i fräga om den här lilla uppsatsen.
— Skall den månne verka något godt?
Kära lilla fru, var.
min bundsförvant!
Kanske skola många små telefonister välsigna er därför.
Och nu: » Au revoir », alla älskvärda abonnen- ter och rysliga telefonister!
Hvem vet?
Kanske träffas vi om en stund — i telefon.
U r notisboken.
Anders Fryxell och Wallinska flicksko- lan.
Hundraårsdagen af Anders Fryxells födelse- dag högtidlighölls i går torsdag af Wallinska flick- skolan härstädes.
Fryxell var nämligen, jämte dåvarande pastor primarius J.
0.
Wallin, en af stiftarne af den välkända skolan.
I nästa n:r af Idun komn.a vi med anledning af den nämnda minnesdagen att meddela en intressant skildring från det Fryxellska hemmet jämte porträtt och biografi af den bekanta skriftställarinnan fröken Eea Fryxell, hvilken dotter till den store historie- skrivaren var sin fader verksamt behjälplig vid hans vetenskapliga arbete.
Sveriges första kvinnliga urmakare har i dagarne aflid.it härstädes ' efter ett längre lidande i en ålder af 57 är.
Det var fru Hilda C. Petrini, af hvilken Idun redan för några år sedan med delade porträtt och biografi.
Den aflidna öppnade på sin tid ett nytt område för kvinnlig verksam- het i Sverige, i det hon efter genomgången ut- hildning i urmakeriyrket på 1860-talet erhöll bur- skap som borgare i Stockholm och sålunda blef Sveriges första kvinnliga yrkesutbildade borgare.
Tillhörande en gammal ansedd Södermalmssiäkt, med ett öppet, hjärtevinnande väsen, arbetsam och hjälpsam, efterlämnar den aflidna ett i vida kretsar kärt och hedradt minne.
* Småskolelärarinnornas rättsliga ställ- ning.
Beslyrelsen för elfte allmänna svenska folkskolelärarmötet har, på grund af uppdrag, in- lämnat en petition tili regeringen, huru vida ej sådana ändringar i folkskolestadgans bestämmel- ser rörande antagande och afskedande af lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor och små- skolor skulle kunna åvägabringas, att dessa lärare och lärarinnor blefve i rättsligt afseende i möjli- gaste mån likställda med lärarpersonalen i den egentliga folkskolan och sålunda finge en mera tryggad ställning i skolans tjänst sig tillförsäkrad.
de populäraste Bellmansmelodier, arrangerade af vår populäre tonsättare Ivar Hallström.
De uppträdande personerna i stycket äro i kron- prins Gustaf (fru Linden), grefve Sparre, grefve Horn (hr Lejdström), kapten Hästesko (hr Valle- nius), fröken Ulla Fersen (fr. Frödin), Fredman (hr Johanson), korpral Mollberg (hr Sellergren), Mo- vitz (hr Brag), Greta (Movitz hustru), Christian Wingmark (hr Nygren), Fader Berg (hr Grafström), Madam Berg (Mutter på Tuppen) (fru Strandberg), Kalle, deras son, Ulla Winblad (fr. Holmstrand), Lotta (fru Heintz) (båda i tjänst hos Mutter på Tuppen), Jergen Puckel, Tullnär Norström (hr Lundmark) m. fl.
Handlingen försiggår 1768. l:sta akten i en sal på krogen » Tre byttor », 2:dra akten i parken på Drottningholm, 3:dje akten i källarsalen på » Tre byttor », epilogen å Djurgården.
En Schumann-afton gafs i måndags i Vetenskaps- akademiens hörsal af hrr Vilh.
Stenhammar och Knut Bäck.
Programmet upptog Schumanns stora c-dur-fantasi, som erhöll elt alltigenom gediget ut- förande af hr Stenhammar.
Genom tolkningen af en del af fantasistyckena ur opus 12 dokumente- rade sig äfven hr Bäck som en god pianist.
Till- sammans föredrogo de Schumanns verkningsfulla andante med variationer för 2 pianoforte.
Pro- grammet utfylldes med några visor af fru Sterky, hvilken som vanligt framkallade det lifligaste bi- fall från den ganska talrika publiken.
Hr Sven Scholander Bellmans-afton till åminnelse af den odödlige skalden äger rum om måndag i Musikaliska akademien, och man kan taga för gif- vet att den illustre Bellmanstolkaren ej behöfver knäppa på lutan för tomma bänkar.
Musikföreningens trettionionde konsert äger rum i Musikaliska akademiens stora sal nästkommande torsdag med biträde af fru Dina Edling, fröken Gudrun Torpadie, hrr W. Dorph och E. Borgstedt samt k. hofkapellet under anförande af prof.
Franz Neruda.
Programmet upptager » Husitskä », dram.
uvertyr af Dvorak, » 1 skogen », sopransolo med orkester af A. Rubenson, andante för stråkorkester af Rubinstein samt en katolsk messa af A. Söder- man.
Bakom grannasmors kulisser.
Bakom grannasmors kulisser kan det vara hälsosamt nog att få titta ibland, när det ej Den nyaste soeietetsdansen, pas de quatre,] som i dagarne vid spanske ministerns senaste sker i ond eller tom nyfikenhetsafsikt, utan soaré gjort sin entré i hufvudstaden och som har för att genom jämförelser med andras förhål- utsikt att blifva säsongens dans par préference, landen och erfarenheter hämta råd, lärdomar, är af engelskt ursprung.
Från Thamesstadens uppmuntran och stöd.
Så har det också visat finaste balsalonger har den sedan öfverförts till Paris.
Dansen är graciös och musiken sprittande sig, att A.
M:s lilla artikel i Idun om » Följ- liflig.
Den kan dansas af hur många par som helst.
derna af ett olycksfall » väckt ett lifligt intresse.
För dem af våra läsarinnor, som kunna vara » Fru Anna B — d » fann sig genast uppkallad roade af koreografiska repetitioner meddelas här till ett svaromål, och sedan ha flere nya skrif- receptet: Kavaljer och dam dansa de fyra första takterna (16 steg) bredvid hvarandra, kavaljeren velser i saken inströmmat till redaktionen, hållande sin högra hand om damens vänstra.
bevisande att de för alla hem viktiga frågor, Båda taga tre steg framåt, kavaljeren börjande som här vidrörts, varmt sysselsätta våra läsa- med högra, damen med vänstra foten.
De höja rinnor.
Idun skulle illa motsvara sin upp- den andra foten framåt och göra ett lätt hopp.
Denna rörelse upprepas en gång, men med om- gift, om den ej med nöje öppnade sina spal- bytt fot.
Sedan opp och hoppa igen!
Därpå upp- ter för ett dylikt tankeutbyte, " och fortsätter repas båda turerna för att utfylla de fyra första därför i dag med ett urval ur det insända, takterna.
Därpå dansas med lätta valssteg fyra så långt utrymmet medgifver.
hvarf, liknande den senare delen af första turen i en scottisch.
* Teater och musik.
Kungl.
operan gifver, som vi förut meddelat, en festföreställning om måndag för att fira minnet af vår store nationalskald Bellmans död, Att denna minnesfest skall omfattas med det lifligaste in- tresse af allmänheten, är lätt att förutse.
Det ut- förliga programmet återfinnes i de dagliga tidnin- garna.
Det svenska originalstycke, som då kommer att uppföras under titel » Ett svenskt minne », är af gammal aktad svensk penna, skildrande en liten historisk episod, men hufvudsakligen baseradt på figurer ur Fredmans epistlar med användande af Äfven jag har med nöje läst A.
M:s och fru Anna B — ds artiklar i föregående nummer, och jag kan ej underlåta att bedja få säga min mening uti den frågan.
A.
M:s artikel låter mig få blicka in uti ett litet lugnt och förnöjsamt hem, där familjemedlemmarne söka på bästa sätt vara sina egna tjänare och göra sig oberoende af en nutida dyrbar tjänarinna.
Vinstea blir alltid A.
M:s, om vi frånse den ekonomiska, ty den kanske ej blir någon, men lugnet och trefnaden äro en vinst, som åtminstone jag skattar högre än några kronor mer eller mindre i månaden.
Jag har såsom A.
M. gjort mig oberoende af tjänarinna oeh har mitt hushåll stäldt sålunda: Vår vedkarl (ty en sådan måste man ju alltid ha, äfven om man har en tjänarinna, ty hon vill 47 dä inte åtaga sig bära upp ved och kol från käl- laren) kommer tidigt på morgonen, borstar skodon och kläder, sköter om kaminen, eldar i kakelug- narne och fyller på lamporna samt går sedan på förmiddagen ärenden och biträder med städning m. m.
Hvarje fredag hjälper han till med matt- piskning och, när så behöfs, rengöring i gardero- berna och vid storstök gardinuppsättning, fönster- urtagning och rengöring af dem m. in.
d. Lör- dagen gör jag mina torguppköp, jag köper då nä- stan för hela veckan, och det får vår karl bära hem.
Telefon har jag ej och anlitar aldrig sådan vid uppköp, ty jag vill alltid se varan, innan jag betalar den; dessutom kan jag på torget fä se något, som mer behagar mig, än det jag förut bestämdt mig att köpa.
Dessutom tror jag, att det, som skickas hem från bodarne, blir några öre dyrare än det man bär hem själf.
Budet skall hafva drickspengar och lön hos handlanden, det kommer på köparens utgiftskonto.
Till hjälp i köket har jag min Klara.
Hon är gift, har förr varit kokerska på hotell, hon är där för skicklig i finare matlagning, men är nu en mycket präktig och förståndig hustru åt en ordent- lig arbetare och förstår sig på att laga enkel och verkligt god husmanskost.
Hennes man har en jämn, men liten månadspenning, och Klara vill tjäna en liten slant för sig, därför kommer hon till mig hvarje dag kl. 1 e. m.
Jag lämnar då fram och säger till hvad som skall vara till mid- dagen.
Har jag ej själf tid eller lust att vara med i köket, så styr Klara om att allt är i ord- ning till kl. 5, dä vi äta vår middag.
Under det maten kokar, hjälper hon mig med att tvätta ylle eller med andra smågöromål jag behöfver uträttade.
Ungefär kl. 7 — V 2 8 e. m. har Klara slutat diskning och allt, då går hon hem, och så är stökel slut.
för den dagen.
Te och smörgås till aftonen styr jag själf med.
Fredagarne skurar Klara, d. v. s. tvällar af kork- mattorna i tamburen och de öfriga rummen samt piskar och borstar de lösa, mjuka mattorna vi hafva ofvanpå korkmattorna.
1 förmaket hafva vi matta öfver hela golfvet.
De gånger vi hafva främmande till middag eller supé, är Klara mig till större nytta än en okunnig ung tjänstflicka.
Helgdagsaftnar, då vi behöfva Klara kvar till kvällen, får hon inbjuda sin man till gäst, på det att han icke skall fira t. ex. jul- elkr nyårsafton ensam hemma.
Vedkarlen har maten hos oss nästan hela dagen, d. v. s. då han ej sköter om vedhuggningen på två andra ställen, och Klara får äta middag, om hon så vill, då hon i alla fall lagar maten.
Deras aflöning tillsam- mans går på 15 kr.
i månaden, det är hvad en tjänstflicka kostar, när jag beräknar lyse, tvätt, tvål, presenter och lön till henne ensam.
Min 16-åriga brorsdotter, som vistas i vårt hem, har sedan sitt 12:te år haft att ombestyra mid- dagsdukning och kaffets serverande, det har hon haft som motion efter stillasittandet i skolan.
Förmakets och sängkammarens städning och sän- garnes bäddning hjälpas vi båda åt med, och det skulle vi göra, äfven om vi hade tjänarinna.
Såsom jag nu har mitt hushåll ordnadt, går allting så lugnt och stilla, göromålen blifva gjorda, och där- till ordentligt gjorda.
Jag för min de " vill ej hafva det annorlunda.
Jag vill därmed ej säga, att jag ringaktar tjänstflickornas klass eller tror dem alla vara pretentiösa och odugliga, ej heller har jag i den vägen gjort några sorgliga erfarenheter, men jag hör och ser dagligen denna oro och dessa ombyten, som vållas i hemmen af tjänarinnor, och jag är glad att vi ha det så lugnt som vi ha det.
Hvems skulden till detta missförstånd mellan mat- mödrar och tjänare är, vet jag ej.
Nog förstår jag, att det finns många goda och bra tjänarinnor, som missförstås af kinkiga och oförståndiga fruar, men hvad jag ej förstår, det är, att mången ung, älsklig, vänlig och hjärtegod kvinna, som vid en makes arm lycklig och förhoppningsfull träder uti eget hem, inom en kort tid får skuld för att vara elak, orättvis och fordrande mot sin tjänarinna och märkvärdigt nog aldrig mot någon annan än tjänarinnan.
Förklara mig det!
Hvad är det inom äktenskapet, som så har omdanat det unga, hus- moderliga sinnet att blifva oädelt och bittert samt blott mot en enda inom familjen — den beroende tjänarinnan?
Det är en fråga jag ofta bråkat min hjärna med och kommit till den slutsatsen, att de elaka fruarna numera höra till det, som varit hafver.
Jag respekterar de unga arbetande tjäna- rinnornas sträfvan att komma till något högre och bättre än de simpla göromålen inom familjerna (hvilka göromål dock i mitt tycke blott äro en för- beredande skola för en blifvande matmoders göro- mål), men så betraktas de ej af nutidens unga arbetarekvinnor.
Därför vill jag ej binda någon hos mig och vid de enkla förhållandena mitt hem
IDUN 48 har alt bjuda, utan önskar dem af hjärtat sådana platser som telefonister, kassörskor — i brist däraf på fabrik eller som » hushållerska hos bättre ung- herre ».
Men låtom oss t. ex. kasta in två annonser blott på prof.
Den ena handlar om en magasinsdräng- plats med 50 kr.
i månaden och 12 — 14 timmars tungt arbete, den andra om en tjänarinneplats i familj, utan barn och inackorderingar — alltså en fördelaktig plats.
Hvilkendera platsen som får de flesta sökandena och på hvilkendera sidan med- lidandet mest bör stanna, skall snart visa sig.
Alltså, i dessa för män så arbetslösa tider, gören hvad I Minnen för att skaffa arbete åt männen.
I stället för en husjungfru tag en s. k. husdräng!
Tro ej att de slitna kläderna, de bleka, magra anletsdragen och den slöa blicken alltid äro ett bevis för, att han är en dålig människa.
Åhnej, med snygga kläder, några mål god mat och litet vänlighet kan han blifva eder en lika god tjänare som tjänarinna, på samma gång ni gör en god gärning genom att så småningom draga från kro- gen och dåligt sällskap en stackare, som lidit skeppsbrott, men ännu ej gått alldeles förlorad.
Fru Anna B:ds förmodan, att en snäll faster- Louise eller moster Anna måste belönas med pre- senter för hennes besvär att hafva lillen eller Ullan till gäst en och annan afton, då föräklrarne äro på teatern, tro jag är öfverflödig.
Jag känner de snälla fastrarna och mostrarna, jag — en sådan där liten besvärlig gäst är för dem en riktigt kär gäst.
Men hvem skall se efter den lille om nät- terna, frågar ni.
Det skall modern själf göra, modern ensam skall sköta sitt barn, ingen, annan kan sköta det så som modern.
De åren barnen äro små, får hon väl försaka alla andra nöjen, ty intet kan väl ändå uppgå mot det att vara sitt barns vårdarinna.
Jag tycker om fru Anna B — ds ord om » sin allra raraste lille gubbe i världen.
Ger han mig bekvämligheter, skall väl han också ha bekvämt. » Ja, det är sant, fruarna må ställa hushållet med tjänare eller utan tjänare, men herrn i huset skall aldrig veta af hemmets stök och besvärligheter.
När .han arbetar träget för familjens uppehälle, bör han framför alla andra ha det bekvämt och behagligt i hemmet, vis kvinna respektera, men då blir det äfven en nödvändig sak, att vi alla hjälpa oss själfva.
Där- för kan jag inte annat än med tacksamhet läsa de råd och nya möjligheter, som påvisas oss af A.
M. Besparingen tror jag ej heller blefve stor, men det var inte så mycket fråga härom, vill jag min- nas — trefhadén varhufvudsak för A.
M.
Ifråga om mannen kan jag ej inse, att det skulle vara alldeles omöjligt för honom att hjälpa sin hustru Emedan den första artikeln af mig lästes med med en kamin eller att borsta sina kläder själf, då sä oblandadt nöje, kan jag ej underlåta att svara man väl får antaga, att man och hustru gemen- fru Anna B — d med några ord.
Först — hvad samt kommit öfverens om att vara-utan tjäna- kunde i denna A.
M:s artikel framkalla löje?
— rinna, och då ju mannen måste taga sin ringa an- Jag antager, att ingen af Iduns läsarinnor, som del af arbetet.
Om man och hustru mera hjälptes inlressera sig för frågan, är så oerfaren om hvad åt med arbetet äfven inomhus, så tror jag att som är alt göra i ett hem, att hon låter sig du- bådas bekvämlighet skulle bli större " och behagli- pera af den idealiska frid och trefnad, som A.
M. gare att njuta.
Hvad kaffekokning o. m. d. beträf- beskrifver.
Hvarje husmoder vet, att för att sköta far, så är det ej värdt att orda om, ty därför att ett hushåll fordras låligt och träget arbete t. o. m.
A.
M. funnit det lämpligt så, är det väl ej obli- med tjänarinnor, och då förstår man, att detta gatoriskt för hvarje hem.
får A.
M. känna dagligen ännu mer.
Men trefna- Liksom A.
M. så småningom lärt sig att ställa den består väl just i att få detta arbete, som jag det bekvämt och praktiskt, så får väl hvar och en eljes lägger min tid på att öfvervaka, utfördt utan göra, som beslutit sig för att bli » sin egen dräng ».
slarf, utan intresselöshet och utan sura miner.
Låt därför ej A.
M:s artikel se ut som en utopi — Finner en husmoder, hvilken äger förmåga om vi ej alla kunna ställa det så idealiskt som att sköta sina tjänare med lugn, vänlighet och det framställes, så hjälper det oss att ej känna bestämdhet, så att de både hälla af och ha respekt oss så beroende af våra tjänarinnor — n. b. vi för henne, en god och trogen tjänarinna, då är svagare husmödrar, som fasa för att » säga ifrån » otvifvelaktigt det bästa husskicket funnet.
Men och som anse, alt vänlighet ej ^hjälper i alla fall ».
hur många af oss ha denna sällsynta gåfva i nog ' Z. hög grad?
Hur plågas vi ej af ett ovänligt ord, en missnöjd blick, och göra hellre själfva tjäna- rinnans arbete än att bedja henne därom.
Hur svårt är det ej att påminna om en sak en, ja, tre och fyra gånger, och ändå är det » glömdt ».
Vis- serligen är det till stor del vårt eget fel, ty vi skulle ej vara så ömtåliga, utan en gång för alla Innehållsförteckning.
säga ifrån, att så och så får ej ske.
Detta ha vi ej mod till, och sällan inses felet af tjänarinnan, Strömberg; af Johan Nordling.
(M e d porträtt).
och att med vänlighet talas vid, det duger ej all- — N Johanna ä r ögonen b r u s t o; poem ' af Fredrik Nycander.
— Pjol- tid.
Att undantag gifvas, det vet jag af erfaren- lerspråk; också en s p - å k ^ å g a, af ' Emy.
— E t t pris.
— I - het, men för det mesta tillhöra de » don gamla duns läkarartiklar.
I: H u d e n och dese vård; af d:r Arvid Afiiélius.
' ' — (Forts.).
— Bellmans m a k a; några anteckningar stammen ».
med anledning af h u n d / a å r s m i n n e t, af Birger Schbldström.
Trots allt vill jag ej förklena vårt tjänstfolk, — » De rysliga telefonisteana »; några bittra erfarenheter af Kvinnlig telefonist.
(Forts, och slut).
— U r notisboken.
ty jag tror det ligger i tiden att hvar och en vill en — - Teater och musik.
— Bakom grannesmors kulisser, — vara sin egen, och denna sträfvan bör hvarje rätt- Tidsfördrif.
Då fru Anna B — d ansett A.
M. handla ovärdigt och förklenande för sin tjänarinna genom att und- vara hennes hjälp, hvad skall då fru Anna B — d tänka om mig, som säger, att jag, så länge det är mig möjligt, vill undvara tjänarinna?
Bäst att jag med ens tecknar mig le ' a Anna.
erhåller en bokstaf.
Orden äro: 1 — 2 en stad i Italien, 3 — 4 stad i Frank- rike, 5 — 6 en stormvind på tyrenei- ska halfön, 7 — 8 stad i Preussen, 9 — 10 flod på Balkanhalfön, 11 — 12 si c turkisk provins, 13 — 14 ett folkslag.
Redigeras af Sophie Linge.
Äro orden rätt funna, bilda de med Bidrag mottagas med tacksamhet.
stjärnor försedda rutorna följande: 1 — 14 namn på en af de danska öarna, 13 — 2 en städ i. Danmark.
• &gt;, Sigrid.
Charad.
re, / B ITiåsföTånf.
Ifrån trädgårdslandet hörde •lag, hur det mitt första gällt.
Och jag såg, hur katten rörde Sig försiktigt på det fält, Där mitt hela var, planterad, Vandrade därför åstad.
Under ett mitt andra blad Sägs en råtta altererad Skälfva under kattens blick.
På en lös mitt tredje fick Jag i hastigheten fatt, Slog den på den grymma katt, Som sågs springa öfvermåttan.
Räddad var den lilla råttan.
189o m, mb, n, lo.
alb, a, bo, gr, in, o, en, al, 1.
- Orden beteckna: 1) En af den gre- kiska mytologiens gudar, 2) stad i Spanien, 3) ett uttryck vid fiske, 4) berg, bekant ur bibeln, 5) annat namn på afgud, 6) bekant luftseglare, 7) stad i Italien, 8) en af Wagners operor.
. '
l Anna.
Egyptiska 1 2 16 3 4 16 5 1 2 6, 3 .7- ' 4 8 9 5 10 1 14 10 16 3 11 12 13 ' 3 23 6 12 15 5 2 17 3 11 5 6 6 17 1 1 18 19 20 7 16 21 6: 0 1 22 16 O 12 17 - 7 " ' • S.
L. S.ifferlogogryf.
5 7 8 1:1 teologien.- ^ 5 4 ' 7 1 2 3 3 2 5 6 5 4 3 7 8 16 3 4 3 5 7 8 12 ' 5 3 3 5 7 1 5 6 8 1 2 3 4 5 6.
7 O 16 12; 6; hieroglyfer.
Aritmogryf.
: i Hvad gladt berör ett känsligt öra.
Hvad månget torn till nytta getts.
Hvad som din väg ibland kan spärra, Ja, bädda dig i mullen ner.
Hvad som kan dålig luff förvärra Och som du - skyr.
Nu sägs ej mer.
6, ?&gt;•} * kyrkohistorien.
6: I filosofien.
8: 1 juridiken.
8: I zoologien.
5: 1 botaniken.
8: I matematiken.
4: I musiken.
2: I mytologien.
1: I diplomatien.
8: 1 litteratur- historien.
, kalla K.
3 F. M.
C. Slutbokstäfverna bilda namnet på en europeisk stat, begynnelsebokstät- verna namnet på en stad i den- samma.
1) Del af en fågel, 2) hvad mån- Begynnelsebokstäfverna till hvarje gen fattig kvinna,har godt.
af, 3) be- figur bilda.
de erforderliga konsonan- fordrar renlighet, ' 4) hvad en två- terna.
Vokalerna måste man själf åring är, 5) oredligt förfaringssätt, taga reda på.
.
, G) hvad man ej gärna håller länge i Otburgis.
handen, 7) man af stånd.
Stjärngåta.
1 3 5 7 9 .11 13 Lösningar.
' Lögogryfen: Vaggsång; å n, v a g g s å n g, as, g a g n, agg-, å n g a, v a s, s v a n, svajr, g ä n g, svang, W å n g a, g å, v a n, agn, våg, åsna, as.
1 Charaden: S ö m n d r y c k.
Diamantgåtan: M II A -.
• Länkgåta.
4 6 8 10 12 14 Sök 7 ord, insätt dem i de lodrätt gående nitraderna så, att hvarje ruta Följande bokstäfver och stafvelser, rätt sammansatta, bildaåtta ord, hvar- af begynnelsebokstäfverna beteckna en berömd kartagisk hjälte och slut- bokstäfverna en af Europas mest be- römda furstar i detta århundrade.
no, ne, ra, app, bo, hen, id, hy, ha, P1C0TS TVÄTTPULVER Ö f v e r t r S f l F a r a l l a a n d r a T E N O R Ur ett geografiskt namn får man, utan att omkasta bokstäfverna: Ett kärl hvari man mat serverar, Dock icke just vid gästabud.
Pronomen som » han » prononcerar, Med särskildt tonfall, om sin brud.
Ett litet ord, som man får höra Rätt ofta i förtrolig krets.
Klorfritt!
» L e s s i v e I.
• ':.
»,.
, T A R D ' Allegorien: Heliotropen.
Anagramepitésrri: sandel, E d, d e l, dela, Leksand.
Säljes i \ -, \ - och J-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Praktiskt!
P h e n i x » t v ä t t m e d e l • • 1 M A R K N A D Bokstafsgåta.
; _2 T -.
H - Ä - K E T -.
Billigt I 25 guldmedaljer R e p r e s e n t a n t f S r S v e r i g e: T a l r i k a C a r l o m b u d 1] {,.
M å t t o n, l a n d s o r t e n.
S t o c k h o l m - andc-1,
