# ID: svediakorp-per1050
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,782
# sentences: 683
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Fredagen den 15 november 1895.
N:r 46 (413) Byrå: Prenumerationspris pr ä r: Mun ensam kr.
5: — Klara södra kyrkog.
Î 6, 1 Allm.
telef.
6147.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modet., mänadsuppl » 3: — Prenumeration sker å alla post- Barngarderoben » 3: — anstalter i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Träffast säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Lydia or icke längesedan flickor.
ogifta * ordades Man ville påstå, kvinnan till följd i att Iduns spaltar en f ö r d o m HELLBERG.
åtskilligt om gamla sig anvisad en ytterst trång verkningskrets, på fördomars vanliga seg- lifvade sätt rörelsens får stå ännu hastiga lefver kvar, framsteg tillbaka för sina till gifta och att den » gamla trots, fortfarande flickan », ses öfver Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
8 de årg.
Amioiispris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Johnson.
från flydda tider, då den af vissa sociala förhållanden hade Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Aktiebolag.
kvinno- axeln o c h komsterna voro knappa o c h barnskaran stor — ett, s o m hvar man vet, ej ovanligt förhållande, s o m emellertid ganska ofta visar sig med- föra en välsignelse, den nämligen att bättre, älska arbetet.
Denna kärlek de unga lära sig arbeta o c h, än till arbetet af grunddragen i dessa systrars karaktär.
nat drag, kan sägas utgöra Men där fanns s o m var i kanske lika hög grad utmärkande ett o c k ett an- för dem, och det var deras kärlek till vetan- systrar m e d deras från männen de.
D e hyste en verklig hun- lånade ära.
ger efter kunskaper, V å r afsikt är icke att inlåta o c h ännu i denna dag breder det en skug- oss i något meningsbyte i detta ga af ämne, att faderns tillgångar ej tilläto utan vilja vi blott till vemod öfver ofvan anförda påstående anknyta dem tillfredsställa en ger.
M e d undantag enkel lefnadsteckning tvänne ogifta systrar, öfver hvilkas skapssmulor, de deras denna lif, hun- af de kun- själfva girigt ett par äldre bild vid läsningen af det sagda uppsamlade efter ovillkorligen trängde sig på oss.
syskon o c h s o m i andras tycke De hafva hvarken utmärkt sig på samhällsreformernas eller på område lärdomsbanan, på de ej utgöra ett så obetydligt för- råd, fingo de, s o m de tyckte, i intellektuelt afseende lefva på industriella företagens eller vit- svält.
terhetens o c h konstens vidsträck- för lifvet blefvo af öfvervägande ta fält praktisk o c h kunna alltså icke i Deras fostran o c h daning art. M e n ehura denna mening räknas till de kunskap i spinna, väfva, koka, » avancerade k v i n n o r n a », » fram- baka o c h sy i den tid, då deras stegs-kvinnorna », u n g d o m inföll, egentlig men åtnjuta ej stod synner- det oaktadt genom sin verksam- ligt högt i kurs, har den j u nu het kommit i hemmets tysta värld, människokärlekens tjänst, i den största aktning o c h tillgifvenhet.
Fröken L y d i a J o h n s o n, hvars bild i dag framställes för Iduns läsekrets, o c h hennes yngre sy- ster I d a äro döttrar till kyrko- herden i T ä b y, Gustaf J o h n s o n, och I hans maka, E m m a det anspråkslösa Åberg.
herdatjället, där deras b a r n d o m o c h u n g d o m framflöto, rådde gammaldags enkla seder, fromhet, kärlek o c h glädtighet.
M e n af det, som i allmänhet betecknas såsom » detta ifvets g o d a », fanns föga.
In- till * heders återupptagits på igen och det kvinnliga programmet; o c h säkert är, att den medfödda intelligensen äf- ven på område detta gällande.
A t t denna gör sig praktiska utbildning hos fröknarna son John- visat sig nyttig o c h frukt- bärande, därom vittnar deras vackra, angenäma h e m, som de själfva skapat, o c h från hvilket gedigen hemtrefnad slår den b e - sökande till m ö t e s.
hemväfda, sitt duktyg Med smakfulla i vackra och rika linneförråd, sina gardiner, mönster där hvar-
IDUN 362 1895 Pladdrarens ord äro som värjstyng, men den vises tunga läker sår.
Salome enda tråd är hemspunnen, sin väl skötta träd- gård, sitt förtäffliga b o r d o c h sina goda sängar utgör det ett verkligt mönsterhem, en vacker profbit på hvad kvinnlig flit, smak o c h duglig- het kunna åstadkomma.
Här är det icke pen- ningen som varit drifkraften.
— M e n, frågar du, i c k e är väl ändock detta h e m dessa kvin- nors hela lifsgärning?
Ingalunda Långt därifrån att det endast skulle utgöra så att säga en prydlig infattning- åt sina älskliga ägarinnor, ett varmt näste, där de i själfvisk ro finge njuta en behaglig till- varo!
H e m m e t har sin stora o c h sköna upp- gift — den att vara en fristad för nervsjuka och sinnessvaga.
A t t vårda sådana olyckliga sjuklingar ha fröknarna Johnson gjort till sin lifsuppgift; att bereda dem lindring, då kvalen ansätta dem, att låta dem njuta ett eget hems förmåner o c h trefnad, att roa o c h sysselsätta dem, häråt ägna de sin tid o c h offra de sina krafter.
För att lösa denna svåra uppgift for- dras emellertid mer än blott g o d vilja, därför fordras en alldeles särskild gåfva, en naturlig fallenhet, som ingen tager sig själf, o c h det måste framhållas, att » all g o d gåfvas gifvare » skänkt dem den i rikt mått.
G e n o m sitt glada lynne o c h sin medfödda humor, sitt lugna, jämna väsen, sitt kärleksfulla sätt, paradt med ett re- spektingifvande allvar, k o m m a de i ett inner- ligt godt förhållande till de sjuka.
Man tyc- ker sig stundom höra en mor tala förmanande till sina olydiga barn, stundom en äldre syster vänligt lugna de yngres upprörda känslor, stund- o m en kamrat leka o c h skämta med kamrater, och » L y d i a » o c h » I d a » äro, efter allt att d ö - ma, stora favoriter hos de stora barnen.
1 det föregående har blifvit nämndt, huru- som kärlek till arbete, en okuflig verksamhets- lusta utmärker dessa systrar.
» Im engen Kreis verendert sich der Sinn, » säger Götlie, o c h in- tet b j ö d dem så emot s o m ett lif i dådlöshet med jaget som medelpunkt.
E t t sådant lif gör människan först rätt liten, obetydlig, trång, det kände de på ett mäktigt sätt.
Men för att kunna blifva till gagn och välsignelse för an- dra, fordras mer än kärlek till arbete, det for- dras äkta kristlig kärlek, och äfven denna kär- lek fostrades i deras hjärtan under barndoms- o c h ungdomsåren i det fromma föräldrahem- met.
I sanning, hvarifrån skulle de hämta sitt tålamod, hvarifrån sitt m o d, om ej från den högsta kärleken; huru.
skulle de så kunna offra all egen bekvämlighet, all tanke pä egna fördelar, om ej Kristi kärlek b o d d e i deras hjärtan?
Fröknarna J o h n s o n ha nu efter sin snart femtonåriga oförtröttade verksamhet i vården af nerv- o c h sinnessjuka, först på en egen gård i T ä b y socken o c h sedan på egendomen Karhy, slagit ned sina bopålar i gamla Sigtu- na.
A f den urgamla hufvudstadens forna prakt återstår intet mer än en o c h annan ståtlig ruin, o c h staden utgöres förnämligast af några trä- hus i den gamla kända svenska bondstilen; men den frid o c h stillhet, som här råda, de hälsogifvande fläktarna från Mälarfjärden, den vackra omgifningen göra denna plats synnerligt lämplig s o m vistelseort för personer m e d öf- verretade hjärnor o c h förstörda nerver.
Af någon anledning nödsakade att lämna sitt för- utvarande hem, v o r o de båda systrarna i färd med att spana efter en ny, ändamålsenlig bo- stad, då de af en händelse fingo höra, att i Sigtuna en nybyggd villa, uppförd af en från A m e r i k a återvändande landsman, inredd med engelsk komfort o c h omgifven af en större tomt, stod att öfvertaga på ytterst förmånliga villkor.
D e reste ofördröjligen dit o c h funno allt öfver förväntan.
Seende Guds fingervis- ning i denna skickelse, fattade de genast sitt beslut, o c h i september månad 1894 inflyt- tade de i Sankt Lars ' villa, uppkallad efter ruinen af samma namn, som står inom träd- gårdens område.
ty oill jag drog Och mycket långt i fjärran låg hvardagsvärldens mull med köpenskap och stenkolsrök och kif kring hoar kastrull.
Men sant ej brydde dessa: en prins med sin prinsessa, som.
aldrig pröfoat gr of diet, nej, tycker någon det!
Dock blef prinsessan till sist för prinsen allt för tung, och allt sitt vackra, blanka guld de spillt bland pors och ljung.
Då brusto de i träta, når intet fanns att åla, och mödan band dem båda två — det slutar stundom så.
Bergström.
Prins och prinsessa.
u klingen, bröllopsklockor, och drilla, Fågel Blå, den bästa melodi du har att bjuda ungdom på !.
.
.
De dragit dräkt af siden, och guldets fina smiden kring hennes hals har lagt liksom ett soligt stänk.
vandra Och Fågel Blå han höjde sin amoroso-clrill, och prinsen med prinsessan åt gröna lunden till; och lätt hon var att bära och låg hans hjärta nära, och lunden stod så sagolik samt dröp af romantik.
E n resande, som för en tid sedan stannade utanför grindarna o c h förvånad betraktade den moderna amerikanska villan, som bjärt stack af m o t den goda stadens öfriga boningshus, frågade cn af patienterna, som promenerade i trädgården, hvad detta var för ett h u s?
» D e t är ej ett hus, det är ett tempel, » svarade den unga flickan.
O c h vi instämma med henne.
D e t är ett tempel.
T y ett hem, där den trötte finner hvila, den sjuke lindring, den sorgsne sympati, där kärlek o c h frid härska, gifver det oss ej en föreställning, om o c k ofullkomlig som allt jordiskt, om » d e t tempel, som ej af händer är bygdt, det evigt är i h i m m e l e n »?
G o d t att äfven sådana tempel, där kristlig kär- lek öfvas, finnas vid sidan af dem, där denna kärlek förkunnas!
Eilen aldrig på markens grus som andra och skrubba af mitt fina skinn, så långe jag år din. » Ernst Högman.
JultalUngen: " Om en länk, Fy han år kungasonen från riket östanfjålls, som kysst prinsessans röda mun och sårat drakens päls och sedan henne fattat om midjan mjukt och skrattat samt kört sitt spann med säker hand mot morgonglödens land.
» Och hör nu på, mitt kära, mitt ljufea, unga vif: Hoad helst da nu oill önska du får till tidsfördrif!
Kanhända rymdens stjärnor till dina kammartärnor '?
Kanhända måne eller sol till smycke på din kjol?
Skall purpurn hit jag hämta från aftonrodnans barm? » — » Nej, må jag endast bäras af din starka gossearm, dig, julförberedelser och julfirande " har framkallat ett lifligt och intresseradt del- tagande från våra vänliga läsarinnors sida, och bland de, 26, delvis ganska omfångsrika, skrifter, som ingått, gömmas så många goda, hjärtevarma tankar, praktiska vinkar och rön och så mycken bepröfvad husmoderlig erfaren- het, att redaktionen ingalunda haft lätt att stanna vid ett afgörande val.
Emellertid har det ulfästa priset, efter samvetsgrannaste pröf- ning, nu tilldelats signaturen Ln för den för- träffliga uppsats, hvars införande begynnes i dagens nummer.
Många, många andra vore i mer eller min- dre grad prisvärda; då vi dock ej kunna lämna det till mer än en, vilja vi åtminstone till de öfriga uttala vårt varmaste tack!
Sedan den prisbelönade uppsatsen varit inne, är det vår afsikt oeh förhoppning alt — med de resp. författarinnornas välvilliga minne - få göra en liten axplockning ur julkärfven, utväljande ett korn än här, än där af goda tankar och uppslag äfven ur de öfriga skrif- terna, till våra läsarinnors hugnad och nöje.
» Ln » behagade nu snarast i och för prisets öfoersändande gifva sig tillkänna för Redaktionen.
IDUN 1895 Om julförberedelser och julfirande.
Prisbelönad uppsats af L n.
å l et är j u a l l o m k ä n d t, att i v å r a s v e n - | ska h e m julen högtidlighålles mer än i något annat land.
B å d e s m å o c h stora b l a n d oss pläga j u långt i förväg tänka på, t a l a o m o c h l ä n g t a efter d e n n a h ö g t i d.
A t t m å n g t o c h m y c k e t till d e n s a m m a m å s t e b e s t y r a s är j u ä f v e n t y d l i g t; o m t a n k e o c h s y s s l o r m å s t e o c k d e l a s af alla i n o m fa- m i l j e k r e t s e n: e n h v a r s k a l l d r a g a sitt strå till s t a c k e n, o m j u l e n skall k u n n a r i k t i g t firas o c h n j u t a s.
O c h r ä t t så.
L å t o m oss fira j u l m e d g l ä d j e; l å t o m o s s f ö r d e n s k u l l o c k b e r e d a oss därtill!
Först o c h främst: t ä n k i tid på dina jul- klappar!
J u s t n u är t i d e n att h a ö g o n e n ö p p n a f ö r h v a d d u s k a l l v ä l j a till g å f v a åt d e n e n a eller a n d r a i n o m d i n o m g i f n i n g.
T r o e j, att d u h a r » g o d t i d »; u n d e r d e s i s t a v e c k o r n a f ö r e h e l g e n b e h ö f v a s alla d e kvinnliga familjemedlemmarnas förenade k r a f t e r f ö r att s ä t t a h e l a h e m m e t i v ä r d i g t skick.
Alltså: börja utan dröjsmål m e d julklapparna!
» Hvad skall j a g g i f v a?
» frågar d u kan- ske.
Ja, p å d e n f r å g a n m å s t e d u k u n n a själf finna ett s v a r; h v a r o m i c k e, så g i f — ingenting.
I d u n p l ä g a r j u ö p p n a s i n a spal- t e r f ö r alla h j ä l p - o c h r å d s ö k a n d e, o c h m å n - g e t g o d t o c h n y t t i g t f ö r s l a g h a r n o g där- igenom uppstått.
M e n en o c h a n n a n af o s s har s ä k e r l i g e n m e d f ö r v å n i n g d ä r ä f v e n läst s å d a n a f r å g o r s o m d e n n a: » H v a d s k a l l j a g g i f v a m i n f ä s t m a n till j u l k l a p p?
» — k a n s k e o c k m e d d e t t i l l ä g g e t: » D e t får e j v a r a n å g o n t i n g d y r b a r t.
» — D u, s o m stäl- l e r d e n n a eller e n l i k a r t a d f r å g a till e n tid- n i n g s l ä s a n d e a l l m ä n h e t, förstår d u e j, h v a d m e n i n g e n är m e d e n g å f v a?
D e n skall j u v a r a ett u t t r y c k af d i t t e g e t h j ä r t a s v ä r m e, af d e s s ö n s k a n att b e r e d a e n g l ä d j e åt d e n d u h å l l e r af.
N o g är d e t så, att k ä r l e k e n är u p p f i n n i n g s r i k, o c h k ä n n e r d u v e r k l i g e n e n ö n s k a n att g l ä d j a d i n a n ä r m a s t e, v i s s t leder dig ditt hjärta p å rätt v ä g, d å det g ä l l e r att finna m e d l e t.
I m o t s a t t fall, så följ mitt råd o c h gif ingenting.
T r o b l o t t e j, att g å f v a n s v e r k l i g a v ä r d e är l i k a m e d d e s s p e n n i n g v ä r d e.
D e t kan j u h ä n d a, att e n eller a n n a n, s o m d u v e - l a t ö f v e r r a s k a m e d e n » k l a p p », h a r en så- d a n skef å s i k t o m s a k e n, m e n låt e j d ä r a f föra dig i l e d b a n d.
O c h f r a m f ö r allt: in- skärp detta hos dina barn!
V i s a d e m också själf, att d u är l i k a h j ä r t l i g t g l a d ö f v e r d e t s y n å l s b r e f, s o m d i n fernåriga lilla d o t t e r f ö r e g n a s l a n t a r o c h p å e g e t i n i t i a t i v k ö p t åt dig, s o m för d e äldres vackra handarbeten.
E t t litet r å d v i d v a l e t af j u l k l a p p a r t o r d e emellertid ej v a r a ur v ä g e n: gif o m m ö j - ligt, h v a d e m o t t a g a r e n verkligen behöfver.
O f t a t. e x.
ö f v e r h o p a s e n h e r r e af s i n a kvinnliga anhöriga m e d cigarrfodral, penn- torkare, tändsticksställ o c h annat onyttigt skräp.
S t u n d o m kan det j u också hända, att d e n l y c k l i g e e m o t t a g a r e n af f ö r s t n ä m n d a a r t i k e l r å k a r v a r a e n i c k e - r ö k a r e, eller att d e n, s o m r e g e l b u n d e t h v a r j e j u l b l i r för- s e d d m e d e n eller flere p e n n t o r k a r e, y t t e r s t s ä l l a n är s y s s e l s a t t m e d s k r i f g ö r o m å l.
B ä t t r e s y n e s d e t m i g att g ö r a e n l i t e n a n s t r ä n g - n i n g f ö r att t a g a r e d a p å, o m p e r s o n e n i f r å g a h a r y t t r a t n å g o n ö n s k a n, eller o m h a n, s i g själf o v e t a n d e, m ö j l i g e n b e h ö f v e r n å g o n förståndig o c h nyttig present, exem- p e l v i s k r a g a r m e d t i l l h ö r a n d e a s k, ett h e l t eller hälft d u s s i n n ä s d u k a r (v e d e r b ö r l i g e n f å l l a d e o c h m ä r k t a, f ö r s t å s) o.
d.
G ä l l e r d e t d a m e r n a s j u l k l a p p a r till d a - m e r, så är s v å r i g h e t e n m i n d r e, m e n d e t o a k t a d t h a r j a g ä f v e n h ä r v i d l a g ett gif akt att s ä g a.
Mina kära systrar!
K o m m e n i h å g, att n y t t i g a r e o c h v ä l k o m n a r e g å f v o r k u n n a gif- vas än dukar, antimakasser o c h de där s m å l a p p a r n a, s o m h v a r k e n h ö r a till d e f ö r r a eller d e s e n a r e, u t a n g å u n d e r d e n gemensamma benämningen » brickor ».
Nå- g o t, s o m d ä r e m o t alltid g ä r n a s e s o c h m o t - t a g e s, är e n a n v ä n d b a r o c h b e h ö f l i g h u s - g e r å d s s a k; n å g o n m ö b e l, t. e x.
b ä n k, fäll- stol, b o r d eller p a l l; k a n s k e e n e n k e l, j a tarflig, m e n p r a k t i s k s o f f k u d d e, s o m tål, att ä g a r e n v e r k l i g e n a n v ä n d e r d e n till d e s s ändamål.
M y c k e t v o r e ä n n u att s ä g a, d å v i ä r o inne p å detta intressanta kapitel, m e n — r e d a n d e f ö r e g å e n d e å r e n h a r I d u n h a f t åt- skilligt s m å t t o c h g o d t i f r å g a n o c h d e s s - u t o m kan, såsom redan antydts, den ena m ä n n i s k a n h ä r v i d l a g så f ö g a r å d a d e n an- dra.
M å n g a faktorer få tagas m e d i be- r ä k n i n g e n, d å v i g ö r a ett ö f v e r s l a g r ö r a n d e v å r a m ö j l i g h e t e r att g i f v a j u l k l a p p a r, o c h d e s s a f a k t o r e r ställa s i g o ä n d l i g t o l i k a f ö r o s s alla.
D e t m å s t e t a g a s h ä n s y n till e k o - nomi, arbetsförmåga, händighet, tid och m y c k e t annat.
H a r d u r å d att g i f v a m y c - k e t, så g ö r d e t; g i f f r i k o s t i g t, m e d fulla händer o c h villigt hjärta.
M e n k o m ihåg e t t: m a n k a n o c k såra m e d sin g å f v a; d e n finaste t a k t o c h u r s k i l l n i n g m å s t e l e d a d i g i d e t t a fall.
Ä r d u f a t t i g, så g i f efter r å d o c h l ä g e n h e t, men ej mer.
Öfverträda vi d e s s a l a g a r, så u r a r t a r j u l k l a p p s g i f v a n d e t, o c h d ä r f ö r m å v i t a g a o s s till v a r a.
M e n allt m e r n ä r m a r s i g h ö g t i d e n, o c h v i få t ä n k a p å att i n d e l a s y s s l o r n a.
F ö r s t i o r d n i n g e n k o m m e r byken.
Den m å s t e v i företaga i g o d tid — ej senare ä n e n m å n a d f ö r e j u l — så att v i ej i h ä n d e l s e af d å l i g t t o r k v ä d e r b e h ö f v a g å i oro o c h ängslan däröfver.
B ä s t är n a t u r - l i g t v i s att r e d a n u n d e r h ö s t e n, i n n a n v i n - t e r k ö l d e n inträffar, h a e n s t ö r r e b y k, så att d e n, s o m n u skall g ö r a s, b l i r af m i n d r e omfattning.
A t t d e t t a är e n f ö r s t å n d i g åt- g ä r d, i n s e s l ä t t af e n h v a r: pro prirno un- d e r l ä t t a v i d ä r i g e n o m a r b e t e t f ö r v å r a tvätt- g u m m o r, pro secundo m å s t e v i för e g e n räk- n i n g n u, d å h e l g e n n a l k a s, så j ä m n t s o m möjligt fördela tid o c h arbetskraft mellan alla g r e n a r af h u s l i g a s y s s l o r.
A l l t s å: t v ä t - t e n u n d a n s t ö k a s så t i d i g t s o m m ö j l i g t o c h g ö r e s i så l i t e n s k a l a s o m m ö j l i g t.
Blott g a r d i n t v ä t t e n g ö m m e s till sista v e c k a n f ö r e j u l, s å v i d a m a n e j är n o g l y c k l i g att till h e l a sin v å n i n g h a d u b b l a o m b y t e n.
Ett förträffligt s ä t t att t v ä t t a g a r d i n e r m å i detta s a m m a n h a n g meddelas.
Gardinerna hopvikas och nedläggas i en b a l j a m e d k a l l t v a t t e n s a m t få l i g g a däri öfver natten.
D ä r p å u p p t a g a s d e, o c h vatt- net bortslås.
I b a l j a n t i l l r e d e s därefter e n lut efter f ö l j a n d e r e c e p t.
: 2 5 liter k o k v a r m t v a t t e n i h ä l l e s f ö r s t, o c h däri v i s p a s u n g e - fär 1 k i l o s å p a s a m t 2 m a t s k e d a r a m m o - niak o c h 1 m a t s k e d terpentin.
N u ned- l ä g g a s g a r d i n e r n a i l u t e n o c h få l i g g a d ä r tre å fyra t i m m a r.
D e upptagas sedan och sköljas väl i färskt vatten.
M a n får p å inga villkor v r i d a d e m, u t a n blott försik- tigt k r a m a vattnet ur d e m.
N u äro d e 363 f ä r d i g a att u p p h ä n g a s till t o r k n i n g.
S å f o r t s o m möjligt göres därpå stärkningen och strykningen.
' Så s n a r t t v ä t t e n är l y c k l i g e n m a n g l a d o c h struken, måste vi t a g a i h o p m e d andra g ö - romål.
M i n s t f j o r t o n d a g a r f ö r e j u l före- t a g e s slakten.
Naturligtvis ställa s i g för- h å l l a n d e n a h ä r l i k s o m v i d alla a n d r a g ö r o - mål b e t y d l i g t olika för de särskilda hushål- len, m e n ungefär s a m m a hufvudsakliga grun- d e r få v ä l d o c k ö f v e r a l l t v a r a g ä l l a n d e.
D e n n y t t a v i alla d r a g a af v å r j u l s l a k t b e - står j u i c k e b l o t t däri, att m a t f ö r r å d s a m - l a s, u t a n att d e s s a a n v ä n d a s så p r a k t i s k t s o m m ö j l i g t, att d e ä r o så att s ä g a l ä t t tillgängliga o c h fort anrättade.
(Forts.) * Omplanterad.
Af Sophie L i n g e.
| l | | l r ö j a n d e och trött gick h o n uppför den g a m l a t r ä t r a p p a n, s o m l e d d e u p p till vinden — där hennes r u m var beläget — o c h h v i l k e n, h u r v a r l i g t h o n ä n s ö k t e att gå, knarrade under hennes fötter för hvart steg h o n tog.
K o m m e n dit u p p, såg h o n sig o m k r i n g m e d hälft s k y g g a, hälft spa- n a n d e b l i c k a r, s o m o m h o n f r u k t a t f ö r att n å g o n t i n g o b e s t ä m d t, förfärligt skulle k o m - m a e m o t h e n n e från e n af d e m ö r k a v r å - arne, d i t s k e n e t af d e t l j u s h o n b a r i c k e nådde.
A t t hafva sin v ä g öfver d e n kus- l i g a v i n d e n, d å h o n o m a f t n a r n e, efter slu- tade g ö r o m å l i n e d r e våningen, skulle g å o c h l ä g g a sig, var en dagligen u p p r e p a d p r ö f n i n g f ö r s t a c k a r s lilla H a n n a, s o m all- tid varit m ö r k r ä d d, o c h s o m nu, på detta ställe, d ä r a l l t i n g ä n n u f ö r e f ö l l h e n n e så besynnerligt o c h f r ä m m a n d e, blifvit ä n n u m e r a n e r v ö s än vanligt.
H e n n e s h j ä r t a b ö r j a d e att d u n k a, så att h o n själf k u n d e h ö r a d e t, d å h o n b o r t a un- d e r e n af t a k s t o l a r n e fick se n å g o n t i n g ly- s a n d e o c h g l i t t r a n d e, o c h d e t u t a n att ske- n e t från h e n n e s l j u s t r ä n g d e d i t.
H o n kun- d e e j g å till s ä n g s, u t a n att f ö r s t u n d e r s ö k a h v a d det var, t y eljes skulle h o n d r ö m m a d ä r o m h e l a n a t t e n, ifall h o n e n s kunde sof- va, m e n m å n n e h o n skulle v å g a g å dit o c h se efter, h v a d d e t v a r?
Jo, h o n skulle.
M e d s m å s m y g a n d e steg, s o m o m h o n f r u k t a t f ö r att v ä c k a n å g o n, o c h m e d lju- s e t h ö g t u p p l y f t a d t, n a l k a d e s h o n d e t själf- l y s a n d e f ö r e m å l e t, s o m a n t o g e n allt m e r a gulaktig glans.
D å h o n k o m närmare, måste h o n e m e l l e r t i d l e åt s i n e g e n r ä d s l a, t y d e t var endast några glasbitar, s o m lågo på golfvet i sågspånen, o c h i hvilka en liten m å n s t r å l e, s o m stal s i g i n g e n o m e n sprin- g a p å t a k e t, b r ö t sitt k l a r a l j u s.
Förundransvärdt!
D e n lilla m å n s t r å l e n h a d e gjort en resa på m å n g a tusen mil g e n o m d e n r e n a, g e n o m s k i n l i g a e t e r n för att b r y t a sitt l j u s i n å g r a g l a s s k ä r f v o r p å den mörka dammiga vinden.
Det tycktes v a r a ä n d a m å l s l ö s t, m e n h o n v i s s t e, att d e t f a n n s e n f ö r b o r g a d m e n i n g i a l l t i n g, o c h så var det n o g också m e d detta.
Äfven h o n h a d e nyligen gjort en resa — från d e t v a r m a k ä r l e k s r i k a h e m m e t o c h hit- b o r t till d e s s a f r ä m m a n d e m ä n n i s k o r, af h v i l k a i n g e n k u n d e k ä n n a d e t r i n g a s t e in- tresse för henne, den o b e t y d l i g a o c h okun- n i g a lilla flickan, s o m s t ä n d i g t b e h ö f d e rät-
1DUN 364 tas o c h undervisas o m, hur h o n skulle u p p - fylla sina åligganden.
O c h de v o r o e j få.
Å h, h o n v a r så t r ö t t, så t r ö t t efter d e n långa, ansträngande dagen!
Där h o n n u stod på den kalla vinden, b ö r j a d e h o n att s k a k a af k ö l d o c h åter- h å l l n a s n y f t n i n g a r, så att l j u s s t a k e n i h e n - nes hand darrade.
N e j, h o n måste in för att r i k t i g t få g r å t a u t — d e t är e n s å d a n l ä t t n a d, n ä r h j ä r t a t v i l l s p r ä n g a s af h e m - längtan och bedröfvelse.
H o n ö p p n a d e d ö r r e n till sitt v i n d s r u m, s t ä l l d e ifrån s i g l j u s e t s a m t k a s t a d e sig p å knä framför bädden m e d ansiktet nedlutadt mellan de öfver täcket utsträckta smala armarne.
N u k o m m o tårarne — hejdlöst, o c h hela hennes späda kropp skakade därvid.
Men d å h o n r i k t i g t g r å t i t ut, d o m n a d e h o n så s m å n i n g o m af, d ä r h o n ä n n u l å g k v a r p å g o l f v e t, o c h e r f o r n u b l o t t e n ljuflig k ä n s l a af b e f r i e l s e.
H o n d r ö m d e s i g t i l l b a k a till det h e m, h o n n ö d g a t s lämna, o c h t y c k t e sig åter sitta b l a n d s i n a k ä r a v i d a f t o n l a m p a n i d e t t r e n i g a h v a r d a g s r u m m e t.
M e n så s å g h o n sin fars b l e k a, b e k y m r a d e a n s i k t e o c h hörde honom säga: » Vi af äro flickorna för m å n g a här h e m m a.
.
.
e n h o n u p p f y l l t s i n a p l i k t e r, o c h allt a r b e t e, s o m går m e d olast, tröttar ovillkorligen.
N ä r allt k o m o m k r i n g, så v a r d e t k a n s k e e n d a s t h o s h e n n e själf, s o m felet l å g, o c h h o n i n s å g n u, att d e t f o r d r a t s m y c k e t tåla- m o d, f ö r att m a n s k u l l e k u n n a t h a f ö r d r a g m e d h e n n e s t u n g a l y n n e o c h s u r m u l n a an- sikte u n d e r de g å n g n a dagarne.
H o n k o m å t e r att t ä n k a p å m å n s t r å l e n och glasbitarne därute på vinden.
O m äf- v e n h o n g a f af sitt fulla r i k a h j ä r t a, d å skulle h o n säkert få det tillbaka i vänlig- het o c h tillgifvenhet.
Ja, h o n v i l l e f ö r s ö k a att l e f v a s i g in i d e t n y a h e m m e t, s å att dess intressen, dess fröjder o c h dess sorger b l e f v e ett m e d h e n n e s e g n a, o c h h o n s k u l l e d å ej l ä n g r e k ä n n a s i g så a l l d e l e s u t o m d e t h e l a, s o m n u v a r fallet.
T r ö t t h e t s k ä n s l a n h a d e n u till d e t m e s t a g å t t ö f v e r, o c h h o n b e s l ö t att s k r i f v a till sin m o r, i n n a n h o n g i c k till s ä n g s, o c h d å riktigt bikta sig för henne s a m t lofva b o t o c h bättring för framtiden.
» V a r ej ä n g s l i g f ö r m i g, m a m m a, » — så s l u t a d e h o n sitt b r e f — » j a g skall n o g så s * måningoni slå r o t i d e n n y a j o r d m å n e n, o c h d å skall d u e j l ä n g r e b e h ö f v a att b l y - gas öfver din d u m m a o c h o t a c k s a m m a flicka. » måste ut i världen. » * M o d e r n såg p å d e m — först på den ena, så p å d e n a n d r a.
H v e m af d e m s k u l l e det bli?
H a n n a v a r e n d a s t s e x t o n år — M i a ett p a r år äldre, m e n s t a c k a r s M i a v a r h a l t o c h rörde sig blott m e d svårighet.
» D å blir d e t n a t u r l i g t v i s j a g, f a r », sva- rade Hanna.
H o n v a r m o d i g d å — o c h offervillig.
M e n h v a d h a d e d e t n u b l i f v i t af h e n n e?
E n f e g liten stackare, s o m d u k a d e under v i d första motgång.
H v a r f ö r l å g h o n n u här p å k n ä — v a r d e t f ö r att b e d j a?
A c k nej, det hade hon ej g j o r t u n d e r d e sista d a g a r n e, när h o n k ä n t s i g så b i t t e r till s i n n e s o c h så t r ö t t.
M e n n u k o m en b ö n e s u c k — en e n d a — m e d a n r o p a n d e o m hjälp o c h förlåtelse.
H o n steg u p p o c h t ä n d e sin l a m p a.
D e t lilla r u m m e t m e d s i n a l j u s a v ä g g a r l y s t e s d ä r v i d u p p s o m till e n fest, o c h H a n n a s å g sig o m k r i n g, s o m o m d e t v a r i t a l l d e l e s n y t t för h e n n e.
H o n h a d e ej f ö r r l a g t m ä r k e till, h u r u h e m t r e f l i g t d e t i s j ä l f v a v e r k e t v a r m e d sin e n k l a, m e n p r o p r a u t s t y r s e l.
De l u f t i g a g a r d i n e r n a, h ö r n s o f f a n, d e n lilla b o k - hyllan m e d hennes kära böcker och — h v a d v a r d e t t a?
— där f r a m m e p å b o r d e t v i d fönstret en b l o m m a n d e nejlika, s o m s p r i d d e sin doft i hela r u m m e t.
Allt det andra h a d e k a n s k e stått där f ö r u t, m e n d e n n a b l o m m a v a r s ä k e r t dit- s t ä l l d f ö r att g l ä d j a h e n n e.
M a n h a d e så- l e d e s t ä n k t p å att g ö r a d e t.
H a d e m a n också egentligen varit ovänlig m o t h e n n e i d e t n y a h e m m e t?
F r u n i hu- set, h v a r s h j ä l p h o n s k u l l e b l i f v a, h a d e m ö t t h e n n e m e d e t t v a r m t v ä l k o m m e n, o c h bar- n e n h a d e från f ö r s t a s t u n d e n h y l l a t s i g till henne.
M e n i ett s t o r t h u s h å l l k u n n a g ö - r o m å l e n e j alltid r e g l e r a s, så att e j a r b e t e t hopas en och annan gång, o c h det hade s ä r s k i l d t v a r i t fallet n u u n d e r d e s s a f ö r s t a d a g a r h o n v a r i t m e d l e m af f a m i l j e n.
H a n n a v a r ej v a n v i d s t r ä n g t k r o p p s a r - bete — hon hade helt nyligen lämnat pen- s i o n e n — o c h d e r ä t t e l s e r m a n n ö d g a t s att göra, hur finkänsligt de än blifvit framför- d a, h a d e irriterat h e n n e.
Motvilligt hade 1895.
Förflugna ord.
I L P F Ö R n å g r a år s e d a n träffade j a g d å o c h d å h o s g e m e n s a m m a b e k a n t a e n herr o c h fru B.
D e voro båda m y c k e t angenä- m a sällskapsmänniskor, o c h vi hade m å n g a trefliga s t u n d e r t i l l s a m m a n s.
Ä !=I&gt; F r u B.
h a d e e n s t o r f a m i l j att s k ö t a o m — b a r n e n v o r o ej m i n d r e ä n s j u —, o c h i b l a n d h ä n d e d e t n o g, att h o n k l a g a d e e n s m u l a ö f v e r all d e n o m t a n k e o c h allt d e t a r b e t e d e n f ö r s k a f f a d e h e n n e.
H e r r o c h fru B.
a n s å g o s e m e l l e r t i d v a r a m y c k e t rika, o c h e k o n o m i s k a b e k y m m e r h a d e aldrig förmör- kat deras dagar.
M a n fick h e l l e r i c k e alls d e t i n t r y c k e t, att d e n lilla f r u n s s m å k l a g o - v i s o r h a d e n å g o t v e r k l i g t m i s s n ö j e till g r u n d — de voro egentligen blott en » facon de parler » —, o c h m a n hade en bestämd k ä n s l a af att.
f a m i l j e n B.
v a r s ä l l s p o r d t lycklig.
Det v ä c k t e därför allmän bestörtning, när e n d a g u n d e r r ä t t e l s e k o m, att h e r r B.
själf f ö r k o r t a t sitt lif.
Och ännu mera häpen blef m a n, d å m a n erfor, att o r s a k e n till själfmordet varit d e n nära förestående upp- t ä c k t e n af b e t y d l i g a f ö r f a l s k n i n g a r o c h d e n därmed förenade ruinen och vanäran.
D e förut n ä m n d a vännerna t o g o sig m e d d e n ö m m a s t e o m s o r g af den förtviflade ä n k a n, s o m e j h a d e e n s d e n t r ö s t e n att k u n n a m e d a k t n i n g t ä n k a p å sin f ö r l o r a d e make.
D e n skam o c h det elände, s o m drab- bat henne och hennes kära små, gjorde h e n n e a l l d e l e s u t o m s i g af f ö r t v i f l a n.
O c h n ä r d e t e n d a g b e r ä t t a d e s f ö r h e n n e, att från h u s e t n ä r m a s t intill d e t h o n b e b o d d e ett s t y c k e af e n t a k g e s i m s fallit n e d i huf- v u d e t p å e n l i t e n flicka, så att d e n n a s t r a x d ä r p å aflidit, u t b r a s t h o n i sin g r ä n s l ö s a sorg: » Aek, om det varit en af mina i stället! » F r u B.
h a d e emellertid m å n g a g o d a vän- n e r, o c h g e n o m d e s s a fick h o n ett visserli- g e n tarfligt, m e n d o c k t i l l r ä c k l i g t b r ö d f ö r sig o c h d e s i n a.
S å g i c k u n g e f ä r ett half- år.
Jag hade varit bortrest nästan hela d e n n a t i d o c h e j h ö r t n å g o t o m fru B.
P l ö t s l i g t e n d a g fick j a g i e n t i d n i n g s e e n dödsannons, undertecknad m e d hennes namn.
Där s t o d: A t t m i n innerligt älskade son K a r l g e n o m o l y c k s h ä n d e l s e afled e t c.
» J a g fick s e d e r m e r a v e t a, att d e t v a r sitt k ä r a s t e, mest förhoppningsfulla barn hon mist.
Olycks- händelsen var drunkning.
— D e förflugna o r d e n h a d e p å ett f ö r f ä r l i g t s ä t t g å t t i g e n.
* E n d a g g i c k j a g p å b e s ö k till e n af m i n a v ä n n e r, e n u n g fru.
N ä r j a g k o m i n i sa- l e n, f a n n j a g h e n n e s y s s e l s a t t m e d att vattna sina växter; hennes femåriga dotter sprang o m k r i n g o c h kastade boll.
I s i n if- v e r att f å n g a b o l l e n s t ö t t e d e n lilla r ä t t s o m d e t v a r till m o d e r n, s å att d e n n a fick b l o m v a t t n e t öfver sig.
H o n blef otålig o c h utbrast: » J ä m t s p r i n g e r d u d å o c k s å i vä- g e n! » Ö f v e r d e n lillas a n s i k t e l a d e s i g ett u t t r y c k af stilla v e m o d, o c h h o n s l u t a d e g e n a s t att l e k a.
J a g v e t ej h u r d e t k o m sig, att m o d e r n s o r d b r ä n d e s i g i n i m i t t m i n n e; m a n h ö r j u t i d t o c h ofta, att b a r n få s å d a n a d ä r h ä f t i g a t i l l r ä t t a v i s n i n g a r.
O c h j a g v i s s t e j u, att m i n v ä n v a r e n i allo g o d m o r, s o m m-ed d e n i n n e r l i g a s t e k ä r l e k v a r fäst v i d s i n lilla r a r a t ö s.
Ett par månader därefter insjuknade G ä r d a häftigt i skarlakansfeber.
Läkare o c h föräldrar uppbjödo alla krafter f ö r att r ä d d a h e n n e; m o d e r n v e k k n a p p t ett ö g o n - b l i c k från sin ä l s k l i n g s s i d a o c h v å r d a d e h e n n e m e d o u t t r ö t t l i g o m s o r g, m e n förgäf- ves.
S j u k d o m e n t o g en olycklig vändning, o c h — h e m m e t s lilla s o l s t r å l e v a r b o r t a f ö r alltid.
N ä r j a g ett p a r d a g a r efter d ö d s f a l l e t b e - s ö k t e m i n v ä n, b e r ä t t a d e h o n, u n d e r för- t v i f l a n s tårar, f ö l j a n d e: » M i n n s d u, h u r j a g d e n d ä r g å n g e n, n ä r h o n k n u f f a d e till m i g, så att j a g s p i l l d e u t b l o m v a t t n e t, s a d e, att hon j ä m t var i v ä g e n.
V e t du, en d a g i b ö r j a n af s i n s j u k d o m s a t t e h o n s i g u p p i sängen, slog a r m a r n a o m m i n hals o c h sade: ' Nu, m a m m a min, springer Gärda inte j ä m t i v ä g e n för dig.
Nu ligger h o n så stilla '.
— Å h, k a n d u f ö r s t å, h u r d e t t a känns n u!
D e där o r d e n m e d deras sorgsna tonfall ljuda i m i n a ö r o n d a g o c h natt; j a g får a l d r i g r o för d e m; d e t k ä n n s, s o m o m j a g till m i n lilla f ö r l o r a d e ä l s k l i n g h a d e e n s k u l d, s o m ej k a n u t p l å n a s.
» * I e n f a m i l j l ä s t e s e n a f t o n h ö g t ur e n b o k, s o m h a n d l a d e o m e n u n g s t y f m o r o c h alla d e l i d a n d e n h o n h a d e att g e n o m g å, i n n a n h o n l y c k a d e s v i n n a sina styfbarns ö m h e t o c h f ö r t r o e n d e.
S ä r s k i l d t n ä m n d e s, att bar- n e n l ä n g e n e k a d e att g é h e n n e m o d e r s - namn.
E f t e r s l u t a d l ä s n i n g r e s t e s i g h u s e t s äld- sta dotter o c h s a d e m e d b l i x t r a n d e ö g o n.
» A l d r i g, aldrig skulle j a g låta ordet m a m m a k o m m a ö f v e r m i n a l ä p p a r a n n a t ä n till m i n egen mor.
O c h aldrig skulle j a g skänka m i n k ä r l e k åt d e n, s o m t a g i t h e n n e s p l a t s.
» — N å g r a år d ä r e f t e r v a r h o n själf s t y f m o r f ö r tre b a r n.
Förhållandet mellan henne och d e m var det sämsta.
J a g tror, att d e betraktade s t y f m o d e r n s å s o m sin värsta fiende.
H e n n e s äktenskap blef i h ö g g r a d olyckligt; h o n och barnen förbittrade ömse- s i d i g t h v a r a n d r a s lif.
Många gånger hörde j a g h e n n e k l a g a b l.
a. ö f v e r att d e s s a al- drig gifvit h e n n e m o d e r s n a m n.
Jag tänkte
1 DU N 1895 d å alltid p å h e n n e s y t t r a n d e d e n d ä r k v ä l - len, o c h på hur förfärligt lifvet k a n ta oss människor på orden.
V — na.
• E t t kändt b e h o f.
.
.
?
P e t t af I d u n s s e n a s t e n u m m e r l y d e r e n b l a n d f r å g o r n a (n:r 1 0 4 1): » En ung flicka af m e d e l k l a s s e n, m e d g o d u p p f o s t r a n, som olyckligtvis ej har n å g o t s y m p a t i s k t u m g ä n g e, frågar, o m d e t b l a n d I d u n s läsare eller l ä s a r i n n o r finns n å g o n m e d l u s t o c h tillfälle att korrespondera med henne.
Svar etc. » U n d e r det j a g läste ofvanstående v ä d j a n, å t e r f ö r d e s i m i t t m i n n e, att j a g n å g o n g å n g läst o m att i E n g l a n d är till finnandes ett s ä l l s k a p eller e n f ö r e n i n g, h v a r s m e d l e m - m a r åtagit sig e n k o r r e s p o n d e n s sådan d e n vår u n g a V e s t a här ofvan utber sig förmå- n e n af.
Häftet m e d dess r e d o g ö r e l s e för det kor- r e s p o n d e r a n d e s ä l l s k a p e t är m i g e j m ö j l i g t att återfinna, m e n j a g är ö f v e r t y g a d att n ö - d i g a u p p l y s n i n g a r l ä t t e l i g e n stå att få från L o n d o n, o m i S v e r i g e ett d y l i k t s ä l l s k a p s k u l l e a n s e s ö n s k v ä r d t o c h f o r d r a s f ö r att f y l l a ett l ä n g e n ä r d t b e h o f.
P e r s o n e r finnas nog ä f v e n här, s o m k u n n a k ä n n a s i g m a - n a d e att f ö l j a d e t g i f n a e x e m p l e t o c h k o m - m a till h j ä l p m e d o l i k a s p ö r s m å l s l ö s a n d e, i händelse härstädes existerar n å g o t b e t y d - l i g a r e flertal u n g a flickor, s o m e j b l a n d s i n a närstående anse sig i stånd att f å.
n å g o n ledtråd i sina funderingars trasslade gångar.
G e n o m att f å f r a m l ä g g a d u n k e l t t ä n k t a och outvecklade idéer kunna unga sinnen danas och vinna i helgjutenhet under det skriftliga u m g ä n g e t m e d d e m, s o m hafva en rikare tankevärld, b o k l i g a insikter såväl s o m h j ä r t a t s b i l d n i n g.
F ö r k o f r a s s å v ä l till k a r a k - t ä r s o m till h j ä r t a o c h s i n n e l a g.
Bildas o c h u p p m j u k a s g e n o m i n h ä m t a n d e af an- d r a s e r f a r e n h e t i f ö r d r a g s a m h e t e n s o c h sakt- m o d e t s skola.
I deltagandet o c h intresset, s o m d e v e t a s i g k u n n a p å r ä k n a, finna s t y r k a o c h ö d m j u k u t h å l l i g h e t i e n o f t a o j ä m n strid, d ä r m o t g å n g a r o c h v i d r i g h e t e r s y n a s allt f ö r ö f v e r m ä k t i g a g e n t e m o t e n i s t r i d e n e j säl- lan e n s a m k ä m p a n d e.
Det engelska sällskapets styrande andar länkade samman korrespondenter, s o m de ansågo m e s t l ä m p a d e för hvarandras skap- l y n n e n, o m s t ä n d i g h e t e r eller f ö r h å l l a n d e n i öfrigt.
Manliga m e d l e m m a r, s o m brefväx- l a d e m e d u n g a o f ö r s t å d d a flickor, k a n j a g ej p å m i n n a m i g o m n ä m n d e s.
Det o m t a l a d e sällskapet h a d e satt sig f ö r e att u n d e r e n b r e f v ä x l i n g s m å n g a skif- tande uppslag och tankeutbyten komma y n g r e, i o k l a r h e t f a m l a n d e m e d s y s t r a r till nytta, stöd, uppmuntran, m e n äfven attblifva d e m ett m e d e l till u p p f o s t r a n d e b i l d n i n g.
D e brefväxlande hade aldrig sammanträffat.
D e v o r o s p r i d d a i m o d e r l a n d e t, k o l o n i e r n a, ut- l a n d e t!
I c k e d e s s m i n d r e h a d e g e n o m bref- ven v a r m tillgifvenhet grundlagts, samman- b i n d a n d e d e n ä r m a r e eller f j ä r m a r e skrifte- b a r n e n o c h d e r a s r e s p e k t i v e råd- o c h h j ä l p a - rinnor.
I den redogörelse, j a g såg, fram- hölls, huru s o m de y n g r e s karaktärer vun- nit i fasthet o c h utvecklats i det t r y g g a n d e m e d v e t a n d e t af e n ä l d r e s l e d n i n g o c h v a k a n - d e i n t r e s s e; sjäftilliten h a d e ö k a t s, d ä r d e n fanns, eller skapats, där d e n tillförene ej förekommit.
Äldre, utan närmare anhöriga, J u v e l e r a r e K. A N D E R S O N 1 1 J A K O O S T O R G 1 365 eller ä l d r e p e r s o n e r, s o m till f ö l j d af e n eller a n n a n o r s a k ä r o e n s l i n g a r, k u n n a i e n d y l i k s k r i f t v ä x l i n g få ett t o m r u m f y l l d t, ett m å l f ö r sitt i n t r e s s e, n å g o n att h y s a delta- g a n d e f ö r, d. v.
s. e n a n n a n m ä n s k l i g v a - r e l s e o c h i n t e — e n h u n d eller k a t t.
E n d y l i k skriftväxling lägger stora kraf p å d e n m o g n a r e o c h i lifvets erfarenhet bevandrade.
D e n fordrar klok taktfullhet o c h f ö r m å g a att se s a k e r i s i n r ä t t a d a g e r, att v e t a s k i l j a m e l l a n k ä n s l o p j u n k o c h ett s i n n e i v e r k l i g t b e h o f af k ä r l e k s f u l l l e d n i n g.
D e n fordrar takt o c h hjärta.
D e n fordrar förstånd, h v a r d e t är b a r m h ä r t i g a r e att n e d r i f v a ä n att b y g g a i l l u s i o n e r.
S å d a n a bref- skrifvare m å v a r a b å d e allvarliga o c h glada, fromma och bestämda.
D e s k o l a f ö r s t å att s ä g a ifrån, n ä r g l ä d l i g h e t v i l l ö f v e r g å i y r a u t a n s a n s, n ä r g o d h e t e n h o t a r att b l i efter- låtenhet o c h b l y g h e t e n sipphet.
D e r a s lära b ö r v a r a g l a d f ö r d r a g s a m h e t, t a p p e r t tåla- m o d, saktmod, själfaktning.
Bell.
" Skönhetsmedel ".
(Uppsatsen öfversedd och gillad af Iduns läkare.)
Ö nskan att bibehålla flyende u n g d o m o c h skön- het är så gammal som världen; konsten, eller rättare försöket att göra det har först efter hand bragts till allt högre fulländning.
I gamla tider följde man m e d barnslig naivitet och blind tro charlataners lika oskadliga som, till sina följder, värdelösa kurer.
I vår tid sätter man m e d rätta endast tillit till sådana försköningsmedel, vid hvilkas sammansättning vetenskapen gjort sina nyaste rön gällande.
Då så m y c k e t i dessa da- gar ordas o m hyns vård o c h om dessa » ansikts- konstnärer », hvilka g e n o m massage, ångbad o c h annan behandling utlofva föryngring åt h v e m som vill anförtro sig i deras händer, torde må- hända några utdrag ur en tysk författares upp- sats o m äldre tiders skönhetsmedel vara af in- tresse för Iduns läsarinnor.
Se här till exempel hvad den store örtblanda- ren o c h mästaren, Iiieronimus Brunswyg, berät- tas haf va förordnat angående den för dåtidens skönhetsvatten — » till att göra ansiktet hvitt, rent, klart o c h skönt » — så oumbärliga maj- daggens insamlande: » Majdagg skall sålunda beredas o c h insamlas.
Bästa tiden o c h sättet därtill är, att man midt i maj månad, när s o m månen är full, tager o c h går ut en ljus, klar morgonstund, före solens upp- gång o c h då det icke haf ver regnat aftonen förut, ej heller o m natten; man tage så en vacker hvit duk, eller slöja, o c h dragé den öfver en äng eller gräsmatta, på hvilken många ädla b l o m m o r växa, därefter man vrider ur den öfver ett glas.
Detta göre man så ofta, till dess man nog hafver, o c h sile det sedan g e n o m en yllen duk, sådan som brukas till att klara drycker m e d; så skall det stå uti solen uppå X X X dagar. » Detta återfinnes i en diger b o k på 680 sidor kallad: » Konsten att destillera », tryckt redan » i thet året » 1507, hvilken därjämte äfven innehål- ler recept på den tidens alla brukliga läkemedel.
Majdagg o c h mars snövatten äro emellertid re- dan för längesedan ej mera tillfinnandes på apo- teken, ehuruväl gammalt folk ännu tror på deras hemliga förmåga att försköna ansiktet.
Båda göra de huden hvit o c h gifva ren, klar färg.
Om nu någon skrattar ut dem, hvilka s o m en klenod förvara upptöad snö på flaskor, o c h frå- gar, huru kan dagg eller snövatten vara bättre än vanligt vatten, så kunna vi svara, att det i dagg o c h snö verkligen förefinnes ett visst något, som är istånd att göra huden bländande hvit.
H v a d det är, därtill skola vi senare återkomma, nu först det gamla o c h sedan det förklarande nya.
Majdagg, den o m våren ur de beskurna vin- stockarne drypande saften o c h det vatten, s o m samlar sig i kardborrplantans bägarlika blad, vo- ro i gamla tider hufvudbeståndsdelar i skönhets- vatten.
Visserligen behöfde de d o c k äfven andra kraftigare tillsatser af på den tiden mestadels dyrbara ämnen, svåra att anskaffa, emedan den billiga järnvägsfrakten då icke existerade.
A f dessa vill jag endast nämna några, hvilkas verk- Ringar, Armband, Kedjor, Broscher, Kedjearmband, Nålar, Bref besvaras omgående.
ningar icke kunna bestridas, o c h hvilka ännu i dag äro oersättliga för toalettkemien.
För det första namnes borax, » s o m af guld- smeder brukas ».
B o r a x hämtades från Italien; den renaste k o m från Venedig, senare från Hol- land, där det från Asien härstammande råmate- rialet rafinerades.
B o r a x har samma egenskaper, som en mild tvål.
Den gör vattnet mjukt, o c h häraf k o m m e r det sig, att tvål skummar krafti- gare i m e d b o r a x uppblandadt vatten än i hårdt vatten.
Detta skönhetsmedels verkningar förkla- ras sålunda m y c k e t lätt.
Det renar huden, eme- dan det själft likt tvålen upplöser orenligheten, och vidare underhjälper det tvålens funktioner.
Den, som endast har hårdt tvättvatten att tillgå, finner i b o r a x ett förträffligt toalettmedel o c h skall i n o m kort k o m m a till den åsikten, att de gamle hade g o d iakttagelseförmåga, då de valde detta milda, giftfria salt vid hudens vård.
För det andra satte man kamfer till skönhets- vattnen.
Det fanns en » furstinna o c h hertiginna af Österrike », s o m begagnade ett vatten till att försköna ansiktet, fördrifva rynkor o c h gifva frisk hy, hvilket u t o m majdagg, b ö n b l o m m o r o c h hvitt liljevatten, äfven innehöll kamfer o c h ägghvita, o c h hvilket skulle torka in på ansiktet.
Det var äfven föreskrifvet att v i d begagnandet af detta skönhetsmedel undvika luft o c h solsken.
Alla eteriska oljor verka mer eller mindre anti- septiskt, o c h i utspädd form utöfva de på huden en svag retning, s o m höjer dess lifsverksamhet.
Ju verksammare huden är, j u normalare den af- söndras o c h åter tillväxer, desto friskare o c h vackrare är den.
Huden, hvilken liksom hela människan, har m y c k e t att lida af det s. k. kul- turlifvet, utestängd från fria luften o c h utsatt för gasljusets fördärfliga utdunstningar behöfver upplifvas, o c h därför äro de många starkt par- fymerade toalettessencerna ett af behofvet på- kalladt, nödvändigt ondt.
Till sina verkningar öfverträffasl de emellertid alla af kamfern, ett äkta nervmedel, o m den också icke äger den ljuf- vaste doft!
Det finnes numera intet land, s o m icke måste gifva sin tribut af vällukter till toalettbordet.
Öfverallt förstår man att uppspåra o c h begagna sig af blommor, kådor o c h balsamer.
Till o c h med illaluktande sådana användas för att höja parfymernas angenäma doft.
Så är t. e x.
den vidriga mysken oumbärlig, emedan den harmo- niskt binder o c h förenar vällukterna.
Kamfer är billigare än orkidéernas o c h de an- dra växternas dyrbara oljor.
Den kostar omkring 5 kronor pr kilo.
Ylang-ylang-oljan betingar där- emot ett pris af 450, den bästa turkiska rosen- oljan 540 o c h tysk rosenolja, emedan den är ännu finare, öfver 1,100 kronor pr kilo.
Lika dyrbar är violrotoljan; oljan af inhemska kamo- millen, s o m märkligt nog är mörkblå, kostar om- kring 270, arnikaoljan ända till 1,800 kronor kilo ' t.
Arnikablomman gifver nämligen helt obetydligt olja, häraf k o m m e r det sig att den är dyrare än själfva rosenoljan.
De eteriska oljorna, hvilka till sin kemiska sammansättning likna terpentinoljan, hafva för- måga att förvandla luftens syre till ozon, o c h enär ozon verkar blekande, kan man betrakta dem s o m blekmedel.
Såsom toalettmedel, till- satta rent vatten, hafva de en trefaldig verkan.
Först fröjda de luktsinnet g e n o m sin doft, för det andra frambringa de g e n o m sin svaga ret- ning på huden en uppfriskande känsla, o c h för det tredje bleka de huden helt litet, därför att de framkalla ozon.
Så obetydligt är emellertid detta, att man ej förmår upptäcka det efter en- dast ett par tvättningar, m e n efter någon tid blir det märkbart, på samma sätt s o m ett stycke linneväfs gråa färgton, först efter flere veckors sorgfä hvitt.
Den, s o m vill öfvertyga sig o m de eteriska ol- jornas blekande förmåga, tage korken ur en se- dan längre tid i bruk varande eau de cologne- flaska, låte den torka o c h betrakte den noga.
Det visar sig då, att öfverallt där eau de colog- nen k o m m i t i beröring därmed, har den gulbruna korken blifvit hvit.
K o i k a r n e i terpentinolje- flaskor blekas icke allenast ljusgula, utan upp- frätas så småningom helt o c h hållet.
Mest i ögo- nen fallande blir blekningsprocessen, när dags- ljuset får medverka.
Naturligtvis undergå de eteriska oljorna, hvilka i förening m e d sprit ut- göra hufvudbeståndsdelarne i alla parfymer, en förvandling, i det de förena sig m e d syret.
Detta ger sig tillkänna g e n o m deras förändrade lukt, hvilken förlorar sig o c h blir terpentinartad.
Där- för är det rådligt att bevara sina välluktande essencer i ett mörkt rum.
Eau de cologne, hvil- ken innehåller de oljor s o m vinnas af citronsläk- Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernast!
Solidast!
Billigast!
IDUN 366 tets träd — såväl af deras b l o m m o r som frukter — är det äldsta o c h angenämaste af alla toalett- medel o c h kan icke uppnås af någon annan sam- mansättning.
Den, s o m nu tror, att hans h u d kunde hafva nytta af litet kamfer, kan upplösa sådan af en nöts storlek i en liten eau de co- logne-flaska o c h begagna det, droppvis tillsatt rent, friskt tvättvatten.
(Forts.) * Om hösten.
lin hösten, en månskensnatt.
J a g sitter o c h drömmer på balkongen, kanske för sista gången innan vintern — dörrarna spikas igen.
vrida sig i våldsam gråt, de klamra sig fast vid träden och slingra sina armar o m stam- marna i bön o c h i vånda.
M e n natten är kall, o c h tystnaden är orörlig, och träden ha sin egen sorg.
Så fjärma sig stegen, de gå förbi o c h dö hän bort i halfdunklet.
J a g ser m o t h i m l e n: den hvälfver sig lika hög o c h klar öfver all jorden, och norrskenet slår sina väldiga bryggor öfver rymderna.
Min synkrets är trång, parkens höghvälfda träd skymma den, men jag anar, att det finns strän- der, som bindas samman af norrskenets broar.
innan Öfver mitt hufvud hvälfver sig himlen klar.
Den är ej sommarnattens, som liknar ett sväf- vande, dunlikt flor; ej vinternattens, som är mäktig, fast, nästan solid.
D e n är ett oänd- ligt hvalf af någon luftig, djupblå materia, ett lätt, skälfvande hvalf.
Månen sitter däruppe som en guldmedaljong i hvalfvets vägg, och det är öfversålladt af stjärnor.
E j vinter- nattens stjärnor, som skifta i alla färger, i grönblått, i gyllenrödt, i brandgult.
D e lysa i månskenet som bleka ljus, alla i samma matta, dämpade guldglans.
O c h öfver all världen breder ett norrsken sina väldiga armar.
Det skjuter upp ur ett hvitblått hvalf vid norra horisonten, men det slår broar öfver vida rym- der, långt ned m o t söder.
D e t första norr- sken jag sett i höst — den första påminnel- sen från himlen om att vintern stundar.
.
.
Mina drömmar vandra fram öfver de hvita broarna, de sänka sig och glida in i parkens dunkel.
Träden drömma väl, de ock.
D e stå där tysta, men jag hviskar till dem, det är som jag förstode dem, o c h dock tyckas de mig som väsen af ett annat slag än jag — underliga, olyckliga väsen.
D e vida, hög- hvä !da kronorna ha glesnat, endast här och där hänger en klunga löf kvar på grenarna.
Kronorna, de bli till kroppar inför mig.
Grenarna bli armar.
O c h hvem det är, vet jag e j, men någon vill slita bort grönskan från deras kvistverk, kläderna från deras k r o p p, o c h de streta mot, någon vill rycka till sig de sista bladen från grenarna, de sista flikarna af de- ras fattiga hölje.
M e d sina sista krafter hålla de kvar dem, de sista arma trasorna.
D e ha j u burit dem under sin lyckligaste tid.
Där- för käns det väl tungt att skiljas från dem.
Nere mellan stammarne ligger dödens tyst- nad.
Mellan de orörliga, djupsvarta skuggor- nas skarpa konturer smyga sig måndagrarna fram med ljudlösa fjät.
Marken är sållad med löf, men de ha ej dagens bjärta, solförgyllda färger, månskenet försilfrar dem, endast en svag, knappt märkbar röd ton skimrar igenom försilfringen som på en gammal nött bricka.
D å hör jag steg genom tystnaden — då skälfver en snyftning genom stillheten.
Två svarta skepnader komina vandrande framåt allén, i skuggan smälta de samman till en, i dagrarna särskiljas de åter, tätt bredvid hvar- ann.
D e närma sig.
D e n enes steg äro långa, taktfasta, beslutsamma.
Hårda, obevekliga steg: det är en man.
D e n andras gång är ojämn, som en sömngångerskas.
Ä n stannar hon, än ilar hon fram med brådskande, nervös hast och drar h o n o m med sig.
D e t är hon, som snyftar.
D e gå stumma arm i arm.
Jag kan ej urskilja deras drag, men jag vet, att hans läppar äro hårdt slutna o c h hans panna ryn- kad, o c h att hans ögon stirra rakt fram.
M e d deras steg skälfva äfven hennes snyftningar allt närmare.
D e skära genom tystnaden, de 1895 Karl Erik Forsslund.
* Ur notisboken.
Kronprinsessan Viktoria afreste i går tors- dag från Baden-Baden till K o m.
Tvänne af hennes hemmavarande söner, prinsarne Wilhelm o c h Erik, ha beklagligt nog insjuknat i difteri.
Prinsarnes till- stånd är dock efter omständigheterna tillfreds- ställande, hvadan man b ö r kunna hoppas, att sjukdomens vidare förlopp ej skall bli ägnadt ingifva den ö m m a modern allt för stora farhågor, där hon i fjärran land själf så väl för sin hälsa behöfver ro o c h sinneslugn.
* För ärkebiskopinnaii Klara, Sundberg höll domprosten Sundelin ett varmhjärtadt tal vid den lysande fest, m e d hvilken i måndags Upsala samhälle högtidlighöll ärkebiskop Sund- bergs 25 års-jubileum s o m svenska kyrkans pri- mas.
Arkebiskopen svarade å sin makas väg- nar i ett mycket humoristiskt o c h m e d stort bi- fall mottaget anförande.
H a n trodde, sade han, mera o m henne än o m sig själf.
Ett hufvud- spörsmål vore, fortsatte han, huru vida hon ej i hög grad bidragit till, att jag fått primatet inom svenska kyrkan; o c h det är icke så underligt, som det låter, ty vid alla prästval, inklusive bi- skopsval, frågas icke så m y c k e t efter, hvad frun är s o m hurudan hon är.
Och på sådant beror ofta utgången.
(Stormande munterhet.)
Därför trodde talaren sig stå i » vissa förbindelser » till sin hustru.
* Broderier och kon stväfnåder.
A svensk konstslöjdsutställnings handarbetsafdelning här- städes har den sedvanliga höstutställningen af broderier o c h konstväfnader pågått denna vecka.
Bland de utställda föremålen märkes en hvit portiére m e d praktfullt silkesbroderi, utförd af några damer ur den högre societeten och afsedd som kunglig brölloppsgåfva.
Kvinnliga apotekare.
För vinnande af in- träde såsom apotekselever har vid Nyköpings allmänna läroverk aflagts e x a m e n af Hedvig Kri- stina Bäckgren o c h Anna Gertrud Centervall, båda från Askersund * Ett tragiskt kvinnoöde.
En svenska, fru Emma Funch, född Lagerheim, tog sig i mån dags af daga i K ö p e n h a m n medels hängning, an- tagligen i ett anfall af sinnessjukdom.
H o n hade fört ett äfventyrligt lif, m e n 1860 blifvit gift m e d grosshandlaren och fabriksägaren i K ö p e n h a m n D.
E. Funch, från hvilken h o n dock för flere år sedan skilts.
H o n lefde därefter ensam samt var satt under förmyndare.
Allt talar för att den förtvinade handlingen begåtts under ett till- stånd, då hon icke längre var ansvarig för sina handlingar.
H o n hade aftonen förut uppträdt på gatan i blotta linnet, men blifvit förd till sängs.
Under vakternas frånvaro hängde hon sig.
Den på ett så beklagligt sätt o m k o m n a var född 1834 o c h dotter till framlidne excellensen fria.
Elias Lagerheim, således en syster till de förenade rikenas minister i Berlin.
* Valkyrian.
Det var högtid å k. operan i torsdags.
I den till sista plats fullsatta salongen såg man sam- lade alla mera frumstående utöfvare o c h älskare af musik, däribland h. m:t konungen, s o m före sin bortresa samma afton öfvervar första akten, samt prins Eugen.
Öfver allas anleten låg spänd förväntan, fruktan eller misstro.
Det hade så länge talats o m, att » Valkyrian » skulle upptagas på vår operascen, o c h då nu ändtligen man satt där o c h väntade, att ridån skulle gå u p p för det första uppförandet af densamma, gjorde sig nog mången den frågan, huru det vanskliga försöket skulle aflöpa.
De, s o m haft tillfälle närvara vid generalrepetitionen ett par dagar förut, voro emellertid fullkomligt lugna.
De hade redan fått klart för sig, att försöket lyckats, o c h premiére- publiken fick än bättre tillfälle att konstatera framgången.
Efter Bayreuth-sed blåses före hvarje akts bör- jan en fanfar m e d motiv ur akten.
Detta sätter åhöraren genast i stämning.
Den ordinarie ridån går kort därpå upp, musiken begynner, o c h ef- ter några takter dragés ett inre tudeladt för- hänge åt sidorna o c h öppnar scenen.
Denna föreställer i första akten Hundings boning, upp- timrad kring stammen af en mäktig ask, hvars grenar sträcka sig ut genom taket.
Men innan vi gå vidare, vilja vi i korthet nämna några ord o m själfva dramat, innehållet i operan.
Ä m n e t är af W a g n e r hämtadt ur en nordisk saga från nio- eller tiohundratalet, kal- lad Völsungasagan.
Denna är dock af tonsättaren- skalden något fritt omdiktad.
Hunding är en kämpe, s o m gift sig m e d Sieglinde m o t hennes vilja.
Till dennes boning k o m m e r — första akten — en afton, uttröttad, förföljd o c h vapenlös, Sieg- mund, finner här under Hundings bortavaro Sieglinde, s o m läskar hans törst o c h vederkvic- ker h o n o m.
Hunding återkommer, finner m e d förvåning en främling i sitt hus o c h öfverraskas tillika af en viss likhet mellan denna o c h Sieg- linde.
Siegmund förtäljer sina öden, o c h här- under finner Hunding, att han framför sig har den flyende fiende, hvars spår han söker.
Hål- lande gästfrihetens lag i helgd, tillsäger han Sieg- mund, att denne kan vara trygg öfver natten, men tidigt följande m o r g o n skall strid stånda.
Han går nu till hvila m e d Sieglinde, s o m han nyss barskt tillsagt att tillreda hans nattdryck och gå förut.
Siegmund kastar sig på lägret vid härden.
Efter en stund inkommer åter Sieg- linde.
Nedtryckt af sitt henne påtvungna äk- tenskap m e d Hunding o c h oemotståndligt dragen till Siegmund, har hon m e d en bedöfvande dryck sänkt sin make i djup sömn samt nu k o m m i t för att gifva Siegmund tillfälle att rädda sig.
Pion väcker h o n o m därför o c h visar h o n o m ett svärd, s o m af W o t a n (= Odin) drifvits in i as- kens stam ända till fästet, o c h som skall tillhöra den, s o m förmår draga ut detsamma.
Ingen har hittills lyckats.
Måhända skall Siegmund förmå det, måhända är han den hjälte, som skall rädda och upprätta henne.
TJnder Sieglindes berättelse o m W o t a n o c h svärdet betages Siegmund allt- mera af tjusning, och vid dess slut trycker han henne lidelsefullt till sitt bröst.
Dörrarna till salen slås nu upp af en vindfläkt, och in lyser den härligaste månljusa vårnatt.
Siegmund dra- ger Sieglinde sakta ned bredvid sig på lägret, och här finna brudgum o c h brud, broder o c h syster hvarandra.
D e båda äro nämligen tvil- lingsyskon o c h barn till W o t a n.
Efter den här- liga kärleksscenen med Siegmunds sång o m vår och kärlek fattar denne hänryckt svärdfästet o c h drager svärdet m e d ett ryck ur askens stam.
Nu skall hon följa honom, o c h svärdet skall skydda dem.
Äter sluter han henne i glödande berus- ning till sitt bröst och förhänget fälles hastigt ned.
Andra akten föreställer en vild klipptrakt.
W o t a n o c h valkyrian Brttnhilde, gudens älsk- lingsdotter, stå midt emot hvarandra.
Hunding, som anropat W o t a n s gemål Fricka, äktenskapets beskyddarinna, o m hjälp, är nu på jakt efter Siegmund o c h Sieglinde, o c h strid mellan h o n o m och den förre förestår.
W o t a n uppmanar nu Brunnhilde att förhjälpa Siegmund till seger, men kort därpå k o m m e r Fricka åkande efter sitt vädursspann o c h tvingar W o t a n att i stället be- falla Brtlnnhilde att låta Siegmund falla i stri- den.
Förtvinad öfver sin ofrihet aflägsnar sig W o t a n, sedan han befallt Brunnhilde att uppfylla den bortfarande Frickas vilja.
Sedan scenen stått tom en stund, i n k o m m a Siegmund o c h Sieglinde, den senare dödstrött af strapatserna under flykten.
Hon sjunker ned o c h somnar m e d hufvudet i Sieg-
IDUN 1895 rnunds knä.
Brtinnhilde k o m m e r dyster in på sce- nen, o c h hennes samtal m e d Siegmund utgör en af de vackraste o c h mest poetiska scenerna i hela dramat.
H o n ger hjälten tillkänna, att han nu måste följa henne till Valhall.
M e n då han af henne tillika får veta, att Sieglinde ej vill följa h o n o m, afstår han hellre från Valhalls alla här- ligheter o c h går till Hel.
Och i förtviflan dra- ger han svärdet för att därmed döda den sof- vande Sieglinde.
Valkyrian röres nu öfver så m y c k e n kärlek o c h lofvar att m o t W o t a n s be- fallning skänka h o n o m segern.
Hunding kom- mer o c h striden upplågar.
Valkyrian står skyd- dande vid Siegmunds sida, men för W o t a n själf, som förnummit hennes brott m o t hans befallning och själf infinner sig hos de stridande, måste h o n fly o c h Siegmund faller, genomborrad af Hundings svärd.
Denne störtar dock själf d ö d till marken vid Votans föraktfulla handvink.
Under striden har emellertid Brtinnhilde skyn- dat ned till Sieglinde, hvilken h o n för det barns skull, denna bär i sitt lif, nödvändigt vill rädda.
I tredje akten träffas Brtinnhilde af straffet för att hon vågat trotsa AVotans bud.
Änskönt hon är gudens mest älskade dotter, måste han, o m det ock svider h o n o m i hjärtat, straffa den brotts- liga.
Innan straffet når henne, har hon emeller- tid hunnit anvisa Sieglinde en säker tillflyktsort undan Wotans hämd.
Sedan guden nu tagit ett rörande afsked af sin älskade Brunnhilde, bindes denna i trollsömn vid en klippa, hvilken omgifves m e d eld o c h lågor.
Här skall hon ligga, tills den frie hjälte kommer, s o m vågar genom- tränga elden och vinna henne till sitt vif.
Här slutar dramat.
Den hjälte, som befriar Brtinn- hilde, blir Siegfried, sonen af Siegmund o c h Sieg- linde.
M e n detta tillhör tetralogien Niebelungen- rings andra dag.
» Valkyrian » är s o m bekant dess första o c h » Götterdämmerung » (gudarnes skymning, ragnarök) dess tredje.
D e tre föregås af förspelet » R h e i n g o l d ».
Till detta textinnehåll har W a g n e r kompone- rat en musik, s o m från början till slut utgör en den härligaste o c h mest storslagna symfoni.
Byggdt på en mångfald motiv, än veka o c h in- nerliga, än stolta eller dystra, alltid högst karak- täristiska, kan detta musikdrama icke förfela att göra ett djupt intryck på en hvar, som har nå- g o t sinne för musik och musikalisk karaktäristik.
De handlande personernas alla tankar, känslor o c h stämningar inväfvas i en musikalisk dräkt så mångskiftande o c h karaktärerna allsidigt be- lysande, att dessa framträda s o m helgjutna.
D e finnas, som sakna det melodiösa elementet i denna opera.
Följer man dock rätt med, så behöfver man ej söka länge, innan man här finner melo- dier af ovanligt anslående o c h tilltalande be- skaffenhet.
V i erinra o m den storslagna kärleks scenen mellan Siegmund o c h Sieglinde i första akten m e d den förres härliga sång till våren o c h kärleken samt W o t a n s afsked till Brunnhilde i sista akten.
Scenen mellan Brunnhilde o c h Sieg m u n d i andra akten hör äfven i musikaliskt hän- seende till operans glanspunkter.
Orkestern spelar naturligtvis i denna opera hufvudrollen, och här har W a g n e r användt alla till buds stående hjälp- medel.
Ställer kompositören stora anspråk på soli- sterna, så gör han det ej mindre på orkestern.
Vårt k. hofkapell besegrade dock alla svårigheter och skötte sig på ett sätt, s o m länder detsamma samt den energiske o c h skicklige inöfvaren af denna opera, hr Andreas Hallen, till ovansklig heder.
H v a d utförandet för öfrigt beträffar, så har detta helt säkert öfverträffat de flestas förvänt- ningar.
Det är ej n o g m e d att totalintrycket blef godt, på somliga händer var utförandet helt enkelt utmärkt.
Främst står onekligen fru Öst- berg som Sieglinde.
V i hafva sällan hört henne så till sin fördel, o c h dock är man j u van att af henne s o m oftast bjudas på det bästa.
I såväl musikaliskt s o m dramatiskt hänseende åstad- k o m m e r hon här en bild af den högsta helgjuten- het.
Stämmans välljud och hennes förträffliga sångkonst äro af den högsta verkan på åhöraren.
I allo värdigt vid hennes sida står fru Linden i Brickas korta roll.
I titelrollen s o m valkyrian Brunnhilde lyckas fru Almati-liundberg vida bättre, än vi o c h mången m e d oss väntat.
Och då vid vår k. opera säkerligen ej finnes någon annan, s o m skulle kunnat gå i land m e d detta parti, är fru A.-B.
värd mycket erkännande för den om- sorg, hon nedlagt på instuderandet af detta sär- deles fordrande parti.
Stämman, som vidlådes af åtskilliga brister, gör sig dock här i allmänhet bra gällande, till o c h m e d i det svåra, m e n myc- ket karaktäristiska valkyiieropet i början af an- dra akten.
Fru A.-R.
fyller sin plats o c h presta- tionen är en af hennes bästa.
Siegmund har i 367 hr Bratbost fått en framställare, som skulle vara förträfflig, om han alltid sjönge rent.
Nu sjunger han emellertid ofta för högt, o c h detta verkar störande.
Maskering o c h spel äro särdeles bra.
H r Söderman är en, särskildt i mu- sikaliskt hänseende, mycket g o d Wotan, s o m en- dast behöfde vara en fot längre för att vara en i alla afseenden imponerande o c h förträfflig val- fader.
Sist, men ej sämst, nämna vi hr Seller- gren, hvilken i Hundings gestalt gaf en dråp- lig bild af en ordkarg forntida kämpe.
Både sång o c h minspel äro särdeles uttrycksfulla.
— De åtta valkyriorna, hvilkas svåra ensemble i början af tredje akten går m e d glans, utföres af fröknarna Karlsohn, Lindgren, Frödin, Oisen, Sparrman och Kragballe samt fruarna Linné o c h Lindström.
Operan gafs äfven i lördags för fullsatt salong, och båda aftnarne hafva de uppträdande o c h ut- förandet hälsats m e d det mest entusiastiska bi- fall o c h många inropningar, första aftonen äfven af kapellmästaren o c h regissören, hvilken senare ock förtjenar loford för den vackra o c h präktiga iscensättningen.
Den 13 nov.
Sen till, tidning att I d u n finnas h o s och I d u n s alla e d r a Mode- bekanta!
Teater och musik.
Dramatiska teatern.
Åter ett nytt program, delvis af högt intresse!
E n ung fransk skald, Edmond Bostand, har i » Bomantik », en tre- aktskomedi på melodiskt klingande vers, till svenska toner lyckligt transponerad af Ernst Lundcjuist, skildrat ungdomsälskogens o c h ung- domssvärmeriets rotlösa » ins Blaue hinein » m e d älskvärd, spirituell ironi.
Fint penslade taflor i enkla, klara färger — en bit Watteau, s o m för- fattaren själf nämner det.
» Komantik » är ove- dersägligen en läckerhet för literärt fmodlad smak; tyvärr besittes sådan ej så allmänt, att man vå- gar förutspå nyheten långlif.
Skynde därför en- hvar, som uppskattar vitter gourmandise, att i tid se sig till godo.
Godt var också utförandet.
Fru Hartman fick väl fram det svärmiskt ungdomsskara hos den unga flickan Sylvette, o c h för hr Palmes varma, men något svulstiga temperament lågo Percinets deklamationer förträffligt.
H r Personne gjorde med just lagom chargering en mycket lustig typ af Straforel, den af hvarje skrupel obesvärade ma- skinmästaren på den romantikens teater, där de unga tu älska att agera.
Och af två knarriga pappor, hvilka som den drifvande prosan stå bakom det hela, var särskildt hr Bseckström yp- perligt på sin plats.
Som en bastant mjöl pudding på en ostronsupé k o m efterpjäsen » Garnisonslif ».
De s o m ej kände sig mättade af hr Rostands délicer, togo nu igen skadan o c h flatskrattade vid det tyska sabel- skramlet.
Chacun a son goiit, heter det j u o c k.
Men hvar hade direktionen gjort af sin, när den beställde slik efterrätt till det franska köket?
Södra teatern.
Ett tyskt lustspel, » Lustresan », i 4 akter af Adolf Stoltze, vann på premieren i måndags en rätt vacker skrattsuccés.
Vidare snillrikt är det just icke, m e n naturligtvis fullt af besatta förvecklingar o c h prägladt af godt, ogeneradt humör.
Därtill gifves det af teaterns bästa krafter m e d verklig fart o c h schwung, värda allt loford.
Hvilka nämna på den långa listan?
Alla gjorde tydligen sitt bästa.
H r E. Wagner spelade en för- tryckt äkta man, hvilken dock till sist vrider till sig den äktenskapliga spiran, med bästa gemyt, fröken Caspér hans kavata o c h något bedagade » hälft » m e d vederbörlig kläm.
Söta unga fruar o c h flickor gjorde fröknarna Lindzén o c h Ohlsson — naturligtvis m e d lättspådd framgång.
En olycklig o c h försagd friare, s o m dock slutligen når sin lyckas svindlande höjd — pr mathiss, tolkades m y c k e t lustigt af hr Lambert, o c h unga fru Lambert gjorde äfven för ombytes skull en rent komisk figur, — en amerikansk uppkomlings fru — öfverraskande bra.
H r G. Bergström var dråplig som hennes värde make.
Som sagdt — man skrattade o c h hade roligt!
Extra fin Marsala » Lustresan » kominer kanske således att utsträc- kas länge nog, så länge publiken vill vara m e d åtminstone.
• V i d kaffet.
Amatörfotografier för Idun af Hugo Falk.
På kräftmete.
ag?
Nej bevars, visst inte, » o c h med en mycket formlig o c h kall böjning på hufvu- det frasade hon förbi h o n o m m e d drottninglik hållning.
Det hade varit ett spändt förhållande mellan de två de sista dagarne, o c h deras förlofning, som af deras vänner o c h bekanta redan länge varit bestämd, tycktes nu befinna sig i ett afläg- set fjärran.
Det såg verkligen ut, som om deras missämja aldrig skulle kunna utplånas, o c h hen- nes väninnor voro så innerligt glada däröfver, när de i beklagande ton talte o m » den stackars Vivan, s o m varit så nära att göra ett, Gud be- vars, så där temligen parti. » Annars kunde man knappast förstå, hnru nå- gon människa kunde vara illa till m o d s under dessa sköna augustidagar, då rosorna doftade som starkast o c h blåklinten lekte kurra g ö m m a bland den gula säden.
Den gamla herrgården var också liksom ett h e m för frid o c h ro.
M e d sina underliga o c h siratliga snirklar kring den gammaldags ekporten o c h de utbyggda fön- stren o c h de susande, höga almarna, där en ens- lig kråka då o c h då kraxade, gjorde den ett så- dant intryck af fullt o c h oblandadt lugn o c h trygghet, att man, af alla yrken på jorden, helst skulle hafva valt att vara dess ägare, för att af landtliga arrendatorer lyfta sina rundliga inkom- ster o c h för resten tillbringa sin tid mellan stal- let o c h ladugården o c h endast afbryta denna idyll för att på hösten höra ett muntert skall och se en Jösses kullerbytta i någon vacker skogs- backe.
Och likväl härskade här liksom öfverallt an- norstädes i vår syndiga värld oenighet och be- kymmer.
Hvilken elak ande hade väl farit in i Vivan, då hon kunde låta sina ljufva violblå ögon blixtra så m o t den, som de annars så tydligt upp- muntrade?
Och han var naturligtvis för stram att taga första steget.
Små fröknars gunst liknar gam- malt sachsiskt porslin; bräckligt s o m detta, är den mest omöjlig att få hel o c h färdig igen, o m den en gång fått en skavank.
Och underligt nog: ju fler skador, som man måste reparera, desto kärare är oss både gunsten o c h porslinspjäsen.
Och fröken Vivans gunst var bräckligare än de flestas o c h tydligen nu irreparabelt krossad — hvarför skulle hon annars hafva svarat så rysligt kallt, när han frågat, o m hon vore miss- nöjd m e d h o n o m?
Likväl var det ej längre än sedan i förrgår, som han dansat den förtjusande valsen med henne, o c h då hon m e d välbehag tagit emot ej mindre än tre mörkröda r o s o r ' a f h o n o m i kotiljongen — rosor, som liknade drop- par af blod på hennes underverk till klädning af tungt, gräddgult siden.
Han tänkte på hvad han förloi ' at på så kort tid, där han m e d sänkt hufvud sträfvade i lind- allén; m e n s o m han var en resolut man o c h, inom en visserligen oöfverskådlig framtid, blif- vande domare i någon fast domsaga, så rätade han på sig, tvinnade sina små krusiga mustascher o c h beslöt sig för att segra eller gå under.
Så spelte han sin roll af likgiltighet för Vivan o c h alla hennes behag s o m en hel karl.
Han b j ö d armen åt en temligen ålderstigen dam i ly- sande färger och rödfnasig näsa o c h lyfte henne in i korgvaguen med sådan ö m o c h grannlaga försiktighot, att Vivan helt förundrad höjde på sina fina ö g o n b r y n o c h knappt såg åt den lille medicine kandidat, hvilken hon lyft till skyarne g e n o m att erbjuda h o n o m att blifva hennes ka- valjer vid det beramade kräftpartiet.
Och huru än det lilla doktorsämnet b e m ö d a d e sig o m att vinna Vivans ynnest o c h uppmärksamhet g e n o m de gräsligaste historier o m sågar o c h pincetter o c h amputerade ben m. fl.
härligheter, fick han ej annat svar från den nådiga fröken än » nej, så trefligt, » » så ytterst angenämt » o. d., s o m k o m h o n o m att förvånad spänna upp ögonen o c h anse henne s o m idealet för en läkares maka — åtminstone var hon den första unga dam, s o m kallat en amputation för » angenäm ».
Men det (Qualité I n g h i l t e r r a) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys fullgod.
Pris kr.
1:26 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos K. A. Hydahl &amp; C:o S T O C K H O L M, 2 S T U R E P L A N K I K A - OCH A L L M.
T E L E F O N.
IDUN 368 Men, s o m h o n var en bestämd liten dam, så Kedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
LOGOGRYF.
Är du en bildad kvinna eller man, Du säkert ofta nämnas hört mitt hela, Och att hans snille slagit på dig an, Den saken torde väl ej heller fela, Om du bekantskap med hans skrifter gjort.
— Han var ett stjärnskott som försvann så fort, Men af en strålglans nästan utan like, En maklig ande uti diktens rike.
Af namnets runor kan man bilda ord, Så många att man måste sig för- undra, Dock ej för dylik » sport » min logo- gryf är gjord, Må du blott gissa fjärdedeFn af hundra.
Hvad hålles gärna på ett gladt kalas?
Hur namnes rummet, där man man- grannt samlas, Och där med knifvar och med gaff- lar skramlas, Och där det klingas ock med fyllda glas?
Och hvad är det (på tal nu o m att festa), Som alltid uppå hvarja bord bestås?
Och hvad är det, som smörjer skönt vårt krås Och som af stekar anses bland de bästa?
Hvad plöjer bonden flitigt hvarje år?
Och hvad får då han mänga, många taga?
» Notarien! » Intet svar.
Högre: » Notarien då! » » Fröken, » o c h förvånad såg han upp från sitt fiske och lyfte på hatten.
» Ser inte notarien, att jag håller på att drunkna? » » Å — jag b e r tusen gånger o m förlåtelse.
Jag var så upptagen af kräftorna, att jag rakt inte märkt fröken, » ljög han m e d det förbindligaste leende på sina falska läppar — » får jag lof, » o c h han lade sin arm o m hennes runda midja o c h lyfte henne åter på fast mark.
» Blef fröken skadad, » frågade han därefter i en ytterst klar o c h korrekt ton.
» Ja, inte var det notariens förtjänst, att det gick bra » &lt;Jag är så ledsen, att jag inte såg fröken i tid. » » Gjorde inte notarien? » » Nej, tyvärr. » Därpå tittade de på hvarandra, o c h k o m e d i e n föreföll d e m så lustig, att de bägge började stor- skratta.
M e n snart återvann h o n ett passande allvar o c h sade, i det h o n såg på sin hand, s o m han i ren distraktion glömt att släppa: » Om inte notarien behöfver stödet af min kraf- tiga hand, så kanske jag nu kunde få den till- b a k a; jag behöfver den händelsevis, efter s o m det är den högra. » » K a n s k e jag i så fall kan få byta ut den m o t den vänstra — får jag bara frökens hand, så gör det — » » Notarien.
.
.
» o c h han släppte henne förskräckt Säg, hvarmed han sitt gräs på ängen slår?
Hvad har det gamla slottet i sin saga Och s o m grasserar, säges det, hvar natt?
Nämn mig en bana för din fot helt glatt?
Hvad hörs I skogen i oktoberkväl- len? '
Hvad sprider värme i de trefna fjäl- len?
Säg mig, så framt du bi!
eln minnes grantit,- Två namn på där omtalade profeler?
Hur namnes fjället uppå klippans brant?
Och säg mig, hvad det näpna djuret heter, Som trippar kring, liksom en hund så snällt, Och vid hvars hals en bjällra ping- lar gällt?
Hvad var det, som uti vår sagotid Hvartenda troll bar säkert på sin hjässa, Ö F V a A N D R A I N N E H Å L L S F Ö R T E C K N I N G '.
Lydia Johnson; af Ellen Bergström.
(Med porträtt).
— Prins och prinsessa; poem af Ernst Hoqman — Julläflingen.
— Om julförberedelser och julfirande; prisbelönad upp- sats af Ln.
— Omplanterad; af .-ophie Linge — Förflugna ord; af V-na.
— Ett kändt behof; af Dell.
— » Skönhets- medel »; af Sic — Om hösten; af K.
E Forsalund.
— Ur notisboken.
— Valkyrian.
— Teater och musik.
— Vid kaffet; amatörfotografier för Iduu af Hugo Falk.
På kräft- mete.
— Tidsfördrlf.
T A B U L A M A G I C A.
1 1 1 2 2 4 4 5 5 5 5 6 6 6 7 8 8 9 9 10 10 10 11 12 Omflytta talen i de 25 rutorna, så att sifferraderna — antingen man hopsummerar dem lodrätt, vågrätt eller diagonalt — gifva summan 31.
S.
&gt; L E S S I V E I Med Med Med Med Med Med a e i o u y L Ö S N I N G A R.
Ordförvandlingsgåtan: Ni talar bra latin.
Näppeligen, Iravadi, tranbärsväxt, adres- sera, lemmel, Ardennerna, reptilier, Babel- Mandeb, revolver, Angelsea, Liverpool, Aleuterna, Tilsit, Illimani, näbbgädda.
= = = = = = hvad hvad hvad hvad hvad hvad ungdomen kan.
den icke kan.
fadern kan.
smickraren kan.
vinet kan.
den rädde kan.
Kedjegåtan: Koloss.
Ko — lo — kol — os — kol- os — loss — oss.
Prokbpen: Broder, roder, Oder, der, er, r.
Gåtan: Jag älskar dig.
C.
C.
S. Sifferlogogryfen: Tora Hvass; Tor, svara, trasa, Orvar, hosta.
B O K S T A F S G Å T A.
Följande stafvelser och bokstäfver, rätt sammansatta, bilda fem ord, hvaraf begynnelse- och slutbokstäf- verna bilda namnet på tvänne be- römda svenska skalder.
ri, 1m, ir, orr, n, ma, u, eng, i, h o ' am, borg, n, ir, es, r, eb, ge, al.
1) Stad i Sverige, 2) berg i Tysk- land, 3) titel, 4) kanton i Schweiz, 5) en granne.
NINNE.
BILLIGT!
2 5 S.
Charaden: Bokskåp.
V O K A L F Ö R Ä N D R I N G S G Å T A.
PRAKTISKT!
P H É N I X &gt; T V Ä T T M E D E L J.
L. f r i d „ Af någon stackars fången skön prin sessa?
Hvad är ett litet barn alltjämt om kind?
Hvad tog han i din skorsten, nordan- vind?
Hvad bör man alltid ren och put- sad hålla?
Hvad bör man noga ifrån säden sålla?
Hvad är det björnen på sin ram ju får, Om han af hunger gripes allt för mäktigt?
Hvad körde drängen Per helt sent i går Ifrån vår skog af bränsle riktigt präktigt?
Hvad bjuder torpargumman dig helt glad, Om blott hon tror du ej vill det för- akta?
Hvad äger solen uti högsta grad, Så du förblindas af att den betrakta?
A N A G R A M G Å T A.
1) Hvem är, ' som lugnt på dammens yta glider.
Men uppå land liksom i sjögång skrider?
2) Hvad är, s o m barnen sig så gärna närma Att ila på o c h tumla o m o c h svärma?
3) Hvad får i lifvet ofta tjänst oss göra, Till hvilket slag af dem hon än kan höra?
4) Hvad äro människorna först i världen, Förrän de få sin del af nyttan, flärden?
PERPETUA.
Och som blef stundom störd uti sin PICOTS TVÄTTPULVER ALLA - Och det hade det, ty lilla Vivana förlofning eklaterades, så snart hennes notarie blifvit vice häradshöfding.
Och nu till sist: min läsare bekänn!
Hvad har du längtat efter länges ' en?
KLORFRITT!
A R för att se h e n n e ila från alltsammans bortåt picnicplanen till.
Och då han svettig o c h and- truten k o m k n o g a n d e m e d kräftburar o c h kräf- tor o c h all slags redskap, satt h o n o c h knaprade helt belåten på en kanderad valnöt, så söt o c h bedårande s o m någonsin.
Men på h e m v ä g e n var h o n så rädd för medi- cine kandidatens hästar — inom parentes de vär- sta trögdjur på denna sidan K ö l e n — så att h o n måste b e att få åka hos notarien.
Och den röd- fnasiga fröken sade, att h o n också var så rädd, m e n det hjälpte ej det minsta — h o n fick lämna sin eröfring o c h börja på nytt m e d en annan, hvilket vid hennes år ej är så oblandadt ange- nämt.
Emellertid voro verkligen notariens hästar lug- nare än kandidatens; åtminstone k o m den lilla korgvagnen h e m en g o d halftimme efter det öf- riga sällskapet.
Och v i d supén, när man åt kräftorna, sade notarien, att de v o r o de bästa kräftor han någon- sin ätit, o c h V i v a n nickade öfver bordet o c h sade, att d e voro helt enkelt förtjusande, o c h att h o n älskade dem, hvilket uttryck framkallade ett le- ende på gamla friherrinnans läppar o c h en fråga, om något särskildt hän dt lilla Vivan i dag?
beslöt h o n sig i sitt sinne att förr låta vågorna slå tillsammans öfver sitt förtjusande b l o n d a hufvud än m e d en enda blick bedja o m hjälp.
Vattnet började emellertid tränga igenom hennes cendrillonskor o c h armen började att tröttna, o c h alltjämt metade det odjuret till notarie sina jättekräftor m e d allt uppslukande nit o c h ifver.
M e n förr skulle man få dragga efter hennes lif- lösa kropp, än h o n anropade HONOM o m hjälp.
Och precis två sekunder sen h o n fattat detta oryggliga beslut, ropade hon, allt hvad h o n or- kade: CO var ej undetligt, att h o n var v i d oblidt lynne, ty b a k o m sig hörde h o n notarien föra en glad o c h passionerad konversation m e d den ålder- stigna fröken, o c h h o n bet i sina små röda läp- par och frågade harmset sig själf, hur han kunde finna något nöje i den där » gåsen » — jag är ledsen öfver att nödgas tillstå, att detta var just det epitet!
h o n använde o m sin rödnäsiga rival.
Emellertid rullade vagnarna på, o c h snart var m a n vid den lilla bäcken, där man skulle taga allt s o m fanns af kräftor i de hemlighetsfulla djupen.
En m y c k e n h e t håfvar o c h spön togs u p p ur vagnarnas innandömen o c h likaledes en massa mat- o c h drycknyttiga saker, såsom inlagda fruk- ter o c h saft o c h andra rariteter.
Så färdades man till skilda arbetsfält — en del skulle k o k a kaffe o c h ordna m e d förfriskningarna, medan de rofgirigaste gingo på spaning efter vattnets oskyl- diga invånare.
Den blodtörstige lille kandidaten m e d sina mångahanda sjukdomar på läpparna ville följa sin gudinna, s o m han trodde sig hafva riktigt fast g e n o m sin spirituella konversation, men han blef snöpligt tillbakavisad till fredligare värf af den nyckfulla sköna, s o m i det sämsta h u m ö r i världen begaf sig ensam ner till den sälgbevuxna stranden för att lägga sina krokar.
Men ingen kräfta grep i det sänkta köttstycket, o c h humö- ret blef ej bättre, då h o n ett par alnar från sig fick se notarien, som, tydligen djupt o m e d v e t e n om hennes därvaro, oupphörligt hifvade in riktiga humrar till kräftor.
H o n blef nästan gråtfärdig o c h såg föraktfullt p å de små skröpliga djur, s o m då o c h då förirrade sig till hennes håf, me- dan han därborta utan ansträngning drog upp tjogtals af de bästa kräftor, s o m prydt en fur- stes b o r d.
Deras nödtvungna tête à tête hade m e d stor stramhet å båda sidor väl varat tre kvarts timme, då fröken V i v a n sträckte sig för långt ut o c h var på vippen att ramla i ån.
H o n fick visserligen fatt i en nedhängande sälggren o c h stod där balanserande, men kunde ej k o m m a upp på fast mark; h o n märkte mer än väl, att han såg henne, m e n det oaktadt sysslade han fortfarande m e d odeladt intresse m e d sina dum- ma kräftor.
1895 GULDMEDALJER i Springaregåtan: Vak upp mitt sköna land, mitt unga, Vak upp mitt haf, min insjö blå.
Hör alla dina fåglar sjunga, Och alla dina böljor slå.
Vak upp vid glada vindars brus Och bada fritt i sommarljus.
Vak upp mitt sköna land, mitt unga, Vak upp mitt haf, min insjö blå.
Namngåtan: Kasper, Ernst, Sten, Enoch, Chrysostomus.
Anagrammet: Amor.
Mora, Omar, arom, Koma, Säljes i j -, \ - och | kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
REPRESENTANT FÖR S V E R I G E: T A L R I K A CARL O M B U D R.
1 MATTON, STOEKHOLM L A N D S O R T E N.
