# ID: svediakorp-per1048
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,770
# sentences: 677
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Mima Tryckeri N:r 44 (411) Fredagen den 1 november 1895.
Prenumerationspris p r å r: Idun nS ensam kr.
5.
- f ft&gt; da s &gt;1 M ^ - ' i| 5 S °Pi - » £ - Iduns Modet manadsuppl » 3:- Barngarderoben - i&gt; 3: - S " Byrå: Klara södra k y r k o g.
16, 1 tr. Allm.
teiei.
il.
.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket; 0 Redaktör ocli utglfvare: FRJTHIOF HELLBERG- TiäfTast säkrast kl. 2 - 3.
_ii — •,.
Redaktaonssekr.
: J. Zordhng.
Frida ågra dagar efter ber hörde afsked m i n återkomst jag, att Frida af sina anhöriga, till K i n a, och att hon en afton till G ö t e b o r g i början Lindholm var i staden taga innan hon i missionens tjänst reste ut tänkte besöka oss i Kristliga Förenin- g e n af U n g a K v i n n o r.
En söndag hvilken sig den ock väntade gästen.
intresserade föreningen som vi i äro f ö r missionen i allmänhet vid Annoiisprfs: 35 öre pr nonpareillerad.
— •• För » Platssökande, o. » Lediga platser » • Losnummerpris 15 ore 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
(Iosn:r endast for kompletteringar.)
utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Vikingafärderna föredraget en ung blid kvinna, i kunna blefvo vi nu ju ock i yttre såret, utan .ock i förbarmande gade fram till själarnes kristen tid korståg, o c h särskildt evangelisering, tebordet Fröken för K i - kommo snart i vi kärlek framhöll det ledande den i hjärtat sar- läkare.
i ett annat afseende f ö r e k o m fröken L i n d h o l m, nutidskvinnan par excellence, mera lik forntidens än våra dagars kvinnor.
H o n blot- tar aldrig, knappast för den för- hon sitt hjärtelif.
talar kommer lätt hon och Ehuru behagligt, kanske att utan ord, men g e n o m sin stilla gängelse vinna de samspråk.
Lindholm o c h nordens g o d t tänka oss icke endast förbindande trognaste, Lifligt nas till Utgifningstld: hvarje helgfri fredag.
läkekvinna Äfven infann jag anade 8:de årg.
Lindholm.
af septem- för att Aktiebolag.
urn- flesta.
F r ö k e n L i n d h o l m, dotter till kamreraren vid vattenledningen missionsarbetet som ett arbets- i G-öteborg N.
A.
L i n d h o l m o c h fält bildade kristna hans första hustru, A m a l i a R o o s för den kvinnan.
hon, » V i behöfvas, » sade » s å litet vare sig i E u r o p a af Hjelmsäter, föddes i stad den 2 maj 1867. nämda Sin un- eller A m e r i k a, hvarför då i c k e dervisning erhöll hon i Elemen- söka tarläroverket en verkligen verksamhet, där kunna nytta? » göra H o n framhöll, att arbetet ning bland kräfdes, skaper, särskildt för D e n presbyterianska Presbyterian bristerna hvilken för- Board utsände öfvertygad o m, härutinnan digtvis framkallade ofta att onö- martyrer.
vår uppmaning satte hon flickor, genomgå.
tig o c h därför kun- — var hunnit för hvars hon v i d femton raterna blott ening of Mission — klasser icke utan o c k takt o c h om- henne, alla K i n a s folk bild- döme.
På vi Bland år kam- var hon glad o c h hur- i deras krets af- hållen, i h e m m e t däremot kände hon sig som fågeln Hushållsbestyr i buren.
och handarbete lågo i c k e f ö r henne.
H o n läng- tade därför som flicka i allmän- het ut i världen, men för henne var det det bar.
nästan likgiltigt hvart Efter sin konfirma- sig m i d t ibland oss f ö r att tala tion sökte hon o c k m e d outtrött- om lig energi efter sin blifvande verksamhet, m e n i stället för att göra detta, gäfves.
skildrade vid sista hon i breda drag femtio årens de missionsar- bete.
Ä m n e t låg så långt som m ö j - ligt från tyckte sköldmö, på ett vikingatiden, o c h ändå jag mig redo lyssna att drakskepp.
till en taga befälet på Då tjugu års Sahlgrenska här visade hon stod plats, men för- anmälde det hon sig ålder som elev sjukhuset, sig inför sin snart, och att lifsuppgift.
D e n n a var d o c k visst i c k e sjuk- sköterskans tysta, anspråkslösa tjänst, n e j, det var läkarens in- gripande i sjukdomen, som till-
!DUN 346 Förakta ej något, och räkna för nog, H v a d ödet gaf!
1895 Den r i n g a s t e gren k a n dig tjäna i s k o g T i l l vandringsstaf!
C. F. talade henne, det var studiet, undersökningen af lifvets o c h dödens trådar, som lockade hen- nes vetgirighet.
1 sex månader stannade hon på sjukhuset i G ö t e b o r g, hvarefter hon flyttade till Sabbats- berg, där hon genomgick kursen för R ö d a kor- set.
A f sin månadspenning som sköterska gjorde hon sina första besparingar, o c h sedan dess har hon fortsatt att lägga af ett m y n t för dagar utan arbete.
S o m dessa hitintills icke kommit, har hon af dessa besparingar kun- nat bekosta sina långa resor.
Efter att i Stockholm någon tid ha ägnat sig åt enskild sjukvård fick fröken L i n d h o l m förordnande s o m föreståndarinna på sjukhus i Norrland o c h i Hjortkvarn, Nerikesbo.
Detta arbete var d o c k som sagdt icke hen- nes, o c h efter trenne år lämnade hon icke en- dast sjukhuset, utan också fäderneslandet o c h reste 1890 till L o n d o n, där en hennes syster är diakonissa inom Mildmay.
G e n o m en vän o c h gynnare fick Frida an- ställning v i d Jubilee Association, bildad genom gåfvor, skänkta till drottning Viktoria vid hen- nes 50-års-jubileum.
Sällskapets ändamål är att besöka fattiga o c h sjuka i L o n d o n.
En- dast fint bildade o c h skickliga sköterskor äro där anställda.
D e kallas » Q w e e n s N u r s e » o c h b o 6 à 8 tillsammans i bekvämt inredda hus, vanligtvis ej långt från deras distrikt.
Sköterskorna skola skaffa de arbetslösa sys- selsättning, skicka barnen till för d e m inrät- tade badanstalter, de sjuka, som kunna trans- porteras, till sjukhus, eller anställa hos d e m, som måste vårdas hemma, pålitliga tjänarinnor, hvilka dock af den kvinnliga sjuksköterskan öf- ver vakas.
Ä f v e n här visade det sig, att Frida hade större fallenhet för läkarens än sjuksköterskans kallelse, o c h styrelsen för Zenana-missionen er- b j ö d henne därför att på dess bekostnad ut- bildas till läkare, o m hon ville förbinda sig att taga anställning i missionens tjänst.
Hennes starkt utvecklade själf ständighet o c h hederskänsla bjödo henne d o c k att afslå anbudet.
» H o n ville, » sade hon mig, » i c k e ha på sitt samvete att ha iklädt sig plikter, som hon kanske inte skulle kunna fylla. » 1 stället lämnade hon England o c h reste 1892 öfver till A m e r i k a.
G e n o m en läkare fick hon snart en massagepatient, o c h m e d massage, gymnastik o c h undervisning i tyska o c h franska språken har fröken L i n d h o l m i tre år uppehållit sig i Chicago o c h där stu- derat medicin.
kes vara domen.
bäst förberedt att mottaga kristen- H o n berättade sodan o m arbetet vid insti- tutet o c h studentlifvet i allmänhet.
Amerikanarna älska bekvämlighet.
Studentskor- na läsa vanligen liggande på mjuka divaner i bekväma hvilstolar eller ännu hellre på sina sängar, o c h samma ställning intaga de, när de k o m m a tillsammans o c h spraka.
Sällskapslifvet är godt o c h ogeneradt, o c h de muntra flickorna glömma där all ptuggning o c h uppträda där i moderna, färgrika dräkter.
Ett kotteri studentskor tillfrågades af några manliga kamrater, o m de ej hade lust att inac- kordera sig på samma ställe.
I det utsedda pen- sionatet b o d d e före dem en stackars sjuk flicka, ständigt bunden vid sängen.
Studentskorna blefvo mycket goda emot henne, hjälpte henne turvis att kläda sig, ordnade hennes b ä d d o c h rum, m. m.
o c h tillsade, när sällskapstimman k o m, sina manliga kamrater att bära ner sängen i säll- skapsrummet.
M e n ej nog därmed, när de skulle hälsa på kamrater, boende vid någon station i närheten, buro de unge männen sängen g e n o m Chicagos gator bort till järnvägen, o c h så ilade den nyss innestängda sjuklingen, liggande på sin bädd, ut åt landet.
» Professorerna, » så berättade fröken Lindholm, » föreläsa öfver ett ämne i n o m sitt fack så länge, tills de se, att vi blifvit så intresserade, att vi ej k o m m a att sky någon m ö d a för att få reda på alla tillgängliga källor.
Då sluta de o c h slå in på något nytt.
M e n sedan kan man ej vara säker på, att ej den lärare, hvars föreläsningar man följer, går tillbaka till det afslutade o c h be- gär, att någon af studenterna, utan ett ögonblicks betänkande, skall hålla ett litet föredrag öfver ämne.t.
H a n måste därför alltid vara förberedd att kunna fatta sig kort o c h koncist, ty går nå- gon utanför ämnet, blir han vänligen påmind o m, att tiden är dyrbar o c h tillhör alla, o c h upp- träder han oförberedd o c h trasslar in sig, blir han utskrattad. » I åtskilliga brancher äro de kvinnliga studen- terna talrikare än de manliga, hvilka bemöta de förra m e d vördnad.
Ofta när » recitationerna » gå trögt, säger pro- fessorn: » Det här kan ingen stå ut med, jag måste vända mig till damerna för att få lif i spelet. » Detta lyckas vanligen, ty kvinnorna gå ej upp oförberedda.
Mellan professorerna o c h studenterna råder i allmänhet ett m y c k e t godt förhållande, o c h dock blifva på studenternas fester lärarne lika m y c k e t föremål för skämt s o m kamraterna.
Ä r o någon gång studenterna missnöjda m e d sin lärare, har han gjort sig skyldig till häftig- het, gnatighet, partiskhet eller glömt artighetens fordringar, anmäles detta för högskolans president, o c h äro klagomålen befogade, får läraren tillsä- gelse att ändra uppförande eller att lämna sin lärareplats.
Vanligen söker han då u p p sina an- klagare.
Det k o m m e r till ömsesidiga förklaringar, o c h det goda förhållandet återställes.
A m e r i k a är kanske m e r än annorstädes tid penningar.
Studenterna arbeta därför från morgon till kväll beundransvärdt flitigt.
D e t händer också sällan, att en student ligger längre vid universitetet, än han nödvändigt be- behöfver för att taga sin examen.
Dahlgren.
Fröken L i n d h o l m har för den skull begärt att ofta få underrättelse o m den religiösa o c h samhälleliga utveckligen här h e m m a.
I gengäld vill hon meddela oss drag ur lifvet i K i n a och A m e r i k a.
Amanda Leffler.
* Höstkväll.
^ftin boning är stängd för natten, på bordet tänder jag ljus, från mörka skogar och vatten förnimmer jag höstens sus.
Där och och den ute hviskas om döden om, förgängelsens tid, hemsk lyser aftonglöden syntes mig förr så blid.
Jag tycker det tisslar och — tasslar i trädgårdens hundra snår — det är väl ett blad, som prasslar, när vinden öfver det går.
•Ku bultade hvem kan Jag känner som söker det på porten — det väl vara, hvem?
ingen på orten, så sent mitt hem.
JVu uppför trappan det smyger — min Gud, hvad jag dansar då!
— min puls liksom sporrad flyger, jag hjärtat kan höra slå.
Nej, ingen ' - Så stilla brinna som förr mina båda ljus — ett luftdrag ej syns dem hinna, och tyst är allt i mitt hus.
Och dock kan jag ej förjaga den skarpa känsel jag har, att under träden, som klaga, en främmande man står kvar.
JVar rätta stunden har slagit, han öfver min tröskel går — min trädgårds blomster han tagit, mig själf då till döds han slår.
Daniel Fallström.
* I Flere ämnen hade hon på detta område af- slutat o c h hade tjänstgjort på polikliniken, hen- nes fullständiga examen var ej så aflägsen, o c h redan börjar hon att i bref till hemmet tala o m sina framtidsplaner som praktiserande lä- kare, då hon helt plötsligt öfverger läkare- konsten o c h sätter sig ner bland lärjungarna i Modyinstitutet, ett slags teologiskt seminarium, samt tillbringar sina kvällar o c h söndagar m e d modermöten o c h andra förberedelser till mis- sionsarbetet.
F r ö k e n L i n d h o l m har också så väl användt sin tid, att då hon nu omkring den 15 no- vember k o m m e r till sin station Shanghay, har hon där i missionens tjänst åtagit sig att tjänst- göra antingen på polikliniken eller som före- ståndarinna v i d en högre flickskola eller i den kristna pressens tjänst.
P å min fråga, hvarför hon slog o m, svarade hon endast, att hennes missionsintresse varit, vaket redan i England, o c h att det sedan al- drig riktigt slumrat in, att hon ansåge Zenana- missionen vara engelskornas arbetsfält, o c h att K i n a är det land, som för närvarande tyc- Endast några veckor fick hon denna gång tillbringa i Sverige.
O c h fastän hennes väg nu går åt österled o c h hon fortfarande står i innerlig förbindelse m e d det moderna väster- landet, hindrar detta likväl icke, att hon söker nya anknytningspunkter i norden.
Barn oeh mörkrädsla.
iörkrädsla tillhör de företeelser inom |&gt; b a r n a l i f v e t, h v i l k a i c k e ä r o m e d v e - derbörligt allvar b e a k t a d e o c h m o t a r b e t a d e.
D e n anses snart s a g d t s å s o m n å g o t natur- l i g t h ö r a till e n v i s s å l d e r.
M e n d e n b o r d e i c k e h ö r a till n å g o n å l d e r alls, t y f ö r d e t f ö r s t a är d e n j u i o e h f ö r s i g n å g o t f ö r den förnuftiga människan nedsättande, oeh för det andra k a n d e n innebära verkliga faror för d e t intellektuella lifvet.
D e t är ett m ä r k l i g t f ö r h å l l a n d e, a t t tre- åringen helt t r y g g går g e n o m ett m ö r k t rum, s o m åttaåringen k n a p p t törs passera u t a n s ä l l s k a p, l i k s o m o c k att l a n d s b y g d e n s b a r n m i n d r e ä n s t a d e n s l i d a af s. k.
m ö r k
1895 rädsla.
Båda dessa omständigheter hänvisa t y d l i g t till d e s s v a n l i g a s t e o r s a k: s k r ä m s e l.
L a n d s b y g d e n s barn lefva mera fredade för fantasihetsande inflytelser — treåringens s i n n e s f r i d h a r ä n n u e j g r u m l a t s af n å g r a osunda idéförbindelser.
T i l l o c h m e d i d e h e m, d ä r b a r n e t åt- n j u t e r e n a l l s i d i g o m v å r d n a d, t r ä n g e r nå- g o n g å n g till d e s s ö r a t a l e t o m » b u s e n » och » sotarn ».
D e t sker exempelvis g e n o m t j ä n s t e f o l k e t eller o b e t ä n k s a m m a ä l d r e sy- skon, s o m m e d ett skrämskott söka g e k r a f t åt e n t i l l s ä g e l s e eller ett f ö r b u d.
O - g r ä s f r ö e t är d ä r m e d u t s å d t i b a r n e t s s j ä l: d e n lilla f ö r u t o r ä d d e h j ä l t e n s m y g e r k l e n - m o d i g t hängande i m a m m a s klädning ge- n o m d e t m ö r k a r u m m e t, d ä r h a n f ö r u t hu- serade ensam i lycklig okunnighet o m » bu- sar » o c h » s p ö k e n ».
D e t f ö r s t a o c h sista o c h e n k l a s t e m e d l e t till f ö r e k o m m a n d e af m ö r k r ä d s l a h o s b a r n är j u a l l t s å: s k r ä m d e m a l d r i g m e d n å g o t d i k t a d t o n d t, af h v a d s l a g d e t v a r a m å n d e!
D e t låter j u så e n k e l t — att » e t t b a r n k a n b e g r i p a d e t », m e n h u r u ofta b r y t e s ej m o t d e n n a s j ä l f k l a r a r e g e l, u t a n att m a n alls t ä n k e r d ä r p å!
D e t t o r d e v a r a få fa- m i l j e r, d ä r i c k e n å g o n liten i n t r e s s a n t s p ö k - eiler g e n g å n g a r e h i s t o r i a r ä t t s o m d e t är g å r af s t a p e l n v i d d e t f ö r t r o l i g a a f t o n s a m - k v ä m e t k r i n g b r a s a n eller r u n d a b o r d e t.
D e t är ett g a m m a l t m i n n e, k a n s k e e n släkt- t r a d i t i o n, s o m t a g e s f r a m af n å g o n b l a n d d e ä l d r e — h i s t o r i e n är j u o c k s å a f s e d d f ö r d e v u x n a o c h f ö r d e m n a t u r l i g t v i s fullt o s k a d l i g, d e n är m e d d e l a d u n d e r r e s e r v a - t i o n o c h t r o s p å a l l v a r af i n g e n b l a n d » d e stora » — m e n rundtomkring ha funnits » s m å grytor m e d ö r o n », på d e m har m a n icke tänkt!
D e små hafva m e d begärlighet s l u k a t h i s t o r i e n o c h r y s a n u m e r ä n nå- g o n s i n f ö r att g å g e n o m m ö r k a k a m m a r e n af f r u k t a n att — m å h ä n d a m ö t a d e n d ä r » vålnaden ».
D ä r n u m ö r k r ä d s l a n e n g å n g v u n n i t in- s t e g i ett b a r n a s i n n e, b l i r f r å g a n, huru m a n p å l ä m p l i g t s ä t t b ö r stäfja d e n.
D ä r - v i d e r b j u d a sig naturligtvis lika m å n g a olika sätt, s o m d e t finns o l i k a i n d i v i d u e l l a an- läggningar, m e n några vinkar, s o m kunna g ä l l a f ö r m e r a a l l m ä n n a fall, ä r o j u e j ur vägen.
I ett v i n d s k o n t o r h a r t. e x.
f ö r v a r a t s ett lik, o c h d e t t a ställe s k y s till o c h m e d af d e n m o g n a r e u n g d o m e n, j a, af m å n g a b l a n d d e äldre.
S å d a n t är j u ett l ö j l i g t n o n s e n s!
Visserligen, m e n saken har, d å d e n berör barnen, sina g a n s k a allvarliga sidor.
En n i o å r i n g b e f a l l e s att g å u p p p å v i n d e n o c h hämta något.
B a r n e t ser f ö r s k r ä m d t p å m a m m a och hviskar något o m » törs inte » Riktigast handlar nu m a m m a, o m h o n h ä r v i d säger: » J a g skall följa m e d dig, vill d u d å g å?
» Barnet svarar säkerligen e t t k r y t t j a o c h får v i d m o d e r n s s i d a öf- v e r t y g a s i g o m, att b e s ö k e t alls i c k e i n n e - b a r n å g o t f a r l i g t, eller att d e n d ä r f ä r d e n k u n d e f ö r e t a g a s, utan att man erfor någon rädsla.
D e t sista är j u s t k n u t e n: m a n v e t n o g, att » l i k e t » i n t e k o m m e r att g ö r a e n n å g o t f ö r när, m e n m a n är p å f ö r h a n d så f a s l i g t r ä d d, att m a n d ä r u p p e i v i n d e n s k a l l b l i f v a — så f a s l i g t r ä d d!
S e d a n e n s å d a n s k r ä c k f ö r e s t ä l l n i n g g e n o m v ä n l i g a af- l e d n i n g s f ö r s ö k från d e ä l d r e s s i d a e f t e r h a n d l y c k l i g e n ö f v e r v u n n i t s, g å r d e n lilla slutli- g e n utan fruktan ensam.
Ett brutalt tvång hade sannolikt blott m e d f ö r t, att b a r n e t v i s s e r l i g e n k a n s k e l y d t, I DU N m e n att tillika d e s s m ö r k r ä d s l a så att s ä g a ytterligare uppodlats g e n o m den själsångest, hvari det o n ö d i g t v i s försatts.
M a n bör und- v i k a att sätta barnets nerver på slika prof. D e t är j u s t d e n n a o m s t ä n d i g h e t, b e - träffande hvilken eljes förståndiga männi- s k o r s å o f t a f a r a v i l s e: d e m e n a, att bar- nets m o d g e n o m vissa prof härdas, då i s j ä l f v a v e r k e t d e t är r ä d s l a n, s o m a l l t j ä m t u p p d r i f v e s h ö g r e f r å n d e n e n a g å n g e n till d e n a n d r a v i d m i n n e t af d e t n ä s t f ö r e g å - e n d e tillfällets f ö r s k r ä c k e l s e.
Härifrån ledas v i helt naturligt in p å en annan s i d a af s a k e n.
D å n å g o n af v å r a s m å t t i n g a r f l ä m t a n d e b e r ä t t a r, att h a n s å g ett hvitt s p ö k e röra sig i en b u s k e p å den s k u m m a gården, skola vi taga h o n o m vid h a n d e n, l u g n t s p a t s e r a till b u s k e n o c h öf- v e r b e v i s a h o n o m o m, att » s p ö k e t » v a r e n vid torkningen kvarglömd — näsduk, s o m fastnat i b u s k e n o c h fläktade för v i n d e n.
A l d r i g b ö r m a n f ö r s u m m a ett l ä t t t i l l g ä n g - l i g t tillfälle att r e d u c e r a d e t m y s t i s k a till dess rätta dimensioner.
När flickan blek och u p p s k r ä m d k o m m e r inrusande o c h förtäljer, att n å g o n r y c k t e h e n n e i k j o l e n d ä r u t e i den mörka korridoren, bör m a n medels l a m p a o c h en smula letande sprida ljus i s a k e n, så att d e n lilla k l a r l i g e n b e g r i p e r, att h v a d s o m t o g i k j o l e n v a r i n g e n t i n g annat än d e n där stygga — spiken, s o m sitter b r e d v i d p a n e l e n.
D å upplöser sig hela » r y s l i g h e t e n » uti en munterhet, s o m är s y n n e r l i g e n v ä l g ö r a n d e f ö r d e t p e r s o n l i - g a m o d e t, då det framdeles sättes p å n y a prof. A t t göra sig besvär m e d dylika » afslö- j a n d e n » t o r d e i c k e v a r a n å g o n v i d a r e all- m ä n sed ens bland de bästa föräldrar o c h m å l s m ä n.
O c h d ä r f ö r få b a r n e n efter n å g r a l i k g i l t i g t l u g n a n d e fraser o m » s j å p e r i » o c h » inbillningsfoster » kvarlefva i den tron, att — d e t ä n d å v a r n å g o t s p ö k a k t i g t o t y g, de varit utsatta för i mörkret.
Till kapitlet o m mörkrädsla h ö r något, s o m h o s b a r n är g a n s k a v a n l i g t o c h s o m kallas » nattskräck ».
Här o m någonsin b ö r a t v å n g e t s h å r d h a n d s k a r b e g a g n a s spar- s a m t, s å v i d a m a n v i l l u n d v i k a att g e fart åt e n v i s s s j u k l i g h e t i b a r n e t s t e m p e r a m e n t.
D e t h ä n d e r, s e d a n m a n l a g t sig, att nå- g o n af d e m i n d e r å r i g a m e d p å f a l l a n d e ä n g s - l a n b e r f ö r ä l d r a r n e, att l j u s e t e j s k a l l släc- kas.
M e n p a p p a t r o r t i l l ä f v e n t y r s, att d e t d ä r är b a r a b a r n s l i g t s j ä l f s v å l d.
O c h där- f ö r skall l j u s e t s l ä c k a s.
H i s t o r i e n u p p r e p a s k v ä l l efter k v ä l l, m e d ö k a d ä n g s l a n å e n a sidan och ökad bestämdhet å den andra.
D e n lille är till sist k u f v a d, m e n " har i n g a l u n d a, s å s o m p a p p a menar, vänjt sig v i d saken i g o d o, han har t v ä r t o m v i d m i n n e t af f ö r e g å e n d e k v ä l l s h j ä r t ä n g s l a n till d e n n ä s t a u p p j ä k t a t s i n r ä d s l a ä n n u h ö g r e: d e t är e n f o r t g å e n d e s j ä l f s u g g e s t i o n, under hvilken hans nervsystem kan taga skada.
D e t v o r e r i k t i g a r e att l å t a l a m p a n l y s a och under tiden vänligt småspråka m e d b a r n e t o m h v a d l a p p r i s o m h e l s t, ä n d a till dess ö g o n l o c k börja sluta sig — det drö- j e r v a n l i g e n ej l ä n g e!
— d å släckes lam- p a n.
E x p e r i m e n t e t u p p r e p a s t å l m o d i g t från k v ä l l till k v ä l l, l a m p a n s l ä c k e s allt t i d i g a r e, o c h s m å n i n g o m v ä n j e r s i g b a r n e t v i d, att d e n s l ä c k e s strax, s e d a n m a n k o m m i t till kojs.
H e l a k o n s t e n består i att v a r s a m t l e d a b o r t barnets tanke från d e n sinnes- ängslan, det plägat erfara i m ö r k r e t o c h tystnaden.
347 Dessa sjuklighetsföreteelser i n o m barnets själslif, h v i l k a k u n n a s a m m a n f a t t a s u n d e r d e t g e m e n s a m m a n a m n e t m ö r k r ä d s l a, af- f ä r d a s t y v ä r r v a n l i g e n m e d l i k g i l t i g h e t eller medlidsamt gyckel.
— » D e t där går väl öfver m e d tiden, » räsonnerar man.
D e t gör v ä l s å i d e flesta fall, m e n i m å n g a l ä m - n a r d e t efter s i g ö d e s d i g r a f ö l j d e r f ö r h e l a lifvet.
M a n borde k o m m a ihåg sagan o m lindormen, s o m slutligen blef en drake!
D e t är k o n s t a t e r a d t, att b a r n d o m s i n t r y c - ken v i d m a k t h å l l a s i g m e d d e n s t ö r s t a s e g - het.
D e t t a är f r a m f ö r allt f a l l e t m e d in- t r y c k af s k r ä m s e l o c h d ä r m e d j ä m f ö r l i g a sinnesretelser.
D e k u n n a v a r a f r ö n till e n själssjuklighet, s o m, l ä n g e d o l d till o c h m e d för d e n d ä r m e d behäftade, långsamt utvecklar sig o c h framdeles u p p e n b a r a r sig u n d e r f o r m e n af e n i v å r a d a g a r r ä t t v a n - lig s j u k d o m s f ö r e t e e l s e, kallad neurasteni.
D e n y p p a r s i g i fixa i d é e r, m o n o m a n i e r, fruktan att v i s t a s h ö g t ö f v e r m a r k e n, g å ö f v e r ö p p n a p l a t s e r eller d v ä l j a s e n s a m i ett r u m o.
s. v.
D e n l i d ä n d e, s o m i öf- r i g t ä n n u är fullt n o r m a l, f a t t a r själf i c k e d e s s a s i n n e s r u b b n i n g a r, h a n s ö k e r m e d för- nuftsräsonnemang bekämpa d e m, m e n van- ligen blir d e t o n d a herre öfver h o n o m, o c h snart kan h a n icke längre räknas bland d e klokas antal.
D e t finns p e r s o n e r i d e n n a o l y c k l i g a ställ- n i n g, o m h v i l k a d e t g j o r t s fullt b e v i s a n d e i a k t t a g e l s e r, att d e n n a l ö m s k t f r a m s m y g a n - de sinnessjuklighet härledt sig från sådana t ä m l i g e n f ö r b i s e d d a s i n n e s i n t r y c k o c h sin- nesskakningar i barndomen, hvarom ofvan nämnts.
E n ä n n u u n g m a n, s o m f r a m l e f v a t ett j ä m f ö r e l s e v i s l y c k l i g t o c h l u g n t lif, b ö r j a d e p l ö t s l i g t erfara e n t i l l t a g a n d e nervositet.
D e t o n d a växte, v i d mörkrets inbrott erfor h a n e n o f ö r k l a r l i g å n g e s t, o c h i all s y n n e r - h e t s t e g r a d e s d e n n a k ä n s l a till s i n h ö j d - punkt, när h a n befann sig ensam, äfven o m det var på ljusa dagen.
Fullkomligt k l o k i ö f r i g t, k ä n d e h a n s i g n ä s t a n vett- s k r ä m d, d å h a n en g å n g r å k a d e bli allena i n s t ä n g d i ett r u m.
D å sköt s o m en blixt ett b a r n d o m s m i n n e f r a m f ö r h a n s m e d v e - tande.
S o m barn h a d e h a n ofta blifvit s k r ä m d o c h k o m m i t att h ö r a till d e » m ö r k - rädda ».
Däraf alstrades under uppväxtåren en stark nervretlighet, som bland annat y t t r a d e sig i rädsla för e n s a m h e t e n.
Vid ett tillfälle af m i s s t a g i n s t ä n g d, h a d e h a n i sin ångest h o p p a t ut g e n o m fönstret, d o c k u t a n att v i d a r e s k a d a s i g.
Situationen var densamma nu - s o m då!
Det var s a m m a ångestförnimmelse, s o m.
m e d s a m m a ma- n a n d e drift att t a g a v ä g e n g e n o m f ö n s t r e t n u v i d m o g n a r e ålder u p p r e p a d e s i g!
Sam- b a n d e t m e l l a n förr o c h n u var här alldeles obestridligt.
H a n i n s å g d e t själf, m e n för- m å d d e aldrig riktigt bortarbeta sin skräck för n å g o t, s o m blott fanns i hans fantasi — o m e n s där.
Så kan ett själssjukdomsfrö i tyst- h e t g r o o c h f ö r s t m å n g a år e f t e r å t s p i r a upp i olycksalig utveckling.
D e t är in- genting märkvärdigare än den långsam- m a, d o l d a u t v e c k l i n g e n af ett t i d i g t g r u n d - lagdt fysiskt ondt.
O c h e x e m p l e n p å sin- nessjukdomar m e d ofvan angifvet ursprung äro g a n s k a m å n g a, d ä r o m vittna hospitals- annalerna.
M e d o r ä t t h a r s a g o l i t t e r a t u r e n af m å n - g e n p å b ö r d a t s s k u l d e n till s p ö k - o c h m ö r k - rädslan hos barn.
Sådana sagor s o m A n - dersens, bröderna G r i m m s o c h Asbjörnsens
IDUM 348 — v i f ö r u t s ä t t a, att s a g o r n a i alla fall v ä l - j a s efter d e s s a s m o r a l i s k a c e r t — s k o l a aldrig e g g a barnafantasien i o s u n d a rikt- ningar.
När barnet hunnit den reflexionens å l d e r, d å s a g a n s i n n e h å l l v e r k l i g e n är njut- b a r t f ö r d e t s a m m a, v e t d e t o c k s å, att d e t b l o t t är e n saga, att j ä t t a r n a o c h t o m t a r n a icke finnas a n n a t än i dikten.
D e n g a m l a äkta sagan, där d e n g o d a f é n s l u t l i g e n ställer allt till r ä t t a, d ä r d y g - d e n får s i n l ö n o c h o n d s k a n sitt straff, o c h d ä r p r i n s e n f ö r i n p r i n s e s s a n i sitt s k i m - r a n d e p a l a t s, d e n är i n g e n m ö r k r e t s b u n d s - f ö r v a n t — d e n är t v ä r t o m e n l j u s e t s ba- nerförare, kring hvilken barnafantasien utan att t a g a s k a d a k a n f y l k a s i g!
Emy.
• P å m i n dotterdotters ålderdom, i. et är i e n s a l o n g p å 1 9 7 0: t a l e t.
S t o r a b o r d o c h s m å b o r d trängas m e d hvar- a n d r a o c h m e d s t o l a r af m å n g f a l d i g a for- m e r o c h f ä r g e r b l a n d puffar o c h pallar, s k ä r m a r o c h b l o m k r u k o r, s k å p, s t a t y e r, sof- f o r o c h s å d a n a m ö b l e r, h v i l k a s ä n d a m å l är o u t g r u n d l i g t, o c h alla s t å i c k e b r e d v i d h v a r - a n d r a, u t a n n å g r a h a fått p l a t s o f v a n p å sina grannar.
D e t h e l a är e n b l a n d n i n g af o l i k a stilar, n å g o t fritt o c h o t v u n g e t i s m a k o c h m a - teriel, m e n i b e t ä n k l i g g r a d h i n d e r l i g t f ö r d e n fria r ö r e l s e n i n o m h u s, t y d e t är n ä - stan o m ö j l i g t att b a n a sig v ä g i d e n n a s a m m a n g y t t r i n g af o l i k a b o h a g s t i n g.
I b o r t å t h u n d r a år h a r m o d e t g å t t i d e n riktningen.
M e d ö f v e r l ä g s e n m e d ö m k a n ta- lar m a n o m d e n t i d, d å i h v a r j e s a l o n g eller f ö r m a k, s o m m o t s v a r a n d e r u m f ö r r o f t a k a l l a d e s, i c k e f u n n o s flere ä n f e m eller s e x soffor, o c h m a n n ö j d e s i g m e d att ställa d e m p å s n e d f r a m f ö r f ö n s t r e n, e n ä r m a n i c k e ä n n u h a d e h i t t a t p å att g i f v a d e m plats framför dörrarna, o c h d å de få b o r d e n stodo helt enfaldigt på golfmattan.
» M e d m ö b l e r i n g e n hade m a n inte hunnit långt i förra århundradet, » sade en g a m - m a l fru, s o m s a t t i n k l ä m d m e l l a n ett p a r m e d en massa småsaker öfverlastade bord, o c h h v a r s s i l f v e r l o c k i g a h u f v u d h o t a d e s af ett ö f v e r h ä n g a n d e s k å p.
» S m a k e n har i det här århundradet gått ofantligt framåt. » » O c h ä n d å äro j u m o r m o r o c h m a m m a o c h j a g k l ä d d a a l l d e l e s s o m i b ö r j a n af 1 9 0 0: t a l e t efter h v a d j a g s e t t i e n m y c k e t g a m m a l å r g å n g af I d u n s M o d e t i d n i n g.
» D e t v a r e n u n g flicka, s o m y t t r a d e d e t t a, d ä r h o n s a t t p å a n d r a s i d a n o m d e t öfver- h ä n g a n d e s k å p e t, u t a n att k u n n a s e g a m l a frun, h v i l k e n e j h e l l e r k u n d e få s i k t e p å dotterdottern.
» K ä r a G u l l a, » s a d e d e n g a m l a, » d e t är skillnad p å m ö b l e r o c h kläder.
I m ö b l e r n a och deras anordning ha vi gått framåt o u p p h ö r l i g t.
F ö r h u n d r a f e m t i o år s e ' n h a d e m a n m y c k e t få m ö b l e r, o c h d e s t o d o l ä n g s väggarna.
D e t var j u löjligt, m e n höll i sig l ä n g e n o g, h a r d o c k a l d r i g k o m m i t i g e n.
A n n a t är d e t m e d k l ä d e r n a.
Där går m o - det i ständigt kretslopp.
När j a g var liten flicka, v o r o k l ä d n i n g s k j o l a r n a m y c k e t s n ä f v a.
S å b l e f v o d e k l o c k f o r m i g a o c h k a l l a d e s ju- pes cloches, t y d å s k u l l e allt v a r a p å fran- ska förstås.
D e kallades också trattkjolar, och det var icke första gången, hvarken 1895 m e d d e s n ä f v a eller d e k l o c k f o r m i g a.
M i n m o r h a d e förr varit m e d o m b ä g g e, sade hon.
S å m å s t e d e t a till k r i n o l i n e n i g e n.
A h, j a g k o m m e r så v ä l i h å g, h v a d m a m m a o c h alla f ö r n u f t i g a f r u n t i m m e r s t r e t a d e e m o t, m e n det hjälpte inte.
D e t v a r så d ä r 1 9 0 0 och 1901.
D e g a m l a h a d e varit m e d o m krinolin förut, långt tillbaka, då kejsarinnan Eugénie var den, s o m bestämde moderna.
N u hjälpte inte n å g o t motstånd.
F ö r g a m l a f r a n s k a k e j s a r i n n a n v a r d e t e n t r i u m f att s e sitt u n g d o m s s t o r d å d åter k o m m a till heders.
H o n l e f d e ä n n u o c h v a r i n t e åttio år, d å k r i n o l i n e n å t e r k o m till m a k t e n.
» » Nå, när s l a p p n i från otäcken? » » D e t g i c k i c k e så lätt, m å d u t r o, o c h likväl tyckte inte en enda människa o m den.
Styfva nationalekonomer uppträdde m o t den.
Alla läkare u t d ö m d e den.
Frun- t i m m e r n a själfva v o r o grufligt m i s s n ö j d a.
O c h likväl härskade krinolinen m e d järn- spira.
Ser d u, G u l l a, n ä r m o d e t f o r d r a r n å g o t, måste d e s s f o r d r a n u p p f y l l a s, s k u l l e m a n o c k s å s ä t t a l i f v e t till.
Så var d e t för h u n d r a år s e ' n, så är d e t ä n n u i d e n n a dag.
O a k t a d t alla a n g r e p p från e n r i k t i g t k o m p a k t o p i n i o n, s o m d e t h e t t e d å f ö r ti- den, höllo krinolinerna i sig d e n g å n g e n t i o eller t o l f å r.
» » M e n då var det väl också riktigt med den dumheten? » slut » T r o i c k e d e t, G u l l a lilla.
D e n k o m i g e n, f ö r s t p å 1 9 3 0: t a l e t o c h så t j u g u år däref- ter.
K r i n o l i n e n k o m m e r alltid i g e n, förar- gar folk o c h skrattas ut, m e n dör aldrig.
F ö r ö f r i g t s k a l l j a g s ä g a d i g, m i n flicka, att m a n i n t e b ö r s k r a t t a åt d e t g a m m a l - m o d i g a, t y h v a d s o m var g a m m a l t i går, kan vara nytt i morgon, och då måste m a n b ö j a sig för det.
S å d a n t h a r m a n n u sett, h v a d k l ä d e d r ä k t e n a n g å r, i h e l a d e t här århundradet. » » J a, litet o m b y t e s k a d a r v ä l i c k e, » för- k l a r a d e d e n u n g a flickan o c h l y c k a d e s, o m o c k m e d m y c k e n ansträngning, krångla sig fram mellan de sammanhopade möblerna, såg g u m m a n vänligt i ansiktet o c h l o g b å d e skälmskt och vackert.
» Inte tycks det ha skadat m o r m o r åtminstone. » G u m m a n smålog också helt förnöjd, o c h så k o m e n tredje p e r s o n o c h t r ä n g d e sig fram i rummet, hälsande d e m leende.
Det v a r ett m e d e l å l d e r s f r u n t i m m e r, d e n g a m - las dotter o c h d e n u n g a s m o d e r.
» Ä r d u h e m m a, kära A l v a?
» sade g u m - m a n o c h n i c k a d e v ä n l i g t åt d o t t e r n.
» Var d e t i n t e n å g o t att g ö r a i d a g i r å d s t u r ä t - ten? » » Ä h j o, t i l l r ä c k l i g t, » s v a r a d e fru A l v a, o c h h e n n e s v a c k r a a n s i k t e fick ett n ä s t a n svårmodigt uttryck.
» D e t m ä n s k l i g a elän- ä e t r ä c k e r n o g till.
I n t e är d e t m y c k e t b ä t t r e i d e t af s e e n d e t ä n f ö r r i v ä r l d e n.
» H o n t y s t n a d e o c h stirrade tankfullt fram- fÖT s i g.
» S ä m r e är d e t l y c k l i g t v i s i n t e h e l l e r, » återtog h o n, o c h ansiktet klarnade upp igen.
» M e n m y c k e t e l ä n d e får e n d o m a r e k o m m a i e r f a r e n h e t af.
Jag har n u varit s t a d s n o t a r i e i ö f v e r t i o år, o c h d e t är e n ansenlig skara missdådare, s o m under den tiden stått inför s j u n d e afdelningens skrank.
N u är j a g v a n v i d u s e l h e t e n i m å n g a s k e p - n a d e r o c h h a r lärt m i g att i n t e l å t a f ö r a m i g b a k o m l j u s e t af all list o c h förställ- n i n g, m e n i n t e t r o r j a g f ö r d e t, att d e t s k a d a r att l å t a b r o t t s l i n g e n m ä r k a, d e t h a n är m ä n n i s k a, h a n m e d, o c h m ö j l i g t v i s k a n en g å n g återvinna d e n plats i samhället | h a n n u f ö r v e r k a t, o c h i d e t fallet h a v ä l v i k v i n n l i g a j u r i s t e r u t r ä t t a t ett o c h a n n a t, m e r a v å g a r j a g tro, än då domarekåren b e s t o d af e n d a s t m a n f o l k.
» » t i m, A l v a lilla, s å ' n t d ä r k a l l a d e s f ö r r sjuklig filantropi, » anmärkte g a m l a frun, » m e n efter h v a d j a g h ö r t, h a r d u ä n d å s o m j u r i s t a l d r i g låtit k ä n s l a n få m a k t m e d lagparagraferna.
D e t m å s t e j a g i alla fall s ä g a, att n o g h a d e j a g t y c k t m e r o m, a t t d u ä g n a t d i g åt e n a n n a n j u r i d i s k v e r k s a m - h e t o c h ö p p n a t ett k o n s u l t a t i o n s k o n t o r, s o m så m å n g a a n d r a af v å r a b e k a n t a f r u n t i m - mer.
Ser d u, s å ' n t p a s s a r b ä t t r e f ö r v å r t k ö n ä n att v a r a l e d a m o t af r å d h u s r ä t t e n.
» » Passar! » a f b r ö t fru A l v a.
» Kära mam- m a, h v a d är d e t f ö r f ö r å l d r a d e å s i k t e r?
Allt m å väl passa, s o m m a n har håg för o c h s o m m a n m e d hela sin v e r k s a m h e t s - l u s t ä g n a r s i g åt s a m t m a n v e r k l i g e n kan utföra.
A t t j a g i n t e s a k n a r f ö r m å g a att sköta en stadsnotarietjänst, har j a g j u vi- sat, o c h n u b l i r j a g s n a r t r å d m a n.
D e t är minsann inte för tidigt.
Mina husmoder- liga plikter har j a g väl inte heller försum- mat.
I din b a r n d o m trodde m a n n o g ännu, efter h v a d d u s a g t m i g, att ett f r u n t i m m e r aldrig k u n d e hinna m e d annat än sköta h u s h å l l e t, m e n d u h a r själf lärt m i g, k ä r a m o r, att t a g a v a r a p å t i d e n.
O c h så b e - höfver e n h u s m o d e r i n t e g ö r a allt själf i n o m h u s, b l o t t h o n f ö r s t å r att o r d n a o c h ö f v e r v a k a allt, i s y n n e r h e t s e ' n v i f å t t d e n y a hushållsexamina för våra köksbiträden. » » I n g e n kan klaga öfver dig, kära A l v a, » försäkrade g u m m a n, » o c h din m a n har j u alltid b e r ö m t d i g f ö r f ö r d i n s t o r a arbet- samhet o c h ditt ordningssinne.
Aldrig har h a n fått v ä n t a p å m i d d a g e n, n ä r h a n k l o c - k a n sju k o m m e r h e m från k o n t o r e t.
» » N å, h v a d d e t b e t r ä f f a r, » f ö r k l a r a d e fru A l v a o c h s m e k t e l e e n d e sin dotters k i n d, » s å är d e t n u m e r a till s t o r d e l G u l l a s för- t j ä n s t, f ö r d e t h ä n d e r n o g, att n ä r j a g k o m - m i t h e m från r å d s t u n, h a r j a g allt f ö r länge fördjupat mig i mina protokoll. » » D e t h ä n d e r n å g o n e n d a g å n g n u f ö r ti- den, m a m m a lilla, » sade Gulla o c h lade s i n a r m o m m o d e r n s h a l s, » m e n så l ä n g e vi barn v o r o små, f ö r s u m m a d e d u h v a r k e n d i n a p r o t o k o l l eller v å r u p p f o s t r a n.
» » Ja, h v e m skulle i g a m l a dagar ha trott sådant? » anmärkte mormor.
» M e n d å för- s t o d m a n s i g i n t e h e l l e r p å att i n d e l a ti- den.
M i n far b r u k a d e alltid s ä g a, att d e t v o r e r a k t o m ö j l i g t att h i n n a m e d n å g o t m e r ä n att n ö d t o r f t i g t s k ö t a s i n t j ä n s t.
M e n aldrig gjorde han något, förrän han frampå förmiddagen gick upp i ämbetsver- ket, o c h vanligtvis skötte han bara sina nöjen på eftermiddagarne.
Han var dock e n m y c k e t o r d e n t l i g karl, g o d f a m i l j e f a r o c h a k t a d o c h o m t y c k t af alla m ä n n i s k o r, m e n att ä f v e n m o r g n a r o c h e f t e r m i d d a g a r d u g a till a r b e t s t i d, det h a d e han aldrig lärt sig.
I allmänhet förstod m a n sig inte p å det i förra århundradet.
D e t är n o g det här århundradets stora uppfinning, o c h d e n g å r n o g u t a n p å alla a n d r a.
» » D e t är s a n t, m e n j a g v i l l v i s s t i n t e n e k a, att d e t f i n n e s t j ä n s t e r, s o m ä r o m y c - k e t ansträngande, o c h s o m en gift k v i n n a i n t e b ö r å t a g a s i g, i fall h o n s k a l l ä g n a s i n o m v å r d n a d ä f v e n åt h e m m e t.
Låt den, s o m icke har några hushållsbestyr, vare sig m a n eller k v i n n a, s k ö t a s å ' n a t j ä n s t e r.
» Claes * Lundin.
IDUN 1895 Bara en liten historia.
Från engelskan för Idun.
J Jlllt var precis så, s o m det alltid är i dessa % förtjusande noveller, hvilka jag m e d största ' förkärlek läser, — jag k o m i sista ögonblic- ket till stationen, tåget satte sig redan i rörelse, stadsbudet skjutsade in mig i kupén, slungade min handkappsäck efter mig, slog igen dörren o c h så bar det i väg!
Och den unga d a m e n?
Hon satt midt emot mig i hörnet o c h drog sina fötter m e d en viss ängslan under soffan, för att icke k o m m a i kollision m e d min kapp- säck.
H o n var bildskönt vacker.
» H o n far till Blairs; jag kan hålla vad o m det » — sade jag för mig själf.
T y så måste det vara, så är det ju alltid; jag reste nämligen också till Blairs.
Olyckligtvis tycktes h o n icke visa någon lust för konversation; h o n satt helt likgiltig i sitt hörn.
Det var sommar o c h ingen resfllt till hands, s o m möjligen kunnat inleda bekantskapen.
Den hulda varelsen hade snart n o g en tidning i handen o c h var helt o c h hållet fördjupad i den.
Nå, något skulle h o n väl dock snart låta se sig.
Och verkligen!
Damen lät tidningen sjunka och blickade bestört på sin vänstra handske.
Förstulet tittade jag öfver min sporttidning bort mot henne.
Hennes blickar uttryckte förvåning och oro.
Då märkte jag orsaken: en knapp i hennes vänstra handske hade gått upp.
Nåja, jag är icke framfusig; jag inväntade lugnt min tid.
V å r förutsedda novell hade knappt ännu k o m m i t till inledningssidan.
Hon försökte knäppa ihop handsken, men s o m denna tydligen icke var tillräckligt rymlig, miss- lyckades försöket.
Ofrivilligt rynkades hennes panna.
Jag tycker o m täcka, graciösa fruntim- mer, o c h ett, hvars sinneslugn kan blifva stördt af en envis handsk-knapp, är för m i g just den rätta.
I nästa ögonblick skulle h o n vända sig till mig för att b e mig knäppa handsken!
Nej, det gjorde h o n icke!
Ett leende, s o m ett uttryck af en plötslig upptäckt, drog öfver hen- nes ansikte.
Nu var h o n ense m e d sig själf: med den behandskade högra handen kunde hon j u icke knäppa handsken, nej, naturligtvis!
Hon log åter — säkert öfver sin egen tanklös- het — knäppte upp den högra handsken o c h drog den af samt vände därpå själfförnöjd sin uppmärksamhet till den vänstra handsken.
Jag skulle velat kyssa den förtjusande hand- leden!
Men jag betvingade m i g; dock började oafsiktligt mitt intresse för sporten att betydligt falla; jag lät tidningen sjunka o c h betraktade oafvändt min vis-å-vis.
Hennes hand var den mest förtjusande, efter hvad jag nu såg: liten, fyllig, snöhvit m e d rosenfärgade naglar.
Jag svärmar för en vacker hand!
Med snabbhet o c h vana knäppte hon sin vän- stra handske, hvarvid h o n fortfarande alltjämt smålog; ja h o n höjde till o c h m e d handen och betraktade sitt verk m e d stor tillfredsställelse.
Jag mumlade för mig själf: » O m jag blott visste hvad s o m n u skall komma! » Jag gaf intet ljud ifrån m i g; icke för allt i världen skulle jag velat störa h e n n e!
Hennes hvita tänder glänste mellan de half- öppnade läpparne, då hon åter drog på sig den högra handsken.
H o n behandlade den m e d finess, sköt o c h drog hvarje finger m e d största noggrann- het in i sitt » fodral », därpå gaf h o n den öfversta delen af handsken en sista lätt ryckning o c h n u — gällde det att knäppa!
H o n försökte den första knappen; ett förargadt uttryck gled plöts- ligt öfver hennes anletsdrag.
H o n skakade på hufvudet o c h betraktade därpå först den högra, därpå den vänstra handsken m e d stort allvar.
Åter skakade hon på hufvudet: hennes högra hand rörde sig m o t den vänstra: ämnade hon åter knäppa u p p den vänstra handsken '?
Sanno- likt: hon knäppte upp två knappar!
Men då stod det hopplösa i hennes belägen- het klart för hennes medvetande, o c h i ett ögon- blick skrattade hon m e d hela ansiktet, medan jag själf utbrast i ett högljudt skratt.
H o n blic- kade upp — först sårad, m e n därpå var h o n m e d på skrattet o c h skrattade h o n också, skrattade ett förtjusande, otvunget barnskratt.
» Jag kunde hafva sagt er, att det icke går på det där sättet, » började jag, » men jag hoppades verkligen, att ni skulle knäppa upp dem alla ännu en gång! » » Men h v a d skall jag nu g ö r a?
» frågade hon.
» Hvartill är då jag här? » frågade jag till- J u v e l e r a r e K.
A N D E R 1 Jakobstorg- S 1 » Ja, o m ni vill vara så g o d!
» Jag reste mig u p p o c h satte m i g b r e d v i d henne.
» Det gifs, » sade jag, i det jag tacksamt betrak- tade den öfversta vänstra handskknappen, » ingen så bra karl, att han ej kan finna en kvinna, s o m dock är alldeles för g o d åt h o n o m — — — » Frågande såg h o n upp på mig.
» Och ingen hand — vore den än så liten — som ej kan finna en handske, s o m till och m e d den är för liten för handen. » » Det är icke sant! » utropade hon.
» Ser ni, jag kan j u röra alla fingrarne! » » Det bestrider jag! » sade jag.
* Jaså, m e n se då här! » » Ja, jag ser.
M e n den där rörelsen kan jag icke approbera; känna den skulle jag måhända kunna! » » Skulle ni nu vilja knäppa också den andra? » frågade hon.
» Ja, mer än gärna, » svarade jag o c h började knäppa den andra handsken.
» Det var löjligt, » anmärkte hon, » att jag icke märkte, att så ofta jag knäppte u p p den ena handsken för att knäppa till den andra jag dock — — — » » Det var just detta hos er, s o m så m y c k e t be- hagade mig, » inföll jag.
» Jag vet alls icke, hvar mina tankar v o r o!
» » H o s mig måhända! » svarade jag djärft.
» Men det skulle hafva varit så, äfven o m ni varit en fullkomlig personlighet, s o m ni säkerligen är i alla andra afseenden. » » H a r ni känt mig länge n o g för att veta detta? » » Ja, mitt o m d ö m e är fullkomligt klart, » sva- rade jag.
E n paus uppstod.
» Behöfver ni alltid f e m minuter för att knäppa en h a n d s k e?
» » Jag är nästan färdig nu, » svarade jag, i det jag lät den andra knappen åter gå upp, » men den här är så motspänstig.
Om jag hade en hårnål, vore jag den lyckligaste d. v. s. jag menar att då skulle det lyckas mig bra att knäppa till knappen — — — » » M e n då är jag rädd för att mitt hår faller ned — — — » » Det förskräcker mig alls inte! » Hon räckte mig en hårnål, jag tillknäppte hand- sken o c h stoppade nålen i fickan.
» Min hårnål, o m jag får b e!
» Hon räckte ut handen efter den.
» Skall jag då inte få någon belöning! » utropade jag något stött.
» Jo, ert goda samvete, » svarade hon.
» Det är icke nog. » » O, ni måste återgifva mig nålen! » » Nå väl, då, » svarade jag, » men icke förrän vi k o m m i t dit fram. » » Hvart fram? » » Till Blairs, naturligtvis.
H v a d de skola draga på munnen, då de få veta, att vi redan långt dess- förinnan lärt känna hvarandra. » » Ja, m e n jag reser inte dit — hvad heter det nu?
— till Blairs. » Det var en missräkning, m e n i nästa ögonblick var jag åter mig själf.
» Mycket riktigt, » anmärkte jag.
» Men ni finns där i närheten o c h vi skola ofta mötas.
Jag tänkte stanna där en månad, m e n nu är jag alls icke säker o m, att det ej kanske blir två. » » Jag hoppas ni k o m m e r att få det angenämt och roligt, » svarade h o n lugnt, » och finna många handskar, s o m ni kan knäppa, m e n — — ack, tåget stannar j u redan! » » Allt är s o m det skall vara, » lugnade jag hen- ne.
» V i hafva ännu godt tio mil framför oss. » » Nej, jag är rädd för att, o m jag ej skyndar mig, rusar jag förbi stationen — — — » Hon v e k ihop tidningen o c h grep efter sitt res- gods.
» Men ni tänker väl ändå ej att stiga utaf här! » utropade jag bestört.
» Ni far ju ändå icke till samma station s o m j a g?
» » Det gör mig ofantligt ondt, m e n redan nästa station är mitt mål. » Jag öfverlade en sekund.
Saken hade icke aflupit s o m jag hoppats, m e n ändå med Blairs brukade jag just ej göra några omständig- heter.
Jag reste mig från min plats o c h tog min kappsäck från sätet, dit jag flyttat den.
» Ett telegram skall hos Blairs bringa allt i ordning, » sade jag.
» Jag skall emellertid ej lämna er alldeles öfvergifven o c h allena på denna elän- diga station. » » M e n här är jag j u h e m m a!
» utropade hon förvånad o c h såg på samma gång skälmsk ut.
» Ja, annars kunde jag inte föreställa mig, hur Ringar, O N 349 Broscher, Armbaud, Kedjor, Kedjearmband, Nålar, Bref besvaras omgående.
man kan stiga utaf i en sådan håla, » svarade jag förargad.
» Jag skulle dock ej blifva ensam, » fortsatte hon, » skulle jag emellertid för tillfället icke » » Ah, skulle ni icke — — — » » Men, hvad säger jag!
Jag är säkert vän- tad! » » Skulle det inte kunna vara en villfarelse? » inföll jag.
» Af mina släktingar, » fortsatte h o n leende.
Jag stod förbluffad, utan att kunna frambringa ett ord.
Tåget stannade.
H o n lutade sig ut g e n o m fönstret.
» Men det är icke att behandla folk artigt, » an- märkte jag.
» Åh, se där är Georg! » utropade hon, utan att taga någon notis o m min anmärkning.
» Ni har för öfrigt ännu ej gifvit mig tillbaka min hår- nål. » » Aldrig, nej aldrig! » svarade jag m e d tragisk säkerhet.
» Ni är ganska — — — » Då stod Georg redan v i d fönstret.
Jag vill icke beskrifva honom, ty jag skulle k o m m a att b e d ö m a h o n o m orättvist.
Georg öppnade dörren, o c h den unga damen var redan borta.
» För tusan! » säde jag för mig själf, då tåget rullade vidare, » åtminstone en liten kort ro- man! » Men ingen tråkig — — — visst icke!
- * - / duns julnummer med den högeligen i n t r e s s a n t a och &gt;Hemmet illustrerade artikeln J l U n g a b o r g e n » handeln Eed.
kosta för ranter, att i bok- 1 krona, m e n e r h å l l e s hos 6 0 ö r e * af de I d u n s som prenume- vilja s a m l a a b o n n e n t e r å det- s a m m a och i n s ä n d a Det kommer rikt iko- kontant likvid.
skönas betydelse.
E n serie uppsatser för Idun, bearbetade efter utländsk källa af H. F. II.
Det s k ö n a i naturen.
V i män o c h kvinnor af det nittonde århund- radet lefva för det mesta i en feberaktigt upp- hettad atmosfär och detta af orsaker, som vi ej själfva kunna rå f ö r.
Allting rör sig snabbt nu för tiden o c h lifvet hotar att blifva allt mera kompliceradt och uttömmande.
D e t är i synnerhet ungdomen, som lider af dessa infly- tanden.
Lugn, uthållighet, tålamod o c h herra- välde öfver själen befordras icke i en sådan atmosfär, o c h dessa nyktra egenskaper behöfvas lika m y c k e t i ungdomen för att motväga dess ifver och otålighet som vid någon annan tid- punkt af vårt lif.
1 ungdomen är det som » våra hjärtan äro heta o c h o r o l i g a », o m också icke » våra lif äro fulla af b e k y m m e r », o c h att då lugna o c h svalka, stärka o c h upplifva, utsträcker vår kärleksfulla moder, naturen, sina sköna armar f ö r att sluta oss till sitt hulda bröst.
Må vi se till, att v i icke i vår ung- domliga brådska föraktligt gå henne förbi, på det vi ej senare må finna, att vi gått miste o m en välsignelse, s o m ej längre står att vinna.
Naturen talar närmast till våra sinnen; vårt första intryck af det förhållande att solen ski- * I en mindre del af förra numrets upplaga stod genom feltryck 50 öre.
Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernast!
Solidast!
Billigast!
2 ~&lt;
IDUN 350 ner, att stjärnhimmelen bjuder tystnad åt jor- den, att säden mognar, att djur o c h fåglar lefva enligt sin natur är, att v i få värme o c h ljus, blifva uppfriskade af sömn, klädda o c h födda.
Så m y c k e t fordra vi af naturen såsom vår rättighet, ty därförutan kunna vi icke lefva, men detta är endast början af hvad hon gör för oss.
» Människan lefver icke allenast af bröd. » Naturen har också föda för vårt högre lif, o c h o m vi icke nära oss af denna, måste vi dö bort från allt utom sinnenas lif, fattigt o c h trångt i sanning, jämfördt med rikedomen därutöfver.
D e n ena personen betraktar ett sädes- fält o c h det framkallar endast hos honom fun- deringar öfver hveteprisen; en annan ser i fäl- ten endast det faktum, att det är hans eget; en tredje går samma väg o c h hänföres af den vajande sädens skönhet till en förädlande en- tusiasm.
D e n ena människan äger ett stycke land, den andra ett annat, men den s o m älskar dess skönhet är den rätte ägaren till landskapet.
A t t umgås med naturen är för hvarje mänsk- lig varelse en ovärderlig välsignelse o c h för som- liga en fullkomlig nödvändighet.
V i kvinnor, som genom våra lefnadsförhållanden så ofta äro bundna inom fyra väggar, behöfva den frihet o c h återupplifvande kraft, som ligger i naturen, för att hålla oss vid andlig hälsa.
Vårt arbete ligger för det mesta inom ett inskränkt område; våra besvärligheter äro vanligen af detta obe- tydliga o c h obestämbara slag, som det är lika omöjligt att hålla inom bestämda gränser, som det skulle vara att exercera en myggsvärm.
Det gifves ingen bättre vederkvickelse o c h hvila (näst religionen) än att uppfriska våra själar med naturens skönhet.
Ja, borde icke religionen själf leda oss att » s e genom naturen u p p till naturens G u d!
» G e n o m vårt högt uppdrifna nervsystem äro v i kvinnor särskildt mottagliga för växlande stämningar, som bäst lugnas o c h mildras genom beröring m e d den eviga skönhet, som ständigt omger oss.
1 tider af bekymmer är det en osviklig hjälp; vi lära förtröstan och tålamod af harmonien i naturen.
Kanske lära vi mest, när vi utan mycket reflek- terande helt enkelt känna — när motsatsen mellan våra små obetydliga, febrilt jäktande lif o c h de stora lugna enkla krafterna i natu- rens värld plötsligt griper oss.
I naturens » ohne Hast und ohne R a s t » ligger en öppen hemlighet till hennes skönhet.
Här finnas inga ofullkomligheter, inga hastverk, inga häftiga öfvergångar.
O m v i, tryckta o c h nedtyngda till kropp o c h själ af ansträngande arbete eller tröttande sällskap, träda ut i Guds fria natur, hur känna vi då oss ej träffade af kontrasten!
D e t är som o m en godtgörelsens lag ger våra förkonstlade lif en förmåga att mottaga ersättning af naturen, en innerlig sympati med hennes stämningar o c h ett uppskattande af hennes skönhet, som var människorna förne- kadt, innan de uppnådde vår ståndpunkt af civilisation.
D e t är åtminstone en ersättning, som står oss alla till buds.
— Så här lyder Charles Kingsleys råd till den kvinna han äl- skade, då de ledo af en skilsmässa, som såg ut att blifva långvarig: » Studera naturen — icke vetenskapligt, det skulle taga en evighet att göra det så, att man däraf kunde hämta moralisk nytta.
— Studera icke mate- rien för dess egen skull, utom såsom Guds ansikte.
Försök att få fram hvarje drag af skönhet, hvarje moralisk reflektion, hvarje obe- skriflig känsla, hvarje idéassociation därutur.
Lär hvilka känslor, som uttryckas i naturen, men låt d e m icke bilda din sinnesförfattning, så att ett dystert väder får göra dig dyster, ty då låter du det skapade hafva större makt öfver dig än Skaparen. » Ingen behöfver klaga öfver, att naturens skönhet ej är åtkomlig för henne, ty den omger, G u d ske lof, mer eller mindre hvars o c h ens lif o c h utesluter ingen från ett nära o c h inner- ligt umgänge.
Lyckliga de, som b o vid hafvet och dagligen få erfara dess uppfriskande, stär- kande o c h inspirerande inflytande.
Så gammalt som skapelsen, visar det ständigt nya sidor af uppenbarelse o c h talar genom växlande stäm- ningar sitt alltid sköna evighetsspråk.
Alla äga j u icke denna förmån, men hafva i stället någon annan.
Huru o c h närhelst vi betrakta naturen, visar hon sig aldrig uttryckslös.
De som b o i staden kunna af de enklaste motiv hämta stort nöje.
Till o c h med den dämpade glöden från en solnedgång o m hösten, sedd genom en stadsparks grå töcken, har sin sär- egna tjusning.
D e t » fulaste landskap » i det » värsta v ä d e r » kan befinnas rikt på effekt, in- tressant omväxling eller fint behag för dem, som hafva ögon att se m e d.
O c h » ögat är ändå den sanna artisten », när allt kommer omkring.
Begå ej det misstaget att tro, det man en- dast b ö r uppsöka naturens mest storslagna o c h sällsynta sidor.
O m v i vilja tillägna oss hennes välsignelse, måste vi vara färdiga att mottaga den när o c h hvar som helst.
D e som jäkta från Schweiz till Italien, från A m e r i k a till Egypten för att uppsöka det pittoreska och som endast kunna bringas till beundran af det sublima eller ovanliga, gå ändå miste o m det högsta nöjet såväl som det lättast tillgängliga.
Ett sätt hvarpå bildade kvinnor, sådana som hafva naturen att tacka för så m y c k e t, kunna visa henne sin vördnad är att beslutsamt mot- sätta sig allt onödigt vanställande af vårt vackra land.
D e flesta af oss hafva j u ingen direkt röst i sådana angelägenheter, m e n vårt infly- tande kan åtminstone bidraga till bildandet af allmänna meningen.
V i kunna hjälpa männen, som afgöra dessa saker, att inse, hur orätt det är att för lumpna eller själfviska ändamål göra ingrepp på det, s o m varit ämnadt till mångas glädje.
Bland invändningar, som höjts m o t veten- skapens öfverhandtagande i vår tid, har man äfven fruktat att dess kalla ljus o c h obevekliga fakta skulle förstöra skönhetens förtrollning o c h poesi i naturens värld, men detta är att misskänna vetenskapen.
Skåda blott litet längre än till ytan, o c h du skall få se ', att hvarje mysterium, som hon afslöjar, endast låter oss finna ett nytt mysterium; att alla våra gamla föreställningar o m skönhet bli förvandlade genom dess ljus till någonting långt härligare.
Natu- ren tål vid att granskas genom våra teleskop, mikroskop o c h alla andra instrumenter och uppenbarar ändå så outgrundliga möjligheter och utomordentliga fullkomligheter, att de öfver- träffa poetens mest fantastiska drömmar.
Den hemlighetsfullhet, s o m utgör en af bestånds- delarna i hennes skönhet, har blott förändrat utseende.
Vetenskapens fesagor äro de bästa af alla — de låta ingenting vara ringa o c h hvardagligt, utan skänka åt allt en ny betydelse.
J u mer vi veta o m naturen, dess mer måste vi beundra o c h älska henne.
4 *.
* * * E n lycklig kvinna.
å jwen b i r m a n s k a k v i n n a n säges vara m y e - £ * &gt; k e t l y c k l i g, j a, d e t p å s t å s, att h o n är den lyckligaste kvinna på jorden, och Mr Fielding, s o m haft f ö r m å n e n att i g r u n d studera henne, förklarar m e d hänförelse, att h o n är b l o m m a n af sitt k ö n.
Kanske s k u l l e ' d e t i n t r e s s e r a I d u n s l ä s a r i n n o r att 1895 h ö r a n å g r a, o m o c k o f u l l s t ä n d i g a d e t a l j e r af h a n s u p p f a t t n i n g af d e n n a i d e a l p e r s o n.
F i e l d i n g s ä g e r, att k v i n n a n i B i r m a är ä l s k a d o c h ä r a d s o m i n g e n k v i n n a p å nå- g o n a n n a n p l a t s p å j o r d e n från h i s t o r i e n s början.
Intet folkslag under solen beviljar k v i n n a n så s t o r frihet s o m b i r m a n e r n a.
G e - n o m g e n e r a t i o n e r är d e r a s k v i n n a fri, från b a r n d o m e n är h o n fri, fri g e n o m f ö d e l s e och uppfostran.
Lagen, religionen och sam- h ä l l s l i f v e t g ö r a h e n n e till m a n n e n s j ä m l i k e.
H o n behöfver ingen förmyndare, utan be- sitter s i t t g o d s m e d full ä g a n d e r ä t t, h v i l k e n h o n b e h å l l e r ä f v e n efter g i f t e m å l e t.
H e n n e s m a k e k a n icke b e m ä k t i g a sig h e n n e s e g e n d o m eller u t ö f v a d e n r i n g a s t e k o n t r o l l d ä r ö f v e r eller ö f v e r h e n n e själf.
Medeltidsriddaren o c h d e n n e s afart n u t i d s r i d d a r e n, s o m d y r - k a k v i n n a n s o m gudinna, m e n behandla h e n n e s o m slafvinna, h a f v a a l d r i g s a t t sin fot i B i r m a.
I n g e n b i r m a n s k f ä s t m a n sjun- ger sin älskades lof o c h förklarar h e n n e v a r a f ö r g o d f ö r d e n n a v ä r l d e n f ö r att, d å h o n blifvit hans hustru, anse h e n n e s o m en nolla.
Religionen varnar icke m a n n e n för k v i n n a n s s n a r o r, m e n i n g e n p å f v e kallar h e n n e heller f ö r » k y r k a n s e n d a h o p p ».
I n - g e n u n d e r h a l t i g l i t t e r a t u r g i f v e r h e n n e fal- s k a f ö r e s t ä l l n i n g a r o m m a n n e n eller värl- d e n, t y h o n h a r alltid h a f t s a m m a a n s e e n - d e s o m n u, s a m m a f r i h e t att f i n n a s i n e g e n p l a t s i v ä r l d e n, u t a n att h å l l a s t i l l b a k a af fördomar.
Ö f v e r s i n a h a n d l i n g a r är h o n e n s a m d o m a r e, k ä n n e r själf g r ä n s e r n a f ö r s i n m a k t o c h b e d ö m e r själf h v a d s o m s k u l l e f l ä c k a h e n n e s ära.
» Trots denna frihet, » säger Fielding, » är ingen kvinna m e r sant k v i n n l i g ä n h o n, ä g e r i n g e n i så h ö g g r a d s o m h o n behag och ljufhet. » I B i r m a s t å alla b a n o r ö p p n a f ö r k v i n - nan.
Gift eller o g i f t h a r h o n n ä s t a n a l l t i d f r å n sitt s j u t t o n d e år n å g o n s y s s e l s ä t t n i n g v i d s i d a n af d e n h u s l i g a.
I d e h ö g r e klas- s e r n a h a r h o n s i n e g e n d o m att f ö r v a l t a, i d e l ä g r e n å g o t y r k e att u t ö f v a eller h a n d e l att s k ö t a.
I B i r m a talas aldrig o m kvinn- l i g a s y s s e l s ä t t n i n g a r eller s å d a n a, från h v i l - k a k v i n n a n är u t e s t ä n g d.
H o n h a r rättig- h e t att f ö r s ö k a s i g p å h v a d h e l s t h o n t r o r s i g ä g a f ö r m å g a att s k ö t a o c h b e h ö f v e r i c k e f r u k t a att k l a n d r a s h ä r f ö r.
V a l e t står h e n n e fritt.
H a r h o n e n v e r k s t a d eller affär, s k ö - t e r h o n d e n själf p å e g e t a n s v a r o c h i e g e t namn.
B u t i k e n är ö p p e n e n d a s t t r e t i m - mar o m dagen, o c h ägarinnan har således r i k l i g t i d att u p p f y l l a s i n a p l i k t e r i h e m - m e t, m o t m a k e o c h b a r n.
H e m m e t är alltid m e d e l p u n k t e n i d e n b i r m a n s k a k v i n n a n s lif, o c h s k u l l e h o n f ö r s u m m a d e t f ö r sitt y r k e, skulle h o n anse sig g ö r a en stor förlust.
S k i l s m ä s s a är i B i r m a tillåten i s t o r ut- sträckning o c h beviljas utan svårighet; m e n F i e l d i n g s ä g e r, att i c k e ett ä k t e n s k a p p å h u n d r a u p p l ö s e s, o c h att h a n i c k e v e t n å g o t e n d a fall af s k i l s m ä s s a, d å ä k t e n s k a p e t är välsignadt m e d barn.
Den birmanska kvinnans yttre verksam- h e t h a r ett s t o r t i n f l y t a n d e p å h e n n e s lif.
H o n får s t ö r r e v y e r, lär s i g m y c k e t, s o m h o n skulle g å miste o m i h e m m e t s trånga krets allena, o c h h o n förvärfvar en fördrag- samhet o c h en storslagenhet, s o m förvåna alla, s o m k o m m a i b e r ö r i n g m e d h e n n e.
H o n lär s i g f r a m f ö r allt att i n s e s i n e g e n styrka o c h sin e g e n svaghet, s a m t hur h o n s k a l l b e g a g n a s i g af d e n f ö r r a o c h ö f v e r - v i n n a d e n senare.
Ilse * Franke.
IDUN Om barnatro och om barnafrid förutan all oro och villa hon hviskar till mig med stämma och lyser med glans så stilla.
till Hon glänser tillika med fagert sken på hembygdens ångar och hagar, där hvarje kulle, hcar tufoa och sten var lekplats i forna dagar.
» Seså, » skrattade brukspatronessan, i det h o n vände sig o m, » suckar du nu igen, kära An- ders! » » Ja vet du, A.nne-Sofie, jag kan inte hjälpa det, » pustade brukspatron.
» Nog tycker jag att vi gamla människor växt ifrån sådant här koli- fej.
När jag sålde Edskvarna o c h gaf efter för din önskan, att vi skulle bosätta oss i Stockholm, så trodde jag i min enfald förstås, att vi gamla barnlösa gråningar skulle få tillbringa våra åter- stående dagar i frid o c h ro, efter allt släp o c h bråk.
Jo, vacket o c k — vi hade väl ej k o m m i t i ordning i höstas i den här grannlåtsvåningen, förr än du började trumma ihop folk.
.
.
åh, herre Gud, ett sådant geni du har, Anne-Sofie, att trum- ma i h o p folk! » » Ja, var glad åt det, min gubbe, annars skulle väl mossan växa öfver oss, o c h det har jag åt- minstone inte lust till.
När man suttit hela sitt lif uppe i Bergslagen m e d ett stort hus, med släp från m o r g o n till kväll, så kan man behöfva litet salongslif på gamla dar — isynnerhet då man har råd till det.
.
.
eller ha vi inte det, Samma afton uppfördes » På Sicilien » m e d hr k a n s k e?
» Morello s o m Turiddo o c h fröken Oherlsen s o m » Jo, bevars, m e n — o m det är något nöje, det Santuzza.
Den förre visade här liksom i » Pa- är frågan. » jazzo », att han bäst lämpar sig för dylika spelbara •nDet är vår plikt, Anders. » partier, där starka uttrycksmedel behöfva använ- » Jaså, det också!
Mot h v e m, o m jag får fråga? » das.
H a n gaf en förträfflig bild af Turiddo, o m » Mot världen, min vän, o c h.
.
.
» han o c k i sången måste stå afgjordt tillbaka för » Vårt eget kött, ja, » mumlade brukspatronen.
hr Ödmann.
Fröken Gherlsens Santuzza hade » Sa ' du något?
— Och så, kära Anders, tycks intet märkligt att uppvisa vare sig i spel eller du glömma, att du har en myndling.
Ella är sång.
Denna roll har här förut haft bättre re vacker, rik, har nyss k o m m i t h e m från pensio- présentantes Åtskilliga slitningar i körerna för- nen i Faris o c h h o n måste ut i världen för att märktes. "
Iscensättningen var n y o c h betydligt kunna göra ett passande parti. » mera tilltalande än förut.
» Och tror du, Anne-Sofie, att en flicka som är vacker, rik o c h därtill g o d o c h förståndig, behöf- ' Södra teatern gaf i tisdags för första gången ver vår hjälp för att få sig en m a n?
Den sa- » Stora M o g u l », operabuffa i 3 akter af Chivot ken drar hon nog försorg o m själf. » och Duru, musiken af E d m u n d Audran.
Hufvud- » Du kanske hörde, att jag sa ' ett passande rollerna innehafvas af fröken Lindzén o c h hr parti. » Klinger.
V i återkomma härtill i nästa nummer.
» Passa mig hit o c h passa mig dit! » Nu bör- Fru Sanderssons till i måndags annonserade kon- jade brukspatron låta ond.
» När en flicka blir kär i en hederlig karl, s o m har guld i hjärtat sert måste inställas på grund af sångerskans opass- och stångjärn i karaktären, så är det ett passande lighet.
parti — det är min religion i den vägen, och den Musikaftnar k o m m a äfven detta år att anordnas tror jag var din också, den tid jag inte hade en af hrr Stenhammar o c h Bäck.
D e varda tre.
V i d aning o m att få ärfva morbror min.
Tänk på den första utföres fransk, vid den andra slavisk din egen ungdom, g u m m a n min, o c h k ö r hög- och v i d den tredje svensk musik.
Abonnements- färdsanden ur bröstet på dig. » biljetter finnas att tillgå i A b r.
Lundquists mu- » Seså, » ropade brukspatronessan, » är jag hög- sikhandel.
färdig nu också! » Eleonora Duse, den framstående skådespelerskan, » Jo, det är just, h v a d du är, Anne-Sofie, lilla.
k o m m e r enligt meddelande från k. operans di- Du börjar svärma för baroner o c h löjtnanter, rektion, att uppträda å k. operan i midten af sedan du k o m till hufvudstaden.
Det heter, be- december.
H e n n e s första uppträdande torde bli vars, att det är för Elias skull, m e n katten vete, den 13 eller 14 december.
Repertoaren omfat- o m det inte är för din egen. » tar » Kameliadamen », » Cavalleria rusticana », » La » Åh, du borde riktigt skämmas, Anders! » locandiera », » Nora », » Claudes hustru » o c h » Hem- Brukspatronessan såg smått rasande o c h för- met ».
lägen ut, m e n hejdade sig, då h o n hörde en dörr till de inre rummen öppnas o c h fraset- af en klädning närma sig.
I dörröppningen till salongen uppenbarade sig Din glans då öfver min lefnad sprid, du strålande barndomsminne!
Och tala om kårlek, om tro och frid alltjämt till hjärta och sinne!
Ur Chrysander.
notisboken.
Drottningens gåfva till Sofiakyrkan i Jönköping af sändes i dagarne till sin bestäm- melseort från hofjuvelerarfirman C.
G. Hallbergs atelier härstädes, där den förfärdigats.
Den stor- artade gåfvan utgöres af en fullständig uppsats kyrksilfver, bestående af kalk, vinkanna, oblat- ask o c h patén.
Denna uppsats har på sin tid väckt stort o c h berättigadt uppseende, då den var exponerad vid Chicagoutställningen, där den äfven vann pris.
Den är hållen i gotisk stil m e d en utomordentligt rik o c h stilenlig ornamentik i drifvet o c h ciseleradt arbete m e d inläggningar af olikfärgad kristall.
Synnerligen praktfull är ut- smyckningen å vinkannan o c h kalken, där äfven den kyrkliga gotikens underliga s3^mbolik kom- mit till sin rätt.
Hvarje pjäs är försedd m e d inskriptionen: » Skänkt af drottning Sofia till Sofiakyrkan i Jönköping 1895 ».
Det hela är ut- fördt i förgyldt silfver o c h utgör tvifvelsutan det yppersta af svensk guldsmedskonst, s o m på länge förfärdigats för kyrkligt ändamål.
Redaktör F. T.
Borg f. M e d denne man, som i förra veckan afled i Helsingborg, har en af de ädlaste förkämparnc för kvinnans rättig- heter i vårt land gått ur tiden.
H v a d hr B o r g i sagda syfte verkat hafva vi redan en gång ut- förligt framhållit (se n:r 9 af Idun för år 1891) och påminna nu endast o m ett par af de vikti- gaste segrarna, s o m han vunnit för kvinnosaken, nämligen kvinnans rätt till inträde i skolråd och fattigvårdsstyrelse samt höjande af kvin- nans äktenskapsålder, hvilka båda riksdagsbeslut nu äro gällande lag.
Ä n d a till det sista tog den ädle o c h varmhjär- tade mannen liflig del i redigeringen af sin tid- 1 7 v f w o JuXLlCl i \ ir \ M a t t o n i c o i fullgod.
er 0k.
m g h i i t e w a; [j M i t a.
l a g r a d sedan i 8 9 i.
v i d Pris kr.
1:26 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos g f ha a e r-i fit f-&lt; Kungl.
operan återupptog i onsdags f. v. Hum- perdincks särdeles vackra o c h intressanta opera » Hans o c h Greta ».
Operan, s o m redan under förra säsongen väckte det lifligaste bifall, har tydligen goda förutsättningar att ganska iänge hålla sig kvar på scenen.
Innehafvarne af de båda titelrollerna äro de samma s o m förut, näm- ligen fröknarna Lindegren o c h Sparrman.
D e gif- va i yttre måtto g o d illusion åt de båda sa- gobarnen o c h sjunga sina partier erkännansvärdt, särskildt den förstnämnda.
Fröken Sparrmanns intonation skulle n o g ock vinna ännu mera i säkerhet, o m höjdtonerna ej forcerades för myc- ket.
— H r Lundqvist är särdeles förträfflig s o m kvastbindaren, o c h hans hustru har i fru Almati- Rundberg fått en bättre representant än förut.
Ny för aftonen var därjämte fröken Thulin, hvil- ken i sandmannens lilla parti visade, att hon förfogar öfver en vacker o c h som det tyckes ovanligt jämnt utbildad stämma.
Fru Strandberg och fröken Frödin utförde s o m förut häxans o c h daggmannens roller.
Häxridten har vunnit mera i illusion än förut.
De kära, vördade drag jag då ser samt kårlek i blickar så blida.
En sådan kårlek ej finner jag mer bland mån ' skor i världen vida.
- t — i Hellander.
^feegern var ändtligen vunnen, influensan drif- t s ^ ven på flykten, det afdomnade sällskapslifvet ® hade fått nytt blod i ådrorna o c h balerna v o r o i full gång.
Manufakturhandlarnes butik- fönster prunkade m e d de präktigaste brokader och lätta, luftiga tyger, draperade i mjuka v e c k framför de elektriska lamporna.
O m aftnarna syntes våningarna här o c h hvar vid de förnäm- ligare platserna rikt upplysta o c h på de snöbe- täckta gatorna ilade täekslädai-ne o m hvarandra.
Man var m e d ett ord midt u p p i vintersäsongens- nöjen.
Den infann sig måhända m y c k e t sent, men dess mera efterlängtad o c h välkommen, icke minst af de danslystna unga damerna.
Äfven brukspatron Perlgrens våning vid Sture- gatan skimrade af ljus från kristallkronorna, o c h en mild, behaglig värme spred _sig genom de modernt .möblerade salongerna.
A n n u v o r o de d o c k fria från gäster, ty klockan var icke ens sju o c h bjudningarne v o r o utfärdade till klockan half åtta, m e n i afvaktan på hvad s o m k o m m a skulle, trippade den lilla korpulenta, m e n rörliga brukspatronessan omkring i rummen för att se, att allt befann sig i behaglig ordning.
Långsamt och m e d trött min följde brukspatronen i sin gemåls farvatten, i det han allt emellanåt drog i frackens framstycken för att få den ihop o m den trinda magen.
Slutligen satte han sig tungt i en ländstol, knäppte i h o p händerna o c h suc- kade.
Teater och musik.
Dock aldrig en renare glans hon har, än når genom minnena alla på fädernehemmet, på mor och far, dess strålar förklarande falla.
Fanny Skiss af Adolf Kvinnoklnbben sammanträdde till årsmöte den 24 okt.
i sin lokal, Norrlandsgatan 17.
Års- o c h revisionsberättelsen för det nu till- ändagångna åttonde arbetsåret upplästes, hvar- vid full ansvarsfrihet lämnades den åtgående styrelsen.
Enligt årsberättelsen har klubben un- der året, \ vtom den sedvanliga årsfesten för barn och några mindre fester, haft 18 ordinarie sam- kväm, hvarvid diskussion, föredrag eller musik och sällskapsnöjen förekommit.
K l u b b e n s hem- trefliga lokal, s o m m e d sitt bibliotek, piano och tidningar hela dagen står till medlemmarnes dis- position, har varit rätt lifligt besökt.
V i d före- taget val af styrelse blefvo följande styrelsele- damöter utsedda: fröken Hanna Andersson, ord- förande, fröken Ch.
Nyqvist, kassaförvaltare, fru M.
A s p, fröknarna Ch.
Bandelin, A.
Indebetou, H. Sandström, A.
Tibell o c h S. Gumœlius.
Till styrelsesuppleanter utsagos fruarna N. Frölander, A. Grafström o c h Th. Burgman samt fröken A.
Bosling.
Hon talar om jublande fröjd och sång i barndomens soliga tider.
Och uppå dess löjen, lekar och språng en underbar glans hon sprider.
pf za sig.
blid f-i » Ett passande parti.
e e n LU lIlcLFoCtlcl ^ f °™ ^ « " ^^ ?ffi ?^ ^ .. ^^ ".
.
L!
k. A. Nydahl &amp; C:o Riks- och Allm.
telefon.
na,yS Stockholm, 8 Sturcplan.
: c3 &amp; 0 o S~i o o ca it eS M.
c3 •, hel Den stig samt lockar - tanken med makt stjärnan är barndomsminnet.
- » » ning, Nyaste Öresunds-Posten.
H a n efterlämnar maka, m e d hvilken han lefvat i det lyckligaste äktenskap, o c h s o m varit h o n o m en förträfflig hjälpreda i n o m hans affär.
Ett mera gästfritt hem än det Borgska torde o c k hafva varit svårt att uppleta.
Erid öfver den bortgångnes m i n n e!
Barndomsminnet \ J) är strålar en stjärna uppå min J&lt;J och lifvar det tröttade sinnet 351 mån 1895
IDUN 352 också en ung dam, Ella själf i full balparyr, o c h vid denna vackra syn slätade sig strax de ej så synnerligen djupa vecken i de gamlas godmodiga ansikten.
Brukspatronen reste sig m e d nästan ungdomlig vigör ur stolen o c h sträckte på sam- ma gång s o m, brukspatronessan bägge händerna m o t den unga flickan.
» Nå, där är h o n ju, det kära barnet, » ljöd det nästan som ur en mun.
» Nå, lilla tant o c h farbror, är jag bra så här för den stora entrén i världslifvet, » ljöd det klin- gande o c h friskt, i det h o n graciöst vände sig ett par hvarf omkring.
Och h o n var också förtjusande, där h o n stod i den rika belysningen, smärt o c h smidig, m e d det välformade, mörklockiga hufvudet mjukt till- bakakastadt, m e d ögonen glänsande af skälmak- tig glädje o c h ett otvunget leende kring den väl- formade munnen.
Den lätta, eleganta baldräk- ten af rosa surah m e d öfverklädning af hvit tyll m e d rosettgarnityr gjorde sitt till att höja beha- get h o s den välformade gestalten.
En doftande tearos i håret utgjorde för öfrigt Elias hela pryd- nad.
» Ja, visst är du bra, m i n lilla flicka, » log bruks- patronessan, » du får lof att låta baron Guldkrona dansa första valsen m e d dig. » » Hvarför just han, hellre än någon annan, lilla tant. » » Det har du rätt i, m i n lilla Ella, dansa du.
.
.
dansa m e d h v e m du vill, dansa för dansens skull; det gör man v i d dina år, » ropade brukspatronen muntert.
» Det ämnar jag också, kära tant o c h farbror, och hvarken första eller någon annan dans lof- var jag bort på förhand. » Ella gjorde en paus o c h log något egendom- ligt, i det att en skälmaktig blick spelade under de sänkta ögonlocken öfver till de gamla.
» A h, det var sant, » ropade h o n plötsligt; » före balens början har jag en förfärlig förbry- telse att bekänna för tant o c h farbror. » » H v a d då, kära b a r n?
» Brukspatronens sågo häpna o c h nyfikna ut.
» Jag har — jag har snattat något från er. » » Snattat?
H v a d då m i n lilla Ella? » » Ett af edra bjudningskort till balen. » 1895 » Kära du, hade vi glömt någon af dina flick- bekanta?
O c h du har skickat kort?
.
.
.
Nå, kära barn, det var då för väl! » » Nej, tant lilla, » skrattade Ella, i det h o n slog armarna o m brukspatronessan, » det var ingen af mina flickbekanta, s o m fick kortet.
Det var.
.
.
det var en herre! » » Nå, se det var galant, » utbrast brukspatronen o c h knäppte m e d fingrarne.
» E n herre, » stammade brukspatronessan i hög- sta bestörtning.
» Kära barn, förklara dig.
.
.
h v e m är han, hvad heter han, hvarifrån kom- mer h a n?
» » Från Paris, lilla tant.
.
.
men tyst, jag hör de första gästerna k o m m a.
Inte ett o r d nu mera, ni ska ' sedan få veta allt, allt.
Tag blott vän- ligt e m o t h o n o m, lilla älskvärda tant o c h far- bror, » o c h m e d en slängkyss skyndade Ella m o t de inre rummen.
Brukspatronessan o c h brukspatronen sågo gan- ska komiska ut, där de stodo midt e m o t hvar- andra.
» Kära Anders, hvad ska ' man tro o m den här historien?
! » » Precis s o m jag sa ' förut, g u m m a n min.
En bra o c h vacker flicka får alltid en man, o c h var dét för Elias skull du ställt till den här balen, så tror jag du brännt dina kol förgäfves. » Brukspatronessan fick icke tid att yttra sig vi- dare, ty dörrarna slogos u p p o c h aftonens gäster inottogos, allt efter s o m de anlände, på det för- bindligaste af värdfolket o c h af Ella, s o m skyn- dat till deras sida.
E n del bland gästerna voro gamla bekanta från bergslagsbygden, hvilka på senare åren bosatt sig i hufvudstaden eller ock- så tillfälligtvis vistades uppe i o c h för säsongens nöjen.
A n d r a åter voro nyförvärfvade bekant- skaper efter brukspatronens uppflyttning till Stockholm, däribland icke så få unga militärer o c h ämbetsmän m e d både rang o c h förmögen- het, o c h slutligen, det bästa till sist, en hel krans af unga danslystna tärnor i rika o c h luftiga toa- letter.
Hälsningar o c h teet v o r o snart undanstökade o c h ute från salen ljödo redan preludierna till dansen.
Ella stod helt nära sin tant o c h far- bror i gladt samspråk m e d några gäster, då dör- ren till salongen åter öppnades o c h en n y man- lig gäst trädde in.
Ella märkte h o n o m genast, och en svag, vacker rodnad flög öfver hennes kinder, på samma gång s o m ö g o n e n hälsade o c h liksom kallade h o n o m.
H a n hade också genast sett henne o c h hans blickar fingo ett vackert o c h gladt uttryck, under det han m e d långsam- ma, m e n fasta steg närmade sig gruppen, där h o n stod.
Ella gaf biukspatronessan o c h bruks- patronen ett sakta tecken, o c h de vände sig, ef- ter en skalkaktig blick af Ella, m o t den unge mannen, hvilken nu hunnit fram och gjorde en på samma gång elegant o c h vördnadsfull bug- ning för de gamla o c h en hälft frågande åt Ella.
» Det är väl bäst att jag sköter o m presenta- tionen, » smålog Ella.
» Jag får för m i n vördade tant o c h farbror presentera bergsingeniör Richard Malm, hvars bekantskap jag hade nöjet göra i pensionatet i Paris.
H r Malm har för öfrigt vistats i Belgien o c h Tyskland i o c h för studier vid därvarande bergverk. » » M y c k e t välkommen, » stammade brukspatro- nessan o c h såg smått häpen p å d e n höga, kraf- tige unge mannen m e d de goda, leende ögonen.
(Forts.) Innehållsförteckning-.
Frida Lindholm; af Amanda Leffler.
(Med porträtt.)
— Höstkväll; poem af Daniel Fallström.
— Barn och mörk- rädsla; af Emy.
— - På min dotterdotters ålderdom; af Claes Lundin.
I.
— Bara en liten historia; från engelskan för Idun.
— Det skönas betydelse; en serie uppsatser för Idun, bearbetade efter utländsk källa af H. F. I I: Det sköna i naturen.
— En lycklig kvinna; af Ilse Franke.
— Barndomsminnet; poem af Fanny Chrysander.
— Ur notis- boken.
— Teater och musik.
— » Ett passande parti "; skiss af Adolf Hellander.
— Tidsfördrif.
Gissad är och jag förstår, Att j a g punkt bör sätta.
xQsforanf.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Rik och fattig, hög o c h låg, Visst en hvar mig äger, Ingen någonsin mig såg, Sannt är hvad jag säger; Mycket ondt jag hindra bör, Om man mig vill lyda Och ge varningen gehör, Men nu må ni tyda Småord, som jag bjuda kan, Lätta visst att finna.
Namn i bibelen på man, Äfven ett på kvinna.
Maskulin i höga nord.
Hvad man kan förtära Helt visst därtill enkom gjord.
Lämplig ting förära På en fest o c h hedersdag.
Fågelnamn du minnes P å en af det mindre slag.
Uttryck, s o m visst finnes Uti broderlandet än.
Hur kan fågeln blifva, Om du vårdar dig o m den?
Svårt helt visst att skrifva För en yster liten pilt, Som med skämt och lekar Åt mig afsedd tid förspillt.
Hvad mot höjden pekar, Hvarthän än din farkost går.
Hvad ej trädet saknar, Hvarken sommar, vinter, vär.
Nu mitt hela vaknar, Längre trötta ej jag får, Logogryfen lätta 44 44 Tjugu inkapslade geogra- fiska n a m n.
Prisuppgiften i n:r 32 44 Blef du trött?
R o s a talar med 44 — att af de i en svensk stads namn ingående bokstäfverna bilda tvätterskan Dina.
Vi ensamma åto gåsen.
Köp ingen ko.
Realismen 44 ord, alla begynnande på samma bokstaf, allt enligt regler, som i nämnda numret närmare angåfvos — har föranledt rätt lifligt demoraliserar mannen.
Har Ling 44 det deltagande: 225 täflingsskrifter ingingo inom den utsatta tiden.
en minnesvård?
Fan öfver dörren ej En del af de täflande, s o m nått betydliga slutsummor på må målas.
När blef resan beramad?
44 de funna orden, har emellertid på olika vis förbrutit sig mot de Agas Karin af sin far?
Vik aldrig 44 regler, prisnämnden ansett sig böra följa; särskildt förekommo af från sanning.
Posten k o m rik på bref, far och mor se glada ut.
Tro- 44 massor af konstlade och osvenska ord och sammansättningar, hvilka ej kunnat gillas.
Häraf har vid granskningen stor » ordspillan » gen sin Ester kom han åter likadan 44 uppstått, s o m ödesdigert inverkat på slutresultaten.
alldeles s o m då han for.
44 Efter samvetsgrannaste öfvervägande af de olika listornas Runa.
har prisutdelningen — mot hvilken ingen appell gifoes 44 förtjänster — utfallit på följande v i s: 44 Första pris, 15 kr.
: Louise Munthe, Stockholm.
44 Andra pris, 10 kr.
: Jenny Hallin, Visby.
44 Lösningar.
Tredje pris, 5 kr.
: Emma Tellander, Lund.
44 Fjärde till nionde pris, pärmar till en årgång af Idun: Maria Logogryfen: Blåklint; nål, ni, bål, kil, 44 Jungquist, Norrköping; Jenny Sandler, Upsala; Hilda Palmgren, kli, ål, bi, blink, båk, lånt.
(Att blåklinten vid hufvudordets beskrif- ning tillagts den betydelse, som vårt för- 44 Stockholm; Ebba Collin, Norrköping, L. Karlson, Horn, Ströms- nämsta » blomsterspråk » (af Wilhelmina) Stockholm.
tillerkänner honom, hoppas vi att en hvar 44 h o l m; L.
E. Lundberg, af Iduns läsarinnor genast fattar.)
Tionde till femtonde pris, pärmar till en årgång af Iduns 44 Palindromcharaden: Morot.
romanbibliotek: Anna Brandt, Enköping; Helga Gottliebeson, Gar- Triangelaritmogryfen: 1) Husar, 2) Ural, 44 penberg; Ebba Ljungberg, Hageby, Skenninge; Hilda Carlson, 3) sal, 4) al, 5) r.
44 Brandelius, L ä n g j u m; Anna Lindblad, Loftahammar &amp; Äskedal; f. Kvadratpalindromen: 44 Hulda Ericson, Norrköping.
O R E N R E D O 44 Pristagarinnorna behagade nu i och för prisens öfversän- E D E R 44 dande meddela sig med redaktionen.
De, som förvärfvat pärm- N O R A pris, torde uppgifva, om de önska pärmar till 1894 års årgång af Ifyllningsgåtan: 1) Ananas, 2) Panama, 3) 44 Idun eller romanbiblioteket, eller — o m de möjligen redan ha dy- Ahabah, 4) Malaga, 5) Ararat, 6) Sahara.
44 lika pärmar — huruvida de föredraga att få till nu pågående år- Prokopen: Kris 44 kan icke befatta sig med att returnera till täf- 44 lingen Redaktionen ingångna manuskript, utan äro dessa redan makulerade.
44 il Klorfritt!
ISäljes i | -, | - och J-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Runa.
PICOTS TVÄTTPULVER Öfvertr&amp;flar alla andra » Lessive Phénix » tvättmedel!
Praktiskt I Billigt!
25 guldmedaljer [Representant för Sverige: C a r l ' Talrika ombud K.
M a t t o n, Stoekholm i landsorten.
fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr fr
