# ID: svediakorp-per1047
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,375
# sentences: 656
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 43 (410) Fredagen den 25 oktober 1895.
Byrå: Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
5: — Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. Allm.
telef.
6147. lduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modet., mänadsuppl.
»: - &gt;: — Prenumeration sker å alla post- Barngarderoben » !J: — anstalter i riket.
Redaktör och FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffast säkrast kl. 2 — 8.
Redaktionssekr.
: Nordli.ng.
Utgifningstld: b varje helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (Iösnrr endast för kompletteringar.)
8:de årg.
A n n o n s p r i s .- 85 öre pr nonpareilierad.
För ^Platssökande » o. » Lediga platser 25 öre för h varje påbörjad t tiotal stafv Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad Vilhelmina af Tibell.
n solig septemberdag under innevarande host stod general af Tibells familjegraf på A d o l f Fredriks kyrkogård i hufvudstaden öppen Q för att émottaga en ättling af den b e r ö m d e hjälten i Napoleon I:stes armé, nämligen hans äldsta dotter, fröken Vilhelmina af Tibell, som vid 80 års ålder samlats till sina fäder.
E n liten flock af vänner till henne o c h den en gång så blomstrande familjen strödde höstens sista rosor på kullen, i tacksam hågkomst af en nu afslutad, gagnande lifsgärning.
Hennes lefnadssaga, huru enkel i sig själf, torde icke sakna sitt intresse äfven för en vid- sträcktare krets.
Villielmina af Tibell, dotter af presidenten i krigskollegium, general af Tibell o c h hans maka i första giftet, Caroline Mari- anne de Ferrand, var född på l l ö n n i n g e egendom i Salems för- samling den 23 juni 1814.
D å Idun för något år sedan meddelade porträtt och lefnads- teckning af hennes yngre syster, författarinnan Charlotte af Ti- b e l l, * förekom däri o c k åtskil- ligt om fadern, en gunstling så väl hos Frankrikes förste kej- sare, som hos Sveriges hjälte- konung, K a r l X I V Johan.
V i vilja därför icke här ingå på de närmare detaljerna af hans skiftesrika lif, utan i stället dröja några ögonblick vid min- net af hans första maka, mo- dem till Vilhelmina.
Hennes vagga stod i det na- tursköna Elsas, där hon upp- växte i sorglös ro på ett större gods, tillhörigt hennes föräldrar, och föga anande de stormar, som i en senare tid skulle sköfla * Idilli n:o 22 för 1894. hennes lycka.
Fadern, en af de rikaste jorddrottar i Elsass, var öfverste i franska hären, hans tvänne söner voro också officerare samt anställda vid L u d v i g den X V I hof.
D å ryktet om revolutio- nens våldsdåd nådde det lyckliga hemmet i Elsass, begaf sig fadern — modern var redan d ö d — åtföljd af sin då 16-åriga dotter, båda förklädda till bondfolk o c h med penningarne insydda i lifbältena, till Paris för att söka reda på sö nerna; dessa funno de dock aldrig.
D e hade båda offrat lifvet för sin konung vid för- svaret af Tuillerierna, då pö- beln den 10 juni 1792 inträngde dit.
Tillståndet i den franska hufvudstaden var vid denna tid det bedröfligaste man kan tänka sig; strömmar af blod hade re- dan börjat flyta o c h Marianne de Ferrand kunde aldrig utan rysning tala o m de gräsligheter, hvartill hon varit vittne.
Fa- dern öfverlefde c j länge allt detta, o c h efter hans död upp- togs den unga flickan i en främmande familj.
Faderns gods konfiskerades o c h hon återsåg aldrig hemmet i Elsass.
Emel- lertid sammanträffade hon efter några år med den unge ståtlige svensken Tibell, som med ut- märkelse deltagit i Napoleons segrar på Lombardiets slagfält o c h därunder i mången blodig drabbning vunnit hjälteära.
D e n sköna, intelligenta fransyskan gjorde på honom det lifligaste intryck, o c h inom kort voro de förlofvade samt firade hösten 1799 sitt bröllop i Italien.
Frö- ken Vilhelmina af Tibell skrif- ver härom i sina anteckningar: » Då min m o r efter många hän- delserika dagar blef gift med min far, tycktes allt lofva godt o c h
IDUN 338 1895 T r ä g e t arbete och sist en trogen bön Göra dagen glad och göra k v ä l l n så skön.
J. en af hennes fars vänner, general Brossier, ytt- rade förhoppningsfullt till h e n n e: » Ser ni, min fru, efter oväder låter Gud åter solen skina. » H o n fick dock icke glädja sig åt ett stilla hem- lif, ty u n d k o m m e n revolutionens fasor, fick h o n nu på nära håll se krigets ohyggligheter.
Napo- leon tillät nämligen, att de af hans officerare s o m önskade det, finge medföra sina hustrur, hvilka då fingo uppehålla sig helt nära slagfälten.
På grund af denna tillåtelse åtföljdes Tibell af sin unga maka.
Då kanonernas dån började höras på afstånd, samlade sig kvinnorna för att m e d bäfvande hjärtan anropa G u d för sina älskades lif.
V i d ett af dessa tillfällen begärde min m o r af den utställda förposten att få intränga några steg öfver skyttelinien, men fick till svar att så- dant vore strängt förbjudet o c h dessutom myc- ket farligt.
H o n tryckte ett guldmynt i handen på soldaten o c h penningen hade äfven här sin vanliga verkan att öppna väg.
H o n hann dock ej långt, förrän h o n hörde ett egendomligt ljud öfver sitt hufvud o c h en kula slog ned i när- heten af henne.
H o n drog sig genast tillbaka, m e n skyndade i stället framåt den väg, hvarpå man väntade att de sårade skulle föras tillbaka till lägret.
Det dröjde länge, innan h o n mötte någon.
Slutligen k o m en ambulansvagn.
Min m o r frågade, o m Tibell fanns där.
» Nej, » ljöd svaret.
Lugnad fortsatte h o n sin gång, uppre- pande till hvarje n y vagn s o m h o n mötte samma oroliga fråga.
H o n ämnade just begifva sig på hemväg, då ännu en vagn k o m rullande.
På sin fråga fick h o n denna gång ett kort » ja » till svar.
Bäfvande skyndade h o n n u till lägret o c h min far omtalade mången gång för oss barn, den ömhet, hvarmed h o n vårdade h o n o m.
» Efter ännu ett par år i fransk krigstjänst återkallades Tibell af Gustaf I V A d o l f till fäderneslandet o c h det gällde nu för hans unga maka att för alltid taga afsked af Frankrike och följa sin man till den kalla norden.
Den- na kunde väl aldrig ersätta henne det land hon lämnat, d o c k fann hon sig väl äfven i de nya förhållandena.
» G u d finnes öfverallt, » tänkte hon, » o c h böcker finnas i alla Europas länder. » B ö c k e r utgjorde nämligen ett lifs- behof för henne.
M e n det var ej den lättare skönlitteraturen, som upptog hennes lediga stun- der o c h sömnlösa nätter, utan olika länders store författare på skilda områden.
Lifvets allvar hade utvecklat hennes smak o c h o m - döme o c h verkat hos henne en mognad, sådan man sällan finner hos kvinnor i allmänhet.
H o n hade rest i många af Europas länder, sett m y c k e t af världen o c h genom sina solida kunskaper o c h sitt goda hufvud dragit nytta af hvad hon hört o c h sett.
Vi fortsätta utdragen ur dotterns anteck- ningar: » Första tiden i Sverige förgick i lugn o c h still- het, m e n småningom visade det sig, att min far hade flere afundsmän o c h förföljare, hvilka till- ställde mångfaldiga politiska trakasserier för ho- n o m.
Min mor, som uppriktigt älskade h o n o m, led äfven mycket häraf o c h uppbjöd all sin för- måga att skingra hans bekymmer, då han föll i onåd på högsta ort o c h förlorade sina ämbeten i statens tjänst, ehuru han visste sig hafva ve- lat våga lif o c h b l o d för sitt fädernesland o c h sin konung.
Min m o r älskade landtlifvet o c h föreslog min far att flytta från hufvudstaden.
De köpte Eönninge gård o c h m e d glädje steg hon öfver tröskeln till den sekelgamla byggnin- gen, icke anande att där väntade h e n n e den hår- daste af alla pröfningar.
Den onåd, hvari min far fallit vid hofvet, jämte ekonomiska bekym- m e r bidrog troligen att småningom draga hans kärlek från h e m m e t o c h familjen, tills det slut- ligen gick därhän att han följde Napoleons ex- empel o c h sökte skilsmässa från sin trogna maka, som var h o n o m af själ o c h hjärta tillgifven.
Mina föräldrar blefvo lagligt skilda 1816, o c h Nybom.
1819 ingick min far nytt äktenskap.
Min m o r b o d d e sedan alltjämt på landet, dels på Uttringe, dels på Eönninge.
Där arbetade hon träget m e d sitt jordbruk o c h sitt hushåll, ehuru hon i början hade svårt att göra sig förstådd af landtfolket g e n o m sin bri- stande vana vid svenska språket.
Denna svå- righet öfvervann hon dock snart, då h o n ej hade någon, m e d hvilken hon kunde tala sitt moders- mål, o c h ehuru påkostande detta i ett afseende var för henne, var det i ett annat så m y c k e t nyttigare.
Gud välsignade min mors arbete o c h mödor, så att egendomen under hennes vård mycket förbättrades, hennes ensamma lif för- ljufvades o c k g e n o m tvänne barns innerliga kär- lek o c h tillgifvenhet. » V i hafva kanhända ägnat allt för stort ut- rymme åt moderns historia då j u närmaste föremålet för denna uppsats är dottern, men för att förstå denna senare dess bättre, torde den förras bild behöfva framhållas.
D e n lilla Vilhelmina fäste sig tidigt med den ömmaste hängifvenhet vid sin m o r, för hvilken hon på ett alldeles särskildt sätt blef en liten trösta- rinna i sorgen o c h ensamheten.
Sina barnaår tillbragte hon i det landtliga hemmet under ledning af m o d e r n o c h enskilda lärarinnor.
Moderns smak för läsning fortplantade sig ti- digt på dottern, hvilken redan som helt liten gärna sysslade m e d böcker.
Såsom äldre åt- njöt hon äfven undervisning af skickliga lära- re i hufvudstaden samt tillbragte såsom upp- vuxen en vinter i ett finare stockholms- h e m, för att såsom det hette, » föras ut i världen ».
L i f vet i stora världen behagade dock föga den mera allvarligt anlagda landt- flickan, van som hon var vid arbete o c h för- sakelse.
M e d glädje lämnade hon o c k stor- stadens nöjen för att v i d moderns sida fort- sätta det sträfsamma lifvet på Rönninge.
M e d flit och ihärdighet ägnade sig nu båda åt går- dens förbättring, medan den i öfverflöd upp- födda slottsfröken från Elsass, som sedermera g e n o m sin skönhet lyst i den franska hufvud- stadens förnämsta kretsar, numera själf följde arbetet på åker o c h äng och tillsåg att allt gick såsom det borde.
Uppfostrad i en så- dan skola lärde sig o c h dottern att högt skatta det produktiva arbetet, under det böckerna för båda medförde den välbehöfliga v e d e r k v i c k e l - sen.
D e t stilla, indragna lifvet fortgick så- lunda under några år, tills plötsligt en våld- sam feber utbröt i hemmet o c h skördade först ende sonen, den unge löjtnanten vid lifgardet, Napoleon af Tibell, o c h några dagar senare äfven hans moder, den verksamma hnsfrun på gården, våren 1842.
D e n efterlefvande dottern stod där ensam med sin sorg.
Fadern hade dött tio är förut och halfsystern, den enda närmare släkting hon hade, vistades alltjämt hos sin moder.
M e n Vilhelmina Tibell hade icke förgäfves lärt att på nära håll känna arbetets välsignelse o c h hvilken hjälp m o t sorg o c h misströstan som ligger däri.
I stället för att öfverlämna sig åt dystra grubblerier, tog hon med kraft o c h beslutsamhet upp det af modern påbegynta verket.
Egendomen, s o m nu genom arf till- fallit henne, var ännu behäftad m e d icke obe- tydlig skuld, liksom jordbruket behöfde höjas o c h förbättras.
O c h detta gaf den unga kvin- nan mycket att tänka på.
Hennes mål blef att sätta gården, i godt skick samt att förbättra ställningen för dess underhafvande.
O c h härpå arbetade hon outtröttligt år från år.
Byggna- derna reparerades eller ombyggdes, träd plan- terades, diken gräfdes, vägar anlades o c h nya fält uppodlades.
Ä f v e n betydliga sjösänkningar företogos till jordens förbättrande.
Järnvägen mellan Stockholm o c h Södertelge går nu tätt förbi Rönninge, med station helt nära intill gården.
Medan denna väg först utstakades o c h sedan byggdes, var det lif v i d den gamla herrgården.
I fröken Tibells an- teckningar heter det: » H ä r samlades så väl hederligt folk som frigifna förbrytare, unga män o c h arbetsföra gubbar, snyggt klädda per- soner o c h ruskiga figurer, höljda i trasor.
J a g vill d o c k gifva dem alla det vitsordet, att un- der deras vistelse på mina ägor icke det allra- minsta blef bortstulet, ja, icke ens en härfva garn som låg ute till blekning.
E j heller gjorde de något förfång, utan voro tjänstaktiga o c h höfliga. » I c k e från alla håll ha våra järn- vägsarbetare fått ett sådant vittnesbörd.
Vidare skrifver h o n: Hösten 1860 var järn- vägen mellan Stockholm o c h Södertelge färdig o c h invigdes af konung K a r l X V.
Under ar- betets fortskridande hade j a g också tillfälle att göra bekantskap m e d det storartade före- tagets illustre styresman, baron E r i c s o n.
» Såsom en hvila från det praktiska arbetet sysselsatte sig fröken Tibell företrädesvis med sina kära böcker o c h följde gärna med dagens brännande frågor, de sociala o c h politiska.
Själf skref hon o c k ett o c h annat.
Bland hvad som häraf k o m m i t till trycket vilja vi i första rummet nämna en ganska intressant b o k med titel: » Beskrifning öfver Uttringe och Rönninge från 1480 till 1870 ».
Häri med- delade hon en historik öfver alla kända ägare till de båda egendomar, som genom arf till- fallit henne.
I raden af dessa ägare står äfven konung Gustaf Erikson W a s a o c h efter h o n o m flere kungliga personer, som blifvit in- nehafvare af de s. k.
» Gustavianska arfve- godsen ».
I samma b o k omtalas ock alla för- ändringar, som gårdarne undergått, o c h särskildt alla förbättringar, som blifvit vidtagna å d e m.
Detta arbete, det första i sitt slag, har vun- nit stort erkännande af åtskilliga innehafvare af större gods samt manat till efterföljd.
E n varm vän af fosterlandet o c h dess hi- storiska minnen, utgaf fröken Tibell på 1880- talet en annan b o k kallad: » Fosterländska an- teckningar ».
Sitt intresse för våra historiska minnen visade hon äfven genom åtskilliga gåf- vor till Nordiska museet o c h ett varmt delta- gande för d:r Hazelii sträfvan för detta, hvar- för o c k en präktig krans med band i de sven- ska färgerna nedlades af h o n o m på hennes graf.
Under ett så mångsidigt o c h träget arbete blef naturligtvis ej mycken tid öfrig för säll- skapslif eller förströelser i vanlig mening.
H o n sökte ej heller sådana, men kunde hon hjälpa eller tjäna någon, var det hennes glädje.
Sedan hon i den s. k.
» R ö n n i n g e b o k e n » tämligen omständigt redogjort för sina företag på gården, tillägger hon följande: » Oaktadt jag skyndat med alla dessa arbeten för att något hinna njuta af mödans lön, har likväl åldern hunnit mig o c h försvagat håg och kraf- ter.
Sorgen öfver förlusten af min moder o c h min ende broder började redan vid tjugusju års ålder bleka mitt hår, o c h nu ha b e k y m m e r
!
DU N 1895 och omsorger under denna långa hållet gifvit det drifvans färg.
skan är icke satt här i världen overksam, utan för att, hvar o c h vara nyttig. » tid helt o c h Men männi- för att vara en i sin mån, Den under sin krafts dagar så verksamma kvinnan led under sina sista lefnadsår af stor kroppslig svaghet, hvarunder hon med dotterlig kärlek vårdades af en yngre vän, som mer än trettio år stått hjälpande o c h stödjande v i d hennes sida.
Fröken Vilhelmina af Tibell afled den 28 augusti på R ö n n i n g e, det h e m, där hon först skådat dagens ljus o c h där h o n sedan tillbragt hela sin åttioåriga lefnad.
D å hennes moder strax efter sin ankomst till Sverige skulle pre- senteras för svenska drottningen, införskrefs ett dyrbart hvitt sidentyg från Frankrike, hvari den sköna, unga frun skulle visa sig vid hof- vet, men samtidigt inträffade någon kungssorg, som gjorde att presentationen måste försiggå i krusflor.
D e n hvita sidenklädningen blef al- drig sydd, utan tyget låg kvar i fröken Vil- helminas gömmor vid hennes d ö d o c h begag- nades nu till hennes sista högtidsdräkt.
Välsignelse öfver den ädla kvinnans minne!
L.
Hvad vore det oärdt ...?
PURPUR MED OCH OCH SIDEN YPPIGHET LJUS I KRISTALLER MED STRÅLANDE HVAD VORE DET VÄRDT, EJ STÄDSE ~ÖM DIG VÄRLDEN OCH RÄKNADE OM LYCKAN OM ÄRAD SÄG, OM " OCH DEN VÄNNERNA HVAD SOM JIVAD %N ENDA TÄNDE FOR OCH DIG UTI VÄNSKAP VORO TROHET HLICK?
ALLT VIS, VORE: HVAD LIFALLET NAMN HBLLE VÄRDT, KÄRT?
TUSENDE HRÖST FLAMMA, TILL LEFNADENS HÖST DESAMMA: OM DEN ENDA EJ MED SÄLLHETENS VORE DITT JORDELIF, I SITT BIFALL, SITT PRIS SIN VORE DET VÄRDT, SOM DU GICK DU DITT KRÖNTE DIN PANNA VÅG, DÄR HULDT PÅ VORE SMICKRET, KORT SOM TIDSFLODEN HÄR O, HVAD VORE DET VÄL SJÄL AF DIN SJÄL?
S å d d och skörd.
naturens rike gäller s å s o m l a g: hvar v ä x t b ä r f r ö o c h f r u k t efter s i n e g e n Det vore därför orimligt, o m m a n v i d art. s å d d af ett s l a g b e g ä r d e s k ö r d af ett an- n a t, eller, d ä r m a n alls ICKE sått, f ö r v å n a - des ö f v e r att f i n n a m a r k e n ö d e eller kan- s k e full m e d o g r ä s.
I människolifvet däremot går m a n ofta t i l l v ä g a p å j u s t d e t t a n a t u r s t r i d i g a sätt, ehuru s a m m a lag gäller där l i k s o m på det andra området.
H ä r m å ej t a l a s o m d e alltför o f t a före- k o m m a n d e fall, d å p e r s o n e r k l a n d r a s o c h d ö - m a s, d ä r f ö r att d e g ö r a e n s a k olika m o t h v a d d e n k l a n d r a n d e ställt u p p s å s o m n o r m för s i g o c h sitt g ö r a n d e eller l å t a n d e, o c h d e t t a f a s t ä n d e t e n a k a n v a r a l i k a så g o d t s o m d e t a n d r a, s e d t från f ö r d o m s f r i s t å n d - punkt.
N e j, l å t o m oss blott granska det d ö m a n d e, s o m s y n e s h a f v a sitt berätti- gande.
T a g e r m a n n å g o n s i n förutsättnin- garna m e d i räkningen: uppfostran, tem- perament, lefnadsförhållanden?
Frågar m a n sig n å g o n s i n, h u r u e n s n ä s t a b l i f v i t s å d a n: g o d eller d å l i g?
H u r u m y c k e t däri är hans s k u l d eller f ö r t j ä n s t?
Hans uppfostran i h e m m e t; n a t u r a n l a g, ä r f d a af f ö r f ä d e r; k a m - r a t e r o c h ett f ö r frestelser u t s a t t lif, h u r u stor del hafva de i h u r u d a n han b l i f v i t?
D e t finnes n å g r a o r d i d e n n a sak, h v i l k a b o r d e p r ä n t a s i g y l l e n e skrift s å s o m rätte- snöre för hvarje människas o m d ö m e: » D ö m ej strax den vilseförda, ' Stolte broder, m e d förakt; Icke vägde DU den börda Odet på hans skuldra lagt; Icke tålde DU de strider, Som han stridde för sin d y g d; Icke VET DU hvad han lider A f sin ånger, af sin blygd! » TAK DE STORE, DIG GYNNADE HELIGA OSVIKLIG ILAND DEN ÄLSKADE, SIG IRUNNC?
CHARLOTTE LINDHOLM.
SLÖTE, KÄRLCKSVARM DIG SKÄNKTE FÖRHUNDE BLOTT FÖR DIG LIF OCH DESS MÅL — OMGÖTC: OM I PRAKT EN ^DITT DITT HJÄRTA SOM GEMAK SIG SIRADE DIG FÖLJDE DIG DEN I DIG FRÅN GLANS OCH UPPHÖJD HVAD ICKE I GYLLNE KRING MED G j o r d e m a n s i g d e s s a f r å g o r p å allvar, skulle d o m e n för visso blifva a n n o r l u n d a ä n n u är fallet.
S.
• M EJ ETT ANNAT, FÖRUTAN Under det fröken Tibcll år från år för- bättrade sina underhafvandes ställning o c h af- betalte å gårdens skuld, hade hon för egen del högst små behof o c h bar i hela sitt uppträ- dande prägel af m y c k e n enkelhet, o c h när hon så en dag intagit sista inteckningen å egen- domen, kände hon sig först verkligt kunna disponera öfver den.
O c h när hennes testa- mente nyligen öppnades, befanns det, att h o n, utom flere legater af mera enskild art, done- rat till Stockholms sjukhem 20,000 kr.
o c h en lika stor, om icke större summa till DROTTNING- HUSET.
Denna anspråkslösa inrättning för fat- tiga, ålderstigna kvinnor var för henne sär- skildt behjärtansvärd och icke minst därför, att den af en nyare tid synts m y c k e t förgäten.
^ OM 839 FANNS, ' KRANS?
DET ÄR?
SVUNNE, — Och l i k a s å d e t t a: » a t t veta allt, d e t är att allt f ö r l å t a »; s a m t till sist d e s s a o r d af e n ä n d å h ö g r e a u k t o r i t e t: » D o m e n i c k e, så värden I icke dömde. » Detta o m d o m e n m a n och m a n emellan.
Men ä f v e n i flere fall t y c k e s m a n g ö r a sig s k y l d i g till d e t t a f ö r b i s e e n d e af s å d d och s k ö r d, s ö k a s k u l d e n o c h u t s l u n g a an- klagelsen, där m a n icke b o r d e.
S å fälles t. e x.
d o m e n ö f v e r v å r t i d s u n g d o m, h u r u den l å t e r s i g k r i n g f ö r a s af hvarjehanda villomeningar.
D e t t a k a n j u till e n d e l v a r a s a n t, m e n h v a d är orsaken till d e t t a?
Och h v a d göra d e, s o m f ö r s t å o c h k u n n a råda b o t för detta o c h dylika missförhål- landen?
U n g d o m e n är f r å g v i s, k o m m e r m e d b r u - s a n d e l e f n a d s l u s t f ö r att få t a g a d e l i d e n s t r i d, s o m p å g å t t (o c h bör p å g å), s e d a n m e d - vetandet o m lögn o c h sanning k o m m i t i världen.
Huru o c h af blifva hvilka?
nu dessa frågor besvarade Ä r o fader o c h m o d e r de, som taga de n y m o r n a d e själarne o m h a n d?
G ö r a d e s i g m ö d a n att själfva l e f v a e t t ut- v e c k l i n g e n s lif, så att d e kunna f ö r s t å o c h följa m e d sina barn i deras intressen o c h s t r ä f v a n d e n?
E l l e r b l i f v a d e så s m å n i n g o m eller k a n s k e r e d a n från b ö r j a n f r ä m m a n d e därför?
H u r u k u n n a d e d å begära att få hafva något ord m e d?
I c k e är d e t r ä t t a sättet, h v a r k e n m e d s m å eller stora, att h e l t k a t e g o r i s k t f ö r k l a r a: d u b ö r ej t ä n k a p å d e t t a, ej f r å g a d ä r o m.
S ä k e r t ä r: sva- r e t s ö k a d e n o g o c h finna o c k s å, f a s t ä n då k a n s k e ej d e t m a n s k u l l e ö n s k a eller a n s e vara det rätta o c h bästa.
S e d a n d e v ä l e n g å n g b l i f v i t fria från h e m m e t s t y g e l o c h d e n ä r m a s t e s auktori- tet, s e n får m a n ej f ö r u n d r a s i g ö f v e r o m den u n g e fålen löper åstad, ibland i sken, t y m a n får b e s i n n a, att ä n n u h a r ej erfa- r e n h e t e n hunnit l ä g g a sin h ä m s k o p å d e t d å d l y s t n a u n g d o m s m o d e t, s o m t y c k e r sig v i l j a o c h k u n n a allt, b l o t t i c k e v ä n t a.
Bed den unga, svällande vårbäcken, s o m b r y t e r b a n d o c h b o j o r, s t a n n a i sitt l o p p, o m d e n k a n.
I n g e n f ö r s ö k e r d e t.
M a n ser b l o t t till att d e n ej i sin f r a m f a r t m å t a g a med m e r a än sig b ö r, o c h därför hindrar m a n d e n ej o c h l å t e r i s e n t o r n a u p p s i g h i m m e l s h ö g t, u t a n l e d e r fåran o c h m a k a r hällre p å, så att d e t b l i r a f l o p p o c h allt får g å sin n a t u r l i g a g å n g.
H v a r t i d h a r sin m i s s i o n o c h s i n a sträf- v a n d e n, m e n d e t s t o r a f e l e t af d e ä l d r e, d e s o m r e d a n b o r d e h a f v a e r f a r e n h e t att s t ö d a s i g på, är, att d e h a f v a g l ö m t s i n a e g n a u n g d o m s k ä n s l o r o c h n u b e g ä r a af d e u n g a det, s o m blott en senare tid o c h en u n d e r lifvets g å n g f ö r v ä r f v a d erfarenhet kunna gifva.
Man får ej g l ö m m a, att i n g e n k a n g ö r a e n a n n a n s e r f a r e n h e t till sin e g e n, u t a n h v a r o c h e n m å s t e g e n o m g å k r i s e n af att v ä l j a, a n n a r s b l e f v e d e ej fria s j ä l f s t ä n d i g a väsen.
Men hafva nu h e m m e n, fader o c h moder, eller d e, s o m haft s i g d e u n g a a n f ö r t r o d d a, lärare o c h u p p f o s t r a r e eller d e, s o m eljes h a f v a o r d e t i sin m a k t, s ö k t att finna o c h vinna deras förtroende?
Göras h e m m e n v e r k l i g e n till v ä r d i g a p l a n t s k o l o r f ö r bar- n e n?
Ar d e t f a d e r s o c h m o d e r s f ö r n ä m s t a s t r ä f v a n att g ö r a d e t så v a r m t o c h g o d t, g l a d t o c h lärorikt, att d e t af d e u n g a b e - t r a k t a s s o m d e n b ä s t a h a m n e n, d ä r d e känna, att d e ä r o h e m m a, o c h d ä r f ö r s t å n d i g, u p p - lyst kärlek stöder o c h h ä g n a r?
Se m e d v a k n a, ö p p n a ö g o n o m k r i n g d i g, d u s o m frågar, o c h se f ö r s t o c h f r ä m s t p å dig själf!
» D e n, s o m sår v i n d, s k ö r d a r s t o r m » sä- g e r ett g a m m a l t o r d s p r å k.
Detta m å hvar o c h e n b e t ä n k a, s o m t y c k e r s i g se ett l y t e eller m i s s f ö r h å l l a n d e o m k r i n g sig, I stället för att f a s a o c h b e s k ä r m a s i g d ä r ö f v e r m å m a n t ä n k a efter, h u r u m y c k e n d e l i n a n själf o c h e n s e g n a å t g ö r a n d e n haft uti att framkalla j u s t detta, s o m m a n n u fördö- m e r, o c h m å h v a r o c h e n efter sin s t ö r r e eller m i n d r e f ö r m å g a s ö k a u t s å d e t g o d a sädet.
EN I d i a a s med MODER.
jia.lnu.naMaer den högeligen intressanta och rikt illustrerade artikeln » HEMMET I KONUNGABORGEN » kommer att i bokhandeln kosta 1 krona, men erhålles hos Red.
för 50 öre af de Iduns prenumeranter, som vilja samla abonnenter å detsamma och insända kontant likvid.
IDUN 340 Modeste.
Öfvers.
från franskan för Idun.
Präktiga Modeste!
Jag ser henne ännu gå af o c h an i boden, lif- lig o c h rörlig oaktadt sina femtio år.
H o n lägger i ordning allt, som var framdraget på disken o c h har alltid ögat på dörren för att se, o m det kom- m e r någon kund, o c h i så fall söker h o n gissa sig till, l w a d han vill hafva: brefpapper m e d initialer eller vapen, en portfölj, sigill, portmonnä, någon liten konstsak, en papperspress?
— H o n var nämligen första biträde i en pappershandel vid Palais Royale.
Modeste var ett vackert exempel på trohet i lifvet.
H o n k o m till Maison Florendie på den tid de ännu voro vid passage des Princes.
Det var nu många år sedan.
Dit k o m h o n direkt från klostret, där hon lärt sig litet engelska, hvarför det också stod på bodfönstret: English spöken.
Fader- o c h moderlös s o m h o n var, fäste h o n sig vid sitt husbondfolk, m e n o m möjligt ändå mera vid b o d e n.
H o n ville gärna vara den första på platsen o m morgnarne; det var h o n själf, s o m öppnade luc- korna, o c h s o m m e d damvippan öfverfor de ut- ställda sakerna.
Snart började handeln; den ena dagen var den andra lik i enformighet, men hon fann sig väl, h o n fordrade så litet.
Hela hennes ärelystnad bestod uti att alltid vara lika fin o c h lika oklanderlig, s o m hennes pappersark voro rena o c h väl hållna.
H o n tyckte o m det, s o m var enkelt o c h regelrätt; det bästa hon kunde säga o m en man, var att han var en gentleman.
Det föll henne aldrig in, att man kunde säga mera o m h o n o m; för henne voro männen hvar- ken fula eller vackra — de v o r o genttemen eller e j.
På giftermål tänkte h o n aldrig, icke ens då hennes husbondfolks dotter gifte sig, o c h hon blef vittne till deras kärlek o c h lycka.
Dessutom var hon vid den tidpunkten alltför upptagen af en af de största händelserna i sitt lif: b o d e n s flyttning till Palais Boyal.
Samtidigt k o m ett litet barn till i det nya hushållet; hon gaf det en plats i sitt hjärta, liksom h o n skulle gjort m e d en ny artikel i b o d e n — men någon annan känsla uppväckte det e j.
H o n började blifva en gammal flicka; litet kan- tig o c h stel, o c h i sin enkla, svarta klädning m e d den släta, hvita kragen såg h o n karg och sträng ut.
Nöjen funnos ej till för henne.
Hennes enda förströelse var att o m sommaraftnarne promenera i den lilla trädgården i Palais Royal, m e n h o n aflägsnade sig aldrig långt från b o d e n af rädsla, att kunderna skulle blifva illa betjänade.
Så fort b o d e n var stängd, gick hon upp till sig, o c h innan h o n somnade, gick hon i minnet igenom alla dagens beställningar för att, om h o n glömt någon, göra en knut för den på näsduken.
Så gingo åren utan händelser.
Hennes likgil- tighet för männen hade öfvergått till en viss motvilja, s o m de sista dagarna af året, då alla k o m m o på en gång för att beställa visitkort till nyåret, gaf sig utlopp i en nästan komisk för- trytelse: naturligtvis skjuta alla m e d flit upp sina beställningar till sista stunden, för att vi skola få riktigt svårt att hinna m e d dem.
O m somrarne försökte hennes husbondfolk för- gäfves förmå henne att tillbringa en tid ute på landet hos d e m.
H o n trifdes icke på landet; de många älskande paren skämde bort nöjet för henne.
Då föredrog h o n att o m söndagarne gå i mässan i Saint-Koch o c h att på eftermiddagen promenera i Palais Koyale-trädgården.
Någon gång utsträcktes promenaden till Ohamps-I^lysées, men sällan så långt s o m ända upp till lArc-de- Triomphe.
Huru bestört blef hon också ej därför, då hon en vacker dag vaknade i ett litet rum i anstalten Saint-Périne.
H o n mindes ej m y c k e t af, hvad som tilldragit sig under det sista året.
H o n hade ett förvirradt begrepp o m, att h o n varit m y c k e t sjuk, att hennes husbondfolk varit mycket snälla mot henne, att h o n länge varit konvalescent, o c h att, då h o n slutligen fick k o m m a ned i b o d e n igen, hon omöjligt kunde hålla sig uppe o c h b e tjäna kunderna s o m förr.
Då måste h o n besluta sig för att draga sig tillbaka.
H o n hade alltid önskat att få sluta sina dagar på Sainte Périne, o c h i h o p p o m att kunna arbeta, tills h o n samlat tillräckligt för att k o m m a in där, sparade h o n år ut o c h år in.
Men då h o n insjuknat, hade hon ej hunnit samla mer än två tredjedelar af det nödvändiga kapitalet.
Huru hade h o n då k o m m i t dit?
Detta var hennes husbondfolks hemlighet.
Modeste såg sig omkring i denna enkla, m e n hemtrefliga bostad, dit intet buller inträngde.
H o n steg upp o c h gick fram till fönstret, s o m vette åt parken.
Det var m e d djup rörelse hon betraktade dessa träd och s o m hon lyssnade till fågelsången.
L i k s o m i en d r ö m återsåg hon klostret o c h sin u n g d o m.
En jungfru inträdde o c h frågade, o m h o n ville k o m m a ner till frukosten.
— Det var alldeles som i klostret: gemensam frukost, gemensam b ö n.
H o n trodde sig vara barn igen, o c h ungdomliga, lyckliga tankar gåfvo åt hennes drag ett uttryck af lugn o c h frfd.
H o n intog sin frukost i tysthet; blyg o c h ny- komling vågade hon icke tilltala någon.
Sedan gick hon ner i parken.
Nya känslor strömmade in på henne, h o n kände sig rörd, berusad af den natur, som afgaf henne.
Bara att gå på gräsmattorna var en njutning för henne, o c h hon kände en oemotståndlig lust att lägga sig ned vid foten af ett träd o c h betrakta himla- hvalfvet.
H o n försökte ej att fatta sin rörelse, utan hän- gaf sig utan motstånd åt den känsla af lycka, som genomträngde henne.
» Min Gud — min Gud, » mumlade hon endast.
Plötsligt erfor h o n en häftig sinnesrörelse.
V i d krökningen af allén k o m henne till mötes en gubbe, stödd på sin käpp.
Han var lång o c h reslig och klädd m e d den omsorg, s o m ofta utmär- ker äldre män.
Aldrig hade någon man gjort ett sådant intryck på henne.
På några stegs afstånd hälsade han på henne m e d en åtbörd, full af värdighet.
Då han gått förbi, stod h o n några ögonblick orörlig.
Sedan återtog h o n sin promenad efter att hafva vändt sig o m för att ännu en gång se på h o n o m; därvid rodnade hon, ty äfven han hade sett sig o m.
Då h o n k o m tillbaka upp på sitt rum, klädde hon sig m e d ett koketteri, s o m h o n aldrig förr nedlagt på sin toalett.
H o n försökte förgäfves göra klart för sig sitt intryck.
E n gentleman föreföll henne icke vara ett nog starkt uttryck för, hvad denne man måste vara; hon sökte efter något bättre, något mera.
Under hela dagens lopp återsåg h o n h o n o m ej, hvilket k o m henne att känna sig besviken, m e n h o n tänkte, att i m o r g o n skulle h o n m e d säkerhet möta h o n o m i parken.
Följande dag tog hon också på sig sin bästa klädning, o c h föryngrad g e n o m de nya tankar, som arbetade inom henne, riktade hon sina steg m o t parken.
H o n gaf mindre än i går akt på träd o c h b l o m m o r; hennes blickar sökte omed- vetet gubbens gestalt.
H o n mötte h o n o m snart.
I lan smålog, då han fick se henne, och h o n besvarade hans leende.
H a n böjde sig då långsamt ned och plockade en hvitsippa vid vägkanten.
Ännu långsammare reste han sig upp, m e n Modeste beundrade ändå den ledighet, m e d hvilken han förde sig.
» Vill ni tillåta mig att erbjuda er denna b l o m m a?
» frågade han.
H o n tog emot den o c h tackade, o c h s o m gub- ben ej strax aflägsnade sig, sprakade de en stund.
•Han talade m e d stor tillbakadragenhet, o c h Mo- deste samtyckte att promenera med h o n o m.
H a n sade henne sitt namn; han hette E d m o n d Genty och var änkling; alla hans barn v o r o döda, o c h ensam m e d sina minnen inväntade han nu lugnt slutet.
Modeste berättade också h o n o m sin historia, till hvilken han uppmärksamt lyssnade, o c h då hon sade, att aldrig någon älskat henne, fick hans ansikte ett uttryck af deltagande.
Det hade aldrig förr fallit henne in att beklaga sig, o c h nu föreföll det henne helt naturligt att anförtro sig åt denne man, s o m hon för två da- gar sedan icke kände.
Denna morgonstund var så ljuf, att hon lof- vade sig själf att k o m m a igen följande dag, men då morgondagen k o m, vågade hon e j.
Två dagar därefter kände hon emellertid ett sådant behof efter sin n y e väns deltagande, att h o n ej längre tvekade.
H o n begaf sig ner i par- ken m e d samma rörelse, s o m en ung flicka går till sitt första möte.
Herr E d m o n d Genty vän- tade henne litet orolig.
H a n hade förgäfves sökt henne hela föregående dagen o c h förebrådde henne hennes uteblifvande.
En känsla, som hon aldrig förr erfarit, genom- trängde mer och mer Modestes hjärta; o c h hen- nes vän var också lycklig att på sin stig finna denna tillgifvenhet, s o m fyllde enslisjheten i hans lif.
De återsågo hvarandra dag efter dag o c h tänkte ej ens på det uppseende deras möten väckte 1895 inom den lilla världen i Sainte Périne.
Det var med verklig blyghet Modeste en dag mottog herr Gentys förtroende, att han älskade henne.
D o c k gjorde äfven hon h o n o m samma bekännelse, — hon, s o m förr ansett all kärlek vara en dårskap.
Sex månader därefter stod deras bröllop.
Mo- deste gifte sig, h o n s o m alla andra.
I kärlek förenades dessa båda gamla, s o m älskade o c h ännu älska hvarandra.
* Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
VI.
Något om gymnastik och i synnerhet sjukgymnastik.
Af d:r Astley Levin.
M e d gymnastik förstås efter förnuftig ordnade kroppsrörelser.
plan Hvarje kroppsrörelse är därför icke gymna- stik, utan kroppsrörelsen skall vara ordnad, d. v. s. anordnad efter fysiologiska grunder för ett visst fysiologiskt ändamål, o c h dess ända- mål är att bibehålla en frisk kropp frisk, el- ler att söka göra en sjuk kropp åter frisk.
I enlighet med dessa ändamål indelas gymnasti- ken i pedagogisk o c h medicinsk eller sjuk- gymnastik.
Dessa båda afdelningar af gymna- stiken äro egentligen likartade, de hvila på samma grund, kroppens förmåga att » hjälpa sig själf, » arbeta m e d samma medel, rörelser, o c h syfta till samma mål, hälsa.
Skillnaden är blott olika tillämpning af medlen.
D e n pedagogiska gymnastiken sträfvar att genom olika kroppsrörelser, i regeln utförda af den gymnastiserande själf, inverka dels på rörelseapparaten, muskler, ligament, leder o c h ben, samt dels o c h hufvudsakligcn g e n o m dessa på de inre, viktigare organen, respirations- o c h cirkulationsorganen.
D e n sträfvar att utbilda alla kroppens delar så, att det blifver ett har- moniskt helt, så, att icke vissa organ, vissa muskler må utbildas mera än eller med till- bakasättande af andra, men väl till förståen- des så, att viktigare organ böra tillgodoses mera än mindre viktiga.
(D e t är icke gymnastik att såsom en forngrekisk atlet uppöfva handens småmuskler, så att en vanlig karl icke förmådde skilja lillfingrct från de andra fingrarne.)
V i d a r e bör gymnastiken motarbeta skadliga inflytanden, sä att t. e x.
inflytande af stillasittande, fram- åtböjd ställning bekämpas genom ryggrätandc rörelser.
Den pedagogiska gymnastiken är en utvecklande gymnastik och som sådan använd- bar och nyttig för alla åldrar, beheflig — nä- stan oumbärlig — för den lefnadsperiod.
då kroppen är stadd i sin största utveckling — barn- och ungdomsåldern, hvarför den o c k kallats skolgymnastik; för den vuxne mannen är den lika användbar för att bibehålla krop- pen » v i d sunda vätskor » o c h » full v i g ö r », o c h kan så begagnas in i ålderns sena höst.
Den äger en sådan rikedom på former, att den väl kan apteras för olika förhållanden, såsom i goss-skolor, i flickskolor, för rekryter, som friskgymnastik för äldre, män som kvinnor.
A l l idrott hvilar på den pedagogiska gym- nastikens grund, o c h ehuru flere arter af idrott äro äldre än någon gymnastik, bör den syfta till samma mål och därför följa samma lagar; gör en kroppsöfning det icke, då är den ej en idrott, utan må nämnas m e d annat namn, likgiltigt hvad.
D e n sanna idrotten kan där- för delvis o c h under vissa förhållanden ersätta den pedagogiska gymnastiken, o c h detta mera i samma mån som den egentliga utvecklings- perioden är f ö r b i; för den vuxne mannen lig-
IDUN 1895 ger ofta något mera tilltalande i den mera fritt bedrifna idrotten, som ger personligheten mera tillfälle att göra sig gällande, än i den regelrättare o c h mera bundna gymnastiken.
Sjukgymnastiken har till ändamål att åter- ställa en sjuk kropp till sitt normala tillstånd.
Många metoder finnas att behandla sjuka o c h sjukdomar, o c h den s. k. naturmedicinen har i alla tider haft talrik?, anhängare, som mena att kroppens bemödanden att hela sig själf bör understödjas endast m e d enkla, naturliga me- del: luft, vatten o c h rörelse, o c h säkert är, att dessa förblifva all sjukbehandlings säkraste stöd o c h en botten att bygga andra m e t o d e r på.
L i f är rörelse; allt lefvande måste befin- nas i ständig rörelse; stillastående är död.
A t t leda rörelsen på rätta vägar medels rörelser är sjukgymnastikens mål o c h medel.
D e rörelser, som för detta ändamål användas, äro i stort sedt desamma som i den pedagogiska gymna- stiken, men de tillämpas här olika.
D å man som föremål för sjukgymnastiken har en mer eller mindre sjuk o c h ömtålig organism kräfver den ock en mera omsorgsfull o c h noggrann be- handling, o c h då de friska äro hvarandra täm- ligen lika o c h därför kunna m e d gymnastik behandlas på tämligen likformigt sätt, så är hvarje sjuk olik alla andra sjuka o c h kräfver således sin särskilda behandling, som därför ock måste individualiseras för hvarje särskildt fall.
Mer än måhända vid någon annan sjuk- behandling gäller, att det är den sjuke, icke sjukdomen som skall behandlas.
D e rörelser, som användas, indelas i aktiva eller motståndsrörelser, då gymnasten utöfvar motståndet eller utför rörelsen under patientens motstånd, samt passsiva rörelser, då gymnasten utför en rörelse antingen med en patientens kroppsdel, c o m t. e x.
rullning, eller på en k r o p p s d e l; en del af de handgrepp, som i se- nare fallet användas, hafva sammanförts till begreppet massage, hvilket alltså är endast en del af sjukgymnastiken.
M e d dessa olika rö- relser kan man inverka mer eller mindre spe- cielt på respirations-, cirkulations- o c h mat- smältningsorganen samt nervsystemet, o c h ge- nom olika inverkan på dessa organ o c h delar af d e m kan man vidare påverka de sjukliga förändringarna, på sjukdomen själf K a n man i många fall icke inverka direkt på en sjuk- dom, " så kan man ofta genom en lämplig be- handling höja patientens lifsandar och öka hans motståndskraft, samt sålunda möjligen indirekt inverka på sjukdomen.
Må vi taga några exempel på verkan af gymnastisk behandling vid olika sjukdomar.
Bleksot, blodbrist är en sjukdom, som har till följd en dålig nutrition af kroppens alla or- gan; förutsatt att sjukdomens orsaker undan- rödjas, så åstadkommes den hastigaste förbätt- ring genom att m e d lämpliga rörelser stärka respirationen, underlätta cirkulationen o c h upp- lifva nervsystemet.
V i d skolios (ryggradskrök- ning) kan man direkt uträta kröken o c h stärka ryggens muskler, hvilkas svaghet i de flesta fall framkallat kröken.
V i d en annan sjuk- dom, hjärtfel, kan man visserligen icke m e d några rörelser direkt inverka på de organiska förändringarna i hjärtat själft, men genom re- spirations-, cirkulations-, svaga aktiva rörelser samt lokalbehandling kan man underlätta det sjuka hjärtats arbete, så att säga vänja krop- pen vid det hjärta, den har, o c h såmedelst borttaga eller lindra de besvärliga symptom, som plåga en hjärtpatient, svullnad, andtäppa ni.
fl.
och detta ofta på ett bestående sätt, som knappast m e d andra medel kan åstadkommas.
Nervsjukdomar behandlas med god framgång, värkande nerver lugnas o c h förlamade upplif- J u v e l e r a r e K. A N D E R S O N 1 Jakobstorg- 1 341 v a s; t. o. m.
ryggmärgssjukdomar påverkas i flere fall gynnsamt.
Alldeles påtaglig är den gymnastiska behandlingens verkan vid t. e x.
förstoppning, muskelsjukdomar, vriekningar och efterbehandling efter benbrott, kirurgiska ope- rationer m.
m.
V i d bedömandet af verkan af en gymnastisk behandling får man väl k o m m a ihåg, att den endast i ett fåtal fall — såsom vid de senast anförda — kan verka hastigt; i flertalet fall är uppgiften j u endast att undcrhjälpa krop- pen i det ständigt pågående nydaningsarbetet, att — så att säga — leda det i rätt spår; all nybildning går långsamt, långsammare j u längre sjukdomen varat, och därför behöfves det tid, lång tid för arbetet, innan verkan kan spörjas.
Som förut nämnts är det icke sjukdomen, utan den sjuke, som skall behandlas.
Därför är det af största vikt, att gymnasten förstår att bedöma ett sjukdomsfall i sin helhot; det är nödvändigt, att han känner kroppens nor- mala byggnader o c h förrättningar, annars må- ste han arbeta mer eller mindre på måfå.
D e t är ej nog att kunna gifva en rörelse väl, man måste förstå hvad en rörelse verkar o c h kunna bedöma, hvilka rörelser, som böra användas; Det är ej tillräckligt att kunna knåda » duk- t i g t », man måste o c k veta hvad man knådar och hvarför.
D e t är därför af största vikt att gymnasten, om han icke själf är läkare, samarbetar m e d läkare, som kunna undersöka den sjuke o c h ställa riktig diagnos; det är vi- dare nödvändigt, att gymnasten själf har sådan utbildning, att han förstår de anvisningar han får o c h kan tillgodogöra d e m.
1 annat fall riskeras, att gymnasten antingen icke gör nå- gon nytta med sitt arbete eller t. o. m.
kan skada.
Sä t. ex. är det icke tillfylles, att vid ett fall af hufvudvärk gifva en hufvudbe- handling eller massage på hufvudets nerver; man skall förstå taga reda på orsaken till vär- ken o c h o m möjligt behandla denna: ena gån- gen ren blodkongestion åt hjärnan, en annan gång ncurit till följd af muskeliuflammationer o. s. v. V i d ett fall af knäsjukdom är det ej nog att massera knäet i sin helhet; en sådan behandling kan nog måhända göra godt, men den som icke förstår finna reda på särskildt de ställen, som orsaka smärtan o c h specielt behandla dem, han gör icke motsvarande nytta för det arbete han utför o c h den tid han an- vänder.
Ja, än mera, den som icke förstår det ondas natur, han använder måhända massage i alla fall af knäåkommor, ehuru sådana finnas, som bestämdt icke böra så behandlas, o c h kan således åstadkomma verklig fara.
Därför är det angeläget för en hvar sjuk, som önskar använda gymnastisk behandling, att först låta kompetent person undersöka sjuk- domen o c h uttala sig om lämpligheten af den manuella metodens användning; detta besparar mången gång tid o c h penningar.
* Det skönas betydelse.
E n serie uppsatser tor Idun, bearbetade efter utländsk källa af H. rare, sträfvar alltid att hålla sig uppe o c h gå hand i hand med sin energiska o c h beskäftiga syster, nyttan.
I vår kärlek till naturen stå vi säkerligen icke efter något annat tidehvarf, därom vittna såväl landskapsmålningar som arbeten inom poesi och prosa.
H v a d konsten beträffar, så oaktadt detta icke är en tid, som frambringar stora mästerverk, så har det aldrig funnits ett mera allmänt spridt intresse för dess högre grenar, eller ett mer allvarligt bemödande o m att odla och uppskatta den.
I konstens praktiska an- vändning på vår dagliga omgifning, på våra hus, möbler, kläder och alla » de tusen o c h en » detaljer, som tillhöra ett civiliseradt lif, hafva vi sett en ofantlig reaktion från de stereotypa former o c h färger, som tillfredsställde Yåra farför- äldrar V i äro ibland omedvetna om vår tids mäktiga strömningar; denna rörelse hän m o t det sköna i allting, är så framträdande att den icke kan blifva opåaktad.
D e n gör sig mer eller mindre gällande i hvars o c h ens l i f; låt oss försöka att förstå den, på det vi må gifva den sin rätta riktning.
Hvarför skall så m y c k e t sägas o c h tänkas om s k ö n h e t?
H v a d tjänar den till, all denna ansträngning att göra blotta omgifningen, den materiella infattningen till vårt lif vackrare o c h mera angenäm att betrakta?
Förmågan att uppskatta skönhet kan ju er- hålla en stor o c h innerlig tillfredsställelse, o c h ingen gåfva, som är i stånd att skänka så myc- ken ädel o c h oinväxlande glädje, kan hafva blifvit oss gifven utan för att tjäna ett godt ändamål.
O m vi medgifva detta, blir det vår plikt att göra det mesta af den, liksom af alla våra andra gåfvor o c h sålunda förvärfva ett större o c h rikare lifsinnehåll.
A t t i högsta möjliga grad utveckla våra krafter o c h anlag är hemligheten af allt sant framåtskridande.
V i böra betrakta dem som heliga skänker, hvilka blifvit oss förlänad s för att gifva den största möjliga vinst, o c h vi skola få se, att hvar o c h en af dem, huru obetydliga än somliga kunna förefalla, jämförda med vår naturs dju- pare kraf och högre sträfvanden, borde intaga sin tillbörliga plats i vår andliga o c h intellek- tuella utveckling.
Betraktad i detta ljus blir vår kärlek till det sköna samt vår smak saker af verklig vikt, som det skulle vara orätt att försumma, förslösa eller illa använda.
Ruskin, den store engelske tänkaren o c h estetikern, som talar med stämman af en profet om dessa saker, säger: » Skönheten har af försynen anordnats att vara ett af de element, hvarigenom själen ständigt u p p e h ä l l e s; » o c h vidare, att ingen sann föreställning om skönhet är möjlig förutan sinnets renhet, att skönhets- känslan hvarken är sinnlig eller intellektuel endast, utan beroende både för sin sanning och innerlighet af hjärtats rena, öppna o c h rätta tillstånd.
O c h åter, att vår moralis ' ka natur i dess fullkomning endast kan erfara nöje af cle högsta möjliga materiella källorna, och den egenskap, hvarigenom vi mottaga sådant nöje, är en fulländad smak.
Att omsorgsfullt vårda denna skönhetskänsla ocb att odla den rätta smaken är således nöd- vändigt för utvecklingen af vår natur i all- mänhet såsom menskliga varelser med andliga behof, hvilka fordra näring lika väl som de F. I. dessa dagar, då så mycket talas o c h skrifves, höra vi äfven mycket om skönheten i alla dess olika former.
V ä r t tidehvarf har stundom blifvit kallad nyttans tidehvarf; vi tro dock icke att det rätteligen förtjänar detta namn allenast.
Skönheten, såsom den äldre och vack- kroppsliga.
I skönhetens universalrike hafva män o c h kvinnor olika uppgifter att fylla.
A t t skapa och De frambringa tillkommer i hufvudsak männen.
hafva varit o c h komma troligen alltid att blifva de stora mälarne, skulptörerna, poeterna och kompositörerna.
M e n o m männen äro de skapande, så äro kvinnorna de förvaltande.
D e m R i n g a r, A r m b a u d, K e d j o r, Silfverarbeten, Modernast!
B r o s c h e r, K e d j e a r m b a n d, N å l a r, Bordsilfver.
Solidastl Billigast!
Bref besvaras omgående.
SDUN 342 tillkommer det i allmänhet — icke att sitta ensam i ateliern eller vid skrifbordet, ägnande hela sin personlighet åt att framställa rena skönhetstyper — utan att bringa resultaten af detta trägna arbete in i hvardagslifvet, att göra det bästa inom konsten kändt, samt sprida så mycken skönhet- som möjligt öfver alldagliga föremål o c h sålunda höja hela lifvet för sin omgifning.
Männen gräfva i de djupa schak- ten af naturens skönhet efter hennes dolda ädel- stenar; det är kvinnorna som skola infatta dem, där de kunna synas, s o m skola göra ett ädelt bruk af dem för deras rätta ändamål och af d e m hämta deras fulla värde.
Männen äro mera sysselsatta med den all- varliga, sträfva sidan af lifvet, kvinnorna äro mera ställda i dess lugua skyddande lägen, gynnsamma för odlandet af skönhet.
E n kvinna som förestår sitt hem är en drottning i spetsen för ett litet rike; det är hennes företrädesrätt att lifva o c h försköna allt som där innefattas — huset, möblerna, trädgården samt sitt eget och sina undersåtars klädsel o c h utseende.
O c h utanför detta ligger en annan plikt, nära för- bunden m e d denna — plikten att lifva o c h försköna hvad som tillhör hennes mindre lyck- ligt lottade medmänniskor, som allt för ofta äro okunniga o m själfva begreppet skönhet.
I detta stora departement för skönhetstjänsten finna vi äfven särskilda privilegier o c h plikter för de unga flickorna.
Deras högsta intresse är j u nära förbundet med allt s o m rör kvin- nans höjande o c h utveckling, eftersom » flickan är kvinnans m o d e r ».
I det följande hoppas jag kunna framställa några reflexioner o c h vinkar till bådas hjälp.
I n o m vår medelklass saknas allt för ofta en viss förfining i smak o c h uppfattning såsom motvikt till det praktiska sunda förnuft, hvaraf vi berömma oss.
A l l t eftersom kvinnans uppfostran blir mera sund och gedigen, uppstå ibland farhågor för att hon skall blifva allt för vetenskaplig, prosaisk o c h emanciperad.
Detta kommer aldrig att blifva en verklig fara, så länge hon i sin skönhets känsla betraktar ett anförtrodt pund att förvalta o c h ett medel till ökad vederkvickelse under kampen för allvarliga lifsmål.
I några följande uppsatser ämna vi betrakta vårt ämne: » D e t skönas b e t y d e l s e », från föl- jande olika synpunkter: Det sköna i naturen.
Det sköna i konsten.
Det sköna i litteraturen.
Det sköna i hemmen.
Personlig skönhet Det sköna gentemot det fula.
V i d kaffet.
Amatörfotografier för Idun af Hugo Falk.
Botad.
f a, käraste, vi skola väl till med hushållsräk- ningarna då, » sade vice häradshöfding A x e l o c h sköt den blott till hälften uppskurna boken ifrån sig, torkade pincenezen o c h beredde sig m e d en illa dold gäspning att fullgöra sin plikt.
Man vet ej, hvarifrån han fått den fasliga vanan eller rättare ovanan att vilja, s o m en rik- tig revisor i ett fallfärdigt aktiebolag, granska sin hustrus räkenskaper — säkert är emellertid att han ansåg det s o m sin ovillkorliga skyldig- het, o c h att han gjorde det m e d en grundlighet o c h en klandersjuka, s o m voro odrägliga.
Ej för att han inte hyste det allra största för- troende för sin lilla söta, förståndiga hustru — det k o m aldrig i fråga, o c h o m något par i värl- den lefde s o m turturdufvor, så var det just de — men hur det är, så måste det finnas ett moln, o m än aldrig så litet, på den äktenskapliga him- len, o c h i detta fallet var det revisionen af räkenskaperna.
Om han vetat, livad ett kilo smör kostat eller haft en svag aning o m priset på sjötungan, hade det gjort mindre, m e n nu kände han mindre o m dessa saker än o m seder o c h bruk bland invånarne på Mars eller nästa års midsommarväder, o c h då är det nog bra hårdt för en ung fru att höra anmärkningar både på det ena o c h det andra, o c h det var också därför, som det var med en liten trumpen min hennes herre o c h man fick sig räkenskaperna öfverlämnade till granskning.
H o n tänkte på, hur trefligt de kunde hafva haft, o c h hur hon längtade att få höra slutet på Daudets bok — men det var ej lönt att fundera öfver, o c h därför drog hon sin stol intill bordet o c h beredde sig att svara för sina synder under den förflutna månaden.
Det gick tämligen en o c h en half sida.
M e n så fingo de skarpa juristögonen syn på en gruf- lig p o s t: 11 kronor — o c h det bara för kött!
» ä l s k a d e Lisen, det var då orimligt! » &gt; Lilla du, det var ju, då vi hade majorens hos oss — vi voro j u rätt många till middagen o c h godt kött är ej det billigaste. » » Låt det vara, » sade han m e d sin djupaste domareröst, » men säkert är, att vi måste iakt- taga mera sparsamhet.
Det här bär sig inte — jag tror då alldeles visst, att det kan göras b e.
tydliga besparingar, o c h vore bra tacksam, o m - du ville gå mig till mötes.
Nu fortsätta vi väl m e d Daudet. » H v a d brydde hon sig o m den där d u m m a ro- manen.
H o n hoppades varmt, att Alphons måtte få korgen af sin Criquette, s o m då verkligen var den banalaste kvinna, hon någonsin hört talas om.
Och medan häradshöfding A x e l m e d melo- disk stämma bemödade sig att göra rättvisa åt den store fransmannens deliciosa prosa, virkade den unga frun på sin kudde, med mörka o c h dystra hämndetankar i sitt lilla oskyldiga hufvud.
Det var dagen därpå.
A x e l hade druckit sitt té o c h ätit sin kotlett m e d g o d aptit o c h satt nu på sitt ämbetsrum i sitt bästa lynne o c h rökte tankfullt på sin morgoncigarr, medan han funde- rade på ett s. k.
» vattenmål » af hemsk o c h fa- sansväckande natur.
Han hade just inte varit gift så länge, vår lärde jurist, o c h därför var det ej underligt, o m han såg en krusig lugg o c h ett par klara, bruna ögon g e n o m den blå cigarröken, allt under det han öfvade sitt juridiska skarpsinne på » oskift fiskevatten » och » lägger man mjärde eller not i annans fiskevatten » o c h jämförde m e d fiskeri- stadgan o c h strafflagen o c b hade all möda ospard för att få en stackars arrendator d ö m d till det högsta o c h grymmaste straff, lagen megifver.
Då knackade det på dörren, o c h in trädde en vaktmästare m e d viktig min o c h byråkratiska rynkor i pannan.
Han lämnade ett par kort, o c h glad öfver att få någon omväxling bad A x e l h o n o m bedja herrarne stiga in.
Och när vår hä- radshöfding sedan kastade en blick på korten, såg han till sin förvåning o c h glädje, att det var ett par studiekamrater, s o m han ej sett på många år, o c h det blef ett lif däruppe i det allvarsamma ämbetsrummet.
Det blef ingen ände på berät- telser o c h anekdoter från Upsalatiden, o c h man hörde i hvarje minut » kommer du ihåg o c h » minns d u », endast afbrutet af Axel, som på ett ögonblick skulle telefonera till lilla frun o m mid- dagen.
» Pingeli ping.
A r det du, L i s e n?
Ja, visst är det jag.
Jo, kära du, ett par gamla kamrater hafva helt apropos k o m m i t till staden, o c h jag tar d e m m e d mig h e m till middagen kl. 5.
I all enkelhet, sa ' du.
Ja visst — sparsamhet o c h trefnad kunna lätt sämjas.
K l 5, ja.
Adjö, adjö. » Så var det ett pratande o c h ett berättande o c h den stackars arrendatorn o c h hans fiskevatten fingo tills vidare vara i fred.
Och klockan half fem skildes de tre vännerna åt för att kläda sig o c h träffas o m en halftimme hos häradshöfdin- gens.
Glad o c h belåten k o m A x e l h e m o c h mötte sin hustru, strålande o c h fager.
Och strax före fem k o m m o de ned för att tillsammans kasta en sista blick på middagen.
A x e l blef helt förvånad, när hans unga fru öppnade dörren till hans ar- betsrum o c h där visade sin herre o c h man ett dukadt middagsbord.
» Men hvarför i all världen? » 1895 » Jo, vet du, jag tycker, att matsalen är väl pretentiös för sådana här enkla tillställningar, o c h då det j u bara var ett par gamla kamrater, så — &gt; » Kamrater ja.
Det förstås.
Men kammarrådet och expeditionschefen äro just hvad de äro, o m de också varit mina kamrater aldrig så m y c k e t — o c h så har du inga b l o m m o r på bordet, o c h hvar är vår stora borduppsats — mammas pre- sent — o c h Lisen, Lisen ursäkta mig, m e n är det inte en gammal d u k?
» » Jo, m e n kära A x e l, duken är ju ren o c h du vet, att tvätt o c h blommor, det kostar pengar o c h vi böra vara så sparsamma. » En blixt till misstanke genomfor hans hufvud.
» H v a d ger du oss till middagen, barn, » frågade han oskyldigt.
» Ja, något kött det har jag då inte — det är så förskräckligt dyrt, m e n stekta aborrar o c h återstoden af den där puddingen, s o m du inte tyckte o m i går, o c h — » » Nej, m e n älskade Lisen, » utbrast han nästan gråtfärdig, » du gör vårt hus till — » Pang — nu ringde det o c h herrskapet måste in i salongen för att göra les honneurs.
U n g A x e l satt s o m på nålar, o c h han beundrade sin hustru, s o m talade o m Tolstois sista b o k o c h kronprinsessans hälsa lika lugnt, s o m o m hon haft den ståtligaste middag i stället för stekta aborrar o c h — kronan på eländet — den för- skräckliga puddingen sen gårdagen.
Men när de reglementerade fem minuterna gått och gongongen rullade i tamburen, lade hon m e d ett gladt leende sin hand på expeditionschefens arm o c h gick m o t de uppslagna matsalsdörrarna.
Med nedslagna ögon o c h darrande knän följde A x e l efter m e d kammarrådet, o c h höll nästan på att skrika till af glädje o c h häpnad, då han såg sig vara inne i sin egen trefliga, o m b o n a d e matsal, m e d tennstopen o c h porslinet kring väg- garne o c h middagsbordet m e d ljus o c h silfver o c h b l o m m o r midt på golfvet — så inbjudande som ett middagsbord någonsin varit.
» Men söta Lisen — » » Sch — sch — sköt o m dina gäster, » o c h han började så småningom begripa, medan han lade en delikat rökt laxskifva på sin smörgås.
Han drog Lisen m e d sig in i fönstersmygen.
» Få vi så ' na där — aborrar? » » Aborrar, » svarade h o n o c h spärrade förvånad upp sina vackra, bruna ögon, » jag har helge- flundra.
» » Ah, » sade han m e d en lättnadens suck, » och den där af sky värda p u d d i n g e n?
» » Det tror jag ej finns någon, men vi ha and- ungar o c h kronärtskockor o c h gåslefver o c h — » H a n tillslöt hennes mun m e d en kyss — trots de främmande — o c h så sade han: » Tack för läxan, Lisen, jag skall inte lägga mig i dina hushållsräkningar vidare. » Och det löftet höll han.
* U p notisboken.
Kronprinsessan afreste i tisdags afton m e d ordinarie snälltåget till Malmö för att öfver K ö - penhamn fortsätta till Baden o c h därifrån till Italien.
Kronprinsen skulle möta sin gemål i K ö - penhamn för att vara henne följaktig till Baden.
Hennes k. höghet åtföljes dessutom på sin resa af hofmarskalken Lilliehöök o c h hoffröken W e i - denhielm.
Dödsfall.
Den 14 dennes afled, efter en längre tids sjuklighet, fröken Jakobina Charlotta Lovisa Augusta Ehrensvärd å sin egendom Munkernöllan, i en ålder af 57 år.
Den aflidna, hvars vinnande väsen o c h m o t underlydande eller behöfvande, minst sagdt, stor- artade o c h uppoffrande hjälpsamhet o c h omtanke voro allmänt bekanta, efterlämnar ett stort tomrum på välgörenhetens fält, hvilket svårligen kan fyl- las.
Mången .tacksamhetens o c h saknadens tår skall ' därför, säger Ystads-P:n, k o m m a att fällas vid den bortgångna ädla kvinnans bår.
Fröken Augusta Ehrensvärd var född 1838 o c h dotter af öfversten grefve Gustaf Carl Albert August Ehrensvärd o c h hans maka i andra gif- tet, friherrinnan H e d v i g Eleonora Liljencrantz, i hennes andra gifte; h o n var halfsyster till ättens hufvudman, grefve Albert Ehrensvärd å Tosterup.
Sedan flera år lidande af en ytterst smärtsam, obotlig sjukdom, som det sista året band henne vid sängen, k o m för henne döden såsom en länge efterlängtad befriare.
Svårast var för henne in
1895 IDUN _ i det sista tanken på skilsmässan från hennes många skyddslingar: de sjuka o c h fattiga.
Inför utlandet.
I den ansedda engelska dam- tidningen » The Gentlewoman » har vår i New- castle o n Tyne bosatta landsmaninna fröken Hil- degard Werner skrifvit en kort resumé öfver skan- dinaviska tonsättarinnor o c h deras kompositio- ners framförande vid kvinnornas utställning i Köpenhamn.
Där framhålles särskildt, att det var de sven- ska tonsättarinnorna, s o m vid musiktäflingen hade den största framgången, o c h omnämner fröken W.
särskildt Lagos (professorskan Netzel) Berceuce för violin samt fröken V a l b o r g Aulins körer o c h fröken Elfrida Andrées stråkkvartett.
Från den kvinnliga affärsvärlden.
Frö- ken Gunilla Viléns välkända handarbetsatelier har flyttats till Nybrogatan G A, n. b.
— Till samma hus har o c k flyttat fru Agnes Sjöbergs damfrisering, hvilken nu öfvertagits af fröken E. Lundström.
ingen o c h den fyndiga dialogen skulle nog ej ensam hafva beredt stycket framgång, o m den ej understödts af ett förträffilgt utförande.
Och här står s o m så ofta numera hr Personne i allra främsta rummet.
A f den afsigkomne grosshand- laren Winkler har han skapat en figur, s o m i sin lagom uppsluppna o c h saftiga komik är af den dråpligaste verkan.
En dylik roll kan lätt fresta till att slå öfver; men detta behöfver man ej här befara.
Ingen af våra skådespelare be- finner sig i så stadigt f ramåtgående s o m hr Per- sonne.
H a n finner som oftast det rätta lagom o c h förstår att få fram de mest karaktäriska si- dorna hos den person, han skall framställa.
Hans Winkler blef o c k en fullständig succès o c h fram- kallade de mest intensiva applåder från den nära fullsatta salongen.
Bland de öfriga förtjäna sär- skildt att nämnas hr Palme s o m den unge Wink- ler, den sorglöse, sangviniske författaren, s o m ständigt d r ö m m e r o m guld o c h gröna skogar, samt fru Sandell s o m hans älskvärda hustru.
H r Olsson var äfven bra s o m den gamle kontoristen, som i sista stund räddar den Winklerska famil- j e n; o c h de öfriga, hrr Bgdgren, Grunder, Hed- lund o c h Envall, fyllde väl sina platser i några mindre betydande biroller.
H r Personne fram- kallades flere gånger under aftonens lopp o c h efter styckets slut äfven författaren.
343 ta — ' rad äfventyr o c h skildringar från lif o c h verksamhet.
Doktor Janet, roman af Arabel a Kenealy, Kungl.
operan gaf i lördags sin första symfoni- konsert för innevarande säsong under förste ka- pellmästare O Nordqvists säkra ledning samt ef- ter ett särdeles intressant program.
Främst på detta stod Berlioz ' Symphonie fantastique, en ton- målning af synnerligt verkningsfull art. Visser- ligen förekomma här o c h där bizarrerier, men det hela bär prägeln af genialitet, särskildt hvad instrumenteringen beträffar, i hvilken konst Ber- lioz står så godt s o m oupphunnen.
Mest anslå- ende,, föreföllo andra o c h fjärde afdelningarna.
Orkestern, s o m var betydligt förstärkt — äfven m e d kvinnliga violinister — förtjänar stort be- r ö m för sitt utförande af det maktpåliggande verket.
— Ej mindre målande, ehuru i annan riktning, var det följande numret, Waldvveben ur musikdramat » Siegfrid » af B.
Wagner.
Alltigenom poetiskt o c h stämningsfullt kan detta nummer ej förfela att göra djupt intryck på åhöraren.
Så var o c k nu förhållandet, i det utförandet af det- samma väckte så lifligt bifall, att det måste om- tagas.
Och dock gör det, lösryckt ur sitt sam- manhang, ej alls det rent af oförgätliga intryck, som framkallas af detsamma vid åhörandet af hela operan från scenen.
Äfven här var utföran- det högst förtjänstfullt.
— - Programmets slutnum- mer utgjordes af Chopins härliga e-molls-konsert för pianoforte, hvari pianostämman utfördes af fröken Astrid Andersen.
Fröken A.
har redan förut dokumenterat sig som en rätt lofvande pia- nist, o c h utförandet af Chopins konsert gaf tyd- ligen vid handen, att de goda löftena redan hålla p å att infrias.
Hennes föredrag utmärkte sig för fin musikalisk uppfattning o c h g o d teknik.
H o n hälsades ock af den fulltaliga publiken m e d lika lifligt s o m välförtjänt bifall o c h framkalla- des flere gånger.
:0 CÎ m 2 g öfvers.
Ti ö " S fr. engelskan; Malmö, Envall &amp; Kulls förlagsex- pedition.
— Boken gör intryck af verklighets-: C5 Q, ca ™ skildring samt vittnar o m god iakttagelseförmåga.
Då den dessutom uppbäres af äkta humor o c h o god stil, bör den kunna läsas m e d intresse.
Vasateatern Teater och musik.
nihilisternas gifver fortfarande hvarje afton för fullsatt salong Pineros skådespel » Tanquerays an- dra hustru », i hvars titelroll fru Håkansson allt- jämt skördar det mest entusiastiska bifall.
(H o o När ett hjärta mött ett annat hjärta, Binga blir då hvad förut var mycket, Jord och himmel, hemland, fader, moder, Mer än jorden sluts dä i ett famntag, Mer än himlen ses då i ett öga, Mer än moders råd och faders vilja Hörs då i en suck, som knappast höres.
Hvilken makt kan tjusa så som kärlek, Hvilken boja hålla dem, som älskar?
J.
L. RUNOBERG.
Heliga flamma, Växlande ständigt och dock densamma!
Lifvets skaparord, Tingens hjärta, Högsta fröjd och högsta smärta Uti himmel och på jord.
Kärlek, kärlek, sjung den fritt och svärma, Ingen konst kan dina toner härma.
ESAIAS TEGNÉR.
a o - 1 — i * M " s Q O Pi W IQ H Pi Öl Fru Lili an Sandersson gifver, s o m vi förut med- delat konsert i m o r g o n lördag i Vetenskapsaka- demiens hörsal m e d biträde af pianisten fru Käthe Huttig.
äger rum nästkom- mande torsdag den 31 dennes i Musikaliska aka- demiens stora sal m e d biträde af fröken Astrid Andersen, operasångaren Lundqvist m. fl.
Fröken Esther S d i ners konsert Marguerite.
Skiss för Idun af A d a Allén.
o (Forts. o.
slut.)
» H o n bad att få ledigt en stund för att gå hem o c h hämta en del saker.
H o n k o m direkt hit från att hafva vakat hos en annan sjuk hela natten.
Doktorn hade uttryckligen önskat, att just denna syster skulle k o m m a hit, sade upp- I hafva nyligen utkommit följande passerskan.
Jag är förvånad öfver, att en så ung arbeten: flicka kan hafva vunnit en sådan erfarenhet som h o n tyckes äga.
Hon har kanske lidit mycket. » Stockholm Vilh.
Billes Bokförlags Ak- » Mamma, tala ej så mycket.
Du måste för- tiebolag.
— Detta i sann mening populära arbete, söka sofva nu.
Vill du att jag skrifver eller te- som nu föreligger färdigt i sex häften, borde legraferar till Sverige o m din s j u k d o m?
» kunna påräkna en talrik läsekrets.
Det lämnar Fru D. bestämde, hur hon ville hafva det, o c h i klar framställning en fullständig kunskap om Rikard gick åter in i sitt rum för att afsända vår egen kropp o c h dess förrättningar o c h utgör bref till hemlandet.
Han hade ställt dörren öp- sålunda ej blott en välbehöflig hjälpreda i hem- pen till moderns rum, o c h vid hvarje ljud lyss- men, utan kan o c k tjäna s o m lärobok i våra nade han m e d klappande hjärta efter Marguerites goss- o c h flickskolors högsta klasser.
Texten be- steg.
lyses af mer än ett hundratal illustrationer.
Syster Marguerite hade gått hem, icke blott för att ordna för sin nya tjänstgöring, utan också andra förbättrade o c h förökade upp- för att få samla sina tankar, för att sätta sig in lagan; Stockholm, C.
A.
V.
Lundholms förlag.
i händelsernas oväntade utveckling.
H o n hade — Denna redan förut välkända b o k talar i sin j u sökt för alltid begrafva minnet af Rikard, den ende, s o m h o n kände skulle kunna göra henne nya upplaga för sig själf hos alla dem, s o m in- lycklig, hon hade hängifvit sig åt arbete i tjä- tressera sig för vår svampvärld, ur hvilken man nande kärlek, o c h detta hade fyllt hennes lif med kan få så många välsmakande anrättningar.
intresse o c h tillfredsställelse.
Och just g e n o m Programmet » Hans o c h Greta » samt » På Si- detta arbete skulle hon nu ställas ansikte m o t Gleerupska cilien », s o m måst uppskjutas en vecka på grund ansikte m e d h o n o m.
Men Marguerite visste, att af hr Morellos opasslighet, gafs i onsdags.
H r universitetsbokhandeln, Lund (H j.
Möller), i di- hennes framtid hvilade i Guds hand, o c h att stribution.
— Det är en synnerligen omfångsrik allt s o m mötte henne var den allsmäktiges led- M. utförde Turiddos parti i Mascagnis opera, o c h utförlig monografi förf.
här bjuder på.
Och hvarjämte Santuzza återgafs af en belgisk sån- ning.
Därför kände h o n sig manad att genast gerska fröken Gherlsen.
V i få återkomma här- för d e m s o m älska litteratur- o c h kulturhistoriska vid inträdet i den lilla enkla, men smakfulla bo- studier o c h forskningar, torde arbetet erbjuda stad hon nu kallade sitt hem utgjuta sitt hjärta till i nästa nummer.
I » Carmen » har fru Linden nu ett par gånger mycket af intresse, helst s o m föremålet för mo- i tack till Gud, s o m låtit henne på detta sätt få nografien är en mer än vanligt intressant o c h tjäna Rikard o c h hans moder, o c h att bedja Gud återgifvit titelrollen o c h detta på ett sätt, s o m förskaffat henne det intensivaste bifall o c h säker- talangfull kvinna.
Måhända kan man anmärka, alltfort leda henne efter sin viljas goda behag.
ligen en hel h o p nya beundrare af hennes ge- att en hel del onödiga smådetaljer medtagits; de På den utsatta tiden var h o n åter på hotellet, digna konst till de många hon redan förut för- bidraga dock att fullständiga den kulturhtstoriska och steg m e d klappande hjärta in till den sjuka.
skildringen från skaldinnans tidehvarf.
värfvat sig.
Huru tyst h o n än k o m m i t hade dock Rikard » Valkyrian », B.
W a g n e r s ståtliga opera, lär märkt henne, o c h han gick så sakta s o m möjligt k o m m a att gifvas första gången härstädes tors- ut i sjukrummet.
Fru D. hade somnat, o c h sy- Stockholm, P.
A. Huldbergs Bokförlags- dagen den 7 november.
aktiebolag.
— Så välkänd är denne författare o c h ster Marguerite gaf h o n o m en varnande vink att Efter de senaste mer litteraturforskare, att det endast torde behöfva ej väcka henne.
påpekas, att en ny samling minnen utkommit » K o m in o c h sätt er här, syster Marguerite, » eller mindre misslyckade nyhetsprogrammen har af h o n o m, för att en hvar skall bereda sig till- hviskade han.
» H u r underbart hafva vi ej blif- Dramatiska teatern nu fått upp ett stycke, s o m, vit sammanförda!
Jag har sökt er öfver hela o m än ej af någon större betydenhet i dramatiskt fälle att få läsa desamma.
Lika outtömligt som förf.
minne synes vara, lika lättläst är o c k hans stil.
Paris dessa sista veckor! » hänseende, dock förmår hålla publiken vid godt humör från början till slut.
K o m m e r så härtill, Marguerite satte sig ned bredvid h o n o m i en att stycket är svenskt original, är det så mycket liten soffa, från hvilken de kunde se, o m den hugnesammare att få gifva det sitt erkännande.
sjuka rörde sig.
öfvers.
fr. engelskan; samt » Guld o c h gröna skogar », lustspel i 3 akter af » Säg m i g nu, hur Ni blifvit sjuksköterska! » lika- Tor Hedberg, gafs i tisdags för första gången o c h » Ni vet de händelser, som timade kort ef tet- framkallade g e n o m sin kvicka o c h roliga dialog ledes öfvers.
fr. engelskan, äro ett par nya roma- eder af resa, » sade Marguerite sakta, » hur min ner som nyligen utkommit från Vilh.
Billes Bok- fader på en kort tid förlorade hela sin förmö- allmän munterhet i salongen, nästan från början till slut.
Handlingen i stycket är så godt s o m förlagsaktiebolag.
Den förra behandlar en spännan- genhet, o c h huru sorg o c h oro häröfver jämte de familjehistoria, o c h den senare innehåller en Litteratur.
bokhande n l Hälsoiära, popu ä l r föreläsninp af professor Rob.
Ti- gerstedt; Nord s i k svampbok, lättfattlig framstäl ning af A. V. Lönnegren; os m • Ö M Hedv g i Charlot a Nordenflycht, ett skaldinneporträt från Sveriges rococotid, af John Kruse; CO w es .s •gïs.
r ai c C O 03 CD S » - s 1 5 1 ;0 CO &gt; _E q= =3 Zigzag, m n i nen och anteckn n i gar af Birger Schöld- ström, K.
Dramatiska teatern.
Familjen Omerods hemlighet, af Had e l y Richards; Det hemlighetsful a brödraskapet, af Le Voleur, Extra fin Marsala (Qualité I n g h i l t e r r a) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys FULLGOD.
Pris kr.
1:25 pr butelj.
Finnes e n d a s t hos J [&gt; Nydalll &amp; C:0 Stockholm, 2 stureplan.
Riks- och Aiim.
telefon.- 10
IDUN 344 en svår förkylning nedlade h o n o m på sjukbäd- den.
Det var där jag genomgick min profkurs, och när min älskade fader slutade sitt lidande, frågade jag vår läkare, o m han ansåg mig dug- lig till sjuksköterska.
Han tog mig o m hand, jag har allt sedan varit upptagen af detta arbete — o c h lycklig i detta arbete. » H o n såg nu upp och mötte Rikards blick.
Den uttryckte så myc- ken ö m h e t o c h kärlek, att h o n genast åter slog ned sina ö g o n.
» Syster Marguerite, » hördes den sjuka nu kalla, och både sköterskan o c h sonen ilade till hennes bädd.
V i d uppvaknandet hade plågorna börjat, och dessa tilltogo under dagens lopp.
M o t af- tonen började fru D.
att yra, o c h läkaren ska- kade på hufvudet.
Det var en orolig natt.
Både Rikard och Mar- guerite vakade, och först m o t morgonen, då den sjuka fallit i sömn, kunde Rikard öfvertala Mar- guerite att lägga sig till hvila på en soffa i det inre rummet.
O f veransti ängd och trött s o m h o n var somnade h o n snart.
Hvilken sällsam blandning af känslor i Rikards inre.
Där låg hans m o d e r o c h kämpade mellan lif o c h död, o c h därinne hvilade Marguerite, den enda kvinna han älskat — o c h s o m han b ö l j a t sörja som förlorad för h o n o m!
Känslorna 1) 1 efvo h o n o m öfvcrmäktiga.
Han kunde ej vänta läng- re, han måste hafva visshet att hon tillhörde honom.
h, hvad han längtade efter att h o n skulle vakna.
Men naturen tog ut sin rätt, o c h Marguerite sof en djup, lugn sömn, tills den sjuka häftigt satte sig u p p i sängen.
Då ilade h o n ge- nast in till henne.
» l i v a r är Rikard? » » Jag är här, mamma.
Jag är så glad att du sof vit. » » Har du funnit Marguerite? » E n djup rodnad färgade sjuksköterskans kin- der And denna fråga.
H o n vände sig bort.
&gt;Ja, jag HAR funnit henne, » svarade Rikard med ett tonfall i rösten, som k o m Marguerites hjärta att klappa fortare.
» När får jag se h e n n e?
» » Jag vill föra h e n n e till dig, när du blir så stark, att du tål vid det, mamma. » » Och är du säker att h o n älskar dig tillbaka? » Bidrag mottagas med Det var en lycklig tid för de unga.
Fru D ' s hälsotillstånd förbättrades synbart dag för dag under deras ömma, omsorgsfulla vård.
Ä n n u ha- de de dock icke vågat omtala förhållandet.
Det var en varm o c h härlig dag, fönstret stod halföppet o c h den friska luften s o m strömmade in verkade vederkvickande på den sjuka.
Rikard tacksamhet.
Palindrom-charad.
En mager trakt mitt första är, Där ljung och en bäst bruka trifvas; Men omvändt blott ett ord, som plär I konjunktionsform gärna skrifvas.
Logogryf.
hade just k o m m i t in, o c h Marguerite satt m e d ett arbete vid fönstret.
» Doktorn har varit här, medan du var borta, » sade fru D.
till sin son.
» Han anser m i g så åter- ställd nu, att jag o m ett par veckor skall kunna resa h e m.
Och så sade han också, att syster Marguerite bättre behöfs h o s en annan af hans patienter, så han önskade att hon skulle lämna mig i afton.
Kära syster, det är m e d saknad jag lämnar er, » fortsatte hon, räckande sin hand åt den unga flickan.
» Marguerite skall aldrig lämna oss, » sade Ri- kard, i det han lade armen o m Marguerites lif, och förde henne fram till sin m o d e r.
» Mamma, här är min förlorade skatt.
G u d har själf fört henne i min v ä g!
» Fru D.
kunde ej tala af rörelse, men h o n slöt den unga flickan i sin famn, o c h Marguerite kän- de, att h o n h o s henne skulle finna en moders kärlek.
Tre v e c k o r senare stego de alla tre på tåget, som skulle föra d e m till Sverige.
» Marguerite, » sade Rikard och kysste b o r t tå- rarne, s o m smugit sig ned på hans hustrus kind, » Marguerite, min älskling!
Gråt ej.
Du skall blifva lycklig i Norden! » » L y c k a n ligger ej i våra händer, » sade Mar- guerite sakta, » m e n jag lämnar mitt fädernesland med lugn, viss att G u d fört oss tillsammans. » Och h o n s m ö g sig intill sin make.
Och Rikard tänkte på den dagen han förra gången lämnade Paris, o c h han tackade Gud.
» Kära mamma, oroa dig ej för något, utan var alldeles stilla.
D u vet att sjukdomens utgång beror häraf.
F ö r s ö k att sofva.
Jag skall sitta här b r e d v i d dig. » » Och livar är syster Marguerite? » » Jag är också här, » svarade den unga flickan, » och jag är så glad att ni är bättre nu.
L y d nu er son, oroa eder icke för NÅGOT. » » Sätt er här b r e d v i d mig också, kära syster Marguerite. » Rikard satte fram en stol b r e d v i d den sjuka, som snart åter insomnade.
» Hur är det, » hviskade Rikard, o c h lutade sig ned öfver Marguerite, » hvad svar kan jag gifva på min mors fråga, o m Marguerite älskar m i g?
» Den unga kvinnan svarade e j, m e n h o n lade tillitsfullt sin hand i hans och såg h o n o m in i ögonen.
Och här sutto d e hand i hand, stilla väntande utgången af moderns sjukdom.
Denna s ö m n var en kris.
När fru D.
efter ett par timmar vaknade, var febern minskad, o c h tillståndet betydligt för- bättradt.
Rikard och Marguerite åto middag tillsammans i ett enskildt rum innanför hotellets matsal.
Marguerite hade ej velat lämna den sjuka, men hade blifvit öfvertalad af Rikard och hans m o d e r.
» Ja, Marguerite, » sade Rikard, » d u började din sjukvård vid din fars sjukbädd, o c h slutade den vid min moders.
I c k e sant, o m några v e c k o r följer du min m o r och mig som min hustru till Sverige? » » Ja, Rickard! » » Min m o r har haft m y c k e n o r o för att h o n ej skulle tycka o m dig.
N o g är det underligt, att hon på detta sätt skulle lära känna o c h älska dig. » Ett tidsmoment, af alla kändt, Som hastigt nog försvinner; Ett högrest hus, försedt med ljus Att sjömän visa vägen; Hvad godset är, som släpas plär Beständigt, enligt sägen.
Johannes.
Redigeras af Sophie Linge.
1895 Innehållsförteckning.
Vilhelmina af Tibell (med porträtt), af L.
S.
— Hvad vore det värdt.
.
.?
Poem af Charlotta Lindholm.
— Sadd och skörd; af En moder.
— Modeste; öfvers.
fr. franskan för Idun.
— Iduns läkarartiklar VI: Nå^ot om gymnastik och isynnerhet, sjukgymnastik; af d r Astley Levin.
— Det skö- nas betydelse; en serie uppsatser för Idun, bearbetade efter utländsk feät ' a, I.; af H.
F — Vid kaffet; amatörfotografier för Idun af Hugo Falk.
— Ur notisboken — Teater och mu- sik — Litteratur.
Marguerite, skiss för Idun af Ada Al- len (forts, o slut).
— Tidsfördrif.
Hvar människa bör äga mod Mitt andra bli till hjälp i våda; Men vänd mitt andra om: en flod Bland Tyskk.nds större får ni skåda.
Ett tilltalsord mitt tredje är, Som nyttjas af båd ' folk och kungar; Men omvändt det Uti sig bär Ett skydd för fågelns ägg och ungar.
Mitt fjärde?
Stad, som sökas kan I Västmanland, om ni behagar; Men omvändt nämner det en nian Från gamla testamentets dagar.
Båd ' plåga och skam.
Som afTälling blir det Elt lyte för mången.
Som vägen drar fram, Där det gjorde sitt fall.
- 4) Det bygger och binder Att spärra och dämpa, Förenar dock mest.
Af stålet det slipas, Af stålet det hugges.
Det kan ock vid fest Förträffligt sig lämpa.
S.
L. Johannes.
Nu gissa hvad de åtta » blad » I blyga blomman gömma!
Hvad skräddarn visst så först som sist Helt säkert ej kan glömma; Ett tilltalsord, som i vår Nord Nu stadgadt burskap vunnit; Ett straff så grymt, att ej en skymt Af nåd man däri funnit; Hvad trä och sten förutan men Med kraft kan sönderpressa; Ett affall blott se ' n säden gått Emellan kvarnens stenar; En fisk så smal och lång och hal, Som lätt ur handen » skenar »; Ett litet djur, i hvars natur Man flit beständigt finner; H U L T M Å N S Mitt andra alla växter fått Att därmed hämta must ur jorden; Men omvändt har det till oss gått Som namn för styrkans gud i Norden.
Ifyllningsgåta.
Lösningar.
Charadcn: Törnros.
a a Triangelaritmogryf.
a a a 1 1 1 r r a " I Diamantgåtan: a a a 1) I tropikerna, 2) i Amerika, 3) vid Röda hafvet, 4) i Spanien, 5) i Asien, 6) i Afrika.
Calle C. s u Proköp.
1) En krigare, 2) ett berg, 3) nå- gonting inomhus, 4) någonting i det fria, 5) bokstaf.
Gallo C. Kvadratpalindrom.
En egenskap mitt första har Från hvilken vi oss gärna skona; Men omvändt nämns en grym barbar, Som klädde sig i käjsarkrona.
Cacao &amp;.
Anugramgåtan: 1) Alfta, 2) flata, 3) fatal, 4) tafta, 5) aftal.
a a a a a a a a a a a a a Hvarenda husmor känner bäst Mitt helas nytta uti köket — Fast det åt både ko och bäst Som foder lönar godt försöket.
Johannes.
• * Ett Floras barn, som växer vildt, I dag jag ödmjukt skickar.
Men se hur vänskapsfullt, hur mildt Dess blåa öga blickar!
Det täflar ej med stundens ros Att skönhetspriset vinna, Men än då sommarn flytt sin kos Står det sig likt att finna.
Det bleknar ej, fast lian skär I skördetid dess stängel.
Från vän till vän det budskap bär Liksom en fridens ängel: Det önskar ständigt lycka blid I hvarje mähskoboning, Det önskar hvarje hjärta frid Och kärleksfull försoning.
O R E Ö K Ä N D B R Ä N V I N E N V I G D I G N Förvandlingsgåtan: Skomakare blif vid din läst.
1) Sköfde, 2) Köping, 3) Olden- burg, 4) Magdeburg, 5) Askersund, 6) Karl- stad, 7) Arkangel, 8) Riga, 9) Enköping, 10) Belgrad, 11) Loretto, 12) Ingolstadt, IS) Fal- sterbo, 14) Viborg, 15) Isefjord, 16) Donau, 17) Dröbak, 18) Island, 19) Nakskow, 20) Laholm, 21) Ätran, 22) Strömstad, 23) Trosa.
Tankeöfningen: 1 — 4) På bidan och väntan, På spänning och kval Den kommer till sist; Men när den så kommer Hur än den gestaltas, Om glad eller trist, Du har intet val.
Naturlära.
Sifferlogogryfen: Symaskin; as, is, min, sky, ' man, syn, sak, ask, kam, kyss, mysk, smink.
Bokstafsgåtan: Kalfdans — Liturgin.
Ka- mel, Ann-Mari, lampett, fru, drufvor, Aal- borg, neuralgi, Sandhamn.
2 — 4) Om vidsträckt man tar det Beteckna det skall Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Jon.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gadde, O. J.
A s k s a m t doktor Olof Moberg.
