# ID: svediakorp-per1046
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1895
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,804
# sentences: 695
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns ' Tryckeri Aktiebolag, N:r 4 2 (409) Prenumerationspris pr ax: Idun ensam kr.
5.
— Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modet., mänadsuppl.
» 3: — Bamgardcvoben » 8: — F r e d a g e n den 18 oktober 1895.
Byrå: Redaktör och.
utgifvare: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
Allm.
telef.
6147.
Träffast säkrast kl. 2 — 3.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Mathilda 8:de årg.
UtgifnlngBtid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Aimonspris 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt total stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
: Mailing, född Kruse.
yr » ^fru Guvernören af Paris » — se där veckans stora nyhet i bok- marknaden, en nyhet motsedd med mindre vanlig spänning i alla literärt intresserade kretsar!
Ännu är i lifiigaste hågkomst, hvil- ket uppseende såväl i Sverige som i Danmark, den till förra julen i Köpenhamn anonymt utgifna » En roman om Förste konsuln » väckte.
Den röjde en ovanlig författaregenialitet, denna bok, och en förtrogen- het med ämnet, som väckte ode- lad beundran.
När så sent om- sider den anonyme författaren afslöjades och befanns vara — en dam och därtill en svensk dam, då blefvo intresset och öfverraskningen än mera ökade, naturligtvis ej minst i hennes hemland.
Mathilda Mallings namn kom på allas läppar.
Nu föreligger, som vi antydt, en ny bok från samma hand, och den eleganta volymen — på Alb.
Bonniers i Stockholm förlag — slukas helt visst i denna stund inom talrika sven- ska hem af förväntningsfulla läsare och läsarinnor.
Denna gång träder författa- rinnan direkt fram med sitt fulla namn, hvilket » Förste kon- suln » redan gjort ryktbart.
Hon kan ock i stolt själftillit göra det, ty » Fru Guvernören af Pa- ris, bilder från kejsarhofvet 1807 » säges på intet sätt stå sin föregångare efter.
Hjältinnan i denna nya bok är Laure Junot, cn af det för- sta kejsardömets älskvärdaste, mest sympatiska och på samma gång mest lysande kvinnor, och » Förste konsuln » från den för- ra boken, nu kejsar Napoleon I, ingriper äfven här i icke oväsentlig grad i händelsernas gång.
Helt visst skall » Fru r Guvernören » lika litligt slå an på alla sinnen, som äro mottagliga för den tjusning och den glans, som lågo utbredda öfver vårt sekels för- sta årtionde och dess hjältar och hjältinnor.
Mathilda Mailing är alltså dagens namn, och hennes bild måste vara dagens bild — ej minst i de svenska kvinnornas tidning!
V i äro ock de första, som beredts nöjet inför offentligheten framföra för- fattarinnans drag och fru Mai- ling har haft vänligheten enkom för Iduns läsarinnors räkning taga detta nya porträtt.
Mathilda Kruse, så är hen- nes flicknamn, föddes den 20 januari på Oskarsfarm i Skåne.
Hennes far är landtbrukaren Frans Oskar Kruse och modern Anna Mathilda Borgström, en dotter till prosten Borgström i Esphult.
Fru Kruse, en sällspordt be- gåfvad, fint bildad kvinna, för- stod som få att sympatisera med och intressera sig för de unga och deras sträfvanden, de- ras mer eller mindre omogna idéer, dessa idéer, som under den svenska litteraturens » Sturm und Drangperiod » i början af 80-talet satte så många sinnen i brand.
Med sällspord takt förstod hon äfven att vinna de unga » stormfåglarna », som ofta samlades i hennes hem, dels vid Oskarsfarm, dels senare vid Wet- teryd, dit familjen flyttade.
De numera allmänt kände förfat- tarne Axel Lundegård och Ola Hanson voro jämte många an- dra ej sällsynta gäster.
1 detta fint bildade hem, om- gifven af föräldrar och syskon, som förstodo henne, och vid hvilka hon var varmt fästad, ej blott genom släktskapsband, utan
IDUN 330 1895 Den f ö r s t a uppfostran, gifven af en öm och dygdig moder, har alltid lika stort inflytande på vår framtid som de dyrbaraste naturgåfvor.
Napoleon äfven genom andliga frändskapsband, hade Ma- thilda Mailing växt upp.
Redan som litet barn röjde hon en oemot- ståndlig håg för studier.
Vid elfva års ålder sändes hon till fröken Eggerts skola i Lund, och livad som redan då mest af allt intresse- rade henne, var historia, samma intresse som nu vid mognare år förmått henne att än en gång taga till pennan, sedan hon under flere år låtit den helt och hållet hvila.
Vid sexton års ålder sändes Mathilda Kruse till Lyceum i Stoc kholm och vid nitton års ålder, år 1883, tog hon därifrån studentexa- men, hvarefter hon lät inskrifva sig vid univer- sitetet i Lund i Kristianstads nation.
Hennes vistelse där blef dock ej långvarig, utan i stället företog hon en studie- och rekreations- resa till Schveiz, hvarest hon tillbragte året 1884 i en vanlig flickpension.
Det var just vid denna tid » det unga Sve- rige » lät som ljudligast höra af sig inom vår skönlitteratur och Mathilda Kruse tog liflig del såväl i förpostfäktningarna som i själfva hufvuddrabbningarna.
Under vistelsen i Schveiz skref hon romanen Beriha Funke, som på sin tid blef mycket läst; något senare utkom Alice Brandt.
Båda vittna om stor begåfning, men kunna i intet afseende jämföras med hennes senaste, mäster- liga arbeten.
I dagsstriderna tog hon äfven del genom nå- gra smärre berättelser, som behandlade » strids- frågor för dagen », och dessa hennes små no- veller ådrogo henne under de då så upprörda tiderna, en häftig storm från deras sida, som » förde de gamles runor med den äran ».
Följ- den blef, att den unga, blott 21:åriga Ma- thilda Kruse — » Stella Kleve » — rent af blef ett slags » varg i Veum » i sitt eget fä- dernesland.
Ingen, som personligen känner Mathilda Kruse, kan finna det annat än egendomligt, att just hon skulle bli offret för indignationsstor- men, så skygg och tillbakadragen som hon är och varit i allt sitt väsen 1 Till Köpenhamn styrdes nu kosan, och i den danska hufvudstaden, med dess vakna and- liga lif och dess i många afseenden friare åsikter, hade hon tillfälle att utveckla sina lysande anlag, vidga sina vyer och så småning- om bilda sig till den helgjutna författarper- sonlighet, hon nu är.
I Köpenhamn lärde hon äfven känna sin blifvande man, grosshandlare Peter Mailing, och kom genom honom in i en af Köpen- hamns mest ansedda gamla familjer.
Den i Danmark så bekante ministern hos Fredrik d.
V I, Ove Mailing, var nära besläktad med fa- miljen Mailing, och såväl han som en grand- onkel till grosshandlar Mailing äro väl kända som goda författare.
I denna aktade släkt blef den unga Mathilda Kruse mottagen med välvilja och förståelse, och den 5 januari 1890 ingick hon äktenskap med Peter Mailing.
Nu började en ny tid af utveckling för den unga makan.
Allt hvad kärlek och ömhet i förening kunnat tänka ut för att göra hennes dagar ljusa och glada, har hennes man beredt henne, och hon solar sig nu i hemmets lycka, som i själfva verket kanske är den lycka, Ma- thilda Mailing skattar högst.
Åtminstone får man däraf ett lifligt intryck, då man ser henne tillsammans med hennes man och lilla dotter.
Men fastän hon blef gift, lade hon ej sina litterära intressen åsido, utan fortsatte med sina historiska studier; särskildt fördjupade hon sig i meinoarlitteraturcn från revolutionsdagarna, framför allt i den som handlade om » Förste konsuln », då Napoleon Bonaparte städse varit föremål för hennes djupaste beundran.
Sedan hon länge läst samt gjort antecknin- gar och utdrag ur dessa högar af memoarer, vaknade hos henne lusten att nedskrifva sina intryck, och utan tanke på » att skrifva en bok » skref hon » En roman om Förste kon- suln ».
Liksom på lek skrefs denna ypperliga bok, som ådragit sig de strängaste kritikers upp- märksamhet och beundran, och som t. o. m. förmått själfva den hedrade veteranen på den historiska romandiktningens område, den gamle professor Georg Ebers, att skrifva tvänne bref till författarinnan och uttala, ej blott sitt odelade beröm, utan sin förtjusning öjver att en så- dan bok kommit till.
Då hennes intryck voro färdigskrifna, läste hon upp hvad hon skrifvit för sin man, hvil- ken blef helt intagen af hennes ypperliga stil och fina karaktärsskildringar.
Redan nu bör- jade han tala om, att hon borde gifva ut hvad hon skrifvit — men nej.
.
.
!
&gt; Jag har ej lust att vidare utsätta mig för kritiken och för skriket, » var det obevekliga svaret; och därvid blef det.
För att öfverraska och glädja sin man ren- skref hon emellertid sina anteckningar och lät inbinda manuskriptet till » Förste konsuln » i ett elegant band, hvilket hon sedan gaf honom som födelsedagsgåfva.
Efter detta följde nya öfvertalningar till ar- betets utgifvande — och slutligen lyckades man förmå henne därtill Men boken skulle komma ut anonymt och på eget förlag — det var villkoret!
Hennes man, som ej så litet beundrar sin unga, begåfvade maka, lät utstyra boken på det präktigaste, och en vacker dag förliden vinter presenterade sig så » En roman om Förste konsuln » på boklådsdiskarne.
Genast vid sitt framträdande väckte boken det största uppseende — man undrade och un- drade, hvem författaren kunde vara — att det kunde vara en författawrawa tycktes ej ha fallit någon in.
En tid lyckades det att bevara anonymite- ten, men slutligen förråddes den, och nu följde muntliga lyckönskningar i kapp med smick- rande bref oeh berömmande recensioner.
Redan nu, så kort tid efter sitt framträ- dande, har » En roman om Förste konsuln » blifvit öfversatt till engelska, franska, tyska, holländska och tcheckiska, i sanning en fram- gång så stor, att den sällan kommit en bok till del!
Och hvad bättre är: arbetet förtjänar äfven denna framgång.
Själfva karaktärsskildringar- na, så ypperliga de äro, fördunklas nästan af den » stilrenhet », som präglar verket.
Allt in i de minsta detaljer ger det en noga genom- tänkt oeh fint framställd tidsbild från Förste konsulns dagar, och det är just denna trohet mot den tid hon skildrat, som mest ådragit författarinnan de konstförståndiges beundran III.
och förmätt sådana stränga domare som Wedel i » Tilskueren » oeh Brändes i » Politiken » till ett enstämmigt beröm.
Från dansk botten och bärande ett danskt namn har nu Stella Klece slagit igenom.
Hvad hon möjligen i en och annans ögon i sin ung- dom brutit, har hon nu försonat genom sina senaste verk.
Vi kunna känna oss stolta öfver, att hon dock är vår — är svenska!
Ty det har hon förblifvit, af själ och hjärta, om hon än med starka band är fästad vid den danska jorden.
Det har gått henne, som det gick den stac- kars svanen i Andersens saga » Den grimme Elling ».
1 början förhånad och föraktad, kom han dock till sist åter för att intaga den plats, som tillkommer en hvar, hvilken bäres af svanevingar.
* E y a.
^WÉmpm « c nåkterqaVn i ståltrådsburen, som pa spaliern en så pa sin tid den skälmska månadsros, Eoa begrep ej annat ån att lefoa var att se dagen fly sin kos.
I hcarje hyllning henne skänktes, hon såg allenast skyldig gärd.
Som mor och mormor förr, de kära, hon höll sitt näpna jag i åra, en nittonårig dam af värld.
Men molnen började att I andra tankar Har Eoa skingras.
gick.
koaf nu drifhusoärmen kändes, hon af en häftig längtan brändes — Och törsten ock hon släcka fick.
Och fågeln gladt flög ut ur buren.
Från ljus och frihet stängd ej mer, nu .hjärtat vågrar att sig fästa vid smulor utaf godt — det bästa blott hennes sinne hugnad ger.
Allt pjunk nu som en uroäxt I skråpvrån Eoa kastar klådning brådt.
I morgonoakten stolt hon skådat, hvad glans den nya dagen bådat.
• — En vilja fast som malm hon fått.
Och känslor lika dalens liljor ur hjärtats gömmor spira opp, hon kan sig icke mer i vårlig fägring oemotståndligt, förställa, snart de svälla, knopp vid knopp.
IDUN 1895 Når deras fina blomkalk en vacker dag af kärleks fårgas blod, det skall nog röjas hos den sköna, att liten Eoa i det gröna märkvärdigt vuxit, där hon stod.
Lotten von Krcemer.
* Vintern i barnkam- maren.
jlSJjrån mina fönster har jag utsikt öfver A *) en liten trädgård — ej blott dess grönskande träd och blomstergruppernas bro- kiga färger fröjdade i somras mina ögon; jag har äfven funnit kära bekanta och vänner där, hvilkas görande och låtande jag ofta åskådade; högt i lindarnas och kastanjernas kronor var det muntra småfåglar och nedan- för på gräsmattorna och sandgångarne min grannes tre barn, en flicka, vid pass två år, och två något äldre gossar.
Nu har det blifvit stilla och öde i träd- gården; grönskan är fallen från gren och kvist; nattfrosterna ha dödat senhöstblom- stren; försvunna äro fåglarne, tyst på gräs- mattorna och sandplanerna!
Från molnhöljd himmel sväfva de första flingorna, bebådan- de vinterns ankomst, vintern, som förändrar naturens arbete och människornas lefnads- vanor och gör de små barnen, hvilka under den varma årstiden så ofta och länge tum- lade om i det fria, till fångar.
Det rike, i hvilket de nu lefva och färdas, är barn- kammaren.
Ja, vintern är en hård årstid och hvarje år kräfver den talrika offer bland de små, som duka under för katarrer och inflamma- tioner i andningsorganen.
Liksom vi om sommaren måste bevara våra barn för alle- handa magåkommor, måste vi om vintern skydda dem för alla tillfällen till förkylning.
Tyvärr härska dock allmänt mycket orikti- ga föreställningar om vintervädrets inflytan- de på yngre barn.
Professor Briicke yttrar sig i ämnet på följande vis: » Har tempe- raturen en gång sjunkit under nollpunkten, så är luften så mycket farligare, ju torrare ' och kallare den är.
Därvid är alldeles lik- giltigt, om solsken värmer huden eller ej.
Den kalla, torra luften verkar omedelbart som retmedel på andningsorganens slemhud och försätter den lätt i inflammation.
En sådan är dess farligare för barnet, j u yngre det är, på grund af de trånga vägar, luf- ten har att passera.
Det så kallade våtkalla vädret, vid hvilket temperaturen håller sig öfver fryspunkten, är mycket mindre att frukta.
Om det regnar eller ej, är detsam- ma, Ola barnet blott är skyddadt mot reg- net.
Dimma däremot kan verka skadligt, dess mer, ju lägre temperaturen är. » Små barn, som ännu ej äro i skolåldern, böra blott vid lindrig kyla, 1 — 2 grader, på en kort stund föras ut i- det fria.
Blir kölden starkare, behåller man dem hellre hemma, ty faran för förkylning är då stor och den nytta, en kort promenad kan gifva, jämförelsevis liten.
Måste emellertid vid så- dant väder ett barn nödvändigt ut, så borde man åtminstone sörja för att den luft, det inandas på vägen, på förhand uppvärmes, hvilket sker därigenom, att man binder en halsduk löst för munnen.
Må mödrar i stad och på land iakttaga dessa råd!
Må de betänka, att det är lika viktigt att om vintern skydda de små för förkylning som om somrarne för magsjukdo- mar!
Den späda barnaåldern är ej den tid, under hvilken man bör begynna med härd- ningsförsök, och allra minst ägnar sig vin- tern därtill.
Under dessa omständigheter äro barnen under en längre period hänvisade till inne- sittande, och barnkammarens hygien får där- för just under vintern den största vikt.
Njutningen af frisk luft och fri motion in- skränkes i hög grad för de små, och vi måste därför göra allt för att gifva dem en er- sättning, så att de ej under dylika kalla och ruskiga veckor bli kammarsjuka.
Då kommer först och främst luften i barn- kammaren i betraktande.
Denna måste upp- fylla två villkor, den måste vara tilläekligt ren och tillräckligt varm.
Uppfyllandet af dessa kraf beror i hög grad på familjens bostadsförhållanden.
Förfogar man blott öf- ver ett enda rum, där man måste koka, bo och sofva, så måste trots all vädring luften alltid lämna mycket öfrigt att önska.
Väl- bärgade familjer, som disponera en hel vå- ning, kunna utan svårighet erbjuda sina barn god luft.
Vi vilja dock ej räkna med dylika gynnsammare fall, utan betrakta saken från bredare grund.
De festa hus- mödrar kunna väl inrätta sig så att deras barn vintertiden få tillräcklig tillgång på frisk luft, äfven om familjen ej äger någon sär- skild barnkammare.
För detta ändamål be- stämmer man de båda största och ljusaste rummen i bostaden till sofrum och bonings- rum och eldar ständigt dessa båda rum under vintern.
Tidigt på morgonen, medan barnen ännu sofva, städas boningsrummet, eldas och luftas grundligt.
När barnen nu vaknat, för man dem in i detta rum, där de förblifva till middagen.
Under tiden ordnas sofrummet, luftas om- sorgsfullt och uppvärmes.
Middagsmåltid intas i boningsrummet, och efter detta in- föras barnen åter i sofrummet, medan det förra vädras.
För aftonmåltiden bege sig barnen ånyo till boningsrummet, och under tiden luftas sofrummet.
Sedan man stängt fönstren och luften hunnit bli varm, föras de små till sängs.
Med en sådan husord- ning kan man alltid i bägge rummen på- räkna så pass frisk luft, som öfver hufvud är möjlig på grund af bostadens läge.
Man måste endast ta sig tillvara för att afsikt- ligen förskämma luften.
Från husmoderns sida sker detta genom att hon undviker matlagning eller tvättning i bonings- och sofrummen, husfadern å sin sida måste af- stå från all rökning i dessa rum.
Hvad eldningen angår, så bör tempe- raturen om dagen under barnens vistelse i rummen vara 18 å 20 grader, och termome- tern bör ej hänga för högt, utan ungefär i brösthöjd på väggen.
Vi måste nämligen besinna, att barnens lekar och sysselsätt- ningar försiggå mest i de lägre delarne af rummet, som alltid äro kallare än de öfre luftlagren.
Under natten kan i barnens sof- rum — för så vidt de äro öfver diåldern — temperaturen få gå ned till 12, 13 gra- der, utan att det gör någon skada.
Dock måste man alltid träffa försiktighetsmått, att de icke kasta af sig under sömnen och på så sätt förkyla sig.
Detta bör just icke ske genom att binda fast täckena, utan ändamålsenligare genom att man ikläder de små långa nattdräkter af flanell.
En mycket vanlig orsak till små barns 331 förkylning utgöra de kalla golfven i barn- kamrarne.
Som grundsats borde barn o m vintern aldrig uppehålla sig i rum, som ligga of van ouppvärmda lokaler, såsom för- stugor, portgångar och dylikt; men äfven ofvan eldrum äro golftiljorna vintertiden kalla och deras inverkan på de små dess riskablare, j u mer de sätta sig ned på golf- vet, krypa omkring och vältra sig där.
Där- för har man ofta utrustat barnkamrarne med mattor, täcken eller fällar, hvilka nog också förekomma många förkylningar.
På senare tider har man emellertid förklarat mattorna krig, enär de äro dammgömmare och därför äfven kunna ge hemvist åt smitt- ämnen.
Men man bör ej utan vidare un- derskrifva denna dom öfver allt hvad mat- tor heter.
Smittämnena måste dock kom- ma utifrån in i bostaden, och på mattorna skulle de väl i regel fastna med smutsen från skosulorna.
Men denna slags sprid- ning af smitta tillhör utan tvifvel de säll- synta undantagen; vanligen förmedlas den genom tvänne personers beröring, genom att begagna främmande leksaker, genom klädes- plagg och dylikt, och i sådana fall är det för smittans vidkommande likgiltigt, om en matta ligger på golfvet eller detta är bart.
Förkastliga äro i hvarje händelse mattor, som blott piskas en gång om året eller kvar- talet, men annars ligga fastspikade.
Mot mindre mattor, som dagligen eller två gån- ger i veckan piskas i det fria, kan ej någon allvarlig invändning göras.
Tvärtom brukar man hysa mera försyn för mattan än för nakna golfvet, man undviker att smutsa ned den, och då bidrar den medelbart att höja snyggheten i bostaden.
Betänker man så till sist, att mattor och fällar äro väl ägnade att skydda barnen för de förkyl- ningar, som just göra dem lätt mottagliga för smitta, så kan man ha skäl för att be- sluta sig att vintertiden behålla sin matta i barnkammaren.
Naturligtvis måste den vara så anbringad, att den ej bildar några veck och kommer de små » på fall ».
Hvad nu hudens vård för de små barnen under vintermånaderna angår, så äro varma bad, en, högst två gånger i veckan, att för- orda.
Däremot borde man under denna årstid helst afstå från de mycket brukliga kalla afrifningarna i syfte att härda.
Till och med vuxna fördraga mindre väl kallt vatten under vintern, och för små barn medföra dessa härdningsförsök under den oblida årstiden endast allt för lätt förkyl- ningar.
Framför allt måste kalla tvättnin- gar undvikas för svaga, blodfattiga barn, som behöfva värme.
Vintern är äfven den tid, då olycksfall i barnkammaren oftare förekomma.
Belysning och eldning medföra eldfara och årligen ådrar sig en stor mängd barn brandskador af lättare eller allvarsammare art.
Äfven mot dessa faror måste försiktighetsmått vidtagas; ty äfven vid den omsorgsfullaste moderliga tillsyn ges det obevakade ögonblick, när modern kallas af andra plikter och de små lämnas åt sig själfva.
I rum, där småbarn vistas, borde därför alltid eldning verkstäl- las, så att barnen ej kunde komma åt eld- staden.
Det sker bäst genom kakelugns- skärmar af järn med böjda, afrundade kan- ter.
Kärl med varma vätskor eller ämbar med varmt vatten få aldrig ställas i barn- kammaren, så att barnen kunna falla i dem, välta omkull dem eller dra ned dem från bord och stolar.
Därför är ej heller köket någon uppehållsort för oerfarna småttingar.
332 ID Vår rumsbelysning sker nu allmänneligen med fotogen, som helt visst är ändamåls- enlig och hygienisk; men i barnkammaren måste lampan noga tillses, ty explosioner i barnkammaren förekomma ej sällan.
Man har visserligen konstruerat säkerhetslampor, som, om de störtas omkull, släckas af sig själfva, men denna nyhet har icke vunnit någon större spridning.
Därför får man försöka att göra de vanliga fotogenlampor- na i barnkammaren mindre farliga, i det man gör dem oåtkomliga för barnen.
Bäst äro taklampor, men om man nyttjar bord- lampor, borde man åtminstone aldrig ställa dem på osäkra eller med duk belagda bord.
Borddukar höra öfverhufvud icke hemma i barnkamrarne, ty allt för ofta dra de små händerna ned allt som står därpå, och så orsakas både svåra brännskador, lampexplo- sioner och olyckor genom skärfvor och slag.
Huru enkla och själfklara än dessa för- hållningsregler kunna synas, lär tj värr er- farenheten, att de allt för ofta åsidosättas.
Vid vinterns ingång ha vi därför trott oss böra framhålla dem.
Det långa innesittandet under vintermå- naderna för dock äfven sitt goda med sig.
Mor och barn stå då i den innerligaste växelverkan.
Vid lekarne i det trefna, om ock enkla hemmet uppenbarar sig bäst för moderns blickar hennes älsklingars hjärtan och sinnelag.
Då har hon rika tillfällen att spåra och i deras brodd förkväfva onda böjelser och att med fröjd ansa och ut- veckla de goda anlag, som röja sig i barna- sinnet.
Lycklig en hvar, som i vinterliga skymningsstunder vid moderssköt redan som barn lärt sig älska det sanna och goda!
Y.
T * Drottning Oda.
För Idun af Ina Stocken strand.
nvid det gamla Ginkhem, numera Gö- holm, låg fordomdags borgen Tuma, tillhörig fylkeskonungen Bitterulf af Gorms släkt.
Slottet var endast en våning högt, men på ena gafveln fanns ett torn, från hvars öppna fönsterglugg man såg ut öfver Österhafvet.
I klart väder brukade drott- ning Oda sitta där och späja utåt hafvet, men då hennes herre och konung var hemma, satt han där själf och såg efter, om icke något främmande skepp skulle komma sö- der ifrån, köpmän från Jom och Dorestad, eller krigsmän från Susat och Tiodå.
De förra tog han skatt af, de senare öfver- vann han med tillhjälp af sina resår.
Nu var han borta på härnadståg till Ostangeln, och om det icke utföll väl, skulle han ut- sträcka färden till Walland.
Liten drottning Oda satt uppe i torn- kammaren med sina tärnor, hvilka sömmade på dukar eller spunno på slända.
Rummet var helt litet, med grofva plankväggar och tunga ekbänkar.
Tärnorna voro klädda i mörka ylleklädningar; de buro pannbindlar men inga smycken.
Drottningen var den enda som bar dylika; vid hennes hals och i hennes bälte lyste tvänne stora smycken af hamradt guld, besatta med vidunderliga röda och hvita stenar, hvilka lyste som blod och eld då ljuset spelade på dem.
Bitterulf hade medfört dem, då han en gång åter- vände från Walland.
Hon brukade icke annars bära sina smycken, men i dag vän- J u v e l e r a r e K.
A N D E R 1 Jafcobstorg- S 1 O N U H 1895 tade hon, att Bände riddare skulle komma till henne, och hon ville gärna förmå ho- nom att dröja hos sig.
Det var första gången på två år som hon hört något från sitt hemland, och riddaren hade varit där helt nyligen.
Hennes stora barnaögon blic- kade vemodigt ut åt hafvet.
Där, långt bortom sunden, bortom öarna, låg hennes barndomshem, det sagoomspunna Venden.
Det var en mörk och stormig vårmorgon, som den nordiske sjökonungen Bitterulf, med sina jättelika kämpar öfverföll hennes faders borg Markstein, dödade hennes tvänne bröder och bortförde henne och hennes lek- syster Hjördisa, tillika med hvad guld och vapen som fanns i borgen.
Under färden norrut dref vinden dem mot öster, och vid litaviska kusten anföllos de af tvänne skepp, hvilkas manskap bestod af ljusa och kraftigt byggde män.
Striden utföll till Bitterulfs nackdel; han måste afträda de från Markstein röfvade skatterna.
Äfven Hjördisa fordrade segraren som byte, och det sista Oda såg af sin älskade leksyster var då hon stod, hög och smärt, i fören på det främmande skeppet och vinkade far- väl, omgifven af de beväpnade männen.
Så styrdes kosan norrut och Oda visste att Hjördisa fördes bort till det hemlighetsfulla land sagoberättarne förtäljt henne så myc- ket om i sina kväden, det mörka, hemska land, Manhem kalladt, de gamle jotars land, där ännu grymma människoffer förrättades till de oförsonliga gudarnes ära.
Hon glömde sitt eget öde för att gråta öfver grefve Osids dotter, som varit henne i systers ställe.
På den andra dagens afton landade de vid en strand, hvilken Oda antog vara Wil- kinaland, eftersom hennes röfvare talade ett språk, som något liknade hennes eget, eller vilzernas dialekt.
» Detta är Tumaborg, » sade Bitterulf och förde den vilziska höfdingadottern in i den låga salen.
» Här skall I härska och be- falla som fru, I skall sitta i min moders högsäte och mitt folk skall ära och vörda eder. » Hon grät i nätterna sju, och så tröstade hon sig, då konungen lofvade att bli henne huld.
Nu hade tvänne vintrar gått sedan dess, och hon var sjutton år gammal, men så snart skeppen styrde kurs åt Själland, gick hon upp och satte sig i tornkammaren, och inbillade sig att hon såg en strimma af sitt hemlands kust.
Bitterulf hade icke hållit sitt löfte — han var ofta hård emot henne.
Om vintrarne måste hon tjäna honom som en trälinna, och då han blef vred eller hade druckit mycket mjöd, voro hans ord grym- ma och sårande.
Därför var hon glad, då våren kom och hon fick sin frihet åter.
Det var endast mycket unga svenner och gamla, nästan obrukbara stridsmän, som Bitterulf lämnade kvar för att vakta slot- tet och tjäna Oda, då han for ut på här- nad.
Ödsligt och tyst blef det då på Tu- maborg och drottningen vandrade ofta af och an i sin kryddgård försänkt i tankar.
Bitterulfs gudar voro icke hennes, endast den mäktige Donar och den allvise Wodan, till hvilka hon brukade offra vårens först- lingar i Svantevits heliga lund, liknade Tor och Odin.
På slottet fanns en man, Ulf red kallad, som var mycket gammal, och den där hade befälet öfver det hemmavarande folket; honom brukade hon samtala med.
Han berättade, att han var norr ifrån, från ett land som hette Tiunda.
Hans far, som Ringar, Broscher, Armband, Kedjearmband, Kedjor, Nålar, Bref besvaras omgående.
hade lefvat i tre mansåldrar, hade sagt ho- nom att de härstammade från Ganglere.
Innan asarne eröfrade landet, fanns där en annan gudatro, djup och hemlighetsfull.
Och här och där, långt inne i Kolmorda- och Tivedaskogarne lefde ett folk, som ännu blotade åt den allestädes närvarande Kare, han som förde hälsningar från de hädan- gångne till de lefvande, som gaf varning om annalkande faror och som kunde i en blink uppröra hafvet för att rädda den för- följde undan faran.
Och han berättade om den bleke Snaer, som härskade öfver jor- den under vintern, och om Hlärs grymme broder, som ägde makt att förgöra hela världen, och om den fruktansvärde Jokul, som brukade visa sig för människorna och förgöra dem, som kommo honom när.
Oda blef helt dyster till sinnes då hon lyssnade till den gamle.
Hon tyckte myc- ket bättre om Bitterulfs gudar, den milde Balder och den väna Fröja.
Och hon tog sitt strängaspel och sjöng ett wölsiskt kär- lekskväde, som hennes broder lärt henne, då han en gång återkom från konung Her- nits hof i Hunaland.
Hon ändrade nu or- den till en lofsång åt Fröja.
Den sången sjöng hon för Bande riddare och han try ckte hennes hand och såg in i hennes ögon, under det att han berättade om hennes hemland.
Då riddaren flyttade sig närmare henne, drog Oda sig undan; hon försökte se sträng och afvisande ut, men lyckades ej afskräcka honom.
Hvad hon önskade sig Hjördisas stolta hållning och frimodiga skick.
Då hon förde talet på Svearnes land, berättade riddaren, att där härskade en mäktig konung, som lade un- der sig många riken.
Han hade en myc- ket klok och skön drottning, kallad Gunn- lög, som kunde förutsäga kommande ting och tyda fåglalåt.
Folket höll henne i stor vördnad och konungen tog råd af henne.
Oda blef helt tankfull, då hon hörde att konungen tagit Gunnlög tillfånga, då han var på hemväg från kurernas land för två år sedan.
Riddaren förtäljde om kämpa- bedrifter, sådana som Samson riddares och Thiderichs af Berns, och framsade kärleks- kväden från Thüringen och Swaben.
Han var en ståtlig man, den unge riddaren, med blixtrande ögon, mörkt hår och stackot skägg.
Medan drottningen lyssnade till honom, un- drade hon, hvad som kvarhöll henne här.
Han sade sig komma från konung Östen i Niudung, densamme, hvarunder Bitterulf var skattskyldig, och han ämnade sig sedan sö- derut till Frisland.
r En afton då de stodo nere vid stranden i månskenet och sågo ut öfver hafvet, upp- täckte de tvänne skepp ej långt från stran- den.
Oda ville tillkalla Ulfred, men Bande höll henne tillbaka.
De voro hans folk, som han väntat på.
Och nu ville han säga hen- ne ett och annat, som hon skulle begrunda.
Bitterulf var grym och sträng, han hade röfvat henne från hennes hem, nu skulle hon få tillfälle att hämnas sina bröder.
Bande höll henne kär. '
Han ville intaga Tuma- borg och besätta det med sitt folk, och då Bitterulf återkom öfvervinna honom, hvil- ket skulle bli en lätt sak, då han icke ana- de oråd.
Oda drog sig hastigt undan riddaren.
Väl hade hon i ensamma stunder rufvat på att hämnas sin och de sinas oförrätter, men nu då denne främmande man gaf henne tillfälle därtill, rj^ggade hon tillbaka.
Hon visste så väl hvad Hjördisa skulle gjort Silfverarbeten, Modernast!
Bordsilfver.
Solidast!
Billigast!
I8t) 5 o m hon haft sitt öde i sin hand.
Veder- gällning var j u en af tillvarelsens lagar, och nu ägde hon att utöfva denna af gudarne påbjudna rätl.
Hon genomgick alla sina lidan- den från det Bitterulf ryckt henne från hen- nes döende broder, tills han lämnade henne vid sitt sista härnadståg.
Hon behöfde en- dast ge befallning åt sitt folk att låta por- tarne i ringmuren stå öppna och slottet skulle inom kort vara intaget.
Då Bitterulf återvände, skulle hon från torngluggen åse striden, se vikingen stupa eller draga bort för alltid.
Och sedan?
.
.
.
Höll hon väl denne främmande man mera kär än Bitter- ulf?
Hon såg på honom, där han stod spe- jande med vild, otålig blick utåt hafvet, och så mindes hon plötsligt, hur Bitterulf kunde bli vek och mild, då hon sjöng sina kärlekskväden för honom och berättade sa- gorna från sitt hemland.
Han hade då kal- lat henne Fröjas syster, sin lilla främmande sångfågel.
Men hon hade tillslutit sitt hjärta för honom, rufvat öfver sina lidanden och ständigt hållit i minnet hvart och ett af hans hårda ord, hvarje hans öfverilade hand- ling.
Och nu skulle hon hämnas genom att förråda hans folk och öfverlämna hans förfäders borg i en fiendes hand.
Var hon då en feg trälinna, eftersom denna rättvisa handling föreföll henne som ett förräderi?
» Skeppen uppnå ej land innan natten, » sade riddaren med en vredgad blick utåt hafvet.
» I morgon skall I få mitt svar, » och Oda återvände långsamt till slottet.
» Enfaldiga kvinna! » — riddaren skrattade för sig själf —, » som tror sig ha fångatBande.
— Borgen är min! » tänkte han segervisst.
» Ett präktigt fäste.
.
.
Det bästa läge på hela kusten.
Härifrån kan jag fånga dem alla: krämare och hemvändande vikingar.
Östen skall jag betala skatt, så kvittar det honom lika, om Bitterulf, sjökonungen, eller Bände, sjöröfvaren, sitter på Tuma.
— Hej!
sjötroll, låt vinden blåsa!
Hitåt, mina skepp!
I morgon vinna vi vår bästa seger. » Han kastade hufvudet tillbaka, såg ännu en gång utåt hafvet, där skeppen lågo stilla, och så gick han in, » för att ännu en gång kuttra med Oda. » Men hon var mycket tystlåten i afton, den lilla drottningen.
Hon bad honom icke o m något kväde, och hon besvarade icke hans frågor om slottets förråder och om manskapets sinnelag.
För att förströ henne började han berätta om den tid han hade varit väring hos östgöternas konung Okon.
Som fred nyss var afslutad med de upproriske sarmaterna, hade den kungliga vakten mest användts till att aflifva de irrlärige.
Bände hade en gång måst vara behjälplig med att fastspika en man vid ett träd.
Mannen hade talat om sin gud, som vandrat på jorden och förkunnat en ny lära.
Då Bände ville beskrifva konungens hof och staden Salernis prakt, bad Oda honom i stället berätta om den nye guden.
Det var icke mycket han visste.
Läran hade kommit öster ifrån, från ett af kejsaren i Miklegårds lydländer.
Mannen, som de dö- dat, hade kallats en galileer och hans sista ord hade varit: gören andra det I viljen andra skola göra eder!
Konungen afvisade den nya läran, ty den var i strid mot allt hvad lag och gammalt bruk påbjöd.
Det var en mild och försonlig lära.
Bände hade hört en fängslad slaf uttala sådana ord som: Älsken hvarandra inbördes!
— Efter- 333 1 D U N trakten icke världsliga ägodelar!
— Hämn- den tillhör Gud!
Riddaren böjde sig skrattande fram emot Oda, som lyssnade med återhållen ande- dräkt.
— Det vore en omöjlig värld att lefva uti, om den läran skulle efterföljas, eller hur, fru O d a?
» » Tack, för hvad I berättat mig, » sade drottningen och reste sig upp för att gå.
Det var det första otydliga ekot af den mäktiga andliga rörelse, som inom ett par århundraden skulle eröfra världen, hvilket nu nådde upp till nordlanclen.
Och detta svaga eko uppfångades af en hårdt pröfvad och frestad kvinna, som för alltid skulle minnas hvad hon hört.
Ofta satt hon och säg ut öfver hafvet, väntande på den, som skulle komma med budskapet om den nya läran: kärlekens, uppoffringens och förso- ningens lära Då Bitterulf återkom fram på hösten, mottogs han af Ulfred, som berättade om den främmande riddarens besök.
Ulfred hade misstrott honom från början, drott- ningen däremot hade han lyckats intaga.
Men så en morgon då några främmande skepp lagt till vid stranden, hade drottnin- gen tillkallat allt folket, som fanns å slot- tet och sagt, att de hade att vänta ett an- fall af riddare Bände och hans folk.
Tvänne män utskickades att uppbåda folk till slot- tets försvar Under tiden måste man för- svara sig så godt man kunde.
Vid mid- dagstiden sågs riddaren närma sig slottet, men då portarna förblefvo stängda, tillkal- lade han sitt folk och anfallet började.
Drottningen bar fram vapen, intalade knek- tarne mod, förband de sårade och spejade efter sina utskickade.
Mot aftonen lycka- des det fienden att bryta sig in genom portarne.
Ulfred och hans folk gjorde sitt bästa, men de unge voro för oförvägne och de gamla blefvo snart maktlöse.
Då Bände redan ansåg sig som segrare och i sitt öf- vermod hånade drottningen, anlände folk från häradet till undsättning.
Fienden, som var utmattad af den föregående striden, blef snart jagad på flykten.
Då Ulfred slutat sin berättelse, skyndade Bitterulf upp till slottet, där drottningen och allt folket väntade honom.
Hans bistra ansikte ljusnade, då han fick se Oda, där hon stod blek och lugn framför de andra.
Hon såg äldre och värdigare ut, än då han sist såg henne, tyckte han.
Och hennes välkomsthälsning ljöd varmare än den an- nars brukade.
» I har visat mycket mod och mycken rådighet, då I försvarade vår borg — det skall I ha tack för, » sade han.
Och Oda visste att det var det högsta beröm, han kunde gifva henne.
» Det är underliga ting jag har att berätta om länderna därborta i västerhafvet, » sade han, då de sutto till- sammans i slottssalen, » men underligast är dennya gudaläran, som man nu omfattar där. » Odas ögon lyste af fröjd.
Den kommer allt närmre!
jublade det inom henne.
En liten upprättelse.
u får jag först redogöra för samman- K hanget, nämligen att efterföljande y &amp; ej egentligen rör min ställning, utan jag har lofvat en liten snäll flicka att föra hennes talan.
Det är för resten min systerdotter och en rar, liten tös, som det är frågan om.
Häromdagen, när jag satt i min ensamhet, kom hon upp till mig, och jag såg med detsamma, att det var något, som var litet i olag.
Nog af — sedan vi pratat en stund o m diverse, utbrister hon plötsligt: » Hör nu moster, hvarför anse människor alltid, att flickor, som äro hemma, ej göra någon 2 ': • nytta, som är värd att tala o m?
Alltid, eller ofta åtminstone, när sysselsättningar för flickor komma på tal, så talar folk om de stackars flickor, som äro upptagna på vare a 2 - &lt; sig en bank, kontor eller dylikt, och hur 2 * de behöfva eftermiddagarne till att sköta 3 1 " &gt; om sig och roa sig, och så kommer slutet: ja, inte kan man begära, att hon skall hjälpa till något hemma, som har varit upptagen CS hela förmiddagen (ofta blott mellan 10 — 3 03 å 4), hon skall väl hvila sig någon gång.
Men, moster, aldrig tala de om att en flicka, som hjälper sin mor hemma, möjligen kunde behöfva en gifvcn riktigt ledig stund, utan •5s ^ att stjäla sig till den.
Det är så olika när man ännu går i skolan; då är man fri som t- — &gt; CX, g fågeln, när läxorna äro öfverlästa, men så slutar man skolan, och sedan knåpar man dagen ut och har ibland riktigt brådtom s s | för att hinna med hvad man vill, ooh ändå CG t / i &lt; — OD - tror aldrig någon, att man gör någon nytta.
Visst har man det bra, när man får vara t, •£ 0 i ett godt föräldrahem, det nekar jag alls 2.
- 0: cd icke till, men se det är bara en sak jag T3 © tycker är så förarglig, nämligen den där åsikten!
Ja, hon är ju hemma och har ingenting för sig just.
När man har systrar och bröder, hvilka hafva sina ämbeten livar på sitt håll, så se dessa ned på en sådan där flickstackare, som är utan anställning och hålla henne för att vara rysligt bort- skämd.
w 1 1,J Jag vill nu bara.
taga ett exempel: jag sitter och stickar på en strumpa eller dy- a&gt; o n - a x&gt; likt; så kommer en af systrarna och säger: r« C / 3 hör du, du kan gärna komma med mig ut b ^ ~x och se på en hatt i eftermiddag, ty om du a o 2 o stickar de där hvarfven eller ej gör väl is ® s detsamma, tillägger hon.
Ja visst ja, nog hinner man bra litet på ett plagg, notabene 91 när man till det skall använda idel små- stunder, men att ett hvarf då och då slut- ligen blifver en strumpa, det tänka de ej fl t!
a på, utan anse stickning och sömnad som --.
idel tidsfördrif.
Dock får man se, hvilka --:::: miner mina herrar bröder göra, då något %, % • £ 0 fl saknas eller är i olag; då heter det: » hon, e I -: som går här hemma och har ingenting för sig, kan väl åtminstone se efter vår gar- derob en smula! » Tänk också, hvad en flicka, som är hemma, mången gång går och ' dåsar till ', då däremot andra med ^ eo • — ja sa, anställning hålla uppe humöret genom kam- c ö E; r- +- g o ratlif och genom promenaderna till och ifrån c o sina tjänsterum.
II Nu hade min lilla systerdotter blifvit rik- tigt ifrig och varm af sina anföranden, så att jag i mitt sinne välsignade min gamla Fina, som kom in med litet kaffe för att läska oss.
Efter att hafva inmundigat hvar sin kopp af den svalkande drycken, ville jag, ehuru jag till stor del gillade min vis å vis ' åsikt, föra henne på gladare tankar om lifvet, så jag försökte med att anföra: » Ja, men tänk på alla stackars flickor, som äro tvungna att ge sig bort och gå frun till hända, som det så vackert heter, tänk hvad de mången gång få utstå. »: s ~ s Nu slog jag hufvudet var hon lika ifrig igen.
på spiken.
Nu » Vet moster, jag undrar inte alls på, att flickor vilja ge sig bort, dels för att se sig ed
IDUN 334 om, få göra nya bekantskaper, få vara lite mera fria och lediga och, vet moster, oss emellan sagdt, mången gång för att möj ligen kunna uppspåra någon lämplig individ, passande till man.
Hur skola vi arma stackare, som stanna kvar i boet, kunna få bekräftelse på att vi ändå duga till något och ej gå och lata oss dagen lång, som många så snällt tro. » » Ja, kära barn, jag vet ingen annan råd, än att jag vänder mig till damernas egen tidning och talar om förhållandet, så att ni, om ock i ringa mån, få en liten upp- rättelse.
» Det var hon ofantligt nöjd m e d och tac kade mig på det hjärtligaste för mitt del- tagande; så trippade hon af med ett bra mycket gladare utseende än det, med hvilket hon kom.
Ja, kära läsarinnor, tänk på flickan, och om ni möta henne borta någonstans och ni komma underfund med, att hon hjälper till hemma, säg för all del ej med en skak- ning på hufvudet: » Jaså, fröken är kvar hemma och njuter sin frihet, » utan, jag ber eder innerligt därom, säg i stället: » Jaså, det hör numer till det ovanliga, att en ung flicka trifs i sitt hem med alla dess bestyr och omsorger och inte ger sig bort eller tar någon anställning, som nu är så modernt för burgnare flickor, ofta till stort men för mindre bemedlade. » Då skall ni få se, hur hon lyser upp af inre förnöjelse, att för en gång få höra en sådan åsikt — och här har ni min hand och ett hjärtligt tack för vänligheten på köpet.
Moster Johanna.
* Velocipedåkande damer oeh moral.
f^Ii^et berättas om Sarah Bernhardt, att hon &lt;f !ä^&gt; nyligen uttalat sig på följande sätt angående kvinnans hjulridt: » Jag är af den åsikten, att hjulryttar- manin är på väg att omskapa våra seder långt grundligare, än man i allmänhet an- tar.
Alla dessa unga fruar, som med lidel- sefull ifver hänge sig åt hjulsporten, för- summa till största delen det husliga och familjelifvet.
Jag vet inte, om det fysiska intresset är starkt nog att tillåta oss helt och- hållet förbise den moraliska sidan.
Man säger visserligen: i en sund kropp en sund själ.
Men regler kunna ha undantag.
Och är det nu bevisadt, att hjulridten icke medför någon fara för muskler och nerver?
— Men lämnom detta åsido; moralen måste stå framom allt.
Det tyckes mig nämligen, att detta utelif kan ha farliga och allvar- samma följder.
Och hvad beträffar kosty- men — finner ni inte många kvinnors en- tusiasm för den föga dekorativa manliga kostymen högst märklig, medan männen själfva kanske äro föga stolta öfver denna dräkt? » Då detta uttaland e af tryckts i många tid- ningar, torde det väl förtjäna en något när mare belysning.
Först må med skäl be- tviflas, att hustrurnas och flickornas seder kunna omgestaltas genom velocipedåkandet, då däremot obetingadt måste medges, att hjulsporten nu kan utöfvas äfven af kvin- nor enbart på grnnd af den stora omhvälf- ning, som idéerna undergått i de senaste årtiondena.
Förväxlingen af orsak och ver- kan är något så vanligt, att det knappt förvånar, men måste dock städse på nytt af slöjas för att icke verka högst skadligt.
Det fanns också en tid, då man ansåg det otillständigt, att kvinnor uppträdde i teaterroller.
Den tiden måste unga män framställa de kvinnliga personerna i skåde- spelen; men om fördenskull den sanna mo- ralen skattades högre än nu, må lämnas osagdt.
Hvad så rör hjulridtens fördelar eller fa- ror i hälsoväg, kan väl näppeligen ännu någon åtgörande dom fällas.
Köreisen i fria luften kan icke vara skadlig; däremot är det mycket möjligt, att den ständiga krokböjda ställningen på kroppen icke ver- kar gynnsamt.
Men detta vore väl en om- ständighet att i lika hög grad beakta för bägge könen, och dessutom kanske den på något sätt kan undanrödjas.
Märkligare än alla öfriga invändningar synas emellertid antydningarna om den skada, moralen och familjelifvet skulle åsamkas genom kvinnor- nas hjulridt.
Kvinnornas forntida husliga lif betingades af deras arbete i hushållet, hvilket i ångans tidehvarf allt mera in- skränkts.
Familjelifvet möjliggöres icke af kvinnorna ensamt, och just för att gagna sin familj måste nu många hustrur och döttrar söka sig förtjänst utom hemmet.
En Sarah Bernhardt borde bättre än många andra veta detta.
Den härskande begreppsförvirringen är dock så stor, att ofta just yrkesarbeterskorna ej hålla för rof att beljuga och nedsvärta dem af deras medsystrar, som göra dem efter.
Äfven dräktfrågan har allvarligare sidor än en ensidig bildning månde dröm- ma sig.
O m kvinnan upphörde att vara en mannens leksak, skulle det väl, för dräk- tens vidkommande, hufvusakligen röra sig om ändamålsenligheten, då ju åsikterna om det sköna alltid bli bra skiljaktiga.
Den gyllene måttan borde förvisso äfven här alltid fasthållas.
J. Engell-Gunther.
$ U r n o t i s b o k e n.
Kronprinsessan Victoria kommer att af- resa från Stockholm nästkommande tisdag den 22 d:s, detta på grund däraf, att läkarne anse, det h. k. h. för sin hälsas skull nödvändigt, må- ste vistas i ett blidare klimat under den hårdare årstiden.
Kronprinsen har för afsikt att vara sin gemål följäktig till Baden.
Efter något uppe- håll hos sina föräldrar i Karlsruhe fortsätter kron- prinsessan resan södeiut, ledsagad af uppvak- tande damer af sin hofstat samt kammarherren grefve Magnus Brahe.
Afliden kvinnlig missionär.
Fröken Lina Amundson, medlem af skandinaviska alliansmis- sionen, afled i Kina den 5 juli i en ålder af en- dast 23 år.
Bikupan, den välbekanta försäljningslokalen för svenska fruntimmersarbeten, belägen i n:r 21 Klarabergsgatan härstädes, kunde den 13 dennes fira sitt 25-årsjubileum.
Den öppnades nämligen samma dag för 25 år sedan för att tjäna som en förmedlingslänk mellan arbetsgifvare och arbets- sökande kvinnor, hvilka ej ägde någon plats, där de kunde af yttra förfärdigade arbeten.
Att Bi- kupan varit till nytta och verkat mycket godt framgår däraf, att omsättningssumman för de gångna 25 åren belöper sig till ej mindre än 614,579 kr.
40 öre, hvaraf 71,000 kr.
influtit för beställningar under de sista 10 åren.
För att fira minnesdagen hade en af Bikupans första beskyddarinnor till sitt hem inbjudit alla dem, som på ett eller annat sätt bidragit till 1895 Bikupans stiftande eller medverkat till ofvan an- förda vackra resultat.
Från styrelsen för Säll- skapet till arbetsflitens befrämjande och säll- skapets arbetskomité lämnades till vice ordföran- den en utsökt vacker, af Bikupans arbeterskor förfärdigadminnesgåfva.
Talhöllos,skålardruckos, gratifikationer utdelades till de i försäljningsloka- len anställda och stämningen var i hög grad sympatisk och animerad.
Kronprinsessan, som städse på det varmaste in- tresserat sig för Bikupans ändamål och utveckling, hade tillsändt de församlade sina hjärtliga lyck- önskningar i anledning af den glada högtiden och dessutom låtit tillställa Bikupans verkstäl- lande direktris ett vedermäle af sin sympati för Bikupans verksamhet.
F ea ter oeh m usik.
Kungl.
operan uppförde i onsdags f. v. för för- sta gången Cberubinis sångspelsopera » Vatten- dragaren », hvilken ej gifvits härstädes sedan år 1886.
Den vackra och melodiösa operan med sin på samma gång enkla och nobla musik, af klassisk renhet och stilfullhet, erhöll ett särdeles godt utförande.
Libretton är visserligen något långdragen, men dess innehåll betingar goda spelkrafter.
Hr Lundqvist förtjänar ock härvid- lag att nämnas i främsta rummet.
Hans Mikeli, vattendragaren, förlänades den rätta karaktären af oegenyttig trohjärtenhet och godmodig glädtig- het, färdig som han är att i trots af alla faror stän- digt hjälpa alla, utan att tänka på sig själf.
I vokalt hänseende förtjänar den populäre konst- nären ock loford.
Värdigt vid hans sida stodo fru Östberg (Constance) och hr Strandberg (Armand).
Båda skötte sig i vokalt hänseende förträffligt.
Hr Lundmark var likaledes denna afton vid god disposition och sjöng Antonios lilla parti känsligt och varmt.
Bland de öfriga förtjäna att omnäm- nas fröken Karlsohn samt hrr Sellergren och Ny- gren.
Musiken, bland hvars många vackra num- mer vi särskildt vilja nämna första aktens båda finaler, andra aktens soldatkörer, utförda med verklig kläm, Mikelis kupletter m. m. samt icke minst den praktfulla overtyren, tilltalade lifligt de ganska talrika åhörarna, hvilka ej sparade på bifallet.
Sålunda inropades hr Lundqvist efter andra akten ej mindre än fyra gånger och fru Östberg erhöll en lagerkrans.
Kapellmästaren A.
Hallen anförde.
Som föreställningens slutnummer gafs en balett af Glasemann, kallad » Orientaliska bilder », med musik ur Bubinsteins opera » Ferramor ».
Det hela var vackert och intagande.
— Humperdincks opera » Hans och Greta » har nu åter kommit upp på repertoaren, och torde denna repris komma att väcka allmän tillfreds- ställelse.
Vi återkomma till densamma.
Abonncmentsaftnar komma äfven under inne- varande spelar att inrättas vid k. operan, dock under förutsättning att ett tillräckligt antal abon- nenter antecknar sig före den 28 dennes.
Abonne- mentet skulle i sådant fall omfatta 25 föreställ- ningar med början någon af de första dagarne i november.
Abonnent åtnjuter 10 k 20 proc.
rabatt å de ordinarie biljettprisen samt har där- jämte den förmånen att hafva sin plats gifven samt slippa erlägga förköpspris.
Första symfonikonserten gifves i morgon lör- dag efter ett väl valdt program.
En allmän ön- skan torde vara, att dessa symfonikonserter åter- komma litet oftare än under förra spelåret.
K.
Dramatiska teatern gaf i lördags för fullsatt salong sitt andra nya program för säsongen.
Det inleddes med en liten elegant fransysk förpjäs kallad » Fastighet till salu », i hvilken det egent ligen var fru Soving, som genom sitt spel för- mådde fängsla publikens uppmärksamhet i någon nämnvärd grad.
Aftonens intresse knöt sig emellertid kring Jonas Lies treaktskomedi » Glada fruar ».
Det är andra gången som den friskaste och sundaste af alla norska författare försöker sig som dramaturg — utan att lyckas.
» Glada fruar » af handlar — naturligtvis höllo vi på att säga — ett äktenskap som blir olyckligt på grund af mannens otrohet och förf.
låter oss skymta en hel rad af andra äktenskap i samma » större norska sjöstad », där handlingen tilldrager sig, hvilka äro olyckliga af samma skäl.
Att motivet börjar blifva till leda utslitet finge väl så vara, om en enda ny syn- punkt gåfves, ett nytt uppslag funnes.
Men » Glada fruar » saknar just detta.
Därtill är styc- ket dramatiskt omöjligt såsom saknande hvarje
IDUN spår af handling, af lif, af rörelse.
Det är dess- utom mycket dunkelt och oklart, med karaktärer som antingen blott äro utkast — såsom den märk- värdiga doktor Finne — eller misstecknade så- som den manliga hufvudpersonen, Karsten Hegge.
Bäst har förf.
lyckats med den kvinnliga hufvud- personen, fru Hegge, om än hennes forcerade beslut i sista akten att följa de andra » glada fruarnas » exempel och dölja sin sorg i ett jäk- tande societetslif knappast är tillräckligt väl mo- ti ver adt i hennes föregåenden.
Hela sista akten är också den mest misslyckade af de tre akterna.
Det f anns ännu efter andra akten en möjlighet att få ut något verkligt af det hela, men förf.
har e j.
kunnat det.
— I fru Hegges roll firade fru Seftg-Lundberg en ny triumf, genom ett myc- ket måttfullt spel och en förstående uppfattning.
Äfven hr Olsson, som den felande äkta mannen, hade många goda pointer, men rådde icke med att skänka ljus i sista aktens kaos.
Han var dessutom allt för osäker på rollens läxa.
I sin biroll var fru Sternvall förträfflig.
Vasateatern.
Det är numera sällan man här får tillfälle öfvervara en i alla afseenden så in- tressant och framgångsrik première, som den på Vasateatern i måndags, då den engelske förfat- taren Artur Pineros 4-akts-skådespel » Tanque- ray ' s andra hustru » uppfördes.
Stycket hör, om ej till de allra bästa, dock till dem, som betyd- ligt höja sig öfver mängden af sceniska alster.
— Tanqueray (hr Svennberg) öfverraskar plötsligt sina vänner med att gifta om sig med en viss miss Paula (fru Julia Håkansson), känd i London för sina många galanta äfventyr.
Han älskar henne passioneradt och hon å sin sida hyser en uppriktig åstundan att bryta med det förflutna.
De nygifta draga sig tillbaka till Tanqueray ' s landtgods.
Här börjar emellertid Paula finna det tråkigt, negligerade som de äro af familjerna i grannskapet.
Och än värre blir det, då Tanque- ray ' s dotter i första giftet, den nu 20-åriga Ellen (fröken Gottschalk), från klostret, där hon upp- fostrats, plötsligt återkommer hem och vill stanna hos fadern.
Ellen hyser en instinktlik motvilja mot Paula, och denna å sin sida önskar intet högre än att vinna Ellens kärlek och tillgifven- het.
Då hon finner alla sina bemödanden härom förgäfves, upplågar en häftig svartsjuka mot El- len, som fadern vinner allt mera kär.
Och nu förekomma de häftigaste utbrott från Paulas sida, än mot Tanqueray, än mot Ellen, utbrott, väx- lande mellan förebråelser, hängifvenhet, svart- sjuka och den djupaste förtviflan.
Emellertid har Ellen företagit en resa till Paris med en mrs Cortelyon (fröken Pustan), en väninna till hen- nes aflidna mor, och under denna resa förälskar hon sig i en kapten Ardale (hr de Wahl), hvil- ken hon vid sin återkomst har med sig för att presentera honom för fadern och Paula.
Det be- finnes nu, att denne Ardale varit en af Paulas älskare.
Denna upptäckt tillspetsar naturligtvis situationen och framkallar de svåraste konflikter, som ändas därmed, att Paula själf gör slut på sin outhärdliga tillvaro.
Samspelet är som vanligt vid Eanftska säll- skapet förträffligt, och utförandet af de skilda rollerna mycket godt, ja på en hand rent af mä- sterligt.
Fru Håkanssons Paula är en scenisk prestation af så hög rang, att man får gå myc- ket långt för att finna något därmed jämförligt.
Det är verkligt stor konst, man här bjudes på.
Hvar enda detalj är väl genomtänkt, tonfall, min- spel och rörelser uttrycksfulla och belysande för karaktären.
Hela framställningen är med ett ord mästerlig.
Också följde den fulltaliga och distinguerade publiken densamma med det mest spända intresse och gaf vid hvarje akts slut sin belåtenhet tillkänna med de mest entusiastiska applåder, hvilka efter den sista akten togo form af verkliga ovationer.
Värdigt vid fru H s sida stod hr Svennberg med sin alltigenom måttfulla fram- ställning af den ädle Tanqueray.
Fröken Gott- schalk gaf en särdeles tilltalande bild af den unga Ellen och skötte sig mycket förtjänstfullt i de sista akternas upprörda scener.
Bland öfriga medspelande må särskildt nämnas hr Eliason som styckets räsonnör samt hr Byström som den rucklande baroneten och fröken Borgström som dennes fru, en väninna till Paula under hennes » lättare » tid.
Fröken Bustan föreföll väl ung- domlig som mrs Cortelyon och hr de Wahl hade i kapten Ardale fått en roll, som ej alls lämpar sig för hans naturell.
— Uppsättningen var syn- nerligen vårdad med nya dekorationer af Grabow.
Att det nya stycket kommer att varda en kassa- pjäs för direktör Albert Kanft, kan ej slå fel.
Första kammarmusiksoarén under innevarande säsong gaf Aulinska kvartetten i tisdags i Veten- 335 skapsakademiens hörsal.
Programmet upptog stråkkvartett n:r 3, d-moll, af Cherubini, piano- kvartett, a-dur, af Brahms samt Smetanas stråk- kvartett i e-moll, kallad » Aus meinem Leben ».
Särskildt väckte de båda förstnämnda komposi- tionerna lifligt intresse.
Utförandet var på det hela taget godt och belönades flerstädes med bifall af den talrika publiken.
- st- ivi a r g u e r i t e.
Skiss för Idun af Ada Allén.
(Forts.) På aftonen gick han in i det till likrum anord- nade kabinettet för att ännu en gång se sin faders älskade ansikte.
Det var ej mycket för- ändradt.
Däröfver hvilade samma godmodiga leende som förr, men, o, så kall, så liflös han var!
Heta tårar runno ned för Rikards kinder, han måste en gång gifva luft åt alla känslor, som stormat inom hans bröst denna sista vecka, se- dan allt blifvit så förändradt för honom.
Dörren öppnades sakta och en ung kvinna in- trädde i rummet.
Då hon blef varse Rikard, ämnade hon draga sig tillbaka, men han gick hen- ne till mötes.
Hon hade vuxit upp från barn till kvinna, hon var ej vacker, men det låg myc- ket kvinnligt behag öfver hela hennes väsen, och de djupblå ögonen blickade tillitsfullt in i hans.
» Välkommen hem, Rikard, » sade hon sakta, » moster och jag hafva nrycket längtat efter dig. » » Tack, Elsa, för allt det du varit för mamma denna sorgliga tid. » » Åh, det var ju ingenting.
Så plötsligt allt förändrades — den käre morbror, som var så kry och ungdomlig. » De stodo nu båda vid kistan.
&gt;Ja, Elsa, och hur skall nu allt blifva?
Jag känner mig så oerfaren att taga itu med allt. » » Men det är väl att morbror lämnat allt i den bästa ordning.
Underligt att säga, invigde han mig i en hel del affärsförhållanden under den sista tiden, innan han blef sjuk.
Det var, som hade han haft en aning om sin död.
Men han ville aldrig oroa moster därmed.
Han sade flere gånger till mig, att ifall något skulle hända ho- nom, innan du kom hem, så skulle jag hafva re- da på det. » » Och förstår du verkligen sådant, Elsa? » » Ahja!
Morbror hade nog besvär att förklara det, men jag tror, att jag skall kunna göra dig reda för det hela.
Han litade aldrig riktigt på sina biträden och önskade ofta, att du snart skulle komma hem. » » Men hvarför förkortade han ej då min vi- stelse i Paris? » » Jag vet ej.
Jag föreslog honom det, men han kunde ej besluta sig därför. » Begrafningen hade försiggått, och på aftonen sutto Rikard och hans moder tillsammans, se- dan släktingar och vänner aflägsnat sig.
» Säg mig nu, Rikard, huru tycker du om Elsa? » » Hon är mycket älsklig, så kvinnlig och be- haglig, och har ett märkvärdigt affärshufvud. » » Det gläder mig, att du tycker om henne.
Du vet, Rikard, huru gärna jag vill, att hon skall bli din hustru.
Det var ock din faders önskan. » » Mamma, » sade Rikard, » tala icke härom.
Jag vet, att detta är eder önskan, och Gud vet, huru gärna jag i allt ville göra eder till viljes.
Lämna mig tid.
Lofva mig att icke tala härom på ett år.
Vi få se, huru allt då gestaltar sig. » » Min aning har väl då gått i fullbordan — du är fästad vid Marguerite? » » Mig själf ovetande har hon blifvit mig myc- ket kär, » svarade Rikard långsamt.
» För din skull, mamma, behärskade jag mig dock vid af- skedet, och hon vet ej, att jag älskar henne.
Jag skall försöka glömma henne, men det vore ju orätt af mig att söka vinna Elsa, om jag ej kan gifva henne min fulla kärlek. » » Ja, Rikard, det kan du ej.
Tack för ditt för- troende.
Vi få nu lämna saken.
Jag lofvar dig att ej tala mer därom. » Nära två år hade förgått.
Elsa och Rikard hade under denna tid varit mycket tillsammans, och ett förtroligt, syskonlikt förhållande hade ut- vecklat sig mellan dem, men ju mer Rikard lärde känna henne, dess vissare blef det för honom, att hon aldrig skulle kunna fylla den plats, Mar- guerite intagit i hans hjärta.
Tvänne gånger under denna tid hade han fått underrättelser från Paris.
Först, några månader efter hans hemkomst, att bankiren fått inställa sina betal- ningar i följd af den stora kraschen i London, sedan (endast några veckor efter de förutnämnda underrättelserna) kom underrättelsen, att banki- ren efter en tids sjukdom aflidit.
Rikard till- skref då Marguerite några deltagande rader, och sedan hade han intet hört.
Mången natt låg han vaken och tänkte på, hur Marguerite hade det.
Och mer än en gång ämnade han resa ut och söka upp henne för att bjuda henne hem och stöd.
Men modern höll honom alltid till- baka.
Nu måste han likväl för affärerna göra en resa till Paris, och han påskyndade resan så mycket som möjligt.
Hans moder hade beslutat att resa med.
Många af deras anförvanter och vänner hade infunnit sig vid stationen för att taga afsked af dem.
Bland dem var också Elsa.
Hon såg mycket glad och liflig ut.
/ Moster skall få höra en nyhet, » sade hon gladt.
» Äfven jag skall ut och resa.
Min bror och jag hafva i dag fått bref från Norrland med bjud- ning till major L ' s öfver sommaren, och resan är beslutad. » » Det gläder mig, Elsa.
Kanske är du redan borta, då vi återkomma? » » Tiden är ej bestämd, men vi gifva oss nog af, så snart vi hinna blifva färdiga. » Tåget ilade snabbt framåt.
Rikard och hans moder voro ensamma i kupén.
» Det är nu tid att upptaga det ämne, mamma berörde för ett år sedan — Elsas och min före- ning, » sade Rikard.
» Är det ännu mammas tanke, att denna bör realiseras? » Fru Drake teg en stund.
» Vi få nog lämna saken att ledas af bättre händer än våra, Rikard.
Och det förefaller mig, som vore Elsa ej häller djupare fästad vid dig? » » Gud vare tack, jag är viss att hon ej är det.
I går talade vi allvarligt med hvarandra, jag sade henne helt uppriktigt, att jag var fästad vid Mar- guerite — — » » Rikard, hur kunde du? » » Var ej detta rätt?
Jag har försökt att glömma Marguerite, men hon har i stället blifvit mig allt kärare.
Elsa och jag hafva varit som ett par goda kamrater, vi hålla af hvarandra, men ej med den djupa kärlek som är så viktig, om man skall genomiefva ett helt lif med hvarandra.
Ej är det väl mammas mening att fasthålla den gamla planen?
Den måste offras.
Hvarken Elsa eller jag skulle blifva lyckliga. » » Hvad svarade Elsa? » » Hon svarade, att hon från min hemkomst känt, att hon och jag ej skulle passa för hvar- andra.
Åh, mamma, jag är outsägligt lycklig att vara fri och att nu vara på väg till Margue- rite — — » » Du skall tycka om henne, mamma, » fortsatte han efter en stund, under hvilken fru D. suttit tyst och fundersam, » hon är den älskligaste va- relse du någonsin skådat. » &gt;Må Gud göra vår väg lyckosam! » sade fru D. sakta, » och må Elsa blifva lycklig, äfven hon, ty hon förtjänar det i sanning. » Hur lycklig Rikard kände sig, då han ånyo befann sig i Paris, och hur han längtade att blifva ledig för att söka upp Marguerite.
Först måste han dock ordna för sin mor.
Men på af- tonen efter deras ankomst ilade han den väl- kända boulevarden framåt, och snart stod han vid det hus, där han tillbragt så många oförgät- liga stunder.
Ett nytt namn stod nu i stora bokstäf ver, där bankirens namn förut stått, detta var han beredd på, men han kände det ändock svårt.
Han ilade med snabba steg uppför trap- porna och ringde.
Allt såg sig så olikt ut.
En bäfvan att Marguerite ej längre fanns i detta hem bemäktigade sig honom.
En betjänt öpp- nade.
» Bor mademoiselle de Chevret här? » » Nej! » » Dottern till bankiren, som för ett par år se- dan ägde detta hus? » » Jag vet intet om henne.
Huset blef såldt ef- ter hans död, det har jag hört, men intet vi- dare. » » Hvem skall jag vända mig till för att få hen- nes adress? » » Var god stig in, så skall jag höra efter. » (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid K.
A.
N y d a h l &amp; C: o undersökning af härv.
handelskemist befunnen enl. analys Stockholm, 2 Stnreplan.
Pris kr.
1:26 pr butelj.
Finnes endast hos Kika- och Allra, telefon.
Extra fin Marsala fullgod.
IDUN 336 -, En timme hade förgått, då han åter inträdde i sjukrummet.
Modern låg vaken och till hans förvåning alldeles ensam.
Hon räckte honom banden med ett matt leende.
» Hur är det, älskade mamma? » » Jo tack, jag är ej sämre. » » Men hvar är uppasserskan? » » Hon gick när sköterskan kom.
Du kan ej tro en så älsklig syster man skickat mig. » » Det var godt, men hvar är hon? » » Hon skulle gå och hämta något; men hon kommer nog snart, och då vill jag vara ensam med henne. » » Jag går in i mitt rum för att skrifva.
Skicka systern efter mig, när du blir färdig, lilla mam- ma. » Han kysste henne ömt och gick in i det angränsande rummet.
Moderns sjukdom hade under de senaste tim- marne helt upptagit hans sinne, men nu åter- kom tanken på Marguerite med ökad styrka.
Han kunde ej skrifva, utan vandrade af och an.
Hvad skulle han göra för att återfinna henne?
Var det möjligt, att han för alltid skulle vara skild från henne?
Han hade stannat vid fön- stret och stod och såg ut med ryggen vänd åt dörren till moderns sofrum.
Ljudlöst öppnades dörren och lika ljudlöst steg sjuksköterskan öfver tröskeln.
Det var en lång, ståtlig gestalt med strålande mörka ögon, och med ett uttryck af frid och stillhet öfver det bleka ansiktet.
» Monsieur, madame väntar eder! » Vid ljudet af denna lugna, klara röst vände Rikard sig hastigt om.
Drömde han väl, var det ej Marguerite, hans egen, älskade Marguerite, som stod framför honom i sjuksköterskans dräkt?
En mörk rodnad spred sig öfver sjuksköter- skans bleka ansikte; igenkännandet var ömse- sidigt.
» Är det verkligen ni, mademoiselle de Cheoret, » sade Rikard med glädjestrålande ögon och gick henne till mötes.
» Nej, det är syster Marguerite, » svarade hon med denna enkla otvungenhet, som var henne så egen, » mademoiselle de Chevret finns ej mer.
Men kom nu till er moder, hon väntar. » Hon hade redan lämnat rummet.
Betjänten kom igen efter en stund.
» Mademoiselle de Chevret lämnade efter faderns död Paris. » Rikard stirrade på den talande.
Det var som t * F " en isig vind hade blåst fram där han stod.
Kom: han för sent?
Skulle han icke finna Marguerite?
Under dagar och nätter hade han tänkt på detta ögonblick då han skulle återkomma till - hennes hem för att sedan aldrig mer skiljas från henne, och nu var denna stund inne, men han var lika aflägsen från målet.
Men den hand,: • » som styrer folkens öden, » styrde också hans, - _ M men vi veta det ju af erfarenhet: Guds vägar och planer äro icke öfvercnsstämmande med våra.
Så olika allt tedde sig för Rikard, då han åter K kom ut på gatan, och själf var han ej alldeles densamme.
Han gick med långsamma steg framåt — utan att veta eller tänka på hvart han = " - gick.
Hvar skulle han få någon underrättelse om:, .-: Marguerite?
Detta var hans enda tanke.
Mar- K ... guerite hade haft en väninna, madame Chardot,.
: / i hvars hem äfven Rikard brukat umgås.
Han beslöt att söka upp henne.
Tanken att här få • ledning upplifvade honom åter.
Snart stod han ": vid den nämnda damens bostad, men där fick han den underrättelsen, att monsieur och mada- me Chardot rest till landet.
Så förgingo några dagar.
Rikard försökte att ägna sig åt sitt arbete, men det var honom nä- stan omöjligt.
Han hade för öfrigt gjort alla de i. förfrågningar han kunde, men allt var förgäfves.
Vid hemkomsten till hotellet denna afton fann han sin moder mycket sjuk, och under natten tilltog plågorna på ett oroande sätt.
Han vakade öfver henne hela natten, och mot morgonen skic- kade han efter en läkare.
Denne kom och gaf en del ordinationer » Jag hoppas, » sade han till Rikard, » att det icke är något farligt, men i alla händelser måste Ni taga en sjuksköterska, ty er moder behöfver omsorgsfull skötsel.
Jag skall telefonera efter en:: 5 sköterska, när jag- kommer hem — och själf återkommer jag i afton. » Sedan läkaren gått, föll fru Drake i sömn, och Rikard gick, sedan han tillsagt en af uppasser- skorna på hotellet att stanna hos den sjuka, för att göra toalett och få sig litet att äta.
gDo?
5- g - TiSisforånf Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
CA ST Charad.
Mitt första kan rätt ofta vålla, Att månget skepp får gå i kvaf, Men lättare vi den erhålla På landet dock än uppå haf.
Dock, gumman var fattig.
En skatt hon dock har, Och uti sitt trångmål beslutsamt hon tar Mitt Jjärde från spiken och går så med lust Till närmsta affärsman att pröfva en dust.
Med honom hon gör nu mitt femte, och glad Hon dukar sitt bord men en prun- kande rad Af tallrikar nya, och nöjd i sitt sinn ', Hon bjuder sitt grannfolk på gästning ditin.
S.
L. Diamantgåta.
Mitt andra är af fager skara, Den som vi älska allra mest, Och ofta se vi henne vara I månget hem en högtidsgäst.
• • T V.
:: — " (5 J » X.
°« 6) 7) 8) 9) 10) 11) 12) 13) 14) 15) 16) 17) 18) 19) 20) 21) 22) 23) salt drak = stad i Sverige.
galen kar = stad i Ryssland.
agri = stad i Ryssland.
ni gek pön = stad i Sverige.
gar delb = stad i Turket.
trol te o = stad i Italien.
god nast til = stad i Tyskland.
of alb rest = stad i Sverige.
rig bov = stad i Finland.
rif sej do = fjord i Danmark.
nu o da = flod i Europa.
kra böd = stad i Norge.
din sal = ö tillhörande Danmark.
koks wan = stad i Danmark.
halm lo = stad i Sverige.
ränat = flod i Sverige.
trams stöd = stad i Sverige.
rat so = stad i Sverige.
Ester S — n.
d i e e g i k n n 11 n r r v v ä ä ö 1 5 » 1 3 2 1) Bokstaf, 2) behöfs för att vinna en krona, 3) vill jag ej blifva, 4) vill jag ej dricka, 5) ett slags strid, 6) pronomen, 7) bokstaf.
Kalla K.
Geografisk 1) 2) 3) 4) 5) PICOTS TVÄTTPULVER Öfverträffar alla andra tvättmedel T Bokstafsgåta.
Tag 9 a, 1 b, 2 d, 3 e, 2 f, 2 g, 1 b, 2 i, 1 k, 4 I, 4 m, 5 n, 2 o, 1 p, 6 r, 1 s, 2 t, 3 u, 1 v. Begyn- nelsebokstäfverna bilda namnet på en maträtt, slutbokstäfverna främ- mande namn på gudstjänstordning.
1) Ett stort djur, 2) sammansatt kvinnonamn, 3) Jju-bärande, 4) en kvinnotitel, 5) frukt i plur., 6) stad i Danmark, 7) en sjukdom, 8) hamn- plats i Stockholms skärgård.
Maj.
7 6 Lösningar.
5 Genom att ifylla alla rutorna med bokstäfver upprepas nio gånger titeln på en vetenskaplig lärobok.
Finsk tös.
Sifferlogogryf.
Logogryfen: Kaffekuuselj; sela, kjol, Leja, lejon, lo, Jon *, konklaf, Loka, sko, klo, lof, kolf, Alfons, alk, Saone, oka, falsk, kon, ok, alf, fe, Loke, fan, as, Lejf, aloe, Lena, saf, kalkon, Als, lans, flake, kalk, Kola, flank, snok, sele, kal, ask, Fejan, skaf, Jena, os, lake, skena.
Charaden: De Laval.
Ifyllningsgåtan: Blåsippa 1) Libanon, 2) askloek, 3) tik, 5) risgryn, 6) baptism Ragunda, 9) Gamleby.
Lagerberg; en, 4) este-) ekplank, 8) Prokbpen: Vreden, reden, eden, den, en.
bilda ett Sök fred = stad i Sverige.
knip gö = stad i Sverige.
bud gnor le = stad i Tyskland.
bagge dum r = stad i Tyskland.
e kurs dans = stad i Sverige.
&gt; Lessive Phénix &gt; Med läpparna.
För döende.
För den brottslige.
På scenen.
7 8: För husmodern.
Pirfoel.
5 5 förvandlings- gåta.
Begynnelsebokstäfverna kändt ordspråk.
6 2 1 6 2 15: 3 2 16: 1 6 4 3: 5 3 7 8 6: 123456 3 4 3 Anagramgåta.
lirg Mathilda Mailing, född Kruse.
(Med porträtt).
— Eva; poem af Lotten von Krtemcr.
— Vintern i barnkammaren: af Y.
— • Drottning Oda; för Idun af Ina Stockenstrand.
— En liten upprättelse; af Moster Johanna — Ve ' Ocip " däkande da- mer och moral; af /.
Engell-Gunther.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Marguerite; skiss för Idun af Ada Alten.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
Tankeöfning.
d ö I Sveriges rike en socken det finns, Som ligger nå ' nslansi en nordlig pro w?
S vins: •8 « Och heter mitt första.
Där bor visst ET g r= V ' 2 ännu En gumma, som förr ägde tallrikar I 11 sju, Men alla de voro mitt andra, så att Hon knappt kunde bjuda pä soppa » O S en katt.
En dylik belägenhet skulle vi med ... &amp; | - wij Ha kallat mitt tredje, och gumman • = blef vred o e. a i; Att aldrig få bjuda sin grannfru ett - «^?
mål, Såvida det ej skulle ske i en skål.
Innehållsförteckning.
b Mitt hela vill du gärna röfva, Och därför det ett vapen har, Och hvilket det ej plägar töfva Att nyttja till sitt själfförsvar.
J.
S.
- _£•§• Rikard var mycket upprörd.
Marguerite hade kommit i hans väg!
Marguerite vårdade hans moder!
Marguerite lefde under samma tak som han i detta hus!
Underliga vägar!
Underliga vägar!
Han kunde ej genast gå in till modern.
Hon borde ej få en aning om hvad som händt.
Sin- neslugn framför allt, hade doktorn sagt.
Då han efter en kort stund inträdde i rummet, var modern allena.
Kanske var allt en dröm?
» Sitt ned bredvid mig en stund, Rikard, » sade den sjuka, » du behöfver ej ännu gå ut i dina affärer, och det är bäst passa på, medan jag än- nu är så stark, att jag kan tala. » » Säg icke så, moder, » bad Rikard ömt och tog hennes hand i sina.
» Med Guds hjälp skall du blifva frisk och återvända med mig till Sverige. » » Jag tyckte först det vara svårt, om jag skulle dö här, men nu har jag lagt min vilja i Guds.
Jag har nu endast en jordisk önskan, och det är att se dig lycklig.
Jag är mycket ledsen att alla dina spaningar efter Marguerite äro förgäfves. ».
» Oroa dig ej för detta, kära mamma.
I dag har jag fått veta, att hon finns i Paris, och jag tror säkert, att jag skall finna henne.
Kanske kan jag snart nog föra henne till dig. » » Men Rikard, är du viss att din kärlek är be- svarad? » » Nej, icke viss, men jag har dock skäl att tro det. » Den sjuka låg tyst en stund med slutna ögon.
» Hvar är sköterskan, mamma? » (Forts.) CO •„, ' --; ' •-•j .Ä.
v « 1895 4 7 3 7 3 4 16 5 2 14 4 5 6 4 Klorfrittl Praktiskt!
Billigt 1 25 guldmedaljer 5: 1: 8: 8: 2: 8: 6: 6: 3: I För gamen.
För champagnen.
I pantominen.
På hästen.
I luften.
För sägen.
Ett ting.
Ett trädslag.
På tuppen.
Aritmogryfen: Jekaterinenbnrg; Nerike, granit, Karin, tiger, tunga, Bern, Jena, eka.
Saljes i l-, §- och J-kilo-paket med beskriming å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl E. Matton, Stoekholm Talrika o m b u d i landsorten.
