# ID: svediakorp-per1052
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 28,060
# sentences: 731
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Fredagen den 29 november 1895.
N:r 48 (415) Prenumerationspris p r å r: Idurt ensam kr.
5.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: Iduns Modet., mänadsuppl » 3: Barngarderoben » 3: Byra: K l a r a södra k y r k o g.
16, 1 tr. Allm.
telef.
6147.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör oeh utgifvare: FRITHIOF Träffast säkrast kl. 2 — 3.
tid är pånyttfödelsens.
SAÅ nya V JQ?
pietet och initiativ, sång, för utan gångna samlar äfven tiders minnena från Ieke blott därigenom verk det så att att den har o c h som häfstång saga för l d u n har förut vid flere tillfällen samhet vid de skånska norna för att och en smak f ö r det sköna trägen förnöjsamhet Ett af id, som alstrar o c h lycka.
dessa o c h har D å vi i dag från därmed göra våra en nämligen fru läsarinnor närmare förtrogna m e d en kvinna, hvars teoretiska insikter på o m - rådet, omsatta i en redan går ett m y c k e t stort inflytande vaknade stens allt lifligare f ö r hemgjorda konstväfnader o c h sömnader, ett- den mal häfd.
Och är träffande så den för Fröken intresse, s o m i Norden har gam- skildt sär- församling be- Förälclrarne omfattande.
Collin föddes af Malmöhus äro län.
kronolänsman- nen Sven Collin o c h hans maka den, där den varma harmoniska Augusta färgverkan, Redan de i rik omväxling och gagnerikt 8 n o v e m b e r 1864 i L y n g b y alldeles konstslöj- rik- och öfva hemväfnadskon- Maria förhållandet textila Thora K u l l e haltig litteratur, öfvat intressen nöjet utöfvarin- samma stad lämna en ny bild, är det för oomtvistligt i dagen i den åter- hågen uppmärk gång haft en af de mest framgångsrika af denna b e r ö m d a sydsvenska slöjd, i Lund.
dessa det stilla hemmets verk, som för alla tider bära vittne om fäst sina läsarinnors konstväfnaderna att i ord o c h bild presentera sin egen lycka söker pånyttföda de goda idrotter och åter väcka hågen en renande Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 Öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annoiis.
70 öre pr nonp.-rad.
Collin, ständigt den m e d berömvärd o c h dåd dröjer vid deras förflutna Nordling.
Aktiebolag.
8:de årg.
Utgifningstid: h v a r j e helgfri fredag.
HELLBERG.
Redaklionssekr.
: J. Maria SvO^år Tryckeri Collin, i född Adrian.
sina tidigaste år fick kombinerade mönstren och den fröken Collin vänja sig vid hem- af ypperlig stilisering utmärkta arbeten, behandlingen den märksamhet tillvinna sig upp- och erkännande.
spccielt väfnad.
Ty slöjden är gammal i släk- ten.
I moderns hem, Kyrk- ifver för heddinge prostgård, väfdes ovan- bevarandet och återupplifvandet ligt m y c k e t, o c h hågen för detta Skåne har i denna arbete är framför hvilket Maria Collin f ö r sin del andra svenska, för att icke säga förstått att nordiska utveckla.
Hennes klara begåf- ning lifliga af en ett gammal afgjordt under g o d konstslöjd företräde landsändar.
flere Där århundraden, har under ett alltjämt kvarlefvandeintresse, hunnit utbilda säregen ster äga betydligt efterfrågas ej navien, utan gränser.
om att i sig en alldeles väfnadsslöjd, livars al- stigande såg hon, dag vann ökad terräng.
Men något.
vackra husslöjden dag det öfver så- ofta den vid val af mönster o c h samman- stötestenar utgifvits.
i alla fall teoretiska ledaingen, i c k e minst sättning {Port- fattades Där saknades o c h att ett stort praktverk art) glädje för dess ett m y c k e t vac- därifrån gjorde de olika slagen af väfnader, o c h med kert urval af skånska väfnader, of Swedish energi henne snart förtrogen med alla i Skandi- South Kensigton museet dana ytterligare odla o c h den Så erinra vi blott där- folio släktarf, att vida utanför L o n d o n har ett och värde blott och sålunda af färger, hvilkas två svåra öfvervin- nande endast färdighet eller g o d fingervisning kunna främja.
Be-
IDUN 378 Välgärningar, dem du i t y s t h e t öfvat, De äro döda, dem ej döden röfvat, 1805 D e äro blommor, som i storm bestå, D e äro stjärnor, s o m ej nedergå.
M.
H O F V E T AF EN V Ä G L E D A N D E L T I T E R A T U R T R Ä D D E K L A R T Vår unga kärlek, som F R A M, O C H, I C K E U T A N T V E K A N, V Å G A D E M A R I A hvad himlen den skyldig C O L L N I I S I N Å R 1890 U T G F I V A » Skånsk konst- den glömde, var, Vår nog den största skulden väfnad i allmogestil », MED T A L R K I A M Ö N S T E R I F Ä R G T R Y C K, B J U D A A L L M Ä N H E T E N EN F Ö R V I S S O E F T E R - till allt hvad jag lidit har.
L Ä N G T A D OCH E R F O R D E R L G I H A N D B O K.
DET F Ö R S T A F Ö R S Ö K E T S L O G VÄL I G E N O M.
M Ä N II.
OCH K V N I N O R AF F A C K E T Ä G N A D E S I T T V A R M A ER- K Ä N N A N D E ÅT A R B E T E T, SOM I N O M K O R T F Ö L J D E S i sagan A F EN D A N S K OCH EN N O R S K U P P L A G A OCH Ä F V E N dZiiksom herdinnan tre vackra kransar jag fått.
I G R A N N L Ä N D E R N A R Ö N T E L O F O R D, U P P M U N T R A D E LU- S T E N FÖR K O N S T V Ä F N A D E R, DÄR S Å D A N R E D A N F A N N S, %nhvar må efter mitt sinne OCH V Ä C K T E T L I L LIF I N T R E S S E T FÖR DEM I T U S E N D E nu falla på någons lott.
HEM, DÄR DET E L J E S MED Å R E N F A L L T I I G L Ö M S K A.
I S E N VAR E M E L L E R T D I B R U T E N OCH M A R I A C O L - L I N S I N T R E S S E FÖR ATT Y T T E R L G I A R E H J Ä L P A F R A M ' jDen första, af dunkla eklöf, V Ä F N A D S K O N S T E N T Ä F L A D E E N D A S T MED H E N N E S E N E R - min gosse jag anförtror.
G I S K A FLIT.
OCH VI HA DÅ ATT A N T E C K N A H E N N E S F Ö L J A N D E A R B E T E N » Flamsk-, norsk Badlakan », Fmnväfnad ' En styrka, och L I K A L E D E S MED M Ö N S T E R I F Ä R G - T R Y C K (1892), OCH » Konstväfnad i i hemväfnader i lärft, hvarpå man litar, eken hor.
allmogestil », A N D R A O M A R B E T A D E U P P L A G A N (1894), AF H V L I K E N Ä F V E N U T K O M M T I EN T Y S K OCH EN E N G E L S K U P P - L A G A, S A M T DET I Å R A L L D E L E S N Y L I G E N U T G F I N A A R B E T E T » Våra resliga kypert %&gt;en jag och atlas », MED 111 FIGURER Å 18 P L A N S C H E R, H V I L - KET A R B E T E R E D A N, H V A R H E L S T DET O M N Ä M N T S, LIK- SOM S I N A F Ö R E G Å N G A R E R Ö N T DET B Ä S T A E M O T T A - G A N D E OCH R E K O M M E N D E R A T S AF K R I T I K E N, I C K E M I N S T FÖR S I N E N K L A OCH K L A R A F R A M S T Ä L L N N I G, E G E N S K A P E R, SOM I F Ö R E N N I G MED EN F Ö R V Å N A N S - V Ä R D P R I S B I L L I G H E T B A N A VÄG FÖR M A R I A C O L L I N S B Ö C K E R T L I L O T A L G I A HEM.
andra, skänker jivar blir ^Den kind, af vilda som dess ungdomsråd tredje, rosor, åt skogens häck.
vågor löga, och täck.
af fältets blommor, Glaudius.
s k o l a b ä r a r i k l i g a f r u k t e r i k o m m a n d e släk- ten.
J a g är viss o m, a t t m å n g a barn m e d m i g i n s t ä m m a i e t t från h j ä r t a t k o m m a n d e t a c k till v å r a m ö d r a r, o c h d e t t a s k a l l e j visa sig endast i ord.
Hela vårt uppförande skall bära vittne o m, h u r u h ö g t v i sätta vår moder.
Måtte v i aldrig göra h e n n e sorg, måtte v i göra, h v a d vi kunna, för att jämna d e obanade vägarna!
» V å r m a m m a » h a r f ö r t e t t l y c k l i g t lif.
Ordet » lycka » har dock e n märkvärdigt t ä n j b a r n a t u r, h v a r j e m ä n n i s k a i n l ä g g e r nä- stan s i n särskilda m e n i n g däruti.
M e d » ett lyckligt lif » m e n a r j a g här, a t t h o n i s i n b a r n d o m o c h u n g d o m u p p f o s t r a t s i ett för- äldrahem, s o m verkligen förtjänade detta n a m n, a t t h o n därpå blef e n älskad maka, k a n s k e m e r a ä l s k a d ä n d e flesta, s a m t a t t hon, hvilket j a g b o r d e satt främst, sedan s i n t i d i g a u n g d o m s ö k t f o r s k a efter G u d s v i l j a o c h e j o n ö d i g t v i s fikat efter m ä n n i s k o - gunst.
D ä r f ö r k a n h o n m e d skäl s ä g a s h a f v a v a r i t l y c k l i g, e h u r u h e n n e s lif f ö r öf- rigt e j varit e n dans på rosor.
K a m p m e d e k o n o m i s k a b e k y m m e r, m e d s j u k d o m, såväl i sin egen kropp, s o m hos m a k e och barn, o c h m e d b i t t e r h e t, u p p v ä c k t g e n o m att stän- digt s e sin älskade mans handlingar miss- förstådda o c h f ö r d ö m d a, hafva aldrig läm- n a t h e n n e t i d a t t f ö r s j u n k a i s i g själf.
Det är d e n n a själfförnekelse, s o m a f d y - l i k a p r ö f n i n g a r blir e n f ö l j d, h v i l k e n så o f t a jUan får ej törnekrans bära förlänar våra m ö d r a r deras gloria.
V i barn i mina sällaste år.
se d e n e j s å s o m y n g r e, v i älska vår m o r, OCH F Ö R V I S S O HA VI ATT V Ä N T A M E R A I D E N N A m e n uppfatta e j vidden af hennes moders- G R E N A F L T I T E R A T U R E N F R Å N DEN FLITIGA F Ö R F A T T A - kärlek.
Denna upptäckt hemfaller åt e n R I N N A N S H A N D.
TY DÅ SOM HÄR E N E R G I OCH BE- m e r a m o g e n ålder.
D å, n ä r v i vanligen G Å F N N I G FÖR EN SAK Ä R O F Ö R E N A D E, K N Y T A SIG A L L - 55 stå i b e g r e p p a t t l ä m n a h e m m e t, ö p p n a s TID L Ö F T E N FÖR F R A M T I D E N, H V I L K A S U P P F Y L L A N D E F Ö R - v å r a ö g o n, o c h v i s e, h v a d v i a l d r i g sett.
V I S S O S K A L L B R N I G A S A K E N V I D A R E F R A M Å T.
J a g k a n e j t a l a i alla b a r n s n a m n, e j e n s ar m a m m a » — j a g t a l a r i alla bar- DET Ä R O C K S Å T L I L ETT T A C K FÖR H V A D M A R I A obetingadt i m i n a syskons, låt m i g därför n e n s n a m n — skall n o g ej få n å g o n C O L L N I H I T T I L L S V E R K A T PÅ F I R Å G A V A N D E O M R Å D E, J a g h a r alltid l a P t P s - i d e n s v e n s k a k v i n n a n s e g e n t i d n i n g.
t a l a o m, h v a d jag erfarit.
SOM VI I D A G F Ä S T V Å R A L Ä S A R N I N O R S S Ä R S K I L D A p U ä l s k a t m i n m o r.
S å s o m b a r n såg j a g u p p H; n f ö r t j ä n a d e d e t m e r ä n m å n g e n a n n a n, M Ä R K S A M H E T V I D H E N N E S P E R S O N.
OCH OM VI DÅ F O G A T S Y M P A T I S K A ORD T L I L EN S Y M P A T I S K m e n h e n n e s l i f s g ä r n i n g h a r e j b l i f v i t u t - till h e n n e, s å s o m v a r a n d e e t t s l a g s o r a k e l.
r L d L B I L D, SÅ A N S E VI OSS D Ä R M E D E N D A S T H A F V A f ö F Y T i n f ö r m å n g a s ö g o n, o c h d e allra flesta B e u n d r a n d e o c h h ä p n a n d e ö f v e r h e n n e s k u n - s k a p e r o c h h e n n e s f ö r m å g a p å alla o m r å - se i h e n n e i n t e t a n n a t ä n e n g o d, o m t ä n k - EN A N G E N Ä M P L I K T.
sam maka och moder.
I n t e t a n n a t!
Ä r e j d e n, k ä n d e j a g i n g e n h ö g r e å t r å ä n att e n W. B. dag k o m m a så långt s o m hon.
S å små- detta kvinnans h ö g s t a mål, h e n n e s verk- samhetsfält, d ä r h o n f å r tillfälle a t t u t - n i n g o m e r t a p p a d e j a g m i g m e d a t t ä f v e n h e n n e skönja brister, så m y c k e t m e r a veckla d e sidor af sin karaktär, s o m g ö r a hos h e n n e till k v i n n a?
M e n d e t t a k a l l ä g e r e j o f ö r l å t l i g a, s o m j a g a l d r i g t r o t t m i g k o m m a därhän.
D å u p p s t o d bitterhet i sinnet, längre, h a r kanske aldrig ägt f ö r m å g a n a t t r e t a m ä n n i s k o r n a s n y f i k e n h e t, därtill är d e t m i s s t ä n k s a m t g a f j a g a k t p å h e n n e, t y c k t e AF Hermdinn von Gilm. "
n u b e d r a g e n o c h f ö r l o r a d e tilliten till för h v a r d a g l i g t.
M a k a o c h m o r ä r j u nä- m i g m i n a medmänniskor.
Jag hade väntat för s t a n h v a r a n n a n k v i n n a.
D e n n a n y f i k e n h e t Ö F V E R S.
F Ö R I D U N AF E.
N. Söderberg.
v ä c k e s d ä r e m o t alltid, d å m a n h ö r t a l a s m y c k e t o c h s e t t m a m m a s lif från o r ä t t h å l l.
I. o m eller läser o m d e k v i n n o r, s o m s å a t t D j u p e t i h e n n e s k a r a k t ä r b l e f m i g d o l d t, s ä g a f r å n g å t t s i n b e s t ä m m e l s e o c h a r b e t a h v i l k e t j u e j heller v a r s å u n d e r l i g t, d å jUvar gång i aftonens stillhet i a n n a n r i k t n i n g, v a r e s i g i d e t o f f e n t l i g a j a g ä n n u e j k u n d e f a t t a i n n e b ö r d e n af h e n - M e n åren gingo, mitt min moder till ro mig kysst,, eller e n s k i l d a lif vet.
D e t t a g ö r e j » v å r n e s själs s t o r h e t.
m a m m a », h o n t i l l h ö r d e stilla i l a n d e t.
J a g s i n n e ö p p n a d e s m e r o c h m e r f ö r l i f v e t i hon på min mun och min panna dess fullhet, o c h n u b e u n d r a d e j a g » v å r önskar, a t t någon, s o m kände henne o c h gör korsets tecken tyst.
E j s å, att j a g ej h o s h e n n e h a d e f ö r m å g a, v i l l e s k r i f v a o m h e n n e, så- m a m m a » åter.
d a n h o n ä r i sitt h e m, s k r i f v a så, a t t d e t k u n d e finna fel, m e n ä n d å m e r a i n t e n s i v t än någonsin.
N u ä r j a g v u x e n o c h flugen t r ä n g d e till allas h j ä r t a n, s å a t t alla g o d a tAn oftare dig jag kysste, m ö d r a r k ä n d e, h v a d d e ä r o f ö r s i n a b a r n, u r n ä s t e t, v i l j e n I v e t a, h v a d j a g nu kän- når kvallen sänkte sig mild, h v i l k a k a n s k e a l d r i g k u n n a u t t r y c k a s i n n e r?
J a g skall s ö k a v i s a d e t, o c h j a g v e t, att m i n a s y s k o n, a t t alla ä l s k a n d e b a r n i tillgifvenhet så, s o m d e ville o c h borde.
men aldrig på läppar och ännc mina fumliga försök skola spåra något af D e n n a lilla artikel s k u l l e v i l j a v a r a e t t t a c k du tecknade korsets bild.
till alla, s o m l e f v a o c h a r b e t a f ö r s i n a b a r n, s i n a e g n a t a n k a r.
jag lindar " Vår kring frälsarens hår.
mamma Ungmöuisor, till » v å r m a m m a » n u särskildt.
Ni arbeta * H E R M A N N VON G I L M, F. 1813, D.
1864, T Y R O L E N S ej f ö r g å f v e s, e d e r k ä r l e k o c h e d e r t t å l a m o d S T Ö R S T E L Y R K I E R U N D E R D E T T A Å R H U N D R A D E.
Om skulle min mors lif under min uppväxttid vara m y c k e t a t t säga, m e n j a g såg
I DUN 1895 d e t ej då, kunde ej se d e t, s o m d e t förtjä- n a d e att s e s, o c h h å l l e r m i g d ä r f ö r h e l l r e till d e s e n a s t e tre, f y r a åren.
D e gifva m i g rikt material.
M i n far d o g h a s t i g t, o c h med h o n o m gick m a m m a s högsta jordiska l y c k a sin v ä g.
H o n blef e n s a m m e d sina b a r n, s o m ej v o r o få, o c h i n g e n i s t å n d a t t ä n n u försörja sig.
» H v a r skall h o n t a g a m e d e l till b a r n e n s u p p f o s t r a n?
» f r å g a d e m e r än en bekymrad.
F ö r t r ö s t a n s f u l l s o m få, lät m a m m a o s s alla f o r t s ä t t a m e d v å r a stu- dier, o c h m e d e l s ä n d e G u d.
I b l a n d blef d e t t o m t i k a s s a n o c h s å g m ö r k t ut.
M a m - m a t v i f l a d e d o c k e j, å t m i n s t o n e ej så att vi märkte det.
Eätt snart k o m hjälp.
M å n g a g å n g e r h ö r d e j a g m a m m a s ä g a till n å g o n v ä n: » D e t s å g m ö r k t ut, j a g b e h ö f d e d e t o c h det, m e n j a g grät o c h bad, när barnen sofvo, och vi blefvo hulpna. » Stundom k o m n å g o n o c h frågade, o m vi h a d e det trångt o c h s v å r t, d e s k u l l e så g ä r n a h j ä l p t, m e n sällan f i n g o d e a n n a t s v a r ä n: » V i b e h ö f v a i n t e t, v i h a d e t så b r a.
» O c h vi arbetade m e d v å r a s t u d i e r, o c h » v å r m a m m a » arbe- tade m e d G u d för vår del.
N å g r a af o s s h a f v a n u l ä m n a t h e m m e t, m e n ä n n u finnas y n g r e k v a r, s o m s k o l a h a f v a sin u p p f o s t r a n, s å s o m v i fått v å r.
Om mamma kunde a r b e t a m y c k e t själf, o m h o n v o r e frisk o c h stark, så v o r e d e t j u m i n d r e u n d e r l i g t, att h o n kunde tro.
M e n n u har h o n blifvit n ä s t a n o f ö r m ö g e n till a r b e t e g e n o m e n s j u k - d o m i sina ö g o n.
Detta var den bittra s t e p r ö f n i n g e n i h e n n e s lif o c h inträffade, d å d e t s å g s o m m ö r k a s t u t p å allt sätt.
Arbeta gör h o n dock icke desto mindre m e d h v a d h o n förmår.
D e t är r ö r a n d e, d e t är s t o r t att se h e n n e s ö m h e t o m o s s barn.
H o n är så r ä d d, att v i ej s k o l a h a f v a d e t trefligt o c h b r a, o c h t ä n k e r a l d r i g p å att s p a r a s i n a s t e g, d å d e t g ä l l e r o s s.
E t t litet e x e m p e l b l a n d m å n g a.
» A r det något d u v i l l h a u t r ä t t a d t i s t a d e n, så s ä g b a r a till, j a g g å r så g ä r n a, » d e t t a s k r i f v e r h o n o f t a till m i g, o c h d e t t a s ä g e r h o n till m i g, så o f t a v i r å k a s.
V e t e n I, h v a d d e t v i l l s ä g a att g å från d e n e n a b u t i k e n till d e n a n d r a f ö r att u t r ä t t a k o m m i s s i o n e r?
D e t är ett g a n s k a t r ö t t s a m t värf m a n då fyller, i s y n n e r h e t o m m a n är litet ä l d r e o c h för- s v a g a d af s j u k d o m.
M e n m o d e r s h j ä r t a t är e n s t a r k drifkraft.
D e t förlänar kraft o c h u t h å l l i g h e t åt e n s v a g k r o p p o c h g ö r rik- tiga underverk, d å det gäller de älskade barnen.
H v a d gifva vi i g e n g ä l d?
J a g k o m m e r n u till ett a n n a t ä m n e H v a d g i f v a vi » v å r m a m m a » f ö r all d e n vård, omtanke och ömhet, s o m hon under h e l a v å r t lif ä g n a t o s s?
E j m y c k e t.
Hon f o r d r a r ej h e l l e r n å g o t s t o r t af o s s, ett b r e f eller n å g r a v ä n l i g a o r d g l ä d j a h e n n e så, att v i b l y g a s, d å v i t ä n k a på, h u r u litet det kostar oss o c h huru högt det värderas.
M o d e r s l i f v e t s k a l l är f y l d t, d å b a r n e n fun- n i t h v a r t o c h ett ett p a s s a n d e v e r k s a m - hetsfält, o c h m o d e r n är d å f ä r d i g att t r ä d a i b a k g r u n d e n, att l ä m n a lif v e t, k a n s k e al- d r i g u p p s k a t t a d af s i n a b a r n, k a n s k e m å n - g e n g å n g b e t r a k t a d s å s o m ett b e s v ä r l i g t påhäng, en odräglig börda.
N ä r h o n är b o r t a, n ä r t o m h e t e n i h e m m e t g ö r s i g gäl- l a n d e, f ö r s t d å se vi m å n g e n g å n g, h v a d vi uraktlåtit.
R u n n a v i stå till s v a r s f ö r vårt tillvägagående?
Säkerligen ej, då det är ett b r o t t m o t G u d s b u d att f o r d r a, u t a n att g i f v a, att se s i g till g o d o p å e n b e h ö t - v a n d e s b e k o s t n a d.
B e h ö f v a n d e?
Ja, h v a r j e m ä n n i s k a b e h ö f v e r k ä r l e k, en m o d e r k a n s k e m e r än andra.
; 379 D e t är d ä r f ö r, m a m m a, s o m d e s s a r a d e r sett d a g e n!
Jag har m å n g a g å n g e r k ä n t h j ä r t a t fullt, m e n ej v e t a t, h u r u j a g s k u l l e lätta det.
D e t förefaller m i g, s o m skulle d e t n å g o t h j ä l p a att e n g å n g få t a l a ut, r i k t i g t få v i s a, h v i l k e n s k a t t v i ä g a i d i g o c h a n d r a b a r n i sina m ö d r a r.
D e t är ej i d e l t a n k l ö s h e t eller o t a c k s a m h e t, s o m h å l l a o s s t y s t a, d e t är m å n g e n g å n g m e d v e t a n d e t o m v å r o f ö r m å g a att p å ett k l a r t s ä t t ut- trycka våra innersta tankar.
Dessa sky d a g s l j u s e t, d ä r f ö r att d e d ä r v a n l i g e n h ö l - jas i en för d e m f r ä m m a n d e dräkt.
Mina å s y f t a ej a n n a t ä n att s ä g a d i g, m a m m a, o c h a n d r a, s o m v i l j a l y s s n a, att v i k ä n n a, h v a d v i ej m e d o r d k u n n a u t t a l a.
D u s k r e f en gång, m o d e r, i en m i g tillhörig minnes- b o k, f ö l j a n d e lilla strof, u n d e r t e c k n a d » D i n egen älskade m a m m a ».
D e n m å här tjäna s å s o m e n i l l u s t r a t i o n af d i g själf o c h d i t t lif.
Den lyder: » K ä m p a troget lifvets strid, Vaka, b e d o c h tåligt lid.
Kraft att kämpa, kraft att lida, Gifs åt dem, s o m G u d förbida, Se m o t målet stadigt blott, Allt blir godt, allt blir godt. » G e n o m att f ö l j a d e n v ä g, s o m h ä r an- v i s a s, har d u f u n n i t l y c k a n, d i n ö n s k a n är, att j a g p å s a m m a v ä g m å t t e f i n n a d e n.
T a c k, m o d e r, för h v a d d u lidit o c h arbetat f ö r v å r d e l!
T a c k, f ö r att d u ^ g e n o m d i n v a n - d e l lärt o s s h ö g a k t a o c h ä l s k a d i g!
T a c k, f ö r att d u g e n o m o r d o c h l e f v e r n e r i k t a t våra ögon m o t den lycka, s o m väntar på a n d r a sidan d ö d s f l o d e n!
V i äro, h o p p a s j a g, inne på vägen, och m e d Guds hjälp går det fram m o t målet.
Tack, för h v a d du v a r i t o c h ä n n u är f ö r o s s!
T a c k, ä l s k a d e m o d e r!
D e t är m e d full s a n n i n g j a g s ä g e r, att benämningen » vår m a m m a » för oss k l i n g a r o c h i h e l a m i t t lif skall k l i n g a så- s o m e n ljuf m u s i k.
D e t är ett af b a r n e n, s o m n u t a l a t; m e n d e t är m e d v i s s h e t o m, att m i n a o r d s k o l a v i n n a g e n k l a n g h o s d e m, s o m äga en sådan m o d e r s o m min.
Gud g i f v e, att v i alla h j ä l p t e s åt att g l ä d j a v å r a mödrar!
* Kråka.
H v i t a sippor.
Skiss för Idun af Nathalia Wallengren.
tt litet a n i m e r a d t s ä l l s k a p v a r f ö r s a m - l a d t i fru B l e n c k e s r ö d a s a l o n g.
G ä s - terna v o r o idel bekanta, o c h därför var to- n e n fri o c h o b e s v ä r a d.
M a n g j o r d e inte n å g o t f ö r s ö k att finna ett a l l m ä n t s a m t a l s - ä m n e, u t a n g r u p p e r a d e s i g efter b e h a g i d e t stora, m a t t u p p l y s t a r u m m e t; j a det var i n t e fritt från att e n o c h a n n a n flirtation i allsköns ro utspann sig i n å g o n s k y d d a d vrå.
B o r t a v i d s t o r a b o r d e t g i c k d e t lifligt till.
E n l a m p a på m e t e r s h ö g fot, m e d yfvig, h ö g r ö d skärm, stod bredvid chaiselongen o c h g ö t en skär ljusflod öfver en u n g d a m, o m g i f v e n af h e r r a r.
Kring hennes vackra figur s l ö t s i g e n d r ä k t af n å g o t m j u k t t y g, skiftande i orange o c h blekgult, här o c h där uppfästadt m e d svarta penséer.
Håret, b l å s v a r t o c h b u c k l i g t, föll i s t u d e r a d v å r d s - löshet öfver nacke o c h öron samt räckte n ä s t a n n e d till d e p e n s l a d e, h ö g t l i v ä l f d a ögonbrynen.
att Ögonen, hvars m ö r k a infattning k o m d e m s y n a s s t o r a, v o r o af o v a n l i g g l a n s, skif- # tande färg i de olika stämningar, h o n mäs- t e r l i g t lät d e m u t t r y c k a.
A n s i k t e t v a r o v a l t o c h r e g e l b u n d e t; all d e s s f ä r g t y c k t e s h a koncenterat sig i den b å g f o r m i g a, korallrö- da munnen.
H o n t a l a d e f o r t o c h lifligt, m e d något forcerad sopranröst.
F ö r alla h a d e h o n ett g l a d t, r e t s a m t eller k o k e t t e - r a n d e o r d o c h h a n n ä n d å m e d att s l ö s a blickar o c h leenden på en ung man, som s a t t v i d h e n n e s s i d a o c h s y n t e s a l l d e l e s för- sjunken i beundran.
D e voro nyförlofvade.
D e n unga d a m e n sade just något s o m framkallade allmänt skratt.
» Nå, Lissie, » sade värdinnan, en fryntlig äldre d a m, o c h s t a n n a d e p å sin r o n d, » i k v ä l l t y c k s d u v a - ra ö f v e r d å d i g.
M e n h v a d k a n m a n a n n a t v ä n t a af e n n y f ö r l o f v a d flicka! » » j i h, all h ä n r y c k n i n g e n ö f v e r l å t e r j a g åt m i n f ä s t m a n, » s a d e flickan m e d ett s k ä l m - aktigt leende.
» Det behöfs också m y c k e n hänryckning, » inföll e n u n g k a n d i d a t m e d a f f e k t e r a d t ut- tal, » f ö r att u p p v ä g a så m å n g a a n d r a s b e - svikna suckar. » » N u f ö r s t å r j a g d å inte, h v a d n i m e n a r, » sade fröken, p l o c k a n d e på sina penséer; » j a g har verkligen ingenting på mitt sam- vete.
» » Inte det!
T r o r n i i n t e, att allas s k a l d k o m m e r att s k r i f v a e l e g i e r ö f v e r förlorade paradiset? » vår det » H ö r inte på h o n o m, » sade fröken B o n g till sin f ä s t m a n.
» F ö r f a t t a r e m å s t e j u all- t i d h a n å g o t f ö r e m å l, k a n s k e flere p å e n gång.
F ö r r e s t e n t y c k e r j a g d e t är b e s y n - n e r l i g t, att h e r r N o r d m a n i n t e är k o m m e n ännu.
D e t är j u p å s ä t t o c h v i s e n af- skedstillställning för h o n o m.
» » D e n v ä n t a r ej f ö r l ä n g e, s o m v ä n - tar p å n å g o t g o d t, » s a d e k a n d i d a t e n.
» F r ö - k e n får u n d e r t i d e n n ö j a s i g m e d o s s an- d r a b e u n d r a r e — o m j a g får h a ä r a n r ä k n a mig bland dem. » » A h, ni vet j u — äfven de ringaste bi- drag etcetera, » skrattade den unga flickan m e d e n m a l i c i ö s b l i c k p å h a n s lilla sirliga gestalt.
E t t s t y c k e f r å n d e n lifliga g r u p p e n, m e l - lan några h ö g a bladväxter, satt en u n g flicka e n s a m, till u t s e e n d e t ifrigt s y s s e l s a t t m e d att b l ä d d r a i ett p l a n s c h v e r k.
M e n in- t e t o r d af d e s i s t a h a d e g å t t f ö r l o r a d t f ö r henne.
H o n v ä n d e o t å l i g t b l a d efter b l a d, u n d e r d e t h j ä r t a t s l o g h å r d t af h a r m.
Så skulle det då sluta!
H v a d annat kunde m a n ha väntat?
Smäktande b l i c k a r, in- b j u d a n d e f ö r t r o l i g h e t, m e n d ä r b a k o m en- dast kall beräkning.
Sådan var Lissie Bong; o c h eftersom N o r d m a n var fattig o c h d e n a n d r e rik, så v a r d e t j u f ö r h e n n e ett l ä t t val, o c h h o n var n ö j d.
M e n hvilken stöt för hans känsliga, v e k a natur!
O c h n u reste h a n b o r t till I t a l i e n — r e s t e k a n s k e m e d f ö r s t ä m d t s i n n e; o c h allt d e t h ä r l i g a h a n fin- g e se, s k u l l e k a n s k e i n t e v ä c k a g e n k l a n g inom honom.
H o n d r o g en ofrivillig s u c k o c h såg sig hastigt o m.
M e n det var ingen s o m gaf akt på henne.
D e t v a r d e t f ö r r e s t e n säl- l a n.
E m m y B o d h e v a r i fru B l e n c k e s h u s s o m l ä r a r i n n a f ö r h e n n e s lilla s o n d o t t e r.
Späd, liten o c h ljus, såg h o n ännu y n g r e ut ä n s i n a n i t t o n år.
Figur o c h ansiktsdrag voro outvecklade, o c h öfver d e senare hvi- l a d e o f t a s t l i k s o m e n s l ö j a af s k y g g h e t.
A n s i k t s u t t r y c k e t t y c k t e s v ä n t a att v ä c k a s till lif; så o c k ö g o n e n, s o m, s t o r a o c h b r u n - grå, helst dolde sig under ögonlockens skyd- d a n d e förhänge.
M e n k o m d ä r lif i h e n -
IDUN 380 1895 nes ansikte, var det s o m förvandladt.
D e t k u n d e m a n h a sett, d å h o n i sin v r å l y s s - n a d e till N o r d m a n s s a m t a l m e d a n d r a.
H e n - n e själf h a d e h a n n ä s t a n a l d r i g t a l a t till.
Ett allmänt sorl u p p s t o d.
Han måste k l i n g a o c h d r i c k a m e d alla d e m, s o m t r ä n g - des omkring honom.
Plötsligt vände han sig till E m m y, s o m s u t t i t k v a r p å sin p l a t s.
Men h o n h a d e inte heller v ä n t a t n å g o t sådant.
H e n n e s intresse s a m l a d e sig o m - kring h o n o m i ö d m j u k, osjälfvisk beundran.
O c h så s m å n i n g o m m ä r k t e h o n m e d g l a d s t o l t h e t, att h o n v a r m ä k t i g f ö l j a m e d h a n s t a n k a r s f l y k t, att h o n l ä s t o c h f ö r s t å t t m y c - k e t af d e t h a n t a l a d e o m, o c h att d e r a s o m d ö m e n ofta s a m m a n f ö l l o.
Hon gladde sig ö f v e r, att d e i s j ä l f v a v e r k e t v o r o s a m - s t ä m d a själar, f a s t ä n e n d a s t h o n själf v i s s t e o m det.
» F r ö k e n R o d h e, får j a g l o f — », H o n l y f t e sitt g l a s m e d e n g l a d t öfver- raskad åtbörd, u n d e r det en klar r o d n a d l i k s o m r u l l a d e u n d a n s l ö j a n från a n s i k t e t o c h k o m h e n n e s v i d g a d e ö g o n att g l ä n s a.
H a n s å g p å h e n n e, u n d r a d e ö f v e r d e n has- t i g a f ö r ä n d r i n g e n af u t t r y c k.
Sådana ögon d e n lilla h a d e!
D e talade j u r e n t af.
H v a d h a d e d e m e n a t n y s s, d å alla a n d r a l o g o sitt stereotypa sällskapsleende?
H a n gjorde narr af sina f a n t a s i e r, m e n fick l u s t att h ö r a hennes röst.
Han m i n d e s sig aldrig h a hört h e n n e tala.
P å sista t i d e n h a d e h o n sett, h u r u h a n d r o g s allt n ä r m a r e f r ö k e n B o n g, b l ä n d a d af hennes pikanta utseende och muntra konversation.
H u r u skulle h a n v i s a sig i kväll?
H e n n e s f u n d e r i n g a r a f b r ö t o s g e n o m att den v ä n t a d e inträdde o c h n ä r m a d e sig grup- p e n v i d b o r d e t, h ä l s a d af g l a d a t i l l r o p.
H a n var något blek, o c h kring de m ö r k a ögonen låg en d j u p s k u g g a.
M e n h a n föreföll helt o b e s v ä r a d, d å h a n g i c k f r a m till v ä r d i n n a n med ett l e e n d e o c h n å g r a u r s ä k t a n d e o r d.
Med e n d j u p b u g n i n g v ä n d e h a n s i g till f r ö k e n B o n g o c h f r a m f ö r d e sin l y c k ö n s k a n, s o m m o t t o g s m e d ett s t r å l a n d e s m å l e e n d e.
N u o m r i n g a d e s h a n af d e a n d r a g ä s t e r n a, s o m alla h a d e n å g o t att s ä g a h o n o m eller v i l l e l y c k ö n s k a h o n o m till h a n s n ä r a före- stående resa.
H a n fick e n d a s t t i d att flyk- tigt hälsa p å E m m y, s o m i n o m sig trium- ferade öfver hans själfbehärskning.
S u p é n serverades nu, o c h m a n b e g a f sig ut i matsalen.
N o r d m a n s a t t b r e d v i d vär- dinnan u p p e v i d öfre b o r d s ä n d a n.
Det var i kväll n å g o t febrilt öfver h o n o m.
Han s t r ö d d e s k ä m t o c h infall o m k r i n g sig; h a n s konversation blixtrade.
M a n var förtjust.
O c h skålar u t b r a g t e s o c h b e s v a r a d e s; l y c k - önskningar och artigheter surrade o m k r i n g honom.
H a n k u n d e v a r a b e l å t e n m e d sin afskedskväll.
Och likväl hälsade han m e d lättnad den tystnad s o m u p p s t o d, u n d e r det en äldre h e r r e h ö l l ett t a l m e d m å n g a fraser o m » p o e s i e n i s ä l l s k a p s l i f v e t ».
Ja, d e t v a r j u s t lämpligt, det där pratet!
H v a d b r y d d e sig alla d e s s a m ä n n i s k o r o m h o n o m.
Deras l e k s a k v a r h a n, d e t sista r o a n d e s ä l l s k a p s - spelet, den m ä r k v ä r d i g a fonografen, s o m k u n d e framsäga kvickheter o c h » nätta » ver- ser.
K o m n å g o t i o l a g h o s l e k s a k e n, så v a r d e t i n t e v ä r r e ä n att m a n k u n d e skaffa s i g en annan.
B a k o m all h a n s b i t t e r h e t l å g ett aggande minne o m bortkastade känslor.
I b l a n d all d e n n a g l ä d j e o c h h y l l n i n g k ä n d e sig Oskar N o r d m a n m e r a e n s a m än någon- sin.
L i s s i e B o n g, s o m s a t t ett s t y c k e ifrån honom, hade märkt hans tankspriddhet och l y f t e fingret m e d e n k o k e t t, g l ä n s a n d e b l i c k.
H a n s å g h a s t i g t åt a n d r a s i d a n.
D ä r m ö t t e s h a n af ett p a r g r å b r u n a ö g o n, b e s j ä l a d e af d e t v a r m a s t e d e l t a g a n d e.
H a n kände en nästan smärtsam förvåning.
Var d e t m ö j l i g t, att n å g o n k u n d e a n a h a n s tan- kar — n o n s e n s!
Ä n n u en gång såg han dit, m e n E m m y h ö l l n u - ö g o n e n f a s t a d e p å s i n tallrik.
T a l e t s l u t a d e m e d en ö f v e r g å n g från d e t allmännas o m r å d e till d e t p e r s o n l i g a s, e n ö n s k a n att d e n h ä r v a r a n d e p o e s i e n s repre- sentant, herr N o r d m a n, m å t t e v i n n a rika s k a t t e r f ö r sin d i k t n i n g i s k ö n h e t e n s h e m - land, Italien.
(Forts.) Om julförberedelser oeli julfirande.
Prisbelönad uppsats af L o t t e n.
Loven.
(Forts. o.
slut.)
Ä n d t l i g e n g r y r m o r g o n d a g e n; d e t blir lif i n o m - o c h u t o m h u s; m a n h a r ej t i d att sof- v a: d e t är j u j u l a f t o n i d a g!
E n v a c k e r o c h t i l l t a l a n d e i d é är d e n i T y s k l a n d o f t a u t f ö r d a att s å s o m f o n d - eller h ö r n d e k o r a t i o n i ett r u m a n o r d n a e n k y r k a eller k r u b b a, s o m ställes p å ett h v i t k l ä d t bord m e d granar såsom bakgrund.
Gra- n a r n a s å v ä l s o m d e n lilla b y g g n a d e n b ö r a o m aftonen rikt upplysas.
När solen kastar de första strålarna öfver vinterlandskapet, ä r o alla å t e r i r ö r e l s e; ä f v e n d e n l a t a s t e lilla g o s s e eller flicka står f ä r d i g k l ä d d v i d f r u k o s t b o r d e t.
— Se, så v a c k e r t v å r t h e m är i d a g!
D e n y - u p p s a t t a g a r d i n e r n a g i f v a d e t en h ö g t i d - lig p r ä g e l, o c h h v a r j e f ö r e m å l o m k r i n g o s s tyckes säga: » N u är j a g r e d o att fira j u l; är d u d e t ä f v e n?
» Senare på f ö r m i d d a g e n skingras familjens m e d l e m m a r f ö r att l ä g g a sista h a n d v i d j u l k l a p p s i n l ä g g n i n g e n o c h p å p a k e t e n skrif- v a s i n a m e r eller m i n d r e k v i c k a u t g j u t e l s e r p å v e r s eller p r o s a.
D e t ö k a r alltid julgåf- v a n s v ä r d e, o m ett litet r i m eller b l o t t e n enda prosarad åtföljer d e n s a m m a.
Men naturligtvis b ö r i n g e n t i n g skrifvas på, s o m ej h ä m t a t s u r e g e n f a t a b u r.
Se o c k s å ut, o c h d u s k a l l finna, att all- t i n g ä f v e n d ä r är f e s t l i g a r e ä n v a n l i g t.
D e redskap, s o m under hvardagslifvet måste vara f r a m m e, äro sorgfälligt u n d a n s a t t a, o c h m i d t p å g å r d e n står julkärfven, där redan tjogtals s m å hungriga sparfvar sma- k a p å sin j u l m a t.
K a n s k e h a r o c k s å n å g o n barmhärtig djurvän i n o m h e m m e t tänkt på m e s a r o c h t a l g o x a r m e d litet v ä l f ä g n a d ef- ter deras smak; har i n g e n a n n a n g j o r t det, så g l ö m ej d u att b j u d a d e m l i t e t s ö n d e r - p l o c k a d t a l g att s m ö r j a k r ä s e t m e d.
På många ställen i S v e r i g e k v a r l e f v e r ä n n u b r u k e t att j u l a f t o n s m i d d a g » d o p p a i grytan ».
Till de i det v a r m a spadet dop- p a d e b r ö d s k i f v o r n a ätes korf, skinka o.
d.
A t t j u l ö l e t n u a f p r o f v a s faller af s i g själf t.
E f t e r d e n n a f ö r r ä t t f ö l j e r e n l ä t t a r e efter- rätt, t. e x.
k l e n a t m e d s y l t.
Öfverallt i v å r t l a n d p l ä g a r m a n j u till k v ä l l s m a t d e n d a g e n förtära fisk o c h g r ö t s a m t n å g o n efterrätt.
M e n detta m e d f ö r m å n g a olägen- heter.
Tjänarne blifva j u först o c h främst d ä r p å l i d a n d e, i d e t att n å g o n af d e m m å s t e fira s t ö r s t a d e l e n af sin j u l k v ä l l v i d g r ö t - grytan.
D e s s u t o m blir aftonen o c k s å för h u s m o d e r n g a n s k a splittrad, då h o n nöd- vändigt måste öfvervaka fiskkoknmgeo, duk- ningen, m.
m.
O c h h v a d familjens öfver- h u f v u d s a m t dess öfriga äldre o c h y n g r e m e d l e m m a r beträffar, undrar j a g just, o m d e t s ä r s k i l d t l ä n d e r till d e r a s v ä l b e f i n n a n d e att p å s e n a k v ä l l e n f ö r t ä r a e n s å d a n d ä r m ä k t i g, s t y f s u p é, eller o m d e t i c k e s n a r a - re är t v ä r t o m.
E n b ä t t r e a n o r d n i n g af d a - g e n s m å l t i d e r är d e t att v i d t o l f t i d e n p å m i d d a g e n ä t a sitt » g r y t d o p p » m e d t i l l b e h ö r och därpå klockan fyra intaga sin m i d d a g, b e s t å e n d e af lutfisk, s k i n k a eller s t e k, g r ö t o c h d e s s e r t.
F ö r s ö k b l o t t e n g å n g att efter- l e f v a d e n n a m a t o r d n i n g, o c h d u skall s ä k e r t därefter erkänna den s o m g o d och nyttig.
— I ett s t ö r r e h u s h å l l, d ä r m å n g a t j ä n a r e finnas, k a n m a n j u p å e n g å n g k o k a all J u l s t ö k e t är slut, o c h i d a g h a v i b l o t t d e s i s t a o c h k ä r a s t e g ö r o m å l e n att l ä g g a hand vid.
E f t e r f r u k o s t e n h ä m t a s in s t o r a h ö g a r a i l i m p b r ö d, korf, l j u s, k a k o r o c h ä p p l e n, h v i l k e t allt f ö r d e l a s i s t ö r r e o c h mindre portioner, s o m sedan i enlighet m e d m a m m a s år f r å n år b e v a r a d e lista s ä n d e s u t till g r a n n s k a p e t s f a t t i g a.
K a n s k e h a bar- n e n e n eller a n n a n l e k s a k eller n å g o n l i t e n g r a n i o r d n i n g till d e h e m, d ä r d e v e t a s i g ha fattiga s m å lekkamrater.
E n s å d a n till- ö k n i n g i j u l g å f v a n från f ö r ä l d r a r n e blir all- t i d m e d t a c k s a m g l ä d j e m o t t a g e n af b å d e s m å o c h stora i kojan.
V i förstå n o g i a l l m ä n h e t ej rätt, h v i l k e t v ä r d e d e t h a r f ö r d e n f a t t i g e att få t a g a e m o t ett litet v ä n - lighetsbevis o c h icke blott en allmosa.
Men se där!
Gossarne k o m m a nu m e d julgranen, s o m vederbörligen blifvit försedd med en stadig fot.
V i h j ä l p a s åt att v ä l j a b ä s t a p l a t s e n f ö r d e n, h j ä l p a s åt att p l o c k a f r a m alla j u l g r a n s p r y d n a d e r n a o c h h j ä l p a s åt att s m y c k a d e n.
B a r n t y c k a o m att i g r a n e n h a » g r a n n a » s a k e r o c h f r a m f ö r allt ä t b a r a saker.
Låt d e m därför gärna få litet v a c k e r j u l g r a n s k o n s k o n f e k t, r i k l i g t m e d glitter, stjärnor o c h flaggor s a m t först o c h «« Af Klädes, Stickylle och Ull NOrrkÖpingS UilSpinneri e r t i l l v e r k a s a l l a slags Herr- o D a m t y s s a m t Konst- väfnader 1 starka och vackr * kvalitéer.
3 sist m y c k e t l j u s.
D e n vackraste utstyrseln är o b e s t r i d l i g e n glitter, b o m u l l s t a p p a r o c h hvita ljus.
M e n g r a n e n är j u b a r n e n s, o c h d e b ö r a i d e t t a fall få sin s m a k t i l l g o d o - sedd.
D e t är d ä r f ö r o c k s å m y c k e t l ä m p - l i g t, att b a r n e n s j ä l f v a u n d e r d e l å n g a h ö s t - aftnarna, d å d e eljes bruka k o m m a m e d frågan: » M a m m a, h v a d skola vi g ö r a?
» — få efter s t ö r r e eller m i n d r e f ö r m å g a förfär- diga stjärnor, » k a s s a r » för nötter, russin m.
m l, b o l l a r, flaggor o.
d.
— M a m m a b e - h ö f v e r b l o t t skaffa d e m k u l ö r t p a p p e r, g u l d - och silfverpapper, en syndetikonflaska o c h ett p a r s a x a r.
V i å t e r v ä n d a e m e l l e r t i d till v å r j u l g r a n, s o m n ä r m a r s i g sin f u l l b o r d a n.
E t t g o d t s ä t t att f ä s t a l j u s e n i g r e n a r n a m å här nämnas.
M a n k ö p e r ett b r e f s y n å - lar, af d e g r ö f s t a s o m finnas; m e d e n t å n g f a t t a r m a n e n n å l, h å l l e r d e n intill e n l j u s - l å g a, så att d e n d e l e n, d ä r ö g a t sitter, b l i r väl g e n o m h e t t a d.
S e d a n s t i c k e s d e n n a öfre hälft af n å l e n m e d s t a d i g h a n d r a k t i n i ett l j u s u n d e r i f r å n.
D å nålen kallnat o c h således också stearinet o m k r i n g d e n s a m m a s t e l n a t, sitter d e n f u l l k o m l i g t s t a d i g t, o c h man kan nu medels den hvassa nålspetsen g e n o m s t i c k a äfven rätt t j o c k a grenar o c h d ä r i g e n o m f ä s t a l j u s e n efter b e h a g.
Gör f ö r s ö k e t; j a g tror, att d u skall b l i m e r a n ö j d m e d resultatet än m e d d e vanliga, i handeln f ö r e k o m m a n d e ljushållarna.
Siöjdgtaan 7, ^ t w m, Aiim.
tV 70 96.
Billiga arbetslöner: ^ W r.
Y, l e Klädninnstyg, 8 - 9 kv.
br., pr 1,20, Kostym - o.Kapptyg 1,75, Filtar 3 å 5kr.
afhämtas!
K e m.
t v ä t t o f ä r g n i n g emott.
IDUN 1895 g r ö t å t h u s h å l l e t, m e n v ä l o m b o n a o c h öf- verhölja den, s o m skall serveras på kvällen vid tjänarnes bord; den är d å ännu kloc- k a n åtta p å aftonen v a r m o c h v ä l s m a k a n d e.
Fisk kan j u d å fort kokas, omedelbart in- nan d e skola äta sin kvällsvard.
När familjens m e d l e m m a r samlats v i d m i d d a g s b o r d e t, b ö r j a r e g e n t l i g e n d e n fest- liga samvaron, s o m ej m e r får afbrytas af några bestyr.
D e t enda, s o m ännu återstår att g ö r a, är a t t d u k a » j u l b o r d e t » o c h f ö r s e d e t m e d a l l e h a n d a l ä c k e r h e t e r efter r å d o c h lägenhet, förnämligast äpplen o c h nötter.
H a r m a n flere t j ä n a r e, p l ä g a d e s s a f ö r e d r a - g a a t t f å sitt e g e t j u l b o r d i f o l k s t u g a n o c h sina julklappar l a g d a därpå.
Finns d e t i h u s e t b l o t t e n eller t v å t j ä n a r i n n o r, s å fal- l e r d e t t ä m l i g e n af s i g själf t, a t t d e ä r o m e d o m husbondfolkets jullklappsutdelning såväl som traktering.
T j ä n a r n e s j u l k l a p p a r, j a!
H v a r j e husfa- d e r eller h u s m o d e r h a r j u alltid n å g o n g å f v a till h v a r o c h e n a f t j ä n a r n e.
M e n lär o c k s å b a r n e n, a t t hvarje f a m i l j e m e d l e m b ö r af d e m i h å g k o m m a s till j u l e n, s å l e d e s o c k d e n tjä- n a n d e b r o d e r n eller s y s t e r n.
B l i f v a b a r n e n s » k l a p p a r » ä n s å o b e t y d l i g a s a k e r s o m t. e x.
n å g o n l i t e n s y b e h ö r s s a k, n å g r a h å r n å l a r eller en tvål, så blir d o c k hvarje sådan vänlig g å f v a från b a r n e t själft e n o s y n l i g l ä n k m e l - lan h u s b o n d f o l k o c h tjänare, o c h m å n g a sådana länkar bilda tillsammans e t t starkt f ö r e n i n g s b a n d, s o m v i s j ä l f v a h a g o d t af — och samhället äfven.
D å v i n u t ä n k t p å allt o c h alla, ä r d e t tid att g å i j u l b ö n e n; sådan hålles j u i d e flesta a f v å r a s t ä d e r o c h ä f v e n m å n g e n s t ä - des p å landet.
Genast vid inträdet i den upplysta kyrkan k o m m e r m a n i en julstäm- n i n g, s o m d e t e j l y c k a t s att v i n n a d ä r h e m - ma.
D ä r funnos så m å n g a bestyr, s o m blefvo hufvudsaker o c h förströdde sinnet; här d ä r e m o t ä r o v i i e n annan värld, h ä r får allt s m å t t t r ä n g a s i b a k g r u n d e n, o c h julen m e d dess stora betydelse o c h glädje- ä m n e blir oss klar.
O c h n ä r v i g å ur kyr- kan, k ä n n a v i det, l i k s o m o m vårt julfirande blifvit adladt o c h fått e n h ö g r e prägel o c h e n s t ö r r e u p p g i f t ä n a t t b l o t t v a r a e t t ut- tryck för v å r subjektiva känsla för vår o m - gifning.
381 att t j ä n a r i n n o r n a n u i r o kunna få njuta e n v ä l b e h ö f l i g h v i l a i stället f ö r a t t s u c k a n - de taga ihop m e d d e m å n g a o c h tröttande sysslor, s o m åtfölja en sen måltid.
V a r viss, att d e n r e g e l n a l d r i g slår f e l: d e t g o d a d u g ö r d i n a t j ä n a r e faller t i l l b a k a p å d i g själf.
Har d u sökt lindra deras m ö d o r o c h bere- d a d e m e n g l a d f r i s t u n d, s å skall d u v i s s t och sant mötas därute i köket af glada, vänliga blickar o c h e n tjänstvillighet, s o m fröjdar ditt hjärta.
N u k u n n a alla t i d i g t g å till h v i l a, o c h v i g ö r a d e t m e d e n v i s s saknad, m e n dock m e d glada och tacksam- m a sinnen.
J u l e n s a f t o n är g å n g e n, o c h t y s t blir d e t öfverallt.
» Midvinternattens köld är hård, Stjärnorna gnistra o c h glimma.
Alla sofva i enslig gård G o d t intill morgontimma — — - » Men tidigt i den m ö r k a j u l m o r g o n e n hö- r e s k y r k k l o c k o r n a s k l a n g, m a n a n d e, kallan- de.
D e t är d e n h ö g t i d l i g a s t e, s t ä m n i n g s - fullaste s t u n d e n u n d e r helgen, d e n n a s o m n u k o m m e r; d e s o m aldrig deltagit i e n tidig julotta, veta e j h v a d d e gått miste o m.
— L å t o m o s s s k y n d a a t t s a m l a s till m o r g o n e n s kyrkobesök!
— E n vacker sed är d e t a t t p å j u l m o r g o n e n v ä l u p p l y s a hu- sets alla f ö n s t e r o c h ä f v e n p l a c e r a sin tän- d a g r a n s å, a t t d e n s y n e s utifrån.
Alla, s o m p å s i n v ä g till k y r k a n p a s s e r a f ö r b i e n så u p p l y s t b o n i n g, s e n t e r a lifligt d e n n a tanke.
I kyrkan möter oss ett bländande ljus- sken, o c h snart ljuder vår vackra julpsalm: » V a r hälsad — — — ».
oss till en särskild tillämpning o c h en, s o m är mycket viktig för oss alla — dess förhållande till våra h e m.
Denna sida af det sköna berör oss kvinnor mycket nära.
H ä r finna v i ett område, som tager i anspråk de egenskaper o c h gåfvor, som särskildt utmärka oss, v å r smak, vår ord- ningskärlek, vår förmåga att styra o c h ställa och lätthet att finna utvägar samt vårt mer tillbakadragna l i f med tillfällen till odlande af talangen.
D e t är kvinnans närvaro o c h in- flytande, som skapa h e m m e t i den djupaste betydelsen af detta så innehållsrika ord.
Vårt folk får väl räknas till d e nationer, som förstå att uppskatta hemmets värde.
M e n hur stark hemkärleken än må vara, skulle den likväl kunna o c h behöfva höjas.
D e n måste hållas fri från öfverdrifven omsorg o m yttre komfort, från benägenhet f ö r materiel lyx o c h från hvad m a n skulle kunna kalla familj- egoism, annars kan den leda till ondt i stället för godt.
V i d bildandet af våra hem är det i synner- het två saker, som vi icke få glömma att taga i betraktande.
F ö r d e t första, att d e åter- spegla oss själfva; f ö r d e t andra, att d e m e d ett stilla, men oafbrutet inflytande bidraga till att forma v å r inre människa.
Jag hade nyligen tillfälle att inträda i en mängd olika hem, hvars ägarinnor voro mig obekanta.
Medan j a g väntade på att erhålla ett samtal, ansträngde j a g m i n observations- förmåga f ö r att läsa mig till invånarnes ka- raktär genom den öppna b o k, jag hade fram- för mig.
M e d en smula öfning kan man p å det sättet erhålla en förvånande myckenhet af pålitliga upplysningar.
I n o m den lägre medel- klassens h e m var det i synnerhet två saker, som stötte mig, nämligen en viss konventionel tråkighet samt en brist på form- o c h färgsinne, som t o g sig uttryck i skrikande kontraster, falska prydnader o c h en allmän olämplighet — ett annat ord f ö r fulhet.
Ja, v a r h ä l s a d, d u h ö g t i d, s o m s n a r t ä r inne!
M å v i, h v a r i s i n s t a d, a l l t m e r lära att b e r e d a o s s till j u l e n o c h r ä t t m o t t a g a den.
D e n är j u barnens högtid, o c h v i m å s t e s j ä l f v a v a r a b a r n f ö r a t t k u n n a fira den.
M å ej förberedelserna blifva f ö r o m - fattande, f ö r maktpåliggande, så att vi blott Förtjänsterna voro ordning o c h renlighet.
J a g k ä n n a l e d a o c h o t r e f n a d v i d d e m eller o c k lade äfven märke till, att en högre smakrikt- helt o c h hållet g å u p p i d e m.
D e t skall e j ning så småningom började visa sig.
Stundom v a r a m e d u t t r ö t t a d e eller f ö r s l ö a d e s i n n e n var kontrasten o c h blandningen af gammal o c h v i h ä l s a d e n s t o r a f e s t e n, u t a n m e d hjärt- ny stil verkligt k o m i s k; men man kände sig i lig g l ä d j e.
L å t e j heller julfirandet bestå alla fall tacksam öfver, att en förändring in- blott af öfverflöd i m a t o c h dryck.
H u r trädt o c h att den gamla stelheten o c h bristen oriktigt detta är, förstår en hvar, m e n d o c k på harmoni hålla p å att vika.
I n o m de högre är d e t e n fara j u s t f ö r v å r t f o l k m e d d e s s klassernas hem v a r d e t lätt att spåra det för- D å v i n ä r m a o s s h e m m e t, s t r å l a alla f ö n - s m a k f ö r v ä l l e f n a d, a t t s å skall b l i.
— O c h finade inflytandet af en sann uppfattning af det ster a f l j u s; v å r o m t ä n k s a m m a h u s m o r har s å till s i s t: t ä n k m i n s t p å d i g själf v i d d i n a sköna; andra åter vittnade hufvudsakligast o m s k y n d a t i förväg för att såmedels gifva oss jultillrustningar och ditt julfirande; ja, t ä n k kärlek till materiel komfort eller om rikedom en p å långt håll synlig välkomsthälsning.
ej e n s u t e s l u t a n d e p å dem, som äro dig utan smak.
O c h d ä r i n n e i s a l e n s p r a k a r b r a s a n, kaffe- närmast o c h kärast.
Ä g n a o c k s å litet o m - b o r d e t står d u k a d t, o c h s n a r t ä r o v i s a m - N u gifves d e t nog mången husfru, som må- tänksamhet o c h deltagande, gifmild kärlek lade däromkring.
Villiga händer hjälpas ste säga sig själf, att hennes hem ej är så- åt d e s ä m r e l o t t a d e, s o m ställts i d i n v ä g.
sedan åt att afduka bordet, under d e t att G l ö m e j h e l l e r, a t t d i n a t j ä n a r e b e h ö f v a dant, som hon skulle vilja hafva det, utan att andra, e j m i n d r e villiga, s k y n d s a m t tända j u l g l ä d j e o c h j u l f r i d s å v ä l s o m d u o c h d e kanske slumpen varit den mest bestämmande granen.
N u ljuder d ä r från p i a n o t: » N u vid dess sammansättning.
O c h likaså finnes dina.
V a r o c k angelägen, att dina barn är d e t j u l i g e n » o c h alla t a g a i r i n g.
h a f v a g o d a m i n n e n från sitt b a r n d o m s h e m; nog mången ung flicka, som under väntan p å det där hägrande hemmet, hon en gång själf Den är s å g a m m a l o c h s å e n k e l, d e n d ä r h a f v a d e d ä r lärt s i g u p p f a t t a j u l e n s g l ä d j e hoppas få bilda, måste finna sig i, att föräl- polskan, m e n den k o m m e r nog ännu länge och f ö r p l i k t e l s e r, skall d e t f ö r v i s s o b ä r a drarnes hem representerar deras smak snarare s m å b a r n a h j ä r t a n a t t k l a p p a f o r t a r e o c h frukt.
än hennes.
H o n får dock icke däraf låta sig små barnafötter att röra sig i hastigare Gud välsigne våra svenska h e m och gifve nedslås, t y med g o d vilja har hon säkert till- takt ä n vanligt.
— Så k o m m e r julklapps- oss alla, d i g o c h m i g, en god jul!
fälle n o g att använda sin förmåga att för- u t d e l n i n g e n; alla d e n sista t i d e n s s m å h e m - sköna.
— Härvidlag hafva vi några gyllene regler ligheter u p p e n b a r a s, m a n blir s å öfverra- att k o m m a ihåg.
V i måste först o c h främst s k a d o c h g l a d f ö r h v a r j e s t o r t eller litet eftersträfva ordning, hvartill äfven höra renlig- p a k e t o c h k a n s k e allra m e s t b e l å t e n a t t s e het, prydlighet o c h punktlighet i allt hvad som andras glädje.
En serie uppsatser för Idun, bearbetade efter rör arbete, hvila o c h måltider.
Ordning har Men o c k s å j u l k v ä l l e n h a r e t t slut, o c h utländsk källa af H. F. en hel massa dygder i släptåg, och o m dessa tiden är o m s i d e r i n n e f ö r k v ä l l s m a t e n.
göra uppror, är d e t snart slut med hennes V.
M a m m a bjuder blott p å e n enkel tesupé makt.
D e t kan icke finnas någon verklig DET S K Ö N A I HEMMEN.
med smörgås och småbröd, och ingen har skönhet i ett h e m, s o m är oordentligt eller v ä l h e l l e r l u s t a t t f ö r t ä r a n å g o t m e r i af- i hafva betraktat d e t sköna i dess mest osnyggt.
H v a d nöje kunna v i hafva af att ton.
N ö j d a ä r o s ä k e r l i g e n alla m e d d e n vidsträckta bemärkelse inom naturen, kon- sitta i ett elegant rum, fullt a f dyrbara saker, n y a m a t o r d n i n g e n, särskildt v i d tanken p å sten o c h literaturen.
L å t oss nu inskränka Det skönas betydelse.
JUVELERARE K. A N D E R S O N 1 J A K O B S T O R G ' 1 RINGAR, BROSCHER, ARMBAND, KEDJEARMBAND, BREF BESVARAS KEDJOR, NÅLAR, OMGÅENDE.
SILFVERARBETEN, BORDSILFVER.
MODERNAST!
SOLIDAST!
BILLIGAST!
2 - &lt;
382 om man försummat att damma dem och sopa golfvet, eller om våra luktorgan plågas af obe- hagligt matos från köket?
Och vi få icke glömma, att skönheten vädjar till mer än ett af våra sinnen.
Näst efter ordning kommer turen till deko- rering.
Då vi betrakta den dekorativa konsten, kunna vi finna en gyllene regel, hämtad ur ordets härledning från det latinska » deeus », som betyder passande.
Med dekorativ konst menas en konst, som är afpassad för sitt ända- mål.
Artisten måste här låta begränsa sig af det föremål, han skall dekorera.
Undvik så vidt möjligt är allt sken och hum- bug i edra försök till dekorering.
Intet bil- dadt öga kan gärna hafva nöje af något, som låtsar vara hvad det icke är.
Någon har sagt: » Haf ingenting i edra hem, som ni icke vet vara nyttigt eller tror vara vackert. » Från hvilken massa skräp många af oss skulle be- frias genom att följa denna enkla regel!
Eftersträfva ingenting, som ej kan väl genom- föras!
Det är förtjusande att hafva en mängd blommor och växter omkring sig, men hafva vi icke stora rum eller tid att ordentligt sköta dem, är det bättre att hafva några få, som ej äro i. vägen, men alltid i fullkomligt godt skick.
När ett rum skall dekoreras och möbleras, så förlora aldrig ur sikte det ändamål, hvar- till rummet skall användas, så att detta till alla delar måtte uppfyllas och dekoreringen blifva i stil därmed.
Kom äfven ihåg, att ordet nog har en stor benägenhet att öfvergå till för mycket, och akta er för rummens onö- diga öfverlastning.
När ni fått det väsentliga, så var njugg om hvad ni tillägger.
— Haf så många taflor, som ni har plats för, men häng icke upp något blott för att täcka väg- gen.
Groda kopior äro bättre än dåliga original.
Vackra handarbeten gifva ett hemtrefligt ut- seende, men anbringa dem ej, där de synas vara öfverflödiga eller i vägen.
Haf ej så öm- tåliga broderier på stolar, att man ej vågar sätta sig på dem, eller så blankpolerade bord, att det skulle vara ett brott att åstad- komma en ripa på dem; de böra icke heller vara så öfverhopade med småsaker, att man ej kan ställa ifrån sig något på dem, hvartill de väl ändå egentligen äro ämnade.
Sträfva efter så mycken enkelhet, som är förenlig med komfort, och så mycken skönhet, som ni verkligen kan njuta af.
V i inse icke alltid, med hvilket mäktigt in- flytande våra omgifningar återverka på oss.
Liksom vi bilda dem, så bilda de oss.
Kan- ske hafva vi alla någon gång erfarit det nöje, den ljufliga hvilan för sinnet af att inträda i ett i alla afseenden fullt harmoniskt rum; men människor hafva i detta afseende mycket olika känslighet och äfven olika vid olika tillfällen.
V i inbilla oss lätt, att de omgifvande föremå- len ej längre kunna beröra oss, emedan vi äro så vana vid dem.
Men jag påstår likväl, att allt omkring oss måste, om också omedvetet, inverka på oss, vare sig till godt eller ondt.
V i kunna knappt lefva i närheten af ett konst- verk, utan att ofrivilligt insupa dess skönhet.
V i kunna icke heller lefva i beröring med det fula, utan att vår smak lider eller tar skada.
Hos somliga af oss kunna falska toner och disharmonier i ögats musik framkalla en känsla af verkligt fysisk plåga, men ingen är full- komligt oberörd däraf, antingen de veta det eller ej.
Det är oss kvinnor det tillkommer att från våra hem utestänga hvarje frånstötande och obehagligt element, att tillföra dem allt vac- kert, som vi kunna hämta och låna af natu- IDUN ren o c h konsten, att göra dem till tempel för det skönas tjänst, till gröna oaser i världens öken.
* U P notisboken.
Kronprinsessans hälsotillstånd har rönt ett välgörande inflytande af det milda klimatet i Baden.
Hennes luftrörskatarr har förbättrats, o c h äfven de neurasteniska smärtorna hafva högst väsentligt lindrats.
* 1895 kr.
Därefter framkallades fru Jenkel, fröken Jenkel (skattmästarinna), fröken Forsmark (sekre- terare) o c h fru Eilström — den senare förhindrad att närvara — hvilka af stormästarinnan i säll- skapets namn dekorerades m e d sällskapets he- derstecken.
Sedan prelaten nedkallat välsignel- sen o c h koralen 124 blåsts, var den officiella delen af festen slut, hvarpå en liflig dans tog sin början, s o m endast m e d afbrott af supén fortgick till kl. 2 på morgonen.
* Teater och musik.
Ett rykte om, prins Carls förlofning med prinsessan Alexandrine af Mecklenburg-Schwerin lär, efter hvad ur säker källa erfarits, sakna all grund.
Kungl.
operan återupptog i måndags Flotows komiska opera » Martha » m e d delvis n y rollbesätt- ning.
Titelrollen utfördes sålunda för första gån- gen af fröken Kragballe, hvilken i densamma redde sig ganska bra.
Stämman är liten, m e n •ilÄteris * åt Elfrida Andrée.
Medaljen sympatisk.
Och o m sången ännu förefaller nå- literis et artibus har tilldelats domkyrkoorgani- got osäker o c h famlande, så märkes dock, att den sten i Göteborg fröken Elfrida Andrée, den kän- unga sångerskan härutinnan gjort framsteg till da kompositricen.
det bättre.
I yttre måtto är fröken K.
s o m be- kant intagande.
Nancy ' s, väninnans, parti utför- * des s o m förut af fru Linden, hvilken, ehuru tyd- Kvinnliga apotekselever.
Bland de af me- ligen ej riktigt disponerad för aftonen, dock ut- dicinalstyrelsen senast godkända apotekseleverna förde detsamma på ett alldeles förträffligt sätt.
märkas fem kvinnliga.
A r 1893 användes första På grund af indispositionen vågade h o n ej släppa gången den 1891 beviljade rättigheten för kvinna till sin vackra stämma, m e n den gjorde sig dock att inträda s o m elev å apotek m o t kompetens af på hufvudställena väl gällande.
Hennes spel var afgångsbetyg till sjätte öfre klassen på latinlinien.
ock ypperligt.
V i påminna särskildt o m scenen Under 1894 följde 8 unga fröknar detta exempel.
med Plumkett i fjärde akten.
Lyonels parti hade Från o c h m e d nästa år k o m m e r som bekant stu- ock att uppvisa n y representant för aftonen, i det dentexamen att fordras s o m kompetensvillkor hr ödmann nu för första gången återgaf den- ' för såväl manliga som kvinnliga apotekselever.
samma.
A t t han här skulle lägga en n y seger till sina föregående, kunde man taga för gifvet.
I tredje akten blef bifallet så lifligt o c h ihållande, Kvinnliga advokater ha vid några tillfällen att hr Ö. måste framträda för ö p p e n ridå.
H r uppträdt vid Stockholms rådhusrätt o c h därvid Sellergren är fortfarande en alldeles förträfflig skött sin sak oklanderligt.
På några af rådhus- Plumkett, lika m y c k e t i dramatiskt s o m vokalt rättens afdelningar ha de emellertid afvisats un- • hänseende.
Portervisan sjöngs m e d vederbörlig der förklaring, att den s o m för andras talan skall kläm.
H r Brag hade öfvertagit lord Tristans vara en » förståndig, ärlig o c h oberyktad m a n ».
roll o c h lyckades rätt väl få fram dess komiska V i d polisdomstolen ha kvinnor redan länge fått pointer.
D e n friska, melodiösa o c h intagande utan anmärkning föra sina mäns, fästmäns o c h operan gick för öfrigt i sin helhet ganska till- andra goda vänners talan.
fredsställande.
Bland den fulltaliga publiken be- fann sig konungen m e d uppvaktning.
Stockholms internationella lärarinne- hem har sedan dess egentliga öppnande den 1 januari i år bevistats af 72 pensionärer, däraf 13 af utländsk nationalitet.
F ö r närvarande vistas därstädes 17 stycken, däraf 15 svenskor, 1 tyska samt en schweiziska.
39 ansökningar för denna termin ha måst återvisas i brist på nödigt ut- r y m m e.
H e m m e t, s o m är beläget i Kungsgatan 26, 4 tr. upp, bestod egentligen från början af 7 rum, m e n har i höst måst utvidgas m e d ytter- ligare 8 rum.
Föreståndarinnan för h e m m e t är, som kändt, fröken Louise Andrié, schweiziska till börden.
* Föreningen för sömmerskor firade i sön- dags afton sin bögtidsdag å Börsen.
D e n m e d flaggor och granar vackert smyckade festsalen var fylld till sista plats.
Efter en anslående re- ligiös betraktelse af komministersadjunkten Lind- ström vidtog det egentliga festprogrammet, s o m upptog körsång af ett antal föreningsmedlemmar, solosång af fru Juel-Bäckström, violinspel af fröknarna Martha och Dagmar Ohlsson samt de- klamation af fru H.
Winterhjelm.
Lifligt bifall följde hvarje nummer.
Efter soaréns slut intogs tesupé.
A f årsberättelsen framgår, att föreningen för närvarande räknar 225 ledamöter, af hvilka 19 åtnjutit sjukunderstöd för tillsammans 515 dagar.
Reservfonden uppgår till 5,300 kr.
Sommarhem- mets fond belöper sig, tack vare frikostiga gåf- vor, till 13,430 kr.
Sommargästernas antal har uppgått till 29, hvarjämte för en m e d l e m be- kostats badvistelse i Norrtelje.
Föreningens in- komster ha under året utgjort * 4,051 kr.
o c h utgifterna 2,752 kr.
Tillgångarne utgjorde den 1 okt.
i år 15,236 kr.
Stockholms förenade fruntimmerssäll- skap (S. F. F.
S.)
firade i söndags afton i E.
W:s- stora festvåning sin 19:de årshögtidsdag.
Om- kring kl. 9 intågade sällskapet under tonerna af en festmarsch i stora salen under sina standar, o c h från tribunen, s o m var rikt dekorerad m e d bladväxter, hälsade stormästarinnan, fru Klara Sundgren, sällskapet o c h alla gästerna välkomna samt erinrade o m den utveckling o c h verksamhet sällskapet har att skåda tillbaka på.
Sällskapet utgöres af 276 medlemmar, fördelade på fem grader.
Sällskapets kassakapital uppgår till 6,519 Matinén å Vasateatern i söndags, hvarvid till förmån till herr Gustaf af Geijerstam uppfördes dennes folklifskomedi » Per Olsson o c h hans kä- ring », blef till en vacker framgång såväl för för- fattaren s o m för de sceniska tolkarne af hans verk.
D e t är helt visst en ovanligt äkta o c h natursann folklifsskildring, författaren här åstad- kommit, där visserligen de mörka sidorna ur allmogelifvet med realistisk, ofta uppskakande kraft omutligt framställas, m e n där ock de goda o c h veka, liksom de humoristiskt försonande dra- gen i bondekaraktären k o m m a till sin rätt.
» Per Olssons käring » är en sniken bondhustru i andra giftet, hvilken, förhärdad af sin girighet, icke skyr några medel, vare sig uppenbara lögner eller de gröfsta brott för att kunna tillförsäkra gods o c h gård åt sin son till förfång för en rätt- mätig medarfvinge.
H o n tvingar m e d p o c k o c h elakhet sin beskedlige Per att skrifva under ett testamente, hvari han öfverlämnar hela sin gård åt deras g e m e n s a m m e son Erker, medan hans son i förra giftet, Olof, s o m gifvit sig till sjös undan st3 ' fmodern, blir arflös.
Olof k o m m e r emellertid helt oväntadt h e m som en glad o c h lustig sjöman, full af förhoppningar; n u skall han stanna h e m m a för att efter faderns d ö d öf- vertaga sin andel af gården o c h där sätta b o m e d sin barndoms älskade, den vackra Lisa.
H a n får d o c k allt för snart reda på, hurudan hans verk- liga ställning är, o c h bringas nära förtviflan; det enda s o m ännu håller en gnista m o d vid lif hos h o n o m är Lisa, s o m älskar h o n o m, trots det att ej ens h o n själf nu längre kan tro på något gif- termål d e m emellan.
Emellertid får Olof veta, att faderns testamente icke kan vara laggilt; denna underrättelse mottages af hans far m e d oförställd belåtenhet, medan den hos hans styfmor bringar hennes brottsliga instinkter till mognad.
H o n söker förgifta styfsonen, m e n hennes plan blir röjd, innan den hinner utföras, o c h den stac- kars kujonerade mannen blir nu för en gångs skull, under inflytande af sin vrede öfver hust- runs brottslighet, herre i sitt hus o c h förvisar henne från hemmet, hvarpå Olof inställer sin tilltänkta sjöresa o c h förlofvar sig m e d sin Lisa.
Samtliga de spelande löste högst förtjänstfullt sina uppgifter, en o c h annan rent af mästerligt.
Fröken Rustan åstadkom en synnerligen realistisk bild af den leda bondhustrun, o c h hr Hagman som hennes beskedlige mes till man verkade o c k
i D U N 1895 mycket trovärdigt.
En verklig triumf firade hr dL- Wahl i Olofs roll, s o m låg utomordentligt väl för hans temperament, o c h likaså hr V. Lund- berg i en biroll, » fattig-Johan », hvilken lian ut- mejslat till en på kornet träffad typ af dråpli- gaste verkan.
Fröken Borgstre,ns Lisa, hr Ada- rnis Erker o c h hr L " véns pratsamme » skålknalle » voro o c k hvar l ö r sig förträffliga prestationer.
Den fulltaliga o c h distinguerade publikens bi- fall var det allra varmaste, o c h sist framkallades författaren o c h hyllades m e d en präktig lager- krans.
Södra teatern har framfört ett tyskt lustspel, » Två vapen » af firman Blumenberg o c h Kaäelburg, hvars framgång dock torde bli föga långvarig, då det, tiots en och annan lustig scen, i det hela verkar banalt o c h tröttande.
På nere händer är dock spelet godt.
Fru Christiernsson o c h fröken Torssloio samt hrr Varberg, Ekelund o c h Lambert göra allt hvad begäras kan af sina roller.
Helt visst har emellertid teatern uddigare vapen på förråd i sin arsenal, ifall dessa, s o m vi misstänka, snart n o g skulle visa benägenhet att förslöas.
Andra kammarmusiksoarén gafs i måndags af den Aulinska kvartetten i Vetenskapsakade- miens hörsal inför en intresserad publik, s o m d o c k — antagligen på grund af reprispremiéren på k. operan — var mindre talrik än vanligt.
Soarén inleddes m e d L.
Normans intressanta stråkkvartett i a-dur, hvilken erhöll ett vårdadt utförande.
Härpå följde aftonens nyhet, en pi- anotrio af den danske kompositören Louis Glass.
Den effektfulla o c h ganska svårspelta trion ut- fördes af hrr Stenhammar, Aulin o c h Carlson.
Programmet afslöts m e d Beethovens välbekanta stråkkvartett o p.
18 n:r 6.
Konserter.
Fru Eva Nansens romanskonsert äger rum i afton i Musikaliska akademiens stora sal m e d biträde af pianisten Caroline Bergh.
Angående fru Edlings konsert i tisdags hän- visa vi till detta nummers bilaga, emedan huf- vudnumret måste läggas i press redan före kon- sertens början.
* Min blinda syster.
Från engelskan för Idun af B i e n.
så sätt upptäckte jag det!
Lettie o c h jag sutto vid fönstret m e d vårt arbete, det var sorgkläder till pastorns familj, o c h de skulle nödvändigt vara färdiga till dagen därpå; då sade h o n: » Jane, det är alldeles som o m solen upp- hört att skina, så mörkt o c h dystert ser allt ut. » Jag fäste mig ej då därvid, ty det var ännu en timme kvar af dagen.
H o n strök sig m e d han- den öfver pannan, liksom den värkt, så jag bad henne gå ut i trädgården ett slag, ty h o n var ju så ung o c h kände sig säkert trött, liksom jag själf gjorde.
H o n spatserade litet fram o c h tillbaka vid blomsterrabatten o c h plockade några rosor, hvilka h o n räckte mig g e n o m det öppna fönst- ret sägande, att hon gick in till staden för att köpa en del småsaker till vår sömnad.
Jag ville hellre, att h o n stannade hemma, så jag svarade, att bodarne snart skulle stängas.
Men h o n ville ej höra på mig, utan skyndade ned för gångsti- gen.
Det var mörkt, då hon k o m tillbaka, jag hade stängt fönstret o c h tändt lampan; h o n satte sig tyst bredvid mig o c h återtog sitt arbete.
D å h o n hade sytt några minuter, lät h o n händerna sjunka i knäet, o c h där k o m ett så besynnerligt, hopplöst uttryck i hennes ansikte, att jag blef alldeles förskräckt.
få » H v a d går åt dig, Lettie, hvad har händt? » frågade jag, fruktande jag vet ej hvad.
H o n såg en stund under tystnad dystert på mig, sedan sade h o n hastigt: » Jag må så godt säga dig det på en gång, Jane — jag håller på att blifva blind. » Mitt arbete föll till golfvet, o c h jag utstötte ett smärtsamt skri.
» Tag det ej så hårdt, kära Jane, det kan j u icke hjälpas. » » Du inbillar dig det endast, Lettie, huru har du kunnat få sådana tankar i ditt hufvud; » jag trodde, att det endast var ett nervöst infall, ty Lettie hade blifvit rätt bortskämd under vår moders lifstid o c h var ibland både envis o c h egen.
» Nej, Jane, det är ingen inbillning.
Jag har varit hos doktorn, o c h han sade bestämdt, att jag höll på att blifva blind.
Jag har varit hos h o n o m två gånger förut, så jag var beredd på hvad s o m skulle hända ..
O Jane, hvad skola v i göra — hvad skola vi göra! » T y nu var det slut m e d hennes styrka, hon.snyftade högt o c h dolde ansiktet i händerna.
» Det skall gå bra för oss, skall du få se, ty för det första tror jag ej, att vår doktor förstår sig på den här saken, så jag skall resa m e d dig till hufvudstaden till en b e r ö m d läkare o c h höra h v a d han säger, innan jag tror, att du skall blifva blind hela din lifstid. » H o n blef då litet muntrare.
» Till hufvudstaden, Jane, m e n hvarifrån skola vi få p e n n i n g a r?
» frågade hon.
» Lämna den saken åt mig, det skall jag nog ställa o m på ett eller annat sätt. » Sanningen att säga, visste jag ej det ringaste, huru det skulle gå till, men jag har den fasta öfvertygelsen, att en stark vilja öfvervinner alla hinder.
H o n tog upp sitt arbete, men jag tog det ifrån henne.
» Du får ej taga ett enda styng, Lettie, » sade j a g; » d u kan ju hellre spela o c h sjunga litet eller gå ut i ^friska luften; du har blifvit så blek o c h mager på senare tiden; hvila dig nu, jag- skall nog hinna m e d det ändå. » » Men det är ännu så m y c k e t kvar, Jane. » » Ej något för dig, Lettie; så kyss mig nu vac- kert o c h gå din väg. » » Och du tror ej m y c k e t på, hvad doktorn sagt? » frågade h o n oroligt.
» Nej, inte det ringaste. » När h o n då hörde mig vara lugn o c h glad — ty min oro dolde jag för henne — gick h o n ut, tröstad o c h hoppfull.
Men själf fortsatte jag m e d min sömnad o c h mina sorgsna tankar till långt in på natten, m e n ofta måste jag låta mitt arbete hvila för att borttorka de frambrytande tårarne.
V i hade j u endast hvarandra, Lettie o c h jag, ty far o c h m o r v o r o döda, o c h vi visste ej af några andra släktingar.
Lettie var endast sjut- ton år o c h jag några år äldre.
V i v o r o både klädsömmerskor o c h arbetade både borta o c h hemma.
V i b o d d e uti en liten stuga m e d tre rum, omgifven af en nätt trädgård utanför sta- den.
Många människor sade till oss, att vi sä- kert skulle få större förtjänst, o m vi flyttade till staden; m e n både Lettie o c h jag föredrogo den plats, där vi v o r o födda, så vi hvarken önskade eller tänkte på någon flyttning.
V i betalade ej mycket i hyra, m e n äfven denna lilla summa var ibland svår att anskaffa på dagen, o c h då måste vi utsätta oss för vår värdinnas skarpa tunga o c h ovänliga bemötande.
Jag ansträngde hela min tankeförmåga för att utfundera, hvarifrån penningar skulle anskaffas till Letties resa till hufvudstaden, men hvarken denna natt eller dagen därpå fick jag någon in- gifvelse.
V i hade förut m e d flit o c h omtanke kunnat draga oss någorlunda fram, m e n huru skulle det blifva framdeles med endast en till att arbeta.
Bikt folk tänker ej m y c k e t på, huru svårt det är för många af oss stackars daglönare att lefva på vår lilla förtjänst eller kunna lägga af något för framtiden.
Söndagen fann mig ännu obestämd, m e n efter- s o m vi då v o r o lediga, beslöt jag att själf gå till doktorn, medan Lettie var i kyrkan.
H o n klädde sig alltid väl o c h trefiigt, ty h o n ville gärna, s o m unga flickor önska, se bra ut.
Jag tyckte själf, att h o n var m y c k e t vacker, o c h så tyckte äfven våra grannar.
H o n hade fina drag, vacker hy, brunt hår o c h ljusbruna ögon, på hvilka man ej upptäckte något ovanligt, utom vid närmare på- seende.
H o n tänkte nu ej längre på sig själf, utan var glad som en lärka, där hon gick vägen fram i sin hvita hatt o c h ljusa klädning.
H o n vinkade åt mig, där jag stod i dörren, o c h skrat- tade gladt o c h lyckligt.
Jag var stolt öfvér Lettie, som äfven vår m o d e r varit, ty hon var en sådan älsklig, varmhjärtad varelse.
Då hon var ur syn- håll o c h kyrkklockorna upphört att ringa, klädde jag mig i hast för att gå till staden o c h söka doktorn.
H a n var hemma, m e n jag måste stanna i väntrummet öfver en timme.
Då jag sedan fick gå in, frågade han mig skarpt, o m mitt ärende var så angeläget, att jag ej kunnat uppskjuta det till måndagen.
H a n betänkte ej, huru dyrbara arbetsdagarne v o r o för oss, eljes skulle han ej hafva talat så, ty han var en välvillig man, som var m y c k e t g o d m o t vår mor under hennes sista sjukdom.
Jag sade honom, hvarför jag kommit.
Han blef då vänligare, men kunde ej förändra sin åsikt o m Lettie.
» H o n har varit hos mig tre eller fyra gånger, » sade han.
» Hon är en snäll, intagande flicka, det är stor synd o m henne — m e n jag tror verk- ligen ej, att hennes syn kan räddas — nej, jag tror det sannerligen ej, Jane! » H a n förklarade för mig, hvarför detta var hans E x t r a fin Marsala 388 åsikt, o c h att sjukdomen skulle framskrida lång- samt.
Han sade äfven, att o m vi så önskade, han kanske kunde få plats för henne på något institut för blinda, att jag måste sköta väl o m henne o c h låta henne vara m y c k e t i fria luften.
Och så gick jag h e m m e d m y c k e t litet hopp.
Jag sade ej för Lettie, hvar jag varit, o c h h o n misstänkte det e j.
På eftermiddagen gingo vi ut på vår vanliga söndagspromenad längs flodbanken o c h mötte då vår granne, fru Croft, o c h hennes son Harry, hvilken skulle blifva läkare.
De v o r o båda kära vänner till oss, o c h Lettie o c h den unge mannen hade tyckt o m hvarandra sedan barndomen, men jag tror ej, att han friat ännu.
De följde m e d oss hem, o c h Lettie frågade Harry, o m han ej ville gå ut i trädgården o c h se den b l o m m a n d e törnrosbusken vid köksfönstret, m e n de samtalade hviskande sä länge, att jag ej tror det var endast härom de talade.
Sedan gick Harry ut genom trädgårdsporten, sorgsen o c h nedslagen, o c h Lettie k o m in m e d ett besynner- ligt uttryck i sitt ansikte.
Fru Croft frågade, o m Harry gått, o c h min syster svarade helt kort och gick in i sitt rum.
Fru Croft berättade, att Harry snart skulle resa till universitetet igen, m e n då hon såg min tankspriddhet, frågado hon, o m jag var ledsen för något, o c h då berättade jag för henne Letties olycka.
» H o n ser ej ut att blifva blind, Harry har al- drig sagt ett ord härom, det måste vara ett miss- tag. » Men jag var säker på, att min syster sagt allt för Harry, då de stodo bredvid rosenbusken, o c h jag önskade blott, att hans m o d e r ville gå, så jag finge trösta henne.
Slutligen gick hon.
Jag ropade då på Lettie, hvilken genast k o m in, men då jag såg, att h o n försökte dölja sin sorg, gjorde jag ingen anmärkning, utan vi förtsatte sedan vår promenad längs flodstranden under tystnad.
Den första person vi mötte var Harry Croft, men Lettie tycktes taga illa upp, att han k o m fram till oss, - och hon vände o m.
Vi sågo henne sedan i sällskap m e d vår värdinna.
Harry såg sig o m ett par gånger, ifall h o n följde efter oss.
Sedan, då han såg att ej detta var händelsen, föreslog han mig att vänta på henne.
V i satte oss båda på en trädstubbe vid floden.
!
» Det är rysligt sorgligt m e d Letties ögon, Jane, » sade han hastigt.
» Ja, nog är det så — hvad tänker du härom, tror du det finnes något h o p p?
» » Doktorn säger nej härtill.
M e n Jane, nästa vecka k o m m e r en b e r ö m d ögonläkare från huf- vudstaden hit, du b ö r rådfråga honom. » » Hvilken lycka för oss — jag funderade just på någon utväg att kunna resa m e d henne till hufvudstaden. » » Det behöfs ej nu, kära Jane.
A c k, o m jag blott själf hade genomgått min kurs. » » Tror du dig veta något m e d e l?
» » Nog vet du jag vill försöka, Jane.
Jag älskar Lettie o c h frågade henne nyss, o m hon ville blifva min hustru, m e n hon svarade nej o c h be- rättade mig o m siaa svaga ögon.
Det var endast af denna orsak, förstår du, ty hon kunde ej för- neka, att jag ej var henne likgiltig. » » Det kan jag nog tro, Harry, ni ha ju varit så mycket tillsammans, m e n nu kan det ej blifva fråga o m giftermål. » » Detsamma säger hon. » » H o n har rätt — hon måste nu stanna hos mig — huru skulle du kunna slå dig fram m e d en blind hustru. » Han steg u p p o c h sade sorgset: » Hvarför skulle just Lettie träffas af denna förfärliga olycka! » Se- dan lämnade han mig, då han såg henne komma.
De talade sedan en lång stund m e d hvarandra.
Ja, nog var han älskad af min stackars syster.
Vi rådfrågade sedan den namnkunnige läkaren från hufvudstaden, m e n han var af samma åsikt som vår doktor.
Lettie blef ej så öfverväldigad af sorg, s o m jag fruktat; h o n kunde till o c h m e d säga ett glädtigt farväl till Harry, då han reste till universitetet.
» Seså Jane — nu hoppas jag, att han skall glömma mig, » sade h o n till mig.
» Det gör mig så ondt, att han är så här sorgsen. » Samma dag fick h o n en biljett till en konsert, gifven af blinda.
Då hon k o m hem, sade h o n mig, att de som sjungit, hade haft ett sådant förnöjdt o c h lyckligt utseende.
» Och hvarför skall det ej blifva på samma sätt för mig, jag har j u mera skönt att minnas än de flesta af dem, » tillade h o n m e d en suck.
Efter denna tid försvann hennes synförmåga så småningom, jag märkte, att hon kände fram- för sig m e d händerna, då hon till o c h med gick öfver golfvet.
Vår doktor erbjöd oss då åter att (Qualitó I n g h i l t e r r a) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys fullgod.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes e n d a s t bos K. A. Nydahl &amp; C:c Stockholm, 2 Stureplan Kika- och Allm.
telefon.
IDUN 384 försöka anskaffa plats f ö r henne i skolan för blinda, m e n h o n bad d å så b e v e k a n d e: » Låt m i g stanna h o s dig, Jane, » att jag ej hade hjärta att lämna henne, ehuru jag ej kunde skaffa h e n n e de fördelar, s o m erbjödos där.
Icke långt från oss b o d d e e n gammal tysk ur- makare, hvilken var en särdeles skicklig musiker.
V i hade känt h o n o m sedan vår b a r n d o m; Lettie brukade ofta bära till h o n o m b l o m m o r från v å r trädgård, o c h hans barnbarn k o m m o ofta till m i g och fingo dockkläder sydda.
Muller såg ej myc- ket u t för världen, m e n han hade ett hjärta af guld.
H a n var anspråkslös, vänlig och välgörande, och jag tror, att det var hans inflytande s o m mer än något annat försonade Lettie m e d hennes hårda öde.
Han var så fattig, m e n likväl nöjd, så pröf- vad, men likväl tålig.
» Lär d i g spela, jag vill undervisa dig, » sade han till min syster.
Så k o m han ibland till oss, och stundom gick h o n till h o n o m o c h lärde sig spela o c h sjunga.
Det var e n stor njutning att höra henne, t y d e t var alldeles s o m o m h o n känt djupare än förr, o c h de ljufva tonerna liksom uttryckte hennes sorg o c h kärlek.
Jag tror, att tanken p å Harry gaf henne mildhet o c h tålamod.
H o n, s o m förr var så häftig, yttrade nu mera aldrig ett skarpt ord.
Jag har ej talat m y c k e t o m vår fattigdom, ehuru den naturligtvis kändes tryckande många gånger.
Men vi åtnjöto många bevis p å människors god- h e t; till o c h m e d vår värdinna var ej så noga som förr m e d att hyran betalades p ä dagen.
Lettie gick ibland till skolan för blinda, hvarest hon lärde sig fläta korgar, knyta fisknät o c h sticka strumpor o c h muddar.
Vår g o d e kyrkoherde var outtröttlig uti att skaffa h e n n e arbete.
Nu, då olyckan kommit, var den ej p å långt när så för- skräcklig s o m förut i föreställningen.
Lettie var- för det mesta glad, jag hörde henne aldrig klaga, utan sade h o n ofta, att h o n hade m y c k e t att vara tacksam för.
H o n hade e n stark religiös känsla, hvilken var henne ett värn m o t melan- koli.
O c h, s o m jag sedan fick veta, närde h o n en hemlig förhoppning, att hennes olycka ej skulle vara f ö r evigt.
Harry hade satt dessa tankar i hennes hufvud, o c h jag tror mig ej säga för mycket, d å jag tillstår, att hans manliga til 1- Eedigeras af SOPHIE LINGE.
BIDRAG MOTTAGAS MED TACKSAMHET.
Charad.
Till en m ö, s o m i mitt första står, Går en gammal ungkarl härom da- gen, Sprättig, stelbent, svärtadt skägg och hår, Ros i kärleksfärg han fäst vid slagen.
(En mitt ANDRA med ett A framför Hade mera lämpat sig för hösten.)
Öfver hägnad mark hans genstig för; Herrgårdsbusen känns igen på rösten, Ty mitt TREDJE ryter den besatt Långutdraget.
Slut är giljarfröjden, Friar ' n linkar, s o m en kamp med spätt, Hållande mitt HELA upp mot höjden; I mitt FJÄRDE, FEMTE skydd han får, Skrämseln lägger kärleken på båren, Och mitt hela sin upplösning når, Nafsas, tuggas utaf herrgårdsfåren.
A. N — U.
Länkgåta.
Länkarne bilda ett substantiv.
1) Ett vapen, s o m, fast primitivt, Blef vådligt nog för den det hann.
2) Hvad, o m det tränas uti tid, I gångsport ej sin like fann.
3) Bland skogens buskar ett försåt För vandrarm på hans ö d e stråt.
4) Af samma färg och samma art Ett delbart helt, än långt, än kort.
5) Hvad fågeln plägar, när hans vif, Med vinge slräckt, har flugit bort.
alla andra operation, hvilken möjligtvis kan återgifva d i » din s y n?
» H o n kopknäppte sina händer, och " en värm rod- nad upplyste hennes anlete.
» Ja visst, j a visst, hvad s o m helst, Harry — endast gif m i g detta h o p p!
» sade h o n sakta.
» Lettie, jag vill förut säga dig, att denna ope- ration kan misslyckas.
M e n tänk på mig, Lettie, » sade han nästan ohörbart.
» Ja, det vill jag göra, » sade h o n lågt.
» Afven o m j a g ej skulle återfå min syn, kan det j u ej blifva värre än förut. » D e gingo u t i trädgården tillsammans, o c h jag såg af hans allvarliga, vänliga sätt, då han talade m e d Lettie, att han förberedde h e n u e på, hvad hon måste undergå, * rnen h o n saknade ej m o d eller tillförsikt.
Operationen försiggick följande vecka.
T v å läkare voro närvarande, m e n Harry Croft utförde den själf.
Hans styrka o c h skicklighet v o r o be- undransvärda.
D e n utföll lyckligt, o c h min sy- ster ser n u så bra s o m någon.
Under flere veckor måste h o n vistas i m ö r k t rum, tilldess hon gradvis fick skåda dagen, o c h den fröjd, vi då erforo, är mera än jag kan be- skrifva.
Ej långt därefter bad Harry h e n n e ånyo o m att blifva hans hustru, o c h h o n biföll nu m e d glädje o c h tacksamhet hans b ö n.
Och detta är vår enkla historia, hvarken märk- värdig eller romantisk — m e n sann o c h lärorik.
gifvenhet f ö r henne var den största driffjädern till hans flitiga studier.
På så sätt förflöto sex lugna år.
Det tycktes mig n u, s o m o m Lettie alltid gått omkring så här tyst o c h famlande.
Harry slutade sin kurs vid universitetet o c h v a r nu i Paris.
Vårt lif förflöt enformigt; jag var ständigt sysselsatt m e d sömnad o c h Lettie m e d sin musik.
H o n var nu ganska skicklig, o c h många gångar såg jag män- niskor stanna vid vår trädgårdsport för att tyssna till hennes sång.
Jag har sedan hört många be- römda sångerskor, men aldrig kunde någon så röra mitt hjärta eller framkalla tårar i mina ögon som m i n blinda syster.
O m söndagarne i kyr- kan hördes hennes klara o c h rena röst öfver alla de andras.
O c h huru sköna v o r o ej våra enkla psalmer, sjungna af h e n n e!
Följande år k o m Harry Croft h e m.
Han be- sökte oss ofta till vår stora glädje, men själf såg han oftast ledsen o c h förströdd ut.
H a n kunde stå b r e d v i d pianot långa stunder o c h sorgset be- trakta Letties ansikte.
Slutligen sade han till mig en d a g: — » Jane, är du rädd — jag h o p p a s Lettie ej är d e t: h o n ser n u stark o c h kry ut. » Jag förstod, att det låg något under hans fråga, så jag bad h o n o m säga, o m han hade något h o p p för min syster.
» Ja, det har jag.
Jag såg e n gång i Paris e n operation under liknande omständigheter o c h den lyckades. » Jag kunde ej säga ett o r d; e n sådan lycka tycktes m i g för stor för att kunna vara möjlig.
Lettie k o m in g e n o m dörren i samma ögonblick och det v a r liksom __solen följt m e d h e n n e in i vårt lilla förmak.
» A r d u här, H a r r y?
» frågade hon genast.
Det v a r så eget, att h o n liksom kände hans närvaro.
H a n gick fram till h e n n e o c h fattade hennes hand.
» Säg henne det, Jane, eller skall jag själf göra d e t?
» hviskade han.
Jag gaf h o n o m ett tecken att tala, hvilket han också gjorde utan tvekan.
» Lettie, har d u m o d att underkasta dig e n 6) En länk i språket — ja, också I ordet, s o m du ut skall få.
7) Med ledsnad mången matmor hört Berättas om dess brustna band.
8) Ett åkdon som till Sverige kom Med kungabarn från annat land.
9) Hvad nu för tiden man har fått För ytlighet förutan mått.
10) Den som mig mistar, mig ock är Och strider se ' n med möda stor.
11) Ibland vi plåga.
Nyttjas ock Som prydnad — uppå dräkt ock skor.
12) En drake uppå insjövåg, Som rufvar jämt på vikingståg.
S.
L. Amfikop.
Från ett ord borttages, såväl från början som från slutet, en bokstaf i sänder, så att därvid alltid ett nytt ord uppstår.
Innehållsförteekning '.
Maria Collin; af W B.
(Med porträtt).
— Ungmövi- sor; af Hermann von Gilm, öfversatta af E.
N. Söderberg.
— » Vår mamma »; af Kråka.
— Hvita sippor; skiss för I- dun af Nathalia Wallengren.
— Om julförberedelser och julfirande; prisbelönad uppsats af Lotten Loven.
(Forts. o. slut).
— Det skönas betydelse; en serie uppsatser för I- dun bearb.
efter utländsk källa af H. F. V: Det sköna i hemmen — Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Min blinda syster; från engelskan af Bien.
— Tidsfördrif.
Ifyllningsgåta.
1 2 3 4 o 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 Orden ä r o: l) Kunganamn i Frankrike, 2) fruntimmersnamn, 3) ett grundtal, 4) något att spinna på, 5) bergsträcka i Europa, 6) folkslag i Sibirien, 7) En af Förenta staterna, 8) stad i Kina, 9) en dygd, 10) land i Europa, 11) berömd svensk bildhuggare, 12) en syra, 13) stad i Tysk- land, 14) manhaftig svensk kvinna, 15) en ö i södra Sverige, bekant från Gustaf I:s historia, 16) lökväxt från Sydamerika, 17) mansnamn, 18) en hjälte från från 30-åriga kriget (» Den svenske Leonidas »).
Lösningen af orden skall ske uppifrån o c h nedåt.
De med stjärna försedda rutorna bilda namnet på en af Sveriges dugligaste och ryktbaraste härförare.
1 — 6) Hvad^krigarn modigt drar, då ut till krig det bär.
1 — 5) Hvarmed, upprepadt, tom mu- En stolt mitt fjärde skall mitt första sik man nämna plär.
bära, 2 — 5) En man, s o m ville gifva mod och Så fort hon styra hästar hunnit lära.
kraft åt Sveas söner.
2 — 4) En nyttig växt, som odlings- R. O. S. mödan oftast löner.
3 — 4) Hvad skriks åt barnet, som ej Sifferlogogryf.
ute vara får?
3) Hvad glad du skådar, då det En afton 1 2 3 4 före kärlek står Vi r o till 3 4, Och så du lefva med de dina Du krona af ditt 2 3 4. får.
Vi i åda då — SFINX.
Jag 4 3 1 därpå — Helt säkert roligt få.
R.
A.
OCH C.
Charaden: Grynkorf.
Äritmogryfen: Kamraten; 1) kanna, 2) Arvid, 3) morot, 4) Röras, 5) aster, 6) Tro- sa, 7) Ellen, 8) Nerke.
Paragrammet.- Sophie Linge; 1) samtid, 2) omen, 3) pilaster, 4) hyena, 5) ilsken, 6) elfenben, 7) lektyr, 8) ironi, 9) nitnagel, 10) gloria, 11) ejder.
Korsgåtan: Saffran — körfvel; syltlök, barnsöl, doftrik, tjufhål, invirad, bevarad, langarn.
Länkgåtan: Bristol.
Kvadratgåtan: O. S. Fyrkantsgåta.
F I I N S T K E S T E L K E L A Lösningar.
Jag har en huld mitt tredje, hvars namn mitt första är.
I skördeand mitt andra hon hurtigt föra plär.
PICOTS T V Ä T T P U L V E R Öfvertr&amp;ffar 1895 &gt; LESSIVE PHÉNIX &gt; tvättmedel I Logogryfen: Brefdufva; af, Ave, dref, rad, brud, fru, drufva, bur, Eva, Urda, Vera, Beda, v. Breda, fred, bar, fura, arf, ruf- vade, verda.
Klorfrittl Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer I Såljes i \ -, | - och J-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
R E P R E S E N T A N T F Ö R S V E R I G E: C A R L R.
M A T T O N, S T O E K H O L M Talrika ombud 1 landsorten.
