# ID: svediakorp-per1056
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 41,171
# sentences: 1,954
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Guldmedalj, i c i f f örsäkring af alla slag, äfven för barn.
Göteborg, Ovanliga förmåner.
Stora yinstutsigtér för de lifförsäkrade Kvinnor kunna ring undersökas rolina af doktor Widerström holm vid försäk i Sto eller i hemorten Telegrafadress: Stickmaskin ai STOCKHOLM, ft husläkaren.
Maskinerna utmärka Barn under 15 JF sig JR valfrihet mellan kapital och läk ar måttliga med belopp större.
eller .Största mångsidighet S v e n s k a P a t e n t N:ris / ' 30.
1533- 1538.
^ &gt; ^ / 3089.
6445.
Q X / JF Ii / ränta att lyftas tidigt med i användandet.
/ största produktionsförmåga senare Exempel: För in- genom s a m t S * È 0 L I D T U ^ Ö R A N Ä E betalda 1,000 kronor kan erhållas antingen kapital af minst: ma materialier.
2,000, - W- högst 1 0, 0 0 0 kronor eller lifränta af st 54, högst 3,805 kronor årligen Utställning S r T o O t t C n K i n H g O g L 21 B.
D a t M a n 2L B.
af.
.
.
.
i = g.
till lifvets slut.
» g=~«°• Maskiner och därå förfärdigade arbeten, Allmänna LifFörsäkringsboiaget hvilken den ärade allmänheten vördsamt inbjudes Hufvudkontor: Stockholm, Vasagatan 10.
— att besöka.
— (G.
21043) K (G.
21308) Svamp, Tvätt- och Bad- 3 Engsfbrektsgatan 3 Svamp, STOCKHOLM.
Franska, engelska och tyska lektioner.
/ Lätt Största sortiment h o s Gfoel Kaglind, STOCKHOLM, 49 Drottninggatan 49.
\ / R i k s - o c h A l l m.
telefon, y i (G.
213061 conversationsmetod.
Gahns ^Lektions- Amykos kurser Äldsta Aseptinfabrikat.
Rekommenderar sig sjelf.
Säljes öfverallt.
Gahns Förstklassigt Tvål, fabrikat.
lämpligaste och billigaste tidning för familjen Den dagliga i Konstsömnad, Glödritning, Träsnideri, Läderplastik.
(G.
21350) SVensl^ ^onstsloid- UtsÉällningsbifrå (¿5.
Siöbel) är ST0CKH0LHS-TIDIIHGEI, som innehåller s v e n s k a original i sin klipp-följetong, (2, 4 0 0 b o k s i d o r pr år) samt e n stor m ä n g d s v e n s k a s k i s s e r o c h berättelser.
— S t o c k h o j m s - T i d n i n g e n, s o m kostar blott 1 öre om dagen eller 3 kr.
60 öre för helt år, är Sveriges mest spridda dagliga tidning, i det alt u p p l a g a n n u utgör 60,000 e x.
hvarje dag.
P r e n u - meration s k e r vid n ä r m a s t e postanstalt.
(G.
21398) M H ANDELSBYRÅN » Com verksamt lösande, välsmakande medel vid hosta, heshet och katarrer 1 a ' nis |&lt; i *!]
].
,.
- (2: d r a h u s e t från K u n g s - t r ä d g å r d e n).
(G.21352) CHAMPAGNE.
rekommenderas Florents f r a n s k a l a k r i t s - pastilier.
Pâte vanillée (lätt vaniljsmak och finaste gummil Pâte à ia vio ' ette (finaste lakrits, aromatisk smak) .... - v Anis sär- r A n i s är ar sar- eles lösandel 26 Norrlandsgatan 26 GÖTEBORG.
Inkasseringar, soliditelsupplysningar ä alla platser i Sverige-och ullandel.
(O. 21955) 40 öre 35 » „ ° ' ch 011 välgöran-J g (Pâte a e (1 cvidkatarreA P a s t i les å 1 ' anis Pastilles å l a menthe (pepparmynt, ' dcvidkatarrer ' allmännast omtyckta) - 30 » hos alla välförsedda handlande.
Ensam agent S.
J. NORMAN, Stockholm.
Endast äkla med märke: j.
* .OH0TTOW * leveranfor of l î f e Réglisse Florent.
- Jfc (G.
213G4) &lt;S&gt;.
GUJVEJELÊII Annonsbyrå, Kommissionslager i alla Sveriges städer.
Stockholm, Filialer: \ * f af W4 f i s (G260 13.)
Drottninggatan 2.
Telegramadress: Malm ö, G-ötebora.
Annonsbyrån,
IDUN 402 G a m l a stilen.
En julberättelse.
K aptenen på Barbacka var en man i gamla stilen — det var en känd sak i orten.
Det skulle kunna hända att den, som trampar våra storstadsgator och i alla afseenden följer nutidens snabba utveckling, stundom tror, att sådana män- niskor » i den gamla stilen » numera äro ett ut- dödt släkte, men man behöfver nog inte vika af så långt inåt smågatorna eller fara långväga utåt landsbygden, förrän man träffar på både ett och annat exemplar däraf.
» Han var en man af gamla stammen, » — hur ofta hör man inte detta upprepas, och det vedermälet innefattar då van- ligen något godt.
Det kunde man också tillämpa på kaptenen; ty fastän han kunde både brumma och svära, om det t. ex. inte blef vackert väder, när han skulle köra in höet, och fastän han var så kon- servativ, att det dröjt länge, innan rättaren kun- nat få så mycket som en hästräfsa in i redskaps- lidret på Barbacka, så visste hvarenda dagsver- kare, att » kapten » ville honom väl, och inga tor- pare i orten hade så goda villkor som torparne under Barbacka.
Men nu var det vinter, och kaptenen hade inte hövädret att brumma öfver — ty brumma måste han emellanåt, » det hörde till hans välbefinnande, » som hans yngre grannar skämtsamt brukade säga, på samma gång som de dock uppriktigt värde- rade honom, hela traktens » farbror ».
Men väderleken äger ju nästan alltid den egen- skapen att folk, helst landtbrukaren, kan jämra sig öfver den, hurudan den än är, ty alltid är det för någon, som den icke är till lags; och därigenom har den gjort mänskligheten den tjän- sten att förbli ett outtömligt samtalsämne.
Ty hur oberoende vi än sträfva efter att bli, så stå vi dock alla mer eller mindre i ett förargligt be- roende af väder och vind, och alla nutidens upp- finningar till trots, så göra ändock » de andar som regera i vädret » alldeles precis som de vilja.
Det var det, som förargat kaptenen på Bar- backa, då han nu gått där och sett på termome- tern och barometern och himlahvalfvet och alla » gamla märken » hela långa hösten; ty bära sig åt hur man ville, så tycktes inte vintern tänka infinna sig i rattan tid, fastän man har både kurirtåg och telefoner och sådant mer, hvarige- nom vi människobarn kunna vara på ort och ställe eller beordra andra att infinna sig på ut- satt minut.
Ja, han är en konstig sälle, den » gubben Vinter » — till och med mer egen än kaptenen på Barbacka själf!
Och äfven gamla Margret, som nu gått där och skött om kaptenen och hela hans hus, så att det gått som ett urverk i mer än trettio år, och som kände alla hans ungkarlsvanor lika väl som hon kände verserna i sin psalmbok — hon började tycka, att » kapten » var mer än vanligt tvär och murrig i höst; och värre blef det, ju närmare det led mot jultiden.
Men hon förstod nog hvad det var, hon!
Det var inte bara det, att höstregnet » satt sig i kaptens ben », och inte heller det, att patron på Starrtorp legat sjuk hela hösten och att häradshöfdingen » legat i Stock- holm » för en komité lika länge, så att kaptenen inte fått något » parti » — utan det var allt ändå något annat!
Men bevars för att hon skulle låtsa om det — då skulle det väl ha blifvit ytter- värre!
Nej, då var det bättre, att han fick påstå för hvar morgon, att det inte kunde bli något af rågarna till nästa år, för det blefve de väl ändå inte sämre af!
— och säga vid middagsbordet, att soppan var för salt — för det visste hon ändå, att den inte var, så många gånger hade hon lagat den!
— och slå handen i bordet, när han skulle ta sin kvällsvardssmörgås och säga, att Margret fick ta veden hvar hon ville nästa år, ty någon ved kunde omöjligt köras hem ur skogen, om det inte blef före.
Ahnej, inte var det bara det, inte!
Utan kap- tenen han gick allt och tänkte på Kurt, bror- sonen — » pojken », som han vanligen benämnde honom, när han talade om honom.
Men så var det ju inte underligt heller!
Gossen var ju inte mer än på nionde året, när han kom till Bar- backa, och kaptenen adopterade honom som eget barn, se ' n far och mor gått bort för honom.
Och inte var det underligt, att han så mycket fäst sig vid den gossen — för att nu inte tala om hur hon själf, Margret, gjort det, hon, som pysslat om honom som en mor!
Ty han hade ju alltid varit en sådan kvick pojke, och så snäll och till- gifven.
Och så hade han nu ända hittills varit hemma hvarenda jul, för allt hvad han » varit borta och studerat » — så fortforo Margrets tan- kar att utveckla sig, under det hon gick och stö- kade i huset — men nu, när han var så långt borta, skulle, han verkligen komma hem i jul också?
Det hade Margret just aldrig väntat sig, fast han sagt det så säkert, då han reste i våras — men det var det, som kaptenen nu gick och rufvade öfver, fastän han, förstås, inte ville låta märka, att han brydde sig så mycket om julen.
Det var ändå en konstig idé af unge herrn, att bege sig af ända bort till Kyssland, tyckte Mar- gret; och det hade nog kaptenen tyckt också, ty han hade aldrig varit mycket med därom — han var just ingen ryssvän, kaptenen.
Men det skulle ju vara så goda utsikter för ingeniörer i Byssland, och » Express ' en » gick ju vintertiden, så nog skulle han komma hem och hälsa på de gamla!
Han var nu alltid så gladlynt och tyckte att ingenting var omöjligt, just som ungdomen gör!
Men veckorna gingo och intet bref hördes af, och kaptenen blef mörkare för hvar gång posten kom — och inte syntes det till någon snö heller!
Slutligen, så där en fjorton da ' r före jul, kom det verkligen bref från Petersburg.
Det innehöll dock ingenting bestämdt angående hemresan, en- dast att Kurt hoppades komma, men kunde inte ännu säga, om han kunde bli ledig; han skulle vidare låta höra af sig.
Och så, några dagar därefter, kom det litet snö, bara så mycket att man nätt och jämnt kunde ta sig fram på släde till stationen, när kaptenen reste in till närmaste stad på en dag; men det såg ändock ljusare ut, både på marken och med förhoppningarna.
Kaptenen satt en afton efter återkomsten fram- för brasan i salen, medan Margret gick ut och in och ordnade kvällsbordet.
» Hvad säger termometern nu, Margret? » sporde kaptenen under tiden.
» Åh, inte har den krupit ned mera se ' n i mid- dags, » var svaret, » men den håller sig vid en grad under fryspunkten.
Skada ändå, om vi inte skulle få skridskois, tills ingeniören kommer hem. » » Går du och gnäller för det nu, när vi ha fått en smula snö, » brummade kaptenen, som säkert ställt större förhoppningar på termometern till » Tomas », dagen därpå.
» Tycker det ä ' kapten, som brukar gnälla, » muttrade Margret, i det hon gick ut genom dörren, misslynt öfver att hennes välmenta för- sök att spraka om » pojken » hade misslyckats.
/: Kaptenens lynne, som varit bättre efter den illa utflykten, var åter i sjunkande.
Han satt och stirrade i glöden, och inte ens den stora räpphönshunden Soch, som ställt sig med framfötterna upp i hans knä och smek- samt strök hufvudet mot rockkragen, kunde tillvinna sig mycken uppmärksamhet.
Plöts- ligt hoppade hunden ned och sprang mot dörren med ett skall Kaptenen spratt till — dörren öppnades och en gosse kom in.
» Ett telegram till kapten! » Kaptenen gaf honom skyndsamt en slant, så | att han skulle aflägsna sig, hvarefter han slet upp kuvertet.
» Hemresan inställd.
Göromål hindra.
Mår godt.
God jul!
Hälsa Margret!
Kurt. » 1895 Så lydde det.
— Den kvällen smakade kapte- nen inte de inkokta grisfötterna efter julslakten — en favoriträtt, som alltid skulle stå på bordet så snart som möjligt.
Tomasdagen » rann upp » med töväder.
Det missödet kom nu nästan som en välbehöflig af- ledare för kaptenens tankar och humör.
» Gamla märken stå inte!
— Det slaskade på ' Anders ' också!
Men det må vara detsamma med det nuh tillade han tystare.
» I min ung- dom, » fortfor han dock efter en paus, » då bru- kade det vara vinter!
Då såg julen ut på ett annat sätt.
Kallt, så det knäppte i knutarna, och klingande slädföre när man for till julottan.
Det var andra tider.
Men nu har jag inte haft släden ute på två år, förr än häromda ' n, och då skar det ändå i.
Nej, det ä ' som om det vore vår i stället för jul! » » Men än kan det komma snö, » sökte Margret trösta, men det var som att kasta blånor på elden.
» Komma snö i det här blasket, — jo, då tycker jag att smörjan ska ' stå upp till hjulnafven!
Nej, jul borde stafvas med hj nu för tiden. » Margret gjorde ännu ett svagt försök.
» Det står i gårdagsbladet, att det är mycket snö uppe i bergslagen. » » Men det här heter inte Barbacka för roskull.
Om det också kommer snö öfverallt, så nog blå- ser den af de här backarne. » Så kom julaftonen; men Margrets välvilliga profetior hade icke gått i uppfyllelse.
Marken.
var visst något frusen, men grå, och backarna hala.
Kaptenen satt i gungstolen och ögnade på ett par nyss komna jultidningar.
Men det dröjde inte länge, innan han kastade » Julkvällen » ifrån sig; den brukade dock eljes roa honom.
» Om folk ville skrifva sanning och inte bara grannlåter! » utbrast han.
» I hvarenda jultidning står det både historier och illustrationer med rimfrost och slädfärder!
Ja, sådant är ingen konst att sätta på papperet.
Men hur ser det ut i verkligheten?
Och så julkärfvar åt sparfvarna!
Jo, det skulle jag sätta ut åt de tjufvarna! » » Ja, men det ä ' väl jul ändå, både för folk och kritter, » inföll Margret; » och fast vi sitta så här ensamma i år » — här torkade hon oför- märkt bort en tår — » så ska ' vi väl ändå fira högtiden anständigt, med julgran och julöl och skinka och ' dopp i grytan ' och lutfisk, samt fara i ' ottan ', och inte sitta som i ett hedningahus! » » Ja, far hon, så att elden står om medarna! » snäste kaptenen.
» Men julgran och så ' na där barnsligheter det vill jag inte veta af, när inte pojk » Så fick han inte fram mer; men Margret tog julgranen, som Olle efter vanligheten huggit, och satte den ute på gården istället, på ena sidan om förstugudörren, och bad honom hugga en gran till för andra sidan, » så att det skulle se jullikt ut utomhus åtminstone, » sade hon.
Och så firades där en tyst och enslig jul på Barbacka detta år; men kanske hade både hus- bonde och tjenarinna aldrig känt sig så väl be- höfva hvarann som nu.
Men inte så mycket som en julklapp kunde man få ge honom, » gossen », där han nu satt borta i det främmande landet, kanske lika ensam som de, tänkte gamla Margret, under det hon med tårade ögon betraktade tre par välstickade strumpor, som hon nyss fått färdiga, och som nu lågo där väntande i lådan — kanske till nästa jul!
Julhelgen skred framåt med långsamma steg.
Kaptenen fick visserligen en och annan afton » sitt parti », än hemma hos sig och än hos någon af grannarna, men han var alldeles inte i humör.
Han var sig inte lik, utan så tyst och medgörlig, att Margret började bli riktigt orolig.
Och inte kom det heller något vidare bref från Kurt, men det var då just inte att vänta så snart igen; han brukade minsann inte skrifva så ofta, som ung- herrars sätt är.
» Han har mycket att göra, » sade kaptenen, » och det är bra; pojkar ska ' arbeta.
Jag fick minsann inte ligga på latsidan, när jag var ung. » Och så talades inte mera om den saken.
» Till nyåret måtte han väl åtminstone skrifva, » tänkte Margret; men det hördes inte af.
Hon trodde bestämdt, att han var sjuk, men det tordes hon inte nämna.
Äfven nyåret kom och gick.
Kaptenen tog emot hennes nyårsönskan med en stum nick och ville inte alls låtsa om, att nyårsdagen skulle ha mer att betyda än någon annan dag.
» De ä ' lika allihop, » sade han, och det tyckte Margret också att de voro nu, då ingen klangfull röst
1895 och inga ungdomsraska steg hördes ljuda genom huset, utan där var tyst och stilla.
Men det nya året hade dock visat ett annat anlete.
Det &gt;slog till » och blef kallt, och en natt blef det till och med snöstorm.
Följande morgon låg ett skimrande hvitt snötäcke tyckobådande öfver nejden — vintern hade kommit åtminstone, han, och tycktes hviska det tänkvärda ordsprå- ket: » Allting kommer för den som kan vänta! » Så hade man hunnit till trettondagsaftonen, den femte januari.
Kaptenen hade spisat sin ensamma middag som vanligt vid tvåtiden och satt nu i sin hvilstol med pipan i munnen och tidningen i handen.
Den hade dock sjunkit ned och huf- vudet likaså, ty ögonen hade slutit sig till en kort, men god blund, som stundom infann sig så där efter middagen, fastän kaptenen just inte ville erkänna det.
Hoch låg vid hans fötter och sof, så att han snarkade.
Och ändock lyfte han plötsligt upp hufvudet midt ur sin djupaste sömn och lyssnade.
Han blef allt oroligare, och hastigt rusade han på dörren, tjöt, gnällde och väsnades.
Kaptenen uttalade halfsofvande några lugnande ord, men då de icke hade någon verkan, steg han upp och släppte ut hunden, som for af som en pil, medan hans husbonde återtog sin plats.
Först flere minuter därefter hördes tydligt lju- det af bjällror.
» Främmande? » mumlade kapte- nen något omorgnad, » det är kanske kyrkoher- den, som är ute för att prof va föret och tittar in. » Släden tycktes stanna utanför förstugutrappan, och kaptenen beredde sig att gå.ut och ta emot sin gäst.
Men knappt hade han hunnit ut i förstugan, förrn dörren till denna flög upp — det var Hoch, som störtat emot den med framtassarna, som han brukade, då han var synnerligt ifrig.
Och i hans spår följde nu en manlig gestalt, som nätt och jämnt hunnit kasta af sig pälsen — och i nästa ögonblick var kaptenen sluten i ett par ung- domskraftiga armar.
» Här har du mig nu ändtligen, farbror!
— kan se att jag hunnit före mitt bref!
Men det gick lika bra att få skjuts vid stationen.
Och du är lika kry som vanligt, du käre, käre farbrors- gubbe! » Först nu hade kaptenen riktigt hunnit fatta, att den nykomne gästen verkligen var Kurt.
» Du präktige pojke — välkommen! » mer kunde farbrodern inte få fram, men tårarna stodo ho- nom i ögonen, och äfven hans varma handtryck- ning sade mera än ord.
Det ringdes på Margret, och så blef det nya utrop och välkomsthälsningar, och middagsbordet blef åter dukadt, hvaråt den resande gjorde all heder, och därefter kommo Margrets bästa kaffe och gubbens bästa konjak fram, och just som de slagit sig ned därvid, kom också » väskan » med Kurts bref.
Han hade själf kommit med samma tåg som det.
Och först nu blef det i lugn och ro tid med förklaringar och reseberättelser.
Ja, det förhöll sig som så med Kurts tystlåten- het, att han först trott, att han skulle kunna få resa till nyåret, men han hade inte velat skrifva, förrän han var riktigt säker.
Men så hade det blifvit uppskof igen, så att han inte kommit af förr än efteråt.
Och själfva resan hade varit äfventyrlig nog — snöstorm och ishinder, så att » Express » hållit på minst sin dubbla tid mellan Hangö och Stockholm.
Men det var detsamma nu, då den var öfver; det var bara tråkigt, att farbror fått vänta!
IDUN 403 Och nu var kaptenen riktigt upprymd, så att jag ofta bjuden.
Du vet, han är intressent i han både skrattade och bannades på sitt skämt- bolaget. » » Kors, det har du aldrig skrifvit om! » samma sätt.
» Jo, du är mig just ordhållig, du!
Du skulle så säkert komma till jul, hette det, när » Nej, för att jag tyckte det var bättre att tala du gaf dig i väg till ryssarna — kan förstå, att om det alltsammans nu.
Ser du, farbror, så länge du lärt dig det af dem!
— det var ju bara på man inte är riktigt säker på sin sak, så tiger det villkoret jag gaf med mig. » man helst.
Men så kom det där brefvet med » Käre farbror, » föll brorsonen in i samma ton, bjudningen till jul, och däri läste jag så mycken » jag har ju hållit ord så bra som någon.
Ser vänlighet både på och mellan raderna, att jag du, i Ryssland räkna vi gamla stilen, och enligt fattade mod; och med lika mycken välvilja blef jag också mottagen, då jag kom dit.
Förstås, att den är det julafton just i kväll!
* Nu brast gubben ut i hjärtligt skratt.
» Jaså, det var väl mest för din skull — — — » du ' svänger dig ' lika bra, som du brukar, kan » Åh, det var nog inte minst för din egen, kära jag höra — och ryss har du blifvit, det kan jag Kurt! » höra också, ha, ha, ha!
— Men eftersom det är » Nå ja, det kan väl så vara, det också!
Allt- julafton, så ska ' vi väl höra efter, om Margret nog — jag kom dit i det vackraste julväder man har något kvar af julskinkan och lutfisken kunde vilja se. » och smörtårtan och annat godt.
Och ett glas » Vackert i dina ögon åtminstone, kan jag tänka punsch ska ' vi ha först och främst — vet du, mig! » myste gubben, som nu började komma på det har inte smakat mig förut på hela helgen.
det klara med ställningen.
» Här hade vi då mått- Margre-e-et! » ligt trefligt i stället! » » Det är nog inte ovanligt att det är olika på Margret kom in och erhöll sina ordres; nog hade hon godsaker kvar åt » sin gosse » — och så skilda trakter.
Där låg emellertid snön me- hon hade mer än det!
Kaptenen kunde inte för- terdjup och hela skogen glittrade af rimfrost — stå, hvarför Margret envisades med att sätta men snart såg jag det inte vidare, bara för nå- punschbrickan i salen — de sutto ju så bra här- got, som glittrade ännu klarare i ett par skälm- inne — men hon lockade med en nytänd skym- ska flickögon.
Och snart visste jag, hvad jag dit- ningsbrasa där, och det hände ibland att Margret tills endast fått tro, att det var mitt lifs största var envis och kaptenen lydig, fast det vanligen lycka, som lyste på bottnen däraf!
Ja, den jul- var tvärtom; och så gingo de ut i salen.
— — aftonen kommer alltid att stå oförgätlig i mitt Ack, hvad den gumman var barnslig på gamla minne, och nog fick jag ' jul-klapp ' den kvällen, da ' r!
Det var inte bara skenet från brasan, som ty vid julbordet tillkännagafs min och Ainas för- här slog dem till mötes, när hon slog upp dör- lofning inom familjekretsen.
Vidare offentliggjord rarna som till en fest, utan det var det glindrande fick den dock inte bli, förrän jag hunnit med- skenet från den tända julgranen, hvilken stod dela dig den kära nyheten; och det ville jag helst midt på golfvet, fullsatt af ljus.
Och på en af göra i egen person, då det kunde ske utan längre de nedersta grenarna hängde ett stort paket — uppskof.
Ja, nu vet du, hur det står till, käre farbror!
Och jag kan se — hvad jag också sä- det var strumporna.
» Bravo!
Du är en krona, du gamla kära Mar- kert hoppats — att du inte just är ledsen där gret! » utropade » pojken » - ingeniören och svängde öfver, du heller!
Och om ett eller par år skola om med gumman, så att hon blef helt yr i huf- vi fyra fira julen tillsammans, ty inom den tiden vudet.
» Det här blir ju riktigt en julafton i tänker jag kunna gifta mig och flytta öfver till Sverige igen, där jag tror mig kunna få en bra gamla stilen! » » Ja — för du har väl inte firat någon, kan anställning — för, ser du, svensk vill jag ändå jag tro, därborta, där ni inte komma i rattan alltid förblifva!
Men det gör godt att komma ut, tid! » inföll kaptenen, som var mer belåten med ty då lär man sig hvarjehanda, bland annat den sanningen, att ' borta är bra, men hemma är bäst '. » anordningarna, än han just ville visa.
Detta var så inånga » julklappar » på en gång, » Ah jo, har jag så, » svarade brorsonen leende, i det de båda togo plats vid härden, » och då att gubben blef alldeles öfverväldigad.
Men sedan kom jag riktigt ' i rattan tid '.
Jag skall hälsa.
han hämtat sig från den första glädjen och öfver- dig, farbror, från din gamle ungdomsvän, Jakob raskningen och Margret blifvit inkallad att få del af nyheten, och hon i sin tur hunnit hämta Kojtänen i Finland. » » Jakob — den gamle hedersgossen, har du sig — då hade dessa tre den glädjerikaste afton, träffat honom?
Det gläder mig!
Men hvar? » där de nu sutto och firade jul » efter gamla stilen ».
Och kaptenen tyckte, att detta var en af de » I hans eget hem i Viborg, han bor där nu.
Jag fick bref med bjudning att komma dit öfver största högtidsaftnar han upplefvat och kände jul; och då jag såg, att det blef omöjligt att med tacksamt hjärta, att vår Herres vägar äro komma af till Sverige, antog jag med tacksamhet utan vank, vare sig de gå genom snö eller öfver den inbjudningen i stället, ty ett par, tre da ' r barmark!
kunde jag vara borta då, ehuru inte längre. » Heduig Indebetou.
» Så genomroligt det var att få höra något ifrån honom — hur mår han nu för tiden? » (Illustratör: Gerda Tirén.)
» Han är kry som ett vinterny, alldeles som du själf, farbror! » sade brorsonen gladt.
» Och han har det väl skäligen bra, kan jag tänka?
Han var alltid ett godt affärshufvud » Han har det förträffligt — har eget hus Viborg och det allra angenämaste hem. » » Såå!
Och hans hustru?
Hon var en god och treflig människa, tyckte jag. » » Hon är en utmärkt kvinna, » svarade den unge mannen med värme, » och de lefva det lyckligaste familjelif. » » Nå, och lilla Aina då, min guddotter?
är väl stora flickan nu, har kanske till och ' gått och läst '?
Hvad åren gå!
Jag tycket det är inte längesen hon låg i vaggan — I det var sist jag såg henne! » » Det är jämnt tjugutvå år se ' n, nu, » sade ' Kurt.
» Tjugutvå år!
Det är väl inte möjligt?
Skulle det vara tjugutvå år, se ' n jag var öfver i - n h o?
Låt mig se?
Jo, det slår allt in!
Det var ju nog!
Då är hon länge sedan giftasvuxen. » » Ja, det slår också in det, farbror. » » Och hur ser hon ut?
Modern var riktigt vacker i sin ungdom. » » Så här ser hon ut! » sade brorsonen och räckte fram en fotografi, som han tagit fram ur plånboken.
Nu blef gubben riktigt storögd.
» Ha ni blifvit så bekanta? » sporde han, i det han med intresse och rörelse spårade föräldrar- • nes drag i det täcka, ungdomliga ansiktet.
» Och du har aldrig sett henne förr? » » Jo, det har jag.
Vi gjorde bekantskap i somras, då hon var hos sin morbrors, som ha en vacker villa utanför Petersburg: dit var
IDUN 404 Ueka 1895 hjäpfan.
Skiss.
&gt; X I an ni tänka € er, vi få inte ha något 1 V främmande i kväll.
Hon har gifvit bägge jungfrurna lof att gå nt. » Gärtrud var alldeles röd i ansiktet, när hon strax efter frukosten kom inspringande från köket med denna upprörande nyhet.
Hennes fjortonåriga blod svallade af .för- bittring, och hon strök upp sitt kortklippta cendréfärgade hår, så det stod som en tupé öfver pannan.
Tom, hennes ett år yngre bror och Ester, hennes två år yngre syster, hvilka sutto vid salsbordet och njöto sin söndagsledighet vid ett par rolighetsböcker, tittade upp med öfverraskade och förbluffade miner.
Det var Matildadagen, bägge flickornas namnsdag.
De buro detta andra namn efter sin aflidna mor, och det var liksom till firande af hennes minne, som de varit vana vid att den dagen alltid få bjuda ett par vänner till sig, och T o m brukade också passa på tillfället att taga hem någon af sina bekanta, så att de skulle få » litet lif- vadt ».
» Äh, det är inte sant, » sade T o m.
— » Det vågar hon inte ' » » H o n », det var husförestånderskan, hon som skulle vara dem i mors ställe, men som snarare blifvit deras gemensamma fien- de.
Det var hon, som körde stora flickorna i säng klockan åtta om kvällarna, för att sedan få läsa sina romaner i lugn och ro inne hos sig. '
Det var hon, som stängde in de minsta barnen, de sju och åttaåriga smågossarne, som fångar i deras lilla trånga rum, hvilket de nästan aldrig fingo lämna annat än för skolan och middagsmåltiderna.
Det var hon, hvars dåliga lynne satte fruk- tan i hela huset, en fruktan så stark, att den dref en till feghet och dumheter.
Ja, då T o m en gång gått och drumlat i en vak, sprang han hellre halfnaken på den frusna stranden, medan de upphängda klä- derna torkade, än han gick hem och tog emot det stundande ovettet.
Men det var ändå hon, som stannat hos dem i fyra år och skulle stanna fortfarande, ty hon la- gade god mat åt deras far, visade alltid honom och främmande ett huldt ansikte, skötte hushållet med stor ordning och spar- samhet och värderades högt af alla tanter och släktingar.
» Vågar hon inte!
Jo, det gör hon visst, det, » utbrast Gärtrud.
» Och jag vet nog, hvarför hon gjort det.
Det är på ren kitslighet, bara för vi inte direkt bad henne o m lof att få bjuda några till oss, utan gick och bjöd dem ändå, för vi tog det för gifvet.
Men jag ska allt säga åt pappa, jag. » » Ja, men det är kanske bäst att tala vid henne själf först, » tyckte både Ester och T o m, som voro af ett fogligare och vekare temperament än systern.
» Nåja, det kan jag väl göra. » Och utan att betänka sig vidare, rusade Gärtrud genom salongen och in i hushål- lerskans rum, där hon med stram hållning blef stående strax innanför dörren.
» A r det sant, att tant gifvit bägge jungfrurna lof att gå ut, fastän vi ska ha främmande i kväll? » » Ska ni ha främmande i kväll, » frå- gade fröken m e d sin oskyldigaste min, i !N " är h e l t s a k t a, s i g; l ö s e r u r m o d e r l i g: f a m n IDen g u l d l o o k i g e D e l l i n g o m s i d e r O c h m e d t - y e k s a m m a steg:, " blek o m h y n s o m e n Öfver slumrande Tjaurerna I s k u g g a n af Bak skrider, hamn, * v skyn urskogens bryn V i n d s Y a l e m e r t y g e l n ej lider.
B l o t t e t t ö g o n b l i c k s s o l g l i m t, så.
r e s e r h a n K l ä d d till h ä r n a d S o m Och i glänsande ur tusende lurar han t r o l l p i l a r n e v ä x a till S k y n r o d n a r af b l å s e r till k r i g, lansar, harm; Kring stormjättens Den 7i ' — sig, pansar, flätar fantastiska arm kransar.
•Ic: det hon satte sista hårnålen i sitt slätkam- made, något gråsprängda hår.
» Det vet jag inte af. » » Jo, det vet tant visst det, för uet har vi haft hvart år på den här dagen.
Och för resten så hörde tant nog i går, när vi talade om, att vi redan hade bjudit Alma Runström och flickorna Brandt. » » Ja, jag hörde ni talade om, att ni hade bjudit eller skulle bjuda några till någon dag.
Men som ingen närmare in- vigde mig i förtroendet, så ville jag inte fråga.
Och nu får ni skylla er själfva, för jag har, som sagdt, gifvit jungfrurna lof att gå ut. » » Men vi har j u redan bjudit. » » Nå, så får ni väl gå med återbud. » Gärtrud stirrade sin motstånderska styft i ansiktet.
» Kan inte tant låta jungfrurna få gå ut en annan dag då? » » Nej, jag bryter aldrig mina löften. » Men nu var det slut med Gärtruds tåla- mod.
H o n såg ut som om hon varit fär- d|c: dig att flyga på den principfasta husföre- stånderskan, som stod där och fastade sin brosch i retsamt och majestätiskt lugn.
» Jag tror inte det finns någon elakare människa i hela världen än tant, » hväste Gärtrud.
» Tant förstör hela vårt lif.
Men jag står inte ut.
Jag ska be pappa att få komma bort. » » Det vill säga, att j a g ska flytta, för jag går hennes nåd i vägen.
Nå ja, det ska nog bli bra med det.
Jag har pinats länge nog m e d leda ungar.
Var så g o d och gå sin väg nu bara. » Flickans ansikte hade strålat upp.
» Tack, håll ord bara, tant, » ropade hon i dörren, som hon slängde igen med en smäll för att skynda sig ut till syskonen och tala o m det lysande resultatet af sin expedition.
Tant skulle flytta!
Det var någonting spännande intressant i denna husliga för- ändring, och både Ester och T o m sågo för- tjusta och beundrande upp till sin morska syster, som drifvit sakerna till denna punkt.
1DUN 1895 XÅk e n s t r ö m f o r s h a n s t ö r t a r f r å n b r a n t e r n a n e r, U t å t dalar, elär s k ö r d a m e AJlt mysa, till j o r d e n h a n s l å r, allt för^srissna m a n s e r, Vici h a n s vingslag: strax b l o m m o r n a frysa.
P u r ' n, b r ä c k t Yid s i n r o t, Nedfaller emot Euiner; o c h mänskorna rysa!
TVndtligft h a r s r e t h a n n å r, s o m l å g - d r ö m m a n d e nyss I ^ e s e r v å g o r till u p p r o r i s k y r a, .jSTär d e e g; g: a s a f k l i p p o r n a s s k u m m i g a kyss.
Ej sin lidelse m ä k t a d e styra.
Med vrålande brak 3De s t o r m a m o t v r a k Och sjunka m e d bördorna dyra!
B å förstörelseverk h a n förslösar sin makt, Blott förödelsens s e g r a r h a n vinner.
B ä s t h a n h e j d l ö s t f r a m i l a r f r å n t r a k t o c h till t r a k t, H a n sin gräns dock p å sistone hinner.
B ä r m a t t a s h a n af, G a r osörjd i graf, O c h ingen vet, h v a r t h a n försvinner!
\ DC » Men du ska få se hon ångrar sig, » sade den skeptiske T o m, som kom ihåg utgången af flere föregående konflikter.
Gärtrud teg och funderade ett tag.
» Jag ska tala med pappa, innan hon hinner in, » sade hon.
Sagdt och gjordt.
Ögonblicket därpå stod hon inne hos sin far bredvid soffan, där han satt och läste tidningar.
Men då han frågande såg upp, fann hon inga ord, utan föll honom bara om halsen.
» Hvad är det, kära b a r n?
» Faderns hand strök smekande öfver hen- nes hår, och denna vänlighet löste hennes tungas band.
Aldrig förr hade hon hittat sådana uttryck för att klaga sin och sina syskons nöd, den andliga hunger och törst efter frihet och ömhet, hvari de lefde, och hur de längtade att komma ur sitt tvång.
Fadern satt helt allvarsam.
Så illa be- ställdt hade han aldrig kunnat tänka sig det var i huset.
Han var j u också så säl- lan hemma för att märka något, och freds- älskande som han var, hade han en gång för alla förbjudit allt skvaller från hvilket håll det vara månde.
Men nu kunde han inte undgå att förstå, det något var på tok, och han klappade sin lilla flicka på kinden och lofvade beskedligt, att o m nu fröken verkligen k o m och sade, att hon ville gå, så skulle han inte öfvertala henne att stanna.
Det knäppte i dörrarna till korridoren utanför.
Gärtrud sprang upp och smög sin väg, tyst som en katt, så att hon ljudlöst var ute i salen, just som en knackning hördes på den motsatta dörren.
Allt för hederlig att lyssna satte hon sig likväl på en stol så nära sin fars rum, att hon kunde höra tonfallen af rösterna där- inne, och T o m och Ester ställde sig bred- vid henne.
Först hade husförestånderskan en lång redogörelse att framföra i afbruten, kort ton.
Så ljöd faderns röst, frågande och mild.
Så forsatte hon att berätta med sti- gande häftighet.
Sedan yttrade fadern nå- gonting i beklagande ton, hvilket framkal- 405 lade ett par små snyftningar och fram- stötta ord från fröken.
Så steg fadern upp och gick öfver golfvet.
Det föreföll, som o m han tagit henne i hand och med sorg- sen stämma tackat henne för » den här ti- d e n ».
H o n brast ut i ännu högre snyft- ningar än förut, och bäst det var sprang hon på dörren, som ledde ut till korrido- ren.
De hörde henne gå in till sig och häf- tigt läsa igen bägge dörrarna o m sig.
Sa- kerna hade visst icke gestaltat sig så, som hon väntat och trott.
Barnen sutto helt orörliga, och då de slutligen började meddela hvarann sina iakt- tagelser, hviskade de.
Det var liksom nå- gonting högtidligt i det där, att de verkli- gen så plötsligt skulle bli af m e d den, som härskat öfver dem m e d järnspira under alla dessa år.
Fadern kom i dörren och vinkade in Gärtrud.
» Ja, nu är det bestämdt, » sade han.
» Hon flyttar redan i morgon. » Och som om han nu tyckte sig ha fått nog af husliga bekymmer för den dagen, gick han suckande ut i tamburen, drog på sig öfverrocken och begaf sig ut i staden.
Men de, som inte suckade, det var Gärt- rud, hennes syskon och till och med jung- frurna i köket, ty nyheten gick som en löpeld huset rundt.
Man skulle velat hop- pa och dansa, men lade likväl grannlaga band på sig och nöjde sig med att gå tyst omkring med glänsande ögon och dryfta och hviska o m glada framtidsplaner.
Gärtrud tyckte emellertid, att hon kväf- des i stillheten.
H o n ville ut i fria luften med sin glädje, och så gjorde hon sig ärende med att gå och säga återbud till de bjudna flickorna, för nu kunde det j u i alla händelser inte bli något af med främ- mandet i dag.
Det var, som o m det kommit full vår i luften, så friskt och härligt kändes det att andas.
Hennes gång blef så lätt.
Hennes tankar fingo flykt.
Och de rörde sig alla om, hur förändradt lifvet nu skulle bli för dem, och hur gladt och trefligt hon skulle göra hemmet för far och syskon.
Då hon kom igen, var det lika tyst o m inte tystare än förut i huset.
Endast en liten hostning hördes inifrån den hemkomne faderns rum.
Men ingen tycktes vara inne hos honom.
I salen fanns icke någon af syskonen.
Till och m e d smågossarne voro försvunna ur sin kammare, och inte ens Ester fanns i flickornas gemensamma rum.
Men dörren mellan detta och husförestån- derskans stod öppen, och därinifrån hör- des dämpade röster.
Gärtrud tittade in och fick se en syn, som gjorde henne stel af förvåning.
I soffan satt fröken med T o m på den ena och Ester på den andra sidan om sig.
I knäet hade hon den yngsta af smågos- sarne, under det den andra stod bredvid och stödde sig emot henne.
Hon lutade sitt hufvud mot Esters kind, medan hon klappade T o m på handen, och hela säll- skapet var upplöst i mer eller mindre stri- da tårar.
» Gråt inte, mina små barn, » sade frö- ken, i det hon själf skakade af snyft- ningar.
» Gråt inte, mina kära, små barn, för jag får j u inte annat än hvad j a g för- tjänar.
Jag är en elak människa.
.
.
Ja, jag vet d e t.
.
.
Jag har ett så ' nt svårt lynne, ser ni.
.
.
Men jag kan inte hjälpa
406 sågo underligt skygga och just som litet skamsna ut, då de upptäckte systern.
Hon frågade dem tyst, hvad som stod på, men fick intet svar.
De följde bara fadern i spåren, då han gick genom salongen och in i frökens rum.
Då förstod Gärtrud plötsligt allt- ihop.
De bägge förrädarne hade varit och bedt om nåd för » den stackars, hemlösa tanten », och nu gjordes allt godt och väl igen därinne.
det.
Och j a g har varit stygg mot er så många, många gånger.
.
.
Men någon gång har jag väl också varit snäll.
.
.
Säg, lilla Kurt, någon gång har j a g väl ändå varit snäll.
.
.
?
» » Ja-a flera gånger, » svarade lilla Kurt, som satt i knäet och drog till med en lång snyftning.
Han tänkte på karamel- lerna hon brukade sticka in till honom ibland, då hon var vid godt humör och hade gjort besparingar på hushållskassan.
Och Frans snyftade med, för han tänkte också på karamellerna.
Och Ester tänkte på den gången fröken bjudit henne på tea- tern, och T o m tänkte på den etsade fäll- knifven han fått till julklapp.
Och alle- sammans klappade henne och snyftade.
Det var nog sant det, att hon ändå varit snäll emellanåt.
» Håller ni verkligen en smula af er stackars gamla, stygga tant, » frågade hon och såg hvar och en särskildt i ögonen.
Det skulle varit sårande att säga nej, och man kunde väl inte nännas att göra henne ändå ledsnare, än hon var.
Och så svarades det » ja » från fyra små munnar.
» Och förlåter henne för hon har varit så elak emot er? » » Ja, ja, ja.
.
.
» Hon tryckte hela barnklungan i sina ar- mar och grät värre än förut.
» I morgon har jag inte något hem längre.
.
.
Ska ni någon gång tänka på er stackars, ensamma tant, som sitter och längtar efter sina kära små barn.
.
.
» Det blef en riktig konsert af snyftningar.
Till och med stora T o m lät sin manliga värdighet fara och sökte efter sin näsduk.
Men då blef det för mycket för Gärtrud.
Hon förstod inte all denna i hast påkomna ömhet å båda sidor, och hård till sinnes lämnade hon sin utkiksplats för att slänga sig ned v i d en bok, som hon tvingade sig att ägna uppmärksamhet.
Då och då kunde hon likväl inte låta bli att lyssna efter rösterna därinne, och bäst det var tyckte hon, att där blef så märkvärdigt tyst.
Endast ett par enstaka ord från fröken och småbarnen trängde till hennes öra.
Hade Ester och T o m gått ut andra vägen?
Hon skyndade sig ut i salen för att se, om de voro där, men den var tom.
I detsamma öppnades emellertid dörren från faderns rum, och han själf k o m ut, följd i procession af Ester och T o m, hvilka 1895 I D U N Hon greps af en mörk för- tvinan, så häftig och oresonlig, som endast ett barn kan kän- na den.
H o n brydde sig inte ens om att skaffa sig bekräf- telse på sina slutledningar, utan flydde in i en aflägsen skrubb, där hon gömde sig ett hörn.
Att ha kämpat så tappert och ändtligen trott sig fri, sig och de andra!
Och så känna sig omsluten af slafveriet igen!
Och det bara för ett par enfaldiga barnungars skull!
Hon bet sönder sina läppar i raseri.
Först vid middagsbordet träffade hon den församlade familjen.
Det låg en stilla, mild stämning i luften.
Fadern berättade några små tilldragelser utifrån världen, barnen åto tyst och snällt, och tanten sade alltid » lilla » Ester o c h » lilla » T o m, när hon bjöd dem mera af rätterna, och då hon lade för småbarnen af kakan, fingo de dubbla por- tioner sylt.
Där härskade en rent af idyl- lisk frid, tills det med ens for en ond ande i den hittills moltigande Gärtrud.
» Ska tant flytta i morgon eller inte? »; " frågade hon, i det hon lyfte upp hufvudet.
Det lät skarpt, nästan fräckt.
Alla sy- skonen fingo på sig förskräckta miner.
j Tan- ten knep ihop munnen och dröjde med svaret.
Det blef en pinsam paus.
Men så gaf fadern henne en lång, tillrättavisande blick.
» Fröken stannar kvar hos oss, » sade han.
Det gick en het rodnad öfver Gärtruds ansikte.
Hon kände så väl, hur både han och de andra tyckte, att hon hade ett hårdt och elakt hjärta, som kunde nännas att vilja köra ut den stackars hemlösa tanten på gatan.
Nå, de fingo tycka hvad de ville.
H o n slöt sig åter inom sig själf och sade icke ett ord åt någon på hela eftermiddagen.
Men i skymningen gick hon in till sina småbröder och satte sig att berätta sagor för dem.
De kröpo intill henne, som fågel- ungar till sin mor.
Det var en sällspörå lycka för dem att få sin ensamhet skinfjj-, rad, och de ville inte tro, att klockan var I så mycket, då tanten v i d half åtta-s.
' • tiden kom in med lampan i hand och deras påbredda smörgåsar på en tallrik.
Nu skulle gossarne äta och läg- ga sig, sade hon.
O m tjugu minu- ter komme hon igen och toge ut lam- pan.
Och så tittade hon skarpt på Gärtrud.
Tillsägelsen åt gossarne inne- bar äfven en befallning åt henne att aflägsna sig.
» Jag ska ta ut lampan, när j a g går, » sade Gärtrud kort.
De båda fienderna mätte hvarann m e d blickarna.
Men fröken, som kände att hon för tillfället var den svagaste, gick utan protest och kom icke ens igen, då de tjugu minuterna voro förbi.
» Kan du inte alltid sitta hos oss om kvällarna, » frågade lilla Kurt, då systern omsider kysste honom till godnatt och stop- pade täcket omkring honom.
Men han en- visades inte länge med sin bön.
Han visste lika väl som Gärtrud, att tanten icke skulle tåla, att hon tog sig af dem, och att sy- stern måste begagna tiden för att läsa sina läxor, ty lampan togs j u äfven ifrån henne.
Men han höll henne kvar om hals och om arm denna enda kväll, som var deras, och till sist hviskade han i hennes öra, så tyst, att hon knappast hörde det: » V e t du, j a g tror.
.
.
Jag tror det hade varit bäst, o m hon flyttat. » Gärtrud lade sin kind emot hans, och hennes tårar vätte den lilla kinden.
Hen- nes hårda hjärta, som i förmiddags icke kunde vekna tillsammans med de andras, gjorde det nu.
Det blödde för dessa stac- kars små moderlösa fångar, som måste växa upp i mörker och ensamhet.
Och hon hade lika svårt att skiljas från dem, som de från henne.
Men nu hördes steg i rummet bredvid och så en bultning på dörren.
Det var signalen, att lampan skulle ut.
Hon måste resa sig och lämna två par vakna ögon att stirra sig trötta i mörkret.
Anna (Illustratör: Jenny Nyström.)
Wahlenberg.
1895 I j^oeas D U N ansar.
ell dig, som trogen oss ammade opp « p Med kraftig hälsa I själ och kropp Och kärlek i modig barm!
Skam den, som sig vågar kalla dig arm, När allas hjärtan och armar du har Till skydd för kommande dar.
Hur än det brusar i tidernas flod, Du rik och ärad skall stå, där du stod, Så länge vårt hjärta slår.
Så länge vi andas, ej stormen dig når: Med bröst och skuldror vi värja den af Från dig, som lifvet oss gaf.
Vi slumrat alla som barn I ditt sköt, När modersöm du till barmen oss slöt I ro vid ditt hjärtas slag.
Så vilja vi bjuda dig trygghet en dag, När pansarflottor i skären vi lagt Till fredens väldiga vaht.
(Illustratör: D.
3ul Ljungdahl.)
i s k o g e n.
Efter en folksägen.
t Trifliiof Holmgren.
» Kommer du julafton? » hade den gamle farfadern sport, när de råkades vid guds- tjänsten sista adventssöndagen, och Stinas blå strålande ögon upprepade samma fråga utan ord, men ändå med ett vältaligt till- lägg, att hon längtade efter vännen.
ulaftonen var inne.
Julstämning låg öfver stad och land.
Man växlade jul- hälsningar och julönskningar.
Hjärtat var fullt, handen öppen, man gaf hvad man kunde, man var glad.
Släkt och vänner samlades.
Klockan slog tio gälla slag i köket, just som gröten bars fram, och när den sedan efterträddes af tårtan, var ytterligare en halftimme liden.
Klockan var nära elfva, då Erik tog sin mössa och gick ut ur herr- gårdsköket med de andra drängarne.
På herrgården gick det ståtligt till.
Uppe i salongen var julgranen tänd, och kring densamma kretsade damer i snörda korsetter och pudradt hår, uppvaktade af kavaljerer m e d röda klackar och prydligt uppbundna stångpiskor.
De dansade i ring, de ordna- de sig i sirliga menuetter.
Man sade små epigram o m julens betydelse, såsom det höfdes under upplysningens tidehvarf.
» Tänker du gå till Sjövik så sent på kvällen? » sporde en af kamraterna.
Erik svarade blott med en nick.
Men nere i köket flammade grenljusen och tjänstfolket skämtade kring sina högar af julbröd — stora staplar af olika slags kakor.
Här hade man andra åsikter, man sjöng julpsalmer och lekte jullekar.
I ladu- gården hade man redan lagt för kreaturen otröskad säd, och hästarne i stallet hade rikligen blifvit undfägnade m e d hafre, och på stallskullen ångade tomtens julgröt i en prydlig skål.
Det var blott en af herrgårdens folk, som m e d en viss oro följde visarens gång på den gamla dalkarlsklockan.
Det var Erik, stalldrängen.
Han var yngst af drängarne och han hade en fästmö i torpet, djupt inne i skogen.
» Men ute i skogen står det inte rätt till om julnatten, » — • kom det tvekande från en gammal gubbe.
Erik gaf icke akt på varningen, han sade godnatt åt kamraterna, tryckte sin mössa fastare på hufvudet och gick.
På morgo- nen skulle han med blosset i handen stå bak på släden, där Stina åkte med sin far- far till julottan.
Helt säkert skulle de sedan komma först hem af allt kyrkfolket, ty till våren skulle det blifva bröllop i det lilla torpet, och Erik visste nog, hvilka starka armar därefter skulle hjälpa till med skör- den vid Sjövik.
Och visst skulle sedan en gladare tid randas för Stina, och visst skulle nu gamle farfar få slå sig i ro på ålder- domens dagar.
Så tog Erik af från lands- vägen inåt skogen.
Det var en kall vinternatt.
Snön låg i höga drifvor öfver barrträdens rötter och nedtyngde grenarne.
Månen lyste klar på den djupblå himlen, och skuggorna från de 407 resliga stammarne lågo slumrande sida vid sida på den mjuka hvita snön liksom i en syskonsäng.
Mellan grenarne blixtrade stjär- norna fram likt himmelska julljus.
Så k o m vinden.
Sakta, liksom töfvande, gled den in emellan skogens träd, och dessa böjde sina hufvud och framsusade sin hälsning till vinden och till den enslige vandraren.
Det var en suck, som talade o m längtan, och den fann genljud i Eriks bröst.
Obestämda känslor vaknade, under- liga drömmar föresväfvade honom, där han gick framåt den kända leden.
Nu flammade norrskenet upp.
Röda och gröna dansade dess flammor öfver himlen och sände fantastiska dagrar i skimrande bleka färger öfver den hvita snön.
Men hvad var det för en brokig fladdrande tingest?
Fjäril eller fågel?
Den glimmade som guld, den gnistrade som ädelstenar.
Den måste Erik fånga.
— Där var den!
— Nej där!
— Nej, nu var den försvunnen.
Men Erik kunde icke besluta sig för att gå till Stina, utan att medföra denna under- bara varelse, och han skyndade framåt.
Först tycktes det honom, som skymtade dessa färger framför honom, men sedan såg han ingenting vidare.
Han drefs blott af en underlig, obestämd längtan framåt.
Han glömde Stina, torpet, den stundande jul- ottan.
Han tänkte ingenting, men så ljödo underbara toner för hans öron.
Det lät som en sång under jorden, men på samma gång som ett sorlande vattensprång.
Så lade sig en dimma öfver skogen.
Erik visste icke mera, hvar han var, men han kände hvarken trötthet eller oro.
Han liksom bars framåt, och så började det med ens att ljusna.
Den mark, han gick på, var ej mera snöhölj d, ett fint grönt gräs be- täckte den.
Öfver hans hufvud hvälfde sig trädens kronor, men det var icke längre en nordisk barrskog.
Det var träd m e d glän- sande mörkgröna blad, med blommor i brännande rödt och blått, och en berusande vällukt fyllde luften.
Nu stannade Erik.
Han stod vid ett stängsel, hans händer vidrörde det.
Det var af en hvit, skimrande metall, som lik- nade silfver.
Det var ett fast, men genom- skinligt gallerverk, som spärrade hans väg, och inom denna inhägnad blommade en trädgård af underbar fägring.
Gyllene fruk- ter tyngde träden, rubinröda bär skimrade fram från buskarne, blommor af en aldrig anad fägring prunkade där, hvita som snö eller röda som blod.
I träden sjöngo fåg- lar, gnistrande i alla regnbågens färger, och från den ena blomman till den andra fladd- rade fjärilar, hvilkas färgprakt öfvergick all beskrifning.
Midt i denna trädgård sände ett vatten- språng upp en klar stråle i luften.
En klang som af fallande pärlor beledsagade fågelsången.
Nu höjde sig ur vattensprånget ett kvinnligt väsen, vanare än en dröm.
Hon stod ett ögonblick stilla midt i vatten- strålen, hvilken bildade liksom en slöja, fallande ned omkring henne.
Men därpå slog hon med en rörelse, full af behag, till- baka vattenslöjan, och hennes lilla fot trådde marken.
I samma ögonblick omgafs hon af en skara varelser af samma hänförande slag som hon själf, men hon var dock den vänaste.
De voro alla klädda i genomskin- liga dräkter af skiftande färger, som höljde deras fagra lemmar, utan att dock dölja dem.
Deras hår var som spunnet guld, deras ögon som stjärnor, och de lyfte sina.
408 hvita armar öfver sina hufvud och svar- vade i behagfulla dansar omkring i träd- gården.
Där de gingo fram, böjde sig knap- past gräset, de stodo gungande på blommor- nas kalkar, och de höjde sina röster och sjöngo.
Intet välljud på jorden kunde likna deras sång, och vattenstrålen stannade i för- tjusning och fåglarne tystnade.
Det förekom Erik, som stannade tiden på samma sätt som vattenstrålen, och som hade evigheten förflutit obemärkt, medan han mättade sina ögon med denna under- bara syn — — I torpet brann julbrasan med mattadt sken, grenljuset hade lång veke.
Farfar sof i sin säng, men Stina satt framför elden, täljande timmarne.
Emellanåt steg hon upp, andades på rutan och tittade ut.
Hon såg ingen.
Hon öppnade sakta dörren och gick ut på trappan.
Skogen stod rundt omkring, mörk, men smyckad med snögirlander, hvilka glimmade i norrskenets flammor, och vinden suckade sakta.
Då gick en susning genom skogen.
Träd hviskade till träd, men Stina förstod icke, hvad de sade.
Hon gick åter in, putsade grenljuset och öppnade psalmboken.
Hon bad, men Erik kom icke.
IDUN 1895 Fram emot morgonen spände farfar den skäckiga hästen för skrindan.
Stina steg i släden med tårar i ögonen, ingen stod på meden med julbloss.
Och så gick färden genom skogen.
Nu hördes klockorna långt bort.
Farfar blottade sitt kala hufvud och bad en tyst bön, och Stina upprepade halfhögt: » Ära vare Gud i höjden och frid på jorden! » Men skäcken trafvade fram genom skogen.
I en hast skyggade han och stannade.
Han ville ej gå fram.
I snön låg en mörk skep- nad.
Man steg ur.
Det var " Erik — Erik frusen till döds under den kalla " julnatten.
Farfar och Stina lyfte honom i släden och vände åter till Sjövik.
» Hvad han ser lycksalig ut, farfar! » sade Stina och blickade på det stela ansiktet framför sig, öfver hvilket de sista synernas fägring bredt ett skimmer af hänförelse.
Och så höljde hon sitt ansikte och grät — grät, som om hennes hjärta velat brista.
Stackars Stina!
Du förstod icke, att det var bäst så.
T y den som en gång blickat in i trollens värld — honom kunna icke mer jordens mör tillfredsställa.
Mathilda Lönnberg.
(Illustratör: Gerda Tirén.)
Rtevf unnen.
^Då himmelens fäste en stjärna brann, * han höl henne kärast af alla.
€n nat i rymden h o, n plötsligt försvann — mot jorden tycktes hon falla.
» jMin vackra stjärna, t \ var blef du af? » han ofta med vemod tänkte, när han såg hur djupt i blånande haf de andra gnistrande blänkte.
Så fann han bland rosor i junikväl en hvithylt och guldblond tärna.
J) å föll det från gossens ögon som hon var hans förlorade stjärna!
Och sin arm han smög kring ett smidigt lif, han kysste kinden, den mjäl a.
» pitt namn — ditt namn, o, flicka, mig gif! » — rjon log och svarade: » Stel a! » Daniel (Illustratör: Gerda Tirén.)
Gerda!
ren.
Fallström.
H E M M E T I KONUNGABORGEN.
Strödda a n t e c k n i n g a r af h o f p r e d i k a n t e n J.
V A L L I N.
Illustrationerna utförda dels efter teckningar af Victor Andrén, dels efter fotograiier ur kungl.
slottets folografisamling.
- m dessa murar kunde tala, huru mycket skulle de ej ha att förtäl- ja 1 » Detta är ett uttryck, som ofta fälles, då man ser en gammal, äre- vördig historisk byggnad.
Och det är nog så.
Hvad den ärevördiga historiska byggnad, som utgör Stockholms slott, beträffar, så har dock platsen, där det reser sig, långt äldre minnen att berätta än det nuvarande slottet själft, ty detta är, historiskt taget, af jämförelse- vis ungt datum — det räknar nämligen ännu knappt halftannat sekel, sedan det stod fär- digt för beboende, och det är ju i historien en ringa tid.
Men platsen har gamla, gamla minnen att tälja allt ifrån den stund, då den mäktige Bjälbojarlen trampade densamma och bestämde, att där skulle sättas ett lås för Lögarens sjö, till den stunden, då » Adelshuset », som den af Birger Jarl byggda borgen kallades, till- byggd, ombyggd, reparerad, förfallen, utsatt för förödande eldsvådor, den 7 maj 1697, under det » den store rikshushållaren » Karl X I där stod på bår, lades i fullständiga ruiner.
Man- nen att ur aska och ruiner framkalla den stolta byggnad, som söker sin like i världen, var dock född och till sitt värf utbildad — den odöd- lige byggmästaren Nikodemus Tessin den yngre.
Det beslöts nämligen strax efter branden, att efter hans ritning och under hans ledning ett nytt slott skulle byggas på det gamlas plats.
Företaget sattes också i verket, ehuru det dröjde öfver femtio år, innan den nya byggnaden var färdig för den kungl.
familjens inflyttning.
Denna inflyttning skedde nämligen först den 7 december 1754.
Adolf Fredrik » den milde » och hans gemål, » snilledrottningen » Lovisa Ulrika, voro således de första, som togo den nuvarande konungaborgen i besittning.
— Hvilken mängd af minnen äro icke sedan den dagen förknip- pade med Stockholms slotts murar, från detta konungapars dagar, från deras sons, » tjusar- konungens », från hans olycklige sons, från hjältens från Högland och Svensksund, från vårt konungahus ' stamfaders, den snillrike fält- herrens, från hans sons och förstfödde sonsons dagar.
— Men det är ej om minnena vi nu skola tala, hur frestande det än må vara, utan, såsom öfverskriften till denna uppsats ger vid handen, om hemmet i konungaborgen, sådant det ter sig under stamfadrens andre sonsons regeringstid.
Vid skildringen häraf bedja vi att först, få lämna en kort beskrifning öfver deras maje- stäters våningar, till orientering för dem af våra läsarinnor, som ej haft tillfälle se dem, till er- inran för dem, som haft ett sådant.
— Vi börja med Konungens våning.
Uppgången till denna är i västra hvalfvet.
När vi hunnit upp för första halftrappan, stanna vi och blicka till höger.
Vi se där af slottets byggmästare en bröstbild, som på konungens be- kostnad för några år sedan uppsattes.
V id gående uppför de tvänne därpå följande halftrapporna må vi se uppåt.
Vi ha då för våra ögon den första af Kronbergs sköna plafondmålningar, om hvilka vi i ett annat sammanhang skola närmare tala.
Komna en trappa upp, vika vi af till vänster och komma in i försalen, f. d. drabantsalen.
Innanför denna ligger Konungens biljardrum.
Dess väggar äro klädda med i boasering infattade väfda tapeter, af hvilka en föreställer en skördefest.
Biljard, soffor, stolar, bord utgöra möblemanget.
Till vänster, några trappsteg upp, ha vi, byggdt på nordvästra flygelns tak, ett rum, som be- gagnas till vinterträdgård.
I detta rum, biljard- rummet, och ett par rum till höger om detta samlas gästerna vid större middagar, sedan kaffet är drucket, för att samtala och röka.
Träda vi nu in genom de dörrar, som ligga midt för dem, genom hvilka vi kommo in i biljardrummet, ha vi Pelarsalen, så kallad, emedan taket är upp- buret af pelare, 16 till antalet.
Denna sal, vettande åt väster och norr, stor, ljus och glad, dekorerad i hvitt och guld, utgör samlings- rummet vid konungens audienser.
Härifrån komma vi genom dörrarna längst fram till höger in i Viktoriasalen, ett aflångt, mycket stort rum, hvars tak är rikt orneradt och öfversålladt med gyllene kronor på hvit botten.
Väggarna äro tapetserade med purpurfärgad silkessammet, försedd med guldbroderier och rika galloner, samt indelade i fält.
Mellan hvarje sådant är infattad en trymå, i midten en utom- ordentligt stor, på hvardera sidan däraf tre något mindre.
Framför midteltrymån står ko-
410 IDUN 1895 leder till deras majestä- ters frukostrum (om hvil- ket vi skola tala vid be- skrif ningen af drottningens våning).
Vi träda emel- lertid ej nu dit in, utan vända om, gå genom skrif- rummet till dörren, som ligger midt emot den till sofrummet, och komma då in i konungens kabinetts- kammarherres vaktrum och genom detta till adju- tantens vaktrum.
Genom en gång, hvars väggar äro täckta af generalstabens kartor, komma vi ut i tvänne rökrum och genom ett af dessa åter in i bil- K o n u n g e n s sof- o c h t o a l e t t r u m.
jardrummet.
Vi skulle nu visserligen kunna gå samma väg som nyss genom nungens bröstbild i brons.
Rummet är för pelarsalen, viktoriasalen och audiensrummet och öfrigt hållet i hvitt och guld.
Af möble- så in i galleriet samt därifrån in i drottningens manget må märkas tvänne ovala, stora bord enskilda rum.
Vi föredraga dock att gå ned- med konstnärliga mosaikinläggningar — en pre- för de trappor, uppför hvilka vi anlände.
Ned- sent af tsar Alexander I till konung Karl X I V komna styra vi kosan rakt öfver borggården Johan — samt tvänne konstnärliga byråar, som till östra hvalfvet.
Där ha vi uppgången till tillhört drottning Marie Antoinette.
Från taket nedhänga kolossala ljuskronor af kristall.
I denna sal mottager konungen deputationer.
Grå Drottningens våning.
vi längs igenom densamma, öppna dörrarna midt för ingången tillträde till ett litet, men högst Här uppe vika vi först af till vänster och smakfullt möbleradt rum, träda in i vestibulen.
Innanför denna ha vi Lilla matsalen, hvars fönster vetta mot öster.
Audiensrummet, så kalladt, emedan hans majestät där mottager enskilda personer på Väggarna äro behängda med taflor, af hvilka ko- nungen och drottningen erhöllo några i present audiensdagarne.
Vända vi oss i detta rum åt söder, se vi vid deras silfvcrbröllop.
— Innanför denna sal ligger, som den i dagligt tal kallas, där en dörr.
Denna leder till Konungens skrifrum.
Detta har således sina Drottningens matsal, ett stort hörnrum, som fönster, som äro två, inåt borggården.
Väg- har sina fönster åt öster och norr.
Väggarna garna i detsamma äro behängda med porträtt, åt söder och öster äro dekorerade med porslin, förnämligast af deras majestäters barn och barn- som tillhört den s. k. Gripsholmsservisen,hvilken, barn, af deras släktingar, tillhörande danska skingrad åt många håll, konungen dels genom köp, konungahuset och tyska kejsarhuset.
Bland andra dels såsom erhållna presenter lyckats till en stor porträtt må nämnas: Gustaf Vasas, Gustaf II del återsamla.
Den västra väggen är dekorerad med Adolfs och Columbus '.
Se vi oss om på rummets sachsiskt porslin.
Å östra väggen stå mellan möblering, finna vi i hörnet strax innanför den fönstren buffeter, på hvilka äro uppställda stora, dörr, genom hvilken vi inkommo, ett skåp, som stilfulla skålar, tillhörande den s. k. guldservisen innehåller stamfadrens fältsilfver, och där fram- (om hvilken mera under rubriken silfvermaga- för en soffa snedt i hörnet.
Vid den långvägg, sinet).
Denna sal användes, utom vid familje- till hvilken vi nu komma, stå ett dokument- middagar, till matsal.
Salens fönster ligga i skåp och en sekretär.
Vid det första fönster vi komma till ha vi ett mindre skrifbord och strax där bredvid ett staffli.
Midt emellan fönstren höjer sig en kakelugn, å hvars afsats dyrbara urnor äro uppställda.
Vid det andra fönstret står konungens stora skrifbord, å hvilket äro upp- ställda porträtt af drottningen och samtliga med- lemmar af vårt konungahus.
En elektrisk lampa upplyser bordet vid mörker.
Till vänster, då vi ställa oss bakom skrifstolcn, finnes en telefon- apparat.
I fönsterfördjupningen står ett fri- stående bokställ, å hvilket vi främst märka » Böckernas bok » och böcker, som äro upp- hämtade från biblioteket (hvarom mera längre fram).
I det nu följande hörnet ett brefskåp.
Å den östra väggen står en kabinettsorgel.
I hörnet mellan denna vägg och den återstå- ende finnes en chäslong, och å den fjärde väg- gen ett större dokumentskåp.
— Vi stå nu åter vid den dörr, genom hvilken vi inkommo.
Gå vi nu snedt till vänster öfver rummet, stöta vi på en dörr, som leder in till Konungens sof- och toalettrum.
Dess fön- ster vetta således ock mot borggården, d. v. s. åt söder.
Likasom i skrifrummet äro väg- garna här ock beklädda med porträtt af ko- nungahusets medlemmar och anhöriga.
Möbler och sängomhänge äro hållna i grönt.
En dörr midt emot den, genom hvilken vi inkommo, jämnhöjd med nordöstra slottsflygelns tak.
Vid ett af fönstren är en trappa, medels hvilken man kommer upp i detsamma och ut på taket, hvarest är utlagd en träbro utefter hela flygelns längd.
A denna bro tager konungen under- stundom en promenad.
Vika vi i drottningens matsal genom dör- rarna till vänster, komma vi in i Blåa salongen.
Dess fönster vetta således mot norr.
Rummets väggar äro nästan helt och hållet betäckta med oljefärgstaflor, bland hvilka särskildt må märkas porträtt af konung Karl X I V Johan och drottning Desideria.
A ett bord står en skål af agat, hvilande på en fotställning af drifvet silfver, inlagd med äkta stenar.
Den utgör en silfverbröllopspresent.
Det är här såsom i de följande rummen omöjligt ingå i några närmare detaljer, emedan det skulle föra allt för vida.
I denna salong intaga de kungliga sina familjemiddagar.
I ett skåp där- städes hafva de yngsta medlemmarna af ko- nungahuset de leksaker förvarade, med hvilka de roa sig, då de vid familjemiddagar befinna sig hos farföräldrarne.
I denna salong begår ock den kungl.
familjen nattvarden.
Salongen inredes då med altare och altarrund.
I fil med denna salong ligger Röda salongen, hvars väggar likaledes äro fyllda af oljefärgsporträtt.
De mest framträ- dande torde vara en tafla, föreställande ko- nung David, samt porträtt af Napoleon I och kejsarinnan Josefina.
Bland konstsaker må märkas en urna af emaljerad koppar (det säges, att den vid hitkomsten var assurerad för 100,000 francs), en japanesisk bronsvas med upphöjda figu- rer, utgörande en allegorisk framställning ur den hinduiska religionen; vidare ett mycket dyrbart dokumentskåp, som tillhört prinsessan Sofia Albertina.
Detta rum användes af drottningen vid mottagning af damer.
Nästföljande rum är porslinsrummet, så be- nämndt, emedan alla möbler i detsamma äro af sachsiskt porslin.
De synas ytterst bräckliga.
Man kunde tro, att man ej vågade sätta sig på dess soffor och stolar.
Denna fruktan är dock öfverflödig.
Från detta rum träder man in i galleriet — väl slottets vackraste rum.
Då deras majestäter behöfde begagna rummet för dag- ligt bruk och önskade dekorera det med taf- K o n u n g e n ger audiens
1895 lur, familjeporträtt och dyrbara porsliner, och dessa olikartade samlingar icke gärna kunde sättas omedelbart vid hvarandras sida, läto de medels stora portierer, som löpa på tjocka mässingsstänger och nedtill äro uppfästade så- som gardiner, afdela det i trenne afdelningar, hvarigenom ock vanns, att ögat ej förlorar sig i det stora rummet, som räknar nio fönster i rad.
I den första afdelningen, således den östra, i hvilken vi inträda, äro väggarna beklädda med familjeporträtt, bland hvilka må nämnas por- trätt af konungarne Oskar I och II samt drott- ning Josefina.
Här tillbringar den kungliga fa- miljen ofta tiden efter middagen.
I den mellersta afdelningen nedhänger från taket en väldig ljuskrona af silfver.
Dess vikt lär vara 5,526 lod.
A väggarna är uppsatt den yt- terst dyrbara Sévres-servisen i azurblått och guld med hvita medaljonger med fåglar och blom- mor i kulörer — present af Ludvig XVI till Gustaf III.
I denna afdel- ning finnes ock ett präktigt sév- res-skåp i kine- sisk stil — en gåfva till Karl X V från Na- poleon I I I.
- Väggarna i den bortersta, västra, delen af galleriet äro de- korerade med en högst dyrbar tafvelsamling, den s. k. Gal- liera-samlingen, en present till drottning Joso- fina från Napo- leon I.
Längst bort i nord- västra hörnet står en flygel.
Fortsätta vi genom de på galleriets västra sida belägna dörrarna, kom- maviinikonun- gens audiens- rum.
Men som vi redan varit där, vända vi och gå till mellersta delen af galleriet, där en dörr öppnar ingången till deras majestäters frukostrum, ett mycket enkelt, ekboaseradt rum, livars väggar äro pryd- da med japanesiskt och sachsiskt porslin.
Det har sitt fönster åt borggården.
Från detta rum leder ett par dörrar till drottningens skrif- och arbetsrum.
Detta rum är ordnadt med den ut- sökta smak, som utmärker hennes majestät.
Som en afbildning af detsamma medföljer denna uppsats, anse vi det öfverflödigt att ingå i nå- gon närmare beskrifning däröfver, helst den- samma skulle lämna ett allt för otydligt be- grepp därom.
Likasom i konungens arbetsrum se vi ock här öfverallt porträtt af medlemmar af den kungliga familjen och dess anhöriga.
Konstsaker och dyrbara minnen äro smakfullt ordnade och grupperade.
Af blommor märka vi chrysantemum.
— Innanför detta rum ligger hennes majestäts sängkammare och därinnanför hennes toalettrum.
Väggarna i dessa rum äro dekorerade med fint ylletyg, ordnadt i grupper af spända veck på vissa afstånd från hvarandra, IDUN i sängkammaren mörkblått, i toalettrummet ljus- rödt med hvita spetsar.
Från drottningens toa- lettrum leder en passage in till tjänstgörande garderobierens rum.
Innanför detta ligga åter tvänne väl försedda biblioteksrum.
Från nämnda passage leder en trappa ned till en- tresol våningen, som bebos af drottningens hof- fröknar m. fl.
— Och nu: livad intryck ha de kungl.
rummen gjort?
Helt visst det, att de äro hållna i en värdig, imponerande stil, som försmår all öfver- lastad, flärdfull prakt, samt att allt är gediget, allt harmoniskt och bekvämt anordnadt.
Att i deras majestäters våningar vid fester sådana som t. ex. på konungens födelsedag de talrika gästerna icke kunna mottagas, är naturligt.
Därför finnes också en våning, ute- slutande afsedd för stora festliga tillställningar, nämligen 411 I väggen midt för hvarje fönster är en stor spegel infattad.
Mellan fönstren liksom mellan speglarne stå höga, förgyllda kandelabrar.
I elektrisk belysning, fylldt af strålande uni- former, företer detta galleri något utomor- dentligt effektfullt.
Innanför galleriet ligga tvänne salonger.
Och därinnanför — ja, därinnanför ha vi hvita hafvet, det kungl.
slottets danssalong som bekant.
Detta rum är det största i alla våningarna.
Det har två fönster åt norr och sju åt öster.
Från taket nedhänga utefter dess midt tre mycket stora ljuskronor och på hvardera sidan om dessa fem något mindre.
På långväggen midt emot fönstren stå sju höga, förgyllda kandelabrar.
— Innanför filen af de rum, som vetta utåt Norrbro, ligger en rad af rum inåt borggården.
Namnen på dessa rum äro blå kabinettet, gröna kabinettet, Karl XIV:s sängkammare, skära salongen, grå salongen och nya sång- kammaren.
Vi vända åter genom dessa rum ut i » hvita hafvet ».
Ge- nom en dörr å dess södra sida komma vi ut i en stor vesti- bul, som vid stora fester är mattbelagd och dekorerad med lefvande växter och där för- friskningar ser- veras.
Efter denna, i förhållande till hvad därom skulle kunna skrifvas, korta skildring af vårt konunga- pars våningar, skola vi nu söka teckna konturerna af konungens och Konungens skrifrxim.
Festuåningen.
Både plan och utrymme förbjuda att när- mare beskrifva denna.
Dock några ord därom.
Om vi, när vi hunnit ingången till konun- gens våning, gå denna förbi och fortsätta ännu en trappa upp samt vika af till höger, ha vi festvåningen framför oss.
— Äfven i denna trappuppgång finnas takmålningar af Kronberg, utmärkta liksom de, hvilka vi sågo, då vi stego uppför första trappan.
— Festvåningen vetter med sina kortsidor åt väster och öster, med sin långsida mot norr.
Det första rum vi in- träda i kallas drabantsalen; därinnanför ligger i nordöstra hörnet konseljrummet, hvarest ko- nungen håller statsråd.
Vika vi nu af åt höger, se vi, om alla dör- rar stå öppna, en storartad fil af rum.
Först audiensrummet, vidare röda salongen eller Gu- staf III:s f. d. sänglcammare och därinnanför galleriet, ett storartadt rum med nio fönster- lufter i rad.
Från taket nedhänga 8 ljuskronor.
drottningens hvardagslif och hvad i sam- manhang därmed kan stå, för att därefter i allmänna drag skildra de sysselsättningar, som utgöra hufvudmnehållet däraf, samt nämna något om deras förhållande till sina barn och barnbarn, om deras uppvaktning och tjänare, om konungens bibliotek, det kungl.
hushållet m. m.
En dag i konungens huardagslif.
Hans majestät stiger upp kl. 8 å 8,30 på morgonen.
Med någon hjälp af en kammar- tjänare är toaletten mycket hastigt gjord.
Kl. 9,30 intaga deras majestäter gemensam kaffe- frukost, då de samtala om sina familjeangelä- genheter och uppgöra sina husliga planer, såsom om bjudningar o. d.
Därvid läsas ock de an- komna morgontidningarna.
Men denna ro varar ej länge för hans maje- stät.
Det dagliga arbetet kallar honom.
För att skildra konungens hvardagslif må vi, då den ena dagen med dess mångskiftande plikter
I DU N 412 1 Deras majestäter vicl frnkostborclet, ej kan vara lik den andra, gå igenom veckans skilda dagar.
På måndagen gifves efter kaffefrukosten före- träde åt riksmarskalken, öfverkommendanten, kommendanten ock öfverståthållaren.
På tisdagen ger hans majestät som bekant allmän audiens, hvilken ofta icke slutar förrän kl. 2 å 3.
Onsdags- och torsdagsförmiddagar ger konungen ej några offentliga företräden.
Men dessa förmiddagar äro i alla händelser strängt upptagna.
Besök af herrar statsråd, norskt statsråd, föredragan- den i olika ärenden, privata audienser m. m. upptaga tiden.
På dessa förmiddagar verkstäl- ler ock konungen inspektion af garnisonstrup- perna, åser militära uppvisningar m. m. Fre- dagens förmiddag hålles svenskt statsråd.
På lördagen ger hans majestät företräde åt chefen för hofförvaltningen.
Kl. 1 3, 0 vid pass intaga deras majestäter tillsammans lunch.
Denna måltid, som är ko- nungens bästa mål på dagen, består af en kopp buljong, en varm och en kall rätt, ett glas öl och ett glas marsala.
Efter lunchen företager konungen en utflykt till fots, om vädret det tillåter, eljes i ekipage.
Vissa dagar i veckan rider han i ridhuset i k. hofstallet eller på Djurgården.
Vid pass kl. 4 eller 4,30 återkommer han.
Tiden intill midda- gen sysselsätter sig konungen i sitt arbetsrum.
Middagen intaga deras majestäter jämte upp- vaktningen kl. 6.
Den består af soppa, fisk, kött, stek och dessert.
Konungen äter vid densamma ej synnerligen mycket och förtär högst litet vin.
Då han är på större middagar och har många, som han hedrar genom att enskildt dricka dem till, ser man honom mången gång blanda sitt vin med vatten.
Kaffet efter middagen intages i östra delen af galleriet.
Aftnarna tillbringar konungen olika: stundom i drottningens enskilda våning, stundom i tjänstgörande statsfruns rum.
Där- vid konverseras och musiceras det, eller ock läser konungen högt.
En och annan gång an- ordnas musikaliska aftonunderhållningar på slot- tet, de mindre i statsfruns våning, de större vanli- gen i pelarsalen.
Ofta besöker konungen på afto- nen teatrar och konserter, frimurarlogen eller ba- ler och soaréer, till hvilka han mottagit inbjudning.
Hans majestäts supé är högst enkel.
Den utgöres oftast af en kopp buljong, hvilken, då drottningen ej är hemma, intages an- tingen i konungens våning eller hos tjänst- görande statsfrun.
Denna måltid expedieras mycket raskt.
Härefter drager sig konungen tillbaka till sina rum, dock ej för att söka hvilan, utan för att ännu två å tre timmar arbeta.
Hans majestät sysselsätter sig då med studier och brefskrifning.
Alla för da- gen inkomna handlingar, som kräfva hans underskrift, underskrifvas ock nu.
Det har aldrig händt, att något häraf någonsin fått ligga öfver till morgonda- gen, huru sent konungen hemkommit, h hur trött han än må hafva varit.
Aldrig före kl. 12, sällan före kl. 1, går konung Oscar till hvila.
Han faller då i allmänhet genast i sömn och sofver mycket godt till, så- som blifvit sagdt, kl. 8 ä 8,30 på morgonen, för så vidt han ej har viktigare saker att ut- arbeta, då han redan kl. 4 ä 5 på morgonen sitter vid sitt skrifbord.
Af hvad nu blifvit framställdt finna vi, att konungens tid är ytterst strängt upptagen.
Detta jämte det tunga ansvar, som hvilar på honom, och de bekymmer, som nog mången gång trycka honom, gör, att han är i behof af rekreation.
Sådan finner han i de ut- flykter och resor, han gör, hvilka, tröttande för mången annan, för honom äro en källa till för- nyade krafter, och som bos honom bibehålla den ungdomliga spänstighet, som är så utmärkande för honom.
— Vi skola nu nämna något om Konungens utflykter och resor, som årligen återkomma.
De utgöras af: hans jakter, fisketurer och resor med chefsfartyget Drott.
Vid julen tillbringar konungen en eller annan dag vid Drottningholm, i hvars omgifning man ser honom, ungdomligt liflig och vid strålande lynne, ströfva omkring i skog och mark på jakt.
Årligen återkommande äro älgjakterna på Hunne- berg och harjakterna på Hven, hvilka konungen, skicklig skytt som han är, mycket älskar.
Be- kant är, att till älg- och harjakterna högt upp- satte och furstliga personer inbjudas.
Att konungens utflykter med förkärlek före- tagas till sjös är helt naturligt, ty » man vänder gärna åter till sin första kärlek »; och bekant är, huru konung Oscar från ungdomsåren älskat sjömanslifvet.
Han säger i ett af sina tal: » Böljornas sång mot skeppssidan och skä- ren hafva utgjort min ungdoms skönaste musik. » Fisketurer företagas, som kändt är, vid pingst- tiden hvarje år till Sollenkroka, dit konungen begifver sig med ångaren Sköldmön.
Sollen- kroka är beläget ute i Stockholms skärgård, strax vid Kanholmsfjärden, ' ' ej långt från Sand- hamn.
Platsen är känd för sin fiskrikedom, hufvudsakligen på abor- rar.
Hans majestät, hvilken är stor älskare af fiske och som städse för stor fisklycka med sig, har därstädes på sin bekostnad vidtagit an- ordningar, så att fisken dragés dit.
Så har han t. ex. låtit gräfva en kanal, som sammanbin- der farleden med en innanför liggande sjö, i hvilken kanal fisken äl- skar att gå upp.
Dessa fisketurer för- enas med segling.
Med Sköldmön följer därför nästan alltid segelkut- tern » Lilla Vanadis ».
Konungens käraste 1895 utflykter eller rättare resor äro de, som han årligen gör med Drott.
Konungen på Drott.
Härvid vilja vi dröja något längre, och detta så mycket hellre, som Drott kan betraktas som konungens hem under den längre eller kortare tid, han där tillbringar.
Innan vi dock nämna, hvart konungen be- gifver sig med Drott, och lämna en kort be- skrifning om lifvet därstädes, skulle det må- hända intressera att få göra ett litet oriente- rande besök å den del af chefsfartyget, som upptages af konungen och hans omgifning.
Akterut på öfverdäck ha vi en röksalong, som vid hans majestäts vistelse ombord är dekorerad med lefvande växter.
Stiga vi ned för trappan, som också alltid är prydd med blommor, till underdäck, ha vi akterut chefens kajuta och uppvaktningens hytter.
Rakt framför oss, då vi vända oss förut, ha vi mottagningsrum- met, vanligen försedt med orgel.
Styrbord (till höger) om detta rum äro belägna tvänne tvåtal hytter, hvaraf det akterliga är afsedt för drottningen, om hon skulle önska vistas om- bord, det andra utgör konungens arbets- och sofrum.
Arbetsrummet är, såsom rum i all- mänhet betraktadt, litet, men rätt stort såsom hytt och särdeles smakfullt och bekvämt in- redt.
På väggarna hänga porträtt af konunga- familjen.
Farfars älsklingar » småprinsarnes » porträtt hänga midt öfver hans skrifbord.
— Svenska flaggan är konungen oändligt kär.
Också ser man henne äfven här på Drott i hans arbetsrum.
Ofverdraget på hans soffkudde är broderadt i mönster af denna flagga med tillhörande unionsmärke; hans cigarrkopp är en utbredd svensk flagga i porslin.
Men ännu ett par saker må vi lägga märke till.
På väggen midt emot dörren hänger ett silfverbeslaget dryckeshorn af ovanligt utseende och ovanlig storlek, äfvensom en » ropare » af silfver.
Hornets saga samt dess och ro- parens historia må anföras enligt konungens egen berättelse.
Båda hafva tillhört Karl X I I I och voro båda ombord i slaget vid Svensk- sund.
Om hornet finnes en märklig sägen.
Ett förfärligt hafsodjur med stora horn härjade långt tillbaka i hedenhös vid Hangö och injagade häftig skräck hos befolknin- gen.
En sägen gick emellertid, att en oför- därfvad yngling med mod i bröstet skulle kunna döda odjuret, om han med ett klubb- slag träffade det midt i pannan mellan hornen.
Den ofördärfvade ynglingen uppenbarade sig naturligtvis omsider och dödade på sagda sätt odjuret, till stor glädje för alla Hangöbor.
Drottningens matsal.
1895 I D U N 413 Familjemiddag i blåa salongen.
Som segerbyte tog han det ena hornet; det behölls sedan i släkten, gick i arf från far till son och ansågs bringa lycka med sig, särskildt till sjös.
När hertig Karl före sla- get vid Svensksund befann sig med svenska flottan vid Hangö, kom en gammal lots ombord till honom och hade med sig detta horn, som han erbjöd såsom gåfva till hertigen, därvid berättande dess saga och försäkrande honom, att, så länge han hade detta horn ombord, skulle han ha lycka med sig.
Hertig Karl tog emot hornet och hade det sedan under hela kriget med sig i kajutan.
Hertigen lär sedan såsom kung ha skänkt bort hornet till en adlig person i sin omgifning.
Efter mång- skiftande öden och ombyte af ägare vardt ändt- ligen det märkliga hornet på auktion efter en änkefru inköpt af Karl X V, som fått känne- dom om dess historia.
A f honom skänktes det till hans broder, sjömannen Oscar, som bevarar det som ett kärt kuriosum.
Det hän- ger under hans sjöfärder i hans hytt på Drott.
En och annan gång nedtages det och begagnas vid middagen.
Hvad roparen angår, så var det genom den, som hertig Karl ropade sina kommandoord un- der hela ryska kriget.
Gå vi rakt fram genom mottagningsrummet, komma vi in i matsalen.
På sidorna och in- nanför denna ha vi babord betjäningens hyt- ter och penteri, styrbord adjutantens och officerarnes hytter.
Längre förut på styrbords sida ligger det kungliga köket.
I regel styr Drott sin sommarkurs till väst- kusten, där Marstrand plär utgöra hufvuduppe- hållsorten.
Det dagliga lifvet ombord ter sig sålunda: purr- ning i så god tid, att frukosten intages kl. 8.
Gäller det att vara uppe långt före denna tid, är alltid konungen den förste.
Lunch kl. 12, middag kl. 6.
Efter frukosten läses ankom- mande post af bref och tidningar och arbetas till lunchen.
Efter denna går konungen of- tast i land, då Drott ligger för ankar vid nå- gon badort, spelar ett parti lawn tennis och badar.
Efter middagen följer en stunds angenäm sammanvaro på Drotts halfdäck.
Vid åttatiden far konungen ofta i land för att deltaga i nå- gon fest eller företaga en promenad.
Under vistelsen i Marstrand göres en och annan gång utflykter med Drott på en dag, till hvilka medlemmar af badsocieteten inbju- das.
Härvid, äfvensom vid de middagsbjud- ningar konungen har ombord, uppträder han alltid på det mest älskvärda och hjärtliga sätt.
Han äger alltid en förunderlig förmåga och älskvärd vilja att försätta sina gäster i en glad och angenäm sinnesstämning, men denna förmåga tyckes, om möjligt, vara förhöjd på Drott.
En middag ombord där torde höra till de allra angenämaste.
Därvid går alltid, då inbjudna finnas, det nyss omtalade hornet la- get rundt.
En skål är därvid, liksom vid alla middagar ombord, stående, skålen för frånva- rande vänner, hvari konungen älskvärdt inne- sluter närvarande gästers närmaste.
Men ej blott på Drott, utan ock då han stiger i land, uppträder hans majestät lika älskvärdt och hjärtligt.
Västkustens badorter täfla också om äran att få mottaga konun- gen.
Är Marstrand hufvudstationen, plägar konungen dock om möjligt besöka åtminstone Särö och Lysekil.
Och få saker torde så mycket vittna om den stora popularitet, hans majestät äger, som dessa besök.
Man kan utan öfverdrift säga, att konungen öfverallt mottages såsom vän.
Fiskare, barn, medlem- mar af de högre klasserna — alla lägga det otvetydigt i dagen.
En liten yttring häraf är den blomsterskörd, alltid ny och frisk, sänd af olika personer, som ständigt pryder Drotts halfdäck.
En annan: de väderbitna sjömän, som, när konungen reser, samla sig för att bringa honom sin särskilda, kraftiga hyllning.
Och denna popularitet är ej underlig, när man ser konung Oscars alltid enkla, vänliga och tillgängliga uppträdande.
Det berättas från konungens besök med Drott i en stad på ost- kusten för några år sedan, att en därvarande fransman ej nog kunde förundra sig öfver konungens enkla uppträdande.
Att tänka sig en annan europeisk konung eller ens en re-
IDUN 414 1895 och en på sina rum.
På Drott- ningholm där- emot plägar lunchen intagas gemensamt med de uppvaktande och detta som- martiden vid gynnsam väder- lek i det fria, antingen å slot- tets åt sjösidan vettande peri- styl eller i ett af de åt samma sida i den re- noverade träd- gården belägna öppna tälten.
Om deras ma- jestäters mid- dag ha vi re- dan talat.
Här vilja vi nu till- lägga, att, när publikansk statschef upp- träda på samma enkla sätt, van- dra omkring utan ståt och prakt, civil- klädd och bor- gerlig, till fots bland det vim- lande folket på en småstads ga- tor — det för- klarade han omöjligt.
Vän- lig och hjärt- lig mot alla på ett sätt, som drager hjärtan till sig, är ko- nungen det ej minst mot bar- nen, som kom- ma i hans väg.
De hänga också därför fast vid honom, ochman kan godt ge kung Oscar det hedrande nam- net: » barnens konung », ty den som drar barna- hjärtat till sig, han visar, ju IDrottiiirigens skrif- högre han står, att han äger ett sant, enkelt sätt att uppträda och ett, i dess vackraste me- ning, barnafromt sinne.
Dräkten på Drott utgöres af » drottdräkten » (Svenska segelsällskapets uniform), bestående af mörkblå benkläder, tvåknäppt kavaj af samma färg samt hvit mössa med mörkblå strimmel, försedd med kokard med trenne S.
Hvad lefnadssättet ombord angår, så iakt- tages här samma enkelhet som i land.
Såsom förut blifvit nämndt, är hans maje- stät road af fisketurer.
Sådana företagas också då och då under Drotts färder.
Älskare af musik såsom konungen är, ut- föres ombord på Drott mycken sådan.
Hans majestät spelar och fantiserar själf utmärkt på orgel.
Drotts musikkår utför musik vid lunchen samt under och efter middagen.
Märkliga händelser i » drottarnes » sommar- lif besjungas af konungen, som i detta hän- seende har en van, skarp och rolig penna.
Dessa sånger nedskrifvas i » Drottkrönikan », fortsatt år efter år.
1 framtiden skall den- na bära vittne om dessa nöjen, som voro utan tvång, men utan själfsvåld, och på ett alldeles säreget sätt afspegla en af de älsk- värdaste sidorna i en historisk personlighets karaktär.
Man må dock ej tro, att konungens lif på Drott är » til lyst » blott.
Denne monark, hvilkens dags motto i likhet med en romersk kejsares är: » nulla dies sine linea » (ingen dag utan en rad), försum- mar visst icke på Drott sina lärda studier.
För- utom med läsnin- gen af Drotthomet.
ocli arbetsrum.
drottningens hälsa ej till- låter henne att deltaga i den gemensamma middagen, hon dinerar alldeles ensam i sin en- skilda våning.
I större kungl.
middagsbjudningar deltager drott- ningen af hälsoskäl endast alldeles undantags- vis; af samma orsak bevistar hon aldrig teat- rar, konserter eller större aftonsamkväm.
tidningar, såväl svenska och norska som ut- ländska, sysselsätter han sig med studium af det icke ringa urval af böcker han för med sig från sitt bibliotek.
Regeringsbekymren lämna honom emellertid blott ringa ledighet.
På Drott Efter kaffefrukosten mottager drottningen van- håller han statsråd, har mottagningar, mottager ligen besök af medlemmarne af sin familj samt och besvarar bref, depescher, telegram m. m. därefter af sin tjänstgörande statsfru och sina Innan vi lämna Drott, så ännu några ord.
hoffröknar, äfvensom hofvets tjänstgörande her- Låtom oss tänka oss såsom gäster därpå.
Det rar, hvilka därvid, hvar och en inom sitt verk- lider mot aftonen, då flaggan skall sänkas.
samhetsområde, föredraga inkomna ansöknin- Konungen anmodar eder att vara närvarande gar om understöd, ärenden rörande välgörenhets- vid » honnör för flaggan ».
Det är en vacker, anstalter e t c, äfvensom frågor rörande uppköp högtidlig sed med gamla anor inom svenska på bazarer, bok- och toalettinköp m. m. Där- flottan.
På bestämdt klockslag se vi konung efter ägnar drottningen en ganska lång tid åt Oscar, hög och ståtlig, med militärisk hållning läsningen af de nu anlända morgontidningarna, på akterdäck görande honnör för flaggan och likasom på eftermiddagen åt de då ingående bakom honom hans officerare, likaledes med aftontidningarna.
Härvid genomgås ej blott händerna lyftade mot mössorna — allt under de större dagliga svenska och norska h u v u d - det flaggan sakta sänkes.
— stadstidningarna af skilda politiska färger, utan Konungens vänlighet och hjärtlighet på Drott ock världsbladet Times och någon tysk tidning.
äro ej inskränkta till dem han inbjudit och till Före lunchen mottagas och besvaras från officerare, den sträcker sig ock till underoffice- in- och utlandet ankommande bref.
Då hen- rare och manskap.
Såsom bevis härpå må nes majestät på grund af sitt långvariga nerv- nämnas, att, innan konungen lämnar Drott, lidande endast med stor svårighet själf kan underofficerarne inbjudas till den kungliga taf- för någon längre stund sysselsätta sig med feln och manskapet erhåller extra förplägning.
skrifning, skötes den största delen af drottnin- Minnet af en färd med konungen på Drott gens vidlyftiga korrespondens af någon bland hof- torde för dem, som haft förmånen deltaga däri, fröknarna, dels efter hennes majestäts dikta- vara oförgätligt.
För att hugfästa detta minne men, dels på egen hand enligt hennes maje- finnes ett s. k. Drottalbum, som, innehållande stäts uppdrag.
vanligen af medlemmarne i sällskapet tagna På f. m. gifver drottningen vanligen, när fotografier, af konungen till jul utdelas ät årets sådant påfordras, företräde åt en del förnäm- deltagare i Drottfärden.
ligare besökande.
Efter lunchen företager hennes majestät, då väderlek och krafter sådant medgifva, pro- En dag i drottningens lif, menader i det fria, dels i vagn, dels — och Drottningens lif förflyter, när hennes maje- detta med förkärlek — enligt läkares tillrådan Härvid begagnar sig drottningen stät jämte konungen befinner sig å Stock- till häst.
holms eller på eftersommaren och hösten å af små norska fjordhästar på så sätt, att hästen, Drottningholms slott, i regel på ungefär föl- försedd med en särdeles bekväm sadel med jande sätt.
Såsom redan är omnämndt, in- ryggstöd, föres vid tygeln af en gående rid- taga deras majestäter kaffefrukost och lunch knekt.
Härigenom blifva dessa ridturer eller tillsammans.
Hofvets tjänstgörande damer och rättare promenader till häst föga ansträngande, herrar spisa i Stockholm dessa måltider hvar utan att dock förlora karaktären af en god
IDUN 1895 och, efter måttet af drottningens krafter, af- passad motion i fria luften.
Särskildt under eftersomrarna, då drottningen vanligen vistas i någon skogsbygd — de närmaste föregående åren vanligen i Norge, detta år på Hok i Småland — där drottningen då lefver ett alldeles ostördt, enkelt friluftslif, endast omgifven af ett par uppvaktande, pläga dessa färder till häst ut- sträckas rätt långt.
De hafva äfven, säges det, visat ett lyckligt, stärkande inflytande på upp- rätthållandet af drottningens ännu alltid svaga krafter.
För dessas bevarande plägar drott- ningen så väl under vårarna som på senhösten efter Drottningholmssejourens slut allt emellanåt på längre eller kortare tid draga sig tillbaka från hufvudstadslifvets mera ansträngande lef- nadssätt till Ulriksdal, som erbjuder på en gång största möjliga lugn och lätt tillfälle till utfärder i vagn och till häst.
Efter middagstaffeln stanna deras majestä- ter i, såsom redan blifvit nämndt, östra delen af galleriet under otvunget och gladt samspråk med de uppvaktande samt dem, som till mid- dagen hedrats med inbjudning.
— Aftnarna tillbringar drottningen i sina enskilda rum, hvarvid hon, då ej konungen eller någon an- nan af den kungliga familjens medlemmar till- bringar tiden hos henne, sysselsätter sig dels med läsning, dels äfven med en del handar- beten, såväl till presenter åt anhöriga som till förmån för någon af de tidt och ofta påkom- mande välgörenhetsbasarerna.
Hvardagslifvet afbrytes i hvarje familj stun- dom af fester inom densamma Sådana fa- miljefester, såsom vid namns- och födelsedagar, firas naturligtvis ock inom hemmet i konunga- borgen.
Vi förbigå dock dessa för att i stället nämna något om en högtid, som i alla hem är den gladaste och så äfven inom konunga- familjen, nämligen julhögtiden.
415 En julafton uid hofuet.
Tillredelserna för densamma m å- ste i mycket god tid påbörjas oeh kräfva mycken omtanke, allden- stund de rikliga gåfvor, som af de kungliga perso- nerna på julafto- nen utdelas, ut- göras af föremål, som långt förut måste beställas.
Men äfven de direkta inköpen i butiker och ut- ställningslokaler sättas ej på sista stunden, ty redan i november fåi Drottningens toalettrum.
man af tidnings- notiser se, att medlemmar af den kungliga fa rymme.
Också kunna numera ej alla dessa miljen hos den eller den firman gjort sina grupper få plats i den gemensamma matsalen, juluppköp.
där do förut varit ordnade, utan äfven näst- Ordnandet af alla dessa tusentals gåfvor är gränsande rum måste för en del af dem tagas hvarken lätt eller snart gjordt — och dock i anspråk.
Men innan detta ordnande sker, uppställas kan naturligtvis ej här, såsom det ju vanligen sker i enskilda familjer, komma i fråga att och klädas julgranarna.
Detta sker därför ett » slå in » de särskilda föremålen, lacka dem par dagar före julaftonen och verkställes helt och förse dem med utanskrifter.
Detta skulle och hållet af den kungliga familjens medlem- både för in- och uppackandet kräfva en allt mar samt de uppvaktande.
Äfven härvid så- för lång tid.
Nej, de för hvarje särskild per- som vid så många andra tillfällen måste man son bestämda gåfvorna uppställas eller utläggas beundra vår konungs ungdomliga liflighet och på bord, så att de bilda lika många grupper raskhet, såsom t. ex. då han från en hög, gäng- som de närvarande.
Och då dessa utgöra ett lig stege fäster den silfverglänsande stora stjär- antal af nära trettio personer — dessutom be- nan samt de svenska oeh norska flaggorna i komma alla, som på något sätt tjänstgöra vid toppen på den högsta, till taket nående granen.
de kungliga och furstliga hofven, ända ned Utom denna jätte julgran finnas två något lägre till vedbärare och städerskor, mer eller mindre samt ytterligare en ännu något mindre, afsedd dyrbara gåfvor eller kontanta gratifikationer — för de allra yngsta barnen.
— Förra året del- så är klart att härtill fordras ett betydligt ut- togo kronprinsparets två äldsta söner för för- sta gången i klädandet af julgra- nen, och att detta skedde med lif och lust behöfver ej tilläggas.
De med allehanda prydnader, frukter, glitter och ljus fullkom- ligt öfverlastade granarna få några dagar efter jul » plundras » af be- tjäningens barn.
Sedan på julaftonen vid 5 — Väö-tiden de uppvaktande jämte några få under en lång följd af år vid detta tillfälle inbjudna gä- ster samlats, inträda deras maje- stäter, åtföljda af barn och barn- barn samt hertiginnan af Da- larne.
Efter utbyte af de hjärtli- gaste julönskningar sätta sig alla, med konungen och drottningen i spetsen, i rörelse till julklapps- rummen, som nu stråla i sin fulla glans, och där de alltid med myc- ken smak ordnade julklappsgrup- perna åstadkomma en storartad effekt.
Drottningens sängkammare Efter en kort öfverblick af det hela föra deras, majestäter hvar och en af de närvarande fram till hennes eller hans bord eller grupp, då man på samma gång har tillfälle att framföra sina tack- sägelser för de vackra och dyrbara gåfvorna.
Sedan hvar och en tagit sin anpart af desamma | i skär- skådande, ägnar man sin upp-
IDUN 416 1895 nu till sin granne till höger, kronprinsen, med ett nytt: » Per Mattsson! » — och så går hornet bordet rundt med upprepande för livar och en af samma tilltal, frågor och svar.
Härvid gifvas många anledningar till mun- terhet, då en eller annan af verklig eller låtsad glöm- ska bryter mot det bestäm- da formuläret eller vänder hornet så, att en svallvåg öf ver ansiktet blir den ound- vikliga följden.
Men ännu större munter- het följer nu.
Midt för ko- nungen placeras tvänne ko- lossala brickor, å hvilka äro upplagda attrapper, som äro fyllda med konfekt.
Vid livar och en är fäst ett papper med den blifvande ägarens namn och en till- ägnan i bunden form af ko- nungen själf.
Att denna är spirituell, rolig och träffan- de, behöfver ej sägas.
Den häntyder ofta på tilldragelser under året, i hvilka adressa- ten spelat någon roll, samt ger anledning till den upp- sluppnaste munterhet.
— Attrapperna äro en mindre än deltagarne i middagen, så att ingen annan blir lott- K o n u n g - e n v i d sitt skrjftoord.
lös än den höge värden själf.
Detta har under de senare af de äldre prinsarne före- åren några gånger att de anskaffat och, sedan märksarnhet åt alla de öfrigas.
Om deras kommits därigenom alla öfriga attrapper utdelats, öfverraskat sin art och beskaffenhet får allmänheten en — fader med en för honom bestämd och med verser ehuru i alla hänseenden mycket svag — före- försedd sådan, hvilken hänsyftat på någon af ställning genom de allmänna tidningarnas na- dagens brännande frågor.
Sålunda öfverläm- turligen mycket ofullständiga redogörelser strax nades ett år en af papier-maché förfärdigad efter jul.
Och hvad tidningarna helt visst icke afbildning af den delvis afröjda och i fågel- kunna skildra, men som man i en familj kan perspektiv från slottets fönster sig förfärligt ana, är den glädje och hänryckning, som nu ruskig teende Helgeandsholmen.
strålar ur de yngre deltagarnes ögon och hög- En kort stund efter middagens slut hem- ljudt ger sig till känna i de mest entusiasti- ska utrop, hvilka finna genklang i farföräldrars förlofvas de af uppvaktningen, som sådant ön- och föräldrars hjärtan, hvarå äfven deras oför- ska, för att sålunda hafva tillfälle att i egna ställda glädjeyttringar och lifliga deltagande i familjer njuta en fortsatt julglädje.
Af hvad nu blifvit sagdt framgår, att en barnens lekar lämna otvetydiga bevis.
Efter en ytterst tilltalande och angenäm julafton vid hofvet hör till en af de angenä- timme serveras middagen, i hvilken likväl ej maste och intressantaste stunder, samt att där barnen deltaga.
Under senare åren har jul- otvungen och sant familjelik julglädje råder.
bordet varit rikt smyckadt af blommor och grönt — en vacker yttring af prins Eugens artistiska smak.
Midt på bordet tronar julgrisen med äpple i munnen, och de traditionella julrätterna lut- fisk och julgröt saknas ej heller.
Mot slutet af middagen fattar konungen det horn, om hvilket vi förut talat vid beskrifnin- gen af Drott, riktar några allvarets ord i bun- den form med hjärtligt tack för det gångna året och varma lyckönskningar för det kom- mande, i främsta rummet till drottningen, där- efter till sina barn och slutligen äfven till de öfriga närvarande.
Därefter vänder han sig åter till drottningen och utropar med skalken i ögat: » Per Matts- son! » Drottningen: » Hvad vill du? » Konun- gen: » Jag vill dricka. » Drottningen: » Nå så drick då. » Konungen dricker.
Sedan han druckit, säger han: » Per Mattsson! » Drottnin- gen: » Hvad vill du? » Konungen: » Jag har druckit. » Drottningen: » Hur smakar det? » Konungen: » Känn pål » Drottningen vänder sig Med kännedom om konungens stränga plikt- trohet, hans i högsta grad varma och lands- faderliga omsorger, hans lifliga åstundan att sätta sig in i och verksamt befordra allt, som rör landets väl, äfvensom i hvad angår de mång- skiftande regeringsgöromålen — inses lätt, att hans mesta tid upptages af hans konungsliga plik- ters utöfvande.
Det kunde tyckas, som blefve ingen tid öfrig för sysselsättningar af annan art.
Så är dock ej förhållandet med konung- Oscar.
Ty förunderligt är, hvad han kan hinna med, och för huru mycket hans tid räc- ker till.
Skälet skola vi sedan anföra.
Naturligen kan ej här bli fråga om att skil- dra hans arbete såsom konung, såsom härens och flottans högste befälhafvare, ty det hör väl ett annat område till.
Men hvad sysselsätter dessutom hans ma- jestät?
Det är en oomtvistad sanning, att konung Oscar är den mest och mångsidigast bildade nu lefvande monark.
För att förvärfva den titeln, har han naturligtvis utfört stora, djupa och omfångsrika studier.
Studier äro ock hans förnämsta älsklings- sysselsättning.
I ordets egentligaste mening läser konungen oerhördt mycket.
Och hans starka minne, snabba uppfattning, klara och genomträngande förstånd göra, att han också sant tillägnar sig hvad han läser.
Hvad läser konungen helst?
Arbeten af religiöst, religions-filosofiskt och historiskt in- nehåll.
Och om någon, som man säger, » föl- jer med » företeelserna på det vetenskapliga och litterära området, så kan det förvisso sä- gas om honom.
Det ville mycket till att i något hänseende härutinnan kunna beslå honom med icke grundlig sakkännedom.
— Själf intresserad matematiker, studerar han fortfarande mate- matiska arbeten och understödjer frikostigt ut- gifvandet af sådana.
Arbeten af teosofiskt in- nehåll studerar han — ehuru han ej gillar de teosofiska åsikterna — af intresse.
Konungens stora språkkännedom — han behärskar som bekant de vanligast förekommande moderna och äfven de klassiska språken — gör att hans studier kunna taga det stora omfång de hafva.
Läser konung Oscar ovanligt mycket, så skrifver han icke mindre.
Hans korrespon- dens är ofantligt stor.
— Hans samlade Efter uppdragandet af dessa kon turer af deras majestäters hvar- dagslif med de » utflykter » där- ifrån, som vi tillåtit oss att göra, skola vi nu, enligt löfte, söka i några allmänna drag skildra Deras majestäters sysselsättningar, de där utgöra hufvudinne- hållet af deras lif.
» I allmänna drag » är här- vid ingen fras, utan bör tagas i bokstaflig mening.
Ty lätt inses, att i en uppsats af denna art det ej är möjligt ingå i några detaljerade be- skrifningar.
Drottningen vid sitt h a n d a r b e t e.
Efter m i d d a g e n i galleriet
IDUN 418 1895 alla bröst och binder nya kransar af minnets och hoppets skönaste blommor i hvarje bygd?
På hans skuldra hänger purpur- manteln.
Det är konun- gen- själf. » Innebörden af detta omdöme står icke allenast fast ännu, utan den har blifvit om möj- ligt än rikare.
Ty visst är, att i talekonsten är konung Oscar en mästare, som i vår litteratur in- tager ett af de mest fram- stående rummen.
XPorslirxsrximmet.
skrifter, som nu ha utkommit i icke mindre än sju stora band, vittna därom.
liar han ock lämnat den poetiska diktningen — utom i förut antydda hänseenden — har han där- för icke lämnat författarskapet på prosans om- råde, hvilket författarskap ju, det är allom bekant, ytterst nära tangerar poesiens, präg- ladt som allt, hvilket talas och skrifves af hans majestät, af skönhet och formfulländ- ning.
Vi sade, att konungens skriftställareverk- samhet är stor.
På tal härom torde få näm- nas, att det med visshet förljudes, att ko- nung Oscar nedskrifvit och fortfarande ned- skrifver memoarer af enskildt och politiskt in- nehåll, memoarer, som, livad det politiska be- träffar, ej äro af subjektiv karaktär, utan stöd- jande sig på och åtföljda af akter och fakta.
Dessa memoarer, som lära vara särdeles omfångsrika, skola i cn framtid helt visst lämna de mest intressanta upplysningar.
Och kan- ske finnas för kommande forskare också andra rika, ännu okända i skrift nedlagda skatter, i hvilka man får ytterligare tillfälle att beundra tänkaren, skalden, talaren och skriftställaren på tronen.
Näst studier och författarskap eller kanske rättare jämte detta odlar konungen konsten, eller, där han det ej gör, intresserar han sig för henne.
Konung Oscar är skald, och hos honom finnes en djup skaldeådra, ur hvilken kvällt fram diktskapelser, som bringa känslo- strängarne i andras bröst att vibrera.
Bland hans poetiska arbeten må i främsta rummet nämnas: Ur svenska flottans minnen, hvilken inlämnades såsom täflingsskrift till Svenska akademien och af densamma tilldelades andra priset.
På ett annat ställe i detta julnummer är infördt ett hittills otryckt poem, » Nordan- storm », från hans majestäts tidigare diktning.
Stor är den förtjänst konungen inlagt om musi- ken.
Såsom hertig var han i en följd af år preses i Musikaliska akademien.
Med skäl har denna tid blifvit kallad » Musikaliska aka- demiens gyllene ålder », ty under denna tid tog anstalten genom preses ' varma intresse och lifliga deltagande och verksamhet ett snabbt uppsving.
Och hans intresse, deltagande och verksamhet kunde blifva af så mycket mer in- gripande betydelse, som hans majestät själf är en genom musikalisk person.
När han sätter sig vid pianot, erfar man snart, hur konstnärligt han förstår att framlocka dess toner.
Såsom redan blifvit nämndt, spelar han utmärkt or- gel.
Sedan sin ungdom har han öfvat sång- konsten; och ännu har han tvänne gånger i veckan sångöfningar.
Man får stundom det höga nöjet höra honom sjunga, äfvensom se ho- nom ställa sig i sångares led och såsom stödje- pelare upprätthålla tenorstämman, ty hans te- norröst är fortfarande mycket väl bibehållen.
De grenar af konsten, hvilka konung Oscar ej personligen odlar, intresserar han sig varmt för.
Målare- och bildhuggarekonsten har sålunda i honom en varm beundrare och uppmuntrare.
Hans majestäts tafvelsamling, som 1887 räk- nade 800 nummer, har sedan ökats med bortåt 200.
De plastiska konstverken utgjorde sam- ma år 150 nummer; de hafva sedermera ökats med närmare 100.
På tal om målarekonsten må vi här erinra om de konstverk, som ut- göra plafondmålningar i slottets västra trapp- uppgång, emedan ju dessa målningar utgöra en af de sevärdheter, hvilka pläga väcka intresse — något som de ock i sanning förtjäna — • hos dem, som besöka hufvudstaden.
Dessa takmålningar äro efter en af konungen per- sonligen utkastad plan och på hans bekostnad utförda af professor Kronberg.
Beträffande de- ras innehåll torde vara öfverflödigt att utför- ligare orda, då detta genom förut offentlig- gjorda beskrifningar är allmänt kändt.
Hvad den arkitektoniska konsten angår, se vi konungens intresse därför, redan då vi in- träda i de norra och södra slottshvalfven, hvil- ka genom konungens tillskyndelse blifvit restau- rerade.
Synneiiigast framstår nu det södra hvalfvet på det praktfullaste sätt, sedan det blifvit fullbordadt, såsom den store Tessin tänkt sig det.
— Eikliga årliga summor ur egen kassa har konungen lämnat till restaurering af Drottningholms, men isynnerhet Gripsholms slott.
Beträffande det konstindustriella området äro konungens intresse och frikostighet icke minst i dagen trädande.
Hans majestät har varit outtröttlig att åter hopsamla de porslinsserviser som tillhört svenska kungliga personer.
Synner- ligast gäller detta den s. k. Gripsholmsservi- sen, om hvilken förut blifvit nämndt.
Åt möbelsamlingen har stor omsorg ägnats.
Uppköp af antika möbler så i smått som stort ha hvarje år skett.
Ar 1888 gjorde konungen inköp af en större samling taflor, möbler och konstindustriella föremål från Mälsåkers slott, uppgående till närmare 400 nummer.
Möbler- na och de konstindustriella föremålen omfattade omkring 250 nummer, de flesta mycket värde- rika ur svensk kulturhistorisk synpunkt.
Svenska staten äger en högst dyrbar sam- ling af väfda tapeter, till antalet 400 nummer.
Konstsamlingen och med den samlingen af väfda tapeter på de kungliga slotten i Sverige hafva under de senare åren varit föremål för en allt mer stigande uppmärksamhet så väl från svenska som utländska konstforskares sida.
Hvad de väfda tapeterna beträffar, inne- hålla de en sådan rikedom på äfven de ypper- sta konstverk, att de äro väl ägnade att väcka uppmärksamhet hos den mera ytlige betraktaren och att göras till föremål för konstvännens stu- dium.
Konung Oscar har inlagt den största förtjänst i tillvaratagandet, ordnandet och re- staurerandet af svenska statens samlingar af väfda tapeter.
Om ock numera, såsom blifvit uämndt, ko- nungen mera tillfälligtvis och stundom så att säga på lek slår sin lyra, hvilken, i följd däraf att det är så mycket annat, som tager konun- gens tid i anspråk, får stå obegagnad, ehuru alltid fullsträngad och stämd, så älskar han dock och är till skaldekonsten en varm vän och beundrare som få.
Ty sant är ännu, hvad han själf sjunger: » — — — — jag vill gästa i r y m d e r, dit b l o t t s å n g e n når. » Ar 1874 fällde en kompetent smakdomare — friherre L, de Greer — följande omdöme vid Svenska akademiens högtidsdag: » På svenska vältalighetens himmel se vi åtminstone en stjärna af första storleken stråla i ständigt ökad glans.
Hvem är talaren med de höga tankarna och de ädla orden, som eldar fosterlandskänslan i R ö d a salongen.
1895 På hans bekostnad är oek under utgifvande ett arbete af intendenten för konungens konst- samlingar, d:r John Bottiger, med titel: » Sven- ska statens samling af väfda tapeter ».
Af livad nu i allmänna hufvuddrag blifvit sagdt finna vi, att konungens tid hinner till för ovanligt mycket, men hur kan detta tillgå?
Ja, den frågan har mer än en gjort sig.
Hemlig- heten ligger däri, att konungen från ungdomen fått lära sig att alltid arbeta, att han har sin tid alltid väl och punktligt indelad och i allt iakttager en minutiös reda och ordentlighet, att han fortfarande aldrig är sysslolös, utan förstår att taga vara på hvarje flyende minut.
Såsom ett exempel på, huru konungen tager vara på tiden, må anföras, att, om han i nattens sona timme ännu känner sig äga några krafter kvar, han efter de oundvikliga göromålen — hvar- om redan nämnts, såsom underskrifvande af ex- peditioner m. m.
— sätter sig ned och be- gynner ett bref, ehuru han vet, att han ej hin- ner fullborda det, detta i af- sikt att hafva så mycket som möjligt undan- gjordt till mor- gondagen, som kommer att lika strängt som van- ligt upptaga hans tid.
Hvad beträf- far hennes ma- jestät drottnin- gens sysselsätt- ningar, så haf- va vi redan sagt ej så litet där- om.
En af de förnämsta, utom hvad förut blifvit nämndt, rör hemmet.
En hvar inser, att det skulle vara omöjligt för henne att gripa in i en vanlig husmoders åligganden, så.
omfattande som det kungliga hushållet naturligen är, hvarom vi nedan skola vidare nämna.
När vi hafva sagt hemmet, så mena vi hem- mets klenoder • — barnen.
Att älska och upp- fostra sina barn, det har legat drottningen mest om hjärtat.
I ett annat sammanhang få vi tillfälle att vidare tala härom.
Vi få då ock tala om ännu en af drott- ningens älsklingssysselsättningar, den som näst barnens uppfostran varit och är henne kärast: hennes varma intresse för välgörenhet och sjuk- vård.
Böcker älskar hennes majestät, och hon läser mycket.
Den litteratur hon älskar mest är den engelska, och däraf sysselsätter hon sig helst med, förutom den religiösa, den biogra- fiska, hvilken hon med förkärlek studerar.
Historiska arbeten och skönlitteratur återfinnas i icke ringa grad representerade i hennes dag- ligen begagnade bibliotek.
Nämndt är redan, att drottningen flitigt studerar tidningspressen och håller sig fullt k jour med dagens frågor på alla områden, Pianinot i hennes skrifrum I DUN står långt ifrån till prydnad blott, utan begag- nas ofta af hennes majestät.
Hvad praktiskt arbete angår, sysselsätter sig drottningen, då hennes hälsa och krafter det tillåta, med handarbete.
Utöfvandet af målar- konsten är henne ej främmande, om det ock numera inskränker sig till konstnärlig teckning.
I detta ordet » numera » ligger uttaladt, att härutinnan som i hela hennes majestäts lif ytterst väsentliga förändringar skett i följd af hennes sjukdom och sedermera mindre till- fredsställande hälsa, hvilket allt i betydlig grad hämmande inverkat på hennes verksamhet.
Hvad angår innehållet af deras majestäters lif, så må ännu ett ord nämnas, ett ord be- träffande den religiösa sidan däraf.
Bekant är, att drottningen, så länge hennes hälsa det tillät, var en flitig kyrkobesökerska.
Nu lägger hennes sjuklighet helt och hållet hinder i vägen därför.
Hon måste hålla sin gudstjänst på sina rum, och konungen läser ofta predikan för henne.
sin art.
De hafva med andra ord lämnat dem frihet inom den sanna frihetens råmärken.
I det tal konungen höll till sin äldste son på hans myndighetsdag heter det: » Du har haft förmånen af den ömmaste, den förträffli- gaste moders vård och föredöme. » Härvid så- som vid så många andra tillfällen tillskrifver konungen sin gemål den mest inflytelserika delen af sönernas uppfostran.
Och ehuru vi ingalunda kunna underlåta att påpeka, hur väl- signelserikt och lyckligt det är att hafva en sådan till sinnet upphöjd, fullödigt bildad, för allt vaken och intresserad fader, som våra konungasöner hafva, så är dock det sam- stämmiga omdömet från alla som äga förmå- nen att närmare känna förhållandena det, att en sådan moder, som vår drottning varit och är, _ är det svårt att finna, och att hon i det hänseendet framstår såsom ett mönster.
Rikt utrustad som hon är både på hufvu- dets och hjärtats vägnar — en rikedom utvecklad ~ " - " • " " ' och renad ge- nom grundlig och mångsidig bildning och rik lifscrfarenhet — begåfvad med ett skarpt, genomträngan- de förstånd,.
med omutlig rättskänsla samt starkt ut- präglad själf- ständighet och fasthet i åsik- ter, i sitt hem alltid lugn och ytterst samvets- grann, utrustad med ett gläd tigt lynne, som fördrifver all mulenhet om- kring sig, vär- dig och ädel, men okonstlad i allt sitt upp- trädande, varmt och innerligt / Blåa.
s a l o n g e n, Hans majestät konungen ser man för öfrigt ofta på den kungliga tribunen vid gudstjänsterna i Slottskyrkan — Den h. nattvarden mottaga deras majestäter jämte den kungliga familjen i drott- ningens våning.
Om morgonen vid den ge- mensamma frukosten betrakta de ofta tillsam- man ett bibelspråk.
Hvad bönen, det stilla be- grundandet och betraktandet angår, följa de skriftens ord: » När du beder, så gå in i din kammare. » De kungliga föräldrarnes förhållande till sina barn.
Rikt är det fäderne- och mödernearf natu- rens arfsföljd utskiftat åt vårt.
konungapars barn.
Och hvad naturen i så måtto skänkt dem, det har med den största omsorg och vi kunna säga på ett sant pedagogiskt sätt ammats upp af föräldrarne.
De ha noga studerat sina söners kynnen och efter detta studium låtit hvars och ens individuella anlag utveckla sig efter fei gudfruktig, utan allt from- leri, har hon alla förutsätt- ningar att vara, hvad hon är — en moder, som tjänar alla mödrar till föredöme.
Så snart prinsarnes bokliga uppfostran, som man säger, började, anförtroddes de åt lärare af god och bepröfvad art. Någon tid bevistade de » Beskowska skolan ».
Under denna tid be- handlades de som vanliga skolgossar; de infunno sig i vanlig tid i skolan, buro själfva sina skol- väskor, deltogo i de andra gossarnes ystra lekar.
Därefter erhöllo de jämte några jämnåriga kam- rater från denna skola undervisning i hemmet i » Palais-skolan », såsom den af läraren benämndes.
Under skoltiden lade de höga föräldrarne ej allt på skolan eller lärarne, utan följde och öfvervakade själfva noga gången och resultatet af undervisningen.
Vid.
de flesta undervis- ningstimmarne i hemmet var hertiginnan själf närvarande.
Och båda makarne hade djupgå- ende och allvarliga öfverläggningar med lärarne angående barnen och undervisningen.
Men voro föräldrarne med sina barn i allvar, så voro de det ock i deras lek.
Det var ej ovanligt att se hertigen och hertiginnan inbegripna i yran- de » lek och ras » med de unga prinsarne.
IDUN 420 När sjukdom var å färdc, hvilket ofta nog inträffade, ej minst hvad den äldste sonen angiek, lämnades de ej i läka- rens, uppvaktningens och betjä- ningens händer, utan då satt modren vid deras bädd och gick, då två eller flere samtidigt voro sjuka, från bädd till bädd ej blott under dagen, utan ock under nattens timmar.
Genom vistelse vid universi- tetet i Ilpsala och genom resor » fullbordades », som en oegent- lig term lyder, de kungliga sö- nernas uppfostran.
Att hvar- ken de själfva eller deras höga föräldrar ansågo den fullbordad, därom vittna sönernas alltjämt fortgående studier på egen hand, hvar och en i sin genre.
De äro nu alla vuxne män, konungaparets söner.
En rik frukt hafva föräldrarne själfva i den hängifvenhet och förtroende, livar- med deras barn söka återgälda den uppoff- rande kärlek, den trogna omvårdnad och om- siktsfulla uppfostran, som kommit dem till del.
En rik frukt hafva de ock däri, att deras söner äro sådana, att de kunna tjäna till efter- följansvärda exempel för hvarje uppväxande yngling i de förenade rikena.
Deras lif bär ej njutningslystnadens, utan arbetsifverns prägel.
De äro, som sagdt, vuxne män nu och hafva redt egna hem.
Det gamla hemmet är dem dock fortfarande kärt.
Räcker tiden ej till, upp- tagen som den är af arbete för dem alla, för längre sammanvaro mellan föräldrarne och bar- nen, så är dock, då de befinna sig i hufvudstaden, hvarje söndag anslagen därtill.
Familjemiddag intages då af hela kungliga familjen, än i det gamla hemmet, än hos någon af prinsarne, hvar- vid äfven de yngsta medleinmarne äro närva- rande.
Fortfarande stå alla.
konungens söner faders- hjärtat lika nära, men naturligt är, att sam- varon med kronprinsen upptager jäm- förelsevis längsta tiden, i det konungen städse med honom såsom tronföljare öfverlägger om sina regeringshandlingar.
Varmt och innerligt äro deras ma jcstäter fastade vid sina barnbarn.
Och med anledning af kronprinsessans vi- stelse utomlands, i följd af hennes sjuk- dom, har så väl konungen som drott- ningen kärleksfullt intresserat sig för vården om sina sonsöner.
Konungens tid är, såsom visats, till det yttersta upptagen, men alltid • finner han några stunder att ägna åt sin äldste sons söner.
Och det är för dem högtidsstunder, då de få vistas hos » farfar », såsom de enkelt och naturligt kalla konungen.
Då får man se den nu ej till åren unge, men till sinnet fortfarande ungdomlige fursten som en yngling tumla om med sina älsklingar.
Barnkär, såsom han är, finner han alltid häri ett stort nöje; och vid de barnbjud- ningar, som » småprinsarne » stundom få hafva, är det ofta farfar, som ordnar och tar verksam del i leken.
Hofstaten, honungens stab och deras majestäters uppvaktning.
Hans majestät konungens hofstat utgöres af: riksmarskalken, öfverstekammarherren, öfverhof- stallmästaren, öfverhofjägmästaren, öfverstekam- marjunkare, förste hofmarskalken, förste hof- 1895 Konungaparets förhållande till sin uppvaktning har varit och är prägladt af den största hjärt- lighet och förtrolighet.
Det fin- nes ord som heta » hofkabaler » och » hofintriger ».
Dessa ord äro icke på det mest aflägsna sätt tillämpliga på vårt hof.
Där går allt stilla, lugnt, vänskaps- fullt och innerligt tillväga.
In- för personer af så upphöjd ka raktär som deras majestäters och med den skarpa blick, de äga för att välja sin omgifning, måste allt som de anförda or- den innebära försvinna.
I hvarje familj har man att taga hänsyn till tjänarne.
Så skola vi ock göra hvad den kungliga familjen angår och säga några ord om Drottilingen s o m ordförande.
stallmästaren., hofstallmästaren, chefen för lians majestät konungens hofförvaltning, ståthållaren på Stockholms slott och de kungliga lustslot- ten, öfverceremonimästaren, kabinettskammar- herrarne — sex till antalet —, konungens lä- kare, handsekreteraren, ceremonimästaren, vice ceremonimästaren, förste hofintendenten, inten- denten för konungens konstsamlingar, biblio- tekarie, kammarjunkare, kammarpage.
Konungens stab består af: förste adjutan- ten och chefen, öfveradjutanterna och adjutan- terna, 12 till antalet.
Hennes majestät drottningens hofstat utgöres af: öfverhofmästarinnan, statsfruarna, hoffrök- narna, kammarherrarne, sex till antalet, läkaren, kammarpagen.
Af dessa höra nu till konungens uppvaktning en kabinettskammarherre (då dessa äro sex, tjänst- göra de hvar och en två månader om året) och en adjutant (och då dessa äro till antalet tolf, tjänstgöra de en månad hvar om året).
Härtill kommer en norsk adjutant.
Drottnin- gens uppvaktning består af någon af statsfru- arna, livilka alternerande tjänstgöra, samt af hoffröknarna.
Efter den för hennes majestät smärtfulla förlusten af kammarfröken Märta Eketrä har ingen i hennes ställe blifvit ut- nämnd.
Dessa perso- ner, som höra till deras majestäters uppvaktningar, bo under sin tjänstgöring på slottet och till- höra den förtro- liga familjekret- sen.
I deras säll- skap intaga ko- nungen och drott- ningen sina mid- dagar ochtillbrin ga sina aftnar.
Medan prinsarne vore små och hade sina lärare, tillhörde dessa också denna krets, till hvilken fort- farande, utom förste hofmarskalken och lä- karne, räknas några andra personer, bundna vid hans majestät genom vänskap, knu ' ten i ungdomsåren, af honom och hennes ma jestät skattade och värderade.
Konungaparets personliga betjäning.
Hans majestät konungens utgöres af en kammartjänare, två garderobslakejer och en lifjägare.
Hennes majestät drottningens består af en kammartjänare, två garderobierer och en löpare.
För de särskilda våningarna äro dessutom an- ställda våningsvaktmästare och lakejer.
Att alla dessa och synnerligaste de, som utgöra den personliga betjäningen, äro valda med stor omsorg är naturligt.
Och att ingen af dem, som haft lyckan erhålla en sådan plats, icke skattar sig lycklig, därom kan den, som skrifvit detta, bära vittne.
Deras majestäter äro för sina tjänare, hvad hvarje husbonde och matmoder bör vara.
Kunna de i förhållande till sina barn fram- ställas såsom mönster, kunna de det ock be- träffande sina tjänare.
Dessa gråna också i deras tjänst, och de gamle bland dem tala med fuktade ögon om sitt höga husbondefolks vän- lighet, hjärtlighet och omtanke.
Äro de gifta, intressera de sig för deras familjeförhållanden; för hvarje familjens barn insattes en bestämd summa i lifränte-och kapital-försäkringsanstalten.
När tjänarne ej orka fullgöra sin tjänst längre, I konungens rökrum.
IDUN 1895 skyddshem ».
I egen- skap af beskyddarinna och ordförande i hem- mets styrelse vårdar drottningen själf dess angelägenheter, för hvil- ka hon alltid hyst stort intresse.
Hon är vidare beskyddarinna för » Säll- skapet för inrättande af småbarnsskolor » samt för » Sällskapet för den lappska missionen ».
Äfven en del välgören- " hetsmrättningar i landsorten och i Norge har hon jämte konungen främjat genom be- skydd och penningebidrag.
Därjämte har hon varit den le- dande i många komiteer och upp- rop till insamlingar inom både Sverige och Norge.
Detta jämte mycket annat är hvad man genom pressen och andra i tryck tillgängliga upplysningar känner.
Men hur mycken välgörenhet öfvas ej af deras maje- stäter, hvilken man i det offentliga ej vet om.
De summor, som så bortgifvas, få ej nämnas, men så mycket torde få sägas, att de äro myc- ket stora, större än någon anar.
Finge man bläddra i chefens för konungens hofförvaltning räkenskaper, skulle man förvåna sig öfver den mängd pensioner, konungen utbe- talar.
Dessa pensioner äro dels sådana, som konungen personligen iklädt sig att betala, dels sådana, som han tagit i arf från sina före- trädare.
Det finnes ännu pensionstagare från Karl X I V: s tid, många från Oskar I:s och Karl X V: s.
Likaså skulle man förvåna sig öfver den mängd af fromma och milda stif- telser, till hvilka från konungen årliga bidrag, större och mindre, lämnas.
I Stockholm torde knappt någon sådan finnas, som ej njuter hans understöd; och till dessa komma många landet rundt.
Sångstund, för professor Hallström, lämnas dem betryggande pensioner.
Deras barn hjälpa de till platser.
Aftider en manlig tjä- nare, som är familjefar, lämnas åt änkan och de minderåriga barnen pensioner.
Alla i deras majestäters tjänst anställde jämte deras famil- jer hafva under tjänstetiden fri läkarevård och fria niedikamenter.
För deras bästa, som inom slottet hastigt insjukna, hafva, tills de kunna afföras till sjukhus, inrättats tvänne sjukrum, som alltid stå redo.
För de nödlidande.
Vårt konungapars intresse för och utöfvande af välgörenhet — ja, därom skulle kunna skrifvas mer än mycket.
V i måste dock här- vid, såsom i månget annat, skrifva med åter- hållen hand.
Själf hemsökt af sjukdom och lidande, har drottningen städse visat sig äga ett varmt klap- pande hjärta för sjukdom och nöd.
Åt den beståndande minnesvård hon rest sig i det af henne grundlagda » Sofiahemmet » och det där- med förenade » Hemmet för sjuksköterskor » har Idun på sin tid ägnat uppmärksamhet och utförlig redogörelse, hvarför vi här ej anse oss behöfva ingå på några detaljer angående dessa storslagna, allmänt kända stiftelser.
I egen- skap af beskyddarinna har hon tagit verksam del i förhandlingarna inom styrelsen för » Kron- prinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn ».
Lifligt har hon intresserat sig för » Föreningen Röda korset » samt » Samaritföreningen i Kri- stiania », många andra föreningar att förtiga.
Bildningssökande ynglingar och unga flickor understödja deras majestäter många.
Mången officer så till lands som sjös har konungens frikostighet att tacka för sin framtid.
Mången lärarinna har att tacka drottningen, för att hon 421 är hvad hon är.
Hvarje år hafva deras maje- stäter vid undervisningsanstalter flere skydds- lingar.
Och om vi träda in i barnuppfostringsan- stalter, lyssna efter här och hvar ute i byg- derna, skola vi få höra, att det finnes många fattiga, värnlösa barn, som stå i största tack- samhetsskuld till landets fader och moder.
Till denna välgörenhet kommer den, som utöfvas mera tillfälligtvis.
Från stad och land anropas deras majestäter af hjälpsökande.
Och man kan godt säga, att ingen, sedan han efter ompröfning befunnits förtjänt af understöd, lämnas ohulpen.
Understöden lämnas dels i form af direkta penningeunderstöd, dels så, att synnerligen drottningen gör uppköp af fär- diga arbeten, företrädesvis sådana, som kunna användas till bortgifvande.
Dessa uppköp göras i synnerhet från mycket fattiga och naturligen i syfte att framför allt be- reda arbetsförtjänst.
Förutom sådana ansökningar, som.
inkomma från alla håll inom landet, infinna sig hvarje audiensdag många hjälpsökande och erhålla penningeun- derstöd.
Och dessutom är hvarje sådan audiensdag en viss summa an- slagen att utdelas till gamla uttjänte * militärer.
Naturligt är, att deras majestäter ej personligen kunna utöfva sin storar- tade välgörenhet.
Den sker till stor del genom dem, som tillhöra uppvaktningen, hvilka samvetsgrant föredraga hvarje supplikants an- hållan och söka skaffa upplysningar om deras personer och förhållanden.
Men dessutom haf- va deras majestäter en person, hvilkens ute- slutande uppgift det är att i den enskilda välgörenhetens utöfvande vara deras synliga, kjälpräckande hand.
Därmed är dock ej ute- slutet, att den hjälpsökande i vissa fall får före- träde hos de höga gifvarne själfva, hvarvid de röna den största vänlighet och den hjärtligaste uppmuntran.
Vi hafva nämnt, att konungens älsklings- sysselsättning är lärda studier.
Vid tal härom är naturligt, att tanken lätt faller på För de nödlidande i Stockholm har drott- ningen redan som hertiginna visat varmt intres- se.
Från henne och några damer, som hon samlade omkring sig, leder Fruntimmersskydds- föreningen i Stockholm sitt upphof.
Den bör- jade utöfva sin verksamhet inom Kungsholms församling.
Nu har den, såsom för hufvud- stadens damer är bekant, grenat ut sig öfver hela Stockholm.
Vid deras majestäters kröning liksom äfven vid deras silfverbröllop skänkte de betydliga summor, hvilkas ränteafkast- ning årligen skall, enligt skyddsföreningens när- mare bestämmelse, utgå till bildandet af lif- räntor åt fattiga barn.
År 1878 skänkte hennes majestät ett betydligt belopp såsom grundfond till bostadshus åt fattiga arbetare, där de mot billig hyra skulle erhålla lägenheter, hvar- efter den behållna af kastningen skulle till- falla det af henne 1861 grundlagda » Hemmet för frigifna kvinnor », numera » Drottningens K o n u n g e n 1 biljardrummet.
i DU N 422 Konungens bibliotek.
Detta är icke att förblanda med kungl.
biblioteket, beläget i Humlegården.
Synner- ligast medan detta, som är statens, ännu hade sin lokal i slottets nordöstra flygel, förväx- lades det ofta med konungens enskilda bib- liotek.
Här är nu fråga om detta senare.
Det är inrymdt i nordvästra flygeln i trenne af de rum, som tillhörde Karl X V: s våning.
Det innersta af dessa rum är därjämte konun- gens sångrum, där han, enligt hvad blifvit nämndt, idkar sina sångstudier.
Liksom hvarje mångsidigt, väl ordnadt biblio- tek företer också detta något ärevördigt och imponerande; man känner sig omgifven af forn- tidens och nutidens skapande andar på den intellektuella odlingens område.
Två gånger i veckan ser man hans majestät med sin höga, imponerande gestalt och sin intelligenta blick vandra omkring bland sina vänner, böckerna, af hvilka han ej blott känner titlarne, utan hvilkas innehåll han är nogsamt förtrogen med, enligt hvad förut blifvit sagdt.
Att detta bibliotek är stort, väl försedt och ordnadt, och att det innehåller rika skatter, är naturligt.
Till högst väsentlig del är det bildadt af konung Oscar.
Hans höga moder ägde ett stort, välordnadt bibliotek; men detta gick i arf till kronprinsen.
Konungens broder, Karl X V, ägde ock ett särdeles rikhaltigt bibliotek.
Detta gick i arf till Karl X V: s dotter, kron- prinsessan af Danmark.
En del däraf är nu i hennes, en del i kungl.
bibliotekets, en del i konungens ägo.
Biblioteket utgöres i närvarande stund af omkring 25,000 band.
Bokinköpen, till hvilka årligen är anslaget ett belopp af 3,000 kronor, bestämmas på bibliotekariens föredragning af konungen själf.
Förutom de årliga inköpen riktas biblioteket ock genom presenter från in- och utlandet.
De skatter, det innehåller, använder dock icke konungen för egen räkning blott.
Det är medgifvet för alla vid hofvet anställda, från den högste till den lägste, att erhålla lån där- ur, ett medgifvande, hvilket ock flitigt begag- nas, icke minst af betjäningen.
Bibliotekarien äger ock tillåtelse att lämna lån ur biblioteket åt utom hofvet stående personer.
För dem af garnisonen, som äro kommenderade såsom ordonnanser, finnes ett särskildt bibliotek.
Om vi hittills vistats i de kungliga gemaken, om vi vågat ställa oss i de höga personernas närhet och skildra något af deras lif och verk- samhet, skola vi, sedan vi i största korthet nämnt något om riksmarskalksämbetet, kungl.
hofförvaltningen och ståthållareämbetet på Stock- holms slott, stiga ned i kök och källare m. m., sysselsätta oss med, som man säger, hemmets prosa, ehuru nog däri kan ligga och läggas litet poesi, låt också vara endast hvardags- poesi — ej från vår, utan från en husmoders sida • — med ett ord nämna något om det kungliga hushållet.
Högsta styrelsen inom de svenska hof- - » ^staterna utöfvas af riksmarskalks- ' Alm&gt;Jvämbetet, hvars chef är riksmarskal- ken, och under hvilket hör ett särskildt kansli samt, bland annat, förvaltningen af de kungliga lust- | \ flotten.
De å första hufvudtiteln uppförda anslagen uppbäras af chefen för konun- Syens hofförvaltning, hvilken uppgör årligt i förslag till budget för hela hofhållningen boch verkställer alla utbetalningar i öf- 7 v verensstämmelse därmed.
Att det kungl.
slot- tet och de af den kungliga familjen dispone- rade, staten tillhöriga byggnader kräfva om- och tillbyggnader, restaureringar m. m., att inom slottet måste finnas tillsyn och bevakning samt brandväsen, en ordnad lys- och renhåll- ning, att det måste vara sörj dt för uppvärm- ning etc, är klart.
För allt detta svarar ståt- hållaråmbetet på Stockholms slott, hvars chef är ståthållaren, och under hvilken sorterar slotts- byggnadskontoret, slottsfogden, brandmästaren och alla dem underlydande.
Det kungliga hushållet.
Naturligen kunna icke deras majestäter taga den befattning med det stora hemmet i konunga- borgen, hvad beträffar värdskap, ekonomi o. a. d. som en vanlig husfader och husmoder; det förbjuda ställning, tid och krafter, och det skulle för öfrigt vara rent omöjligt, stort och vidtomfattande som det är, detta hem.
I deras stad och ställe står härutinnan för- ste hofmarskalken.
1895 ningar och tillse, att de bli utförda.
De ha öfverinseende öfver taffeln och sörja för, att serveringen blir ordningsfullt och noggrant ut- förd, uppsätta därjämte bjudningslistor m. m. efter hofmarskalkens order.
Under förste hofmarskalken sortera: ekono- mikontoret, köket, konditoriet, vinkällaren, silfvermagasinet, linnemagasinet och fatburen samt husgerådskammaren.
Vi skola nu nämna något om hvart och ett af dessa områden.
Ekonomikontoret förestås af en förvaltare, som till sitt biträde har en ekonomibokhållare.
I detsamma är ock anställd en skafferibetjänt.
När man inträder i detta kontors lokal, får man nära nog det intrycket, att man inkommit i en handelsbod.
Fack, lådor, diskar, vågar och annan en speceriaffär tillhörande inredning finner man där.
Ekonomikontoret utgör också i viss mån det kungliga hushållets förrådshus.
Hit inlevereras nämligen af det inköpta alla specerier, mjöl, gryn m. m., ljus o. s. v. — fisk, kött, grönsaker o. d. levereras till skaffe- rierna — och härifrån utväges och utmätes, hvad som behöf ves, enligt rekvisition af köks- mästaren.
Alla uppköp göras af förvaltaren och köks- mästaren i samråd, hvarvid förvaltaren svarar för betalningen, köksmästaren för varans god- het.
De mest noggranna räkenskaper föras; skarp kontroll utöfvas.
Såsom blifvit sagdt, upplämnas alla räkningar å hofmarskalkskon- toret till granskning.
Alla uppköp betalas kon- tant, för så vidt icke kontrabok är uppgjord med de respektive handlandena, hvilken bok då månatligen betalas.
Större förråd af varor hemtagas i allmänhet ej, förutom af kaffe, konser- ver, inlagda frukter och sylt.
Alla varor (utom inlagda frukter) köpas hos handlande i Stockholm och lands- orten.
Och så komma vi till Det kungliga köket.
K o n u n g e n VXt eitt promenera.
Det är han, som, naturligen efter befallning af och i samråd med deras majestäter, inbjuder till middagar, supéer och fester, och han som tager emot gästerna.
Det är han som är chef för alla till det kungliga hushållet hörande af- delningar, och som utöfvar husbondeväldet öfver där anställda.
Det är också han, som sköter den husliga ekonomien.
Ett stort och högst maktpåliggande värf är honom således anför- trodt.
Det kungliga hushållets penningekälla är konungens hofförvaltning, dit ock det kungliga apanaget, som nyss nämndt, inlevereras.
Det kungliga hushållets alla trådar samman- löpa i hofmarskalkskontoret.
Därifrån utdelas alla order, dit inlöpa, där granskas alla räk- ningar, där göras alla utbetalningar för hus- hållet, där sammanföras alla dess räkenskaper — allt af hofkamreraren.
Räkenskaperna re- videras sedan i konungens hofförvaltning.
Utom den räkenskapsförande och penninge- utbetalande hofkamreraren har förste hofmar- skalken till sitt biträde hof kvartermästaren och hoffuriren.
Dessa äro mellanhänder mel- lan förste hofmarskalken och de under denne lydande, som delgifva hofmarskalkens befall- Nedskrifvaren häraf har naturligen vid beskrifningen af detta som af mycket an- nat, som tillhör hushållets område, intet annat att göra än bereda Iduns älskvärda läsarinnor på, att de bli besvikna — och bedja om tillgift härför.
Men under förhoppning om sådan, och då köksmästaren förklarat, att han nog kan laga maträtter, tillreda såser och soppor, men ej tillreda någon beskrifning angående det kungliga köket, så kryddad, att den kunde behaga eder, fån I nu taga emot en beskrifning om och på detsamma, så god vi kunna åstadkomma den.
Det kungliga köket förestås af köksmästa- ren.
Där äro anställda bland andra en fransk kock och öfrig nödig kökspersonal.
Vid stora fester, såsom vid konungens födelsedag, större middagar och andra tillfällen, då deras majestäters gäster utgöra ett större antal än vanligt, är personalen naturligen för- stärkt.
Utom chefskapet i köket och få i - hvad vi redan nämnt är köksmästa- rens uppgift att uppgöra bordhållningen för hvarje dag.
På konungens resor är han för det mesta honom följaktig.
Och nu, om I det önsken, skola vi göra ett kort besök i köket.
Från södra hvalfvet gå vi in i den mot väster löpande korridoren och träda från denna in i ett stort rum med trenne 4
IDUN 1895 I silfverixiageisinet.
fönster, vettande utåt Slottsbacken.
Till höger vid inträdet ha vi tre diskrum.
Väggarna i kö- ket äro » dekorerade » med glänsande kökskärl af koppar: kastruller, formar m. in.
m. m. i smakfulla mönster.
Midt på golfvet står en stor järn- spisel med sex kokhål förutom en cistern för varmt vatten.
Mellan tvänne af fönstren in- vid väggen finnes också en spisel, försedd med fyra kokhål.
Innanför detta stora kök ligger åt öster ett mindre.
Då vi träda genom dör- ren till detta, kunna vi icke undgå att lägga märke till tvänne jättemortlar, den ena af röd marmor, den andra grön, stående en i hvardera rummet.
I det inre köket står till höger ett bakbord (ehuru det ej användes för sitt ur- sprungliga ändamål, ity att bakning ej sker inom slottet, allt bröd köpes); detta är nog säreget i sitt slag.
Det består nämligen af en väldig polerad, utmärkt vacker granitskifva, så stor som ett bord för omkring 10 personer.
I ett af hörnen (det sydöstra) ha vi en spisel, enkom afsedd för större stekar, och öfver den- samma en maskin för stekvändning.
Väggen midt för den dörr, genom hvilken vi inträdde, upptages af tre väldiga stekugnar.
Förutom dessa kök finnes ett reservkök, liggande nära intill det dagligen begagnade.
Detta reservkök användes vid mycket stora fester.
I hvardagslag går allt lugnt och stilla sin gång härinne.
Men naturligen råda stor ifver och brådska, då en större fest står för dörren, såsom t. ex. konungens födelsedag, vid hvilken omkring 2,500 gäster skola bespisas, och då förvisso ingen behöfver gå hungrig från bordet.
Naturligt är att en hel del därvid måste undangö- ras på förhand.
Tillredelserna taga sin början vid pass åtta dagar före festen och måste sedan för- siggå med rastlös ifver.
Alla kalla rätter och allt, som på förhand kan iordninggöras, till- rustas och uppställes dels i ett större skafferi midt emot köket, dels på hyllor i köken.
Men, frågen I, hur kunna de varma rätterna hållas varma, då köket ligger så långt ifrån de kungliga våningarna och maten alltså måste bäras genom långa, kalla korridorer, tills den kommer på bordet?
Jo, det finnes i mat- salens närhet serveriugsrum (eller ock anord- nas sådana rum).
I dem stå spritkök, öfver hvilka rätterna hållas vid sin vederbörliga värme.
Och hvilka bespisas från det kungliga köket?
De kungliga personerna själfva naturligtvis, de- ras uppvaktning, de till hofvet inbjudna samt alla, som äro anställda i köket — för öfrigt inga andra.
Till köket höra naturligen skafferier.
Vi ha redan nämnt ett — beläget midt emot köket.
Där förvaras i stora islårar hvad som går åt för dagen.
Ett annat finnes ock, i hvilket förvaras större partier kött och grönsaker.
I närmaste sammanhang med köket står konditoriet.
Det förestås af en förestånderska och en konditori jungfru.
Denna afdelning af det kungliga hushållet har af ålder haft detta namn, ehuru det nu- mera ej är något konditori i vanlig mening, alldenstund samtliga konditorivaror och desser- ter levereras af hof konditorn, som är bosatt utom slottet och drifver konditorirörelse i vanlig mening.
Konditoriafdelningen har med konditori i vanlig mening blott det att göra, att där uppläggas och därifrån afhämtas alla desserter.
Konditoriets uppgift förutom den nämnda är att verkställa kokning af kaffe, te och choklad.
Och det är ingen ringa uppgift.
Vi behöfva blott här, såsom vid beskrifningen af köket, tänka på konungens födelsedag.
Att laga te för ett par tusen personer och kaffe för lika många för en enda afton vill minsann ej säga så litet.
Konditoriet har för kokning af kaffe m. m. ett kök, försedt med tvänne spislar af aktningsvärd storlek.
Men följen mig nu från detta kaffekök öfver ett mindre rum in i ett mycket stort sådant.
Det upptages till hela sin längd af två väldiga, jämnlöpande bord.
Hvilka läckra desserter stå icke här uppradade vid större fester!
Och hvilken rad af kaffebrickor efterträda icke sedan desserterna 1 Allt detta måste vi dock för till- fället endast tänka oss.
Men hvad vi ej behöfva tänka oss, utan hvad vi verkligen kunna se — det är allt, hvad till serverande af kaffe, te och choklad hör.
Se då till höger, när ni trädt in genom dörren, hvilka utomordentligt smakfulla, vi skulle vilja säga läckra kaffekoppar!
De äro smakfulla alla, men se särskildt på de där kopparne och faten, hvilka se ut som vore de af renaste guld.
De äro nog af porslin, men öfverdragna af verkligen rent guld.
Och se på alla de öfriga.
Å h!
de äro utsökta.
Man är rädd att taga i dem af fruktan, att man skulle kunna tappa dem.
Visst är att kaffet smakar utmärkt ur dem.
Och gå vi så framåt förbi dessa dyrbarheter, möter oss en hel bataljon af kaffe- pannor, från stora ärevördiga åtta kannors — till sådana af myc- ket blygsamma dimensioner.
Och så ha vi hela rader och dussin af silfverkaffekannor, gräddkannor.
I stora skåp lig- ga dussintals teskedar i smak- fulla mönster.
Men så ber jag eder stanna och se på kaffebrickorna, alla af silfver.
Den artiga föreståndarinnan tillåter eder nog att känna på deras tyngd.
I skolen nog erkänna, att det fordras rätt starka armar att bära omkring en sådan bricka, fullsatt med tillbehör, då I fån upplysning, att det finnes brickor, som väga öfver 13 skålpund.
423 När vi lämna konditoriet, är det mycket lägligt att göra en titt ned » i djupa källar- hvalfvet », i den Kungliga vinkällaren.
Denna förestås af en munskänk, som till- sammans med förvaltaren i ekonomikontoret handhar vinförrådet.
Till medhjälpare har munskänken två källarbetjänter och två källar- drängar.
Vinkällaren är belägen i sydöstra slottshörnet, tvänne trappor ned, och består först af ett väldigt hvalf, hvarest vintappnin- gen sker, och vidare af ett stort högt hvalf, med å hvardera sidan belägna fyra celler, om vi så få uttrycka oss, ehuru hvar och en är stor som en sal.
Å väggarna rundt om ligger i fack upplagdt det buteljerade vinet.
Att där finnas ädla och dyrbara viner, att den, som ser- verar, med stolthet kan nämna årgångar af aktningsbjudande årtal, behöfver ej nämnas.
I ordning ha vi nu att nämna något om Silfuermagasinet.
Detta ' förestås af förste taffeltäekaren.
Till biträde har han andre taffeltäekaren, två silf- verknektar och två silfvertvätterskor.
Vid inträdet i silfvermagasinet måste man förundra sig öfver de stora rikedomar, som äro samlade i de tre oansenliga rum, som utgöra dess lokal.
Någon beskrifning öfver dess skatter af mera uttömmande art är omöjligt här lämna, det skulle kräfva en uppsats för sig.
Vi måste låta oss nöja med att blott framkalla en aflägsen aning därom.
Förrådet utgöres dels af kronsilfret (tillhö- rigt staten), dels hans majestät konungens silfver.
För det förra ansvarar husgerådskammaren, för det senare förste hofmarskalken.
Hvad kronsilfret beträffar, består det till sin dyrbaraste del af den s. k. guldservisen (äkta förgylldt silfver).
Denna härleder sig från Gustaf III:s tid.
Om vi nämna, att ett blomsterställ (nytt, skänkt af Oscar I I till kronsilfversamlingen) representerar ett värde af 10,700 kronor, och att samlingen bland mycket annat består af två mycket stora, två medel- stora och tvä mindre skålar, åtta fruktskålar och fyra bonbonnierer, förstår en hvar, att denna servis äger ett ovanligt högt värde.
En hvar, som besöker det kungliga slottet, har tillfälle att se ett par pjäser af denna servis.
Vi hafva nämnt därom, då vi beskrefvo drottnin- gens matsal.
Till kronsilfret hör vidare silfver servisen i rococostil.
Utom mycket, som måste förbigås, I konditoriet,
I DU N 424 I kungliga matsalen eller i galle- riet två trappor upp, ställda på det artistiskt dukade bordet, belysta af elektriskt ljus, te de sig naturligtvis ännu ståt- ligare.
Vi sade nyss, att vi skulle tala om vapenduktyget.
Detta löfte skola vi nu infria, i det vi nämna några ord om köket.
består den af sexton mycket stora skålar i olika mönster, åtta kandelabrar, sexton fruktställ, Linnemagasinet sextio ovala och femtio runda fat af olika storlekar, sex dussin tallrikar, soppskålar, Dess förestånderska benämnes oldtfru.
Hon legymkastruller, saltställ, bordsilfver af olika har öfverinseendet öfver det hela, verkställer alla sorter, däribland tjuguåtta dussin af en sort.
inköp och gör alla utbetalningar.
Hennes med- Hvad hans majestät konungens enskilda hjälperska är linneförvalterskan.
Vid linnemaga- silfverförråd angår, så är det lika rikt, om vi sinet äro för öfrigt anställda sju kvinnliga också icke anse oss böra ingå i någon specifi- tjänare samt tre husknektar.
kation däröfver.
Att linneförrådet är både stort och dyrbart, Vi skilja också där mellan en guld- och en behöfver ej sägas.
En husmoder är ju alltid silfverservis.
Gruldservisen utgöres af den brasili- stolt öfver sitt linneskåp.
Förvisso kan linne- anska, med brasilianska vapnet.
Denna servis har förrådet i kungahemmet med stolthet visas.
1 tillhört kejsarinnan Augusta af Brasilien och ge- 18 stora skåp är inrymdt » linne och duktyger », nom arf öfvergått till drottning Josefina och från från det dyrbara vapenduktyget, duktyger af henne till konung Oscar II.
Till denna finaste damast (holländskt, skotskt, sachsiskt, JM brasilianska servis hör ock en silfverservis.
Kinna-Backa), damast-dräll och dräll till köks- (" ^^ A f denna må nämnas en bordsprydnad, handdukar, köksförkläden och » vedbärare ».
_ » af hvilken midtelpartiet utgöras af Pärlan i detta storartade linneförråd utgöres " T3J %3 raycket höga bilder föreställande de dock af det nämnda vapenduktyget.
Detta be- tre gracerna, uppbärande en blom- står af 44 större dukar, af hvilka de största sterskål, sidopartierna, fristående, utgö- hålla 22 alnar i längd och 5 alnar i bredd ras af segergudinnor, framräckande en utan söm, 48 tedukar och 1,000 servietter.
På krans.
samtliga är i deras botten inväfdt svenska riks- Bland konungens enskilda tillhörighet i vapnet; bårderna äro väfda i smakfulla mön- silfvermagasinet må särskildt framhållas ster i fornnordisk stil.
Enligt uppgift har detta ett etui, innehållande: äggställ, saltkar, vapenduktyg betingat ett pris af 22,000 kronor.
matsked, knif, gaffel och märgsked, allt af Det begagnas endast vid furstliga, diplomat- 20 karats guld, vägande tillsammans 151 / s och större hofmiddagar.
dukater.
Fem ä sex månader hvarje år är en person I silfvermagasinet förvaras ock en del dyr- sysselsatt med sömnad för magasinet.
Märk- bara porsliner.
Bland dessa må nämnas såsom ningen, bestående i broderande af kungligt det dyrbaraste: berlinporslinet af hvilket hvarje namnchiffer, år och antal, verkställes af till tallrik kanske kostar 100 kronor; armétallri- den vanliga personalen icke hörande kompetenta karne, så kallade, emedan å desamma äro personer.
tecknade krigare i olika uniformer; landskaps- Till inköp för linnemagasinets räkning och tallrikarne med å desamma aftecknade land- underhåll af dess förråd finnes ett årligt an- skapsvyer och riksvapenstallrikarne, å hvilka slag.
svenska riksvapnet finnes tecknadt.
Dessa sist- Tvätten sker vid den kungliga liftvättm eller nämnda passa utmärkt till vapenduktyget, om kungliga fatburen.
hvilket vi strax skola tala.
För att göra ett besök i den kungliga fat- Förrådet i silfvermagasinet är fullt tillräck- buren, måste vi företaga en promenad rätt ligt för serverande af en supé för 3,000 per- långt ut på Kungsholmen till Fabriksgränd, där den är inrymd i ett åldrigt hus, snart helt soner och en middag för öfver 1,000.
Ståtligt och glänsande taga sig de storartade och hållet inklämdt mellan dr de Lavals stor- guld- och silfverbordsprydnaderna ut, där de i artade fabriker.
skåp och på bord äro uppställda i silfvermaga- Dess personal utgöres af en förestånderska, sinet, men vid en middag i den gemensamma sju tvätterskor, en mangelkarl och en maski- 5 1895 nist, samt för kronprinsparets räkning, som också där har sin tvätt, sex tvätterskor.
Denna lokal, som utgör ett stenhus i två våningar, inrymmer på nedre botten utom bo- städer, tvättstuga med kokkar, skölj kar, cen- trifugal och hydraulisk press, mangelsal med tre manglar samt ångpannehus.
En trappa upp har förestånderskan sin bostad.
Där ha vi för öfrigt två stryksalar med två strykugnar samt ett varm-torkrum.
Vinden utgör kall-tork- rum.
Tvänne dagar i veckan tvättas det, de öf- riga tages tvätten in.
Det förstås, af hvad som blifvit nämndt om linnemagasinet, att ar- betet inom fatburen skall vara stort och kräf- va mycken omsorg, då det gäller att handskas med så dyrbara saker, som inom detta magasin finnas.
Till sist endast några ord ännu om en af- delning af det stora hofmaskineriet, som na- turligtvis ock spelar sin roll i hemmets lif: kungliga hofstallet, hvars chef är förste hofstall- ' mästaren.
Som bekant äro de nya ståtliga byggnaderna för detsamma belägna nära Nybro- viken å planen framför gamla artillerigården.
Stallet rymmer 60 vagnshästar, 12 ridhästar och lika många arbetshästar.
Synnerligast till- draga sig, utom konungens finfina ridhästar, de norska fjordhästar, som drottningen begag- nar till sina ridpromenader, uppmärksamhet.
Vid stallet ligger också ridhuset, .sj^dj^, där såväl konungen som kronprin- pf^-§ sen, hans söner och bröder flere gånger i veckan företaga ridöf ningar.
Vagns- huset rymmer 140 åkdon.
» Om dessa murar kunde tala », så bör- jade vi.
Vi hafva emellertid ej låtit dem göra det, utan, hvad vi tro bättre vara, de i det kungliga hemmet sig rörande hufvudpersonernas lif och verksamhet samt där rådande förhållanden.
1 det vi härmed uttala vår ödmjuka och hjärtliga tacksamhet för de upplys- ningar och råd, som välvilligt lämnats oss, tillåta vi oss afsluta dessa strödda anteckningar med den förklaringen, att de tillkommit i intet annat syfte än att göra de hem, i hvilka de komma att läsas, mera förtrogna med vårt konungapars hem för att, om möjligt, än mer höja kärle- ken till vår konung och drottning, för att allt det goda, som i detta hem träder oss tillmötes, måtte bli till föredömen, men till föredömen, som ej blott beundras, utan omsättas i lifvet.
I jultid kommer, hvad här nedskrifvits, att läsas.
Måtte i alla hem råda samma otvungna, sant familjelika julglädje som i hemmet i konungaborgen!
IDUN 1895 425 Jag lägger mig ned att tänka; I ort öfver den böljande fjärden Jag ror mig in i den blanka ån; Allt blir så stilla, sä si ort och klart, Där når mig ej längre vågornas dån, Jng ser, huru solgnistor underbart Där domnar bruset från världen, Bland näckrosens kalkar stänka, Blott hvita näckrosor vagga Jag stirrar mot molnen, som glida Bland vassens rasslande strån.
Förbi mig i ljudlös fart.
På ängen i solskenet hvila Då tycks mig som båten gungar Fåren i flockar, rygg vid rygg, Framåt i sakta, vaggande takt, Och svärmar af sjungande, dansande mygg Men rundt om stranden stå tryggt på vakt Fram genom löfhvalfvet sila; Lummiga träd och dungar.
.
.
Trollsländan blixtrar förbi mig Det skvalpar ... det v a g g a r.
.
.
det söfver ... Som tanken, flyktig och skygg.
Det tar mig med hemlig makt.
Här vill jag i tystnaden dröja!
Det susar öfver min panna, Jag binder min båt vid ett vaggande strå; Det tynger omkring mina ögonbryn, Längs stranden bugande alar stå, Näckrosor dansa i ring för min syn.
Som djupt öfver vattnet sig böja, Det vaggar, det kan icke stanna!
Hör!
Och öfver mitt hufvud kling-ar Skyarne brusa som vågor, Och bränningar dåna ur s k y n.
.
lens oändliga blå.
Jag spritter ur mina drömmar Och sätter mig upp, förvirrad, förskräckt.
sofvit?
Det mäktiga dån, som mig väckt, Ar hafvet, som kring mig strömmar I mörka, tumlande vågor, Och vass-strå ' t, som band mig, var knäckt!
Och ån och jag äro skilda!
Den flyter bakom mig i drömmande fred, Men rundt omkring mig går fjärden vred å kom!
Låt oss brottas^ du vilda!
L Sofvande förde miavödet- Mot dina bränningar ned4 &lt; (Illustratör: Jenny Nyström.)
Ellen- Lundbetg; - fl Nyblom.
426!
D U N » Baler?
Jo, kungsbalen på nyåret, då mam- morna uppträda i uppstufvad moiré-antique och döttrarna i någonting, som jag skulle vilja kalla créme de blasque.
Soaréer — • nej, gud- skelof!
Men supéer excellerar man i på vin- tern, där gamla ungkarlar sådana som vi inte ha så ledsamt, efter som maten är god och man får dra sin lilla spader.
Och hvad be- träffar unga skönheter, så finns ingen enda, som kan mäta sig med (här plirade konsuln på sned bort mot skänkfröken) henne därborta, som för resten är alldeles för allvarlig och ledsam — jag menar naturligtvis hygglig — för att passa på en sådan plats som denna. » lifvet där kan vara, och hur välkommen den allra minsta händelse.
Hvardagarne gå trögt som en osmord kärra i en uppförsbacke.
Helgdagarne uppdelas mellan kyrkobesöket på förmiddagen och spat- serturen på eftermiddagen i samma plantering, där man ser samma ansikten, hälsar eller hälsas af samma bekanta och, om man stannar och talar vid dessa, säger eller afhör samma triviala saker som förra söndagen och kanske ett par söndagar förut: » Åh kors, är fru Strömberg sjuk?
Det var ledsamt.
Inte har jag hört det I » » Blir det verkligen något af med doktor Bergströms frieri till lilla fröken Löfgren?
Jaså, inte?
Nä-nä; folk pratar så mycket.
.
.
» » Tjänare, min bror!
Hvad tusan går åt vår tjockhufvade redaktör af Dagsmejan — bror har väl sett artikeln för i går — efter han lägger sig i våra spannmålsaffärer, som han inte förstår sig på mer än en bondtupp på tryffel?
Talar han ur den tonen, skall kan snart ha talat ut, både han och hans usla tidningslapp, så mycket kunna då vi affärs- män uträtta, om vi slå oss ihop.
Hvad tusan skall man ha ett organ för, om det inte skall befordra de samhälleliga intressena? » Just i en sådan där småstad med dess om möjligt ännu mindre intressen sutto en sommar- afton för åtskilliga år sedan några herrar till- sammans på källaren Braxen.
Kotteriet var fulltaligt, våtvarorna rikliga och samtalet lifligt.
Telegrafkommissarien med det nattbleka ansiktet; f. d. postmästarn med den röda näsan; den halfgamle konsuln med full månen i toppen; fabrikören med muskel- knölen i nacken och slutligen den nyanlände järnvägsingeniören med det lifliga, litet själf- kära sättet och de spelande ögonen, alla voro de där och tycktes för stunden ej vilja vara på någon annan plats i hela vida världen.
» Man får göra sig en sådan glad stund som denna allt ibland, annars skulle man gå åt i den här lilla hålan, » förklarade emellertid konsuln, i det han tände sin cigarr, sträckte ut benen och lutade sig tillbaka i schagg-emman.
» Men händer här då intet? » sade ingeniören.
» Aldrig 1 » försäkrade de öfriga med en mun.
» Kommer ingen teatertrupp någonsin hit? » » Jo, men en sådan ger högst två föreställ- ningar, af brist på publik.
Sedan afdunstar direktören, och sujetterna ställa till ett slags plockmatiné, som man besöker någorlunda tal- rikt — af barmhärtighet mot sig själf, för att få dem ur staden och slippa deras vigilans. » Ingeniören skra e.
» Har man inga baler här, inga soaréer, inga unga och vackra damer? » De sista orden framhviskades, alldenstund för tillfället ingen kund mer än kotteriet själf t var inne, så att fröken hade intet annat att göra än fördjupa sig i en bok, som hon ock gjorde.
» Det var magert, allt det där, » yttrade in- geniörn och strök beklagande sina långa mus- tascher.
» Och jag, som måste dröja här i hela tre månader!
Lyckligtvis har jag då er, mina herrar, annars såge det illa ut för mig, en något bortskämd främling.
.
.
» » Af damerna bortskämd, » gissade den natt- bleke och grinade artigt, såj att två halfätna framtänder framträdde.
» Ah, jag berl » afböjde, icke så litet smickrad, ingeniören.
» Men jag måste dock göra några visiter; komma mig in så smått i societeten.
.
.
å propos: finns här inga original?
Dem brukar man ännu kunna träffa på i småstä- der; och de kunna ibland vara intressanta nog! » » Där går ett! » upplyste plötsligt postmästarn vid en blick utåt gatan.
» Är inte hon origi- nel, så vete tusan hvem som är det. » Ingeniören sprang upp och tittade ut genom fönstret, förbi hvilket just passerade med en viss utmanande hållning och en skarpt skuren profil en 50-årig » skönhet » i en dräkt, som djärft trotsade dagens mod.
Hennes kappa — för resten af dyrbart tyg — var af gammal- modig snitt med » besparingskrage », och hat- ten omslöt ordentligt både nacke och fram- hufvud, i stället för att sitta uppflugen på toppen som en tornsvala.
Fötterna satte hon i mar- ken med en viss bestämdhet, och en-tou-cas ' n höll hon öfver axeln som en soldat sitt gevär.
Hon såg ut att » betydligt » kunna reda sig själf ... » Det var en märkvärdig en, » medgaf ingeniörn, som följde henne med ögonen så länge som möjligt och därefter återtog sin plats.
» Nu, mina herrar, i korta drag hennes historia, om ni vilja göra mig det nöjet!
Hon intresserar mig redan.
Hennes namn till en början? » » Bina Enebom, dotter af en för många år sedan añiden kommendant på den nu raserade lilla fästningen här ute i hafsbandet.
Förmö- gen, egenmäktig, litet skarp, icke så mycket om andra, som mera emot dem, alldeles obe- rörd af tvänne ting: opinionen och modet för dagen, samt med en outrotlig misstro till hela det manliga släktet. » » Med någon sorglig förhistoria således? » gis- sade ingeniörn och flyttade sig närmare post- mästarn, då ett par nya kunder inträdde.
» Nej — och däri ligger just det märkvär- diga.
Ingen enda af stadsborna vet något i den vägen, och de veta annars allt.
Och borta från staden har hon endast som en sexton, sjutton års flicka varit ett par månader hos en faster i Stockholm.
.
.
» » Det är tillräckligt, » afgjorde ingeniörn sak- kunnigt.
» Vid de åren är en flicka ej längre barn.
Hon kan då mottaga intryck för lifvet. » » Knappast.
Och om det äfven vore möjligt, skulle man spåra det i hela hennes väsen.
Men det har härvidlag ingen kunnat.
Lika 1895 frank, lika ogenerad, lika omöjlig är fröken Enebom i dag som för tretti år sedan. » » Men hennes motvilja mot männen, är det icke ett tydligt spår? » envisades ingeniörn.
» Abnormiteter finnas i hela universum, » erin- rade den nattbleke, » och hon är en sådan. » » Naturligtvis har en så förmögen flicka haft giftermålsanbud, » gissade ingeniörn vidare.
» Legio, » upplyste postmästarn med en blick på sina fyra kamrater, hos hvilka ingeniören nu först tyckte sig märka ett uttryck midt emellan förargelse och förlägenhet.
» Till hennes öfriga egenheter », fortfor berät- taren, » hör att hon aldrig dansat, aldrig korre- sponderar med någon och aldrig fotograferat sig. » » Nej men, mina herrar, den människan är ju ett originalfynd utan like!
Hon har redan genom er lagt beslag på hela mitt intresse.
Jag måste träffa henne. » » Det går lätt nog.
Hon tillhör ju » societe- ten ».
Tänker ni kanske vinna hennes hand och hennes 50,000, där tjogtals andra misslyc- kats.
Jaja, skall någon lyckas, vore det väl ni, med alla edra manliga företräden. » » Åh nej, » skrattade ingeniörn litet öfvermo digt, » så långt vill jag inte komma, äfven om jag kunde.
Men, » fortfor han, » det faller mig något in: Hvad vilja herrarne våga på att jag inom en månad, räknadt från i dag, skall få den omöjliga damen att låta porträttera sig och skänka mig sin fotografi? » Herrarne sågo ett ögonblick häpna ut.
Där- efter utbrusto de i ett klingande skratt och yttrade nästan samfäldt: » V i våga hvad som helst på att ni misslyckas — en hundralapp!
Vi veta ju, att människan är omöjlig. » » Inga penningar, när det gäller ett skönhets- vad! » skrattade den alltmera upprymde ingeniö- ren.
» Låt oss sätta upp en glad och lifvad middag i stället, med ostron och champagne och litet af hvarje.
Antaget? » » Antaget! » förklarade de öfriga.
» Men nu, mina herrar, » sade ingeniörn och såg på sin klocka, » måste jag bryta upp.
Kommen ihåg: på dagen en månad härefter och framför allt nu och för alltid samt hur saken än utfaller: den obrottsligaste tystnad! » Månaden hade gått, dagen för vadets åtgö- rande var inne och var så mycket högtidligare, som den bar vår ingeniörs namn: Reinhold.
Åter var det vanliga kotteriet församladt, nu hos ingeniörn, som såg hemlighetsfull, men segersäll ut.
Allt var ordnadt till spelparti: för- sta glaset dracks, första gifningen förbereddes, då postmästarn frågade i sin gemytliga ton: » Nå men, ingeniör du, hvad är det för kon- ster att först vid supén säga oss besked?
Har du eller har du inte det märkvärdiga konterfejet?
Tusan vete hvad du användt för trollkonster med originalet, men så pass till- gänglig har hon inte varit mot någon på åra- tal som nu mot dig.
Nå — har du det? » » Jag får det; jag har fått löfte.
.
.
» » Kuggad! » skrattade hela kotteriet.
» Hon drifver med dig. » » Med mig drifver ingen dam, mina herrar.
.
.
Jag är så säker på hennes löfte, som om jag hade kortet i fickan.
Hon vet dessutom, att det är min namnsdag i dag, och.
.
.
» En skarp knackning på dörren afbröt sam- talet.
Ingeniörn rusade dit, öppnade den och mottog ett lokalbref.
» Jag har det här — jag känner, att f otogra- fien ligger ini.
Hurrahl Bina Enebom är i alla fall en präktig antik flicka!
Jag riktigt darrar på manchetten.
Hitåt nu, mina herrar, och så nära som möjligt, att ni fullt kunna bevittna min triumf.
.
.
»
IDUN 1895 Alla packade sig samman kring värden, som med ifver slet sönder kuvertet.
Jo, det var ett fotografikort, och dock stodo herrarne ett ögonblick tveksamma som inför något obegrip- ligt.
Men småningom redde sig undret, och ett homeriskt skratt skakade alla närvarande — utom värden.
Kortet utvisade fröken Eneboms välkända kappa med besparingskra- gen, hennes flere tum från marken slutande klädningskant, den skyldrande en-tou-cas ' n och sist den vida, hedersamma hattkullen — » por- trättet » var taget från ryggsidan.
.
.
Under stod skrifvet med rask handstil: Hvilkendera parten har tappat?
Med vredegnistrande ögon kastade värden kortet långt utåt bordet och röt: » Hvem har kunnat skamligt förråda.
.
.
» » Sakta, saktal » varnade postmästarn.
» Eran oss utgår det icke.
Men — ja, nu har jag det: det kommer från skänkfröken, hvilken vi icke så noga kommo ihåg, då vi litet upprymda och högröstade ingingo vadet I » » Ja visst, det är hon, » förklarade fabrikören tvärsäkert.
» Mor hennes har ju tjänat hos Bina Enebom.
Att jag inte kom ihåg det, mitt sakramenskade nöt! » Nu utspann sig en lång och icke så litet hetsig diskussion bland kotteriet.
Var det eller var det icke ett porträtt, och hvem skulle vinna vadet?
Postmästarn ansåg, att till ett porträtt hörde ett ansikte.
Den nattbleke påstod, att kortet lika gärna kunde föreställa fröken Eneboms klädhängare; fabrikörn tyckte, att det hela i alla fall var » kvickt af bara hin », och kon- suln ansåg, att en-tou-cas ' n tydligen utpekade ingeniörn såsom den där vore skyldig att in- fria vadmiddagen.
.
.
» Men jag har ju lyckats i alla fall, » försva- rade sig i det längsta ingeniören.
» Hon, som aldrig skulle låta fotografera sig, har i alla fall gjort det, om också bakfram.
Skrifvit per post har hon ju också, och.
.
.
» » Ja, det fattas bara, att hon dansat hit med det själf, » skrattade postmästarn; » hon som al- drig skulle dansa.
Nej, bror ingeniör: en hattkulle är icke något ansikte och en för- smädlig fråga utan underskrift är icke något bref.
Högst kunna vi medgifva, att du lyckats till en bråkdel.
Jag föreslår därför en repar - titionsmiddag. » Och därvid blef det.
Men i sitt trefliga hem satt fröken Bina Enebom och betraktade tankfull ett gammalt urblekt mansporträtt.
» Sådant träd, sådan frukt », mumlade hon, i det hon med en suck lade kortet åsido.
&gt; Fadren vände en gång på allvar ryggen åt mig i min ålders vår.
Nu i min höst har jag på skämt vändt ryggen åt hans lättsinnige son.
Det förra vet ännu i dag ingen; det senare vet kanske i morgon hela staden.
Hvad mera?
Jag är ju bara ett gam- malt original, som föraktat att tigga medli- dande. » Lea.
(Illustratör: Jenny ' Nyström,.)
id hans fötter Yppigt hår blek hon med Höljer rutad Snöda smycken han men kan Ljungeld Sker eller Blott det utan hård han ett kärl Orättfångna af Ensam (Illustratör: D.
— denna ljufva, kallt Alabastern spröda, i tu.
likt de alla i tomma skärfvor kärlek, Vällukt, falla, lifvets Och från blomsterljuf, ödet spillra sänkta balsam nu.
Öfver Mästarns kvar.
döda, sig Då den lena salfvan öfverflödet Ljungdahl.)
Glädjeskålar, Vare Herrans alabaster blifvit sin hon lofvat köttet Hjärtats har.
ära, kos?
bestraffan laster ros.
frambära Blygselröd Må hon åt dem, som Allt förnekat ambra, kasta Krossa agg.
flydda: Borde den ej hellre Hej, drager tider hon våga att dager, lif af gyllne Magdalena Skänkte tala,.
krydda Den som offer till hans dagg ... synd i ljusets fulla ett en slöja hugsvala: Utan smärtfullt Från Är en doft från Skall blicken som välomslutna Myrrha, ingen när hennes Fram Denna silfversken, Ord, som lysa, Men silkesglitter förhöja Utaf tårar öfver Såsom sitter, sten, ej Hennes fägring, Gjuter 427 glider fot.
ögonhåren Droppar sakta ångertåren Mera kostbart Ingen blandad tagit sprider, — balsam mot.
Anna Knutson.
) m allt mellan him- mel och jord ån- olika meningar.
emel- lertid tankame o m — solen och brasan; åtmin- stone äro alla nordbor rätt- trogne sol- o c h eldsdyrkare.
Men man lefver ej efter denna sin religion.
På mån- ga sätt beröfvar man själf solen.
Och år från år utetränges brasan af bränslespa- rande uppfinningar, är icke mera den blossande julbra- san, som ger julaftonen dess ljusskimmer.
De väldiga stockeldarne flamma icke längre i de stora öppna spisarne på herregårdarne, ty spisarne hafva måst vika för kakelug- narne, som nu i sin ordning ofta stå kalla.
Just i vår tid, när man icke längre har ro att hålla skymning eller råd att elda m e d ved, har man börjat brodera härliga braskuddar, inbjudande till långa, stämnings- fulla pratstunder framför elden i skumra- sket, kuddar, hvilkas oföränderligt prydliga skick emellertid visar, att brasan snart är en myt.
Som andra gudomligheter före henne är hon förjagad af den prosaiska nyttan, denna gång i gestalt af patenterade kaminer och värmeledningar.
Men med brasan förlorar vårt folk mer poesi, än o m tre fjärdedelar af alla våra skalders verk gått upp i rök!
Finnes det något äkta nordens barn, som först började drömma under stirrandet in i den lekande, lockande elden, hvilken omöjligt kunde vara så stygg, som mamma sade?
Bar drömmaren äfven gryet till en .tviflare i sig, då blef en dag hågen att ' pröfva eldens egenskaper oemotståndlig: man brände under jubel den ena saken efter den andra, tills pappas tidning eller mormors stickstrumpa blifv.it underka- stade eldprofvet, eller de små händerna illa tilltygade under något försök att ta fatt den trolska elden.
Men hvar- ken bannor eller brännblåsor kunde min- ska kärleken till elden: den skälfvande \ vördnad, hvilken utgör en så stor del af barnets kärlek — liksom af all stor kärlek — blef endast ökad och med den \ tjusningen.
v Och när man blifvit några år äldre, äro de växlande bilder, glöden dana, barnens käraste tafvelbok, en där de själf va äro d e s k a p a n d e konst- närerna.
» Hvad ser g ?m? » frågar man hvar- » En jätte med ett glödande andra.
r 4 ser en prinsessa på knä i en du där, ett lejon, med eld- ja, och bakom en riddare med i syskonringen — ifall man har lyckan att vara flere syskon — väl- jer i glöden sitt palats.
Och många ramlade luftslott under senare år hafva framkallat mindre häftiga sorgeutbrott än det torn, som först instörtade, mången ståtlig villa mindre äkta glädje än det slott, som längst stod upprätt bland de falnande glöden.
Och huru många hemska och rörande sagor hafva icke fått sina belysningar af brasan, när barnjungfrun berättat, » mera », » bara mera », med barnaflocken lägrad om- kring barnkammareiden, som lyst i tårarne på deras, af harm eller hänförelse blos- sande, kinder!
När sedan sagorna tystna- de, emedan småsyskonen skulle i säng, då afhandlades det hörda vid en brasa i sa- len; jättehufvuden knäcktes och troll stek- tes i inbillningen, medan nötterna och äpp- lena undergingo detsamma i verkligheten.
Man täflade o m att visa sig duktig genom att — sedan man först brandförsäkrat fing- rarne i munnen — nappa de kol, som spra- kade ut, och kasta in dem igen.
Stundom lyckades det så väl, att en hel brand föll ned och måste manövreras in med hjälp af eldgaffel och en fyndighet, föga mindre än Tummelitens i alla dennes vanskliga lägen.
Skulle man ej själf genom lister och brag- der ha kunnat bortsnappa sjumilastöflarna, hämtat prinsessan ur jättens våld och åter- gifvit de förtrollade människohamn?
Allt detta afhandlades, medan falaskan föll öfver glöden, skuggorna djupnade i sa- lens hörn och den döende brasans röda strimmor blefvo så hemska, att man kröp tätt intill hvarandra i tjusad skräck öfver drömda faror.
När så den tiden kom, att man kunde läsa sagor själf, huru många förbud utfär- dades icke mot att läsa vid eldsken » för ögonens skull », förbud dem man gjorde väl i att öfverträda.
T y o m än ögonen ledo en smula — hvad vann icke fantasien af denna läsning framstupa vid brasan, hvars flammor lekte öfver Andersens Eventyr eller folksagorna eller Snorre, och hvars röda glöd manade fram syner af de blo- diga böljorna vid Svoldern och Hjörunga- våg!
Intet landtbarn glömmer väl någonsin den stora dag, då man första g å n g e n.
fick elda i barnkammaren: huru man sprang till själfva vedbacken efter veden; huru man tiggde de torraste » spingstickor »; huru man tillgrep en hel bunt svafvelstickor, njutande af syskonens häpnad, de som ännu strängt förmanades att icke » leka med el- den »!
Ingen statsminister har med mera oro motsett voteringen om en ka- / \ C Ä f e J I " % ..) M &amp;
IDUN 1895 m o r g o n n dag mig den bröt ljöd Om nu äfven morgonglöd, med flyende Det är i n i lockade vinning röd sekunden.
en du maning: våga, plockar dagen vinn!
stunden, din!
429 Arroti.
o c h Men glansen den sköna och min bort i rymden stunden blef Hur den men klanglöst som tidens jag icke förgått, bröt, dagen.
jag föllo tomhet flöt, ej vet ej rätt, slagen, mätt.
Rvad vållar åter strcickes bäf vande mot vinning, dubbelt Det manar åter: kan dagen stor del af året ersätter solens värme och ljus.
Spåren af denna religiösa dyrkan lefva ännu i månget folkord, mången folksed ända från de tider, när vikingar, under af stockelden sotad ås, samlades till sagoförtäljande dryckeslag.
Hvad brasan dag ut och dag in är för fattig- man på svenska landsbygden, det anar den, som en höstafton farit förbi bygdens små stugor och i brasans fladdrande ljus sett barnen samlade kring mor, som kokar gröten eller spinner på sin rock, medan barnen med hög röst läsa sin » lax » i eldskenet, hvilket breder en stunds glans och skönhet öfver den tarfligaste omgifning.
Och far ökar farten af sina nyss så trötta steg, när han ser det vänliga eldskenet lysa ur de små rutorna.
Det är en ännu återstående rikedom för lands- bygdens fattiga, att huru stora deras umbäranden annars äro, de mera sällan än sina likar i staden behöfva sakna eldens lifgifvande inflytande.
I fattig mans stuga ersätter den från spiselhällen sprakande tallvedsbrasan både varma kläder och närande rätter, både lampor och ljus, både taflor och musik och lyrik — som den franske diktare visste, hvilken svarade sin dotter, som sporde om de båda glimmande punkterna vid synranden: Det är två världar, mitt barn, två världar, Fattigmans eld är en, den andra en stjärna ...
Men också i fråga om de burgna hemmen finnas de, som tro att hemkärleken står i så oupplösligt samband med eldstaden, att den af- tager med denna och alldeles upphör, där elden endast brukas att koka vid!
Så mycket san- ning ligger väl i denna paradox, att arten af hemkänslan helt visst blir en annan hos de folk, där inga brasor behöfvas.
Men dessa folk äga då en ersättning i rikare solflöden och allt det myckna, som därmed sam- brand, min hand fager?
våga, 1 aftonrodnans vinn!
dager än bli (Illustratör: D.
Ljungdahl.)
binettsfråga, än en dylik sexåring af vaktat, om den nytända brasan skulle » ta sig »!
Och när sedan den ålder kommit, då man icke längre är liten, men ännu ung, huru drömmas ej just vid brasan de finaste, skäraste drömmar om lyckan vid egen härd!
Och huru ofta hafva ej under alla åldrar tårar torkats i brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus blickat in i de dolda gömslena af sin egen eller en annans själ!
Huru många rika minnen hafva ej genom brasans trollmakt blifvit frambesvurna!
Man vet icke riktigt, hvad en brasa är, om man ej firat skymning invid en dylik, som flammat ur spiseln i någon gammal herregårds- salong, en brasa, hvars sken fladdrande lekt öfver de boiserade väggarne, belyst de mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas pris- mer, kallat fram ur halfskymningen alla röda färg- stänk i de gamla broderierna, all förgyllning på de antika stolarne och uppfört fantastiska dansar i det höga taket.
Under tiden måste en kvinnlig familjemedlem af en föregående generation be- rätta, på det äkta konstnärliga, stilla, episka sätt, där berättaren själf försvinner, för att göra alla de romantiska släkt- och ortkrönikorna samtida, lef- vande, förfärande och förförande.
Och medan man, under stirrandet på eldens lekande tungor, lyssnade till den lugna, lidelsefria stämman, då vaknade kanske för första gången aningen om lifvets tragik, om lidelser, förtärande som elds- lågor, om känslor, hvilka icke af stora vattu- strömmar kunna utsläckas.
Brasan glöder aldrig så gyllenröd som i sådana skymningsstunder, utom när två människor blicka in i den, under drömmen att bli lyckliga genom hvarandra, och när den flammar som glädjebloss från härden i ett nytt hem.
Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl som altaret, har egentligen aldrig upp- hört i våra nordliga bygder, där elden under en pulsens hvi din- ' Tor Hedberg.
manhänger.
De nordbor åter, hvilka ej bland sina käraste barndomsintryck hafva brasan — och dessa stackars människor blifva i kaminer nas dagar allt flera — dessa nordbor hafva ingen ersättning.
De blifva, om icke sämre, så doek alldeles afgjordt fattigare än de, hvilka äga denna heliga eld bland sina minnen.
Under dessa funderingar öfver brasan hade jag glömt min egen, hvilken föranledt dem.
Skörnade lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid den lättaste beröring falla i sär som röd- glödande kol, hvilka snart skulle kallna till en handfull aska, enda återstoden af hvad som en gång var den fina resningen af en glänsande hvit björk, som speglat sin mjälla vårgrönska i en insjös yta; öfver hvars vajande grenar som- marmånens ljusa floder runnit; som på ängens höstdäfna tufvor strött skurar af gyllengula löf; på hvars fina, af rimfrostens silfver omspunna kvistar vinternattens stjärnor hängt som blåblixt- rande juveler.
Stackars björk!
All din fägring, all din kraft, all din rikedom, hindrade icke, att yxan sattes till din rot, och att sågen gjorde dig till ved!
Du blef » värderad » och du blef » samhällsnyt- tig ».
Men det kostade ditt l i f.
.
.
Den sista glöden mörknade.
Under falaskans gråhvita flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta, glimmande ögon, hvilka sporde: » Är väl människornas öde annorlunda? » Ellen (Illustratör: Jenny Nyström).
Key.
I D U N 430 tfn ii s I.
1 ou bodde med sin familj i en villa vid Djursholm, och hon hade nyss genom (Mi gudfaders död fått ett litet arf.
Hon hade talat med en äldre släkting inne i staden om hur hon skulle placera de pengar, hon sä oväntadt hade erhållit, och när jungfrun just " nu lämnade henne posten, tidningar och två bref, såg hon, att det ena af dessa var från denne släkting.
» Som jag gärna vill hjälpa dig att få din lilla affär rangerad, » skref han, » så skickar jag i morgon ut en person, som är den lämpligaste man gärna kan tänka sig att ordna sådana saker.
Han är kamrer i en bank och har för öfrigt bekantskaper och resurser i alla möjliga ekonomiska och in- dustriella bolag och inrättningar, en person som bokstafligen består af bara siffror.
D u kan emellertid fullkomligt lita på hans råd, och jag hoppas, att ni skola bli ömsesidigt nöjda med hvarandra.
Hjärtliga hälsningar till din man och dina gossar etc. » » Nå, det var då bra snällt af farbror Hans att så genast ställa om m e d det där, » sade hon för sig själf, under det hon be- redde sig att bryta det andra brefvet.
» Det var riktigt vänligt af honom. » Och så läste h o n: » Kära Maria!
Jag måste uppfylla en smärtsam plikt, då j a g nu nödgas under- rätta dig om, att min Gärtrud häftigt in- sjuknat i lunginflammation.
Sjukdomen har uppträdt så våldsamt, att vi frukta det värsta.
Doktorn hoppas visserligen ännu på, en kris, men hon är ytterst svag och har svåra plågor.
Hon hälsar dig innerligt.
Här uppe äro vi totalt insnöade.
Jag inser därför, att du icke kan komma hit, men jag ville ändå låta dig veta, hur vi ha det.
Om någon förändring inträffar i morgon, så telegraferar jag.
Gärtrud talar mycket om dig.
Men hon yrar mest.
D u förstår, hur jag skall känna detta förfärliga slag.
Din tillgifne svåger. » Det var hennes enda syster, som låg döds- sjuk, och hon visste, att hon icke kunde komina till henne nu genast.
Hon var van att lägga band på sig, hon hade länge gått i E _ * „ - Q Y TpQ W U X UL lin XXXX själfbehärskningens sko- la, men slaget kom så häftigt, så öfverväldi- gande.
Efter några minuters bedöfning, då all tanke- förmåga liksom sam- manslöt sig kring en enda punkt, återkom äSniåningom medvetan- det om hvad som ålåg Jienne för ögonblicket.
Hon fick icke tänka på sig själf.
Hennes man rskulle ha några herrar Irran staden med sig till ' middagen, och det var mycket att ordna.
H o n sköt med skälfvande sin- r ne undan häpnaden, för- skräckelsen och sorgen i sitt hjärtas lönkammare och gick att duka bordet och lägga upp salladerna.
När middagståget kom med alla herrarne, mötte hon dem, som en vänlig hustru och en artig värdinna ägriar.
Icke blef sorgen lättare att bära, om hon visade den.
Icke hade hon rättighet att för sin oro förstöra de andras middagstrefnad.
Det vara bara till sin man hon efter maten hviskade några hastiga ord om saken.
Men när ändtligen kvällen kom och hon blef ensam, då kommo också alla dessa tankar, som åtfölja ett plötsligt sorgebud.
Hur var det möjligt att sofva, hur var det möjligt att vidare lefva?
Om Gärtrud dör — denna enda syster, denna enda verkliga vän.
Ingen mer att anförtro stort och smått, ingen att lita på så där fullkomligt, intet hem att fara till och mottagas med öppna armar, ingen mer med gemensamma barndomsminnen, ingen att vänta, då vå- ren kommer.
— — — Aldrig mer någon liten ask med julgåf- vor, aldrig mer dessa deltagande, kärleks- fulla bref, dessa råd och uppmuntringar, dessa milda tillrättavisningar, aldrig mer dessa förtroliga stunder, då gemensam upp- fattning af komiska saker framkallat så myc- ken munterhet — slut — slut — alltsam- mans.
Hon vred sig timme efter timme i den där ödslighetens ångest, som följer m e d de stora förlusterna.
» O, » utbrast hon slutligen högt, » jag kan icke mista henne — jag älskar henne så högt, hon har varit så mycket för mig, mer än någon annan människa. » Hon tystnade, och omkring henne svepte sig också nattens tystnad och mörker ogenomträngligt och hemskt.
Hon greps af en föreställning.
Hon tyckte, att hon såg i världen ingenting mer än sitt eget hjärta.
Men det låg blottadt, bart och skälfvande framför henne.
Och hvad såg hon väl bakom dessa dörrar, som med ens öppnat sig, och som hon aldrig förr vetat om.
Var det verkligen ett hjärta, som älskade?
» Jag säger, att jag älskar, » sade hon sig, » men hvad är det att älska?
Här ligger jag och tänker på allt hvad j a g förlorar.
Jag tänker på mig — och m i g — och mig i det och det fallet af min förlust.
H v e m har j a g verkligen älskat i henne?
Ä r det bara mig själf?
Har jag älskat bara de förde- lar, de vinster jag haft genom henne? » » Och hur älskar j a g alla andra?
Ä r det bara för den glädje de skänka mig, det _l«.
PSlJ-f 151 TI / T * » — M IVI H X l X C i l 1895 O U l t i (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan stöd de gifva mig, eller därför att jag icke kan lefva allena.
Att lifvet är så tomt, så rysligt.
Ä r det för det att jag får ar- beta för dem och att, utan arbetet för dem, vore tillvaron så intresselös.
A c k, jag kom- mer alltid tillbaka till mig själf.
Finns det då ingen kärlek?
Eller är det bara jag, som icke kan komma utom den cirkel, som själf kärleken dragit omkrig m i g?
» » Men jag har j u också lidit för dem jag älskar, och en och annan gång har j a g haft saker att förlåta, och j a g har älskat ändå.
Ja, men det är kanske bara därför, att det är så förfärligt att gå utan kärlek.
Jag måste j u ha den för att kunna lefva, äfven o m den stundom orsakar mig smärta.
— Hur j a g går, kommer jag bara till cirkelns rand, min nytta, min glädje — jag, jag, jag- » Hon våndades i flere timmar, och när den kalla, gnistrande vintergryningen bröt in, tyckte hon att hon icke längre ville se ljuset och lifvet.
T y det finns en och an- nan, som tager de inre spörsmålen på all- var, och hon förstod, att kärleken och lifvet höra ihop, och att den människa, som tvif- lar på kärleken, hon tviflar också på ljuset och lifvet.
På morgonen k o m ett telegram.
Krisen hade inträffat.
Naturen hade segrat öfver sjukdomen.
Gärtrud var bättre.
Men oaktadt den glädje hon kände vid detta telegram, var det liksom en grå half- dager omgifvit henne.
Hon tänkte på bref- ven, på julgåfvorna, på besöken, på att allt skulle bli som förr, men hvad var det så mera?
Själen och anden hade flugit sin kos från alltsammans — det återstod bara några pappersblad, en ask, en järn- väg.
Och hvad var det för ett lager af mögel, som låg öfver allting, hvart hon såg?
Hvar- för var allting så torrt och saftlöst?
» Hvad vi skola ha till middagen? » Ja, det kan j u göra detsamma, antingen det blir färskt eller salt, kallt eller varmt.
V i äta och bli mätta, och snart skola vi dö.
» Det är en herre därute som söker frun. » » Ack, det är nog herrn, som farbror skulle skicka hit.
Pengarne ja — och just i dag. » » Bed herrn stiga in. » Det var en lång och mager medelålders man, som inträdde.
Han hade glasögon, och håret, som var svart och gråsprängdt, låg på ett gammalmodigt sätt framkammadt vid tinningarne.
» Asessor Hans Sylvén har bedt mig resa hit ut, » sade han med något visst tafatt i hållningen.
» Mitt namn är Ringstedt — hm — kamrer. » » Var så g o d och sitt, » sade hon.
» Far- bror Hans har nog nämnt för er, att det är en liten summa, som jag ärft, och som min man inte vill befatta sig med.
Det får bli nålpengar, » tillade hon småleende.
Och därpå afhandlade de helt affärsmäs- sigt inteckningar och obligationer, aktier och skuldsedlar med borgen.
» Vet ni, » sade hon, sedan saken var ordnad, » först funderade jag på att resa utomlands för den där summan.
Det skulle vara roligt att se sig om litet. » » Det skulle ni göra, » sade han lifligt.
» Jag reser ibland om somrarne, och det har man bättre behållning af än en liten årlig ränta.
Fast jag tänker nog ofta, att det är egoistiskt af mig att jag reser.
Jag be- höfver det visserligen för min hälsa — men 1891.
Vid undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys f u l l g o d.
Pris kr.
1: 2 5 pr butelj.
Finnes endast hos K. A.
N y d a h l &amp; C:o Stockholm, 2 Sturepluii.
Riks- och Allm.
telefon.
IDUN 1895 det är j u ändå bara jag själf, som har godt af det. » Se, det T a r något för henne!
» Ja, men o m ni har råd till det; o m ni inte är gift ».
.
.
ty hon hade sett på hans vänstra hand, att den var utan ring.
» Nej, » sade han, och hon såg bakom glas- ögonen ett drömmande och sorgset uttryck i hans ögon.
Det föreföll henne som re- flexen af ett minne, hvaraf smärtan icke längre aggade, men som lämnat det lifs- långa vemodet kvar.
Han suckade.
» Nej, gift, det är jag inte, » sade han.
» Ack, säg någonting, » sade hon med rörd ton, » berätta mig någonting, jag behöfver det så väl i dag.
Jag kan försäkra er, att det inte är nyfikenhet, det är bara att — jag — » men hon kunde icke fortsätta.
Han satt tyst några sekunder m e d ned- slagna ögon, men när han återigen såg på henne, hade hennes ansikte ett uttryck af så innerlig sympati, att han öfvervann en viss skygghet, som låg i hans väsen, och fortsatte med mycken godhet i rösten: » Ja, om jag nu skall berätta det, så var det så, att jag förlorade min mor, när jag var fjor- ton år.
Min far gifte snart nog om sig, och jag fick en skara yngre syskon.
När han efter några år gick bort, så måste jag, som var så mycket äldre än de andra, för- söka hvad jag kunde — ni förstår — det fanns j u ingen annan — jag måste ta litet hand om dem.
Så måste jag ändra bana och kasta mig in i allt det här penning- bråket.
Det ligger annars inte för mig — inte det allra minsta.
Men det var j u nödvändigt att börja förtjäna så fort som möjligt naturligtvis.
Under sådana förhål- landen får man upphöra att tänka på gif- termål och se ' n så blir man för gammal. » Han smålog svagt, tog af sig glasögonen och torkade dem.
» Men då behöfver ni komma ut och njuta litet af sommarresor, clet är er rättighet, » sade hon m e d mild röst.
» Jag reser billigt, » sade han liksom ur- skuldande.
» Tredje klass och små privat- pensioner.
Men det gör jag inte bara af ekonomiska skäl, utan också för att jag tyc- ker det är roligare att se det enkla folket ur de lägre klasserna. » » Det tycker jag också, så skulle jag också resa, » sade hon ifrigt.
Han såg vänligt på henne.
Kanske han läste ett inre kval i hennes ögon.
» Och så konstvärlden där nere.
Ah, ni kan inte tänka er.
När ett par tre år gått förbi, så längtar jag dit ner, så där nästan oemotståndligt.
Jag förebrår mig, att det är själf svald, jag har samvetskval, men jag kan inte öfvervinna det.
Där har ni själf en vacker kopia på er vägg, men tänk o m ni skulle få se originalet.
Och naturen där.
Man blir liksom renad till sin inre människa af att vara ensam ute i naturen. » » Bor ni ensam eljes, när ni är h e m m a?
» sade hon.
» A h nej, » sade han.
» Jag har en faster hos mig och ett par bröder.
Ni skulle känna min faster.
Henne skulle ni tycka om.
Hon tänker aldrig på sig själf, bara på andra. » » Då har ni j u stort hushåll, » sade hon, småleende åt hans entusiasm.
» Ja, » sade han, » så är det j u också ett par flickor.
Det var en vän som dog, och det var flere barn.
Men, ser ni, jag tycker om ensamheten i alla fall.
Jag far ibland bort och bor i ett tarfligt litet rum någon- # städes — ett par dagar — öfver söndagen — någon gång — för ensamhetens skull — när plågorna komma. » Hvad hon förstod honom, hon som själf var så rädd att plåga andra.
Men månne han egentligen var förstådd?
En skönhets- törstande ande, en ensamhetsälskande sjuk- ling m e d ett stort hushåll.
» De äro så glada och muntra därhemma, » sade han.
» D e göra litet smått narr af mig och mina idéer, som de kalla det.
Ser ni, jag har litet gammalmodiga åsikter om ett och annat.
Jag har tänkt så mycket på, hur saker borde vara, drömmar, förstår ni, och det gyckla de öfver.
Ja, jag bör- jar ju, som sagdt, bli gammal och — i alla fall — litet ensam.
Kanske också att det snart blir slut.
Därför håller jag nu på med någonting, som roar mig.
Jag håller på att i all tysthet ordna ett litet eget hem åt min faster och vår gamla trotjänarinna, om jag skulle — hastigt — Men tåget — jag glömmer tåget — och jag uppehåller er. » » Tåget — ja, det är för sent nu — ni får vänta en timme till, och ni hindrar mig inte alls — tvärtom. » Han satte sig åter, och de talade som två barn uppriktigt och fullkomligt okon- ventionelt, och under den timmen såg hon, med den starka intuition hon ägde, hvad kanske ingen visste, allt hvad han försa- kat, det högsta som en man kan åstunda i lifvet, förstod hon allt, hvad hans fin- känsliga, skygga och skönhetstörstande na- tur hade att bära i siffror, i åtlöje och i plågor.
De talade om så mycket, att de återigen glömde tåget och sedan skrattade åt det liksom två ertappade skolkamrater, som försummat tiden.
Han såg på klockan och sade, att han helst skulle gå till fots till staden, och att han verkligen aldrig brukade — verkligen al- drig — Och så reste han sig litet förlägen öfver detta samtal människa med människa, hvartill hennes synbara sympati lockat ho- nom.
Och därpå tog han afsked på allvar.
» Pengarne hämtar jag hos assessorn, » sade han, i det han långsamt kröp in i kamrer- skalet igen, » och obligationerna kan ni få hos honom o m åtta dagar. » Han bugade sig fullkomligt affärsmässigt och gick.
Hon såg efter hans långa skrangliga ge- stalt med det stripiga, svarta, framkammade håret.
» O, jag håller af honom, » utbrast hon, och tårar samlade sig långsamt i hennes ögon.
» Jag håller af honom, icke för nå- gon nytta, någon hjälp, någon glädje, nå- got stöd, jag vill helst aldrig se honom mera, på det jag icke skall upptäcka nå- got annat hos honom än det jag nu funnit — jag vill icke ens höra talas om honom — jag vill icke lägga en aldrig så fjäder- lätt börda på honom — men jag håller af honom, för det att han är så god, så själf - uppoffrande, så försakande, för det han är så enkel och barnslig, för det han är glad och plågas, för det att han älskar ensamhet och fyller sitt hus med människor, för det att han älskar skönheten, konsten, folket och andens renhet.
Jag håller af honom, icke för min skull, utan för hans ».
Och hon tänkte på alla sina kära, som hon åter igen ville omhulda, tjäna och lefva för.
Hon tänkte på mor, barn, syster och vänner, alla dem hon älskade.
Hon tänkte på fattiga och nödlidande, som hon ville hjälpa och trösta, icke för att plåstra med 431 sitt samvete, utan för det att hon älskade dem.
Och se, morgonens grå halfdager för- svann omkring henne.
Hvarje hennes tanke fick hopp, hvarje hennes känsla fick lif, ty tvifiet hade flytt, tviflet på kärleken, den stora världsmakten, som ensam ger styrka och glädje.
Amanda (Illustratör: Jenny Kerfstedt.
Nyström.)
Samla Stina.
En ögonblicksbild.
I J e t är en klar förvintersdag med lätt frost i luften och strålande solsken.
Gatorna äro fyllda m e d fotgängare af alla klasser och åldrar, hvilka lockats ut af det vackra vädret.
Spårvagnarna däremot äro nästan tomma och rulla lätt framåt m e d så litet besvär som möjligt för de af svett ångande hästarne.
Man kan godt i ro iakt- taga sina medpassagerare och göra sina tysta reflexioner, om man är upplagd därför.
När jag stiger på vid Riddarhustorget, finnas där endast tre eller fyra personer före mig, och det kommer blott ett par till under vägen till Linnéparken.
Min uppmärksam- het fästes strax vid de två, som sitta midt emot mig, hvilka, ehuru klädedräkterna an- gifva att de tillhöra vidt skilda samhälls- klasser, dock befinna sig i hvarandras säll- skap.
Den ena af dem tycks vara en fru af omkring trettio år, med ett fint, något tärdt ansikte, omslutet af de breda hak- banden på ett diminutiv af en hatt på top- pen af hårknuten, som ligger virad kring hjässan.
En elegant kappa af plysch sitter som gjuten på den smärta figuren.
Den yfviga björnskinnsboan med tillhörande muff, de mörka renhudshandskarne, den spetsiga kängan, som sticker fram under klädnings- kanten, allt är modernt och i stil, men utan minsta anstrykning af prål eller skryt.
Hennes ledsagerska är en gammal kvinna, så gammal, att ansiktet är fullt af djupa rynkor kors och tvärs, munnen insjunken och tandlös, ögonen glanslösa och med lik- som en hinna af half blindhet.
Hon är iklädd den fattigas torftiga dräkt, och likväl synes det, att det är hennes helgdagskläder.
Kjolen är af groft, mörk- grönt, hemväfdt tyg, koftan däröfver lugg- sliten och grå af ålder, men utan en enda brista.
Ett nytvättadt och stärkt, randigt
IDUN 432 bomullsförkläde täcker kjolens hela fram- våd.
På hufvudet bär hon en tjock, svart yllesjalett, hvarunder det glesa håret stic- ker fram, slätkammadt öfver pannan.
På händerna har hon rödbruna, stickade lovan- tar.
Öfver den ena armen hänger en nött skinnväska, och i handen håller hon en ren, hopviken bomullsnäsduk.
Hennes ansikts- uttryck vittnar om stilla förnöjsamhet och hjärtats sanna frid.
Af de ord som växlas mellan den gamla kvinnan och den unga frun — gumman är litet döf, så att frun får tala tämligen högt — kan jag förstå, att den gamla är häm- tad för att tillbringa dagen i sin ledsaga- rinnas hem.
Hvarifrån hon är hämtad, vet jag ej, om från ett fattighus eller någon egen liten vrå, där hon afvaktar det snart stundande slutet på en lefnadsbana, hvars historia jag icke känner.
Men antingen hennes lif varit rikt på växlingar eller fram- flutit i enformighet, kan jag förstå, att hennes ställning varit en arbetande, tjä- nande kvinnas, en träget arbetande och tro- get tjänande.
Jag är nästan viss om, att hon en gång varit i tjänst hos den unga fruns föräldrar, ty hon kallar henne ännu vid namn — Marta — och för den ele- ganta frun tycks detta falla sig helt na- turligt.
» Bara grosshandlarn inte misstycker, han är nog generad af en så ' n gammal tarflig gumma ».
.
.
säger den gamla som fortsätt- ning till ett påbörjadt samtal.
Fru Marta slår henne lätt på axeln.
» Fy, så Stina talar — grosshandlarn har ju själf bedt mig hämta dig, och han har sagt, att i kväll skall Stina åka hem i droska. » Den gamla skrattar ett invärtes, förnöjdt skratt, men fortfar likväl en stund med att krusa och tala om sin stora tarflighet, ehuru där samtidigt hos henne framlyser en viss medvetenhet af att i grund och botten ej vara så alldeles utan värde.
Hur många gånger har måhända icke fru Marta som barn varit van att springa till » Stina » med sina små förtroenden och i sorg som glädje alltid fått tröst och deltagande — och kan- ske alltför mycket medhåll.
H v e m vet, om icke också Stina varit med o m den ungas kärlekslycka och m e d rörda blickar sett kronan sättas på hennes hufvud som brud.
Att något band från förflutna tider förenar de två, kan man se, utan att någon med ord berättat det.
Sedan talas där om fru Martas barn, om hur lili ' - Marta vuxit och tilltagit i för- stånd, hur Signe nu börjat läsa abcd och att Viktor är snäll i skolan och får beröm.
Stina hör på m e d spändt intresse, gör frå- gor och infall samt nickar bekräftande.
•S S » Vid Linnéparken stiga de ur spårvagnen, och j a g följer tätt efter dem, i det min väg ett stycke tycks vara densamma som deras.
Frun vill, att Stina skall taga hennes arm, men bevars nej, tycker någon det — hon kan nog gå ensam.
Hon rätar på sin böjda rygg och går med tunga, ojämna steg gån- gen framåt, i det den unga frun söker rätta sina steg efter hennes.
Rätt som det är komma två små flickor och en gosse springande och ropa om hvar- andra: » Mamma, mamma — Stina, nej se Stina — hvar kommer Stina från — ska ' du bli hos oss i dag — hvar har mamma varit? » De rycka ömsevis i modern och Stina 1895 och ropa i munnen på hvarandra, i det deras kinder glöda af ifver och sprin- gandet.
» Nå, nå — så, så barn, » säger Stina och värjer dem ifrån sig.
_ samt slätar ut förklädet, hvilket — den minsta flickan, en liten tul- ting på tre år, skrynklat till.
Stina försöker se bister ut m e d en vär- dig uppfostrarinne-min, men det lyckas henne föga, ty förtjusnin- gen strålar ut från hela det ryn- kiga ansiktet och gifver glans åt de dimhöljda ögonen.
» Tina, Tina, » jollrar den lilla och sträcker armame mot henne.
» Nej, har man sett, hon vill att jag ska ' bära henne, » säger Stina på en gång smickrad och hjälplös, » och det tror hon, att gamla Stina orkar m e d; nej, grynet mitt, men hon ska ' få sitta i knä ' t, bara vi komma hem. » Den andra flickan knuffar undan den minsta för att komma närmare Stina; den lilla ger till hals och skriker, som o m knifven sutte i strupen på henne.
Då ser Stina så allvarsam och bister ut som hon kan åstadkomma och säger litet barskt: » Det var ena fasliga ungar te ' väsnas — om ni inte ä ' snälla, får ni inte någe ' af det Stina har i påsen.
.
.
» » Hvad har du i påsen — ä, säg Stina? » infaller gossen och sticker inställsamt sin arm under hennes.
Den lilla stannar all- deles plötsligt med sin gråt och ser med längtande, snåla blickar mot påsen.
Fred och lugn återställas; mamma tager den minsta vid handen, den andra flickan sprin- ger före fram till barnjungfrun, hvilken på något afstånd väntat dem, och gossen hänger ännu vid Stinas arm, och allt under det de vandra framåt, kan j a g förstå, att det gäller underhandlingar om påsens innehåll, som Stina alltjämt håller hemlighetsfullt tillsluten med en knipslug min.
Snart därefter viker det lilla sällskapet af åt en väg, motsatt min, och jag ser det icke längre.
Lycka till en fröjdefull dag, Stina, med ett helt fång af ljusa och glada minnen att taga med dig till din lilla kammare — hvem vet, om de icke för dig, som nått lifvets åldersgräns, blifva de sista från fru Martas h e m!
Elin Ameen.
(Illustratör: Jenny Nystrom.)
Innehållsförteckning: Julsägen; poem af C.
D. af Wirsén.
(Illustr.
Jenny Nyström.)
— Gamla stilen; en julberättelse af Hedvig Indebetou.
(Illustr.
Gerda Tirén.)
— Veka hjärtan; skiss af Anna Wahlenberg.
(Illustr.
Jenny Nyström.)
— Nordanstorm; poem af O * * * - *.
(Illustr.
Carl Larson.)
— Sveas pansar; poem af Frithiof Holmgren.
(Illustr.
David Ljungdahl.)
— Jul i sko- gen; efter en folksägen af Mathilda Lönnberg.
(Illustr.
Gerda Tirén.)
— Återfunnen: poem af Daniel Fallström.
(Illustr.
Gerda Tirén.)
— Hem- met i konungaborgen; strödda anteckningar af hofpredikanten Vallin.
(Illustr.
Vildor Andrén.)
— Fjärden och ån; poem af Ellen Lundberg, f. Ny- blom.
(Illustr.
Jenny Nyström.)
— Ett vad; berät- telse af Lea.
(Illustr.
Jenny Nyström.)
— Magda- lena; poem af Anna Knutson.
(Illustr.
David Ljung- dahl.)
— Skymningsbrasan; af Ellen Key.
(Illustr.
Jenny Nyström.)
— Morgon och afton; poem af Tor Hedberg.
(Illustr.
David Ljungdahl.)
— Tröst; af Amanda Kerfstedt.
(Illustr.
Jenny Nyström.)
— Gamla Stina; af Elin Ameen.
(Illustr.
Jenny Ny- ström.)
— Hemma; poem af Snorre.
(Illustr.
Jtnny Nyström.)
HULTHÅNS Caoao &amp; Ohocolad Hemma!
(?If?
) untert m o r g o n s o l e n s k i n e r G e n o m luftiga g a r d i n e r I m i n lilla, k a m m a r ' i n, Ö g o n 1 o c k e r i b ö r j a r y c k a, O o h e n k ä n s l a utaf l y c k a F y l l e r h e l t m i t t u n g a sinn *.
B l ä n d a d ö g o n e n jag sluter.
I-lur j a g n j u t e r, h u r j a g n j u t e r, V a k n a h e m m a — h v i l k e n fröjd ".!
B o r t till s t a d e n m a n m i g s ä n d e, Men i går jag h e m å t v ä n d e Olad o c h lycklig o c h förnöjd.
Fönstret u p p — i fönsterkarmen Står jag, — m e d d e n b a r a a r m e n F ö r s åt s i d a n lätt gardiji.
.
1 H L j u m m a vindar kring m i g leka, Ljufligt d o f t e r n a m i g s m e k a Utaf r o s o r o c h jasmin.
XJtaf l e f n a d s f r ö j d j a g s p r i t t e r.
Surr o c h sus o c h fågelkvitter M i n a tjusta ö r o n n å.
S o m m a n jämt i prästgåln brukat, Ser jag frukostbordet dukadt ^Nedanför i e n berså.
Fin o c h krattad ligger gården, Blomrabatter bilda bården K r i n g ett g r ä s s å saftigt grönt.
G e n o m trädens löf o c h h ä n g e n Glimtar ån där bort p å ängen.
O, h v a d h e m m e t d o c k är s k ö n t!
P r o s t f a r själf, m i n e g e n p a p p a, Sitter p å sin farstutrappa, T i t t a r u p p till m i g o c h l e r: » Lilla toka, d e n n a d r ä k t e n Är för tunn för morgonfläkten, K o m m e r d u d å aldrig ner? » Och jag lyder genast vinken, Få m e d kläderna i blinken, T r a p p a n i e t t s k u t t j a g ta ' r.
O c h jag skrattar, jublar, yrar, » iVldrig, aldrig, » j a g b e d y r a r, » M e r a h e m i f r å n j a g far. » G a m l a prästgård bort p å landet, G l ö m m a dig, j a g aldrig k a n det, L e f d e j a g I h u n d r a år.
Där j a g rasat, lekt o c h sprungit, Där j a g s v ä r m a t, d ä r j a g sjungit, Y r o c h g l a d i lifvets v å r.
Snorre.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
Mim.
Telefon.
^ från F i r m a n E. Plaut, C a p s t a d e n.
F i n a s t e B o r d v i n e r, s å s o m PORTVIN, MADEIRA, SHERRY, CONSTANTIA m. fl.
Medioinal-Viner a f första r a n g: F ö r Blodfattiga, Bleksiktiga, Maglidande och Konvalescenter oumbärliga.
Garanterade rena Naturviner.
A n a l y s och r e k o m m e n d a t i o n e r från Försäkringstagarne erhålla delas a n t i n g e n G E A A F, Kontors=, Vaxduks= och ut- Hvarje hushåll bör hafva e n för (B a u d e C o l o g n e l:ma P r i s 1,50 k r.
p r st. (G.
21.369) 2 3 4 » » B 5 G » » k o k n i n g af kaffe, mjölk, vatten etc. den h a r följande f ö r d e l a r: Kokar hastigare än med h värj c an- nan kokapparat, vare sig Fotogen- Emedan Sprit- eller Gaskök.
det icke är Absolut explosionssäkerhet.
Sprit Förbrukar mycket litet sprit.
utan Veken behöfver aldrig förnyas, då S p ritgas den ej förkolnar.
som brinner.
Största renlighet.
Lagan ryker aldrig.
3 &gt; J - o.
m £ L; Litografiska Aktiebolaget €.
&amp; V.
Qdeströms I fotografiatelier | • Norrköping.
Af delningskontor: Stockholm, Göteborg, Kristiania.
Handels- P e &amp; Stockholm.
t e r s o Fabriks-AJktiebolag.
n s (G.
21554) pörsä^rings-Ä^tiebolaget; N:o 33 Klara Bergsgatan N:o 33, É (G 21370) 3 (G, 21412) Stockholm, Rödbotorget N:o i, Alla H y g i e n i s K.
r e k o m m e n d e r a r ett v ä l s o r t e r a d t lager af Stål- J e r n -, Ansiktsbehandling.
EådfrÄgningstid &gt; Specerier, Konserver, Delika- och f ö r d a m e r 11 — 1 2, » herrar 9 — 1 0.
% Messingsvnror tesser, Sudfrukter, Y i n e r som behöfvas i ett hushall köpas EN BROCHYR AF UNDERTECKNAD OM bäst o c h billigast ansiktets vård ÄR UTKOMMEN.
a l l a slag, Q. fö.
^ e p c l t f i n g, Flyttad från G r a n d Hotel till T u n n e l - gatan 1 7, 1 tr. (G.
21S97) Allm.
Telefon 118Q.
46 Drottninggatan 46 (G.
22000) Stockholm.
A k t i e b o l a g e t f. LYCKSFALL- d.
J.
E. Erikssons J A K O B S T O R G C a o. A a a w o. ' &lt; CS.
" 1 - TI 3.
Z 81 O " - 1 &gt; U •A a k t i e b o l a g s cm.
stickmaskin ££££££££££££££££££££££££££££££££ » &gt; A D A G B STOCKHOLM (G.
21443) S K A N D I N A V I S K A S?
W tillverkning a f alla s o r t e r l: m a s o c k e r finnes till salu h o s de flesta Herrar Hand- lande i S t o c k h o l m o c h landsorten.
» L A D E 165 kr.
f ö r u t 2 7 5 kr.
174 » &gt; 290 &gt; T koslar i prenumeration pr år i Stockholm 10 kr.
och i landsorten 6 kr.
De stö rrc dagliga Stockholmstidningarnas ofiiciella postprenumerations-sitTror voro den 30 Juni 1895 — cn tidpunkt, dä dessa siffror kunna anses stadgade för året: Stockholms Dagblad - 5.663 S v e n s k a Dagbladet 5.818 Aftonbladet 5.292 Dagens Nyheter 5.215 Nya Dagligt Allehanda 5.091 Vårt Land 4.164 (G.
21042) * Billigaste * Sybehörsaffär.
(G.
22001) - * H U S M Ö D R A R!
Använd vid färgning i hemmet alltid F r i t h.
L y s e l l s i Malmö färger, under de 10 år de yarit i marknaden ha de tillvunnit sig allas förtroende.
Säljes i paketer å 10 och 25 öre.
Återförsäljare hög rabatt.
Finnas färgerna händelsevis icke hos Eder specerihand- lande, så bed honom rekvirera profver Obs.!
Mitt inregistrerade fabriksmärke.
(G mm) annonser (G.
21445) Aktie-Bolag.
&gt; be K ansökan.
STOCKHOLM.
(G.
21444) S löfte o m garanti att b i f o g a s M e k a n i k u s Mek.
Verkst.
s N v a l t a r e.
Tjenstsökande erhålla O r d e r från l a n d s o r t e n e x p e d i e r a s f o r t o c h n o g g r a n n t, till b i l l i g a priser.
R i k s.
&amp; A l l m.
Telef.
(G.
21442) U E lomnar garanti för redbar redovis- ning a f KASSÖRER o c h för- Folkungagatan 1 6 &amp; 1 8 FÖRSÄKRINGSBOLaGET ZTanio samt Hoffs M a l t e x t r a k t.
hos (jtnnie Peterson Edra v i n s t e n, som 15 å r eller efter (G.
21S6S) 11 BIBLIOTEKSGATAN 11. med vidstående fabriksmärke rekommenderas.
V o (vinstklass) oeh därefter å r l i g e n.
samt a l l a till n a g l a r n a s v å r d och f ö r s k ö n a n d e h ö r a n d e artiklar.
Kontraböcker OBS.
ß Rekommenderar sin omtyckta Annotations= i af årligen W. M i l Kopie=, e STOCKHOLM.
Stockholm, Blasieholmsgatan N:o 4 B.
(G.
21361) N G S - A K T, l VICTORIA V P r o f e s s o r n v i d K a r o l i n s k a I n s t i t u t e t, g r e f v e K. A.
M ö r n e r, P r o f e s s o r O l o f H a m m a r s t e n, U p s a l a m.
fl.
L e v e r e r a s FRANKO alla J e r n v u g s - o c h Ångbåtsstationer i Sverige.
Lager hos H.
A.
u Frith .. befoidras Lysell, Malmö.
säkrast, snabbast Stockholm, Ellen S v e n s k a £ * y Reformlif.
s&lt; Prenumerera på Korseftfabrikens Utställning-s- och F ö r s ä l j n i n g s l o k a l e r, Hamngatan 11 &amp; Drottninggatan 31.
J a n s s o n &amp; C:o. (g.
21307) Annonsera i r £ V J l Hela upplagan och billigast Drottninggatan genom 2.
90.000 ex. S. GTJMJELIII Annonsbyrå,
m i II Drick Kathreiners Kneipp-Maltkaffe Endast i paketer med della skyddsmärke som tillsats till vanligt kaffe eller enbart!
ENDAST ÄKTA MED NAMNET " KATHREINER " ' o /.
V rf * MÄRKEN OCH STÄMPLAR SAMT RYSKA RIKSÖRNEN PÅ ta-tanran b
